Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930

1948-05-27 · 60 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 41 av 60 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1948:24, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

1

Nr 24.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse

på landet, m. m. ävensom i ämnet väckta

motioner.

Till konstitutionsutskottets handläggning ha båda kamrarna den 1 april

1948 hänvisat en av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten proposition, nr 140,

däri Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden den 5 mars 1948, föreslagit riksdagen

att antaga förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse

på landet;

2) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse

i stad;

3) lag angående upphävande av 20 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930

(nr 259) om församlingsstyrelse och 21 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930

(nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm;

4) lag angående ändrad lydelse av 33 § 2 mom. lagen den 20 juni 1924

(nr 349) om landsting;

5) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse

i Stockholm;

6) lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422)

om fattigvården; samt

7) lag om ändrad lydelse av 8 § 1 mom. barnavårdslagen den 6 juni

1924 (nr 361).

Beträffande de skäl, som ligga till grund för Kungl. Maj:ts förslag, får

utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa

till propositionen.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft följande

inom riksdagen väckta, till konstitutionsutskottet hänvisade motioner:

inom första kammaren

nr 281 av herr Anderberg,

nr 332 av herr Domö m. fl.,

nr 333 av herr Ericsson, Cad Eric, m. fl.,

nr 334 av herr Lodenius m. fl. och

1 — Bihang till riksdagens protokoll 19^8. 5 samt. 2 avd. Nr 24.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

nr 335 av herr Sundelin m. fl.; ävensom

inom andra kammaren

nr 436 av herr Mattsson m. fl.,

nr 492 av herr Rubbestad m. fl.,

nr 493 av herr förste vice talmannen Magnusson m. fl.,

nr 494 av herr Thorell m. fl. och

nr 495 av herrar Persson i Svensköp och Ståhl.

Vad motionärerna hemställt återgives i det följande i samband med utskottets

redogörelse för Kungl. Maj :ts föreliggande förslag ävensom vid

behandlingen av desamma i de delar, som yrkandena i varje särskilt fall

avse. I fråga om de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden

får utskottet hänvisa till motionerna.

Inledning.

Genom Kungl. Maj :ts beslut den 22 mars 1946 erhöll statsrådet Mossberg

bemyndigande att tillkalla högst nio sakkunniga för att verkställa viss

översyn av den kommunala lagstiftningen och framlägga därav föranledda

förslag. I sitt anförande till statsrådsprotokollet hänvisade statsrådet Mossberg

till en början till att riksdagen under senare år vid upprepade tillfällen

framfört önskemål om en sådan översyn och att även från andra håll

hos Kungl. Maj :t påkallats vissa jämkningar i kommunallagstiftningen. Beträffande

riksdagens framställningar nämndes i första hand, att riksdagen

i skrivelse den 13 april 1944, nr 181, anhållit om skyndsam utredning, huruvida

och i vad mån gällande bestämmelser i kommunallagarna om kvalificerad

majoritet för vissa beslut borde så ändras att den kommunala förvaltningen

erhölle större rörelsefrihet. Sedan statsrådet i anslutning härtill

uttalat, att tiden nu vore mogen för en revision av dessa bestämmelser,

samt vidare erinrat om, att den kommunala verksamheten enligt gällande

lagstiftning vore begränsad till gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter,

har statsrådet i korthet redogjort för en av överståthållarämbetet

i augusti 1944 gjord framställning i ämnet samt därvid bl. a.

anfört:

Frågan om en utvidgning av kommunernas befogenheter har uppmärksammats

jämväl av kommunindelningskommittén, som i sitt betänkande

med förslag till riktlinjer för en revision av rikets indelning i borgerliga

primärkommuner (SOU 1945: 38) understrukit, att en restriktiv tolkning

av begreppet »gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter»

icke sällan hindrade en tidsenlig utveckling av den kommunala verksamheten.

Kommittén förordade fördenskull lagändring i syfte att revidera

tidigare praxis på området. Riksdagen har vidare flera gånger gjort framställningar,

berörande kommuns rätt att bevilja anslag för vissa speciella

ändamål. Sålunda har 1942 års riksdag avlåtit en skrivelse (nr 233) beträffande

frågan om rätt för kommun att anvisa medel till hemvärnets

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

3

verksamhet. Förslag till lag, innebärande dylik rätt, har sedermera framlagts

av 1945 års hemvärnskommitté i skrivelse till Kungl. Maj :t den 25 juli

1945, varöver genom remiss yttranden inhämtats från åtskilliga myndigheter.

Spörsmålet om rätt för kommun att anslå medel för underlättande

av studier har upptagits i ett par riksdagsskrivelser; nämnda fråga har

genom Kungl. Maj :ts beslut den 31 juli 1945 gjorts till föremål för utredning

genom en särskilt tillkallad utredningsman.

I och för sig synes det vara ändamålsenligt att, såsom är fallet enligt

gällande kommunallagar, överlåta åt rättspraxis att närmare bestämma

den konkreta omfattningen av kommunernas verksamhetsfält. De i skilda

sammanhang framkomna önskemålen om åtgärder för att vidga den av

praxis satta gränsen för kommunernas beslutanderätt ge emellertid anledning

ifrågasätta, huruvida den nuvarande gränsdragningen tar skälig hänsyn

till att den samhälleliga verksamheten kommit att omspänna allt fler

områden. Det synes mig därför angeläget att en utredning verkställes om

behovet av att utvidga den kommunala beslutanderätten.

I statsrådet Mossbergs anförande berördes åtskilliga andra spörsmål rörande

kommunallagstiftningen, som borde upptagas vid utredningen, samt

uttalades slutligen, att det syntes särskilt angeläget att spörsmålen om

ändring av bestämmelserna i kommunallagarna om kvalificerad majoritet

för vissa beslut och om utvidgning av kommunernas beslutanderätt snarast

möjligt bleve belysta och att därför förslag i dessa ämnen borde framläggas

utan att resultatet av utredningen i övrigt avvaktades.

Med stöd av Kungl. Maj :ts ovannämnda bemyndigande tillkallade statsrådet

Mossberg nio sakkunniga. Till de sakkunniga har överlämnats den

i direktiven omnämnda utredningen om kommunala studiestipendier, vilken

avgivits av den för ändamålet tillsatta utredningsmannen. Utredningen

utmynnar i ett förslag till lag om rätt för vissa kommuner att anslå medel

för underlättande av studier.

De sakkunniga, som antagit benämningen 1946 års kommunallagskommitté,

ha i enlighet med sina direktiv i första hand behandlat spörsmålen

om borgerlig primärkommuns kompetens och om kvalificerad majoritet för

vissa kommunala beslut och den 9 juni 1947 överlämnat betänkande med

förslag angående ändringar i kommunallagarnas bestämmelser i dessa delar

(SOU 1947:53). Vid förslaget finnes fogad förutnämnda av kanslirådet

Wejle verkställda utredning jämte särskilt yttrande av en för utredningen

anlitad expert. Kommunallagskommitténs förslag innebär beträffande primärkommuns

kompetens att den nuvarande begränsningen av den kommunala

verksamheten till gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenlieter

avskaffas och i stället endast stadgas, att kommun äger att själv

vårda sina angelägenheter. Vidare föreslås, att kommunallagarnas bestämmelser

om kvalificerad majoritet vid beslut av betydelse för den kommunala

ekonomien upphävas.

Kommitténs förslag är emellertid icke enhälligt. Två ledamöter ha reserverat

sig för att i huvudsak bibehålla de nuvarande bestämmelserna. I den

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

mån ökat utrymme behövde beredas för kommunal verksamhet borde detta

enligt reservanternas mening ske genom särskild lagstiftning.

över kommitténs ifrågavarande förslag i dess helhet ha efter remiss

yttranden avgivits av ett stort antal statliga och kommunala myndigheter

ävensom av åtskilliga sammanslutningar av skilda slag.

Sedan kommunallagskommitténs första betänkande sålunda remissbehandlats,

har kommittén den 10 januari 1948 överlämnat en promemoria

(otryckt) med förslag angående vissa av kommunindelningsreformen aktualiserade

ändringar i den kommunala lagstiftningen.

I denna promemoria föreslås ändrade bestämmelser om antalet ledamöter

i kommunernas fullmäktigerepresentation med höjning av såväl maximiantalet

som minimiantalet i vissa av de grupper, i vilka kommunerna efter

folkmängden indelas för bestämmande av fullmäktiges antal. Vidare föreslås

ändrade regler om medelsförvaltningen inom kommunerna i syfte bl. a.

att underlätta en centralisering av denna förvaltning.

Över promemorian ha efter remiss kammarkollegiet, statskontoret, skolöverstyrelsen,

1945 års folkskolesakkunniga, samtliga länsstyrelser ävensom

styrelserna för svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas

förbund yttrat sig.

Borgerlig primärkommuns kompetens.

Gällande bestämmelser. Den allmänna regeln om primärkommuns befogenheter

återfinnes i 3 § lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse på

landet och lagen samma dag om kommunalstyrelse i stad och lyder:

Kommun (Stadskommun) äger att själv, efter vad i denna lag närmare

bestämmes, vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter,

såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer

annan.

Angående vården om kyrkliga angelägenheter samt folk- och fortsättningsskoleväsendet

är särskilt stadgat.

En likalydande bestämmelse är upptagen i 3 § lagen den 15 juni 1935

om kommunalstyrelse i Stockholm.

Kompetensbestämmelsen i 1930 års kommunallagstiftning är med vissa

formella jämkningar hämtad från 1862 års förordningar om kommunalstyrelse

på landet och i stad, vars 1 § löd:

Varje socken på landet (Varje stad med därunder lydande område) utgör

för sig en särskild kommun, vars medlemmar äga att själva, efter vad

denna förordning närmare bestämmer, vårda sina gemensamma ordningsbot!

hushållningsangelägenheter, såvitt icke, enligt gällande författningar,

det tillkommer offentlig ämbetsmyndighet att dem handhava.

Om behandlingen av kyrkliga angelägenheter samt ärenden rörande folkskolan

är särskilt stadgat.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2b.

5

I 1 § 1862 års förordning om kommunalstyrelse i Stockholm stadgades

däremot, att kommunens medlemmar äga att vårda »sina gemensamma

angelägenheter». I övrigt överensstämde stadgandet med motsvarande bestämmelse

i de andra kommunalförordningarna. Någon motivering till den

särskilda avfattningen av 1 § finnes icke angiven i förarbetena till stockholmsförordningen.

I den skrivelse, med vilken förslaget till sistnämnda

förordning överlämnades till Kungl. Maj :t, angavs emellertid detta bygga

på principen om »kommuns rätt att själv vårda de för dess medlemmar

gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter». Förslaget synes

alltså icke ha avsett att göra någon skillnad mellan den kommunala beslutanderätten

i Stockholm och övriga kommuner.

Den kommunala verksamhetens begränsning till att avse gemensamma

ordnings- och hushållningsangelägenheter har sålunda funnits alltsedan de

nuvarande borgerliga kommunernas tillkomst. I den författning som dessförinnan

gällde för den närmast jämförbara äldre kommunala enheten,

1843 års förordning om sockenstämmor i riket, stadgades, att till stämmans

handläggning hörde de mål, som rörde kyrkans vård samt socknens

hushållning och allmänna angelägenheter, men angavs dessa angelägenheter

närmare genom en uppräkning punktvis. Uttrycket »gemensamma ordnings-

och hushållningsangelägenheter» återfinnes första gången i det förslag

till kommunalförordningar, som den 31 oktober 1859 framlades av den

av Kungl. Maj:t för ändamålet 1858 tillsatta kommittén. Denna kommitté

förordade nämligen, att i § 1 förordningen om kommunalstyrelse på landet

skulle stadgas, att varje socken på landet för sig utgör ett särskilt kommunalsamhälle

för vårdande av sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter.

Reformförslag. Såväl före som efter de nuvarande kommunallagarnas

tillkomst ha framställts åtskilliga förslag till utvidgning av kommunernas

beslutanderätt. De flesta av dessa förslag ha avsett ett utsträckande av den

kommunala befogenheten till någon speciell verksamhetsgren, såsom försvarsändamål,

stipendiegivning, enskild väghållning, elektrifiering, bostadsförsörjning.

Den vidgade befogenheten har man önskat ernå antingen genom

ändring i kommunallagarna eller genom särskild lagstiftning. Andra

förslag ha syftat till en generell utvidgning av den kommunala kompetensen.

Kommittén har i särskilda avsnitt av sitt betänkande (s. 20—23;

26—59) redogjort för dessa förslag och i förekommande fall för de yttranden,

som avgivits över desamma.

Kommunallagskommittén. I det kapitel av sitt betänkande, vari kommunallagskommittén

föreslår ändringar i kommunallagarnas bestämmelser

om borgerlig primärkommuns kompetens, har kommittén inledningsvis

framfört vissa allmänna synpunkter på gällande bestämmelsers avfattning

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

och tillämpning. Kommittén påpekar härvid att det allmänna kompetensstadgandet

i ej obetydlig mån givit möjlighet till sådan elasticitet vid rättstillämpningen

som man åsyftade vid dess avfattning. Kommittén finner

likväl, att den kraftiga utveckling av kommunernas uppgifter, som försiggått

under senare delen av förra århundradet och under det innevarande,

sprängt den författningsmässiga ramen för kommunernas verksamhet.

Kommunerna vidtoge i betydande omfattning åtgärder och främjade

ändamål, som i rättspraxis ansåges falla utanför den kommunala befogenheten.

På olika områden förekomme dessutom kommunala initiativ och

insatser, beträffande vilka kommunernas befogenhet icke prövats av regeringsrätten

men vilkas förenlighet med gällande lag sådan denna tolkades

i rättspraxis kunde starkt ifrågasättas.

Kommittén anser, att de legala gränserna för kommunernas verksamhet

borde vidgas. En sådan utvidgning framstode emellertid enligt kommitténs

uppfattning såsom befogad även ur materiella synpunkter.

Efter att ha kritiserat den språkliga avfattningen av kompetensbestämmelsen

i 1930 års kommunallagar, har kommittén anfört att såväl under

kommunalförordningarnas giltighetstid — då användningen av ordet

»gemensamma», såsom hänförande sig till kommunens medlemmar, var

formellt oantastlig — som efter tillkomsten av 1930 års kommunallagar

kravet på att angelägenheterna skola vara gemensamma spelat en betydande

roll. Detsamma hade lett till att man ofta bedömt frågan om kommun

kunnat sätta i gång ett företag eller främja en verksamhet väsentligen

med hänsyn till om den kommunala åtgärden kommit kommunens medlemmar

i gemen till godo. Enligt kommitténs mening hade man till grund

för bedömandet huvudsakligen lagt en kvantitativ värdering. Kommittén

anför i anslutning härtill:

Den utveckling som den kommunala verksamheten undergått genom att

allt flera uppgifter, som enligt äldre uppfattning icke voro gemensamma,

genom lag eller författning lagts på kommunerna har bidragit till att i det

allmänna föreställningssättet undanskjuta gemensamhetssynpunkten även

beträffande angelägenheter, som icke äro reglerade i speciallagstiftning. I

stället för att fråga sig hur många kommunmedlemmar eller hur stora

delar av kommunens område som har gagn av en viss åtgärd, anlägger man

allt mer den synpunkten om det är lämpligt, ändamålsenligt, skäligt o. s. v.

att åtgärden handhaves eller understödjes av kommunen. Den kvantitativa

värderingen har sålunda i betydande mån ersatts av en kvalitativ uppskattning.

Enligt kommitténs åsikt är den förändrade synen på hithörande spörsmål

en naturlig konsekvens av kommunernas ändrade ställning inom

svenskt samhällsliv och de nya och vidgade uppgifter som numera tillkomma

kommunerna.

Så länge uttrycket »gemensamma» bibehålies i kompetensbestämmelsen,

torde det dock icke kunna förväntas, att kommunerna i rättstillämpningen

tillerkännas den större rörelsefrihet som den nyss antydda utvecklingen

synes motivera. För ernående av en sådan frihet för kommunerna synes

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

7

det vara nödvändigt att giva kompetensstadgandet en lydelse, där beteckningen

»gemensamma» angelägenheter icke ingår.

Kommittén har i förevarande sammanhang även granskat begreppet

»ordnings- och hushållningsangelägenheter» men funnit att detta icke haft

samma betydelse för myndigheternas rättstillämpning som gemensamhetskravet.

Däremot hade uttrycket genom sin ålderdomliga, för nutida språkbruk

tämligen främmande avfattning vållat osäkerhet i den praktiska kommunalverksamheten.

Kommittén har härefter närmare behandlat principerna för den kompetensutvidgning,

kommittén sålunda av olika anledningar funnit befogad.

Allmänintresset borde bli bestämmande för tillämpningen av det nya, mer

allmänt hållna kompetensstadgande, som kommittén ville förorda. Detta

betydde emellertid ej, att den kommunala verksamheten inom obestämda

gränser lämnades full frihet. Verksamheten borde vara underkastad dels

vissa principiella normer, dels ock begränsningar av mera speciell natur.

Beträffande nämnda principiella normer har kommittén bl. a. anfört, att

det bleve de rättstillämpande myndigheternas uppgift att i förekommande

fall tolka deras begränsande innebörd.

Vid sidan av dessa generella regler har kommittén i anslutning till gällande

bestämmelser funnit ytterligare begränsningar i fråga om kommunernas

verksamhet böra uppställas i tre olika avseenden.

1. En given sådan begränsning låge enligt kommitténs mening däri att

de samhälleliga angelägenheter, som kunna bli föremål för kommuns omvårdnad,

måste vara lokaliserade till kommunen. Detta innebure visserligen

icke att företaget eller verksamheten måste bedrivas inom den egna kommunens

gränser. Men det måste fordras, att det allmänna intresse som

tillgodoses genom den kommunala åtgärden hänför sig till den egna kommunen.

Hänför sig intresset till riket såsom sådant, såsom fallet t. ex. vore

med det militära försvaret, eller till en annan kommunal enhet, fölle åtgärden

utanför kommunens kompetens.

2. Liksom f. n. gäller borde kommunen vidare icke äga befatta sig med

angelägenheter, vilkas handhavande enligt gällande författningar tillkomme

annan. Denna undantagsregel medförde, att efter sjukkasseväsendets omorganisation

i enlighet med lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring

kommunerna ej vidare ägde anslå medel till sjukkasseverksamhet.

3. Den tredje av kommittén förordade begränsningsregeln anknyter till

den tidigare omnämnda grundsatsen, att understöd ej kan lämnas enskild

kommunmedlem i annan ordning än gällande fattigvårdslag stadgar eller

eljest enligt särskild lag eller författning är medgivet. Enligt kommitténs

mening borde denna regel upprätthållas även i fortsättningen såvitt angår

socialvården i trängre bemärkelse, varmed kommittén avser samtliga de

åtgärder vilka gå ut på tryggande av behövande personers livsuppehälle i

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

allmänhet. Att kommittén endast i begränsad utsträckning förordar upprätthållande

av den gällande grundsatsen i fråga om kommuns understödjande

verksamhet innefattar en betydelsefull utvidgning av den kommunala

beslutanderätten. Kommittén framhåller i detta sammanhang, att beträffande

understöd åt enskilda för andra ändamål än sådana, som tillgodoses

inom den egentliga socialvårdens ram, föreligger i allmänhet icke

behov av statlig reglering. Det bör enligt kommitténs mening kunna i princip

överlåtas åt kommunerna själva att avgöra om och i vilken mån främjande

av ett kommunalt ändamål må ske medelst understöd åt enskilda

personer. På undervisningens och bildningsväsendets område, exempelvis,

kunde understöd åt enskilda i form av stipendier, inackorderingsbidrag

o. d. ha en betydelsefull uppgift såsom kompletterande och effektiviserande

en i andra former bedriven verksamhet. En dylik kommunal understödsverksamhet

borde självfallet grundas på planmässighet och objektivitet

och icke ha karaktären av ett obehörigt gynnande av viss eller vissa

kommunmedlemmar.

Kommittén har vidare uttalat, att — där ej särskilda förhållanden föranleda

till annat -—- lagligheten av ett sådant kommunalt understödsbeslut,

vartill den vidgade befogenheten gåve möjlighet, borde göras beroende bl. a.

av om kommunen bestämt grunder för verksamhetens handhavande. Kommittén

tillägger, att ett sådant särskilt förhållande torde kunna anses föreligga,

där understödsgivning kan ifrågakomma blott i något enstaka fall.

Även vid en dylik begränsad understödsgivning måste emellertid det allmänna

kravet på rättvisa och objektivitet i den kommunala verksamheten

upprätthållas i full utsträckning.

Kommitténs förslag om nya principer för kommuns understödjande verksamhet

innebär, såsom i det föregående antytts, en utvidgning av den kommunala

beslutanderätten, vilken skulle få särskild betydelse i fråga om

rätten att anslå medel till studiestipendier. Förut har också nämnts, att

kommunens verksamhetsområde skulle vidgas om, som kommittén förordar,

»gemensamhetskravet» ersattes med »allmänintresset» såsom grundval

för denna beslutanderätt. Kommittén har i ett särskilt avsnitt av sitt

betänkande undersökt de förordade principernas tillämpning inom vissa

områden av kommunal verksamhet, där formliga förslag väckts rörande

vidgade befogenheter eller frågan om den kommunala behörigheten eljest

under senare tid varit föremål för särskild uppmärksamhet. Kommittén

framhåller härvid till en början, att det är uppenbart, att i den mån allmännyttiga

anordningar i särskilda kommundelar hittills ansetts falla

utanför den kommunala kompetensen därför att de icke varit till gagn för

ett tillräckligt stort antal kommunmedlemmar eller en tillräckligt betydande

del av kommunen, hindret i viss mån kommer att undanröjas genom

att gemensamhetskravet bortfaller. Detta får speciell betydelse i fråga om

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24. 9

kommunens åtgärder för tillgodoseende av särskilda tätortsbehov och för

understödjande av det enskilda vägväsendet. I sistnämnda avseende hävdar

kommittén, att rättspraxis syntes uppställa jämförelsevis stora krav i

fråga om vägföretagets allmänna betydelse för att kunna godkänna sådana

bidrag. Med hänsyn till förutsättningarna för statsbidrag till vägunderhåll

vore det uppenbart att dylikt bidrag kunde ifrågakomma i långt flera

fall än för närvarande vid en vidgning av den kommunala kompetensen.

Någon ändring i gällande praxis har kommittén i huvudsak icke funnit

behöva följa vid den föreslagna kompetensregleringen i fråga om kommunal

affärsverksamhet och understödjande av enskilda näringsföretag. En

positiv inställning hos praxis syntes i första hand böra förväntas i fråga

om sådana företag, som på ett eller annat sätt anknöte till redan befintlig

kommunal verksamhet, exempelvis kommunal stuveriverksamhet i kommunala

hamnar, biografrörelse i av kommun disponerad allmän samlingslokal,

förädling och försäljning av skogsprodukter från kommuns skogar,

försäljning av grus från kommunalt grustag o. s. v. Behovet att skapa

arbetstillfällen åt arbetslösa eller hindra hotande arbetslöshet kunde motivera

igångsättande och drivande av företag, som icke hade ett sadant samband

med äldre kommunala verksamhetsgrenar. Det borde hänskjutas till

rättspraxis att med beaktande av omständigheterna i de särskilda fallen

bedöma vad som vore tillåtet för kommunerna. Motsvarande synpunkter

syntes enligt kommitténs uppfattning böra anläggas på frågan om kommunernas

understödjande av den enskilda företagsamheten. Kommittén

understryker emellertid, att dylika kommunala åtgärder liksom subventionsverksamhet

till förmån för den enskilda industrien i syfte att erhålla

ökat skatteunderlag kunde komma i motsättning till pågående strävanden

att åstadkomma en rationell lokalisering av näringslivet. Man syntes ha

all anledning att ställa sig tveksam till en uppmjukning av nuvarande

restriktiva praxis i fråga om industrisubventioner. I varje fall förefölle

denna praxis böra bibehållas intill dess någon form av allmän kontroll eller

reglering av näringslivets lokalisering kommit till stånd. I fråga om anordnande

av allmänna samlingslokaler borde enligt kommitténs mening

kommuns befogenhet i fråga om anslag till samlingslokaler i princip icke

vara beroende av om förhållandena i det särskilda fallet i allo vore sådana,

att statslån eller statsbidrag kunde erhållas. Den kommunala befogenheten

borde i stället vara stödd på kommunallagarna och betingas av om anordnandet

av den ifrågavarande samlingslokalen kunde anses tillgodose ett

allmänt intresse inom kommunen. I nära anslutning härtill har kommittén

beträffande kommunens understödjande av hemvärnet anfört, att kommun

borde vara berättigad att med stöd av det allmänna kompetensstadgandet

i kommunallagarna ställa lokaler till hemvärnets förfogande, medan

stödet av hemvärnet i övrigt i princip måste anses falla utanför kommuns

befogenhetsområde. Ej heller borde sådant understödjande göras till

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

en kommunal angelägenhet genom speciallagstiftning. I fråga om skytterörelsen

anser kommittén, att kommun ej borde förmenas att lämna anslag

till denna rörelse.

Särskild betydelse få enligt kommittén de nya principerna för kommuns

understödjande verksamhet, då det gäller kommuns befogenhet att anslå

medel till stipendier och andra studiebidrag. I motsats till det av den särskilt

förordnade utredningsmannen framlagda förslaget anser kommittén

att den kommunala beslutanderätten i förevarande hänseende borde kunna

vidgas utan att bemyndigande ges i en särskild författning. Kommittén tilllägger,

att det borde ankomma på kommunerna själva att bestämma erforderliga

normer för stipendiegivningen. Icke heller för landstingens del

har kommunen funnit något behov av särskild lagstiftning rörande stipendier

och andra studiebidrag erforderlig.

En annan gren av den kommunala verksamheten, som komnie att framstå

såsom särskilt betydelsefull vid en utökning av den kommunala befogenheten,

utgjorde bidragsverksamheten till elektrifiering, enär tryggandet

av försörjningen med elektrisk energi måste anses tillhöra kommuns

befogenhet. Kommunerna borde därför vara berättigade att lämna understöd

till enskilda för elektrifiering. För bidragsgivningen borde gälla de

betingelser, som kommittén uppställt för understödsverksamheten utanför

den sociala vården i allmänhet. Kommittén har även i detta sammanhang

behandlat kommunernas verksamhet på bostadsförsörjningens område. Genom

särskild lagstiftning under år 1947 hade kommunerna givits vidsträcktare

befogenheter på detta område. Kommittén hade emellertid funnit,

att dessa i princip sammanfölle med de befogenheter, i fråga om bostadspolitiken,

som med tillämpning av de föreslagna nya grunderna för

kommunernas understödjande verksamhet borde inrymmas i kommuns

allmänna kompetens. Under viss förutsättning syntes en allmän utvidgning

av kommunernas beslutanderätt göra 1947 års lagstiftning på området

överflödig. Däremot har kommittén ansett, att formerna för den kommunala

hjälpen till arbetslösa alltjämt borde regleras i en särskild författning,

enär en fri kommunal understödsverksamhet skulle bryta sönder den

statliga arbetslöshetspolitiken. Detta innebure emellertid icke, att kommunerna

skulle vara förhindrade att på annat sätt än genom direkta understöd

bedriva verksamhet för att lindra arbetslöshet.

I fråga om den föreslagna nya kompetensbestämmelsens avfattning har

redan förut antytts, att kommittén tänkt sig ett mera allmänt hållet stadgande,

där den av kommittén förordade utvidgningen av den borgerliga

primärkommunens kompetens skulle komma till uttryck. Kommittén har

understrukit, att det framdeles i stort sett måste bli en uppgift för rättstillämpningen

att närmare angiva gränserna för den kommunala befogenheten.

Kommittén har sålunda funnit det olämpligt att i kommunallagarna

angiva kommunernas uppgifter genom uppräkning eller exemplifiering.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

11

Med en bestämning av den kommunala kompetensen genom en allmän formel

bevarades bättre kommunernas frihet att med beaktande av de lokala

förhållandena och tidslägets växlingar taga egna initiativ och göra självständiga

insatser på olika verksamhetsområden.

Uttrycket »gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter»

borde enligt kommitténs mening icke komma till användning i en omarbetad

kompetensbestämmelse. Kommittén har funnit, att det centrala i det

nya stadgandet borde vara begreppet kommuns angelägenheter eller kommunala

angelägenheter. I enlighet härmed har kommittén föreslagit, att i

3 § lagarna om kommunalstyrelse på landet, i stad och i Stockholm stadgas,

att kommun äger att själv vårda sina, d. v. s. kommunens, angelägenheter.

Uttrycket kommunala angelägenheter beredes rum i andra stycket

av den föreslagna lydelsen.

Även utgivande av understöd till enskilda personer borde i viss utsträckning

under de av kommittén angivna förutsättningar, som förut redovisats,

kunna anses som kommunala angelägenheter.

Kommittén har slutligen förordat, att angelägenheter, vars handhavande

enligt gällande författningar tillkommer annan, alltjämt skulle falla utanför

kommuns kompetens. Den i kompetensbestämmelsens andra stycke upptagna

hänvisningen till särskild lagstiftning angående vården om kyrkliga

angelägenheter samt folk- och fortsättningsskoleväsendet har kommittén

ansett obehövlig. Kommittén har funnit det lämpligt att i stället i förevarande

stadgande intaga en allmän erinran om de speciella författningar,

som närmare reglera den kommunala verksamheten på olika områden, och

föreslagit att stycket skulle få följande lydelse: Angående vissa kommunala

angelägenheter är särskilt stadgat.

I ett särskilt avsnitt av det kapitel, som behandlar den kommunala kompetensen,

har kommittén slutligen framlagt vissa synpunkter på frågan om

remissinstans i besvärsmål rörande kommuns kompetens. Kommittén framhåller

härvid, att en vidgning av den kommunala kompetensen enligt förslaget

komme att i flera hänseenden rubba förutsättningarna för hittillsvarande

rättstillämpning i kompetensfrågor. De uttalanden lagstiftaren

kunde göra till ledning för rättstillämpningen måste på grund av sakens

natur vara allmänt hållna och lämnade icke alltid säker anvisning för bedömandet.

Det mest väsentliga i detta sammanhang vore emellertid, att

praktisk inblick i den kommunala verksamheten ofta betydde mycket, när

det gällde att bedöma om ett kommunalt handhavande eller främjande av

en viss verksamhet vore förenligt med allmänna intressen.

Kommittén hänvisar till att 1939 års kominunlånesakkunniga i ett 1942

avgivet betänkande (SOU 1942: 60) föreslagit inrättande av ett kommunalt

finansråd samt att kommunalskatteberedningen i sitt betänkande om den

kommunala skatteutjämningen (SOU 1943: 43) förordat, att frågor om till
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

delning av statsbidrag till skattetyngda kommuner skulle handhas av en

särskild nämnd, skatteutjämningsnämnden. Vidare hade 1944 års kommitté

för kommunal samverkan i betänkande med förslag till lag om regionkommuner

in. m. (SOU 1947: 30) föreslagit att ett nytt organ, kommunala rikssamarbetsnämnden,

skulle upprättas för att bl. a handlägga remisser i regionplanefrågor.

Kommittén anser att något av de sålunda föreslagna organen

borde kunna betros med uppgiften att avgiva yttranden i mål om

kommunal kompetens. Intet av organen hade emellertid ännu kommit till

stånd. Intill den tidpunkt då ett sådant organ kunde anlitas syntes yttranden

i kompetensfrågor kunna inhämtas av vederbörande mellankommunala

sammanslutning.

Härom anför kommittén:

Av olika skäl synes det lämpligt, att remissförfarande anlitas endast i

samband med kompetensfrågors prövning i högsta instans. Remiss från

länsstyrelse till det rådgivande organet bör sålunda icke äga rum. Givetvis

bör remiss från regeringsrätten ej förekomma i alla mål rörande kommuns

befogenhet utan blott i sådana, i vilka det finnes påkallat med hänsyn till

deras tveksamma natur. Lika litet som särskilda författningsföreskrifter

ansetts erforderliga i fråga om Kungl. Maj :ts inhämtande av yttranden från

stadsförbundets finansråd i låneärenden, synes det nu förordade förfarandet

behöva någon författningsmässig reglering.

Reservanterna inom kommunallagskommittén. Såsom inledningsvis

nämnts ha två av kommitténs ledamöter reserverat sig mot förslaget om

ändring i kommunallagarnas kompetensbestämmelser. Reservanterna äro

visserligen ense med kommittémajoriteten om, att kommunernas verksamhetsområde

i vissa hänseenden kan behöva vidgas, men anse att detta liksom

hittills bör ske genom speciallagstiftning.

Reservanterna ha framställt erinringar både mot den föreslagna formen

för den kommunala kompetensens reglering och mot den sakliga innebörden

av förslaget. I förstnämnda hänseende har åberopats, att förslaget för

en avsevärd tid skulle införa ett betydande osäkerhetsmoment i den kommunala

självstyrelsen genom att prejudikaten på området komme att förlora

sin vägledande betydelse. Detta vore särskilt olägligt, enär majoriteten

enligt reservanternas mening icke kunnat klargöra, vilken omfattning kommunernas

kompetensområde skulle ha efter lagändringen. Det föreslagna

uttryckssättet i kompetensstadgandet utsade intet härom, och de allmänna

utläggningar av bestämmelsens innebörd, som kommittén lämnat, skapade

icke större klarhet.

Reservanterna ha i detta sammanhang även framfört betänkligheter mot

den metod majoriteten valt, då den undersökt olika slags angelägenheter

och därvid uttalat sig om på vad sätt de skulle bedrivas för att kunna erkännas

som kommunala; en undersökning, som av de valda uttryckssätten

att döma utginge från den förutsättningen, att uttalandena skulle bli av

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2t.

grundläggande betydelse för rättstillämpningen. Reservanternas betänkligheter

hänföra sig särskilt till olägenheterna av att lagstiftaren sålunda ej

givit uttryck åt sin vilja i lagtextens form utan i motiveringen. Visserligen

må det kunna antagas — anföres i reservationen — att de riktlinjer, som

lagstiftaren uppdrager för tillämpningen av ett visst lagstadgande, skola

starkt påverka rättspraxis. Men man får icke bortse från att enligt erkända

rättsgrundsatser den lagtolkning, som utgår direkt från lagtexten, har företräde

framför den, som bygger på lagstiftarens mening.

Vad angår den sakliga innebörden av kommitténs förslag ha reservanterna

funnit det vara särskilt betänkligt, att majoriteten ville uppgiva kravet

på att angelägenheterna skola vara gemensamma. Innebörden av denna ändring

vore visserligen svårbedömd, men det stode dock fast att gemensainhetskravet

i många lagar alltjämt vore av stor betydelse. Det angåve att den

kommunala verksamheten skulle vara till kommunmedlemmarnas gemensamma

gagn, tjäna deras gemensamma intressen. Ordet »gemensamma»

gåve också ett starkt stöd för kravet på objektivitet och normbundenhet i

den kommunala verksamheten. Det vore enligt reservanternas mening av

stor vikt, att själva lagtexten bestämt fasthölle det som varit de bärande

grundtankarna i gällande lag.

I anslutning till det anförda ha reservanterna behandlat kommitténs uttalande,

att understödsverksamhet, hörande till den »egentliga socialvården»,

alltjämt borde bero av särskilda författningar. Reservanterna ha understrukit

uttalandets begränsade räckvidd och anfört bl. a., att de av majoriteten

uppdragna riktlinjerna skulle komma att sätta planmässigheten

i socialvården i största fara.

De angivna synpunkterna ha för reservanternas del lett till slutsatsen,

att den nuvarande kompetensregeln borde bibehållas och särskild lagstiftning

tillgripas för den utvidgning av kompetensen, som kunde finnas erforderlig.

Det kunde icke anses opraktiskt att på detta sätt beträda speciallagstiftningens

väg. Majoriteten hade icke påvisat mer än ett ganska litet

fåtal områden, där en vidgning av verksamhetssfären vore önskvärd. För

lagstiftningsvägen talade därutöver särskilda skäl i två fall, nämligen när

det vore av vikt alt draga upp klara gränser mellan den statliga och kommunala

verksamhetssfären samt när det eljest vore önskvärt, att lagstiftningen

mera i detalj reglerade förutsättningarna för kommunernas ingripanden,

beskaffenheten och omfattningen av de åtgärder de få vidtaga o. s. v.

Reservanterna ha slutligen uttalat, att de ansåge utvidgningen av den

kommunala kompetensen genom särskild lagstiftning böra övervägas inom

byggnads-, hälsovårds-, vatten- och väglagstiftningens ram samt beträffande

elektrifiering, bostadsförsörjning, stipendiegivning och understödjande

av hemvärnet. I huvudsak ha härvid de av majoriteten anförda skälen

åberopats. Beträffande anordnande av allmänna samlingslokaler ha reservanterna

anfört att de icke ville förorda en lagstiftning, som skulle innebära

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

ett frångående av det i ett avgörande av regeringsrätten uttryckta kravet på

»trygghet för att lokalerna komma att opartiskt, i skälig omfattning och på

skäliga villkor hållas tillgängliga för föreningslivet på orten».

Remissyttrandena. Utskottet hänvisar till propositionens redogörelse..

Härutöver vill utskottet lämna följande sammandrag.

Vad till en början angår behovet av ökade befogenheter för kommunerna

äro i saken hörda myndigheter, organisationer och kommuner i stort sett

ense med kommittén om att den borgerliga primärkommunens kompetens

behöver vidgas. Bortsett från några speciella områden råder i huvudsak

även enighet i frågan, beträffande vilka ärenden en kompetensutvidgning

bör ske. I flera yttranden bekräftas, att en viss motsättning uppkommit

mellan å ena sidan vad som i det praktiska livet uppfattats såsom kommunala

angelägenheter och å andra sidan de rättstillämpande myndigheternas

praxis.

Medan sålunda med några undantag enighet råder bland de myndigheter

och organisationer, som yttrat sig över förslaget i denna del, om att kommunerna

böra få vidgade befogenheter, äro meningarna i hög grad delade

beträffande såväl principerna för en kompetensutvidgning som avfattningen

av ett eventuellt nytt kompetensstadgande. Båda de vägar som i betänkandet

anvisas för att uppnå de ökade befogenheterna, ändring i den grundläggande

primärkommunala kompetensregeln samt speciallagstiftning, ha sålunda

flera anhängare bland remissinstanserna, om ock flertalet i princip uttalat

sig för den förstnämnda metoden.

Av de hörda kommunerna ha såsom ovan berörts det alldeles övervägande

flertalet tillstyrkt kommittéförslaget eller lämnat detta utan erinran och

endast ett fåtal uttalat sig för reservanternas förslag.

I den mån saken överhuvud behandlas i yttrandena ansluta sig remissinstanserna

i allmänhet till vad kommittén anfört om den nuvarande kompetensbestämmelsens

betydelse för rättsutvecklingen. Erinras må att kommittéreservanterna

gentemot förslaget om en ändring av kompetensstadgandet

särskilt framhållit olägenheterna av den osäkerhet i rättspraxis, som

under en längre tid kan bli följden av en lagändring. Dessa synpunkter

understrykas allmänt av de remissinstanser, som ansluta sig till reservanternas

linje.

Frågan om vilket av de båda alternativen för en kompetensutvidgning

som bör väljas sammanhänger intimt med spörsmålet om de principer, som

skola vara vägledande då det gäller att utvidga kompetensen. Såsom framgår

av det förut anförda har kommittén härvid satt allmänintresset i förgrunden.

I anslutning härtill framhålla några myndigheter, att det icke vore

utan betydelse vem som bestämmer vad som härvidlag är av allmänt intresse

och att det vore angeläget, att klar åtskillnad upprätthölles mellan områdena

för den statliga och kommunala verksamheten. Flera remissinstanser

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2i.

15

tillstyrka däremot, att de principiella uttalandena från kommitténs sida få

bli vägledande vid kompetensutvidgningen. I några remisser anläggas i viss

mån ännu friare synpunkter på hithörande frågor.

Den praktiskt betydelsefullaste av de inskränkningar av speciell natur,

som den kommunala verksamheten enligt kommitténs mening skall vara

underkastad, avser kommunens understödjande verksamhet, där kommittén

anser, att denna i den mån den kan hänföras till socialvård i trängre

bemärkelse alltjämt skall falla utanför kommuns kompetens och i övrigt

vara tillåten endast under förutsättning att den präglades av planmässighet

och objektivitet och åtminstone i regel bedreves i enlighet med fastställda

grunder. Denna anordning har i allmänhet lämnats utan erinran i de

remissyttranden, vari kommittéförslaget tillstyrkes. I flera yttranden —•

även från remissinstanser, som tillstyrka kommitténs förslag — har man

emellertid funnit de av kommittén angivna kriterierna alltför obestämda.

Särskilt har anmärkts på att de icke på något sätt kommit till uttryck i

lagtexten.

Vad härefter angår avfattningen av det nya kompetensstadgandet, har

den av kommittén föreslagna formuleringen kritiserats i ett stort antal yttranden.

Även i yttranden, vari tillstyrkes att bestämmelsen utformas i enlighet

med förslaget, framhålles, att det hade varit önskvärt med en mera

preciserad författningsmässig reglering. Å andra sidan betonas svårigheten

att giva stadgandet en avfattning, som bättre än den föreslagna klargör vad

meningen vore. En uppräkning av de kommunala uppgifterna skulle visserligen

göra rättstillämpningen lättare än den föreslagna generalklausulen

med sin obestämdhet men innebära alltför besvärande osmidighet med hänsyn

till föränderligheten av de behov, kommunerna äro satta att tjäna.

Kommittén har i sitt betänkande gjort åtskilliga uttalanden om tillämpningen

i vissa hänseenden eller på olika verksamhetsområden av de föreslagna

principerna för den kommunala kompetensens reglering. I flera

yttranden har påpekats, att kommittén härvid tydligen avsett att giva anvisningar

till ledning för rättspraxis, vilka anvisningar ansetts värdefulla

och ägnade att i viss grad undanröja den osäkerhet, som torde uppstå innan

en fast praxis utvecklats.

Kommittéreservanternas betänkligheter mot att lagstiftaren, därest den

valda metoden för att närmare precisera kompetensutvidgningen godtoges

av statsmakterna, skulle ge uttryck åt sin vilja i motiveringen och ej i lagtextens

form understrykas åter av flera remissinstanser.

I sak har vad kommittén anfört om förslagets betydelse för olika områden

av kommunal verksamhet föranlett uttalanden särskilt av de remissinstanser,

som yttrat sig endast beträffande visst eller vissa områden.

Föredragande departementschefen. Efter att ha erinrat om att betydelsefulla

grenar av samhällslivet på grund av den tolkning, kompetensbestäm
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

melsen erhållit i praxis, icke ansetts tillhöra kommunernas verksamhetsområde

har departementschefen framhållit, att denna praxis stundom visade

exempel på avgöranden, som förefölle svårförenliga eller motsägande

i förhållande till varandra. Nämnda praxis hade därjämte i vissa fall fått

en sådan stadga, att en bestämd gräns syntes vara satt för en vidare utvidgning

utan lagstiftning av kommunernas befogenheter.

Enligt kommunallagskommitténs mening har uppfattningen om vilka

angelägenheter kommunerna böra vårda undergått en förskjutning, där

den hittillsvarande kvantitativa värderingen ersatts med en mera kvalitativ

uppskattning. Vid remissbehandlingen har enligt departementschefen

intet framkommit, som motsäger riktigheten av detta uttalande. Departementschefen

har därvid anfört:

De åberopade omständigheterna ha för kommitténs del lett till den slutsatsen,

att den borgerliga primärkommunen nu bör erhålla vidgade befogenheter.

Härom är kommittén enig, i det att även minoriteten inom kommittén

anser, att en viss kompetensutvidgning bör ske. Vid remissbehandlingen

av förslaget ha några väsentliga erinringar ej gjorts på denna punkt.

Enligt min mening tala också starka skäl för att nu genom lagändring vidga

ramen för kommunernas verksamhet. Uppenbarligen är det otillfredsställande,

att kommunerna i avsevärd utsträckning anslå medel till ändamål,

som i rättstillämpningen anses falla utanför deras befogenheter. Detta medför

ju bl. a. den stötande konsekvensen, att en enda klagande skattskyldig

kan kullkasta en enhällig kommunalrepresentations beslut och att det därför

i viss mån kommer att bero på tillfälligheter om besluten bli bestående.

Visserligen kan sägas att åtminstone beträffande några av de områden, där

klyftan mellan rättstillämpning och den allmänna uppfattningen särskilt

framträtt, det måhända icke vore uteslutet, att en omsvängning i praxis

skulle kunna ske utan lagändring. I förhållande till den mångfald ekonomiskt

och socialt betydelsefulla uppgifter, som kommunerna handha, kunna

vidare dessa just nu aktuella kompetensfrågor måhända te sig mindre väsentliga.

Lika viktigt som att tillfredsställa vissa konkreta behov av en

kompetensutvidgning synes mig emellertid vara att helt allmänt ge kommunerna

en friare, mera obunden ställning som samhällets lokala förvaltningsorgan

och att kommunerna få på lång sikt nya utvecklingsmöjligheter.

Härefter har departementschefen avvisat framkomna förslag av innehåll

att kommunindelningsreformen borde föranleda åtminstone ett uppskov

med en utvidgning av den kommunala kompetensen. Genomfördes en kommunsammanslagning

för att göra den kommunala förvaltningen mera

effektiv, vore det enligt departementschefens mening föga konsekvent att

för att minska ett eventuellt på vissa håll förekommande missnöje med

reformen hålla fast vid en kompetensbegränsning, som kunde användas till

att motverka reformens syfte.

Departementschefen har icke blott förordat, att en kompetensutvidgning

bör komma till stånd, utan anser även att den i första hand bör ske genom

en ändring av det stadgande i kommunallagarna, som begränsar kommu
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

17

nernas kompetens till gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter.

Vad kommittéreservanterna i sin kritik mot en dylik lösning anfört

kan icke delas av departementschefen, som ansett reservanternas farhågor

överdrivna.

Vidare har departementschefen berört de invändningar, som riktats mot

kommitténs förslag om att den kommunala kompetensens begränsning till

gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter helt skulle upphävas.

Departementschefen har därvid framhållit bl. a. följande:

Vad till en början angår bestämningen »gemensamma», torde den, enligt

vad kammarkollegium sökt visa, ha upptagits i kommunalförordningarnas

kompetensbestämmelse för att från det kommunala verksamhetsområdet

utesluta angelägenheter, som hänförde sig till en viss grupp inom kommunen

med egna skyldigheter och rättigheter — en avgränsning som numera

saknar betydelse. Den hade enligt kollegii mening från början ingen

kvantitativ innebörd. Stadgandets tolkning efter kvantitativa normer synes

vara av jämförelsevis sent datum. Denna tolkning torde emellertid ha

varit vedertagen, då genom 1930 års kommunallagstiftning ordet »gemensamma»

anknöts till kommunen såsom sådan; tidigare hade det hänförts

till kommunens medlemmar. Den ändring, som sålunda skedde, avsåg ej

att lagfästa en kvantitativ tolkning av bestämningen. Man torde endast ha

åsyftat att helt allmänt anknyta kompetensen till den gemenskap en kommun

utgör.----— Det anförda leder för min del till den slutsatsen, att

ett uteslutande av ordet »gemensamma» väsentligen ej skulle ha annan

innebörd än att det undanryckte den föregivna grunden för en kvantitativ

tolkning av den kommunala kompetensen. Vad reservanterna anfört om

att man härvid även skulle uppgiva en begränsning, som gåve ett starkt

stöd för kravet på objektivitet och normbundenhet i den kommunala verksamheten,

torde sålunda i stort sett sakna fog.

Beträffande uttrycket »ordnings- och hushållningsangelägenheter» har

departementschefen erinrat om att kommitténs ledamöter varit ense om

att detsamma varit av ringa betydelse för den begränsning av den kommunala

kompetensen, som skett i praxis.

Departementschefen har anslutit sig till kommitténs tanke att låta allmänintresset

bli bestämmande för det nya kompetensstadgandets tillämpning.

Gentemot den kritik, som ansett en sådan bestämning bli alltför obestämd

och intetsägande, har departementschefen i likhet med kommittén

hävdat, att det förhållandet, att allmänintresset ställdes i förgrunden, icke

betydde att den kommunala verksamheten inom obestämda gränser lämnades

full frihet. De kommunala besluten skulle även i fortsättningen kunna

genom besvär bringas under de rättstillämpande myndigheternas prövning.

En annan given begränsning låge däri, att det allmänna intresse, som konstituerade

eu angelägenhet som kommunal, måste vara knutet till den egna

kommunen. Vidare borde den regeln oförändrat upptagas i den nya kompetensbestämmclsen,

alt kommun icke ägde handha angelägenhet, som författningsenligt

tillkomme annan.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1048. 5 samt. 2 and. Nr 24.

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

I fortsättningen av sitt anförande har departementschefen behandlat frågan

om gränsdragningen efter en utvidgad kompetens mellan statens och

kommunernas verksamhetssfärer och därvid framhållit:

I några yttranden ha uttalats farhågor för att efter eu kompetensutvidgning

enligt av kommittén uppdragna riktlinjer gränsen mellan statens och

kommunernas verksamhetsfält skulle bli alltför obestämd och att kommunerna

till men för en rationell förvaltning skulle ingripa på områden, som

borde regleras genom statliga åtgärder. Ej heller på denna punkt kan jag

emellertid finna att en kompetensbestämmelse, där det till kommunen

knutna allmänintresset ersätter gemensamhetskravet som normerande faktor,

behöver innebära ökade risker för en ogynnsam utveckling.

Enligt departementschefens mening borde emellertid gälla, att det icke

uteslutande skulle vara staten, som toge initiativ till och reglerade den

offentliga verksamhet, som betingades av allmänna intressen. Detta skulle

innebära eu icke önskvärd centralisering av förvaltningen. Det anförda

hindrade ej, att det på vissa områden kunde vara nödvändigt att genom

lagstiftning uppdraga gränser mellan statens och kommunernas uppgifter.

Så skedde för närvarande särskilt i fråga om socialvården, och departementschefen

har på såväl praktiska som principiella grunder förordat, att

regeln om förbud mot kommunal understödsverksamhet utan stöd i författning

alltjämt skulle gälla såvitt anginge socialvården i trängre bemärkelse.

Kommittén hade för sin del funnit, att kommunala understöd utanför

socialvården borde på vissa villkor få lämnas utan bemyndigande i särskild

lagstiftning under förutsättning att de utgjorde naturliga led i en

verksamhet av annan art och syfte. Enligt departementschefens förmenande

hade kommittén likväl icke anfört några bärande skäl för en sådan

allmän kommunal understödsrätt, enär understödjande av enskilda personer

i själva verket icke kunde betraktas som en typisk kommunal angelägenhet.

I princip borde därför alltjämt gälla, att kommunerna utan stöd

i lag eller författning icke ägde lämna understöd av detta slag.

Departementschefen har härutinnan vidare yttrat:

Emellertid synes denna i praxis uppställda regel ha fått en alltför snäv

tillämpning, som icke torde vara i allo motiverad på de grunder, som enligt

vad förut anförts få anses uppbära densamma. Detta är särskilt påtagligt

i fråga om kommunala anslag för att underlätta studier. Här är det ju i

allmänhet icke fråga om understöd i vanlig mening utan om bidrag i särskild

form till en verksamhet, som kommunerna otvivelaktigt äga främja.

I fråga om folk- och fortsättningsskoleväsendet, det högre kommunala skolväsendet

och yrkesundervisningen har kommunen uppgifter enligt särskilda

författningar, men enligt flera rättsfall anses kommunerna även i andra

hänseenden ha rätt att understödja undervisnings- och bildningsverksamhet,

t. ex. genom anslag till inom kommunen förlagd folkhögskola, till bibliotek

och föreläsningsverlcsamhet och till fria folkbildningsorganisationer.

Det synes då egendomligt att kommunerna icke dessutom skulle få anslå

medel för att underlätta deltagandet i sådan undervisning eller bildningsverksamhet.

I vissa fall ha ju kommunerna inflytande vid bestämmandet

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

19

av avgifterna och kunna därigenom på en omväg delvis tillgodose det med

stipendierna avsedda ändamålet.

Låter man, såsom i det föregående förordats, det till kommunen knutna

allmänintresset vara normerande för den kommunala kompetensen, synes

nuvarande praxis i fråga om kommunala studiestipendier i ännu mindre

grad vara möjlig att upprätthålla. Därmed är icke sagt att kommunerna

på detta område böra lämnas full frihet. De uppställda allmänna principerna

kvarstå orubbade. Kommunala studiebidrag få ej ha karaktären av

rena understöd och böra utdelas endast inom ramen för en på förhand

fastställd plan.

Det anförda kan äga motsvarande tillämpning även på vissa andra områden,

där bidragens karaktär av understöd icke är påtaglig och där det

allmänna intresset av kommunal verksamhet är betydande. Jag syftar speciellt

på bidrag till enskilda för elektrifieringsändamål. Det är tydligen ett

allmänt intresse att så många hushåll som möjligt förses med elektrisk

energi. Detta anses självfallet för tätorternas del men bör jämväl gälla

avlägset liggande gårdar och byar. Ingå därför åtgärder för elektrifiering

av en dylik gård eller by i en plan för elektrifiering av t. ex. vissa områden

inom en kommun, synes icke den omständigheten att bidragen i varje särskilt

fall beviljas till enskilda böra föranleda att de anses otillåtna.

Vad härefter angår avfattningen av den nya kompetensbestämmelsen har

departementschefen förklarat sig icke kunna förorda, att kommunens uppgifter

angivas genom uppräkning eller genom ett allmänt stadgande i förening

med exemplifiering. Enligt departementschefens mening borde kompetensbestämmelsen

alltjämt givas allmän avfattning av innehåll, att kommun

äger att själv vårda sina angelägenheter. Tyngdpunkten i stadgandet

får i själva verket anses ligga i den i Kungl. Maj :ts förslag bibehållna hänvisningen

till lagen i fråga om sättet och ordningen för angelägenheternas

handhavande, uttryckt i orden »efter vad i denna lag närmare bestämmes».

Även det uttryckliga undantagandet av angelägenheter, vilkas handhavande

enligt gällande författningar tillkommer annan, vore enligt departementschefens

mening logiskt sett måhända icke nödvändigt. I likhet med

kommittén har departementschefen emellertid ansett det vara av vikt, att

den därigenom uttryckta avgränsningen av den kommunala verksamheten

oförändrad kommer till uttryck i lagtexten. Den nuvarande bestämmelsen

härom borde därför bibehållas oförändrad.

Beträffande tillämpningen av den föreslagna kompetensbestämmelsen på

olika kommunala verksamhetsområden har departementschefen framhållit

följande synpunkter:

Vad först angår kommuns befogenhet att tillgodose särskilda tätortsbehov

hade landskommunernas förbund i sitt yttrande i motsats till kommittén

gjort gällande att primärkommun borde få rätt att stödja sådant behov,

även för det fall att ett municipalsamhälle bildats av tätorten. Departementsehefcn

har däremot hävdat, att i den mån det gällde en angelägenhet,

för vars vårdande municipalsamhället inrättats, en sådan befogenhet

icke kunde medgivas kommunen, enär här vore fråga om en uppgift, vars

handhavande tillkomnie annan än kommunen. I fråga om kommunernas

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2i.

understödjande av det enskilda vägväsendet har departementschefen i huvudsak

anslutit sig till vad kommittén anfört om betydelsen på detta område

av den föreslagna kompetensutvidgningen. I den mån detta komme

att leda till en omfattande kommunal bidragsverksamhet kunde det givetvis

uppstå behov av särskilda föreskrifter för att reglera förhållandet till

den statliga bidragsgivningen. Vad angår kommunal affärsverksamhet och

understödjande av enskilda näringsföretag har departementschefen förklarat

sig dela kommitténs uppfattning att införandet av allmänintresset som

kompetensreglerande faktor åtminstone icke för närvarande kunde innebära

eu vidgning av gränserna för kommunernas befogenheter på detta område,

sådana dessa gränser uppdragits av praxis. Affärsverksamhet i uteslutande

syfte att erhålla ekonomisk vinst syntes icke kunna betraktas som

en naturlig kommunal angelägenhet. Enligt departementschefens mening

rörde man sig emellertid här på ett område, där en snabb utveckling ägde

rum med förskjutningar i betraktelsesättet och där det därför vore särskilt

värdefullt att liksom hittills ha en elastisk regel. Departementschefen har

vidare ansett, att den kommunala medelsanvisningen till allmänna samlingslokaler

liksom annan kommunal bidragsverksamhet borde vara tilllåten

under förutsättning att den kunde anses tillgodose ett allmänt intresse

inom kommunen och skedde på ett objektivt och rättvist sätt. Detta syntes

icke innebära någon väsentlig ändring i vad som för närvarande gällde enligt

praxis, sådan denna utbildat sig på grundval av uttalanden från statsmakternas

sida vid 1945 års riksdag. Formellt bleve emellertid den kommunala

bidragsgivningen icke såsom hittills beroende av om statsbidrag

kunde erhållas. Kommunerna borde vidare under enahanda förutsättningar

kunna anvisa medel även till inredning, löpande underhåll och drift

av en samlingslokal.

I likhet med kommittén har departementschefen funnit, att understödjande

av hemvärnet liksom anslag till andra militära ändamål i princip

måste anses falla utanför kommunernas kompetens. Departementschefen

har dock framhållit:

Detta behöver icke innebära, att kommun skulle vara helt förhindrad att

lämna bidrag till hemvärnet. Såsom kommittén funnit, böra sålunda kommunerna

äga vidtaga åtgärder för att tillgodose hemvärnets lokalbehov. Då

kommun enligt stadgad praxis äger understödja idrotten torde vidare hinder

icke böra möta för kommunerna att på lämpligt sätt understödja hemvärnets

idrottstävlingar och skjutövningar. Särskilda kommunala bidrag

eller premier kunna vidare tänkas förekomma i samband med att hemvärnet

fullgör uppgifter av civil natur såsom biträde vid eldsläckning, efterspaning

av vilsegångna m. m.

I själva verket torde de olika former, i vilka kommunerna sålunda få anses

äga understödja hemvärnet, täcka den huvudsakliga delen av hemvärnets

behov av bidrag utöver det statliga stödet. Särskild lagstiftning om

rätt för kommun att anslå medel till hemvärnets verksamhet erfordras därför

icke.

Vad sålunda anförts om hemvärnet bör i tillämpliga delar gälla även sådana

frivilliga försvarsorganisationer som lottarörelsen.

Av vad departementschefen anfört rörande kommuns befogenhet att

understödja enskilda personer framgår, att han icke kan tillstyrka särskild

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

21

lagstiftning om befogenhet att anslå medel till stipendier och andra studieunderstöd

enligt det av den särskilde utredningsmannen upprättade förslaget.

Den kommunala bidragsgivningen på detta område borde i stället

inrymmas under den allmänna kompetensregeln. Dock kunde enligt departementschefens

mening i framtiden tänkas uppstå behov av en författningsmässig

reglering, därest kommunerna skulle missbruka sina vidgade

befogenheter eller svårigheter uppstå beträffande förhållandet till den statliga

stipendiegivningen. Vad landstingen beträffar torde enligt departementschefens

mening kunna ifrågasättas, om ej åtminstone anslag till stipendier

för studier vid lantmanna- och lanthushållsskolor fölle inom landstingets

kompetens. En särskild lagstiftning på området vore icke påkallad

endast för landstingens del. I fråga om de bostadsfrämjande åtgärderna

har departementschefen framhållit följande:

Kommittén har i samband med kommunernas understödjande verksamhet

behandlat de kommunala åtgärderna till främjande av bostadsförsörjningen.

Kommittén har härvid kommit till den slutsatsen, att en kompetensutvidgning

i enlighet med dess förslag skulle göra 1 § lagen den 10 juli

1947 (nr 523) om dylika kommunala åtgärder överflödig. Oavsett att detta

icke obetingat kan anses gälla, därest av mig förordade avvikelser från de

av kommittén uppställda principerna godtagas, kan jag icke dela kommitténs

mening härutinnan. 1947 års lagstiftning avser även att reglera kommunernas

skyldigheter på ifrågavarande verksamhetsfält och det måste

vara betydelsefullt att omfattningen av kommunernas befogenheter på området

regleras i samma författning. Endast därigenom torde det nämligen

bli möjligt att samordna kommunernas verksamhet med den statliga bostadspolitiken

till gagn för en effektiv sådan politik. I likhet med bl. a.

statens byggnadslånebyrå anser jag därför, att 1 § i 1947 års lag om kommunala

åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen bör bestå även

efter det den nu föreslagna kompetensutvidgningen genomförts.

I likhet med flera av de myndigheter, som yttrat sig över kommitténs

förslag, har departementschefen funnit, att det icke bör komma i fråga att

inrätta en särskild remissinstans i besvärsmål rörande kommuns kompetens

eller att för ändamålet begagna sig av ett i annat syfte inrättat interkommunalt

organ. Ett förfarande, vari remiss till ett sådant organ inginge

som ett normalt led, syntes vara främmande för svensk förvaltningsordning

och därjämte ägnat att ge besvärsprövningen en karaktär, vilken

stämde mindre väl överens med de grunder, som uppbure det kommunala

besvärsinstitutet. Den besvärsprövande myndigheten vore givetvis oförhindrad

att inhämta yttrande från någon av de existerande mellankommunala

sammanslutningarna, i den mån den så funne erforderligt och

lämpligt.

I ämnet väckta motioner, i de i anledning av förevarande proposition

väckta motionerna yrkas, såvitt avser förslaget om en utvidgning av den

kommunala kompetensen, följande:

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

I) i likalydande motionerna I: 332 av herr Domö m. fl. och II: 493 av

herr förste vice talmannen Magnusson m. fl., »att riksdagen måtte avslå

Kungi. Maj:ts förevarande proposition i vad den avser ändring av §§ 3 i

lagarna om kommunalstyrelse på landet, i stad och i Stockholm», samt »att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag till lagstiftning

angående kommuns befogenhet att understödja elektrifiering, utgiva

studiestipendier och understödja hemvärnet ävensom till sådana ändringar

i byggnads-, hälsovårds-, vatten- och väglagstiftningen, som kunna

befinnas erforderliga till undanröjande av hinder för erforderlig och önskvärd

kommunal verksamhet på ifrågavarande områden»;

II) i likalydande motionerna I: 333 av herr Ericsson, Carl Eric, m. fl.

och II: 494 av herr Thorell m. fl., »att riksdagen vid behandlingen av proposition

nr 140 även för sin del måtte fastslå, att en av kommunerna bedriven

byggnadsverksamhet — vare sig den sker genom byggande i kommunernas

egen regi eller genom av kommunen kontrollerat byggnads- eller

bostadsföretag — i och för sig icke ligger inom ramen för en allmän kompetensutvidgning,

samt att lagen den 10 juli 1947 om kommunala åtgärder

till bostadsförsörjningens främjande omprövas från nu angivna utgångspunkter»

;

III) i likalydande motionerna I: 334 av herr Lodenius m. fl. och II: 492

av herr Rubbestad m. fl., att riksdagen måtte »dels avslå propositionen i

vad den avser ändring av lagstiftningen rörande kommunernas kompetens,

dels uttala, att utvidgningar av kommunernas kompetens må kunna ske

genom speciallagstiftning i de fall dylik utvidgning anses motiverad»; samt

IV) i motionen I: 335 av herr Sundelin m. fl., »att riksdagen vid behandling

av Kungl. Maj :ts proposition nr 140 måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag

i vad det gäller ändring av bestämmelserna angående borgerlig primärkommuns

kompetens samt att riksdagen i denna del måtte besluta i enlighet

med det förslag, som framlagts av reservanterna i 1946 års kommunallagskommitté».

Utskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, innebär i korthet

föreliggande förslag ett upphävande av den nuvarande begränsningen

av den borgerliga primärkommunens verksamhet till att avse »gemensamma

ordnings- och hushållningsangelägenheter». Normen för den kommunala

kompetensen utgöres av allmänintresset; det avgörande för en

kommuns rätt att vidtaga en viss åtgärd skall i anslutning härtill vara om

denna tillgodoser ett allmänt, till kommunen knutet intresse. Ur formell

synpunkt innebär förslaget att i kommunallagarnas kompetensbestämmelse

endast stadgas, att kommun äger att själv vårda sina angelägenheter, såvitt

icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer

annan.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att den borgerliga primär
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

23

kommunens kompetens för närvarande i första hand bestämmes genom ett

allmänt stadgande i 1930 års kommunallagar av innebörd att kommun

äger vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter,

såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer

annan. Den begränsning av kommunens verksamhetsområde, som bestämmelsen

innebär, fanns också i 1862 års kommunalförordningar. Redan från

början överlämnades det åt rättspraxis att närmare fastställa innebörden

av denna begränsning. En omfattande sådan praxis har också utbildat

sig. Det har härvid visat sig, att kompetensregeln så till vida är elastisk,

att den icke lagt hinder i vägen för en betydande utveckling av den

kommunala verksamheten. Den utvidgning av det kommunala verksamhetsfältet,

som alltså faktiskt ägt rum, har ej endast skett inom ramen för

det åberopade stadgandet i kommunallagarna utan även genom speciallagstiftning.

Även om sålunda genom rättstillämpning och lagstiftning nya områden

efter hand förts in i kommunernas verksamhetssfär, medför ändock den

tolkning kompetensbestämmelsen erhållit i rättspraxis, att grenar av samhällslivet

av betydande allmänt intresse icke kunna anses tillhöra kommunernas

verksamhetsområde; i vart fall är det på flera punkter osäkert huru

långt befogenheten sträcker sig. Angivna förhållanden ha medfört, att från

olika håll särskilt under senare år föreslagits, att kommunerna skola få

vidgade befogenheter. Också på ett annat sätt har det visat sig, att de i lag

och rättspraxis uppdragna gränserna för kommunernas verksamhet ansetts

alltför snäva. Kommunerna synas nämligen i betydande omfattning främja

ändamål, som falla utanför dessa gränser.

Enligt kommunallagskommitténs mening hade uppfattningen om, vilka

angelägenheter kommunerna böra vårda undergått en viss förskjutning i

riktning från den hittillsvarande kvantitativa värderingen emot en mera

kvalitativ uppskattning. Även med hänsyn härtill har kommittén ansett

en vidgning av de formella grunderna för den kommunala kompetensen

motiverad. Härom har kommittén varit enig, i det att jämväl minoriteten

inom kommittén ansett, att en viss kompetensutvidgning borde ske. Även

departementschefen har funnit det framförda kravet på en dylik utvidgning

väl motiverat. Utskottet kan för egen del helt ansluta sig till denna

uppfattning.

I likhet med departementschefen anser utskottet att en kompetensutvidgning

i första hand bör ske genom en ändring av det stadgande i kommunallagarna,

som begränsar kommunernas kompetens till gemensamma ordnings-

och hushållningsangelägenheter, vilken ändring icke behöver komma

till uttryck på annat sätt än att i kompetensbestämmelsen stadgas att kommun

äger att själv vårda sina angelägenheter. En utvidgning av kommunens

befogenheter på denna väg framstår även för utskottet som den naturliga

konsekvensen av det förut fastslagna förhållandet, att eu allmän kom
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2>t.

petensutvidgning åsyftas. En sådan kan näppeligen ernås genom speciallagstiftning.

Att det till kommunen knutna samhällsintresset i sista hand bör vara

normerande för kommunens befogenheter, måste följa av kommunernas

ställning som samhällets lokala förvaltningsorgan. Mot tanken att sålunda

låta allmänintresset bli bestämmande för det nya kompetensstadgandets

tillämpning har invänts, att en sådan bestämning skulle bli alltför obestämd

och intetsägande. Man har frågat sig om den verkligen kunde möjliggöra

en objektiv prövning av kompetensfrågorna. Utskottet vill i detta avseende

i likhet med departementschefen understryka, att det förhållandet, att allmänintresset

ställes i förgrunden, icke betyder att den kommunala verksamheten

inom obestämda gränser lämnas en godtycklig frihet.

Sammanfattningsvis kan utskottet alltså uttala, att utskottet helt anslutit

sig till de principiella synpunkter på denna betydelsefulla fråga, som departementschefen

framhållit. Utskottet är därför redo att tillstyrka att en kompetensutvidgning

erhåller den allmänna form, som förordats i föreliggande

proposition, samt avstyrker sålunda de i motionerna 1: 332 och II: 493,

I: 333 och II: 494 samt I: 334 och II: 492 framställda förslagen om avslag

å Kungl. Maj :ts förslag i nu ifrågavarande avseende, till förmån för en utvidgad

speciallagstiftning.

I samband med frågan om gränsdragningen mellan statens och kommunernas

verksamhetsområden har departementschefen utförligt berört socialvårdens

ställning efter en genomförd kommunal kompetensutvidgning. Utskottet

ansluter sig till departementschefens uttalande om att den egentliga

socialvården bör regleras genom speciallagstiftning och att kommunal

verksamhet på detta område endast bör vara tillåten med stöd av sådan

lagstiftning. Här böra alltså kommunala initiativ och åtgärder endast vara

medgivna i den utsträckning, sådant föreskrivits i lag eller författning. Någon

ändring av gällande rätt innebär detta emellertid ej, såsom departementschefen

också framhållit. I den mån kommunerna inom sociallagstiftningens

ram ansetts äga befogenhet att träda hjälpande emellan för att

förebygga behov av socialvård bör detta alltjämt vara tillåtet. Vad gäller understöd

åt enskilda av annan beskaffenhet har kommunallagskommittén för

sin del funnit att dylika understöd borde på vissa villkor få lämnas av kommun

utan bemyndigande i särskild lagstiftning. Lika litet som departementschefen

kan utskottet oreserverat ansluta sig till denna kommitténs uppfattning.

I princip bör alltjämt gälla, att kommunerna utan stöd i lag eller författning

icke äga lämna understöd till enskilda personer, där icke fråga är

om bidrag i särskild form till en verksamhet som kommunerna otvivelaktigt

äga främja. Till vad departementschefen i detta sammanhang

exemplifierande anfört i fråga om anslag för att underlätta studier och

om bidrag till enskilda för elektrifieringsändamål kan utskottet jämväl

ansluta sig.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Jir 24.

25

Den uppfattning departementschefen hävdat i vissa särskilt redovisade

kompetensfrågor har icke föranlett någon erinran från utskottets sida. Utskottet

avser härmed frågorna om tillgodoseendet av särskilda tätortsbehov,

kommunernas bidrag till det enskilda vägväsendet, kommunal affärsverksamhet,

understödjande av enskilda näringsföretag, anvisandet av medel till

allmänna samlingslokaler samt till stipendier och andra studieunderstöd,

bidrag till hemvärnets verksamhet — varmed bör jämställas anslag till, förutom

den av departementschefen omnämnda lottarörelsen, även exempelvis

centralförbundet för befälsutbildning -— samt slutligen åtgärder till främjande

av bostadsförsörjningen. Utskottet kan vid sådant förhållande icke

biträda det i motionerna 1:333 och 11:494 framställda yrkandet om förklaring

att en av kommunerna bedriven byggnadsverksamhet i och för sig

icke ligger inom ramen för en allmän kompetensutvidgning. Ej heller föreligger

i detta sammanhang anledning att ta ställning till en i motionerna

efterlyst omprövning av 1947 års lagstiftning rörande kommunala åtgärder

på bostadsförsörjningens område.

I likhet med flera av de myndigheter, som yttrat sig över kommunallagskommitténs

förslag, har departementschefen ansett att det icke bör komma

i fråga att inrätta en särskild remissinstans i besvärsmål rörande kommuns

kompetens eller att för ändamålet begagna sig av ett i annat syfte

inrättat interkommunalt organ. Regeringsrätten är emellertid, såsom departementschefen

också erinrat om, självfallet oförhindrad att i förekommande

fall lämna de mellankommunala förbunden tillfälle att yttra sig.

Kvalificerad majoritet.

Gällande bestämmelser. I samtliga kommunallagar finnas bestämmelser

om kvalificerad majoritet för vissa beslut. I den mån dessa regler avse beslut

av ekonomisk natur ha de — bortsett från vissa stadganden i lagen om

landsting — tillkommit i anslutning till rösträttsreformerna 1900, 1907—

09 och 1918. Kommunalförordningarna av år 1862 voro grundade på principen

om besluts fattande med enkel majoritet med det undantaget, att det

i landstingsförordningen uppställdes krav på kvalificerad majoritet för vissa

slag av ekonomiska beslut.

Enligt lagen om kommunalstyrelse på landet, lagen om kommunalstyrelse

i stad, lagen om församlingsstyrelse, lagen om kommunalstyrelse i Stockholm

och lagen om församlingsstyrelse i Stockholm erfordras för beslut två

tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster, då beslutet avser:

a) avhändande av fastighet eller därifrån härflytande rättighet eller inköp

av fastighet (frän denna regel gälla vissa speciella avvikelser);

b) beviljande av anslag till nytt ändamål eller behov;

c) beviljande av anslag till ändamål eller behov, som icke är nytt men

för vilket under året näst före det, som anslaget avser, anslag ej utgått, i

kommun (församling), där den under året näst före det, då frågan om an
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

slagets be\iljanue avgöres, fastställda högsta utdebiteringen av allmän

kommunalskatt överstiger nio kronor (i landskommun och landsförsamling).

resp. tio kronor för skattekrona (i stad, stadsförsamling och församling

bestående av både landsbygd och stad);

d) nöjande av visst under året näst före det, som höjningen avser, utgående

anslag, då höjningen skulle utgöra

1) mera än 25 procent av förutvarande anslaget i kommun (församling),

där den under året näst före det, då frågan om höjning av anslaget avgöres,

fastställda högsta utdebiteringen av allmän kommunalskatt överstiger 9

kronor (i landskommun och landsförsamling), resp. 10 kronor för skattekrona

(i stad, stadsförsamling och församling bestående av landsbved och

stad); JO

2) mera än 15 procent av förutvarande anslaget i kommun (församling),

där den under året näst före det, då trågan om höjning av anslaget avgöres,

fastställda högsta utdebiteringen av allmän kommunalskatt överstiger 12

kronor (i landskommun och landsförsamling), resp. 13 kronor för skattekrona

(i stad, stadsförsamling och församling bestående av landsbvsd

och stad); •°

3) mera än 10 procent av förutvarande anslaget i kommun (församling),

där den under året näst före det, då frågan om höjning av anslaget avgöres,

fastställda högsta utdebiteringen av allmän kommunalskatt överstiger

15 kronor (i landskommun och landsförsamling), resp. 16 kronor för

skattekrona (i stad, stadsförsamling och församling bestående av landsbygd

och stad);

e) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning;

f) upptagande eller förnyande av lån, därunder inbegripet ingående av

borgen, eller förlängning av tiden för erhållet låns återbetalande.

Enligt de angivna lagrummen i deras intill den 1 juli 1946 gällande lydelse

fordrades kvalificerad majoritet även för beslut om efterskänkande av

oguldna kommunalutskylder, där fråga ej var om antagande av ackord.

Dessa äldre bestämmelser äga fortfarande tillämpning i fråga om skatt,

som förfallit till betalning före den 1 januari 1947.

I landskommun och församling kräves vidare två tredjedelars majoritet

för beslut om tredje ordinarie kommunal- eller kyrkostämmans hållande å

annan dag än sön- eller helgdag och om underlåtande att införa tillkännagivande

i ortstidning om tid och ställe för stämma eller fullmäktigesammanträde.

I landskommun fordras slutligen dubbelt flertal för beslut om anordnande

av kommunalt kassakontor eller av centraliserad medelsförvaltning.

Enligt lagen om landsting kräves för beslut om urtima möte för handläggning

av vissa bestämda ärenden anslutning av tre fjärdedelar av landstingets

på lagtima möte såsom närvarande antecknade medlemmar. Två

tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster fordras då beslutet avser

följande ämnen:

a) beslut om bildande av landsbygdsvalkrets med mindre än 20 000 invånare

och stadsvalkrets med mindre än 15 000 invånare. Sådant beslut må

fattas, där tillämpning av de eljest gällande bestämmelserna skulle medföra

synnerlig olägenhet;

b) medgivande av upptagande till behandling av förslag, väckt av länsstyrelsen

eller medlem av landstinget senare än den 15 juli eller av landstingets

förvaltningsutskott senare än fjorton dagar före början av lands
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

27

tingets möte. Sådant medgivande må lämnas endast då synnerligen viktiga

skäl därtill föranleda; dock måste förslaget städse ha väckts sist första dagen

av landstingets möte;

c) beslut i vissa fall om befrielse från eller lindring i skyldighet att till

visst företag bidraga och om beviljande av anslag för dylikt företag (territoriell

skattedifferentiering);

d) påläggande av avgifter, som erfordra utdebitering för längre tid än

fem år;

e) beviljande av anslag till nya ändamål eller behov;

f) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning;

g) upptagande av lån, ställt på längre återbetalningstid än fem år, eller

ingående av borgen;

h) avhändande av fast egendom eller därifrån härflytande rättighet.

Framkomna ändringsförslag. Under de senaste årtiondena ha i riksdagen

väckts åtskilliga förslag om ändringar i bestämmelserna om kvalificerad

majoritet. De flesta av dessa ha syftat till större eller mindre inskränkningar

i användningen av sådana bestämmelser. Förslagen ha emellertid

ej vunnit riksdagens bifall förrän år 1944, då riksdagen i skrivelse nr 181 i

anledning av två av konstitutionsutskottet tillstyrkta motioner beslöt att

hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning, huruvida och i vad mån gällande

bestämmelser i ämnet borde så ändras, att den kommunala förvaltningen

erhölle större rörelsefrihet. Konstitutionsutskottet anförde i sitt utlåtande

(nr 13) i anledning av motionerna bl. a., att utskottet vore ense med motionärerna

om att påtagliga olägenheter vore förenade med rådande system,

enligt vilket vissa kommunala beslut för sin giltighet fordrade två tredjedelar

av de i omröstningen deltagandes röster. Utan att vilja taga ställning

till frågan om borttagande av kraven på kvalificerad majoritet i samtliga

i kommunallagarna angivna fall, anslöte sig utskottet till motionärernas

uppfattning, att tiden vore inne för en revision av förevarande bestämmelser.

Kommunallag skommittén. I sin allmänna framställning i denna del har

kommittén till en början framhållit, att den funnit sig böra begränsa sin

undersökning till de regler om kvalificerad majoritet, som avse ekonomiska

beslut. Övriga bestämmelser om kvalificerad majoritet, vilka i allmänhet

gälla beslut om undantag från av lagen mer eller mindre uttryckligt uppställda

regler (t. ex. om annonsering av tid och ställe för fullmäktigesammanträde),

borde enligt kommitténs mening granskas först i samband med

en översyn av de bestämmelser, vartill undantagsföreskrifterna vore knutna.

Kommittén ville dock även gå in på frågan om användning av kvalificerad

majoritet vid beslut om särskild ordning för medelsförvaltningen i landskommun,

ehuru dylikt beslut icke tillhörde de i egentlig mening ekonomiska

besluten.

Kommittén har anlagt såväl principiella som praktiska synpunkter på

spörsmålet om upprätthållandet av ifrågavarande bestämmelser om kvalifi
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

cerad majoritet. Vid sin principundersökning har kommittén dels behandlat

frågan huruvida motiven för införandet av dessa bestämmelser alltjämt

ägde giltighet och dels undersökt om och i vad mån bestämmelserna oberoende

av de historiska förutsättningarna för deras tillkomst hade ett självständigt

värde, som motiverade deras bibehållande helt eller delvis.

Vad angår förstnämnda spörsmål förekomma, såsom i det föregående

antytts, i 1862 års kommunalförordningar bestämmelser om kvalificerad

majoritet vid ekonomiska beslut endast i Jandstingsförordningen. De ansågos

berättigade just i fråga om beslut av landsting, enär dylika beslut kunde

komma att avse särskilda delar av landstingsområdet och därför borde uppbäras

av en mer allmän mening inom tinget. Generellt kan sägas — tilllägger

kommittén — att landstingsförordningens bestämmelser om kvalificerad

majoritet ha sin grund i den tvekan och osäkerhet man kände inför

den nya institutionen. De utvidgningar av området för den kvalificerade

majoriteten, som ägt rum i samband med rösträttsreformerna, hade däremot

huvudsakligen motiverats som garantier mot ogynnsamma verkningar

av de ändrade maktförhållandena inom kommunen. Man hade velat skapa en

motvikt mot det ökade inflytandet för vissa befolkningsgrupper genom att

kräva dubbel röstövervikt för de viktigaste kommunala besluten. Bestämmelserna

finge betraktas som uttryck för farhågan att demokratiseringen

kunde leda till mindre väl övervägda beslut och överhuvud äventyra en

sund kommunalförvaltning. Landstingen hade emellertid från att ha varit

en ny och oprövad institution utvecklats till en av hörnstenarna i den svenska

kommunalförvaltningen. De lokala motsättningarna inom landstingsområdena

hade utjämnats, varför bestämmelserna om dubbelt flertal icke

längre hade någon uppgift att fylla som garanti mot att lokalt betonade

intressen ensidigt främjades genom åtgärder från en enkel majoritets sida.

Att dessa bestämmelser ej blott bibehållits utan även utvidgats för landstingens

del sammanhängde med förändringar i den kommunala rösträtten,

som betingats av de nya bestämmelserna om dubbelt flertal i de primärkommunala

författningarna. Om giltigheten av motiven för sistnämnda

bestämmelser har kommittén anfört, alt de folkgrupper, vilka förts fram

till inflytande i det kommunala och politiska livet, under en jämförelsevis

lång tidrymd skolats i allmänna ting och fått sin politiska erfarenhet vidgad.

Demokratiseringen hade icke medfört några störningar av den kommunala

verksamhetens utveckling eller — såsom på sina håll kan ha befarats

— givit anledning till ekonomiskt äventyrlig kommunalpolitik. Det

syntes vara ett karakteristiskt drag i nutida svensk kommunalpolitik, att

man försökte överbrygga motsättningarna och finna lösningar, som kunde

godtagas av det stora flertalet. Det i längden enda hållbara skyddet för

minoritetens meningar och intressen emot ett i demokratiens namn utövat

majoritetsförtryck vore enligt kommitténs mening att finna i ett på medborgarfriheten

grundat, fritt och aktivt politiskt liv.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr

29

Kommittén har i detta sammanhang gjort en jämförelse mellan omröstningsreglerna

i riksdagen och i kommunala församlingar samt framhållit

att, om kommunallagarnas bestämmelser om kvalificerad majoritet uppfattades

som garantier mot en alltför stark maktställning för särskilda

grupper, de saknade motsvarighet i vad anginge riksdagen.

Ett annat skäl för bibehållande av regler om kvalificerad majoritet, som

kommittén diskuterat, anknyter till uppfattningen, att dessa bestämmelser

vore ägnade att skänka kommunalförvaltningen stadga och kontinuitet samt

att hindra mindre väl övervägda beslut från knappa och tillfälliga majoriteters

sida. Kommittén delade den uppfattningen, att kommunallagarna

borde innehålla vissa garantier mot oöverlagda beslut och överhuvud mot

en mindre besinningsfull kommunalpolitik. Reglerna om kvalificerad majoritet

vore emellertid, enligt kommitténs mening, mindre tjänliga för detta

syfte. De verkliga garantierna funnes på annat håll. Kommittén har härvid

erinrat om att de risker för mindre väl överlagda beslut, som kunde finnas

så länge kommunalstämman var beslutande myndighet i mindre kommuner,

fölle bort, om fullmäktigeinstitutionen i samband med kommunindelningsreformen

bleve obligatorisk. Kommittén har vidare påpekat, att garantier

mot mindre väl genomtänkta beslut även innefattades i bestämmelserna

om underställning av vissa kommunala beslut och om beredning

och bordläggning.

En allmän olägenhet med reglerna om kvalificerad majoritet vore enligt

kommitténs mening, att de nedsatte den formella effektiviteten hos de beslutande

organen. Kommittén har därjämte understrukit, att bestämmelserna

verkade hindrande även i materiellt hänseende. Detta hade sin särskilda

betydelse i fråga om kommuns fullgörande av sina författningsmässigt

reglerade uppgifter. 1 detta sammanhang har kommittén även berört

risken för att föreskrifterna om kvalificerad majoritet skulle missbrukas i

de större kommuner, som komme att bildas vid den förestående nya kommunindelningen,

samt därvid framhållit, att det kunde befaras, alt regeln

om det dubbla flertalet kunde komma att utnyttjas för tillgodoseende av

ensidiga ortsintressen till hinder för en konsolidering av de nya kommunerna

och en effektiv kommunal verksamhet. Kommittén har slutligen som

ett praktiskt skäl mot bibehållande av reglerna om dubbelt flertal åberopat,

att dessa i stor utsträckning stannat på papperet.

Vad de särskilda stadgandena om kvalificerad majoritet beträffar har

kommittén anfört i huvudsak följande.

1 fråga om beslut om avhändande av fastighet eller därifrån härflytande

rättighet eller inköp av fastighet har kommittén bl. a. påpekat, att det bostadspolitiska

problemet vore för sitt genomförande i väsentlig mån beroende

av att kommunerna tillhandahölle lämplig tomtmark. Inom ramen för

kommunernas verksamhet på detta område fölle såväl förvärv som överlåtelse.

Beträffande beslut om anslag till nytt ändamål eller behov har kom
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2i.

mittén understrukit, att regeln om kvalificerad majoritet för sådana beslut

föranlett betydande tveksamhet och osäkerhet i det praktiska kommunallivet.

För en aktiv kommunalpolitik — icke minst då det gällde de nya

kommunala enheterna — kunde ifrågavarande bestämmelse utgöra hinder.

Formellt sett vore för övrigt alla ändamål nya för den nybildade kommunen,

då anslag första gången beviljades den. Föreskriften om dubbelt flertal

för beslut om beviljande eller höjande av anslag i kommuner, där skattetrycket

nått en viss höjd, syntes i sin tillämpning mången gång kunna leda

till ganska orimliga resultat. De gåve en minoritet i en kommun med hög

skatt möjlighet att motsätta sig utgiftsökningar, som vore ofrånkomliga.

Reglerna om underställning av kommunala lånebeslut vore enligt kommittén

uppenbarligen av stor betydelse för det kommunala förmögenhetsskyddet

och kunde icke undvaras. I jämförelse med denna kontroll framstode

kravet på kvalificerad majoritet för lånebeslut som en garanti av mindre

värde. Liknande synpunkter syntes kunna anläggas på beslut om ingående

av borgen. Bestämmelsen om kvalificerad majoritet för beslut om påläggande

av avgifter, som erfordra utdebitering för en längre tid än fem år,

vilken bestämmelse endast gäller landsting, har kommittén icke funnit vara

av särskilt värde. Den kunde dessutom kringgås, varjämte enligt kommitténs

mening det icke vore påkallat att för landstingens del upprätthålla

strängare regler än för primärkommunerna. Vad angår beslut om införande

av särskild ordning för medelsförvaltning i landskommun har kommittén

funnit, att regeln om dubbelt flertal för dylikt beslut på sina håll verkat

hindrande på införandet av en sådan förvaltning.

Kommittén har slutligen påpekat, att bestämmelserna om efterskänkande

av kommunalutskylder upphävts i samband med övergången den 1 januari

1947 till nytt uppbördsförfarande men att de alltjämt skola tillämpas i

fråga om utskylder, som förfallit till betalning före nämnda dag. Enligt

kommitténs mening saknades anledning att tillämpa reglerna om kvalificerad

majoritet för beslut, varom nu vore fråga, därest övriga bestämmelser

om dylik majoritet upphävdes.

Kommittéreservanterna. Reservanterna ha vid sin bedömning av reglerna

om kvalificerad majoritet utgått från de starka meningsbrytningar,

som förekomma i det nutida kommunallivet till skillnad mot vad som var

fallet vid kommunalförordningarnas tillkomst. De framhålla, att kommunalpolitiken

numera i hög grad bestämdes av motsättningar mellan olika

samhällsklassers intressen men att motsättningar även förekomme mellan

olika kommundelar, särskilt då tätbebyggelse ägt rum i någon del av en

kommun. Betydelsen av dessa intressemotsättningar hade ökats ju mer

den kommunala verksamheten och därmed också den kommunala beskattningen

vuxit. Det är icke förvånande, att under dessa förhållanden den

kvalificerade majoriteten under tiden 1907—1918 vunnit insteg i kommu
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

31

nalrätten. Även i den mån man icke haft att räkna med allvarliga intressemotsättningar,

hade denna ordning tett sig motiverad såsom en garanti

mot »förhastade» beslut. Men särskilt har enligt reservanterna den kvalificerade

majoriteten varit av betydelse, när inom kommunerna funnits utpräglade

intressemotsättningar. Den kvalificerade majoriteten erbjöde i

sådana lägen en viss säkerhet för att en minoritets berättigade intressen i

viktiga angelägenheter icke bleve obehörigen åsidosatta. Därest man fasthölle

vid förefintligheten inom kommunerna av utpräglade motsättningar,

särskilt betingade av motsatta ekonomiska intressen, förlorade enligt reservanternas

mening åtskilliga av de argument, som av kommitténs flertal anförts

mot den kvalificerade majoriteten, sin övertygande kraft. Gentemot

den av kommittéflertalet därutinnan hävdade meningen ha reservanterna

framhållit, att offentligheten och den därpå vilande kritiken vore ganska

maktlös i fall av utpräglade intressemotsättningar.

Reservanterna ha även andra erinringar mot kommitténs principiella kritik

av reglerna om kvalificerad majoritet. De understryka, att avvägningen

av majoriteters och minoriteters rätt inom olika områden av samhällslivet

icke bör ske efter schematiska principiella riktlinjer utan efter praktiska

synpunkter, med hänsyn tagen till olika samhällsbildningars ställning och

uppgifter. Parallellen med riksdagen vore därför ej heller avgörande; det

kunde ej sägas ligga i sakens natur, att kommunala organs majoriteter

oberoende av kommunernas struktur skulle vara utrustade med samma

rörelsefrihet som folkrepresentationens.

Den väsentliga praktiska invändningen mot regeln om kvalificerad majoritet

låge enligt reservanternas mening i att bestämmelsen kunde verka

hindrande i materiellt hänseende, när en minoritet kunde motsätta sig att

nyttiga åtgärder vidtogos. Reservanterna finna denna frågeställning vilseledande.

Det läte sig knappast göra att fälla omdömen med anspråk på

objektiv giltighet om huruvida beslut, som omöjliggjorts genom kravet på

kvalificerad majoritet, skulle varit gagneliga eller ej. Därom växlade meningarna

nästan alltid. Reservanterna anse, att berörda spörsmål visserligen

gestaltade sig något annorlunda, då det gällde kommunernas skyldigheter,

men att det icke låge något onaturligt däri, att krav på kvalificerad

majoritet upprätthölles även på områden, där kommunerna handla enligt

speciella bemyndiganden eller fullgöra i lag fastslagna skyldigheter. Därmed

vore dock icke sagt, att ej skäl kunde finnas att på vissa sådana områden

göra undantag från reglerna om kvalificerad majoritet.

Reservanterna ha även tagit upp frågan om den nya kommunindelningens

betydelse i förevarande sammanhang. De polemisera mot kommitténs

uttalande i denna del och anföra bl. a., att enligt deras uppfattning utgjorde

nyindelningen, tvärtemot vad kommittén ansett, ett ytterligare skäl

mot att, så länge utpräglade motsättningar mellan förut självständiga kommuner

kvarstode inom de nya kommunerna, avskaffa reglerna om dubbelt

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

flertal. Reservanterna framhålla vidare faran för att upphävandet av reglerna

om dubbelt flertal skulle framtvinga statlig kontroll på områden, där

sådan nu ej funnes.

I likhet med kommittén ha reservanterna även tagit ställning till de särskilda

reglerna var för sig. De ha därvid anslutit sig till majoritetens förslag

om borttagande av kravet på kvalificerad majoritet för beslut om beviljande

eller höjande av anslag i vissa skattetyngda kommuner, för landstings

beslut om påläggande av avgifter, som erfordra utdebitering för längre

tid än fem år, samt för beslut av landskommun om införande av centraliserad

medelsförvaltning. I övriga fall borde enligt reservanternas mening

kravet på kvalificerad majoritet bibehållas. Framhållas må, att reservanterna,

då de förordat bibehållande av reglerna om kvalificerad majoritet

vid beslut om försäljning och inköp av fastighet, gjort förbehåll för den

jämkning som kan erfordras med hänsyn till revisionen av byggnadslagstiftningen.

Avslutningsvis anföra reservanterna:

Vad vi ovan anfört utgår närmast från den förutsättningen att nu gällande

regler om kommunernas kompetens, på sätt vi i det föregående förordat,

bibehållas oförändrade. Om en väsentlig utvidgning av den kommunala

kompetensen i överensstämmelse med kommittémajoritetens förslag

företages, ligger det i öppen dag att de av oss anförda betänkligheterna

yttermera stegras. Ju mer man avlägsnar sig från kravet att den kommunala

verksamheten skall avse »gemensamma» angelägenheter, desto angelägnare

synes det att vidmakthålla de regler, genom vilka det åstadkommes att

kommunala företag och åtgärder av större betydelse äga stödet av en jämförelsevis

allmän mening inom kommunen.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag att upphäva kommunallagarnas

bestämmelser om kvalificerad majoritet vid beslut av ekonomisk natur har

i princip tillstyrkts av flertalet remissinstanser bland såväl myndigheter

och organisationer som landsting och kommuner. I allmänhet har härvid

ett eller flera av de av kommittén anförda skälen särskilt understrukits;

någon mera vidlyftig diskussion av hithörande spörsmål har ej skett. I

några av yttrandena har dock förordats eller åtminstone ifrågasatts bibehållande

av någon enstaka av de ifrågavarande reglerna. I andra remissvar

har tillstyrkandet skett under vissa förbehåll eller uttryckts tvekan om

lämpligheten att nu helt avskaffa den kvalificerade majoriteten.

De remissinstanser, som i huvudsak avstyrka kommitténs förslag (tio

länsstyrelser, förvaltningsutskotten eller deras finansavdelningar vid fem

landsting samt flertalet hörda församlingar) ha i regel anslutit sig till kommittéreservanternas

mening att bibehålla den kvalificerade majoriteten för

beslut om inköp eller försäljning av fast egendom, om anslag till nya ändamål

eller behov, om upplåning eller borgen samt om efterskänkande av

kommunalutskylder. I allmänhet ha härvid även de av reservanterna anförda

synpunkterna på problemet åberopats.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2t.

33

Beträffande kommuners och församlingars allmänna inställning till förslaget

återfinnes i förevarande proposition (s. 100) en sammanställning i

anslutning till de avgivna yttrandenas innehåll, vartill utskottet får hänvisa.

Departementschefen. En återblick på de regler, som tidigare gällt på detta

område, visar att systemet med kvalificerad majoritet som villkor för giltighet

av vissa beslut av ekonomisk natur icke ansetts utgöra något nödvändigt

element i svensk kommunalförvaltning. Departementschefen har

ytterligare anfört bl. a.:

De flesta av bestämmelserna härom funnos nämligen icke i 1862 års kommunalförordningar

i deras ursprungliga lydelse. Och den utveckling av

kommunernas ekonomiska verksamhet, som skedde i slutet av 1800-talet

och som tog sig uttryck bl. a. i kommunernas deltagande i järnvägsbyggandet,

ansågs ej heller påkalla några bestämmelser om kvalificerad majoritet.

Landstingsförordningen upptog visserligen från början föreskrifter om kvalificerad

majoritet för beslut av ekonomisk betydelse. Nämnda föreskrifter

betingades emellertid av det speciella förhållandet, att landstingen då voro

helt nya och oprövade institutioner, sammansatta och arbetande efter andra

grunder än den ståndsindelade riksdagen.

De huvudsakliga motiven för utvidgningarna av området för den kvalificerade

majoriteten äro uppenbara: man ansåg att demokratiseringen kunde

leda till mindre väl överlagda beslut i kommunerna och ville skapa en motvikt

mot ett alltför stort inflytande av de nytillkomna väljarkategorierna.

För egen del har departementschefen funnit kommitténs motivering för

upphävande av den kvalificerade majoriteten inom kommuner, församlingar

och landsting bärande. De ursprungliga motiven för kraven på sådan

majoritet måste numera anses ha förlorat sin giltighet. Man behövde härvid

blott som kommittén peka på den erfarenhet och skolning i kommunalekonomiska

ting, som nutidens kommunalmän förvärvat och som gjorde

dem väl skickade att handha den kommunala förvaltningen. Efter att hava

framhållit fullmäktiginstitutionen och reglerna om underställning som

väsentliga skydd mot förhastade beslut — i den mån garantier mot sådana

beslut kunde anses behövliga av andra skäl — har departementschefen

yttrat:

Bestämmelserna om kvalificerad majoritet ha icke längre den betydelse

ur garantisynpunkt som de tillmättes vid tillkomsten. De kunna icke beller

anses fylla någon annan uppgift, som motiverar alt de bibehållas. Grundsatsen,

att beslut i en representativ församling fattas med enkel majoritet,

framstår i stället som den naturliga arbetsmetoden för de beslutande organen

i ett demokratiskt samhälle, i varje fall när det som här gäller åtgärder

av ordinär natur. Det ligger något principiellt oriktigt i bestämmelser,

som medföra att i en beslutande församling där de skilda grupperna

måste förutsättas vara lika kunniga i de olika frågorna och lika angelägna

om det gemensammas väl, en minoritet skall kunna öva ett bestämmande

inflytande på avgörandena. Många gånger kan detta inflytande verka rent

negativt, i det att minoriteten hindrar, att ett visst beslut överhuvud kom
3

Bihang till riksdagens protokoll 1!)4N. ;j samt. 2 nåd. Nr 2i.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

mer till stånd. Detta kan vara särskilt olägligt, om beslutet gäller en angelägenhet,

som det i en författning eller vid lämnande av statsbidrag förutsatts

att kommunen skulle ombesörja eller som det kanske rent av åligger

kommunen att vårda. I andra fall kan beslutet på grund av kravet på kvalificerad

majoritet få ett annat innehåll än majoriteten ansett lämpligt och

det blir då i själva verket minoriteten som bestämmer t. ex. storleken av

ett anslag.

Risk kan dessutom stundom föreligga för missbruk av den makt, som

bestämmelserna om kvalificerad majoritet sålunda ger minoriteten. Ett sådant

»minoritetsförtryck» är särskilt farligt därför att det icke alltid framträder

utåt. Det förblir ofta oklart eller obekant, var det verkliga ansvaret

ligger. Missbrukar majoriteten sin makt sker det däremot städse i offentlighetens

ljus.

Departementschefen har härefter berört några av de synpunkter, kommittéreservanterna

anlagt på problemet om den kvalificerade majoriteten

samt därvid inledningsvis hävdat, att reservanterna väsentligt överdrivit

omfattningen och betydelsen av motsättningarna mellan olika intressen

inom kommunalpolitiken. I allmänhet syntes icke partisynpunkter i någon

högre grad sätta sin prägel på det kommunala arbetet, i varje fall icke inom

landskommunerna. Detta syntes i stället många gånger karakteriseras av ett

samarbete över partigränserna till kommunens bästa. Departementschefen

bar vidare anfört:

Även för landstingens del spela de politiska meningsskiljaktigheterna

sannolikt icke någon större roll. De frågor, som dominera landstingens

sammanträden, äro väl i allmänhet ej av partiskiljande natur. Däremot

torde ej sällan lokala motsättningar förekomma inom landstingen. Kravet

på kvalificerad majoritet för vissa beslut torde emellertid vara föga ägnat

att överbrygga dylika motsättningar. Dessa avse ofta förläggningen av ett

sjukhus, en skola e. d., som förr eller senare måste inrättas. Valet står

kanske mellan två platser. I den mån beslutet är sådant att kvalificerad

majoritet kräves för dess giltighet, kan i en sådan situation det lokala intresse,

som representeras av en minoritet, endast göra sig gällande i negativ

riktning. Minoriteten kan hindra, att anstalten förlägges till den plats,

som företrädes av en majoritet inom församlingen. Dylika konsekvenser

av den kvalificerade majoriteten äro uppenbarligen ägnade att skärpa de

lokala motsättningarna. Just därför att dessa ofta avse frågor, där en

kompromiss ej är tänkbar, kunna de leda till ett utnyttjande av den kvalificerade

majoriteten, som nedsätter effektiviteten hos det beslutande organet

och bromsar utvecklingen.

De anförda synpunkterna synas gälla även beträffande de lokala motsättningar,

som kunna tänkas komma att uppstå i vissa av de kommuner,

som bildas vid den nya kommunindelningen. Avskaffas den kvalificerade

majoriteten får visserligen såsom reservanterna påpekat den folkrikare

delen av en ny kommun större möjligheter att handla utan hänsyn till

den andra delen. Det kan då föreligga en fara för majoritetsförtryck som

är ägnad att minska förtroendet för reformen. Men detta synes mig vara

ett mindre ont än de olägenheter i form av hinder för en effektiv kommunal

verksamhet och skärpta lokala motsättningar, som enligt vad nyss sagts

kunna följa av att regler om kvalificerad majoritet alltjämt gälla. I mot
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

35

sats till reservanterna anser jag att en snabb och friktionsfri sammansättning

av de olika delarna av en ny kommun icke främjas av dessa regler.

I avslutningen av sitt anförande har departementschefen uppehållit sig

vid de olägenheter av mera praktisk natur, som vore förknippade med den

kvalificerade majoriteten. De bestämmelser, om vars upphävande kommittén

varit enig, har departementschefen likväl icke närmare inlåtit sig på.

Vad angår regeln om kvalificerad majoritet för beslut om inköp eller

försäljning av fast egendom har vad kommittén anfört om betydelsen ur

bl. a. bostadspolitisk synpunkt av kommunala markförvärv i tätortsbebyggelsens

omgivningar enligt departementschefens mening fått förnyad aktualitet

genom markutredningens framlagda betänkande med förslag till

vissa ändringar i expropriationslagstiftningen. Utredningens förslag avsåge

nämligen en vidgad rätt för kommun att i dess ägo överföra mark, som

med hänsyn till kommunens framtida utveckling erfordras för tätortsbebyggelse.

Därest detta förslag förverkligades, bleve det enligt departementschefens

mening uppenbarligen av vikt att kommunala fastighetsförvärv

icke förhindras eller förhalas genom regler om kvalificerad majoritet vid

beslut om dylika förvärv. I fråga om kravet på kvalificerad majoritet vid

beslut om anslag till nytt ändamål eller behov har departementschefen erinrat

om att kritiken mot kommitténs förslag i denna del anknutit till den

utvidgning av den kommunala kompetensen, som kommittén samtidigt

föreslagit. Departementschefen har därvid anfört, att, även om denna kritik

icke kunde helt frånkännas berättigande, det å andra sidan måste framstå

som föga konsekvent att just med tanke på de ökade befogenheterna

hålla fast vid en bestämmelse, som åtminstone i viss mån måste anses

som ett uttryck för misstroende mot den kommunala förvaltningen. Härtill

komme, att bestämmelsen visat sig vara svårtolkad och av mindre räckvidd

än ordalydelsen syntes utvisa.

Beträffande reglerna om dubbelt flertal vid beslut om upplåning eller

borgen har departementschefen ansett sig kunna inskränka sig till att understryka

vad kommittén anfört om dessa reglers ringa värde som garanti

i jämförelse med bestämmelserna om underställning av kommunala lånebeslut.

Vad slutligen angår beslut om efterskänkande av oguldna kommunalutskylder,

vilka förfallit till betalning före den 1 januari 1947, har

departementschefen hävdat, att några särskilda skäl att under den korta

övergångstid, under vilken efterskänkande kunde komma i fråga, bibehålla

regeln om kvalificerad majoritet icke åberopats.

I enlighet med vad sålunda anförts har departementschefen ansett, att

samtliga bestämmelser i kommunalförfattningarna om kvalificerad majoritet

för beslut av ekonomisk natur borde upphävas.

/ ämnet väckta motioner. I de i anledning av Kungl. Maj :ts föreliggande

förslag väckta motionerna har, såvitt nu är fråga, yrkats:

opaginerad Kontrollera mot PDF

36

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2i.

1) i de likalydande motionerna 1:332 av herr Domö m. fl. och 11:493

av herr förste vice talmannen Magnusson in. fl., att i förslagen till ändring

av lagarna om kommunalstyrelse på landet, i stad och i Stockholm

samt lagarna om landsting, om församlingsstyrelse och om församlingsstyrelse

i Stockholm vidtages den ändringen, att bestämmelserna om den

kvalificerade majoriteten bibehålies för beslut om a) avhändande av

fastighet eller därifrån härflytande rättighet eller inköp av fastighet, b)

nytt ändamål eller behov, c) upplåning eller borgen och d) efterskänkande

av oguldna kommunalutskylder;

2) i likalydande motionerna I: 334 av herr Lodenius m. fl. och II: 492 av

herr Rubbestad m. fl., att riksdagen måtte »avslå propositionen i vad den

avser borttagande av bestämmelserna om kvalificerad majoritet vid avgörandet

av följande frågor: 1) beslut om avhändande av fastighet eller därifrån

härflytande rättighet eller inköp av fastighet, 2) beslut om anslag till

nytt ändamål eller behov, 3) beslut om upplåning eller borgen» samt

3) i motionen II: 495 av herrar Persson i Svensköp och Ståhl, »att riksdagen

vid behandling av Kungl. Maj :ts proposition nr 140 måtte avslå

Kungl. Maj :ts förslag i vad det gäller ändring av bestämmelserna om kvalificerad

majoritet» och »att riksdagen i denna del måtte besluta i enlighet

med det förslag, som framlagts av reservanterna i 1946 års kommunallagskommitté».

Utskottet. Kungl. Maj :ts förslag innebär såvitt nu är fråga, att samtliga

regler om kvalificerad majoritet vid beslut av ekonomisk karaktär inom

primärkommuner och landsting skola upphävas. Sådan majoritet skall härefter

icke längre krävas för beslut om inköp och försäljning av fast egendom,

beviljande av anslag till nytt ändamål eller behov, beviljande eller

höjande av anslag i vissa skattetyngda kommuner, beviljande av anslag,

vartill medel skola anskaffas genom upplåning, ävensom upptagande eller

förnyande av lån samt ingående av borgen eller förlängning av tiden för

återbetalande av erhållet lån och landstings beslut om påläggande av avgifter,

som fordra utdebitering för längre tid än fem år. Enligt förslaget

skall bestämmelsen om kvalificerad majoritet upphävas jämväl i fråga om

beslut av landskommun om införande av särskild ordning för medelsförvaltningen

ävensom beslut om efterskänkande av vissa oguldna kommunalutskylder.

Förslaget ansluter sig i sin helhet till de av majoriteten inom kommunallagskommittén

anförda synpunkterna. Beträffande upphävande av

bestämmelserna om dubbelt flertal i avseende å beslut om beviljande eller

höjande av anslag i vissa skattetyngda kommuner, om landstings beslut

om påläggande av avgifter, som erfordra utdebitering för längre tid än

fem år, samt för beslut av landskommun om införande av centraliserad

medelsförvaltning har kommunallagskoinmittén varit enig. Övriga nu an
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

37

givna bestämmelser ha reservanterna inom kommittén på anförda skäl ansett

böra bibehållas. Vid den remissbehandling, som kommittéförslaget undergått,

har flertalet remissinstanser helt eller till huvudsakliga delar biträtt

majoritetsförslaget.

Frågan om borttagande av reglerna om kvalificerad majoritet för vissa

kommunala beslut är icke ny. Vid åtskilliga tillfällen under senare år ha

förslag om ett slopande av dessa bestämmelser motionsledes framställts i

riksdagen, men först år 1944 vunno de i riksdagen då väckta motionerna

om en utredning i ämnet riksdagens bifall.

En återblick på de regler, som tidigare gällt på detta område, visar, att

systemet med kvalificerad majoritet icke ansetts utgöra något nödvändigt

element i svensk kommunalförvaltning. De flesta av bestämmelserna härom

funnos nämligen icke i 1862 års kommunalförordningar i deras ursprungliga

lydelse. Först då nya samhällsgrupper i samband med rösträttsreformerna

1907—1909 och 1918 bereddes ett ökat inflytande i kommunerna ansågos

bestämmelser om kvalificerad majoritet för primärkommunernas del

erforderliga. Motiven för dessa utvidgningar voro farhågorna för att demokratiseringen

skulle leda till mindre väl överlagda beslut inom kommunerna.

Kommunallagskommittén har framhållit, att dessa farhågor icke

varit befogade. För egen del finner utskottet, i likhet med departementschefen,

kommitténs motivering för upphävande av bestämmelserna

om den kvalificerade majoriteten inom kommuner, församlingar och landsting

bärande. Grundsatsen att beslut inom representativ församling fattas

med enkel majoritet, framstår som den naturliga arbetsmetoden för de

beslutande organen i ett demokratiskt samhälle, i varje fall när det som

här gäller åtgärder av ordinär natur. Gällande bestämmelser om kvalificerad

majoritet ha vidare icke längre den betydelse ur garantisynpunkt, som

de tillmättes vid sin tillkomst. Ett väsentligt skydd mot förhastade beslut,

vilket icke i samma grad var för handen, då dessa bestämmelser infördes,

erbjuder fullmäktiginstitutionen. En annan viktig garanti mot dylika beslut

innefattas i reglerna om underställning. I nu förevarande sammanhang

vill utskottet vidare erinra om betydelsen av principen om offentlighet i

vår allmänna förvaltning. Utskottet kan också helt instämma i departementschefens

uttalande i fråga om de praktiska olägenheter, som äro

förknippade med de nuvarande bestämmelserna om kvalificerad majoritet.

Utskottet tillstyrker alltså det i propositionen framlagda förslaget om upphävande

av förevarande bestämmelser om kvalificerad majoritet samt avstyrker

sålunda bifall till motionerna 1:332 och 11:493, 1:334 och 11:492

samt motionen 11:495 i vad de avse förevarande spörsmål.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

Antalet ledamöter i kommunernas fullmäktigerepresentationer.

Gällande bestämmelser. Enligt 30 § lagen om kommunalstyrelse på landet

bestämmes kommunalfullmäktiges antal i förhållande till folkmängden

sålunda, att

kommun med 2 000 invånare eller därunder utser 15—20 fullmäktige,

kommun med över 2 000 till och med 5 000 invånare utser 15—25,

kommun med över 5 000 till och med 10 000 invånare utser 20—30, samt

kommun med över 10 000 invånare utser 25—40.

Kommunalstämman beslutar, med iakttagande av vad nu är sagt, huru

många kommunalfullmäktige skola utses för kommunen.

Om stadsfullmäktiges antal finnas regler i 10 § lagen om kommunalstyrelse

i stad. För städer med upp till 10 000 invånare gälla motsvarande

bestämmelser som för landskommunerna. Beträffande övriga städer gäller,

att

stad med över 10 000 till och med 20 000 invånare utser 25—40 fullmäktige,

stad med över 20 000 till och med 40 000 invånare utser 35—50, samt

stad med över 40 000 invånare utser 45—60.

Antalet stadsfullmäktige fastställes inom dessa gränser av allmänna rådstugan.

I fråga om antalet kyrkofullmäktige i församlingarna gälla enligt 27 g

1 mom. lagen om församlingsstyrelse motsvarande regler som beträffande

kommunalfullmäktige. Det närmare bestämmandet av antalet ankommer

på kyrkostämman.

Vad angår municipalsamhälle skola enligt 88 § lagen om kommunalstyrelse

på landet i detta avseende tillämpas samma regler som gälla för

landskommunerna. Enligt 90 § äger emellertid Kungl. Maj :t, där i visst

fall särskilda omständigheter påkalla undantag från eljest gällande regler,

att i ärendet förordna efter ty prövas skäligt. Med stöd härav torde Kungl.

Maj :t kunna för visst fall bestämma annan gräns för antalet fullmäktige

än den eljest tillämpliga eller själv fixera antalet.

För Stockholm och dess församlingar gälla särskilda regler om antalet

fullmäktige.

De angivna bestämmelserna om antalet fullmäktige i de borgerliga primärkommunerna

ha bestått oförändrade sedan 1922. Metoden att bestämma

fullmäktiges antal inom vissa latituder, hänförliga till folkmängden, infördes

för städernas del 1862 och för landskommunernas del 1913. Uppdelningen

i grupper var härvid densamma som den nu bestående medan däremot

latituderna voro något annorlunda. Bl. a. var antalet fullmäktige i

den lägsta storleksgruppen fixerat till 20.

Framkomna ändringsförslag. I motioner vid 1947 års riksdag hemställdes,

att riksdagen måtte begära utredning om sådan ändring i bestämmelserna

om antalet fullmäktige i de borgerliga primärkommunerna, att latituderna

för maximiantalet fullmäktige vidgades. I motiveringen hänvisade

motionärerna till kommunindelningsreformen. De framhöllo bl. a., att det

icke minst ur psykologisk synpunkt syntes vara befogat att i lagstiftningsväg

öka möjligheterna för de små kommunernas invånare att efter sam
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24. 39

manläggningen erhålla representation inom den större enhetens beslutande

organ.

Konstitutionsutskottet anförde i utlåtande (nr 3) i anledning av motionerna

bl. a. följande.

I enlighet med den år 1946 beslutade kommunala nyindelningsreformen

skola ett stort antal mindre kommuner försvinna genom sammanläggning

med varandra eller med större kommuner. Av gällande bestämmelser om

fullmäktiges antal följer, att lokala intressen kunna bliva eftersatta därigenom

att delar av den nya kommunen ej bliva representerade i fullmäktigeförsamlingarna.

Särskilt under en övergångstid kan detta förhållande medföra

påtagliga olägenheter inom de nybildade kommunala enheterna.

Utskottet finner i likhet med motionärerna, att en vidgning av möjligheten

att utöka fullmäktiges antal i förhållande till folkmängden i åtskilliga

fall skulle kunna undanröja dessa olägenheter. En ytterligare uppdelning

av den i kommunallagarna förekommande skalan kan i detta sammanhang

måhända bliva behövlig.

Utskottet ifrågasatte även, huruvida ej en formell överensstämmelse i

fråga om antalet fullmäktige även i fortsättningen borde förefinnas mellan

å ena sidan lagarna om kommunalstyrelse på landet och i stad och å

andra sidan lagen om församlingsstyrelse. Något behov av en revision i

förevarande hänseende för församlingsorganens del ansåg utskottet dock ej

föreligga. Utskottet hemställde, att riksdagen ville anhålla om utredning av

och förslag i fråga om sådan ändring av bestämmelserna om fullmäktiges

antal enligt lagarna om kommunalstyrelse på landet och i stad, att kommunerna

bereddes möjlighet att utse ett i förhållande till sin folkmängd större

antal fullmäktige än vad för närvarande vore fallet. Sedan utlåtandet godkänts

hemställde riksdagen i skrivelse (nr 68) om utredning och förslag

i förevarande hänseende.

Kommunallagskommittén. I denna fråga har kommittén framhållit bl. a.

att den samarbetsvilja och solidaritet, som utmärkte verksamheten i de

nuvarande kommunerna, med fog kunde antagas komma att känneteckna

arbetet i de genom kommunindelningsreformen skapade enheterna. 1 de

fall, där en eller flera utpräglade småkommuner sammanslås med större

kommuner, borde man sålunda ha anledning förvänta, att den kommunala

verksamheten komrne att bedrivas under skäligt hänsynstagande till lokala

intressen och behov. Detta uteslöte emellertid icke, att vissa svårigheter

och motsättningar kunna uppstå på sina håll under den första tiden sedan

den nya indelningen börjat tillämpas. Kommunsammanslagningarna medförde

för de berörda kommunerna betydande förändringar i den kommunala

förvaltningen. Den kommunala verksamheten korame att karakteriseras

av en stark koncentration, vilket bl. a. skulle taga sig uttryck i betydande

minskning av sammanlagda antalet kommunala organ och förtroendemän.

Denna koncentration vore åtminstone under en övergångstid för
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

enad med vissa olägenheter. I viss mån syntes de med kommunsammanslagningarna

förknippade olägenheterna kunna undanröjas genom att

kommunerna finge möjlighet att utse ett i förhållande till sin folkmängd

större antal fullmäktige än f. n.

Efter vissa överväganden har kommittén upprättat ett förslag i ämnet,

vars innebörd framgår av följande sammanställning.

Invånarantal

Nuvarande antal

fullmäktige

Föreslaget antal

fullmäktige

Landskommuner

— 2 000 ...............................

15—20

15—25

15 30

2 001— 5 000 ................................

20—35

5 001—10 000 ...............................

20—30

J, 25—40

över 10 000 ...........................

25 40

Släder

)

— 2 000........................

15 20

15—30

20—35

2 001— 5 000...............................

15—25

5 001—10 000.....................

20—30

25—40

10 001—20 000.....................

25—40

20 001—40 000...............

35—50

35—50

över 40 000 ........................

45—60

45—60

Kommittén framhåller, att de föreslagna reglerna givetvis bleve tillämpliga

även i de kommuner, som ej berördes av nyindelningen. För den händelse

fullmäktigeantalet i en sådan kommun f. n. understege de höjda

minima, kunde detta nödvändiggöra en höjning av fullmäktigeantalet.

Antalet dylika kommuner vore emellertid ganska obetydligt.

Kommittén uttalar i detta sammanhang att medan i de borgerliga kommunerna

en tendens kunde skönjas att välja högsta tillåtna antal fullmäktige,

tendensen i församlingarna åtminstone delvis varit motsatt. En tilllämpning

av de föreslagna höjda minimitalen i fråga om församlingarna

skulle därför betyda, att många församlingar — enligt statistiken från

1946 års kyrkofullmäktigeval cirka 150 — måste utöka sin representation.

Detta förhållande talade mot att de föreslagna reglerna utsträcktes till

kyrkokommunerna.

Remissyttrandena. Förslaget om ändrade bestämmelser rörande antalet

ledamöter i de borgerliga primärkommunernas fullmäktigrepresentationer

har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser utom

en länsstyrelse, som funnit tillräckliga skäl icke föreligga för den föreslagna

lagändringen. I ett yttrande har ifrågasatts en höjning jämväl av

maximiantalet ledamöter av kommunalnämnden.

Departementschef en. Enligt departementschefens mening är kommitténs

förslag välgrundat och de angivna nya latituderna lämpligt avpassade.

Departementschefen har härom anfört bl. a.:

s. 41 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

41

De föreslagna bestämmelserna synas vara ägnade att mildra den opposition

mot kommunindelningsreformen, som finnes inom en del mindre

kommuner och som har sin grund i farhågor för att deras intressen icke

skola bli tillgodosedda inom de nya större enheterna. Förslaget synes därför

kunna underlätta reformens smidiga genomförande. Det kan visserligen

icke på förhand avgöras, om bestämmelserna verkligen komma att

leda till ett ökat inflytande för de mindre kommunerna. Det beror ju på

beslut av kommunalstämman (allmänna rådstugan), om de verkligen utnyttjas,

och ofta på avgöranden inför fullmäktigevalet av de politiska partierna

eller grupperna, om den mindre kommundelen skall få större representation.

Men en lagändring i föreslagen riktning ger onekligen möjlighet

härtill. Särskilt med hänsyn till den antydda psykologiska effekten synes

den därför böra genomföras oavsett de praktiska verkningarna. Härtill

kommer, såsom kommittén påpekat, att en höjning av latitudernas maxima

kan medföra den fördelen, att ett antal erfarna förtroendemän ej behöver

lämna det kommunala arbetet i följd av minskningen av antalet ledamöter

i den nya representationen i förhållande till det sammanlagda antalet fullmäktige

i de gamla enheterna.

För städernas del lär förslaget endast i undantagsfall få någon betydelse.

Anledning att bryta den överensstämmelse, som i fråga om kommuner med

upp till 20 000 invånare f. n. finnes mellan stad och land, synes emellertid

ej föreligga.

Däremot har departementschefen på de skäl, kommittén anfört, icke ansett

bestämmelserna om kyrkofullmäktiges antal behöva revideras. Ej heller

har departementschefen funnit övre gränsen för antalet ledamöter i

kommunalnämnd böra höjas.

Utskottet. I huvudsakligt syfte att öka möjligheterna för nu existerande

smärre kommuner att bli x-epresenterade i fullmäktigeförsamlingarna i de

större kommuner, vilka komma att bildas som en följd av kommunindelningsreformen,

ha i förevarande proposition föreslagits vissa ändringar i

gällande bestämmelser om antalet fullmäktige. Enligt propositionen skola

sålunda de nuvarande maximitalen för fullmäktige höjas med 10 i fråga om

kommuner med upp till 10 000 invånare och minimiantalet ökas med 5

såvitt angår kommuner med 2 001—10 000 invånare. Det i propositionen

framlagda förslaget, som i förevarande del överensstämmer med det av

kommunallagskommittén utarbetade förslaget, har på ett undantag när lämnats

utan väsentlig erinran vid remissbehandlingen. Såsom departementschefen

anfört synas de föreslagna bestämmelserna ägnade att mildra den

opposition mot kommunindelningsreformen, som finnes inom vissa mindre

kommuner och som har sin grund i farhågor för att dessas intressen icke

skola bli tillräckligt tillgodosedda inom de nya större enheterna. Med hänsyn

härtill och då utskottet även i övrigt finner det framlagda förslaget

välgrundat samt de angivna latituderna lämpligt avpassade, får utskottet

tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag i nu förevarande del.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2k.

Landskommunernas medelsförvaltning.

Gällande bestämmelser. Medelsförvaltningen i en landskommun omhänderhas

dels av kommunalnämnden dels av särskilda nämnder och styrelser.

Det tillhör kommunalnämnden att förvalta kommunens egendom, uppbära

dess inkomster och i övrigt handha dess drätsel. Närmare bestämmelser

om kommunalnämnden finnas i 4 kap. lagen om kommunalstyrelse på landet

och om kommunens drätsel i 5 kap. samma lag. I kommun, där kommunalfullmäktige

finnas, må enligt 44 § 1 mom. sista stycket reglemente

utfärdas för kommunalnämnden. Reglementet skall efter förslag av fullmäktige

fastställas av länsstyrelsen.

De olika kommunala nämndernas och styrelsernas medelsförvaltning

regleras i resp. författningar, enligt vilka dessa nämnder och styrelser

själva handhava skötseln av till dem anslagna eller eljest hörande medel.

Emellertid ger lagstiftningen vissa kommuner möjlighet att ordna sin

medelsförvaltning på annat sätt. Enligt 44 § 3 mom. första stycket lagen

om kommunalstyrelse på landet må nämligen kommun, där kommunalfullmäktige

finnas, därest det med hänsyn till särskilda omständigheter

prövas lämpligt, besluta, att den medelsförvaltning, som åligger kommunalnämnden,

skall under nämndens inseende handhas i annan ordning.

Sådant beslut skall underställas prövning av Kungl. Maj :t, som äger fastställa

reglemente för förvaltningen. Enligt andra stycket av samma lagrum

må kommunen ock besluta sammanföra sålunda ordnad medelsförvaltning

och medelsförvaltning, som enligt lag eller författning tillkommer

andra kommunala nämnder eller styrelser. Före sådant beslut skola

vederbörande nämnder eller styrelser höras i ärendet; och skall i övrigt

i fråga om beslutet vad i första stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

De sålunda för landskommunerna gällande bestämmelserna äga motsvarande

tillämpning å municipalsamhälle på grund av hänvisning i 88 §

lagen om kommunalstyrelse på landet.

Möjlighet att centralisera medelsförvallningen finnes även i stad, där

förordnandet härom dock endast behöver upptagas i det av länsstyrelsen

fastställda reglementet för drätselkammaren.

I fattigvårdslagen, barnavårdslagen, lagen om skolstyrelse i vissa kommuner

och de kommunala skolstadgorna hänvisas till kommunallagarna i

fråga om sammanförandet av den medelsförvaltning, som tillkommer vederbörande

nämnd eller styrelse, med medelsförvaltning, som åligger kommunalnämnd

eller drätselkammare.

Bestämmelserna i 44 § 3 mom. lagen om kommunalstyrelse på landet

tillkommo 1930 (första stycket) och 1931 (andra stycket).

Kommunallagskommittén. Efter en redogörelse för hittills genomförd

centralisering av medelsförvaltningen samt för de synpunkter på frågan,

s. 43 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

43

som framkommit i samband med behandlingen av förslaget om kommunindelningsreformen

har kommittén i sin ovannämnda promemoria den 10

januari 1948 förordat ett stadgande i 44 g 3 mom. lagen om kommunalstyrelse

på landet av innebörd att i kommunalnämndens reglemente må lörordnas

om medelsförvaltningens centralisering. Härvid borde enligt kommitténs

mening först angivas den möjlighet kommunerna böra ha att sammanföra

specialstyrelsernas medelsförvaltning med kommunalnämndens

under bibehållande av kommunallagens övriga regler om medelsförvaltningens

handhavande. Därefter borde nämnas, att den sammanförda medelsförvaltningen

enligt kommunens bestämmande må omhänderhavas av

kommunalkontor eller i annan särskild ordning, d. v. s. i annan ordning

än den i lagen om kommunalstyrelse på landet eljest föreskrivna.

Kommittén framhåller, att dess förslag att bestämmelse om centralisering

skall intagas i reglemente för kommunalnämnden förutsätter, att all

fastställelseprövning skedde hos en och samma myndighet. Enligt kommitténs

mening borde denna prövning uppdragas åt länsstyrelserna och bestämmelsen

om Ivungl. Maj :ts fastställelse av beslut om särskild ordning

för medelsförvaltning utgå. Härigenom skulle även i detta hänseende överensstämmelse

ernås med vad som för motsvarande fall gäller för stad. Ett

förläggande av fastställelseprövningen till länsstyrelserna skulle dessutom

innebära eu viss lindring av arbetsbördan i vederbörande departement och

ett bidrag till de pågående strävandena mot en decentralisering av statsförvaltningen.

Den enhetlighet, som vunnes genom den nuvarande prövningen

av alla hithörande ärenden hos Kungl. Maj :t, syntes i allt väsentligt

kunna bevaras, därest länsstyrelserna finge tillgång till upprättade normalreglementen

och vid sin prövning upprätthölle kontakt med de mellankommunaia

förbunden, särskilt då mera betydande avvikelser från normalreglementet

ifrågasattes.

I kommitténs promemoria har i detta sammanhang även behandlats frågan,

huruvida icke centraliseringen borde göras obligatorisk. Kommittén

har emellertid funnit övervägande skäl tala för att dess genomförande

finge bero på kommunerna själva. För de kommunala enheter, som bildades

vid den allmänna nyindelningen av kommunerna, borde det ligga

nära till hands att från början centralisera medelsförvaltningen i stället

för att utskifta hithörande bestyr på ett större eller mindre antal specialorgan.

Kommittén framhåller, att lagen enligt förslaget skulle medgiva två

huvudtyper av centraliserad medelsförvaltning, den ena avseende förvaltningens

handhavande genom kommunalnämnden och den andra dess ombesörjande

i särskild ordning, d. v. s. vanligen av kommunalkontor med anställda

tjänstemän. Vid sidan härav torde man i praktiken få räkna med

eu tredje typ, eu faktisk centralisering, som komine till stånd genom att

olika nämnder och styrelser utse eu och samma person till sin kassaför
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

valtare. En sådan form kunde befinnas lämplig i en del mindre kommuner.

Ett visst hinder för en dylik faktisk centralisering utgjorde emellertid

bestämmelserna i 14 § sista stycket fattigvårdslagen och 8 § 1 mom.

sista siycket barnavårdslagen, i det att de föreskriva, att kassaförvaltaren

skall utses inom fattigvårdsstyrelsen, resp. barnavårdsnämnden. För att

kunna åstadkomma ett sammanförande av medelsförvaltningen av här angiven

art måste man därför invälja den person, som skulle omhänderha

kommunens kassor, såsom ledamot i fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden.

Detta förhållande hade väckt undran på sina håll. Enligt kommitténs

uppfattning saknades anledning att för de båda nämnda förvaltningsorganens

del upprätthålla kravet på att kassaförvaltaren skulle tillhöra

organet. I likhet med vad som gällde icke blott för kommunalnämnd

utan även för folkskolestyrelse borde vederbörande styrelse till kassaförvaltare

även kunna utse en utom styrelsen stående person. Kommittén föreslår,

att angivna stadganden i fattigvårds- och barnavårdslagarna ändras i

enlighet härmed.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag om ändring i bestämmelserna om

centralisering av landskommunernas medelsförvaltning tillstvrkes i princip

eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser.

Departementschef en. I sitt anförande i denna del har departementschefen

förklarat, att han i princip ansluter sig till förslaget. Den förordade lagändringen

innebär att en centralisering blir möjlig utan att kommunen

behöver anställa tjänstemän. Departementschefen har ytterligare anfört:

En centralisering hos kommunalnämnden utan att särskild ordning föreskrives

för medelsförvaltningen innebär, att ansvaret för kommunens medel

kommer att åvila de valda förtroendemännen. Denna form ställer därför

stora krav på dessa personers kompetens och särskilt på deras kunnighet

i bokföring. Bokföringskunniga och eljest såsom kassaförvaltare lämpliga

personer kunna måhända ännu icke uppbringas i alla kommuner, där

centralisering bör ske men kommunalkontor ej anses böra inrättas. Det är

därför angeläget att detta hinder för en centralisering undanröjes. I anslutning

till förslag av kommittén för kommunal upplysningsverksamhet

(SOU 1947: 76) kommer jag, bl. a. av denna anledning, att denna dag förorda

proposition till riksdagen med begäran om anslag till kursverksamhet

för kommunala förtroendemän.

Den närmare utformningen av kommitténs förslag har i visst avseende

icke vunnit departementschefens anslutning. Denne har härom yttrat:

Kommitténs förslag till ny lydelse av 44 § 3 mom. lagen om kommunalstyrelse

på landet innebär, att det icke längre blir möjligt att låta endast

kommunalnämndens egen medelsförvaltning handhas i annan ordning än

lagen stadgar. Förslaget upptager nämligen ingen motsvarighet till stadgandet

i första stycket av nämnda moment. Detta anser jag vara mindre

tillfredsställande. Visserligen är det huvudsakliga syftet med lagrummet

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

45

att möjliggöra centralisering av kommunens hela medelsförvaltning och

för de vanliga landskommunernas del torde det ej vara lämpligt att inrätta

ett kommunalkontor endast för skötseln av nämndens egen medelsförvaltning.

I ett municipalsamhälle med begränsade förvaltningsuppgifter kan

det däremot tänkas, att någon särskild medelsförvaltning vid sidan av

tnunicipalnämndens ej förekommer. Möjlighet bör då alltjämt finnas att

låta denna förvaltning omhänderhas i annan ordning än lagen stadgar. Jag

vill därför förorda, att det nuvarande första stycket i momentet bibehålies

med allenast vissa av kommitténs övriga förslag föranledda jämkningar

och att i ett andra stycke bestämmelser införas om centralisering av medelsförvaltningen.

Slutligen har departementschefen ansett sig kunna tillstyrka kommitténs

förslag om ändring av fattigvårds- och barnavårdslagarna av innebörd att

även personer, som icke tillhöra fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd,

skola få vara kassaförvaltare därstädes.

Utskottet. Endast ett relativt fåtal egentliga landskommuner ha hittills

begagnat sig av gällande möjligheter att centralisera medelsförvaltningen.

Detta förhållande måste anses vara mindre tillfredsställande, enär centraliseringen

medför, att organisationen av förvaltningen blir säkrare och

mera effektiv. I förevarande proposition föreslås nu bestämmelserna i ämnet

ändrade så, att landskommuns hela ekonomiska förvaltning skall kunna

sammanföras till kommunalnämnden utan att kommunen därför behöver

anställa tjänstemän. Beslut om centralisering skall icke längre

stadfästas av Kungl. Maj :t utan införas i reglementet för kommunalnämnden,

vilket skall fastställas av länsstyrelsen. Fattigvårdsstyrelse

och barnavårdsnämnd skola få befogenhet att till kassaförvaltare även utse

personer som ej tillhöra styrelsen eller nämnden. Propositionens nu förevarande

förslag överensstämmer i huvudsak med det av kommunallagskommittén

framlagda förslaget. Mot detta ha några erinringar ej framställts

under remissbehandlingen. Jämväl utskottet finner det i propositionen

framlagda förslaget ändamålsenligt, varför utskottet får tillstyrka

detsamma. Vidare finner sig utskottet böra understryka betydelsen av att

normalreglementen för kommunalnämnden i kommuner med centraliserad

medelsförvaltning upprättas i samråd med de mellankommunala förbunden.

Lagstiftningens ikraftträdande m. in
Departementschefen

har rörande tidpunkten för den föreslagna lagstiftningens

ikraftträdande anfört bl. a.:

Kommittén har föreslagit, att ändringarna i kommunallagarnas bestämmelser

om borgerlig pri in ä r k o in in uns k o in p e t e n s och om

kvalificerad majoritet skola träda i kraft den 1 juli 1948. Vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

46

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

remissbehandlingen ha erinringar häremot framställts endast såvitt angår

den kvalificerade majoriteten. I några yttranden har med hänsyn till

den särskilda risken för förhastade beslut på stämmorna, mot vilka beslut

reglerna om kvalificerad majoritet vore av värde som garanti, ifrågasatts,

om icke avskaffandet av dessa regler borde ske först samtidigt med den

nya kommunindelningens ikraftträdande. Denna synpunkt kan som tidigare

antytts sägas ha ett visst berättigande. Förut har ju som särskilt skäl

för upphävande av bestämmelserna om kvalificerad majoritet åberopats att

fullmäktige i och med kommunindelningsreformen sannolikt komma att

bli obligatoriska i samtliga landskommuner. Emellertid synas de övriga

skäl, som tala för undanröjande av kravet på kvalificerad majoritet, vara så

tungt vägande, att det icke är motiverat att enbart av berörda anledning

låta anstå med ikraftträdandet. Jag ansluter mig alltså härutinnan helt till

kommittén och förordar att ifrågavarande lagändringar skola träda i kraft

den 1 juli 1948.

Beträffande tidpunkten för ikraftträdandet av övriga lagändringar vilka

avse antalet fullmäktige i de borgerliga kommunerna samt

landskommunernas in e d e 1 s f ö r v a 11 n i n g har kommittén funnit

att densamma borde anpassas efter tidpunkten för ikraftträdandet av

de indelningsändringar, som föranledas av den kommunala nyindeiningsreformen.

De nya reglerna om fullmäktiges antal borde nämligen kunna

tillämpas redan vid de första valen för de nya kommunerna. Dessa val

måste äga rum året innan det årsskifte då indelningsändringarna börja

tillämpas, för att de nya kommunerna skulle få tillräcklig tid att organisera

sig, eventuellt under förra hälften av detta år. Och de ändrade bestämmelserna

om centralisering av medelsförvaltningen borde träda i kraft i så god

tid före kommunindelningsreformen, att de nya kommunernas organiserande

kan ske med tillämpning av dessa bestämmelser. På anförda skäl

och med utgångspunkt från att ändringarna i den kommunala indelningen

skola träda i kraft den 1 januari 1950 har kommittén föreslagit, att nu

ifrågavarande lagändringar skola träda i kraft den 1 januari 1949.

Jag delar kommitténs uppfattning, att de huvudsakligen av kommunindelningsreformen

påkallade ändringarna i gällande bestämmelser om

fullmäktiges antal och om den kommunala medelsförvaltningen böra träda

i kraft ett år före den tidpunkt, då indelningsändringarna skola börja tilllämpas.

Sistnämnda tidpunkt kan emellertid ännu ej med bestämdhet fastställas.

Jag vill därför föreslå, att det överlämnas åt Kungl. Maj :t att då så

kan ske bestämma dagen för ifrågavarande lagändringars ikraftträdande.

Några särskilda övergångsbestämmelser har departementschefen icke

funnit erforderliga. I

I likalydande motionerna 1:281 av herr Anderberg och 11:436 av herr

Mattsson m. fl. har på anförda skäl yrkats att riksdagen vid behandlingen

av förevarande proposition ville besluta att tidpunkten för ikraftträdandet

av de lagändringar, som äga samband med det framlagda förslaget om

landskommunernas medelsförvaltning, måtte sättas till den 1 juli 1948 och

ej — såsom Kungl. Maj :ts förslag innebär — till den dag Konungen förordnar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

47

Utskottet. På de av departementschefen anförda skälen tillstyrker utskottet,

att de i propositionen föreslagna ändringarna i kommunallagarnas

bestämmelser om borgerlig primärkommuns kompetens och om kvalificerad

majoritet träda i kraft den 1 juli 1948. Utskottet får vidare förorda, att

genomförandet av det framlagda förslaget rörande antalet fullmäktige i de

borgerliga primärkommunerna anpassas efter tidpunkten för ikraftträdandet

av de indelningsändringar, som föranledas av den kommunala nyindelningsreformen;

Kungl. Maj :t bör alltså få bestämma dagen för ikraftträdandet.

Enligt propositionen skulle motsvarande gälla jämväl i fråga om

de föreslagna bestämmelserna om centralisering av medelsförvaltningen.

Det måste emellertid anses vara ett betydande intresse, att framförallt

de kommuner, som icke beröras av kommunindelningsreformen, beredas

möjlighet att, därest de så finna lämpligt, utan dröjsmål begagna

de nya formerna för medelsförvaltningen. I anslutning till vad som anförts

i motionerna 1:281 och 11:436 får utskottet därför förorda, att bestämmelserna

i ämnet träda i kraft redan den 1 juli 1948. Utskottet har

utarbetat härav betingade jämkningar i övergångsbestämmelserna till de

framlagda förslagen om vissa ändringar i lagen om kommunal styrel se på

landet samt i fattigvårds- och barnavårdslagarna.

Under hänvisning till vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj :ts förevarande

proposition ej kunnat i oförändrat skick bifallas,

i anledning av sagda proposition samt motionerna 1:281

och 11:436 för sin del ville antaga följande, såsom utskottets

förslag1 betecknade

1) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse

på landet.

Härigenom förordnas, dels att 23 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse

på landet skall upphöra att gälla, dels ock att 3 och 30 §§, 1

1 Utskottets och Kungl. Maj:ts i propositionen intagna förslag överensstämma med varandra

utom i fråga om övergångsbestämmelserna till de med 1), 6) och 7) betecknade lagförslagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

48

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

44 § 1 och 3 mom. samt 87 och 88 §§ samma lag skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse.)

3 §•

Kommun äger att själv, efter vad i

denna lag närmare bestämmes, vårda

sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelågenheter,

såvitt icke

handhavandet därav enligt gällande

författningar tillkommer annan.

Angående vården om kyrkliga angelägenheter

samt folk- och fortsättningsskoleväsendet

är särskilt stadgat.

30 §.

Kommunalfullmäktiges antal bestämmes

i förhållande till folkmängden

sålunda, att

kommun med 2 000 invånare eller

därunder utser 15—20,

kommun med över 2 000 till och

med 5 000 invånare utser 15—25,

kommun med över 5 000 till och

med 10 000 invånare utser 20—30,

samt kommun med över 10 000 invånare

utser 25—40.

Kommunalstämman besluter,--

(Utskottets förslag.)

3 §•

Kommun äger att själv, efter vad i

denna lag närmare bestämmes, vårda

sina angelägenheter, såvitt icke handhavandet

därav enligt gällande författningar

tillkommer annan.

Angående vissa kommunala angelägenheter

är särskilt stadgat.

30 §.

Kommunalfullmäktiges antal bestämmes

i förhållande till folkmängden

sålunda, att

kommun med 2 000 invånare eller

därunder utser 15—30,

kommun med över 2 000 till och

med 5 000 invånare utser 20—35,

samt

kommun med över 5 000 invånare

utser 25—40.

— ofördröj ligen underrättas.

44 §. 44 §.

1 m o m. Kommunalnämnden tillhör — — —- inom kommunen.

I kommun, där kommunalfullmäk
tige

finnas, må reglemente utfärdas

för kommunalnämnden. Sådant reglemente

skall efter förslag av kommunalfullmäktige

fastställas av länsstyrelsen.

3 mom. Kommun, där kommunal
-

3 mom. Kommun må antaga reglemente

för kommunalnämnden. Sådant

reglemente skall fastställas av

länsstyrelsen. I reglementet må förordnas,

att den medelsförvaltning,

som åligger kommunalnämnden,

skall under nämndens inseende om
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

49

(Nuvarande lydelse.)

fullmäktige finnas, må, därest det

med hänsyn till särskilda omständigheter

prövas lämpligt, besluta, att

den medelsförvaltning, som åligger

kommunalnämnden, skall under

nämndens inseende handhavas i annan

ordning. Sådant beslut skall underställas

prövning av Konungen,

som äger fastställa reglemente för

förvaltningen.

Kommunen må ock besluta sammanföra

sålunda ordnad medelsförvaltning

och medelsförvaltning, som

enligt lag eller författning tillkommer

andra kommunala nämnder eller

styrelser. Före sådant beslut skola

vederbörande nämnder eller styrelser

höras i ärendet; och skall i övrigt

i fråga om beslutet vad i första stycket

sägs äga motsvarande tillämpning.

(Utskottets förslag.)

händerhavas av kommunalkontor

eller i annan särskild ordning.

7 reglementet må tillika förordnas

om sammanförande av kommunalnämndens

medelsförvaltning, evad

den handhaves på sätt i första stycket

är stadgat eller ej, och medelsförvaltning,

som enligt lag eller författning

tillkommer andra kommunala

nämnder eller styrelser. Före

beslut härom skola vederbörande

nämnder eller styrelser höras i ärendet.

87 §.

i hälsovårdsstadgan är föreskrivet om stad,

87 §.

Har Konungen --

skall området utgöra ett municipalsamhälle,

som äger att oberoende av

kommunen i övrigt själv vårda alla

gemensamma ordnings- och husliållningsangelägenheter,

som föranledas

av de i sådant förordnande avsedda

föreskrifternas tillämpning inom

samhället. Vad nu är sagt skall, oberoende

av sådant förordnande, gälla

om köping, som ej utgör egen kommun,

i avseende å tillämpningen av

därstädes gällande särskilda före
-

skall området utgöra ett municipalsamhälle,

som äger att oberoende av

kommunen i övrigt själv vårda alla

angelägenheter, som föranledas av

de i sådant förordnande avsedda

föreskrifternas tillämpning inom

samhället. Vad nu är sagt skall, oberoende

av sådant förordnande, gälla

om köping, som ej utgör egen kommun,

i avseende å tillämpningen av

därstädes gällande särskilda föreskrifter.

skrifter.

Ej må — — — -----särskilt municipalsamhälle.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1948. 5 samt. 2 avd. Nr 24.

opaginerad Kontrollera mot PDF

50

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

(Nuvarande lydelse.)

88 §.

För municipalsamhälle skall i avseende

å dess särskilda ordnings- och

hushållningsangelägenheter vad i

denna lag är stadgat äga motsvarande

tillämpning, med iakttagande

dock av följande:

a) i stället---------

(Utskottets förslag.)

88 §.

För municipalsamhälle skall i avseende

å dess särskilda angelägenheter

vad i denna lag är stadgat äga

motsvarande tillämpning, med iakttagande

dock av följande:

--längre tid.

Denna lag träder i kraft såvitt

angår 30 § den dag Konungen förordnar

samt i övrigt den 1 juli 1948.1

2) Förslag

tUl

Lag

angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse

i stad.

Härigenom förordnas, dels att 27 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 om

kommunalstyrelse i stad skall upphöra att gälla, dels ock att 3 och 10 §§

samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse.) (Utskottets förslag.)

3 §• 3 §.

Stadskommun äger att själv, efter

vad i denna lag närmare bestämmes,

vårda sina gemensamma ordningsoch

hushållningsangelägenheter, såvitt

icke handhavandet därav enligt

gällande författningar tillkommer

annan.

Angående vården om kyrkliga angelägenheter

samt folk- och fortsättningsskolevåsendet

är särskilt stadgat.

1 Kungl. Maj:ts förslag:

Denna lag träder i kraft såvitt angår 30 § samt 44 § 1 och 3 mom. den dag Konungen

förordnar samt i övrigt den 1 juli 1948.

Stadskommun äger att själv, efter

vad i denna lag närmare bestämmes,

vårda sina angelägenheter, såvitt icke

handhavandet därav enligt gällande

författningar tillkommer annan.

Angående vissa kommunala angelägenheter

är särskilt stadgat.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

51

(Nuvarande lydelse.)

10 §.

Stadsfullmäktiges antal bestämmes

i förhållande till folkmängden sålunda,

att

stad med 2 000 invånare eller därunder

utser 15—20,

stad med över 2 000 till och med

5 000 invånare utser 15—25,

stad med över 5 000 till och med

10 000 invånare utser 20—30,

stad med över 10 000 till och med

20 000 invånare utser 25—40,

stad med över 20 000 till och med

40 000 invånare utser 35—50, samt

stad med över 40 000 invånare utser

45—60.

Allmänna rådstugan----

(Utskottets förslag.)

10 §.

Stadsfullmäktiges antal bestämmes

i förhållande till folkmängden sålunda,

att

stad med 2 000 invånare eller därunder

utser 15—30,

stad med över 2 000 till och med

5 000 invånare utser 20—35,

stad med över 5 000 till och med

20 000 invånare utser 25—40,

stad med över 20 000 till och med

40 000 invånare utser 35—50, samt

stad med över 40 000 invånare utser

45—60.

ofördröjligen underrättas.

Denna lag träder i kraft såvitt angår

10 § den dag Konungen förordnar

samt i övrigt den 1 juli 1948.

3) Förslag

till

Lag

angående upphävande av 20 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om

för-amlingsstyrelse och 21 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om

församlingsstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 20 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse

och 21 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse

i Stockholm skola upphöra att gälla från och med den 1 juli 1948.

opaginerad Kontrollera mot PDF

»2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2i.

4) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 33 § 2 mom. lagen den 20 juni 1924 (nr 349)

om landsting.

Härigenom förordnas, att 33 § 2 mom. lagen den 20 juni 1924 om landsting

skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Nuvarande lydelse.)

33 §.

2 mom. Till beslut erfordras två

tredjedelar av de i omröstningen deltagandes

röster, då beslutet avser

följande ämnen:

a) beslut om bildande av valkrets

med mindre folkmängd än i 8 § 2

mom. sägs;

b) medgivande, varom i 17 § 1

mom. tredje stycket sägs;

c) beslut enligt 46 § 2 mom. om

befrielse från eller lindring i skyldighet

att till visst företag bidraga och

om beviljande av anslag för dylikt

företag;

d) påläggande av avgifter, som erfordra

utdebitering för längre tid än

fem år;

e) beviljande av anslag till nya

ändamål eller behov;

f) beviljande av anslag, vartill

medel skola anskaffas genom upplåning;
g)

upptagande av lån, ställt på

längre återbetalningstid än fem år,

eller ingående av borgen;

h) avhändande av fast egendom

eller därifrån härflytande rättighet.

(Utskottets förslag.)

33 §.

2 mom. Till beslut erfordras två

tredjedelar av de i omröstningen deltagandes

röster, då beslutet avser

följande ämnen:

a) beslut om bildande av valkrets

med mindre folkmängd än i 8 § 2

mom. sägs;

b) medgivande, varom i 17 § 1

mom. tredje stycket sägs;

c) beslut enligt 46 § 2 mom. om

befrielse från eller lindring i skyldighet

att till visst företag bidraga och

om beviljande av anslag för dylikt

företag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1948.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

53

5) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse

i Stockholm.

Härigenom förordnas, dels att 26 § 2 mom. lagen den 15 juni 1935 om

kommunalstyrelse i Stockholm skall upphöra att gälla, dels ock att 3 §

samma lag skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Nuvarande lydelse.)

3 §•

Kommunen äger att själv, efter vad

i denna lag närmare bestämmes, vårda

sina gemensamma ordnings- och

hushållningsangelägenheter, såvitt

icke handhavandet därav enligt gällande

författningar tillkommer annan.

Angående vården om kyrkliga angelägenheter

samt folk- och fortsättningsskoleväsendet

är särskilt stadgat.

(Utskottets förslag.)

3 §•

Kommunen äger att själv, efter vad

i denna lag närmare bestämmes, vårda

sina angelägenheter, såvitt icke

handhavandet därav enligt gällande

författningar tillkommer annan.

Angående vissa kommunala angelägenheter

är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1948.

6) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422)

om fattigvården.

Härigenom förordnas, att 14 § lagen den 14 juni 1918 om fattigvården

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse.) (Utskottets förslag.)

14 §. 14 §.

Fattigvårdssamhälle utser —■ — —---—-till ledamöter.

Uppgift å —---- —- — —- -—--i länskungörelserna.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

(Nuvarande lydelse.)

Aro både----—---

Fattigvårdsstyrelsen utser inom

sig för varje år en kassaförvaltare,

därest ej kommunens förvaltning

ordnats på ett sätt, som gör sådan

kassaförvaltare obehövlig.

(Utskottets förslag.)

--- -—- -— för tillfället.

Fattigvårdsstyrelsen utser inom

eller utom sig för varje år en kassaförvaltare,

därest ej kommunens förvaltning

ordnats på ett sätt, som gör

sådan kassaförvaltare obehövlig.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1948.8 1

7) Förslag

till

L a g

om ändrad lydelse av 8 § 1 mom. barnavårdslagen den 6 juni 1924 (nr 361).

Härigenom förordnas, att 8 § 1 mom. barnavårdslagen den 6 juni 1924

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse.) (Utskottets förslag.)

8 §•

1 mom. Kommun, där--

Uppgift å

Äro både

Nämnden utser inom sig för varje

år en kassaförvaltare, därest ej kommunens

förvaltning ordnats på ett

sätt, som gör sådan kassaförvaltare

obehövlig.

8 §•

— till barnavårdsman.

i länskungörelserna.

för tillfället.

Nämnden utser inom eller utom

sig för varje år en kassaförvaltare,

därest ej kommunens förvaltning

ordnats på ett sätt, som gör sådan

kassaförvaltare obehövlig.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1948.1

1 Kungl. Maj:ts förslag: v

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2i.

55

B) att motionerna

a) I: 332 och II: 493,

b) 1:333 och 11:494,

c) I: 334 och II: 492,

d) 1:335 samt

e) II: 495,

i den mån de icke blivit besvarade genom vad utskottet

ovan under A) hemställt, icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 27 maj 1948.

På konstitutionsutskottets vägnar:

HARALD HALLÉN.

Närvarande vid behandlingen av frågan om borgerlig primärkommuns

kompetens

från första kammaren: herrar Gottfrid Karlsson*, Karl August Johanson,

Herlitz, Elmgren*, Mattsson, Gustavson, Bror Nilsson*, Englund*.

Thun* och Damström;

från andra kammaren: herrar Hallén, Thorell, Fast*, Pettersson i

Norregård, Nilsson i Göteborg, Kyling, Spångberg, Håstad, Jonsson i

Haverö och Larsson i Stockholm.

Närvarande vid behandlingen av frågan om kvalificerad majoritet

från första kammaren: herrar Gottfrid Karlsson*, Karl August Johanson,

Herlitz, Elmgren*, Mattsson, Gustavson, Bror Nilsson*, Englund*,

Thun* och Damström;

från andra kammaren: herrar Hallén, Thorell, Pettersson i Norregård,

Kyling, Spångberg, Håstad, Jonsson i Haverö, Larsson i Julita och

Larsson i Stockholm.

Närvarande vid behandlingen av förslaget i övrigt

från första kammaren: herrar Gottfrid Karlsson*, Herlitz, Elmgren*,

Mattsson, Gustavson, Hällgren, Sandberg, Bror Nilsson, Englund* och

Damström;

från andra kammaren: herrar Hallén, Thorell, Pettersson i Norregård,

Nilsson i Göteborg, Norén, Kyling, Spångberg, Håstad, fru Svedberg

och herr Larsson i Stockholm.

* Ej närvarande vid justeringen.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

Reservationer:

1) av herrar Herlitz, Gustavson, Bror Nilsson, Thorell, Pettersson i Norregård,

Kijling och Håstad, som anfört följande:

a) Kommunernas kompetens. Den fortskridande samhällsutvecklingen

skapar ovedersägligen ett behov av ökad rörelsefrihet för kommunerna.

Detta behov har redan i avsevärd omfattning tillgodosetts av rättspraxis;

tolkningen av kommunallagarnas kompetensbestämmelser har påtagligen

rönt stark inverkan av ändrade uppfattningar om vad som utgör naturliga

föremål för kommunal verksamhet. Vi räkna i första hand med att denna

utveckling skall fortgå och kravet på ökad rörelsefrihet därigenom till icke

oväsentlig del tillgodoses. I den mån utvecklingen i rättspraxis icke är till

fyllest, är det naturligt att lagstiftningen, hädanefter såsom hittills, ingriper

för att, på områden där hinder möta mot en naturlig utveckling, vidga

ramen för kommunernas kompetens. Behov av sådan lagstiftning hava på

vissa områden givit sig till känna. I överensstämmelse med vad som anförts

i motionerna av herr Domö in. fl. (I: 332 och II: 493), herr Sundelin in. fl.

(I: 335) samt herr Rubbestad in. fl. (II: 492 och I: 334) anse vi det önskvärt

att dessa lagstiftningsspörsmål bliva föremål för utredning.

Vi kunna däremot icke ansluta oss till utskottsmajoritetens mening, att

kommunallagarnas kompetensbestämmelser böra ersättas av regler om att

kommunen äger handhava »sina angelägenheter».

En sådan förändring är för det första ägnad att leda till stor osäkerhet

om gränserna för kommunernas befogenheter. Man övergiver den ganska

säkra grundval som skapats genom en långvarig rättspraxis, vilken i viktiga

hänseenden giver besked om vad som är tillåtet och icke tillåtet. I dess

ställe sättes en ny formel, som i och för sig är blottad på sakligt innehåll

och vars innebörd ej heller klargöres genom allmänna uttalanden om att

»allmänintresset» skall fälla utslaget. I verkligheten överlämnas härigenom

åt rättspraxis att efter eget bedömande utstaka de nya gränslinjerna.

Olägenheterna avhjälpas ej genom den av departementschefen och utskottsmajoriteten

tillämpade metoden att genom motiveringsuttalanden söka

skapa större klarhet. En sådan lagstiftningsform ingiver stora betänkligheter.

Medborgare och myndigheter hava berättigade anspråk på att statsmakterna

i klarare form skola giva sin vilja till känna, i synnerhet i spörsmål

som äro av så fundamental betydelse för vår kommunalstyrelses utveckling.

Det är icke tilltalande, att kommunalmännen skola vara hänvisade

att hämta besked om gällande rätt genom en sammanställning av ett sakkunnigutlåtande,

en proposition och ett utskottsbetänkande och — vad

värre är — att de framdeles få söka ledning i ännu svårtillgängligare källor.

Ovisst är vilken betydelse motiveringsuttalanden komma att få för rätts
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2''f.

57

praxis. Regeringsrätten är skyldig att utveckla en praxis, soin utmärkes av

sammanhang och följdriktighet. Det är icke säkert att den från denna utgångspunkt

kan godtaga alla de uttalanden i skilda frågor, som förekomma

i förarbetena. Departementschefen hävdar visserligen principiellt, att vissa

»allmänna principer» skola vara vägledande och betraktar sina uttalanden

i skilda spörsmål såsom härledda ur sådana, icke bestämda av »rent praktiska

synpunkter med bortseende från de allmänna grundsatserna» (s. 77).

Vi hava icke kunnat finna, att uttalandena alltigenom ha ett sådant inre

sammanhang. Yttermera bör anmärkas, att de gjorda uttalandena flerstädes

— bl. a. på mycket viktiga punkter — äro svävande och svårtolkade.

Innebörden av den lagstiftning, som utskottsmajoriteten förordar är sålunda

i mångt och mycket oviss. Det är ett steg ut i det okända som skall

tagas. Uppenbart synes emellertid vara, att steget är mycket långt. Det finnes

visst fog för det under förarbetena gjorda uttalandet att varje begränsning

av kommunernas befogenheter kommer att försvinna. Särskilt är det

oss angeläget att framhålla, att verkningarna av förändringen komma att

sträcka sig långt utöver de områden som berörts i förarbetena och sålunda

nu svårligen kunna överblickas. På eu punkt av grundläggande betydelse

ge departementschefens och utskottsmajoritetens uttalanden anledning till

allvarliga erinringar. Det är i och för sig tacknämligt att de i princip uttalat

sig mot att kommunerna skulle få frihet att utanför den egentliga socialvårdens

område driva en understödjande verksamhet (prop. s. 74). Men

värdet av detta uttalande förtages helt av vissa därtill knutna förbehåll.

Understödsverksamhet bör, heter det, tillåtas på »vissa områden där bidragens

karaktär av understöd icke är särskilt påtaglig och där det allmänna

intresset av kommunal verksamhet är betydande». »Jag syftar», säges det,

»speciellt (kurs. här) på bidrag till enskilda för elektrifieringsändamål.»

Elektrifieringen är sålunda blott ett exempel på verksamhetsgrenar, där

kommunerna skola få ingripa i understödjande syfte. Och det är tydligt,

att understödsverksamhet med samma skäl kan, nu eller framdeles, ifrågakonima

på många andra områden.

Vi kunna sålunda icke finna annat än att man med det av utskottsmajoriteten

förordade förslaget på ett betänkligt sätt frångår den för svensk

kommunalstyrelse grundläggande och grundväsentliga principen att den

skall bygga på frihet under lag, inom något så när klara, av lag utstakade

gränser för verksamheten. En sådan förändring kan icke vara till fromma

för eu sund kommunalstyrelse.

b) Kvalificerad majoritet. Reglerna om kvalificerad majoritet för vissa

kommunala beslut hava sin motivering i det obestridliga faktum, att det

mångenstädes inom kommunerna föreligger bestämda motsättningar mellan

olika samhällsgrupper, de må nu vara bestämda av skilda politiska

5 Bilumy till riksdagens protokoll 5 samt. 2 avd. Nr 2h.

opaginerad Kontrollera mot PDF

58

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

åskådningar, olika ekonomiska intressen, bosättning inom olika delar av

kommun eller andra omständigheter. Där sådana motsättningar föreligga,

är det av betydelse, att icke i viktiga angelägenheter beslut fattas av knappa

majoriteter under starkt motstånd från minoriteten. Den förestående kommunindelningsreformen

ger särskild aktualitet åt dessa synpunkter. 1 nybildade

kommuner är en sådan hänsyn till minoriteternas berättigade intressen,

på vilken gällande lagstiftning vilar, i särskilt hög grad påkallad.

I fråga om de skäl, som i övrigt kunna anföras för bibehållande av den kvalificerade

majoriteten, få vi hänvisa dels till den vid sakkunnigutlåtandet

fogade reservationen, dels till motionerna av herr Domö in. fl. (I: 332 och

11:493), herr Rubbestad m. fl. (11:492 och 1:334) samt herrar Persson i

Svensköp och Ståhl (II: 495).

Utan olägenhet synes oss visserligen en del av de nu gällande bestämmelserna

om kvalificerad majoritet kunna bortfalla. Vi förorda sålunda dess

avskaffande beträffande beslut om anslag i kommuner, där skattetrycket

nått en viss höjd, om införande av särskild ordning för medelsförvaltningen

i landskommun, om efterskänkande av oguldna kommunalutskylder samt,

vad landstingen angår, beträffande beslut om påläggande av avgifter, som

erfordra utdebitering för längre tid än fem år. Men av väsentlig betydelse

äro enligt vår mening reglerna om kvalificerad majoritet för beslut om avhändande

och inköp av fastighet, om anslag till nytt ändamål och behov

samt om upplåning och borgen. Med stöd av vad nu anförts få vi hemställa,

1) att riksdagen i anledning av Kungi. Maj :ts proposition

nr 140 samt motionerna 1:281, 1:332 och 11:493, 1:333

och II: 494, I: 334 och II: 492, I: 335 samt II: 495 måtte för

sin del antaga de av konstitutionsutskottet tillstyrkta lagförslagen

med den ändring, att 3, 87 och 88 §§ lagen den

6 juni 1930 om kommunalstyrelse på landet, 3 § lagen den

6 juni 1930 om kommunalstyrelse i stad samt 3 § lagen den

15 juni 1935 om kommunalstyrelse i Stockholm bibehållas

i nu gällande lydelse samt att följande lagrum erhålla nedan

angivna lydelse:

Lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet.

23 §.

2 mom. För beslut — -----eller behov;

c) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning;

eller

d) upptagande eller förnyande av lån, därunder inbegripet ingående av

borgen, eller förlängning av tiden för erhållet låns återbetalande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2b. 59

Lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i stad.

27 §.

2 mom. För beslut-----eller behov;

c) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning;

eller

d) upptagande eller förnyande av lån, därunder inbegripet ingående av

borgen, eller förlängning av tiden för erhållet låns återbetalande.

Imagen den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse.

20 §.

2 mom. För beslut------eller behov;

c) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning;

eller

d) upptagande eller förnyande av lån, därunder inbegripet ingående av

borgen, eller förlängning av tiden för erhållet låns återbetalande.

Lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm.

21 §.

2 mom. För beslut — —----eller behov;

c) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning;

eller

d) upptagande eller förnyande av lån, därunder inbegripet ingående av

borgen, eller förlängning av tiden för erhållet låns återbetalande.

Lagen den 20 juni 192b (nr 3b9) om landsting.

33 §.

2 mom. Till beslut-----anslag för dylikt företag;

d) beviljande av anslag till nya ändamål eller behov;

e) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning;

f) upptagande av lån, ställt på längre återbetalningstid än fem år, eller

ingående av borgen;

g) avhändande av fast egendom eller därifrån härflytande rättighet.

Lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm.

26 §.

2 mom. För beslut----— eller behov;

c) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning;

eller

d) upptagande eller förnyande av lån, därunder inbegripet ingående av

borgen, eller förlängning av tiden för erhållet låns återbetalande.

2) att riksdagen i anledning av motionerna 1:332 och

II: 493, I: 334 och II: 492 samt I: 335 i skrivelse till Kungl.

Maj:t måtte anhålla om förslag till lagstiftning angående

kommuns befogenhet att understödja elektrifiering, utgiva

studiestipendier och understödja hemvärnet ävensom till så
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.

dana ändringar i byggnads-, hälsovårds-, vatten- och väglagstiftningen,

som kunna befinnas erforderliga till undanröjande

av hinder för erforderlig och önskvärd kommunal

verksamhet oå ifrågavarande områden.

2) av herr Englund, som anfört:

Fog synes föreligga för viss utvidgning av primärkommunernas nuvarande

kompetensområde. Under senare tid ha kommunerna emellertid på

några håll visat benägenhet att utsträcka sin ekonomiska aktivitet till vissa

områden av utpräglat kontroversiell natur, exempelvis till ekonomiska åtgärder

för att åstadkomma hotell med spritutskänkning i förut av sådan

utskänkning oberörda kommuner eller för inrättande av kommunala dansbanor.

Medlemmar av kommunen, som ogilla förekomsten av sådana anordningar

inom kommunen, måste givetvis som regel finna sig i ett kommunalt

majoritetsbeslut, som lämnar utrymme för enskild eller annan juridisk

person än kommunen att inrätta eller ekonomiskt understödja sådan

företagsamhet. Men de kunna med fog hävda, att kommunens ekonomiska

verksamhet gjorts för vidsträckt i det ögonblick kommunen erhåller befogenhet

att för att främja anordningar i detta för dem främmande syfte

beskatta också dem. Det hade därför varit angeläget att bestämmelserna

om den primärkommunala kompetensen erhållit en sådan avfattning, att

det varit uppenbart att dylika kontroversiella uppgifter falla utanför denna

kompetens.

Över huvud framstår det sätt, på vilket bestämningen av denna kompetens

utformats genom lagförslaget och dess motivering, som otillfredsställande.

Kommunallagskommittén och departementschefen ha menat, att man

genom att hänvisa till det allmänna intresset i stället för det gemensamma

skulle nå fram till en kvalitativ bestämning i stället för den nuvarande

kvantitativa bestämningen av denna kompetens. Denna mening är knappast

välgrundad. Det allmänna intresset är lika kvantitativt präglat som

det gemensamma och ger lika litet någon kvalitativ vägledning.

Den obestridliga svårigheten att i en ur olika synpunkter tillfredsställande

allmänformel fånga det begreppsmässigt gemensamma hos de verksamhetsområden,

om vars införlivning i den primärkommunala kompetensen

man är ense, borde ha föranlett, att man till stöd för den kommande

rättsutvecklingen i praxis i den grundläggande regeln om den kommunala

kompetensen utöver en dylik allmänformel hade inrymt en exemplifierande

uppräkning hämtad från det kommunala arbetets huvudområden.

Intill dess att ett ur dessa synpunkter mera tillfredsställande lagförslag

framlagts för riksdagen, måste jag förorda ett bibehållande av nuvarande

bestämmelser i förevarande avseende.

I fråga om den kvalificerade majoriteten instämmer jag i det yrkande

som i annan reservation till detta utlåtande ställts av herr Herlitz in. fl.

Iiluns tryckeri. Esselte ab. Stockholm 13IS

81C879

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1948:270 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 s. 9 i texten