Betänkande med förslag till tryckfrihetsförordning m. m. jämte tillhörande motiv och bilagor
1948-06-18 · 91 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 36 av 91 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1948:30, Betänkande med förslag till tryckfrihetsförordning m. m. jämte tillhörande motiv och bilagor
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
1
30.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition till riksdagen med förslag till tryckfrihetsförordning
m. m. ävensom i ämnet väckta motioner.
Till konstitutionsutskottets handläggning ha båda kamrarna den 4 maj
1948 hänvisat en av Kungl. Maj :t till riksdagen avlåten proposition, nr 230,
däri Kungl. Maj :t under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden den 2 april 1948 till riksdagens
prövning i grundlagsenlig ordning framlagt nedan intagna 1) förslag
till tryckfrihetsförordning samt 2) förslag till ändrad lydelse av 108 och
109 §§ regeringsformen samt 70, 71 och 73 § riksdagsordningen.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för Kungl. Maj :ts förslag, får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till propositionen.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft följande
inom riksdagen väckta till konstitutionsutskottet hänvisade motioner:
inom första kammaren
nr 383 av herr Wistrand m. fl.,
nr 384 av herr Herlitz,
nr 385 av herr Näsgård och herr Persson, Ivar,
nr 386 av herr Holmbäck,
nr 387 av herr Holmbäck,
nr 388 av herr Holmbäck,
nr 389 av herr Holmbäck,
nr 390 av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl., ävensom
inom andra kammaren
nr 547 av herr Holmberg m. fl.,
nr 548 av herr Nilson i Spånstad,
nr 549 av herr Ohlin samt
nr 550 av herrar Skoglund i Doverstorp och Andersson i Gisselås.
Vad motionärerna hemställt återgives i det följande i samband med utskottets
redogörelse för Kungl. Maj :ts föreliggande förslag ävensom vid
behandlingen av desamma i de delar som yrkandena i varje särskilt fall
avse. I fråga om de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden
får utskottet hänvisa till motionerna.
1 Biluing till riksdagens protokoll 1948. 5 sand. 2 avd. Nr 30.
2
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
Inledning.
Riksdagen hemställde år 1944 i skrivelse (nr 291) till Kungl. Maj :t om
en allsidig utredning angående revision av tryckfrihetslagstiftningen. I sitt
till grund för riksdagens beslut liggande utlåtande, nr 22, framhöll konstitutionsutskottet
att vår tryckfrihetsrätt trots de senaste årens partiella reformer
alltjämt vore behäftad med allvarliga brister. Utskottet anslöt sig
därför till uppfattningen att en allmän översyn av tryckfrihetsförordningen
vore av förhållandena påkallad och anförde att utredning snarast borde
komma till stånd; proposition i ämnet borde kunna föreläggas riksdagen
i god tid före slutet av nästa valperiod till andra kammaren.
Sedan sakkunniga tillkallats den 15 juli 1944 för utredning i ämnet, avgåvo
dessa, 1944 års tryckfrihetssakkunniga, den 30 oktober 1947 betänkande
med förslag till tryckfrihetsförordning m. m. jämte tillhörande motiv
och bilagor (SOU 1947:60).
Infordrade yttranden över de sakkunnigas förslag ha avgivits av justitiekanslersämbetet,
Svea hovrätt, Göta hovrätt, länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Västmanlands, Gävleborgs och Norrbottens län, rådhusrätterna i Eskilstuna,
Göteborg, Halmstad, Norrköping och Stockholm, generalpoststyrelsen, skolöverstyrelsen,
rikets allmänna kartverk, riksarkivet, riksbibliotekarien, överbibliotekarierna
vid universitetsbiblioteken i Uppsala och Lund, överbefälhavaren,
straffrättskommittén, statspolisintendenten och statens kriminaltekniska
anstalt. Överståthållarämbetet har bifogat yttranden av polismästaren,
kriminalpolisintendenten och förste stadsfiskalen i Stockholm, länsstyrelserna
i Kalmar och Hallands län ha bifogat yttranden av landsfogdarna
i dessa län och riksarkivet har bifogat yttranden av lands- och länsarkivarierna
samt stadsarkivarien i Stockholm. Vid överbefälhavarens utlåtande
äro fogade yttranden av försvarsgrenscheferna.
Vidare ha efter remiss yttranden inkommit från riksdagens ombudsmän,
Sveriges advokatsamfund, Landsorganisationen i Sverige, Publicistklubben,
Svenska journalistföreningen, Svenska tidningsutgivareföreningen, Sveriges
författareförening, Svenska bokförläggareföreningen, Svenska bokhandlareföreningen,
Svenska boktryckareföreningen, Svenska stadsförbundet, Svenska
landskommunernas förbund och Svenska landstingsförbundet. Föreningen
Sveriges stadsdomare, som erhållit tillfälle att yttra sig över förslaget,
har icke begagnat sig därav och Svenska arbetsgivareföreningen har förklarat
sig avstå från att yttra sig.
Förslagets allmänna innebörd och uppställning.
Enligt direktiven för de sakkunniga ha dessa haft till uppgift, förutom att
utreda vissa närmare angivna frågor, att även företaga en formell översyn
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
3
av tryckfrihetsförordningen. De sakkunniga framhålla att en sådan översyn
skulle bliva av föga värde, om därvid den nuvarande tryckfrihetsförordningens
uppställning skulle bibehållas och endast de särskilda stadgandena
däri jämkades och kompletterades. Därför föx-eslå de sakkunniga att 1812
års tryckfrihetsförordning skall ersättas av en helt ny tryckfrihetsförordning.
Vidare framhålla de sakkunniga att anledning saknats att frångå grundsatsen
att regleringen av de ämnen som höra till tryckfrihetsrätten skall
äga grundlags natur. De sakkunniga ha ej heller funnit lämpligt att —
utöver den utbrytning ur tryckfrihetsförordningen av sekretessbestämmelserna
och vissa processuella regler, vilken tidigare ägt rum — föreslå att
detaljbestämmelser i några mera väsentliga hänseenden uteslutas ur tryckfrihetsförordningen
och hänvisas till annan lagstiftning.
De sakkunnigas förslag omfattar i formellt hänseende en ny tryckfrihetsförordning,
uppdelad i fjorton kapitel och med paragrafindelning inom kapitlen.
Därjämte ha upprättats förslag till lag med vissa bestämmelser om
rättegången i tryckfrihetsmål, avsedd att ersätta 1946 års lag i detta ämne,
samt förslag till lag angående beslag å vissa skrifter, vilken skulle träda i
stället för lagen den 26 juni 1936 (nr 328) angående indragning av vissa
skrifter.
Några förändringar föreslås icke i de tryckfrihetsrättsliga grundsatser som
äro angivna i 86 § regeringsformen. Enligt de sakkunnigas förslag skulle
de befogenheter som nu tillkomma den i 108 § regeringsformen avsedda
tryckfrihetskommittén upphöra. De sakkunniga ifrågasätta därför, huruvida
icke denna kommitté kunde avvecklas. Förslag till härför erforderliga
lagändringar har dock icke bifogats.
I enlighet med direktiven ha de sakkunniga icke ingått på frågan om allmänna
handlingars offentlighet i vidare mån än som föranledes av tryckfrihetsförordningens
omarbetande. De sakkunniga ha sålunda behandlat de
i tryckfrihetsförordningen meddelade reglerna härom och vad därmed äger
samband men icke i sin utredning berört sekretesslagen.
I remissyttrandena tillstyrkes förslaget att ersätta den gällande tryckfrihetsförordningen
med en helt ny lag. Ett stort antal av de hörda myndigheterna
och sammanslutningarna anföra, såsom allmänna uttalanden om
de sakkunnigas förslag, att detta såväl i formellt som materiellt hänseende
är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Ej heller framställas i huvudsak
några erinringar beträffande omfattningen av de ämnen som enligt
förslaget behandlas i tryckfrihetsförordningen.
Departementschefen biträder förslaget att gällande tryckfrihetsförordning
bör ersättas av en ny lag samt anför härom (s. 83):
Vår tryckfrihets betydelse för samhällslivet kan svårligen skattas nog
högt. Rätten att genom tryckta skrifter och särskilt genom pressen påverka
opinionsbildningen och utöva kritik över rikets styrelse och förvaltning utgör
i själva verket eu livsbetingelse för den nulida demokratien. Det är därför
följdriktigt att reglerna om tryckfriheten ingå bland de grundlagar på
vilka vårt statsskick vilar.
4
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
De principer som uppbära den svenska tr}''ckfrihetsrätten ha i vårt land
upprätthållits sedan lång tid tillbaka. Tidigare än i något annat land fingo
vi här i Sverige, och i det med Sverige förbundna Finland, en lagstadgad
allmän tryckfrihet genom 1766 års tryckfrihetsförordning. Denna författning,
som var av grundlags natur, innebar att den då rådande allmänna
censuren avskaffades, utom för vissa religiösa skrifter, samt byggde på
grundsatsen att ingripande mot tryckt skrift skulle få ske endast genom
åtal vid domstol på grund av brott. Genom denna tryckfrihetsförordning
infördes även den alltjämt för svenska förhållanden säregna grundsatsen
att alla allmänna handlingar äro fritt tillgängliga för envar.
Den tryckfrihetsförordning vi nu äga är ett resultat av det författningsarbete
som igångsattes efter 1809 års statsvälvning. En tryckfrihetsförordning
blev då antagen år 1810. Efter omarbetning av denna i vissa delar
vid 1812 års riksdag utfärdades den ännu gällande tryckfrihetsförordningen.
Såsom en väsentlig anmärkning mot 1812 års tryckfrihetsförordning limvid
många tillfällen anförts att dess form och uppställning äro otillfredsställande.
Frågorna behandlas icke så överskådligt som vore önskvärt, och
formuleringen av olika stadganden är icke så väl avvägd, att dessa lämna
tillräcklig ledning för tillämpningen. Ehuru åtskilliga förbättringar vidtagits
genom partiella reformer, särskilt under de senaste årtiondena, kvarstå
likväl dessa anmärkningar i väsentliga delar.
Uppenbart är även att den utveckling såväl samhället som pressen undergått
skapat nya frågeställningar på tryckfrihetens område och att det endast
med svårighet låter sig göra att helt komma till rätta därmed genom
nya stadganden, infogade i den gällande tryckfrihetsförordningen. De partiella
reformer som vidtagits av reglerna om rättegången i tryckfrihetsmål,
om allmänna handlingars offentlighet och om ansvarigheten för tryckfrilietsbrott
ha förberett en mera allmän reform. Att nu fortsätta med ytterligare
partiella reformer torde icke vara en lämplig väg.
Det är sålunda ur flera synpunkter påkallat att revision av tryckfrihetslagstiftningen,
såsom de sakkunniga föreslagit, sker genom antagande av
en helt ny tryckfrihetsförordning, som ersätter den sedan år 1812 gällande.
Härom synas även de hörda myndigheterna och sammanslutningarna
vara ense. Jag vill därför förorda att förslag till ny tryckfrihetsförordning
nu framlägges för riksdagen.
De allmänna uttalanden som i yttrandena gjorts om de sakkunnigas förslag
giva vid handen att detta allmänt anses vara, såväl i formellt som
materiellt hänseende, väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Jag
har även funnit att de principer, på vilka tryckfriheten här i landet sedan
gammalt bygger, äro bevarade i de sakkunnigas förslag och att detta synes
ägnat att vidmakthålla och i vissa hänseenden öka garantierna för yttrandefriheten.
Förslaget är därför enligt min mening mycket väl ägnat att läggas
till grund för en reglering av den svenska tryckfrihetsrätten.
I anledning av ett påpekande av Publicistklubben framhåller departementschefen
vidare att frågan om utvidgning av de tryckfrihetsrättsliga garantierna
till att gälla även andra meddelelseformer, såsom film och radio, icke för
närvarande bör upptagas till behandling; därtill krävs ingående utredningar,
vilka icke nu föreligga. Även i övrigt biträder departementschefen de sakkunnigas
ståndpunkt beträffande omfattningen av de ämnen som behandlas
i tryckfrihetsförordningen. Beträffande de sakkunnigas förslag att
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
5
avveckla riksdagens tryckfrihetskommitté, vilket förslag tillstyrkts av bl. a.
justitieombudsmannen, som är tryckfrihetskommitténs ordförande, anför
departementschefen att han icke funnit några skäl att bibehålla detta organ
och därför låtit upprätta förslag till härför erforderliga ändringar i regeringsformen
och riksdagsordningen. De i sakkunnigförslaget upptagna lagar,
vilka icke äro av grundlags natur, finner departementschefen böra behandlas
i samband med framläggande av ett för granskning i lagrådet upprättat
förslag till bestämmelser i hithörande ämnen, vilket lämpligen kan
anstå till grundlagsförslagets slutliga behandling inom riksdagen.
Tryckfrihetens innebörd och garantier för dess utövning.
De sakkunniga betona i främsta rummet behovet av en allmän tryckfrihet
såsom grundval för ett fritt samhällsskick och dess betydelse för att
möjliggöra kontroll över de allmänna organen. Ur dessa synpunkter anses
tryckfrihetens syfte böra vara att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en
allsidig upplysning. Därav följer att tryckfriheten bör betraktas ej blott såsom
en yttrandefrihet i mera inskränkt mening, en rätt att uttrycka egna
tankar och åsikter, utan även såsom en rätt att lämna upplysningar om
sakförhållanden. Såsom en speciell form av publikationsfriheten framstår
rätten att offentliggöra allmänna handlingar. Tryckfriheten bör emellertid
icke vara obegränsad. En avvägning måste ske mellan intresset av en vidsträckt
tryckfrihet och andra av samhället skyddade intressen. Sedan gammalt
har en sådan avvägning kommit till uttryck genom straffbud mot vissa
yttranden eller meddelanden. I subjektivt hänseende måste gälla att tryckfriheten
tillkommer varje medborgare i samhället; den bör alltså vara en
medborgerlig rättighet.
Enligt förslaget skall missbruk av tryckfriheten få beivras
endast genom åtal vid domstol och andra administrativa
ingripanden än sådana som hänföra sig till åtalet skola icke vara tilllåtna.
Denna grundsats kommer i första hand till uttryck genom ett stadgande
i 1 kap. 2 § första stycket, enligt vilket någon tryckningen föregående
granskning av skrift eller något förbud mot tryckning därav icke skall få
förekomma. I denna del intar förslaget samma ståndpunkt som gällande rätt.
Den angivna principen bör emellertid gälla icke endast förhandsingripanden
genom censur utan även administrativa åtgärder för att hindra utgivning
och spridning av redan tryckta skrifter. De sakkunniga framhålla att
konfiskation i administrativ ordning innebär ett försvagande av det rättsskydd
som enligt svensk rättsordning tillkommer den enskilde medborgaren
och att starka betänkligheter göra sig gällande att ens i de undantagsfall,
varom bestämmelser finnas i den nu gällande tryckfrihetsförordningen,
medgiva dylika ingrepp mot yttrandefriheten i tryckt skrift. Någon motsvarighet
till gällande bestämmelser om konfiskation i administrativ ordning
har icke upptagits i förslaget.
opaginerad Kontrollera mot PDF
6
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
Förslaget innefattar i vissa hänseenden en utvidgning av principen att
tryckfrihetsmissbruk får beivras endast domstolsvägen. De sakkunniga framhålla
att det kan ifrågasättas, om denna princip i tryckfrihetsförordningen
erhållit en sådan avfattning att den motsvarar alla de fall då ett inskridande
från myndighet eller enskilda kan sätta tryckfriheten i fara. De sakkunniga
föreslå därför att i 1 kap. 2 § andra stycket skall upptagas ett mera vidsträckt
stadgande. Detta innehåller att det ej på grund av skrifts innehåll
skall vara någon, myndighet eller enskild, tillåtet att genom åtgärd, som
icke äger stöd i tryckfrihetsförordningen, hindra tryckning eller utgivning
av skriften eller dess spridning bland allmänheten. I fråga om myndighet
torde enligt de sakkunniga detta stadgande kunna anses innefatta ett lagfästande
av redan gällande grundsatser. Däremot innebär stadgandet, i vad
det riktar sig mot åtgärder av enskild, en utvidgning i jämförelse med gällande
rätt. Tryckfrihetsförordningen har hittills icke ansetts kunna giva
handlingsregler för enskilda till skydd för tryckfrihetens utövning motsvarande
de för myndighet gällande. De sakkunniga framhålla att även i
fråga om enskilda ett behov av dylika regler kan föreligga samt anföra
härom följande:
Enskilda organisationer och sammanslutningar intaga stundom en sådan
ställning att de verksamt kunna hindra tryckning, utgivning eller spridning
av skrift, vars innehåll anses misshagligt eller anstötligt. I viss utsträckning
torde väl den uppfattningen att dylika åtgärder icke äro tillåtna ha vunnit
hävd, ehuru tryckfrihetsförordningen icke uttryckligt stadgar något därom.
Reaktionen mot skrifter som ansetts misshagliga eller anstötliga har i vissa
fall tagit sig uttryck i organiserade åtgärder till deras undertryckande. Tydligt
är att dylika åtgärder icke äro väl förenliga med en allmän tryckfrihet.
Denna kan icke få vara ett privilegium för vissa meningsriktningar;
endast lagens stadganden om missbruk av tryckfriheten skola utgöra tryckfrihetens
gränser. En rubbning av de sålunda en gång fastställda gränserna
kan väl av förhållandena vara motiverad men en sådan bör ske allenast under
de garantier och i den ordning grundlagen föreskriver. Upprätthållandet
av tryckfrihetens legala gränser skall åvila de organ vilka grundlagsenligt
anförtrotts denna uppgift och ske i den ordning som är stadgad i tryckfrihetsförordningen.
Det bör således ej heller vara enskild tillåtet att hindra
tryckfrihetens utövning. Även denna princip bör komma till uttryck i lagen.
De förbud mot åtgärder av myndighet eller enskild till hinder för tryckfrihetens
utövning, som sålunda böra uppställas, kunna emellertid å andra
sidan icke innefatta någon förpliktelse att medverka vid tryckning, utgivning
eller spridning av skrift. Myndighets skyldigheter i sådant hänseende
regleras av gällande författningar. I fråga om enskild gälla i allmänhet endast
civilrättsliga regler, enligt vilka dylik förpliktelse föreligger blott på
grund av eget åtagande. -—--Det må ock framhållas att det angivna
förbudet icke innefattar någon begränsning av den rätt som tillkommer annan
medborgare att inom ramen för den lagliga yttrandefriheten granska
innehållet i viss tryckt skrift samt därom uttala sitt omdöme och eventuellt
sitt ogillande. Denna konsekvens följer av yttrandefrihetens egen natur,
som inrymmer samma rätt för envar.
Några erinringar ha icke i remissyttrandena framställts mot den för förslaget
grundläggande principen att missbruk av tryckfriheten skall få
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
7
beivras endast genom åtal vid domstol eller mot det i konsekvens härmed
föreslagna avskaffandet av de stadganden om konfiskation utan rättegång i
vissa fall, vilka nu finnas upptagna i tryckfrihetsförordningen. Även de sakkunnigas
förslag att vidga garantierna för tryckfrihetens utövning genom
ett särskilt stadgande, riktat mot åtgärder som äro till hinder för tryckning
eller utgivning av skriften eller dess spridning bland allmänheten, har i
princip godtagits i de flesta yttrandena. Vissa betänkligheter ha dock i
några yttranden yppats mot att det föreslagna stadgandet ut sträckes till att
avse ej blott myndigheter utan även enskilda sammanslutningar och personer.
Departementschefen framhåller (s. 85—86) att den svenska tryckfrihetslagstiftningen
sedan gammalt bygger på grundsatsen att prövningen av tryckfrihetsmissbruk
skall ankomma på domstol och att några administrativa
ingripanden icke få förekomma. Denna grundsats har kommit till uttryck
1 86 § regeringsformen. Även den gällande tryckfrihetsförordningen ansluter
sig till samma princip. I fråga om förbud mot förhandscensur upprätthålles
principen ovillkorligt. Däremot förekomma vissa undantag som möjliggöra
konfiskation av redan utgiven tryckt skrift utan domstolsprövning,
nämligen den befogenhet som tillkommer Kungl. Maj :t i statsrådet att konfiskera
tryckta skrifter, vilka vållat missförstånd med främmande makt,
samt vissa utom riket på främmande språk tryckta skrifter. En form av
administrativ konfiskation förekommer även beträffande skrifter med disciplinupplösande
innehåll, vilka spridas vid trupp eller ombord å flottans fartyg;
i sistnämnda fall ankommer den slutliga prövningen av åtgärden på
riksdagens tryckfrihetskommitté. Departementschefen ansluter sig helt till
de sakkunnigas ståndpunkt att avvisa varje form av administrativt ingripande
mot tryckt skrift, även i de undantagsfall varom bestämmelser nu
finnas upptagna i tryckfrihetsförordningen. Enligt Kungl. Maj :ts förslag
skall sålunda konfiskation av tryckt skrift kunna beslutas endast av domstol
på grund av brott; därvid kvarstå dock möjligheterna att i avbidan på
domstolens ställningstagande lägga skriften under provisoriskt beslag.
Beträffande de sakkunnigas förslag att i ett särskilt stadgande (1 kap.
2 § andra stycket) meddela förbud såväl för myndigheter som enskilda att
på grund av skrifts innehåll, genom åtgärd som icke äger stöd i tryckfrihetsförordningen,
hindra tryckning eller utgivning av skriften eller dess spridning
bland allmänheten förordar departementschefen den begränsningen
att förbudet endast skall avse myndighet eller annat allmänt organ men
icke gälla i fråga om enskilda sammanslutningar eller personer. Härom
anför departementschefen (s. 86—87):
Såvitt angår åtgärder av myndighet eller annat allmänt organ torde icke
något vara att erinra mot det angivna stadgandet. I sådant hänseende synes
stadgandet tvärtom innebära eu värdefull förstärkning av tryckfrihetsslcyddet.
Genom stadgandet kommer till klart uttryck att förbudet mot åtgärder,
vilka hindra tryckfrihetens utövning, icke endast avser ordningsmakten och
rättsväsendet utan gäller på alla områden av den statliga eller kommunala
förvaltningen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
Däremot inställer sig en stark tvekan om lämpligheten av att göra stadgandet
tillämpligt även beträffande enskilda sammanslutningar och personer.
Visserligen är det i och för sig riktigt att ej heller tvångsåtgärder från
enskilda till undertryckande av en misshaglig skrift i allmänhet böra få förekomma.
Stora svårigheter uppstå emellertid att i lag närmare angiva, i vilken
omfattning sådana enskilda åtgärder skola anses rättsstridiga. I praktiken
kan det därför hli vanskligt att upprätthålla en klar och otvetydig gräns
mellan å ena sidan förbjudna tvångsåtgärder och å andra sidan en tillåten
moralisk påverkan. Såsom justitiekanslersämbetet framhållit kunna t. ex.
åtgärder av ideella föreningar och andra enskilda organisationer mot skandaltidningar,
pornografiska skrifter och dylikt stundom anses mycket berättigade,
även om de ej inskränka sig till allenast ogillande omdömen och uttalanden.
Det må här erinras om de på enskilt initiativ tillkomna aktionerna
för att stävja utbredningen av Nick-Carter-litteraturen och tidningen Fäderneslandet.
Jag har därför ansett klokast att icke i tryckfrihetsförordningen
upptaga bestämmelser rörande åtgärder av enskilda sammanslutningar eller
personer; frågan om rättsstridigheten i sådana åtgärder bör bero av de rättsregler
som eljest gälla. Härav följer att jag saknar anledning ingå på den i
vissa yttranden berörda frågan om ett särskilt straffbud mot de åtgärder
som avses i stadgandet; rättsstridiga åtgärder av befattningshavare, vilka
äro bundna av ämbetsansvar, kunna enligt redan gällande regler utgöra
tjänstefel.
Frågan huruvida det föreslagna stadgandet i 1 kap. 2 § andra stycket bör
avse även enskilda har föranlett motioner i ämnet.
I de likalydande motionerna I: 387 av herr Holmbäck och II: 549 av herr
Ohlin hemställes, att det genom propositionen framlagda lagförslaget i förevarande
del erhåller samma innehåll som de sakkunnigas förslag.
I de likalydande motionerna I: 390 av herr Johansson, Johan Bernhard,
m. fl. och II: 550 av herrar Skoglund i Doverstorp och Andersson i Gisselås
hemställes, »att riksdagen för sin del måtte besluta om sådan ändring i förslaget
till tryckfrihetsförordning, att jämväl enskild vare förbjuden att genom
rättsstridig åtgärd hindra skrifts tryckning, utgivning eller distribution,
samt att riksdagen i anledning av denna motion måtte vidtaga de ändringar
i övrigt i förordningen, som därav eventuellt kunna bliva påkallade».
Rätten att lämna meddelande för offentliggörande i tryckt skrift.
De sakkunniga ha ansett det påkallat att stadga ett visst skydd för den
som lämnat ett muntligt eller skriftligt meddelande till författare eller utgivare
av tryckt skrift för offentliggörande i skriften, särskilt med tanke på
den fria nyhetsförmedlingens betydelse för pressens verksamhet.
Ett dylikt skydd följer i vissa fall redan av den gällande tryckfrihetsförordningens
bestämmelser. Delaktighetsansvar är nämligen vid tryckfrihetsbrott
uteslutet. Då tryckt skrift funnits vara brottslig, blir den som
enligt lagens regler är den ansvarige ensam straffad för brottet. Meddelande
som legat till grund för skriftens innehåll kan däremot icke föranleda straff
för meddelaren, även om meddelandet är straffbart enligt annan lag. En
förutsättning för denna straffrihet är dock, att meddelandet influtit i skrif
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
9
ten. Har så ej skett, intar meddelaren icke i straffrättsligt hänseende någon
särställning.
Då de sakkunniga bibehålla ett särskilt ansvarighetssystem för tryckfrihetsbrott,
blir en konsekvens härav att, liksom i gällande rätt, delaktiglietsansvar
icke ifrågakommer. De sakkunniga ha dock ansett frågan om
meddelarens ställning vara av så framträdande principiell betydelse att
denna fråga bör upptagas till särskild behandling. Förslaget innebär att
det i princip skall stå envar fritt att lämna uppgifter och underrättelser i
vad ämne som helst, då syftet därmed är offentliggörande i tryckt skrift
(1 kap. 1 § andra stycket). En begränsning har dock gjorts i fråga om den
personkrets, till vilken meddelandet får lämnas. Det föreslagna stadgandet
omfattar meddelande till författare eller utgivare eller, om för skriften
finnes särskild redaktion, till denna. Detta stadgande medför sålunda att
meddelaren blir fri från ansvar för sitt meddelande, oavsett om detta inflyter
i skriften eller ej. Det må emellertid framhållas att varje fortspridande
av meddelandet, som icke är nödvändigt för att möjliggöra dess offentliggörande
i skriften, är straffbart enligt vanliga regler.
I förslaget upptagas emellertid även vissa undantag från den nu angivna
huvudregeln för att möjliggöra beivran av brott mot tystnadsplikt. Fråga
om dylikt undantag, såvitt angår militära befattningshavare, har upptagits
av överbefälhavaren i skrivelse den 6 maj 1943 till chefen för försvarsdepartementet.
I skrivelsen anfördes att det med hänsyn till viktiga försvarsintressen
måste anses otillfredsställande att det icke låter sig göra att
lagfora en militär befattningshavare, som medverkat till att upplysningar
rörande militära förhållanden, vilka böra undanhållas obehöriga, inflyta
i tidningspressen. Möjligheten att straffa den som obehörigen lämnar uppgifter
för publicering i tryckt skrift har i direktiven för de sakkunniga
särskilt framhållits bland de spörsmål som borde utredas.
De sakkunniga anföra att de skäl som i allmänhet tala för att det bör
stå envar fritt att lämna uppgifter och underrättelser för offentliggörande
i tryckt skrift göra sig gällande även då fråga är om hemlig uppgift. Som
allmän regel anse de sakkunniga därför böra gälla att skyddet mot obehörigt
publicerande av dylika uppgifter tillgodoses allenast genom att offentliggörandet
beivras såsom tryckfrihetsbrott i den ordning som föreskrives
härom. En tillämpning av denna regel även i fråga om befattningshavare,
som i sin tjänst är bunden av tystnadsplikt, skulle emellertid medföra att
skyddet för de hemliga uppgifterna i hög grad försvagades.
Såsom närmare utvecklas i betänkandet (s. 125—126) kan ett undantagsstadgande,
som möjliggör beivran av brott mot tystnadsplikt i vissa
fall, ehuru uppgiften meddelats för offentliggörande i tryckt skrift, göras
mer eller mindre omfattande. Beträffande förhållanden, som beröra rikets
säkerhet, finnas bestämmelser om tystnadsplikt i 8 kap. strafflagen. Förpliktelsen
att iakttaga tystnad om dylika förhållanden gäller för envar;
mot denna förpliktelse svarar även ett i tryckfrihetsförordningen upptaget
publiceringsförbud. Utöver de nu berörda fallen kan tystnadsplikt, utan
opaginerad Kontrollera mot PDF
10
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
motsvarighet i tryckfrihetsförordningen, vara föreskriven antingen allenast
för vissa befattningshavare eller för befattningshavare jämte andra personer.
I vissa fall finnas bestämmelser härom i lag; i andra fall framgår
tystnadsplikten av administrativa författningar eller av föreskrifter, som
eljest meddelats i administrativ ordning.
Med hänsyn till att ett undantagsstadgande innebär en inskränkning i
yttrandefriheten och även berör rätten till anonymitet anse de sakkunniga
angeläget att detta får en fast avgränsning. Det föreslås därför skola gälla
endast i fråga om befattningshavares tystnadsplikt; med befattningshavare
jämställes dock den som utövar allmän tjänsteplikt, t. ex. värnplikt. Vidare
begränsas undantaget till tystnadsplikt som är stadgad i lag; därmed
avses således i första rummet lagbestämmelser till skydd för rikets säkerhet
och därutöver de stadganden om tystnadsplikt, som eljest äro meddelade
i lag, men icke administrativa författningar, vilka stadga tystnadsplikt,
och ej heller andra administrativa föreskrifter därom (7 kap. 3 §).
Grundsatsen om frihet för envar att lämna meddelande för offentliggörande
i tryckt skrift skall enligt förslaget gälla även då skriften tryckes
utom riket; därmed avses att skapa ett skydd även för nyhetsförmedlingen
till utlandet. För sådant fall föreslås dock ett något vidsträcktare undantag;
varje brott mot tystnadsplikt, föreskriven i lag, skall i sådant fall
kunna beivras med tillämpning av därom gällande lagregler (13 kap. 5 §).
Värdet av den principiella ståndpunkt som förslaget intagit har understrukits
i flera remissyttranden. Vissa betänkligheter ha emellertid även anförts,
därvid framhållits att meddelaren enligt förslaget skyddas i alltför
hög grad, då hans meddelande enligt allmän lag är brottsligt såsom ärekränkningsbrott.
Det särskilda stadgande angående ansvar för meddelaren
i vissa fall som de sakkunniga föreslagit (7 kap. 3 §) har nämligen icke
givits en så vidsträckt omfattning att meddelandets ärekränkande eller
eljest förgripliga innehåll kan grunda ansvar för meddelaren. I några yttranden
har anförts att sistnämnda stadgande även i andra hänseenden är
otillräckligt. Å andra sidan ha betänkligheter anförts även mot det ansvar
för meddelaren som de sakkunniga föreslå. Det har sålunda påyrkats att
ansvar för meddelaren över huvud taget icke skulle förekomma eller att
detta i varje fall skulle begränsas till att avse endast uppgifter rörande förhållanden,
vilka angå rikets säkerhet.
Departementschefen framhåller att den fria nyhetsförmedlingen under
moderna förhållanden blivit en väsentlig sida av tryckfrihetens utövning
och att därför denna verksamhet i princip bör vara underkastad tryckfrihetsförordningens
bestämmelser. Härav följer emellertid att den som meddelat
uppgifter och underrättelser för offentliggörande i tryckt skrift kan
ställas till ansvar för sitt meddelande endast om bestämmelser rörande sådant
ansvar finnas upptagna i tryckfrihetsförordningen.
Beträffande omfattningen av det ansvar som i sådant hänseende bör förekomma
förordar departementschefen i två hänseenden en utvidgning utöver
vad de sakkunniga föreslagit. I Kungl. Maj :ts förslag har sålunda upptagits
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
11
en bestämmelse i 7 kap. 3 § första stycket, vilken möjliggör bei\ian enligt
allmän lag av ärekränkning mot enskild person, då meddelande som innefattar
sådant brott icke blivit infört i skriften. Vidare har den av de sakkunniga
föreslagna bestämmelsen angående ansvar för brott mot tystnadsplikt
i vissa fall, vilken enligt Kungl. Maj ds förslag upptagits såsom andra
stycke i paragrafen, utvidgats till att omfatta ej blott tystnadsplikt som är
angiven i lag utan även sådan som följer av författning.
Departementschefen utvecklar sin ståndpunkt till dessa fragoi sålunda (s.
88—90):
Frågan, i vilken utsträckning meddelare bör kunna göras ansvarig, kan
icke ses helt isolerad; den sammanhänger med den ståndpunkt som den
svenska rätten eljest intagit till anonymitetsskyddet och till ansvaret tor
tryckfrihetsbrott. En avgörande synpunkt har härvid varit att möjliggöra
att uppgifter framkomma rörande förhållanden av allmänt intresse och motverka
de krafter som obehörigen kunna vilja förhindra att sådana uppgifter
bringas till allmän kännedom. Utkrävande av ansvar för meddelande, vilket
lämnats för offentliggörande i tryckt skrift, kan verka hämmande på dylika
upplysningar, även då dessa äro sanningsenliga. Denna synpunkt talai för
att ansvar utkräves endast för vad som blivit offentliggjort i skriften och
blott av den därför ansvarige, men att meddelaren icke kan ställas till ansvar
för sitt meddelande. Detta är också, såsom jag nyss framhållit, den
gällande rättens ståndpunkt i de fall då meddelandet influtit i skriften, a
andra sidan måste emellertid beaktas att ett utkrävande av ans''\ ai endast av
den som är ansvarig för skriften på grund av vad som blivit däri offentliggjort
icke lämnar ett tillräckligt skydd mot spridandet av brottsliga meddelanden.
Båda de nu angivna synpunkterna kunna icke på en gång tillgodoses.
Det är nödvändigt att här göra en avvägning mellan olika intressen.
Vid en sådan avvägning göra sig i viss mån olika synpunkter gallande i
fråga om kränkande eller eljest förgripliga uttalanden å ena sidan och brott
mot tystnadsplikt å andra sidan. I fråga om meddelanden, vilka äro brottsliga
i förstnämnda hänseende, vill jag särskilt hänvisa till vad länsstyrelsen
i Kronobergs län anfört om att förslaget öppnar en möjlighet att ostraffat
kringsprida äreröriga beskyllningar mot oförvitliga medborgare och därför
icke lämnar ett tillräckligt skydd för den enskilde. Det kan väl icke av dessa
skäl anses tillrådligt att meddelaren alltid skulle kunna ställas till ansvar
för sitt meddelande. En sådan ståndpunkt borde, mera konsekvent genomförd,
leda till att vissa ärekränkningsbrott, vilka endast röra privatförhållanden,
icke betraktades som tryckfrihetsbrott, då de förekomma i tryckt
skrift, utan behandlades enligt allmän lag. De sakkunniga ha berört detta
spörsmål i samband med frågan om juryprövning av skriftens brottslighet
(s. 276—277) men icke funnit en dylik uppdelning av ärekränkningsbrottcn
kunna åvägabringas. Även om sålunda den allmänna regeln, att den
för skriften ansvarige svarar för vad som införts i skriften och att meddelaren
icke kan ställas till ansvar för sin medverkan i detta brott, synes
böra gälla i fråga om de meddelanden som nu avses, anser jag dock skäl
föreligga att bibehålla möjligheten till beivran av ärekränkningsbrott mot
enskild person, då meddelandet icke influtit i skriften. Ur tryekfrihetssynpunkt
torde några allvarligare betänkligheter icke kunna anföras häremot,
då sådan beivran av ärekränkning mot enskild person icke kan anses inskränka
yttrandefriheten i fråga om dess väsentliga uppgift att möjliggöra
kontroll över myndigheter och andra allmänna organ. Å andra sidan må
framhållas att även ämbetsman kan ärekränkas i sin egenskap av enskild
person.
opaginerad Kontrollera mot PDF
12
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
Vad härefter angår frågan, i vilken utsträckning brott mot tystnadsplikt
bör kunna beivras, då sådant brott skett genom meddelande för offentliggörande
i tryckt skrift, måste i främsta rummet hänsyn tagas till behovet
av skydd för rikets säkerhet. Då sådant brott begås av de personer som avses
i de sakkunnigas förslag, främst innehavare av allmän befattning, föreligga
så starka skäl för en beivran att ett undantag från eljest gällande
regler är oavvisligt. Åtal och straff bör således kunna följa, oavsett om meddelandet
influtit i skriften. Mera tveksamt är om ett sådant undantag bör
utsträckas till att avse även andra brott mot tystnadsplikt. De sakkunniga
ha härvid framhållit det otillfredsställande i att t. ex. hemliga skriftermål,
yrkeshemligheter eller uppgifter om behandling av könssjukdomar hos
namngivna personer kunna offentliggöras i tryckt skrift, utan att någon
möjlighet föreligger att inskrida ens mot den "befattningshavare, som tillhandahållit
uppgiften för publicering. Även andra liknande exempel skulle
kunna anföras. Den av de sakkunniga föreslagna regeln att brott mot tystnadsplikt,
som är angiven i lag, skall kunna beivras, men icke brott mot
tystnadsplikt, som följer av administrativa bestämmelser, synes dock icke
utgöra en tillfredsställande lösning. Det må vara riktigt att icke varje i administrativ
ordning meddelad föreskrift om tystnadsplikt bör få medföra
en inskränkning i tryckfriheten. Det kunde uppstå risker för den legitima
kritikrätten, om detta skulle gälla i fråga om olika myndigheters föreskrifter
om sekretess. Annorlunda är förhållandet beträffande sådana i det föregående
exemplifierade tystnadsregler som innefattas i gällande författningar.
Och i fråga om dessa synes det ej möjligt att göra skillnad mellan lagar
och andra författningar.
Med de utvidgningar som framgå av vad jag nu anfört biträder jag de
sakkunnigas förslag. Även det vidsträcktare undantagsstadgande, vilket avser
de fall da meddelandet lämnats för offentliggörande i skrift som tryckes
utom riket, anser jag kunna godtagas, om motsvarande utvidgningar
göras. °
Den ståndpunkt Kungl. Maj :t sålunda intagit till frågan om ansvar för
den som lämnat meddelande för offentliggörande i tryckt skrift har föranlett
motioner i ämnet.
I de likalydande motionerna 1: 385 av herr Näsgård och herr Persson,
Ivar, och II: 548 av herr Nilson i Spånstad hemställes, att 7 kap. 3 § ej skall
innehålla sådana bestämmelser om ärekränkningsbrott som föreslagits i
propositionen samt att reglerna om tystnadsplikt i paragrafens andra stycke
skola överensstämma med vad de sakkunniga föreslagit.
I de likalydande motionerna I: 387 av herr Holmbäck och II: 549 av herr
Ohlin hemställes, att det genom propositionen framlagda lagförslaget i förevarande
del erhåller samma innehåll som de sakkunnigas förslag.
Trycbfrihetsbrotten.
I den gällande tryckfrihetsförordningen angivas de lagliga gränserna för
tryckfriheten genom straffbud mot vissa yttranden och meddelanden. Det
har varit avsett att tryckfrihetsförordningen i detta hänseende skall vara
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
13
uttömmande. Denna grundsats har kommit till uttryck i 1 § 1 mom. tryckfrihetsförordningen,
där det stadgas bl. a. att ej någon i annat fall än tryckfrihetsförordningen
stadgar må kunna tilltalas eller straffas för tryckt
skrifts innehåll.
Emellertid har tolkningen av denna grundsats föranlett vissa svårigheter.
Tryckfrihetsförordningen har icke ansetts kunna reglera varje förfarande,
vari tryckt skrifts innehåll, taget i bokstavlig mening, kommit till
användning. Brottsligheten av vissa sådana gärningar bedömes omedelbart
enligt allmän lag, t. ex. då fråga är om bedrägeri eller illojal reklam. De
sakkunnigas förslag intar i detta hänseende principiellt samma ståndpunkt
som gällande rätt. Vissa brottsliga gärningar, som ske genom eller med
tillhjälp av tryckt skrift, skola sålunda, såsom närmare utvecklas i betänkandet
(s. 115—121 och 250—251), alltjämt bedömas enligt allmän lag.
Inom det område som hänföres till tryckfrihetsbrotten är däremot tryckfrihetsförordningens
uppräkning uttömmande; någon ytterligare kriminalisering
kan icke ske annat än genom ett däri upptaget straffbud.
Tryckfrihetsbrotten indelas enligt förslaget i otillåtet yttrande och otillåtet
offentliggörande. Till den förra gruppen hänföras brott som innebära
att yttrande eller meddelande i skriften har ett förgripligt innehåll; brott
inom den senare gruppen bestå däri att sakförhållande av hemlig natur
röjes.
De sakkunniga anföra att ur principiell synpunkt samma inskränkningar
i yttrandefriheten böra gälla, vare sig fråga är om yttrande eller meddelande
i tryckt skrift eller om en framställning i annan form, samt att därför
bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen om otillåtet yttrande i tryckt
skrift böra överensstämma med motsvarande stadganden i den allmänna
strafflagen. Såsom framgår av betänkandet (s. 126—130) föreligger för
närvarande vissa skillnader mellan tryckfrihetsförordningens brottskatalog
och strafflagen. Dessa skillnader skulle således enligt förslaget bringas
att upphöra.
Beträffande sambandet i lagtekniskt hänseende mellan tryckfrihetsförordningen
och strafflagen framhålla de sakkunniga att det å ena sidan av
konstitutionella skäl är påkallat att tryckfrihetsförordningen angiver vad
som är tryclcfrihetsbrott, men att å andra sidan den enhetlighet som ur
principiell synpunkt är påkallad främjas av att bestämmelserna icke blott
ha samma materiella innehåll utan även anknytas till varandra. Förslaget
innehåller därför en uppräkning av de i strafflagen upptagna brott vilka
skola anses som otillåtet yttrande, då de förövas genom tryckt skrift; dessa
brott angivas därvid endast genom brottsbeteckning eller på annat kortfattat
sätt.
Såsom otillåtet offentliggörande genom tryckt skrift upptages i första
hand offentliggörande av allmän handling, som skall hållas hemlig. Härvid
avses dock endast återgivande av handlingen helt eller delvis, men ej
referat därav eller meddelande av därur hämtade uppgifter. Ett mera all
-
14
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
mänt publiceringsförbud, vilket gäller alla uppgifter, vare sig de härröra
från allmänna handlingar eller erhållits på annat sätt, föreslås skola gälla
endast i fråga om förhållanden, vilkas röjande skulle enligt lag innefatta
brott mot rikets säkerhet. Vilka dessa förhållanden äro angives icke närmare
i förslaget; härom hänvisa de sakkunniga till strafflagens bestämmelser
i ämnet. Utöver de nu berörda allmänna stadgandena föreslås vissa
mera speciella publiceringsförbud.
Vad de sakkunniga föreslagit angående den principiella omfattningen av
tryckfrihetsbrotten har i allmänhet icke föranlett några erinringar i remissyttrandena.
Olika meningar ha däremot kommit till uttryck angående förhållandet
mellan tryckfriheten och yttrandefriheten i allmänhet och särskilt
det lagtekniska sambandet mellan tryckfrihetsbrotten och motsvarande i allmän
lag angivna brott. I några yttranden tillstyrkes de sakkunnigas förslag
och i ett stort antal yttranden har förslaget i denna del lämnats utan erinran.
Å andra sidan framställas i vissa yttranden starka betänkligheter mot förslaget.
Därvid anföres i huvudsak att den föreslagna metoden för angivande
av vad som är tryckfrihetsbrott medför ett försvagande av grundlagsskyddet.
Då tryckfrihetsbrotten icke beskrivas lika utförligt som i gällande tryckfrihetsförordning,
skulle det nämligen vara möjligt att inskränka tryckfriheten
utan grundlagsändring genom att straffbuden i allmän lag finge ett vidsträcktare
innehåll.
Departementschefen har i princip godtagit de sakkunnigas förslag men i
anledning av den kritik som riktats mot detta förordat en omarbetning av
bestämmelsen angående otillåtet yttrande (7 kap. 4 §) på sådant sätt att
denna upptager utförligare brottsbeskrivningar. Härom anför departementschefen
närmare (s. 91—92):
Den principiella utgångspunkten att missbruk av tryckfriheten får beivras
endast genom rättegång vid domstol medför att de straffbud som domstolen
har att tillämpa i sådant mål även innefatta de lagliga gränserna
för tryckfriheten. Dessa straffbud äro således av grundläggande betydelse
för tryckfrihetens materiella innehåll. Otvivelaktigt är det en riktig princip
att yttrandefriheten bör vara av samma utsträckning, vare sig fråga
är om framställning i tryckt skrift eller på annat sätt. Denna tanke har
legat till grund för gällande tryckfrihetsförordning, ehuru lagstiftningen
sedermera kommit att uppvisa vissa skiljaktigheter.
I vissa äldre förslag har detta krav på enhetlighet tillgodosetts på det
sättet att i tryckfrihetsförordningen upptagits en helt allmän hänvisning
till allmän lag i fråga om de brott som skola anses som tryckfrihetsbrott.
Att på detta sätt utbryta regleringen av tryckfrihetens gränser ur tryckfrihetsförordningen
är uppenbarligen konstitutionellt betänkligt. Tryckfrihetsförordningen
bör angiva, vilka brott som äro tryckfrihetsbrott. Därvid är
det emellertid tänkbart att antingen giva dessa straffbud en självständig karaktär
eller att skapa ett lagtekniskt samband mellan dem och motsvarande
stadganden i strafflagen. Hur denna fråga löses får betydelse vid lagändringar.
En ändrad uppfattning, som medför upphävande eller begränsning av
straffbud i allmän lag, bör omedelbart återverka även beträffande tryckfrihetsbrott;
det finns i sådant fall icke någon anledning att vidhålla krimi
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
15
naliseringen av dessa gärningar, då de ske genom tryckt skrift. Att i motsats
till vad nu i huvudsak är fallet upptaga självständiga straffskalor i
tryckfrihetsförordningen synes icke vara påkallat; i detta hänseende bör
tryckfrihetsförordningen hänvisa till allmän lag. På grund av vad nu anförts
bör alltså tryckfrihetsförordningen innehålla en uppräkning av de brott
som äro tryckfrihetsbrott, vilken uppräkning icke kan utvidgas annat än
genom grundlagsändring, men denna brottskatalog bör hänvisa till allmän
lag och icke gälla i vidare mån än motsvarande gärningar även enligt allmän
lag äro straffbara. Så till vida vill jag alltså ansluta mig till de sakkunnigas
förslag. Däremot synes mig den kritik som i vissa yttranden framförts mot
den av de sakkunniga använda metoden för angivande av brotten vara berättigad.
Ett angivande av brotten endast genom brottsbeteckningar eller på
annat kortfattat sätt främjar väl den enhetliga regleringen men innebär samtidigt
ett betänkligt försvagande av de konstitutionella garantierna för tryckfrihetens
materiella innehåll. Därför har jag låtit omarbeta förslaget på
sådant sätt att detta upptager utförligare beskrivningar av vad som skall anses
som otillåtet yttrande. Dessa beskrivningar överensstämma med motsvarande
stadganden i strafflagen eller i det förslag till ändring i strafflagen
som framlägges för årets riksdag. Därigenom eftersträvas alltså en enhetlig
reglering men försvåras samtidigt inskränkningar i tryckfriheten genom ett
utvidgande av straffbuden i annan ordning än som gäller för grundlagsändring.
Mot de sakkunnigas förslag att beträffande otillåtet offentliggörande
mera allmänt hänvisa till regleringen i allmän lag synas däremot samma
principiella betänkligheter icke göra sig gällande. Detta förslag innebär, jämfört
med den gällande tryckfrihetsförordningen, starkare garantier, därigenom
att Kungl. Maj :t icke längre skall äga befogenhet att utfärda publiceringsförbud,
såsom nu i vissa fall kan förekomma. Publiceringsförbuden
skola alltså vara angivna i lag; gränserna för sådan lag torde vara tillräckligt
noga angivna i förslaget.
Ansvarighetsregler.
Enligt allmänna straffrättsliga ansvarighetsregler kan, då flera personer
medverkat till brott, ansvar inträda ej blott för den som åstadkommit det
brottsliga resultatet såsom gärningsman, utan även för andra som anstiftat
brottet eller annorledes medverkat däri. I tryckfrihetsrätten har emellertid
sedan gammalt förekommit särskilda, från dessa allmänna bestämmelser
avvikande ansvarighetsregler, enligt vilka straffet för tryckfrihetsbrott i
princip drabbar endast en person såsom ansvarig för skriften. Denne har
alltså att svara ej blott för sina egna åtgärder utan för att skriften blivit utgiven
med brottsligt innehåll. I vissa situationer, då ansvaret icke kan utkrävas
av den som i tryckfrihetsförordningen angives såsom i första hand
ansvarig, övergår ansvaret på annan subsidiärt ansvarig.
Beträffande utvecklingen av dessa ansvarighetsregler och särskilt den utformning
de erhållit genom 1941 års ändringar i tryckfrihetsförordninger
hänvisas till de sakkunnigas betänkande (s. 139—144).
opaginerad Kontrollera mot PDF
61
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
De sakkunniga föreslå att särskilda ansvarighetsregler för tryckfrihetsbrott,
med den principiella innebörd som nyss angivits, skola bibehållas. Sådana
regler ha tidigare motiverats med att ansvar för medverkan skulle
kunna verka hämmande på yttrandefriheten. De personer som komma i
fråga såsom medverkande, särskilt vid skriftens tryckning, utgivning och
spridning, skulle nämligen ofta i tveksamma fall vägra sin medverkan och
därigenom skulle yttrandefriheten lida inskränkning, som kunde sträcka
sig avsevärt längre än förebyggandet av tryckfrihetsbrott betingar. De sakkunniga
framhålla i anslutning härtill såsom sin ståndpunkt att det otvivelaktigt
är till gagn för tryckfriheten att endast en person har att taga
ställning till frågan, om han såsom ansvarig för skriften vill medverka till
dess tryckning och utgivning. Även för att underlätta ett snabbt ingripande
mot tryckfrihetsbrott utan vidlyftigare efterforskningar i det enskilda fallet
anse de sakkunniga det vara av betydelse att ansvaret kan göras gällande
mot en i lagen angiven person. Sistnämnda synpunkt gör sig särskilt gällande,
då fråga är om tryckfrihetsbrott i den periodiska pressen. Ett efterforskande
av författaren, då denne är anonym, skulle — framhålla de sakkunniga
vidare — vare sig skriften är periodisk eller icke, innebära ett
uppgivande av det anonymitetsskydd som sedan lång tid tillbaka upprätthålles
i den svenska tryckfrihetsrätten.
Beträffande principerna för det subsidiära ansvaret anföra de sakkunniga
att detta bör vara så anordnat att allenast den som haft möjlighet och
anledning att förhindra den brottsliga skriftens utgivning drabbas dära^.
De sakkunniga yttra härom vidare:
Detta ansvar bör vara begränsat till vissa närmare angivna personer, som
enligt allmänna regler äro att anse som medverkande, och den subsidiärt
ansvarige bör på förhand kunna beräkna om ansvaret kommer att drabba
honom. För honom inställer sig då spörsmålet, om han är villig och beredd
att åtaga sig ett sådant ansvar. Lämnar han sin medverkan till skriftens
tryckning och utgivning, oaktat han kunnat inse att han skulle bli ansvarig
för denna, är det ock berättigat att han får bära ansvaret. Förutsättning
för överförande av ansvaret till senare led i ansvarighetskedjan bör således
vara allenast omständighet, som föreligger då skriften utgives eller
den subsidiärt ansvarige eljest tar befattning med skriften. Vad som inträffat
senare, såsom den för skriften ansvariges död eller avvikande ur landet,
bör däremot icke medföra en övergång av ansvaret.
Med hänsyn till de principer som de sakkunniga sålunda funnit böra ligga
till grund för det subsidiära ansvaret föreslå de sakkunniga vissa ändringar
i de bestämmelser härom som tillkommo genom 1941 års lagstiftning. Förslaget
innehåller, liksom den gällande tryckfrihetsförordningen, olika ansvarighetsregler
för periodisk skrift och för annan tryckt skrift.
Av betydelse för ansvarighetsreglernas principiella innebörd är, i vad
mån vid bedömande av tryckt skrifts brottslighet avseende skall fästas vid
subjektiva omständigheter. För att en handling eller underlåtenhet enligt
allmän strafflag skall anses brottslig krävs att gärningsmannen ådagalagt
en viss viljeriktning — uppsåt eller oaktsamhet. De särskilda straff buden
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
17
i strafflagen anses i regel kräva uppsåt i förhållande till där beskrivna gärningar.
Endast då det uttalats i brottsbeskrivningen eller framgår av sammanhanget
anses en oaktsam gärning kunna straffas.
Ansvaret för tryckfrihetsbrott är emellertid, såsom förut framhållits, icke
begränsat till den egna gärningen utan avser att skriften blivit utgiven med
brottsligt innehåll. För den som är skriftens upphovsman kan väl detta
innehåll icke vara främmande, men övriga i egenskap av utgivare, ägare,
förläggare, boktryckare eller utspridare ansvariga personer kunna tydligen
lämna sin medverkan utan att själva ha tagit del av innehållet i skriften.
De sakkunniga framhålla att dylik omständighet icke kan få lända dem
till befrielse från straff, då de äro ansvariga för brottet. Därför föreslås
ett stadgande om att, vid bedömande av ansvaret, vad skriften innehåller
skall anses infört däri med den ansvariges vetskap och vilja.
I sådant hänseende kan alltså icke åberopas att den ansvarige ej handlat
uppsåtligt. Andra omständigheter, som ur straffrättslig synpunkt kunna
inverka vid bedömandet av viss gärning, skola däremot, såsom närmare
utvecklas i betänkandet (s. 156), om de i det särskilda fallet kunna läggas
den tilltalade till last, beaktas även i fråga om tryckfrihetsbrott. En förutsättning
härför är således att den för skriften ansvarige i förhållande till
sådana omständigheter haft uppsåt eller, då redan oaktsamhet är av straffrättslig
betydelse, visat oaktsamhet.
I remissyttrandena har de sakkunnigas principiella ställningstagande till
frågan om bibehållande av ett särskilt ansvarighetssystem för tryckfrihetsbrotten
i allmänhet lämnats utan anmärkning. Även de principer som de
sakkunniga ansett böra vara grundläggande för det subsidiära ansvaret ha
i de flesta yttrandena godtagits.
Departementschefen ansluter sig till de sakkunnigas förslag i fråga om
ansvarighetsreglerna.
Rättegången i tryckfrihetsmål.
I direktiven för de sakkunniga framhöllos i första hand bland de ämnen
som borde uppmärksammas reglerna om tryckfrihetsprocessen och juryinstitutionen,
sådana dessa regler utformats vid 1937 års reform. Departementschefen
anförde bl. a. att vägande anmärkningar obestridligen kunde
riktas mot det bestående jurysystemet och att därför lämpliga åtgärder
borde övervägas för att vinna en bättre ordning. Huruvida man därvidlag
borde införa ett system med lekmän som meddomare eller närmast eftersträva
en partiell reform på juryinstitutionens grund, ville departementschefen
lämna öppet. Om det skulle anses lämpligast att bibehålla juryn,
borde reglerna för dess sammansättning jämkas i sådan riktning att juryn
i sin helhet komme att utgöras av personer, vilka icke alltför sällan deltoge
i rättsskipningen och stode fullt självständiga gentemot parterna i de enskilda
målen.
2 Biliang till riksdagens protokoll 1948. 5 samt. 2 avd. Nr 30.
18
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
De sakkunniga anföra att det under utredningen visat sig medföra de
största svårigheterna att finna lämpliga regler för lekinannainflytandet i
tryckfrihetsmålen. Såsom i direktiven föreskrives ha de sakkunniga mot
varandra vägt möjligheterna att införa ett system med lekmän såsom meddomare
eller att vidtaga en partiell reform på juryinstitutionens grund.
Möjligheten att för tryckfrihetsmålen införa en särskild centraldomstol med
lekmän såsom bisittare har även undersökts; denna väg har dock ej visat
sig framkomlig. De sakkunniga ha i valet mellan dessa olika möjligheter
funnit övervägande skäl tala för juryns bibehållande.
I den närmare motiveringen för denna ståndpunkt (s. 183—186) hänvisa
de sakkunniga i första hand till de skäl som åberopats vid tryckfrihetsjuryns
inrättande år 1815 och vid de överväganden som därefter förekommo
om införande av jury även i den allmänna brottmålsprocessen, varvid
tanken på en sådan allmän juryinstitution avvisades men behovet och lämpligheten
av tryckfrihetsjuryn starkt underströks. Bland de skäl som sålunda
tidigare åberopats framhålla de sakkunniga särskilt att juryn genom sin
folkliga anknytning skulle utgöra ett särskilt skydd för tryckfriheten och
att juryn för brottslighetens bestämmande skulle äga ett friare utrymme
än domaren. De sakkunniga yttra härom att, även om juryn lika litet som
domstolen äger i sin dömande verksamhet åsidosätta lagens bestämmelser,
det dock är uppenbart att juryn kan friare bedöma det föreliggande processmaterialet
och därom draga andra slutsatser än juristdomaren samt att
det i tryckfrihetsmål är av värde att bedömandet av den skrift som föranlett
åtal kan grundas på hur denna i allmänhet uppfattas av omdömesgilla,
vidsynta och självständiga samhällsmedlemmar.
Vidare utveckla de sakkunniga sina synpunkter på frågan om juryns bibehållande
sålunda:
Vid tidpunkten för juryns införande var ur folklig synpunkt huvudsyftet
med juryn att denna skulle utgöra ett värn mot övergrepp från regeringsmakten
och ämbetsmännen. Uppenbart har denna utgångspunkt genom den
senare politiska utvecklingen förskjutits. Grundvalen för regeringsbildningen
är numera i allmänhet majoritetsförhållandena inom riksdagen. I förhållande
till den eller de majoritetsgrupper, som i regel utgöra regeringens parlamentariska
stöd, intaga andra partigrupper ställning av opposition och
det faller till stor del på dennas lott att ej minst genom pressen utöva den
politiska kontrollen över samhällsorganen och deras verksamhet. Att avgöra
var gränsen skall dragas mellan befogad presskritik och straffvärt yttrande
är ej sällan en svår och grannlaga uppgift. En jury, som företräder en upplyst,
allmänt medborgerlig uppfattning, synes i allmänhet vara mera skickad
för denna uppgift än en domstol. För domstolarnas egen auktoritet kan del
ock vara till fördel, att de icke göras till skiljedomare i politiska frågor. Å
andra sidan kan ej förbises att juryns ledamöter, särskilt i politiskt upprörda
tider, i högre grad än yrkesdomaren, som i sin domargärning ständigt måste
ha för ögonen att bedöma varje sak efter dess egen beskaffenhet, lättare
låta sig påverkas av ställningstaganden och stämningar, som icke höra samman
med ett objektivt bedömande av det föreliggande fallet. En sådan
ojämnhet i rättstillämpningen är särskilt betänklig, om därigenom en skrift,
som vid ett objektivt bedömande bort frikännas, skulle drabbas av ansvars
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
19
påföljd. I en sådan utveckling, som dock hittills torde varit främmande för
den svenska juryn, kan ligga en fara för tryckfriheten. Vad nu yttrats sammanhänger
emellertid mindre med frågan om juryns bibehållande än med
spörsmålet angående omfattningen av juryns befogenheter och dess sammansättning.
Vid övervägande av de skäl, som kunna anföras mot och för
juryinstitutionen i tryckfrihetsmål, ha de sakkunniga kommit till den uppfattningen
att denna institution alltjämt bör bibehållas. Den har nu i mer
än ett sekel varit införlivad med vår tryckfrihetsprocess. Väl kunna meningarna
vara delade om det sätt på vilket juryinstitutionen fyllt sin uppgift;
vad angår tryckfriheten i dess viktigaste beståndsdel, den politiska
yttrandefriheten, torde dock några anmärkningar icke kunna riktas mot
juryn. Härmed är icke sagt att ej juryinstitutionen är behäftad med vissa
brister. Dessa brister skola behandlas i det följande tillika med de förslag
som de sakkunniga framlägga för deras avhjälpande.
I remissyttrandena har de sakkunnigas förslag att tryckfrihetsmålen skola
upptagas av allmän domstol, nämligen vissa rådhusrätter, samt att lekmannainflytandet
i sådana mål skall tillgodoses genom juryinstitutionens
bibehållande tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det övervägande flertalet
hörda myndigheter och sammanslutningar. Några myndigheter förorda
dock att juryinstitutionen avskaffas och att tryckfrihetsmålen anförtros åt
de allmänna domstolarna i vanlig sammansättning. Länsstyrelsen i Kronobergs
län uttalar sig för att tryckfrihetsmålen skola upptagas av allmän
domstol i sådan sammansättning att lekmännen ingå däri såsom meddomare
med individuell rösträtt. En särställning intar det vid Svea hovrätts
utlåtande fogade yttrande som avgivits av hovrättens president. Denne förordar
att för tryckfrihetsmålen skall inrättas en för hela riket gemensam
specialdomstol, vilken skulle vara sammansatt av två yrkesdomare och fem
lekmän. Samtliga ledamöter skulle utses av Kungl. Maj :t inom förslag på
tre personer för varje ledamot, avgivet av vissa korporationer eller sammanslutningar.
Av lekmännen skulle en representera den allmänna kulturöversikten
och utses efter förslag av Svenska akademien samt de fyra övriga
företräda yrkesintressen och utses efter förslag av yrkesorganisationer,
nämligen två för den periodiska pressen, en för författarvärlden och en för
förläggare och boktryckare.
Departementschefen ingår först på frågan, huruvida tryckfrihetsmålen
skola upptagas av allmänna domstolar eller om en eller flera specialdomstolar
böra inrättas för dessa mål, och finner därvid övervägande skäl tala
för att prövningen av dessa mål bör vara inordnad i den allmänna rättsskipningens
ram (s. 94—96). Vad härefter angår frågan om juryinstitutionens
bibehållande ansluter sig departementschefen till de sakkunnigas förslag.
Denna ståndpunkt utvecklas närmare sålunda (s. 96—97):
Frågan om juryinstitutionens bibehållande sammanhänger med juryns
sammansättning och befogenheter, vilka frågor jag skall behandla i det följande.
Ställningstagandet innebär alltså ett val mellan den i flera hänseenden
förbättrade juryinstitution som de sakkunniga föreslå och ett anordnande
av lekmannainflytandet i form av nämnd. Skillnaden är framför
allt den att juryn intar en mera fristående ställning än näinden. Juryn
20
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
i tryckfrihetsmål har att ensam taga ställning till frågan om skriftens
brottslighet och lämna domstolen ett jakande eller nekande svar på de
frågor härom som riktats till juryn. Nämnden däremot bildar tillsammans
med den lagfarne domaren ett domarkollegium, som vid målets avgörande
sammanträder under domarens ledning. Därvid har nämnden endast kollektiv
rösträtt; den kan göra sin mening gällande framför domarens uppfattning,
allenast om den är enig eller, i vissa fall, fattat sin ståndpunkt
med en mycket starkt kvalificerad majoritet.
Den fristående ställning juryn sålunda intager har uppenbarligen stor betydelse
såsom en folklig garanti för tryckfriheten, i främsta rummet den
politiska yttrandefriheten. Juryinstitutionen har säkerligen under den tid
den varit införlivad med vår tryckfrihetsprocess haft väsentlig del i vidmakthållandet
av yttrandefrihet och därigenom i sin mån bidragit till en
samhällsutveckling på demokratisk grund. Å andra sidan har nämnden också
sina speciella fördelar. Genom sin permanens och större förtrogenhet
med domarvärv ger nämnden vissa garantier för en säkrare rättstillämpning.
Tillräckliga skäl för ett brytande av traditionen på detta område synas
mig dock icke vara anförda. Tvärtom finner jag övervägande skäl tala
mot en lagändring som begränsar garantierna för yttrandefriheten och
som därför kan tänkas skada den fria kritikrätten och den offentliga kontrollen
över vården av allmänna angelägenheter.
Vad nu anförts gäller till stor del även det förslag som framförts av
länsstyrelsen i Kronobergs län, enligt vilket tryckfrihetsmålen skulle upptagas
av allmänna domstolar sammansatta av domare och lekmän med individuell
rösträtt. Detta förslag har visserligen det företrädet att lekmännen
finge ett större inflytande än nämnden. Även enligt detta förslag skulle
dock juryns ställning såsom en fristående institution försvinna. Härtill
kommer att endast ett fåtal lekmän kan ingå i en på detta sätt sammansatt
domstol. Denna skulle därför ej kunna få en så allsidig folklig representation
som juryn. Även om detta sistnämnda förslag har vissa beaktansvärda
fördelar, är det således också behäftat med påtagliga svagheter.
Jag kan därför ej finna tillrådligt att övergiva jurysystemet för en sådan
helt oprövad organisation av domstolarna i dessa viktiga mål.
I motion I: 383 av herr Wistrand m. fl. hemställes att riksdagen för sin
del ville, med ändring av Kungl. Maj :ts i propositionen framlagda förslag
till tryckfrihetsförordning, besluta att i 12 och 14 kap. i förslaget ävensom
övergångsbestämmelserna därtill skola erhålla den lydelse som angives i
en vid propositionen fogad bilaga. I denna lämnas förslag till bestämmelser,
i huvudsak innehållande att tryckfrihetsmål skall upptagas och avgöras av
en tryckfrihetsdomstol bestående av ordförande och sex bisittare, bland vilka
ordföranden och en bisittare skola vara lagfarna, en bisittare skall äga framstående
kännedom om de kulturella förhållandena inom landet och Övriga
bisittare skola äga yrkeskunskap och erfarenhet, två såsom utgivare eller
medarbetare i periodisk skrift, en såsom författare och en såsom förläggare.
I fråga om juryns befogenheter framhålla de sakkunniga att
det utmärkande för jurysystemet i dess ursprungliga form är att domarfunktionen
är uppdelad så att juryn ensam avgör skuldfrågan, medan domstolen
på grundval av juryns utlåtande prövar övriga i målet förekomman
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
21
de frågor. Vid nyare reformer av juryinstitutet i andra länder har denna
gränsdragning mellan domstol och jury icke längre strängt upprätthållits.
Väl har ett friande utlåtande i regel tillagts samma slutgiltiga betydelse som
tidigare. Vad åter angår juryns fällande utlåtande torde numera en allmän
uppfattning vara att ett sådant utlåtande icke bör beröva den tilltalade det
rättsskydd som ligger i en domstolsprövning. Enligt de sakkunnigas mening
tala starka skäl för en reform i samma riktning av juryinstitutionen i vår
tryckfrihetslagstiftning. Att ett frikännande juryutlåtande alltid bör lända
till efterföljd anse de sakkunniga vara av grundläggande betydelse för att
juryinstitutionen skall fylla sin uppgift. Såsom skäl för att domstolen däremot
bör äga avvika från ett fällande juryutlåtande framhålla de sakkunniga:
Såsom
redan berörts i det föregående kan det icke förbises att fall kunna
förekomma, då juryns utlåtande påverkas av ställningstaganden och stämningar,
som icke höra samman med ett objektivt bedömande av det föreliggande
fallet. Härtill kommer att de spörsmål, som äga sammanhang med
rättstillämpningen i tryckfrihetsmål, ej sällan lämna rum för olika meningar
och även i övrigt äro av invecklad natur. Vid en mera vidsträckt rätt
till sanningsbevisning i ärekränlcningsmål komma också helt visst stora krav
att ställas på bevisprövningen i dessa mål. Det kan ej heller anses stå i god
överensstämmelse med den tilltalades krav på rättsskydd att ett fällande
juryutlåtande är orubbligt även i fall, då en domstolsprövning bort leda till
hans friande. Genom att skuldfrågan i dessa fall överlämnas till domstolsprövning
öppnas möjlighet att draga denna fråga under prövning i högsta
instans. Väl kunna i viss mån samma synpunkter göras gällande i fråga om
möjligheten till avvikelse även från friande juryutlåtande; den väsentliga
skillnaden föreligger emellertid att samhällets plikt att vaka över att den
oskyldige ej fälles till straff alltid är starkare än dess uppgift att tillse att
de till brott skyldiga lagforas och dömas. Uppenbart bör ej heller förbises
att prövningen i tryckfrihetsmål bör så anordnas att tillbörlig hänsyn även
tages till det anspråk på rättsskydd som tillkommer den kränkta parten.
Denna synpunkt bör emellertid beaktas i samband med regleringen av grunderna
för juryns sammansättning och dess verksamhetsformer, vilka spörsmål
skola upptagas till behandling i det följande.
De sakkunniga ha även berört frågan, huruvida juryn, sedan skuldfrågan
avgjorts, bör deltaga även i straff mätning. En sådan reform av den svenska
tryckfrihetsjuryns befogenheter har föreslagits av processlagberedningen
(SOU 1944:10 s. 12—13, 143, 156). De sakkunniga finna skälen för en
sådan utvidgning av juryns kompetens beaktansvärda men framhålla å
andra sidan att juryn genom en sådan anordning i alltför hög grad skulle
förlora sin ställning av en i förhållande till domstolen fristående institution
och därigenom väsentligen mista sin hittillsvarande karaktär. Något förslag
om en sådan utvidgning av juryns befogenheter framställes icke av de sakku
nniga.
I remissyttrandena har de sakkunnigas förslag i fråga om juryns befogenheter
i allmänhet godtagits; kritik av förslaget framställes dock i några
yttranden. De sakkunnigas uppfattning alt juryn icke bör deltaga i straflmätning
har i allmänhet icke mött invändningar i yttrandena.
22
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
Även departementschefen förordar de sakkunnigas förslag i de delar som
nu avses.
I fråga om antalet domstolar i tryckfrihetsmål erinra
de sakkunniga att sådana mål sedan gammalt upptagits endast av underdomstol
i stad men icke av häradsrätt, huvudsakligen av den anledningen att
boktryckerier tidigare funnos endast i eller i omedelbar närhet av stad. Vid
1937 års reform bibehölls regeln att endast rådhusrätt ägde upptaga tryckfrihetsmål
men inskränktes antalet behöriga sådana domstolar till rådhusrätterna
i residensstäderna och vissa större rådhusrätter därutöver; hela antalet,
som tidigare utgjort ett 80-tal, är numera 40.
Med hänsyn till tryckfrihetsmålens säregna beskaffenhet och deras ringa
antal anse de sakkunniga antalet rådhusrätter, som äga upptaga tryckfrihetsmål,
nu böra ytterligare inskränkas till en rådhusrätt i varje län, som
regel rådhusrätten i residensstaden och i undantagsfall, då rådhusrätt icke
finnes i staden, rådhusrätten i annan stad inom länet som Kungl. Maj :t
bestämmer.
Vid detta ståndpunktstagande ha de sakkunniga väl beaktat att en begränsning
av antalet behöriga domstolar kunde medföra olägenheter för
enskilda parter. Härom framhålla emellertid de sakkunniga att ett sammanförande
av tryckfrihetsmålen till rådhusrätten i residensstaden, i jämförelse
med nu gällande ordning, skulle medföra ändring endast i sådana fall,
då den åtalade skriften är tryckt i annan stad, vars rådhusrätt äger upptaga
dylika mål; vad som tryckts i länet i övrigt faller redan nu under rådhusrättens
i residensstaden behörighet. Visserligen skulle även ganska folkrika
städer, såsom Borås, Eskilstuna, Hälsingborg och Norrköping, förlora
egen jurisdiktion i tryckfrihetsmål; antalet sådana mål i dessa städer har
emellertid varit obetydligt.
Om de sakkunnigas förslag yttrar departementschefen:
I huvudsak vill jag biträda förslaget i denna del; dock anser jag det icke
vara nödvändigt att genomföra begränsningen så konsekvent som föreslagits.
Även i några större städer, som icke äro residensstäder, torde rättsskipningen
i tryckfrihetsmål böra bibehållas. Det torde böra ankomma på Kungl.
Maj :t att förordna om behörighet att upptaga dylika mål. Därigenom tillgodoses
ett i vissa yttranden framställt önskemål. I dessa fall bör jurymannakåren
vara gemensam för de behöriga domstolarna inom länet.
De regler för juryns bildande som upptogos i tryckfrihetsförordningen
år 1815 inneburo att juryn skulle utses för varje särskilt mål
av parterna och domstolen. Parterna skulle välja vardera 4 och domstolen
5 jurymän. Sedan dessa förklarats ojäviga, ägde vardera parten utesluta en
av motpartens och en av domstolens jurymän. Juryn kom således att bestå
av 9 personer, av vilka vardera parten utsett 3 och domstolen 3. Denna ordning
för uttagande av juryn bestod till år 1937. Åtskilliga förslag till änd
rade bestämmelser förekommo under denna tid; härom hänvisas till betänkandet
(s. 189—193).
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
23
Den år 1937 genomförda reformen innebar att de av domstolen tillsatta
jurymännen icke skulle utses för varje särskilt mål. De skulle i stället uttagas
genom lottning ur en på förhand av rådhusrätten för en tid av tre
kalenderår upprättad jurymannalista. Dessutom ökades antalet domstolsutsedda
och minskades antalet partsvalda jurymän. Enligt nu gällande ordning
utlottar sålunda domstolen ur jurymannalistan 7 jurymän och parterna
nämna vardera 3; parten är därvid icke bunden av jurymannalistan
utan kan välja även andra lämpliga personer än de på listan uppförda.
Parterna utesluta därefter en av motpartens och en av domstolens jurymän.
Visst antal suppleanter uttagas på motsvarande sätt. Juryn i målet
består sålunda av 9 ledamöter, varav domstolen tillsatt 5 genom lottning
ur jurymannalistan och vardera parten valt 2.
De sakkunniga anföra att mot gällande ordning främst kan riktas den
anmärkningen att den icke tillgodoser det folkliga inflytandet vid juryns
bildande och att juryn därför icke kommer att uppbäras av samma allmänna
förtroende, som om jurymännen utses genom medborgerliga val.
Vidare framhålla de sakkunniga att även ur andra synpunkter vägande
erinringar gjorts mot att jurymän utses av parterna samt att partsvalet
skarpt kritiserats i 1912 års betänkande med förslag till tryckfrihetsordning
och i 1934 års betänkande angående tryckfrihetsprocessens ombildning
(SOU 1934: 54). De sakkunniga ansluta sig till den ståndpunkt som
intagits i dessa betänkanden och förorda sålunda partsvalets avskaffande.
Synpunkterna på denna fråga utveckla de sakkunniga sålunda:
Till stöd för partsvalet bär ofta framhållits att de partsvalda jurymännens
uppgift vore att tillse att parternas synpunkter å ömse sidor bleve
beaktade vid överläggningen inom juryn. Detta skäl torde dock icke böra
vara avgörande. Juryn har att träffa sitt avgörande på det material som
framkommit vid domstolens förhandling i målet och det skulle uppenbart
vara till skada för rättssäkerheten, om juryn skulle låta sig bestämmas av
upplysningar, som inhämtats från enskilda jurymän och icke varit underkastade
båda parternas granskning. En annan synpunkt, som otvivelaktigt
är mera vägande, är att genom partsvalet juryn kan tillföras särskild sakkunskap,
som för bedömande av det föreliggande fallet är av betydelse.
Även om ur sistnämnda synpunkt vissa skäl kunna anföras till stöd för
partsvalet, måste det dock med hänsyn till rättsskipningens objektivitet anses
som ett allvarligt missförhållande att dömande uppgifter på detta sätt
överlämnas åt företrädare för partsintressen.
Den svenska rättsordningen har — anföra de sakkunniga vidare —- sedan
lång tid tillbaka anslutit sig till den grundsatsen att lekmän som medverka
i våra domstolar utses genom medborgerliga val. Mot dylika val har
riktats den anmärkningen, att de kunna medföra en icke önskvärd politisering.
De sakkunniga anse dock att, ehuru dessa farhågor icke äro helt
ogrundade, betydelsen därav överdrivits samt att, även i sådana fall då vid
valet politiska synpunkter icke kunna anses ha varit uteslutna, de valda i
sin domaruppgift, enligt vad erfarenheten visat, snart bortse från sin politiska
inställning. Ett korrektiv mot juryns maktmissbruk ligger även, en
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
24
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
ligt förslaget, i domstolens befogenhet att ompröva juryns fällande utlåtanden.
Vad angår den valförsamling, åt vilken valet bör anförtros, anse de sakkunniga
övervägande skäl tala för att någon redan bestående korporation
erhåller detta uppdrag; omedelbara val kunna icke komma i fråga. Förslaget
innebär att valet skall anförtros åt landsting samt, i städer som icke deltaga
i landsting, åt stadsfullmäktige. Till stöd för denna lösning framhålles
att valet bör vara mera enhetligt samt att endast ett mindre antal jurymän
erfordras för de arbetsuppgifter som åligga dessa. Valet skall, i likhet med
vad som gäller om nämndemän, ske genom majoritetsval; den proportionella
valmetoden kunde nämligen medföra att jurymännen på ett icke önskvärt
sätt betraktade såsom sin uppgift att inom juryn företräda vissa väljaregrupper.
I direktiven för de sakkunniga hade framhållits att reglerna för juryns
sammansättning borde jämkas i sådan riktning att juryn i sin helhet komme
att utgöras av personer, vilka icke alltför sällan deltoge i rättsskipningen.
De sakkunniga anföra härom att detta krav med nu gällande regler
tillgodoses i mycket ringa omfattning samt att en orsak härtill, förutom
sättet för juryns tillsättande i varje särskilt mål, är den ringa förekomsten
av tryckfrihetsmål. Därför möta stora svårigheter att inom juryprocessens
ram tillgodose kravet på domarerfarenhet hos juryns ledamöter. Detta gäller
även med den begränsning av antalet domstolar som de sakkunniga
förordat. Ej heller torde detta resultat annat än i undantagsfall kunna nås
genom en begränsning av den krets, jurymannakåren, ur vilken juryns ledamöter
uttagas. De sakkunniga anse emellertid frågan om jurymannakårens
storlek påkalla uppmärksamhet ur en annan synpunkt, nämligen för
att möjliggöra en lämplig sammansättning av juryn. En begränsning av
antalet för jurymannauppdraget utsedda personer till vad som påkallas av
processuella skäl skulle öka möjligheten att till uppdraget utse dem som
äro fullt skickade för sin uppgift. De sakkunniga uttala att det kan väntas
att denna möjlighet kommer att tillvaratagas av de representativa organ,
landstingen och stadsfullmäktige i de större städerna, åt vilka valet av jurymän
skulle anförtros.
För att emellertid det av departementschefen uttalade önskemålet om
domarerfarenhet hos juryns ledamöter skall kunna åtminstone i viss utsträckning
tillgodoses måste anknytning sökas till den allmänna rättsskipningen.
Detta kan ske på det sättet att jurymannakåren till någon del utses
bland personer som förvärvat sådan erfarenhet såsom nämndemän vid allmän
underrätt. Hur stor del av jurymannakåren som bör tagas ur nämndemännens
krets, kan vara föremål för delade meningar. De sakkunniga ha
stannat för att föreslå en tredjedel.
Sammanfattningsvis innebära de föreslagna reglerna om juryns bildande,
att för varje rådhusrätt, som är behörig att upptaga tryckfrihetsmål, skall
finnas en jurymannakår om 24 personer, fördelade i två grupper med 16
jurymän i den första och 8 jurymän i den andra gruppen. Jurymännen i
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
25
den andra gruppen skola vara eller ha varit nämndemän vid allmän underrätt.
Hela jurymannakåren utses länsvis genom val av landsting och stadsfullmäktige
i städer, som ej deltaga i landsting. Partsvalet har ej bibehållits;
däremot äger vardera parten alltjämt rätt att utesluta visst antal jurymän,
nämligen tre inom den första gruppen och en inom den andra. I övrigt
nedbringas antalet genom lottning så att i den första gruppen kvarstå
G och i den andra gruppen 3 jurymän. Dessa bilda den i målet tjänstgörande
juryn.
Förslaget har vunnit anslutning i de flesta remissyttranden. I några yttranden
har dock ett bibehållande av partsrepresentationen i juryn förordats
eller andra erinringar gjorts.
Departementschefen biträder de sakkunnigas förslag samt anför härom
närmare (s. 99):
Uppenbarligen är det förenat med stora svårigheter att på detta område
finna lämpliga regler. Syftet med juryinstitutionen är att en allmänt medborgerlig
uppfattning skall kunna göra sig gällande vid tryckfrihetsmålens
avgörande. Ur denna synpunkt är det otvivelaktigt riktigt att juryn utgår ur
medborgerliga val. Även om vissa praktiska synpunkter kunna anföras för
att partsvalet bibehålies, tala övervägande skäl för dess avskaffande. De farhågor
som i vissa yttranden framförts för att valen skulle medföra att juryns
avgöranden präglades av politiska synpunkter anser jag icke utgöra ett
tillräckligt skäl mot den föreslagna ordningen för juryns bildande. Yttrandefrihetens
vidmakthållande är icke en partipolitisk fråga. Det är ett gemensamt
intresse för alla partier, som erkänna de demokratiska grundsatser
på vilka vårt samhälle är byggt. Någon avsevärd risk att partipolitisk
trångsynthet skulle komma att göra sig gällande i rättsskipningen föreligger
knappast. En viktig garanti för rättssäkerheten ligger i så fall däri att
juryn enligt förslaget icke kan åstadkomma en fällande dom annat än om
domstolen biträder dess mening. Självklart är även att en majoritet inom
landsting eller stadsfullmäktige icke har rätt att missbruka sin ställning
och giva jurymannakåren en helt ensidig sammansättning. I förslaget har
uttryckligen angivits att skilda samhällsgrupper och olika delar av länet
skola vara företrädda bland jurymännen. Jag anser det ej vara riktigt att,
såsom i något yttrande ifrågasatts, föreskriva proportionell valmetod.
Det begränsade antal jurymän som skall väljas möjliggör att kvalificerade
och för uppdraget lämpliga personer utses. Även förslaget att jurymännen
till en del skola vara eller ha varit nämndemän vid allmän underrätt
torde vara ägnat att verka i samma riktning. Därför torde det ej vara
nödvändigt att, såsom Stockholms rådhusrätt i sitt yttrande föreslagit, vidtaga
särskilda anordningar för att tillförsäkra juryn en lämplig ordförande.
Ej heller anser jag mig böra biträda det av Publicistklubben framställda
förslaget att genom särskilda regler skulle tillses att erfarenhet på den periodiska
pressens område alltid finnes företrädd inom juryn. Något hinder
att tidningsmän väljas till jurymän föreligger icke. Tvärtom kan det med
hänsyn till den insikt i och det intresse för samhälleliga frågor som tidningsmän
i allmänhet besitta vara önskvärt att även tidningsmän ingå i
juryn. Det bör stå valkorporationerna fritt att inhämta förslag från yrkessammanslutningar
på det publicistiska och litterära området utan att några
föreskrifter härom meddelas.
De föreslagna reglerna för juryns sammansättning torde innebära väsentliga
förbättringar, och det finnes anledning antaga att juryn i sin nya ge
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
26 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
stalt skall förmå att väl fylla sin uppgift. Jag vill därför förorda att dessa
regler antagas.
I motionen II: 547 av herr Holmberg in. fl. yrkas att jurymännen skola
utses genom proportionella val för en tid av fyra år.
Av principiell betydelse äro även de regler som meddelas om förhållandet
mellan domstolen och juryn i rättegången. I direktiven
för de sakkunniga uttalades att den kritik som framförts mot de år 1937
antagna reglerna för tryckfrihetsprocessen bl. a. riktat sig mot den ringa
kontakten mellan juryn och domstolen. Samverkan mellan domare och lekmän
i den allmänna rättsskipningen sker under sådana former att domaren
före målens avgörande kan tillföra lekmännen den erforderliga lagkunskapen;
detta är en domaren i lag ålagd skyldighet. Även inom juryprocessen
är det av betydelse för att juryn skall kunna fylla sin uppgift att juryn
beredes tillfälle att i förekommande rättsliga spörsmål erhålla upplysningar
om gällande rättsreglers innebörd och tillämpning. De sakkunniga ha framlagt
förslag i sådant syfte. Bestämmelser härom äro dock icke upptagna
i förslaget till tryckfrihetsförordning utan ingå i den föreslagna särskilda
lagen med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål. Förslaget
innebär i huvudsak att rättens ordförande på kallelse av juryn skall komma
tillstädes under juryns enskilda överläggning för att meddela upplysningar
om vad lag stadgar. Varje juryman har ansetts böra äga befogenhet att påkalla
sådana upplysningar av rättens ordförande. Sedan denne lämnat de
begärda upplysningarna, får han icke vidare närvara vid juryns överläggning.
Härom uttalar departementschefen:
Otvivelaktigt är det av stor betydelse att juryn får tillgång till upplysningar
i rättsliga spörsmål. De sakkunnigas förslag, enligt vilket det skall
ankomma på juryn att taga initiativ till en av omständigheterna påkallad
information genom rättens ordförande, torde erbjuda en lämplig utväg. I
några yttranden ha uttalats farhågor för att rättens ordförande skulle
kunna, även utan att detta åsyftades, utöva en obehörig påverkan på juryn.
Dessa betänkligheter synas mig vara överdrivna. Rättens ordförande skall
yttra sig endast om de rättsliga spörsmål, varom han tillfrågas; hans uppgift
är alltså att informera juryn om en rent objektiv lagtolkning. Han
får icke ingå på en diskussion av själva målet, även om jurymännen skulle
vilja upptaga sådana spörsmål. Han är skyldig att avlägsna sig, så snart
han lämnat sitt svar, och han bör icke få vara tillstädes under juryns vidare
överläggning och beslut. Något hinder bör icke föreligga för juryman
att under själva förhandlingen framställa frågor om rättsliga problem, som
då behandlas, och på detta sätt få dessa närmare belysta av parterna. Detta
spörsmål, liksom ock de närmare reglerna rörande skyldighet för rättens
ordförande att lämna juryn upplysningar i rättsliga frågor, torde emellertid,
såsom de sakkunniga föreslagit, böra behandlas i den särskilda lagen
med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål. Jag torde därför
få återkomma till dessa frågor i samband med framläggandet av förslag
till sådan lag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nv 30.
27
Särskilda bestämmelser för krigstid.
I direktiven för de sakkunniga erinrades om att 1944 års riksdag såsom
vilande antagit ett förslag om upphävande av den då gällande 6 § tryckfrihetsförordningen,
vilken innehöll bestämmelser om förhandsgranskning,
införselförbud och utgivningsförbud beträffande tryckt skrift. Departementschefen
anförde därefter i direktiven att det borde övervägas, huruvida och
i vilken form de berörda bestämmelserna borde ersättas av andra, vilka,
med minsta möjliga intrång i tryckfriheten, för krigstid öppnade erforderliga
möjligheter till kontroll över tryckta skrifter. Vidare framhöll departementschefen
att det med tanke ej minst på behovet av utomordentliga bestämmelser
inom tryckfrihetens område hade ifrågasatts, att vårt land för
krigsfall borde äga tillgång till en procedur, enligt vilken man under noggrant
angivna förutsättningar och i betryggande former snabbt kunde genomföra
en till krigstiden begränsad ändring av grundlagarnas stadganden.
Ehuru detta uppslag ägde en syftning utöver tryckfrihetsförordningens ram
och tvivelsutan mötte vissa betänkligheter, förtjänade det, enligt departementschefens
mening, att närmare övervägas i samband med en översyn av
tryckfrihetsförordningen. Departementschefen framhöll att, om en sådan
procedur kunde tillgripas, en särskild beredskapslagstiftning för tryckfriheten
under krig tydligen skulle te sig mindre påkallad än eljest.
De sakkunniga ha emellertid vid övervägande av frågan om tryckfrihetens
ställning under krigstid icke funnit sig böra framlägga något förslag
till avvikande bestämmelser i syfte att möjliggöra förhandsgranskning eller
andra administrativa ingripanden eller till särskilda former för antagande
av sådana bestämmelser. Skälen till denna ståndpunkt, vilka närmare utvecklas
i betänkandet (s. 41—42), äro i huvudsak att de sakkunniga icke
funnit sig övertygade om ändamålsenligheten av förhandsgranskning, utgivningsförbud
och andra administrativa åtgärder mot tryckta skrifter under
krigstid och därför icke ansett möjligt att utforma bestämmelser, avsedda
att träda i tillämpning under omständigheter, som icke kunna på förhand
överblickas. Vad angår frågan om grundlagsändring i snabbare former
erinra de sakkunniga om att frågan härom varit före i riksdagen i anledning
av en motion i första kammaren vid 1940 års riksdag (nr 1) men då
icke lett till någon åtgärd. De sakkunniga anföra att de tryckfrihetsrättsliga
bestämmelserna i fråga om grundlagsskyddet böra intaga samma ställning
som andra i grundlagarna upptagna stadganden till skydd för medborgerliga
rättigheter samt att de sakkunniga icke ansett sig böra i förevarande
sammanhang närmare utreda den omstridda frågan om mera generella
regler för grundlagsändring genom ett snabbare förfarande.
I remissyttrandena ha olika meningar kommit till uttryck angående frågan
om särskilda bestämmelser för krigstid. Vissa av de hörda myndigheterna
och sammanslutningarna anse att beredskapsbestämmelser på detta om
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
28
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
råde böra finnas eller att i varje fall frågan bör närmare utredas. I några yttranden
förordas den utvägen att för krigstid avsedda bestämmelser skola
kunna antagas i snabbare ordning än som gäller för grundlagsändring. Däremot
har i flera yttranden de sakkunnigas ståndpunkt, vilken innebär ett
avvisande såväl av beredskapsbestämmelser för krigstid som av särskilda
former för snabbare ändring av tryckfrihetsförordningen, erhållit stöd.
Departementschefen framhåller till en början att, därest särskilda avvikelser
från de tryckfrihetsrättsliga grundsatserna böra förekomma under
krigstid, det är av stor vikt att dessa särbestämmelser på förhand finnas införda
i tryckfrihetsförordningen och sålunda äro kringgärdade med de garantier
som gälla för grundlag. Alternativet att sådana särbestämmelser
skola få införas i annan ordning än som gäller för grundlag kan icke förordas.
I detta hänseende ansluter sig departementschefen till ett av överståthållarämbetet
avgivet yttrande (s. 79), vari framhålles bl. a. att grundlagarnas
kanhända främsta betydelse ligger däri att de utgöra en ökad garanti
mot rubbning av landets konstitution samt dess grundläggande rättsoch
förvaltningsprinciper under stämningslägen, som framkallats av utomordentliga
inre eller yttre förhållanden, samt uttalas en allvarlig varning mot
att en ändring av grundlagarna just under dylika extraordinära förhållanden
underlättas.
Efter att ha ingående behandlat frågan, i vilka hänseenden behov föreligger
av bestämmelser, som under krigsförhållanden möjliggöra särskilda
åtgärder för att hindra eller beivra tryckfrihetsbrott, samt vilka åtgärder
som härvid böra komma i fråga, därvid särskilt tanken på censur eller andra
administrativa åtgärder avvisas (s. 101—106), förordar departementschefen
att i tryckfrihetsförordningen upptagas bestämmelser om möjlighet för
domstol att på grund av vissa uppsåtliga brott, nämligen spioneri samt högförräderi,
uppror och krigsförräderi, förordna om utgivningsförbud för periodisk
skrift under viss tid, högst sex månader. Denna befogenhet bör gälla
endast då riket befinner sig i krig. Vidare böra bestämmelser meddelas om
provisoriskt utgivningsförbud i avbidan på domstolens prövning samt om
straff och konfiskation i sådana fall, då meddelat utgivningsförbud överträdes.
Departementschefen anför härom:
Även en sådan påföljd kan innebära en väsentlig inskränkning i tryckfriheten.
Man måste emellertid utgå ifrån att i vissa fall under krig, t. ex.
då strider pågå i landet och en del därav är ockuperad av främmande krigsmakt,
ingripande icke kommer att underlåtas mot en periodisk skrift, vilken
medvetet saboterar krigsansträngningen genom att söka uppväcka missmod
bland allmänheten eller att systematiskt offentliggöra hemliga uppgifter
till nytta för fienden. Det är då avgjort att föredraga att sådana ingripanden
ske enligt gällande grundlag framför att de innebära ett åsidosättande
av denna. Om man sålunda utgår från att en laglig reglering av denna
statens nödvärnsrätt bör göras, är det också angeläget att de erforderliga
bestämmelserna införas redan nu. Härigenom möjliggöres ett lugnt övervägande
av de erforderliga rättsreglernas innehåll och undvikes att mindre
väl överlagda bestämmelser tillskapas under en mer eller mindre panikartad
stämning. I tryckfrihetsförordningen bör alltså redan nu anvisas någon
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
29
utväg, och för detta ändamål torde, såsom förut framhållits, utgivningsförbud
vara bäst ägnat. En garanti mot missbruk av denna påföljd ligger däri
att det slutliga avgörandet ankommer på domstol efter prövning av skriftens
brottslighet. Ett snabbt ingripande med ett provisoriskt utgivningsförbud
måste emellertid kunna göras av chefen för justitiedepartementet; sådant
provisoriskt förbud bör dock, för att bli bestående, inom helt kort tid
följas av åtal vid domstol.
Den sålunda behandlade frågan om särskilda bestämmelser för krigstid
har föranlett motioner.
I de likalydande motionerna I: 387 av herr Holmbäck och II: 549 av herr
Ohlin hemställes att — såvida icke under utskottets arbete skulle kunna
framkomma en linje, som ger anledning till mindre betänkligheter än regeringens
förslag — det genom propositionen framlagda lagförslaget måtte erhålla
samma innehåll som de sakkunnigas förslag samt att i varje fall ett
utgivningsförbud icke bör kunna sträcka sina verkningar även till skrift,
som anses vara en fortsättning av den indragna skriften, ävensom att den
i 7 kap. 4 § gjorda uppräkningen av brott erhåller en mera restriktiv avfattning.
Vidare har i motion 1: 384 av herr Herlitz yrkats att riksdagen ville för
sin del såsom vilande antaga sådant förslag till ändringar i regeringsformen
och riksdagsordningen att Konung och riksdag under noggrant angivna förutsättningar
och i betryggande former kunna snabbt genomföra grundlagsändringar,
gällande allenast för krigstid, eller utan hinder av grundlagarna
fatta beslut, likaledes gällande allenast för krigstid.
Utskottet.
Det framlagda förslaget till ny tryckfrihetsförordning åsyftar ej någon
mera genomgripande omgestaltning av tryckfriheten. Det bygger tvärtom på
hävdvunna grundsatser. Den gällande tryckfrihetsförordningen är behäftad
med allvarliga brister, ej minst i formellt hänseende. Det är därför ett gammalt
önskemål att få till stånd en revision av denna; flera utredningar och
förslag i sådant syfte ha tidigare förekommit men ej lett till resultat. Trots
de partiella reformer som företagits under de senaste årtiondena, genom
vilka mera begränsade spörsmål erhållit en tidsenligare lösning, har en allmän
översyn av lagstiftningen framstått som önskvärd. Det måste därför,
enligt utskottets mening, hälsas med tillfredsställelse att förslag till en ny
tryckfrihetsförordning utarbetats och framlagts för riksdagen.
Vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag har ett stort antal av
de hörda myndigheterna och sammanslutningarna såsom ett allmänt omdöme
om förslaget uttalat att detta, såväl i formellt som i materiellt hänseende,
är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Utskottet har vid
sin genomgång av propositionen, vilken nära ansluter sig till de sakkunnigas
förslag, funnit dessa uttalanden berättigade och vill för sin del tillstyrka
att förslaget i huvudsak genomföres.
opaginerad Kontrollera mot PDF
30
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
Att tryckfrihetslagstiftningen, liksom hittills, bör äga grundlags natur har
utskottet ej funnit någon anledning ifrågasätta. Även beträffande omfattningen
av de ämnen som regleras i tryckfrihetsförordningen vill utskottet
ansluta sig till propositionen. Endast i ett hänseende, nämligen i fråga om
skyldighet för boktryckare att avlämna exemplar av tryckta skrifter till
bibliotek, har utskottet funnit lämpligt att, med ändring av förslaget, förorda
att detaljbestämmelser utbrytas ur grundlagen och hänvisas till annan
lagstiftning; denna fråga behandlas närmare i det följande.
Enligt propositionen skola de uppgifter som på grund av bestämmelser i
nu gällande tryckfrihetsförordning tillkomma den i 108 § regeringsformen
avsedda tryckfrihetskommittén upphöra. Detsamma förutsättes skola ske i
fråga om de åligganden som ankomma på tryckfrihetskommittén enligt den
i nära anslutning till tryckfrihetsförordningen utfärdade lagen den 26 juni
1936 (nr 328) angående indragning av vissa skrifter. Kungl. Maj :t har därför
föreslagit att tryckfrihetskommittén icke längre skall bibehållas. Utskottet
har intet att erinra mot detta förslag.
Utskottet skall nu övergå till att behandla förslagets grundprinciper och
vissa därmed sammanhängande frågor.
Den svenska tryckfrihetslagstiftningen bygger sedan gammalt på den
redan i 86 § regeringsformen uttryckta principen att prövningen av
tryckfrihets missbruk skall ankomma på domstol och
att några administrativa ingripanden, som icke hänföra sig till åtalet, icke
få förekomma. I fråga om förbud mot förhandscensur upprätthålles principen
ovillkorligt. Däremot förekomma vissa undantag som möjliggöra konfiskation
av redan utgiven tryckt skrift utan domstolsprövning, såsom närmare
angivits i det föregående (s. 7). Förslaget innebär att dessa möjligheter
till konfiskation i administrativ ordning skola upphöra och att således
den angivna grundsatsen även i detta hänseende skall gälla utan undantag.
Även utskottet vill biträda denna ståndpunkt.
De sakkunniga framhålla att det kan ifrågasättas om principen, att tryckfrihetsmissbruk
får beivras endast domstolsvägen, i tryckfrihetsförordningen
erhållit en sådan avfattning att den motsvarar alla de fall, då ett inskridande
från myndighet eller enskilda kan sätta tryckfriheten i fara. Därför
föreslå de sakkunniga ett särskilt stadgande (1 kap. 2 § andra stycket), enligt
vilket det på grund av skrifts innehåll ej skall vara någon, myndighet
eller enskild, tillåtet att, genom åtgärd som icke äger stöd i tryckfrihetsförordningen,
hindra tryckning eller utgivning av skriften eller dess spridning
bland allmänheten. I propositionen har emellertid detta stadgande begränsats
till att avse endast åtgärder av myndighet eller annat allmänt organ.
Det skall således icke gälla i fråga om enskilda sammanslutningar eller personer.
Departementschefen framhåller härom (s. 87) att det visserligen i och
för sig är riktigt att ej heller tvångsåtgärder från enskilda till undertryckande
av en misshaglig skrift i allmänhet böra få förekomma, men att stora
svårigheter uppstå att i lag närmare angiva, i vilken omfattning sådana en
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
31
skilda åtgärder skola anses rättsstridiga. I praktiken kan det därför, enligt
departementschefens mening, bli vanskligt att upprätthålla en klar och otvetydig
gräns mellan å ena sidan förbjudna tvångsåtgärder och å andra sidan
en tillåten moralisk påverkan. Vidare framhåller departementschefen att
t. ex. åtgärder av ideella föreningar eller andra enskilda organisationer mot
skandaltidningar, pornografiska skrifter och dylikt stundom kunna anses
mycket berättigade, även om de ej inskränka sig till allenast ogillande omdömen
och uttalanden. Härvid erinrar departementschefen om de på enskilt
initiativ tillkomna aktionerna för att stävja utbredningen av Nick-Carterlitteraturen
och tidningen Fäderneslandet.
Enligt utskottets uppfattning innehåller stadgandet, sådant det avfattats
av de sakkunniga, en grundsats av stor vikt, särskilt då det gäller åtgärder
mot tryckta skrifter på grund av deras politiska innehåll. Åtgärder, som gå
ut på att vid sidan om tryckfrihetsförordningens regler undertrycka misshagliga
skrifter genom att hindra tryckning, utgivning eller spridning av
dessa, böra icke vara tillåtna. Att härvid göra någon skillnad mellan statliga
eller kommunala organ å ena sidan och enskilda sammanslutningar eller
personer å andra sidan kan icke anses tillfredsställande. Även de sistnämnda
intaga stundom en sådan ställning att de kunna verksamt hindra
tryckfrihetens utövning. En helt naturlig begränsning av stadgandets räckvidd
ligger, såsom de sakkunniga framhållit, däri att detta icke medför någon
förpliktelse att medverka vid tryckning, utgivning eller spridning av skriften
och att det ej heller inskränker den yttrandefrihet som tillkommer envar.
Den omständigheten, att vid tillämpningen av denna begränsning tveksamma
fall kunna uppkomma, kan icke anses vara ett tillräckligt skäl att,
såvitt angår enskilda, avstå från att i tryckfrihetsförordningen giva uttryck
åt den viktiga och för tryckfriheten grundläggande princip som innefattas
i de sakkunnigas förslag. Ej heller vad departementschefen anfört angående
åtgärder mot skandallitteratur och pornografiska skrifter finner utskottet
vara ett avgörande skäl mot antagande av stadgandet i den form de sakkunniga
föreslagit. Även ingripanden mot dylika skrifter böra ske i den
ordning tryckfrihetsförordningen eller annan tillämplig lag anvisar. Förslaget
innefattar vissa ökade möjligheter härtill (6 kap. 2 § och 10 kap. 10 §);
vad särskilt angår de förfaranden som på sin tid lades tidningen Fäderneslandet
till last må erinras om att lagstiftning mot utpressning och försök
därtill tillkommit år 1934. I den mån de lagliga möjligheterna till ingripanden
mot skandaltidningar och pornografiska skrifter icke äro tillräckliga
bör lagändring komma till stånd. Det bör däremot icke stå enskild öppet att
vid sidan om lagarna ingripa med tvångsåtgärder mot dylika skrifter. Att
han är oförhindrad att uttala sitt omdöme om skrifterna och eventuellt sitt
ogillande av dessa samt därigenom verka för att de ej spridas framhålles
särskilt i de sakkunnigas motivering.
Utskottet vill på grund av det anförda förorda att stadgandet, med bifall
till vad som yrkats i motionerna 1:387 av herr Holmbäck och 11:549 av
herr Ohlin samt i huvudsak även i motionerna 1:390 av herr Johansson,
opaginerad Kontrollera mot PDF
32 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
Johan Bernhard, m. fl. och II: 550 av herrar Skoglund i Doverstorp och Andersson
i Gisselås, erhåller det innehåll de sakkunniga föreslagit. Däremot
anser utskottet icke lämpligt att vidtaga den omformulering som förordats
i sistnämnda båda motioner; utskottet finner det även utan sådan ändring
av lagtexten klart framgå att stadgandet icke riktar sig mot opinionsbildande
åtgärder. Ej heller finner utskottet skäl föreslå att stadgandet, såsom
i samma motioner ifrågasatts, skall förbindas med straff eller annan sanktion,
som icke följer av allmänna straff- eller skadeståndsrättsliga regler.
Såsom framhållits i det föregående innehåller propositionen i fråga om
rätten att lämna in eddelan de för offentliggörande
i tryckt skrift ett principstadgande (1 kap. 1 § andra stycket), vilket
innebär att sådant meddelande är underkastat tryckfrihetsförordningens
bestämmelser, då det lämnats till vissa i stadgandet närmare angivna personer.
Härav följer att meddelaren kan ställas till ansvar för sitt meddelande
endast om bestämmelser därom finnas i tryckfrihetsförordningen. Sådana
bestämmelser äro upptagna i 7 kap. 3 §. Sistnämnda stadgande har i propositionen
givits ett vidsträcktare innehåll än de sakkunniga föreslagit.
Enligt de sakkunnigas förslag skall meddelaren, oavsett om hans meddelande
influtit i skriften, kunna göras ansvarig enligt lag, om meddelandet
avser förhållande, varom han erhållit kännedom på grund av allmän befattning;
med innehavare av sådan befattning jämställes den som utövar allmän
tjänsteplikt, t. ex. värnplikt. Vidare förutsättes att meddelandet innefattar
brott mot tystnadsplikt, vilken hänför sig till rikets säkerhet eller eljest
är stadgad i lag.
I propositionen har stadgandet i 7 kap. 3 § utvidgats i två hänseenden.
Genom ett tillfogat första stycke har föreskrivits att, om meddelande, som
avlämnats för offentliggörande i tryckt skrift, icke blivit infört i skriften
och meddelandet innefattar ärekränkning mot enskild person, ansvar för
ärekränkningen skall kunna utkrävas enligt lag. Vidare har den av de sakkunniga
föreslagna bestämmelsen, vilken upptagits såsom andra stycke i
paragrafen, utvidgats på sådant sätt att den avser ej blott tystnadsplikt som
är angiven i lag utan även sådan som följer av författning.
Vad först angår den allmänna grundsatsen om frihet att lämna meddelande
för offentliggörande i tryckt skrift biträder utskottet det i propositionen
framlagda förslaget.
Den i 7 kap. 3 § första stycket upptagna bestämmelsen angående ärekränkningsbrott
mot enskild person finner utskottet vara motiverad. Friheten att
lämna meddelanden för offentliggörande i tryckt skrift bör nämligen i främsta
rummet ses ur den synpunkten att därigenom främjas meddelanden, vilka
angå vården av allmänna angelägenheter. Ärekränkande meddelanden om
enskild person böra däremot icke åtnjuta samma privilegier; har sådant
meddelande influtit i skriften böra dock, såsom hittills, tryckfrihetsförordningens
ansvarighetsregler bli avgörande för frågan, vem som skall kunna
ställas till ansvar. I denna del kan utskottet alltså icke tillstyrka motionerna
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
33
I: 385 av herr Näsgård och herr Persson, Ivar, och II: 548 av herr Nilson
i Spånstad samt I: 387 av herr Holmbäck och II: 549 av herr Ohlin utan vill
för sin del ansluta sig till Kungl. Maj :ts förslag.
Beträffande stadgandet i andra stycket kunna väl, särskilt med tanke på
nu gällande bestämmelser angående tystnadsplikt, vissa skäl tala för den
av departementschefen förordade utvidgningen. Utskottet anser emellertid
att det för tryckfriheten är av så väsentlig betydelse, vilka bestämmelser
om tystnadsplikt som i detta sammanhang skola bli tillämpliga, att dessa
bestämmelser böra vara meddelade i lag, varmed utskottet i sitt förslag avser
stadgande, som tillkommit genom samfällt beslut av Kungl. Maj :t och
riksdagen (14 kap. 6 §). Härvid förutsätter utskottet att, i den mån bestämmelser
om tystnadsplikt, vilka nu äro meddelade i administrativ författning,
anses vara av den vikt att de böra äga tillämpning även då meddelandet
lämnats för offentliggörande i tryckt skrift, Kungl. Maj :t framlägger
förslag till deras upptagande i lag. Utskottet finner alltså att den i
7 kap. 3 § andra stycket upptagna bestämmelsen, såsom i nyssnämnda motioner
I: 385 och II: 548 samt I: 387 och II: 549 yrkats, böra givas det innehåll
som de sakkunniga förordat.
I fråga om tryckfrihetsbrotten och ansvarighetsreg1
e r n a har utskottet i princip icke något att erinra mot det i propositionen
framställda förslaget; vissa detaljfrågor behandlas närmare i det följande.
De i propositionen upptagna bestämmelserna om rättegången i
tryckfrihetsmål — vilka bestämmelser helt överensstämma med vad
de sakkunniga förordat, bortsett från en jämkning i fråga om antalet domstolar
i tryckfrihetsmål — innebära i huvudsak följande. Juryinstitutionen i
tryckfrihetsmål bibehålies, men juryns sammansättning och befogenheter reformeras.
Skriftens brottslighet skall sålunda, liksom hittills, prövas av jury,
såframt ej parterna å ömse sidor avstå från juryprövning. För att skriften
av juryn skall anses brottslig fordras att minst 6 av juryns 9 medlemmar
äro ense därom. Juryns utlåtande skall anses bindande endast om det går
ut på att skriften icke är brottslig. Är utlåtandet fällande skall även domstolen
pröva skriftens brottslighet; härav följer att en fällande utgång i
tryckfrihetsmål kan överklagas till högre instans enligt allmänna regler,
även såvitt angår skriftens brottslighet. Tryckfrihetsmålen upptagas av rådhusrätt,
i regel rådhusrätten i länets residensstad. För varje län skall finnas
en jurymannakår om 24 personer, fördelade i två grupper med 16 jurymän
i första och 8 jurymän i andra gruppen. Jurymännen i andra gruppen skola
vara eller hava varit nämndemän vid allmän underrätt. Hela jurymannakåren
utses länsvis genom val av landsting och stadsfullmäktige i städer som
ej deltaga i landsting. Parternas rätt att själva utse jurymän har icke bibehållits;
däremot äger vardera parten alltjämt rätt att utesluta visst antal
jurymän, nämligen 3 inom den första gruppen och en inom den andra. I
3 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 5 samt. 2 avd. Nr 30.
opaginerad Kontrollera mot PDF
34
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
övrigt nedbringas antalet jurymän genom lottning så att 6 jurymän kvar sti
i den första gruppen och 3 i den andra. Dessa bilda den i målet tjänstgörande
juryn.
I anledning av motionen I: 383 av herr Wistrand m. fl. har utskottet i
första hand haft att taga ställning till frågan, huruvida en specialdomstol bör
inrättas för tryckfrihetsmålen. Denna fråga har utförligt behandlats av departementschefen
(s. 94—96), som därvid med hänsyn till såväl organisatoriska
synpunkter som kravet på rättssäkerhet funnit övervägande skäl tala
för att prövningen av tryckfrihetsmålen bör vara inordnad i den allmänna
rättsskipningens ram. Utskottet ansluter sig till den uppfattning som sålunda
kommit till uttryck i propositionen och kan alltså icke förorda det i motionen
framställda förslaget om inrättande av en för hela riket gemensam specialdomstol
för tryckfrihetsmålen.
Utskottet finner även övervägande skäl tala för bibehållande av juryinstitutionen
och har icke något att erinra mot förslaget, såvitt angår juryns befogenheter.
I fråga om juryns bildande innebär Kungl. Maj :ts förslag, i jämförelse med
gällande rätt, den väsentliga ändringen att domstolens och parternas inflytande
avskaffas och att juryn i stället skall utgå ur medborgerliga val. Med
hänsyn till juryinstitutionens syfte att skapa en folklig garanti för tryckfriheten,
i främsta rummet den politiska yttrandefriheten, finner utskottet
detta förslag bygga på en riktig grundsats. Enligt utskottets mening kan
emellertid den strävan som härigenom kommit till uttryck, nämligen att en
allmänt medborgerlig uppfattning skall kunna göra sig gällande vid tryckfrihetsmålens
avgörande, motverkas av att parterna vid juryns tillsättande
äga utesluta jurymän och att den i målet tjänstgörande juryn skall uttagas
genom lottning. Parternas uteslutningsrätt var starkt motiverad då domstolen
och parterna utsågo jurymännen. Om däremot jurymännen skola utses
genom val av kommunala korporationer, är behovet att ur juryn utesluta
sådana jurymän som icke böra deltaga i målets avgörande tillräckligt tillgodosett
genom allmänna bestämmelser om domar jäv. Utskottet anser att
lottningen bör helt undvikas och att det därför bör ankomma på den väljande
korporationen att utse de personer som i första hand skola vara ledamöter
i jury samt erforderligt antal suppleanter för dem. Med hänsyn till
de synpunkter valmyndigheten härvid kan ha att anlägga på juryns sammansättning
böra suppleanterna utses särskilt för varje ledamot.
Om juryn erhåller en sådan fast sammansättning som utskottet nu förutsatt,
kan anledning föreligga att överväga, huruvida det är erforderligt att
bibehålla gällande regel om kvalificerad majoritet för ett fällande juryutlåtande.
Denna bestämmelse om kvalificerad majoritet har uppenbarligen
tillkommit för att skydda den tilltalade. Av en fast sammansatt jury kunna
emellertid väntas tillförlitligare avgöranden. Därtill kommer att det väsentliga
rättsskyddet för den tilltalade ligger däri att även domstolen skall pröva
skriftens brottslighet, då juryn funnit skriften brottslig. Utskottet anser
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30. 35
därför att för fällande juryutlåtande bör krävas endast enkel majoritet inom
juryn.
Beträffande det i motion II: 547 av herr Holmberg m. fl. framställda förslaget
att jurymännen skola utses genom proportionella val vill utskottet
framhålla att en sådan regel väl skulle ha det värdet att därigenom ensidiga
val förhindrades. Såsom de sakkunniga anfört skulle emellertid den proportionella
valmetoden kunna medföra att jurymännen på ett icke önskvärt
sätt betraktade som sin uppgift att inom juryn företräda vissa väljargrupper.
Det må även hänvisas till att nämndemän utses genom majoritetsval.
Utskottet anser att valet av jurymän, såsom i propositionen föreslagits, bör
ske genom majoritetsval men att det bör i lagtexten komma till uttryck att
bland jurymännen olika meningsriktningar böra vara företrädda.
I övrigt har utskottet icke något att erinra mot vad propositionen innehåller
angående rättegången i tryckfrihetsmål.
I propositionen föreslås sådana särskilda bestämmelser för
krigstid att domstol på grund av vissa uppsåtliga tryckfrihetsbrott,
nämligen högförräderi, uppror och krigsförräderi samt spioneri, skall kunna
förordna om utgivningsförbud för periodisk skrift under viss tid, högst sex
månader. Denna befogenhet skall dock gälla endast då riket befinner sig i
krig. Till förslaget ansluta sig bestämmelser om provisoriskt utgivningsförbud
i avbidan på domstolens prövning samt om straff och konfiskation i
sådana fall, då meddelat utgivningsförbud överträdes; i sistnämnda hänseende
går förslaget ut på att utgivning och spridning ej blott av den i förbudet
avsedda skriften utan även av skrift som uppenbart utgör fortsättning
av denna kunna medföra ansvar.
Behovet av att redan på förhand i tryckfrihetsförordningen införa sådana
bestämmelser som anses erforderliga under krigsförhållanden sammanhänger
med att tryckfrihetsförordningen är av grundlags natur. Mot
tryckfrihetsförordningen stridande stadganden kunna icke antagas annat
än i de former som gälla för stiftande eller ändring av grundlag. Med hänsyn
härtill vill utskottet, innan utskottet närmare ingår på det i propositionen
framställda förslaget, beröra motionen 1:384 av herr Herlitz, vari
förordas att Kungl. Maj :t och riksdagen under noggrant angivna förutsättningar
och i betryggande former skola kunna snabbt genomföra grundlagsändringar,
gällande allenast för krigstid, eller utan hinder av grundlagarna
fatta beslut, likaledes gällande allenast för krigstid.
Den i motionen anvisade utvägen skulle, såvitt angår frågan om tryckfrihetsrättsliga
särbestämmelser för krigstid, leda till att antagandet därav
kunde uppskjutas till dess behov uppkommer. Vid en sådan tidpunkt kan
det möjligen vara lättare att överblicka vilka särbestämmelser som äro nödvändiga.
Emellertid kunna uppenbarligen regler som tillkomma under ett
kritiskt läge lätt få ett alltför obestämt och vidsträckt innehåll. Även om antagandet
av sådana bestämmelser förbindes med särskilda garantier, kan ej
bortses från den allvarliga fara för tryckfriheten som ligger i att grundlags
-
36
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
ändring i snabbare former möjliggöres under kritiska förhållanden. I åtskilliga
av de yttranden som avgivits över de sakkunnigas betänkande har,
med utgångspunkt från erfarenheterna under det andra världskriget, uttalats
att regler för tryckfriheten under krigstid böra övervägas och utformas
under lugnare förhållanden; utskottet vill även hänvisa till det i propositionen
(s. 79) återgivna yttrandet av överståthållarämbetet angående
grundlagarnas betydelse. Utskottet anser på grund av vad nu framhållits att
behovet av särbestämmelser för tryckfriheten under krigstid icke utgör tillräcklig
anledning för bifall till motionen och finner ej heller eljest skäl
tillstyrka vad däri hemställts.
Vad härefter angår de i propositionen upptagna bestämmelserna angående
utgivningsförbud för periodisk skrift i vissa fall finner utskottet de föreslagna
möjligheterna till ingripanden mot tryckfrihetsbrott vara motiverade;
utskottet vill hänvisa till den ingående utredning som departementschefen
framlagt i propositionen (s. 101—106). I fråga om de förutsättningar
under vilka dessa åtgärder skola få tillgripas har utskottet dock kommit till
annan uppfattning än Kungl. Maj :t. Det kan ej bortses från att de brott,
mot vilka utgivningsförbud skall kunna tillgripas, kunna vara av särskilt
samhällsfarlig beskaffenhet ej blott då riket befinner sig i krig utan även då
krigsfara uppkommit. Utgivningsförbud bör därför kunna tillgripas i föreslagen
omfattning redan då riket befinner sig i krigsfara. Emellertid böra
bestämmelserna om utgivningsförbud enligt utskottets uppfattning vara så
avfattade att de bli tillämpliga endast efter förordnande av Kungl. Maj :t
med riksdagens samtycke; dock bör Kungl. Maj:t, om riket råkar i krig,
äga meddela provisoriskt förordnande. I likhet med vad som gällde enligt
6 § tryckfrihetsförordningen under åren 1941—1945, bör för riksdagens
samtycke krävas tre fjärdedelars majoritet i vardera kammaren. Dessutom
bör förordnande om tillämpning av bestämmelserna rörande utgivningsförbud
göras tidsbegränsat; förordnandet bör gälla högst ett år.
Med den ståndpunkt utskottet sålunda intagit har utskottet ej anledning
i detta sammanhang beröra motionerna I: 387 av herr Holmbåck och
II: 549 av herr Ohlin i vidare mån än däri yrkas att utgivningsförbud icke
skall sträcka sina verkningar även till skrift, som anses vara en fortsättning
av den indragna skriften, och att uppräkningen av de brott som kunna
föranleda utgivningsförbud skall erhålla en mera restriktiv avfattning. Den
förra frågan innefattar ett synnerligen vanskligt spörsmål. Uppenbart är att
utgivningsförbud lätt kan bli verkningslöst om det är möjligt att kringgå
detta genom att under annan titel fortsätta utgivningen av skrift som praktiskt
sett är samma skrift som den förbjudna. Å andra sidan ligger det en
fara för tryckfriheten i att tillämpligheten av ett meddelat förbud genom de
påtalade stadgandena blir obestämd. Utskottet vill i denna del biträda Kungl.
Maj :ts förslag men därvid understryka att stränga krav böra upprätthållas
i fråga om bevisningen, då skrift påstås vara fortsättning av en förbjuden
skrift. Enbart den omständigheten att den förbjudna skriftens utgivare låter
tillställa prenumeranter annan skrift såsom ersättning för de nummer
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
37
eller häften som uteblivit kan ej vara avgörande. Hänsyn måste tagas även
till skrifternas innehåll och syfte. Vad beträffar uppräkningen av de brott
som kunna föranleda utgivningsförbud kan tvekan inställa sig, huruvida
vissa av de i 7 kap. 4 § såsom krigsförräderi angivna gärningarna äro sådana
att de böra föranleda utgivningsförbud. Det bör dock betonas att det
i denna brottsbeskrivning är fråga om uppsåtliga brott. Dessutom må framhållas
att utgivningsförbud icke är en obligatorisk åtgärd vid de angivna
brotten; det ankommer på domstolen att pröva, huruvida sådan påföljd
skall tillgripas, och därvid har domstolen att taga hänsyn till brottets beskaffenhet
och omständigheterna i övrigt. På anförda skäl finner utskottet
ej heller i denna del anledning föreslå ändring av Kungl. Maj :ts förslag.
Utskottet övergår härefter till att behandla de särskilda bestämmelserna
i förslaget. Därvid begränsar utskottet sin framställning i huvudsak till de
stadganden, vari utskottet funnit anledning till ändring. I de frågor som
sålunda icke behandlas i det följande ansluter sig utskottet till Kungl. Maj :ts
förslag.
1 kap. 2 § andra stycket. Stadgandet har ur principiella synpunkter behandlats
i det föregående (s. 31). Såsom där anförts förordar utskottet att
stadgandet erhåller det innehåll de sakkunniga föreslagit; utskottet har
dock vidtagit en jämkning av stadgandets formulering i de sakkunnigas
förslag.
De sakkunniga ha i sitt betänkande (s. 210—211) anfört vissa exempel för
att åskådliggöra stadgandets innebörd och i några remissyttranden ha därefter
dessa exempel berörts. I den mån yttrandena avse åtgärder av myndighet
ha de behandlats av departementschefen (s. 111). Däremot har denne,
med den ståndpunkt som intagits i Kungl. Maj :ts förslag, saknat anledning
ingå på de yttranden som avse åtgärder av enskilda.
Mot ett av de sakkunniga anfört exempel, att det enligt stadgandet icke
skulle vara tillåtet för en fackförening, som är bunden av gällande kollektivavtal,
att förmå sina medlemmar att nedlägga arbetet vid ett tryckeri på
grund av innehållet i de skrifter som där tryckas, anför Svea hovrätt att
organisationens bundenhet vid kollektivavtal icke kan ha någon självständig
betydelse. Hovrätten yttrar att åtgärden måste vara rättsstridig enligt
stadgandet, även om den företages av en organisation, som aldrig
stått i kollektivavtalsförhållande till tryckeriet, eller av en organisation,
som vanligen har sådant avtal med tryckeriet men som befinner sig i en
tillfällig period av avtalslöshet. En annan sak är att, om kollektivavtal
existerar, åtgärden kan bli rättsstridig jämväl på annan grund, nämligen såsom
åsidosättande av en obligatorisk förpliktelse.
Utskottet har icke något att invända mot vad Svea hovrätt sålunda anfört.
Det må i detta sammanhang understrykas att stadgandet omfattar åtgärder
till undertryckande av skrift på grund av dess innehåll; det berör icke arbetsnedläggelser
av andra skäl, t. ex. i samband med lönekonflikt.
I ett annat exempel ha de sakkunniga anfört att lagrummet icke medger
38
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
att någon vägras inträde i en yrkessammanslutning, exempelvis förening av
tidningsdistributörer eller förläggare, i anledning därav att han distribuerar
eller förlägger viss skrift, som av flertalet föreningsmedlemmar anses ha
ett misshagligt innehåll, eller att han av nu nämnd anledning uteslutes ur
sammanslutningen. Beträffande detta uttalande framhåller Publicistklubben
att därigenom personal och företag, vilka publicera och distribuera för allmän
anständighet anstötliga skrifter, skulle få möjlighet att tilltvinga sig
förmånen av medlemskap i enskilda organisationer, vilkas flesta medlemmar
skulle betrakta en dylik tvångsrekrytering som en grov kränkning av,
personlig frihet och enskild rätt. Riskerna på denna punkt skulle kunna
tänkas undanröjda genom en bstämmelse att sökanden har rätt att kräva
medlemskap i fackorganisation endast om en vägran eller uteslutning skulle
hindra honom att utgiva eller sprida sin skrift. Liknande uttalanden göras
även av Svenska journalistföreningen, Svenska bokförläggareföreningen och
Svenska tidningsutgivareföreningen. Sistnämnda förening upplyser därvid
att organisation av sådan beskaffenhet, att medlemskap däri är en nödvändig
förutsättning för utgivning eller spridning av skrift, icke förekommer
i Sverige.
Beträffande dessa uttalanden må framhållas att det av de sakkunniga anförda
exemplet endast kan avse sådana fall, då medlemskap i en yrkessammanslutning
utgör förutsättning för tryckta skrifters framställande,
utgivning eller spridning. Stadgandet innebär med andra ord att fackorganisation,
som i sådant hänseende intager en monopolställning, icke får förekomma
annat än om den står öppen för envar. Utskottet finner det således
uteslutet att stadgandet kan givas en sådan tolkning som befarats i de nyss
återgivna yttrandena.
t kap. 3 §. Enligt det nytillkomna stadgandet i 2 kap. 17 § strafflagen
kan i vissa fall egendom, vilken använts såsom hjälpmedel vid brott, förklaras
förverkad. Departementschefen anför att den i förevarande paragraf
angivna grundsatsen har den innebörden att dylikt förverkande icke
kan förekomma i anledning av tryckfrihetsbrott. Utskottet vill understryka
denna tolkning, vilken bör framgå vid en jämförelse med 7 kap. 7 § andra
stycket. I sistnämnda stadgande angives i vilken utsträckning egendom,
som använts såsom hjälpmedel vid tryckfrihetsbrott, är underkastad konfiskation.
1 kap. A § andra stycket. Vid behandlingen av detta stycke har departementschefen
redogjort för frågan om införande av en genmälesrätt efter
förebild av de bestämmelser härom som förekomma i övriga nordiska länders
lagstiftningar (s. 113—115); något förslag därom har dock icke framställts.
Utskottet finner skälen för införandet av en dylik genmälesrätt värda
beaktande men anser sig icke, mot vad departementschefen anfört, böra
framställa något förslag härom. I samband därmed har utskottet emellertid
även upptagit frågan om skyldighet att införa dom i periodisk skrift,
då den för skriften ansvarige dömes till ansvar för tryckfrihetsbrott som
utgör ärekränkning; denna fråga behandlas vid 7 kap. 6 §.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
39
t kap. 5 §. Enligt detta stadgande skall tryckfrihetsförordningen äga tilllämpning
allenast å skrift, som framställts i tryckpress. I några remissyttranden
har förordats en mera vidsträckt begreppsbestämning (propositionen
s. 116—117). Därvid har även den tanken framförts att den som så
önskade efter ansökan kunde komma i åtnjutande av tryckfrihetsförordningens
skydd för skrifter, som mångfaldigats på annat sätt än medelst
tryckpress. Departementschefen har emellertid funnit att utgångspunkten
för begreppsbestämningen, tryckning i tryckpress, icke för närvarande bör
övergivas. Utskottet delar denna uppfattning men vill samtidigt betona
vikten av att den tekniska utvecklingen på detta område följes med uppmärksamhet.
1 kap. 6 §. I denna paragraf har en redaktionell jämkning vidtagits.
2 kap. 1 §. De inledande ordalagen i paragrafen föreslås ändrade i anslutning
till formuleringen av 1 kap. 1 §.
2 kap. 10 §. Enligt gällande bestämmelser i 2 § 5 mom. tryckfrihetsförordningen
må klagan icke föras mot departementschefs vägran att utlämna
allmän handling.
De sakkunniga förorda däremot att sådan klagan skall kunna ske och
anföra härom:
Mot klagorätt i fråga om departementschefs beslut att vägra utlämna allmän
handling kunna uppenbarligen vissa betänkligheter anföras, särskilt
med hänsyn till att klagorätt i allmänhet icke föreligger i departementsärenden.
Å andra sidan innebär frånvaron av klagorätt i nu avsedda fall ett
avsteg från de principer som ansetts böra gälla beträffande fullföljden i ärenden
om utlämnande av allmän handling. Därav följer exempelvis att i fråga
om skriftväxlingar mellan departement och annan myndighet sökandens rätt
att fullfölja talan till regeringsrätten blir beroende på om hans begäran avser
det hos departementet eller hos den andra myndigheten förvarade exemplaret
av handlingen. Även eljest kan tydligen på grund av denna frånvaro av
klagorätt olika praxis i likartade frågor uppkomma mellan departement och
övriga myndigheter. Behovet av ett gemensamt bedömande i högsta instans
synes böra vara avgörande även i fråga om rätten till fullföljd mot departementschefs
beslut; enligt de sakkunnigas uppfattning tala alltså övervägande
skäl för att fullföljdsrätt medgives även i nu ifrågavarande fall.
Justitiekanslersämbetet anför i sitt remissyttrande att det för att undvika
det kanske mindre lämpliga i att beslut av statsråd bli föremål för överprövning
möjligen kunde övervägas att frågor om utlämnande av allmän
handling skulle prövas av vederbörande avdelningschefer, eventuellt av expeditionscheferna,
i stället för av departementscheferna. Ämbetet yttrar dock
vidare att den invändningen kan riktas mot en dylik åtgärd att, där tvekan
i visst fall föreligger, den verkligt beslutande understundom kanske blir departementschefen,
vars åsikt den underordnade befattningshavaren anser sig
höra följa.
Departementschefen har icke funnit lämpligt frångå den gällande regeln
att departementschefs beslut icke får överklagas.
40
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
1 motionerna I: 387 av herr Holmbäck och II: 549 av herr Ohlin hemställes
i denna del, att lagförslaget måtte erhålla samma innehåll som de sakkunnigas
förslag.
Utskottet finner på grund av vad de sakkunniga anfört övervägande skäl
tala för att i nu avsedda fall klagan skall få ske; sådan klagan skall upptagas
och avgöras av regeringsrätten. Det må framhållas att klagan i dessa,
liksom i andra fall endast kan avse lagligheten i det överklagade beslutet.
Utskottet vill sålunda förorda, att lagrummet, med bifall till motionerna,
erhåller den av de sakkunniga föreslagna lydelsen.
2 kap. 14 § första stycket. De sakkunniga ha föreslagit, att anteckning å
handling att den skall vara hemlig skall innehålla bland annat dagen för
anteckningen. I sitt remissyttrande uttalade överbefälhavaren, att en dylik
anordning skulle medföra en icke oväsentlig, onödig arbetsbelastning. I anledning
härav förordar departementschefen, att ifrågavarande bestämmelse
i de sakkunnigas förslag skall utgå ur stadgandet.
Utskottet finner att upplysning om dagen för anteckningen kan vara av
betydelse vid prövning av fråga om handlingens utlämnande. Vad överbefälhavaren
invänt bör icke anses avgörande. Utskottet förordar de sakkunnigas
förslag.
4 kap. 2 §. En redaktionell jämkning av denna paragraf föreslås.
4 kap. 7 och 9 §§. De i propositionen föreslagna bestämmelserna i 7 §
innehålla regler om avlämnande av gransknings- och arkivexemplar.
I motion I: 388 av herr Holmbäck har framhållits att vissa av de undantag
från skyldigheten att lämna arkivexemplar, vilka följa av den i 10 §
upptagna definitionen av begreppet bild- eller tillfällighetstryck, kunna medföra
olägenheter för biblioteken samt hemställts »att riksdagen ville antaga
såsom vilande sådan lydelse av förslaget till tryckfrihetsförordning, att från
boktryckeriernas leveransplikt undantages endast tillfällighetstryck och alltså
icke även bildtryck (4 kap. 7 § sista stycket) samt att därvid begreppet
tillfällighetstryck bestämmes så, att därunder icke faller sådant tryck, som
i Kungl. Maj :ts förslag kallas ''annat affärstryck’ (4 kap. 10 §)».
Vidare har i motionen I: 386 av herr Holmbäck hemställts, »att, under
förutsättning att i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 230 förslag till
ny tryckfrihetsförordning blir förklarat vilande och att enligt detta förslag
Göteborgs stadsbibliotek erhåller ett arkivexemplar av allt tryck, som boktryckarna
skola avlämna, riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville utreda om och i vilken omfattning granskningsexemplaret
av detta tryck skulle kunna överlämnas till ett norrländskt bibliotek
samt för riksdagen framlägga de förslag, som kunna föranledas av denna
utredning».
Bestämmelser om leverans av arkivexemplar ha sedan gammalt varit upptagna
i tryckfrihetsförordningen. Uppenbart är emellertid att dessa bestämmelser
helt sakna tryckfrihetsrättslig betydelse. Regleringen av denna fråga
torde därför lämpligen kunna överföras till annan lagstiftning, därvid de
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande in■ 30.
41
önskemål som upptagits i motionen 1:388 böra beaktas. Utskottet föreslår
därför att beträffande arkivleveranserna i paragrafen endast angives att bestämmelser
därom meddelas i lag. I samband därmed bör 9 § i Kungl. Maj :ts
förslag utgå och den där föreslagna 10 § erhålla nytt paragrafnummer.
I samband härmed vill utskottet förorda att frågan om sådant disponerande
av granskningsexemplaren som avses i motionen 1:386 blir föremål för
utredning.
5 kap. 1 § andra stycket. I denna paragraf har en redaktionell jämkning
vidtagits.
5 kap. 5 §. Enligt gällande bestämmelser skall utgivningsbevis avse att
hinder enligt tryckfrihetsförordningen icke möter för utgivaren att utgiva
skriften. Denna formulering har utskottet ansett böra bevaras; därigenom
angives tydligt att departementschefen icke kan vägra utgivningsbevis på annan
grund än som framgår av tryckfrihetsförordningen.
5 kap. 12—lb §§■ Utskottet föreslår att bestämmelserna i 12 och 13 §§ i
Kungl. Maj :ts förslag, vilka icke innehålla några egentliga regler om utgivning
utan endast definitioner av vissa begrepp, överflyttas till 8 kap. 6 och
7 §§. I samband därmed har 5 kapitlet erhållit en rubrik, som angiver att det
endast avser utgivning av periodisk skrift, samt underrubrikerna borttagits
och en omnumrering av de tre sista paragraferna i kapitlet skett.
6 kap. 3 §. En formell jämkning av ordalagen i denna paragraf föreslås.
7 kap. 3 § andra stycket. Utskottet har ovan (s. 33) redogjort för de skäl
som föranlett utskottet föreslå, att bestämmelsen i förevarande stycke göres
tillämplig endast i fråga om brott mot tystnadsplikt som är föreskriven i
lag. Till följd härav böra orden »eller författning» i Kungl. Maj :ts förslag
utgå.
7 kap. 4 §. De i paragrafen angivna tryckfrihetsbrotten ha i Kungl. Maj :ts
förslag utformats i anslutning till brottsbeskrivningarna i den allmänna
strafflagen eller i det förslag till ändring i strafflagen som förelagts innevarande
riksdag (prop. nr 80).
I motionen I: 389 av herr Holmbäck hemställes, att i Kungl. Maj :ls förslag
till tryckfrihetsförordning måtte vidtagas den ändring som betingades av
eventuellt bifall till motionen I: 280 avseende kriminalisering av hot, förtal
eller smädelse av folkgrupp med viss härstamning eller trosbekännelse.
Sedan riksdagen den 17 juni 1948 beslutat vissa ändringar i Kungl. Majt:s
förslag till 8, 11 och 18 kap. strafflagen, bland annat i sistnämnda motions
syfte, föreslår utskottet att tryckfrihetsförordningens bestämmelser bringas
i överensstämmelse härmed. Härav föranledas ändringar under p. 7 samt
10—13.
7 kap. 6 §. Enligt 6 kap. 3 § strafflagen, i dess vid årets riksdag antagna
lydelse, kan den som dömes till ansvar för ärekränkningsbrott dömas att
erlägga kostnad till tryckning i allmän eller ortens tidning av domen. Om
brottet utgör tryckfrihetsbrott och blivit begånget genom periodisk skrift,
föreligger emellertid icke någon skyldighet att intaga domen i samma skrift.
Det kan uppenbarligen vara av betydelse för den kränkta parten att den
42
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
lagakraftvunna domen kan bringas till allmän kännedom i samma skrift
''där ärekränkningen skett. Utskottet anser att bestämmelse bör meddelas
härom och har därför upprättat förslag till sådan bestämmelse, vilken upptagits
som andra stycke i paragrafen. I samband därmed har i förtydligande
syfte en jämkning skett även i första stycket.
7 kap. 7—9 §§. De ändringar som föreslås av utskottet ha berörts i det
föregående (s. 36). Såsom där anförts förordar utskottet att bestämmelserna
om utgivningsförbud skola gälla allenast om särskilt förordnande meddelats
därom på grund av krig eller krigsfara, vari riket befinner sig. I regel
meddelas förordnandet av Kungl. Maj :t med riksdagens samtycke; för det
fall, då förordnande påkallas av krig, vari riket befinner sig, samt riksdagssession
icke pågår, ha dock särskilda bestämmelser upptagits i 8 § andra
stycket, enligt vilka Kungl. Maj :t kan meddela förordnandet provisoriskt
i avbidan på riksdagens samtycke. Såväl i det ena som i det andra fallet
krävs för riksdagens samtycke tre fjärdedelars majoritet i vardera kammaren.
I 8 § tredje stycket i utskottets förslag har föreskrivits att utgivningsförbud
skall förfalla, då förordnande som möjliggjort detta upphör att gälla.
Denna bestämmelse avser såväl det fall då tiden för förordnandet utgår som
det fall då riksdagen icke samtycker till ett av Kungl. Maj :t provisoriskt
meddelat förordnande. Även om utgivningsförbud i dessa fall förfaller, måste
dock överträdelse som skett då detta var gällande kunna beivras; bestämmelse
därom har upptagits i 8 § tredje stycket.
Av allmänna regler om strafflags tillämplighet framgår att utgivningsförbud
kan meddelas endast på grund av brott som blivit begånget under tid
då förordnande enligt 8 § andra stycket gällde.
8 kap. 6 och 7 §§. Såsom förut anmärkts föreslår utskottet att innehållet
i 5 kap. 12 och 13 §§ i Kungl. Maj :ts förslag överflyttas till 6 och 7 §§ i detta
kapitel.
10 kap., rubriken. Utskottet föreslår en omformulering av rubriken för
att nå bättre överensstämmelse med kapitlets innehåll.
10 kap. 11 §. I anslutning till de uttryckssätt som begagnas i den av riksdagen
antagna militära rättegångslagen föreslår utskottet en jämkning av
ordalagen i paragrafen.
12 kap. 2 § första stycket. På de skäl som anförts i det föregående (s. 34)
har i detta stycke vidtagits sådan ändring att för ett fällande utlåtande av
juryn krävs endast enkel majoritet inom juryn.
12 kap. 3 och 5 §§. De i dessa paragrafer föreslagna ändringarna ha berörts
vid behandlingen av förslagets grundprinciper (s. 34—35).
12 kap. 9—13 §§. Den ändrade sammansättning av juryn som kommit till
uttryck i 3 § föranleder ändringar även i nu angivna paragrafer. I 11 §
andra stycket i utskottets förslag ha upptagits regler för det fall, då ledamot
i jury av jäv eller laga förfall är hindrad att tjänstgöra samt sådant
hinder föreligger även för hans suppleanter. Utskottet förordar att det i sådant
fall skall ankomma på rätten att kalla suppleant, därvid i första hand
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
43
annan suppleant inom gruppen bör ifrågakomma och, om sådan ej finnes,
någon annan därtill valbar person skall kallas. De i propositionen upptagna
10 § andra stycket, 11 och 13 §§ bli obehövliga och böra således utgå, varav
föranledas en omnumrering samt vissa jämkningar av ordalagen i 12 § i
utskottets förslag.
13 kap. 2 och 4 §§. Jämkningar i dessa paragrafer föranledas av de ändringar
som utskottet föreslagit i 4 och 5 kap.
13 kap. 5 §. Utskottet föreslår ändring i första stycket på samma skäl
som föranlett ändring i 7 kap. 3 § andra stycket, vilken fråga behandlats
i samband med förslagets grundprinciper (s. 33).
I andra stycket företagna jämkningar sammanhänga med föreslagna ändringar
i 4 och 5 kap.
14 kap. 2 §. I denna paragraf ha jämkningar vidtagits till följd av de föreslagna
ändringarna i 12 kap.
14 kap. 6 §. I denna paragraf har tillfogats en definition av begreppet lag
för de fall då detta uttryck användes i förordningen. Därmed avses stadgande
som tillkommit genom samfällt beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen.
Huruvida lagen skall tillkomma i den ordning som angives i 87 § regeringsformen
eller ej, har icke utsagts i paragrafen utan blir beroende på vad
därom är föreskrivet. I förordningen begagnas i 2 kap. 1 § och 12 kap. 13 §
uttryck som angiva att där avsedda lagar skola tillkomma, i förra fallet
utan att lagrådets hörande erfordras och i senare fallet efter lagrådets hörande.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen i anledning av förevarande proposition
samt motionerna I: 385 och II: 548, I: 387 och II: 549, I: 389
samt I: 390 och II: 550 såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling måtte antaga följande såsom utskottets förslag
betecknade
opaginerad Kontrollera mot PDF
44
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
1) Förslag
till
Tryckfrihetsförordning.
1 KAP.
Om tryckfrihet.
1 §•
I överensstämmelse med de i regeringsformen fastställda grunderna för
en allmän tryckfrihet och till säkerställande av ett fritt meningsutbyte och
en allsidig upplysning skall det stå varje svensk medborgare fritt att, med
iakttagande av de bestämmelser som äro i denna förordning meddelade till
skydd för enskild rätt och allmän säkerhet, i tryckt skrift yttra sina tankar
och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och
underrättelser i vad ämne som helst.
Det skall ock stå envar fritt att, i alla de fall då ej annat är i denna förordning
föreskrivet, för offentliggörande i tryckt skrift till dess författare
eller utgivare eller, om för skriften finnes särskild redaktion, till denna
meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst.
2 §•
Någon tryckningen föregående granskning av skrift eller något förbud mot
tryckning därav må ej förekomma.
Ej heller vare tillåtet för myndighet
eller annat allmänt organ att på
grund av tryckt skrifts innehåll, genom
åtgärd som icke äger stöd i denna
förordning, hindra tryckning eller
utgivning av skriften eller dess spridning
bland allmänheten.
Ej heller vare någon, myndighet
eller enskild, tillåtet att på grund av
skrifts innehåll, genom åtgärd som
icke äger stöd i denna förordning,
hindra tryckning eller utgivning av
skriften eller dess spridning bland
allmänheten.
3 §.
För missbruk av tryckfriheten eller medverkan däri må ej någon i annan
ordning eller i annat fall än denna förordning bestämmer kunna tilltalas
eller dömas till ansvar eller ersättningsskyldighet eller skriften konfiskeras
eller läggas under beslag.
4 §.
Envar, vilken blivit förtrott att döma över missbruk av tryckfriheten eller
eljest vaka över denna förordnings efterlevnad, bör därvid städse hava i
åtanke att tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick, alltid
fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens än på uttryckets
lagstridighet, på syftet än på framställningssättet, samt i tvivelsmål hellre
fria än fälla.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
45
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Vid bestämmande av påföljd, som enligt denna förordning är förenad med
missbruk av tryckfriheten, skall, då meddelad uppgift påkallat rättelse, särskilt
beaktas, huruvida sådan på lämpligt sätt bringats till allmänhetens
kännedom.
5 §.
Denna förordning äger tillämpning allenast å skrift, som framställts i
tryckpress. Till skrift hänföres karta, ritning eller bild, även om den ej åtföljes
av text.
6 §■
Tryckt skrift skall, för att anses Tryckt skrift skall, för att anses
såsom sådan, vara utgiven. Skrift an- såsom sådan, vara utgiven. Skrift anses
utgiven, då den blivit utlämnad ses utgiven, då den blivit utlämnad
till salu eller för spridning på annat till salu eller för spridning på annat
sätt; vad nu sagts gälle dock icke sätt; vad nu sagts gälle dock icke
myndighets tryckta handlingar, som myndighets tryckta handlingar, om
skola hållas hemliga. de skola hållas hemliga.
7 §•
Med periodisk skrift förstås tidning, tidskrift eller annan sådan tryckt
skrift, som enligt utgivningsplanen är avsedd att under bestämd titel utgivas
med minst fyra å särskilda tider utkommande nummer eller häften årligen,
samt därtill hörande löpsedlar och bilagor. Sedan utgivningsbevis för skriften
meddelats, skall denna, till dess beviset återkallas, anses som periodisk.
8 §.
Privilegier å skrifters utgivande må icke meddelas; Konungen dock obetaget
att förnya sådana till allmänna inrättningars understöd redan förlänta
privilegier, varje gång på högst tjugu år.
Om den uteslutande rätt att genom tryck mångfaldiga litterära och musikaliska
verk eller verk av bildande konst, som tillkommer upphovsmannen
till sådant verk, gälle vad i lag är stadgat.
2 KAP.
Om allmänna handlingars offentlighet.
1 §•
Till främjande av det i föregående
kapitel nämnda syftet med en allmän
tryckfrihet skall, i den ordning nedan
sägs, varje svensk medborgare äga fri
tillgång till allmänna handlingar. I
denna rätt må gälla allenast sådana
inskränkningar som påkallas antingen
av hänsyn till rikets säkerhet och
dess förhållande till främmande makt
eller i anledning av myndighets verksamhet
för inspektion, kontroll och
annan tillsyn eller för brotts före
-
Till främjande av ett fritt meningsutbyte
och en allsidig upplysning
skall, i den ordning nedan sägs,
varje svensk medborgare äga fri tillgång
till allmänna handlingar. I denna
rätt må gälla allenast sådana inskränkningar
som påkallas antingen
av hänsyn till rikets säkerhet och
dess förhållande till främmande makt
eller i anledning av myndighets verksamhet
för inspektion, kontroll och
annan tillsyn eller för brotts före
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
46
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
(Kungl. Maj.ts förslag.)
(Utskottets förslag.)
kommande och beivrande eller till
skydd för statens, menigheters och
enskildas behöriga ekonomiska intresse
eller av hänsyn till privatlivets
helgd, personlig säkerhet, anständighet
och sedlighet.
kommande och beivrande eller till
skydd för statens, menigheters och
enskildas behöriga ekonomiska intresse
eller av hänsyn till privatlivets
helgd, personlig säkerhet, anständighet
och sedlighet.
I särskild av Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag skola noga angivas
de fall, då enligt nyssnämnda grunder allmänna handlingar skola hållas
hemliga.
2 §.
Allmänna handlingar äro alla hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade
handlingar, vare sig de till myndigheten inkommit eller blivit där upprättade.
F
Vad i detta kapitel sägs om handling skall även avse karta, ritning eller
bild.
3 §•
Med statsmyndighet förstås i detta kapitel statsdepartementen, försvarets
kommandoexpedition, riksdagen och allmänna kyrkomötet, deras avdelningar,
utskott, nämnder, fullmäktige, deputerade och revisorer, domstolar och
ämbetsverk samt övriga till statens förvaltning hörande myndigheter och
inrättningar, nämnder, kommissioner och kommittéer.
Med kommunalmyndighet förstås i detta kapitel alla till kommunal styrelse
eller förvaltning hörande stämmor och representationer, myndigheter,
styrelser, kollegier, nämnder, råd, kommissioner, revisorer, utskott och kommittéer
jämte underlydande verk och inrättningar.
4 §•
Minnesanteckning eller annan uppteckning, som hos myndighet verkställts
allenast för måls eller ärendes föredragning eller beredande till avgörande,
skall ej hos myndigheten anses som allmän handling, om ej uppteckningen,
sedan målet eller ärendet hos myndigheten slutbehandlats, omhändertagits
för förvaring.
5 §•
Handling skall anses inkommen till myndighet, då den avlämnats till
myndigheten eller till befattningshavare, som har att mottaga handlingen
eller eljest taga befattning med mål eller ärende, till vilket handlingen hänför
sig.
Diarier, journaler, register eller andra sådana förteckningar skola anses
upprättade, då de färdigställts för anteckning eller införing. Protokoll och
därmed jämförliga anteckningar skola anses upprättade, då de av myndigheten
justerats eller eljest blivit färdigställda. Andra handlingar, som hänföra
sig till visst mål eller ärende, skola anses upprättade, då de expedierats
eller, om expedition ej äger rum, då målet eller ärendet blivit av mvndieheten
slutbehandlat. °
6 §.
Tävlingsskrift, anbud eller annan sådan handling, som enligt tillkännagivande
skall avlämnas i förseglat omslag, skall ej anses inkommen före
den tidpunkt, som bestämts för öppnandet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande ni1 30.
47
(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Dom eller annat myndighets beslut, som enligt vad därom är stadgat skall
avkunnas eller expedieras, samt protokoll och därmed jämförliga anteckningar,
som hänföra sig till sådant beslut, skola anses upprättade, först då
beslutet avkunnats eller expedierats.
Protokoll hållna hos riksdagens eller allmänt kyrkomötes utskott, riksdagens
revisorer eller statliga kommittéer eller hos kommunalmyndighet i
ärende, som myndigheten handhar allenast för beredning, skola anses upprättade,
först då det ärende protokollen avse hos myndigheten slutförts och,
såvitt angår protokoll hos riksdagens revisorer, berättelse däröver offentliggjorts.
7 §•
Vad i detta kapitel stadgas om allmänna handlingar äge ej tillämpning å
exemplar av tryckt skrift, som avses i 4 kap. 7 §, eller å enskilda brev eller
skrifter, vilka överlämnats till allmänt arkiv eller bibliotek eller eljest till
myndighet uteslutande för förvaring och vård eller forsknings- och studieändamål.
Angående tillhandahållande av handlingar som nu nämnts gälle
vad särskilt är föreskrivet.
8 §•
Allmän handling, som ej skall hållas hemlig, skall på begäran genast eller
så snart ske kan utan avgift tillhandahållas den som för läsning eller avskrivning
på stället önskar taga del därav; han äge ock mot fastställd avgift
erhålla avskrift av handlingen. Skyldighet att tillhandahålla handling
på stället skall dock ej föreligga, om betydande hinder därför möter. Kan
hos kommunalmyndighet förvarad handling tillhandahållas på stället, gälle
rätten att erhålla handlingen i avskrift endast i den utsträckning därom är i
kommunallag eller eljest särskilt stadgat. Myndighet vare ej skyldig att för
utlämnande framställa kopia av karta, ritning eller bild, om svårighet därför
möter och handlingen kan tillhandahållas på stället.
Handling, som endast till viss del skall hållas hemlig, skall utan hinder
därav tillhandahållas på stället, om det kan ske på sådant sätt att vad i den
delen beröres icke uppenbaras. Kan det ej ske, äge den som vill taga del av
handlingen erhålla avskrift av densamma med uteslutande av den del som
är hemlig.
9 §.
Framställning om allmän handlings utbekommande göres hos den myndighet,
där handlingen finnes, och skall av den myndigheten prövas.
År vården om handlingen enligt arbetsordning eller givet uppdrag anförtrodd
viss befattningshavare, har han att själv besluta i fråga om handlingens
utlämnande; dock åligge honom att därvid ställa sig till efterrättelse av
myndigheten meddelade föreskrifter samt att, då det kan ske utan omgång,
i tveksamma fall hänskjuta frågan till myndighetens avgörande. Vägrar
befattningshavaren att utlämna handlingen, skall, om sökanden det begär,
frågan hänskjutas till myndigheten.
Om behörighet för viss myndighet att i stället för myndighet, som avses
i första stycket, pröva fråga om allmän handlings utlämnande stadgas i 14 §
andra stycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
48
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
(Kungl. Maj.ts förslag.)
(Utskottets förslag.)
10
Har myndighet avslagit framställning
om utbekommande av allmän
handling och anser sökanden att beslutet
icke är lagligen grundat, äge
han, i den ordning nedan sägs, söka
ändring i beslutet; beslut, som meddelats
av departementschef, må dock
ej överklagas.
11
§■
Har myndighet avslagit framställning
om utbekommande av allmän
handling och anser sökanden att beslutet
icke är lagligen grundat, äge
han, i den ordning nedan sägs, söka
ändring i beslutet.
§•
Ändring, som avses i 10 §, skall sökas hos den myndighet, som har att
upptaga klagan över beslut eller åtgärd i det mål eller ärende, till vilket
handlingen hör, eller om klagan ej är tillåten i sådant mål eller ärende eller
handlingen ej tillhör mål eller ärende, som myndigheten har att handlägga,
hos den myndighet, som i allmänhet har att upptaga klagan över myndighetens
beslut eller åtgärder. Vad nu sagts gälle ock angående den ordning, i
vilken ändring skall sökas.
Finnes enligt vad ovan sagts ej behörig myndighet, skall ändring sökas
i fråga om beslut av kommunalmyndighet hos länsstyrelse, beträffande beslut
av myndighet, som lyder under länsstyrelse, domkapitel, styrelse, ämbetsverk
eller annan överordnad myndighet, hos den överordnade myndigheten
samt i andra fall hos Konungen i vederbörande statsdepartement. Angående
beslut av myndighet, som tillhör eller lyder under riksdagen, gälle
dock vad riksdagen bestämmer.
Talan, som hos Konungen fullföljes i statsdepartementen, skall i regeringsrätten
föredragas och avgöras.
12 §.
Angående fullföljd av talan mot myndighets beslut, varigenom klagan
avslagits, äge vad i 11 § är stadgat motsvarande tillämpning; har klagan bifallits,
vare talan mot beslutet ej tillåten.
13 §.
Vill någon klaga över myndighets beslut, äge han erhålla underrättelse om
vad han därvid har att iakttaga.
Mål eller ärende angående utlämnande av allmän handling skall alltid
behandlas skyndsamt. Expedition skall tillhandahållas klaganden utan avgift.
Ej må för fullföljd av talan eller de§s prövning gälla särskilda villkor,
såsom erläggande av fullföljdsavgift eller myndighets tillstånd.
14 §.
Finnes hos myndighet allmän handling,
som skall hållas hemlig, och anser
myndigheten särskild åtgärd böra
vidtagas till beredande av trygghet
mot obehörigt utlämnande, äge myndigheten
förse handlingen med anteckning
därom att den är hemlig.
Sådan anteckning skall innehålla
Finnes hos myndighet allmän handling,
som skall hållas hemlig, och anser
myndigheten särskild åtgärd böra
vidtagas till beredande av trygghet
mot obehörigt utlämnande, äge myndigheten
förse handlingen med anteckning
därom att den är hemlig.
Sådan anteckning skall innehålla
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
49
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
uppgift å det lagrum, som åberopas uppgift å det lagrum, som åberopas
för handlingens hemlighållande, samt för handlingens hemlighållande, dåden
myndighet, som låtit verkställa gen för anteckningen samt den mynanteckningen.
dighet, som låtit verkställa anteck
ningen.
Beträffande särskilda slag av handlingar, vilkas hemlighållande för rikets
säkerhet är av synnerlig betydelse, äger Konungen förordna att viss myndighet
skall pröva fråga om utlämnande. Har sådant förordnande meddelats,
skall å handling som däri avses, jämte de uppgifter som angivas i första
stycket, antecknas den myndighet, som sålunda är behörig att pröva fråga
om utlämnande. Framställning hos annan myndighet att utbekomma handling,
varå dylik anteckning skett, skall ofördröj ligen på sökandens begäran
hänskjutas till den behöriga myndigheten.
Ej må i annan ordning än i detta lagrum sägs handling förses med anteckning
därom att den är hemlig.
3 KAP.
Om rätt till anonymitet.
1 §•
Författare till tryckt skrift vare ej skyldig att låta sitt namn utsättas å
skriften.
Boktryckare, förläggare eller annan, som har alt taga befattning med
skrifts tryckning eller med tryckt skrifts utgivning, må mot författarens
vilja ej heller annorledes uppenbara vem författaren är, med mindre sådan
skyldighet är i lag föreskriven.
2 §•
Ej må i tryckfrihetsmål fråga väckas om någons författarskap till periodisk
skrift.
3 §•
Angående någons författarskap till tryckt skrift, som ej är periodisk, må
i tryckfrihetsmål fråga väckas, allenast om författaren å skriften angivits
med sitt namn eller med pseudonym, som enligt vad allmänt är känt åsyftar
honom, eller han i skriftlig förklaring erkänt sig vara författaren eller inför
domstol i målet självmant avgivit sådant erkännande.
4 §•
Bestämmelserna i 1 och 2 §§ om författares anonymitet skola äga motsvarande
tillämpning i fråga om den som, utan att vara författare, på sätt i
1 kap. 1 § andra stycket sägs lämnat meddelande för offentliggörande i
tryckt skrift, stadgandet i 2 § även beträffande meddelande, avsett för tryckt
skrift, som ej är periodisk.
Vad i 1 och 3 §§ är stadgat om författares anonymitet skall även avse
utgivare av tryckt skrift, som ej är periodisk.
4 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 5 samt. 2 avd. Nr 30.
opaginerad Kontrollera mot PDF
50
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
5 §•
Utsätter någon mot författarens eller, i fall som avses i 4 §, mot utgivarens
eller meddelarens vilja å tryckt skrift dennes namn eller pseudonym,
straffes med dagsböter eller, om omständigheterna äro synnerligen försvårande,
med fängelse i högst ett år. Lag samma vare, om å skriften såsom
författare, utgivare eller meddelare utsättes namnet å eller pseudonym för
annan person än den verklige författaren, utgivaren eller meddelaren. För
obehörigt röjande i annat fall av författare, utgivare eller meddelare vare
straffet böter, lägst femtio och högst femhundra kronor.
Brott, som avses i denna paragraf, må ej åtalas av allmän åklagare, om ej
målsäganden anmält brottet till åtal.
4 KAP.
Om boktryckare och boktryckeri.
1 §•
Rätt att själv eller med biträde av andra genom tryckpress framställa
tryckalster skall tillkomma varje svensk medborgare eller svensk juridisk
person. Inrättning för sådan framställning benämnes i denna förordning
boktryckeri.
Drives boktryckeri för omyndigs I fråga om det ansvar som enligt
eller annans räkning av förmyndare denna förordning åligger boktryckaeller
god man, skall, i fråga om det ren skall, då boktryckeri för omynansvar
som enligt denna förordning digs eller annans räkning drives av
åligger boktryckaren, förmyndaren förmyndare eller god man, denne aneller
gode mannen anses som bok- ses som boktryckare,
tryckare.
3 §.
Vill någon inrätta boktryckeri, skall han, sist två veckor innan någon
skrift därifrån utgives, hos länsstyrelsen skriftligen anmäla boktryckeriet
med angivande av namn eller firma, varunder han ämnar driva boktryckeriet,
den ort, varest tryckeriet skall inrättas, och vad slag av tryck han där
ämnar framställa. Vad nu sagts om anmälan av nytt tryckeri gälle ock då
boktryckeri flyttas till annan ort än som tidigare anmälts.
Ändras boktryckeriets namn eller firma eller ämnar innehavaren vid tryckeriet
framställa tryck av annat slag än som förut anmälts, skall så snart
ske kan förhållandet anmälas till länsstyrelsen.
Sedan anmälan som i första eller andra stycket sägs blivit gjord, åligge
länsstyrelsen att genast insända underrättelse därom till chefen för justitiedepartementet
samt till polismyndigheten i orten.
Vad i denna paragraf stadgats om boktryckares anmälningsskyldighet skall
ej avse tryckeri, varest allenast framställes bild- eller tillfällighetstryck för
innehavarens eget bruk.
4 §.
Å varje tryckalster, som framställes här i riket och är avsett att här utgivas,
skall boktryckaren låta utsätta boktryckeriets namn eller firma, tryckningsorten
och tryckningsåret.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
51
(Kungl. Maj:ts förslag.)
(Utskottets förslag.)
Vad nu sagts skall dock ej avse tryckalster, som är att hänföra till bildeller
tillfällighetstryck.
5 §.
Framställes tryckalster för viss boktryckares räkning helt eller delvis å
annat tryckeri och utlämnas hela upplagan till honom, må på hans begäran
uppgift om hans boktryckeri utsättas å tryckalstret. Sker det, skall han i avseende
å skriften anses som boktryckare.
6 §•
Boktryckare är skyldig att under ett år förvara och på polismyndighets begäran
för granskning tillhandahålla ett exemplar av alla tryckalster, som
utgått från tryckeriet.
7 §•
Av varje tryckt skrift, som framställts vid boktryckeri här i riket, skall
boktryckaren, samtidigt med skriftens utgivande, för granskning avlämna ett
exemplar (granskningsexemplar), i Stockholm till chefen för justitiedepartementet
och å annan ort till hans där förordnade ombud. Efter medgivande
av chefen för nämnda departement må dock med skriftens avlämnande anstå
till viss tid efter utgivandet.
Boktryckaren åligge även att från
upplagan avtaga och utan betalning
till ettvart av kungl. biblioteket, universitetsbiblioteken
i Uppsala och
Lund samt stadsbiblioteket i Göteborg
avlämna ett exemplar (arkivexemplar).
Avlämnandet skall för
varje halvt kalenderår ske inom tre
månader från halvårets utgång.
Gransknings- och arkivexemplar
skola vara fullständiga och felfria
samt i övrigt i samma skick som de
för spridning avsedda exemplaren.
Vad i första eller andra stycket föreskrivits
skall ej avse bild-eller tillfällighetstryck;
stadgandet i första
stycket ej heller meddelande från offentlig
myndighet. Konungen äger ock
i andra fall medgiva undantag från
vad i första eller andra stycket föreskrivits.
Granskningsexemplar skall vara
fullständigt och felfritt samt i övrigt
i samma skick som de för spridning
avsedda exemplaren.
Vad i första stycket föreskrivits
skall ej avse bild- eller tillfällighetstryck
och ej heller meddelanden från
offentlig myndighet. Konungen äger
ock i andra fall medgiva undantag
från vad i första stycket föreskrivits.
Angående skyldighet för boktryckaren
att avlämna för bibliotek avsedda
exemplar av tryckt skrift meddelas
bestämmelser i lag.
8 §•
Fullgöres ej anmälningsskyldighet enligt 3 §, vare straffet böter, lägst
femtio och högst femhundra kronor.
Överträder boktryckare vad i 4 eller 6 § är föreskrivet eller åsidosätter
han sin skyldighet att avlämna granskningsexemplar enligt 7 §, straffes med
dagsböter; har skriften förklarats brottslig eller äro omständigheterna eljest
synnerligen försvårande, må dömas till fängelse i högst ett år.
opaginerad Kontrollera mot PDF
52
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
9 §.
Avlämnar boktrgckare ej arkivexemplar
enligt vad i 7 § är stadgat,
äge domstol på talan av allmän åklagare
genom vite tillhålla honom att
fullgöra sin skyldighet.
10 §. 9 §.
Med bild- eller tillfällighetstryck förstås i denna förordning vykort och
bildalbum, visitkort och notifikationer, adresskort, etiketter, blanketter, reklam-
och emballagetryck samt annat affärstryck ävensom andra sådana
tryckalster, allt under förutsättning att på grund av texten eller vad eljest
framställes tryckfrihetsmissbruk kan anses uteslutet.
5 KAP.
Om tryckta skrifters utgivning. Om utgivning av periodisk skrift.
Om utgivning av periodisk skrift.
1 §•
Ägare till periodisk skrift skall vara svensk medborgare eller svensk juridisk
person.
Står egendomen under förvaltning I fråga om det ansvar som enligt
av förmyndare eller god man, skall, i denna förordning åligger ägaren skall,
fråga om det ansvar som enligt den- då hans egendom står under förvaltna
förordning åligger ägaren, för- ning av förmyndare eller god man,
myndaren eller gode mannen anses denne anses som ägare,
som ägare.
2 §•
För periodisk skrift skall finnas en utgivare.
Utgivare skall vara svensk medborgare och äga hemvist inom riket. Ej
må den vara utgivare som är omyndig eller i konkurstillstånd.
3 §•
Utgivare för periodisk skrift utses av dess ägare.
Uppdrag att vara utgivare skall innefatta befogenhet att öva inseende över
skriftens utgivning och bestämma över dess innehåll så att intet däri får
införas mot utgivarens vilja. Inskränkning i den befogenhet, som sålunda
tillkommer utgivaren, vare utan verkan.
4 §•
Då utgivare utsetts, åligge ägaren att göra anmälan därom hos chefen för
justitiedepartementet. Anmälan skall innehålla uppgift å utgivarens namn
och hemvist. Vid anmälan skall fogas bevis att utgivaren fyller de i 2 §
föreskrivna behörighetsvillkoren samt förklaring av utgivaren att han åtagit
sig uppdraget att vara utgivare.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
53
(Kungl. Maj:ts förslag.)
(Utskottets förslag.)
Periodisk skrift må icke utgivas,
innan utgivningsbevis för skriften utfärdats.
Utgivningsbevis meddelas, på
ansökan av ägaren, av chefen för justitiedepartementet.
I ansökan skola
uppgivas skriftens titel och tryckningsort
samt utgivningsplanen för
skriften.
Periodisk skrift må icke utgivas,
innan bevis utfärdats att hinder enligt
denna förordning icke möter för
skriftens utgivning. Utgivningsbevis
meddelas, på ansökan av ägaren, av
chefen för justitiedepartementet. I ansökan
skola uppgivas skriftens titel
och tryckningsort samt utgivningsplanen
för skriften.
Utgivningsbevis må ej utfärdas, innan anmälan om utgivare enligt 4 §
gjorts.
Företer skriftens titel sådan likhet med titeln på skrift, för vilken utgivningsbevis
tidigare utfärdats, att förväxling lätt kan ske, må ansökan avslås.
6 §•
Chefen för justitiedepartementet äger återkalla utfärdat utgivningsbevis:
1. om ägaren anmält att skriftens utgivning upphört;
2. om äganderätten till skriften övergått till annan än svensk medborgare
eller svensk juridisk person;
3. om utgivare ej finnes eller utgivaren ej fyller de i 2 § föreskrivna behörighetsvillkoren
och behörig utgivare ej omedelbart utses;
4. om sex månader förflutit från den dag, då utgivningsbeviset utfärdades,
utan att skriften utkommit;
5. om den skrift, som beviset avser, icke under något av de två senast
förflutna kalenderåren å särskilda tider utkommit med minst fyra nummer
eller häften;
6. om inom sex månader, sedan skriften första gången utkom, visas att
beviset med hänsyn till stadgandet i 5 § sista stycket icke bort utfärdas; eller
7. om titeln å en skrift typografiskt sett givits sådan likhet med titeln å
annan skrift, för vilken utgivningsbevis utfärdats, att förväxling lätt kan
ske samt rättelse ej omedelbart vidtages.
I ärenden, som avses i första stycket 2—7, skola, om det kan ske, ägaren
och utgivaren erhålla tillfälle att yttra sig.
7 §•
Har på grund av förhållande som avses i 6 § första stycket 2, 3, 5 eller
7 utgivningsbevis återkallats, må likväl ej, innan två år förflutit sedan beslutet
därom meddelades, utan medgivande av skriftens ägare utgivningsbevis
utfärdas för annan skrift, vars titel företer sådan likhet med skriftens
titel att förväxling lätt kan ske.
8 §•
Är utgivaren enligt 2 § ej längre behörig eller kommer hans uppdrag eljest
att upphöra, åligge ägaren att genast draga försorg om att ny utgivare
utses samt att därom göra anmälan hos chefen för justitiedepartementet.
Angående sådan anmälan äge vad i 4 § är föreskrivet motsvarande tillämpning;
vid anmälan skall, om det kan ske, fogas bevis att den förre utgivaren
erhållit del av anmälan.
54
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
(Kungl. Maj:ts förslag.)
(Utskottets förslag.)
9 §.
För utgivare av periodisk skrift må finnas en eller flera ställföreträdare.
Ställföreträdare utses av utgivaren. Då ställföreträdare utsetts, skall anmälan
därom göras hos chefen för justitiedepartementet. Vid anmälan skall
fogas bevis att ställföreträdaren fyller de för utgivare i 2 § föreskrivna behörighetsvillkoren
samt förklaring dels av ställföreträdaren att han åtagit
sig uppdraget och dels av ägaren att han godkänt ställföreträdaren.
Angående ställföreträdare gälle i övrigt vad i 2 § andra stycket är stadgat.
Kommer utgivarens uppdrag att upphöra, vare även uppdraget som
ställföreträdare förfallet.
10 §.
Utgivaren må, sedan anmälan om ställföreträdare blivit gjord, överlämna
åt denne eller, om flera ställföreträdare finnas, åt någon av dem att i utgivarens
ställe utöva den befogenhet, som enligt 3 § tillkommer utgivaren.
Kan det antagas att utgivaren på grund av sjukdom eller av annan tillfällig
orsak oavbrutet under minst en månad ej kommer att utöva befogenheten
som utgivare, skall han snarast överlämna denna till ställföreträdare.
Finnes ej ställföreträdare eller kommer uppdraget för den eller dem som
utsetts till ställföreträdare att upphöra, åligge utgivaren att genast draga
försorg om att ställföreträdare utses och att anmälan därom sker på sätt i
9 § är föreskrivet.
11 §•
Å varje nummer eller häfte av periodisk skrift skall utgivarens namn utsättas.
Är befogenheten som utgivare överlämnad till ställföreträdare, skall å
varje nummer eller häfte av skriften, varom är fråga, angivas att ställföreträdaren
inträtt som utgivare; sker det, erfordras ej att även utgivarens
namn utsättes.
Om utgivning av tryckt skrift, som ej
är periodisk.
12 §.
Med utgivare av tryckt skrift, som
ej är periodisk, förstås i denna förordning
den som, utan att vara skriftens
författare, åt boktryckare eller
förläggare tillhandahållit den för
tryckning eller utgivning.
13 §.
Med förläggare till tryckt skrift,
som ej är periodisk, förstås i denna
förordning den som omhänderhaft
tryckning och utgivning av annans
skrift.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
55
(Ilungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Ansvarsbestämmelser.
U §. 12 §■
Utgiver ägare till periodisk skrift sådan skrift utan att utgivningsbevis
finnes eller ägaren är behörig
eller underlåter ägaren att på sätt i 8 § sägs draga försorg om att ny utgivare
utses och göra anmälan därom
eller underlåter utgivare att, i fall som avses i 10 § andra stycket, överlämna
sitt uppdrag till ställföreträdare
eller utgiver någon periodisk skrift, för vars utgivning förbud enligt denna
förordning meddelats eller som uppenbart utgör fortsättning av sådan
skrift,
eller låter någon å periodisk skrift angiva sitt namn som utgivare eller
ställföreträdare utan att vara behörig,
straffes med dagsböter; har skriften förklarats brottslig eller äro omständigheterna
eljest synnerligen försvårande, må dömas till fängelse i högst
ett år.
15 §.
13 §.
Såsom i 14- § sägs straffes den som
i ansökan eller anmälan, som avses i
detta kapitel, eller i förklaring, som
bifogats sådan ansökan eller anmälan,
mot bättre vetande lämnat oriktig
uppgift.
Såsom i 12 § sägs straffes den som
i ansökan eller anmälan, som avses i
detta kapitel, eller i förklaring, som
bifogats sådan ansökan eller anmälan,
mot bättre vetande lämnat orikrig
uppgift.
16 §. U §■
Överträder utgivare vad i 11 § är föreskrivet, vare straffet böter, lägst
femtio och högst femhundra kronor. Vad nu sagts gälle ock ställföreträdare,
vilken inträtt som utgivare.
6 KAP.
Om tryckta skrifters spridning.
1 §•
Rätt att själv eller med biträde av andra till salu hålla, försända eller annorledes
sprida tryckta skrifter skall tillkomma varje svensk medborgare
eller svensk juridisk person.
2 §•
Utan hinder av denna förordning gälle om spridning bland barn och ungdom
av tryckt skrift, som genom sitt innehåll kan verka förråande eller eljest
medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran, vad i lag är stadgat.
Beträffande spridande av sådan karta över Sverige eller del därav, som
innehåller upplysning av betydelse för rikets försvar, eller av därmed jämförlig
ritning eller bild meddelas närmare bestämmelser i lag.
3 §•
Sprider någon trgckt skrift, oaktat Saknar trgckt skrift föreskriven
skriften saknar föreskriven uppgift uppgift om boktryckeri, tryckningsom
boktryckeri, tryckningsort eller ort eller tryckningsår eller är uppgif
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
56
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
(Kungl. Maj:ts förslag.)
(Utskottets förslag.)
tryckningsår eller uppgiften, utspri- ten, utspridaren veterligt, oriktig,
daren veterligt, är oriktig, straffes straffes utspridaren med böter, lägst
med böter, lägst femtio och högst femtio och högst femhundra kronor,
femhundra kronor.
För spridande av tryckt skrift, som, utspridaren veterligt, lagts under beslag
eller förklarats konfiskerad eller utgivits i strid mot förbud som enligt
denna förordning meddelats för skriftens utgivning eller uppenbart utgör
fortsättning av skrift som avses med sådant förbud, vare straffet dagsböter
eller, om omständigheterna äro synnerligen försvårande, fängelse i
högst ett år.
4 §•
För tryckt skrifts försändande genom postverket eller annan allmän trafikanstalt
skola ej på grund av skriftens innehåll gälla särskilda inskränkningar
eller villkor. Vad nu sagts skall dock ej avse försändande, som innebär
överträdelse av vad i 3 § är stadgat.
Allmän trafikanstalt, som mottagit tryckt skrift för befordran, skall ej
anses som skriftens utspridare.
7 KAP.
Om tryckfrihetsbrott.
1 §•
Med tryckfrihetsbrott förstås i denna förordning brott, som innefattar
otillåtet yttrande i tryckt skrift eller otillåtet offentliggörande genom sådan
skrift.
2 §•
Såsom tryckfrihetsbrott skall icke anses tillkännagivande i annons eller
annat sådant meddelande, om ej av meddelandets innehåll omedelbart framgår
att ansvar för sadant brott kan ifrågakomma. Är i förening med omständighet,
som icke omedelbart framgår av meddelandets innehåll, meddelandet
straffbart, gälle vad därom är stadgat. Vad nu sagts äge motsvarande tilllämpning
i fråga om meddelande genom chiffer eller på annat sätt, som är
hemligt för allmänheten.
3 §•
Har meddelande, som enligt 1 kap. 1 § andra stycket avlämnats för offentliggörande
i tryckt skrift, icke blivit infört i skriften och innefattar det ärekränkning
mot enskild person, gälle om ansvar för sådan ärekränkning vad
i lag är stadgat.
Uppenbarar den som på grund av
allmän befattning eller i och för utövande
av allmän tjänsteplikt erhållit
kännedom om förhållande, vars
röjande skulle innefatta brott mot
rikets säkerhet eller varom han eljest
enligt lag eller författning haft att
iakttaga tystnad, vad han sålunda erfarit,
må, ehuru sådant meddelande
skett för offentliggörande i tryckt
skrift, gärningen åtalas och straffas
enligt vad därom är stadgat.
Uppenbarar den som på grund av
allmän befattning eller i och för utövande
av allmän tjänsteplikt erhållit
kännedom om förhållande, vars
röjande skulle innefatta brott mot rikets
säkerhet eller varom han eljest
enligt lag haft att iakttaga tystnad,
vad han sålunda erfarit, må, ehuru
sådant meddelande skett för offentliggörande
i tryckt skrift, gärningen
åtalas och straffas enligt vad därom
är stadgat.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
57
(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Om ansvar för utlämnande av allmän handling, som skall hållas hemlig,
stadgas i den särskilda lag, som avses i 2 kap. 1 §.
4 §•
Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet
skall såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses sådan enligt lag straffbar
framställning som innefattar:
1. högförräderi, förövat med uppsåt att riket eller del därav skall med
våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas
under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att
del av riket skall sålunda lösryckas eller att åtgärd eller beslut av Konungen,
riksdagen eller högsta domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas
eller hindras, såframt gärningen innebär fara för uppsåtets förverkligande;
försök
eller förberedelse till sådant högförräderi;
2. uppror, förövat med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt eller
eljest med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av
Konungen, riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda framtvingas
eller hindras, såframt gärningen innebär fara för uppsåtets förverkligande;
försök eller förberedelse till sådant uppror;
3. krigsförräderi, i vad därigenom, då riket är i krig eller eljest i lag meddelade
bestämmelser om krigsförräderi äga tillämpning, någon förleder krigsfolk
hörande till rikets eller med riket förbunden stats krigsmakt till modlöshet
eller myteri eller genom osann framställning sprider sådan misströstan
bland allmänheten att försvaret kan avsevärt försvåras eller begår annan
dylik förrädisk gärning som är till avsevärt men för försvaret eller
för motståndsverksamhet inom ockuperad del av riket;
försök eller förberedelse till sådant krigsförräderi;
4. gärning av sådan beskaffenhet som avses under 3, om den förövats av
oaktsamhet;
5. smädelse eller annan missfirmlig gärning mot Konungen eller annan
medlem av konungahuset, skymfande av riksstyrelse, som är satt i Konungens
ställe, eller riksdagen, dess avdelning eller utskott, eller av Sveriges flagga
eller vapen eller annat rikets höghetstecken;
6. smädelse eller annan missfirmlig gärning mot någon som innehar eller
innehaft ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar är förnät,
eller någon som enligt Konungens förordnande åtnjuter skydd såsom
ämbetsman, om missfirmelsen sker i eller för hans befattning;
7. skymfande av främmande makts 7. skymfande av främmande makts
flagga eller vapen eller annat dess flagga eller vapen eller annat dess
höghetstecken eller missfirmlig gär- höghetstecken eller smädelse eller
ning mot främmande makts slats- annan missfirmlig gärning mot främöverhuvud
eller representant här i mande makts statsöverhuvud eller reriket;
presentant här i riket;
8. uppvigling, varigenom någon söker förleda till brottslig gärning, svikande
av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet;
9. spridande av falskt rykte eller annat osant påstående, som är ägnat
att framkalla fara för rikets säkerhet, folkförsörjningen eller allmän ordning
och säkerhet eller alt undergräva aktningen för myndighet eller annat
organ, vilket äger besluta i allmänna angelägenheter;
58
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
(Kungl. Maj:ts förslag.)
10. skymfande av sådant som av
kyrkan eller erkänt trossamfund hålles
heligt;
11. förfarande, som sårar tukt och
sedlighet eller genom grov kränkning
av andras människovärde är ägnat
att väcka allmän anstöt; eller
12. ärekränkning mot enskild person
genom beskyllning för brott eller
för annan gärning, som är menlig för
hans ära, goda namn och medborgerliga
anseende, yrke, näring eller fortkomst,
eller genom smädligt yttrande
eller annan missfirmlig gärning.
(Utskottets förslag.)
10. hot, förtal eller smädelse mot
folkgrupp med viss härstamning eller
trosbekännelse;
11. skymfande av sådant som av
kyrkan eller erkänt trossamfund hålles
heligt;
12. förfarande, som sårar tukt och
sedlighet; eller
13. ärekränkning mot enskild person
genom beskyllning för brott eller
för annan gärning, som är menlig för
hans ära, goda namn och medborgerliga
anseende, yrke, näring eller fortkomst,
eller genom smädligt yttrande
eller annan missfirmlig gärning.
5 §•
Allmän handling, som skall hållas hemlig, må ej genom tryckt skrift offentliggöras.
Ej heller må genom tryckt skrift offentliggöras uppgifter rörande förhållanden,
vilkas röjande skulle enligt lag innefatta brott mot rikets säkerhet,
vare sig de härröra från allmänna handlingar eller erhållits på annat sätt.
Vad enligt förordnande av domstol eller av undersökningsledare i brottmål
eller på grund av myndighets förbehåll vid utlämnande av handling,
som avses i första stycket, icke må uppenbaras må ej genom tryckt skrift
offentliggöras.
Vad i lag är stadgat angående påföljd
för brott, som avses i 4 och 5 §§,
gälle ock då brottet är att anse som
tryckfrihetsbrott.
Vad i lag är stadgat angående
straff för brott, som avses i 4 och
5 §§, gälle ock då brottet är att anse
som tryckfrihetsbrott.
Angående enskilt anspråk på grund
av tryckfrihetsbrott stadgas i 11 kap.
Fälles den tilltalade för brott, som
avses i 4 § 6 eller 13, må ock, då fråga
är om periodisk skrift, på yrkande
förordnas att domen skall införas
i skriften.
7 §•
Tryckt skrift, som innefattar tryckfrihetsbrott, må konfiskeras.
Konfiskering av tryckt skrift innebär att alla för spridning avsedda exemplar
av skriften skola förstöras samt att med formar, stenar, stereotyper,
plåtar och andra dylika, uteslutande för tryckningen av skriften användbara
materialier skall så förfaras att missbruk därmed ej kan ske.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
59
(Kungl. Maj:ts förslag.)
I samband med konfiskering av periodisk
skrift må, då fråga är om
otillåtet yttrande, som avses i 4 §
1—3, eller sådant enligt 5 § andra
stycket otillåtet offentliggörande som
innefattar spioneri, meddelas förbud
att utgiva skriften under viss, av rätten
bestämd tid, högst sex månader
från det domen i tryckfrihetsmålet
vinner laga kraft. Förbud som nu
sagts må dock meddelas allenast då
riket befinner sig i krig.
(Utskottets förslag.)
8 §.
I samband med konfiskering av periodisk
skrift må, då fråga är om
otillåtet yttrande, som avses 4 §
1—3, eller sådant enligt 5 § andra
stycket otillåtet offentliggörande som
innefattar spioneri, meddelas förbud
att utgiva skriften under viss, av rätten
bestämd tid, högst sex månader
från det domen i tryckfrihetsmålet
vinner laga kraft.
Bestämmelserna i första stycket
äge icke tillämpning med mindre Konungen
på grund av krig eller krigsfara,
vari riket befinner sig, med
riksdagens samtycke förordnat därom.
Sådant förordnande skall varje
gång avse viss i förordnandet angiven
tid, högst ett år, men må redan
dessförinnan av Konungen återkallas.
Påkallas förordnande som nu sagts
av krig, vari riket befinner sig, och
pågår icke riksdagssession, äger Konungen
meddela förordnandet, dock
allenast om Konungen kallat riksdagen
till session eller riksdagen eljest
skall sammanträda inom trettio dagar;
förordnandet skall, så snart ske
kan, underställas riksdagen samt,
om riksdagen ej samtycker därtill,
genast upphöra att lända till efterrättelse.
För riksdagens samtycke erfordras
att minst tre fjärdedelar av
de röstande i vardera kammaren vid
votering instämt i beslutet.
Då förordnande, som avses i andra
stycket, upphör att gälla, skall utgivningsförbud,
som meddelats med stöd
därav, förfalla; utan hinder därav
skall dock i fråga om överträdelse
av förbudet under tid, då förbudet
var gällande, tillämpas vad i denna
förordning är stadgat.
9 §.
Angående konfiskering av periodisk skrift, som sprides i strid mot utgivningsförbud
eller uppenbart utgör fortsättning av skrift som avses med sådant
förbud, gälle vad i allmänhet är stadgat om förverkande av föremål på
grund av brott.
60
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
8 KAP.
Ansvarighetsregler.
Om ansvaret för periodisk skrift.
1 §•
För tryckfrihetsbrott genom periodisk skrift svare den som hos chefen för
justitiedepartementet var anmäld som utgivare, då skriften utgavs.
Var ställföreträdare anmäld och har han inträtt som utgivare, svare ställföreträdaren.
2 §.
Fanns ej utgivningsbevis, då skriften utgavs, eller var utgivare, som enligt
1 § första stycket har att svara, enligt 5 kap. 2 § ej längre behörig eller
hade hans uppdrag eljest upphört, svare skriftens ägare.
Ägaren vare ock ansvarig, om utgivaren var utsedd för skens skull eller
denne eljest, då skriften utgavs, uppenbart icke innehade den befogenhet,
som enligt 5 kap. 3 § skall tillkomma honom.
Var ställföreträdare, vilken inträtt som utgivare, ej längre behörig, då
skriften utgavs, eller hade hans uppdrag eljest upphört eller förelåg beträffande
ställföreträdaren förhållande, som i andra stycket sägs, svare utgivaren.
3 §•
Kan det ej visas vem som var ägare, då skriften utgavs, svare i ägarens
ställe boktryckaren.
4 §.
Sprider någon periodisk skrift, varå uppgift om boktryckeri saknas eller,
honom veterligt, är oriktig och kan det ej utrönas, från vilket boktryckeri
skriften utgått, svare i boktryckarens ställe utspridaren.
Om ansvaret för tryckt skrift, som ej är periodisk.
5 §•
För tryckfrihetsbrott genom tryckt skrift, som ej är periodisk, svare skriftens
författare, om han på sätt i 3 kap. 3 § sägs uppgivits vara författare
till skriften. Författaren vare dock ej ansvarig, om skriften utgivits utan
hans samtycke eller hans namn eller pseudonym utsatts därå mot hans vilja.
6 §•
Är författare ej enligt 5 § ansvarig för skrift, vilken innehåller eller är avsedd
att innehålla bidrag av flera författare, och har på sätt i 3 kap. 3 § sägs
särskild utgivare för skriften uppgivits, svare utgivaren.
För annan skrift än i första stycket avses svare utgivaren, allenast om
författaren var avliden, då skriften utgavs.
Utgivaren vare ej ansvarig, om hans namn eller pseudonym utsatts å skriften
mot hans vilja.
Med utgivare av tryckt skrift, som
ej är periodisk, förstås den som, utan
att vara skriftens författare, åt boktryckare
eller förläggare tillhandahållit
den för tryckning eller utgivning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
61
(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
7 §•
Är varken författare eller utgivare enligt 5 eller 6 § ansvarig eller var han
vid skriftens utgivning avliden, svare förläggaren.
Med förläggare till tryckt skrift,
som ej är periodisk, förstås den som
omhänderhaft tryckning och utgivning
av annans skrift.
8 §•
Fanns ej förläggare eller kan det ej visas vem han är, svare i förläggarens
ställe boktryckaren.
I fråga om ansvar för utspridare av tryckt skrift, som ej är periodisk, äge
vad i 4 § stadgats motsvarande tillämpning.
Gemensamma bestämmelser.
10 §.
Hade den som enligt 2, 5, 6 eller 7 § skulle ha att svara vid skriftens utgivning
ej känt hemvist inom riket och kan ej heller i målet utrönas, var
han här i riket uppehåller sig, skall ansvaret övergå å den som efter honom
har att svara, dock ej å utgivare av tryckt skrift, som ej är periodisk, i annat
fall än som avses i 6 § första stycket eller å utspridare.
Lag samma vare, om beträffande den som enligt 1, 2, 5, 6 eller 7 § skulle
ha att svara förelåg omständighet, vilken enligt lag utesluter straffbarhet,
samt den efter honom ansvarige ägt eller bort äga kännedom om omständigheten.
11 §•
Till omständighet, som enligt detta kapitel skulle medföra att annan än
den tilltalade hade att svara, må hänsyn tagas allenast om den åberopas
före huvudförhandlingen.
12 §.
Vid bedömande av fråga om ansvar för den som enligt detta kapitel har
att svara för tryckt skrift skall så anses som om vad skriften innehåller införts
däri med hans vetskap och vilja.
9 KAP.
Om tillsyn och åtal.
1 §•
Chefen för justitiedepartementet skall själv eller genom ombud, som av
honom förordnas, vaka över denna förordnings efterlevnad.
Instruktion för tryckfrihetsombuden fastställes av chefen för justitiedepartementet.
2 §.
Finner chefen för justitiedepartementet allmänt åtal böra anställas för
tryckfrihetsbrott, skali han med överlämnande av skriften göra anmälan där
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
62
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
om hos justitiekansler!!. Även utan sådan anmälan äge justitiekanslern väcka
åtal för tryckfrihetsbrott, som hör under allmänt åtal.
I fråga om annat brott mot bestämmelserna i denna förordning vare justitiekanslern
åklagare.
3 §•
Allmänt åtal för tryckfrihetsbrott skall väckas inom sex månader, sedan
skriften utgivits och granskningsexemplar av skriften enligt 4 kap. 7 § avlämnats,
vid påföljd att skriften eljest är från sådant åtal fri. Utan hinder av
vad nu sagts må dock, sedan allmänt åtal inom nämnda tid blivit väckt, nytt
åtal väckas mot annan, som är för brottet ansvarig.
Vad i lag är stadgat om tid, inom vilken brott skall beivras för att straff
ej skall anses förfallet, gälle även i fråga om tryckfrihetsbrott.
4 §•
Angående målsägandes rätt att angiva tryckfrihetsbrott eller tala därå
gälle vad i lag är stadgat.
5 §.
Finnes ej någon, som enligt 8 kap. är för brottet ansvarig, eller kan ej
stämning här i riket delgivas honom, må åklagaren eller målsäganden i stället
för att väcka åtal göra ansökan om skriftens konfiskering.
10 KAP.
Om beslag och utgivningsförbud. Om särskilda tvångsmedel.
1 §•
Förekommer anledning att tryckt skrift pa grund av tryckfrihetsbrott kan
konfiskeras, må i avbidan på beslut därom skriften läggas under beslag.
I avbidan på rättens beslut må ock,
i fall som avses i 7 kap. 7 § tredje
stycket, meddelas utgivningsförbud
för periodisk skrift.
I avbidan på rättens beslut må ock,
i fall som avses i 7 kap. 8 §, meddelas
utgivningsförbud för periodisk
skrift.
2 §•
Innan åtal för tryckfrihetsbrott väckts eller ansökan hos rätten gjorts om
skriftens konfiskering, må, om brottet hör under allmänt åtal, förordnande
enligt 1 § om beslag och utgivningsförbud meddelas av chefen för justitiedepartementet.
Han äger ock uppdraga åt tryckfrihetsombud) att meddela
förordnande om beslag.
3 §•
Förordnande, som avses i 2 §, må ej meddelas senare än en vecka efter
det skriften utgivits och granskningsexemplar av skriften enligt 4 kap. 7 §
avlämnats.
Då tryckfrihetsombud förordnat om beslag, skall anmälan därom jämte
ett exemplar av skriften skyndsamt insändas till chefen för justitiedepartementet;
denne har att genast pröva, huruvida beslaget skall äga besfånd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
63
(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Har enligt vad nedan stadgas tryckt skrift tagits i förvar, skall, så snart ske
kan, chefen för justitiedepartementet pröva, huruvida skriften skall läggas
under beslag; beslut därom må meddelas utan hinder av vad i första stycket
är stadgat.
4 §•
Då chefen för justitiedepartementet förordnat om beslag eller fastställt
beslag varom tryckfrihetsombud förordnat, skall skriften med underrättelse
om beslaget genast överlämnas till justitiekanslern. Är ej åtal väckt eller ansökan
om konfiskering av skriften gjord inom två veckor, sedan justitiekanslern
mottog underrättelsen, vare beslaget samt, om utgivningsförbud är
därmed förenat, även förbudet förfallet.
5 §•
Sedan åtal för tryckfrihetsbrott väckts eller ansökan hos rätten gjorts om
skriftens konfiskering, äge rätten förordna om beslag och utgivningsförbud
samt häva beslag eller förbud, som tidigare meddelats.
Då målet avgöres, pröve rätten, om meddelat förordnande fortfarande skall
bestå. Avvisas målet på den grund att rätten icke är behörig eller skiljer
rätten eljest målet från sig utan att prövning av skriftens brottslighet ägt
rum och finnes anledning antaga att talan om skriftens konfiskering kommer
att föras i annat mål, äge rätten bestämma att förordnandet skall bestå
under viss, av rätten utsatt tid. Väckes ej talan inom denna tid, vare förordnandet
förfallet.
6 §.
Förordnande om beslag skall innehålla uppgift å det eller de stycken i
skriften, som föranlett beslaget, och gälle endast band, del, nummer eller
häfte, vari samma stycken förekomma.
7 §•
Förordnande om beslag skall av polismyndighet genast verkställas. Beslag,
varom tryckfrihetsombud i orten förordnat, verkställes dock, innan det
blivit av chefen för justitiedepartementet fastställt, allenast i den orten.
Angående förbud mot spridande av tryckt skrift, som lagts under beslag,
är stadgat i 6 kap. 3 §.
8 §•
Verkställande av beslag å tryckt skrift skall uteslutande omfatta de för
spridning avsedda exemplaren av skriften. o
Bevis om tryckt skrifts tagande i beslag skall utan avgift tillställas saval
den, hos vilken beslaget verkställes, som det boktryckeri, där skriften tryckts.
Beviset skall innehålla uppgift å det eller de stycken i skriften, vilka föranlett
beslaget.
9 §.
Då förordnande om beslag blivit hävt eller förfallit, skall verkställighet av
beslaget genast gå åter.
10 §.
Tryckt skrift, som uppenbart innefattar enligt 7 kap. 4 § straffbart brott
mot tukt och sedlighet, må efter beslut av polismyndighet i avbidan på for
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
64
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
(ICungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
ordnande om beslag tagas i förvar. Är fara i dröjsmål, må även utan sådant
beslut åtgärd, som nu sagts, vidtagas av polisman; anmälan därom skall dock
skyndsamt göras hos polismyndigheten, vilken har att genast pröva, om
skriften skall kvarbliva i förvar.
11 §•
Anträffas vid avdelning av krigs- Anträffas vid avdelning av krigsmakten
tryckt skrift, som uppen- makten tryckt skrift, som uppenbart
innefattar sådan enligt 7 kap. bart innefattar sådan enligt 7 kap.
kap. 4 § straffbar uppvigling att kap. 4 § straffbar uppvigling att
krigsman därigenom kan förledas krigsman därigenom kan förledas
åsidosätta sin tjänsteplikt, må skrif- åsidosätta sin tjänsteplikt, må skriften
efter beslut av befälhavare, som ten efter beslut av befattningshavare,
enligt lag har bestraffningsrätt över som enligt lag har bestraffningsrätt
personal vid avdelningen, i avbidan över personal vid avdelningen, i avpå
förordnande om beslag tagas i bidan på förordnande om beslag taförvar.
Är fara i dröjsmål, må även gas i förvar. Är fara i dröjsmål, må
utan sådant beslut åtgärd som nu även utan sådant beslut åtgärd som
sagts vidtagas av annan befälha- nu sagts vidtagas av annan befattvare
av officers eller underofficers ningshavare av officers eller undergrad.
Anmälan därom skall dock officers grad. Anmälan därom skall
skyndsamt göras hos befälhavare dock skyndsamt göras hos befattsom
först sagts; denne har att genast ningshavare som först sagts; denne
pröva, om skriften skall kvarbliva i har att genast pröva, om skriften
förvar. skall kvarbliva i förvar.
12 §.
Då enligt 10 eller 11 § beslut meddelats angående tryckt skrifts tagande i
förvar, skall anmälan därom jämte ett exemplar av skriften, så snart ske
kan, överlämnas till chefen för justitiedepartementet.
13 §.
Angående beslag å periodisk skrift, som sprides i strid mot utgivningsförbud
eller uppenbart utgör fortsättning av skrift som avses med sådant förbud,
gälle vad i allmänhet är stadgat om beslag å föremål, som må förklaras
förverkat.
11 KAP.
Om enskilt anspråk.
1 §•
Enskilt anspråk i anledning av missbruk av tryckfriheten må grundas allenast
därå att den skrift, som anspråket avser, innefattar tryckfrihetsbrott. Sådant
anspråk må, om ej annat nedan stadgas, icke göras gällande mot annan
än den som enligt 8 kap. svarar för brottet. Har på grund av omständighet,
som avses i 8 kap. 10 §, ansvaret övergått å honom, må anspråket göras gällande
även mot den som före honom haft att svara, om och i den omfattning
sådant anspråk eljest enligt lag må göras gällande.
Vad i 8 kap. 12 § är stadgat i fråga om ansvar gälle ock beträffande enskilt
anspråk.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
65
(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
2 §•
För enskilt anspråk, som må göras gällande mot utgivare av periodisk
skrift eller ställföreträdare för denne, svare ock skriftens ägare. I fråga om
annan tryckt skrift svare för anspråk, som må göras gällande mot författaren
eller utgivaren, även skriftens förläggare.
3 §•
Har någon som laga ställföreträdare för juridisk person eller som förmyndare
eller god man att svara för enskilt anspråk på grund av tryckfrihetsbrott,
må anspråket göras gällande även mot den juridiska personen eller
mot den, för vilken förmyndaren eller gode mannen förordnats, om och i
den omfattning sådant anspråk eljest enligt lag må göras gällande.
4 §>
Skall någon enligt detta kapitel jämte annan svara för enskilt anspråk,
svare de en för båda och båda för en. Om bestämmande av ansvarigheten
mellan dessa inbördes gälle vad eljest är stadgat.
5 §•
Enskilt anspråk i anledning av tryckfrihetsbrott må göras gällande utan
hinder av att fråga om ansvar för brottet förfallit eller talan därom eljest
ej kan föras.
12 KAP.
Om rättegången i tryckfrihetsmål.
1 §•
Tryckfrihetsmål upptagas av rådhusrätt i stad som är säte för länsstyrelse
eller, om rådhusrätt ej finnes i staden, av den rådhusrätt inom länet, som
enligt Konungens förordnande är behörig att upptaga sådana mål. Förekommer
anledning att även annan rådhusrätt inom länet skall äga upptaga
tryckfrihetsmål, äger Konungen förordna därom.
Till tryckfrihetsmål hänföras mål angående ansvar eller enskilt anspråk
på grund av tryckfrihetsbrott så ock ansökningsmål, som avses i 9 kap. 5 §.
2 §•
I tryckfrihetsmål, vari talan föres
om ansvar, skall frågan, huruvida
skriften är brottslig, prövas av en
jury om nio medlemmar, såframt ej
parterna å ömse sidor förklara sig
vilja utan sådan prövning hänskjuta
målet till rättens avgörande. Då jury
prövar skriftens brottslighet, skall
skriften anses brottslig, om minst
sex jurymän äro ense därom.
I tryckfrihetsmål, vari talan föres
om ansvar, skall frågan, huruvida
skriften är brottslig, prövas av en
jury om nio medlemmar, såframt ej
parterna å ömse sidor förklara sig
vilja utan sådan prövning hänskjuta
målet till rättens avgörande. Då jury
prövar skriftens brottslighet, skall
skriften anses brottslig, om minst
fem jurymän äro ense därom.
Finner juryn att skriften icke är brottslig, skall den tilltalade frikännas.
Har juryn ansett skriften brottslig, skall även rätten pröva skriftens brottslighet.
År rätten av annan mening än juryn, äge rätten frikänna den tilltalade
eller hänföra brottet under mildare straffbestämmelse än den som juryn
tillämpat.
5 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 5 samt. 2 avd. Nr 30.
66
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
3 §•
För varje län skola utses jurymän,
fördelade i två grupper med sexton
jurymän i första gruppen och åtta
jurymän i andra gruppen. Jurymännen
i andra gruppen skola vara eller
hava varit nämndemän vid allmän
underrätt. För Stockholms stad och
län utses jurymän gemensamt.
För varje län skola utses jurymän,
fördelade i två grupper med sex ledamöter
i första gruppen och tre ledamöter
i andra gruppen samt för
varje ledamot två suppleanter. Ledamöter
och suppleanter i andra gruppen
skola vara eller hava varit nämndemän
vid allmän underrätt. För
Stockholms stad och län utses jurymän
gemensamt.
4 §•
Jurymännen utses genom val för en tid av fyra kalenderår.
Valet skall förrättas för Stockholms stad och län av stadsfullmäktige i
Stockholm och landstinget i Stockholms län samt för annat län av landstinget
i länet eller, då inom länet äro flera landsting eller finnes stad, som
ej deltager i landsting, av landstingen eller av landsting och stadsfullmäktige
i sådan stad. Skola enligt vad nu sagts jurymännen väljas av mer än en
valmyndighet, fördelas antalet jurymän inom vardera gruppen mellan valmyndigheterna
med ledning av folkmängden, i fråga om jurymän, som skola
utses för Stockholms stad och län, av Konungen och i andra fall av länsstyrelsen
i länet.
Valet skall företagas under året närmast före valperioden av landsting vid
lagtima möte samt av stadsfullmäktige, sedan landstinget förrättat sitt val.
Då juryman skall väljas, ankomme på rådhusrätten att göra anmälan därom
till den som har att föranstalta om valet.
5 §.
Till jurymän skola utses inom länet Till jurymän skola utses inom länet
boende svenska medborgare, som upp- boende svenska medborgare, som uppnått
tjugufem års ålder. De böra vara nått tjugufem års ålder. De böra vara
kända för omdömesgillhet, självstän- kända för omdömesgillhet, självständighet
och rättrådighet. Bland jury- dighet och rättrådighet. Bland jurymännen
böra skilda samhällsgrupper männen böra skilda samhällsgrupper
och olika delar av länet vara före- och meningsriktningar samt olika deträdda.
lar av länet vara företrädda.
Ej må den vara juryman, som är omyndig eller i konkurstillstånd.
6 §•
Juryman, som fyllt sextio år, äge avsäga sig uppdraget. Vill juryman eljest
avgå, pröve rådhusrätten, om giltigt hinder föreligger för honom att utöva
uppdraget. Upphör juryman att vara valbar, vare uppdraget förfallet.
7 §•
Avgår juryman eller upphör han att vara valbar, skall inom den grupp av
jurymän, som den avgångne tillhörde, valmyndigheten utse annan i hans
ställe för återstoden av valperioden. Valet må i landstingets ställe företagas
av dess förvaltningsutskott; dock gälle sådant val allenast för tiden intill
landstingets näst infallande lagtima möte.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
67
(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
8 §•
Klagan över val av juryman skall föras hos rådhusrätten. Ehuru klagan
ej föres, pröve rätten den valdes behörighet.
Beträffande fullföljd av talan mot rådhusrätts beslut i fråga, som avses i
första stycket, gälle vad i lag är stadgat om fullföljd av talan mot underrätts
beslut i rättegång. Mot hovrätts beslut må talan ej föras.
Föres klagan, lände valet dock till efterrättelse, om ej rätten förordnar
annat.
9 §.
De som äro utsedda till jurymän De som äro utsedda till jurymän
skola uppföras å en jurymannalista. skola uppföras å en jurymannalista.
I denna skall varje grupp upptagas I denna skola grupperna upptagas
särskilt. särskilt samt för varje ledamot an
givas
de jurymän som äro suppleanter
för denne.
10 §.
Då mål vari jury skall deltaga förekommer, skall rätten föredraga jurymannalistan
samt till behandling upptaga frågan, huruvida jäv föreligger
mot någon som finnes upptagen på listan. Angående jäv mot juryman gälle
vad i lag är stadgat om domare.
Därefter skall juryn bildas av de
ojäviga jurymännen sålunda att vardera
parten äger utesluta tre jurymän
inom den första gruppen och en inom
den andra samt rätten genom
lottning bland de övriga uttager så
många till suppleanter att sex kvarstå
i den första gruppen och tre i den
andra.
U §.
Äro å ena sidan flera parter och
vill endast någon av dem begagna sin
uteslutningsrått, gälle den uteslutning
han företager åven för de övriga.
Vilja medparter utesluta olika
jurymän och kunna de ej enas, företage
rätten uteslutningen genom lottning.
12 §. 11 §.
Ej må någon utan laga förfall undandraga sig att tjänstgöra i jury.
Kan på grund av jäv eller laga förfall
för juryman nödigt antal ledamöter
i någon grupp ej erhållas, nämne
rätten för varje juryman som erfordras
tre till jurymän inom gruppen
behöriga .personer. Av de sålunda
nämnda äge vardera parten utesluta
en. Ej må till juryman nämnas någon
som förut i samma mål uteslutits.
Är jury man, som utsetts till ledamot
i jury, av jäv eller laga förfall
hindrad att tjänstgöra och föreligger
sådant hinder även för hans suppleanter,
äge rätten kalla annan till
suppleant inom gruppen utsedd juryman
eller, om sådan ej finnes, någon
som är därtill valbar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
68
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
(Kungl. Maj.ts förslag.)
13 §.
Förekomma samtidigt flera mål,
vari jury skall deltaga, må med parternas
samtycke rätten förordna att
samma jury skall tjänstgöra i alla
målen. Skall jury utses gemensamt
för flera mål, äge vad i 11 § är stadgat
om uteslutning av juryman i mål,
vari å ena sidan åro flera parter, motsvarande
tillämpning.
U §.
Föres i mål om ansvar jämväl talan
om enskilt anspråk mot annan
än den tilltalade, skola de åtgärder
av svarandepart, som avses i 2 § första
stycket, 10 § andra stycket och
12 § andra stycket, ankomma på den
tilltalade.
Då talan utan samband med åtal
föres om tryckt skrifts konfiskering
eller om enskilt anspråk gälle om rättegången
i sådant mål vad i 2 och 10
—13 §§ är föreskrivet; har skriftens
brottslighet tidigare prövats i mål om
ansvar för tryckfrihetsbrott, skall
dock prövning av skriftens brottslighet
ej ånyo äga rum. I ansökningsmål
skall den uteslutning av jurymän,
som eljest ankommer på parterna
företagas av rätten genom lottning.
(Utskottets förslag.)
12 §.
Föres i mål om ansvar jämväl talan
om enskilt anspråk mot annan
än den tilltalade och vill endast någon
av dem utan juryprövning hänskjuta
målet till rättens avgörande,
gälle å svarandesidan vad den tilltalade
bestämmer.
Då talan utan samband med åtal
föres om tryckt skrifts konfiskering
eller om enskilt anspråk, gälle om
rättegången i sådant mål vad i 2, 10
och 11 §§ är föreskrivet; har skriftens
brottslighet tidigare prövats i
mål om ansvar för tryckfrihetsbrott,
skall dock prövning av skriftens
brottslighet ej ånyo äga rum.
15 §. 13 §.
Närmare bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål meddelas i särskild
lag, stiftad i den ordning 87 § regeringsformen föreskriver.
Äro inom samma län flera rådhusrätter, vilka äga upptaga tryckfrihetsmål,
skola de uppgifter, som avses i 4, 6, 8 och 9 §§, fullgöras av den rådhusrätt
Konungen bestämmer.
13 KAP.
Om utrikes tryckta skrifter.
1 §•
Skrift, som tryckts utom riket, skall anses här utgiven, då den på sätt i
1 kap. 6 § sägs blivit utlämnad för spridning inom riket.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
69
(Kungl. Maj:ts förslag.)
2
Är periodisk skrift, som tryckes
utom riket, huvudsakligen avsedd för
spridning inom riket, gälle i tillämpliga
delar vad i 5 kap. är stadgat om
periodisk skrift; vad där sägs om
ägares behörighet skall icke äga tilllämpning.
För utgivning här i riket av annan
fordras ej utgivningsbevis. Finnes så
tillämpas vad i första stycket sägs.
(Utskottets förslag.)
§•
Är periodisk skrift, som tryckes
utom riket, huvudsakligen avsedd för
spridning inom riket, gälle i tillämpliga
delar vad i 5 kap. är stadgat; vad
där sägs om ägares behörighet skall
icke äga tillämpning.
utom riket tryckt periodisk skrift erdant
bevis, skall i fråga om skriften
3 §.
Vad i denna förordning är stadgat om boktryckares ansvarighet skall i
fråga om skrift, som tryckts utom riket, avse den som låtit utlämna skriften
för spridning inom riket eller, om det ej kan visas vem han är eller han
ej, då skriften här utgavs, ägde hemvist inom riket, den som enligt 6 kap.
är att anse som utspridare.
4
Av periodisk skrift, för vilken utgivningsbevis
skall finnas eller ändock
utfärdats, skall granskningsoch
arkivexemplar avlämnas enligt
vad därom är i 4 kap. 7 § föreskrivet.
Vad nu sagts gälle ock skrift, som ej
är periodisk, om skriften helt eller
till någon del är avfattad på svenska
språket och ej införes allenast i enstaka
exemplar.
Den i första stycket föreskrivna
skyldigheten skall i fråga om periodisk
skrift åvila utgivaren och beträffande
annan skrift förläggaren
eller, om förläggare ej finnes, den
som låtit utlämna skriften för spridning
inom riket. Fullgöres ej sådan
skyldighet, äge vad i 4 kap. 8 och
9 §§ är stadgat motsvarande tillämpning.
5
Bestämmelsen i 1 kaj). 1 § andra
stycket angående meddelande av uppgifter
och underrättelser för offentliggörande
i tryckt skrift skall gälla
även meddelande för offentliggöran
-
§•
Av periodisk skrift, för vilken utgivningsbevis
skall finnas eller ändock
utfärdats, skall granskningsexemplar
avlämnas enligt vad därom
är i 4 kap. 7 § föreskrivet. Vad nu
sagts gälle ock skrift, som ej är periodisk,
om skriften helt eller till någon
del är avfattad på svenska språket
samt ej införes allenast i enstaka
exemplar.
Den i första stycket föreskrivna
skyldigheten skall i fråga om periodisk
skrift åvila utgivaren och beträffande
annan skrift förläggaren
eller, om förläggare ej finnes, den
som låtit utlämna skriften för spridning
inom riket. Fullgöres ej sådan
skyldighet, äge vad i 4 kap. 8 § är
stadgat motsvarande tillämpning.
Angående skyldighet att avlämna
för bibliotek avsedda exemplar av
skrift, som tryckts utom riket, meddelas
bestämmelser i lag.
§•
Bestämmelsen i 1 kap. 1 § andra
stycket angående meddelande av uppgifter
och underrättelser för offentliggörande
i tryckt skrift skall gälla
även meddelande för offentliggöran
-
70
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
(Kungl. Maj:ts förslag.)
de i skrift, som tryckes utom riket,
om ej meddelandet avser förhållande,
vars röjande skulle innefatta brott
mot rikets säkerhet eller varom meddelaren
eljest enligt lag eller författning
haft att iakttaga tystnad. Är
meddelandet i sådant hänseende
straffbart, gälle vad därom är stadgat.
Har meddelandet icke blivit infört
i skriften och innefattar det ärekränkning
mot enskild person, gälle
om ansvar för sådan ärekränkning
vad i lag är stadgat.
I övrigt skall i fråga om skrift, som
tryckts utom riket och här utgives,
i tillämpliga delar gälla vad i 1 kap.,
3 kap., 4 kap. 10 §, 5 kap. 12 och
13 §§, 6 kap., 7 kap., 8 kap. 1, 2, 5-—7
och 10—12 §§ samt 9—12 kap. är föreskrivet.
(Utskottets förslag.)
de i skrift, som tryckes utom riket,
om ej meddelandet avser förhållande,
vars röjande skulle innefatta brott
mot rikets säkerhet eller varom meddelaren
eljest enligt lag haft att iakttaga
tystnad. Är meddelandet i sådant
hänseende straffbart, gälle vad därom
är stadgat. Har meddelandet icke
blivit infört i skriften och innefattar
det ärekränkning mot enskild person,
gälle om ansvar för sådan ärekränkning
vad i lag är stadgat.
I övrigt skall i fråga om skrift, som
tryckts utom riket och här utgives, i
tillämpliga delar gälla vad i 1 kap.,
3 kap., 4 kap., 9 §, 6 kap., 7 kap., 8
kap. 1, 2, 5—7 och 10—12 §§ samt
9—12 kap. är föreskrivet.
14 KAP.
Allmänna bestämmelser.
1 §•
Vad i lag är stadgat om resning i mål i allmänhet gälle, utan hinder av
att jury prövat skriftens brottslighet, även dom i tryckfrihetsmål.
Beviljas resning i mål, vari jury prövat skriftens brottslighet, och grundas
resningen på omständighet som kan antagas hava inverkat på jury*
prövningen, förordne högsta domstolen att målet skall ånyo upptagas inför
jury av den rätt som först dömt i målet; dock äge högsta domstolen, då
resning beviljas till den tilltalades förmån och saken finnes uppenbar, omedelbart
ändra domen.
2
Då på grund av högre rätts beslut
tryckfrihetsmål, vari jury deltagit,
skall ånyo upptagas inför jury av den
rätt som först dömt i målet, gälle om
juryns tillsättande vad i 12 kap. 10
—14 §§ är stadgat.
§•
Då på grund av högre rätts beslut
tryckfrihetsmål, vari jury deltagit,
skall ånyo upptagas inför jury av
den rätt som först dömt i målet, gälle
om juryns tillsättande vad i 12
kap. 10—12 §§ är stadgat.
3 §•
Tryckfrihetsmål och annat mål om brott mot bestämmelserna i denna förordning
skola alltid skyndsamt behandlas.
4 §•
Böter och viten som ådömas enligt denna förordning tillfalla kronan.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
71
(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
5 §•
I allt varom bestämmelse ej meddelats i denna förordning eller i särskild
lag, som utfärdas med stöd därav, gälle vad i lag eller författning eljest är
stadgat.
Utlänning vare, såvitt ej annat följer av denna förordning eller annan lag
eller författning, likställd med svensk medborgare.
6 §.
Med lag förstås i denna förordning
stadgande, som, i den ordning för
varje särskilt fall är föreskriven, tillkommit
genom samfällt beslut av
Konungen och riksdagen.
Övergångsbestämmelser.
Utan hinder av den nu antagna förordningen skall den äldre tryckfrihetsförordningen
fortfarande gälla till årets utgång.
Vid tillämpningen av den nya förordningen skall i övrigt följande iakttagas.
Har boktryckeri blivit behörigen anmält enligt den äldre förordningen, erfordras
ej, så länge boktryckeriet bibehålies i överensstämmelse med vad sålunda
anmälts, anmälan enligt den nya förordningen.
Utgivningsbevis, som enligt den äldre förordningen meddelats utgivare av
periodisk skrift, skall anses som utgivningsbevis enligt den nya förordningen.
Vad i denna föreskrives om skyldighet för skriftens ägare att göra anmälan
om utgivare skall äga tillämpning först då ny utgivare utses.
I fråga om ansvarigheten för tryckt skrift, som utgives medan den äldre
förordningen ännu är gällande, skall denna äga tillämpning.
Angående beståndet av kvarstad, som meddelas medan den äldre förordningen
ännu är gällande, skall denna tillämpas. Lag samma vare i fråga om
indragning vid trupp eller ombord å flottans fartyg av tryckt skrift, varom
förordnande meddelas medan den äldre förordningen ännu är gällande.
Tryckfrihetsmål, vari talan väckes medan den äldre förordningen ännu är
gällande, skall behandlas enligt den äldre förordningen. Skall enligt denna
jury medverka men har jury ännu ej utsetts, då den äldre förordningen upphör
att gälla, skall den nya förordningen äga tillämpning; är den underrätt,
som upptagit målet, icke tillika behörig enligt den nya förordningen, skall
målet för fortsatt handläggning hänvisas till underrätt, som enligt den nya
förordningen är behörig.
De åtgärder, som erfordras för val av jurymän enligt den nya förordningen
skola vara slutförda före årets utgång. Konungen meddelar därom närmare
bestämmelser.
I övrigt skall i fråga om övergången till den nya förordningen lända till
efterrättelse vad i motsvarande fall eljest är stadgat eller anses gällande.
Bestämmelserna i 5 och 35 §§ lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar upphöra vid
årets utgång att gälla.
opaginerad Kontrollera mot PDF
72
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
2) Förslag
till
ändrad-lydelse av 108 och 109 §§ regeringsformen samt 70, 71 och 73 §§
riksdagsordningen.
(Nuvarande lydelse.1) (Föreslagen lydelse.)
Regeringsformen.
§ 108.
Lagtima riksdag skall vart fjärde
år, på sätt i riksdagsordningen sägs,
förordna sex för kunskaper och
lärdom kända personer att jämte
justitieombudsmannen, som bland
dem förer ordet, utöva vård över
tryckfriheten. Av dessa kommitterade
skola två, utom justitieombudsmannen,
vara lagfarna. Tryckfrihetskommittén
må icke fatta beslut utan
att, jämte justitieombudsmannen,
minst tre kommitterade deltaga i beslutet.
§ 109.
Lagtima riksdag kan ej utan egen
begäran upplösas förrän den varit
fyra månader tillsammans, därest icke
Konungen, såsom i riksdagsordningen
sägs, förordnar om nya val till
båda kamrarna, eller den ena av dem,
i vilka fall riksdagen skall, med bibehållande
av sin egenskap utav lagtima,
sammanträda å den tid inom
tre månader från det riksdagen blev
upplöst, som Konungen bestämmer,
samt må ej vidare av Konungen upplösas
förr än efter fyra månader från
det senare sammanträdets början.
Urtima riksdag äger Konungen, när
Han för gott finner, åtskilja, och vare
urtima riksdag alltid upplöst, innan
tid för lagtima riksdags sammanträde
infaller.
§ 108.
Lagtima riksdag kan ej utan egen
begäran upplösas förr än den varit
fyra månader tillsammans, därest icke
Konungen, såsom i riksdagsordningen
sägs, förordnar om nya val
till båda kamrarna, eller den ena av
dem, i vilka fall riksdagen skall, med
bibehållande av sin egenskap utav
lagtima, sammanträda å den tid inom
tre månader från det riksdagen
blev upplöst, som Konungen bestämmer,
samt må ej vidare av Konungen
upplösas förr än efter fyra månader
från det senare sammanträdets
början.
Urtima riksdag äger Konungen,
när Han för gott finner, åtskilja, och
vare urtima riksdag alltid upplöst,
innan tid för lagtima riksdags sammanträde
infaller.
1 Se SFS 1945: 825. 826.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
73
(Nuvarande lydelse.)
Där så oförmodat skulle hända, a''tt
riksdag före det nya statsregleringsårets
inträdande icke hade staten
reglerat eller ny bevillning sig åtagit,
fortfare den förra statsregleringen
och bevillningen, till dess ny statsreglering
och bevillning beslutats.
(Föreslagen lydelse.)
§ 109.
Där så oförmodat skulle hända, att
riksdag före det nya statsregleringsårets
inträdande icke hade staten
reglerat eller ny bevillning sig åtagit,
fortfare den förra statsregleringen
och bevillningen, till dess ny statsreglering
och bevillning beslutats.
Riksdagsordningen.
§ 70.
Lagtima riksdag skall vart fjärde
år förordna sex för kunskaper och
lärdom kända personer att, jämte
justitieombudsmannen, som bland
dem förer ordet, utöva vård över
tryckfriheten. Dessa kommitterade,
av vilka två utom justitieombudsmannen,
skola vara lagfarna, väljas
medelst omröstning genom tjugufyra
valmän, därav vardera kammaren inom
sig utser tolv. Avgår mellan riksdagarna
någon bland kommitterade,
välja de övriga till det lediga rummet
en behörig person.
§ 71.
1. De sex fullmäktige i riksbanken,
vilka enligt 72 § regeringsformen
skola utses av riksdagen, väljas å
lagtima riksdag för tiden från valet,
till dess sådant val under tredje året
därefter försiggått. Två av de utav
riksdagen utsedde fullmäktige skola
årligen avgå. Har av riksdagen utsedd
fullmäktig före utgången av
den bestämda tjänstgöringstiden avgått,
eller har ansvarsfrihet honom
vägrats, anställes val för den tid,
som för honom återstått.
2. Riksdagen skall jämväl välja
fullmäktige att, jämlikt särskilt reglemente,
förvalta riksgäldskontorets
medel och tillhörigheter. Dessa fullmäktige
skola vara sju och väljas å
lagtima riksdag för tiden från valet,
till dess sådant val under tredje året
därefter försiggått. Ordförande bland
fullmäktige väljes särskilt. Av de öv
-
§ 70.
1. De sex fullmäktige i riksbanken,
vilka enligt 72 § regeringsformen
skola utses av riksdagen, väljas
å lagtima riksdag för tiden från valet,
till dess sådant val under tredje
året därefter försiggått. Två av de utav
riksdagen utsedde fullmäktige skola
årligen avgå. Har av riksdagen utsedd
fullmäktig före utgången av den
bestämda tjänstgöringstiden avgått,
eller har ansvarsfrihet honom vägrats,
anställes val för den tid, som för
honom återstått.
2. Riksdagen skall jämväl välja
fullmäktige att, jämlikt särskilt reglemente,
förvalta riksgäldskontorets
medel och tillhörigheter. Dessa fullmäktige
skola vara sju och väljas å
lagtima riksdag för tiden från valet,
till dess sådant val under tredje året
därefter försiggått. Ordförande bland
fullmäktige väljes särskilt. Av de öv
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
74
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
(Nuvarande lydelse.)
riga sex skola två årligen avgå. Har
fullmäktig före utgången av den bestämda
tjänstgöringstiden avgått, eller
har ansvarsfrihet honom vägrats,
anställes val för den tid, som för honom
återstått. Då val av ordförande
äger rum, utses denne före övriga
fullmäktige.
3. Val av fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret verkställas genom
fyrtioåtta valmän, av vilka vardera
kammaren inom sig utser tjugufyra.
Valen ske med slutna sedlar.
Val för längre tjänstgöringstid verkställes
före val för kortare. Avgående
fullmäktig kan återväljas.
4. Fullmäktige välje själva bland
sig vice ordförande; ägande den, som
bland fullmäktige förer ordet, avgörande
röst, därest i frågor, som hos
fullmäktige komma under omröstning,
rösterna för två skiljaktiga meningar
utfalla lika.
§ 73.
På samma gång och på lika sätt,
som fullmäktige enligt §71 av riksdagen
utses, tillsättas jämväl suppleanter,
att, vid inträffande förfall
för dem, träda i deras ställe nämligen
för de av riksdagen valda fullmäktige
i riksbanken tre och för fullmäktige
i riksgäldskontoret likaledes
tre. För fullmäktig i riksbanken, som
utsetts till förste deputerad, utses
suppleant på sätt i § 72 regeringsformen
föreskrives och för tid, som
fullmäktige i riksbanken äga bestämma.
För varje enligt §72 utsedd revisor
väljes en suppleant att vid förfall
för honom inträda. Vid förfall för
både revisor och hans suppleant bestämmes
övriga suppleanters tjänstgöring
av den ordning, i vilken de
blivit valda.
(Föreslagen lydelse.)
riga sex skola två årligen avgå. Har
fullmäktig före utgången av den bestämda
tjänstgöringstiden avgått, eller
har ansvarsfrihet honom vägrats,
anställes val för den tid, som för honom
återstått. Då val av ordförande
äger rum, utses denne före övriga
fullmäktige.
3. Val av fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret verkställas genom
fyrtioåtta valmän, av vilka vardera
kammaren inom sig utser tjugufyra.
Valen ske med slutna sedlar.
Val för längre tjänstgöringstid verkställes
före val för kortare. Avgående
fullmäktig kan återväljas.
4. Fullmäktige välje själva bland
sig vice ordförande; ägande den, som
bland fullmäktige förer ordet, avgörande
röst, därest i frågor, som hos
fullmäktige komma under omröstning,
rösterna för två skiljaktiga meningar
utfalla lika.
§ 71.
På samma gång och på lika sätt,
som fullmäktige enligt 70 § av riksdagen
utses, tillsättas jämväl suppleanter,
att, vid inträffande förfall
för dem, träda i deras ställe, nämligen
för de av riksdagen valda fullmäktige
i riksbanken tre och för fullmäktige
i riksgäldskontoret likaledes
tre. För fullmäktig i riksbanken, som
utsetts till förste deputerad, utses
suppleant på sätt i 72 § regeringsformen
föreskrives och för tid, som
fullmäktige i riksbanken äga bestämma.
§ 73.
För varje enligt 72 § utsedd revisor
väljes en suppleant att vid förfall
för honom inträda. Vid förfall för
både revisor och hans suppleant bestämmes
övriga suppleanters tjänstgöring
av den ordning, i vilken de
blivit valda.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
75
(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Övergångsbestämmelse.
Vad 108 § regeringsformen och 70 §
riksdagsordningen, i deras äldre lydelse,
innehålla om tryckfrihetskommittén
skall alltjämt tillämpas, så
länge den äldre tryckfrihetsförordningen
fortfarande gäller eller eljest
enligt övergångsbestämmelserna till
den nya tryckfrihetsförordningen åtgärd
ankommer på tryckfrihetskommittén.
B) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ville hemställa,
att Kungl. Maj :t till nästa års riksdag måtte framlägga
förslag till lag angående skyldighet för boktryckare att
avlämna för bibliotek avsedda exemplar av tryckt skrift och
att vad i motionen 1:388 hemställts härvid måtte beaktas;
C) att riksdagen i anledning av motionen I: 386 i skrivelse
till Kungl. Maj :t ville hemställa om utredning av frågan om
överlämnande av granskningsexemplar av tryckt skrift till
norrländskt bibliotek; samt
D) att motionerna
1) 1:383,
2) 1:384,
3) 1:385 och 11:548,
4) I: 387 och II: 549,
5) 1:390 och 11:550 samt
6) 11:547,
i den mån de icke blivit besvarade genom vad utskottet
ovan under A) hemställt, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 18 juni 1948.
På konstitutionsutskottets vägnar:
HARALD HALLÉN.
opaginerad Kontrollera mot PDF
76
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Karl August Johanson, Herlitz, Mattsson,
Lindén, Sandberg, Bror Nilsson, Sjö, Damström, Wahlund* och Holmbäck;
samt
från andra kammaren: herrar Hallén, von Friesen, Nilsson i Göteborg,
Norén, Spångberg, Håstad, Dickson, Hansson i Skediga, fröken Nygren och
herr Haeggblom. ö
Ej närvarande vid justeringen.
Reservationer:
Vid avd. Al):
Beträffande författningens rubrik m. m.
av herrar Herlitz, Sjö och Håstad, som anfört följande:
Namnet »tryckfrihetsförordning» var naturligt på den tid, då praktiskt
taget all lagstiftning ägde rum genom »förordningar». Numera betecknar
detta ord författningar av lägre valör än lagar. Det är vid sådant förhållande
oegentligt att bibehålla den traditionella rubriken. Tryckfrihetslagstiftningens
särskilda helgd bör i stället, på sätt föreslogs redan i 1912 års betänkande,
markeras genom användande av rubriken tryckfrihetsordningen, som naturligt
anknyter till orden riksdagsordning och successionsordning.
Vi hemställa därför,
att riksdagen antager följande förslag till ändrad lydelse av §§ 85 och
86 regeringsformen:
§ 85.
Såsom grundlagar---den tryckfrihetsordning, som---fast
ställa.
§ 86.
Med tryckfrihet---i tryckfrihetsordningen annorlunda stadgas.
att i förslaget till tryckfrihetsförordning rubriken tryckfrihetsförordning
utbytes mot tryckfrihetsordning och
att där i lagtexten orden »denna förordning» förekomma, de utbytas mot
»denna tryckfrihetsordning».
Beträffande 1 kap.:
1 § 2 stycket
av herr Herlitz och fröken Nygren, som anfört:
Andra stycket i denna § går långt utom ramen för gällande tryckfrihetsrätt,
då den stadgar en allmän frihet att »meddela uppgifter och underrättelser
i vad ämne som helst» till »författare», »utgivare» och »redaktioner»,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
77
så snart det sker »för offentliggörande i tryckt skrift». Vad eljest i lag eller
författning må vara stadgat om hinder för meddelelser människorna emellan
och om straff därför göres sålunda (med de undantag som stadgas i 7 kap.
3 §) kraftlöst, när meddelandet sker »för offentliggörande i tryckt skrift».
Denna regel har en utomordentlig, svåröverskådlig räckvidd. För de fall
där offentliggörande i tryckt skrift sedermera äger rum innebär den visserligen
ingen egentlig förändring; i dessa fall går även enligt gällande rätt
meddelaren fri. Det nya är, att han går fri även om något offentliggörande i
tryckt skrift ej äger rum. Därmed avstår lagstiftningen från att beivra
allsköns gärningar, som i verkligheten i intet avseende skilja sig från dem
som drabbas av straffbud i strafflagen (ofta ganska stränga sådana). Den
torde även förtaga verkan av civila förpliktelser som t. ex. gå ut på att
någonting skall hemlighållas. Det behöves blott, försåvitt det är fråga om
ett eljest straffbart förfarande, att till det enligt lag obehöriga meddelandet
knytes den förklaringen att det bör återgivas i tryck: »det här borde du
skriva om!» Hur osannolikt det än kan te sig att sådan publicering kommer
att ske, är meddelaren, om en sådan förklaring gjorts, oåtkomlig. Och även
om det icke är klart att meddelandet skett i och för offentliggörande, ter
det sig mycket ovisst om meddelaren mot sitt bestridande kan fällas, när
han påstår sig ha haft sådant syfte (se prop. s. 53—55).
Trots de farhågor för ett otillbörligt utnyttjande som det föreslagna stadgandet
ingiver, hava vi dock funnit det kunna godtagas till den del det tjänar
säkerställandet av pressens tillgång till nyhetsmaterial. Men betänkligheterna
bliva avgörande i fråga om friheten att lämna meddelanden till vilken
»författare» som helst. Här är det ej fråga om en något så när klart
avgränsad krets av mottagare. Vem som helst är »författare» i lagens mening;
var och en måste nämligen antagas kunna bliva författare av en tryckt
skrift. Departementschefen förklarar visserligen att det är »nödvändigt att
angiva den krets av personer, till vilken meddelandet får lämnas» (s. 109);
men genom att privilegiera meddelanden till vilken »författare» som
helst har han i själva verket avstått från varje begränsning.
Det är ej nog med att den som begagnar sig av den i 1 § 2 st. stadgade
friheten själv blir straffri. Den som obehörigen röjer honom straffas med
böter upp till 500 kronor (3 kap. 5 §).
Med stöd av vad nu anförts hemställes,
att 1 § 2 st. får följande lydelse:
»Det skall----offentliggörande i periodisk tryckt skrift till dess utgivare
eller---som helst.»
2 § 2 stycket
av herrar Hallen, Karl August Johanson, Mattsson, Sandberg, Sjö, Damström,
Norén och fröken Nygren, som under hänvisning till de av departementschefen
anförda skäl yrkat, att stycket skall erhålla följande lydelse:
Ej heller vare tillåtet för myndighet eller annat allmänt organ att på
grund av skrifts innehåll, genom åtgärd som icke äger stöd i denna för
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
78
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
ordning, hindra tryckning eller utgivning av skriften eller dess spridning
bland allmänheten.
Beträffande 2 kap.:
av herr Herlitz, som anfört följande:
Det må med tillfredsställelse konstateras, att förslaget, i vad angår allmänna
handlingars offentlighet, icke innehåller större förändringar i gällande
rätt. De förändringar som föreslås äro i väsentliga delar väl motiverade.
På vissa punkter finnes emellertid anledning till kritik, bl. a. så tillvida,
att förslaget företager opåkallade ändringar i gällande rätt; sådana
synas böra undvikas i en lagstiftning som till skillnad från en stor del av
den egentliga tryckfrihetslagstiftningen kommer till utomordentligt vidsträckt
tillämpning hos alla slags myndigheter.
Beklagligtvis har den korta tid som av Kungl. Maj :t lämnats för behandling
av tryckfrihetsförordningen (den största lagstiftningsuppgift konstitutionsutskottet
stått inför sedan i vart fall 75 år tillbaka) icke lämnat tid
för en så omsorgsfull granskning som erfordrats; för mig, med den speciella
erfarenhet jag har om lagstiftningen angående allmänna handlingars offentlighet,
har denna olägenhet särskilt framträtt vid behandlingen av kap.
2. När utskottet gick att fatta definitiva beslut rörande detta kapitel, fann
det icke längre tid att pröva de invändningar jag hade att göra utan såg sig
i huvudsak föranlåtet att utan ändring godtaga propositionen.
I detta läge måste jag avstå från framläggande av avvikande förslag
(desto hellre som mina önskemål avse ämnen som äro av jämförelsevis
mindre betydelse och i varje fall vid denna sena tidpunkt icke lära kunna
tilldraga sig riksdagens uppmärksamhet). Men jag kan icke underlåta
att anmäla, vad jag funnit vara i behov av ändring.
Sedan numera reglerna om allmänna handlingars offentlighet helt lösgjorts
från sitt konstlade sammanhang med reglerna om tryckfriheten (rätten
att av tryck utgiva sådana handlingar, som förut reglerades i 2 § 1 :o,
har överflyttats till 1 kap. 1 §), borde tiden ha varit inne att markera deras
särart exempelvis genom att upptaga dem i ett sista kapitel. Därmed skulle
man förebygga den ständigt framträdande missuppfattningen att reglerna
om allmänna handlingars offentlighet sammanhänga med rätten att utgiva
tryckta skrifter.
1 § 1 st. Det av ålder erkända syftet med allmänna handlingars offentlighet
skulle bäst hava uttryckts med orden: »till främjande av ett fritt meningsutbyte
och en allsidig upplysning om allmänna angelägenheter». Jfr
NJA 1945 s. 2 ff.
5 § 1 st. Det leder till svåröverskådliga konsekvenser att en handling alltid
anses »inkommen» då den mottagits av den som har att »taga befattning
med mål eller ärende, till vilket handlingen hänför sig».
5 § 2 st. Att en handling anses »upprättad» först då den »expedierats»
är en olycklig och vilseledande legaldefinition, föranledd av att i 2 § tidpunkten
för offentlighållandet bestämts till »upprättandet». Man åsyftar
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
79
ingen ändring i gällande rätt, men når resultatet genom uppställande av icke
alldeles lättfattliga regler.
»Om expedition ej äger rum». Uttrycket betyder ordagrant: då i ärendet
ingen expedition utfärdats. Men meningen är att den ifrågavarande handlingen
ej expedieras. Detta kunde uttryckas med orden: »om den ej expedieras».
6 § 2 st. innebär att vissa regler om domstolars beslut och handlingar
(sekretesslagen § 35) utsträckes till att gälla även andra handlingar. I vad
angår förvaltningsmyndigheternas beslut innebär regeln endast en vilseledande
upprepning av vad som står i 5 §. I vad angår protokoll m. m., innebär
den däremot en fullkomligt opåkallad utvidgning av sekretessen för sådana
utöver vad som stadgas i 5 § 2 st.; den där befintliga huvudregeln om
protokoll torde genom regeln i 6 § 2 st. i de allra flesta fall bli verkningslös.
9 § 1 st. Att framställning om handlings utbekommande skall »göras hos»
myndighet (nu heter det »prövas av») bortskymmer lagens påtagliga syfte
att framställning får göras helt formlöst, t. ex. hos registrator.
9 § 2 st. Kretsen av dem som ha att omedelbart utlämna handlingar har
beskrivits på ett sätt, som vid jämförelse med gällande rätt ger intrycket av
att kretsen blivit trängre. Detta lärer dock ej hava avsetts; men vartill tjänar
då ändringen? -— Befattningshavaren har att »besluta»; i gällande rätt
har man däremot varit angelägen att ej beteckna hans åtgärd, utan endast
myndighetens som »beslut».
11 § 2 st. uppställer för besvär över statsmyndigheters beslut en svårtolkad
regel om instansordning (vad menas t. ex. med »styrelse»?), som endast
i ytterst sällsynta undantagsfall kan bli tillämplig men i sådana fall leder
till onödig omgång. Det hade varit bäst att för sådana fall bibehålla den
enkla regeln att besvären få anföras direkt hos regeringsrätten.
10 §
av herrar Sandberg, Sjö, Damström, Nilsson i Göteborg och Norén, som
under hänvisning till de av departementschefen anförda skäl yrkat, att paragrafen
skall erhålla den i propositionen föreslagna lydelsen.
U §
av herrar Karl August Johanson, Herlitz, fröken Nygren och herr Hseggblom,
som anfört följande:
Kvalificerad hemligstämpling — d. v. s. sådan hemligstämpling som ej
endast har karaktären av en oförbindande anvisning åt den som får den
hemligstämplade handlingen i sin hand utan verkligen skall lända till efterrättelse
— kan nu av Kungl. Maj:t anordnas »där det finnes av särskilda
förhållanden påkallat till beredande av trygghet mot obehörigt utlämnande».
Enligt förslaget skall den endast få förekomma beträffande handlingar »vilkas
hemlighållande för rikets säkerhet är av synnerlig betydelse». Denna begränsning
synes äventyrlig. Det är på åtskilliga områden, där ej rikets
opaginerad Kontrollera mot PDF
80
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
säkerhet står på spel, av vital betydelse, att den myndighet, från vilken en
handling utgår, kan säkerställa sig mot att andrå myndigheter och befattningshavare,
i vilkas hand handlingen kommer, utlämna den därför att de
icke äro i stånd att bedöma dess innebörd och de skäl som tala för hemlighållande.
Väl kan man antaga, att de skola behandla hemligstämplade
handlingar varsamt även då hemligstämplingen ej är bindande. Men någon
säkerhet härför gives icke; man måste alltid räkna med möjligheten att den
befattningshavare, som har att besluta om utlämnande, kommer till ett
annat resultat och — då han har att träffa sitt avgörande under tjänstemannaansvar
— handlar därefter. Vi hemställa därför,
att 14 § 2 st. — i överensstämmelse med gällande rätt — erhåller följande
lydelse:
»Beträffande särskilda slag av handlingar äge Konungen, där det finnes
av särskilda förhållanden påkallat, förordna att viss myndighet skall pröva
frågan om utlämnande. Har —---myndigheten.»
Beträffande 5 köp.:
JO § 2 stycket
av herr von Friesen, som dels ansett, att i utskottets utlåtande bort anföras
följande angående detta stycke:
Svenska tidningsutgivareföreningen har i remissyttrande framhållit, att
den obligatoriska skyldigheten för utgivare att utse ställföreträdare bör inträda
först om det kan antagas att den ordinarie utgivaren under minst två
månader ej kommer att utöva befogenheten som utgivare. Föreningen framhåller,
att en föreskrift av endast en månad synes olämplig icke minst av
den anledningen att den avtalsenliga semestern för en stor del av ifrågavarande
befattningshavare kan väntas komma att uppgå till fem veckor och
redan nu i intet fall understiger en månad.
Utskottet har icke något att erinra mot den ifrågasatta ändringen.
och dels yrkat, att stycket måtte erhålla följande lydelse:
Utgivaren må —---tillkommer utgivaren.
Kan det antagas att utgivaren på grund av sjukdom eller av annan tillfällig
orsak oavbrutet under minst två månader ej kommer — -— — är
föreskrivet.
Beträffande 7 kap.:
3 § 1 stycket
av herrar Holmbäck och von Friesen.
3 § 2 stycket
av herrar Herlitz, Bror Nilsson, Wahlund, Håstad, Dickson och Hieggblom,
som anfört följande:
Såsom undantag från huvudregeln i 1 kap. 2 § föreslår utskottet i överensstämmelse
med propositionen att ansvar skall kunna utkrävas av den
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
81
som på grund av allmän befattning eller i och för utövande av allmän
tjänsteplikt erhållit kännedom om vissa förhållanden och som uppenbarar
vad han sålunda erfarit. En sådan regel är uppenbarligen nödvändig. Men
den bör gälla även för andra personer än de i propositionen avsedda. Det
synes icke rimligt, att exempelvis en banktjänsteman som utlämnar meddelanden
om enskilds bankaffärer eller den som bryter mot förbehåll om
tystnadsplikt som gjorts vid utlämnande av en hemlig handling eller den
som mot lagen med vissa bestämmelser om illojal konkurrens yppar yrkeshemligheter
eller läkare som röjer vad han erfarit om av honom behandlade
personer skall gå straffri, så snart meddelandet göres »för offentliggörande
i tryckt skrift». Det finnes ingen anledning att se sådana obehöriga
meddelanden ur annan synpunkt än dem som göras av tjänstemän in. fl.
Regeln i 3 § 2 st. bör därför göras tillämplig på envar. De betänkligheter
som möjligen kunde resas förfalla, om, i överensstämmelse med den ståndpunkt
utskottet intagit, regeln vinner tillämpning endast på tystnadsplikt
som stadgats i lag. I överensstämmelse härmed föreslås,
att 7 kap. 3 § 2 st. erhåller följande lydelse:
»Uppenbarar någon förhållande, vars röjande skulle innefatta brott mot
rikets säkerhet eller varom han eljest enligt lag haft att iakttaga tystnad,
må, ehuru sådant---stadgat.»
4 § 3 mom.
av herr Spångberg, som yrkat, att orden »modlöshet eller» skola utgå.
7—9 §§
av herr Herlitz, som anfört följande:
Det är tillfredsställande att departementschefen, till skillnad från de sakkunnige,
behjärtat behovet av särskilda åtgärder under krig och att utskottet
sträckt sin uppmärksamhet jämväl till de lägen då riket befinner
sig i krigsfara. Jag har också biträtt vad utskottet här föreslagit. Men det
har skett uteslutande med hänsyn till det tvångsläge, vari utskottet på
grund av tidens knapphet befunnit sig. Förslaget — som utarbetats i justitiedepartementet,
som ej varit föremål för remiss och som ej kunnat av utskottet
göras till föremål för tillräckligt grundlig undersökning — synes
mig i själva verket ur flera synpunkter icke tilltalande. Det är irrationellt
att principiellt göra de ingripanden som erfordras beroende av juryutslag,
som alltefter den politiska inställningen helt visst kunna utfalla mycket
olika i olika landsändar. Och om man i sådana lägen tvingas att hjälpa sig
fram med av regeringen beslutade tillfälliga utgivningsförbud (10 kap. 1 §),
som kanske meddelas i visshet om att fällande utslag ej kan förväntas och
som törhända undan för undan förnyas, innebär det att beträda en föga
tilltalande omväg. Men det har icke varit möjligt att på den korta tiden utforma
någon annan linje, och inom utskottet har ingen anslutning vunnits
6 Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 5 samt. 2 avd. Nr 30.
82
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
för tanken att nu lämna spörsmålet öppet men samtidigt bereda möjlighet
att utan grundlagsändring vidtaga de åtgärder som framdeles kunna befinnas
behövliga och lämpliga.
av herrar Holmbäck och von Friescn, som anfört:
I fråga om gestaltningen av de tryckfrihetsrättsliga förhållandena för den
händelse att krigsfara råder eller riket befinner sig i krig stå beträffande
periodiska skrifter de sakkunnigas förslag, propositionen och utskottsförslaget
på olika linjer. Ett bedömande av det inbördes värdet av de tre förslagen
torde icke kunna ske utan en undersökning av frågan vilka ingripanden
bliva möjliga enligt vart och ett av förslagen samt av frågan vilka
personer komma att företaga dessa ingripanden. En dylik undersökning ger
följande resultat.
Enligt samtliga de tre förslagen gäller beträffande varje periodisk skrift
att varje särskilt nummer, som innefattar ett tryckfrihetsbrott, kan konfiskeras.
Förekommer anledning att ett nummer på grund av tryckfrihetsbrott
kan konfiskeras, kan det i avbidan på rättens beslut läggas under beslag.
Om beslaget, som omfattar de för spridning avsedda exemplaren av
numret, ges förordnande av chefen för justitiedepartementet eller (provisoriskt)
av hans ombud. Den som är ansvarig för skriften kan givetvis anhållas
och häktas, om de i allmän lag förefintliga reglerna om anhållande
och häktning ge anledning därtill. Om jury fällt, prövas målet av domstolen
och domstolen dömer — om den icke anser sig böra frikänna — den
person, som bär ansvaret, till det straff, brottet förskyller (varvid den för
den ansvarige ofördelaktiga bestämmelsen gäller, att vad numret innehåller
skall anses hava införts med hans vetskap och vilja). I samband med domen
mot den ansvarige dömes eventuellt till konfiskation av numret. Nummer,
som tagits i beslag eller konfiskerats, omfattas icke av regeln, att förbud
för försändande genom postverket eller annan trafikanstalt icke får meddelas.
Enligt propositionen och utskottets förslag skall ytterligare följande gälla.
Förekommer anledning att ett nummer av en periodisk skrift på grund av
tryckfrihetsbrott kan konfiskeras, kan chefen för justitiedepartementet meddela
utgivningsförbud för skriften. Dylikt beslut kan meddelas även av
domstolen, sedan åtal väckts därstädes, och domstolen har även att pröva,
om utgivningsförbud, som meddelats av chefen för justitiedepartementet,
skall bestå. Har utgivningsförbud meddelats, kan beslag läggas på varje
följande nummer av skriften, som sprides, detta vare sig detta nummer
innefattar tryckfrihetsbrott eller ej. Beträffande beslaget gälla de allmänna
reglerna om föremål, som må förklaras förverkade genom brott. Detta innebär
i sin tur att beslagsreglerna i 27 kap. nya rättegångsbalken bli tillämpliga.
Enligt dessa blir det åklagaren (åklagare är justitiekansler^ som förordnar
om beslag; dock kan förordnande om beslag ges även av polismyndighet
eller i brådskande fall, där ej fråga är om försändelse, som befinner
sig i post- eller telegrafverkets vård, av polisman. För spridande av num
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
83
mer, som omfattas av utgivningsförbudet, skall ådömas straff, och ej heller
för dylikt nummer finnes rätt till försändande genom postverket eller annan
trafikanstalt.
Nu nämnda regler gälla enligt propositionen och utskottsförslaget även
beträffande varje periodisk skrift, som anses uppenbart utgöra fortsättning
av den periodiska skrift, som avses med utgivningsförbudet. Vissa förhållanden
måste emellertid här påpekas. Det viktiga diskretionära avgörandet,
huruvida en skrift uppenbarligen utgör fortsättning av en skrift, beträffande
vilken chefen för justitiedepartementet eller domstol förordnat om
utgivningsförbud, ligger hos beslagsmyndigheten, alltså hos justitiekanslern
eller eventuellt hos polismyndighet eller polisman. Chefen för justitiedepartementet
äger däremot i detta fall icke någon befogenhet. Därefter kommer
samma fråga upp inför domstol, som fattar sitt beslut efter vanlig
rättegång, alltså utan att hava hört jury. Straffpåföljd för spridande av
skrift, som anses uppenbarligen utgöra fortsättning av skrift, för vilken
meddelats utgivningsförbud, kan ådömas oavsett att vid spridandet kanske
ännu ingen myndighet ingripit mot skriften genom beslag eller åtal, och
regeln, att några särskilda inskränkningar eller villkor ej få gälla för skrifts
försändande genom postverket eller annan allmän trafikanstalt, förklaras
sakna tillämplighet i fråga om skrift, som anses vara fortsättning av under
utgivningsförbud lagd skrift, utan att därvid någon föreskrift gives att myndighet
verkligen först skall ha prövat, om skriften kan anses utgöra fortsättning
av den skrift för vilken meddelats utgivningsförbud. Avgörandet
om en skrift är fortsättning av en annan skrift synes i detta fall ligga hos
postverket. Till slut kan anmärkas att en skrift kan anses uppenbarligen
utgöra fortsättning av en skrift för vilken meddelats utgivningsförbud, även
om för den förstnämnda skriften föreligger fullgiltigt utgivningsbevis och
även om icke något av dess nummer innefattat tryckfrihetsbrott.
Granskas nu de regler, för vilka ovan redogjorts, torde det vara klart att
de stadganden, som äro gemensamma för alla de tre förslagen, ge möjlighet
till ingripanden i varje särskilt fall, då ett tryckfrihetsbrott sker. Genom
att uppräkningen i propositionen och utskottsförslaget av de gärningar, vilka
skola anses för tryckfrihetsbrott, är mycket omfattande, ge enligt propositionen
och utskottsförslaget dessa gemensamma regler möjlighet till synnerligen
vittgående ingripanden, om så skulle vara behövligt i krig eller under
krigsfara. Genom häktningsrätten mot den som är ansvarig för den periodiska
skriften, i regel utgivaren, bli dessa ingripanden mycket effektiva.
De tilläggsregler om utgivningsförbud, vilka propositionen och utskottsförslaget
innehålla, innebära för chefen för justitiedepartementet och lians
ombud såtillvida en lättnad, att de icke behöva granska följande nummer
av en skrift, för vilken meddelats utgivningsförbud. Själva den periodiska
skriften undertryckes; skulle trots utgivningsförbudet nummer av skriften
spridas, kommer justitiekanslern, polismyndighet eller polisman att ingripa.
Någon svårighet för chefen för justitiedepartementet eller hans ombud alt
granska varje särskilt nummer torde emellertid icke finnas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
84
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
Den kritik, som kan riktas mot bestämmelserna om utgivningsförbud, är
å andra sidan synnerligen stark.
De viktigaste utgivningsförbuden torde komma att bli de, som beslutas
av chefen för justitiedepartementet, alltså de administrativa förbuden. De
utgivningsförbud, som beslutas av domstol, komma nämligen icke att träda i
tillämpning förrän den dom vunnit laga kraft, genom vilken den för skriften
ansvariga dömts, det vill säga först efter lång tidsrymd. Det ter sig
stötande att ett administrativt ingripande skall kunna få den rättsverkan att
själva det företag, som förbudet träffar, skall tvingas att nedlägga sin verksamhet.
Obilligheten härutav blir så mycket mera framträdande, som någon
ersättningsrätt icke tillerkännes företaget för den händelse tryckfrihetsåtalet
beträffande det nummer, som föranlett förbudet, ogillas.
Den starkaste kritiken kan naturligen riktas mot reglerna om utgivningsförbud
beträffande periodiska skrifter, vilka anses uppenbarligen utgöra
fortsättning på en skrift, för vilken meddelats utgivningsförbud. Dessa regler
— vilka bl. a. innebära möjligheten att återuppliva transportförbudet i
en obestämdare form än tidigare tillämpats — måste komma att inom pressen
medföra en allmän känsla av osäkerhet, av rättslöshet. Pressen kommer
att känna sig helt ligga i myndigheternas hand — och detta vid en
tidpunkt, då ett klokt ord, som ginge i annan riktning än den härskande
politiken, kunde vara av det största värde för samhället. Beträffande bestämmelserna
om skrift, som anses uppenbarligen utgöra fortsättning av
skrift, för vilken gäller utgivningsförbud, torde man kunna våga göra det
uttalandet att de varken materiellt eller formellt fylla de krav, som böra
ställas på grundlagsstadganden. Det torde varit av värde, om dessa stadganden
underställts lagrådet, vilket egendomligt nog icke har att granska en
i samhällslivet så djupt ingripande lag som tryckfrihetsförordningen. Samtidigt
med att reglerna om att utgivningsförbud sträcka sina verkningar
även till fortsättningsskrifter äro av natur att sprida känslor av osäkerhet,
torde det kunna observeras, att de lätt kunna kringgås. Det finnes icke
hinder för ägaren av den periodiska skrift, för vilken meddelats utgivningsförbud,
att låta enskilda nummer av skriften ersättas av skrifter, vilka icke
hava karaktär av nummer av en periodisk skrift. Beträffande dylika fortsättningsskrifter
kan utgivningsförbud icke stadgas.
Då, såsom utvecklats i det föregående, man genom de regler, vilka föreslagits
av de sakkunniga, har lika stora möjligheter att vid krig eller krigsfara
ingripa mot tryckfrihetsbrott som enligt propositionen och utskottsförslaget
och då mot bestämmelserna i dessa två förslag det på förevarande
punkter kan riktas stark kritik, ha vi stannat för att yrka på bifall till de
sakkunnigas förslag. Beträffande skillnaden mellan propositionen och utskottsförslaget
torde böra framhållas att enligt vår uppfattning utskottsförslaget
såtillvida är bättre än propositionen att det i princip binder möjligheten
att utfärda utgivningsförbud vid det villkoret att riksdagen med kvalificerad
majoritet fattat beslut, att reglerna om utgivningsförbud skola få
tillämpas. Å andra sidan måste det betonas att utskottsförslaget genom att
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
85
låta sina bestämmelser omfatta även det fall att krigsfara anses föreligga
kommer att kunna låta reglerna om utgivningsförbud gälla för även obestämda
fall.
Det torde till slut kunna påpekas att den tryckfrihetslagstiftning, vilken
gällde åren 1941—1945, visserligen — under de förutsättningar, vilka tryckfrihetsförordningen
angav — skapade möjligheten att införa censur vid krig
eller krigsfara men icke gav bestämmelser om utgivningsförbud annat än
för tid, då riket var i krig.
På grund av vad sålunda anförts hemställes,
att 7 § måtte erhålla den lydelse utskottet föreslagit,
att 8 och 9 §§ i utskottets förslag måtte utgå
samt att det måtte uppdragas åt konstitutionsutskottet att vidtaga härav
föranledda formella jämkningar i 5, 6 och 10 kap.
av herr Spångberg, som yrkat, att paragrafen skall erhålla följande lydelse:
I
samband----( = utskottet) --— laga kraft.
Bestämmelserna i första stycket äge icke tillämpning med mindre Konungen
på grund av krig, vari riket befinner sig, med riksdagens samtycke
förordnat därom. Sådant förordnande---- (= utskottet) — — — Ko
nungen
återkallas. Pågår icke riksdagssession, äger Konungen meddela förordnande
som nu sagts, dock allenast--— (= utskottet)---i be
slutet.
Då förordnande,---(= utskottet)---är stadgat.
Beträffande 10 kap.:
10 §
av herr Spångberg, som yrkat, att paragrafen skall utgå och att därav föranledd
omnumrering av de följande paragraferna i kapitlet skall vidtagas.
II §
av herr Spångberg, som yrkat, att paragrafen skall erhålla följande lydelse:
Anträffas vid avdelning---(— utskottet) — ---om beslag tagas i
förvar.
Beträffande 12 kap.:
av herr Herlitz, som anfört följande:
Den utan jämförelse angelägnaste uppgiften vid revisionen av tryckfrihetslagstiftningen
var att utforma tillfredsställande bestämmelser om rättegången.
Detta grundläggande problem har enligt min mening icke blivit
löst genom propositionen. Vad man mot det däri framlagda förslaget framförallt
kan anmärka är, att intet gjorts för att trygga en enhetlig rättstilllämpning,
att garantierna för ett gott urval av jurymedlemmar äro mycket
svaga, att de politiska synpunkterna kunna antagas få en avgörande bety
-
86
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
delse vid valen (med påföljd att rättstillämpningen vid olika domstolar
kan komma att stadigvarande gå i olika riktningar), att parterna alltjämt
hava visst inflytande på juryns sammansättning, och att juryn alltfort, i strid
med vad eljest gäller på alla områden av offentligt liv, är undandragen ansvar
för sin tjänsteutövning. Till det förslag som utskottet framlagt kan
jag icke heller ansluta mig. Det vidlådes av de flesta av de olägenheter, som
äro förbundna med den i propositionen föreslagna ordningen. Vissa av dessa
olägenheter framträda t. o. in. i accentuerad form; sålunda kommer den
politiska åtskillnaden mellan juryerna vid olika domstolar att framträda
ännu pregnantare. Det hastigt tillkomna förslaget synes för övrigt icke
tillräckligt genomtänkt. Jag tillåter mig t. ex. anmärka att i den — enligt
vad erfarenheten utvisar — ojämförligt viktigaste juryn, den som skall
fungera vid Stockholms rådhusrätt, Stockholms läns landsting torde få utse
3 jurymän (varav 1 är eller varit nämndeman). Det blir icke lätt att
förrätta valet av ett så ringa antal personer så att skilda samhällsgrupper
och meningsriktningar samt olika delar av länet bliva på ett tillfredsställande
sätt representerade (§ 5).
Mot bakgrunden av de fruktlösa försöken — sedan lång tid tillbaka —
att finna en förnuftig form för juryinstitutionen framstår den tanke som
framburits i motionen 1: 383, på grundval av ett förslag av presidenten i
Svea hovrätt, som slående riktig. Genom inrättande av en fast, för hela
riket gemensam domstol — i stället för den mängd specialdomstolar som
juryerna komma att utgöra — kan man åstadkomma en rättsskipning utmärkt
av sakkännedom och konsekvens. Endast genom att sörja för en
sådan rättstillämpning gör man tryckfrihetsförordningen till vad den bör
vara: en lag, vilken liksom andra lagar icke blott står på papperet och tilllämpas
slumpvis och godtyckligt, utan på allvar vinner tillämpning och
därmed tillika tjänar till rättesnöre för dem som lyda under den.
Inom utskottet har jag yrkat, att utskottet i anledning av nämnda motion
skulle utarbeta och för riksdagen framlägga förslag innebärande inrättande
av en tryckfrihetsdomstol. Då detta yrkande emellertid icke vunnit
någon anslutning och då jag icke vågar taga på mitt ansvar att utforma
den för ändamålet erforderliga lagtexten, måste jag inskränka mig till att
utan yrkande framföra min avvikande mening.
av herrar Sandberg, Holmbäck och von Friesen, som anfört följande:
Syftet med juryns medverkan i tryckfrihetsmål är att anknytning därigenom
kan vinnas till en upplyst, allmänt medborgerlig opinion angående
tryckfrihetens innehåll och dess gränser. Denna synpunkt har framhållits
särskilt av de sakkunniga och utgör grundvalen för deras utformning av
juryinstitutionen. Från denna utgångspunkt har valet av jurymän anförtrotts
åt landstingen samt stadsfullmäktige i de städer, som ej deltaga i
landsting; härigenom torde ock ha erhållits en ur kvalitativ synpunkt högtstående
valkorporation. Till säkerställande av juryns opartiskhet och självständighet
i förhållande till parterna har vardera parten tillerkänts viss ute
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
87
slutningsrätt, varjämte till förebyggande av obehörig påverkan å de i prövningen
deltagande jurymännen juryns sammansättning i ett särskilt mål
gjorts beroende av utlottning; allt tankegångar som återfinnas redan i nu
gällande tryckfrihetsförordning. Från nuvarande tryckfrihetsförordning har
ock upptagits det alltsedan år 1815 gällande kravet på Va majoritet inom
juryn för den tilltalades fällande. De sakkunnigas förslag, som är enhälligt,
har i denna del biträtts såväl av departementschefen som i flertalet av de
yttranden, som avgivits över förslaget.
Utskottet har i sitt förslag visserligen bibehållit landstingen och stadsfullmäktige
som valkorporationer för utseende av jurymän — häremot är för
vår del intet att erinra — men på så gott som samtliga övriga punkter förordat
ändringar, som enligt vår mening väsentligt försvaga juryns oberoende
och självständighet och därmed i hög grad beröra grundvalen för själva
juryinstitutionen. Såväl parternas uteslutningsrätt som jurymännens utlottning
samt den kvalificerade majoriteten för fällande juryutlåtande ha i utskottets
förslag avskaffats. Enligt vår uppfattning framstår det som uppenbart
att ändringarna i fråga om parternas uteslutningsrätt och jurymännens
utlottning måste vara till men för juryns objektivitet. Genom den uteslutningsrätt,
som tillerkännes parterna, skapas en garanti för att personer,
som till det föreliggande målet intaga en förutfattad ståndpunkt, icke komma
att deltaga i prövningen. Även utlottningsförfarandet förminskar parternas
möjlighet att i förväg påverka jurymännen i viss riktning; ur denna
synpunkt ingår ock allmänt i utländsk lagstiftning utlottningen som ett viktigt
led i juryns bildande. Det kan befaras att de sålunda föreslagna ändringarna
ingalunda komma att bidraga till höjande av rättssäkerheten å detta
område. Utskottets förslag att övergiva den kvalificerade majoriteten
inom juryn har uppenbart tillkommit i syfte att bereda väg för en ökning
av de fällande juryutlåtandenas antal; något som inger desto starkare betänkligheter
som garantierna för juryns opartiskhet, såsom redan framhållits,
samtidigt försvagats.
Uppenbart möter det stora svårigheter att bilda sig en säker uppfattning
om hur dessa ändringar komma att verka, då något förslag av denna
innebörd aldrig tidigare framkommit eller varit under diskussion, och även
i utländsk lagstiftning saknas varje vägledning i frågan. I det följande skola
vi emellertid söka närmare belysa förslagets verkan i några särskilda fall.
Kravet å domarens objektivitet och opartiskhet tillgodoses i den allmänna
processen — förutom genom gällande jävsbestämmelser — medelst den övervakning
och tillsyn som domstolarnas verksamhet är underkastad och medelst
parternas rätt att i högre instans fullfölja talan mot lägre rätts avgöranden.
På denna punkt intar juryprocessen en särställning. Jurymännens
dömande verksamhet är i stort sett undandragen offentlig kontroll, omröstningen
inom juryn är hemlig och juryns utlåtande skall icke åtföljas av någon
motivering. Uppenbart torde vara att denna frihet från offentlig kontroll
— som ur andra synpunkter är av stort värde — ytterligare understryker
kravet på garantier för jurymännens objektivitet och opartiskhet. De för
opaginerad Kontrollera mot PDF
88
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
domare i allmänhet uppställda jävsbeslämmelserna utgöra i detta hänseende
icke någon fullvärdig garanti. Visserligen har i nya rättegångsbalken som
en supplerande jävsgrund upptagits att beträffande domare föreligger sådan
särskild omständighet, som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet
i målet (4 kap. 13 § p. 9); det är emellertid tydligt att denna jävsgrund
måste äga en ganska begränsad tillämpning. Svårigheten för en part
att styrka förekomsten av en sådan omständighet är i regel betydande. Såsom
redan framhållits intar i detta hänseende juryprocessen en särställning,
då juryns dömande verksamhet är på ett helt annat sätt än domstolarnas
undandragen offentlig kontroll. Helt säkert skulle en part endast i undantagsfall
lyckas att få invändningen beaktad, och han torde komma att, på
grund av farhågor att från början komma i motsatsställning till juryn, i
regel avhålla sig från även en befogad invändning.
Mot de anmärkningar, som sålunda framställts mot utskottets förslag, har
inom utskottet framhållits att ett korrektiv mot oriktiga juryutlåtanden låge
i den i förslaget införda domstolsprövningen av fällande juryutlåtanden.
Detta förhållande torde dock minst av allt kunna åberopas till stöd för åtgärder
som försvaga juryns egen ställning. Uppenbart är att, därest domstolarna
i större omfattning och i upprepade fall skulle se sig nödsakade att
anlita detta korrektiv, juryn så småningom skulle förlora sin auktoritet och
ett motsatsförhållanden skapas mellan jury och domstol — något som ingalunda
kan anses önskvärt.
Det har ock inom utskottet gjorts gällande att utskottets förslag skulle
medföra en kvalitativ förstärkning av juryn; propositionens regler om parternas
uteslutningsrätt och om utlottningen skulle kunna leda till att de mest
kvalificerade jurymännen komme att uteslutas från deltagande i juryn. Enligt
vår mening saknas varje anledning till dessa farhågor. Redan de i propositionen
upptagna bestämmelserna torde garantera att jurymannakåren i
sin helhet kommer att utgöras av för sitt uppdrag fullt kvalificerade personer.
I varje fall äro de skäl, som göra sig gällande mot utskottets lösning
av denna fråga, av den styrka att de icke kunna få vika för den ovissa fördel
utskottets förslag i detta hänseende kan innebära.
På grund av vad sålunda anförts hemställes,
att 12 kap. måtte erhålla den i propositionen föreslagna lydelsen med
den ändring utskottet föreslagit beträffande 5 §,
samt att det måtte uppdragas åt konstitutionsutskottet att vidtaga härav
föranledd formell jämkning i 14 kap.
2 §
av herrar Linden, Nilsson i Göteborg, Håstad och fröken Nygren, som
anfört:
Enligt vår mening vore det principiellt riktigast att uppställa olika regler
för majoritetens storlek i ärekränkningsmål och övriga tryckfrihetsmål. För
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
89
den förra gruppen av mål, i vilka två parter stå emot varandra utan att
något direkt tryckfrihetsintresse är för handen, tala skäl för blott enkel
majoritet som betingelse för juryns fällande beslut. Beträffande övriga mål
däremot får intresset för att skydda »ett fritt meningsutbyte och en allsidig
upplysning» betraktas så viktigt att den nuvarande regeln om kvalificerad
majoritet ej bör frångås, även om domstolarna enligt det föreliggande förslaget
tilldelas en rätt att mildra juryns beslut som domstolarna hittills
saknat. Då det emellertid ej visat sig möjligt att under den korta tiden för
utskottets prövning kunna utarbeta förslag till de ändringar, som en dylik
kategoriklyvning av tryckfrihetsmålen skulle fordra, yrka vi,
att reglerna om kvalificerad majoritet måtte bibehållas och att således
12 kap. 2 § erhåller den av Kungl. Maj :t föreslagna lydelsen.
av herr Hansson i Skediga, som anfört:
I förevarande lagrum föreslås, att, därest juryn ansett skriften brottslig,
även rätten skall pröva skriftens brottslighet. Vid den prövning rätten sålunda
företager kan den frikänna den tilltalade eller hänföra brottet under
mildare straffbestämmelse än den som juryn tillämpat. Har skriftens brottslighet
i dylikt fall prövats av underrätt, kan talan fullföljas i högre instans i
vanlig ordning. Därest den tilltalade frikänts av juryn är däremot dennas
beslut slutgiltigt, och skriftens brottslighet kan alltså ej bliva föremål för
prövning av underrätten eller i högre instans.
De föreslagna reglerna lämna uppenbarligen ett synnerligen starkt skydd
åt den tilltalade, vilket motiverats med kravet på garantier för tryckfriheten.
Enligt min uppfattning har man emellertid härvid ej väl tillgodosett en annan
betydelsefull princip: den processuella likställdheten för båda parter i
rättegång. Särskilt gör sig kravet härpå gällande i sådana fall som avses i
förslagets 7 kap. 4 § punkt 13, som behandlar ärekränkning mot enskild
person. Även i en tryckfrihetsprocess bör den som anser sig ärekränkt äga
samma rättsskydd som den tilltalade — hans intresse av upprättelse väger
lika tungt som den tilltalades krav på tryckfrihetsskydd. Uppenbarligen tillgodose
de föreslagna reglerna i 12 kap. 2 § andra stycket icke det nu hävdade
kravet å »likhet inför lagen». Med hänsyn härtill har jag ansett att,
vare sig de i målets avgörande deltagande jurymännen finna skriften brottslig
eller ej, målets fortsatta prövning bör äga rum i samma ordning samt att
förslaget bort omarbetas från denna utgångspunkt.
Vid avd. A 2):
av herrar Herlitz, Broi Nilsson, Damström, Wahlund och Hseggblom, som
anfört följande:
Till skillnad från vad som sker vid annan lagstiftning är det vid grundlagstiftning
icke brukligt att upphäva en paragraf, utan att sätta en annan i
stället. Därav föranledas — även vid små ändringar — vidlyftiga omjuste
7
Bihang till riksdagens protokoll 194S. 5 samt. 2 avd. Nr 30.
90
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
ringar, som medföra att gällande grundlagsbud få nya paragrafnummer.
Detta vållar stor oreda; hänvisningar i äldre framställningar till grundlagsstadganden
svara icke mot deras ändrade numrering. Man har också, vad
tryckfrihetsförordningen angår, redan i några fall tillämpat en annan ordning.
Det vore önskvärt att denna allmänt komme till tillämpning. Nu föreliggande
grundlagsförslag är ett exempel på den oreda som följer av tvånget
att icke lämna något paragraf nummer tomt (jfr även utskottets utlåtande
nr 25). Vi ha inom utskottet yrkat, att utskottet skulle föreslå riksdagen
att antaga ett förslag, som endast innebure att 108 § regeringsformen och
70 § riksdagsordningen upphävdes.
Vid avd. D 2):
av herrar Herlitz och Hseggblom, som anfört följande:
Frågan om möjligheten att i ett kritiskt läge ändra grundlagarna i annan
ordning än den nu stadgade har icke föranlett någon åtgärd från utskottets
sida. Man har ansett grundlagarnas helgd påkalla, att det hos oss brukliga
grundlagstiftningsförfarandet under alla omständigheter hålles vid makt.
Man talar om att det just i kristider är angeläget, att grundlagarna orubbade
vidmakthållas. Men på samma gång hänvisar man till att i ett nödläge
livet får ta ut sin rätt. Man accepterar sålunda i själva verket hellre utsikten
att grundlagarna åsidosättas än man bereder lagliga möjligheter för deras
ändring när så behöves. Därvid utgår man, glömsk av andra länders erfarenheter,
från den bedrägliga föreställningen att vad som i ett krisläge beslutas
i strid med grundlag alltid kommer att respekteras och åtlydas. Detta
är att förbise det väsentliga i problemet. Det som det gäller är att — så långt
det är möjligt — sörja för att de svenska statsmakterna även i det allvarligaste
läge ha en laglig grund att bygga på och den auktoritet som följer
därav. Och detta kan svårligen åstadkommas utan anordningar av det slag
jag i min motion förordat.
Tryckfrihetslagstiftningens behandling ger en vältalig erinran om vad saken
gäller. Utskottet har på inånga punkter, under stor tvekan och — det
må vara tillåtet att utsäga det — i stark känsla av att ej nå till botten med
problemen, tagit ståndpunkt till svåra frågor. Men vad som sålunda framgått
ur ett forcerat arbete framlägges för riksdagen under försäkran att det
förtjänar den helgd som i allmänhet tillkommer grundlagarna, och särskilt
att det även i den brydsammaste tid utgör en tillfyllestgörande lösning av
tryckfrihetens problem. För vår del kunna vi icke känna oss övertygade därom;
jfr även en under 7 kap. 7 § anförd reservation. Vi hava därför icke
kunna taga på vårt ansvar att medverka till tillkomsten av en ny tryckfrihetsförordning
utan att på samma gång inom utskottet yrka bifall till
motionen I: 384. Men då denna icke vunnit en anslutning, som kunde giva
utsikter till ett riksdagsbeslut i den avsedda riktningen, hava vi icke trott
oss hava anledning utarbeta förslag till grundlagsändringar i sådant syfte.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 30.
9J
Särskilt yttrande
av herr Håstad, som anfört följande:
Under utskottets förhandlingar har jag uttalat önskemålet att tryckfrihetsförordningens
1 kap. 2 § borde kompletteras med ett stadgande enligt
vilket sådana statliga ingripanden, som ha till faktisk följd en allmän inskränkning
av pressens, förläggares eller boktryckares verksamhet, borde
regleras i form av lag eller åtminstone ej av Kungl. Maj :t beslutas utan riksdagens
godkännande. De ingripanden, som härvid åsyftas, vidtagas icke på
grund av »tryckt skrifts innehåll» utan ha en generell räckvidd och kunna
framtvingas t. ex. av pappers- eller valutabrist. Då dessa ingripanden till
sina konsekvenser kunna leda till allvarliga intrång i pressfriheten, tagen i
dess vidsträcktaste mening, ligger det stor makt uppå att regeringen härvid
ej har möjlighet att handla maktfullkomligt.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1948:443 Skrivelse till Konungen i anledning av inom riksdagen väckt motion, föranledd av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till trgckfrihetsförordning. s. 1 i texten
- Rskr. 1948:444 Skrivelse till Konungen i anledning av ett av riksdagen såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling antaget förslag till tryckfrihetsförordning jämte i ä a1 i texten