Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om behörighet för landsfiskal i stad under landsrätt att väljas till stadsfullmäktig.

1948-02-26 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1948:9, Utlåtande i anledning av väckt motion om behörighet för landsfiskal i stad under landsrätt att väljas till stadsfullmäktig.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9.

1

Nr 9.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion

om behörighet för landsfiskal i stad under landsrätt

att väljas till stadsfullmäktig.

Uti en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad

motion, nr 178, av herr Hseggblom hemställes, »att riksdagen för sin del

ville besluta sådan ändring av 13 § lagen den C juni 1930 om kommunalstyrelse

i stad, att för landsfiskal i stad under landsrätt gällande obehörighet

att väljas till stadsfullmäktig borttages samt att konstitutionsutskottet

ville utarbeta förslag till ändrad lagtext».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Gällande rätt. I 13 § tredje stycket lagen om kommunalstyrelse i

stad stadgas, att följande personer icke må vara stadsfullmäktige: landshövding,

landssekreterare, landskamrerare, länsassessor, ledamot av magistraten,

tjänsteman eller betjänt vid magistraten, kommunalborgmästare

eller allmän åklagare i orten, ej heller tjänsteman eller betjänt, som är anställd

vid stadens drätsel eller annat dess förvaltande verk och är för sin

befattning redovisningsskyldig.

Enligt 47 § andra stycket lagen om kommunalstyrelse på landet må följande

personer icke vara ledamöter eller suppleanter i kommunalnämnden:

landshövding, landssekreterare, landskamrerare, länsassessor, domhavande

eller allmän åklagare i orten, ej heller tjänsteman eller betjänt, som

är anställd vid kommunens drätsel eller annat dess förvaltande verk och är

för sin befattning redovisningsskyldig inför nämnden.

Enligt 11 § tredje stycket lagen om kommunalstyrelse i Stockholm gäller,

att följande personer icke må vara stadsfullmäktige: överståthållaren, underståthållaren

och polismästaren, annan ämbetsman, tjänsteman eller betjänt

vid överståthållarämbetet, stadsfogde och hans biträden samt allmän

åklagare i staden, ej heller tjänsteman eller betjänt, som är anställd vid

stadens drätsel eller annat dess förvaltande verk och är för sin befattning

redovisningsskyldig. I 45 § 3 inom. samma lag stadgas bl. a. att i avseende

å obehörighet till ledamotskap i nämnd skall vad om stadsfullmäktige är

stadgat äga motsvarande tillämpning, där ej annat föreskrives i lag eller

särskild författning eller i nämndens instruktion.

I 29 § andra stycket lagen om församlingsstyrelse föreskrives, att följande

personer icke må vara kyrkofullmäktige: landshövding, landssekreterare,

landskamrerare, länsassessor eller biskop, ej heller den som tillhör församlingens

redovisningsskyldiga och avlönade betjänte.

1 Bihang till riksdagens protokoll 19''i8. 5 samt. 2 avd. Nr 9.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9.

Enligt 8 § tredje stycket lagen om församlingsstyrelse i Stockholm gäller,

att följande personer icke må vara kyrkofullmäktige: överståthållaren,

underståthållaren, polismästaren eller biskopen i Stockholms stift, ej heller

den som tillhör församlingens redovisningsskyldiga och avlönade betjänte.

Slutligen föreskrives i 6 § tredje stycket lagen om landsting, att landshövding,

landssekreterare, landskamrerare och länsassessor ävensom befattningshavare,

anställda inom landstingets samfällda förvaltning, med hänsyn

till sin tjänsteställning icke kunna vara landstingsmän.

Historik. Enligt ett år 1859 avgivet kommittébetänkande med förslag

till förordningar om kommunalstyrelse på landet m. m. skulle några

regler om obehörighet för vissa ämbets- och tjänstemän icke iakttagas vid

utseendet av kommunalfullmäktige. Däremot föreslog kommittén, att följande

personer med hänsyn till deras ämbets- och tjänstemannaställning

skulle vara förhindrade att vara ledamöter i kommunalnämnd, nämligen

landshövding, domhavande i orten, kronofogde, kronolänsman, folkskollärare

eller annan av kommunen tillsatt och avlönad betjänt, som i och för

sin befattning vore inför nämnden redovisning skyldig. Kommittén anförde

härvid bl. a., att, ehuru mottagandet av kommunala uppdrag väl i allmänhet

vore att betrakta såsom en medborgerlig plikt, såväl domhavanden i orten

som de till lantregeringen hörande personer borde anses därtill förhindrade

genom sin ämbetsställning, dels emedan det väl kunde hända, att kommunens

åtgärder i stadgad ordning komine under deras ämbetsprövning och

dels med avseende å beskaffenheten av deras ämbeten även i övrigt.

I förslaget till förordning om kommunalstyrelse i stad förklarades följande

personer förhindrade att vara stadsfullmäktige, nämligen landshövding,

landssekreterare, landskamrerare, magistratspersoner, tjänstemän och

betjänte vid magistraten, allmän åklagare, ävensom de tjänstemän och betjänte,

vilka vore anställda vid stadens drätsel eller andra dess förvaltande

verk och för sin befattning redo skyldiga. Kommittén utgick härvid från

att de avsedda befattningarna utan vidare skulle utesluta behörighet för

sina innehavare att bekläda ifrågavarande kommunala förtroendeuppdrag,

och någon närmare motivering lämnades icke av kommittén. Enligt kommitténs

förslag till förordning om kyrkostämma samt kyrko- och skolråd

skulle bl. a. ej den kunna väljas till ledamot av kyrko- och skolråd, som

tillhörde kyrkoförsamlingens redovisningsskyldige och avlönade betjänte.

Förslaget till förordning om landsting upptog utan angiven motivering

den föreskriften, att landshövding, landssekreterare, landskamrerare, kronofogde,

länsman och allmän åklagare ävensom landstingets egna tjänstemän

och betjänte skulle vara förhindrade att vara landstingsmän.

Kommitténs förslag förelädes 1859/1860 års riksdag. Allmänna besvärsoch

ekonomiutskottet (uti. nr 161 m. fl.) som »i allmänhet» fann sig kunna

tillstyrka de framlagda författningsförslagen, framställde ej någon erinran

mot de föreslagna behörighetsreglerna. Riksdagen beslöt i enlighet

med utskottets hemställan. De av Kungl. Maj:t utfärdade kommunalförord
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9. 3

ningarna överensstämde i nu förevarande avseenden i huvudsak med kommitténs

förslag.

Under den tid, 1862 års kommunalförordningar voro i kraft, vidtogos i

dessa i nu förevarande avseende allenast mindre jämkningar, betingade av

bl. a. omorganisationen av fögderiförvaltningen år 1918.

I sitt år 1923 avgivna betänkande IV med förslag till lag om landsting

m. m. ansågo sig de s. k. kommunalförfattningssakkunniga böra av lämplighetshänsyn

förorda, att den dittills gällande bestämmelsen om obehörighet

för landstingets egna tjänstemän och betjänte att vara landstingsmän

icke måtte bibehållas i en ny landstingslag. Vidare funno de sakkunniga

icke motiverat att längre utestänga allmän åklagare från möjligheten att

bliva ledamot av landstinget även om skäl möjligen funnes för bibehållande

av motsvarande bestämmelse, i vad anginge representantskap inom

primärkommunerna. I sakkunnigförslaget kom därför stadgandet om tjänsteställningen

såsom diskvalifikationsgrund att omfatta endast landshövdingen

och länsstyrelsernas avdelningschefer. — Föredragande departementschefen

förordade i proposition i ämnet till 1924 års riksdag allenast

den ändringen i vad de sakkunniga föreslagit, att jämväl länsassessor skulle

uteslutas från möjligheten att vara landstingsman. Konstitutionsutskottet

(uti. nr 30), som i övrigt biträdde sakkunnigförslaget, fann starka principiella

betänkligheter mot att borttaga dittillsvarande stadgande om obehörighet

för landstingets egna tjänstemän och betjänte att som ledamöter deltaga

i landstinget, och förordade därför stadgandets bibehållande. Riksdagen

biföll utskottets förslag.

Det av landshövding Hj. Hammarskjöld år 1928 avgivna förslaget angående

revision av då gällande förordningar om kommunalstyrelse på landet och

i stad m. in. innehöll, i avseende å valbarhet till kommunalfullmäktige,

bl. a. den bestämmelsen, att följande personer icke skulle vara behöriga,

nämligen landshövding, landssekreterare, landskamrerare, länsassessor,

domhavande eller allmän åklagare i orten, ej heller tjänstemän och betjänte,

vilka vore vid kommunens drätsel eller andra dess förvaltande verk

anställda och för sin befattning redovisningsskyldiga. Motsvarande stadgande

inflöt även i förslaget rörande ledamot och suppleant av kommunalnämnden.

Någon närmare motivering till förslaget i dessa delar lämnades

ej. — I en del yttranden över de förordade obehörighetsreglerna yrkades,

att förbudet för vissa statliga ämbets- och tjänstemän samt kommunala befattningshavare

att vara kommunalfullmäktige måtte utgå. Såsom skäl

framhölls, att erfarenheten från landsbygdens kommunala liv visat, att

befattningshavare, som fölle under den föreslagna bestämmelsen, varit en

värdefull tillgång vid besättande av kommunala förtroendeposter. I vissa

utlåtanden begränsades yrkandena till att avse domhavanden och allmän

åklagare i orten. Föredragande departementschefen framhöll i Kungl.

Maj :ts proposition i ämnet till 1930 års riksdag i anslutning härtill, alt

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9.

det knappast vore lämpligt att från behörighet, varom här vore fråga,

utesluta domhavande och allmän åklagare i orten, detta med hänsyn

till de värdefulla kunskaper och den praktiska erfarenhet, som de

ofta nog tillförde kommunalfullmäktige. Ej heller syntes det lämpligt att

från ledamotskap utestänga de kommunala tjänstemän och betjänte, som

angivits av den sakkunnige. Slutligen saknade de föreslagna bestämmelserna

om obehörighet för landshövding och vissa tjänstemän vid länsstyrelsen

praktisk betydelse. Den av den sakkunnige förordade föreskriften om

obehörighet uteslöts därför i sin helhet i Kungl. Maj :ts förslag. Konstitutionsutskottet

(uti. nr 30) hade ej någon erinran att framställa häremot,

och riksdagen biföll propositionen i denna del.

Sakkunnigförslaget upptog — i principiell överensstämmelse med vad

dittills gällt — bestämmelser om obehörighet i avseende å ledamotskap av

stadsfullmäktige. Förbudet skulle här avse landshövding, landssekreterare,

landskamrerare, länsassessor, ledamöter av rådstuvurätten eller av magistraten

eller stadsstyrelsen, tjänstemän och betjänte vid magistraten eller

stadsstyrelsen, domhavande eller allmän åklagare i orten, ävensom de

tjänstemän och betjänte, vilka vore vid stadens drätsel eller andra dess förvaltande

verk anställda och för sin befattning redovisningsskyldiga. Den

sakkunnige anförde härvid endast, att domhavande i orten medtagits såsom

obehörig med tanke på städer under landsrätt. — I avgivna yttranden

anfördes, att förbudet för domhavande i orten varken vore av behovet påkallat

eller önskvärt. Jämväl förbudet för allmän åklagare i orten att vara

stadsfullmäktig avstyrktes. Föredragande departementschefen framhöll i

ovannämnda proposition bl. a., att tillräcklig anledning ej syntes föreligga

att från obehörighet utesluta ledamot av rådhusrätten eller domhavande i

orten. Däremot borde det dittillsvarande förbudet beträffande åklagare bibehållas.

Den olikhet, som sålunda komme att föreligga mellan land och

stad, syntes motiverad med hänsyn därtill att i stad åklagaren vore en

kommunal tjänsteman. Konstitutionsutskottet tillstyrkte och riksdagen

godtog Kungl. Maj :ts förslag i nu ifrågavarande avseende.

Föredragande departementschefen anförde i proposition nr 100 till

1930 års riksdag med förslag till bl. a. lag om församlingsstyrelse i nu förevarande

avseende, att »i anslutning till 1862 års förordning om kommunalstyrelse

i stad föreslagits ett stadgande om obehörighet för vissa ämbetsoch

tjänstemän att vara kyrkofullmäkige». Enligt sistnämnda förslag skulle

följande personer icke kunna utses till kyrkofullmäktige, nämligen landshövding,

landssekreterare, landskamrerare, länsassessor eller biskop, ej heller

den som tillhörde församlingens redovisningsskyldiga och avlönade betjänte.

I anledning av vissa vid remissbehandlingen framförda erinringar

mot förslaget anförde departementschefen bl. a., att förbudet för den som

tillhörde församlingens redovisningsskyldiga och avlönade betjänte att vara

kyrkofullmäktige anslöte sig till då gällande regler om stadsfullmäktige

och syntes böra bibehållas. — Konstitutionsutskottet tillstyrkte i utlåtande

nr 31 Kungl. Maj :ts förslag härutinnan och riksdagen biföll förslaget.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9.

5

Slutligen bör nämnas, att i anledning av Kungl. Maj :ts proposition till

1935 års riksdag med förslag till lag om kommunalstyrelse i Stockholm motioner

väcktes om införande i 44 § i lagförslaget av en bestämmelse om att

den ej borde få vara ledamot av nämnd eller styrelse, som innehade avlönad

anställning inom nämndens eller styrelsens arbetsområde. Konstitutionsutskottet

framhöll härom i sitt utlåtande nr 19, att skäl kunde anföras till

stöd för den i motionerna hävdade meningen. Utskottet ansåg dock, att en

regel i ämnet skulle erhålla en olika faktisk betydelse i en stad som Stockholm,

där god tillgång på kvalificerade krafter vore för handen, och i en

liten kommun, där de kommunala förtrondeuppdragens rekrytering törhända

skulle kunna äventyras. För ett slutligt bedömande av det i motionerna

berörda spörsmålet krävdes enligt utskottets mening en mera ingående utredning

än den, som kunnat av utskottet företagas. Det i motionerna väckta

förslaget avstyrktes av utskottet och motionerna avslogos av riksdagen.

Utskottet. Av det föregående framgår, att frågan om förbud för

vissa ämbets- och tjänstemän att innehava kommunala förtroendeämbeten

bedömts högst olika vid utformningen av de skilda kommunalförfattningarna.

Sålunde ha några dylika förbudsregler över huvud taget ej uppställts

för ledamotskap av kommunalfullmäktige, medan motsatsen är fallet för

ledamotskap av stadsfullmäktige beträffande ett relativt stort antal statliga

och kommunala tjänstemän. Sistnämnda förhållande gäller även för ledamotskap

av kommunalnämnd; däremot saknas i lagen om kommunalstyrelse

i stad motsvarande föreskrifter för ledamotskap av drätselkammare.

Vad särskilt angår den i motionen åsyftade frågan om den ställning, som

landsfiskal i egenskap av allmän åklagare i orten intager i förevarande hänseende,

äger denne icke tillhöra kommunalnämnd eller stadsfullmäktige, medan

han däremot enligt kommunallagarna icke är obehörig att väljas till

ledamot av kommunalfullmäktige eller drätselkammare. Utskottet är icke

övertygat om att de rådande olikheterna i avseende å tjänstemäns behörighet

eller obehörighet till vissa kommunala förtroendeuppdrag i allo äro sakligt

betingade. Den kraftiga ansvällningen av den kommunala verksamheten

såväl i stad som på landet kan också motivera nya överväganden av förevarande

spörsmål. En allmän omprövning av gällande regler i ämnet synes

utskottet alltså vara av behovet påkallad. De för 1946 års kommunallagskommitté

utfärdade direktiven äro emellertid tillräckligt allmänt hållna för

att utskottet skall anse sig kunna förutsätta, att kommittén utan särskild

anmaning gör förevarande spörsmål till föremål för utredning. Med hänsyn

härtill och då den i motionen väckta frågan endast utgör en detalj i

ett större sammanhang, saknar utskottet anledning tillstyrka en lagändring

i anledning av motionen eller en skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan

om utredning i motionens syfte. Utskottet hemställer alltså,

2 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 5 samt. 2 avd. Nr 9.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9.

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 26 februari 1948.

På konstitutionsutskottets vägnar:

JONES ERIK ANDERSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Jones Erik Andersson, Gottfrid Karlsson,

Karl August Johanson, Elmgren, Mattsson, Lindén, Gustavson, Hällgren*,

Englund och Bergh*; samt

från andra kammaren: herrar Thorell, Pettersson i Norregård, Nolin,

Norén, Kyling, Spångberg, Johnsson i Stockholm*, fru Björck, herr Gustafsson

i Bogla och fru Svedberg.

* Ej närvarande vid justeringen.

Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

480791

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.