Sök i Ratio Lex

Betänkande med förslag till tryckfrihetsförordning m. m. jämte tillhörande motiv och bilagor

1948-06-18 · 91 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 36 av 91 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1948:30, Betänkande med förslag till tryckfrihetsförordning m. m. jämte tillhörande motiv och bilagor

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

1

30.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts

proposition till riksdagen med förslag till tryckfrihetsförordning

m. m. ävensom i ämnet väckta motioner.

Till konstitutionsutskottets handläggning ha båda kamrarna den 4 maj

1948 hänvisat en av Kungl. Maj :t till riksdagen avlåten proposition, nr 230,

däri Kungl. Maj :t under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över justitiedepartementsärenden den 2 april 1948 till riksdagens

prövning i grundlagsenlig ordning framlagt nedan intagna 1) förslag

till tryckfrihetsförordning samt 2) förslag till ändrad lydelse av 108 och

109 §§ regeringsformen samt 70, 71 och 73 § riksdagsordningen.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för Kungl. Maj :ts förslag, får

utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa

till propositionen.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft följande

inom riksdagen väckta till konstitutionsutskottet hänvisade motioner:

inom första kammaren

nr 383 av herr Wistrand m. fl.,

nr 384 av herr Herlitz,

nr 385 av herr Näsgård och herr Persson, Ivar,

nr 386 av herr Holmbäck,

nr 387 av herr Holmbäck,

nr 388 av herr Holmbäck,

nr 389 av herr Holmbäck,

nr 390 av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl., ävensom

inom andra kammaren

nr 547 av herr Holmberg m. fl.,

nr 548 av herr Nilson i Spånstad,

nr 549 av herr Ohlin samt

nr 550 av herrar Skoglund i Doverstorp och Andersson i Gisselås.

Vad motionärerna hemställt återgives i det följande i samband med utskottets

redogörelse för Kungl. Maj :ts föreliggande förslag ävensom vid

behandlingen av desamma i de delar som yrkandena i varje särskilt fall

avse. I fråga om de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden

får utskottet hänvisa till motionerna.

1 Biluing till riksdagens protokoll 1948. 5 sand. 2 avd. Nr 30.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

Inledning.

Riksdagen hemställde år 1944 i skrivelse (nr 291) till Kungl. Maj :t om

en allsidig utredning angående revision av tryckfrihetslagstiftningen. I sitt

till grund för riksdagens beslut liggande utlåtande, nr 22, framhöll konstitutionsutskottet

att vår tryckfrihetsrätt trots de senaste årens partiella reformer

alltjämt vore behäftad med allvarliga brister. Utskottet anslöt sig

därför till uppfattningen att en allmän översyn av tryckfrihetsförordningen

vore av förhållandena påkallad och anförde att utredning snarast borde

komma till stånd; proposition i ämnet borde kunna föreläggas riksdagen

i god tid före slutet av nästa valperiod till andra kammaren.

Sedan sakkunniga tillkallats den 15 juli 1944 för utredning i ämnet, avgåvo

dessa, 1944 års tryckfrihetssakkunniga, den 30 oktober 1947 betänkande

med förslag till tryckfrihetsförordning m. m. jämte tillhörande motiv

och bilagor (SOU 1947:60).

Infordrade yttranden över de sakkunnigas förslag ha avgivits av justitiekanslersämbetet,

Svea hovrätt, Göta hovrätt, länsstyrelserna i Stockholms,

Uppsala, Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,

Västmanlands, Gävleborgs och Norrbottens län, rådhusrätterna i Eskilstuna,

Göteborg, Halmstad, Norrköping och Stockholm, generalpoststyrelsen, skolöverstyrelsen,

rikets allmänna kartverk, riksarkivet, riksbibliotekarien, överbibliotekarierna

vid universitetsbiblioteken i Uppsala och Lund, överbefälhavaren,

straffrättskommittén, statspolisintendenten och statens kriminaltekniska

anstalt. Överståthållarämbetet har bifogat yttranden av polismästaren,

kriminalpolisintendenten och förste stadsfiskalen i Stockholm, länsstyrelserna

i Kalmar och Hallands län ha bifogat yttranden av landsfogdarna

i dessa län och riksarkivet har bifogat yttranden av lands- och länsarkivarierna

samt stadsarkivarien i Stockholm. Vid överbefälhavarens utlåtande

äro fogade yttranden av försvarsgrenscheferna.

Vidare ha efter remiss yttranden inkommit från riksdagens ombudsmän,

Sveriges advokatsamfund, Landsorganisationen i Sverige, Publicistklubben,

Svenska journalistföreningen, Svenska tidningsutgivareföreningen, Sveriges

författareförening, Svenska bokförläggareföreningen, Svenska bokhandlareföreningen,

Svenska boktryckareföreningen, Svenska stadsförbundet, Svenska

landskommunernas förbund och Svenska landstingsförbundet. Föreningen

Sveriges stadsdomare, som erhållit tillfälle att yttra sig över förslaget,

har icke begagnat sig därav och Svenska arbetsgivareföreningen har förklarat

sig avstå från att yttra sig.

Förslagets allmänna innebörd och uppställning.

Enligt direktiven för de sakkunniga ha dessa haft till uppgift, förutom att

utreda vissa närmare angivna frågor, att även företaga en formell översyn

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

3

av tryckfrihetsförordningen. De sakkunniga framhålla att en sådan översyn

skulle bliva av föga värde, om därvid den nuvarande tryckfrihetsförordningens

uppställning skulle bibehållas och endast de särskilda stadgandena

däri jämkades och kompletterades. Därför föx-eslå de sakkunniga att 1812

års tryckfrihetsförordning skall ersättas av en helt ny tryckfrihetsförordning.

Vidare framhålla de sakkunniga att anledning saknats att frångå grundsatsen

att regleringen av de ämnen som höra till tryckfrihetsrätten skall

äga grundlags natur. De sakkunniga ha ej heller funnit lämpligt att —

utöver den utbrytning ur tryckfrihetsförordningen av sekretessbestämmelserna

och vissa processuella regler, vilken tidigare ägt rum — föreslå att

detaljbestämmelser i några mera väsentliga hänseenden uteslutas ur tryckfrihetsförordningen

och hänvisas till annan lagstiftning.

De sakkunnigas förslag omfattar i formellt hänseende en ny tryckfrihetsförordning,

uppdelad i fjorton kapitel och med paragrafindelning inom kapitlen.

Därjämte ha upprättats förslag till lag med vissa bestämmelser om

rättegången i tryckfrihetsmål, avsedd att ersätta 1946 års lag i detta ämne,

samt förslag till lag angående beslag å vissa skrifter, vilken skulle träda i

stället för lagen den 26 juni 1936 (nr 328) angående indragning av vissa

skrifter.

Några förändringar föreslås icke i de tryckfrihetsrättsliga grundsatser som

äro angivna i 86 § regeringsformen. Enligt de sakkunnigas förslag skulle

de befogenheter som nu tillkomma den i 108 § regeringsformen avsedda

tryckfrihetskommittén upphöra. De sakkunniga ifrågasätta därför, huruvida

icke denna kommitté kunde avvecklas. Förslag till härför erforderliga

lagändringar har dock icke bifogats.

I enlighet med direktiven ha de sakkunniga icke ingått på frågan om allmänna

handlingars offentlighet i vidare mån än som föranledes av tryckfrihetsförordningens

omarbetande. De sakkunniga ha sålunda behandlat de

i tryckfrihetsförordningen meddelade reglerna härom och vad därmed äger

samband men icke i sin utredning berört sekretesslagen.

I remissyttrandena tillstyrkes förslaget att ersätta den gällande tryckfrihetsförordningen

med en helt ny lag. Ett stort antal av de hörda myndigheterna

och sammanslutningarna anföra, såsom allmänna uttalanden om

de sakkunnigas förslag, att detta såväl i formellt som materiellt hänseende

är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Ej heller framställas i huvudsak

några erinringar beträffande omfattningen av de ämnen som enligt

förslaget behandlas i tryckfrihetsförordningen.

Departementschefen biträder förslaget att gällande tryckfrihetsförordning

bör ersättas av en ny lag samt anför härom (s. 83):

Vår tryckfrihets betydelse för samhällslivet kan svårligen skattas nog

högt. Rätten att genom tryckta skrifter och särskilt genom pressen påverka

opinionsbildningen och utöva kritik över rikets styrelse och förvaltning utgör

i själva verket eu livsbetingelse för den nulida demokratien. Det är därför

följdriktigt att reglerna om tryckfriheten ingå bland de grundlagar på

vilka vårt statsskick vilar.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

De principer som uppbära den svenska tr}''ckfrihetsrätten ha i vårt land

upprätthållits sedan lång tid tillbaka. Tidigare än i något annat land fingo

vi här i Sverige, och i det med Sverige förbundna Finland, en lagstadgad

allmän tryckfrihet genom 1766 års tryckfrihetsförordning. Denna författning,

som var av grundlags natur, innebar att den då rådande allmänna

censuren avskaffades, utom för vissa religiösa skrifter, samt byggde på

grundsatsen att ingripande mot tryckt skrift skulle få ske endast genom

åtal vid domstol på grund av brott. Genom denna tryckfrihetsförordning

infördes även den alltjämt för svenska förhållanden säregna grundsatsen

att alla allmänna handlingar äro fritt tillgängliga för envar.

Den tryckfrihetsförordning vi nu äga är ett resultat av det författningsarbete

som igångsattes efter 1809 års statsvälvning. En tryckfrihetsförordning

blev då antagen år 1810. Efter omarbetning av denna i vissa delar

vid 1812 års riksdag utfärdades den ännu gällande tryckfrihetsförordningen.

Såsom en väsentlig anmärkning mot 1812 års tryckfrihetsförordning limvid

många tillfällen anförts att dess form och uppställning äro otillfredsställande.

Frågorna behandlas icke så överskådligt som vore önskvärt, och

formuleringen av olika stadganden är icke så väl avvägd, att dessa lämna

tillräcklig ledning för tillämpningen. Ehuru åtskilliga förbättringar vidtagits

genom partiella reformer, särskilt under de senaste årtiondena, kvarstå

likväl dessa anmärkningar i väsentliga delar.

Uppenbart är även att den utveckling såväl samhället som pressen undergått

skapat nya frågeställningar på tryckfrihetens område och att det endast

med svårighet låter sig göra att helt komma till rätta därmed genom

nya stadganden, infogade i den gällande tryckfrihetsförordningen. De partiella

reformer som vidtagits av reglerna om rättegången i tryckfrihetsmål,

om allmänna handlingars offentlighet och om ansvarigheten för tryckfrilietsbrott

ha förberett en mera allmän reform. Att nu fortsätta med ytterligare

partiella reformer torde icke vara en lämplig väg.

Det är sålunda ur flera synpunkter påkallat att revision av tryckfrihetslagstiftningen,

såsom de sakkunniga föreslagit, sker genom antagande av

en helt ny tryckfrihetsförordning, som ersätter den sedan år 1812 gällande.

Härom synas även de hörda myndigheterna och sammanslutningarna

vara ense. Jag vill därför förorda att förslag till ny tryckfrihetsförordning

nu framlägges för riksdagen.

De allmänna uttalanden som i yttrandena gjorts om de sakkunnigas förslag

giva vid handen att detta allmänt anses vara, såväl i formellt som

materiellt hänseende, väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Jag

har även funnit att de principer, på vilka tryckfriheten här i landet sedan

gammalt bygger, äro bevarade i de sakkunnigas förslag och att detta synes

ägnat att vidmakthålla och i vissa hänseenden öka garantierna för yttrandefriheten.

Förslaget är därför enligt min mening mycket väl ägnat att läggas

till grund för en reglering av den svenska tryckfrihetsrätten.

I anledning av ett påpekande av Publicistklubben framhåller departementschefen

vidare att frågan om utvidgning av de tryckfrihetsrättsliga garantierna

till att gälla även andra meddelelseformer, såsom film och radio, icke för

närvarande bör upptagas till behandling; därtill krävs ingående utredningar,

vilka icke nu föreligga. Även i övrigt biträder departementschefen de sakkunnigas

ståndpunkt beträffande omfattningen av de ämnen som behandlas

i tryckfrihetsförordningen. Beträffande de sakkunnigas förslag att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

5

avveckla riksdagens tryckfrihetskommitté, vilket förslag tillstyrkts av bl. a.

justitieombudsmannen, som är tryckfrihetskommitténs ordförande, anför

departementschefen att han icke funnit några skäl att bibehålla detta organ

och därför låtit upprätta förslag till härför erforderliga ändringar i regeringsformen

och riksdagsordningen. De i sakkunnigförslaget upptagna lagar,

vilka icke äro av grundlags natur, finner departementschefen böra behandlas

i samband med framläggande av ett för granskning i lagrådet upprättat

förslag till bestämmelser i hithörande ämnen, vilket lämpligen kan

anstå till grundlagsförslagets slutliga behandling inom riksdagen.

Tryckfrihetens innebörd och garantier för dess utövning.

De sakkunniga betona i främsta rummet behovet av en allmän tryckfrihet

såsom grundval för ett fritt samhällsskick och dess betydelse för att

möjliggöra kontroll över de allmänna organen. Ur dessa synpunkter anses

tryckfrihetens syfte böra vara att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en

allsidig upplysning. Därav följer att tryckfriheten bör betraktas ej blott såsom

en yttrandefrihet i mera inskränkt mening, en rätt att uttrycka egna

tankar och åsikter, utan även såsom en rätt att lämna upplysningar om

sakförhållanden. Såsom en speciell form av publikationsfriheten framstår

rätten att offentliggöra allmänna handlingar. Tryckfriheten bör emellertid

icke vara obegränsad. En avvägning måste ske mellan intresset av en vidsträckt

tryckfrihet och andra av samhället skyddade intressen. Sedan gammalt

har en sådan avvägning kommit till uttryck genom straffbud mot vissa

yttranden eller meddelanden. I subjektivt hänseende måste gälla att tryckfriheten

tillkommer varje medborgare i samhället; den bör alltså vara en

medborgerlig rättighet.

Enligt förslaget skall missbruk av tryckfriheten få beivras

endast genom åtal vid domstol och andra administrativa

ingripanden än sådana som hänföra sig till åtalet skola icke vara tilllåtna.

Denna grundsats kommer i första hand till uttryck genom ett stadgande

i 1 kap. 2 § första stycket, enligt vilket någon tryckningen föregående

granskning av skrift eller något förbud mot tryckning därav icke skall få

förekomma. I denna del intar förslaget samma ståndpunkt som gällande rätt.

Den angivna principen bör emellertid gälla icke endast förhandsingripanden

genom censur utan även administrativa åtgärder för att hindra utgivning

och spridning av redan tryckta skrifter. De sakkunniga framhålla att

konfiskation i administrativ ordning innebär ett försvagande av det rättsskydd

som enligt svensk rättsordning tillkommer den enskilde medborgaren

och att starka betänkligheter göra sig gällande att ens i de undantagsfall,

varom bestämmelser finnas i den nu gällande tryckfrihetsförordningen,

medgiva dylika ingrepp mot yttrandefriheten i tryckt skrift. Någon motsvarighet

till gällande bestämmelser om konfiskation i administrativ ordning

har icke upptagits i förslaget.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

Förslaget innefattar i vissa hänseenden en utvidgning av principen att

tryckfrihetsmissbruk får beivras endast domstolsvägen. De sakkunniga framhålla

att det kan ifrågasättas, om denna princip i tryckfrihetsförordningen

erhållit en sådan avfattning att den motsvarar alla de fall då ett inskridande

från myndighet eller enskilda kan sätta tryckfriheten i fara. De sakkunniga

föreslå därför att i 1 kap. 2 § andra stycket skall upptagas ett mera vidsträckt

stadgande. Detta innehåller att det ej på grund av skrifts innehåll

skall vara någon, myndighet eller enskild, tillåtet att genom åtgärd, som

icke äger stöd i tryckfrihetsförordningen, hindra tryckning eller utgivning

av skriften eller dess spridning bland allmänheten. I fråga om myndighet

torde enligt de sakkunniga detta stadgande kunna anses innefatta ett lagfästande

av redan gällande grundsatser. Däremot innebär stadgandet, i vad

det riktar sig mot åtgärder av enskild, en utvidgning i jämförelse med gällande

rätt. Tryckfrihetsförordningen har hittills icke ansetts kunna giva

handlingsregler för enskilda till skydd för tryckfrihetens utövning motsvarande

de för myndighet gällande. De sakkunniga framhålla att även i

fråga om enskilda ett behov av dylika regler kan föreligga samt anföra

härom följande:

Enskilda organisationer och sammanslutningar intaga stundom en sådan

ställning att de verksamt kunna hindra tryckning, utgivning eller spridning

av skrift, vars innehåll anses misshagligt eller anstötligt. I viss utsträckning

torde väl den uppfattningen att dylika åtgärder icke äro tillåtna ha vunnit

hävd, ehuru tryckfrihetsförordningen icke uttryckligt stadgar något därom.

Reaktionen mot skrifter som ansetts misshagliga eller anstötliga har i vissa

fall tagit sig uttryck i organiserade åtgärder till deras undertryckande. Tydligt

är att dylika åtgärder icke äro väl förenliga med en allmän tryckfrihet.

Denna kan icke få vara ett privilegium för vissa meningsriktningar;

endast lagens stadganden om missbruk av tryckfriheten skola utgöra tryckfrihetens

gränser. En rubbning av de sålunda en gång fastställda gränserna

kan väl av förhållandena vara motiverad men en sådan bör ske allenast under

de garantier och i den ordning grundlagen föreskriver. Upprätthållandet

av tryckfrihetens legala gränser skall åvila de organ vilka grundlagsenligt

anförtrotts denna uppgift och ske i den ordning som är stadgad i tryckfrihetsförordningen.

Det bör således ej heller vara enskild tillåtet att hindra

tryckfrihetens utövning. Även denna princip bör komma till uttryck i lagen.

De förbud mot åtgärder av myndighet eller enskild till hinder för tryckfrihetens

utövning, som sålunda böra uppställas, kunna emellertid å andra

sidan icke innefatta någon förpliktelse att medverka vid tryckning, utgivning

eller spridning av skrift. Myndighets skyldigheter i sådant hänseende

regleras av gällande författningar. I fråga om enskild gälla i allmänhet endast

civilrättsliga regler, enligt vilka dylik förpliktelse föreligger blott på

grund av eget åtagande. -—--Det må ock framhållas att det angivna

förbudet icke innefattar någon begränsning av den rätt som tillkommer annan

medborgare att inom ramen för den lagliga yttrandefriheten granska

innehållet i viss tryckt skrift samt därom uttala sitt omdöme och eventuellt

sitt ogillande. Denna konsekvens följer av yttrandefrihetens egen natur,

som inrymmer samma rätt för envar.

Några erinringar ha icke i remissyttrandena framställts mot den för förslaget

grundläggande principen att missbruk av tryckfriheten skall få

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

7

beivras endast genom åtal vid domstol eller mot det i konsekvens härmed

föreslagna avskaffandet av de stadganden om konfiskation utan rättegång i

vissa fall, vilka nu finnas upptagna i tryckfrihetsförordningen. Även de sakkunnigas

förslag att vidga garantierna för tryckfrihetens utövning genom

ett särskilt stadgande, riktat mot åtgärder som äro till hinder för tryckning

eller utgivning av skriften eller dess spridning bland allmänheten, har i

princip godtagits i de flesta yttrandena. Vissa betänkligheter ha dock i

några yttranden yppats mot att det föreslagna stadgandet ut sträckes till att

avse ej blott myndigheter utan även enskilda sammanslutningar och personer.

Departementschefen framhåller (s. 85—86) att den svenska tryckfrihetslagstiftningen

sedan gammalt bygger på grundsatsen att prövningen av tryckfrihetsmissbruk

skall ankomma på domstol och att några administrativa

ingripanden icke få förekomma. Denna grundsats har kommit till uttryck

1 86 § regeringsformen. Även den gällande tryckfrihetsförordningen ansluter

sig till samma princip. I fråga om förbud mot förhandscensur upprätthålles

principen ovillkorligt. Däremot förekomma vissa undantag som möjliggöra

konfiskation av redan utgiven tryckt skrift utan domstolsprövning,

nämligen den befogenhet som tillkommer Kungl. Maj :t i statsrådet att konfiskera

tryckta skrifter, vilka vållat missförstånd med främmande makt,

samt vissa utom riket på främmande språk tryckta skrifter. En form av

administrativ konfiskation förekommer även beträffande skrifter med disciplinupplösande

innehåll, vilka spridas vid trupp eller ombord å flottans fartyg;

i sistnämnda fall ankommer den slutliga prövningen av åtgärden på

riksdagens tryckfrihetskommitté. Departementschefen ansluter sig helt till

de sakkunnigas ståndpunkt att avvisa varje form av administrativt ingripande

mot tryckt skrift, även i de undantagsfall varom bestämmelser nu

finnas upptagna i tryckfrihetsförordningen. Enligt Kungl. Maj :ts förslag

skall sålunda konfiskation av tryckt skrift kunna beslutas endast av domstol

på grund av brott; därvid kvarstå dock möjligheterna att i avbidan på

domstolens ställningstagande lägga skriften under provisoriskt beslag.

Beträffande de sakkunnigas förslag att i ett särskilt stadgande (1 kap.

2 § andra stycket) meddela förbud såväl för myndigheter som enskilda att

på grund av skrifts innehåll, genom åtgärd som icke äger stöd i tryckfrihetsförordningen,

hindra tryckning eller utgivning av skriften eller dess spridning

bland allmänheten förordar departementschefen den begränsningen

att förbudet endast skall avse myndighet eller annat allmänt organ men

icke gälla i fråga om enskilda sammanslutningar eller personer. Härom

anför departementschefen (s. 86—87):

Såvitt angår åtgärder av myndighet eller annat allmänt organ torde icke

något vara att erinra mot det angivna stadgandet. I sådant hänseende synes

stadgandet tvärtom innebära eu värdefull förstärkning av tryckfrihetsslcyddet.

Genom stadgandet kommer till klart uttryck att förbudet mot åtgärder,

vilka hindra tryckfrihetens utövning, icke endast avser ordningsmakten och

rättsväsendet utan gäller på alla områden av den statliga eller kommunala

förvaltningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

Däremot inställer sig en stark tvekan om lämpligheten av att göra stadgandet

tillämpligt även beträffande enskilda sammanslutningar och personer.

Visserligen är det i och för sig riktigt att ej heller tvångsåtgärder från

enskilda till undertryckande av en misshaglig skrift i allmänhet böra få förekomma.

Stora svårigheter uppstå emellertid att i lag närmare angiva, i vilken

omfattning sådana enskilda åtgärder skola anses rättsstridiga. I praktiken

kan det därför hli vanskligt att upprätthålla en klar och otvetydig gräns

mellan å ena sidan förbjudna tvångsåtgärder och å andra sidan en tillåten

moralisk påverkan. Såsom justitiekanslersämbetet framhållit kunna t. ex.

åtgärder av ideella föreningar och andra enskilda organisationer mot skandaltidningar,

pornografiska skrifter och dylikt stundom anses mycket berättigade,

även om de ej inskränka sig till allenast ogillande omdömen och uttalanden.

Det må här erinras om de på enskilt initiativ tillkomna aktionerna

för att stävja utbredningen av Nick-Carter-litteraturen och tidningen Fäderneslandet.

Jag har därför ansett klokast att icke i tryckfrihetsförordningen

upptaga bestämmelser rörande åtgärder av enskilda sammanslutningar eller

personer; frågan om rättsstridigheten i sådana åtgärder bör bero av de rättsregler

som eljest gälla. Härav följer att jag saknar anledning ingå på den i

vissa yttranden berörda frågan om ett särskilt straffbud mot de åtgärder

som avses i stadgandet; rättsstridiga åtgärder av befattningshavare, vilka

äro bundna av ämbetsansvar, kunna enligt redan gällande regler utgöra

tjänstefel.

Frågan huruvida det föreslagna stadgandet i 1 kap. 2 § andra stycket bör

avse även enskilda har föranlett motioner i ämnet.

I de likalydande motionerna I: 387 av herr Holmbäck och II: 549 av herr

Ohlin hemställes, att det genom propositionen framlagda lagförslaget i förevarande

del erhåller samma innehåll som de sakkunnigas förslag.

I de likalydande motionerna I: 390 av herr Johansson, Johan Bernhard,

m. fl. och II: 550 av herrar Skoglund i Doverstorp och Andersson i Gisselås

hemställes, »att riksdagen för sin del måtte besluta om sådan ändring i förslaget

till tryckfrihetsförordning, att jämväl enskild vare förbjuden att genom

rättsstridig åtgärd hindra skrifts tryckning, utgivning eller distribution,

samt att riksdagen i anledning av denna motion måtte vidtaga de ändringar

i övrigt i förordningen, som därav eventuellt kunna bliva påkallade».

Rätten att lämna meddelande för offentliggörande i tryckt skrift.

De sakkunniga ha ansett det påkallat att stadga ett visst skydd för den

som lämnat ett muntligt eller skriftligt meddelande till författare eller utgivare

av tryckt skrift för offentliggörande i skriften, särskilt med tanke på

den fria nyhetsförmedlingens betydelse för pressens verksamhet.

Ett dylikt skydd följer i vissa fall redan av den gällande tryckfrihetsförordningens

bestämmelser. Delaktighetsansvar är nämligen vid tryckfrihetsbrott

uteslutet. Då tryckt skrift funnits vara brottslig, blir den som

enligt lagens regler är den ansvarige ensam straffad för brottet. Meddelande

som legat till grund för skriftens innehåll kan däremot icke föranleda straff

för meddelaren, även om meddelandet är straffbart enligt annan lag. En

förutsättning för denna straffrihet är dock, att meddelandet influtit i skrif
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

9

ten. Har så ej skett, intar meddelaren icke i straffrättsligt hänseende någon

särställning.

Då de sakkunniga bibehålla ett särskilt ansvarighetssystem för tryckfrihetsbrott,

blir en konsekvens härav att, liksom i gällande rätt, delaktiglietsansvar

icke ifrågakommer. De sakkunniga ha dock ansett frågan om

meddelarens ställning vara av så framträdande principiell betydelse att

denna fråga bör upptagas till särskild behandling. Förslaget innebär att

det i princip skall stå envar fritt att lämna uppgifter och underrättelser i

vad ämne som helst, då syftet därmed är offentliggörande i tryckt skrift

(1 kap. 1 § andra stycket). En begränsning har dock gjorts i fråga om den

personkrets, till vilken meddelandet får lämnas. Det föreslagna stadgandet

omfattar meddelande till författare eller utgivare eller, om för skriften

finnes särskild redaktion, till denna. Detta stadgande medför sålunda att

meddelaren blir fri från ansvar för sitt meddelande, oavsett om detta inflyter

i skriften eller ej. Det må emellertid framhållas att varje fortspridande

av meddelandet, som icke är nödvändigt för att möjliggöra dess offentliggörande

i skriften, är straffbart enligt vanliga regler.

I förslaget upptagas emellertid även vissa undantag från den nu angivna

huvudregeln för att möjliggöra beivran av brott mot tystnadsplikt. Fråga

om dylikt undantag, såvitt angår militära befattningshavare, har upptagits

av överbefälhavaren i skrivelse den 6 maj 1943 till chefen för försvarsdepartementet.

I skrivelsen anfördes att det med hänsyn till viktiga försvarsintressen

måste anses otillfredsställande att det icke låter sig göra att

lagfora en militär befattningshavare, som medverkat till att upplysningar

rörande militära förhållanden, vilka böra undanhållas obehöriga, inflyta

i tidningspressen. Möjligheten att straffa den som obehörigen lämnar uppgifter

för publicering i tryckt skrift har i direktiven för de sakkunniga

särskilt framhållits bland de spörsmål som borde utredas.

De sakkunniga anföra att de skäl som i allmänhet tala för att det bör

stå envar fritt att lämna uppgifter och underrättelser för offentliggörande

i tryckt skrift göra sig gällande även då fråga är om hemlig uppgift. Som

allmän regel anse de sakkunniga därför böra gälla att skyddet mot obehörigt

publicerande av dylika uppgifter tillgodoses allenast genom att offentliggörandet

beivras såsom tryckfrihetsbrott i den ordning som föreskrives

härom. En tillämpning av denna regel även i fråga om befattningshavare,

som i sin tjänst är bunden av tystnadsplikt, skulle emellertid medföra att

skyddet för de hemliga uppgifterna i hög grad försvagades.

Såsom närmare utvecklas i betänkandet (s. 125—126) kan ett undantagsstadgande,

som möjliggör beivran av brott mot tystnadsplikt i vissa

fall, ehuru uppgiften meddelats för offentliggörande i tryckt skrift, göras

mer eller mindre omfattande. Beträffande förhållanden, som beröra rikets

säkerhet, finnas bestämmelser om tystnadsplikt i 8 kap. strafflagen. Förpliktelsen

att iakttaga tystnad om dylika förhållanden gäller för envar;

mot denna förpliktelse svarar även ett i tryckfrihetsförordningen upptaget

publiceringsförbud. Utöver de nu berörda fallen kan tystnadsplikt, utan

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

motsvarighet i tryckfrihetsförordningen, vara föreskriven antingen allenast

för vissa befattningshavare eller för befattningshavare jämte andra personer.

I vissa fall finnas bestämmelser härom i lag; i andra fall framgår

tystnadsplikten av administrativa författningar eller av föreskrifter, som

eljest meddelats i administrativ ordning.

Med hänsyn till att ett undantagsstadgande innebär en inskränkning i

yttrandefriheten och även berör rätten till anonymitet anse de sakkunniga

angeläget att detta får en fast avgränsning. Det föreslås därför skola gälla

endast i fråga om befattningshavares tystnadsplikt; med befattningshavare

jämställes dock den som utövar allmän tjänsteplikt, t. ex. värnplikt. Vidare

begränsas undantaget till tystnadsplikt som är stadgad i lag; därmed

avses således i första rummet lagbestämmelser till skydd för rikets säkerhet

och därutöver de stadganden om tystnadsplikt, som eljest äro meddelade

i lag, men icke administrativa författningar, vilka stadga tystnadsplikt,

och ej heller andra administrativa föreskrifter därom (7 kap. 3 §).

Grundsatsen om frihet för envar att lämna meddelande för offentliggörande

i tryckt skrift skall enligt förslaget gälla även då skriften tryckes

utom riket; därmed avses att skapa ett skydd även för nyhetsförmedlingen

till utlandet. För sådant fall föreslås dock ett något vidsträcktare undantag;

varje brott mot tystnadsplikt, föreskriven i lag, skall i sådant fall

kunna beivras med tillämpning av därom gällande lagregler (13 kap. 5 §).

Värdet av den principiella ståndpunkt som förslaget intagit har understrukits

i flera remissyttranden. Vissa betänkligheter ha emellertid även anförts,

därvid framhållits att meddelaren enligt förslaget skyddas i alltför

hög grad, då hans meddelande enligt allmän lag är brottsligt såsom ärekränkningsbrott.

Det särskilda stadgande angående ansvar för meddelaren

i vissa fall som de sakkunniga föreslagit (7 kap. 3 §) har nämligen icke

givits en så vidsträckt omfattning att meddelandets ärekränkande eller

eljest förgripliga innehåll kan grunda ansvar för meddelaren. I några yttranden

har anförts att sistnämnda stadgande även i andra hänseenden är

otillräckligt. Å andra sidan ha betänkligheter anförts även mot det ansvar

för meddelaren som de sakkunniga föreslå. Det har sålunda påyrkats att

ansvar för meddelaren över huvud taget icke skulle förekomma eller att

detta i varje fall skulle begränsas till att avse endast uppgifter rörande förhållanden,

vilka angå rikets säkerhet.

Departementschefen framhåller att den fria nyhetsförmedlingen under

moderna förhållanden blivit en väsentlig sida av tryckfrihetens utövning

och att därför denna verksamhet i princip bör vara underkastad tryckfrihetsförordningens

bestämmelser. Härav följer emellertid att den som meddelat

uppgifter och underrättelser för offentliggörande i tryckt skrift kan

ställas till ansvar för sitt meddelande endast om bestämmelser rörande sådant

ansvar finnas upptagna i tryckfrihetsförordningen.

Beträffande omfattningen av det ansvar som i sådant hänseende bör förekomma

förordar departementschefen i två hänseenden en utvidgning utöver

vad de sakkunniga föreslagit. I Kungl. Maj :ts förslag har sålunda upptagits

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

11

en bestämmelse i 7 kap. 3 § första stycket, vilken möjliggör bei\ian enligt

allmän lag av ärekränkning mot enskild person, då meddelande som innefattar

sådant brott icke blivit infört i skriften. Vidare har den av de sakkunniga

föreslagna bestämmelsen angående ansvar för brott mot tystnadsplikt

i vissa fall, vilken enligt Kungl. Maj ds förslag upptagits såsom andra

stycke i paragrafen, utvidgats till att omfatta ej blott tystnadsplikt som är

angiven i lag utan även sådan som följer av författning.

Departementschefen utvecklar sin ståndpunkt till dessa fragoi sålunda (s.

88—90):

Frågan, i vilken utsträckning meddelare bör kunna göras ansvarig, kan

icke ses helt isolerad; den sammanhänger med den ståndpunkt som den

svenska rätten eljest intagit till anonymitetsskyddet och till ansvaret tor

tryckfrihetsbrott. En avgörande synpunkt har härvid varit att möjliggöra

att uppgifter framkomma rörande förhållanden av allmänt intresse och motverka

de krafter som obehörigen kunna vilja förhindra att sådana uppgifter

bringas till allmän kännedom. Utkrävande av ansvar för meddelande, vilket

lämnats för offentliggörande i tryckt skrift, kan verka hämmande på dylika

upplysningar, även då dessa äro sanningsenliga. Denna synpunkt talai för

att ansvar utkräves endast för vad som blivit offentliggjort i skriften och

blott av den därför ansvarige, men att meddelaren icke kan ställas till ansvar

för sitt meddelande. Detta är också, såsom jag nyss framhållit, den

gällande rättens ståndpunkt i de fall då meddelandet influtit i skriften, a

andra sidan måste emellertid beaktas att ett utkrävande av ans''\ ai endast av

den som är ansvarig för skriften på grund av vad som blivit däri offentliggjort

icke lämnar ett tillräckligt skydd mot spridandet av brottsliga meddelanden.

Båda de nu angivna synpunkterna kunna icke på en gång tillgodoses.

Det är nödvändigt att här göra en avvägning mellan olika intressen.

Vid en sådan avvägning göra sig i viss mån olika synpunkter gallande i

fråga om kränkande eller eljest förgripliga uttalanden å ena sidan och brott

mot tystnadsplikt å andra sidan. I fråga om meddelanden, vilka äro brottsliga

i förstnämnda hänseende, vill jag särskilt hänvisa till vad länsstyrelsen

i Kronobergs län anfört om att förslaget öppnar en möjlighet att ostraffat

kringsprida äreröriga beskyllningar mot oförvitliga medborgare och därför

icke lämnar ett tillräckligt skydd för den enskilde. Det kan väl icke av dessa

skäl anses tillrådligt att meddelaren alltid skulle kunna ställas till ansvar

för sitt meddelande. En sådan ståndpunkt borde, mera konsekvent genomförd,

leda till att vissa ärekränkningsbrott, vilka endast röra privatförhållanden,

icke betraktades som tryckfrihetsbrott, då de förekomma i tryckt

skrift, utan behandlades enligt allmän lag. De sakkunniga ha berört detta

spörsmål i samband med frågan om juryprövning av skriftens brottslighet

(s. 276—277) men icke funnit en dylik uppdelning av ärekränkningsbrottcn

kunna åvägabringas. Även om sålunda den allmänna regeln, att den

för skriften ansvarige svarar för vad som införts i skriften och att meddelaren

icke kan ställas till ansvar för sin medverkan i detta brott, synes

böra gälla i fråga om de meddelanden som nu avses, anser jag dock skäl

föreligga att bibehålla möjligheten till beivran av ärekränkningsbrott mot

enskild person, då meddelandet icke influtit i skriften. Ur tryekfrihetssynpunkt

torde några allvarligare betänkligheter icke kunna anföras häremot,

då sådan beivran av ärekränkning mot enskild person icke kan anses inskränka

yttrandefriheten i fråga om dess väsentliga uppgift att möjliggöra

kontroll över myndigheter och andra allmänna organ. Å andra sidan må

framhållas att även ämbetsman kan ärekränkas i sin egenskap av enskild

person.

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

Vad härefter angår frågan, i vilken utsträckning brott mot tystnadsplikt

bör kunna beivras, då sådant brott skett genom meddelande för offentliggörande

i tryckt skrift, måste i främsta rummet hänsyn tagas till behovet

av skydd för rikets säkerhet. Då sådant brott begås av de personer som avses

i de sakkunnigas förslag, främst innehavare av allmän befattning, föreligga

så starka skäl för en beivran att ett undantag från eljest gällande

regler är oavvisligt. Åtal och straff bör således kunna följa, oavsett om meddelandet

influtit i skriften. Mera tveksamt är om ett sådant undantag bör

utsträckas till att avse även andra brott mot tystnadsplikt. De sakkunniga

ha härvid framhållit det otillfredsställande i att t. ex. hemliga skriftermål,

yrkeshemligheter eller uppgifter om behandling av könssjukdomar hos

namngivna personer kunna offentliggöras i tryckt skrift, utan att någon

möjlighet föreligger att inskrida ens mot den "befattningshavare, som tillhandahållit

uppgiften för publicering. Även andra liknande exempel skulle

kunna anföras. Den av de sakkunniga föreslagna regeln att brott mot tystnadsplikt,

som är angiven i lag, skall kunna beivras, men icke brott mot

tystnadsplikt, som följer av administrativa bestämmelser, synes dock icke

utgöra en tillfredsställande lösning. Det må vara riktigt att icke varje i administrativ

ordning meddelad föreskrift om tystnadsplikt bör få medföra

en inskränkning i tryckfriheten. Det kunde uppstå risker för den legitima

kritikrätten, om detta skulle gälla i fråga om olika myndigheters föreskrifter

om sekretess. Annorlunda är förhållandet beträffande sådana i det föregående

exemplifierade tystnadsregler som innefattas i gällande författningar.

Och i fråga om dessa synes det ej möjligt att göra skillnad mellan lagar

och andra författningar.

Med de utvidgningar som framgå av vad jag nu anfört biträder jag de

sakkunnigas förslag. Även det vidsträcktare undantagsstadgande, vilket avser

de fall da meddelandet lämnats för offentliggörande i skrift som tryckes

utom riket, anser jag kunna godtagas, om motsvarande utvidgningar

göras. °

Den ståndpunkt Kungl. Maj :t sålunda intagit till frågan om ansvar för

den som lämnat meddelande för offentliggörande i tryckt skrift har föranlett

motioner i ämnet.

I de likalydande motionerna 1: 385 av herr Näsgård och herr Persson,

Ivar, och II: 548 av herr Nilson i Spånstad hemställes, att 7 kap. 3 § ej skall

innehålla sådana bestämmelser om ärekränkningsbrott som föreslagits i

propositionen samt att reglerna om tystnadsplikt i paragrafens andra stycke

skola överensstämma med vad de sakkunniga föreslagit.

I de likalydande motionerna I: 387 av herr Holmbäck och II: 549 av herr

Ohlin hemställes, att det genom propositionen framlagda lagförslaget i förevarande

del erhåller samma innehåll som de sakkunnigas förslag.

Trycbfrihetsbrotten.

I den gällande tryckfrihetsförordningen angivas de lagliga gränserna för

tryckfriheten genom straffbud mot vissa yttranden och meddelanden. Det

har varit avsett att tryckfrihetsförordningen i detta hänseende skall vara

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

13

uttömmande. Denna grundsats har kommit till uttryck i 1 § 1 mom. tryckfrihetsförordningen,

där det stadgas bl. a. att ej någon i annat fall än tryckfrihetsförordningen

stadgar må kunna tilltalas eller straffas för tryckt

skrifts innehåll.

Emellertid har tolkningen av denna grundsats föranlett vissa svårigheter.

Tryckfrihetsförordningen har icke ansetts kunna reglera varje förfarande,

vari tryckt skrifts innehåll, taget i bokstavlig mening, kommit till

användning. Brottsligheten av vissa sådana gärningar bedömes omedelbart

enligt allmän lag, t. ex. då fråga är om bedrägeri eller illojal reklam. De

sakkunnigas förslag intar i detta hänseende principiellt samma ståndpunkt

som gällande rätt. Vissa brottsliga gärningar, som ske genom eller med

tillhjälp av tryckt skrift, skola sålunda, såsom närmare utvecklas i betänkandet

(s. 115—121 och 250—251), alltjämt bedömas enligt allmän lag.

Inom det område som hänföres till tryckfrihetsbrotten är däremot tryckfrihetsförordningens

uppräkning uttömmande; någon ytterligare kriminalisering

kan icke ske annat än genom ett däri upptaget straffbud.

Tryckfrihetsbrotten indelas enligt förslaget i otillåtet yttrande och otillåtet

offentliggörande. Till den förra gruppen hänföras brott som innebära

att yttrande eller meddelande i skriften har ett förgripligt innehåll; brott

inom den senare gruppen bestå däri att sakförhållande av hemlig natur

röjes.

De sakkunniga anföra att ur principiell synpunkt samma inskränkningar

i yttrandefriheten böra gälla, vare sig fråga är om yttrande eller meddelande

i tryckt skrift eller om en framställning i annan form, samt att därför

bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen om otillåtet yttrande i tryckt

skrift böra överensstämma med motsvarande stadganden i den allmänna

strafflagen. Såsom framgår av betänkandet (s. 126—130) föreligger för

närvarande vissa skillnader mellan tryckfrihetsförordningens brottskatalog

och strafflagen. Dessa skillnader skulle således enligt förslaget bringas

att upphöra.

Beträffande sambandet i lagtekniskt hänseende mellan tryckfrihetsförordningen

och strafflagen framhålla de sakkunniga att det å ena sidan av

konstitutionella skäl är påkallat att tryckfrihetsförordningen angiver vad

som är tryclcfrihetsbrott, men att å andra sidan den enhetlighet som ur

principiell synpunkt är påkallad främjas av att bestämmelserna icke blott

ha samma materiella innehåll utan även anknytas till varandra. Förslaget

innehåller därför en uppräkning av de i strafflagen upptagna brott vilka

skola anses som otillåtet yttrande, då de förövas genom tryckt skrift; dessa

brott angivas därvid endast genom brottsbeteckning eller på annat kortfattat

sätt.

Såsom otillåtet offentliggörande genom tryckt skrift upptages i första

hand offentliggörande av allmän handling, som skall hållas hemlig. Härvid

avses dock endast återgivande av handlingen helt eller delvis, men ej

referat därav eller meddelande av därur hämtade uppgifter. Ett mera all
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

mänt publiceringsförbud, vilket gäller alla uppgifter, vare sig de härröra

från allmänna handlingar eller erhållits på annat sätt, föreslås skola gälla

endast i fråga om förhållanden, vilkas röjande skulle enligt lag innefatta

brott mot rikets säkerhet. Vilka dessa förhållanden äro angives icke närmare

i förslaget; härom hänvisa de sakkunniga till strafflagens bestämmelser

i ämnet. Utöver de nu berörda allmänna stadgandena föreslås vissa

mera speciella publiceringsförbud.

Vad de sakkunniga föreslagit angående den principiella omfattningen av

tryckfrihetsbrotten har i allmänhet icke föranlett några erinringar i remissyttrandena.

Olika meningar ha däremot kommit till uttryck angående förhållandet

mellan tryckfriheten och yttrandefriheten i allmänhet och särskilt

det lagtekniska sambandet mellan tryckfrihetsbrotten och motsvarande i allmän

lag angivna brott. I några yttranden tillstyrkes de sakkunnigas förslag

och i ett stort antal yttranden har förslaget i denna del lämnats utan erinran.

Å andra sidan framställas i vissa yttranden starka betänkligheter mot förslaget.

Därvid anföres i huvudsak att den föreslagna metoden för angivande

av vad som är tryckfrihetsbrott medför ett försvagande av grundlagsskyddet.

Då tryckfrihetsbrotten icke beskrivas lika utförligt som i gällande tryckfrihetsförordning,

skulle det nämligen vara möjligt att inskränka tryckfriheten

utan grundlagsändring genom att straffbuden i allmän lag finge ett vidsträcktare

innehåll.

Departementschefen har i princip godtagit de sakkunnigas förslag men i

anledning av den kritik som riktats mot detta förordat en omarbetning av

bestämmelsen angående otillåtet yttrande (7 kap. 4 §) på sådant sätt att

denna upptager utförligare brottsbeskrivningar. Härom anför departementschefen

närmare (s. 91—92):

Den principiella utgångspunkten att missbruk av tryckfriheten får beivras

endast genom rättegång vid domstol medför att de straffbud som domstolen

har att tillämpa i sådant mål även innefatta de lagliga gränserna

för tryckfriheten. Dessa straffbud äro således av grundläggande betydelse

för tryckfrihetens materiella innehåll. Otvivelaktigt är det en riktig princip

att yttrandefriheten bör vara av samma utsträckning, vare sig fråga

är om framställning i tryckt skrift eller på annat sätt. Denna tanke har

legat till grund för gällande tryckfrihetsförordning, ehuru lagstiftningen

sedermera kommit att uppvisa vissa skiljaktigheter.

I vissa äldre förslag har detta krav på enhetlighet tillgodosetts på det

sättet att i tryckfrihetsförordningen upptagits en helt allmän hänvisning

till allmän lag i fråga om de brott som skola anses som tryckfrihetsbrott.

Att på detta sätt utbryta regleringen av tryckfrihetens gränser ur tryckfrihetsförordningen

är uppenbarligen konstitutionellt betänkligt. Tryckfrihetsförordningen

bör angiva, vilka brott som äro tryckfrihetsbrott. Därvid är

det emellertid tänkbart att antingen giva dessa straffbud en självständig karaktär

eller att skapa ett lagtekniskt samband mellan dem och motsvarande

stadganden i strafflagen. Hur denna fråga löses får betydelse vid lagändringar.

En ändrad uppfattning, som medför upphävande eller begränsning av

straffbud i allmän lag, bör omedelbart återverka även beträffande tryckfrihetsbrott;

det finns i sådant fall icke någon anledning att vidhålla krimi
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

15

naliseringen av dessa gärningar, då de ske genom tryckt skrift. Att i motsats

till vad nu i huvudsak är fallet upptaga självständiga straffskalor i

tryckfrihetsförordningen synes icke vara påkallat; i detta hänseende bör

tryckfrihetsförordningen hänvisa till allmän lag. På grund av vad nu anförts

bör alltså tryckfrihetsförordningen innehålla en uppräkning av de brott

som äro tryckfrihetsbrott, vilken uppräkning icke kan utvidgas annat än

genom grundlagsändring, men denna brottskatalog bör hänvisa till allmän

lag och icke gälla i vidare mån än motsvarande gärningar även enligt allmän

lag äro straffbara. Så till vida vill jag alltså ansluta mig till de sakkunnigas

förslag. Däremot synes mig den kritik som i vissa yttranden framförts mot

den av de sakkunniga använda metoden för angivande av brotten vara berättigad.

Ett angivande av brotten endast genom brottsbeteckningar eller på

annat kortfattat sätt främjar väl den enhetliga regleringen men innebär samtidigt

ett betänkligt försvagande av de konstitutionella garantierna för tryckfrihetens

materiella innehåll. Därför har jag låtit omarbeta förslaget på

sådant sätt att detta upptager utförligare beskrivningar av vad som skall anses

som otillåtet yttrande. Dessa beskrivningar överensstämma med motsvarande

stadganden i strafflagen eller i det förslag till ändring i strafflagen

som framlägges för årets riksdag. Därigenom eftersträvas alltså en enhetlig

reglering men försvåras samtidigt inskränkningar i tryckfriheten genom ett

utvidgande av straffbuden i annan ordning än som gäller för grundlagsändring.

Mot de sakkunnigas förslag att beträffande otillåtet offentliggörande

mera allmänt hänvisa till regleringen i allmän lag synas däremot samma

principiella betänkligheter icke göra sig gällande. Detta förslag innebär, jämfört

med den gällande tryckfrihetsförordningen, starkare garantier, därigenom

att Kungl. Maj :t icke längre skall äga befogenhet att utfärda publiceringsförbud,

såsom nu i vissa fall kan förekomma. Publiceringsförbuden

skola alltså vara angivna i lag; gränserna för sådan lag torde vara tillräckligt

noga angivna i förslaget.

Ansvarighetsregler.

Enligt allmänna straffrättsliga ansvarighetsregler kan, då flera personer

medverkat till brott, ansvar inträda ej blott för den som åstadkommit det

brottsliga resultatet såsom gärningsman, utan även för andra som anstiftat

brottet eller annorledes medverkat däri. I tryckfrihetsrätten har emellertid

sedan gammalt förekommit särskilda, från dessa allmänna bestämmelser

avvikande ansvarighetsregler, enligt vilka straffet för tryckfrihetsbrott i

princip drabbar endast en person såsom ansvarig för skriften. Denne har

alltså att svara ej blott för sina egna åtgärder utan för att skriften blivit utgiven

med brottsligt innehåll. I vissa situationer, då ansvaret icke kan utkrävas

av den som i tryckfrihetsförordningen angives såsom i första hand

ansvarig, övergår ansvaret på annan subsidiärt ansvarig.

Beträffande utvecklingen av dessa ansvarighetsregler och särskilt den utformning

de erhållit genom 1941 års ändringar i tryckfrihetsförordninger

hänvisas till de sakkunnigas betänkande (s. 139—144).

opaginerad Kontrollera mot PDF

61

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

De sakkunniga föreslå att särskilda ansvarighetsregler för tryckfrihetsbrott,

med den principiella innebörd som nyss angivits, skola bibehållas. Sådana

regler ha tidigare motiverats med att ansvar för medverkan skulle

kunna verka hämmande på yttrandefriheten. De personer som komma i

fråga såsom medverkande, särskilt vid skriftens tryckning, utgivning och

spridning, skulle nämligen ofta i tveksamma fall vägra sin medverkan och

därigenom skulle yttrandefriheten lida inskränkning, som kunde sträcka

sig avsevärt längre än förebyggandet av tryckfrihetsbrott betingar. De sakkunniga

framhålla i anslutning härtill såsom sin ståndpunkt att det otvivelaktigt

är till gagn för tryckfriheten att endast en person har att taga

ställning till frågan, om han såsom ansvarig för skriften vill medverka till

dess tryckning och utgivning. Även för att underlätta ett snabbt ingripande

mot tryckfrihetsbrott utan vidlyftigare efterforskningar i det enskilda fallet

anse de sakkunniga det vara av betydelse att ansvaret kan göras gällande

mot en i lagen angiven person. Sistnämnda synpunkt gör sig särskilt gällande,

då fråga är om tryckfrihetsbrott i den periodiska pressen. Ett efterforskande

av författaren, då denne är anonym, skulle — framhålla de sakkunniga

vidare — vare sig skriften är periodisk eller icke, innebära ett

uppgivande av det anonymitetsskydd som sedan lång tid tillbaka upprätthålles

i den svenska tryckfrihetsrätten.

Beträffande principerna för det subsidiära ansvaret anföra de sakkunniga

att detta bör vara så anordnat att allenast den som haft möjlighet och

anledning att förhindra den brottsliga skriftens utgivning drabbas dära^.

De sakkunniga yttra härom vidare:

Detta ansvar bör vara begränsat till vissa närmare angivna personer, som

enligt allmänna regler äro att anse som medverkande, och den subsidiärt

ansvarige bör på förhand kunna beräkna om ansvaret kommer att drabba

honom. För honom inställer sig då spörsmålet, om han är villig och beredd

att åtaga sig ett sådant ansvar. Lämnar han sin medverkan till skriftens

tryckning och utgivning, oaktat han kunnat inse att han skulle bli ansvarig

för denna, är det ock berättigat att han får bära ansvaret. Förutsättning

för överförande av ansvaret till senare led i ansvarighetskedjan bör således

vara allenast omständighet, som föreligger då skriften utgives eller

den subsidiärt ansvarige eljest tar befattning med skriften. Vad som inträffat

senare, såsom den för skriften ansvariges död eller avvikande ur landet,

bör däremot icke medföra en övergång av ansvaret.

Med hänsyn till de principer som de sakkunniga sålunda funnit böra ligga

till grund för det subsidiära ansvaret föreslå de sakkunniga vissa ändringar

i de bestämmelser härom som tillkommo genom 1941 års lagstiftning. Förslaget

innehåller, liksom den gällande tryckfrihetsförordningen, olika ansvarighetsregler

för periodisk skrift och för annan tryckt skrift.

Av betydelse för ansvarighetsreglernas principiella innebörd är, i vad

mån vid bedömande av tryckt skrifts brottslighet avseende skall fästas vid

subjektiva omständigheter. För att en handling eller underlåtenhet enligt

allmän strafflag skall anses brottslig krävs att gärningsmannen ådagalagt

en viss viljeriktning — uppsåt eller oaktsamhet. De särskilda straff buden

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

17

i strafflagen anses i regel kräva uppsåt i förhållande till där beskrivna gärningar.

Endast då det uttalats i brottsbeskrivningen eller framgår av sammanhanget

anses en oaktsam gärning kunna straffas.

Ansvaret för tryckfrihetsbrott är emellertid, såsom förut framhållits, icke

begränsat till den egna gärningen utan avser att skriften blivit utgiven med

brottsligt innehåll. För den som är skriftens upphovsman kan väl detta

innehåll icke vara främmande, men övriga i egenskap av utgivare, ägare,

förläggare, boktryckare eller utspridare ansvariga personer kunna tydligen

lämna sin medverkan utan att själva ha tagit del av innehållet i skriften.

De sakkunniga framhålla att dylik omständighet icke kan få lända dem

till befrielse från straff, då de äro ansvariga för brottet. Därför föreslås

ett stadgande om att, vid bedömande av ansvaret, vad skriften innehåller

skall anses infört däri med den ansvariges vetskap och vilja.

I sådant hänseende kan alltså icke åberopas att den ansvarige ej handlat

uppsåtligt. Andra omständigheter, som ur straffrättslig synpunkt kunna

inverka vid bedömandet av viss gärning, skola däremot, såsom närmare

utvecklas i betänkandet (s. 156), om de i det särskilda fallet kunna läggas

den tilltalade till last, beaktas även i fråga om tryckfrihetsbrott. En förutsättning

härför är således att den för skriften ansvarige i förhållande till

sådana omständigheter haft uppsåt eller, då redan oaktsamhet är av straffrättslig

betydelse, visat oaktsamhet.

I remissyttrandena har de sakkunnigas principiella ställningstagande till

frågan om bibehållande av ett särskilt ansvarighetssystem för tryckfrihetsbrotten

i allmänhet lämnats utan anmärkning. Även de principer som de

sakkunniga ansett böra vara grundläggande för det subsidiära ansvaret ha

i de flesta yttrandena godtagits.

Departementschefen ansluter sig till de sakkunnigas förslag i fråga om

ansvarighetsreglerna.

Rättegången i tryckfrihetsmål.

I direktiven för de sakkunniga framhöllos i första hand bland de ämnen

som borde uppmärksammas reglerna om tryckfrihetsprocessen och juryinstitutionen,

sådana dessa regler utformats vid 1937 års reform. Departementschefen

anförde bl. a. att vägande anmärkningar obestridligen kunde

riktas mot det bestående jurysystemet och att därför lämpliga åtgärder

borde övervägas för att vinna en bättre ordning. Huruvida man därvidlag

borde införa ett system med lekmän som meddomare eller närmast eftersträva

en partiell reform på juryinstitutionens grund, ville departementschefen

lämna öppet. Om det skulle anses lämpligast att bibehålla juryn,

borde reglerna för dess sammansättning jämkas i sådan riktning att juryn

i sin helhet komme att utgöras av personer, vilka icke alltför sällan deltoge

i rättsskipningen och stode fullt självständiga gentemot parterna i de enskilda

målen.

2 Biliang till riksdagens protokoll 1948. 5 samt. 2 avd. Nr 30.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

De sakkunniga anföra att det under utredningen visat sig medföra de

största svårigheterna att finna lämpliga regler för lekinannainflytandet i

tryckfrihetsmålen. Såsom i direktiven föreskrives ha de sakkunniga mot

varandra vägt möjligheterna att införa ett system med lekmän såsom meddomare

eller att vidtaga en partiell reform på juryinstitutionens grund.

Möjligheten att för tryckfrihetsmålen införa en särskild centraldomstol med

lekmän såsom bisittare har även undersökts; denna väg har dock ej visat

sig framkomlig. De sakkunniga ha i valet mellan dessa olika möjligheter

funnit övervägande skäl tala för juryns bibehållande.

I den närmare motiveringen för denna ståndpunkt (s. 183—186) hänvisa

de sakkunniga i första hand till de skäl som åberopats vid tryckfrihetsjuryns

inrättande år 1815 och vid de överväganden som därefter förekommo

om införande av jury även i den allmänna brottmålsprocessen, varvid

tanken på en sådan allmän juryinstitution avvisades men behovet och lämpligheten

av tryckfrihetsjuryn starkt underströks. Bland de skäl som sålunda

tidigare åberopats framhålla de sakkunniga särskilt att juryn genom sin

folkliga anknytning skulle utgöra ett särskilt skydd för tryckfriheten och

att juryn för brottslighetens bestämmande skulle äga ett friare utrymme

än domaren. De sakkunniga yttra härom att, även om juryn lika litet som

domstolen äger i sin dömande verksamhet åsidosätta lagens bestämmelser,

det dock är uppenbart att juryn kan friare bedöma det föreliggande processmaterialet

och därom draga andra slutsatser än juristdomaren samt att

det i tryckfrihetsmål är av värde att bedömandet av den skrift som föranlett

åtal kan grundas på hur denna i allmänhet uppfattas av omdömesgilla,

vidsynta och självständiga samhällsmedlemmar.

Vidare utveckla de sakkunniga sina synpunkter på frågan om juryns bibehållande

sålunda:

Vid tidpunkten för juryns införande var ur folklig synpunkt huvudsyftet

med juryn att denna skulle utgöra ett värn mot övergrepp från regeringsmakten

och ämbetsmännen. Uppenbart har denna utgångspunkt genom den

senare politiska utvecklingen förskjutits. Grundvalen för regeringsbildningen

är numera i allmänhet majoritetsförhållandena inom riksdagen. I förhållande

till den eller de majoritetsgrupper, som i regel utgöra regeringens parlamentariska

stöd, intaga andra partigrupper ställning av opposition och

det faller till stor del på dennas lott att ej minst genom pressen utöva den

politiska kontrollen över samhällsorganen och deras verksamhet. Att avgöra

var gränsen skall dragas mellan befogad presskritik och straffvärt yttrande

är ej sällan en svår och grannlaga uppgift. En jury, som företräder en upplyst,

allmänt medborgerlig uppfattning, synes i allmänhet vara mera skickad

för denna uppgift än en domstol. För domstolarnas egen auktoritet kan del

ock vara till fördel, att de icke göras till skiljedomare i politiska frågor. Å

andra sidan kan ej förbises att juryns ledamöter, särskilt i politiskt upprörda

tider, i högre grad än yrkesdomaren, som i sin domargärning ständigt måste

ha för ögonen att bedöma varje sak efter dess egen beskaffenhet, lättare

låta sig påverkas av ställningstaganden och stämningar, som icke höra samman

med ett objektivt bedömande av det föreliggande fallet. En sådan

ojämnhet i rättstillämpningen är särskilt betänklig, om därigenom en skrift,

som vid ett objektivt bedömande bort frikännas, skulle drabbas av ansvars
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

19

påföljd. I en sådan utveckling, som dock hittills torde varit främmande för

den svenska juryn, kan ligga en fara för tryckfriheten. Vad nu yttrats sammanhänger

emellertid mindre med frågan om juryns bibehållande än med

spörsmålet angående omfattningen av juryns befogenheter och dess sammansättning.

Vid övervägande av de skäl, som kunna anföras mot och för

juryinstitutionen i tryckfrihetsmål, ha de sakkunniga kommit till den uppfattningen

att denna institution alltjämt bör bibehållas. Den har nu i mer

än ett sekel varit införlivad med vår tryckfrihetsprocess. Väl kunna meningarna

vara delade om det sätt på vilket juryinstitutionen fyllt sin uppgift;

vad angår tryckfriheten i dess viktigaste beståndsdel, den politiska

yttrandefriheten, torde dock några anmärkningar icke kunna riktas mot

juryn. Härmed är icke sagt att ej juryinstitutionen är behäftad med vissa

brister. Dessa brister skola behandlas i det följande tillika med de förslag

som de sakkunniga framlägga för deras avhjälpande.

I remissyttrandena har de sakkunnigas förslag att tryckfrihetsmålen skola

upptagas av allmän domstol, nämligen vissa rådhusrätter, samt att lekmannainflytandet

i sådana mål skall tillgodoses genom juryinstitutionens

bibehållande tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det övervägande flertalet

hörda myndigheter och sammanslutningar. Några myndigheter förorda

dock att juryinstitutionen avskaffas och att tryckfrihetsmålen anförtros åt

de allmänna domstolarna i vanlig sammansättning. Länsstyrelsen i Kronobergs

län uttalar sig för att tryckfrihetsmålen skola upptagas av allmän

domstol i sådan sammansättning att lekmännen ingå däri såsom meddomare

med individuell rösträtt. En särställning intar det vid Svea hovrätts

utlåtande fogade yttrande som avgivits av hovrättens president. Denne förordar

att för tryckfrihetsmålen skall inrättas en för hela riket gemensam

specialdomstol, vilken skulle vara sammansatt av två yrkesdomare och fem

lekmän. Samtliga ledamöter skulle utses av Kungl. Maj :t inom förslag på

tre personer för varje ledamot, avgivet av vissa korporationer eller sammanslutningar.

Av lekmännen skulle en representera den allmänna kulturöversikten

och utses efter förslag av Svenska akademien samt de fyra övriga

företräda yrkesintressen och utses efter förslag av yrkesorganisationer,

nämligen två för den periodiska pressen, en för författarvärlden och en för

förläggare och boktryckare.

Departementschefen ingår först på frågan, huruvida tryckfrihetsmålen

skola upptagas av allmänna domstolar eller om en eller flera specialdomstolar

böra inrättas för dessa mål, och finner därvid övervägande skäl tala

för att prövningen av dessa mål bör vara inordnad i den allmänna rättsskipningens

ram (s. 94—96). Vad härefter angår frågan om juryinstitutionens

bibehållande ansluter sig departementschefen till de sakkunnigas förslag.

Denna ståndpunkt utvecklas närmare sålunda (s. 96—97):

Frågan om juryinstitutionens bibehållande sammanhänger med juryns

sammansättning och befogenheter, vilka frågor jag skall behandla i det följande.

Ställningstagandet innebär alltså ett val mellan den i flera hänseenden

förbättrade juryinstitution som de sakkunniga föreslå och ett anordnande

av lekmannainflytandet i form av nämnd. Skillnaden är framför

allt den att juryn intar en mera fristående ställning än näinden. Juryn

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

i tryckfrihetsmål har att ensam taga ställning till frågan om skriftens

brottslighet och lämna domstolen ett jakande eller nekande svar på de

frågor härom som riktats till juryn. Nämnden däremot bildar tillsammans

med den lagfarne domaren ett domarkollegium, som vid målets avgörande

sammanträder under domarens ledning. Därvid har nämnden endast kollektiv

rösträtt; den kan göra sin mening gällande framför domarens uppfattning,

allenast om den är enig eller, i vissa fall, fattat sin ståndpunkt

med en mycket starkt kvalificerad majoritet.

Den fristående ställning juryn sålunda intager har uppenbarligen stor betydelse

såsom en folklig garanti för tryckfriheten, i främsta rummet den

politiska yttrandefriheten. Juryinstitutionen har säkerligen under den tid

den varit införlivad med vår tryckfrihetsprocess haft väsentlig del i vidmakthållandet

av yttrandefrihet och därigenom i sin mån bidragit till en

samhällsutveckling på demokratisk grund. Å andra sidan har nämnden också

sina speciella fördelar. Genom sin permanens och större förtrogenhet

med domarvärv ger nämnden vissa garantier för en säkrare rättstillämpning.

Tillräckliga skäl för ett brytande av traditionen på detta område synas

mig dock icke vara anförda. Tvärtom finner jag övervägande skäl tala

mot en lagändring som begränsar garantierna för yttrandefriheten och

som därför kan tänkas skada den fria kritikrätten och den offentliga kontrollen

över vården av allmänna angelägenheter.

Vad nu anförts gäller till stor del även det förslag som framförts av

länsstyrelsen i Kronobergs län, enligt vilket tryckfrihetsmålen skulle upptagas

av allmänna domstolar sammansatta av domare och lekmän med individuell

rösträtt. Detta förslag har visserligen det företrädet att lekmännen

finge ett större inflytande än nämnden. Även enligt detta förslag skulle

dock juryns ställning såsom en fristående institution försvinna. Härtill

kommer att endast ett fåtal lekmän kan ingå i en på detta sätt sammansatt

domstol. Denna skulle därför ej kunna få en så allsidig folklig representation

som juryn. Även om detta sistnämnda förslag har vissa beaktansvärda

fördelar, är det således också behäftat med påtagliga svagheter.

Jag kan därför ej finna tillrådligt att övergiva jurysystemet för en sådan

helt oprövad organisation av domstolarna i dessa viktiga mål.

I motion I: 383 av herr Wistrand m. fl. hemställes att riksdagen för sin

del ville, med ändring av Kungl. Maj :ts i propositionen framlagda förslag

till tryckfrihetsförordning, besluta att i 12 och 14 kap. i förslaget ävensom

övergångsbestämmelserna därtill skola erhålla den lydelse som angives i

en vid propositionen fogad bilaga. I denna lämnas förslag till bestämmelser,

i huvudsak innehållande att tryckfrihetsmål skall upptagas och avgöras av

en tryckfrihetsdomstol bestående av ordförande och sex bisittare, bland vilka

ordföranden och en bisittare skola vara lagfarna, en bisittare skall äga framstående

kännedom om de kulturella förhållandena inom landet och Övriga

bisittare skola äga yrkeskunskap och erfarenhet, två såsom utgivare eller

medarbetare i periodisk skrift, en såsom författare och en såsom förläggare.

I fråga om juryns befogenheter framhålla de sakkunniga att

det utmärkande för jurysystemet i dess ursprungliga form är att domarfunktionen

är uppdelad så att juryn ensam avgör skuldfrågan, medan domstolen

på grundval av juryns utlåtande prövar övriga i målet förekomman
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

21

de frågor. Vid nyare reformer av juryinstitutet i andra länder har denna

gränsdragning mellan domstol och jury icke längre strängt upprätthållits.

Väl har ett friande utlåtande i regel tillagts samma slutgiltiga betydelse som

tidigare. Vad åter angår juryns fällande utlåtande torde numera en allmän

uppfattning vara att ett sådant utlåtande icke bör beröva den tilltalade det

rättsskydd som ligger i en domstolsprövning. Enligt de sakkunnigas mening

tala starka skäl för en reform i samma riktning av juryinstitutionen i vår

tryckfrihetslagstiftning. Att ett frikännande juryutlåtande alltid bör lända

till efterföljd anse de sakkunniga vara av grundläggande betydelse för att

juryinstitutionen skall fylla sin uppgift. Såsom skäl för att domstolen däremot

bör äga avvika från ett fällande juryutlåtande framhålla de sakkunniga:
Såsom

redan berörts i det föregående kan det icke förbises att fall kunna

förekomma, då juryns utlåtande påverkas av ställningstaganden och stämningar,

som icke höra samman med ett objektivt bedömande av det föreliggande

fallet. Härtill kommer att de spörsmål, som äga sammanhang med

rättstillämpningen i tryckfrihetsmål, ej sällan lämna rum för olika meningar

och även i övrigt äro av invecklad natur. Vid en mera vidsträckt rätt

till sanningsbevisning i ärekränlcningsmål komma också helt visst stora krav

att ställas på bevisprövningen i dessa mål. Det kan ej heller anses stå i god

överensstämmelse med den tilltalades krav på rättsskydd att ett fällande

juryutlåtande är orubbligt även i fall, då en domstolsprövning bort leda till

hans friande. Genom att skuldfrågan i dessa fall överlämnas till domstolsprövning

öppnas möjlighet att draga denna fråga under prövning i högsta

instans. Väl kunna i viss mån samma synpunkter göras gällande i fråga om

möjligheten till avvikelse även från friande juryutlåtande; den väsentliga

skillnaden föreligger emellertid att samhällets plikt att vaka över att den

oskyldige ej fälles till straff alltid är starkare än dess uppgift att tillse att

de till brott skyldiga lagforas och dömas. Uppenbart bör ej heller förbises

att prövningen i tryckfrihetsmål bör så anordnas att tillbörlig hänsyn även

tages till det anspråk på rättsskydd som tillkommer den kränkta parten.

Denna synpunkt bör emellertid beaktas i samband med regleringen av grunderna

för juryns sammansättning och dess verksamhetsformer, vilka spörsmål

skola upptagas till behandling i det följande.

De sakkunniga ha även berört frågan, huruvida juryn, sedan skuldfrågan

avgjorts, bör deltaga även i straff mätning. En sådan reform av den svenska

tryckfrihetsjuryns befogenheter har föreslagits av processlagberedningen

(SOU 1944:10 s. 12—13, 143, 156). De sakkunniga finna skälen för en

sådan utvidgning av juryns kompetens beaktansvärda men framhålla å

andra sidan att juryn genom en sådan anordning i alltför hög grad skulle

förlora sin ställning av en i förhållande till domstolen fristående institution

och därigenom väsentligen mista sin hittillsvarande karaktär. Något förslag

om en sådan utvidgning av juryns befogenheter framställes icke av de sakku

nniga.

I remissyttrandena har de sakkunnigas förslag i fråga om juryns befogenheter

i allmänhet godtagits; kritik av förslaget framställes dock i några

yttranden. De sakkunnigas uppfattning alt juryn icke bör deltaga i straflmätning

har i allmänhet icke mött invändningar i yttrandena.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

Även departementschefen förordar de sakkunnigas förslag i de delar som

nu avses.

I fråga om antalet domstolar i tryckfrihetsmål erinra

de sakkunniga att sådana mål sedan gammalt upptagits endast av underdomstol

i stad men icke av häradsrätt, huvudsakligen av den anledningen att

boktryckerier tidigare funnos endast i eller i omedelbar närhet av stad. Vid

1937 års reform bibehölls regeln att endast rådhusrätt ägde upptaga tryckfrihetsmål

men inskränktes antalet behöriga sådana domstolar till rådhusrätterna

i residensstäderna och vissa större rådhusrätter därutöver; hela antalet,

som tidigare utgjort ett 80-tal, är numera 40.

Med hänsyn till tryckfrihetsmålens säregna beskaffenhet och deras ringa

antal anse de sakkunniga antalet rådhusrätter, som äga upptaga tryckfrihetsmål,

nu böra ytterligare inskränkas till en rådhusrätt i varje län, som

regel rådhusrätten i residensstaden och i undantagsfall, då rådhusrätt icke

finnes i staden, rådhusrätten i annan stad inom länet som Kungl. Maj :t

bestämmer.

Vid detta ståndpunktstagande ha de sakkunniga väl beaktat att en begränsning

av antalet behöriga domstolar kunde medföra olägenheter för

enskilda parter. Härom framhålla emellertid de sakkunniga att ett sammanförande

av tryckfrihetsmålen till rådhusrätten i residensstaden, i jämförelse

med nu gällande ordning, skulle medföra ändring endast i sådana fall,

då den åtalade skriften är tryckt i annan stad, vars rådhusrätt äger upptaga

dylika mål; vad som tryckts i länet i övrigt faller redan nu under rådhusrättens

i residensstaden behörighet. Visserligen skulle även ganska folkrika

städer, såsom Borås, Eskilstuna, Hälsingborg och Norrköping, förlora

egen jurisdiktion i tryckfrihetsmål; antalet sådana mål i dessa städer har

emellertid varit obetydligt.

Om de sakkunnigas förslag yttrar departementschefen:

I huvudsak vill jag biträda förslaget i denna del; dock anser jag det icke

vara nödvändigt att genomföra begränsningen så konsekvent som föreslagits.

Även i några större städer, som icke äro residensstäder, torde rättsskipningen

i tryckfrihetsmål böra bibehållas. Det torde böra ankomma på Kungl.

Maj :t att förordna om behörighet att upptaga dylika mål. Därigenom tillgodoses

ett i vissa yttranden framställt önskemål. I dessa fall bör jurymannakåren

vara gemensam för de behöriga domstolarna inom länet.

De regler för juryns bildande som upptogos i tryckfrihetsförordningen

år 1815 inneburo att juryn skulle utses för varje särskilt mål

av parterna och domstolen. Parterna skulle välja vardera 4 och domstolen

5 jurymän. Sedan dessa förklarats ojäviga, ägde vardera parten utesluta en

av motpartens och en av domstolens jurymän. Juryn kom således att bestå

av 9 personer, av vilka vardera parten utsett 3 och domstolen 3. Denna ordning

för uttagande av juryn bestod till år 1937. Åtskilliga förslag till änd

rade bestämmelser förekommo under denna tid; härom hänvisas till betänkandet

(s. 189—193).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

23

Den år 1937 genomförda reformen innebar att de av domstolen tillsatta

jurymännen icke skulle utses för varje särskilt mål. De skulle i stället uttagas

genom lottning ur en på förhand av rådhusrätten för en tid av tre

kalenderår upprättad jurymannalista. Dessutom ökades antalet domstolsutsedda

och minskades antalet partsvalda jurymän. Enligt nu gällande ordning

utlottar sålunda domstolen ur jurymannalistan 7 jurymän och parterna

nämna vardera 3; parten är därvid icke bunden av jurymannalistan

utan kan välja även andra lämpliga personer än de på listan uppförda.

Parterna utesluta därefter en av motpartens och en av domstolens jurymän.

Visst antal suppleanter uttagas på motsvarande sätt. Juryn i målet

består sålunda av 9 ledamöter, varav domstolen tillsatt 5 genom lottning

ur jurymannalistan och vardera parten valt 2.

De sakkunniga anföra att mot gällande ordning främst kan riktas den

anmärkningen att den icke tillgodoser det folkliga inflytandet vid juryns

bildande och att juryn därför icke kommer att uppbäras av samma allmänna

förtroende, som om jurymännen utses genom medborgerliga val.

Vidare framhålla de sakkunniga att även ur andra synpunkter vägande

erinringar gjorts mot att jurymän utses av parterna samt att partsvalet

skarpt kritiserats i 1912 års betänkande med förslag till tryckfrihetsordning

och i 1934 års betänkande angående tryckfrihetsprocessens ombildning

(SOU 1934: 54). De sakkunniga ansluta sig till den ståndpunkt som

intagits i dessa betänkanden och förorda sålunda partsvalets avskaffande.

Synpunkterna på denna fråga utveckla de sakkunniga sålunda:

Till stöd för partsvalet bär ofta framhållits att de partsvalda jurymännens

uppgift vore att tillse att parternas synpunkter å ömse sidor bleve

beaktade vid överläggningen inom juryn. Detta skäl torde dock icke böra

vara avgörande. Juryn har att träffa sitt avgörande på det material som

framkommit vid domstolens förhandling i målet och det skulle uppenbart

vara till skada för rättssäkerheten, om juryn skulle låta sig bestämmas av

upplysningar, som inhämtats från enskilda jurymän och icke varit underkastade

båda parternas granskning. En annan synpunkt, som otvivelaktigt

är mera vägande, är att genom partsvalet juryn kan tillföras särskild sakkunskap,

som för bedömande av det föreliggande fallet är av betydelse.

Även om ur sistnämnda synpunkt vissa skäl kunna anföras till stöd för

partsvalet, måste det dock med hänsyn till rättsskipningens objektivitet anses

som ett allvarligt missförhållande att dömande uppgifter på detta sätt

överlämnas åt företrädare för partsintressen.

Den svenska rättsordningen har — anföra de sakkunniga vidare —- sedan

lång tid tillbaka anslutit sig till den grundsatsen att lekmän som medverka

i våra domstolar utses genom medborgerliga val. Mot dylika val har

riktats den anmärkningen, att de kunna medföra en icke önskvärd politisering.

De sakkunniga anse dock att, ehuru dessa farhågor icke äro helt

ogrundade, betydelsen därav överdrivits samt att, även i sådana fall då vid

valet politiska synpunkter icke kunna anses ha varit uteslutna, de valda i

sin domaruppgift, enligt vad erfarenheten visat, snart bortse från sin politiska

inställning. Ett korrektiv mot juryns maktmissbruk ligger även, en
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

ligt förslaget, i domstolens befogenhet att ompröva juryns fällande utlåtanden.

Vad angår den valförsamling, åt vilken valet bör anförtros, anse de sakkunniga

övervägande skäl tala för att någon redan bestående korporation

erhåller detta uppdrag; omedelbara val kunna icke komma i fråga. Förslaget

innebär att valet skall anförtros åt landsting samt, i städer som icke deltaga

i landsting, åt stadsfullmäktige. Till stöd för denna lösning framhålles

att valet bör vara mera enhetligt samt att endast ett mindre antal jurymän

erfordras för de arbetsuppgifter som åligga dessa. Valet skall, i likhet med

vad som gäller om nämndemän, ske genom majoritetsval; den proportionella

valmetoden kunde nämligen medföra att jurymännen på ett icke önskvärt

sätt betraktade såsom sin uppgift att inom juryn företräda vissa väljaregrupper.

I direktiven för de sakkunniga hade framhållits att reglerna för juryns

sammansättning borde jämkas i sådan riktning att juryn i sin helhet komme

att utgöras av personer, vilka icke alltför sällan deltoge i rättsskipningen.

De sakkunniga anföra härom att detta krav med nu gällande regler

tillgodoses i mycket ringa omfattning samt att en orsak härtill, förutom

sättet för juryns tillsättande i varje särskilt mål, är den ringa förekomsten

av tryckfrihetsmål. Därför möta stora svårigheter att inom juryprocessens

ram tillgodose kravet på domarerfarenhet hos juryns ledamöter. Detta gäller

även med den begränsning av antalet domstolar som de sakkunniga

förordat. Ej heller torde detta resultat annat än i undantagsfall kunna nås

genom en begränsning av den krets, jurymannakåren, ur vilken juryns ledamöter

uttagas. De sakkunniga anse emellertid frågan om jurymannakårens

storlek påkalla uppmärksamhet ur en annan synpunkt, nämligen för

att möjliggöra en lämplig sammansättning av juryn. En begränsning av

antalet för jurymannauppdraget utsedda personer till vad som påkallas av

processuella skäl skulle öka möjligheten att till uppdraget utse dem som

äro fullt skickade för sin uppgift. De sakkunniga uttala att det kan väntas

att denna möjlighet kommer att tillvaratagas av de representativa organ,

landstingen och stadsfullmäktige i de större städerna, åt vilka valet av jurymän

skulle anförtros.

För att emellertid det av departementschefen uttalade önskemålet om

domarerfarenhet hos juryns ledamöter skall kunna åtminstone i viss utsträckning

tillgodoses måste anknytning sökas till den allmänna rättsskipningen.

Detta kan ske på det sättet att jurymannakåren till någon del utses

bland personer som förvärvat sådan erfarenhet såsom nämndemän vid allmän

underrätt. Hur stor del av jurymannakåren som bör tagas ur nämndemännens

krets, kan vara föremål för delade meningar. De sakkunniga ha

stannat för att föreslå en tredjedel.

Sammanfattningsvis innebära de föreslagna reglerna om juryns bildande,

att för varje rådhusrätt, som är behörig att upptaga tryckfrihetsmål, skall

finnas en jurymannakår om 24 personer, fördelade i två grupper med 16

jurymän i den första och 8 jurymän i den andra gruppen. Jurymännen i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

25

den andra gruppen skola vara eller ha varit nämndemän vid allmän underrätt.

Hela jurymannakåren utses länsvis genom val av landsting och stadsfullmäktige

i städer, som ej deltaga i landsting. Partsvalet har ej bibehållits;

däremot äger vardera parten alltjämt rätt att utesluta visst antal jurymän,

nämligen tre inom den första gruppen och en inom den andra. I övrigt

nedbringas antalet genom lottning så att i den första gruppen kvarstå

G och i den andra gruppen 3 jurymän. Dessa bilda den i målet tjänstgörande

juryn.

Förslaget har vunnit anslutning i de flesta remissyttranden. I några yttranden

har dock ett bibehållande av partsrepresentationen i juryn förordats

eller andra erinringar gjorts.

Departementschefen biträder de sakkunnigas förslag samt anför härom

närmare (s. 99):

Uppenbarligen är det förenat med stora svårigheter att på detta område

finna lämpliga regler. Syftet med juryinstitutionen är att en allmänt medborgerlig

uppfattning skall kunna göra sig gällande vid tryckfrihetsmålens

avgörande. Ur denna synpunkt är det otvivelaktigt riktigt att juryn utgår ur

medborgerliga val. Även om vissa praktiska synpunkter kunna anföras för

att partsvalet bibehålies, tala övervägande skäl för dess avskaffande. De farhågor

som i vissa yttranden framförts för att valen skulle medföra att juryns

avgöranden präglades av politiska synpunkter anser jag icke utgöra ett

tillräckligt skäl mot den föreslagna ordningen för juryns bildande. Yttrandefrihetens

vidmakthållande är icke en partipolitisk fråga. Det är ett gemensamt

intresse för alla partier, som erkänna de demokratiska grundsatser

på vilka vårt samhälle är byggt. Någon avsevärd risk att partipolitisk

trångsynthet skulle komma att göra sig gällande i rättsskipningen föreligger

knappast. En viktig garanti för rättssäkerheten ligger i så fall däri att

juryn enligt förslaget icke kan åstadkomma en fällande dom annat än om

domstolen biträder dess mening. Självklart är även att en majoritet inom

landsting eller stadsfullmäktige icke har rätt att missbruka sin ställning

och giva jurymannakåren en helt ensidig sammansättning. I förslaget har

uttryckligen angivits att skilda samhällsgrupper och olika delar av länet

skola vara företrädda bland jurymännen. Jag anser det ej vara riktigt att,

såsom i något yttrande ifrågasatts, föreskriva proportionell valmetod.

Det begränsade antal jurymän som skall väljas möjliggör att kvalificerade

och för uppdraget lämpliga personer utses. Även förslaget att jurymännen

till en del skola vara eller ha varit nämndemän vid allmän underrätt

torde vara ägnat att verka i samma riktning. Därför torde det ej vara

nödvändigt att, såsom Stockholms rådhusrätt i sitt yttrande föreslagit, vidtaga

särskilda anordningar för att tillförsäkra juryn en lämplig ordförande.

Ej heller anser jag mig böra biträda det av Publicistklubben framställda

förslaget att genom särskilda regler skulle tillses att erfarenhet på den periodiska

pressens område alltid finnes företrädd inom juryn. Något hinder

att tidningsmän väljas till jurymän föreligger icke. Tvärtom kan det med

hänsyn till den insikt i och det intresse för samhälleliga frågor som tidningsmän

i allmänhet besitta vara önskvärt att även tidningsmän ingå i

juryn. Det bör stå valkorporationerna fritt att inhämta förslag från yrkessammanslutningar

på det publicistiska och litterära området utan att några

föreskrifter härom meddelas.

De föreslagna reglerna för juryns sammansättning torde innebära väsentliga

förbättringar, och det finnes anledning antaga att juryn i sin nya ge
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

26 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

stalt skall förmå att väl fylla sin uppgift. Jag vill därför förorda att dessa

regler antagas.

I motionen II: 547 av herr Holmberg in. fl. yrkas att jurymännen skola

utses genom proportionella val för en tid av fyra år.

Av principiell betydelse äro även de regler som meddelas om förhållandet

mellan domstolen och juryn i rättegången. I direktiven

för de sakkunniga uttalades att den kritik som framförts mot de år 1937

antagna reglerna för tryckfrihetsprocessen bl. a. riktat sig mot den ringa

kontakten mellan juryn och domstolen. Samverkan mellan domare och lekmän

i den allmänna rättsskipningen sker under sådana former att domaren

före målens avgörande kan tillföra lekmännen den erforderliga lagkunskapen;

detta är en domaren i lag ålagd skyldighet. Även inom juryprocessen

är det av betydelse för att juryn skall kunna fylla sin uppgift att juryn

beredes tillfälle att i förekommande rättsliga spörsmål erhålla upplysningar

om gällande rättsreglers innebörd och tillämpning. De sakkunniga ha framlagt

förslag i sådant syfte. Bestämmelser härom äro dock icke upptagna

i förslaget till tryckfrihetsförordning utan ingå i den föreslagna särskilda

lagen med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål. Förslaget

innebär i huvudsak att rättens ordförande på kallelse av juryn skall komma

tillstädes under juryns enskilda överläggning för att meddela upplysningar

om vad lag stadgar. Varje juryman har ansetts böra äga befogenhet att påkalla

sådana upplysningar av rättens ordförande. Sedan denne lämnat de

begärda upplysningarna, får han icke vidare närvara vid juryns överläggning.

Härom uttalar departementschefen:

Otvivelaktigt är det av stor betydelse att juryn får tillgång till upplysningar

i rättsliga spörsmål. De sakkunnigas förslag, enligt vilket det skall

ankomma på juryn att taga initiativ till en av omständigheterna påkallad

information genom rättens ordförande, torde erbjuda en lämplig utväg. I

några yttranden ha uttalats farhågor för att rättens ordförande skulle

kunna, även utan att detta åsyftades, utöva en obehörig påverkan på juryn.

Dessa betänkligheter synas mig vara överdrivna. Rättens ordförande skall

yttra sig endast om de rättsliga spörsmål, varom han tillfrågas; hans uppgift

är alltså att informera juryn om en rent objektiv lagtolkning. Han

får icke ingå på en diskussion av själva målet, även om jurymännen skulle

vilja upptaga sådana spörsmål. Han är skyldig att avlägsna sig, så snart

han lämnat sitt svar, och han bör icke få vara tillstädes under juryns vidare

överläggning och beslut. Något hinder bör icke föreligga för juryman

att under själva förhandlingen framställa frågor om rättsliga problem, som

då behandlas, och på detta sätt få dessa närmare belysta av parterna. Detta

spörsmål, liksom ock de närmare reglerna rörande skyldighet för rättens

ordförande att lämna juryn upplysningar i rättsliga frågor, torde emellertid,

såsom de sakkunniga föreslagit, böra behandlas i den särskilda lagen

med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål. Jag torde därför

få återkomma till dessa frågor i samband med framläggandet av förslag

till sådan lag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nv 30.

27

Särskilda bestämmelser för krigstid.

I direktiven för de sakkunniga erinrades om att 1944 års riksdag såsom

vilande antagit ett förslag om upphävande av den då gällande 6 § tryckfrihetsförordningen,

vilken innehöll bestämmelser om förhandsgranskning,

införselförbud och utgivningsförbud beträffande tryckt skrift. Departementschefen

anförde därefter i direktiven att det borde övervägas, huruvida och

i vilken form de berörda bestämmelserna borde ersättas av andra, vilka,

med minsta möjliga intrång i tryckfriheten, för krigstid öppnade erforderliga

möjligheter till kontroll över tryckta skrifter. Vidare framhöll departementschefen

att det med tanke ej minst på behovet av utomordentliga bestämmelser

inom tryckfrihetens område hade ifrågasatts, att vårt land för

krigsfall borde äga tillgång till en procedur, enligt vilken man under noggrant

angivna förutsättningar och i betryggande former snabbt kunde genomföra

en till krigstiden begränsad ändring av grundlagarnas stadganden.

Ehuru detta uppslag ägde en syftning utöver tryckfrihetsförordningens ram

och tvivelsutan mötte vissa betänkligheter, förtjänade det, enligt departementschefens

mening, att närmare övervägas i samband med en översyn av

tryckfrihetsförordningen. Departementschefen framhöll att, om en sådan

procedur kunde tillgripas, en särskild beredskapslagstiftning för tryckfriheten

under krig tydligen skulle te sig mindre påkallad än eljest.

De sakkunniga ha emellertid vid övervägande av frågan om tryckfrihetens

ställning under krigstid icke funnit sig böra framlägga något förslag

till avvikande bestämmelser i syfte att möjliggöra förhandsgranskning eller

andra administrativa ingripanden eller till särskilda former för antagande

av sådana bestämmelser. Skälen till denna ståndpunkt, vilka närmare utvecklas

i betänkandet (s. 41—42), äro i huvudsak att de sakkunniga icke

funnit sig övertygade om ändamålsenligheten av förhandsgranskning, utgivningsförbud

och andra administrativa åtgärder mot tryckta skrifter under

krigstid och därför icke ansett möjligt att utforma bestämmelser, avsedda

att träda i tillämpning under omständigheter, som icke kunna på förhand

överblickas. Vad angår frågan om grundlagsändring i snabbare former

erinra de sakkunniga om att frågan härom varit före i riksdagen i anledning

av en motion i första kammaren vid 1940 års riksdag (nr 1) men då

icke lett till någon åtgärd. De sakkunniga anföra att de tryckfrihetsrättsliga

bestämmelserna i fråga om grundlagsskyddet böra intaga samma ställning

som andra i grundlagarna upptagna stadganden till skydd för medborgerliga

rättigheter samt att de sakkunniga icke ansett sig böra i förevarande

sammanhang närmare utreda den omstridda frågan om mera generella

regler för grundlagsändring genom ett snabbare förfarande.

I remissyttrandena ha olika meningar kommit till uttryck angående frågan

om särskilda bestämmelser för krigstid. Vissa av de hörda myndigheterna

och sammanslutningarna anse att beredskapsbestämmelser på detta om
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

råde böra finnas eller att i varje fall frågan bör närmare utredas. I några yttranden

förordas den utvägen att för krigstid avsedda bestämmelser skola

kunna antagas i snabbare ordning än som gäller för grundlagsändring. Däremot

har i flera yttranden de sakkunnigas ståndpunkt, vilken innebär ett

avvisande såväl av beredskapsbestämmelser för krigstid som av särskilda

former för snabbare ändring av tryckfrihetsförordningen, erhållit stöd.

Departementschefen framhåller till en början att, därest särskilda avvikelser

från de tryckfrihetsrättsliga grundsatserna böra förekomma under

krigstid, det är av stor vikt att dessa särbestämmelser på förhand finnas införda

i tryckfrihetsförordningen och sålunda äro kringgärdade med de garantier

som gälla för grundlag. Alternativet att sådana särbestämmelser

skola få införas i annan ordning än som gäller för grundlag kan icke förordas.

I detta hänseende ansluter sig departementschefen till ett av överståthållarämbetet

avgivet yttrande (s. 79), vari framhålles bl. a. att grundlagarnas

kanhända främsta betydelse ligger däri att de utgöra en ökad garanti

mot rubbning av landets konstitution samt dess grundläggande rättsoch

förvaltningsprinciper under stämningslägen, som framkallats av utomordentliga

inre eller yttre förhållanden, samt uttalas en allvarlig varning mot

att en ändring av grundlagarna just under dylika extraordinära förhållanden

underlättas.

Efter att ha ingående behandlat frågan, i vilka hänseenden behov föreligger

av bestämmelser, som under krigsförhållanden möjliggöra särskilda

åtgärder för att hindra eller beivra tryckfrihetsbrott, samt vilka åtgärder

som härvid böra komma i fråga, därvid särskilt tanken på censur eller andra

administrativa åtgärder avvisas (s. 101—106), förordar departementschefen

att i tryckfrihetsförordningen upptagas bestämmelser om möjlighet för

domstol att på grund av vissa uppsåtliga brott, nämligen spioneri samt högförräderi,

uppror och krigsförräderi, förordna om utgivningsförbud för periodisk

skrift under viss tid, högst sex månader. Denna befogenhet bör gälla

endast då riket befinner sig i krig. Vidare böra bestämmelser meddelas om

provisoriskt utgivningsförbud i avbidan på domstolens prövning samt om

straff och konfiskation i sådana fall, då meddelat utgivningsförbud överträdes.

Departementschefen anför härom:

Även en sådan påföljd kan innebära en väsentlig inskränkning i tryckfriheten.

Man måste emellertid utgå ifrån att i vissa fall under krig, t. ex.

då strider pågå i landet och en del därav är ockuperad av främmande krigsmakt,

ingripande icke kommer att underlåtas mot en periodisk skrift, vilken

medvetet saboterar krigsansträngningen genom att söka uppväcka missmod

bland allmänheten eller att systematiskt offentliggöra hemliga uppgifter

till nytta för fienden. Det är då avgjort att föredraga att sådana ingripanden

ske enligt gällande grundlag framför att de innebära ett åsidosättande

av denna. Om man sålunda utgår från att en laglig reglering av denna

statens nödvärnsrätt bör göras, är det också angeläget att de erforderliga

bestämmelserna införas redan nu. Härigenom möjliggöres ett lugnt övervägande

av de erforderliga rättsreglernas innehåll och undvikes att mindre

väl överlagda bestämmelser tillskapas under en mer eller mindre panikartad

stämning. I tryckfrihetsförordningen bör alltså redan nu anvisas någon

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

29

utväg, och för detta ändamål torde, såsom förut framhållits, utgivningsförbud

vara bäst ägnat. En garanti mot missbruk av denna påföljd ligger däri

att det slutliga avgörandet ankommer på domstol efter prövning av skriftens

brottslighet. Ett snabbt ingripande med ett provisoriskt utgivningsförbud

måste emellertid kunna göras av chefen för justitiedepartementet; sådant

provisoriskt förbud bör dock, för att bli bestående, inom helt kort tid

följas av åtal vid domstol.

Den sålunda behandlade frågan om särskilda bestämmelser för krigstid

har föranlett motioner.

I de likalydande motionerna I: 387 av herr Holmbäck och II: 549 av herr

Ohlin hemställes att — såvida icke under utskottets arbete skulle kunna

framkomma en linje, som ger anledning till mindre betänkligheter än regeringens

förslag — det genom propositionen framlagda lagförslaget måtte erhålla

samma innehåll som de sakkunnigas förslag samt att i varje fall ett

utgivningsförbud icke bör kunna sträcka sina verkningar även till skrift,

som anses vara en fortsättning av den indragna skriften, ävensom att den

i 7 kap. 4 § gjorda uppräkningen av brott erhåller en mera restriktiv avfattning.

Vidare har i motion 1: 384 av herr Herlitz yrkats att riksdagen ville för

sin del såsom vilande antaga sådant förslag till ändringar i regeringsformen

och riksdagsordningen att Konung och riksdag under noggrant angivna förutsättningar

och i betryggande former kunna snabbt genomföra grundlagsändringar,

gällande allenast för krigstid, eller utan hinder av grundlagarna

fatta beslut, likaledes gällande allenast för krigstid.

Utskottet.

Det framlagda förslaget till ny tryckfrihetsförordning åsyftar ej någon

mera genomgripande omgestaltning av tryckfriheten. Det bygger tvärtom på

hävdvunna grundsatser. Den gällande tryckfrihetsförordningen är behäftad

med allvarliga brister, ej minst i formellt hänseende. Det är därför ett gammalt

önskemål att få till stånd en revision av denna; flera utredningar och

förslag i sådant syfte ha tidigare förekommit men ej lett till resultat. Trots

de partiella reformer som företagits under de senaste årtiondena, genom

vilka mera begränsade spörsmål erhållit en tidsenligare lösning, har en allmän

översyn av lagstiftningen framstått som önskvärd. Det måste därför,

enligt utskottets mening, hälsas med tillfredsställelse att förslag till en ny

tryckfrihetsförordning utarbetats och framlagts för riksdagen.

Vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag har ett stort antal av

de hörda myndigheterna och sammanslutningarna såsom ett allmänt omdöme

om förslaget uttalat att detta, såväl i formellt som i materiellt hänseende,

är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Utskottet har vid

sin genomgång av propositionen, vilken nära ansluter sig till de sakkunnigas

förslag, funnit dessa uttalanden berättigade och vill för sin del tillstyrka

att förslaget i huvudsak genomföres.

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

Att tryckfrihetslagstiftningen, liksom hittills, bör äga grundlags natur har

utskottet ej funnit någon anledning ifrågasätta. Även beträffande omfattningen

av de ämnen som regleras i tryckfrihetsförordningen vill utskottet

ansluta sig till propositionen. Endast i ett hänseende, nämligen i fråga om

skyldighet för boktryckare att avlämna exemplar av tryckta skrifter till

bibliotek, har utskottet funnit lämpligt att, med ändring av förslaget, förorda

att detaljbestämmelser utbrytas ur grundlagen och hänvisas till annan

lagstiftning; denna fråga behandlas närmare i det följande.

Enligt propositionen skola de uppgifter som på grund av bestämmelser i

nu gällande tryckfrihetsförordning tillkomma den i 108 § regeringsformen

avsedda tryckfrihetskommittén upphöra. Detsamma förutsättes skola ske i

fråga om de åligganden som ankomma på tryckfrihetskommittén enligt den

i nära anslutning till tryckfrihetsförordningen utfärdade lagen den 26 juni

1936 (nr 328) angående indragning av vissa skrifter. Kungl. Maj :t har därför

föreslagit att tryckfrihetskommittén icke längre skall bibehållas. Utskottet

har intet att erinra mot detta förslag.

Utskottet skall nu övergå till att behandla förslagets grundprinciper och

vissa därmed sammanhängande frågor.

Den svenska tryckfrihetslagstiftningen bygger sedan gammalt på den

redan i 86 § regeringsformen uttryckta principen att prövningen av

tryckfrihets missbruk skall ankomma på domstol och

att några administrativa ingripanden, som icke hänföra sig till åtalet, icke

få förekomma. I fråga om förbud mot förhandscensur upprätthålles principen

ovillkorligt. Däremot förekomma vissa undantag som möjliggöra konfiskation

av redan utgiven tryckt skrift utan domstolsprövning, såsom närmare

angivits i det föregående (s. 7). Förslaget innebär att dessa möjligheter

till konfiskation i administrativ ordning skola upphöra och att således

den angivna grundsatsen även i detta hänseende skall gälla utan undantag.

Även utskottet vill biträda denna ståndpunkt.

De sakkunniga framhålla att det kan ifrågasättas om principen, att tryckfrihetsmissbruk

får beivras endast domstolsvägen, i tryckfrihetsförordningen

erhållit en sådan avfattning att den motsvarar alla de fall, då ett inskridande

från myndighet eller enskilda kan sätta tryckfriheten i fara. Därför

föreslå de sakkunniga ett särskilt stadgande (1 kap. 2 § andra stycket), enligt

vilket det på grund av skrifts innehåll ej skall vara någon, myndighet

eller enskild, tillåtet att, genom åtgärd som icke äger stöd i tryckfrihetsförordningen,

hindra tryckning eller utgivning av skriften eller dess spridning

bland allmänheten. I propositionen har emellertid detta stadgande begränsats

till att avse endast åtgärder av myndighet eller annat allmänt organ.

Det skall således icke gälla i fråga om enskilda sammanslutningar eller personer.

Departementschefen framhåller härom (s. 87) att det visserligen i och

för sig är riktigt att ej heller tvångsåtgärder från enskilda till undertryckande

av en misshaglig skrift i allmänhet böra få förekomma, men att stora

svårigheter uppstå att i lag närmare angiva, i vilken omfattning sådana en
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

31

skilda åtgärder skola anses rättsstridiga. I praktiken kan det därför, enligt

departementschefens mening, bli vanskligt att upprätthålla en klar och otvetydig

gräns mellan å ena sidan förbjudna tvångsåtgärder och å andra sidan

en tillåten moralisk påverkan. Vidare framhåller departementschefen att

t. ex. åtgärder av ideella föreningar eller andra enskilda organisationer mot

skandaltidningar, pornografiska skrifter och dylikt stundom kunna anses

mycket berättigade, även om de ej inskränka sig till allenast ogillande omdömen

och uttalanden. Härvid erinrar departementschefen om de på enskilt

initiativ tillkomna aktionerna för att stävja utbredningen av Nick-Carterlitteraturen

och tidningen Fäderneslandet.

Enligt utskottets uppfattning innehåller stadgandet, sådant det avfattats

av de sakkunniga, en grundsats av stor vikt, särskilt då det gäller åtgärder

mot tryckta skrifter på grund av deras politiska innehåll. Åtgärder, som gå

ut på att vid sidan om tryckfrihetsförordningens regler undertrycka misshagliga

skrifter genom att hindra tryckning, utgivning eller spridning av

dessa, böra icke vara tillåtna. Att härvid göra någon skillnad mellan statliga

eller kommunala organ å ena sidan och enskilda sammanslutningar eller

personer å andra sidan kan icke anses tillfredsställande. Även de sistnämnda

intaga stundom en sådan ställning att de kunna verksamt hindra

tryckfrihetens utövning. En helt naturlig begränsning av stadgandets räckvidd

ligger, såsom de sakkunniga framhållit, däri att detta icke medför någon

förpliktelse att medverka vid tryckning, utgivning eller spridning av skriften

och att det ej heller inskränker den yttrandefrihet som tillkommer envar.

Den omständigheten, att vid tillämpningen av denna begränsning tveksamma

fall kunna uppkomma, kan icke anses vara ett tillräckligt skäl att,

såvitt angår enskilda, avstå från att i tryckfrihetsförordningen giva uttryck

åt den viktiga och för tryckfriheten grundläggande princip som innefattas

i de sakkunnigas förslag. Ej heller vad departementschefen anfört angående

åtgärder mot skandallitteratur och pornografiska skrifter finner utskottet

vara ett avgörande skäl mot antagande av stadgandet i den form de sakkunniga

föreslagit. Även ingripanden mot dylika skrifter böra ske i den

ordning tryckfrihetsförordningen eller annan tillämplig lag anvisar. Förslaget

innefattar vissa ökade möjligheter härtill (6 kap. 2 § och 10 kap. 10 §);

vad särskilt angår de förfaranden som på sin tid lades tidningen Fäderneslandet

till last må erinras om att lagstiftning mot utpressning och försök

därtill tillkommit år 1934. I den mån de lagliga möjligheterna till ingripanden

mot skandaltidningar och pornografiska skrifter icke äro tillräckliga

bör lagändring komma till stånd. Det bör däremot icke stå enskild öppet att

vid sidan om lagarna ingripa med tvångsåtgärder mot dylika skrifter. Att

han är oförhindrad att uttala sitt omdöme om skrifterna och eventuellt sitt

ogillande av dessa samt därigenom verka för att de ej spridas framhålles

särskilt i de sakkunnigas motivering.

Utskottet vill på grund av det anförda förorda att stadgandet, med bifall

till vad som yrkats i motionerna 1:387 av herr Holmbäck och 11:549 av

herr Ohlin samt i huvudsak även i motionerna 1:390 av herr Johansson,

opaginerad Kontrollera mot PDF

32 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

Johan Bernhard, m. fl. och II: 550 av herrar Skoglund i Doverstorp och Andersson

i Gisselås, erhåller det innehåll de sakkunniga föreslagit. Däremot

anser utskottet icke lämpligt att vidtaga den omformulering som förordats

i sistnämnda båda motioner; utskottet finner det även utan sådan ändring

av lagtexten klart framgå att stadgandet icke riktar sig mot opinionsbildande

åtgärder. Ej heller finner utskottet skäl föreslå att stadgandet, såsom

i samma motioner ifrågasatts, skall förbindas med straff eller annan sanktion,

som icke följer av allmänna straff- eller skadeståndsrättsliga regler.

Såsom framhållits i det föregående innehåller propositionen i fråga om

rätten att lämna in eddelan de för offentliggörande

i tryckt skrift ett principstadgande (1 kap. 1 § andra stycket), vilket

innebär att sådant meddelande är underkastat tryckfrihetsförordningens

bestämmelser, då det lämnats till vissa i stadgandet närmare angivna personer.

Härav följer att meddelaren kan ställas till ansvar för sitt meddelande

endast om bestämmelser därom finnas i tryckfrihetsförordningen. Sådana

bestämmelser äro upptagna i 7 kap. 3 §. Sistnämnda stadgande har i propositionen

givits ett vidsträcktare innehåll än de sakkunniga föreslagit.

Enligt de sakkunnigas förslag skall meddelaren, oavsett om hans meddelande

influtit i skriften, kunna göras ansvarig enligt lag, om meddelandet

avser förhållande, varom han erhållit kännedom på grund av allmän befattning;

med innehavare av sådan befattning jämställes den som utövar allmän

tjänsteplikt, t. ex. värnplikt. Vidare förutsättes att meddelandet innefattar

brott mot tystnadsplikt, vilken hänför sig till rikets säkerhet eller eljest

är stadgad i lag.

I propositionen har stadgandet i 7 kap. 3 § utvidgats i två hänseenden.

Genom ett tillfogat första stycke har föreskrivits att, om meddelande, som

avlämnats för offentliggörande i tryckt skrift, icke blivit infört i skriften

och meddelandet innefattar ärekränkning mot enskild person, ansvar för

ärekränkningen skall kunna utkrävas enligt lag. Vidare har den av de sakkunniga

föreslagna bestämmelsen, vilken upptagits såsom andra stycke i

paragrafen, utvidgats på sådant sätt att den avser ej blott tystnadsplikt som

är angiven i lag utan även sådan som följer av författning.

Vad först angår den allmänna grundsatsen om frihet att lämna meddelande

för offentliggörande i tryckt skrift biträder utskottet det i propositionen

framlagda förslaget.

Den i 7 kap. 3 § första stycket upptagna bestämmelsen angående ärekränkningsbrott

mot enskild person finner utskottet vara motiverad. Friheten att

lämna meddelanden för offentliggörande i tryckt skrift bör nämligen i främsta

rummet ses ur den synpunkten att därigenom främjas meddelanden, vilka

angå vården av allmänna angelägenheter. Ärekränkande meddelanden om

enskild person böra däremot icke åtnjuta samma privilegier; har sådant

meddelande influtit i skriften böra dock, såsom hittills, tryckfrihetsförordningens

ansvarighetsregler bli avgörande för frågan, vem som skall kunna

ställas till ansvar. I denna del kan utskottet alltså icke tillstyrka motionerna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

33

I: 385 av herr Näsgård och herr Persson, Ivar, och II: 548 av herr Nilson

i Spånstad samt I: 387 av herr Holmbäck och II: 549 av herr Ohlin utan vill

för sin del ansluta sig till Kungl. Maj :ts förslag.

Beträffande stadgandet i andra stycket kunna väl, särskilt med tanke på

nu gällande bestämmelser angående tystnadsplikt, vissa skäl tala för den

av departementschefen förordade utvidgningen. Utskottet anser emellertid

att det för tryckfriheten är av så väsentlig betydelse, vilka bestämmelser

om tystnadsplikt som i detta sammanhang skola bli tillämpliga, att dessa

bestämmelser böra vara meddelade i lag, varmed utskottet i sitt förslag avser

stadgande, som tillkommit genom samfällt beslut av Kungl. Maj :t och

riksdagen (14 kap. 6 §). Härvid förutsätter utskottet att, i den mån bestämmelser

om tystnadsplikt, vilka nu äro meddelade i administrativ författning,

anses vara av den vikt att de böra äga tillämpning även då meddelandet

lämnats för offentliggörande i tryckt skrift, Kungl. Maj :t framlägger

förslag till deras upptagande i lag. Utskottet finner alltså att den i

7 kap. 3 § andra stycket upptagna bestämmelsen, såsom i nyssnämnda motioner

I: 385 och II: 548 samt I: 387 och II: 549 yrkats, böra givas det innehåll

som de sakkunniga förordat.

I fråga om tryckfrihetsbrotten och ansvarighetsreg1

e r n a har utskottet i princip icke något att erinra mot det i propositionen

framställda förslaget; vissa detaljfrågor behandlas närmare i det följande.

De i propositionen upptagna bestämmelserna om rättegången i

tryckfrihetsmål — vilka bestämmelser helt överensstämma med vad

de sakkunniga förordat, bortsett från en jämkning i fråga om antalet domstolar

i tryckfrihetsmål — innebära i huvudsak följande. Juryinstitutionen i

tryckfrihetsmål bibehålies, men juryns sammansättning och befogenheter reformeras.

Skriftens brottslighet skall sålunda, liksom hittills, prövas av jury,

såframt ej parterna å ömse sidor avstå från juryprövning. För att skriften

av juryn skall anses brottslig fordras att minst 6 av juryns 9 medlemmar

äro ense därom. Juryns utlåtande skall anses bindande endast om det går

ut på att skriften icke är brottslig. Är utlåtandet fällande skall även domstolen

pröva skriftens brottslighet; härav följer att en fällande utgång i

tryckfrihetsmål kan överklagas till högre instans enligt allmänna regler,

även såvitt angår skriftens brottslighet. Tryckfrihetsmålen upptagas av rådhusrätt,

i regel rådhusrätten i länets residensstad. För varje län skall finnas

en jurymannakår om 24 personer, fördelade i två grupper med 16 jurymän

i första och 8 jurymän i andra gruppen. Jurymännen i andra gruppen skola

vara eller hava varit nämndemän vid allmän underrätt. Hela jurymannakåren

utses länsvis genom val av landsting och stadsfullmäktige i städer som

ej deltaga i landsting. Parternas rätt att själva utse jurymän har icke bibehållits;

däremot äger vardera parten alltjämt rätt att utesluta visst antal

jurymän, nämligen 3 inom den första gruppen och en inom den andra. I

3 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 5 samt. 2 avd. Nr 30.

opaginerad Kontrollera mot PDF

34

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

övrigt nedbringas antalet jurymän genom lottning så att 6 jurymän kvar sti

i den första gruppen och 3 i den andra. Dessa bilda den i målet tjänstgörande

juryn.

I anledning av motionen I: 383 av herr Wistrand m. fl. har utskottet i

första hand haft att taga ställning till frågan, huruvida en specialdomstol bör

inrättas för tryckfrihetsmålen. Denna fråga har utförligt behandlats av departementschefen

(s. 94—96), som därvid med hänsyn till såväl organisatoriska

synpunkter som kravet på rättssäkerhet funnit övervägande skäl tala

för att prövningen av tryckfrihetsmålen bör vara inordnad i den allmänna

rättsskipningens ram. Utskottet ansluter sig till den uppfattning som sålunda

kommit till uttryck i propositionen och kan alltså icke förorda det i motionen

framställda förslaget om inrättande av en för hela riket gemensam specialdomstol

för tryckfrihetsmålen.

Utskottet finner även övervägande skäl tala för bibehållande av juryinstitutionen

och har icke något att erinra mot förslaget, såvitt angår juryns befogenheter.

I fråga om juryns bildande innebär Kungl. Maj :ts förslag, i jämförelse med

gällande rätt, den väsentliga ändringen att domstolens och parternas inflytande

avskaffas och att juryn i stället skall utgå ur medborgerliga val. Med

hänsyn till juryinstitutionens syfte att skapa en folklig garanti för tryckfriheten,

i främsta rummet den politiska yttrandefriheten, finner utskottet

detta förslag bygga på en riktig grundsats. Enligt utskottets mening kan

emellertid den strävan som härigenom kommit till uttryck, nämligen att en

allmänt medborgerlig uppfattning skall kunna göra sig gällande vid tryckfrihetsmålens

avgörande, motverkas av att parterna vid juryns tillsättande

äga utesluta jurymän och att den i målet tjänstgörande juryn skall uttagas

genom lottning. Parternas uteslutningsrätt var starkt motiverad då domstolen

och parterna utsågo jurymännen. Om däremot jurymännen skola utses

genom val av kommunala korporationer, är behovet att ur juryn utesluta

sådana jurymän som icke böra deltaga i målets avgörande tillräckligt tillgodosett

genom allmänna bestämmelser om domar jäv. Utskottet anser att

lottningen bör helt undvikas och att det därför bör ankomma på den väljande

korporationen att utse de personer som i första hand skola vara ledamöter

i jury samt erforderligt antal suppleanter för dem. Med hänsyn till

de synpunkter valmyndigheten härvid kan ha att anlägga på juryns sammansättning

böra suppleanterna utses särskilt för varje ledamot.

Om juryn erhåller en sådan fast sammansättning som utskottet nu förutsatt,

kan anledning föreligga att överväga, huruvida det är erforderligt att

bibehålla gällande regel om kvalificerad majoritet för ett fällande juryutlåtande.

Denna bestämmelse om kvalificerad majoritet har uppenbarligen

tillkommit för att skydda den tilltalade. Av en fast sammansatt jury kunna

emellertid väntas tillförlitligare avgöranden. Därtill kommer att det väsentliga

rättsskyddet för den tilltalade ligger däri att även domstolen skall pröva

skriftens brottslighet, då juryn funnit skriften brottslig. Utskottet anser

s. 35 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30. 35

därför att för fällande juryutlåtande bör krävas endast enkel majoritet inom

juryn.

Beträffande det i motion II: 547 av herr Holmberg m. fl. framställda förslaget

att jurymännen skola utses genom proportionella val vill utskottet

framhålla att en sådan regel väl skulle ha det värdet att därigenom ensidiga

val förhindrades. Såsom de sakkunniga anfört skulle emellertid den proportionella

valmetoden kunna medföra att jurymännen på ett icke önskvärt

sätt betraktade som sin uppgift att inom juryn företräda vissa väljargrupper.

Det må även hänvisas till att nämndemän utses genom majoritetsval.

Utskottet anser att valet av jurymän, såsom i propositionen föreslagits, bör

ske genom majoritetsval men att det bör i lagtexten komma till uttryck att

bland jurymännen olika meningsriktningar böra vara företrädda.

I övrigt har utskottet icke något att erinra mot vad propositionen innehåller

angående rättegången i tryckfrihetsmål.

I propositionen föreslås sådana särskilda bestämmelser för

krigstid att domstol på grund av vissa uppsåtliga tryckfrihetsbrott,

nämligen högförräderi, uppror och krigsförräderi samt spioneri, skall kunna

förordna om utgivningsförbud för periodisk skrift under viss tid, högst sex

månader. Denna befogenhet skall dock gälla endast då riket befinner sig i

krig. Till förslaget ansluta sig bestämmelser om provisoriskt utgivningsförbud

i avbidan på domstolens prövning samt om straff och konfiskation i

sådana fall, då meddelat utgivningsförbud överträdes; i sistnämnda hänseende

går förslaget ut på att utgivning och spridning ej blott av den i förbudet

avsedda skriften utan även av skrift som uppenbart utgör fortsättning

av denna kunna medföra ansvar.

Behovet av att redan på förhand i tryckfrihetsförordningen införa sådana

bestämmelser som anses erforderliga under krigsförhållanden sammanhänger

med att tryckfrihetsförordningen är av grundlags natur. Mot

tryckfrihetsförordningen stridande stadganden kunna icke antagas annat

än i de former som gälla för stiftande eller ändring av grundlag. Med hänsyn

härtill vill utskottet, innan utskottet närmare ingår på det i propositionen

framställda förslaget, beröra motionen 1:384 av herr Herlitz, vari

förordas att Kungl. Maj :t och riksdagen under noggrant angivna förutsättningar

och i betryggande former skola kunna snabbt genomföra grundlagsändringar,

gällande allenast för krigstid, eller utan hinder av grundlagarna

fatta beslut, likaledes gällande allenast för krigstid.

Den i motionen anvisade utvägen skulle, såvitt angår frågan om tryckfrihetsrättsliga

särbestämmelser för krigstid, leda till att antagandet därav

kunde uppskjutas till dess behov uppkommer. Vid en sådan tidpunkt kan

det möjligen vara lättare att överblicka vilka särbestämmelser som äro nödvändiga.

Emellertid kunna uppenbarligen regler som tillkomma under ett

kritiskt läge lätt få ett alltför obestämt och vidsträckt innehåll. Även om antagandet

av sådana bestämmelser förbindes med särskilda garantier, kan ej

bortses från den allvarliga fara för tryckfriheten som ligger i att grundlags
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

ändring i snabbare former möjliggöres under kritiska förhållanden. I åtskilliga

av de yttranden som avgivits över de sakkunnigas betänkande har,

med utgångspunkt från erfarenheterna under det andra världskriget, uttalats

att regler för tryckfriheten under krigstid böra övervägas och utformas

under lugnare förhållanden; utskottet vill även hänvisa till det i propositionen

(s. 79) återgivna yttrandet av överståthållarämbetet angående

grundlagarnas betydelse. Utskottet anser på grund av vad nu framhållits att

behovet av särbestämmelser för tryckfriheten under krigstid icke utgör tillräcklig

anledning för bifall till motionen och finner ej heller eljest skäl

tillstyrka vad däri hemställts.

Vad härefter angår de i propositionen upptagna bestämmelserna angående

utgivningsförbud för periodisk skrift i vissa fall finner utskottet de föreslagna

möjligheterna till ingripanden mot tryckfrihetsbrott vara motiverade;

utskottet vill hänvisa till den ingående utredning som departementschefen

framlagt i propositionen (s. 101—106). I fråga om de förutsättningar

under vilka dessa åtgärder skola få tillgripas har utskottet dock kommit till

annan uppfattning än Kungl. Maj :t. Det kan ej bortses från att de brott,

mot vilka utgivningsförbud skall kunna tillgripas, kunna vara av särskilt

samhällsfarlig beskaffenhet ej blott då riket befinner sig i krig utan även då

krigsfara uppkommit. Utgivningsförbud bör därför kunna tillgripas i föreslagen

omfattning redan då riket befinner sig i krigsfara. Emellertid böra

bestämmelserna om utgivningsförbud enligt utskottets uppfattning vara så

avfattade att de bli tillämpliga endast efter förordnande av Kungl. Maj :t

med riksdagens samtycke; dock bör Kungl. Maj:t, om riket råkar i krig,

äga meddela provisoriskt förordnande. I likhet med vad som gällde enligt

6 § tryckfrihetsförordningen under åren 1941—1945, bör för riksdagens

samtycke krävas tre fjärdedelars majoritet i vardera kammaren. Dessutom

bör förordnande om tillämpning av bestämmelserna rörande utgivningsförbud

göras tidsbegränsat; förordnandet bör gälla högst ett år.

Med den ståndpunkt utskottet sålunda intagit har utskottet ej anledning

i detta sammanhang beröra motionerna I: 387 av herr Holmbåck och

II: 549 av herr Ohlin i vidare mån än däri yrkas att utgivningsförbud icke

skall sträcka sina verkningar även till skrift, som anses vara en fortsättning

av den indragna skriften, och att uppräkningen av de brott som kunna

föranleda utgivningsförbud skall erhålla en mera restriktiv avfattning. Den

förra frågan innefattar ett synnerligen vanskligt spörsmål. Uppenbart är att

utgivningsförbud lätt kan bli verkningslöst om det är möjligt att kringgå

detta genom att under annan titel fortsätta utgivningen av skrift som praktiskt

sett är samma skrift som den förbjudna. Å andra sidan ligger det en

fara för tryckfriheten i att tillämpligheten av ett meddelat förbud genom de

påtalade stadgandena blir obestämd. Utskottet vill i denna del biträda Kungl.

Maj :ts förslag men därvid understryka att stränga krav böra upprätthållas

i fråga om bevisningen, då skrift påstås vara fortsättning av en förbjuden

skrift. Enbart den omständigheten att den förbjudna skriftens utgivare låter

tillställa prenumeranter annan skrift såsom ersättning för de nummer

s. 37 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

37

eller häften som uteblivit kan ej vara avgörande. Hänsyn måste tagas även

till skrifternas innehåll och syfte. Vad beträffar uppräkningen av de brott

som kunna föranleda utgivningsförbud kan tvekan inställa sig, huruvida

vissa av de i 7 kap. 4 § såsom krigsförräderi angivna gärningarna äro sådana

att de böra föranleda utgivningsförbud. Det bör dock betonas att det

i denna brottsbeskrivning är fråga om uppsåtliga brott. Dessutom må framhållas

att utgivningsförbud icke är en obligatorisk åtgärd vid de angivna

brotten; det ankommer på domstolen att pröva, huruvida sådan påföljd

skall tillgripas, och därvid har domstolen att taga hänsyn till brottets beskaffenhet

och omständigheterna i övrigt. På anförda skäl finner utskottet

ej heller i denna del anledning föreslå ändring av Kungl. Maj :ts förslag.

Utskottet övergår härefter till att behandla de särskilda bestämmelserna

i förslaget. Därvid begränsar utskottet sin framställning i huvudsak till de

stadganden, vari utskottet funnit anledning till ändring. I de frågor som

sålunda icke behandlas i det följande ansluter sig utskottet till Kungl. Maj :ts

förslag.

1 kap. 2 § andra stycket. Stadgandet har ur principiella synpunkter behandlats

i det föregående (s. 31). Såsom där anförts förordar utskottet att

stadgandet erhåller det innehåll de sakkunniga föreslagit; utskottet har

dock vidtagit en jämkning av stadgandets formulering i de sakkunnigas

förslag.

De sakkunniga ha i sitt betänkande (s. 210—211) anfört vissa exempel för

att åskådliggöra stadgandets innebörd och i några remissyttranden ha därefter

dessa exempel berörts. I den mån yttrandena avse åtgärder av myndighet

ha de behandlats av departementschefen (s. 111). Däremot har denne,

med den ståndpunkt som intagits i Kungl. Maj :ts förslag, saknat anledning

ingå på de yttranden som avse åtgärder av enskilda.

Mot ett av de sakkunniga anfört exempel, att det enligt stadgandet icke

skulle vara tillåtet för en fackförening, som är bunden av gällande kollektivavtal,

att förmå sina medlemmar att nedlägga arbetet vid ett tryckeri på

grund av innehållet i de skrifter som där tryckas, anför Svea hovrätt att

organisationens bundenhet vid kollektivavtal icke kan ha någon självständig

betydelse. Hovrätten yttrar att åtgärden måste vara rättsstridig enligt

stadgandet, även om den företages av en organisation, som aldrig

stått i kollektivavtalsförhållande till tryckeriet, eller av en organisation,

som vanligen har sådant avtal med tryckeriet men som befinner sig i en

tillfällig period av avtalslöshet. En annan sak är att, om kollektivavtal

existerar, åtgärden kan bli rättsstridig jämväl på annan grund, nämligen såsom

åsidosättande av en obligatorisk förpliktelse.

Utskottet har icke något att invända mot vad Svea hovrätt sålunda anfört.

Det må i detta sammanhang understrykas att stadgandet omfattar åtgärder

till undertryckande av skrift på grund av dess innehåll; det berör icke arbetsnedläggelser

av andra skäl, t. ex. i samband med lönekonflikt.

I ett annat exempel ha de sakkunniga anfört att lagrummet icke medger

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

att någon vägras inträde i en yrkessammanslutning, exempelvis förening av

tidningsdistributörer eller förläggare, i anledning därav att han distribuerar

eller förlägger viss skrift, som av flertalet föreningsmedlemmar anses ha

ett misshagligt innehåll, eller att han av nu nämnd anledning uteslutes ur

sammanslutningen. Beträffande detta uttalande framhåller Publicistklubben

att därigenom personal och företag, vilka publicera och distribuera för allmän

anständighet anstötliga skrifter, skulle få möjlighet att tilltvinga sig

förmånen av medlemskap i enskilda organisationer, vilkas flesta medlemmar

skulle betrakta en dylik tvångsrekrytering som en grov kränkning av,

personlig frihet och enskild rätt. Riskerna på denna punkt skulle kunna

tänkas undanröjda genom en bstämmelse att sökanden har rätt att kräva

medlemskap i fackorganisation endast om en vägran eller uteslutning skulle

hindra honom att utgiva eller sprida sin skrift. Liknande uttalanden göras

även av Svenska journalistföreningen, Svenska bokförläggareföreningen och

Svenska tidningsutgivareföreningen. Sistnämnda förening upplyser därvid

att organisation av sådan beskaffenhet, att medlemskap däri är en nödvändig

förutsättning för utgivning eller spridning av skrift, icke förekommer

i Sverige.

Beträffande dessa uttalanden må framhållas att det av de sakkunniga anförda

exemplet endast kan avse sådana fall, då medlemskap i en yrkessammanslutning

utgör förutsättning för tryckta skrifters framställande,

utgivning eller spridning. Stadgandet innebär med andra ord att fackorganisation,

som i sådant hänseende intager en monopolställning, icke får förekomma

annat än om den står öppen för envar. Utskottet finner det således

uteslutet att stadgandet kan givas en sådan tolkning som befarats i de nyss

återgivna yttrandena.

t kap. 3 §. Enligt det nytillkomna stadgandet i 2 kap. 17 § strafflagen

kan i vissa fall egendom, vilken använts såsom hjälpmedel vid brott, förklaras

förverkad. Departementschefen anför att den i förevarande paragraf

angivna grundsatsen har den innebörden att dylikt förverkande icke

kan förekomma i anledning av tryckfrihetsbrott. Utskottet vill understryka

denna tolkning, vilken bör framgå vid en jämförelse med 7 kap. 7 § andra

stycket. I sistnämnda stadgande angives i vilken utsträckning egendom,

som använts såsom hjälpmedel vid tryckfrihetsbrott, är underkastad konfiskation.

1 kap. A § andra stycket. Vid behandlingen av detta stycke har departementschefen

redogjort för frågan om införande av en genmälesrätt efter

förebild av de bestämmelser härom som förekomma i övriga nordiska länders

lagstiftningar (s. 113—115); något förslag därom har dock icke framställts.

Utskottet finner skälen för införandet av en dylik genmälesrätt värda

beaktande men anser sig icke, mot vad departementschefen anfört, böra

framställa något förslag härom. I samband därmed har utskottet emellertid

även upptagit frågan om skyldighet att införa dom i periodisk skrift,

då den för skriften ansvarige dömes till ansvar för tryckfrihetsbrott som

utgör ärekränkning; denna fråga behandlas vid 7 kap. 6 §.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

39

t kap. 5 §. Enligt detta stadgande skall tryckfrihetsförordningen äga tilllämpning

allenast å skrift, som framställts i tryckpress. I några remissyttranden

har förordats en mera vidsträckt begreppsbestämning (propositionen

s. 116—117). Därvid har även den tanken framförts att den som så

önskade efter ansökan kunde komma i åtnjutande av tryckfrihetsförordningens

skydd för skrifter, som mångfaldigats på annat sätt än medelst

tryckpress. Departementschefen har emellertid funnit att utgångspunkten

för begreppsbestämningen, tryckning i tryckpress, icke för närvarande bör

övergivas. Utskottet delar denna uppfattning men vill samtidigt betona

vikten av att den tekniska utvecklingen på detta område följes med uppmärksamhet.

1 kap. 6 §. I denna paragraf har en redaktionell jämkning vidtagits.

2 kap. 1 §. De inledande ordalagen i paragrafen föreslås ändrade i anslutning

till formuleringen av 1 kap. 1 §.

2 kap. 10 §. Enligt gällande bestämmelser i 2 § 5 mom. tryckfrihetsförordningen

må klagan icke föras mot departementschefs vägran att utlämna

allmän handling.

De sakkunniga förorda däremot att sådan klagan skall kunna ske och

anföra härom:

Mot klagorätt i fråga om departementschefs beslut att vägra utlämna allmän

handling kunna uppenbarligen vissa betänkligheter anföras, särskilt

med hänsyn till att klagorätt i allmänhet icke föreligger i departementsärenden.

Å andra sidan innebär frånvaron av klagorätt i nu avsedda fall ett

avsteg från de principer som ansetts böra gälla beträffande fullföljden i ärenden

om utlämnande av allmän handling. Därav följer exempelvis att i fråga

om skriftväxlingar mellan departement och annan myndighet sökandens rätt

att fullfölja talan till regeringsrätten blir beroende på om hans begäran avser

det hos departementet eller hos den andra myndigheten förvarade exemplaret

av handlingen. Även eljest kan tydligen på grund av denna frånvaro av

klagorätt olika praxis i likartade frågor uppkomma mellan departement och

övriga myndigheter. Behovet av ett gemensamt bedömande i högsta instans

synes böra vara avgörande även i fråga om rätten till fullföljd mot departementschefs

beslut; enligt de sakkunnigas uppfattning tala alltså övervägande

skäl för att fullföljdsrätt medgives även i nu ifrågavarande fall.

Justitiekanslersämbetet anför i sitt remissyttrande att det för att undvika

det kanske mindre lämpliga i att beslut av statsråd bli föremål för överprövning

möjligen kunde övervägas att frågor om utlämnande av allmän

handling skulle prövas av vederbörande avdelningschefer, eventuellt av expeditionscheferna,

i stället för av departementscheferna. Ämbetet yttrar dock

vidare att den invändningen kan riktas mot en dylik åtgärd att, där tvekan

i visst fall föreligger, den verkligt beslutande understundom kanske blir departementschefen,

vars åsikt den underordnade befattningshavaren anser sig

höra följa.

Departementschefen har icke funnit lämpligt frångå den gällande regeln

att departementschefs beslut icke får överklagas.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

1 motionerna I: 387 av herr Holmbäck och II: 549 av herr Ohlin hemställes

i denna del, att lagförslaget måtte erhålla samma innehåll som de sakkunnigas

förslag.

Utskottet finner på grund av vad de sakkunniga anfört övervägande skäl

tala för att i nu avsedda fall klagan skall få ske; sådan klagan skall upptagas

och avgöras av regeringsrätten. Det må framhållas att klagan i dessa,

liksom i andra fall endast kan avse lagligheten i det överklagade beslutet.

Utskottet vill sålunda förorda, att lagrummet, med bifall till motionerna,

erhåller den av de sakkunniga föreslagna lydelsen.

2 kap. 14 § första stycket. De sakkunniga ha föreslagit, att anteckning å

handling att den skall vara hemlig skall innehålla bland annat dagen för

anteckningen. I sitt remissyttrande uttalade överbefälhavaren, att en dylik

anordning skulle medföra en icke oväsentlig, onödig arbetsbelastning. I anledning

härav förordar departementschefen, att ifrågavarande bestämmelse

i de sakkunnigas förslag skall utgå ur stadgandet.

Utskottet finner att upplysning om dagen för anteckningen kan vara av

betydelse vid prövning av fråga om handlingens utlämnande. Vad överbefälhavaren

invänt bör icke anses avgörande. Utskottet förordar de sakkunnigas

förslag.

4 kap. 2 §. En redaktionell jämkning av denna paragraf föreslås.

4 kap. 7 och 9 §§. De i propositionen föreslagna bestämmelserna i 7 §

innehålla regler om avlämnande av gransknings- och arkivexemplar.

I motion I: 388 av herr Holmbäck har framhållits att vissa av de undantag

från skyldigheten att lämna arkivexemplar, vilka följa av den i 10 §

upptagna definitionen av begreppet bild- eller tillfällighetstryck, kunna medföra

olägenheter för biblioteken samt hemställts »att riksdagen ville antaga

såsom vilande sådan lydelse av förslaget till tryckfrihetsförordning, att från

boktryckeriernas leveransplikt undantages endast tillfällighetstryck och alltså

icke även bildtryck (4 kap. 7 § sista stycket) samt att därvid begreppet

tillfällighetstryck bestämmes så, att därunder icke faller sådant tryck, som

i Kungl. Maj :ts förslag kallas ''annat affärstryck’ (4 kap. 10 §)».

Vidare har i motionen I: 386 av herr Holmbäck hemställts, »att, under

förutsättning att i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 230 förslag till

ny tryckfrihetsförordning blir förklarat vilande och att enligt detta förslag

Göteborgs stadsbibliotek erhåller ett arkivexemplar av allt tryck, som boktryckarna

skola avlämna, riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,

att Kungl. Maj :t ville utreda om och i vilken omfattning granskningsexemplaret

av detta tryck skulle kunna överlämnas till ett norrländskt bibliotek

samt för riksdagen framlägga de förslag, som kunna föranledas av denna

utredning».

Bestämmelser om leverans av arkivexemplar ha sedan gammalt varit upptagna

i tryckfrihetsförordningen. Uppenbart är emellertid att dessa bestämmelser

helt sakna tryckfrihetsrättslig betydelse. Regleringen av denna fråga

torde därför lämpligen kunna överföras till annan lagstiftning, därvid de

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande in■ 30.

41

önskemål som upptagits i motionen 1:388 böra beaktas. Utskottet föreslår

därför att beträffande arkivleveranserna i paragrafen endast angives att bestämmelser

därom meddelas i lag. I samband därmed bör 9 § i Kungl. Maj :ts

förslag utgå och den där föreslagna 10 § erhålla nytt paragrafnummer.

I samband härmed vill utskottet förorda att frågan om sådant disponerande

av granskningsexemplaren som avses i motionen 1:386 blir föremål för

utredning.

5 kap. 1 § andra stycket. I denna paragraf har en redaktionell jämkning

vidtagits.

5 kap. 5 §. Enligt gällande bestämmelser skall utgivningsbevis avse att

hinder enligt tryckfrihetsförordningen icke möter för utgivaren att utgiva

skriften. Denna formulering har utskottet ansett böra bevaras; därigenom

angives tydligt att departementschefen icke kan vägra utgivningsbevis på annan

grund än som framgår av tryckfrihetsförordningen.

5 kap. 12—lb §§■ Utskottet föreslår att bestämmelserna i 12 och 13 §§ i

Kungl. Maj :ts förslag, vilka icke innehålla några egentliga regler om utgivning

utan endast definitioner av vissa begrepp, överflyttas till 8 kap. 6 och

7 §§. I samband därmed har 5 kapitlet erhållit en rubrik, som angiver att det

endast avser utgivning av periodisk skrift, samt underrubrikerna borttagits

och en omnumrering av de tre sista paragraferna i kapitlet skett.

6 kap. 3 §. En formell jämkning av ordalagen i denna paragraf föreslås.

7 kap. 3 § andra stycket. Utskottet har ovan (s. 33) redogjort för de skäl

som föranlett utskottet föreslå, att bestämmelsen i förevarande stycke göres

tillämplig endast i fråga om brott mot tystnadsplikt som är föreskriven i

lag. Till följd härav böra orden »eller författning» i Kungl. Maj :ts förslag

utgå.

7 kap. 4 §. De i paragrafen angivna tryckfrihetsbrotten ha i Kungl. Maj :ts

förslag utformats i anslutning till brottsbeskrivningarna i den allmänna

strafflagen eller i det förslag till ändring i strafflagen som förelagts innevarande

riksdag (prop. nr 80).

I motionen I: 389 av herr Holmbäck hemställes, att i Kungl. Maj :ls förslag

till tryckfrihetsförordning måtte vidtagas den ändring som betingades av

eventuellt bifall till motionen I: 280 avseende kriminalisering av hot, förtal

eller smädelse av folkgrupp med viss härstamning eller trosbekännelse.

Sedan riksdagen den 17 juni 1948 beslutat vissa ändringar i Kungl. Majt:s

förslag till 8, 11 och 18 kap. strafflagen, bland annat i sistnämnda motions

syfte, föreslår utskottet att tryckfrihetsförordningens bestämmelser bringas

i överensstämmelse härmed. Härav föranledas ändringar under p. 7 samt

10—13.

7 kap. 6 §. Enligt 6 kap. 3 § strafflagen, i dess vid årets riksdag antagna

lydelse, kan den som dömes till ansvar för ärekränkningsbrott dömas att

erlägga kostnad till tryckning i allmän eller ortens tidning av domen. Om

brottet utgör tryckfrihetsbrott och blivit begånget genom periodisk skrift,

föreligger emellertid icke någon skyldighet att intaga domen i samma skrift.

Det kan uppenbarligen vara av betydelse för den kränkta parten att den

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

lagakraftvunna domen kan bringas till allmän kännedom i samma skrift

''där ärekränkningen skett. Utskottet anser att bestämmelse bör meddelas

härom och har därför upprättat förslag till sådan bestämmelse, vilken upptagits

som andra stycke i paragrafen. I samband därmed har i förtydligande

syfte en jämkning skett även i första stycket.

7 kap. 7—9 §§. De ändringar som föreslås av utskottet ha berörts i det

föregående (s. 36). Såsom där anförts förordar utskottet att bestämmelserna

om utgivningsförbud skola gälla allenast om särskilt förordnande meddelats

därom på grund av krig eller krigsfara, vari riket befinner sig. I regel

meddelas förordnandet av Kungl. Maj :t med riksdagens samtycke; för det

fall, då förordnande påkallas av krig, vari riket befinner sig, samt riksdagssession

icke pågår, ha dock särskilda bestämmelser upptagits i 8 § andra

stycket, enligt vilka Kungl. Maj :t kan meddela förordnandet provisoriskt

i avbidan på riksdagens samtycke. Såväl i det ena som i det andra fallet

krävs för riksdagens samtycke tre fjärdedelars majoritet i vardera kammaren.

I 8 § tredje stycket i utskottets förslag har föreskrivits att utgivningsförbud

skall förfalla, då förordnande som möjliggjort detta upphör att gälla.

Denna bestämmelse avser såväl det fall då tiden för förordnandet utgår som

det fall då riksdagen icke samtycker till ett av Kungl. Maj :t provisoriskt

meddelat förordnande. Även om utgivningsförbud i dessa fall förfaller, måste

dock överträdelse som skett då detta var gällande kunna beivras; bestämmelse

därom har upptagits i 8 § tredje stycket.

Av allmänna regler om strafflags tillämplighet framgår att utgivningsförbud

kan meddelas endast på grund av brott som blivit begånget under tid

då förordnande enligt 8 § andra stycket gällde.

8 kap. 6 och 7 §§. Såsom förut anmärkts föreslår utskottet att innehållet

i 5 kap. 12 och 13 §§ i Kungl. Maj :ts förslag överflyttas till 6 och 7 §§ i detta

kapitel.

10 kap., rubriken. Utskottet föreslår en omformulering av rubriken för

att nå bättre överensstämmelse med kapitlets innehåll.

10 kap. 11 §. I anslutning till de uttryckssätt som begagnas i den av riksdagen

antagna militära rättegångslagen föreslår utskottet en jämkning av

ordalagen i paragrafen.

12 kap. 2 § första stycket. På de skäl som anförts i det föregående (s. 34)

har i detta stycke vidtagits sådan ändring att för ett fällande utlåtande av

juryn krävs endast enkel majoritet inom juryn.

12 kap. 3 och 5 §§. De i dessa paragrafer föreslagna ändringarna ha berörts

vid behandlingen av förslagets grundprinciper (s. 34—35).

12 kap. 9—13 §§. Den ändrade sammansättning av juryn som kommit till

uttryck i 3 § föranleder ändringar även i nu angivna paragrafer. I 11 §

andra stycket i utskottets förslag ha upptagits regler för det fall, då ledamot

i jury av jäv eller laga förfall är hindrad att tjänstgöra samt sådant

hinder föreligger även för hans suppleanter. Utskottet förordar att det i sådant

fall skall ankomma på rätten att kalla suppleant, därvid i första hand

s. 43 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

43

annan suppleant inom gruppen bör ifrågakomma och, om sådan ej finnes,

någon annan därtill valbar person skall kallas. De i propositionen upptagna

10 § andra stycket, 11 och 13 §§ bli obehövliga och böra således utgå, varav

föranledas en omnumrering samt vissa jämkningar av ordalagen i 12 § i

utskottets förslag.

13 kap. 2 och 4 §§. Jämkningar i dessa paragrafer föranledas av de ändringar

som utskottet föreslagit i 4 och 5 kap.

13 kap. 5 §. Utskottet föreslår ändring i första stycket på samma skäl

som föranlett ändring i 7 kap. 3 § andra stycket, vilken fråga behandlats

i samband med förslagets grundprinciper (s. 33).

I andra stycket företagna jämkningar sammanhänga med föreslagna ändringar

i 4 och 5 kap.

14 kap. 2 §. I denna paragraf ha jämkningar vidtagits till följd av de föreslagna

ändringarna i 12 kap.

14 kap. 6 §. I denna paragraf har tillfogats en definition av begreppet lag

för de fall då detta uttryck användes i förordningen. Därmed avses stadgande

som tillkommit genom samfällt beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen.

Huruvida lagen skall tillkomma i den ordning som angives i 87 § regeringsformen

eller ej, har icke utsagts i paragrafen utan blir beroende på vad

därom är föreskrivet. I förordningen begagnas i 2 kap. 1 § och 12 kap. 13 §

uttryck som angiva att där avsedda lagar skola tillkomma, i förra fallet

utan att lagrådets hörande erfordras och i senare fallet efter lagrådets hörande.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen i anledning av förevarande proposition

samt motionerna I: 385 och II: 548, I: 387 och II: 549, I: 389

samt I: 390 och II: 550 såsom vilande för vidare grundlagsenlig

behandling måtte antaga följande såsom utskottets förslag

betecknade

opaginerad Kontrollera mot PDF

44

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

1) Förslag

till

Tryckfrihetsförordning.

1 KAP.

Om tryckfrihet.

1 §•

I överensstämmelse med de i regeringsformen fastställda grunderna för

en allmän tryckfrihet och till säkerställande av ett fritt meningsutbyte och

en allsidig upplysning skall det stå varje svensk medborgare fritt att, med

iakttagande av de bestämmelser som äro i denna förordning meddelade till

skydd för enskild rätt och allmän säkerhet, i tryckt skrift yttra sina tankar

och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och

underrättelser i vad ämne som helst.

Det skall ock stå envar fritt att, i alla de fall då ej annat är i denna förordning

föreskrivet, för offentliggörande i tryckt skrift till dess författare

eller utgivare eller, om för skriften finnes särskild redaktion, till denna

meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst.

2 §•

Någon tryckningen föregående granskning av skrift eller något förbud mot

tryckning därav må ej förekomma.

Ej heller vare tillåtet för myndighet

eller annat allmänt organ att på

grund av tryckt skrifts innehåll, genom

åtgärd som icke äger stöd i denna

förordning, hindra tryckning eller

utgivning av skriften eller dess spridning

bland allmänheten.

Ej heller vare någon, myndighet

eller enskild, tillåtet att på grund av

skrifts innehåll, genom åtgärd som

icke äger stöd i denna förordning,

hindra tryckning eller utgivning av

skriften eller dess spridning bland

allmänheten.

3 §.

För missbruk av tryckfriheten eller medverkan däri må ej någon i annan

ordning eller i annat fall än denna förordning bestämmer kunna tilltalas

eller dömas till ansvar eller ersättningsskyldighet eller skriften konfiskeras

eller läggas under beslag.

4 §.

Envar, vilken blivit förtrott att döma över missbruk av tryckfriheten eller

eljest vaka över denna förordnings efterlevnad, bör därvid städse hava i

åtanke att tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick, alltid

fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens än på uttryckets

lagstridighet, på syftet än på framställningssättet, samt i tvivelsmål hellre

fria än fälla.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

45

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Vid bestämmande av påföljd, som enligt denna förordning är förenad med

missbruk av tryckfriheten, skall, då meddelad uppgift påkallat rättelse, särskilt

beaktas, huruvida sådan på lämpligt sätt bringats till allmänhetens

kännedom.

5 §.

Denna förordning äger tillämpning allenast å skrift, som framställts i

tryckpress. Till skrift hänföres karta, ritning eller bild, även om den ej åtföljes

av text.

6 §■

Tryckt skrift skall, för att anses Tryckt skrift skall, för att anses

såsom sådan, vara utgiven. Skrift an- såsom sådan, vara utgiven. Skrift anses

utgiven, då den blivit utlämnad ses utgiven, då den blivit utlämnad

till salu eller för spridning på annat till salu eller för spridning på annat

sätt; vad nu sagts gälle dock icke sätt; vad nu sagts gälle dock icke

myndighets tryckta handlingar, som myndighets tryckta handlingar, om

skola hållas hemliga. de skola hållas hemliga.

7 §•

Med periodisk skrift förstås tidning, tidskrift eller annan sådan tryckt

skrift, som enligt utgivningsplanen är avsedd att under bestämd titel utgivas

med minst fyra å särskilda tider utkommande nummer eller häften årligen,

samt därtill hörande löpsedlar och bilagor. Sedan utgivningsbevis för skriften

meddelats, skall denna, till dess beviset återkallas, anses som periodisk.

8 §.

Privilegier å skrifters utgivande må icke meddelas; Konungen dock obetaget

att förnya sådana till allmänna inrättningars understöd redan förlänta

privilegier, varje gång på högst tjugu år.

Om den uteslutande rätt att genom tryck mångfaldiga litterära och musikaliska

verk eller verk av bildande konst, som tillkommer upphovsmannen

till sådant verk, gälle vad i lag är stadgat.

2 KAP.

Om allmänna handlingars offentlighet.

1 §•

Till främjande av det i föregående

kapitel nämnda syftet med en allmän

tryckfrihet skall, i den ordning nedan

sägs, varje svensk medborgare äga fri

tillgång till allmänna handlingar. I

denna rätt må gälla allenast sådana

inskränkningar som påkallas antingen

av hänsyn till rikets säkerhet och

dess förhållande till främmande makt

eller i anledning av myndighets verksamhet

för inspektion, kontroll och

annan tillsyn eller för brotts före
-

Till främjande av ett fritt meningsutbyte

och en allsidig upplysning

skall, i den ordning nedan sägs,

varje svensk medborgare äga fri tillgång

till allmänna handlingar. I denna

rätt må gälla allenast sådana inskränkningar

som påkallas antingen

av hänsyn till rikets säkerhet och

dess förhållande till främmande makt

eller i anledning av myndighets verksamhet

för inspektion, kontroll och

annan tillsyn eller för brotts före
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

46

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

(Kungl. Maj.ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

kommande och beivrande eller till

skydd för statens, menigheters och

enskildas behöriga ekonomiska intresse

eller av hänsyn till privatlivets

helgd, personlig säkerhet, anständighet

och sedlighet.

kommande och beivrande eller till

skydd för statens, menigheters och

enskildas behöriga ekonomiska intresse

eller av hänsyn till privatlivets

helgd, personlig säkerhet, anständighet

och sedlighet.

I särskild av Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag skola noga angivas

de fall, då enligt nyssnämnda grunder allmänna handlingar skola hållas

hemliga.

2 §.

Allmänna handlingar äro alla hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade

handlingar, vare sig de till myndigheten inkommit eller blivit där upprättade.

F

Vad i detta kapitel sägs om handling skall även avse karta, ritning eller

bild.

3 §•

Med statsmyndighet förstås i detta kapitel statsdepartementen, försvarets

kommandoexpedition, riksdagen och allmänna kyrkomötet, deras avdelningar,

utskott, nämnder, fullmäktige, deputerade och revisorer, domstolar och

ämbetsverk samt övriga till statens förvaltning hörande myndigheter och

inrättningar, nämnder, kommissioner och kommittéer.

Med kommunalmyndighet förstås i detta kapitel alla till kommunal styrelse

eller förvaltning hörande stämmor och representationer, myndigheter,

styrelser, kollegier, nämnder, råd, kommissioner, revisorer, utskott och kommittéer

jämte underlydande verk och inrättningar.

4 §•

Minnesanteckning eller annan uppteckning, som hos myndighet verkställts

allenast för måls eller ärendes föredragning eller beredande till avgörande,

skall ej hos myndigheten anses som allmän handling, om ej uppteckningen,

sedan målet eller ärendet hos myndigheten slutbehandlats, omhändertagits

för förvaring.

5 §•

Handling skall anses inkommen till myndighet, då den avlämnats till

myndigheten eller till befattningshavare, som har att mottaga handlingen

eller eljest taga befattning med mål eller ärende, till vilket handlingen hänför

sig.

Diarier, journaler, register eller andra sådana förteckningar skola anses

upprättade, då de färdigställts för anteckning eller införing. Protokoll och

därmed jämförliga anteckningar skola anses upprättade, då de av myndigheten

justerats eller eljest blivit färdigställda. Andra handlingar, som hänföra

sig till visst mål eller ärende, skola anses upprättade, då de expedierats

eller, om expedition ej äger rum, då målet eller ärendet blivit av mvndieheten

slutbehandlat. °

6 §.

Tävlingsskrift, anbud eller annan sådan handling, som enligt tillkännagivande

skall avlämnas i förseglat omslag, skall ej anses inkommen före

den tidpunkt, som bestämts för öppnandet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande ni1 30.

47

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Dom eller annat myndighets beslut, som enligt vad därom är stadgat skall

avkunnas eller expedieras, samt protokoll och därmed jämförliga anteckningar,

som hänföra sig till sådant beslut, skola anses upprättade, först då

beslutet avkunnats eller expedierats.

Protokoll hållna hos riksdagens eller allmänt kyrkomötes utskott, riksdagens

revisorer eller statliga kommittéer eller hos kommunalmyndighet i

ärende, som myndigheten handhar allenast för beredning, skola anses upprättade,

först då det ärende protokollen avse hos myndigheten slutförts och,

såvitt angår protokoll hos riksdagens revisorer, berättelse däröver offentliggjorts.

7 §•

Vad i detta kapitel stadgas om allmänna handlingar äge ej tillämpning å

exemplar av tryckt skrift, som avses i 4 kap. 7 §, eller å enskilda brev eller

skrifter, vilka överlämnats till allmänt arkiv eller bibliotek eller eljest till

myndighet uteslutande för förvaring och vård eller forsknings- och studieändamål.

Angående tillhandahållande av handlingar som nu nämnts gälle

vad särskilt är föreskrivet.

8 §•

Allmän handling, som ej skall hållas hemlig, skall på begäran genast eller

så snart ske kan utan avgift tillhandahållas den som för läsning eller avskrivning

på stället önskar taga del därav; han äge ock mot fastställd avgift

erhålla avskrift av handlingen. Skyldighet att tillhandahålla handling

på stället skall dock ej föreligga, om betydande hinder därför möter. Kan

hos kommunalmyndighet förvarad handling tillhandahållas på stället, gälle

rätten att erhålla handlingen i avskrift endast i den utsträckning därom är i

kommunallag eller eljest särskilt stadgat. Myndighet vare ej skyldig att för

utlämnande framställa kopia av karta, ritning eller bild, om svårighet därför

möter och handlingen kan tillhandahållas på stället.

Handling, som endast till viss del skall hållas hemlig, skall utan hinder

därav tillhandahållas på stället, om det kan ske på sådant sätt att vad i den

delen beröres icke uppenbaras. Kan det ej ske, äge den som vill taga del av

handlingen erhålla avskrift av densamma med uteslutande av den del som

är hemlig.

9 §.

Framställning om allmän handlings utbekommande göres hos den myndighet,

där handlingen finnes, och skall av den myndigheten prövas.

År vården om handlingen enligt arbetsordning eller givet uppdrag anförtrodd

viss befattningshavare, har han att själv besluta i fråga om handlingens

utlämnande; dock åligge honom att därvid ställa sig till efterrättelse av

myndigheten meddelade föreskrifter samt att, då det kan ske utan omgång,

i tveksamma fall hänskjuta frågan till myndighetens avgörande. Vägrar

befattningshavaren att utlämna handlingen, skall, om sökanden det begär,

frågan hänskjutas till myndigheten.

Om behörighet för viss myndighet att i stället för myndighet, som avses

i första stycket, pröva fråga om allmän handlings utlämnande stadgas i 14 §

andra stycket.

opaginerad Kontrollera mot PDF

48

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

(Kungl. Maj.ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

10

Har myndighet avslagit framställning

om utbekommande av allmän

handling och anser sökanden att beslutet

icke är lagligen grundat, äge

han, i den ordning nedan sägs, söka

ändring i beslutet; beslut, som meddelats

av departementschef, må dock

ej överklagas.

11

§■

Har myndighet avslagit framställning

om utbekommande av allmän

handling och anser sökanden att beslutet

icke är lagligen grundat, äge

han, i den ordning nedan sägs, söka

ändring i beslutet.

§•

Ändring, som avses i 10 §, skall sökas hos den myndighet, som har att

upptaga klagan över beslut eller åtgärd i det mål eller ärende, till vilket

handlingen hör, eller om klagan ej är tillåten i sådant mål eller ärende eller

handlingen ej tillhör mål eller ärende, som myndigheten har att handlägga,

hos den myndighet, som i allmänhet har att upptaga klagan över myndighetens

beslut eller åtgärder. Vad nu sagts gälle ock angående den ordning, i

vilken ändring skall sökas.

Finnes enligt vad ovan sagts ej behörig myndighet, skall ändring sökas

i fråga om beslut av kommunalmyndighet hos länsstyrelse, beträffande beslut

av myndighet, som lyder under länsstyrelse, domkapitel, styrelse, ämbetsverk

eller annan överordnad myndighet, hos den överordnade myndigheten

samt i andra fall hos Konungen i vederbörande statsdepartement. Angående

beslut av myndighet, som tillhör eller lyder under riksdagen, gälle

dock vad riksdagen bestämmer.

Talan, som hos Konungen fullföljes i statsdepartementen, skall i regeringsrätten

föredragas och avgöras.

12 §.

Angående fullföljd av talan mot myndighets beslut, varigenom klagan

avslagits, äge vad i 11 § är stadgat motsvarande tillämpning; har klagan bifallits,

vare talan mot beslutet ej tillåten.

13 §.

Vill någon klaga över myndighets beslut, äge han erhålla underrättelse om

vad han därvid har att iakttaga.

Mål eller ärende angående utlämnande av allmän handling skall alltid

behandlas skyndsamt. Expedition skall tillhandahållas klaganden utan avgift.

Ej må för fullföljd av talan eller de§s prövning gälla särskilda villkor,

såsom erläggande av fullföljdsavgift eller myndighets tillstånd.

14 §.

Finnes hos myndighet allmän handling,

som skall hållas hemlig, och anser

myndigheten särskild åtgärd böra

vidtagas till beredande av trygghet

mot obehörigt utlämnande, äge myndigheten

förse handlingen med anteckning

därom att den är hemlig.

Sådan anteckning skall innehålla

Finnes hos myndighet allmän handling,

som skall hållas hemlig, och anser

myndigheten särskild åtgärd böra

vidtagas till beredande av trygghet

mot obehörigt utlämnande, äge myndigheten

förse handlingen med anteckning

därom att den är hemlig.

Sådan anteckning skall innehålla

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

49

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

uppgift å det lagrum, som åberopas uppgift å det lagrum, som åberopas

för handlingens hemlighållande, samt för handlingens hemlighållande, dåden

myndighet, som låtit verkställa gen för anteckningen samt den mynanteckningen.

dighet, som låtit verkställa anteck
ningen.

Beträffande särskilda slag av handlingar, vilkas hemlighållande för rikets

säkerhet är av synnerlig betydelse, äger Konungen förordna att viss myndighet

skall pröva fråga om utlämnande. Har sådant förordnande meddelats,

skall å handling som däri avses, jämte de uppgifter som angivas i första

stycket, antecknas den myndighet, som sålunda är behörig att pröva fråga

om utlämnande. Framställning hos annan myndighet att utbekomma handling,

varå dylik anteckning skett, skall ofördröj ligen på sökandens begäran

hänskjutas till den behöriga myndigheten.

Ej må i annan ordning än i detta lagrum sägs handling förses med anteckning

därom att den är hemlig.

3 KAP.

Om rätt till anonymitet.

1 §•

Författare till tryckt skrift vare ej skyldig att låta sitt namn utsättas å

skriften.

Boktryckare, förläggare eller annan, som har alt taga befattning med

skrifts tryckning eller med tryckt skrifts utgivning, må mot författarens

vilja ej heller annorledes uppenbara vem författaren är, med mindre sådan

skyldighet är i lag föreskriven.

2 §•

Ej må i tryckfrihetsmål fråga väckas om någons författarskap till periodisk

skrift.

3 §•

Angående någons författarskap till tryckt skrift, som ej är periodisk, må

i tryckfrihetsmål fråga väckas, allenast om författaren å skriften angivits

med sitt namn eller med pseudonym, som enligt vad allmänt är känt åsyftar

honom, eller han i skriftlig förklaring erkänt sig vara författaren eller inför

domstol i målet självmant avgivit sådant erkännande.

4 §•

Bestämmelserna i 1 och 2 §§ om författares anonymitet skola äga motsvarande

tillämpning i fråga om den som, utan att vara författare, på sätt i

1 kap. 1 § andra stycket sägs lämnat meddelande för offentliggörande i

tryckt skrift, stadgandet i 2 § även beträffande meddelande, avsett för tryckt

skrift, som ej är periodisk.

Vad i 1 och 3 §§ är stadgat om författares anonymitet skall även avse

utgivare av tryckt skrift, som ej är periodisk.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 5 samt. 2 avd. Nr 30.

opaginerad Kontrollera mot PDF

50

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

5 §•

Utsätter någon mot författarens eller, i fall som avses i 4 §, mot utgivarens

eller meddelarens vilja å tryckt skrift dennes namn eller pseudonym,

straffes med dagsböter eller, om omständigheterna äro synnerligen försvårande,

med fängelse i högst ett år. Lag samma vare, om å skriften såsom

författare, utgivare eller meddelare utsättes namnet å eller pseudonym för

annan person än den verklige författaren, utgivaren eller meddelaren. För

obehörigt röjande i annat fall av författare, utgivare eller meddelare vare

straffet böter, lägst femtio och högst femhundra kronor.

Brott, som avses i denna paragraf, må ej åtalas av allmän åklagare, om ej

målsäganden anmält brottet till åtal.

4 KAP.

Om boktryckare och boktryckeri.

1 §•

Rätt att själv eller med biträde av andra genom tryckpress framställa

tryckalster skall tillkomma varje svensk medborgare eller svensk juridisk

person. Inrättning för sådan framställning benämnes i denna förordning

boktryckeri.

Drives boktryckeri för omyndigs I fråga om det ansvar som enligt

eller annans räkning av förmyndare denna förordning åligger boktryckaeller

god man, skall, i fråga om det ren skall, då boktryckeri för omynansvar

som enligt denna förordning digs eller annans räkning drives av

åligger boktryckaren, förmyndaren förmyndare eller god man, denne aneller

gode mannen anses som bok- ses som boktryckare,

tryckare.

3 §.

Vill någon inrätta boktryckeri, skall han, sist två veckor innan någon

skrift därifrån utgives, hos länsstyrelsen skriftligen anmäla boktryckeriet

med angivande av namn eller firma, varunder han ämnar driva boktryckeriet,

den ort, varest tryckeriet skall inrättas, och vad slag av tryck han där

ämnar framställa. Vad nu sagts om anmälan av nytt tryckeri gälle ock då

boktryckeri flyttas till annan ort än som tidigare anmälts.

Ändras boktryckeriets namn eller firma eller ämnar innehavaren vid tryckeriet

framställa tryck av annat slag än som förut anmälts, skall så snart

ske kan förhållandet anmälas till länsstyrelsen.

Sedan anmälan som i första eller andra stycket sägs blivit gjord, åligge

länsstyrelsen att genast insända underrättelse därom till chefen för justitiedepartementet

samt till polismyndigheten i orten.

Vad i denna paragraf stadgats om boktryckares anmälningsskyldighet skall

ej avse tryckeri, varest allenast framställes bild- eller tillfällighetstryck för

innehavarens eget bruk.

4 §.

Å varje tryckalster, som framställes här i riket och är avsett att här utgivas,

skall boktryckaren låta utsätta boktryckeriets namn eller firma, tryckningsorten

och tryckningsåret.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

51

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

Vad nu sagts skall dock ej avse tryckalster, som är att hänföra till bildeller

tillfällighetstryck.

5 §.

Framställes tryckalster för viss boktryckares räkning helt eller delvis å

annat tryckeri och utlämnas hela upplagan till honom, må på hans begäran

uppgift om hans boktryckeri utsättas å tryckalstret. Sker det, skall han i avseende

å skriften anses som boktryckare.

6 §•

Boktryckare är skyldig att under ett år förvara och på polismyndighets begäran

för granskning tillhandahålla ett exemplar av alla tryckalster, som

utgått från tryckeriet.

7 §•

Av varje tryckt skrift, som framställts vid boktryckeri här i riket, skall

boktryckaren, samtidigt med skriftens utgivande, för granskning avlämna ett

exemplar (granskningsexemplar), i Stockholm till chefen för justitiedepartementet

och å annan ort till hans där förordnade ombud. Efter medgivande

av chefen för nämnda departement må dock med skriftens avlämnande anstå

till viss tid efter utgivandet.

Boktryckaren åligge även att från

upplagan avtaga och utan betalning

till ettvart av kungl. biblioteket, universitetsbiblioteken

i Uppsala och

Lund samt stadsbiblioteket i Göteborg

avlämna ett exemplar (arkivexemplar).

Avlämnandet skall för

varje halvt kalenderår ske inom tre

månader från halvårets utgång.

Gransknings- och arkivexemplar

skola vara fullständiga och felfria

samt i övrigt i samma skick som de

för spridning avsedda exemplaren.

Vad i första eller andra stycket föreskrivits

skall ej avse bild-eller tillfällighetstryck;

stadgandet i första

stycket ej heller meddelande från offentlig

myndighet. Konungen äger ock

i andra fall medgiva undantag från

vad i första eller andra stycket föreskrivits.

Granskningsexemplar skall vara

fullständigt och felfritt samt i övrigt

i samma skick som de för spridning

avsedda exemplaren.

Vad i första stycket föreskrivits

skall ej avse bild- eller tillfällighetstryck

och ej heller meddelanden från

offentlig myndighet. Konungen äger

ock i andra fall medgiva undantag

från vad i första stycket föreskrivits.

Angående skyldighet för boktryckaren

att avlämna för bibliotek avsedda

exemplar av tryckt skrift meddelas

bestämmelser i lag.

8 §•

Fullgöres ej anmälningsskyldighet enligt 3 §, vare straffet böter, lägst

femtio och högst femhundra kronor.

Överträder boktryckare vad i 4 eller 6 § är föreskrivet eller åsidosätter

han sin skyldighet att avlämna granskningsexemplar enligt 7 §, straffes med

dagsböter; har skriften förklarats brottslig eller äro omständigheterna eljest

synnerligen försvårande, må dömas till fängelse i högst ett år.

opaginerad Kontrollera mot PDF

52

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

9 §.

Avlämnar boktrgckare ej arkivexemplar

enligt vad i 7 § är stadgat,

äge domstol på talan av allmän åklagare

genom vite tillhålla honom att

fullgöra sin skyldighet.

10 §. 9 §.

Med bild- eller tillfällighetstryck förstås i denna förordning vykort och

bildalbum, visitkort och notifikationer, adresskort, etiketter, blanketter, reklam-

och emballagetryck samt annat affärstryck ävensom andra sådana

tryckalster, allt under förutsättning att på grund av texten eller vad eljest

framställes tryckfrihetsmissbruk kan anses uteslutet.

5 KAP.

Om tryckta skrifters utgivning. Om utgivning av periodisk skrift.

Om utgivning av periodisk skrift.

1 §•

Ägare till periodisk skrift skall vara svensk medborgare eller svensk juridisk

person.

Står egendomen under förvaltning I fråga om det ansvar som enligt

av förmyndare eller god man, skall, i denna förordning åligger ägaren skall,

fråga om det ansvar som enligt den- då hans egendom står under förvaltna

förordning åligger ägaren, för- ning av förmyndare eller god man,

myndaren eller gode mannen anses denne anses som ägare,

som ägare.

2 §•

För periodisk skrift skall finnas en utgivare.

Utgivare skall vara svensk medborgare och äga hemvist inom riket. Ej

må den vara utgivare som är omyndig eller i konkurstillstånd.

3 §•

Utgivare för periodisk skrift utses av dess ägare.

Uppdrag att vara utgivare skall innefatta befogenhet att öva inseende över

skriftens utgivning och bestämma över dess innehåll så att intet däri får

införas mot utgivarens vilja. Inskränkning i den befogenhet, som sålunda

tillkommer utgivaren, vare utan verkan.

4 §•

Då utgivare utsetts, åligge ägaren att göra anmälan därom hos chefen för

justitiedepartementet. Anmälan skall innehålla uppgift å utgivarens namn

och hemvist. Vid anmälan skall fogas bevis att utgivaren fyller de i 2 §

föreskrivna behörighetsvillkoren samt förklaring av utgivaren att han åtagit

sig uppdraget att vara utgivare.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

53

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

Periodisk skrift må icke utgivas,

innan utgivningsbevis för skriften utfärdats.

Utgivningsbevis meddelas, på

ansökan av ägaren, av chefen för justitiedepartementet.

I ansökan skola

uppgivas skriftens titel och tryckningsort

samt utgivningsplanen för

skriften.

Periodisk skrift må icke utgivas,

innan bevis utfärdats att hinder enligt

denna förordning icke möter för

skriftens utgivning. Utgivningsbevis

meddelas, på ansökan av ägaren, av

chefen för justitiedepartementet. I ansökan

skola uppgivas skriftens titel

och tryckningsort samt utgivningsplanen

för skriften.

Utgivningsbevis må ej utfärdas, innan anmälan om utgivare enligt 4 §

gjorts.

Företer skriftens titel sådan likhet med titeln på skrift, för vilken utgivningsbevis

tidigare utfärdats, att förväxling lätt kan ske, må ansökan avslås.

6 §•

Chefen för justitiedepartementet äger återkalla utfärdat utgivningsbevis:

1. om ägaren anmält att skriftens utgivning upphört;

2. om äganderätten till skriften övergått till annan än svensk medborgare

eller svensk juridisk person;

3. om utgivare ej finnes eller utgivaren ej fyller de i 2 § föreskrivna behörighetsvillkoren

och behörig utgivare ej omedelbart utses;

4. om sex månader förflutit från den dag, då utgivningsbeviset utfärdades,

utan att skriften utkommit;

5. om den skrift, som beviset avser, icke under något av de två senast

förflutna kalenderåren å särskilda tider utkommit med minst fyra nummer

eller häften;

6. om inom sex månader, sedan skriften första gången utkom, visas att

beviset med hänsyn till stadgandet i 5 § sista stycket icke bort utfärdas; eller

7. om titeln å en skrift typografiskt sett givits sådan likhet med titeln å

annan skrift, för vilken utgivningsbevis utfärdats, att förväxling lätt kan

ske samt rättelse ej omedelbart vidtages.

I ärenden, som avses i första stycket 2—7, skola, om det kan ske, ägaren

och utgivaren erhålla tillfälle att yttra sig.

7 §•

Har på grund av förhållande som avses i 6 § första stycket 2, 3, 5 eller

7 utgivningsbevis återkallats, må likväl ej, innan två år förflutit sedan beslutet

därom meddelades, utan medgivande av skriftens ägare utgivningsbevis

utfärdas för annan skrift, vars titel företer sådan likhet med skriftens

titel att förväxling lätt kan ske.

8 §•

Är utgivaren enligt 2 § ej längre behörig eller kommer hans uppdrag eljest

att upphöra, åligge ägaren att genast draga försorg om att ny utgivare

utses samt att därom göra anmälan hos chefen för justitiedepartementet.

Angående sådan anmälan äge vad i 4 § är föreskrivet motsvarande tillämpning;

vid anmälan skall, om det kan ske, fogas bevis att den förre utgivaren

erhållit del av anmälan.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

9 §.

För utgivare av periodisk skrift må finnas en eller flera ställföreträdare.

Ställföreträdare utses av utgivaren. Då ställföreträdare utsetts, skall anmälan

därom göras hos chefen för justitiedepartementet. Vid anmälan skall

fogas bevis att ställföreträdaren fyller de för utgivare i 2 § föreskrivna behörighetsvillkoren

samt förklaring dels av ställföreträdaren att han åtagit

sig uppdraget och dels av ägaren att han godkänt ställföreträdaren.

Angående ställföreträdare gälle i övrigt vad i 2 § andra stycket är stadgat.

Kommer utgivarens uppdrag att upphöra, vare även uppdraget som

ställföreträdare förfallet.

10 §.

Utgivaren må, sedan anmälan om ställföreträdare blivit gjord, överlämna

åt denne eller, om flera ställföreträdare finnas, åt någon av dem att i utgivarens

ställe utöva den befogenhet, som enligt 3 § tillkommer utgivaren.

Kan det antagas att utgivaren på grund av sjukdom eller av annan tillfällig

orsak oavbrutet under minst en månad ej kommer att utöva befogenheten

som utgivare, skall han snarast överlämna denna till ställföreträdare.

Finnes ej ställföreträdare eller kommer uppdraget för den eller dem som

utsetts till ställföreträdare att upphöra, åligge utgivaren att genast draga

försorg om att ställföreträdare utses och att anmälan därom sker på sätt i

9 § är föreskrivet.

11 §•

Å varje nummer eller häfte av periodisk skrift skall utgivarens namn utsättas.

Är befogenheten som utgivare överlämnad till ställföreträdare, skall å

varje nummer eller häfte av skriften, varom är fråga, angivas att ställföreträdaren

inträtt som utgivare; sker det, erfordras ej att även utgivarens

namn utsättes.

Om utgivning av tryckt skrift, som ej

är periodisk.

12 §.

Med utgivare av tryckt skrift, som

ej är periodisk, förstås i denna förordning

den som, utan att vara skriftens

författare, åt boktryckare eller

förläggare tillhandahållit den för

tryckning eller utgivning.

13 §.

Med förläggare till tryckt skrift,

som ej är periodisk, förstås i denna

förordning den som omhänderhaft

tryckning och utgivning av annans

skrift.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

55

(Ilungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Ansvarsbestämmelser.

U §. 12 §■

Utgiver ägare till periodisk skrift sådan skrift utan att utgivningsbevis

finnes eller ägaren är behörig

eller underlåter ägaren att på sätt i 8 § sägs draga försorg om att ny utgivare

utses och göra anmälan därom

eller underlåter utgivare att, i fall som avses i 10 § andra stycket, överlämna

sitt uppdrag till ställföreträdare

eller utgiver någon periodisk skrift, för vars utgivning förbud enligt denna

förordning meddelats eller som uppenbart utgör fortsättning av sådan

skrift,

eller låter någon å periodisk skrift angiva sitt namn som utgivare eller

ställföreträdare utan att vara behörig,

straffes med dagsböter; har skriften förklarats brottslig eller äro omständigheterna

eljest synnerligen försvårande, må dömas till fängelse i högst

ett år.

15 §.

13 §.

Såsom i 14- § sägs straffes den som

i ansökan eller anmälan, som avses i

detta kapitel, eller i förklaring, som

bifogats sådan ansökan eller anmälan,

mot bättre vetande lämnat oriktig

uppgift.

Såsom i 12 § sägs straffes den som

i ansökan eller anmälan, som avses i

detta kapitel, eller i förklaring, som

bifogats sådan ansökan eller anmälan,

mot bättre vetande lämnat orikrig

uppgift.

16 §. U §■

Överträder utgivare vad i 11 § är föreskrivet, vare straffet böter, lägst

femtio och högst femhundra kronor. Vad nu sagts gälle ock ställföreträdare,

vilken inträtt som utgivare.

6 KAP.

Om tryckta skrifters spridning.

1 §•

Rätt att själv eller med biträde av andra till salu hålla, försända eller annorledes

sprida tryckta skrifter skall tillkomma varje svensk medborgare

eller svensk juridisk person.

2 §•

Utan hinder av denna förordning gälle om spridning bland barn och ungdom

av tryckt skrift, som genom sitt innehåll kan verka förråande eller eljest

medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran, vad i lag är stadgat.

Beträffande spridande av sådan karta över Sverige eller del därav, som

innehåller upplysning av betydelse för rikets försvar, eller av därmed jämförlig

ritning eller bild meddelas närmare bestämmelser i lag.

3 §•

Sprider någon trgckt skrift, oaktat Saknar trgckt skrift föreskriven

skriften saknar föreskriven uppgift uppgift om boktryckeri, tryckningsom

boktryckeri, tryckningsort eller ort eller tryckningsår eller är uppgif
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

56

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

tryckningsår eller uppgiften, utspri- ten, utspridaren veterligt, oriktig,

daren veterligt, är oriktig, straffes straffes utspridaren med böter, lägst

med böter, lägst femtio och högst femtio och högst femhundra kronor,

femhundra kronor.

För spridande av tryckt skrift, som, utspridaren veterligt, lagts under beslag

eller förklarats konfiskerad eller utgivits i strid mot förbud som enligt

denna förordning meddelats för skriftens utgivning eller uppenbart utgör

fortsättning av skrift som avses med sådant förbud, vare straffet dagsböter

eller, om omständigheterna äro synnerligen försvårande, fängelse i

högst ett år.

4 §•

För tryckt skrifts försändande genom postverket eller annan allmän trafikanstalt

skola ej på grund av skriftens innehåll gälla särskilda inskränkningar

eller villkor. Vad nu sagts skall dock ej avse försändande, som innebär

överträdelse av vad i 3 § är stadgat.

Allmän trafikanstalt, som mottagit tryckt skrift för befordran, skall ej

anses som skriftens utspridare.

7 KAP.

Om tryckfrihetsbrott.

1 §•

Med tryckfrihetsbrott förstås i denna förordning brott, som innefattar

otillåtet yttrande i tryckt skrift eller otillåtet offentliggörande genom sådan

skrift.

2 §•

Såsom tryckfrihetsbrott skall icke anses tillkännagivande i annons eller

annat sådant meddelande, om ej av meddelandets innehåll omedelbart framgår

att ansvar för sadant brott kan ifrågakomma. Är i förening med omständighet,

som icke omedelbart framgår av meddelandets innehåll, meddelandet

straffbart, gälle vad därom är stadgat. Vad nu sagts äge motsvarande tilllämpning

i fråga om meddelande genom chiffer eller på annat sätt, som är

hemligt för allmänheten.

3 §•

Har meddelande, som enligt 1 kap. 1 § andra stycket avlämnats för offentliggörande

i tryckt skrift, icke blivit infört i skriften och innefattar det ärekränkning

mot enskild person, gälle om ansvar för sådan ärekränkning vad

i lag är stadgat.

Uppenbarar den som på grund av

allmän befattning eller i och för utövande

av allmän tjänsteplikt erhållit

kännedom om förhållande, vars

röjande skulle innefatta brott mot

rikets säkerhet eller varom han eljest

enligt lag eller författning haft att

iakttaga tystnad, vad han sålunda erfarit,

må, ehuru sådant meddelande

skett för offentliggörande i tryckt

skrift, gärningen åtalas och straffas

enligt vad därom är stadgat.

Uppenbarar den som på grund av

allmän befattning eller i och för utövande

av allmän tjänsteplikt erhållit

kännedom om förhållande, vars

röjande skulle innefatta brott mot rikets

säkerhet eller varom han eljest

enligt lag haft att iakttaga tystnad,

vad han sålunda erfarit, må, ehuru

sådant meddelande skett för offentliggörande

i tryckt skrift, gärningen

åtalas och straffas enligt vad därom

är stadgat.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

57

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Om ansvar för utlämnande av allmän handling, som skall hållas hemlig,

stadgas i den särskilda lag, som avses i 2 kap. 1 §.

4 §•

Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet

skall såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses sådan enligt lag straffbar

framställning som innefattar:

1. högförräderi, förövat med uppsåt att riket eller del därav skall med

våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas

under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att

del av riket skall sålunda lösryckas eller att åtgärd eller beslut av Konungen,

riksdagen eller högsta domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas

eller hindras, såframt gärningen innebär fara för uppsåtets förverkligande;
försök

eller förberedelse till sådant högförräderi;

2. uppror, förövat med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt eller

eljest med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av

Konungen, riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda framtvingas

eller hindras, såframt gärningen innebär fara för uppsåtets förverkligande;

försök eller förberedelse till sådant uppror;

3. krigsförräderi, i vad därigenom, då riket är i krig eller eljest i lag meddelade

bestämmelser om krigsförräderi äga tillämpning, någon förleder krigsfolk

hörande till rikets eller med riket förbunden stats krigsmakt till modlöshet

eller myteri eller genom osann framställning sprider sådan misströstan

bland allmänheten att försvaret kan avsevärt försvåras eller begår annan

dylik förrädisk gärning som är till avsevärt men för försvaret eller

för motståndsverksamhet inom ockuperad del av riket;

försök eller förberedelse till sådant krigsförräderi;

4. gärning av sådan beskaffenhet som avses under 3, om den förövats av

oaktsamhet;

5. smädelse eller annan missfirmlig gärning mot Konungen eller annan

medlem av konungahuset, skymfande av riksstyrelse, som är satt i Konungens

ställe, eller riksdagen, dess avdelning eller utskott, eller av Sveriges flagga

eller vapen eller annat rikets höghetstecken;

6. smädelse eller annan missfirmlig gärning mot någon som innehar eller

innehaft ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar är förnät,

eller någon som enligt Konungens förordnande åtnjuter skydd såsom

ämbetsman, om missfirmelsen sker i eller för hans befattning;

7. skymfande av främmande makts 7. skymfande av främmande makts

flagga eller vapen eller annat dess flagga eller vapen eller annat dess

höghetstecken eller missfirmlig gär- höghetstecken eller smädelse eller

ning mot främmande makts slats- annan missfirmlig gärning mot främöverhuvud

eller representant här i mande makts statsöverhuvud eller reriket;

presentant här i riket;

8. uppvigling, varigenom någon söker förleda till brottslig gärning, svikande

av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet;

9. spridande av falskt rykte eller annat osant påstående, som är ägnat

att framkalla fara för rikets säkerhet, folkförsörjningen eller allmän ordning

och säkerhet eller alt undergräva aktningen för myndighet eller annat

organ, vilket äger besluta i allmänna angelägenheter;

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

10. skymfande av sådant som av

kyrkan eller erkänt trossamfund hålles

heligt;

11. förfarande, som sårar tukt och

sedlighet eller genom grov kränkning

av andras människovärde är ägnat

att väcka allmän anstöt; eller

12. ärekränkning mot enskild person

genom beskyllning för brott eller

för annan gärning, som är menlig för

hans ära, goda namn och medborgerliga

anseende, yrke, näring eller fortkomst,

eller genom smädligt yttrande

eller annan missfirmlig gärning.

(Utskottets förslag.)

10. hot, förtal eller smädelse mot

folkgrupp med viss härstamning eller

trosbekännelse;

11. skymfande av sådant som av

kyrkan eller erkänt trossamfund hålles

heligt;

12. förfarande, som sårar tukt och

sedlighet; eller

13. ärekränkning mot enskild person

genom beskyllning för brott eller

för annan gärning, som är menlig för

hans ära, goda namn och medborgerliga

anseende, yrke, näring eller fortkomst,

eller genom smädligt yttrande

eller annan missfirmlig gärning.

5 §•

Allmän handling, som skall hållas hemlig, må ej genom tryckt skrift offentliggöras.

Ej heller må genom tryckt skrift offentliggöras uppgifter rörande förhållanden,

vilkas röjande skulle enligt lag innefatta brott mot rikets säkerhet,

vare sig de härröra från allmänna handlingar eller erhållits på annat sätt.

Vad enligt förordnande av domstol eller av undersökningsledare i brottmål

eller på grund av myndighets förbehåll vid utlämnande av handling,

som avses i första stycket, icke må uppenbaras må ej genom tryckt skrift

offentliggöras.

Vad i lag är stadgat angående påföljd

för brott, som avses i 4 och 5 §§,

gälle ock då brottet är att anse som

tryckfrihetsbrott.

Vad i lag är stadgat angående

straff för brott, som avses i 4 och

5 §§, gälle ock då brottet är att anse

som tryckfrihetsbrott.

Angående enskilt anspråk på grund

av tryckfrihetsbrott stadgas i 11 kap.

Fälles den tilltalade för brott, som

avses i 4 § 6 eller 13, må ock, då fråga

är om periodisk skrift, på yrkande

förordnas att domen skall införas

i skriften.

7 §•

Tryckt skrift, som innefattar tryckfrihetsbrott, må konfiskeras.

Konfiskering av tryckt skrift innebär att alla för spridning avsedda exemplar

av skriften skola förstöras samt att med formar, stenar, stereotyper,

plåtar och andra dylika, uteslutande för tryckningen av skriften användbara

materialier skall så förfaras att missbruk därmed ej kan ske.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

59

(Kungl. Maj:ts förslag.)

I samband med konfiskering av periodisk

skrift må, då fråga är om

otillåtet yttrande, som avses i 4 §

1—3, eller sådant enligt 5 § andra

stycket otillåtet offentliggörande som

innefattar spioneri, meddelas förbud

att utgiva skriften under viss, av rätten

bestämd tid, högst sex månader

från det domen i tryckfrihetsmålet

vinner laga kraft. Förbud som nu

sagts må dock meddelas allenast då

riket befinner sig i krig.

(Utskottets förslag.)

8 §.

I samband med konfiskering av periodisk

skrift må, då fråga är om

otillåtet yttrande, som avses 4 §

1—3, eller sådant enligt 5 § andra

stycket otillåtet offentliggörande som

innefattar spioneri, meddelas förbud

att utgiva skriften under viss, av rätten

bestämd tid, högst sex månader

från det domen i tryckfrihetsmålet

vinner laga kraft.

Bestämmelserna i första stycket

äge icke tillämpning med mindre Konungen

på grund av krig eller krigsfara,

vari riket befinner sig, med

riksdagens samtycke förordnat därom.

Sådant förordnande skall varje

gång avse viss i förordnandet angiven

tid, högst ett år, men må redan

dessförinnan av Konungen återkallas.

Påkallas förordnande som nu sagts

av krig, vari riket befinner sig, och

pågår icke riksdagssession, äger Konungen

meddela förordnandet, dock

allenast om Konungen kallat riksdagen

till session eller riksdagen eljest

skall sammanträda inom trettio dagar;

förordnandet skall, så snart ske

kan, underställas riksdagen samt,

om riksdagen ej samtycker därtill,

genast upphöra att lända till efterrättelse.

För riksdagens samtycke erfordras

att minst tre fjärdedelar av

de röstande i vardera kammaren vid

votering instämt i beslutet.

Då förordnande, som avses i andra

stycket, upphör att gälla, skall utgivningsförbud,

som meddelats med stöd

därav, förfalla; utan hinder därav

skall dock i fråga om överträdelse

av förbudet under tid, då förbudet

var gällande, tillämpas vad i denna

förordning är stadgat.

9 §.

Angående konfiskering av periodisk skrift, som sprides i strid mot utgivningsförbud

eller uppenbart utgör fortsättning av skrift som avses med sådant

förbud, gälle vad i allmänhet är stadgat om förverkande av föremål på

grund av brott.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

8 KAP.

Ansvarighetsregler.

Om ansvaret för periodisk skrift.

1 §•

För tryckfrihetsbrott genom periodisk skrift svare den som hos chefen för

justitiedepartementet var anmäld som utgivare, då skriften utgavs.

Var ställföreträdare anmäld och har han inträtt som utgivare, svare ställföreträdaren.

2 §.

Fanns ej utgivningsbevis, då skriften utgavs, eller var utgivare, som enligt

1 § första stycket har att svara, enligt 5 kap. 2 § ej längre behörig eller

hade hans uppdrag eljest upphört, svare skriftens ägare.

Ägaren vare ock ansvarig, om utgivaren var utsedd för skens skull eller

denne eljest, då skriften utgavs, uppenbart icke innehade den befogenhet,

som enligt 5 kap. 3 § skall tillkomma honom.

Var ställföreträdare, vilken inträtt som utgivare, ej längre behörig, då

skriften utgavs, eller hade hans uppdrag eljest upphört eller förelåg beträffande

ställföreträdaren förhållande, som i andra stycket sägs, svare utgivaren.

3 §•

Kan det ej visas vem som var ägare, då skriften utgavs, svare i ägarens

ställe boktryckaren.

4 §.

Sprider någon periodisk skrift, varå uppgift om boktryckeri saknas eller,

honom veterligt, är oriktig och kan det ej utrönas, från vilket boktryckeri

skriften utgått, svare i boktryckarens ställe utspridaren.

Om ansvaret för tryckt skrift, som ej är periodisk.

5 §•

För tryckfrihetsbrott genom tryckt skrift, som ej är periodisk, svare skriftens

författare, om han på sätt i 3 kap. 3 § sägs uppgivits vara författare

till skriften. Författaren vare dock ej ansvarig, om skriften utgivits utan

hans samtycke eller hans namn eller pseudonym utsatts därå mot hans vilja.

6 §•

Är författare ej enligt 5 § ansvarig för skrift, vilken innehåller eller är avsedd

att innehålla bidrag av flera författare, och har på sätt i 3 kap. 3 § sägs

särskild utgivare för skriften uppgivits, svare utgivaren.

För annan skrift än i första stycket avses svare utgivaren, allenast om

författaren var avliden, då skriften utgavs.

Utgivaren vare ej ansvarig, om hans namn eller pseudonym utsatts å skriften

mot hans vilja.

Med utgivare av tryckt skrift, som

ej är periodisk, förstås den som, utan

att vara skriftens författare, åt boktryckare

eller förläggare tillhandahållit

den för tryckning eller utgivning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

61

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

7 §•

Är varken författare eller utgivare enligt 5 eller 6 § ansvarig eller var han

vid skriftens utgivning avliden, svare förläggaren.

Med förläggare till tryckt skrift,

som ej är periodisk, förstås den som

omhänderhaft tryckning och utgivning

av annans skrift.

8 §•

Fanns ej förläggare eller kan det ej visas vem han är, svare i förläggarens

ställe boktryckaren.

I fråga om ansvar för utspridare av tryckt skrift, som ej är periodisk, äge

vad i 4 § stadgats motsvarande tillämpning.

Gemensamma bestämmelser.

10 §.

Hade den som enligt 2, 5, 6 eller 7 § skulle ha att svara vid skriftens utgivning

ej känt hemvist inom riket och kan ej heller i målet utrönas, var

han här i riket uppehåller sig, skall ansvaret övergå å den som efter honom

har att svara, dock ej å utgivare av tryckt skrift, som ej är periodisk, i annat

fall än som avses i 6 § första stycket eller å utspridare.

Lag samma vare, om beträffande den som enligt 1, 2, 5, 6 eller 7 § skulle

ha att svara förelåg omständighet, vilken enligt lag utesluter straffbarhet,

samt den efter honom ansvarige ägt eller bort äga kännedom om omständigheten.

11 §•

Till omständighet, som enligt detta kapitel skulle medföra att annan än

den tilltalade hade att svara, må hänsyn tagas allenast om den åberopas

före huvudförhandlingen.

12 §.

Vid bedömande av fråga om ansvar för den som enligt detta kapitel har

att svara för tryckt skrift skall så anses som om vad skriften innehåller införts

däri med hans vetskap och vilja.

9 KAP.

Om tillsyn och åtal.

1 §•

Chefen för justitiedepartementet skall själv eller genom ombud, som av

honom förordnas, vaka över denna förordnings efterlevnad.

Instruktion för tryckfrihetsombuden fastställes av chefen för justitiedepartementet.

2 §.

Finner chefen för justitiedepartementet allmänt åtal böra anställas för

tryckfrihetsbrott, skali han med överlämnande av skriften göra anmälan där
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

62

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

om hos justitiekansler!!. Även utan sådan anmälan äge justitiekanslern väcka

åtal för tryckfrihetsbrott, som hör under allmänt åtal.

I fråga om annat brott mot bestämmelserna i denna förordning vare justitiekanslern

åklagare.

3 §•

Allmänt åtal för tryckfrihetsbrott skall väckas inom sex månader, sedan

skriften utgivits och granskningsexemplar av skriften enligt 4 kap. 7 § avlämnats,

vid påföljd att skriften eljest är från sådant åtal fri. Utan hinder av

vad nu sagts må dock, sedan allmänt åtal inom nämnda tid blivit väckt, nytt

åtal väckas mot annan, som är för brottet ansvarig.

Vad i lag är stadgat om tid, inom vilken brott skall beivras för att straff

ej skall anses förfallet, gälle även i fråga om tryckfrihetsbrott.

4 §•

Angående målsägandes rätt att angiva tryckfrihetsbrott eller tala därå

gälle vad i lag är stadgat.

5 §.

Finnes ej någon, som enligt 8 kap. är för brottet ansvarig, eller kan ej

stämning här i riket delgivas honom, må åklagaren eller målsäganden i stället

för att väcka åtal göra ansökan om skriftens konfiskering.

10 KAP.

Om beslag och utgivningsförbud. Om särskilda tvångsmedel.

1 §•

Förekommer anledning att tryckt skrift pa grund av tryckfrihetsbrott kan

konfiskeras, må i avbidan på beslut därom skriften läggas under beslag.

I avbidan på rättens beslut må ock,

i fall som avses i 7 kap. 7 § tredje

stycket, meddelas utgivningsförbud

för periodisk skrift.

I avbidan på rättens beslut må ock,

i fall som avses i 7 kap. 8 §, meddelas

utgivningsförbud för periodisk

skrift.

2 §•

Innan åtal för tryckfrihetsbrott väckts eller ansökan hos rätten gjorts om

skriftens konfiskering, må, om brottet hör under allmänt åtal, förordnande

enligt 1 § om beslag och utgivningsförbud meddelas av chefen för justitiedepartementet.

Han äger ock uppdraga åt tryckfrihetsombud) att meddela

förordnande om beslag.

3 §•

Förordnande, som avses i 2 §, må ej meddelas senare än en vecka efter

det skriften utgivits och granskningsexemplar av skriften enligt 4 kap. 7 §

avlämnats.

Då tryckfrihetsombud förordnat om beslag, skall anmälan därom jämte

ett exemplar av skriften skyndsamt insändas till chefen för justitiedepartementet;

denne har att genast pröva, huruvida beslaget skall äga besfånd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

63

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Har enligt vad nedan stadgas tryckt skrift tagits i förvar, skall, så snart ske

kan, chefen för justitiedepartementet pröva, huruvida skriften skall läggas

under beslag; beslut därom må meddelas utan hinder av vad i första stycket

är stadgat.

4 §•

Då chefen för justitiedepartementet förordnat om beslag eller fastställt

beslag varom tryckfrihetsombud förordnat, skall skriften med underrättelse

om beslaget genast överlämnas till justitiekanslern. Är ej åtal väckt eller ansökan

om konfiskering av skriften gjord inom två veckor, sedan justitiekanslern

mottog underrättelsen, vare beslaget samt, om utgivningsförbud är

därmed förenat, även förbudet förfallet.

5 §•

Sedan åtal för tryckfrihetsbrott väckts eller ansökan hos rätten gjorts om

skriftens konfiskering, äge rätten förordna om beslag och utgivningsförbud

samt häva beslag eller förbud, som tidigare meddelats.

Då målet avgöres, pröve rätten, om meddelat förordnande fortfarande skall

bestå. Avvisas målet på den grund att rätten icke är behörig eller skiljer

rätten eljest målet från sig utan att prövning av skriftens brottslighet ägt

rum och finnes anledning antaga att talan om skriftens konfiskering kommer

att föras i annat mål, äge rätten bestämma att förordnandet skall bestå

under viss, av rätten utsatt tid. Väckes ej talan inom denna tid, vare förordnandet

förfallet.

6 §.

Förordnande om beslag skall innehålla uppgift å det eller de stycken i

skriften, som föranlett beslaget, och gälle endast band, del, nummer eller

häfte, vari samma stycken förekomma.

7 §•

Förordnande om beslag skall av polismyndighet genast verkställas. Beslag,

varom tryckfrihetsombud i orten förordnat, verkställes dock, innan det

blivit av chefen för justitiedepartementet fastställt, allenast i den orten.

Angående förbud mot spridande av tryckt skrift, som lagts under beslag,

är stadgat i 6 kap. 3 §.

8 §•

Verkställande av beslag å tryckt skrift skall uteslutande omfatta de för

spridning avsedda exemplaren av skriften. o

Bevis om tryckt skrifts tagande i beslag skall utan avgift tillställas saval

den, hos vilken beslaget verkställes, som det boktryckeri, där skriften tryckts.

Beviset skall innehålla uppgift å det eller de stycken i skriften, vilka föranlett

beslaget.

9 §.

Då förordnande om beslag blivit hävt eller förfallit, skall verkställighet av

beslaget genast gå åter.

10 §.

Tryckt skrift, som uppenbart innefattar enligt 7 kap. 4 § straffbart brott

mot tukt och sedlighet, må efter beslut av polismyndighet i avbidan på for
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

64

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

(ICungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

ordnande om beslag tagas i förvar. Är fara i dröjsmål, må även utan sådant

beslut åtgärd, som nu sagts, vidtagas av polisman; anmälan därom skall dock

skyndsamt göras hos polismyndigheten, vilken har att genast pröva, om

skriften skall kvarbliva i förvar.

11 §•

Anträffas vid avdelning av krigs- Anträffas vid avdelning av krigsmakten

tryckt skrift, som uppen- makten tryckt skrift, som uppenbart

innefattar sådan enligt 7 kap. bart innefattar sådan enligt 7 kap.

kap. 4 § straffbar uppvigling att kap. 4 § straffbar uppvigling att

krigsman därigenom kan förledas krigsman därigenom kan förledas

åsidosätta sin tjänsteplikt, må skrif- åsidosätta sin tjänsteplikt, må skriften

efter beslut av befälhavare, som ten efter beslut av befattningshavare,

enligt lag har bestraffningsrätt över som enligt lag har bestraffningsrätt

personal vid avdelningen, i avbidan över personal vid avdelningen, i avpå

förordnande om beslag tagas i bidan på förordnande om beslag taförvar.

Är fara i dröjsmål, må även gas i förvar. Är fara i dröjsmål, må

utan sådant beslut åtgärd som nu även utan sådant beslut åtgärd som

sagts vidtagas av annan befälha- nu sagts vidtagas av annan befattvare

av officers eller underofficers ningshavare av officers eller undergrad.

Anmälan därom skall dock officers grad. Anmälan därom skall

skyndsamt göras hos befälhavare dock skyndsamt göras hos befattsom

först sagts; denne har att genast ningshavare som först sagts; denne

pröva, om skriften skall kvarbliva i har att genast pröva, om skriften

förvar. skall kvarbliva i förvar.

12 §.

Då enligt 10 eller 11 § beslut meddelats angående tryckt skrifts tagande i

förvar, skall anmälan därom jämte ett exemplar av skriften, så snart ske

kan, överlämnas till chefen för justitiedepartementet.

13 §.

Angående beslag å periodisk skrift, som sprides i strid mot utgivningsförbud

eller uppenbart utgör fortsättning av skrift som avses med sådant förbud,

gälle vad i allmänhet är stadgat om beslag å föremål, som må förklaras

förverkat.

11 KAP.

Om enskilt anspråk.

1 §•

Enskilt anspråk i anledning av missbruk av tryckfriheten må grundas allenast

därå att den skrift, som anspråket avser, innefattar tryckfrihetsbrott. Sådant

anspråk må, om ej annat nedan stadgas, icke göras gällande mot annan

än den som enligt 8 kap. svarar för brottet. Har på grund av omständighet,

som avses i 8 kap. 10 §, ansvaret övergått å honom, må anspråket göras gällande

även mot den som före honom haft att svara, om och i den omfattning

sådant anspråk eljest enligt lag må göras gällande.

Vad i 8 kap. 12 § är stadgat i fråga om ansvar gälle ock beträffande enskilt

anspråk.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

65

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

2 §•

För enskilt anspråk, som må göras gällande mot utgivare av periodisk

skrift eller ställföreträdare för denne, svare ock skriftens ägare. I fråga om

annan tryckt skrift svare för anspråk, som må göras gällande mot författaren

eller utgivaren, även skriftens förläggare.

3 §•

Har någon som laga ställföreträdare för juridisk person eller som förmyndare

eller god man att svara för enskilt anspråk på grund av tryckfrihetsbrott,

må anspråket göras gällande även mot den juridiska personen eller

mot den, för vilken förmyndaren eller gode mannen förordnats, om och i

den omfattning sådant anspråk eljest enligt lag må göras gällande.

4 §>

Skall någon enligt detta kapitel jämte annan svara för enskilt anspråk,

svare de en för båda och båda för en. Om bestämmande av ansvarigheten

mellan dessa inbördes gälle vad eljest är stadgat.

5 §•

Enskilt anspråk i anledning av tryckfrihetsbrott må göras gällande utan

hinder av att fråga om ansvar för brottet förfallit eller talan därom eljest

ej kan föras.

12 KAP.

Om rättegången i tryckfrihetsmål.

1 §•

Tryckfrihetsmål upptagas av rådhusrätt i stad som är säte för länsstyrelse

eller, om rådhusrätt ej finnes i staden, av den rådhusrätt inom länet, som

enligt Konungens förordnande är behörig att upptaga sådana mål. Förekommer

anledning att även annan rådhusrätt inom länet skall äga upptaga

tryckfrihetsmål, äger Konungen förordna därom.

Till tryckfrihetsmål hänföras mål angående ansvar eller enskilt anspråk

på grund av tryckfrihetsbrott så ock ansökningsmål, som avses i 9 kap. 5 §.

2 §•

I tryckfrihetsmål, vari talan föres

om ansvar, skall frågan, huruvida

skriften är brottslig, prövas av en

jury om nio medlemmar, såframt ej

parterna å ömse sidor förklara sig

vilja utan sådan prövning hänskjuta

målet till rättens avgörande. Då jury

prövar skriftens brottslighet, skall

skriften anses brottslig, om minst

sex jurymän äro ense därom.

I tryckfrihetsmål, vari talan föres

om ansvar, skall frågan, huruvida

skriften är brottslig, prövas av en

jury om nio medlemmar, såframt ej

parterna å ömse sidor förklara sig

vilja utan sådan prövning hänskjuta

målet till rättens avgörande. Då jury

prövar skriftens brottslighet, skall

skriften anses brottslig, om minst

fem jurymän äro ense därom.

Finner juryn att skriften icke är brottslig, skall den tilltalade frikännas.

Har juryn ansett skriften brottslig, skall även rätten pröva skriftens brottslighet.

År rätten av annan mening än juryn, äge rätten frikänna den tilltalade

eller hänföra brottet under mildare straffbestämmelse än den som juryn

tillämpat.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 5 samt. 2 avd. Nr 30.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

3 §•

För varje län skola utses jurymän,

fördelade i två grupper med sexton

jurymän i första gruppen och åtta

jurymän i andra gruppen. Jurymännen

i andra gruppen skola vara eller

hava varit nämndemän vid allmän

underrätt. För Stockholms stad och

län utses jurymän gemensamt.

För varje län skola utses jurymän,

fördelade i två grupper med sex ledamöter

i första gruppen och tre ledamöter

i andra gruppen samt för

varje ledamot två suppleanter. Ledamöter

och suppleanter i andra gruppen

skola vara eller hava varit nämndemän

vid allmän underrätt. För

Stockholms stad och län utses jurymän

gemensamt.

4 §•

Jurymännen utses genom val för en tid av fyra kalenderår.

Valet skall förrättas för Stockholms stad och län av stadsfullmäktige i

Stockholm och landstinget i Stockholms län samt för annat län av landstinget

i länet eller, då inom länet äro flera landsting eller finnes stad, som

ej deltager i landsting, av landstingen eller av landsting och stadsfullmäktige

i sådan stad. Skola enligt vad nu sagts jurymännen väljas av mer än en

valmyndighet, fördelas antalet jurymän inom vardera gruppen mellan valmyndigheterna

med ledning av folkmängden, i fråga om jurymän, som skola

utses för Stockholms stad och län, av Konungen och i andra fall av länsstyrelsen

i länet.

Valet skall företagas under året närmast före valperioden av landsting vid

lagtima möte samt av stadsfullmäktige, sedan landstinget förrättat sitt val.

Då juryman skall väljas, ankomme på rådhusrätten att göra anmälan därom

till den som har att föranstalta om valet.

5 §.

Till jurymän skola utses inom länet Till jurymän skola utses inom länet

boende svenska medborgare, som upp- boende svenska medborgare, som uppnått

tjugufem års ålder. De böra vara nått tjugufem års ålder. De böra vara

kända för omdömesgillhet, självstän- kända för omdömesgillhet, självständighet

och rättrådighet. Bland jury- dighet och rättrådighet. Bland jurymännen

böra skilda samhällsgrupper männen böra skilda samhällsgrupper

och olika delar av länet vara före- och meningsriktningar samt olika deträdda.

lar av länet vara företrädda.

Ej må den vara juryman, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

6 §•

Juryman, som fyllt sextio år, äge avsäga sig uppdraget. Vill juryman eljest

avgå, pröve rådhusrätten, om giltigt hinder föreligger för honom att utöva

uppdraget. Upphör juryman att vara valbar, vare uppdraget förfallet.

7 §•

Avgår juryman eller upphör han att vara valbar, skall inom den grupp av

jurymän, som den avgångne tillhörde, valmyndigheten utse annan i hans

ställe för återstoden av valperioden. Valet må i landstingets ställe företagas

av dess förvaltningsutskott; dock gälle sådant val allenast för tiden intill

landstingets näst infallande lagtima möte.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

67

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

8 §•

Klagan över val av juryman skall föras hos rådhusrätten. Ehuru klagan

ej föres, pröve rätten den valdes behörighet.

Beträffande fullföljd av talan mot rådhusrätts beslut i fråga, som avses i

första stycket, gälle vad i lag är stadgat om fullföljd av talan mot underrätts

beslut i rättegång. Mot hovrätts beslut må talan ej föras.

Föres klagan, lände valet dock till efterrättelse, om ej rätten förordnar

annat.

9 §.

De som äro utsedda till jurymän De som äro utsedda till jurymän

skola uppföras å en jurymannalista. skola uppföras å en jurymannalista.

I denna skall varje grupp upptagas I denna skola grupperna upptagas

särskilt. särskilt samt för varje ledamot an
givas

de jurymän som äro suppleanter

för denne.

10 §.

Då mål vari jury skall deltaga förekommer, skall rätten föredraga jurymannalistan

samt till behandling upptaga frågan, huruvida jäv föreligger

mot någon som finnes upptagen på listan. Angående jäv mot juryman gälle

vad i lag är stadgat om domare.

Därefter skall juryn bildas av de

ojäviga jurymännen sålunda att vardera

parten äger utesluta tre jurymän

inom den första gruppen och en inom

den andra samt rätten genom

lottning bland de övriga uttager så

många till suppleanter att sex kvarstå

i den första gruppen och tre i den

andra.

U §.

Äro å ena sidan flera parter och

vill endast någon av dem begagna sin

uteslutningsrått, gälle den uteslutning

han företager åven för de övriga.

Vilja medparter utesluta olika

jurymän och kunna de ej enas, företage

rätten uteslutningen genom lottning.

12 §. 11 §.

Ej må någon utan laga förfall undandraga sig att tjänstgöra i jury.

Kan på grund av jäv eller laga förfall

för juryman nödigt antal ledamöter

i någon grupp ej erhållas, nämne

rätten för varje juryman som erfordras

tre till jurymän inom gruppen

behöriga .personer. Av de sålunda

nämnda äge vardera parten utesluta

en. Ej må till juryman nämnas någon

som förut i samma mål uteslutits.

Är jury man, som utsetts till ledamot

i jury, av jäv eller laga förfall

hindrad att tjänstgöra och föreligger

sådant hinder även för hans suppleanter,

äge rätten kalla annan till

suppleant inom gruppen utsedd juryman

eller, om sådan ej finnes, någon

som är därtill valbar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

68

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

(Kungl. Maj.ts förslag.)

13 §.

Förekomma samtidigt flera mål,

vari jury skall deltaga, må med parternas

samtycke rätten förordna att

samma jury skall tjänstgöra i alla

målen. Skall jury utses gemensamt

för flera mål, äge vad i 11 § är stadgat

om uteslutning av juryman i mål,

vari å ena sidan åro flera parter, motsvarande

tillämpning.

U §.

Föres i mål om ansvar jämväl talan

om enskilt anspråk mot annan

än den tilltalade, skola de åtgärder

av svarandepart, som avses i 2 § första

stycket, 10 § andra stycket och

12 § andra stycket, ankomma på den

tilltalade.

Då talan utan samband med åtal

föres om tryckt skrifts konfiskering

eller om enskilt anspråk gälle om rättegången

i sådant mål vad i 2 och 10

—13 §§ är föreskrivet; har skriftens

brottslighet tidigare prövats i mål om

ansvar för tryckfrihetsbrott, skall

dock prövning av skriftens brottslighet

ej ånyo äga rum. I ansökningsmål

skall den uteslutning av jurymän,

som eljest ankommer på parterna

företagas av rätten genom lottning.

(Utskottets förslag.)

12 §.

Föres i mål om ansvar jämväl talan

om enskilt anspråk mot annan

än den tilltalade och vill endast någon

av dem utan juryprövning hänskjuta

målet till rättens avgörande,

gälle å svarandesidan vad den tilltalade

bestämmer.

Då talan utan samband med åtal

föres om tryckt skrifts konfiskering

eller om enskilt anspråk, gälle om

rättegången i sådant mål vad i 2, 10

och 11 §§ är föreskrivet; har skriftens

brottslighet tidigare prövats i

mål om ansvar för tryckfrihetsbrott,

skall dock prövning av skriftens

brottslighet ej ånyo äga rum.

15 §. 13 §.

Närmare bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål meddelas i särskild

lag, stiftad i den ordning 87 § regeringsformen föreskriver.

Äro inom samma län flera rådhusrätter, vilka äga upptaga tryckfrihetsmål,

skola de uppgifter, som avses i 4, 6, 8 och 9 §§, fullgöras av den rådhusrätt

Konungen bestämmer.

13 KAP.

Om utrikes tryckta skrifter.

1 §•

Skrift, som tryckts utom riket, skall anses här utgiven, då den på sätt i

1 kap. 6 § sägs blivit utlämnad för spridning inom riket.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

69

(Kungl. Maj:ts förslag.)

2

Är periodisk skrift, som tryckes

utom riket, huvudsakligen avsedd för

spridning inom riket, gälle i tillämpliga

delar vad i 5 kap. är stadgat om

periodisk skrift; vad där sägs om

ägares behörighet skall icke äga tilllämpning.

För utgivning här i riket av annan

fordras ej utgivningsbevis. Finnes så

tillämpas vad i första stycket sägs.

(Utskottets förslag.)

§•

Är periodisk skrift, som tryckes

utom riket, huvudsakligen avsedd för

spridning inom riket, gälle i tillämpliga

delar vad i 5 kap. är stadgat; vad

där sägs om ägares behörighet skall

icke äga tillämpning.

utom riket tryckt periodisk skrift erdant

bevis, skall i fråga om skriften

3 §.

Vad i denna förordning är stadgat om boktryckares ansvarighet skall i

fråga om skrift, som tryckts utom riket, avse den som låtit utlämna skriften

för spridning inom riket eller, om det ej kan visas vem han är eller han

ej, då skriften här utgavs, ägde hemvist inom riket, den som enligt 6 kap.

är att anse som utspridare.

4

Av periodisk skrift, för vilken utgivningsbevis

skall finnas eller ändock

utfärdats, skall granskningsoch

arkivexemplar avlämnas enligt

vad därom är i 4 kap. 7 § föreskrivet.

Vad nu sagts gälle ock skrift, som ej

är periodisk, om skriften helt eller

till någon del är avfattad på svenska

språket och ej införes allenast i enstaka

exemplar.

Den i första stycket föreskrivna

skyldigheten skall i fråga om periodisk

skrift åvila utgivaren och beträffande

annan skrift förläggaren

eller, om förläggare ej finnes, den

som låtit utlämna skriften för spridning

inom riket. Fullgöres ej sådan

skyldighet, äge vad i 4 kap. 8 och

9 §§ är stadgat motsvarande tillämpning.

5

Bestämmelsen i 1 kaj). 1 § andra

stycket angående meddelande av uppgifter

och underrättelser för offentliggörande

i tryckt skrift skall gälla

även meddelande för offentliggöran
-

§•

Av periodisk skrift, för vilken utgivningsbevis

skall finnas eller ändock

utfärdats, skall granskningsexemplar

avlämnas enligt vad därom

är i 4 kap. 7 § föreskrivet. Vad nu

sagts gälle ock skrift, som ej är periodisk,

om skriften helt eller till någon

del är avfattad på svenska språket

samt ej införes allenast i enstaka

exemplar.

Den i första stycket föreskrivna

skyldigheten skall i fråga om periodisk

skrift åvila utgivaren och beträffande

annan skrift förläggaren

eller, om förläggare ej finnes, den

som låtit utlämna skriften för spridning

inom riket. Fullgöres ej sådan

skyldighet, äge vad i 4 kap. 8 § är

stadgat motsvarande tillämpning.

Angående skyldighet att avlämna

för bibliotek avsedda exemplar av

skrift, som tryckts utom riket, meddelas

bestämmelser i lag.

§•

Bestämmelsen i 1 kap. 1 § andra

stycket angående meddelande av uppgifter

och underrättelser för offentliggörande

i tryckt skrift skall gälla

även meddelande för offentliggöran
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

de i skrift, som tryckes utom riket,

om ej meddelandet avser förhållande,

vars röjande skulle innefatta brott

mot rikets säkerhet eller varom meddelaren

eljest enligt lag eller författning

haft att iakttaga tystnad. Är

meddelandet i sådant hänseende

straffbart, gälle vad därom är stadgat.

Har meddelandet icke blivit infört

i skriften och innefattar det ärekränkning

mot enskild person, gälle

om ansvar för sådan ärekränkning

vad i lag är stadgat.

I övrigt skall i fråga om skrift, som

tryckts utom riket och här utgives,

i tillämpliga delar gälla vad i 1 kap.,

3 kap., 4 kap. 10 §, 5 kap. 12 och

13 §§, 6 kap., 7 kap., 8 kap. 1, 2, 5-—7

och 10—12 §§ samt 9—12 kap. är föreskrivet.

(Utskottets förslag.)

de i skrift, som tryckes utom riket,

om ej meddelandet avser förhållande,

vars röjande skulle innefatta brott

mot rikets säkerhet eller varom meddelaren

eljest enligt lag haft att iakttaga

tystnad. Är meddelandet i sådant

hänseende straffbart, gälle vad därom

är stadgat. Har meddelandet icke

blivit infört i skriften och innefattar

det ärekränkning mot enskild person,

gälle om ansvar för sådan ärekränkning

vad i lag är stadgat.

I övrigt skall i fråga om skrift, som

tryckts utom riket och här utgives, i

tillämpliga delar gälla vad i 1 kap.,

3 kap., 4 kap., 9 §, 6 kap., 7 kap., 8

kap. 1, 2, 5—7 och 10—12 §§ samt

9—12 kap. är föreskrivet.

14 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Vad i lag är stadgat om resning i mål i allmänhet gälle, utan hinder av

att jury prövat skriftens brottslighet, även dom i tryckfrihetsmål.

Beviljas resning i mål, vari jury prövat skriftens brottslighet, och grundas

resningen på omständighet som kan antagas hava inverkat på jury*

prövningen, förordne högsta domstolen att målet skall ånyo upptagas inför

jury av den rätt som först dömt i målet; dock äge högsta domstolen, då

resning beviljas till den tilltalades förmån och saken finnes uppenbar, omedelbart

ändra domen.

2

Då på grund av högre rätts beslut

tryckfrihetsmål, vari jury deltagit,

skall ånyo upptagas inför jury av den

rätt som först dömt i målet, gälle om

juryns tillsättande vad i 12 kap. 10

—14 §§ är stadgat.

§•

Då på grund av högre rätts beslut

tryckfrihetsmål, vari jury deltagit,

skall ånyo upptagas inför jury av

den rätt som först dömt i målet, gälle

om juryns tillsättande vad i 12

kap. 10—12 §§ är stadgat.

3 §•

Tryckfrihetsmål och annat mål om brott mot bestämmelserna i denna förordning

skola alltid skyndsamt behandlas.

4 §•

Böter och viten som ådömas enligt denna förordning tillfalla kronan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

71

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

5 §•

I allt varom bestämmelse ej meddelats i denna förordning eller i särskild

lag, som utfärdas med stöd därav, gälle vad i lag eller författning eljest är

stadgat.

Utlänning vare, såvitt ej annat följer av denna förordning eller annan lag

eller författning, likställd med svensk medborgare.

6 §.

Med lag förstås i denna förordning

stadgande, som, i den ordning för

varje särskilt fall är föreskriven, tillkommit

genom samfällt beslut av

Konungen och riksdagen.

Övergångsbestämmelser.

Utan hinder av den nu antagna förordningen skall den äldre tryckfrihetsförordningen

fortfarande gälla till årets utgång.

Vid tillämpningen av den nya förordningen skall i övrigt följande iakttagas.

Har boktryckeri blivit behörigen anmält enligt den äldre förordningen, erfordras

ej, så länge boktryckeriet bibehålies i överensstämmelse med vad sålunda

anmälts, anmälan enligt den nya förordningen.

Utgivningsbevis, som enligt den äldre förordningen meddelats utgivare av

periodisk skrift, skall anses som utgivningsbevis enligt den nya förordningen.

Vad i denna föreskrives om skyldighet för skriftens ägare att göra anmälan

om utgivare skall äga tillämpning först då ny utgivare utses.

I fråga om ansvarigheten för tryckt skrift, som utgives medan den äldre

förordningen ännu är gällande, skall denna äga tillämpning.

Angående beståndet av kvarstad, som meddelas medan den äldre förordningen

ännu är gällande, skall denna tillämpas. Lag samma vare i fråga om

indragning vid trupp eller ombord å flottans fartyg av tryckt skrift, varom

förordnande meddelas medan den äldre förordningen ännu är gällande.

Tryckfrihetsmål, vari talan väckes medan den äldre förordningen ännu är

gällande, skall behandlas enligt den äldre förordningen. Skall enligt denna

jury medverka men har jury ännu ej utsetts, då den äldre förordningen upphör

att gälla, skall den nya förordningen äga tillämpning; är den underrätt,

som upptagit målet, icke tillika behörig enligt den nya förordningen, skall

målet för fortsatt handläggning hänvisas till underrätt, som enligt den nya

förordningen är behörig.

De åtgärder, som erfordras för val av jurymän enligt den nya förordningen

skola vara slutförda före årets utgång. Konungen meddelar därom närmare

bestämmelser.

I övrigt skall i fråga om övergången till den nya förordningen lända till

efterrättelse vad i motsvarande fall eljest är stadgat eller anses gällande.

Bestämmelserna i 5 och 35 §§ lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar upphöra vid

årets utgång att gälla.

opaginerad Kontrollera mot PDF

72

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

2) Förslag

till

ändrad-lydelse av 108 och 109 §§ regeringsformen samt 70, 71 och 73 §§

riksdagsordningen.

(Nuvarande lydelse.1) (Föreslagen lydelse.)

Regeringsformen.

§ 108.

Lagtima riksdag skall vart fjärde

år, på sätt i riksdagsordningen sägs,

förordna sex för kunskaper och

lärdom kända personer att jämte

justitieombudsmannen, som bland

dem förer ordet, utöva vård över

tryckfriheten. Av dessa kommitterade

skola två, utom justitieombudsmannen,

vara lagfarna. Tryckfrihetskommittén

må icke fatta beslut utan

att, jämte justitieombudsmannen,

minst tre kommitterade deltaga i beslutet.

§ 109.

Lagtima riksdag kan ej utan egen

begäran upplösas förrän den varit

fyra månader tillsammans, därest icke

Konungen, såsom i riksdagsordningen

sägs, förordnar om nya val till

båda kamrarna, eller den ena av dem,

i vilka fall riksdagen skall, med bibehållande

av sin egenskap utav lagtima,

sammanträda å den tid inom

tre månader från det riksdagen blev

upplöst, som Konungen bestämmer,

samt må ej vidare av Konungen upplösas

förr än efter fyra månader från

det senare sammanträdets början.

Urtima riksdag äger Konungen, när

Han för gott finner, åtskilja, och vare

urtima riksdag alltid upplöst, innan

tid för lagtima riksdags sammanträde

infaller.

§ 108.

Lagtima riksdag kan ej utan egen

begäran upplösas förr än den varit

fyra månader tillsammans, därest icke

Konungen, såsom i riksdagsordningen

sägs, förordnar om nya val

till båda kamrarna, eller den ena av

dem, i vilka fall riksdagen skall, med

bibehållande av sin egenskap utav

lagtima, sammanträda å den tid inom

tre månader från det riksdagen

blev upplöst, som Konungen bestämmer,

samt må ej vidare av Konungen

upplösas förr än efter fyra månader

från det senare sammanträdets

början.

Urtima riksdag äger Konungen,

när Han för gott finner, åtskilja, och

vare urtima riksdag alltid upplöst,

innan tid för lagtima riksdags sammanträde

infaller.

1 Se SFS 1945: 825. 826.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

73

(Nuvarande lydelse.)

Där så oförmodat skulle hända, a''tt

riksdag före det nya statsregleringsårets

inträdande icke hade staten

reglerat eller ny bevillning sig åtagit,

fortfare den förra statsregleringen

och bevillningen, till dess ny statsreglering

och bevillning beslutats.

(Föreslagen lydelse.)

§ 109.

Där så oförmodat skulle hända, att

riksdag före det nya statsregleringsårets

inträdande icke hade staten

reglerat eller ny bevillning sig åtagit,

fortfare den förra statsregleringen

och bevillningen, till dess ny statsreglering

och bevillning beslutats.

Riksdagsordningen.

§ 70.

Lagtima riksdag skall vart fjärde

år förordna sex för kunskaper och

lärdom kända personer att, jämte

justitieombudsmannen, som bland

dem förer ordet, utöva vård över

tryckfriheten. Dessa kommitterade,

av vilka två utom justitieombudsmannen,

skola vara lagfarna, väljas

medelst omröstning genom tjugufyra

valmän, därav vardera kammaren inom

sig utser tolv. Avgår mellan riksdagarna

någon bland kommitterade,

välja de övriga till det lediga rummet

en behörig person.

§ 71.

1. De sex fullmäktige i riksbanken,

vilka enligt 72 § regeringsformen

skola utses av riksdagen, väljas å

lagtima riksdag för tiden från valet,

till dess sådant val under tredje året

därefter försiggått. Två av de utav

riksdagen utsedde fullmäktige skola

årligen avgå. Har av riksdagen utsedd

fullmäktig före utgången av

den bestämda tjänstgöringstiden avgått,

eller har ansvarsfrihet honom

vägrats, anställes val för den tid,

som för honom återstått.

2. Riksdagen skall jämväl välja

fullmäktige att, jämlikt särskilt reglemente,

förvalta riksgäldskontorets

medel och tillhörigheter. Dessa fullmäktige

skola vara sju och väljas å

lagtima riksdag för tiden från valet,

till dess sådant val under tredje året

därefter försiggått. Ordförande bland

fullmäktige väljes särskilt. Av de öv
-

§ 70.

1. De sex fullmäktige i riksbanken,

vilka enligt 72 § regeringsformen

skola utses av riksdagen, väljas

å lagtima riksdag för tiden från valet,

till dess sådant val under tredje

året därefter försiggått. Två av de utav

riksdagen utsedde fullmäktige skola

årligen avgå. Har av riksdagen utsedd

fullmäktig före utgången av den

bestämda tjänstgöringstiden avgått,

eller har ansvarsfrihet honom vägrats,

anställes val för den tid, som för

honom återstått.

2. Riksdagen skall jämväl välja

fullmäktige att, jämlikt särskilt reglemente,

förvalta riksgäldskontorets

medel och tillhörigheter. Dessa fullmäktige

skola vara sju och väljas å

lagtima riksdag för tiden från valet,

till dess sådant val under tredje året

därefter försiggått. Ordförande bland

fullmäktige väljes särskilt. Av de öv
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

74

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

(Nuvarande lydelse.)

riga sex skola två årligen avgå. Har

fullmäktig före utgången av den bestämda

tjänstgöringstiden avgått, eller

har ansvarsfrihet honom vägrats,

anställes val för den tid, som för honom

återstått. Då val av ordförande

äger rum, utses denne före övriga

fullmäktige.

3. Val av fullmäktige i riksbanken

och riksgäldskontoret verkställas genom

fyrtioåtta valmän, av vilka vardera

kammaren inom sig utser tjugufyra.

Valen ske med slutna sedlar.

Val för längre tjänstgöringstid verkställes

före val för kortare. Avgående

fullmäktig kan återväljas.

4. Fullmäktige välje själva bland

sig vice ordförande; ägande den, som

bland fullmäktige förer ordet, avgörande

röst, därest i frågor, som hos

fullmäktige komma under omröstning,

rösterna för två skiljaktiga meningar

utfalla lika.

§ 73.

På samma gång och på lika sätt,

som fullmäktige enligt §71 av riksdagen

utses, tillsättas jämväl suppleanter,

att, vid inträffande förfall

för dem, träda i deras ställe nämligen

för de av riksdagen valda fullmäktige

i riksbanken tre och för fullmäktige

i riksgäldskontoret likaledes

tre. För fullmäktig i riksbanken, som

utsetts till förste deputerad, utses

suppleant på sätt i § 72 regeringsformen

föreskrives och för tid, som

fullmäktige i riksbanken äga bestämma.

För varje enligt §72 utsedd revisor

väljes en suppleant att vid förfall

för honom inträda. Vid förfall för

både revisor och hans suppleant bestämmes

övriga suppleanters tjänstgöring

av den ordning, i vilken de

blivit valda.

(Föreslagen lydelse.)

riga sex skola två årligen avgå. Har

fullmäktig före utgången av den bestämda

tjänstgöringstiden avgått, eller

har ansvarsfrihet honom vägrats,

anställes val för den tid, som för honom

återstått. Då val av ordförande

äger rum, utses denne före övriga

fullmäktige.

3. Val av fullmäktige i riksbanken

och riksgäldskontoret verkställas genom

fyrtioåtta valmän, av vilka vardera

kammaren inom sig utser tjugufyra.

Valen ske med slutna sedlar.

Val för längre tjänstgöringstid verkställes

före val för kortare. Avgående

fullmäktig kan återväljas.

4. Fullmäktige välje själva bland

sig vice ordförande; ägande den, som

bland fullmäktige förer ordet, avgörande

röst, därest i frågor, som hos

fullmäktige komma under omröstning,

rösterna för två skiljaktiga meningar

utfalla lika.

§ 71.

På samma gång och på lika sätt,

som fullmäktige enligt 70 § av riksdagen

utses, tillsättas jämväl suppleanter,

att, vid inträffande förfall

för dem, träda i deras ställe, nämligen

för de av riksdagen valda fullmäktige

i riksbanken tre och för fullmäktige

i riksgäldskontoret likaledes

tre. För fullmäktig i riksbanken, som

utsetts till förste deputerad, utses

suppleant på sätt i 72 § regeringsformen

föreskrives och för tid, som

fullmäktige i riksbanken äga bestämma.

§ 73.

För varje enligt 72 § utsedd revisor

väljes en suppleant att vid förfall

för honom inträda. Vid förfall för

både revisor och hans suppleant bestämmes

övriga suppleanters tjänstgöring

av den ordning, i vilken de

blivit valda.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

75

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Övergångsbestämmelse.

Vad 108 § regeringsformen och 70 §

riksdagsordningen, i deras äldre lydelse,

innehålla om tryckfrihetskommittén

skall alltjämt tillämpas, så

länge den äldre tryckfrihetsförordningen

fortfarande gäller eller eljest

enligt övergångsbestämmelserna till

den nya tryckfrihetsförordningen åtgärd

ankommer på tryckfrihetskommittén.

B) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ville hemställa,

att Kungl. Maj :t till nästa års riksdag måtte framlägga

förslag till lag angående skyldighet för boktryckare att

avlämna för bibliotek avsedda exemplar av tryckt skrift och

att vad i motionen 1:388 hemställts härvid måtte beaktas;

C) att riksdagen i anledning av motionen I: 386 i skrivelse

till Kungl. Maj :t ville hemställa om utredning av frågan om

överlämnande av granskningsexemplar av tryckt skrift till

norrländskt bibliotek; samt

D) att motionerna

1) 1:383,

2) 1:384,

3) 1:385 och 11:548,

4) I: 387 och II: 549,

5) 1:390 och 11:550 samt

6) 11:547,

i den mån de icke blivit besvarade genom vad utskottet

ovan under A) hemställt, icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 juni 1948.

På konstitutionsutskottets vägnar:

HARALD HALLÉN.

opaginerad Kontrollera mot PDF

76

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Karl August Johanson, Herlitz, Mattsson,

Lindén, Sandberg, Bror Nilsson, Sjö, Damström, Wahlund* och Holmbäck;

samt

från andra kammaren: herrar Hallén, von Friesen, Nilsson i Göteborg,

Norén, Spångberg, Håstad, Dickson, Hansson i Skediga, fröken Nygren och

herr Haeggblom. ö

Ej närvarande vid justeringen.

Reservationer:

Vid avd. Al):

Beträffande författningens rubrik m. m.

av herrar Herlitz, Sjö och Håstad, som anfört följande:

Namnet »tryckfrihetsförordning» var naturligt på den tid, då praktiskt

taget all lagstiftning ägde rum genom »förordningar». Numera betecknar

detta ord författningar av lägre valör än lagar. Det är vid sådant förhållande

oegentligt att bibehålla den traditionella rubriken. Tryckfrihetslagstiftningens

särskilda helgd bör i stället, på sätt föreslogs redan i 1912 års betänkande,

markeras genom användande av rubriken tryckfrihetsordningen, som naturligt

anknyter till orden riksdagsordning och successionsordning.

Vi hemställa därför,

att riksdagen antager följande förslag till ändrad lydelse av §§ 85 och

86 regeringsformen:

§ 85.

Såsom grundlagar---den tryckfrihetsordning, som---fast
ställa.

§ 86.

Med tryckfrihet---i tryckfrihetsordningen annorlunda stadgas.

att i förslaget till tryckfrihetsförordning rubriken tryckfrihetsförordning

utbytes mot tryckfrihetsordning och

att där i lagtexten orden »denna förordning» förekomma, de utbytas mot

»denna tryckfrihetsordning».

Beträffande 1 kap.:

1 § 2 stycket

av herr Herlitz och fröken Nygren, som anfört:

Andra stycket i denna § går långt utom ramen för gällande tryckfrihetsrätt,

då den stadgar en allmän frihet att »meddela uppgifter och underrättelser

i vad ämne som helst» till »författare», »utgivare» och »redaktioner»,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

77

så snart det sker »för offentliggörande i tryckt skrift». Vad eljest i lag eller

författning må vara stadgat om hinder för meddelelser människorna emellan

och om straff därför göres sålunda (med de undantag som stadgas i 7 kap.

3 §) kraftlöst, när meddelandet sker »för offentliggörande i tryckt skrift».

Denna regel har en utomordentlig, svåröverskådlig räckvidd. För de fall

där offentliggörande i tryckt skrift sedermera äger rum innebär den visserligen

ingen egentlig förändring; i dessa fall går även enligt gällande rätt

meddelaren fri. Det nya är, att han går fri även om något offentliggörande i

tryckt skrift ej äger rum. Därmed avstår lagstiftningen från att beivra

allsköns gärningar, som i verkligheten i intet avseende skilja sig från dem

som drabbas av straffbud i strafflagen (ofta ganska stränga sådana). Den

torde även förtaga verkan av civila förpliktelser som t. ex. gå ut på att

någonting skall hemlighållas. Det behöves blott, försåvitt det är fråga om

ett eljest straffbart förfarande, att till det enligt lag obehöriga meddelandet

knytes den förklaringen att det bör återgivas i tryck: »det här borde du

skriva om!» Hur osannolikt det än kan te sig att sådan publicering kommer

att ske, är meddelaren, om en sådan förklaring gjorts, oåtkomlig. Och även

om det icke är klart att meddelandet skett i och för offentliggörande, ter

det sig mycket ovisst om meddelaren mot sitt bestridande kan fällas, när

han påstår sig ha haft sådant syfte (se prop. s. 53—55).

Trots de farhågor för ett otillbörligt utnyttjande som det föreslagna stadgandet

ingiver, hava vi dock funnit det kunna godtagas till den del det tjänar

säkerställandet av pressens tillgång till nyhetsmaterial. Men betänkligheterna

bliva avgörande i fråga om friheten att lämna meddelanden till vilken

»författare» som helst. Här är det ej fråga om en något så när klart

avgränsad krets av mottagare. Vem som helst är »författare» i lagens mening;

var och en måste nämligen antagas kunna bliva författare av en tryckt

skrift. Departementschefen förklarar visserligen att det är »nödvändigt att

angiva den krets av personer, till vilken meddelandet får lämnas» (s. 109);

men genom att privilegiera meddelanden till vilken »författare» som

helst har han i själva verket avstått från varje begränsning.

Det är ej nog med att den som begagnar sig av den i 1 § 2 st. stadgade

friheten själv blir straffri. Den som obehörigen röjer honom straffas med

böter upp till 500 kronor (3 kap. 5 §).

Med stöd av vad nu anförts hemställes,

att 1 § 2 st. får följande lydelse:

»Det skall----offentliggörande i periodisk tryckt skrift till dess utgivare

eller---som helst.»

2 § 2 stycket

av herrar Hallen, Karl August Johanson, Mattsson, Sandberg, Sjö, Damström,

Norén och fröken Nygren, som under hänvisning till de av departementschefen

anförda skäl yrkat, att stycket skall erhålla följande lydelse:

Ej heller vare tillåtet för myndighet eller annat allmänt organ att på

grund av skrifts innehåll, genom åtgärd som icke äger stöd i denna för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

78

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

ordning, hindra tryckning eller utgivning av skriften eller dess spridning

bland allmänheten.

Beträffande 2 kap.:

av herr Herlitz, som anfört följande:

Det må med tillfredsställelse konstateras, att förslaget, i vad angår allmänna

handlingars offentlighet, icke innehåller större förändringar i gällande

rätt. De förändringar som föreslås äro i väsentliga delar väl motiverade.

På vissa punkter finnes emellertid anledning till kritik, bl. a. så tillvida,

att förslaget företager opåkallade ändringar i gällande rätt; sådana

synas böra undvikas i en lagstiftning som till skillnad från en stor del av

den egentliga tryckfrihetslagstiftningen kommer till utomordentligt vidsträckt

tillämpning hos alla slags myndigheter.

Beklagligtvis har den korta tid som av Kungl. Maj :t lämnats för behandling

av tryckfrihetsförordningen (den största lagstiftningsuppgift konstitutionsutskottet

stått inför sedan i vart fall 75 år tillbaka) icke lämnat tid

för en så omsorgsfull granskning som erfordrats; för mig, med den speciella

erfarenhet jag har om lagstiftningen angående allmänna handlingars offentlighet,

har denna olägenhet särskilt framträtt vid behandlingen av kap.

2. När utskottet gick att fatta definitiva beslut rörande detta kapitel, fann

det icke längre tid att pröva de invändningar jag hade att göra utan såg sig

i huvudsak föranlåtet att utan ändring godtaga propositionen.

I detta läge måste jag avstå från framläggande av avvikande förslag

(desto hellre som mina önskemål avse ämnen som äro av jämförelsevis

mindre betydelse och i varje fall vid denna sena tidpunkt icke lära kunna

tilldraga sig riksdagens uppmärksamhet). Men jag kan icke underlåta

att anmäla, vad jag funnit vara i behov av ändring.

Sedan numera reglerna om allmänna handlingars offentlighet helt lösgjorts

från sitt konstlade sammanhang med reglerna om tryckfriheten (rätten

att av tryck utgiva sådana handlingar, som förut reglerades i 2 § 1 :o,

har överflyttats till 1 kap. 1 §), borde tiden ha varit inne att markera deras

särart exempelvis genom att upptaga dem i ett sista kapitel. Därmed skulle

man förebygga den ständigt framträdande missuppfattningen att reglerna

om allmänna handlingars offentlighet sammanhänga med rätten att utgiva

tryckta skrifter.

1 § 1 st. Det av ålder erkända syftet med allmänna handlingars offentlighet

skulle bäst hava uttryckts med orden: »till främjande av ett fritt meningsutbyte

och en allsidig upplysning om allmänna angelägenheter». Jfr

NJA 1945 s. 2 ff.

5 § 1 st. Det leder till svåröverskådliga konsekvenser att en handling alltid

anses »inkommen» då den mottagits av den som har att »taga befattning

med mål eller ärende, till vilket handlingen hänför sig».

5 § 2 st. Att en handling anses »upprättad» först då den »expedierats»

är en olycklig och vilseledande legaldefinition, föranledd av att i 2 § tidpunkten

för offentlighållandet bestämts till »upprättandet». Man åsyftar

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

79

ingen ändring i gällande rätt, men når resultatet genom uppställande av icke

alldeles lättfattliga regler.

»Om expedition ej äger rum». Uttrycket betyder ordagrant: då i ärendet

ingen expedition utfärdats. Men meningen är att den ifrågavarande handlingen

ej expedieras. Detta kunde uttryckas med orden: »om den ej expedieras».

6 § 2 st. innebär att vissa regler om domstolars beslut och handlingar

(sekretesslagen § 35) utsträckes till att gälla även andra handlingar. I vad

angår förvaltningsmyndigheternas beslut innebär regeln endast en vilseledande

upprepning av vad som står i 5 §. I vad angår protokoll m. m., innebär

den däremot en fullkomligt opåkallad utvidgning av sekretessen för sådana

utöver vad som stadgas i 5 § 2 st.; den där befintliga huvudregeln om

protokoll torde genom regeln i 6 § 2 st. i de allra flesta fall bli verkningslös.

9 § 1 st. Att framställning om handlings utbekommande skall »göras hos»

myndighet (nu heter det »prövas av») bortskymmer lagens påtagliga syfte

att framställning får göras helt formlöst, t. ex. hos registrator.

9 § 2 st. Kretsen av dem som ha att omedelbart utlämna handlingar har

beskrivits på ett sätt, som vid jämförelse med gällande rätt ger intrycket av

att kretsen blivit trängre. Detta lärer dock ej hava avsetts; men vartill tjänar

då ändringen? -— Befattningshavaren har att »besluta»; i gällande rätt

har man däremot varit angelägen att ej beteckna hans åtgärd, utan endast

myndighetens som »beslut».

11 § 2 st. uppställer för besvär över statsmyndigheters beslut en svårtolkad

regel om instansordning (vad menas t. ex. med »styrelse»?), som endast

i ytterst sällsynta undantagsfall kan bli tillämplig men i sådana fall leder

till onödig omgång. Det hade varit bäst att för sådana fall bibehålla den

enkla regeln att besvären få anföras direkt hos regeringsrätten.

10 §

av herrar Sandberg, Sjö, Damström, Nilsson i Göteborg och Norén, som

under hänvisning till de av departementschefen anförda skäl yrkat, att paragrafen

skall erhålla den i propositionen föreslagna lydelsen.

U §

av herrar Karl August Johanson, Herlitz, fröken Nygren och herr Hseggblom,

som anfört följande:

Kvalificerad hemligstämpling — d. v. s. sådan hemligstämpling som ej

endast har karaktären av en oförbindande anvisning åt den som får den

hemligstämplade handlingen i sin hand utan verkligen skall lända till efterrättelse

— kan nu av Kungl. Maj:t anordnas »där det finnes av särskilda

förhållanden påkallat till beredande av trygghet mot obehörigt utlämnande».

Enligt förslaget skall den endast få förekomma beträffande handlingar »vilkas

hemlighållande för rikets säkerhet är av synnerlig betydelse». Denna begränsning

synes äventyrlig. Det är på åtskilliga områden, där ej rikets

opaginerad Kontrollera mot PDF

80

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

säkerhet står på spel, av vital betydelse, att den myndighet, från vilken en

handling utgår, kan säkerställa sig mot att andrå myndigheter och befattningshavare,

i vilkas hand handlingen kommer, utlämna den därför att de

icke äro i stånd att bedöma dess innebörd och de skäl som tala för hemlighållande.

Väl kan man antaga, att de skola behandla hemligstämplade

handlingar varsamt även då hemligstämplingen ej är bindande. Men någon

säkerhet härför gives icke; man måste alltid räkna med möjligheten att den

befattningshavare, som har att besluta om utlämnande, kommer till ett

annat resultat och — då han har att träffa sitt avgörande under tjänstemannaansvar

— handlar därefter. Vi hemställa därför,

att 14 § 2 st. — i överensstämmelse med gällande rätt — erhåller följande

lydelse:

»Beträffande särskilda slag av handlingar äge Konungen, där det finnes

av särskilda förhållanden påkallat, förordna att viss myndighet skall pröva

frågan om utlämnande. Har —---myndigheten.»

Beträffande 5 köp.:

JO § 2 stycket

av herr von Friesen, som dels ansett, att i utskottets utlåtande bort anföras

följande angående detta stycke:

Svenska tidningsutgivareföreningen har i remissyttrande framhållit, att

den obligatoriska skyldigheten för utgivare att utse ställföreträdare bör inträda

först om det kan antagas att den ordinarie utgivaren under minst två

månader ej kommer att utöva befogenheten som utgivare. Föreningen framhåller,

att en föreskrift av endast en månad synes olämplig icke minst av

den anledningen att den avtalsenliga semestern för en stor del av ifrågavarande

befattningshavare kan väntas komma att uppgå till fem veckor och

redan nu i intet fall understiger en månad.

Utskottet har icke något att erinra mot den ifrågasatta ändringen.

och dels yrkat, att stycket måtte erhålla följande lydelse:

Utgivaren må —---tillkommer utgivaren.

Kan det antagas att utgivaren på grund av sjukdom eller av annan tillfällig

orsak oavbrutet under minst två månader ej kommer — -— — är

föreskrivet.

Beträffande 7 kap.:

3 § 1 stycket

av herrar Holmbäck och von Friesen.

3 § 2 stycket

av herrar Herlitz, Bror Nilsson, Wahlund, Håstad, Dickson och Hieggblom,

som anfört följande:

Såsom undantag från huvudregeln i 1 kap. 2 § föreslår utskottet i överensstämmelse

med propositionen att ansvar skall kunna utkrävas av den

s. 81 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

81

som på grund av allmän befattning eller i och för utövande av allmän

tjänsteplikt erhållit kännedom om vissa förhållanden och som uppenbarar

vad han sålunda erfarit. En sådan regel är uppenbarligen nödvändig. Men

den bör gälla även för andra personer än de i propositionen avsedda. Det

synes icke rimligt, att exempelvis en banktjänsteman som utlämnar meddelanden

om enskilds bankaffärer eller den som bryter mot förbehåll om

tystnadsplikt som gjorts vid utlämnande av en hemlig handling eller den

som mot lagen med vissa bestämmelser om illojal konkurrens yppar yrkeshemligheter

eller läkare som röjer vad han erfarit om av honom behandlade

personer skall gå straffri, så snart meddelandet göres »för offentliggörande

i tryckt skrift». Det finnes ingen anledning att se sådana obehöriga

meddelanden ur annan synpunkt än dem som göras av tjänstemän in. fl.

Regeln i 3 § 2 st. bör därför göras tillämplig på envar. De betänkligheter

som möjligen kunde resas förfalla, om, i överensstämmelse med den ståndpunkt

utskottet intagit, regeln vinner tillämpning endast på tystnadsplikt

som stadgats i lag. I överensstämmelse härmed föreslås,

att 7 kap. 3 § 2 st. erhåller följande lydelse:

»Uppenbarar någon förhållande, vars röjande skulle innefatta brott mot

rikets säkerhet eller varom han eljest enligt lag haft att iakttaga tystnad,

må, ehuru sådant---stadgat.»

4 § 3 mom.

av herr Spångberg, som yrkat, att orden »modlöshet eller» skola utgå.

7—9 §§

av herr Herlitz, som anfört följande:

Det är tillfredsställande att departementschefen, till skillnad från de sakkunnige,

behjärtat behovet av särskilda åtgärder under krig och att utskottet

sträckt sin uppmärksamhet jämväl till de lägen då riket befinner

sig i krigsfara. Jag har också biträtt vad utskottet här föreslagit. Men det

har skett uteslutande med hänsyn till det tvångsläge, vari utskottet på

grund av tidens knapphet befunnit sig. Förslaget — som utarbetats i justitiedepartementet,

som ej varit föremål för remiss och som ej kunnat av utskottet

göras till föremål för tillräckligt grundlig undersökning — synes

mig i själva verket ur flera synpunkter icke tilltalande. Det är irrationellt

att principiellt göra de ingripanden som erfordras beroende av juryutslag,

som alltefter den politiska inställningen helt visst kunna utfalla mycket

olika i olika landsändar. Och om man i sådana lägen tvingas att hjälpa sig

fram med av regeringen beslutade tillfälliga utgivningsförbud (10 kap. 1 §),

som kanske meddelas i visshet om att fällande utslag ej kan förväntas och

som törhända undan för undan förnyas, innebär det att beträda en föga

tilltalande omväg. Men det har icke varit möjligt att på den korta tiden utforma

någon annan linje, och inom utskottet har ingen anslutning vunnits

6 Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 5 samt. 2 avd. Nr 30.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

för tanken att nu lämna spörsmålet öppet men samtidigt bereda möjlighet

att utan grundlagsändring vidtaga de åtgärder som framdeles kunna befinnas

behövliga och lämpliga.

av herrar Holmbäck och von Friescn, som anfört:

I fråga om gestaltningen av de tryckfrihetsrättsliga förhållandena för den

händelse att krigsfara råder eller riket befinner sig i krig stå beträffande

periodiska skrifter de sakkunnigas förslag, propositionen och utskottsförslaget

på olika linjer. Ett bedömande av det inbördes värdet av de tre förslagen

torde icke kunna ske utan en undersökning av frågan vilka ingripanden

bliva möjliga enligt vart och ett av förslagen samt av frågan vilka

personer komma att företaga dessa ingripanden. En dylik undersökning ger

följande resultat.

Enligt samtliga de tre förslagen gäller beträffande varje periodisk skrift

att varje särskilt nummer, som innefattar ett tryckfrihetsbrott, kan konfiskeras.

Förekommer anledning att ett nummer på grund av tryckfrihetsbrott

kan konfiskeras, kan det i avbidan på rättens beslut läggas under beslag.

Om beslaget, som omfattar de för spridning avsedda exemplaren av

numret, ges förordnande av chefen för justitiedepartementet eller (provisoriskt)

av hans ombud. Den som är ansvarig för skriften kan givetvis anhållas

och häktas, om de i allmän lag förefintliga reglerna om anhållande

och häktning ge anledning därtill. Om jury fällt, prövas målet av domstolen

och domstolen dömer — om den icke anser sig böra frikänna — den

person, som bär ansvaret, till det straff, brottet förskyller (varvid den för

den ansvarige ofördelaktiga bestämmelsen gäller, att vad numret innehåller

skall anses hava införts med hans vetskap och vilja). I samband med domen

mot den ansvarige dömes eventuellt till konfiskation av numret. Nummer,

som tagits i beslag eller konfiskerats, omfattas icke av regeln, att förbud

för försändande genom postverket eller annan trafikanstalt icke får meddelas.

Enligt propositionen och utskottets förslag skall ytterligare följande gälla.

Förekommer anledning att ett nummer av en periodisk skrift på grund av

tryckfrihetsbrott kan konfiskeras, kan chefen för justitiedepartementet meddela

utgivningsförbud för skriften. Dylikt beslut kan meddelas även av

domstolen, sedan åtal väckts därstädes, och domstolen har även att pröva,

om utgivningsförbud, som meddelats av chefen för justitiedepartementet,

skall bestå. Har utgivningsförbud meddelats, kan beslag läggas på varje

följande nummer av skriften, som sprides, detta vare sig detta nummer

innefattar tryckfrihetsbrott eller ej. Beträffande beslaget gälla de allmänna

reglerna om föremål, som må förklaras förverkade genom brott. Detta innebär

i sin tur att beslagsreglerna i 27 kap. nya rättegångsbalken bli tillämpliga.

Enligt dessa blir det åklagaren (åklagare är justitiekansler^ som förordnar

om beslag; dock kan förordnande om beslag ges även av polismyndighet

eller i brådskande fall, där ej fråga är om försändelse, som befinner

sig i post- eller telegrafverkets vård, av polisman. För spridande av num
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

83

mer, som omfattas av utgivningsförbudet, skall ådömas straff, och ej heller

för dylikt nummer finnes rätt till försändande genom postverket eller annan

trafikanstalt.

Nu nämnda regler gälla enligt propositionen och utskottsförslaget även

beträffande varje periodisk skrift, som anses uppenbart utgöra fortsättning

av den periodiska skrift, som avses med utgivningsförbudet. Vissa förhållanden

måste emellertid här påpekas. Det viktiga diskretionära avgörandet,

huruvida en skrift uppenbarligen utgör fortsättning av en skrift, beträffande

vilken chefen för justitiedepartementet eller domstol förordnat om

utgivningsförbud, ligger hos beslagsmyndigheten, alltså hos justitiekanslern

eller eventuellt hos polismyndighet eller polisman. Chefen för justitiedepartementet

äger däremot i detta fall icke någon befogenhet. Därefter kommer

samma fråga upp inför domstol, som fattar sitt beslut efter vanlig

rättegång, alltså utan att hava hört jury. Straffpåföljd för spridande av

skrift, som anses uppenbarligen utgöra fortsättning av skrift, för vilken

meddelats utgivningsförbud, kan ådömas oavsett att vid spridandet kanske

ännu ingen myndighet ingripit mot skriften genom beslag eller åtal, och

regeln, att några särskilda inskränkningar eller villkor ej få gälla för skrifts

försändande genom postverket eller annan allmän trafikanstalt, förklaras

sakna tillämplighet i fråga om skrift, som anses vara fortsättning av under

utgivningsförbud lagd skrift, utan att därvid någon föreskrift gives att myndighet

verkligen först skall ha prövat, om skriften kan anses utgöra fortsättning

av den skrift för vilken meddelats utgivningsförbud. Avgörandet

om en skrift är fortsättning av en annan skrift synes i detta fall ligga hos

postverket. Till slut kan anmärkas att en skrift kan anses uppenbarligen

utgöra fortsättning av en skrift för vilken meddelats utgivningsförbud, även

om för den förstnämnda skriften föreligger fullgiltigt utgivningsbevis och

även om icke något av dess nummer innefattat tryckfrihetsbrott.

Granskas nu de regler, för vilka ovan redogjorts, torde det vara klart att

de stadganden, som äro gemensamma för alla de tre förslagen, ge möjlighet

till ingripanden i varje särskilt fall, då ett tryckfrihetsbrott sker. Genom

att uppräkningen i propositionen och utskottsförslaget av de gärningar, vilka

skola anses för tryckfrihetsbrott, är mycket omfattande, ge enligt propositionen

och utskottsförslaget dessa gemensamma regler möjlighet till synnerligen

vittgående ingripanden, om så skulle vara behövligt i krig eller under

krigsfara. Genom häktningsrätten mot den som är ansvarig för den periodiska

skriften, i regel utgivaren, bli dessa ingripanden mycket effektiva.

De tilläggsregler om utgivningsförbud, vilka propositionen och utskottsförslaget

innehålla, innebära för chefen för justitiedepartementet och lians

ombud såtillvida en lättnad, att de icke behöva granska följande nummer

av en skrift, för vilken meddelats utgivningsförbud. Själva den periodiska

skriften undertryckes; skulle trots utgivningsförbudet nummer av skriften

spridas, kommer justitiekanslern, polismyndighet eller polisman att ingripa.

Någon svårighet för chefen för justitiedepartementet eller hans ombud alt

granska varje särskilt nummer torde emellertid icke finnas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

84

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

Den kritik, som kan riktas mot bestämmelserna om utgivningsförbud, är

å andra sidan synnerligen stark.

De viktigaste utgivningsförbuden torde komma att bli de, som beslutas

av chefen för justitiedepartementet, alltså de administrativa förbuden. De

utgivningsförbud, som beslutas av domstol, komma nämligen icke att träda i

tillämpning förrän den dom vunnit laga kraft, genom vilken den för skriften

ansvariga dömts, det vill säga först efter lång tidsrymd. Det ter sig

stötande att ett administrativt ingripande skall kunna få den rättsverkan att

själva det företag, som förbudet träffar, skall tvingas att nedlägga sin verksamhet.

Obilligheten härutav blir så mycket mera framträdande, som någon

ersättningsrätt icke tillerkännes företaget för den händelse tryckfrihetsåtalet

beträffande det nummer, som föranlett förbudet, ogillas.

Den starkaste kritiken kan naturligen riktas mot reglerna om utgivningsförbud

beträffande periodiska skrifter, vilka anses uppenbarligen utgöra

fortsättning på en skrift, för vilken meddelats utgivningsförbud. Dessa regler

— vilka bl. a. innebära möjligheten att återuppliva transportförbudet i

en obestämdare form än tidigare tillämpats — måste komma att inom pressen

medföra en allmän känsla av osäkerhet, av rättslöshet. Pressen kommer

att känna sig helt ligga i myndigheternas hand — och detta vid en

tidpunkt, då ett klokt ord, som ginge i annan riktning än den härskande

politiken, kunde vara av det största värde för samhället. Beträffande bestämmelserna

om skrift, som anses uppenbarligen utgöra fortsättning av

skrift, för vilken gäller utgivningsförbud, torde man kunna våga göra det

uttalandet att de varken materiellt eller formellt fylla de krav, som böra

ställas på grundlagsstadganden. Det torde varit av värde, om dessa stadganden

underställts lagrådet, vilket egendomligt nog icke har att granska en

i samhällslivet så djupt ingripande lag som tryckfrihetsförordningen. Samtidigt

med att reglerna om att utgivningsförbud sträcka sina verkningar

även till fortsättningsskrifter äro av natur att sprida känslor av osäkerhet,

torde det kunna observeras, att de lätt kunna kringgås. Det finnes icke

hinder för ägaren av den periodiska skrift, för vilken meddelats utgivningsförbud,

att låta enskilda nummer av skriften ersättas av skrifter, vilka icke

hava karaktär av nummer av en periodisk skrift. Beträffande dylika fortsättningsskrifter

kan utgivningsförbud icke stadgas.

Då, såsom utvecklats i det föregående, man genom de regler, vilka föreslagits

av de sakkunniga, har lika stora möjligheter att vid krig eller krigsfara

ingripa mot tryckfrihetsbrott som enligt propositionen och utskottsförslaget

och då mot bestämmelserna i dessa två förslag det på förevarande

punkter kan riktas stark kritik, ha vi stannat för att yrka på bifall till de

sakkunnigas förslag. Beträffande skillnaden mellan propositionen och utskottsförslaget

torde böra framhållas att enligt vår uppfattning utskottsförslaget

såtillvida är bättre än propositionen att det i princip binder möjligheten

att utfärda utgivningsförbud vid det villkoret att riksdagen med kvalificerad

majoritet fattat beslut, att reglerna om utgivningsförbud skola få

tillämpas. Å andra sidan måste det betonas att utskottsförslaget genom att

s. 85 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

85

låta sina bestämmelser omfatta även det fall att krigsfara anses föreligga

kommer att kunna låta reglerna om utgivningsförbud gälla för även obestämda

fall.

Det torde till slut kunna påpekas att den tryckfrihetslagstiftning, vilken

gällde åren 1941—1945, visserligen — under de förutsättningar, vilka tryckfrihetsförordningen

angav — skapade möjligheten att införa censur vid krig

eller krigsfara men icke gav bestämmelser om utgivningsförbud annat än

för tid, då riket var i krig.

På grund av vad sålunda anförts hemställes,

att 7 § måtte erhålla den lydelse utskottet föreslagit,

att 8 och 9 §§ i utskottets förslag måtte utgå

samt att det måtte uppdragas åt konstitutionsutskottet att vidtaga härav

föranledda formella jämkningar i 5, 6 och 10 kap.

av herr Spångberg, som yrkat, att paragrafen skall erhålla följande lydelse:
I

samband----( = utskottet) --— laga kraft.

Bestämmelserna i första stycket äge icke tillämpning med mindre Konungen

på grund av krig, vari riket befinner sig, med riksdagens samtycke

förordnat därom. Sådant förordnande---- (= utskottet) — — — Ko
nungen

återkallas. Pågår icke riksdagssession, äger Konungen meddela förordnande

som nu sagts, dock allenast--— (= utskottet)---i be
slutet.

Då förordnande,---(= utskottet)---är stadgat.

Beträffande 10 kap.:

10 §

av herr Spångberg, som yrkat, att paragrafen skall utgå och att därav föranledd

omnumrering av de följande paragraferna i kapitlet skall vidtagas.

II §

av herr Spångberg, som yrkat, att paragrafen skall erhålla följande lydelse:

Anträffas vid avdelning---(— utskottet) — ---om beslag tagas i

förvar.

Beträffande 12 kap.:

av herr Herlitz, som anfört följande:

Den utan jämförelse angelägnaste uppgiften vid revisionen av tryckfrihetslagstiftningen

var att utforma tillfredsställande bestämmelser om rättegången.

Detta grundläggande problem har enligt min mening icke blivit

löst genom propositionen. Vad man mot det däri framlagda förslaget framförallt

kan anmärka är, att intet gjorts för att trygga en enhetlig rättstilllämpning,

att garantierna för ett gott urval av jurymedlemmar äro mycket

svaga, att de politiska synpunkterna kunna antagas få en avgörande bety
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

delse vid valen (med påföljd att rättstillämpningen vid olika domstolar

kan komma att stadigvarande gå i olika riktningar), att parterna alltjämt

hava visst inflytande på juryns sammansättning, och att juryn alltfort, i strid

med vad eljest gäller på alla områden av offentligt liv, är undandragen ansvar

för sin tjänsteutövning. Till det förslag som utskottet framlagt kan

jag icke heller ansluta mig. Det vidlådes av de flesta av de olägenheter, som

äro förbundna med den i propositionen föreslagna ordningen. Vissa av dessa

olägenheter framträda t. o. in. i accentuerad form; sålunda kommer den

politiska åtskillnaden mellan juryerna vid olika domstolar att framträda

ännu pregnantare. Det hastigt tillkomna förslaget synes för övrigt icke

tillräckligt genomtänkt. Jag tillåter mig t. ex. anmärka att i den — enligt

vad erfarenheten utvisar — ojämförligt viktigaste juryn, den som skall

fungera vid Stockholms rådhusrätt, Stockholms läns landsting torde få utse

3 jurymän (varav 1 är eller varit nämndeman). Det blir icke lätt att

förrätta valet av ett så ringa antal personer så att skilda samhällsgrupper

och meningsriktningar samt olika delar av länet bliva på ett tillfredsställande

sätt representerade (§ 5).

Mot bakgrunden av de fruktlösa försöken — sedan lång tid tillbaka —

att finna en förnuftig form för juryinstitutionen framstår den tanke som

framburits i motionen 1: 383, på grundval av ett förslag av presidenten i

Svea hovrätt, som slående riktig. Genom inrättande av en fast, för hela

riket gemensam domstol — i stället för den mängd specialdomstolar som

juryerna komma att utgöra — kan man åstadkomma en rättsskipning utmärkt

av sakkännedom och konsekvens. Endast genom att sörja för en

sådan rättstillämpning gör man tryckfrihetsförordningen till vad den bör

vara: en lag, vilken liksom andra lagar icke blott står på papperet och tilllämpas

slumpvis och godtyckligt, utan på allvar vinner tillämpning och

därmed tillika tjänar till rättesnöre för dem som lyda under den.

Inom utskottet har jag yrkat, att utskottet i anledning av nämnda motion

skulle utarbeta och för riksdagen framlägga förslag innebärande inrättande

av en tryckfrihetsdomstol. Då detta yrkande emellertid icke vunnit

någon anslutning och då jag icke vågar taga på mitt ansvar att utforma

den för ändamålet erforderliga lagtexten, måste jag inskränka mig till att

utan yrkande framföra min avvikande mening.

av herrar Sandberg, Holmbäck och von Friesen, som anfört följande:

Syftet med juryns medverkan i tryckfrihetsmål är att anknytning därigenom

kan vinnas till en upplyst, allmänt medborgerlig opinion angående

tryckfrihetens innehåll och dess gränser. Denna synpunkt har framhållits

särskilt av de sakkunniga och utgör grundvalen för deras utformning av

juryinstitutionen. Från denna utgångspunkt har valet av jurymän anförtrotts

åt landstingen samt stadsfullmäktige i de städer, som ej deltaga i

landsting; härigenom torde ock ha erhållits en ur kvalitativ synpunkt högtstående

valkorporation. Till säkerställande av juryns opartiskhet och självständighet

i förhållande till parterna har vardera parten tillerkänts viss ute
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

87

slutningsrätt, varjämte till förebyggande av obehörig påverkan å de i prövningen

deltagande jurymännen juryns sammansättning i ett särskilt mål

gjorts beroende av utlottning; allt tankegångar som återfinnas redan i nu

gällande tryckfrihetsförordning. Från nuvarande tryckfrihetsförordning har

ock upptagits det alltsedan år 1815 gällande kravet på Va majoritet inom

juryn för den tilltalades fällande. De sakkunnigas förslag, som är enhälligt,

har i denna del biträtts såväl av departementschefen som i flertalet av de

yttranden, som avgivits över förslaget.

Utskottet har i sitt förslag visserligen bibehållit landstingen och stadsfullmäktige

som valkorporationer för utseende av jurymän — häremot är för

vår del intet att erinra — men på så gott som samtliga övriga punkter förordat

ändringar, som enligt vår mening väsentligt försvaga juryns oberoende

och självständighet och därmed i hög grad beröra grundvalen för själva

juryinstitutionen. Såväl parternas uteslutningsrätt som jurymännens utlottning

samt den kvalificerade majoriteten för fällande juryutlåtande ha i utskottets

förslag avskaffats. Enligt vår uppfattning framstår det som uppenbart

att ändringarna i fråga om parternas uteslutningsrätt och jurymännens

utlottning måste vara till men för juryns objektivitet. Genom den uteslutningsrätt,

som tillerkännes parterna, skapas en garanti för att personer,

som till det föreliggande målet intaga en förutfattad ståndpunkt, icke komma

att deltaga i prövningen. Även utlottningsförfarandet förminskar parternas

möjlighet att i förväg påverka jurymännen i viss riktning; ur denna

synpunkt ingår ock allmänt i utländsk lagstiftning utlottningen som ett viktigt

led i juryns bildande. Det kan befaras att de sålunda föreslagna ändringarna

ingalunda komma att bidraga till höjande av rättssäkerheten å detta

område. Utskottets förslag att övergiva den kvalificerade majoriteten

inom juryn har uppenbart tillkommit i syfte att bereda väg för en ökning

av de fällande juryutlåtandenas antal; något som inger desto starkare betänkligheter

som garantierna för juryns opartiskhet, såsom redan framhållits,

samtidigt försvagats.

Uppenbart möter det stora svårigheter att bilda sig en säker uppfattning

om hur dessa ändringar komma att verka, då något förslag av denna

innebörd aldrig tidigare framkommit eller varit under diskussion, och även

i utländsk lagstiftning saknas varje vägledning i frågan. I det följande skola

vi emellertid söka närmare belysa förslagets verkan i några särskilda fall.

Kravet å domarens objektivitet och opartiskhet tillgodoses i den allmänna

processen — förutom genom gällande jävsbestämmelser — medelst den övervakning

och tillsyn som domstolarnas verksamhet är underkastad och medelst

parternas rätt att i högre instans fullfölja talan mot lägre rätts avgöranden.

På denna punkt intar juryprocessen en särställning. Jurymännens

dömande verksamhet är i stort sett undandragen offentlig kontroll, omröstningen

inom juryn är hemlig och juryns utlåtande skall icke åtföljas av någon

motivering. Uppenbart torde vara att denna frihet från offentlig kontroll

— som ur andra synpunkter är av stort värde — ytterligare understryker

kravet på garantier för jurymännens objektivitet och opartiskhet. De för

opaginerad Kontrollera mot PDF

88

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

domare i allmänhet uppställda jävsbeslämmelserna utgöra i detta hänseende

icke någon fullvärdig garanti. Visserligen har i nya rättegångsbalken som

en supplerande jävsgrund upptagits att beträffande domare föreligger sådan

särskild omständighet, som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet

i målet (4 kap. 13 § p. 9); det är emellertid tydligt att denna jävsgrund

måste äga en ganska begränsad tillämpning. Svårigheten för en part

att styrka förekomsten av en sådan omständighet är i regel betydande. Såsom

redan framhållits intar i detta hänseende juryprocessen en särställning,

då juryns dömande verksamhet är på ett helt annat sätt än domstolarnas

undandragen offentlig kontroll. Helt säkert skulle en part endast i undantagsfall

lyckas att få invändningen beaktad, och han torde komma att, på

grund av farhågor att från början komma i motsatsställning till juryn, i

regel avhålla sig från även en befogad invändning.

Mot de anmärkningar, som sålunda framställts mot utskottets förslag, har

inom utskottet framhållits att ett korrektiv mot oriktiga juryutlåtanden låge

i den i förslaget införda domstolsprövningen av fällande juryutlåtanden.

Detta förhållande torde dock minst av allt kunna åberopas till stöd för åtgärder

som försvaga juryns egen ställning. Uppenbart är att, därest domstolarna

i större omfattning och i upprepade fall skulle se sig nödsakade att

anlita detta korrektiv, juryn så småningom skulle förlora sin auktoritet och

ett motsatsförhållanden skapas mellan jury och domstol — något som ingalunda

kan anses önskvärt.

Det har ock inom utskottet gjorts gällande att utskottets förslag skulle

medföra en kvalitativ förstärkning av juryn; propositionens regler om parternas

uteslutningsrätt och om utlottningen skulle kunna leda till att de mest

kvalificerade jurymännen komme att uteslutas från deltagande i juryn. Enligt

vår mening saknas varje anledning till dessa farhågor. Redan de i propositionen

upptagna bestämmelserna torde garantera att jurymannakåren i

sin helhet kommer att utgöras av för sitt uppdrag fullt kvalificerade personer.

I varje fall äro de skäl, som göra sig gällande mot utskottets lösning

av denna fråga, av den styrka att de icke kunna få vika för den ovissa fördel

utskottets förslag i detta hänseende kan innebära.

På grund av vad sålunda anförts hemställes,

att 12 kap. måtte erhålla den i propositionen föreslagna lydelsen med

den ändring utskottet föreslagit beträffande 5 §,

samt att det måtte uppdragas åt konstitutionsutskottet att vidtaga härav

föranledd formell jämkning i 14 kap.

2 §

av herrar Linden, Nilsson i Göteborg, Håstad och fröken Nygren, som

anfört:

Enligt vår mening vore det principiellt riktigast att uppställa olika regler

för majoritetens storlek i ärekränkningsmål och övriga tryckfrihetsmål. För

s. 89 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

89

den förra gruppen av mål, i vilka två parter stå emot varandra utan att

något direkt tryckfrihetsintresse är för handen, tala skäl för blott enkel

majoritet som betingelse för juryns fällande beslut. Beträffande övriga mål

däremot får intresset för att skydda »ett fritt meningsutbyte och en allsidig

upplysning» betraktas så viktigt att den nuvarande regeln om kvalificerad

majoritet ej bör frångås, även om domstolarna enligt det föreliggande förslaget

tilldelas en rätt att mildra juryns beslut som domstolarna hittills

saknat. Då det emellertid ej visat sig möjligt att under den korta tiden för

utskottets prövning kunna utarbeta förslag till de ändringar, som en dylik

kategoriklyvning av tryckfrihetsmålen skulle fordra, yrka vi,

att reglerna om kvalificerad majoritet måtte bibehållas och att således

12 kap. 2 § erhåller den av Kungl. Maj :t föreslagna lydelsen.

av herr Hansson i Skediga, som anfört:

I förevarande lagrum föreslås, att, därest juryn ansett skriften brottslig,

även rätten skall pröva skriftens brottslighet. Vid den prövning rätten sålunda

företager kan den frikänna den tilltalade eller hänföra brottet under

mildare straffbestämmelse än den som juryn tillämpat. Har skriftens brottslighet

i dylikt fall prövats av underrätt, kan talan fullföljas i högre instans i

vanlig ordning. Därest den tilltalade frikänts av juryn är däremot dennas

beslut slutgiltigt, och skriftens brottslighet kan alltså ej bliva föremål för

prövning av underrätten eller i högre instans.

De föreslagna reglerna lämna uppenbarligen ett synnerligen starkt skydd

åt den tilltalade, vilket motiverats med kravet på garantier för tryckfriheten.

Enligt min uppfattning har man emellertid härvid ej väl tillgodosett en annan

betydelsefull princip: den processuella likställdheten för båda parter i

rättegång. Särskilt gör sig kravet härpå gällande i sådana fall som avses i

förslagets 7 kap. 4 § punkt 13, som behandlar ärekränkning mot enskild

person. Även i en tryckfrihetsprocess bör den som anser sig ärekränkt äga

samma rättsskydd som den tilltalade — hans intresse av upprättelse väger

lika tungt som den tilltalades krav på tryckfrihetsskydd. Uppenbarligen tillgodose

de föreslagna reglerna i 12 kap. 2 § andra stycket icke det nu hävdade

kravet å »likhet inför lagen». Med hänsyn härtill har jag ansett att,

vare sig de i målets avgörande deltagande jurymännen finna skriften brottslig

eller ej, målets fortsatta prövning bör äga rum i samma ordning samt att

förslaget bort omarbetas från denna utgångspunkt.

Vid avd. A 2):

av herrar Herlitz, Broi Nilsson, Damström, Wahlund och Hseggblom, som

anfört följande:

Till skillnad från vad som sker vid annan lagstiftning är det vid grundlagstiftning

icke brukligt att upphäva en paragraf, utan att sätta en annan i

stället. Därav föranledas — även vid små ändringar — vidlyftiga omjuste
7

Bihang till riksdagens protokoll 194S. 5 samt. 2 avd. Nr 30.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

ringar, som medföra att gällande grundlagsbud få nya paragrafnummer.

Detta vållar stor oreda; hänvisningar i äldre framställningar till grundlagsstadganden

svara icke mot deras ändrade numrering. Man har också, vad

tryckfrihetsförordningen angår, redan i några fall tillämpat en annan ordning.

Det vore önskvärt att denna allmänt komme till tillämpning. Nu föreliggande

grundlagsförslag är ett exempel på den oreda som följer av tvånget

att icke lämna något paragraf nummer tomt (jfr även utskottets utlåtande

nr 25). Vi ha inom utskottet yrkat, att utskottet skulle föreslå riksdagen

att antaga ett förslag, som endast innebure att 108 § regeringsformen och

70 § riksdagsordningen upphävdes.

Vid avd. D 2):

av herrar Herlitz och Hseggblom, som anfört följande:

Frågan om möjligheten att i ett kritiskt läge ändra grundlagarna i annan

ordning än den nu stadgade har icke föranlett någon åtgärd från utskottets

sida. Man har ansett grundlagarnas helgd påkalla, att det hos oss brukliga

grundlagstiftningsförfarandet under alla omständigheter hålles vid makt.

Man talar om att det just i kristider är angeläget, att grundlagarna orubbade

vidmakthållas. Men på samma gång hänvisar man till att i ett nödläge

livet får ta ut sin rätt. Man accepterar sålunda i själva verket hellre utsikten

att grundlagarna åsidosättas än man bereder lagliga möjligheter för deras

ändring när så behöves. Därvid utgår man, glömsk av andra länders erfarenheter,

från den bedrägliga föreställningen att vad som i ett krisläge beslutas

i strid med grundlag alltid kommer att respekteras och åtlydas. Detta

är att förbise det väsentliga i problemet. Det som det gäller är att — så långt

det är möjligt — sörja för att de svenska statsmakterna även i det allvarligaste

läge ha en laglig grund att bygga på och den auktoritet som följer

därav. Och detta kan svårligen åstadkommas utan anordningar av det slag

jag i min motion förordat.

Tryckfrihetslagstiftningens behandling ger en vältalig erinran om vad saken

gäller. Utskottet har på inånga punkter, under stor tvekan och — det

må vara tillåtet att utsäga det — i stark känsla av att ej nå till botten med

problemen, tagit ståndpunkt till svåra frågor. Men vad som sålunda framgått

ur ett forcerat arbete framlägges för riksdagen under försäkran att det

förtjänar den helgd som i allmänhet tillkommer grundlagarna, och särskilt

att det även i den brydsammaste tid utgör en tillfyllestgörande lösning av

tryckfrihetens problem. För vår del kunna vi icke känna oss övertygade därom;

jfr även en under 7 kap. 7 § anförd reservation. Vi hava därför icke

kunna taga på vårt ansvar att medverka till tillkomsten av en ny tryckfrihetsförordning

utan att på samma gång inom utskottet yrka bifall till

motionen I: 384. Men då denna icke vunnit en anslutning, som kunde giva

utsikter till ett riksdagsbeslut i den avsedda riktningen, hava vi icke trott

oss hava anledning utarbeta förslag till grundlagsändringar i sådant syfte.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.

9J

Särskilt yttrande

av herr Håstad, som anfört följande:

Under utskottets förhandlingar har jag uttalat önskemålet att tryckfrihetsförordningens

1 kap. 2 § borde kompletteras med ett stadgande enligt

vilket sådana statliga ingripanden, som ha till faktisk följd en allmän inskränkning

av pressens, förläggares eller boktryckares verksamhet, borde

regleras i form av lag eller åtminstone ej av Kungl. Maj :t beslutas utan riksdagens

godkännande. De ingripanden, som härvid åsyftas, vidtagas icke på

grund av »tryckt skrifts innehåll» utan ha en generell räckvidd och kunna

framtvingas t. ex. av pappers- eller valutabrist. Då dessa ingripanden till

sina konsekvenser kunna leda till allvarliga intrång i pressfriheten, tagen i

dess vidsträcktaste mening, ligger det stor makt uppå att regeringen härvid

ej har möjlighet att handla maktfullkomligt.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1948:443 Skrivelse till Konungen i anledning av inom riksdagen väckt motion, föranledd av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till trgckfrihetsförordning. s. 1 i texten
  2. Rskr. 1948:444 Skrivelse till Konungen i anledning av ett av riksdagen såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling antaget förslag till tryckfrihetsförordning jämte i ä a1 i texten