Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930
1948-05-27 · 60 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 41 av 60 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1948:24, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
1
Nr 24.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet, m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner.
Till konstitutionsutskottets handläggning ha båda kamrarna den 1 april
1948 hänvisat en av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten proposition, nr 140,
däri Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden den 5 mars 1948, föreslagit riksdagen
att antaga förslag till
1) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet;
2) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse
i stad;
3) lag angående upphävande av 20 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930
(nr 259) om församlingsstyrelse och 21 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930
(nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm;
4) lag angående ändrad lydelse av 33 § 2 mom. lagen den 20 juni 1924
(nr 349) om landsting;
5) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse
i Stockholm;
6) lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422)
om fattigvården; samt
7) lag om ändrad lydelse av 8 § 1 mom. barnavårdslagen den 6 juni
1924 (nr 361).
Beträffande de skäl, som ligga till grund för Kungl. Maj:ts förslag, får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till propositionen.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft följande
inom riksdagen väckta, till konstitutionsutskottet hänvisade motioner:
inom första kammaren
nr 281 av herr Anderberg,
nr 332 av herr Domö m. fl.,
nr 333 av herr Ericsson, Cad Eric, m. fl.,
nr 334 av herr Lodenius m. fl. och
1 — Bihang till riksdagens protokoll 19^8. 5 samt. 2 avd. Nr 24.
2
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
nr 335 av herr Sundelin m. fl.; ävensom
inom andra kammaren
nr 436 av herr Mattsson m. fl.,
nr 492 av herr Rubbestad m. fl.,
nr 493 av herr förste vice talmannen Magnusson m. fl.,
nr 494 av herr Thorell m. fl. och
nr 495 av herrar Persson i Svensköp och Ståhl.
Vad motionärerna hemställt återgives i det följande i samband med utskottets
redogörelse för Kungl. Maj :ts föreliggande förslag ävensom vid
behandlingen av desamma i de delar, som yrkandena i varje särskilt fall
avse. I fråga om de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden
får utskottet hänvisa till motionerna.
Inledning.
Genom Kungl. Maj :ts beslut den 22 mars 1946 erhöll statsrådet Mossberg
bemyndigande att tillkalla högst nio sakkunniga för att verkställa viss
översyn av den kommunala lagstiftningen och framlägga därav föranledda
förslag. I sitt anförande till statsrådsprotokollet hänvisade statsrådet Mossberg
till en början till att riksdagen under senare år vid upprepade tillfällen
framfört önskemål om en sådan översyn och att även från andra håll
hos Kungl. Maj :t påkallats vissa jämkningar i kommunallagstiftningen. Beträffande
riksdagens framställningar nämndes i första hand, att riksdagen
i skrivelse den 13 april 1944, nr 181, anhållit om skyndsam utredning, huruvida
och i vad mån gällande bestämmelser i kommunallagarna om kvalificerad
majoritet för vissa beslut borde så ändras att den kommunala förvaltningen
erhölle större rörelsefrihet. Sedan statsrådet i anslutning härtill
uttalat, att tiden nu vore mogen för en revision av dessa bestämmelser,
samt vidare erinrat om, att den kommunala verksamheten enligt gällande
lagstiftning vore begränsad till gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter,
har statsrådet i korthet redogjort för en av överståthållarämbetet
i augusti 1944 gjord framställning i ämnet samt därvid bl. a.
anfört:
Frågan om en utvidgning av kommunernas befogenheter har uppmärksammats
jämväl av kommunindelningskommittén, som i sitt betänkande
med förslag till riktlinjer för en revision av rikets indelning i borgerliga
primärkommuner (SOU 1945: 38) understrukit, att en restriktiv tolkning
av begreppet »gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter»
icke sällan hindrade en tidsenlig utveckling av den kommunala verksamheten.
Kommittén förordade fördenskull lagändring i syfte att revidera
tidigare praxis på området. Riksdagen har vidare flera gånger gjort framställningar,
berörande kommuns rätt att bevilja anslag för vissa speciella
ändamål. Sålunda har 1942 års riksdag avlåtit en skrivelse (nr 233) beträffande
frågan om rätt för kommun att anvisa medel till hemvärnets
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
3
verksamhet. Förslag till lag, innebärande dylik rätt, har sedermera framlagts
av 1945 års hemvärnskommitté i skrivelse till Kungl. Maj :t den 25 juli
1945, varöver genom remiss yttranden inhämtats från åtskilliga myndigheter.
Spörsmålet om rätt för kommun att anslå medel för underlättande
av studier har upptagits i ett par riksdagsskrivelser; nämnda fråga har
genom Kungl. Maj :ts beslut den 31 juli 1945 gjorts till föremål för utredning
genom en särskilt tillkallad utredningsman.
I och för sig synes det vara ändamålsenligt att, såsom är fallet enligt
gällande kommunallagar, överlåta åt rättspraxis att närmare bestämma
den konkreta omfattningen av kommunernas verksamhetsfält. De i skilda
sammanhang framkomna önskemålen om åtgärder för att vidga den av
praxis satta gränsen för kommunernas beslutanderätt ge emellertid anledning
ifrågasätta, huruvida den nuvarande gränsdragningen tar skälig hänsyn
till att den samhälleliga verksamheten kommit att omspänna allt fler
områden. Det synes mig därför angeläget att en utredning verkställes om
behovet av att utvidga den kommunala beslutanderätten.
I statsrådet Mossbergs anförande berördes åtskilliga andra spörsmål rörande
kommunallagstiftningen, som borde upptagas vid utredningen, samt
uttalades slutligen, att det syntes särskilt angeläget att spörsmålen om
ändring av bestämmelserna i kommunallagarna om kvalificerad majoritet
för vissa beslut och om utvidgning av kommunernas beslutanderätt snarast
möjligt bleve belysta och att därför förslag i dessa ämnen borde framläggas
utan att resultatet av utredningen i övrigt avvaktades.
Med stöd av Kungl. Maj :ts ovannämnda bemyndigande tillkallade statsrådet
Mossberg nio sakkunniga. Till de sakkunniga har överlämnats den
i direktiven omnämnda utredningen om kommunala studiestipendier, vilken
avgivits av den för ändamålet tillsatta utredningsmannen. Utredningen
utmynnar i ett förslag till lag om rätt för vissa kommuner att anslå medel
för underlättande av studier.
De sakkunniga, som antagit benämningen 1946 års kommunallagskommitté,
ha i enlighet med sina direktiv i första hand behandlat spörsmålen
om borgerlig primärkommuns kompetens och om kvalificerad majoritet för
vissa kommunala beslut och den 9 juni 1947 överlämnat betänkande med
förslag angående ändringar i kommunallagarnas bestämmelser i dessa delar
(SOU 1947:53). Vid förslaget finnes fogad förutnämnda av kanslirådet
Wejle verkställda utredning jämte särskilt yttrande av en för utredningen
anlitad expert. Kommunallagskommitténs förslag innebär beträffande primärkommuns
kompetens att den nuvarande begränsningen av den kommunala
verksamheten till gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenlieter
avskaffas och i stället endast stadgas, att kommun äger att själv
vårda sina angelägenheter. Vidare föreslås, att kommunallagarnas bestämmelser
om kvalificerad majoritet vid beslut av betydelse för den kommunala
ekonomien upphävas.
Kommitténs förslag är emellertid icke enhälligt. Två ledamöter ha reserverat
sig för att i huvudsak bibehålla de nuvarande bestämmelserna. I den
4
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
mån ökat utrymme behövde beredas för kommunal verksamhet borde detta
enligt reservanternas mening ske genom särskild lagstiftning.
över kommitténs ifrågavarande förslag i dess helhet ha efter remiss
yttranden avgivits av ett stort antal statliga och kommunala myndigheter
ävensom av åtskilliga sammanslutningar av skilda slag.
Sedan kommunallagskommitténs första betänkande sålunda remissbehandlats,
har kommittén den 10 januari 1948 överlämnat en promemoria
(otryckt) med förslag angående vissa av kommunindelningsreformen aktualiserade
ändringar i den kommunala lagstiftningen.
I denna promemoria föreslås ändrade bestämmelser om antalet ledamöter
i kommunernas fullmäktigerepresentation med höjning av såväl maximiantalet
som minimiantalet i vissa av de grupper, i vilka kommunerna efter
folkmängden indelas för bestämmande av fullmäktiges antal. Vidare föreslås
ändrade regler om medelsförvaltningen inom kommunerna i syfte bl. a.
att underlätta en centralisering av denna förvaltning.
Över promemorian ha efter remiss kammarkollegiet, statskontoret, skolöverstyrelsen,
1945 års folkskolesakkunniga, samtliga länsstyrelser ävensom
styrelserna för svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas
förbund yttrat sig.
Borgerlig primärkommuns kompetens.
Gällande bestämmelser. Den allmänna regeln om primärkommuns befogenheter
återfinnes i 3 § lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse på
landet och lagen samma dag om kommunalstyrelse i stad och lyder:
Kommun (Stadskommun) äger att själv, efter vad i denna lag närmare
bestämmes, vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter,
såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer
annan.
Angående vården om kyrkliga angelägenheter samt folk- och fortsättningsskoleväsendet
är särskilt stadgat.
En likalydande bestämmelse är upptagen i 3 § lagen den 15 juni 1935
om kommunalstyrelse i Stockholm.
Kompetensbestämmelsen i 1930 års kommunallagstiftning är med vissa
formella jämkningar hämtad från 1862 års förordningar om kommunalstyrelse
på landet och i stad, vars 1 § löd:
Varje socken på landet (Varje stad med därunder lydande område) utgör
för sig en särskild kommun, vars medlemmar äga att själva, efter vad
denna förordning närmare bestämmer, vårda sina gemensamma ordningsbot!
hushållningsangelägenheter, såvitt icke, enligt gällande författningar,
det tillkommer offentlig ämbetsmyndighet att dem handhava.
Om behandlingen av kyrkliga angelägenheter samt ärenden rörande folkskolan
är särskilt stadgat.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2b.
5
I 1 § 1862 års förordning om kommunalstyrelse i Stockholm stadgades
däremot, att kommunens medlemmar äga att vårda »sina gemensamma
angelägenheter». I övrigt överensstämde stadgandet med motsvarande bestämmelse
i de andra kommunalförordningarna. Någon motivering till den
särskilda avfattningen av 1 § finnes icke angiven i förarbetena till stockholmsförordningen.
I den skrivelse, med vilken förslaget till sistnämnda
förordning överlämnades till Kungl. Maj :t, angavs emellertid detta bygga
på principen om »kommuns rätt att själv vårda de för dess medlemmar
gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter». Förslaget synes
alltså icke ha avsett att göra någon skillnad mellan den kommunala beslutanderätten
i Stockholm och övriga kommuner.
Den kommunala verksamhetens begränsning till att avse gemensamma
ordnings- och hushållningsangelägenheter har sålunda funnits alltsedan de
nuvarande borgerliga kommunernas tillkomst. I den författning som dessförinnan
gällde för den närmast jämförbara äldre kommunala enheten,
1843 års förordning om sockenstämmor i riket, stadgades, att till stämmans
handläggning hörde de mål, som rörde kyrkans vård samt socknens
hushållning och allmänna angelägenheter, men angavs dessa angelägenheter
närmare genom en uppräkning punktvis. Uttrycket »gemensamma ordnings-
och hushållningsangelägenheter» återfinnes första gången i det förslag
till kommunalförordningar, som den 31 oktober 1859 framlades av den
av Kungl. Maj:t för ändamålet 1858 tillsatta kommittén. Denna kommitté
förordade nämligen, att i § 1 förordningen om kommunalstyrelse på landet
skulle stadgas, att varje socken på landet för sig utgör ett särskilt kommunalsamhälle
för vårdande av sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter.
Reformförslag. Såväl före som efter de nuvarande kommunallagarnas
tillkomst ha framställts åtskilliga förslag till utvidgning av kommunernas
beslutanderätt. De flesta av dessa förslag ha avsett ett utsträckande av den
kommunala befogenheten till någon speciell verksamhetsgren, såsom försvarsändamål,
stipendiegivning, enskild väghållning, elektrifiering, bostadsförsörjning.
Den vidgade befogenheten har man önskat ernå antingen genom
ändring i kommunallagarna eller genom särskild lagstiftning. Andra
förslag ha syftat till en generell utvidgning av den kommunala kompetensen.
Kommittén har i särskilda avsnitt av sitt betänkande (s. 20—23;
26—59) redogjort för dessa förslag och i förekommande fall för de yttranden,
som avgivits över desamma.
Kommunallagskommittén. I det kapitel av sitt betänkande, vari kommunallagskommittén
föreslår ändringar i kommunallagarnas bestämmelser
om borgerlig primärkommuns kompetens, har kommittén inledningsvis
framfört vissa allmänna synpunkter på gällande bestämmelsers avfattning
6
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
och tillämpning. Kommittén påpekar härvid att det allmänna kompetensstadgandet
i ej obetydlig mån givit möjlighet till sådan elasticitet vid rättstillämpningen
som man åsyftade vid dess avfattning. Kommittén finner
likväl, att den kraftiga utveckling av kommunernas uppgifter, som försiggått
under senare delen av förra århundradet och under det innevarande,
sprängt den författningsmässiga ramen för kommunernas verksamhet.
Kommunerna vidtoge i betydande omfattning åtgärder och främjade
ändamål, som i rättspraxis ansåges falla utanför den kommunala befogenheten.
På olika områden förekomme dessutom kommunala initiativ och
insatser, beträffande vilka kommunernas befogenhet icke prövats av regeringsrätten
men vilkas förenlighet med gällande lag sådan denna tolkades
i rättspraxis kunde starkt ifrågasättas.
Kommittén anser, att de legala gränserna för kommunernas verksamhet
borde vidgas. En sådan utvidgning framstode emellertid enligt kommitténs
uppfattning såsom befogad även ur materiella synpunkter.
Efter att ha kritiserat den språkliga avfattningen av kompetensbestämmelsen
i 1930 års kommunallagar, har kommittén anfört att såväl under
kommunalförordningarnas giltighetstid — då användningen av ordet
»gemensamma», såsom hänförande sig till kommunens medlemmar, var
formellt oantastlig — som efter tillkomsten av 1930 års kommunallagar
kravet på att angelägenheterna skola vara gemensamma spelat en betydande
roll. Detsamma hade lett till att man ofta bedömt frågan om kommun
kunnat sätta i gång ett företag eller främja en verksamhet väsentligen
med hänsyn till om den kommunala åtgärden kommit kommunens medlemmar
i gemen till godo. Enligt kommitténs mening hade man till grund
för bedömandet huvudsakligen lagt en kvantitativ värdering. Kommittén
anför i anslutning härtill:
Den utveckling som den kommunala verksamheten undergått genom att
allt flera uppgifter, som enligt äldre uppfattning icke voro gemensamma,
genom lag eller författning lagts på kommunerna har bidragit till att i det
allmänna föreställningssättet undanskjuta gemensamhetssynpunkten även
beträffande angelägenheter, som icke äro reglerade i speciallagstiftning. I
stället för att fråga sig hur många kommunmedlemmar eller hur stora
delar av kommunens område som har gagn av en viss åtgärd, anlägger man
allt mer den synpunkten om det är lämpligt, ändamålsenligt, skäligt o. s. v.
att åtgärden handhaves eller understödjes av kommunen. Den kvantitativa
värderingen har sålunda i betydande mån ersatts av en kvalitativ uppskattning.
Enligt kommitténs åsikt är den förändrade synen på hithörande spörsmål
en naturlig konsekvens av kommunernas ändrade ställning inom
svenskt samhällsliv och de nya och vidgade uppgifter som numera tillkomma
kommunerna.
Så länge uttrycket »gemensamma» bibehålies i kompetensbestämmelsen,
torde det dock icke kunna förväntas, att kommunerna i rättstillämpningen
tillerkännas den större rörelsefrihet som den nyss antydda utvecklingen
synes motivera. För ernående av en sådan frihet för kommunerna synes
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
7
det vara nödvändigt att giva kompetensstadgandet en lydelse, där beteckningen
»gemensamma» angelägenheter icke ingår.
Kommittén har i förevarande sammanhang även granskat begreppet
»ordnings- och hushållningsangelägenheter» men funnit att detta icke haft
samma betydelse för myndigheternas rättstillämpning som gemensamhetskravet.
Däremot hade uttrycket genom sin ålderdomliga, för nutida språkbruk
tämligen främmande avfattning vållat osäkerhet i den praktiska kommunalverksamheten.
Kommittén har härefter närmare behandlat principerna för den kompetensutvidgning,
kommittén sålunda av olika anledningar funnit befogad.
Allmänintresset borde bli bestämmande för tillämpningen av det nya, mer
allmänt hållna kompetensstadgande, som kommittén ville förorda. Detta
betydde emellertid ej, att den kommunala verksamheten inom obestämda
gränser lämnades full frihet. Verksamheten borde vara underkastad dels
vissa principiella normer, dels ock begränsningar av mera speciell natur.
Beträffande nämnda principiella normer har kommittén bl. a. anfört, att
det bleve de rättstillämpande myndigheternas uppgift att i förekommande
fall tolka deras begränsande innebörd.
Vid sidan av dessa generella regler har kommittén i anslutning till gällande
bestämmelser funnit ytterligare begränsningar i fråga om kommunernas
verksamhet böra uppställas i tre olika avseenden.
1. En given sådan begränsning låge enligt kommitténs mening däri att
de samhälleliga angelägenheter, som kunna bli föremål för kommuns omvårdnad,
måste vara lokaliserade till kommunen. Detta innebure visserligen
icke att företaget eller verksamheten måste bedrivas inom den egna kommunens
gränser. Men det måste fordras, att det allmänna intresse som
tillgodoses genom den kommunala åtgärden hänför sig till den egna kommunen.
Hänför sig intresset till riket såsom sådant, såsom fallet t. ex. vore
med det militära försvaret, eller till en annan kommunal enhet, fölle åtgärden
utanför kommunens kompetens.
2. Liksom f. n. gäller borde kommunen vidare icke äga befatta sig med
angelägenheter, vilkas handhavande enligt gällande författningar tillkomme
annan. Denna undantagsregel medförde, att efter sjukkasseväsendets omorganisation
i enlighet med lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring
kommunerna ej vidare ägde anslå medel till sjukkasseverksamhet.
3. Den tredje av kommittén förordade begränsningsregeln anknyter till
den tidigare omnämnda grundsatsen, att understöd ej kan lämnas enskild
kommunmedlem i annan ordning än gällande fattigvårdslag stadgar eller
eljest enligt särskild lag eller författning är medgivet. Enligt kommitténs
mening borde denna regel upprätthållas även i fortsättningen såvitt angår
socialvården i trängre bemärkelse, varmed kommittén avser samtliga de
åtgärder vilka gå ut på tryggande av behövande personers livsuppehälle i
8
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
allmänhet. Att kommittén endast i begränsad utsträckning förordar upprätthållande
av den gällande grundsatsen i fråga om kommuns understödjande
verksamhet innefattar en betydelsefull utvidgning av den kommunala
beslutanderätten. Kommittén framhåller i detta sammanhang, att beträffande
understöd åt enskilda för andra ändamål än sådana, som tillgodoses
inom den egentliga socialvårdens ram, föreligger i allmänhet icke
behov av statlig reglering. Det bör enligt kommitténs mening kunna i princip
överlåtas åt kommunerna själva att avgöra om och i vilken mån främjande
av ett kommunalt ändamål må ske medelst understöd åt enskilda
personer. På undervisningens och bildningsväsendets område, exempelvis,
kunde understöd åt enskilda i form av stipendier, inackorderingsbidrag
o. d. ha en betydelsefull uppgift såsom kompletterande och effektiviserande
en i andra former bedriven verksamhet. En dylik kommunal understödsverksamhet
borde självfallet grundas på planmässighet och objektivitet
och icke ha karaktären av ett obehörigt gynnande av viss eller vissa
kommunmedlemmar.
Kommittén har vidare uttalat, att — där ej särskilda förhållanden föranleda
till annat -—- lagligheten av ett sådant kommunalt understödsbeslut,
vartill den vidgade befogenheten gåve möjlighet, borde göras beroende bl. a.
av om kommunen bestämt grunder för verksamhetens handhavande. Kommittén
tillägger, att ett sådant särskilt förhållande torde kunna anses föreligga,
där understödsgivning kan ifrågakomma blott i något enstaka fall.
Även vid en dylik begränsad understödsgivning måste emellertid det allmänna
kravet på rättvisa och objektivitet i den kommunala verksamheten
upprätthållas i full utsträckning.
Kommitténs förslag om nya principer för kommuns understödjande verksamhet
innebär, såsom i det föregående antytts, en utvidgning av den kommunala
beslutanderätten, vilken skulle få särskild betydelse i fråga om
rätten att anslå medel till studiestipendier. Förut har också nämnts, att
kommunens verksamhetsområde skulle vidgas om, som kommittén förordar,
»gemensamhetskravet» ersattes med »allmänintresset» såsom grundval
för denna beslutanderätt. Kommittén har i ett särskilt avsnitt av sitt
betänkande undersökt de förordade principernas tillämpning inom vissa
områden av kommunal verksamhet, där formliga förslag väckts rörande
vidgade befogenheter eller frågan om den kommunala behörigheten eljest
under senare tid varit föremål för särskild uppmärksamhet. Kommittén
framhåller härvid till en början, att det är uppenbart, att i den mån allmännyttiga
anordningar i särskilda kommundelar hittills ansetts falla
utanför den kommunala kompetensen därför att de icke varit till gagn för
ett tillräckligt stort antal kommunmedlemmar eller en tillräckligt betydande
del av kommunen, hindret i viss mån kommer att undanröjas genom
att gemensamhetskravet bortfaller. Detta får speciell betydelse i fråga om
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24. 9
kommunens åtgärder för tillgodoseende av särskilda tätortsbehov och för
understödjande av det enskilda vägväsendet. I sistnämnda avseende hävdar
kommittén, att rättspraxis syntes uppställa jämförelsevis stora krav i
fråga om vägföretagets allmänna betydelse för att kunna godkänna sådana
bidrag. Med hänsyn till förutsättningarna för statsbidrag till vägunderhåll
vore det uppenbart att dylikt bidrag kunde ifrågakomma i långt flera
fall än för närvarande vid en vidgning av den kommunala kompetensen.
Någon ändring i gällande praxis har kommittén i huvudsak icke funnit
behöva följa vid den föreslagna kompetensregleringen i fråga om kommunal
affärsverksamhet och understödjande av enskilda näringsföretag. En
positiv inställning hos praxis syntes i första hand böra förväntas i fråga
om sådana företag, som på ett eller annat sätt anknöte till redan befintlig
kommunal verksamhet, exempelvis kommunal stuveriverksamhet i kommunala
hamnar, biografrörelse i av kommun disponerad allmän samlingslokal,
förädling och försäljning av skogsprodukter från kommuns skogar,
försäljning av grus från kommunalt grustag o. s. v. Behovet att skapa
arbetstillfällen åt arbetslösa eller hindra hotande arbetslöshet kunde motivera
igångsättande och drivande av företag, som icke hade ett sadant samband
med äldre kommunala verksamhetsgrenar. Det borde hänskjutas till
rättspraxis att med beaktande av omständigheterna i de särskilda fallen
bedöma vad som vore tillåtet för kommunerna. Motsvarande synpunkter
syntes enligt kommitténs uppfattning böra anläggas på frågan om kommunernas
understödjande av den enskilda företagsamheten. Kommittén
understryker emellertid, att dylika kommunala åtgärder liksom subventionsverksamhet
till förmån för den enskilda industrien i syfte att erhålla
ökat skatteunderlag kunde komma i motsättning till pågående strävanden
att åstadkomma en rationell lokalisering av näringslivet. Man syntes ha
all anledning att ställa sig tveksam till en uppmjukning av nuvarande
restriktiva praxis i fråga om industrisubventioner. I varje fall förefölle
denna praxis böra bibehållas intill dess någon form av allmän kontroll eller
reglering av näringslivets lokalisering kommit till stånd. I fråga om anordnande
av allmänna samlingslokaler borde enligt kommitténs mening
kommuns befogenhet i fråga om anslag till samlingslokaler i princip icke
vara beroende av om förhållandena i det särskilda fallet i allo vore sådana,
att statslån eller statsbidrag kunde erhållas. Den kommunala befogenheten
borde i stället vara stödd på kommunallagarna och betingas av om anordnandet
av den ifrågavarande samlingslokalen kunde anses tillgodose ett
allmänt intresse inom kommunen. I nära anslutning härtill har kommittén
beträffande kommunens understödjande av hemvärnet anfört, att kommun
borde vara berättigad att med stöd av det allmänna kompetensstadgandet
i kommunallagarna ställa lokaler till hemvärnets förfogande, medan
stödet av hemvärnet i övrigt i princip måste anses falla utanför kommuns
befogenhetsområde. Ej heller borde sådant understödjande göras till
10
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
en kommunal angelägenhet genom speciallagstiftning. I fråga om skytterörelsen
anser kommittén, att kommun ej borde förmenas att lämna anslag
till denna rörelse.
Särskild betydelse få enligt kommittén de nya principerna för kommuns
understödjande verksamhet, då det gäller kommuns befogenhet att anslå
medel till stipendier och andra studiebidrag. I motsats till det av den särskilt
förordnade utredningsmannen framlagda förslaget anser kommittén
att den kommunala beslutanderätten i förevarande hänseende borde kunna
vidgas utan att bemyndigande ges i en särskild författning. Kommittén tilllägger,
att det borde ankomma på kommunerna själva att bestämma erforderliga
normer för stipendiegivningen. Icke heller för landstingens del
har kommunen funnit något behov av särskild lagstiftning rörande stipendier
och andra studiebidrag erforderlig.
En annan gren av den kommunala verksamheten, som komnie att framstå
såsom särskilt betydelsefull vid en utökning av den kommunala befogenheten,
utgjorde bidragsverksamheten till elektrifiering, enär tryggandet
av försörjningen med elektrisk energi måste anses tillhöra kommuns
befogenhet. Kommunerna borde därför vara berättigade att lämna understöd
till enskilda för elektrifiering. För bidragsgivningen borde gälla de
betingelser, som kommittén uppställt för understödsverksamheten utanför
den sociala vården i allmänhet. Kommittén har även i detta sammanhang
behandlat kommunernas verksamhet på bostadsförsörjningens område. Genom
särskild lagstiftning under år 1947 hade kommunerna givits vidsträcktare
befogenheter på detta område. Kommittén hade emellertid funnit,
att dessa i princip sammanfölle med de befogenheter, i fråga om bostadspolitiken,
som med tillämpning av de föreslagna nya grunderna för
kommunernas understödjande verksamhet borde inrymmas i kommuns
allmänna kompetens. Under viss förutsättning syntes en allmän utvidgning
av kommunernas beslutanderätt göra 1947 års lagstiftning på området
överflödig. Däremot har kommittén ansett, att formerna för den kommunala
hjälpen till arbetslösa alltjämt borde regleras i en särskild författning,
enär en fri kommunal understödsverksamhet skulle bryta sönder den
statliga arbetslöshetspolitiken. Detta innebure emellertid icke, att kommunerna
skulle vara förhindrade att på annat sätt än genom direkta understöd
bedriva verksamhet för att lindra arbetslöshet.
I fråga om den föreslagna nya kompetensbestämmelsens avfattning har
redan förut antytts, att kommittén tänkt sig ett mera allmänt hållet stadgande,
där den av kommittén förordade utvidgningen av den borgerliga
primärkommunens kompetens skulle komma till uttryck. Kommittén har
understrukit, att det framdeles i stort sett måste bli en uppgift för rättstillämpningen
att närmare angiva gränserna för den kommunala befogenheten.
Kommittén har sålunda funnit det olämpligt att i kommunallagarna
angiva kommunernas uppgifter genom uppräkning eller exemplifiering.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
11
Med en bestämning av den kommunala kompetensen genom en allmän formel
bevarades bättre kommunernas frihet att med beaktande av de lokala
förhållandena och tidslägets växlingar taga egna initiativ och göra självständiga
insatser på olika verksamhetsområden.
Uttrycket »gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter»
borde enligt kommitténs mening icke komma till användning i en omarbetad
kompetensbestämmelse. Kommittén har funnit, att det centrala i det
nya stadgandet borde vara begreppet kommuns angelägenheter eller kommunala
angelägenheter. I enlighet härmed har kommittén föreslagit, att i
3 § lagarna om kommunalstyrelse på landet, i stad och i Stockholm stadgas,
att kommun äger att själv vårda sina, d. v. s. kommunens, angelägenheter.
Uttrycket kommunala angelägenheter beredes rum i andra stycket
av den föreslagna lydelsen.
Även utgivande av understöd till enskilda personer borde i viss utsträckning
under de av kommittén angivna förutsättningar, som förut redovisats,
kunna anses som kommunala angelägenheter.
Kommittén har slutligen förordat, att angelägenheter, vars handhavande
enligt gällande författningar tillkommer annan, alltjämt skulle falla utanför
kommuns kompetens. Den i kompetensbestämmelsens andra stycke upptagna
hänvisningen till särskild lagstiftning angående vården om kyrkliga
angelägenheter samt folk- och fortsättningsskoleväsendet har kommittén
ansett obehövlig. Kommittén har funnit det lämpligt att i stället i förevarande
stadgande intaga en allmän erinran om de speciella författningar,
som närmare reglera den kommunala verksamheten på olika områden, och
föreslagit att stycket skulle få följande lydelse: Angående vissa kommunala
angelägenheter är särskilt stadgat.
I ett särskilt avsnitt av det kapitel, som behandlar den kommunala kompetensen,
har kommittén slutligen framlagt vissa synpunkter på frågan om
remissinstans i besvärsmål rörande kommuns kompetens. Kommittén framhåller
härvid, att en vidgning av den kommunala kompetensen enligt förslaget
komme att i flera hänseenden rubba förutsättningarna för hittillsvarande
rättstillämpning i kompetensfrågor. De uttalanden lagstiftaren
kunde göra till ledning för rättstillämpningen måste på grund av sakens
natur vara allmänt hållna och lämnade icke alltid säker anvisning för bedömandet.
Det mest väsentliga i detta sammanhang vore emellertid, att
praktisk inblick i den kommunala verksamheten ofta betydde mycket, när
det gällde att bedöma om ett kommunalt handhavande eller främjande av
en viss verksamhet vore förenligt med allmänna intressen.
Kommittén hänvisar till att 1939 års kominunlånesakkunniga i ett 1942
avgivet betänkande (SOU 1942: 60) föreslagit inrättande av ett kommunalt
finansråd samt att kommunalskatteberedningen i sitt betänkande om den
kommunala skatteutjämningen (SOU 1943: 43) förordat, att frågor om till
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
12
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
delning av statsbidrag till skattetyngda kommuner skulle handhas av en
särskild nämnd, skatteutjämningsnämnden. Vidare hade 1944 års kommitté
för kommunal samverkan i betänkande med förslag till lag om regionkommuner
in. m. (SOU 1947: 30) föreslagit att ett nytt organ, kommunala rikssamarbetsnämnden,
skulle upprättas för att bl. a handlägga remisser i regionplanefrågor.
Kommittén anser att något av de sålunda föreslagna organen
borde kunna betros med uppgiften att avgiva yttranden i mål om
kommunal kompetens. Intet av organen hade emellertid ännu kommit till
stånd. Intill den tidpunkt då ett sådant organ kunde anlitas syntes yttranden
i kompetensfrågor kunna inhämtas av vederbörande mellankommunala
sammanslutning.
Härom anför kommittén:
Av olika skäl synes det lämpligt, att remissförfarande anlitas endast i
samband med kompetensfrågors prövning i högsta instans. Remiss från
länsstyrelse till det rådgivande organet bör sålunda icke äga rum. Givetvis
bör remiss från regeringsrätten ej förekomma i alla mål rörande kommuns
befogenhet utan blott i sådana, i vilka det finnes påkallat med hänsyn till
deras tveksamma natur. Lika litet som särskilda författningsföreskrifter
ansetts erforderliga i fråga om Kungl. Maj :ts inhämtande av yttranden från
stadsförbundets finansråd i låneärenden, synes det nu förordade förfarandet
behöva någon författningsmässig reglering.
Reservanterna inom kommunallagskommittén. Såsom inledningsvis
nämnts ha två av kommitténs ledamöter reserverat sig mot förslaget om
ändring i kommunallagarnas kompetensbestämmelser. Reservanterna äro
visserligen ense med kommittémajoriteten om, att kommunernas verksamhetsområde
i vissa hänseenden kan behöva vidgas, men anse att detta liksom
hittills bör ske genom speciallagstiftning.
Reservanterna ha framställt erinringar både mot den föreslagna formen
för den kommunala kompetensens reglering och mot den sakliga innebörden
av förslaget. I förstnämnda hänseende har åberopats, att förslaget för
en avsevärd tid skulle införa ett betydande osäkerhetsmoment i den kommunala
självstyrelsen genom att prejudikaten på området komme att förlora
sin vägledande betydelse. Detta vore särskilt olägligt, enär majoriteten
enligt reservanternas mening icke kunnat klargöra, vilken omfattning kommunernas
kompetensområde skulle ha efter lagändringen. Det föreslagna
uttryckssättet i kompetensstadgandet utsade intet härom, och de allmänna
utläggningar av bestämmelsens innebörd, som kommittén lämnat, skapade
icke större klarhet.
Reservanterna ha i detta sammanhang även framfört betänkligheter mot
den metod majoriteten valt, då den undersökt olika slags angelägenheter
och därvid uttalat sig om på vad sätt de skulle bedrivas för att kunna erkännas
som kommunala; en undersökning, som av de valda uttryckssätten
att döma utginge från den förutsättningen, att uttalandena skulle bli av
13
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2t.
grundläggande betydelse för rättstillämpningen. Reservanternas betänkligheter
hänföra sig särskilt till olägenheterna av att lagstiftaren sålunda ej
givit uttryck åt sin vilja i lagtextens form utan i motiveringen. Visserligen
må det kunna antagas — anföres i reservationen — att de riktlinjer, som
lagstiftaren uppdrager för tillämpningen av ett visst lagstadgande, skola
starkt påverka rättspraxis. Men man får icke bortse från att enligt erkända
rättsgrundsatser den lagtolkning, som utgår direkt från lagtexten, har företräde
framför den, som bygger på lagstiftarens mening.
Vad angår den sakliga innebörden av kommitténs förslag ha reservanterna
funnit det vara särskilt betänkligt, att majoriteten ville uppgiva kravet
på att angelägenheterna skola vara gemensamma. Innebörden av denna ändring
vore visserligen svårbedömd, men det stode dock fast att gemensainhetskravet
i många lagar alltjämt vore av stor betydelse. Det angåve att den
kommunala verksamheten skulle vara till kommunmedlemmarnas gemensamma
gagn, tjäna deras gemensamma intressen. Ordet »gemensamma»
gåve också ett starkt stöd för kravet på objektivitet och normbundenhet i
den kommunala verksamheten. Det vore enligt reservanternas mening av
stor vikt, att själva lagtexten bestämt fasthölle det som varit de bärande
grundtankarna i gällande lag.
I anslutning till det anförda ha reservanterna behandlat kommitténs uttalande,
att understödsverksamhet, hörande till den »egentliga socialvården»,
alltjämt borde bero av särskilda författningar. Reservanterna ha understrukit
uttalandets begränsade räckvidd och anfört bl. a., att de av majoriteten
uppdragna riktlinjerna skulle komma att sätta planmässigheten
i socialvården i största fara.
De angivna synpunkterna ha för reservanternas del lett till slutsatsen,
att den nuvarande kompetensregeln borde bibehållas och särskild lagstiftning
tillgripas för den utvidgning av kompetensen, som kunde finnas erforderlig.
Det kunde icke anses opraktiskt att på detta sätt beträda speciallagstiftningens
väg. Majoriteten hade icke påvisat mer än ett ganska litet
fåtal områden, där en vidgning av verksamhetssfären vore önskvärd. För
lagstiftningsvägen talade därutöver särskilda skäl i två fall, nämligen när
det vore av vikt alt draga upp klara gränser mellan den statliga och kommunala
verksamhetssfären samt när det eljest vore önskvärt, att lagstiftningen
mera i detalj reglerade förutsättningarna för kommunernas ingripanden,
beskaffenheten och omfattningen av de åtgärder de få vidtaga o. s. v.
Reservanterna ha slutligen uttalat, att de ansåge utvidgningen av den
kommunala kompetensen genom särskild lagstiftning böra övervägas inom
byggnads-, hälsovårds-, vatten- och väglagstiftningens ram samt beträffande
elektrifiering, bostadsförsörjning, stipendiegivning och understödjande
av hemvärnet. I huvudsak ha härvid de av majoriteten anförda skälen
åberopats. Beträffande anordnande av allmänna samlingslokaler ha reservanterna
anfört att de icke ville förorda en lagstiftning, som skulle innebära
14
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
ett frångående av det i ett avgörande av regeringsrätten uttryckta kravet på
»trygghet för att lokalerna komma att opartiskt, i skälig omfattning och på
skäliga villkor hållas tillgängliga för föreningslivet på orten».
Remissyttrandena. Utskottet hänvisar till propositionens redogörelse..
Härutöver vill utskottet lämna följande sammandrag.
Vad till en början angår behovet av ökade befogenheter för kommunerna
äro i saken hörda myndigheter, organisationer och kommuner i stort sett
ense med kommittén om att den borgerliga primärkommunens kompetens
behöver vidgas. Bortsett från några speciella områden råder i huvudsak
även enighet i frågan, beträffande vilka ärenden en kompetensutvidgning
bör ske. I flera yttranden bekräftas, att en viss motsättning uppkommit
mellan å ena sidan vad som i det praktiska livet uppfattats såsom kommunala
angelägenheter och å andra sidan de rättstillämpande myndigheternas
praxis.
Medan sålunda med några undantag enighet råder bland de myndigheter
och organisationer, som yttrat sig över förslaget i denna del, om att kommunerna
böra få vidgade befogenheter, äro meningarna i hög grad delade
beträffande såväl principerna för en kompetensutvidgning som avfattningen
av ett eventuellt nytt kompetensstadgande. Båda de vägar som i betänkandet
anvisas för att uppnå de ökade befogenheterna, ändring i den grundläggande
primärkommunala kompetensregeln samt speciallagstiftning, ha sålunda
flera anhängare bland remissinstanserna, om ock flertalet i princip uttalat
sig för den förstnämnda metoden.
Av de hörda kommunerna ha såsom ovan berörts det alldeles övervägande
flertalet tillstyrkt kommittéförslaget eller lämnat detta utan erinran och
endast ett fåtal uttalat sig för reservanternas förslag.
I den mån saken överhuvud behandlas i yttrandena ansluta sig remissinstanserna
i allmänhet till vad kommittén anfört om den nuvarande kompetensbestämmelsens
betydelse för rättsutvecklingen. Erinras må att kommittéreservanterna
gentemot förslaget om en ändring av kompetensstadgandet
särskilt framhållit olägenheterna av den osäkerhet i rättspraxis, som
under en längre tid kan bli följden av en lagändring. Dessa synpunkter
understrykas allmänt av de remissinstanser, som ansluta sig till reservanternas
linje.
Frågan om vilket av de båda alternativen för en kompetensutvidgning
som bör väljas sammanhänger intimt med spörsmålet om de principer, som
skola vara vägledande då det gäller att utvidga kompetensen. Såsom framgår
av det förut anförda har kommittén härvid satt allmänintresset i förgrunden.
I anslutning härtill framhålla några myndigheter, att det icke vore
utan betydelse vem som bestämmer vad som härvidlag är av allmänt intresse
och att det vore angeläget, att klar åtskillnad upprätthölles mellan områdena
för den statliga och kommunala verksamheten. Flera remissinstanser
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2i.
15
tillstyrka däremot, att de principiella uttalandena från kommitténs sida få
bli vägledande vid kompetensutvidgningen. I några remisser anläggas i viss
mån ännu friare synpunkter på hithörande frågor.
Den praktiskt betydelsefullaste av de inskränkningar av speciell natur,
som den kommunala verksamheten enligt kommitténs mening skall vara
underkastad, avser kommunens understödjande verksamhet, där kommittén
anser, att denna i den mån den kan hänföras till socialvård i trängre
bemärkelse alltjämt skall falla utanför kommuns kompetens och i övrigt
vara tillåten endast under förutsättning att den präglades av planmässighet
och objektivitet och åtminstone i regel bedreves i enlighet med fastställda
grunder. Denna anordning har i allmänhet lämnats utan erinran i de
remissyttranden, vari kommittéförslaget tillstyrkes. I flera yttranden —•
även från remissinstanser, som tillstyrka kommitténs förslag — har man
emellertid funnit de av kommittén angivna kriterierna alltför obestämda.
Särskilt har anmärkts på att de icke på något sätt kommit till uttryck i
lagtexten.
Vad härefter angår avfattningen av det nya kompetensstadgandet, har
den av kommittén föreslagna formuleringen kritiserats i ett stort antal yttranden.
Även i yttranden, vari tillstyrkes att bestämmelsen utformas i enlighet
med förslaget, framhålles, att det hade varit önskvärt med en mera
preciserad författningsmässig reglering. Å andra sidan betonas svårigheten
att giva stadgandet en avfattning, som bättre än den föreslagna klargör vad
meningen vore. En uppräkning av de kommunala uppgifterna skulle visserligen
göra rättstillämpningen lättare än den föreslagna generalklausulen
med sin obestämdhet men innebära alltför besvärande osmidighet med hänsyn
till föränderligheten av de behov, kommunerna äro satta att tjäna.
Kommittén har i sitt betänkande gjort åtskilliga uttalanden om tillämpningen
i vissa hänseenden eller på olika verksamhetsområden av de föreslagna
principerna för den kommunala kompetensens reglering. I flera
yttranden har påpekats, att kommittén härvid tydligen avsett att giva anvisningar
till ledning för rättspraxis, vilka anvisningar ansetts värdefulla
och ägnade att i viss grad undanröja den osäkerhet, som torde uppstå innan
en fast praxis utvecklats.
Kommittéreservanternas betänkligheter mot att lagstiftaren, därest den
valda metoden för att närmare precisera kompetensutvidgningen godtoges
av statsmakterna, skulle ge uttryck åt sin vilja i motiveringen och ej i lagtextens
form understrykas åter av flera remissinstanser.
I sak har vad kommittén anfört om förslagets betydelse för olika områden
av kommunal verksamhet föranlett uttalanden särskilt av de remissinstanser,
som yttrat sig endast beträffande visst eller vissa områden.
Föredragande departementschefen. Efter att ha erinrat om att betydelsefulla
grenar av samhällslivet på grund av den tolkning, kompetensbestäm
-
16
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
melsen erhållit i praxis, icke ansetts tillhöra kommunernas verksamhetsområde
har departementschefen framhållit, att denna praxis stundom visade
exempel på avgöranden, som förefölle svårförenliga eller motsägande
i förhållande till varandra. Nämnda praxis hade därjämte i vissa fall fått
en sådan stadga, att en bestämd gräns syntes vara satt för en vidare utvidgning
utan lagstiftning av kommunernas befogenheter.
Enligt kommunallagskommitténs mening har uppfattningen om vilka
angelägenheter kommunerna böra vårda undergått en förskjutning, där
den hittillsvarande kvantitativa värderingen ersatts med en mera kvalitativ
uppskattning. Vid remissbehandlingen har enligt departementschefen
intet framkommit, som motsäger riktigheten av detta uttalande. Departementschefen
har därvid anfört:
De åberopade omständigheterna ha för kommitténs del lett till den slutsatsen,
att den borgerliga primärkommunen nu bör erhålla vidgade befogenheter.
Härom är kommittén enig, i det att även minoriteten inom kommittén
anser, att en viss kompetensutvidgning bör ske. Vid remissbehandlingen
av förslaget ha några väsentliga erinringar ej gjorts på denna punkt.
Enligt min mening tala också starka skäl för att nu genom lagändring vidga
ramen för kommunernas verksamhet. Uppenbarligen är det otillfredsställande,
att kommunerna i avsevärd utsträckning anslå medel till ändamål,
som i rättstillämpningen anses falla utanför deras befogenheter. Detta medför
ju bl. a. den stötande konsekvensen, att en enda klagande skattskyldig
kan kullkasta en enhällig kommunalrepresentations beslut och att det därför
i viss mån kommer att bero på tillfälligheter om besluten bli bestående.
Visserligen kan sägas att åtminstone beträffande några av de områden, där
klyftan mellan rättstillämpning och den allmänna uppfattningen särskilt
framträtt, det måhända icke vore uteslutet, att en omsvängning i praxis
skulle kunna ske utan lagändring. I förhållande till den mångfald ekonomiskt
och socialt betydelsefulla uppgifter, som kommunerna handha, kunna
vidare dessa just nu aktuella kompetensfrågor måhända te sig mindre väsentliga.
Lika viktigt som att tillfredsställa vissa konkreta behov av en
kompetensutvidgning synes mig emellertid vara att helt allmänt ge kommunerna
en friare, mera obunden ställning som samhällets lokala förvaltningsorgan
och att kommunerna få på lång sikt nya utvecklingsmöjligheter.
Härefter har departementschefen avvisat framkomna förslag av innehåll
att kommunindelningsreformen borde föranleda åtminstone ett uppskov
med en utvidgning av den kommunala kompetensen. Genomfördes en kommunsammanslagning
för att göra den kommunala förvaltningen mera
effektiv, vore det enligt departementschefens mening föga konsekvent att
för att minska ett eventuellt på vissa håll förekommande missnöje med
reformen hålla fast vid en kompetensbegränsning, som kunde användas till
att motverka reformens syfte.
Departementschefen har icke blott förordat, att en kompetensutvidgning
bör komma till stånd, utan anser även att den i första hand bör ske genom
en ändring av det stadgande i kommunallagarna, som begränsar kommu
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
17
nernas kompetens till gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter.
Vad kommittéreservanterna i sin kritik mot en dylik lösning anfört
kan icke delas av departementschefen, som ansett reservanternas farhågor
överdrivna.
Vidare har departementschefen berört de invändningar, som riktats mot
kommitténs förslag om att den kommunala kompetensens begränsning till
gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter helt skulle upphävas.
Departementschefen har därvid framhållit bl. a. följande:
Vad till en början angår bestämningen »gemensamma», torde den, enligt
vad kammarkollegium sökt visa, ha upptagits i kommunalförordningarnas
kompetensbestämmelse för att från det kommunala verksamhetsområdet
utesluta angelägenheter, som hänförde sig till en viss grupp inom kommunen
med egna skyldigheter och rättigheter — en avgränsning som numera
saknar betydelse. Den hade enligt kollegii mening från början ingen
kvantitativ innebörd. Stadgandets tolkning efter kvantitativa normer synes
vara av jämförelsevis sent datum. Denna tolkning torde emellertid ha
varit vedertagen, då genom 1930 års kommunallagstiftning ordet »gemensamma»
anknöts till kommunen såsom sådan; tidigare hade det hänförts
till kommunens medlemmar. Den ändring, som sålunda skedde, avsåg ej
att lagfästa en kvantitativ tolkning av bestämningen. Man torde endast ha
åsyftat att helt allmänt anknyta kompetensen till den gemenskap en kommun
utgör.----— Det anförda leder för min del till den slutsatsen, att
ett uteslutande av ordet »gemensamma» väsentligen ej skulle ha annan
innebörd än att det undanryckte den föregivna grunden för en kvantitativ
tolkning av den kommunala kompetensen. Vad reservanterna anfört om
att man härvid även skulle uppgiva en begränsning, som gåve ett starkt
stöd för kravet på objektivitet och normbundenhet i den kommunala verksamheten,
torde sålunda i stort sett sakna fog.
Beträffande uttrycket »ordnings- och hushållningsangelägenheter» har
departementschefen erinrat om att kommitténs ledamöter varit ense om
att detsamma varit av ringa betydelse för den begränsning av den kommunala
kompetensen, som skett i praxis.
Departementschefen har anslutit sig till kommitténs tanke att låta allmänintresset
bli bestämmande för det nya kompetensstadgandets tillämpning.
Gentemot den kritik, som ansett en sådan bestämning bli alltför obestämd
och intetsägande, har departementschefen i likhet med kommittén
hävdat, att det förhållandet, att allmänintresset ställdes i förgrunden, icke
betydde att den kommunala verksamheten inom obestämda gränser lämnades
full frihet. De kommunala besluten skulle även i fortsättningen kunna
genom besvär bringas under de rättstillämpande myndigheternas prövning.
En annan given begränsning låge däri, att det allmänna intresse, som konstituerade
eu angelägenhet som kommunal, måste vara knutet till den egna
kommunen. Vidare borde den regeln oförändrat upptagas i den nya kompetensbestämmclsen,
alt kommun icke ägde handha angelägenhet, som författningsenligt
tillkomme annan.
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1048. 5 samt. 2 and. Nr 24.
opaginerad Kontrollera mot PDF
18
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
I fortsättningen av sitt anförande har departementschefen behandlat frågan
om gränsdragningen efter en utvidgad kompetens mellan statens och
kommunernas verksamhetssfärer och därvid framhållit:
I några yttranden ha uttalats farhågor för att efter eu kompetensutvidgning
enligt av kommittén uppdragna riktlinjer gränsen mellan statens och
kommunernas verksamhetsfält skulle bli alltför obestämd och att kommunerna
till men för en rationell förvaltning skulle ingripa på områden, som
borde regleras genom statliga åtgärder. Ej heller på denna punkt kan jag
emellertid finna att en kompetensbestämmelse, där det till kommunen
knutna allmänintresset ersätter gemensamhetskravet som normerande faktor,
behöver innebära ökade risker för en ogynnsam utveckling.
Enligt departementschefens mening borde emellertid gälla, att det icke
uteslutande skulle vara staten, som toge initiativ till och reglerade den
offentliga verksamhet, som betingades av allmänna intressen. Detta skulle
innebära eu icke önskvärd centralisering av förvaltningen. Det anförda
hindrade ej, att det på vissa områden kunde vara nödvändigt att genom
lagstiftning uppdraga gränser mellan statens och kommunernas uppgifter.
Så skedde för närvarande särskilt i fråga om socialvården, och departementschefen
har på såväl praktiska som principiella grunder förordat, att
regeln om förbud mot kommunal understödsverksamhet utan stöd i författning
alltjämt skulle gälla såvitt anginge socialvården i trängre bemärkelse.
Kommittén hade för sin del funnit, att kommunala understöd utanför
socialvården borde på vissa villkor få lämnas utan bemyndigande i särskild
lagstiftning under förutsättning att de utgjorde naturliga led i en
verksamhet av annan art och syfte. Enligt departementschefens förmenande
hade kommittén likväl icke anfört några bärande skäl för en sådan
allmän kommunal understödsrätt, enär understödjande av enskilda personer
i själva verket icke kunde betraktas som en typisk kommunal angelägenhet.
I princip borde därför alltjämt gälla, att kommunerna utan stöd
i lag eller författning icke ägde lämna understöd av detta slag.
Departementschefen har härutinnan vidare yttrat:
Emellertid synes denna i praxis uppställda regel ha fått en alltför snäv
tillämpning, som icke torde vara i allo motiverad på de grunder, som enligt
vad förut anförts få anses uppbära densamma. Detta är särskilt påtagligt
i fråga om kommunala anslag för att underlätta studier. Här är det ju i
allmänhet icke fråga om understöd i vanlig mening utan om bidrag i särskild
form till en verksamhet, som kommunerna otvivelaktigt äga främja.
I fråga om folk- och fortsättningsskoleväsendet, det högre kommunala skolväsendet
och yrkesundervisningen har kommunen uppgifter enligt särskilda
författningar, men enligt flera rättsfall anses kommunerna även i andra
hänseenden ha rätt att understödja undervisnings- och bildningsverksamhet,
t. ex. genom anslag till inom kommunen förlagd folkhögskola, till bibliotek
och föreläsningsverlcsamhet och till fria folkbildningsorganisationer.
Det synes då egendomligt att kommunerna icke dessutom skulle få anslå
medel för att underlätta deltagandet i sådan undervisning eller bildningsverksamhet.
I vissa fall ha ju kommunerna inflytande vid bestämmandet
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
19
av avgifterna och kunna därigenom på en omväg delvis tillgodose det med
stipendierna avsedda ändamålet.
Låter man, såsom i det föregående förordats, det till kommunen knutna
allmänintresset vara normerande för den kommunala kompetensen, synes
nuvarande praxis i fråga om kommunala studiestipendier i ännu mindre
grad vara möjlig att upprätthålla. Därmed är icke sagt att kommunerna
på detta område böra lämnas full frihet. De uppställda allmänna principerna
kvarstå orubbade. Kommunala studiebidrag få ej ha karaktären av
rena understöd och böra utdelas endast inom ramen för en på förhand
fastställd plan.
Det anförda kan äga motsvarande tillämpning även på vissa andra områden,
där bidragens karaktär av understöd icke är påtaglig och där det
allmänna intresset av kommunal verksamhet är betydande. Jag syftar speciellt
på bidrag till enskilda för elektrifieringsändamål. Det är tydligen ett
allmänt intresse att så många hushåll som möjligt förses med elektrisk
energi. Detta anses självfallet för tätorternas del men bör jämväl gälla
avlägset liggande gårdar och byar. Ingå därför åtgärder för elektrifiering
av en dylik gård eller by i en plan för elektrifiering av t. ex. vissa områden
inom en kommun, synes icke den omständigheten att bidragen i varje särskilt
fall beviljas till enskilda böra föranleda att de anses otillåtna.
Vad härefter angår avfattningen av den nya kompetensbestämmelsen har
departementschefen förklarat sig icke kunna förorda, att kommunens uppgifter
angivas genom uppräkning eller genom ett allmänt stadgande i förening
med exemplifiering. Enligt departementschefens mening borde kompetensbestämmelsen
alltjämt givas allmän avfattning av innehåll, att kommun
äger att själv vårda sina angelägenheter. Tyngdpunkten i stadgandet
får i själva verket anses ligga i den i Kungl. Maj :ts förslag bibehållna hänvisningen
till lagen i fråga om sättet och ordningen för angelägenheternas
handhavande, uttryckt i orden »efter vad i denna lag närmare bestämmes».
Även det uttryckliga undantagandet av angelägenheter, vilkas handhavande
enligt gällande författningar tillkommer annan, vore enligt departementschefens
mening logiskt sett måhända icke nödvändigt. I likhet med
kommittén har departementschefen emellertid ansett det vara av vikt, att
den därigenom uttryckta avgränsningen av den kommunala verksamheten
oförändrad kommer till uttryck i lagtexten. Den nuvarande bestämmelsen
härom borde därför bibehållas oförändrad.
Beträffande tillämpningen av den föreslagna kompetensbestämmelsen på
olika kommunala verksamhetsområden har departementschefen framhållit
följande synpunkter:
Vad först angår kommuns befogenhet att tillgodose särskilda tätortsbehov
hade landskommunernas förbund i sitt yttrande i motsats till kommittén
gjort gällande att primärkommun borde få rätt att stödja sådant behov,
även för det fall att ett municipalsamhälle bildats av tätorten. Departementsehefcn
har däremot hävdat, att i den mån det gällde en angelägenhet,
för vars vårdande municipalsamhället inrättats, en sådan befogenhet
icke kunde medgivas kommunen, enär här vore fråga om en uppgift, vars
handhavande tillkomnie annan än kommunen. I fråga om kommunernas
20
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2i.
understödjande av det enskilda vägväsendet har departementschefen i huvudsak
anslutit sig till vad kommittén anfört om betydelsen på detta område
av den föreslagna kompetensutvidgningen. I den mån detta komme
att leda till en omfattande kommunal bidragsverksamhet kunde det givetvis
uppstå behov av särskilda föreskrifter för att reglera förhållandet till
den statliga bidragsgivningen. Vad angår kommunal affärsverksamhet och
understödjande av enskilda näringsföretag har departementschefen förklarat
sig dela kommitténs uppfattning att införandet av allmänintresset som
kompetensreglerande faktor åtminstone icke för närvarande kunde innebära
eu vidgning av gränserna för kommunernas befogenheter på detta område,
sådana dessa gränser uppdragits av praxis. Affärsverksamhet i uteslutande
syfte att erhålla ekonomisk vinst syntes icke kunna betraktas som
en naturlig kommunal angelägenhet. Enligt departementschefens mening
rörde man sig emellertid här på ett område, där en snabb utveckling ägde
rum med förskjutningar i betraktelsesättet och där det därför vore särskilt
värdefullt att liksom hittills ha en elastisk regel. Departementschefen har
vidare ansett, att den kommunala medelsanvisningen till allmänna samlingslokaler
liksom annan kommunal bidragsverksamhet borde vara tilllåten
under förutsättning att den kunde anses tillgodose ett allmänt intresse
inom kommunen och skedde på ett objektivt och rättvist sätt. Detta syntes
icke innebära någon väsentlig ändring i vad som för närvarande gällde enligt
praxis, sådan denna utbildat sig på grundval av uttalanden från statsmakternas
sida vid 1945 års riksdag. Formellt bleve emellertid den kommunala
bidragsgivningen icke såsom hittills beroende av om statsbidrag
kunde erhållas. Kommunerna borde vidare under enahanda förutsättningar
kunna anvisa medel även till inredning, löpande underhåll och drift
av en samlingslokal.
I likhet med kommittén har departementschefen funnit, att understödjande
av hemvärnet liksom anslag till andra militära ändamål i princip
måste anses falla utanför kommunernas kompetens. Departementschefen
har dock framhållit:
Detta behöver icke innebära, att kommun skulle vara helt förhindrad att
lämna bidrag till hemvärnet. Såsom kommittén funnit, böra sålunda kommunerna
äga vidtaga åtgärder för att tillgodose hemvärnets lokalbehov. Då
kommun enligt stadgad praxis äger understödja idrotten torde vidare hinder
icke böra möta för kommunerna att på lämpligt sätt understödja hemvärnets
idrottstävlingar och skjutövningar. Särskilda kommunala bidrag
eller premier kunna vidare tänkas förekomma i samband med att hemvärnet
fullgör uppgifter av civil natur såsom biträde vid eldsläckning, efterspaning
av vilsegångna m. m.
I själva verket torde de olika former, i vilka kommunerna sålunda få anses
äga understödja hemvärnet, täcka den huvudsakliga delen av hemvärnets
behov av bidrag utöver det statliga stödet. Särskild lagstiftning om
rätt för kommun att anslå medel till hemvärnets verksamhet erfordras därför
icke.
Vad sålunda anförts om hemvärnet bör i tillämpliga delar gälla även sådana
frivilliga försvarsorganisationer som lottarörelsen.
Av vad departementschefen anfört rörande kommuns befogenhet att
understödja enskilda personer framgår, att han icke kan tillstyrka särskild
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
21
lagstiftning om befogenhet att anslå medel till stipendier och andra studieunderstöd
enligt det av den särskilde utredningsmannen upprättade förslaget.
Den kommunala bidragsgivningen på detta område borde i stället
inrymmas under den allmänna kompetensregeln. Dock kunde enligt departementschefens
mening i framtiden tänkas uppstå behov av en författningsmässig
reglering, därest kommunerna skulle missbruka sina vidgade
befogenheter eller svårigheter uppstå beträffande förhållandet till den statliga
stipendiegivningen. Vad landstingen beträffar torde enligt departementschefens
mening kunna ifrågasättas, om ej åtminstone anslag till stipendier
för studier vid lantmanna- och lanthushållsskolor fölle inom landstingets
kompetens. En särskild lagstiftning på området vore icke påkallad
endast för landstingens del. I fråga om de bostadsfrämjande åtgärderna
har departementschefen framhållit följande:
Kommittén har i samband med kommunernas understödjande verksamhet
behandlat de kommunala åtgärderna till främjande av bostadsförsörjningen.
Kommittén har härvid kommit till den slutsatsen, att en kompetensutvidgning
i enlighet med dess förslag skulle göra 1 § lagen den 10 juli
1947 (nr 523) om dylika kommunala åtgärder överflödig. Oavsett att detta
icke obetingat kan anses gälla, därest av mig förordade avvikelser från de
av kommittén uppställda principerna godtagas, kan jag icke dela kommitténs
mening härutinnan. 1947 års lagstiftning avser även att reglera kommunernas
skyldigheter på ifrågavarande verksamhetsfält och det måste
vara betydelsefullt att omfattningen av kommunernas befogenheter på området
regleras i samma författning. Endast därigenom torde det nämligen
bli möjligt att samordna kommunernas verksamhet med den statliga bostadspolitiken
till gagn för en effektiv sådan politik. I likhet med bl. a.
statens byggnadslånebyrå anser jag därför, att 1 § i 1947 års lag om kommunala
åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen bör bestå även
efter det den nu föreslagna kompetensutvidgningen genomförts.
I likhet med flera av de myndigheter, som yttrat sig över kommitténs
förslag, har departementschefen funnit, att det icke bör komma i fråga att
inrätta en särskild remissinstans i besvärsmål rörande kommuns kompetens
eller att för ändamålet begagna sig av ett i annat syfte inrättat interkommunalt
organ. Ett förfarande, vari remiss till ett sådant organ inginge
som ett normalt led, syntes vara främmande för svensk förvaltningsordning
och därjämte ägnat att ge besvärsprövningen en karaktär, vilken
stämde mindre väl överens med de grunder, som uppbure det kommunala
besvärsinstitutet. Den besvärsprövande myndigheten vore givetvis oförhindrad
att inhämta yttrande från någon av de existerande mellankommunala
sammanslutningarna, i den mån den så funne erforderligt och
lämpligt.
I ämnet väckta motioner, i de i anledning av förevarande proposition
väckta motionerna yrkas, såvitt avser förslaget om en utvidgning av den
kommunala kompetensen, följande:
22
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
I) i likalydande motionerna I: 332 av herr Domö m. fl. och II: 493 av
herr förste vice talmannen Magnusson m. fl., »att riksdagen måtte avslå
Kungi. Maj:ts förevarande proposition i vad den avser ändring av §§ 3 i
lagarna om kommunalstyrelse på landet, i stad och i Stockholm», samt »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag till lagstiftning
angående kommuns befogenhet att understödja elektrifiering, utgiva
studiestipendier och understödja hemvärnet ävensom till sådana ändringar
i byggnads-, hälsovårds-, vatten- och väglagstiftningen, som kunna
befinnas erforderliga till undanröjande av hinder för erforderlig och önskvärd
kommunal verksamhet på ifrågavarande områden»;
II) i likalydande motionerna I: 333 av herr Ericsson, Carl Eric, m. fl.
och II: 494 av herr Thorell m. fl., »att riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 140 även för sin del måtte fastslå, att en av kommunerna bedriven
byggnadsverksamhet — vare sig den sker genom byggande i kommunernas
egen regi eller genom av kommunen kontrollerat byggnads- eller
bostadsföretag — i och för sig icke ligger inom ramen för en allmän kompetensutvidgning,
samt att lagen den 10 juli 1947 om kommunala åtgärder
till bostadsförsörjningens främjande omprövas från nu angivna utgångspunkter»
;
III) i likalydande motionerna I: 334 av herr Lodenius m. fl. och II: 492
av herr Rubbestad m. fl., att riksdagen måtte »dels avslå propositionen i
vad den avser ändring av lagstiftningen rörande kommunernas kompetens,
dels uttala, att utvidgningar av kommunernas kompetens må kunna ske
genom speciallagstiftning i de fall dylik utvidgning anses motiverad»; samt
IV) i motionen I: 335 av herr Sundelin m. fl., »att riksdagen vid behandling
av Kungl. Maj :ts proposition nr 140 måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag
i vad det gäller ändring av bestämmelserna angående borgerlig primärkommuns
kompetens samt att riksdagen i denna del måtte besluta i enlighet
med det förslag, som framlagts av reservanterna i 1946 års kommunallagskommitté».
Utskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, innebär i korthet
föreliggande förslag ett upphävande av den nuvarande begränsningen
av den borgerliga primärkommunens verksamhet till att avse »gemensamma
ordnings- och hushållningsangelägenheter». Normen för den kommunala
kompetensen utgöres av allmänintresset; det avgörande för en
kommuns rätt att vidtaga en viss åtgärd skall i anslutning härtill vara om
denna tillgodoser ett allmänt, till kommunen knutet intresse. Ur formell
synpunkt innebär förslaget att i kommunallagarnas kompetensbestämmelse
endast stadgas, att kommun äger att själv vårda sina angelägenheter, såvitt
icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer
annan.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att den borgerliga primär
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
23
kommunens kompetens för närvarande i första hand bestämmes genom ett
allmänt stadgande i 1930 års kommunallagar av innebörd att kommun
äger vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter,
såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer
annan. Den begränsning av kommunens verksamhetsområde, som bestämmelsen
innebär, fanns också i 1862 års kommunalförordningar. Redan från
början överlämnades det åt rättspraxis att närmare fastställa innebörden
av denna begränsning. En omfattande sådan praxis har också utbildat
sig. Det har härvid visat sig, att kompetensregeln så till vida är elastisk,
att den icke lagt hinder i vägen för en betydande utveckling av den
kommunala verksamheten. Den utvidgning av det kommunala verksamhetsfältet,
som alltså faktiskt ägt rum, har ej endast skett inom ramen för
det åberopade stadgandet i kommunallagarna utan även genom speciallagstiftning.
Även om sålunda genom rättstillämpning och lagstiftning nya områden
efter hand förts in i kommunernas verksamhetssfär, medför ändock den
tolkning kompetensbestämmelsen erhållit i rättspraxis, att grenar av samhällslivet
av betydande allmänt intresse icke kunna anses tillhöra kommunernas
verksamhetsområde; i vart fall är det på flera punkter osäkert huru
långt befogenheten sträcker sig. Angivna förhållanden ha medfört, att från
olika håll särskilt under senare år föreslagits, att kommunerna skola få
vidgade befogenheter. Också på ett annat sätt har det visat sig, att de i lag
och rättspraxis uppdragna gränserna för kommunernas verksamhet ansetts
alltför snäva. Kommunerna synas nämligen i betydande omfattning främja
ändamål, som falla utanför dessa gränser.
Enligt kommunallagskommitténs mening hade uppfattningen om, vilka
angelägenheter kommunerna böra vårda undergått en viss förskjutning i
riktning från den hittillsvarande kvantitativa värderingen emot en mera
kvalitativ uppskattning. Även med hänsyn härtill har kommittén ansett
en vidgning av de formella grunderna för den kommunala kompetensen
motiverad. Härom har kommittén varit enig, i det att jämväl minoriteten
inom kommittén ansett, att en viss kompetensutvidgning borde ske. Även
departementschefen har funnit det framförda kravet på en dylik utvidgning
väl motiverat. Utskottet kan för egen del helt ansluta sig till denna
uppfattning.
I likhet med departementschefen anser utskottet att en kompetensutvidgning
i första hand bör ske genom en ändring av det stadgande i kommunallagarna,
som begränsar kommunernas kompetens till gemensamma ordnings-
och hushållningsangelägenheter, vilken ändring icke behöver komma
till uttryck på annat sätt än att i kompetensbestämmelsen stadgas att kommun
äger att själv vårda sina angelägenheter. En utvidgning av kommunens
befogenheter på denna väg framstår även för utskottet som den naturliga
konsekvensen av det förut fastslagna förhållandet, att eu allmän kom
-
24
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2>t.
petensutvidgning åsyftas. En sådan kan näppeligen ernås genom speciallagstiftning.
Att det till kommunen knutna samhällsintresset i sista hand bör vara
normerande för kommunens befogenheter, måste följa av kommunernas
ställning som samhällets lokala förvaltningsorgan. Mot tanken att sålunda
låta allmänintresset bli bestämmande för det nya kompetensstadgandets
tillämpning har invänts, att en sådan bestämning skulle bli alltför obestämd
och intetsägande. Man har frågat sig om den verkligen kunde möjliggöra
en objektiv prövning av kompetensfrågorna. Utskottet vill i detta avseende
i likhet med departementschefen understryka, att det förhållandet, att allmänintresset
ställes i förgrunden, icke betyder att den kommunala verksamheten
inom obestämda gränser lämnas en godtycklig frihet.
Sammanfattningsvis kan utskottet alltså uttala, att utskottet helt anslutit
sig till de principiella synpunkter på denna betydelsefulla fråga, som departementschefen
framhållit. Utskottet är därför redo att tillstyrka att en kompetensutvidgning
erhåller den allmänna form, som förordats i föreliggande
proposition, samt avstyrker sålunda de i motionerna 1: 332 och II: 493,
I: 333 och II: 494 samt I: 334 och II: 492 framställda förslagen om avslag
å Kungl. Maj :ts förslag i nu ifrågavarande avseende, till förmån för en utvidgad
speciallagstiftning.
I samband med frågan om gränsdragningen mellan statens och kommunernas
verksamhetsområden har departementschefen utförligt berört socialvårdens
ställning efter en genomförd kommunal kompetensutvidgning. Utskottet
ansluter sig till departementschefens uttalande om att den egentliga
socialvården bör regleras genom speciallagstiftning och att kommunal
verksamhet på detta område endast bör vara tillåten med stöd av sådan
lagstiftning. Här böra alltså kommunala initiativ och åtgärder endast vara
medgivna i den utsträckning, sådant föreskrivits i lag eller författning. Någon
ändring av gällande rätt innebär detta emellertid ej, såsom departementschefen
också framhållit. I den mån kommunerna inom sociallagstiftningens
ram ansetts äga befogenhet att träda hjälpande emellan för att
förebygga behov av socialvård bör detta alltjämt vara tillåtet. Vad gäller understöd
åt enskilda av annan beskaffenhet har kommunallagskommittén för
sin del funnit att dylika understöd borde på vissa villkor få lämnas av kommun
utan bemyndigande i särskild lagstiftning. Lika litet som departementschefen
kan utskottet oreserverat ansluta sig till denna kommitténs uppfattning.
I princip bör alltjämt gälla, att kommunerna utan stöd i lag eller författning
icke äga lämna understöd till enskilda personer, där icke fråga är
om bidrag i särskild form till en verksamhet som kommunerna otvivelaktigt
äga främja. Till vad departementschefen i detta sammanhang
exemplifierande anfört i fråga om anslag för att underlätta studier och
om bidrag till enskilda för elektrifieringsändamål kan utskottet jämväl
ansluta sig.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande Jir 24.
25
Den uppfattning departementschefen hävdat i vissa särskilt redovisade
kompetensfrågor har icke föranlett någon erinran från utskottets sida. Utskottet
avser härmed frågorna om tillgodoseendet av särskilda tätortsbehov,
kommunernas bidrag till det enskilda vägväsendet, kommunal affärsverksamhet,
understödjande av enskilda näringsföretag, anvisandet av medel till
allmänna samlingslokaler samt till stipendier och andra studieunderstöd,
bidrag till hemvärnets verksamhet — varmed bör jämställas anslag till, förutom
den av departementschefen omnämnda lottarörelsen, även exempelvis
centralförbundet för befälsutbildning -— samt slutligen åtgärder till främjande
av bostadsförsörjningen. Utskottet kan vid sådant förhållande icke
biträda det i motionerna 1:333 och 11:494 framställda yrkandet om förklaring
att en av kommunerna bedriven byggnadsverksamhet i och för sig
icke ligger inom ramen för en allmän kompetensutvidgning. Ej heller föreligger
i detta sammanhang anledning att ta ställning till en i motionerna
efterlyst omprövning av 1947 års lagstiftning rörande kommunala åtgärder
på bostadsförsörjningens område.
I likhet med flera av de myndigheter, som yttrat sig över kommunallagskommitténs
förslag, har departementschefen ansett att det icke bör komma
i fråga att inrätta en särskild remissinstans i besvärsmål rörande kommuns
kompetens eller att för ändamålet begagna sig av ett i annat syfte
inrättat interkommunalt organ. Regeringsrätten är emellertid, såsom departementschefen
också erinrat om, självfallet oförhindrad att i förekommande
fall lämna de mellankommunala förbunden tillfälle att yttra sig.
Kvalificerad majoritet.
Gällande bestämmelser. I samtliga kommunallagar finnas bestämmelser
om kvalificerad majoritet för vissa beslut. I den mån dessa regler avse beslut
av ekonomisk natur ha de — bortsett från vissa stadganden i lagen om
landsting — tillkommit i anslutning till rösträttsreformerna 1900, 1907—
09 och 1918. Kommunalförordningarna av år 1862 voro grundade på principen
om besluts fattande med enkel majoritet med det undantaget, att det
i landstingsförordningen uppställdes krav på kvalificerad majoritet för vissa
slag av ekonomiska beslut.
Enligt lagen om kommunalstyrelse på landet, lagen om kommunalstyrelse
i stad, lagen om församlingsstyrelse, lagen om kommunalstyrelse i Stockholm
och lagen om församlingsstyrelse i Stockholm erfordras för beslut två
tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster, då beslutet avser:
a) avhändande av fastighet eller därifrån härflytande rättighet eller inköp
av fastighet (frän denna regel gälla vissa speciella avvikelser);
b) beviljande av anslag till nytt ändamål eller behov;
c) beviljande av anslag till ändamål eller behov, som icke är nytt men
för vilket under året näst före det, som anslaget avser, anslag ej utgått, i
kommun (församling), där den under året näst före det, då frågan om an
-
26
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
slagets be\iljanue avgöres, fastställda högsta utdebiteringen av allmän
kommunalskatt överstiger nio kronor (i landskommun och landsförsamling).
resp. tio kronor för skattekrona (i stad, stadsförsamling och församling
bestående av både landsbygd och stad);
d) nöjande av visst under året näst före det, som höjningen avser, utgående
anslag, då höjningen skulle utgöra
1) mera än 25 procent av förutvarande anslaget i kommun (församling),
där den under året näst före det, då frågan om höjning av anslaget avgöres,
fastställda högsta utdebiteringen av allmän kommunalskatt överstiger 9
kronor (i landskommun och landsförsamling), resp. 10 kronor för skattekrona
(i stad, stadsförsamling och församling bestående av landsbved och
stad); JO
2) mera än 15 procent av förutvarande anslaget i kommun (församling),
där den under året näst före det, då trågan om höjning av anslaget avgöres,
fastställda högsta utdebiteringen av allmän kommunalskatt överstiger 12
kronor (i landskommun och landsförsamling), resp. 13 kronor för skattekrona
(i stad, stadsförsamling och församling bestående av landsbvsd
och stad); •°
3) mera än 10 procent av förutvarande anslaget i kommun (församling),
där den under året näst före det, då frågan om höjning av anslaget avgöres,
fastställda högsta utdebiteringen av allmän kommunalskatt överstiger
15 kronor (i landskommun och landsförsamling), resp. 16 kronor för
skattekrona (i stad, stadsförsamling och församling bestående av landsbygd
och stad);
e) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning;
f) upptagande eller förnyande av lån, därunder inbegripet ingående av
borgen, eller förlängning av tiden för erhållet låns återbetalande.
Enligt de angivna lagrummen i deras intill den 1 juli 1946 gällande lydelse
fordrades kvalificerad majoritet även för beslut om efterskänkande av
oguldna kommunalutskylder, där fråga ej var om antagande av ackord.
Dessa äldre bestämmelser äga fortfarande tillämpning i fråga om skatt,
som förfallit till betalning före den 1 januari 1947.
I landskommun och församling kräves vidare två tredjedelars majoritet
för beslut om tredje ordinarie kommunal- eller kyrkostämmans hållande å
annan dag än sön- eller helgdag och om underlåtande att införa tillkännagivande
i ortstidning om tid och ställe för stämma eller fullmäktigesammanträde.
I landskommun fordras slutligen dubbelt flertal för beslut om anordnande
av kommunalt kassakontor eller av centraliserad medelsförvaltning.
Enligt lagen om landsting kräves för beslut om urtima möte för handläggning
av vissa bestämda ärenden anslutning av tre fjärdedelar av landstingets
på lagtima möte såsom närvarande antecknade medlemmar. Två
tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster fordras då beslutet avser
följande ämnen:
a) beslut om bildande av landsbygdsvalkrets med mindre än 20 000 invånare
och stadsvalkrets med mindre än 15 000 invånare. Sådant beslut må
fattas, där tillämpning av de eljest gällande bestämmelserna skulle medföra
synnerlig olägenhet;
b) medgivande av upptagande till behandling av förslag, väckt av länsstyrelsen
eller medlem av landstinget senare än den 15 juli eller av landstingets
förvaltningsutskott senare än fjorton dagar före början av lands
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
27
tingets möte. Sådant medgivande må lämnas endast då synnerligen viktiga
skäl därtill föranleda; dock måste förslaget städse ha väckts sist första dagen
av landstingets möte;
c) beslut i vissa fall om befrielse från eller lindring i skyldighet att till
visst företag bidraga och om beviljande av anslag för dylikt företag (territoriell
skattedifferentiering);
d) påläggande av avgifter, som erfordra utdebitering för längre tid än
fem år;
e) beviljande av anslag till nya ändamål eller behov;
f) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning;
g) upptagande av lån, ställt på längre återbetalningstid än fem år, eller
ingående av borgen;
h) avhändande av fast egendom eller därifrån härflytande rättighet.
Framkomna ändringsförslag. Under de senaste årtiondena ha i riksdagen
väckts åtskilliga förslag om ändringar i bestämmelserna om kvalificerad
majoritet. De flesta av dessa ha syftat till större eller mindre inskränkningar
i användningen av sådana bestämmelser. Förslagen ha emellertid
ej vunnit riksdagens bifall förrän år 1944, då riksdagen i skrivelse nr 181 i
anledning av två av konstitutionsutskottet tillstyrkta motioner beslöt att
hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning, huruvida och i vad mån gällande
bestämmelser i ämnet borde så ändras, att den kommunala förvaltningen
erhölle större rörelsefrihet. Konstitutionsutskottet anförde i sitt utlåtande
(nr 13) i anledning av motionerna bl. a., att utskottet vore ense med motionärerna
om att påtagliga olägenheter vore förenade med rådande system,
enligt vilket vissa kommunala beslut för sin giltighet fordrade två tredjedelar
av de i omröstningen deltagandes röster. Utan att vilja taga ställning
till frågan om borttagande av kraven på kvalificerad majoritet i samtliga
i kommunallagarna angivna fall, anslöte sig utskottet till motionärernas
uppfattning, att tiden vore inne för en revision av förevarande bestämmelser.
Kommunallag skommittén. I sin allmänna framställning i denna del har
kommittén till en början framhållit, att den funnit sig böra begränsa sin
undersökning till de regler om kvalificerad majoritet, som avse ekonomiska
beslut. Övriga bestämmelser om kvalificerad majoritet, vilka i allmänhet
gälla beslut om undantag från av lagen mer eller mindre uttryckligt uppställda
regler (t. ex. om annonsering av tid och ställe för fullmäktigesammanträde),
borde enligt kommitténs mening granskas först i samband med
en översyn av de bestämmelser, vartill undantagsföreskrifterna vore knutna.
Kommittén ville dock även gå in på frågan om användning av kvalificerad
majoritet vid beslut om särskild ordning för medelsförvaltningen i landskommun,
ehuru dylikt beslut icke tillhörde de i egentlig mening ekonomiska
besluten.
Kommittén har anlagt såväl principiella som praktiska synpunkter på
spörsmålet om upprätthållandet av ifrågavarande bestämmelser om kvalifi
-
28
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
cerad majoritet. Vid sin principundersökning har kommittén dels behandlat
frågan huruvida motiven för införandet av dessa bestämmelser alltjämt
ägde giltighet och dels undersökt om och i vad mån bestämmelserna oberoende
av de historiska förutsättningarna för deras tillkomst hade ett självständigt
värde, som motiverade deras bibehållande helt eller delvis.
Vad angår förstnämnda spörsmål förekomma, såsom i det föregående
antytts, i 1862 års kommunalförordningar bestämmelser om kvalificerad
majoritet vid ekonomiska beslut endast i Jandstingsförordningen. De ansågos
berättigade just i fråga om beslut av landsting, enär dylika beslut kunde
komma att avse särskilda delar av landstingsområdet och därför borde uppbäras
av en mer allmän mening inom tinget. Generellt kan sägas — tilllägger
kommittén — att landstingsförordningens bestämmelser om kvalificerad
majoritet ha sin grund i den tvekan och osäkerhet man kände inför
den nya institutionen. De utvidgningar av området för den kvalificerade
majoriteten, som ägt rum i samband med rösträttsreformerna, hade däremot
huvudsakligen motiverats som garantier mot ogynnsamma verkningar
av de ändrade maktförhållandena inom kommunen. Man hade velat skapa en
motvikt mot det ökade inflytandet för vissa befolkningsgrupper genom att
kräva dubbel röstövervikt för de viktigaste kommunala besluten. Bestämmelserna
finge betraktas som uttryck för farhågan att demokratiseringen
kunde leda till mindre väl övervägda beslut och överhuvud äventyra en
sund kommunalförvaltning. Landstingen hade emellertid från att ha varit
en ny och oprövad institution utvecklats till en av hörnstenarna i den svenska
kommunalförvaltningen. De lokala motsättningarna inom landstingsområdena
hade utjämnats, varför bestämmelserna om dubbelt flertal icke
längre hade någon uppgift att fylla som garanti mot att lokalt betonade
intressen ensidigt främjades genom åtgärder från en enkel majoritets sida.
Att dessa bestämmelser ej blott bibehållits utan även utvidgats för landstingens
del sammanhängde med förändringar i den kommunala rösträtten,
som betingats av de nya bestämmelserna om dubbelt flertal i de primärkommunala
författningarna. Om giltigheten av motiven för sistnämnda
bestämmelser har kommittén anfört, alt de folkgrupper, vilka förts fram
till inflytande i det kommunala och politiska livet, under en jämförelsevis
lång tidrymd skolats i allmänna ting och fått sin politiska erfarenhet vidgad.
Demokratiseringen hade icke medfört några störningar av den kommunala
verksamhetens utveckling eller — såsom på sina håll kan ha befarats
— givit anledning till ekonomiskt äventyrlig kommunalpolitik. Det
syntes vara ett karakteristiskt drag i nutida svensk kommunalpolitik, att
man försökte överbrygga motsättningarna och finna lösningar, som kunde
godtagas av det stora flertalet. Det i längden enda hållbara skyddet för
minoritetens meningar och intressen emot ett i demokratiens namn utövat
majoritetsförtryck vore enligt kommitténs mening att finna i ett på medborgarfriheten
grundat, fritt och aktivt politiskt liv.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr
29
Kommittén har i detta sammanhang gjort en jämförelse mellan omröstningsreglerna
i riksdagen och i kommunala församlingar samt framhållit
att, om kommunallagarnas bestämmelser om kvalificerad majoritet uppfattades
som garantier mot en alltför stark maktställning för särskilda
grupper, de saknade motsvarighet i vad anginge riksdagen.
Ett annat skäl för bibehållande av regler om kvalificerad majoritet, som
kommittén diskuterat, anknyter till uppfattningen, att dessa bestämmelser
vore ägnade att skänka kommunalförvaltningen stadga och kontinuitet samt
att hindra mindre väl övervägda beslut från knappa och tillfälliga majoriteters
sida. Kommittén delade den uppfattningen, att kommunallagarna
borde innehålla vissa garantier mot oöverlagda beslut och överhuvud mot
en mindre besinningsfull kommunalpolitik. Reglerna om kvalificerad majoritet
vore emellertid, enligt kommitténs mening, mindre tjänliga för detta
syfte. De verkliga garantierna funnes på annat håll. Kommittén har härvid
erinrat om att de risker för mindre väl överlagda beslut, som kunde finnas
så länge kommunalstämman var beslutande myndighet i mindre kommuner,
fölle bort, om fullmäktigeinstitutionen i samband med kommunindelningsreformen
bleve obligatorisk. Kommittén har vidare påpekat, att garantier
mot mindre väl genomtänkta beslut även innefattades i bestämmelserna
om underställning av vissa kommunala beslut och om beredning
och bordläggning.
En allmän olägenhet med reglerna om kvalificerad majoritet vore enligt
kommitténs mening, att de nedsatte den formella effektiviteten hos de beslutande
organen. Kommittén har därjämte understrukit, att bestämmelserna
verkade hindrande även i materiellt hänseende. Detta hade sin särskilda
betydelse i fråga om kommuns fullgörande av sina författningsmässigt
reglerade uppgifter. 1 detta sammanhang har kommittén även berört
risken för att föreskrifterna om kvalificerad majoritet skulle missbrukas i
de större kommuner, som komme att bildas vid den förestående nya kommunindelningen,
samt därvid framhållit, att det kunde befaras, alt regeln
om det dubbla flertalet kunde komma att utnyttjas för tillgodoseende av
ensidiga ortsintressen till hinder för en konsolidering av de nya kommunerna
och en effektiv kommunal verksamhet. Kommittén har slutligen som
ett praktiskt skäl mot bibehållande av reglerna om dubbelt flertal åberopat,
att dessa i stor utsträckning stannat på papperet.
Vad de särskilda stadgandena om kvalificerad majoritet beträffar har
kommittén anfört i huvudsak följande.
1 fråga om beslut om avhändande av fastighet eller därifrån härflytande
rättighet eller inköp av fastighet har kommittén bl. a. påpekat, att det bostadspolitiska
problemet vore för sitt genomförande i väsentlig mån beroende
av att kommunerna tillhandahölle lämplig tomtmark. Inom ramen för
kommunernas verksamhet på detta område fölle såväl förvärv som överlåtelse.
Beträffande beslut om anslag till nytt ändamål eller behov har kom
-
30
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2i.
mittén understrukit, att regeln om kvalificerad majoritet för sådana beslut
föranlett betydande tveksamhet och osäkerhet i det praktiska kommunallivet.
För en aktiv kommunalpolitik — icke minst då det gällde de nya
kommunala enheterna — kunde ifrågavarande bestämmelse utgöra hinder.
Formellt sett vore för övrigt alla ändamål nya för den nybildade kommunen,
då anslag första gången beviljades den. Föreskriften om dubbelt flertal
för beslut om beviljande eller höjande av anslag i kommuner, där skattetrycket
nått en viss höjd, syntes i sin tillämpning mången gång kunna leda
till ganska orimliga resultat. De gåve en minoritet i en kommun med hög
skatt möjlighet att motsätta sig utgiftsökningar, som vore ofrånkomliga.
Reglerna om underställning av kommunala lånebeslut vore enligt kommittén
uppenbarligen av stor betydelse för det kommunala förmögenhetsskyddet
och kunde icke undvaras. I jämförelse med denna kontroll framstode
kravet på kvalificerad majoritet för lånebeslut som en garanti av mindre
värde. Liknande synpunkter syntes kunna anläggas på beslut om ingående
av borgen. Bestämmelsen om kvalificerad majoritet för beslut om påläggande
av avgifter, som erfordra utdebitering för en längre tid än fem år,
vilken bestämmelse endast gäller landsting, har kommittén icke funnit vara
av särskilt värde. Den kunde dessutom kringgås, varjämte enligt kommitténs
mening det icke vore påkallat att för landstingens del upprätthålla
strängare regler än för primärkommunerna. Vad angår beslut om införande
av särskild ordning för medelsförvaltning i landskommun har kommittén
funnit, att regeln om dubbelt flertal för dylikt beslut på sina håll verkat
hindrande på införandet av en sådan förvaltning.
Kommittén har slutligen påpekat, att bestämmelserna om efterskänkande
av kommunalutskylder upphävts i samband med övergången den 1 januari
1947 till nytt uppbördsförfarande men att de alltjämt skola tillämpas i
fråga om utskylder, som förfallit till betalning före nämnda dag. Enligt
kommitténs mening saknades anledning att tillämpa reglerna om kvalificerad
majoritet för beslut, varom nu vore fråga, därest övriga bestämmelser
om dylik majoritet upphävdes.
Kommittéreservanterna. Reservanterna ha vid sin bedömning av reglerna
om kvalificerad majoritet utgått från de starka meningsbrytningar,
som förekomma i det nutida kommunallivet till skillnad mot vad som var
fallet vid kommunalförordningarnas tillkomst. De framhålla, att kommunalpolitiken
numera i hög grad bestämdes av motsättningar mellan olika
samhällsklassers intressen men att motsättningar även förekomme mellan
olika kommundelar, särskilt då tätbebyggelse ägt rum i någon del av en
kommun. Betydelsen av dessa intressemotsättningar hade ökats ju mer
den kommunala verksamheten och därmed också den kommunala beskattningen
vuxit. Det är icke förvånande, att under dessa förhållanden den
kvalificerade majoriteten under tiden 1907—1918 vunnit insteg i kommu
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
31
nalrätten. Även i den mån man icke haft att räkna med allvarliga intressemotsättningar,
hade denna ordning tett sig motiverad såsom en garanti
mot »förhastade» beslut. Men särskilt har enligt reservanterna den kvalificerade
majoriteten varit av betydelse, när inom kommunerna funnits utpräglade
intressemotsättningar. Den kvalificerade majoriteten erbjöde i
sådana lägen en viss säkerhet för att en minoritets berättigade intressen i
viktiga angelägenheter icke bleve obehörigen åsidosatta. Därest man fasthölle
vid förefintligheten inom kommunerna av utpräglade motsättningar,
särskilt betingade av motsatta ekonomiska intressen, förlorade enligt reservanternas
mening åtskilliga av de argument, som av kommitténs flertal anförts
mot den kvalificerade majoriteten, sin övertygande kraft. Gentemot
den av kommittéflertalet därutinnan hävdade meningen ha reservanterna
framhållit, att offentligheten och den därpå vilande kritiken vore ganska
maktlös i fall av utpräglade intressemotsättningar.
Reservanterna ha även andra erinringar mot kommitténs principiella kritik
av reglerna om kvalificerad majoritet. De understryka, att avvägningen
av majoriteters och minoriteters rätt inom olika områden av samhällslivet
icke bör ske efter schematiska principiella riktlinjer utan efter praktiska
synpunkter, med hänsyn tagen till olika samhällsbildningars ställning och
uppgifter. Parallellen med riksdagen vore därför ej heller avgörande; det
kunde ej sägas ligga i sakens natur, att kommunala organs majoriteter
oberoende av kommunernas struktur skulle vara utrustade med samma
rörelsefrihet som folkrepresentationens.
Den väsentliga praktiska invändningen mot regeln om kvalificerad majoritet
låge enligt reservanternas mening i att bestämmelsen kunde verka
hindrande i materiellt hänseende, när en minoritet kunde motsätta sig att
nyttiga åtgärder vidtogos. Reservanterna finna denna frågeställning vilseledande.
Det läte sig knappast göra att fälla omdömen med anspråk på
objektiv giltighet om huruvida beslut, som omöjliggjorts genom kravet på
kvalificerad majoritet, skulle varit gagneliga eller ej. Därom växlade meningarna
nästan alltid. Reservanterna anse, att berörda spörsmål visserligen
gestaltade sig något annorlunda, då det gällde kommunernas skyldigheter,
men att det icke låge något onaturligt däri, att krav på kvalificerad
majoritet upprätthölles även på områden, där kommunerna handla enligt
speciella bemyndiganden eller fullgöra i lag fastslagna skyldigheter. Därmed
vore dock icke sagt, att ej skäl kunde finnas att på vissa sådana områden
göra undantag från reglerna om kvalificerad majoritet.
Reservanterna ha även tagit upp frågan om den nya kommunindelningens
betydelse i förevarande sammanhang. De polemisera mot kommitténs
uttalande i denna del och anföra bl. a., att enligt deras uppfattning utgjorde
nyindelningen, tvärtemot vad kommittén ansett, ett ytterligare skäl
mot att, så länge utpräglade motsättningar mellan förut självständiga kommuner
kvarstode inom de nya kommunerna, avskaffa reglerna om dubbelt
32
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
flertal. Reservanterna framhålla vidare faran för att upphävandet av reglerna
om dubbelt flertal skulle framtvinga statlig kontroll på områden, där
sådan nu ej funnes.
I likhet med kommittén ha reservanterna även tagit ställning till de särskilda
reglerna var för sig. De ha därvid anslutit sig till majoritetens förslag
om borttagande av kravet på kvalificerad majoritet för beslut om beviljande
eller höjande av anslag i vissa skattetyngda kommuner, för landstings
beslut om påläggande av avgifter, som erfordra utdebitering för längre
tid än fem år, samt för beslut av landskommun om införande av centraliserad
medelsförvaltning. I övriga fall borde enligt reservanternas mening
kravet på kvalificerad majoritet bibehållas. Framhållas må, att reservanterna,
då de förordat bibehållande av reglerna om kvalificerad majoritet
vid beslut om försäljning och inköp av fastighet, gjort förbehåll för den
jämkning som kan erfordras med hänsyn till revisionen av byggnadslagstiftningen.
Avslutningsvis anföra reservanterna:
Vad vi ovan anfört utgår närmast från den förutsättningen att nu gällande
regler om kommunernas kompetens, på sätt vi i det föregående förordat,
bibehållas oförändrade. Om en väsentlig utvidgning av den kommunala
kompetensen i överensstämmelse med kommittémajoritetens förslag
företages, ligger det i öppen dag att de av oss anförda betänkligheterna
yttermera stegras. Ju mer man avlägsnar sig från kravet att den kommunala
verksamheten skall avse »gemensamma» angelägenheter, desto angelägnare
synes det att vidmakthålla de regler, genom vilka det åstadkommes att
kommunala företag och åtgärder av större betydelse äga stödet av en jämförelsevis
allmän mening inom kommunen.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag att upphäva kommunallagarnas
bestämmelser om kvalificerad majoritet vid beslut av ekonomisk natur har
i princip tillstyrkts av flertalet remissinstanser bland såväl myndigheter
och organisationer som landsting och kommuner. I allmänhet har härvid
ett eller flera av de av kommittén anförda skälen särskilt understrukits;
någon mera vidlyftig diskussion av hithörande spörsmål har ej skett. I
några av yttrandena har dock förordats eller åtminstone ifrågasatts bibehållande
av någon enstaka av de ifrågavarande reglerna. I andra remissvar
har tillstyrkandet skett under vissa förbehåll eller uttryckts tvekan om
lämpligheten att nu helt avskaffa den kvalificerade majoriteten.
De remissinstanser, som i huvudsak avstyrka kommitténs förslag (tio
länsstyrelser, förvaltningsutskotten eller deras finansavdelningar vid fem
landsting samt flertalet hörda församlingar) ha i regel anslutit sig till kommittéreservanternas
mening att bibehålla den kvalificerade majoriteten för
beslut om inköp eller försäljning av fast egendom, om anslag till nya ändamål
eller behov, om upplåning eller borgen samt om efterskänkande av
kommunalutskylder. I allmänhet ha härvid även de av reservanterna anförda
synpunkterna på problemet åberopats.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2t.
33
Beträffande kommuners och församlingars allmänna inställning till förslaget
återfinnes i förevarande proposition (s. 100) en sammanställning i
anslutning till de avgivna yttrandenas innehåll, vartill utskottet får hänvisa.
Departementschefen. En återblick på de regler, som tidigare gällt på detta
område, visar att systemet med kvalificerad majoritet som villkor för giltighet
av vissa beslut av ekonomisk natur icke ansetts utgöra något nödvändigt
element i svensk kommunalförvaltning. Departementschefen har
ytterligare anfört bl. a.:
De flesta av bestämmelserna härom funnos nämligen icke i 1862 års kommunalförordningar
i deras ursprungliga lydelse. Och den utveckling av
kommunernas ekonomiska verksamhet, som skedde i slutet av 1800-talet
och som tog sig uttryck bl. a. i kommunernas deltagande i järnvägsbyggandet,
ansågs ej heller påkalla några bestämmelser om kvalificerad majoritet.
Landstingsförordningen upptog visserligen från början föreskrifter om kvalificerad
majoritet för beslut av ekonomisk betydelse. Nämnda föreskrifter
betingades emellertid av det speciella förhållandet, att landstingen då voro
helt nya och oprövade institutioner, sammansatta och arbetande efter andra
grunder än den ståndsindelade riksdagen.
De huvudsakliga motiven för utvidgningarna av området för den kvalificerade
majoriteten äro uppenbara: man ansåg att demokratiseringen kunde
leda till mindre väl överlagda beslut i kommunerna och ville skapa en motvikt
mot ett alltför stort inflytande av de nytillkomna väljarkategorierna.
För egen del har departementschefen funnit kommitténs motivering för
upphävande av den kvalificerade majoriteten inom kommuner, församlingar
och landsting bärande. De ursprungliga motiven för kraven på sådan
majoritet måste numera anses ha förlorat sin giltighet. Man behövde härvid
blott som kommittén peka på den erfarenhet och skolning i kommunalekonomiska
ting, som nutidens kommunalmän förvärvat och som gjorde
dem väl skickade att handha den kommunala förvaltningen. Efter att hava
framhållit fullmäktiginstitutionen och reglerna om underställning som
väsentliga skydd mot förhastade beslut — i den mån garantier mot sådana
beslut kunde anses behövliga av andra skäl — har departementschefen
yttrat:
Bestämmelserna om kvalificerad majoritet ha icke längre den betydelse
ur garantisynpunkt som de tillmättes vid tillkomsten. De kunna icke beller
anses fylla någon annan uppgift, som motiverar alt de bibehållas. Grundsatsen,
att beslut i en representativ församling fattas med enkel majoritet,
framstår i stället som den naturliga arbetsmetoden för de beslutande organen
i ett demokratiskt samhälle, i varje fall när det som här gäller åtgärder
av ordinär natur. Det ligger något principiellt oriktigt i bestämmelser,
som medföra att i en beslutande församling där de skilda grupperna
måste förutsättas vara lika kunniga i de olika frågorna och lika angelägna
om det gemensammas väl, en minoritet skall kunna öva ett bestämmande
inflytande på avgörandena. Många gånger kan detta inflytande verka rent
negativt, i det att minoriteten hindrar, att ett visst beslut överhuvud kom
3
Bihang till riksdagens protokoll 1!)4N. ;j samt. 2 nåd. Nr 2i.
34
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
mer till stånd. Detta kan vara särskilt olägligt, om beslutet gäller en angelägenhet,
som det i en författning eller vid lämnande av statsbidrag förutsatts
att kommunen skulle ombesörja eller som det kanske rent av åligger
kommunen att vårda. I andra fall kan beslutet på grund av kravet på kvalificerad
majoritet få ett annat innehåll än majoriteten ansett lämpligt och
det blir då i själva verket minoriteten som bestämmer t. ex. storleken av
ett anslag.
Risk kan dessutom stundom föreligga för missbruk av den makt, som
bestämmelserna om kvalificerad majoritet sålunda ger minoriteten. Ett sådant
»minoritetsförtryck» är särskilt farligt därför att det icke alltid framträder
utåt. Det förblir ofta oklart eller obekant, var det verkliga ansvaret
ligger. Missbrukar majoriteten sin makt sker det däremot städse i offentlighetens
ljus.
Departementschefen har härefter berört några av de synpunkter, kommittéreservanterna
anlagt på problemet om den kvalificerade majoriteten
samt därvid inledningsvis hävdat, att reservanterna väsentligt överdrivit
omfattningen och betydelsen av motsättningarna mellan olika intressen
inom kommunalpolitiken. I allmänhet syntes icke partisynpunkter i någon
högre grad sätta sin prägel på det kommunala arbetet, i varje fall icke inom
landskommunerna. Detta syntes i stället många gånger karakteriseras av ett
samarbete över partigränserna till kommunens bästa. Departementschefen
bar vidare anfört:
Även för landstingens del spela de politiska meningsskiljaktigheterna
sannolikt icke någon större roll. De frågor, som dominera landstingens
sammanträden, äro väl i allmänhet ej av partiskiljande natur. Däremot
torde ej sällan lokala motsättningar förekomma inom landstingen. Kravet
på kvalificerad majoritet för vissa beslut torde emellertid vara föga ägnat
att överbrygga dylika motsättningar. Dessa avse ofta förläggningen av ett
sjukhus, en skola e. d., som förr eller senare måste inrättas. Valet står
kanske mellan två platser. I den mån beslutet är sådant att kvalificerad
majoritet kräves för dess giltighet, kan i en sådan situation det lokala intresse,
som representeras av en minoritet, endast göra sig gällande i negativ
riktning. Minoriteten kan hindra, att anstalten förlägges till den plats,
som företrädes av en majoritet inom församlingen. Dylika konsekvenser
av den kvalificerade majoriteten äro uppenbarligen ägnade att skärpa de
lokala motsättningarna. Just därför att dessa ofta avse frågor, där en
kompromiss ej är tänkbar, kunna de leda till ett utnyttjande av den kvalificerade
majoriteten, som nedsätter effektiviteten hos det beslutande organet
och bromsar utvecklingen.
De anförda synpunkterna synas gälla även beträffande de lokala motsättningar,
som kunna tänkas komma att uppstå i vissa av de kommuner,
som bildas vid den nya kommunindelningen. Avskaffas den kvalificerade
majoriteten får visserligen såsom reservanterna påpekat den folkrikare
delen av en ny kommun större möjligheter att handla utan hänsyn till
den andra delen. Det kan då föreligga en fara för majoritetsförtryck som
är ägnad att minska förtroendet för reformen. Men detta synes mig vara
ett mindre ont än de olägenheter i form av hinder för en effektiv kommunal
verksamhet och skärpta lokala motsättningar, som enligt vad nyss sagts
kunna följa av att regler om kvalificerad majoritet alltjämt gälla. I mot
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
35
sats till reservanterna anser jag att en snabb och friktionsfri sammansättning
av de olika delarna av en ny kommun icke främjas av dessa regler.
I avslutningen av sitt anförande har departementschefen uppehållit sig
vid de olägenheter av mera praktisk natur, som vore förknippade med den
kvalificerade majoriteten. De bestämmelser, om vars upphävande kommittén
varit enig, har departementschefen likväl icke närmare inlåtit sig på.
Vad angår regeln om kvalificerad majoritet för beslut om inköp eller
försäljning av fast egendom har vad kommittén anfört om betydelsen ur
bl. a. bostadspolitisk synpunkt av kommunala markförvärv i tätortsbebyggelsens
omgivningar enligt departementschefens mening fått förnyad aktualitet
genom markutredningens framlagda betänkande med förslag till
vissa ändringar i expropriationslagstiftningen. Utredningens förslag avsåge
nämligen en vidgad rätt för kommun att i dess ägo överföra mark, som
med hänsyn till kommunens framtida utveckling erfordras för tätortsbebyggelse.
Därest detta förslag förverkligades, bleve det enligt departementschefens
mening uppenbarligen av vikt att kommunala fastighetsförvärv
icke förhindras eller förhalas genom regler om kvalificerad majoritet vid
beslut om dylika förvärv. I fråga om kravet på kvalificerad majoritet vid
beslut om anslag till nytt ändamål eller behov har departementschefen erinrat
om att kritiken mot kommitténs förslag i denna del anknutit till den
utvidgning av den kommunala kompetensen, som kommittén samtidigt
föreslagit. Departementschefen har därvid anfört, att, även om denna kritik
icke kunde helt frånkännas berättigande, det å andra sidan måste framstå
som föga konsekvent att just med tanke på de ökade befogenheterna
hålla fast vid en bestämmelse, som åtminstone i viss mån måste anses
som ett uttryck för misstroende mot den kommunala förvaltningen. Härtill
komme, att bestämmelsen visat sig vara svårtolkad och av mindre räckvidd
än ordalydelsen syntes utvisa.
Beträffande reglerna om dubbelt flertal vid beslut om upplåning eller
borgen har departementschefen ansett sig kunna inskränka sig till att understryka
vad kommittén anfört om dessa reglers ringa värde som garanti
i jämförelse med bestämmelserna om underställning av kommunala lånebeslut.
Vad slutligen angår beslut om efterskänkande av oguldna kommunalutskylder,
vilka förfallit till betalning före den 1 januari 1947, har
departementschefen hävdat, att några särskilda skäl att under den korta
övergångstid, under vilken efterskänkande kunde komma i fråga, bibehålla
regeln om kvalificerad majoritet icke åberopats.
I enlighet med vad sålunda anförts har departementschefen ansett, att
samtliga bestämmelser i kommunalförfattningarna om kvalificerad majoritet
för beslut av ekonomisk natur borde upphävas.
/ ämnet väckta motioner. I de i anledning av Kungl. Maj :ts föreliggande
förslag väckta motionerna har, såvitt nu är fråga, yrkats:
opaginerad Kontrollera mot PDF
36
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2i.
1) i de likalydande motionerna 1:332 av herr Domö m. fl. och 11:493
av herr förste vice talmannen Magnusson in. fl., att i förslagen till ändring
av lagarna om kommunalstyrelse på landet, i stad och i Stockholm
samt lagarna om landsting, om församlingsstyrelse och om församlingsstyrelse
i Stockholm vidtages den ändringen, att bestämmelserna om den
kvalificerade majoriteten bibehålies för beslut om a) avhändande av
fastighet eller därifrån härflytande rättighet eller inköp av fastighet, b)
nytt ändamål eller behov, c) upplåning eller borgen och d) efterskänkande
av oguldna kommunalutskylder;
2) i likalydande motionerna I: 334 av herr Lodenius m. fl. och II: 492 av
herr Rubbestad m. fl., att riksdagen måtte »avslå propositionen i vad den
avser borttagande av bestämmelserna om kvalificerad majoritet vid avgörandet
av följande frågor: 1) beslut om avhändande av fastighet eller därifrån
härflytande rättighet eller inköp av fastighet, 2) beslut om anslag till
nytt ändamål eller behov, 3) beslut om upplåning eller borgen» samt
3) i motionen II: 495 av herrar Persson i Svensköp och Ståhl, »att riksdagen
vid behandling av Kungl. Maj :ts proposition nr 140 måtte avslå
Kungl. Maj :ts förslag i vad det gäller ändring av bestämmelserna om kvalificerad
majoritet» och »att riksdagen i denna del måtte besluta i enlighet
med det förslag, som framlagts av reservanterna i 1946 års kommunallagskommitté».
Utskottet. Kungl. Maj :ts förslag innebär såvitt nu är fråga, att samtliga
regler om kvalificerad majoritet vid beslut av ekonomisk karaktär inom
primärkommuner och landsting skola upphävas. Sådan majoritet skall härefter
icke längre krävas för beslut om inköp och försäljning av fast egendom,
beviljande av anslag till nytt ändamål eller behov, beviljande eller
höjande av anslag i vissa skattetyngda kommuner, beviljande av anslag,
vartill medel skola anskaffas genom upplåning, ävensom upptagande eller
förnyande av lån samt ingående av borgen eller förlängning av tiden för
återbetalande av erhållet lån och landstings beslut om påläggande av avgifter,
som fordra utdebitering för längre tid än fem år. Enligt förslaget
skall bestämmelsen om kvalificerad majoritet upphävas jämväl i fråga om
beslut av landskommun om införande av särskild ordning för medelsförvaltningen
ävensom beslut om efterskänkande av vissa oguldna kommunalutskylder.
Förslaget ansluter sig i sin helhet till de av majoriteten inom kommunallagskommittén
anförda synpunkterna. Beträffande upphävande av
bestämmelserna om dubbelt flertal i avseende å beslut om beviljande eller
höjande av anslag i vissa skattetyngda kommuner, om landstings beslut
om påläggande av avgifter, som erfordra utdebitering för längre tid än
fem år, samt för beslut av landskommun om införande av centraliserad
medelsförvaltning har kommunallagskoinmittén varit enig. Övriga nu an
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
37
givna bestämmelser ha reservanterna inom kommittén på anförda skäl ansett
böra bibehållas. Vid den remissbehandling, som kommittéförslaget undergått,
har flertalet remissinstanser helt eller till huvudsakliga delar biträtt
majoritetsförslaget.
Frågan om borttagande av reglerna om kvalificerad majoritet för vissa
kommunala beslut är icke ny. Vid åtskilliga tillfällen under senare år ha
förslag om ett slopande av dessa bestämmelser motionsledes framställts i
riksdagen, men först år 1944 vunno de i riksdagen då väckta motionerna
om en utredning i ämnet riksdagens bifall.
En återblick på de regler, som tidigare gällt på detta område, visar, att
systemet med kvalificerad majoritet icke ansetts utgöra något nödvändigt
element i svensk kommunalförvaltning. De flesta av bestämmelserna härom
funnos nämligen icke i 1862 års kommunalförordningar i deras ursprungliga
lydelse. Först då nya samhällsgrupper i samband med rösträttsreformerna
1907—1909 och 1918 bereddes ett ökat inflytande i kommunerna ansågos
bestämmelser om kvalificerad majoritet för primärkommunernas del
erforderliga. Motiven för dessa utvidgningar voro farhågorna för att demokratiseringen
skulle leda till mindre väl överlagda beslut inom kommunerna.
Kommunallagskommittén har framhållit, att dessa farhågor icke
varit befogade. För egen del finner utskottet, i likhet med departementschefen,
kommitténs motivering för upphävande av bestämmelserna
om den kvalificerade majoriteten inom kommuner, församlingar och landsting
bärande. Grundsatsen att beslut inom representativ församling fattas
med enkel majoritet, framstår som den naturliga arbetsmetoden för de
beslutande organen i ett demokratiskt samhälle, i varje fall när det som
här gäller åtgärder av ordinär natur. Gällande bestämmelser om kvalificerad
majoritet ha vidare icke längre den betydelse ur garantisynpunkt, som
de tillmättes vid sin tillkomst. Ett väsentligt skydd mot förhastade beslut,
vilket icke i samma grad var för handen, då dessa bestämmelser infördes,
erbjuder fullmäktiginstitutionen. En annan viktig garanti mot dylika beslut
innefattas i reglerna om underställning. I nu förevarande sammanhang
vill utskottet vidare erinra om betydelsen av principen om offentlighet i
vår allmänna förvaltning. Utskottet kan också helt instämma i departementschefens
uttalande i fråga om de praktiska olägenheter, som äro
förknippade med de nuvarande bestämmelserna om kvalificerad majoritet.
Utskottet tillstyrker alltså det i propositionen framlagda förslaget om upphävande
av förevarande bestämmelser om kvalificerad majoritet samt avstyrker
sålunda bifall till motionerna 1:332 och 11:493, 1:334 och 11:492
samt motionen 11:495 i vad de avse förevarande spörsmål.
38
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
Antalet ledamöter i kommunernas fullmäktigerepresentationer.
Gällande bestämmelser. Enligt 30 § lagen om kommunalstyrelse på landet
bestämmes kommunalfullmäktiges antal i förhållande till folkmängden
sålunda, att
kommun med 2 000 invånare eller därunder utser 15—20 fullmäktige,
kommun med över 2 000 till och med 5 000 invånare utser 15—25,
kommun med över 5 000 till och med 10 000 invånare utser 20—30, samt
kommun med över 10 000 invånare utser 25—40.
Kommunalstämman beslutar, med iakttagande av vad nu är sagt, huru
många kommunalfullmäktige skola utses för kommunen.
Om stadsfullmäktiges antal finnas regler i 10 § lagen om kommunalstyrelse
i stad. För städer med upp till 10 000 invånare gälla motsvarande
bestämmelser som för landskommunerna. Beträffande övriga städer gäller,
att
stad med över 10 000 till och med 20 000 invånare utser 25—40 fullmäktige,
stad med över 20 000 till och med 40 000 invånare utser 35—50, samt
stad med över 40 000 invånare utser 45—60.
Antalet stadsfullmäktige fastställes inom dessa gränser av allmänna rådstugan.
I fråga om antalet kyrkofullmäktige i församlingarna gälla enligt 27 g
1 mom. lagen om församlingsstyrelse motsvarande regler som beträffande
kommunalfullmäktige. Det närmare bestämmandet av antalet ankommer
på kyrkostämman.
Vad angår municipalsamhälle skola enligt 88 § lagen om kommunalstyrelse
på landet i detta avseende tillämpas samma regler som gälla för
landskommunerna. Enligt 90 § äger emellertid Kungl. Maj :t, där i visst
fall särskilda omständigheter påkalla undantag från eljest gällande regler,
att i ärendet förordna efter ty prövas skäligt. Med stöd härav torde Kungl.
Maj :t kunna för visst fall bestämma annan gräns för antalet fullmäktige
än den eljest tillämpliga eller själv fixera antalet.
För Stockholm och dess församlingar gälla särskilda regler om antalet
fullmäktige.
De angivna bestämmelserna om antalet fullmäktige i de borgerliga primärkommunerna
ha bestått oförändrade sedan 1922. Metoden att bestämma
fullmäktiges antal inom vissa latituder, hänförliga till folkmängden, infördes
för städernas del 1862 och för landskommunernas del 1913. Uppdelningen
i grupper var härvid densamma som den nu bestående medan däremot
latituderna voro något annorlunda. Bl. a. var antalet fullmäktige i
den lägsta storleksgruppen fixerat till 20.
Framkomna ändringsförslag. I motioner vid 1947 års riksdag hemställdes,
att riksdagen måtte begära utredning om sådan ändring i bestämmelserna
om antalet fullmäktige i de borgerliga primärkommunerna, att latituderna
för maximiantalet fullmäktige vidgades. I motiveringen hänvisade
motionärerna till kommunindelningsreformen. De framhöllo bl. a., att det
icke minst ur psykologisk synpunkt syntes vara befogat att i lagstiftningsväg
öka möjligheterna för de små kommunernas invånare att efter sam
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24. 39
manläggningen erhålla representation inom den större enhetens beslutande
organ.
Konstitutionsutskottet anförde i utlåtande (nr 3) i anledning av motionerna
bl. a. följande.
I enlighet med den år 1946 beslutade kommunala nyindelningsreformen
skola ett stort antal mindre kommuner försvinna genom sammanläggning
med varandra eller med större kommuner. Av gällande bestämmelser om
fullmäktiges antal följer, att lokala intressen kunna bliva eftersatta därigenom
att delar av den nya kommunen ej bliva representerade i fullmäktigeförsamlingarna.
Särskilt under en övergångstid kan detta förhållande medföra
påtagliga olägenheter inom de nybildade kommunala enheterna.
Utskottet finner i likhet med motionärerna, att en vidgning av möjligheten
att utöka fullmäktiges antal i förhållande till folkmängden i åtskilliga
fall skulle kunna undanröja dessa olägenheter. En ytterligare uppdelning
av den i kommunallagarna förekommande skalan kan i detta sammanhang
måhända bliva behövlig.
Utskottet ifrågasatte även, huruvida ej en formell överensstämmelse i
fråga om antalet fullmäktige även i fortsättningen borde förefinnas mellan
å ena sidan lagarna om kommunalstyrelse på landet och i stad och å
andra sidan lagen om församlingsstyrelse. Något behov av en revision i
förevarande hänseende för församlingsorganens del ansåg utskottet dock ej
föreligga. Utskottet hemställde, att riksdagen ville anhålla om utredning av
och förslag i fråga om sådan ändring av bestämmelserna om fullmäktiges
antal enligt lagarna om kommunalstyrelse på landet och i stad, att kommunerna
bereddes möjlighet att utse ett i förhållande till sin folkmängd större
antal fullmäktige än vad för närvarande vore fallet. Sedan utlåtandet godkänts
hemställde riksdagen i skrivelse (nr 68) om utredning och förslag
i förevarande hänseende.
Kommunallagskommittén. I denna fråga har kommittén framhållit bl. a.
att den samarbetsvilja och solidaritet, som utmärkte verksamheten i de
nuvarande kommunerna, med fog kunde antagas komma att känneteckna
arbetet i de genom kommunindelningsreformen skapade enheterna. 1 de
fall, där en eller flera utpräglade småkommuner sammanslås med större
kommuner, borde man sålunda ha anledning förvänta, att den kommunala
verksamheten komrne att bedrivas under skäligt hänsynstagande till lokala
intressen och behov. Detta uteslöte emellertid icke, att vissa svårigheter
och motsättningar kunna uppstå på sina håll under den första tiden sedan
den nya indelningen börjat tillämpas. Kommunsammanslagningarna medförde
för de berörda kommunerna betydande förändringar i den kommunala
förvaltningen. Den kommunala verksamheten korame att karakteriseras
av en stark koncentration, vilket bl. a. skulle taga sig uttryck i betydande
minskning av sammanlagda antalet kommunala organ och förtroendemän.
Denna koncentration vore åtminstone under en övergångstid för
-
40
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
enad med vissa olägenheter. I viss mån syntes de med kommunsammanslagningarna
förknippade olägenheterna kunna undanröjas genom att
kommunerna finge möjlighet att utse ett i förhållande till sin folkmängd
större antal fullmäktige än f. n.
Efter vissa överväganden har kommittén upprättat ett förslag i ämnet,
vars innebörd framgår av följande sammanställning.
Invånarantal
Nuvarande antal
fullmäktige
Föreslaget antal
fullmäktige
Landskommuner
— 2 000 ...............................
15—20
15—25
15 30
2 001— 5 000 ................................
20—35
5 001—10 000 ...............................
20—30
J, 25—40
över 10 000 ...........................
25 40
Släder
)
— 2 000........................
15 20
15—30
20—35
2 001— 5 000...............................
15—25
5 001—10 000.....................
20—30
25—40
10 001—20 000.....................
25—40
20 001—40 000...............
35—50
35—50
över 40 000 ........................
45—60
45—60
Kommittén framhåller, att de föreslagna reglerna givetvis bleve tillämpliga
även i de kommuner, som ej berördes av nyindelningen. För den händelse
fullmäktigeantalet i en sådan kommun f. n. understege de höjda
minima, kunde detta nödvändiggöra en höjning av fullmäktigeantalet.
Antalet dylika kommuner vore emellertid ganska obetydligt.
Kommittén uttalar i detta sammanhang att medan i de borgerliga kommunerna
en tendens kunde skönjas att välja högsta tillåtna antal fullmäktige,
tendensen i församlingarna åtminstone delvis varit motsatt. En tilllämpning
av de föreslagna höjda minimitalen i fråga om församlingarna
skulle därför betyda, att många församlingar — enligt statistiken från
1946 års kyrkofullmäktigeval cirka 150 — måste utöka sin representation.
Detta förhållande talade mot att de föreslagna reglerna utsträcktes till
kyrkokommunerna.
Remissyttrandena. Förslaget om ändrade bestämmelser rörande antalet
ledamöter i de borgerliga primärkommunernas fullmäktigrepresentationer
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser utom
en länsstyrelse, som funnit tillräckliga skäl icke föreligga för den föreslagna
lagändringen. I ett yttrande har ifrågasatts en höjning jämväl av
maximiantalet ledamöter av kommunalnämnden.
Departementschef en. Enligt departementschefens mening är kommitténs
förslag välgrundat och de angivna nya latituderna lämpligt avpassade.
Departementschefen har härom anfört bl. a.:
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
41
De föreslagna bestämmelserna synas vara ägnade att mildra den opposition
mot kommunindelningsreformen, som finnes inom en del mindre
kommuner och som har sin grund i farhågor för att deras intressen icke
skola bli tillgodosedda inom de nya större enheterna. Förslaget synes därför
kunna underlätta reformens smidiga genomförande. Det kan visserligen
icke på förhand avgöras, om bestämmelserna verkligen komma att
leda till ett ökat inflytande för de mindre kommunerna. Det beror ju på
beslut av kommunalstämman (allmänna rådstugan), om de verkligen utnyttjas,
och ofta på avgöranden inför fullmäktigevalet av de politiska partierna
eller grupperna, om den mindre kommundelen skall få större representation.
Men en lagändring i föreslagen riktning ger onekligen möjlighet
härtill. Särskilt med hänsyn till den antydda psykologiska effekten synes
den därför böra genomföras oavsett de praktiska verkningarna. Härtill
kommer, såsom kommittén påpekat, att en höjning av latitudernas maxima
kan medföra den fördelen, att ett antal erfarna förtroendemän ej behöver
lämna det kommunala arbetet i följd av minskningen av antalet ledamöter
i den nya representationen i förhållande till det sammanlagda antalet fullmäktige
i de gamla enheterna.
För städernas del lär förslaget endast i undantagsfall få någon betydelse.
Anledning att bryta den överensstämmelse, som i fråga om kommuner med
upp till 20 000 invånare f. n. finnes mellan stad och land, synes emellertid
ej föreligga.
Däremot har departementschefen på de skäl, kommittén anfört, icke ansett
bestämmelserna om kyrkofullmäktiges antal behöva revideras. Ej heller
har departementschefen funnit övre gränsen för antalet ledamöter i
kommunalnämnd böra höjas.
Utskottet. I huvudsakligt syfte att öka möjligheterna för nu existerande
smärre kommuner att bli x-epresenterade i fullmäktigeförsamlingarna i de
större kommuner, vilka komma att bildas som en följd av kommunindelningsreformen,
ha i förevarande proposition föreslagits vissa ändringar i
gällande bestämmelser om antalet fullmäktige. Enligt propositionen skola
sålunda de nuvarande maximitalen för fullmäktige höjas med 10 i fråga om
kommuner med upp till 10 000 invånare och minimiantalet ökas med 5
såvitt angår kommuner med 2 001—10 000 invånare. Det i propositionen
framlagda förslaget, som i förevarande del överensstämmer med det av
kommunallagskommittén utarbetade förslaget, har på ett undantag när lämnats
utan väsentlig erinran vid remissbehandlingen. Såsom departementschefen
anfört synas de föreslagna bestämmelserna ägnade att mildra den
opposition mot kommunindelningsreformen, som finnes inom vissa mindre
kommuner och som har sin grund i farhågor för att dessas intressen icke
skola bli tillräckligt tillgodosedda inom de nya större enheterna. Med hänsyn
härtill och då utskottet även i övrigt finner det framlagda förslaget
välgrundat samt de angivna latituderna lämpligt avpassade, får utskottet
tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag i nu förevarande del.
42
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2k.
Landskommunernas medelsförvaltning.
Gällande bestämmelser. Medelsförvaltningen i en landskommun omhänderhas
dels av kommunalnämnden dels av särskilda nämnder och styrelser.
Det tillhör kommunalnämnden att förvalta kommunens egendom, uppbära
dess inkomster och i övrigt handha dess drätsel. Närmare bestämmelser
om kommunalnämnden finnas i 4 kap. lagen om kommunalstyrelse på landet
och om kommunens drätsel i 5 kap. samma lag. I kommun, där kommunalfullmäktige
finnas, må enligt 44 § 1 mom. sista stycket reglemente
utfärdas för kommunalnämnden. Reglementet skall efter förslag av fullmäktige
fastställas av länsstyrelsen.
De olika kommunala nämndernas och styrelsernas medelsförvaltning
regleras i resp. författningar, enligt vilka dessa nämnder och styrelser
själva handhava skötseln av till dem anslagna eller eljest hörande medel.
Emellertid ger lagstiftningen vissa kommuner möjlighet att ordna sin
medelsförvaltning på annat sätt. Enligt 44 § 3 mom. första stycket lagen
om kommunalstyrelse på landet må nämligen kommun, där kommunalfullmäktige
finnas, därest det med hänsyn till särskilda omständigheter
prövas lämpligt, besluta, att den medelsförvaltning, som åligger kommunalnämnden,
skall under nämndens inseende handhas i annan ordning.
Sådant beslut skall underställas prövning av Kungl. Maj :t, som äger fastställa
reglemente för förvaltningen. Enligt andra stycket av samma lagrum
må kommunen ock besluta sammanföra sålunda ordnad medelsförvaltning
och medelsförvaltning, som enligt lag eller författning tillkommer
andra kommunala nämnder eller styrelser. Före sådant beslut skola
vederbörande nämnder eller styrelser höras i ärendet; och skall i övrigt
i fråga om beslutet vad i första stycket sägs äga motsvarande tillämpning.
De sålunda för landskommunerna gällande bestämmelserna äga motsvarande
tillämpning å municipalsamhälle på grund av hänvisning i 88 §
lagen om kommunalstyrelse på landet.
Möjlighet att centralisera medelsförvallningen finnes även i stad, där
förordnandet härom dock endast behöver upptagas i det av länsstyrelsen
fastställda reglementet för drätselkammaren.
I fattigvårdslagen, barnavårdslagen, lagen om skolstyrelse i vissa kommuner
och de kommunala skolstadgorna hänvisas till kommunallagarna i
fråga om sammanförandet av den medelsförvaltning, som tillkommer vederbörande
nämnd eller styrelse, med medelsförvaltning, som åligger kommunalnämnd
eller drätselkammare.
Bestämmelserna i 44 § 3 mom. lagen om kommunalstyrelse på landet
tillkommo 1930 (första stycket) och 1931 (andra stycket).
Kommunallagskommittén. Efter en redogörelse för hittills genomförd
centralisering av medelsförvaltningen samt för de synpunkter på frågan,
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
43
som framkommit i samband med behandlingen av förslaget om kommunindelningsreformen
har kommittén i sin ovannämnda promemoria den 10
januari 1948 förordat ett stadgande i 44 g 3 mom. lagen om kommunalstyrelse
på landet av innebörd att i kommunalnämndens reglemente må lörordnas
om medelsförvaltningens centralisering. Härvid borde enligt kommitténs
mening först angivas den möjlighet kommunerna böra ha att sammanföra
specialstyrelsernas medelsförvaltning med kommunalnämndens
under bibehållande av kommunallagens övriga regler om medelsförvaltningens
handhavande. Därefter borde nämnas, att den sammanförda medelsförvaltningen
enligt kommunens bestämmande må omhänderhavas av
kommunalkontor eller i annan särskild ordning, d. v. s. i annan ordning
än den i lagen om kommunalstyrelse på landet eljest föreskrivna.
Kommittén framhåller, att dess förslag att bestämmelse om centralisering
skall intagas i reglemente för kommunalnämnden förutsätter, att all
fastställelseprövning skedde hos en och samma myndighet. Enligt kommitténs
mening borde denna prövning uppdragas åt länsstyrelserna och bestämmelsen
om Ivungl. Maj :ts fastställelse av beslut om särskild ordning
för medelsförvaltning utgå. Härigenom skulle även i detta hänseende överensstämmelse
ernås med vad som för motsvarande fall gäller för stad. Ett
förläggande av fastställelseprövningen till länsstyrelserna skulle dessutom
innebära eu viss lindring av arbetsbördan i vederbörande departement och
ett bidrag till de pågående strävandena mot en decentralisering av statsförvaltningen.
Den enhetlighet, som vunnes genom den nuvarande prövningen
av alla hithörande ärenden hos Kungl. Maj :t, syntes i allt väsentligt
kunna bevaras, därest länsstyrelserna finge tillgång till upprättade normalreglementen
och vid sin prövning upprätthölle kontakt med de mellankommunaia
förbunden, särskilt då mera betydande avvikelser från normalreglementet
ifrågasattes.
I kommitténs promemoria har i detta sammanhang även behandlats frågan,
huruvida icke centraliseringen borde göras obligatorisk. Kommittén
har emellertid funnit övervägande skäl tala för att dess genomförande
finge bero på kommunerna själva. För de kommunala enheter, som bildades
vid den allmänna nyindelningen av kommunerna, borde det ligga
nära till hands att från början centralisera medelsförvaltningen i stället
för att utskifta hithörande bestyr på ett större eller mindre antal specialorgan.
Kommittén framhåller, att lagen enligt förslaget skulle medgiva två
huvudtyper av centraliserad medelsförvaltning, den ena avseende förvaltningens
handhavande genom kommunalnämnden och den andra dess ombesörjande
i särskild ordning, d. v. s. vanligen av kommunalkontor med anställda
tjänstemän. Vid sidan härav torde man i praktiken få räkna med
eu tredje typ, eu faktisk centralisering, som komine till stånd genom att
olika nämnder och styrelser utse eu och samma person till sin kassaför
-
44
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
valtare. En sådan form kunde befinnas lämplig i en del mindre kommuner.
Ett visst hinder för en dylik faktisk centralisering utgjorde emellertid
bestämmelserna i 14 § sista stycket fattigvårdslagen och 8 § 1 mom.
sista siycket barnavårdslagen, i det att de föreskriva, att kassaförvaltaren
skall utses inom fattigvårdsstyrelsen, resp. barnavårdsnämnden. För att
kunna åstadkomma ett sammanförande av medelsförvaltningen av här angiven
art måste man därför invälja den person, som skulle omhänderha
kommunens kassor, såsom ledamot i fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden.
Detta förhållande hade väckt undran på sina håll. Enligt kommitténs
uppfattning saknades anledning att för de båda nämnda förvaltningsorganens
del upprätthålla kravet på att kassaförvaltaren skulle tillhöra
organet. I likhet med vad som gällde icke blott för kommunalnämnd
utan även för folkskolestyrelse borde vederbörande styrelse till kassaförvaltare
även kunna utse en utom styrelsen stående person. Kommittén föreslår,
att angivna stadganden i fattigvårds- och barnavårdslagarna ändras i
enlighet härmed.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag om ändring i bestämmelserna om
centralisering av landskommunernas medelsförvaltning tillstvrkes i princip
eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser.
Departementschef en. I sitt anförande i denna del har departementschefen
förklarat, att han i princip ansluter sig till förslaget. Den förordade lagändringen
innebär att en centralisering blir möjlig utan att kommunen
behöver anställa tjänstemän. Departementschefen har ytterligare anfört:
En centralisering hos kommunalnämnden utan att särskild ordning föreskrives
för medelsförvaltningen innebär, att ansvaret för kommunens medel
kommer att åvila de valda förtroendemännen. Denna form ställer därför
stora krav på dessa personers kompetens och särskilt på deras kunnighet
i bokföring. Bokföringskunniga och eljest såsom kassaförvaltare lämpliga
personer kunna måhända ännu icke uppbringas i alla kommuner, där
centralisering bör ske men kommunalkontor ej anses böra inrättas. Det är
därför angeläget att detta hinder för en centralisering undanröjes. I anslutning
till förslag av kommittén för kommunal upplysningsverksamhet
(SOU 1947: 76) kommer jag, bl. a. av denna anledning, att denna dag förorda
proposition till riksdagen med begäran om anslag till kursverksamhet
för kommunala förtroendemän.
Den närmare utformningen av kommitténs förslag har i visst avseende
icke vunnit departementschefens anslutning. Denne har härom yttrat:
Kommitténs förslag till ny lydelse av 44 § 3 mom. lagen om kommunalstyrelse
på landet innebär, att det icke längre blir möjligt att låta endast
kommunalnämndens egen medelsförvaltning handhas i annan ordning än
lagen stadgar. Förslaget upptager nämligen ingen motsvarighet till stadgandet
i första stycket av nämnda moment. Detta anser jag vara mindre
tillfredsställande. Visserligen är det huvudsakliga syftet med lagrummet
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
45
att möjliggöra centralisering av kommunens hela medelsförvaltning och
för de vanliga landskommunernas del torde det ej vara lämpligt att inrätta
ett kommunalkontor endast för skötseln av nämndens egen medelsförvaltning.
I ett municipalsamhälle med begränsade förvaltningsuppgifter kan
det däremot tänkas, att någon särskild medelsförvaltning vid sidan av
tnunicipalnämndens ej förekommer. Möjlighet bör då alltjämt finnas att
låta denna förvaltning omhänderhas i annan ordning än lagen stadgar. Jag
vill därför förorda, att det nuvarande första stycket i momentet bibehålies
med allenast vissa av kommitténs övriga förslag föranledda jämkningar
och att i ett andra stycke bestämmelser införas om centralisering av medelsförvaltningen.
Slutligen har departementschefen ansett sig kunna tillstyrka kommitténs
förslag om ändring av fattigvårds- och barnavårdslagarna av innebörd att
även personer, som icke tillhöra fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd,
skola få vara kassaförvaltare därstädes.
Utskottet. Endast ett relativt fåtal egentliga landskommuner ha hittills
begagnat sig av gällande möjligheter att centralisera medelsförvaltningen.
Detta förhållande måste anses vara mindre tillfredsställande, enär centraliseringen
medför, att organisationen av förvaltningen blir säkrare och
mera effektiv. I förevarande proposition föreslås nu bestämmelserna i ämnet
ändrade så, att landskommuns hela ekonomiska förvaltning skall kunna
sammanföras till kommunalnämnden utan att kommunen därför behöver
anställa tjänstemän. Beslut om centralisering skall icke längre
stadfästas av Kungl. Maj :t utan införas i reglementet för kommunalnämnden,
vilket skall fastställas av länsstyrelsen. Fattigvårdsstyrelse
och barnavårdsnämnd skola få befogenhet att till kassaförvaltare även utse
personer som ej tillhöra styrelsen eller nämnden. Propositionens nu förevarande
förslag överensstämmer i huvudsak med det av kommunallagskommittén
framlagda förslaget. Mot detta ha några erinringar ej framställts
under remissbehandlingen. Jämväl utskottet finner det i propositionen
framlagda förslaget ändamålsenligt, varför utskottet får tillstyrka
detsamma. Vidare finner sig utskottet böra understryka betydelsen av att
normalreglementen för kommunalnämnden i kommuner med centraliserad
medelsförvaltning upprättas i samråd med de mellankommunala förbunden.
Lagstiftningens ikraftträdande m. in
Departementschefen
har rörande tidpunkten för den föreslagna lagstiftningens
ikraftträdande anfört bl. a.:
Kommittén har föreslagit, att ändringarna i kommunallagarnas bestämmelser
om borgerlig pri in ä r k o in in uns k o in p e t e n s och om
kvalificerad majoritet skola träda i kraft den 1 juli 1948. Vid
opaginerad Kontrollera mot PDF
46
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
remissbehandlingen ha erinringar häremot framställts endast såvitt angår
den kvalificerade majoriteten. I några yttranden har med hänsyn till
den särskilda risken för förhastade beslut på stämmorna, mot vilka beslut
reglerna om kvalificerad majoritet vore av värde som garanti, ifrågasatts,
om icke avskaffandet av dessa regler borde ske först samtidigt med den
nya kommunindelningens ikraftträdande. Denna synpunkt kan som tidigare
antytts sägas ha ett visst berättigande. Förut har ju som särskilt skäl
för upphävande av bestämmelserna om kvalificerad majoritet åberopats att
fullmäktige i och med kommunindelningsreformen sannolikt komma att
bli obligatoriska i samtliga landskommuner. Emellertid synas de övriga
skäl, som tala för undanröjande av kravet på kvalificerad majoritet, vara så
tungt vägande, att det icke är motiverat att enbart av berörda anledning
låta anstå med ikraftträdandet. Jag ansluter mig alltså härutinnan helt till
kommittén och förordar att ifrågavarande lagändringar skola träda i kraft
den 1 juli 1948.
Beträffande tidpunkten för ikraftträdandet av övriga lagändringar vilka
avse antalet fullmäktige i de borgerliga kommunerna samt
landskommunernas in e d e 1 s f ö r v a 11 n i n g har kommittén funnit
att densamma borde anpassas efter tidpunkten för ikraftträdandet av
de indelningsändringar, som föranledas av den kommunala nyindeiningsreformen.
De nya reglerna om fullmäktiges antal borde nämligen kunna
tillämpas redan vid de första valen för de nya kommunerna. Dessa val
måste äga rum året innan det årsskifte då indelningsändringarna börja
tillämpas, för att de nya kommunerna skulle få tillräcklig tid att organisera
sig, eventuellt under förra hälften av detta år. Och de ändrade bestämmelserna
om centralisering av medelsförvaltningen borde träda i kraft i så god
tid före kommunindelningsreformen, att de nya kommunernas organiserande
kan ske med tillämpning av dessa bestämmelser. På anförda skäl
och med utgångspunkt från att ändringarna i den kommunala indelningen
skola träda i kraft den 1 januari 1950 har kommittén föreslagit, att nu
ifrågavarande lagändringar skola träda i kraft den 1 januari 1949.
Jag delar kommitténs uppfattning, att de huvudsakligen av kommunindelningsreformen
påkallade ändringarna i gällande bestämmelser om
fullmäktiges antal och om den kommunala medelsförvaltningen böra träda
i kraft ett år före den tidpunkt, då indelningsändringarna skola börja tilllämpas.
Sistnämnda tidpunkt kan emellertid ännu ej med bestämdhet fastställas.
Jag vill därför föreslå, att det överlämnas åt Kungl. Maj :t att då så
kan ske bestämma dagen för ifrågavarande lagändringars ikraftträdande.
Några särskilda övergångsbestämmelser har departementschefen icke
funnit erforderliga. I
I likalydande motionerna 1:281 av herr Anderberg och 11:436 av herr
Mattsson m. fl. har på anförda skäl yrkats att riksdagen vid behandlingen
av förevarande proposition ville besluta att tidpunkten för ikraftträdandet
av de lagändringar, som äga samband med det framlagda förslaget om
landskommunernas medelsförvaltning, måtte sättas till den 1 juli 1948 och
ej — såsom Kungl. Maj :ts förslag innebär — till den dag Konungen förordnar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
47
Utskottet. På de av departementschefen anförda skälen tillstyrker utskottet,
att de i propositionen föreslagna ändringarna i kommunallagarnas
bestämmelser om borgerlig primärkommuns kompetens och om kvalificerad
majoritet träda i kraft den 1 juli 1948. Utskottet får vidare förorda, att
genomförandet av det framlagda förslaget rörande antalet fullmäktige i de
borgerliga primärkommunerna anpassas efter tidpunkten för ikraftträdandet
av de indelningsändringar, som föranledas av den kommunala nyindelningsreformen;
Kungl. Maj :t bör alltså få bestämma dagen för ikraftträdandet.
Enligt propositionen skulle motsvarande gälla jämväl i fråga om
de föreslagna bestämmelserna om centralisering av medelsförvaltningen.
Det måste emellertid anses vara ett betydande intresse, att framförallt
de kommuner, som icke beröras av kommunindelningsreformen, beredas
möjlighet att, därest de så finna lämpligt, utan dröjsmål begagna
de nya formerna för medelsförvaltningen. I anslutning till vad som anförts
i motionerna 1:281 och 11:436 får utskottet därför förorda, att bestämmelserna
i ämnet träda i kraft redan den 1 juli 1948. Utskottet har
utarbetat härav betingade jämkningar i övergångsbestämmelserna till de
framlagda förslagen om vissa ändringar i lagen om kommunal styrel se på
landet samt i fattigvårds- och barnavårdslagarna.
Under hänvisning till vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition ej kunnat i oförändrat skick bifallas,
i anledning av sagda proposition samt motionerna 1:281
och 11:436 för sin del ville antaga följande, såsom utskottets
förslag1 betecknade
1) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet.
Härigenom förordnas, dels att 23 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse
på landet skall upphöra att gälla, dels ock att 3 och 30 §§, 1
1 Utskottets och Kungl. Maj:ts i propositionen intagna förslag överensstämma med varandra
utom i fråga om övergångsbestämmelserna till de med 1), 6) och 7) betecknade lagförslagen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
48
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
44 § 1 och 3 mom. samt 87 och 88 §§ samma lag skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse.)
3 §•
Kommun äger att själv, efter vad i
denna lag närmare bestämmes, vårda
sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelågenheter,
såvitt icke
handhavandet därav enligt gällande
författningar tillkommer annan.
Angående vården om kyrkliga angelägenheter
samt folk- och fortsättningsskoleväsendet
är särskilt stadgat.
30 §.
Kommunalfullmäktiges antal bestämmes
i förhållande till folkmängden
sålunda, att
kommun med 2 000 invånare eller
därunder utser 15—20,
kommun med över 2 000 till och
med 5 000 invånare utser 15—25,
kommun med över 5 000 till och
med 10 000 invånare utser 20—30,
samt kommun med över 10 000 invånare
utser 25—40.
Kommunalstämman besluter,--
(Utskottets förslag.)
3 §•
Kommun äger att själv, efter vad i
denna lag närmare bestämmes, vårda
sina angelägenheter, såvitt icke handhavandet
därav enligt gällande författningar
tillkommer annan.
Angående vissa kommunala angelägenheter
är särskilt stadgat.
30 §.
Kommunalfullmäktiges antal bestämmes
i förhållande till folkmängden
sålunda, att
kommun med 2 000 invånare eller
därunder utser 15—30,
kommun med över 2 000 till och
med 5 000 invånare utser 20—35,
samt
kommun med över 5 000 invånare
utser 25—40.
— ofördröj ligen underrättas.
44 §. 44 §.
1 m o m. Kommunalnämnden tillhör — — —- inom kommunen.
I kommun, där kommunalfullmäk
tige
finnas, må reglemente utfärdas
för kommunalnämnden. Sådant reglemente
skall efter förslag av kommunalfullmäktige
fastställas av länsstyrelsen.
3 mom. Kommun, där kommunal
-
3 mom. Kommun må antaga reglemente
för kommunalnämnden. Sådant
reglemente skall fastställas av
länsstyrelsen. I reglementet må förordnas,
att den medelsförvaltning,
som åligger kommunalnämnden,
skall under nämndens inseende om
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
49
(Nuvarande lydelse.)
fullmäktige finnas, må, därest det
med hänsyn till särskilda omständigheter
prövas lämpligt, besluta, att
den medelsförvaltning, som åligger
kommunalnämnden, skall under
nämndens inseende handhavas i annan
ordning. Sådant beslut skall underställas
prövning av Konungen,
som äger fastställa reglemente för
förvaltningen.
Kommunen må ock besluta sammanföra
sålunda ordnad medelsförvaltning
och medelsförvaltning, som
enligt lag eller författning tillkommer
andra kommunala nämnder eller
styrelser. Före sådant beslut skola
vederbörande nämnder eller styrelser
höras i ärendet; och skall i övrigt
i fråga om beslutet vad i första stycket
sägs äga motsvarande tillämpning.
(Utskottets förslag.)
händerhavas av kommunalkontor
eller i annan särskild ordning.
7 reglementet må tillika förordnas
om sammanförande av kommunalnämndens
medelsförvaltning, evad
den handhaves på sätt i första stycket
är stadgat eller ej, och medelsförvaltning,
som enligt lag eller författning
tillkommer andra kommunala
nämnder eller styrelser. Före
beslut härom skola vederbörande
nämnder eller styrelser höras i ärendet.
87 §.
i hälsovårdsstadgan är föreskrivet om stad,
87 §.
Har Konungen --
skall området utgöra ett municipalsamhälle,
som äger att oberoende av
kommunen i övrigt själv vårda alla
gemensamma ordnings- och husliållningsangelägenheter,
som föranledas
av de i sådant förordnande avsedda
föreskrifternas tillämpning inom
samhället. Vad nu är sagt skall, oberoende
av sådant förordnande, gälla
om köping, som ej utgör egen kommun,
i avseende å tillämpningen av
därstädes gällande särskilda före
-
skall området utgöra ett municipalsamhälle,
som äger att oberoende av
kommunen i övrigt själv vårda alla
angelägenheter, som föranledas av
de i sådant förordnande avsedda
föreskrifternas tillämpning inom
samhället. Vad nu är sagt skall, oberoende
av sådant förordnande, gälla
om köping, som ej utgör egen kommun,
i avseende å tillämpningen av
därstädes gällande särskilda föreskrifter.
skrifter.
Ej må — — — -----särskilt municipalsamhälle.
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1948. 5 samt. 2 avd. Nr 24.
opaginerad Kontrollera mot PDF
50
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
(Nuvarande lydelse.)
88 §.
För municipalsamhälle skall i avseende
å dess särskilda ordnings- och
hushållningsangelägenheter vad i
denna lag är stadgat äga motsvarande
tillämpning, med iakttagande
dock av följande:
a) i stället---------
(Utskottets förslag.)
88 §.
För municipalsamhälle skall i avseende
å dess särskilda angelägenheter
vad i denna lag är stadgat äga
motsvarande tillämpning, med iakttagande
dock av följande:
--längre tid.
Denna lag träder i kraft såvitt
angår 30 § den dag Konungen förordnar
samt i övrigt den 1 juli 1948.1
2) Förslag
tUl
Lag
angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse
i stad.
Härigenom förordnas, dels att 27 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 om
kommunalstyrelse i stad skall upphöra att gälla, dels ock att 3 och 10 §§
samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse.) (Utskottets förslag.)
3 §• 3 §.
Stadskommun äger att själv, efter
vad i denna lag närmare bestämmes,
vårda sina gemensamma ordningsoch
hushållningsangelägenheter, såvitt
icke handhavandet därav enligt
gällande författningar tillkommer
annan.
Angående vården om kyrkliga angelägenheter
samt folk- och fortsättningsskolevåsendet
är särskilt stadgat.
1 Kungl. Maj:ts förslag:
Denna lag träder i kraft såvitt angår 30 § samt 44 § 1 och 3 mom. den dag Konungen
förordnar samt i övrigt den 1 juli 1948.
Stadskommun äger att själv, efter
vad i denna lag närmare bestämmes,
vårda sina angelägenheter, såvitt icke
handhavandet därav enligt gällande
författningar tillkommer annan.
Angående vissa kommunala angelägenheter
är särskilt stadgat.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
51
(Nuvarande lydelse.)
10 §.
Stadsfullmäktiges antal bestämmes
i förhållande till folkmängden sålunda,
att
stad med 2 000 invånare eller därunder
utser 15—20,
stad med över 2 000 till och med
5 000 invånare utser 15—25,
stad med över 5 000 till och med
10 000 invånare utser 20—30,
stad med över 10 000 till och med
20 000 invånare utser 25—40,
stad med över 20 000 till och med
40 000 invånare utser 35—50, samt
stad med över 40 000 invånare utser
45—60.
Allmänna rådstugan----
(Utskottets förslag.)
10 §.
Stadsfullmäktiges antal bestämmes
i förhållande till folkmängden sålunda,
att
stad med 2 000 invånare eller därunder
utser 15—30,
stad med över 2 000 till och med
5 000 invånare utser 20—35,
stad med över 5 000 till och med
20 000 invånare utser 25—40,
stad med över 20 000 till och med
40 000 invånare utser 35—50, samt
stad med över 40 000 invånare utser
45—60.
ofördröjligen underrättas.
Denna lag träder i kraft såvitt angår
10 § den dag Konungen förordnar
samt i övrigt den 1 juli 1948.
3) Förslag
till
Lag
angående upphävande av 20 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om
för-amlingsstyrelse och 21 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om
församlingsstyrelse i Stockholm.
Härigenom förordnas, att 20 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse
och 21 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse
i Stockholm skola upphöra att gälla från och med den 1 juli 1948.
opaginerad Kontrollera mot PDF
»2
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2i.
4) Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 33 § 2 mom. lagen den 20 juni 1924 (nr 349)
om landsting.
Härigenom förordnas, att 33 § 2 mom. lagen den 20 juni 1924 om landsting
skall erhålla följande ändrade lydelse.
(Nuvarande lydelse.)
33 §.
2 mom. Till beslut erfordras två
tredjedelar av de i omröstningen deltagandes
röster, då beslutet avser
följande ämnen:
a) beslut om bildande av valkrets
med mindre folkmängd än i 8 § 2
mom. sägs;
b) medgivande, varom i 17 § 1
mom. tredje stycket sägs;
c) beslut enligt 46 § 2 mom. om
befrielse från eller lindring i skyldighet
att till visst företag bidraga och
om beviljande av anslag för dylikt
företag;
d) påläggande av avgifter, som erfordra
utdebitering för längre tid än
fem år;
e) beviljande av anslag till nya
ändamål eller behov;
f) beviljande av anslag, vartill
medel skola anskaffas genom upplåning;
g)
upptagande av lån, ställt på
längre återbetalningstid än fem år,
eller ingående av borgen;
h) avhändande av fast egendom
eller därifrån härflytande rättighet.
(Utskottets förslag.)
33 §.
2 mom. Till beslut erfordras två
tredjedelar av de i omröstningen deltagandes
röster, då beslutet avser
följande ämnen:
a) beslut om bildande av valkrets
med mindre folkmängd än i 8 § 2
mom. sägs;
b) medgivande, varom i 17 § 1
mom. tredje stycket sägs;
c) beslut enligt 46 § 2 mom. om
befrielse från eller lindring i skyldighet
att till visst företag bidraga och
om beviljande av anslag för dylikt
företag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1948.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
53
5) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse
i Stockholm.
Härigenom förordnas, dels att 26 § 2 mom. lagen den 15 juni 1935 om
kommunalstyrelse i Stockholm skall upphöra att gälla, dels ock att 3 §
samma lag skall erhålla följande ändrade lydelse.
(Nuvarande lydelse.)
3 §•
Kommunen äger att själv, efter vad
i denna lag närmare bestämmes, vårda
sina gemensamma ordnings- och
hushållningsangelägenheter, såvitt
icke handhavandet därav enligt gällande
författningar tillkommer annan.
Angående vården om kyrkliga angelägenheter
samt folk- och fortsättningsskoleväsendet
är särskilt stadgat.
(Utskottets förslag.)
3 §•
Kommunen äger att själv, efter vad
i denna lag närmare bestämmes, vårda
sina angelägenheter, såvitt icke
handhavandet därav enligt gällande
författningar tillkommer annan.
Angående vissa kommunala angelägenheter
är särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1948.
6) Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422)
om fattigvården.
Härigenom förordnas, att 14 § lagen den 14 juni 1918 om fattigvården
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse.) (Utskottets förslag.)
14 §. 14 §.
Fattigvårdssamhälle utser —■ — —---—-till ledamöter.
Uppgift å —---- —- — —- -—--i länskungörelserna.
54
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
(Nuvarande lydelse.)
Aro både----—---
Fattigvårdsstyrelsen utser inom
sig för varje år en kassaförvaltare,
därest ej kommunens förvaltning
ordnats på ett sätt, som gör sådan
kassaförvaltare obehövlig.
(Utskottets förslag.)
--- -—- -— för tillfället.
Fattigvårdsstyrelsen utser inom
eller utom sig för varje år en kassaförvaltare,
därest ej kommunens förvaltning
ordnats på ett sätt, som gör
sådan kassaförvaltare obehövlig.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1948.8 1
7) Förslag
till
L a g
om ändrad lydelse av 8 § 1 mom. barnavårdslagen den 6 juni 1924 (nr 361).
Härigenom förordnas, att 8 § 1 mom. barnavårdslagen den 6 juni 1924
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse.) (Utskottets förslag.)
8 §•
1 mom. Kommun, där--
Uppgift å
Äro både
Nämnden utser inom sig för varje
år en kassaförvaltare, därest ej kommunens
förvaltning ordnats på ett
sätt, som gör sådan kassaförvaltare
obehövlig.
8 §•
— till barnavårdsman.
i länskungörelserna.
för tillfället.
Nämnden utser inom eller utom
sig för varje år en kassaförvaltare,
därest ej kommunens förvaltning
ordnats på ett sätt, som gör sådan
kassaförvaltare obehövlig.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1948.1
1 Kungl. Maj:ts förslag: v
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2i.
55
B) att motionerna
a) I: 332 och II: 493,
b) 1:333 och 11:494,
c) I: 334 och II: 492,
d) 1:335 samt
e) II: 495,
i den mån de icke blivit besvarade genom vad utskottet
ovan under A) hemställt, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 27 maj 1948.
På konstitutionsutskottets vägnar:
HARALD HALLÉN.
Närvarande vid behandlingen av frågan om borgerlig primärkommuns
kompetens
från första kammaren: herrar Gottfrid Karlsson*, Karl August Johanson,
Herlitz, Elmgren*, Mattsson, Gustavson, Bror Nilsson*, Englund*.
Thun* och Damström;
från andra kammaren: herrar Hallén, Thorell, Fast*, Pettersson i
Norregård, Nilsson i Göteborg, Kyling, Spångberg, Håstad, Jonsson i
Haverö och Larsson i Stockholm.
Närvarande vid behandlingen av frågan om kvalificerad majoritet
från första kammaren: herrar Gottfrid Karlsson*, Karl August Johanson,
Herlitz, Elmgren*, Mattsson, Gustavson, Bror Nilsson*, Englund*,
Thun* och Damström;
från andra kammaren: herrar Hallén, Thorell, Pettersson i Norregård,
Kyling, Spångberg, Håstad, Jonsson i Haverö, Larsson i Julita och
Larsson i Stockholm.
Närvarande vid behandlingen av förslaget i övrigt
från första kammaren: herrar Gottfrid Karlsson*, Herlitz, Elmgren*,
Mattsson, Gustavson, Hällgren, Sandberg, Bror Nilsson, Englund* och
Damström;
från andra kammaren: herrar Hallén, Thorell, Pettersson i Norregård,
Nilsson i Göteborg, Norén, Kyling, Spångberg, Håstad, fru Svedberg
och herr Larsson i Stockholm.
* Ej närvarande vid justeringen.
56
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
Reservationer:
1) av herrar Herlitz, Gustavson, Bror Nilsson, Thorell, Pettersson i Norregård,
Kijling och Håstad, som anfört följande:
a) Kommunernas kompetens. Den fortskridande samhällsutvecklingen
skapar ovedersägligen ett behov av ökad rörelsefrihet för kommunerna.
Detta behov har redan i avsevärd omfattning tillgodosetts av rättspraxis;
tolkningen av kommunallagarnas kompetensbestämmelser har påtagligen
rönt stark inverkan av ändrade uppfattningar om vad som utgör naturliga
föremål för kommunal verksamhet. Vi räkna i första hand med att denna
utveckling skall fortgå och kravet på ökad rörelsefrihet därigenom till icke
oväsentlig del tillgodoses. I den mån utvecklingen i rättspraxis icke är till
fyllest, är det naturligt att lagstiftningen, hädanefter såsom hittills, ingriper
för att, på områden där hinder möta mot en naturlig utveckling, vidga
ramen för kommunernas kompetens. Behov av sådan lagstiftning hava på
vissa områden givit sig till känna. I överensstämmelse med vad som anförts
i motionerna av herr Domö in. fl. (I: 332 och II: 493), herr Sundelin in. fl.
(I: 335) samt herr Rubbestad in. fl. (II: 492 och I: 334) anse vi det önskvärt
att dessa lagstiftningsspörsmål bliva föremål för utredning.
Vi kunna däremot icke ansluta oss till utskottsmajoritetens mening, att
kommunallagarnas kompetensbestämmelser böra ersättas av regler om att
kommunen äger handhava »sina angelägenheter».
En sådan förändring är för det första ägnad att leda till stor osäkerhet
om gränserna för kommunernas befogenheter. Man övergiver den ganska
säkra grundval som skapats genom en långvarig rättspraxis, vilken i viktiga
hänseenden giver besked om vad som är tillåtet och icke tillåtet. I dess
ställe sättes en ny formel, som i och för sig är blottad på sakligt innehåll
och vars innebörd ej heller klargöres genom allmänna uttalanden om att
»allmänintresset» skall fälla utslaget. I verkligheten överlämnas härigenom
åt rättspraxis att efter eget bedömande utstaka de nya gränslinjerna.
Olägenheterna avhjälpas ej genom den av departementschefen och utskottsmajoriteten
tillämpade metoden att genom motiveringsuttalanden söka
skapa större klarhet. En sådan lagstiftningsform ingiver stora betänkligheter.
Medborgare och myndigheter hava berättigade anspråk på att statsmakterna
i klarare form skola giva sin vilja till känna, i synnerhet i spörsmål
som äro av så fundamental betydelse för vår kommunalstyrelses utveckling.
Det är icke tilltalande, att kommunalmännen skola vara hänvisade
att hämta besked om gällande rätt genom en sammanställning av ett sakkunnigutlåtande,
en proposition och ett utskottsbetänkande och — vad
värre är — att de framdeles få söka ledning i ännu svårtillgängligare källor.
Ovisst är vilken betydelse motiveringsuttalanden komma att få för rätts
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2''f.
57
praxis. Regeringsrätten är skyldig att utveckla en praxis, soin utmärkes av
sammanhang och följdriktighet. Det är icke säkert att den från denna utgångspunkt
kan godtaga alla de uttalanden i skilda frågor, som förekomma
i förarbetena. Departementschefen hävdar visserligen principiellt, att vissa
»allmänna principer» skola vara vägledande och betraktar sina uttalanden
i skilda spörsmål såsom härledda ur sådana, icke bestämda av »rent praktiska
synpunkter med bortseende från de allmänna grundsatserna» (s. 77).
Vi hava icke kunnat finna, att uttalandena alltigenom ha ett sådant inre
sammanhang. Yttermera bör anmärkas, att de gjorda uttalandena flerstädes
— bl. a. på mycket viktiga punkter — äro svävande och svårtolkade.
Innebörden av den lagstiftning, som utskottsmajoriteten förordar är sålunda
i mångt och mycket oviss. Det är ett steg ut i det okända som skall
tagas. Uppenbart synes emellertid vara, att steget är mycket långt. Det finnes
visst fog för det under förarbetena gjorda uttalandet att varje begränsning
av kommunernas befogenheter kommer att försvinna. Särskilt är det
oss angeläget att framhålla, att verkningarna av förändringen komma att
sträcka sig långt utöver de områden som berörts i förarbetena och sålunda
nu svårligen kunna överblickas. På eu punkt av grundläggande betydelse
ge departementschefens och utskottsmajoritetens uttalanden anledning till
allvarliga erinringar. Det är i och för sig tacknämligt att de i princip uttalat
sig mot att kommunerna skulle få frihet att utanför den egentliga socialvårdens
område driva en understödjande verksamhet (prop. s. 74). Men
värdet av detta uttalande förtages helt av vissa därtill knutna förbehåll.
Understödsverksamhet bör, heter det, tillåtas på »vissa områden där bidragens
karaktär av understöd icke är särskilt påtaglig och där det allmänna
intresset av kommunal verksamhet är betydande». »Jag syftar», säges det,
»speciellt (kurs. här) på bidrag till enskilda för elektrifieringsändamål.»
Elektrifieringen är sålunda blott ett exempel på verksamhetsgrenar, där
kommunerna skola få ingripa i understödjande syfte. Och det är tydligt,
att understödsverksamhet med samma skäl kan, nu eller framdeles, ifrågakonima
på många andra områden.
Vi kunna sålunda icke finna annat än att man med det av utskottsmajoriteten
förordade förslaget på ett betänkligt sätt frångår den för svensk
kommunalstyrelse grundläggande och grundväsentliga principen att den
skall bygga på frihet under lag, inom något så när klara, av lag utstakade
gränser för verksamheten. En sådan förändring kan icke vara till fromma
för eu sund kommunalstyrelse.
b) Kvalificerad majoritet. Reglerna om kvalificerad majoritet för vissa
kommunala beslut hava sin motivering i det obestridliga faktum, att det
mångenstädes inom kommunerna föreligger bestämda motsättningar mellan
olika samhällsgrupper, de må nu vara bestämda av skilda politiska
5 Bilumy till riksdagens protokoll 5 samt. 2 avd. Nr 2h.
opaginerad Kontrollera mot PDF
58
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
åskådningar, olika ekonomiska intressen, bosättning inom olika delar av
kommun eller andra omständigheter. Där sådana motsättningar föreligga,
är det av betydelse, att icke i viktiga angelägenheter beslut fattas av knappa
majoriteter under starkt motstånd från minoriteten. Den förestående kommunindelningsreformen
ger särskild aktualitet åt dessa synpunkter. 1 nybildade
kommuner är en sådan hänsyn till minoriteternas berättigade intressen,
på vilken gällande lagstiftning vilar, i särskilt hög grad påkallad.
I fråga om de skäl, som i övrigt kunna anföras för bibehållande av den kvalificerade
majoriteten, få vi hänvisa dels till den vid sakkunnigutlåtandet
fogade reservationen, dels till motionerna av herr Domö in. fl. (I: 332 och
11:493), herr Rubbestad m. fl. (11:492 och 1:334) samt herrar Persson i
Svensköp och Ståhl (II: 495).
Utan olägenhet synes oss visserligen en del av de nu gällande bestämmelserna
om kvalificerad majoritet kunna bortfalla. Vi förorda sålunda dess
avskaffande beträffande beslut om anslag i kommuner, där skattetrycket
nått en viss höjd, om införande av särskild ordning för medelsförvaltningen
i landskommun, om efterskänkande av oguldna kommunalutskylder samt,
vad landstingen angår, beträffande beslut om påläggande av avgifter, som
erfordra utdebitering för längre tid än fem år. Men av väsentlig betydelse
äro enligt vår mening reglerna om kvalificerad majoritet för beslut om avhändande
och inköp av fastighet, om anslag till nytt ändamål och behov
samt om upplåning och borgen. Med stöd av vad nu anförts få vi hemställa,
1) att riksdagen i anledning av Kungi. Maj :ts proposition
nr 140 samt motionerna 1:281, 1:332 och 11:493, 1:333
och II: 494, I: 334 och II: 492, I: 335 samt II: 495 måtte för
sin del antaga de av konstitutionsutskottet tillstyrkta lagförslagen
med den ändring, att 3, 87 och 88 §§ lagen den
6 juni 1930 om kommunalstyrelse på landet, 3 § lagen den
6 juni 1930 om kommunalstyrelse i stad samt 3 § lagen den
15 juni 1935 om kommunalstyrelse i Stockholm bibehållas
i nu gällande lydelse samt att följande lagrum erhålla nedan
angivna lydelse:
Lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet.
23 §.
2 mom. För beslut — -----eller behov;
c) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning;
eller
d) upptagande eller förnyande av lån, därunder inbegripet ingående av
borgen, eller förlängning av tiden för erhållet låns återbetalande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2b. 59
Lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i stad.
27 §.
2 mom. För beslut-----eller behov;
c) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning;
eller
d) upptagande eller förnyande av lån, därunder inbegripet ingående av
borgen, eller förlängning av tiden för erhållet låns återbetalande.
Imagen den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse.
20 §.
2 mom. För beslut------eller behov;
c) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning;
eller
d) upptagande eller förnyande av lån, därunder inbegripet ingående av
borgen, eller förlängning av tiden för erhållet låns återbetalande.
Lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm.
21 §.
2 mom. För beslut — —----eller behov;
c) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning;
eller
d) upptagande eller förnyande av lån, därunder inbegripet ingående av
borgen, eller förlängning av tiden för erhållet låns återbetalande.
Lagen den 20 juni 192b (nr 3b9) om landsting.
33 §.
2 mom. Till beslut-----anslag för dylikt företag;
d) beviljande av anslag till nya ändamål eller behov;
e) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning;
f) upptagande av lån, ställt på längre återbetalningstid än fem år, eller
ingående av borgen;
g) avhändande av fast egendom eller därifrån härflytande rättighet.
Lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm.
26 §.
2 mom. För beslut----— eller behov;
c) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning;
eller
d) upptagande eller förnyande av lån, därunder inbegripet ingående av
borgen, eller förlängning av tiden för erhållet låns återbetalande.
2) att riksdagen i anledning av motionerna 1:332 och
II: 493, I: 334 och II: 492 samt I: 335 i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om förslag till lagstiftning angående
kommuns befogenhet att understödja elektrifiering, utgiva
studiestipendier och understödja hemvärnet ävensom till så
-
60 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.
dana ändringar i byggnads-, hälsovårds-, vatten- och väglagstiftningen,
som kunna befinnas erforderliga till undanröjande
av hinder för erforderlig och önskvärd kommunal
verksamhet oå ifrågavarande områden.
2) av herr Englund, som anfört:
Fog synes föreligga för viss utvidgning av primärkommunernas nuvarande
kompetensområde. Under senare tid ha kommunerna emellertid på
några håll visat benägenhet att utsträcka sin ekonomiska aktivitet till vissa
områden av utpräglat kontroversiell natur, exempelvis till ekonomiska åtgärder
för att åstadkomma hotell med spritutskänkning i förut av sådan
utskänkning oberörda kommuner eller för inrättande av kommunala dansbanor.
Medlemmar av kommunen, som ogilla förekomsten av sådana anordningar
inom kommunen, måste givetvis som regel finna sig i ett kommunalt
majoritetsbeslut, som lämnar utrymme för enskild eller annan juridisk
person än kommunen att inrätta eller ekonomiskt understödja sådan
företagsamhet. Men de kunna med fog hävda, att kommunens ekonomiska
verksamhet gjorts för vidsträckt i det ögonblick kommunen erhåller befogenhet
att för att främja anordningar i detta för dem främmande syfte
beskatta också dem. Det hade därför varit angeläget att bestämmelserna
om den primärkommunala kompetensen erhållit en sådan avfattning, att
det varit uppenbart att dylika kontroversiella uppgifter falla utanför denna
kompetens.
Över huvud framstår det sätt, på vilket bestämningen av denna kompetens
utformats genom lagförslaget och dess motivering, som otillfredsställande.
Kommunallagskommittén och departementschefen ha menat, att man
genom att hänvisa till det allmänna intresset i stället för det gemensamma
skulle nå fram till en kvalitativ bestämning i stället för den nuvarande
kvantitativa bestämningen av denna kompetens. Denna mening är knappast
välgrundad. Det allmänna intresset är lika kvantitativt präglat som
det gemensamma och ger lika litet någon kvalitativ vägledning.
Den obestridliga svårigheten att i en ur olika synpunkter tillfredsställande
allmänformel fånga det begreppsmässigt gemensamma hos de verksamhetsområden,
om vars införlivning i den primärkommunala kompetensen
man är ense, borde ha föranlett, att man till stöd för den kommande
rättsutvecklingen i praxis i den grundläggande regeln om den kommunala
kompetensen utöver en dylik allmänformel hade inrymt en exemplifierande
uppräkning hämtad från det kommunala arbetets huvudområden.
Intill dess att ett ur dessa synpunkter mera tillfredsställande lagförslag
framlagts för riksdagen, måste jag förorda ett bibehållande av nuvarande
bestämmelser i förevarande avseende.
I fråga om den kvalificerade majoriteten instämmer jag i det yrkande
som i annan reservation till detta utlåtande ställts av herr Herlitz in. fl.
Iiluns tryckeri. Esselte ab. Stockholm 13IS
81C879
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1948:270 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 s. 9 i texten