Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1946—den 30 juni 1947 jämte vissa motioner.

112 sidor, varav 79 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 79 av 112 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1948:153, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1946—den 30 juni 1947 jämte vissa motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

1

Nr 153.

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av

statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,

styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1946—den

30 juni 1947 jämte vissa motioner.

(4:e avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1947 församlade

revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande

ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Maj :t avgivna utlåtanden och förklaringar

blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar och

inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar,

underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar,

som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande.

1 :o) Anstaltsnämnderna vid fångvårdsanstalterna. Under justitiedepartementet,

§ 2, ha revisorerna uttalat sig för en förenklad organisation av anstaltsnämnderna

vid fångvårdsanstalterna (Del I, s. 5—7).

Utskottet. Beträffande detta ärende har riksdagen yttrat sig i sin skrivelse

nr 218, varom utskottet velat här

erinra.

2:o) Handläggningen av personalärenden inom försvarsgrensförvaltningarna.

Under försvarsdepartementet, § 3, ha revisorerna behandlat frågan om

det sätt, på vilket handläggningen av personalärenden är ordnad inom armé-,

marin- och flygförvaltningarna (Del I, s. 8—13).

Vid arméförvaltningens tygavdelning finnas inrättade två särskilda sektioner

för personalfrågor, dels en vid avdelningens chefsexpedition, dels en

vid avdelningens verkstadsbyrå.

Förstnämnda personalsektion handlägger — förutom vissa med fälttygkåren

och tygstaten sammanhängande frågor — ärenden som avse vid tygavdelningen

anställd civil personal, avlönad från sakanslag. I olika hänseenden

och under olika stadier av handläggningen tar emellertid jämväl

arméförvaltningens civilbyrå befattning med sistnämnda ärenden. Frågor,

som innefatta tolkning eller tillämpning av avlönings- in. fl. författningar,

exempelvis rörande löneställning, anställningsform, tjänstledighetsavdrag

in. in., underställas''sålunda regelmässigt civilbyrån för yttrande antingen

1 II i han g till riksdagens protokoll IOIiS. 6 sand. Nr 163.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 153.

efter personalsektionens remiss eller förfrågan under hand. Därjämte äger

samråd rum med civilbyrån i fråga om personalsektionens föredragningar,

vilket tillgår på så sätt, att vederbörande föredragande å civilbyrån efter

granskning av förslag till beslut i förekommande ärenden å personalsektionens

föredragningslista med sitt signum bestyrker, att samråd skett. Vid

personalsektionens föredragningar beslutade underdåniga skrivelser, besvär

shänvisningar m. m. uppsättas i regel å civilbyrån, varjämte underdåniga

skrivelser in. in. samt protokoll justeras av vederbörande föredragande

å civilbyrån. Denna handhar jämväl frågor angående utfärdande av

antagningsbevis samt upprättande och utväxlande av anställningskontrakt.

Utredningar rörande den sakanslagsavlönade personalen i allmänhet, såsom

årligen återkommande underdåniga framställningar angående behovet av

icke-ordinarie befattningar, underdåniga utlåtanden och yttranden i andra

personalärenden, utlåtanden och yttranden i anledning av eljest anbefallda

personalutredningar, handläggas i regel direkt inom civilbyrån, som jämväl

har att taga befattning med frågor rörande den för tygavdelningens

verksamhet avsedda personal som avlönas från arméförvalthingens avlöningsanslag.

Vad därefter angår motsvarande organisationsenhet inom tygavdelningens

verkstadsbyrå handläggas å en detalj inom administrativa sektionen

frågor om anställnings- och lönevillkor för tjänstemän och arbetare vid

tygstationer, tyganstalter och tygverkstäder, vilka avlönas från sakanslag,

samt å en annan detalj ärenden rörande tolkning och tillämpning av kollektivavtal

samt vissa arbetarfrågor i övrigt. Å sektionen utföres lönegruppsplacering

av arbetare samt viss kontroll av vid förbanden verkställda lönegruppsuppflyttningar

av sådan personal, varjämte sektionen handhar frågor

om krigsplacering, uppskov m. m. ävensom visst statistikarbete. Härutöver

handläggas inom sektionen verkstadsbyråns juridiska, administrativa och

ekonomiska ärenden. Någon medverkan från civilhyråns sida vid handläggningen

av nu berörda ärenden förekommer icke utom i avseende å upprättande

av statförslag.

Inom arméförvaltningens intendenturavdelning handläggas dit hänförliga

personalärenden dels å en inom intendenturkårens chefsexpedition inrättad

personal- och mobiliseringssektion, dels å arméförvaltningens civilbyrå.

Nyssnämnda sektion har alt taga befattning med frågor rörande intendenturkårens

personal, således även beträffande den del av nämnda personal

som är placerad till tjänstgöring vid intendenturavdelningen. Enligt

uppgift utgöres ifrågavarande personal av inalles 281 beställningshavare,

varav vid avdelningen tjänstgöra omkring 25. Samtliga övriga inom intendenturavdelningen

förekommande personalärenden handläggas å civilbyrån.

Inom nämnda byrå utgöra de ärenden, som avse den vid centrala intendenturanstalter,

truppförbands intendenturverkstäder, förråd m. m. samt

värmeanläggningar och marketenterier kollektivavtälsanställda personalen,

en särskild grupp. Dessa ärenden handhavas av en för ändamålet avsedd

förste byråsekreterare såsom föredragande. Övriga intendenturavdelningen

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

3

berörande personalärenden, avseende civil personal, avlönad från arméförvaltningens

avlöningsanslag, arvodesavlönad militär personal, civil personal

med avlöning från intendenturavdelningens sakanslag och kollektivavtalsanställd

städerskepersonal, allt inom ämbetsverket, samt personal vid

arméns fasta bergrumsanläggningar ävensom ärenden rörande behov vid

såväl intendenturavdelningen som centrala intendenturanstalter och truppförband

av personal, som avlönas från sakanslag under intendenturavdelningens

förvaltning, handläggas i vissa hänseenden inom civilbyråns allmänna

avdelning för administrativa och juridiska ärenden av chefen för byrån

med biträde i viss utsträckning av en byråsekreterare samt biträdespersonal.

Slutligen handläggas i nedan angivna hänseenden vissa såväl tyg- som

inlendenturavdelningarna berörande personalfrågor även inom civilbyråns

kameral- och personaldetalj. Denna har därvid att utföra vissa registrerings-

och granskningsuppgifter, att biträda med upprättande av vissa protokoll

i personalärenden, att upprätta och föredraga avlöningslistor, att

handhava ärenden rörande källskatt, att handlägga frågor om ersättning

för sjukvården m. in., att dispositionsbokföra poster som avse de olika anslagstillarna

för avlöning m. m. samt att biträda vid anslagsberäkningar.

Inom marinförvaltningens civilbyrå finnes inrättat ett personalkontor, å

vilket handläggas ärenden, som angå löne- och personalfrågor berörande

marinförvaltningens civila personal samt för marinledningens ämbetsbyggnad

anställda städerskor, inrättande eller indragning hos lokalförvaltningarna

av civila befattningar med avlöning från sakanslag samt avlämnande

av tjänstgöringsuppgifter för i marinförvaltningen tjänstgörande militär och

civilmilitär personal ävensom vissa andra frågor rörande sistnämnda personal

in. in. Enligt en av marinförvaltningen för personalkontoret fastställd

instruktion åvilar det kontoret i fråga om ämbetsverkets civila personal att

bl. a. handhava ärenden angående inrättande och indragning av civil befattning,

anställning, befordran, löneklassplacering, semester, tjänstledighet,

entledigande och krigsplacering beträffande nämnda personal, viss matrikeloch

rullföring ävensom uträkning av lön för arvodesanställd personal. Det

ankommer vidare på kontoret bl. a. att på begäran tillhandagå marinstaben

med biträde i personalfrågor. Kontoret har att inhämta samråd med byråchef

(motsvarande) i ärende, som berör honom underställd personal.

Härutöver finnes inom den i marinförvaltningen ingående skeppsbyggnadsavdelningens

varvs- och verkstadsbyrå inrättad en arbetarsektion för

handläggning av kollektivavtalsfrågor rörande personal, anställd vid örlogsvarven

och verkstadsförvaltningarna vid kustartilleriförsvaren.

Vad slutligen gäller flygförvaltningen inrättades inom nämnda ämbetsverks

civilbyrå fr. o. in. den 1 januari 1944 eu särskild personaldetalj. Ä

denna handläggas ärenden angående flygförvaltningens civila personal, som

avse nyanställning och registrering av personal ävensom överflyttning av

befattningshavare mellan ämbetsverkets olika avdelningar, vissa rutinmäs
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 153.

siga åtgärder, placering ocli uppflyttning i löneklass, upprättande av stommar

för avlöningslistor, uppsättande av underdåniga framställningar angående

personalen, frågor rörande krigsplacering in. in. Därjämte handläggas

å personaldetaljen de på flygförvaltningen ankommande personalärenden,

som angå civil icke-ordinarie personal med avlöning från sakanslag

vid flottiljer, centrala flygverkstäder och centrala flygmaterielförrådet.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att väsentliga skiljaktigheter föreligga

mellan de tre försvarsgrensförvaltningarna i vad avser sättet för handläggning

av inom dessa myndigheter förekommande personalfrågor. Medan

inom marin- och flygförvaltningarna åtgärder vidtagits för att såvitt möjligt

sammanföra personalärendena till ett för vartdera ämbetsverket gemensamt

personalkontor, synes någon motsvarande strävan icke ha varit för

handen inom arméförvaltningen. Enligt revisorernas mening måste den inom

sistnämnda ämbetsverk tillämpade ordningen på hithörande område betecknas

såsom föga rationell. Det vill sålunda förefalla, som om personalärendenas

uppdelning på ett flertal olika organisationsenheter icke blott

skulle innebära fara för bristande enhetlighet vid frågornas handläggning

utan även medföra ökade kostnader för statsverket. Speciellt inom tygavdelningen

synes ett onödigt stort antal befattningshavare tagas i anspråk

för berörda ändamål. Den medverkan, som i flera fall lämnas från civilbyråns

sida vid behandlingen av ärenden, vilka det synbarligen tillkommer

vederbörande personalorgan att själva avgöra, torde vidare få anses leda till

en icke oväsentlig omgång.

Revisorerna bortse icke från att för arméförvaltningens vidkommande

speciella förhållanden äro rådande av bl. a. det skälet, att inom ämbetsverkets

tyg- och intendenturavdelningar även handläggas ärenden rörande viss

militär personal. Hithörande ärenden synas dock utgöra allenast en mindre

del av de inom ämbetsverket förekommande personalfrågorna. Med hänsyn

till vad i det föregående anförts torde därför enligt revisorernas mening

starka skäl tala för vidtagandet av en sådan organisationsförändring inom

arméförvaltningen, att personalärendena — åtminstone i vad gäller den civila

personalen — sammanföras till ett för hela ämbetsverket gemensamt

organ, inom vilket i förekommande fall sektionsindelning efter de båda

fackavdelningarnas speciella behov kan ske. Revisorerna vilja i detta sammanhang

slutligen ifrågasätta, huruvida icke inom marinförvaltningen jämväl

handläggningen av kollektivavtalsfrågor lämpligen bör överflyttas till

ämbetsverkets personalkontor.

Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning och statens organisationsnämnd

(Del II, s. 4—5), vilka helt ansluta sig till revisorernas uppfattning,

att det sätt på vilket handläggningen av personalärenden ordnats inom

arméförvaltningen knappast kan vara ändamålsenligt. Remissmyndigheterna

hävda vidare, att ifrågavarande ärende lämpligen bör överlämnas till 1946

års militära förvaltningsutredning att beaktas vid fullgörandet av det åt utredningen

lämnade uppdraget.

Utskottet. Enligt revisorernas mening måste det sätt, på vilket personalärenden

handläggas inom arméförvaltningen, betraktas såsom föga rationellt.

Till vad revisorerna härutinnan anfört ha såväl försvarets civilförvaltning

som statens organisationsnämnd anslutit sig. Jämväl utskottet har bi
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

5

bragts den uppfattningen, att de påtalade förhållandena böra göras till föremål

för särskild översyn.

Av organisationsnämndens utlåtande framgår emellertid, att nämnden

har för avsikt att i sinom tid till 1946 års militära förvaltningsutredning inkomma

med förslag till en mera tillfredsställande ordning på förevarande

område. Då sålunda får förutsättas att det nu berörda spörsmålet kommer

att uppmärksammas av förvaltningsutredningen, har utskottet ansett sig

kunna inskränka sig till att vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

3:o) Omplacering av personal inom försvaret. Under försvarsdepartementet,

§ 6, ha revisorerna understrukit angelägenheten av att i fortsättningen

största möjliga återhållsamhet iakttages vid omplacering av personal inom

försvaret (Del I, s. 20—23).

Efter en redogörelse för gällande bestämmelser angående ersättning för

flyttningskostnad åt vissa statens befattningshavare framhålla revisorerna,

att de militära myndigheterna -— med kringgående av kungörelsens bestämmelser

om lägre flyttningsersättning i fall av befordran — stundom

synas ha förfarit på det sätt att vederbörande någon tid före omplaceringen

befordrats samt förkommenderats till den nya förläggningsorten, varigenom

ersättning kunnat utgå enligt för beställningshavaren gynnsammare grunder.

Beträffande befattningshavare som äro underkastade 1947 års allmänna

tjänstepensionsreglemente gälla särskilda föreskrifter, enligt vilka det åligger

befattningshavaren att viss tid före pensionsålderns uppnående till vederbörlig

myndighet ingiva ansökning om avsked. Syftet härmed är givetvis,

att myndigheten i god tid skall erhålla överblick över blivande personalförändringar

och kunna planlägga härav betingade åtgärder. Trots förhandenvaron

av förenämnda föreskrifter synes emellertid — framhålla revisorerna

— i många fall inom försvarsväsendet beslut om dylika personalförändringar

i anledning av beställningshavares avsked meddelas först kort

tid före den för avskedet fastställda dagen.

Därest befattningshavare kort tid efter en förflyttning ånyo nödgas byta

tjänstgöringsort, måste de härmed förenade olägenheterna bliva särskilt betungande

för befattningshavaren. Dylika med täta mellanrum inträffande

omplaceringar torde av hänsyn till befattningshavarna i regel undvikas av

myndigheterna. Inom försvarsväsendet synas emellertid enligt revisorernas

uppfattning omplaceringar av särskilt yngre beställningshavare ofta äga

rum rutinmässigt utan tvingande skäl.

Statsverkets utgifter jämlikt flyttningskungörelsen förorsakas till icke

ringa del av omplaceringar av personal inom försvaret. Antalet dylika omplaceringar

är nämligen mycket stort. Enligt från försvarets civilförvaltning

under hand inhämtade upplysningar utgjorde sålunda antalet av ämbetsverket

prövade ärenden rörande ersättning för flyttningskostnader år

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 153.

1944 2 092, år 1945 2 932 och år 1946 2 370. För ändamålet anvisade anslagsposter

under fjärde huvudtiteln ha de tre sistförflutna budgetåren belastats

med i runt tal resp. 700 000, 690 000 och 626 000 kronor. Att märka

är att resekostnaderna i allmänhet icke ingå i förenämnda belopp; dessa

kostnader torde, enär militärbiljett regelmässigt kommer till användning, ha

bokförts å den för reseersättningar uppförda anslagsposten. Ej heller äro

här medräknade av omplaceringstraktamenten betingade kostnader, vilka

likaledes belasta sistnämnda anslagspost.

Revisorerna lia gjort följande allmänna uttalande.

De i det föregående anförda siffrorna ge vid handen, att omplacering av

personal inom försvaret under senare år förekommit i förhållandevis stor

omfattning. Såsom en följd härav har statsverket fått vidkännas avsevärda

kostnader i form av flyttningsersättningar, omplaceringstraktamenten m. m.

Att utgifterna blivit oproportionerligt stora sammanhänger givetvis även

med nu rådande förhållanden å hyresmarknaden. Sistnämnda omständighet

torde jämväl för den förflyttade personalen innebära betydande olägenheter

av såväl personlig som ekonomisk natur, framför allt på grund av svårigheterna

att erhålla lämplig bostad å den nya tjänstgöringsorten.

Med hänsyn härtill finna revisorerna starka skäl tala för att i fortsättningen

största möjliga återhållsamhet iakttages vid omplacering av personal

inom försvaret. Dylik omplacering kan självfallet i viss omfattning

vara en militär nödvändighet men torde icke sällan beslutas efter rent rutinmässiga

grunder. Enligt revisorernas mening bör emellertid förflyttning

ske endast i den mån tjänstens behöriga gång så oundgängligen fordrar.

Särskilt angeläget synes vara, att utnämningar och omplaceringar tillkännagivas

med så långt varsel som möjligt. Detta gäller icke minst i fråga om

högre beställningar, beträffande vilka en personalförändring i allmänhet

medför ett stort antal omplaceringar i succession.

En vidgad återhållsamhet vid meddelandet av beslut rörande förflyttningar

torde vara ägnad icke blott att tillgodose personalens berättigade intressen

härvidlag utan även att nedbringa statsverkets kostnader. Revisorerna

ha i förevarande sammanhang främst velat rikta uppmärksamheten

på förhållandena vid försvaret. De anförda synpunkterna synas dock enligt

revisorernas uppfattning i erforderlig mån böra beaktas jämväl inom andra

områden av statsförvaltningen.

Utlåtanden ha avgivits av chefen för försvarsstaben, chefen för armén,

chefen för marinen, chefen för flygvapnet och försvarets civilförvaltning

(Del II, s. 23—29).

Chefen för försvarsstaben framhåller, att det av försvarsstabens militära

personal främst är officerarna på försvarsstabens stat, generalstabsofficerarna

samt de till försvarsstaben kommenderade officerarna, för vilka jämförelsevis

ofta återkommande omplaceringar medförande flyttningskostnader

ifrågakomma. Sådana omplaceringar äro enligt försvarsstabschefens

mening nödvändiga med hänsyn till stabstjänstens natur. De bero antingen på

befordringar till och inom regementsofficersgraden eller på avlösning av personal

vid staben. Omplaceringar äro i det förra fallet ofta ofrånkomliga enär

befattningarna vid försvarsstaben i regel äro bundna till viss lönegrad. I

senare fallet måste tjänstgöringen vid försvarsstaben avbrytas med hänsyn

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

7

till vikten av vederbörandes fortsatta utbildning, för flertalet genom tjänstgöring

vid trupp. Framför allt med hänsyn härtill anses omplaceringarnas

antal vid försvarsstaben svårligen kunna begränsas mer än hittills skett. Då

emellertid alltför täta omplaceringar av personal icke äro önskvärda vare

sig ur ekonomisk synpunkt eller med hänsyn till försvarsstabens effektivitet

och den enskildes intresse, kommer omplacering av försvarsstabens

personal även i fortsättningen att begränsas så långt tjänstens krav i övrigt

medger, anför försvarsstabschefen slutligen.

I de tre försvarsgrenschefernas utlåtanden ges uttryck åt liknande synpunkter.

Cheferna för armén och marinen framhålla dessutom, att något

kringgående av flyttningskungörelsens bestämmelser om lägre flyttningsersättning

i fall av befordran icke ägt rum inom respektive försvarsgrenar.

Försvarets civilförvaltning förklarar sig dela den av revisorerna i ämnet

uttalade uppfattningen.

Utskottet delar revisorernas uppfattning att största möjliga återhållsamhet

bör iakttagas vid omplacering av personal, varav kan föranledas utbetalande

av flyttningsersättningar eller omplaceringstraktamenten. Dylik omplacering

bör givetvis ske endast då tjänstens behöriga gång så oundgängligen

kräver eller då en förflyttning eljest är nödvändig ur utbildnings- eller

tj änstbarhetssynpunkt.

Vad nu sagts gäller uppenbarligen hela statsförvaltningen. Revisorernas

erinringar ha emellertid avseende närmast å försvarsväsendet. Av de i ärendet

avgivna utlåtandena bär utskottet bibragts den uppfattningen, att de

militära myndigheterna i princip inse betydelsen av att i såväl statens som

personalens intresse omplaceringar i möjligaste mån böra undvikas.

Av arméchefens utlåtande synes emellertid i fråga om omplaceringar i

samband med befordringar till och inom regementsofficersgraderna framgå,

att vissa möjligheter föreligga att genom en vidgad befordringsgång

inom eget regemente undvika förflyttningar. Vidare framgår, att beträffande

den rutinmässiga omplacering, som har till syfte att bereda den vid

staber och skolor tjänstgörande personalen erforderlig trupptjänstgöring,

olika uppfattningar kunna förekomma i fråga om tiden för tjänstgöringen

vid stab och skola respektive truppförband. Det vill sålunda synas som om

—även om inom ramen för nu tillämpad praxis en begränsning av omplaceringarna

iakttagits — möjligheter föreligga bl. a. att genom en i dessa

hänseenden ändrad praxis minska antalet omflyttningar. Utskottet är icke

berett göra något uttalande, huruvida en dylik ändring är att förorda. Därvid

böra givetvis mot varandra vägas föreliggande besparingsmöjligheter och

eventuella olägenheter med avseende å personalens tjänstbarhet. Spörsmålet

synes emellertid vara av den betydelse, att detsamma förtjänar Kungl. Maj :ts

särskilda uppmärksamhet.

Av utlåtandena framgår, att de militära myndigheterna eftersträva att

tillkännagiva väntade omplaceringar möjligast lång tid i förväg, i allmänhet

sex månader. Utskottet vill understryka vikten av att — icke minst

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 153.

under nuvarande exceptionella förhållanden å bostadsmarknaden — varsel

om väntade utnämningar och omplaceringar givas i så god tid som möjligt.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna

vad utskottet sålunda anfört.

4:o) Viss anskaffning av bensin (motyl) inom armén. Under försvarsdepartementet,

§ 7, ha revisorerna framställt vissa erinringar mot ett av arméförvaltningens

intendenturavdelning ingånget rabattavtal (Del I, s. 23

—25).

Under beredskapstiden har arméns behov av bensin (motyl) tillgodosetts

huvudsakligen genom central upphandling, som verkställts av arméförvaltningens

intendenturavdelning. Emellertid synes något förbud icke

ha utfärdats för de olika lokala arméförbanden (motsvarande organisationer)

att själva ombesörja anskaffning av nämnda drivmedel. I vilken

omfattning lokal upphandling ägt rum har med hänsyn till den korta tid,

som stått revisorerna till buds, icke kunnat närmare utrönas. Av tillgängliga

räkenskaper synes emellertid framgå, att enbart under tiden den 1

oktober 1944—den 30 juni 1945 vid vederbörande förband inköpts omkring

2 milj. liter bensin.

I fråga om den centrala upphandlingen har intendenturavdelningen under

tiden den 1 april 1943—den 31 december 1945 å utgivna likvider verkställt

avdrag med 5 öre per liter för levererade flytande drivmedel. Denna

rabattering synes ha företagits utan stöd av något formligt avtal mellan

kronan och leverantörerna. Efter samråd med industrikommissionens prisbyrå

har emellertid intendenturavdelningen under år 1946 träffat överensKommelse

med vederbörande bensin- och oljebolag, varvid betalningsvillkoren

närmare reglerats jämväl i vad angår viss förgången tid. Sålunda

ha leverantörerna förbundit sig att för samtliga leveranser intill den 1 april

1944 avstå från varje anspråk på återbäring av den utav intendenturavdelningen

uttagna rabatten. För å tiden därefter belöpande leveranser har

däremot stipulerats en återbäring till leverantörerna svarande mot 20 procent

av den innehållna rabatten. Överenskommelsen innebär sålunda, att

leverantörerna godtagit en rabatt av 4 öre per liter å levererade drivmedel,

detta oavsett leveranssättet.

Vad de lokala förbandens anskaffningar i sin tur beträffar, har någon

motsvarighet till omförmälda avtal icke förefunnits. över huvud taget synes

trots omfattningen av förbandens bensininköp någon rabattering icke annat

än i undantagsfall ha medgivits av vederbörande leverantörer. Denna

för statsverket ekonomiskt ofördelaktiga upphandlingsverksamhet har uppmärksammats

av försvarets civilförvaltnings revision, som med anledning

därav inlett underhandlingar med vissa bensin- och oljebolag i och för

återvinnande till kronan av en del av de utgivna likvidbeloppen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

9

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att arméförvaltningens intendenturavdelning

lyckats nå uppgörelse med vederbörande bensin- och oljebolag

om en icke oväsentlig rabatt å de under viss period av beredskapstiden

verkställda inköpen av bensin (motyl) för arméns behov. Vid sidan av

denna i intendenturavdelningens regi bedrivna centrala upphandling ha

emellertid de lokala arméförbanden — då förbud däremot icke synes ha

utfärdats — i betydande utsträckning själva ombesörjt anskaffning av bensin.

Härvid ha förbanden dock blott i undantagsfall medgivits någon inköpsrabatt.

Vid av revisionen inom försvarets civilförvaltning i anledning

härav upptagna förhandlingar med vederbörande leverantörer om viss återbäring

till statsverket ha svårigheter yppats att ernå en för kronan ekonomiskt

tillfredsställande lösning.

Instruktionsenligt åligger det intendenturavdelningens förrådskontrollkontor

att vid granskningen av lokalförbandens räkenskaper uppmärksamma

bl. a. frågor rörande erlagda priser. Såvitt revisorerna kunnat finna ha

emellertid från förrådskontrollkontorets sida inga särskilda åtgärder vidtagits

i förevarande sammanhang. Det framstår vidare enligt revisorernas

mening såsom anmärkningsvärt, att det ingångna rabattavtalet icke utsträckts

att omfatta all anskaffning av bensin inom armén samt att, såvitt

kunnat utrönas, erforderliga direktiv rörande de lokala arméförbandens

ifrågavarande upphandlingsverksamhet icke utfärdats av intendenturavdelningen.

Emellertid synes det revisorerna ligga nära till hands att i merberörda

avtal inlägga den innebörden, att de därigenom uppnådda prisvillkoren

avsett all den bensin, som från de av avtalet berörda bolagen och under

däri angiven tid levererats till armén, oberoende av genom vilken myndighet

upphandling ägt rum. Ett visst stöd för en dylik tolkning står att

finna i den omständigheten, att jämväl arméförvaltningens tygavdelning

kommit i åtnjutande av ifrågavarande rabatt. Med hänsyn härtill synas

enligt revisorernas mening vägande skäl kunna åberopas till förmån för

den uppfattningen, att statsverket får anses äga berättigade anspråk på erhållande

av viss återbäring även i vad rör sådana drivmedelsleveranser som

direkt gäldats av arméns lokalförband.

Utlåtande har avgivits av armé förvaltningens intendenturavdelning (Del II,

s. 30—34), som bland annat framhållit följande.

Från och med beredskapstidens början tillämpade krigsleverantörerna officiellt

fastställda pris. De rabatter, som tidigare beviljats större konsumenter,

utgingo alltså icke längre. Skälet härför var, att leverantörernas importkostnader

ökats efter krigsutbrottet. De av priskontrollnämnden officiellt

fastställda priserna voro beräknade med hänsyn härtill och voro alltså

att anse som fasta minimipris. Även statens reservförrådsnämnd, som

efter hand börjat importera och lagra bensin, tillämpade dessa fasta pris.

Först i samband med underhandlingar med reservförrådsnämnden rörande

eu större överflyttning av bensin till intendenturavdelningens egna lager

uppkom frågan om viss rabattering och samtidigt härmed upptog intendenturavdelningen

denna fråga även med krigsleverantörerna. Härvid gjorde intcnden

t ura vdelningen anspråk på en rabatt av 5 öre per liter och detta icke

blott för den ojämförligt större del, som levererades till intendenturavdelningens

egna lager (i det följande benämnd »lagervara»), utan även för den

mindre del, som beställdes och likviderades av truppförbanden (i det följande

benämnd »konsumtionsvara»). Till denna framställning ställde sig

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 153.

krigsleverantörerna helt avvisande. Framför allt gällde detta konsumtionsvarorna,

vilka alltid uttogos i mindre partier. Därtill kom att dessa leveranser

voro brådskande och skedde ofta på andra tider än ordinarie arbetstid.

Om distributionsnätet skulle kunna bibehållas vid en för försvaret

godtagbar effektivitet, måste sålunda leverantörerna vidkännas betydligt

ökade personalkostnader.

Då intendenturavdelningen fann dessa skäl värda beaktande, och då det

var av stor vikt att mot leverantörernas klart uttryckta mening icke företaga

något, som kunde giva dem anledning att vidtaga åtgärder, som kunde

äventyra beredskapens planmässiga funktionering, ansåg intendenturavdelningen

sig icke tillsvidare böra vidhålla sitt krav på denna punkt.

Efter en redogörelse för den närmare gången av de förhandlingar som slutligen

ledde fram till det av revisorerna omnämnda rabattavtalet upplyser

intendenturavdelningen, att i samband härmed ånyo upptogs frågan om

rabattering även å konsumtionsvarorna. Av tidigare anförda skäl ansågs, att

dessa leveranser icke borde bli föremål för någon rabattering. Under hänvisning

till de av försvarets civilförvaltnings revision i ärendet vidtagna åtgärderna

framhålles emellertid samtidigt i remissutlåtandet, att intendenturavdelningen

kommer att samverka med civilförvaltningen för ernående

av bästa möjliga resultat.

Utskottet. Revisorerna ha i förevarande sammanhang fäst uppmärksamheten

vid det förhållandet, att visst av arméförvaltningens intendenturavdelning

med vederbörande oljebolag ingånget rabattavtal allenast omfattat

den i avdelningens egen regi bedrivna centrala upphandlingen av drivmedel,

medan den av de lokala truppförbanden verkställda anskaffningen icke berörts

därav. Såsom förklaring härtill har intendenturavdelningen bland

annat åberopat den omständigheten, att de lokala inköpen alltid företagits i

mindre partier, vilket i förening med leveransernas oregelbundna spridning

över dygnets alla timmar ansetts utgöra motiv för att rabatt i dessa fall

icke bort ifrågakomma. Såvitt tillgängliga uppgifter ge vid handen synas

emellertid de ifrågavarande leveranserna i icke obetydlig utsträckning ha

skett i tankbil eller järnvägstankvagn.

Vid av försvarets civilförvaltnings revision i ärendet upptagna förhandlingar

ha en del bolag förklarat sig kunna medgiva viss rabatt, medan i

andra fall svårigheter yppats att uppnå en för kronan ekonomiskt tillfredsställande

lösning. För egen del är utskottet av den uppfattningen, att

för sådana leveranser som icke skett via återförsäljare utan direkt från

oljebolagens upplag eller depåer rimligen bör kunna påräknas sedvanlig

rabatt. Att en lösning av frågan enligt nu angivna grunder icke tidigare kommit

till stånd finner utskottet i likhet med revisorerna anmärkningsvärt.

Då emellertid intendenturavdelningen nu förklarat sig i förevarande angelägenhet

komma att samverka med civilförvaltningen för ernående av

bästa möjliga resultat, anser sig utskottet kunna inskränka sig till att vad

i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

11

5:o) Vissa uppbördsmedel inom försvaret. Under försvarsdepartementet,

§ 9, ha revisorerna förordat en översyn av gällande bestämmelser rörande

upplåtelse av försvarsväsendet tillhöriga lokaler samt tillhandahållande av

bad i kronan tillhöriga badinrättningar (Del I, s. 32—39).

I kasernvårdsreglementet den 30 november 1922 föreskrevs tidigare beträffande

armén, att truppförbandschef, där utan olägenhet för truppförband

eller dess övningar inkomst åt kronan kunde genom uthyrning av lägenheter

m. in. beredas, ägde låta verkställa sådan uthyrning. Enligt av

arméförvaltningens dåvarande fortifikationsdepartement den 26 maj 1923

utfärdade bestämmelser göres emellertid numera åtskillnad mellan tillfälliga

och andra upplåtelser. I förstnämnda avseende stadgas därvid bl. a., att

vederbörande truppförbandschef eller annan chef må till skolor, idrottseller

skytteföreningar eller enskilda personer för anordnande av övningar,

tävlingar, uppvisningar, utställningar eller hållande av föredrag för visst

tillfälle upplåta lantförsvaret tillhöriga lokaler mot villkor att kronan genom

upplåtelsen icke tillfogas skada eller förlust. Beträffande annan upplåtelse

föreskrives bl. a. i fråga om annan lokal än bostadslägenhet, att sådan

lokal må för idrott, utställningar o. d. av vederbörande truppförbandseller

motsvarande chef upplåtas mot avgift till sådant belopp, att kronan

erhåller ej allenast ersättning för slitning m. m. utan jämväl skälig inkomst.

Vidare stadgas i av arméförvaltningens dåvarande intendentsdepartement

den 10 februari 1931 meddelade föreskrifter, att vid tillfällig upplåtelse av

kronans lokaler ersättning för bränsle, lyse, vatten och renhållning skall

i förekommande fall erläggas med belopp, som vederbörande truppförbandschef,

under beaktande av att kronan icke förorsakas förlust, äger med hänsyn

till årstid, truppförbandens egna kostnader in. in. fastställa. Beräknandet

av truppförbandens egna kostnader skall såvitt möjligt grunda sig på

verkligen tillhandahållna mängder bränsle, lyse, vatten och renhållningseffekter

med tillägg av kostnaden för de naturaprestationer, som utföras av

truppförbandets personal.

I fråga om tillfällig upplåtelse av marinen tillhörande byggnader in. in.

har marinförvaltningen i skrivelse den 27 april 1934 föreskrivit, att vederbörande

chef må till skolor, idrotts- eller skytteföreningar och andra liknande

sammanslutningar, till föreningar av marinens militära och civilmilitära

personal eller till enskilda personer, efter prövning av ändamålet i

varje särskilt fall, för anordnande av övning, tävling, uppvisning, utställning,

föredrag o. d., anordnat för välgörande eller annat dylikt ändamål

eller avseende personalens nytta eller förströelse, för visst tillfälle upplåta

marinen tillhöriga lokaler. Som villkor härför gäller, att kronan genom

upplåtelsen icke tillfogas skada eller förlust.

Vad slutligen avser flygvapnet stadgas i kungl. brev den 3 juni 1932, att

ärenden angående tillfälligt upplåtande av flygvapnet tillhörig byggnad till

idrotts- eller skytteförening o. d. må avgöras av flygstyrelsen (numera flygförvaltningen)

under villkor alt kronan genom upplåtelsen ej tillfogas skada

eller förlust. Härutöver har flygförvaltningen föreskrivit, att vid här avsedd

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 153.

upplåtelse till ideella föreningar o. d. det uthyrda (upplåtna) objektet skall

genom hyresgästens försorg och å dennes bekostnad brandförsäkras till

fulla värdet med flygförvaltningen såsom förmånstagare. Vederbörande flottiljchefer

ha dock bemyndigats att medgiva sammanslutningar eller föreningar

bland flygvapnets personal befrielse från sådan brandförsäkringsplikt.

Ett av revisorerna införskaffat utredningsmaterial visar, att de ifrågavarande

föreskrifterna tillämpats mycket olika. I åtskilliga fall har sålunda vid

upplåtelse av lokaler endast hyra uttagits men icke ersättning för bränsle,

lyse, vatten och renhållning. I andra fall förekommer det motsatta förhållandet.

Understundom ha föreskrifterna beträffande tillfällig upplåtelse

t. o. m. tolkats så, att ersättning för hyra icke finge uttagas. Vidare synas

avgifterna ha fastställts efter synnerligen varierande beräkningsgrunder. De

utgående avgiftsbeloppen kunna slutligen i allmänhet icke anses stå i paritet

med gängse hyrespriser på allmänna marknaden. Revisorerna ha i detta

sammanhang särskilt beaktat, att vid försvarsväsendet anställd personal och

förefintliga sammanslutningar (idrottsföreningar, skytteföreningar, tennisklubbar

o. d.) i övervägande utsträckning medgivits att utan avgift begagna

kronan tillhöriga lokaler.

Revisorerna lämna vidare en redogörelse för hittills gällande bestämmelser

i fråga om tillhandahållande av bad i kronan tillhöriga badinrättningar.

Härutinnan torde utskottet få hänvisa till s. 36 och 37 i berättelsen. De av

revisorerna återgivna föreskrifterna giva vid handen, att med visst undantag

betydande skiljaktigheter föreligga mellan försvarsgrenarna rörande

rätten för den vid försvarsväsendet anställda personalen att på kronans bekostnad

erhålla varmbad.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Den lämnade redogörelsen ger vid handen, att betydande skiljaktigheter

föreligga mellan armén, marinen och flygvapnet med avseende på gällande

bestämmelser rörande upplåtelse av militära lokaler samt tillhandahållande

av bad i kronan tillhöriga badinrättningar. Såvitt revisorerna kunnat finna,

måste speciellt de förstnämnda föreskrifterna i vissa fall anses vara jämväl

mindre klart utformade, med påföljd att desamma kommit att tillämpas

mycket olika även inom en och samma försvarsgren. En bidragande

orsak härtill för arméns vidkommande torde ha varit den i det föregående

omförmälda uppdelningen i tillfällig och annan upplåtelse, vilken icke visat

sig möjlig att konsekvent genomföra, enär bestämda gränser mellan dessa

båda kategorier ofta icke förefinnas i praktiken. De ifrågavarande föreskrifterna

framstå vidare såsom i vissa avseenden föråldrade. I den mån särskilda

ersättningar betingats, synas sålunda dessa icke alltid vara så avpassade,

att kronan erhåller skälig gottgörelse för de med verksamheten numera

förenade kostnaderna. Revisorerna ha slutligen uppmärksammat, att

inom försvarsväsendet anställda befattningshavare och verksamma föreningar,

i fall då de äro att betrakta såsom enskilda personer resp. sammanslutningar,

mot gällande föreskrifter medgivits befrielse från eljest utgående

avgifter.

Vad sålunda iakttagits ger revisorerna anledning framhålla behovet av

att berörda föreskrifter underkastas översyn för vinnande av större likfor
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

13

mighet såväl inom samma försvarsgren som de olika försvarsgrenarna emellan.

I anslutning härtill torde bestämmelserna i vissa avseenden böra förtydligas.

Med hänsyn till önskvärdheten av ett rationellt utnyttjande av

kronan tillhöriga lokaler synes enligt revisorernas mening ett klarläggande

av innebörden i det i förberörda föreskrifter använda begreppet »skada

eller förlust» vara i särskild grad erforderligt. Vidare torde böra beaktas

önskvärdheten av att förekommande avgifter och liknande ersättningar bättre

än hittills komma att ansluta sig till rådande marknadspriser.

Av den lämnade redogörelsen framgår även, att den av de militära myndigheternas

verksamhet betingade uppbörden allt mer vuxit i omfattning.

Revisorerna, som jämväl vilja erinra om betydelsen av att nämnda uppbörd

blir föremål för erforderlig granskning, anse sig i anslutning härtill kunna

ifrågasätta, huruvida icke även på andra, i det föregående berörda områden

av den militära förvaltningen en översyn av gällande bestämmelser rörande

förekommande uppbördsmedel bör under hänsynstagande till ovan angivna

synpunkter verkställas.

Utlåtande har avgivits av försvarets civilförvaltning efter hörande av

arméns fortifikationsförvaltning samt armé-, marin- och flygför,vattningarna

(Del II, s. 43—45).

Civilförvaltningen har bland annat erinrat om att Kungl. Maj :t genom

ämbetsskrivelse den 30 december 1947 utfärdat nya föreskrifter angående

tillhandahållande av varmbad åt personal vid försvarsväsendet m. m. Beträffande

frågan om upplåtelse av försvarsväsendet tillhöriga lokaler ansluter

sig civilförvaltningen helt till revisorernas uppfattning, att en översyn av

bestämmelserna på förevarande område bör verkställas i syfte att få till

stånd för hela försvaret enhetliga, tidsenliga och tydliga föreskrifter. Jämväl

de av civilförvaltningen hörda myndigheterna biträda i stort sett revisorernas

åsikter i frågan.

Utskottet. Den av revisorerna berörda frågan om tillhandahållande av bad

i kronan tillhöriga badinrättningar har numera i princip reglerats, sedan

Kungl. Maj :t genom ämbetsskrivelse den 30 december 1947 utfärdat nya föreskrifter

i ämnet. Såvitt utskottet kunnat finna har någon motsvarande

omarbetning av gällande bestämmelser rörande upplåtelse av militära lokaler

icke företagits. I likhet med revisorerna är emellertid utskottet av den

uppfattningen, att på förevarande område behov av mera enhetliga, tidsenliga

och tydliga föreskrifter föreligger. Nämnda behov har jämväl vitsordats

av de i ärendet hörda remissmyndigheterna.

Den för samtliga försvarsgrenar gemensamma fortifikationsförvaltningen,

varom beslut fattades vid 1947 års riksdag, har trätt i funktion fr. o. in.

sistförflutna maj månad. Enligt utskottets mening bör det lämpligen ankomma

på denna myndighet att verkställa den erforderliga översynen av sistherörda

bestämmelser.

Utskottet får hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj it ville uppdraga åt fortifikationsförvaltningen

att verkställa här avsedda översyn av gällande bestämmelser

rörande upplåtelse av försvarsväsendet tillhöriga lokaler.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 153.

6:o) Stockholms luftvärnsregementes anläggningsarbeten i Norrtälje. Under

försvarsdepartementet, § 10, ha revisorerna berört de ekonomiska konsekvenserna

av beslutet att återkalla samtliga arbetstillstånd för de för

Stockholms luftvärnsregementes räkning påbörjade arbetena vid Norrtälje

(Del i, s. 39—46).

Efter förslag av Kungl. Maj :t i prop. 1945: 189 beslöt riksdagen (skr. nr

460), att Stockholms luftvärnsregemente skulle förläggas till Norrtälje, varjämte

riksdagen för budgetåret 1945/46 anvisade till mark för övningsfält

för regementet ett investeringsanslag av 155 000 kronor och till ordnande av

regementets förläggning ett investeringsanslag av 3 miljoner kronor. De

totala kostnaderna för uppförande av regementets kasernetablissement hade

i propositionen preliminärt beräknats till 16 510 000 kronor enligt prisläget

den 1 juli 1944.

1 skrivelse den 2 april 1946, nr 114, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen

gjorda framställningar angående anslag under försvarets

fonder för budgetåret 1946/47, anmälde riksdagen bl. a., att riksdagen till

ordnande av Stockholms luftvärnsregementes förläggning för nämnda budgetår

anvisat ett investeringsanslag av 6 miljoner kronor.

Efter framställning från fortifikationsförvaltningen har Kungl. Maj :t genom

brev den 8 augusti 1946 dels fastställt situationsplan och ritningar,

dels meddelat dispositionsbeslut, dels ock beviljat byggnadstillstånd för vissa

i en första byggnadsetapp för etablissementet ingående byggnadsobjekt.

Kostnaderna härför ha beräknats uppgå till närmare 2 milj. kronor. Genom

brev den 30 maj 1947 har Kungl. Maj :t vidare dels fastställt situationsplan

och ritningar till värmecentral med brandredskapsbod och kolgård vid etablissementet,

dels till förvaltningens förfogande för arbetenas utförande ställt

ett belopp av 488 000 kronor, dels ock meddelat byggnadstillstånd.

Under åberopande av starkt minskad tillgång på arbetskraft inom byggnadsfacket

har länsarbetsnämnden i Stockholms län genom beslut den 25

juni 1947 återkallat samtliga arbetstillstånd för de påbörjade arbetena vid

Norrtälje. Dock har nämnden samma dag tilldelat förvaltningen 20 arbetare

för utförande av vissa skyddsarbeten, som voro ofrånkomliga på grund

av arbetstillståndens återkallande. Sedermera har genom beslut den 24 juli

1947 nämnda antal utökats till 36 arbetare. Beträffande värmecentralen

har länsarbetsnämnden vidare meddelat arbetstillstånd den 29 juli 1947,

varvid emellertid enligt nämndens beslut endast hälften av den beräknade

erforderliga arbetsstyrkan fick disponeras för ändamålet. Med undantag för

värmecentralen hade sålunda vid tiden för avgivandet av revisorernas berättelse

samtliga arbeten vid etablissementet måst nedläggas.

Beträttande det vid avbrottet rådande arbetsläget får utskottet hänvisa

till s. 42 i berättelsen.

1 underdånig skrivelse den 9 september 1947 har fortifikationsförvaltningen

anfört besvär över länsarbetsnämndens förenämnda beslut, varjämte

ämbetsverket i promemoria till socialdepartementet den 24 september

1947 förebragt ytterligare motivering för sin ståndpunkt. Ifrågavarande be
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

15

svär hade vid tiden för avgivandet av revisorernas berättelse ännu icke avgjorts

av Kungl. Maj :t.

Genom avtal med Norrtälje stad den 19 och 20 februari 1945 har frågan

om den för luftvärnsregementet erforderliga marken närmare reglerats. Efter

en redogörelse för innebörden av vissa i anslutning härtill träffade överenskommelser

framhålla revisorerna att staden, till fullgörande av vissa

genom förenämnda markavtal gjorda åtaganden, såsom anordnande av tillfartsvägar,

framdragning av ny vattenledning in. m., per den 1 juli 1947

fått vidkännas utgifter om i runt tal 1 350 000 kronor. Staden har vidare

måst binda sig för fortsatta investeringar enligt tidigare uppgjord plan.

Dessutom räknar staden med ett betydande inkomstbortfall genom att den

höjning av skatteunderlaget, som skulle blivit en följd av regementets utflyttning

till Norrtälje, ytterligare skjutits på framtiden. Enligt vad revisorerna

av representanter för Norrtälje stad under hand erfarit, torde staden

komma att framställa krav på ersättning för ränte- och amorteringsutgifter

in. in. med omkring 100 000 kronor per år, intill dess regementet överflyttar

till det nya etablissementet.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Den av vederbörande länsarbetsnämnd den 25 juni innevarande år beslutade

återkallelsen av samtliga arbetstillstånd för de för Stockholms luftvärnsregementes

räkning påbörjade arbetena vid Norrtälje har, såsom av

den lämnade redogörelsen framgår, medfört betydande olägenheter av icke

minst ekonomisk art. Till förebyggande av eljest ofrånkomliga skador å de

ännu icke färdigställda anläggningarna av olika slag har fortifikationsförvaltningen

sålunda nödgats igångsätta vissa skyddsarbeten, varjämte kronan

icke synes kunna undgå att bereda vederbörande entreprenörer ersättning

för de genom arbetsinställelsen vållade förlusterna. Merkostnaderna

härför, vid ett arbetsavbrott om sex månader, ha preliminärt uppskattats till

200 000 kronor. Vidare lärer Norrtälje stad komma att framställa anspråk

på ekonomisk gottgörelse för vissa utgifter som staden måst vidkännas på

grund av fullgjorda förpliktelser i förevarande sammanhang. Sistnämnda

ersättningsanspråk, vilka enligt fortifikationsförvaltningens uppfattning kronan

icke heller torde kunna undandraga sig, skulle enligt av revisorerna

under hand inhämtade uppgifter uppgå till i runt tal 100 000 kronor per år,

intill dess regementet inflyttar i det nya etablissementet. Härtill kommer att

kronan, genom att vissa byggnader icke få färdigställas, nödgas förhyra särskilda

förrådslokaler till eu kostnad av mer än 65 000 kronor per år.

Det genom byggnadsarbetenas försening uppkomna dröjsmålet i fråga om

luftvärnsregementets utflyttning från Stockholm kan vidare innehära risk

för alt kronan å sin sida blir ur stånd att uppfylla villkoren i det med

Stockholms stad ingångna avtalet angående upplåtelse till staden av Ladugårdsgärde,

enligt vilket avtal kronan — bland annat — förbehållits rätt

alt längst t. o. in. utgången av år 1950 utnyttja nämnda område såsom övningsplats

in. in. för Stockholms luftvärnsregemente. Den fördröjda utflyttningen

får jämväl till följd, att förutvarande Göta livgardes kaserner icke

inom beräknad lid kunna frigöras för andra ändamål. Under § 25 i sin berättelse

ha revisorerna, under erinran om det trängande behov av för statsverket

lämpade förvaltningslokaler som föreligger i huvudstaden, bl. a.

framhållit, att detta behov till icke ringa del skulle kunna tillgodoses, därest

nyssnämnda kasernbyggnader finge tagas i anspråk härför. Ett ytterligare

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 153.

uppskov med det definitiva lösandet av luftvärnsregementets förläggningsfråga

måste sålunda för statsverket innebära avsevärda merkostnader i form

av hyror för erforderliga kontorslokaler in. in.

Revisorerna, som avlagt besök vid de ifrågavarande anläggningarna i

Norrtälje, ha kunnat konstatera att — med undantag för cement och visst

virke, vars anskaffning icke torde erbjuda några större svårigheter — praktiskt

taget all för den första byggnadsetappen behövlig materiel finnes lagrad

på platsen. Indragandet av arbetstillstånden har också motiverats med

rent arbetsmarknadspolitiska skäl. Det frigörande av arbetskraft som därigenom

skett synes dock icke kunna tillmätas någon mera väsentlig betydelse.

Enligt vad revisorerna under hand erfarit, hade fortifikationsförvaltningen

vid förhandlingarna med länsarbetsnämnden anhållit om tillstånd

att få disponera en »rörlig» arbetsstyrka om 50 man, vilket bedömdes vara

tillräckligt för färdigställandet av redan påbörjade arbeten. Denna hemställan

avslogs dock av nämnden, vilken i stället — såsom tidigare anförts —

ställde 36 man till ämbetsverkets förfogande för utförande av vissa skyddsarbeten.

Skillnaden i storleksordning mellan av fortifikationsförvaltningen

begärd och av länsarbetsnämnden tillhandahållen arbetsstyrka är sålunda

jämförelsevis ringa, och revisorerna finna det anmärkningsvärt, att nämnden

med hänsyn till föreliggande omständigheter ansett sig icke kunna tillmötesgå

fortifikationsförvaltningens önskemål på denna punkt.

Självfallet bör kronan i princip icke åtnjuta prioritet framför övriga intressenter

på byggnadsmarknaden. De ekonomiska konsekvenserna av länsarbetsnämndens

beslut äro emellertid i förevarande fall av så vittgående

natur, att enligt revisorernas uppfattning ett särskilt beaktande härav skulle

ha varit fullt motiverat. Vad i detta ärende förekommit ger revisorerna anledning

att jämväl understryka angelägenheten av att ärenden av nu berörda

grannlaga natur bestås en särskilt omsorgsfull prövning från de byggnadsreglerande

myndigheternas sida, framför allt då fråga är om avbrytande

av arbeten, för vilka igångsättningstillstånd redan givits.

Utlåtanden av avgivits a\ arméns fortifikationsförvaltning och arbetsmarknadsstyrelsen

(Del II, s. 46—51).

Fortifikationsförvaltningen vitsordar riktigheten av den av revisorerna

lämnade redogörelsen och meddelar därjämte, att länsarbetsnämnden i Stockholms

län genom beslut den 7 januari 1948 lämnat förvaltningen tillstånd

att för färdigställande av de arbeten, som i enlighet med nämndens beslut

den 24 juli 1947 avbrutits, få sysselsätta för ändamålet erforderligt antal

arbetare.

Under åberopande av ett från vederbörande länsarbetsnämnd infordrat

yttrande har arbetsmarknadsstyrelsen bland annat anfört följande.

Förenämnda åtgärd från länsarbetsnämndens sida måste ses mot bakgrunden

av att länsarbetsnämnden enligt av arbetsmarknadskommissionen

under våren och försommaren 1947 givna allmänna föreskrifter skulle vid

utövandet av sina befogenheter att bestämma om tid för byggnadsföretags

bedrivande och storleken av arbetsstyrkan vid dylika företag tillse att byggnadsverksamheten

jämnt skulle fördelas mellan sommar- och vinterhalvåren

och ej erhålla den koncentration under sommarhalvåret, som tidigare

år på många håll förekommit.

Vidare hade länsarbetsnämnden i detta speciella fall att taga hänsyn till

dels en relativt omfattande eftersläpning av pågående bostadsbyggnadsföretag,

vilka med hänsyn till rådande bostadsbrist snabbt borde få färdigställas,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

17

dels ock den omständigheten att i Norrtälje förelåg ett synnerligen angeläget

arbete (vatten- och avloppsledningsföretag), som till mycket stor del

endast kunde utföras under sommarhalvåret.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller vidare, att den vid ifrågavarande arbetsplats

sysselsatta arbetsstyrkans storlek under tiden medio april till medio

juli månad 1947 överstigit den av länsarbetsnämnden medgivna med 20 man

samt att nämnden från slutet av juli tillåtit en arbetsstyrka av 58 man, vilken

arbetsstyrka något ökades under senare delen av september. På grundval

av de anförda siffrorna beräknar styrelsen, att av fortifikationsförvaltningen

uttagits ca 2 500 dagsverken mera än som av länsarbetsnämnden

medgivits.

Utskottet. Den av revisorerna lämnade redogörelsen ger vid handen, att

statsverket tillskyndats betydande merkostnader genom vederbörande länsarbetsnämnds

beslut att återkalla samtliga arbetstillstånd för de entreprenadarbeten,

vilka för Stockholms luftvärnsregementes räkning påbörjats i

Norrtälje. Anspråk på ersättningar i olika hänseenden synas ock vara att

emotse. I sitt över förevarande paragraf avgivna utlåtande har arbetsmarknadsstyrelsen

såsom förklaring till den vidtagna åtgärden hänvisat till nödvändigheten

att tillgodose vissa andra arbetskraftsbehov i nyssnämnda stad,

varjämte styrelsen gjort gällande att fortifikationsförvaltningen avsevärt

överskridit det för arbetenas bedrivande av länsarbetsnämnden medgivna

högsta antalet arbetare. Enligt av fortifikationsförvaltningens byggnadskontor

till utskottet under hand lämnade uppgifter synes emellertid framgå,

att förvaltningen hållit sig inom ramen för det för ifrågavarande entreprenadarbeten

medgivna arbetarantalet och att den arbetsstyrka om 22 man, varmed

den fastställda arbetskraftskvoten skulle ha överskridits, vore att hänföra

till vissa av förvaltningen i egen regi bedrivna arbeten, för vilka särskilt

byggnadstillstånd erhållils.

Såsom jämväl av arbetsmarknadsstyrelsen vitsordats har länsarbetsnämndens

förenämnda beslut icke föranletts av materielsvårigheter utan motiverats

med rent arbetsmarknadspolitiska skäl. Av styrelsens förklaring framgår

emellertid, att länsarbetsnämnden från slutet av juli månad 1947 tilllåtit

eu arbetsstyrka av 58 man. Från fortifikationsförvaltningens byggnadskontor

har vidare inhämtats, att byggnadskontoret vid de överläggningar

som föregingo nämndens beslut åt! återkalla ifrågavarande arbetstillstånd

förklarat sig kunna fullfölja pågående entreprenadarbeten med en

arbetsstyrka av 04 man, därest densamma finge fritt disponeras inom arbetsområdet.

Skillnaden i storleksordning mellan av fortifikationsförvaltningen

begärd och av länsarbetsnämnden tillhandahållen arbetsstyrka är sålunda

ytterst obetydlig, vilket förhållande jämväl bör ses mot bakgrunden

av att en avsevärd del av den av nämnden medgivna arbetsstyrkan endast

fick tagas i anspråk för improduktiva skyddsarbeten, medan fortifikationsförvaltningen

för sin del avsett att med förenämnda arbetsstyrka slutföra

de i den första byggnadsetäppen ingående arbetena.

2 Ilihang till riksdagens protokoll 1‘J''/8. 6 samt. Nr 153.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr 153.

Av vad i ärendet förekommit synes sålunda framgå, att ett tillmötesgående

av fortifikationsförvaltningens önskemål rörande arbetenas bedrivande

icke skulle ha medfört någon större olägenhet ur arbetsmarknadspolitisk

synpunkt men däremot besparat statsverket kännbara ekonomiska förluster.

Utskottet finner det anmärkningsvärt, att nämnden med hänsyn till föreliggande

omständigheter ansett sig böra indraga ifrågavarande arbetstillstånd.

Visserligen har fortifikationsförvaltningen numera medgivits att färdigställa

de avbrutna arbetena, men detta oaktat kvarstå de merkostnader

som genom den halvårslånga arbetsnedläggelsen redan åsamkats eller kunna

komma att åsamkas kronan. För utskottet framstår det såsom betänkligt,

att tillämpliga bestämmelser medgivit en underordnad myndighet att

på sätt här skett fatta beslut som inneburit ett avsteg från självklara ekonomiska

principer. Utskottet finner därför anledning att understryka vad revisorerna

anfört rörande angelägenheten av att ärenden av nu berörda

grannlaga natur bestås en särskilt omsorgsfull prövning från de byggnadsreglerande

myndigheternas sida, framför allt då fråga är om avbrytande av

arbeten för vilka igångsättningstillstånd redan givits. Enligt utskottets mening

är vad sålunda förevarit av den allvarliga natur, att särskilda åtgärder

böra vidtagas till förhindrande av att statsverket framdeles tillskyndas förluster

genom bristande förutseende vid handläggningen av liknande ärenden.

Under åberopande av det nu anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna

vad utskottet ovan anfört.

7:o) Ersättningar av underhållsskyldiga för utgivna bidragsförskott. Under

socialdepartementet, § It, ha revisorerna till granskning upptagit frågan,

i vilken utsträckning de av barnavårdsnämnderna utgivna bidragsförskotten

ersättas av de underhållsskyldiga (Del I, s. 47—53).

Enligt gällande bestämmelser utgår av allmänna medel förskott å underhållsbidrag,

bidragsförskott, till barn, vars fader enligt rättens beslut eller

skriftligt av två personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av

lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till barnet, under

förutsättning att fadern underlåter att betala förfallet underhållsbidrag. Bidragsförskott

kan dock icke beviljas barn, vars föräldrar sammanbo, och ej

heller barn, som bor tillsammans med sin fader.

Bidragsförskott utgår icke för längre tid än till och med dagen före den,

då barnet fyller 16 år. Den beslutande myndigheten är i regel barnavårdsnämnden

i den kommun, där barnets moder är mantalsskriven, då förskottet

sökes.

Bidragsförskott får ej utgå med högre belopp än barnets fader enligt rättens

beslut eller avtal är skyldig utgiva till barnets underhåll. Bidragsförskotten

äro vidare graderade efter den för folkpensioneringen gällande ortsgrupperingen

och variera med hänsyn till barnens antal samt moderns och

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

19

barnets inkomster. Dyrtidstillägg utgår ej å bidragsförskott. Förskottets

maximibelopp utgör för närvarande, då modern endast har ett barn under

sin vårdnad, 252 kronor i ortsgrupp 1 och 360 kronor i ortsgrupp 3. Har

modern vårdnaden om flera till förskott berättigade barn reduceras maximibeloppet

för barn räknat. För tiden till och med den månad, under vilken

barnet fyller två år, ökas bidragsförskottet med 60 kronor om året.

Bidragsförskott utgår icke alls eller med reducerat belopp, om modern

bär viss årsinkomst eller, därest hon är gift och sammanlever med sin man

och denne är underhållsskyldig gentemot barnet, makarnas gemensamma

årsinkomst uppgår till visst belopp. Har förskottsberättigat barn inkomst,

som ej härrör från eget arbete, skall bidragsförskottet minskas med nämnda

inkomst.

Kostnaderna för bidragsförskotten skola, i den mån ersättning ej kunnat

uttagas av den underliållsskyldige, till tre fjärdedelar bestridas av statsverket

och till en fjärdedel av den kommun, vars barnavårdsnämnd beviljat

förskottet. För att kommunen skall utfå gottgörelse av statsmedel för utgivna

bidragsförskott erfordras bl. a., att barnavårdsnämnden i de fall, då

fadern ej efter förmåga fullgör sin underhållsskyldighet, utan dröjsmål

vidtager erforderliga åtgärder för fordringens indrivande. För lämnat bidragsförskott

inträder nämligen den barnavårdsnämnd, som utgivit förskottet,

å vederbörande kommuns vägnar i barnets rätt till underhållsbidrag

gentemot den underliållsskyldige. Nämnden äger rätt att utan kostnad erhålla

polismyndigheternas biträde för efterforskande av underhållsskyldig,

hos vilken nämnden har fordran på grund av utgivet bidragsförskott, ävensom

tör verkställande av utredning rörande den underhållsskyldiges förmåga

att återgälda förskottet.

När synnerliga skäl därtill föranleda, äger länsstyrelsen, på framställning

av barnavårdsnämnden eller av den underhållsskyldige, besluta, att

återkravsrätten skall eftergivas.

Har barnavårdsnämnden, efter det nämnden sökt gottgörelse av statsverket

för visst bidragsförskott, av den underhållsskyldige uppburit ersättning

för förskottet, åligger det nämnden att i samband med den ansökning om

gottgörelse för utgivna bidragsförskott, som näst därefter göres, till statsverket

redovisa tre fjärdedelar av den uppburna ersättningen, dock högst

vad nämnden uppburit i gottgörelse av statsverket för förskottet.

Frågan rörande effektivare redovisning och indrivning av utgivna bidragsiörskolt

har vid skilda tillfällen upptagits till diskussion. Sålunda ha

riksdagens revisorer i sin år 1940 avgivna berättelse underkastat den dåvarande

bidragsförskottslagen och dess tillämpning en kritisk granskning

ur hland annat dessa synpunkter. Sedan riksdagen i anledning av revisorernas

uttalande i skrivelse den 26 juni 1941, nr 405, anhållit att Kungl. Maj :t

ville låta föranstalta om översyn av 1937 års bidragsförskottslag, anbefalldes

socialvårdskommittén alt verkställa berörda översyn. Kommittén avlämnade

den 26 maj 1942 betänkande med förslag till ändrad bidragsförskottslag

in. in., vilket lades till grund för 1943 års lagstiftning i ämnet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande nr 153.

De sakkunniga anförde därvid i fråga om bidragsförskotts återkrävande

bl. a., att det i och för sig icke vore anmärkningsvärt att resultatet siffermässigt

visat sig tämligen dåligt, då en viss del av de underhållsskyldiga

alltid befunne sig i sådana omständigheter, att återbetalning icke kunde

ifrågakomma. Därmed ville kommittén dock icke göra gällande annat än

att indrivningen med all säkerhet borde kunna lämna bättre resultat.

1947 års revisorer ha upptagit bidragsförskottslagens tillämpning till närmare

granskning främst med hänsyn till frågan i vilken omfattning de av

barnavårdsnämnderna utgivna bidragsförskotten ersättas av de underhållsskyldiga.

Revisorerna ha i en å s. 51 intagen tabell sammanställt uppgifter,

vilka för varje län utvisa de belopp, som av barnavårdsnämnderna inom

länet utbetalats under vart och ett av kalenderåren 1944—1946. Vidare

har beräknats hur stor procentuell del av dessa belopp, som av de underhållsskyldiga

ersatts under den ifrågavarande perioden. De sålunda redovisade

uppgifterna — framhålla revisorerna — giva visserligen icke upplysning

om hur stor del av de under ett visst år utgivna förskotten som återbetalats,

då de under samma år influtna ersättningsbeloppen till viss del

även avse förskott, utgivna under tidigare år. Genom att beräkningen grundas

på flera år i följd utjämnas dock i stort sett de härav föranledda fluktuationerna.

Revisorerna ha även beräknat i vilken utsträckning staten och kommunerna

kommit att med hänsyn till av de underhållsskyldiga gjorda inbetalningar

slutligt bestrida utgifterna för de utgivna bidragsförskotten. Uppgifter

härom redovisas även i nämnda tabell. Av tabellen kan sålunda utläsas

hur stor procentuell andel som de underhållsskyldiga, stat och kommun

slutligt få bära av de under viss tid av kommunen utbetalade bidragsförskotten.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Revisorerna ha upptagit anslagen till bidragsförskott till granskning närmast

med hänsyn till frågan, i vilken utsträckning de av barnavårdsnämnderna

utgivna bidragsförskotten ersättas av de underhållsskyldiga. Den av

revisorerna verkställda utredningen, vilken avser åren 1944—1946, giver

vid handen, att en anmärkningsvärt stor del av förskotten icke återbetalats.

Sålunda ha under perioden de underhållsskyldiga i genomsnitt ersatt allenast

ca 41 procent av de utgivna förskotten. I övrigt variera de ersatta beloppen

mellan högst 46,8 procent i Stockholms stad och lägst 34,8 procent i

Stockholms län. Av beräkningarna framgår vidare att staten under perioden

fått slutligt bestrida ca 44 procent och kommunerna ca 15 procent av

förskotten.

Med den begränsade tid, som stått revisorerna till buds, har det icke varit

möjligt att i detalj utröna orsakerna till det mindre goda indrivningsresultatet.

Till en del torde detta dock fortfarande sammanhänga med brister

i barnavårdsnämndernas återkravsverksamhet. En i vissa avseenden

växlande praxis synes sålunda ha utbildat sig de olika barnavårdsnämnderna

och länen emellan med avseende å de krav, som ställas å de underhållsskyldigas

betalningsförmåga, varjämte viss oklarhet fortfarande tycks

råda rörande förefintliga möjligheter att begagna tvångsmedel för indrivningen.

Icke minst synas nu berörda förhållanden förorsakas av bristen på

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

21

klargörande anvisningar och direktiv för nämndernas verksamhet. Dylika

anvisningar torde sålunda ha utfärdats endast i vissa län, såsom i Västernorrlands

och Skaraborgs län. Revisorerna vilja emellertid ifrågasätta, om

icke inom varje län samtliga barnavårdsnämnder borde tillställas en promemoria,

i vilken riktlinjerna för återkravsverlcsamhetens bedrivande uppdroges

samt genom typexempel de fall uttömmande redovisades, då visst

tvångsmedel borde komma till användning. Revisorerna ha slutligen fått

den uppfattningen att länsstyrelserna i vissa fall underkastat ansökningarna

en prövning mer ur formella och expeditionella än materiella synpunkter.

En särskild kategori av underhållsskyldiga utgöra de till arbete varaktigt

oförmögna invalida fäderna med barn,- vilka enligt gällande bestämmelser

äro berättigade till bidragsförskott. Vad angår denna grupp, där bidragsförskottet

uppenbarligen antagit karaktären mera av ett fast, fortlöpande

understöd, kan ifrågasättas om icke de särskilda barnbidrag, vilka utgå enligt

lagen den 26 juli 1947, borde såsom en naturligare bidragsform träda

i stället för bidragsförskott. Genom en överflyttning av sagda grupp till

barnbidragen bortfölle det i bidragsförskottslagen föreskrivna, årligen upprepade,

omständliga förfaringssättet med konstaterande av betalningsförsummelse,

ansökan om bidragsförskott, underrättelse till den underhållsskyldige,

åtgärder för återkrav, ansökan till länsstyrelsen om statsbidrag

m. in.

Revisorerna äro medvetna om att bland de underhållsskyldiga alltid i viss

utsträckning befinna sig personer, som på grund av verklig och varaktig

oförmåga att fullgöra föreskriven underhållsskyldighet icke kunna återbetala

utgivet bidragsförskott. Även med beaktande härav synas de ovan redovisade

ersättningsbeloppen icke minst med hänsyn till de goda arbetstillfällen,

som under senaste tiden varit rådande, anmärkningsvärt låga.

Revisorerna få därför uttala önskvärdheten av att vederbörande myndigheter

ha sin uppmärksamhet riktad på att de underhållsskyldiga i skälig

utsträckning fullgöra sin underhållsskyldighet samt att, därest så anses påkallat,

åtgärder vidtagas i syfte att ernå ett bättre indrivningsresultat.

Utlåtanden ha avgivits av socialstyrelsen och riksräkenskapsverket (Del

II, s. 52—56).

Socialstyrelsen delar till fullo revisorernas uppfattning, att frågan om ersättningens

utkrävande är av största betydelse, särskilt med hänsyn till att

det allmännas kostnader för förskottering av underhållsbidrag förutom av

verksamhetens omfattning är beroende av i vad mån ersättning lämnas av

de ''underhållsskyldiga. I sammanhang härmed erinrar styrelsen därom, att

den utvidgning av bidragsförskottslagens tillämplighetsområde somt ägt

rum med största sannolikhet får till följd, att bidragsförskott från och med

innevarande år kommer att utgå i betydligt större utsträckning än hitintills.

Det allmännas kostnader för verksamheten kunna därigenom beräknas komma

att öka i motsvarande mån.

Revisorernas uppfattning om att ersättning för bidragsförskott icke inflyter

i sådan utsträckning, som skulle vara möjlig om den underhållsskyldiges

bidragsförmåga till fullo utnyttjades, säger sig socialstyrelsen kunna

helt biträda. Beträffande den ifrågavarande indrivningsverksamhetcn, vilken

främst åvilar barnavårdsnämnderna, bar socialstyrelsen kunnat konstatera

påtagliga brister, vilka styrelsen i görligaste mån sökt avhjälpa. Styrelsen

bar för avsikt alt ytterligare intensifiera upplysningsverksamheten

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande nr 153.

på förevarande område, bland annat genom att i enlighet med revisorernas

förslag lämna detaljerade anvisningar rörande de åtgärder som vid återkravsverksamheten

i olika fall böra komma till stånd.

Socialstyrelsen framhåller vidare, att effektiviteten av en dylik verksamhet

skulle bliva betydligt större, därest styrelsen, som nu helt saknar instruktionsenliga

befogenheter beträffande bidragsförskottsverksamheten, vore

tillsynsmyndighet över barnavårdsmannainstitutionen och bidragsförskottsverksamheten

och därigenom hade större befogenheter på detta område.

Därjämte förordar styrelsen en effektivisering av införselinstitutet.

Jämväl riksräkenslcapsverket förklarar sig i allt väsentligt kunna vitsorda

de av revisorerna i förevarande hänseende gjorda erinringarna.

Utskottet finner i likhet med revisorerna det vara av behovet påkallat,

att åtgärder vidtagas i syfte att ernå ett bättre indrivningsresultat på förevarande

område. En dylik effektivisering av indrivningsförfarandet framstår

såsom särskilt angelägen med hänsyn till att det allmännas kostnader

för förskottering av underhållsbidrag beräknas komma att avsevärt stegras.

I sitt remissutlåtande har socialstyrelsen bland annat framhållit, att styrelsen

har för avsikt att i enlighet med revisorernas förslag lämna detaljerade

anvisningar rörande de åtgärder, som vid återkravsverksamheten i olika

fall böra komma till stånd. Därest denna verksamhet skall leda till önskat

resultat, torde emellertid samtidigt en effektivisering av själva införselinstitutet

vara erforderlig. Det kan enligt utskottet vidare ifrågasättas, huruvida

icke kontrollen över barnavårdsmäns och barnavårdsnämnders befattning

med nu berörda ärenden skulle genom att underställas socialstyrelsen

kunna ytterligare förbättras.

Av nu anförda skäl synas de bestämmelser som reglera den ifrågavarande

verksamheten böra göras till föremål för särskild översyn. I samband därmed

böra enligt utskottets uppfattning de av revisorerna berörda möjligheterna

att ersätta viss grupp av bidragsförskott med särskilda barnbidrag närmare

undersökas.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Ivungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville taga under övervägande åtgärder i av utskottet

angivet syfte.

8:o) Vissa baracklägers användande inom sinnessjukvården. Under inrikesdepartementet,

§ 13, ha revisorerna behandlat frågan om vissa baracklägers

användande inom sinnessjukvården (Del I, s. 58—64).

Genom kungl. brev den 17 maj 1940 bemyndigades socialstyrelsen att dels

efter samråd med vederbörande länsstyrelser och med byggnadsstyrelsen låta

å olika orter inom riket uppföra och utrusta sammanlagt tolv barackläger,

avsedda att i händelse av krigsutbrott användas för internering av sådana

utlänningar, vilka icke borde behandlas såsom krigsfångar men ansåges

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

23

böra förvaras i interneringsläger, dels ock verkställa inköp av arbetskläder

och arbetsskodon för i lägren internerade personer. För ändamålet ställdes

till socialstyrelsens förfogande ett belopp av högst 900 000 kronor.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 30 september 1942 anmälde socialstyrelsen

bl. a., att styrelsen funnit det nödvändigt att utöver redan beslutade

baracldäger, av vilka nio uppförts, inrätta ytterligare dylika läger. Av vissa

i skrivelsen närmare anförda skäl ansåg styrelsen det därvid böra övervägas,

huruvida icke de nya interneringslägren borde givas en sådan utformning,

att de framdeles kunde komma till användning såsom sekundäravdelningar

inom den statliga sinnessjukvården. Samråd härom hade ägt rum med medicinalstyrelsen,

som givit sin anslutning till tanken. Socialstyrelsen framlade

jämväl ett efter överläggning mellan ämbetsverken utarbetat förslag till

uppförande av sådana barackläger. Kostnaderna härför beräknades av styrelsen

till 1,4 milj. kronor för varje läger.

I proposition den 4 januari 1943, nr 2, angående utgifter å tilläggsstat

till riksstaten för budgetåret 1942/43 hemställde Kungl. Maj :t, att riksdagen

måtte för anordnande av vissa barackläger anvisa ett reservationsanslag av

4 700 000 kronor. Riksdagen biföll (skr. nr 19) nämnda proposition. Kungl.

Maj :t uppdrog sedermera dels åt socialstyrelsen att i samråd med medicinalstyrelsen

verkställa utredning och avgiva förslag å de platser, till vilka ifrågavarande

barackläger skulle förläggas, dels ock åt byggnadsstyrelsen att,

i samråd med socialstyrelsen och medicinalstyrelsen, vidtaga förberedande

åtgärder i övrigt för baracklägrens anordnande samt att enligt av Kungl.

Maj :t sedermera lämnade föreskrifter uppföra ifrågavarande baracklägersbyggnader,

vilka tills vidare skulle redovisas å byggnadsstyrelsens delfond

av statens allmänna fastighetsfond. Tillika föreskrev Kungl. Maj :t, att förenämnda

reservationsanslag skulle av byggnadsstyrelsen disponeras för därmed

avsett ändamål.

På grundval av ett av socialstyrelsen framlagt förslag å platser för förläggning

av ifrågavarande barackläger föreskrev Kungl. Maj :t genom brev

den 19 november 1943 respektive den 21 januari 1944 att barackläger skulle

anordnas, ett å egendomen Rosöga nr 1 och 2, ett å Olofsfors egendom samt

ett å Ribbingelunds kungsgård. Med anledning av en av medicinalstyrelsen

gjord framställning förklarade Kungl. Maj :t genom beslut den 25 januari

1946 hinder icke möta mot att ovannämnda barackläger tills vidare finge

användas för vård av här i landet omhändertagna tuberkulösa utländska

medborgare.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 3 december 1945 framlade medicinalstyrelsen

förslag till erforderliga kompletteringsarbeten i Olofsfors baracldäger

för dess omändring till statlig sinnesslöanstalt. Styrelsen framhöll därvid

bl. a., att lägret, som då användes för vård av tuberkulösa flyktingar, under

förra delen av budgetåret 1946/47 skulle komma att utrymmas. Då behovet

av nya vårdplatser inom den statliga sinnesslövården vore trängande,

borde åtgärder för lägrets omändring till dess kommande ändamål förberedas.

Styrelsen hade av denna anledning låtit granska de ursprungliga rit
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande nr löd.

ningarna för lägerbyggnaderna samt planerat erforderliga omändringar och

kompletteringar av desamma. Kostnaderna härför beräknades uppgå till

625 000 kronor. Då anläggningen, avsedd att drivas såsom en sekundäravdelning

till Salberga sjukhus, komme att kunna bereda vård för 160 patienter,

skulle omändringskostnaderna uppgå till icke fullt 4 000 kronor per

vårdplats. Styrelsen hemställde, att Ivungl. Maj :t måtte i proposition till

1946 års riksdag föreslå riksdagen att för ifrågavarande ändamål anvisa

625 000 kronor. I skrivelse den 30 november 1946 har medicinalstyrelsen till

behandling upptagit frågan om jämväl de båda övriga baracklägrens framtida

användning.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Då 1943 års riksdag beviljade medel för anordnande av tre barackläger,

förlagda ett å egendomen Rosöga nr 1 och 2, ett å Olof sfors egendom och

ett å Ribbingelunds kungsgård, var avsikten att desamma skulle givas en

mera permanent karaktär än vad som varit fallet i fråga om tidigare byggda

barackläger för att under fredstid efter erforderliga kompletteringsarbeten

kunna användas såsom sekundäravdelningar inom den statliga sinnessjukvården.

Vad beträffar lägret i Ribbingelund användes detsamma f. n. som

provisorisk sinnessjukavdelning i anslutning till Sundby sjukhus. Lägret i

Rosöga har ännu icke kommit till användning, men enligt vad revisorerna

inhämtat har medicinalstyrelsen i samband med medelsäskandena för budgetåret

1948/49 föreslagit att lägret i befintligt skick till viss del tages i

bruk såsom sekundäravdelning inom sinnessjukvården samt hemställt om

anvisande av medel för härför erforderlig personal.

Olofsforslägret har, sedan det på eftersommaren 1946 utrymdes efter att

dessförinnan ha använts för vård av här i landet omhändertagna tuberkulösa

flyktingar, icke kommit till användning. Revisorerna, som avlagt besök

vid nämnda läger, ha funnit, att anläggningen befinner sig i fullgott skick.

Den har i kök, värmecentral och tvättstuga en synnerligen förstklassig och

modern maskinutrustning, som motsvarar mycket högt ställda krav. Härtill

kommer en riklig uppsättning av inventarier och materiel, såsom filtar,

sängkläder, köksutensilier in. in. Goda arbetstillfällen kunna även beredas

i de omgivande kronoskogarna. På grund härav och med hänsyn jämväl till

anläggningens relativt centrala belägenhet i förhållande till Avesta, Krylbo

och Sala synes densamma enligt revisorernas mening väl lämpad att användas

såsom sekundäravdelning till Salberga sjukhus. De kostnader, vilka av

medicinalstyrelsen beräknats för anordnande av en dylik sekundäravdelning

— 625 000 kronor — hänföra sig huvudsakligen till uppförande av ytterligare

personalbostäder, medan vad avser de nuvarande barackbyggnaderna

endast smärre kompletteringsarbeten och sekundäranordningar, såsom uppsättande

av mellanväggar in. in., synas vara erforderliga. Skulle anläggningen

av kostnadsskäl likväl icke anses böra omändras för nu angivna

ändamål, torde i varje fall kunna övervägas, huruvida icke densamma på

sätt föreslagits i fråga om lägret i Rosöga kunde tagas i bruk i befintligt

skick för vård av vissa mera lättskötta patientkategorier sinnessjuka.

Då Olofsforslägret sålunda har alla förutsättningar att för tämligen begränsade

kostnader kunna fylla en viktig uppgift inom sinnessjukvården,

finna revisorerna — särskilt med hänsyn till den rådande stora platsbristen

på detta område — det anmärkningsvärt, att lägret ännu icke kommit till

användning för detta ändamål. Det må erinras om atl medicinalstyrelsen

redan i skrivelser till Ivungl. Maj :t dels den It september 1945 med förslag

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

25

till 1 O-årsplan för den statliga sinnessjukvården och sinnesslövården i landet,

dels ock den 3 december 1945 även upptagit frågan rörande lägrets

framtida användning, varvid i sistnämnda skrivelse bl. a. framhållits att

detsamma skulle komma att utrymmas under förra delen av budgetåret

1946/47. Förslag i detta avseende framlades av styrelsen ånyo i skrivelse den

30 november 1946. Revisorerna kunde vid sitt besök å lägret vitsorda vad

medicinalstyrelsen i dessa framställningar anfört.

Då det är av vikt att frågan om Olofsforslägrets användning inom den

statliga sinnessjukvården snarast bringas till sin lösning, ha revisorerna

velat fästa riksdagens uppmärksamhet å vad sålunda förekommit.

Utskottet. Vid tillkomsten av baracklägret å Olofsfors egendom, vartill

medel beviljades av 1943 års riksdag, förutsattes att detsamma framdeles

skulle komma att utnyttjas inom den statliga sinnessjukvården. Sedan eftersommaren

1946 har emellertid lägret statt oanvänt, oaktat anläggningen

därstädes befinner sig i fullgott skick. Revisorerna ha, särskilt med hänsyn

till den rådande stora platsbristen inom förevarande område, funnit detta

förhållande anmärkningsvärt. Utskottet delar denna uppfattning. Av propositionen

1948: 145 framgår emellertid, att vederbörande departementschef i

enlighet med ett av medicinalstyrelsen den 20 februari 1948 avgivet förslag

ansett sig böra tillstyrka, att Olof sfor slägret från och med nästa budgetår

såsom sekundäravdelning anslutes till Säters sjukhus. Utskottet finner sig

med anledning härav kunna inskränka sig till att vad i ärendet förekommit

för riksdagen

omförmäla.

9;o) Distriktsbarnmorskornas förlossningsverksamhet. Under inrikesdepartementet,

§ 14, ha revisorerna framfört vissa synpunkter på frågan om

förlossningsvårdens ordnande (Del I, s. 64—72).

Förlossningsvården i vårt land arbetar under tvenne former, öppen och sluten

vård.

Enligt för den öppna vården gällande bestämmelser skall riket vara indelat

i barnmorskedistrikt. Varje landstingsområde samt stad, som ej deltager

i landsting, skall utgöra ett barnmorskedistrikt. Medicinalstyrelsen kan

dock förordna, att stad, som ej deltager i landsting, skall undantagas från

distriktsindelningen, om staden träffar avtal med erforderligt antal barnmorskor

att fullgöra distriktsbarnmorskornas uppgifter inom förlossningsvården.

Antalet barnmorskor inom distriktet bestämmes av medicinalstyrelsen efter

förslag av vederbörande barnmorskestyrelse. Barnmorska förordnas tills

vidare med sex månaders ömsesidig uppsägningstid. Barnmorskestyrelsen

skall anvisa distriktsbarnmorska visst område, där hon i första band skall

utöva sin verksamhet samt bestämma hennes stationeringsort.

Det åligger distriktsbarnmorska dels att utan ersättning av den vårdade

lämna förvård åt havande kvinnor, biträda vid förlossning i hemmet och

lämna eftervård åt kvinnor, som efter förlossning vårdas i hemmet, dels, i

den mån barnmorskestyrelsen så beslutar, att tjänstgöra å förlossningsan
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande nr 153.

stalt, som drives eller erhåller driftbidrag av landstinget eller staden, att

biträda i förebyggande mödra- och barnavård och vid barnavårdsnämnds befattning

med ärenden om mödrahjälp samt att biträda i sådan sjukvård,

som utövas i hemmen. Det ankommer på medicinalstyrelsen att utfärda närmare

bestämmelser rörande omfattningen av distriktsbarnmorskas anlitande

för hemsjukvård.

Distriktsbarnmorska atnjutex- kontanta avlöningsförmåner med minst samma

belopp, som skulle utgå till henne, därest hon vore å vederbörande ort

stationerad statlig tjänsteman med placering i lönegrad Ca 11, löneklass 11.

Distriktsbarnmorska skall vidare i enlighet med vid 1947 års riksdag fattat

beslut kostnadsfritt erhålla all för hennes arbetsuppgifter erforderlig utrustning

och förbrukningsmateriel. För kostnader i anledning av resor utgår

särskild ersättning vid resa för förlossning i hemmet.

För varje distriktsbarnmorskebefattning, som under minst tre fjärdedelar

av ett och samma kalenderår uppehållits av legitimerad barnmorska, utgår

statsbidrag för kalenderåret med visst belopp. Såsom villkor för erhållande

av statsbidrag gäller bland annat, att befattningen upptagits i en av

medicinalstyrelsen godkänd plan för förlossningsvårdens tillgodoseende inom

barnmorskedistriktet.

Vad beträffar den slutna förlossningsvården åter, finnas gällande statsbidragsgrunder

dels i kungörelsen den 21 juli 1937, nr 742, avseende byggnadsbidrag

till förlossningsanstalter, och dels i kungörelse samma dag, nr

743, avseende driftbidrag till förlossningsanstalter och väntehem.

Byggnadsbidrag utgår till landsting eller stad, som ej deltager i landsting,

1 regel med högst hälften av kostnaderna för uppförande eller inrättande av

barnbördshus samt av barnbördsavdelning vid lasarett eller därmed jämställd

sjukvårdsinrättning eller vid sjukstuga. Även till förlossningshem

utgår bidrag av statsmedel vid uppförande av nybyggnad för ändamålet. Ansökning

om statsbidrag avgöres av Kungl. Maj :t.

Driftbidrag utgår med visst belopp per dag och barnaföderska till landsting,

kommun, kommunalförbund, förening eller stiftelse för driften av barnbördshus,

barnbördsavdelning, förlossningshem och förlossningsrum hos

barnmorska ävensom för driften av väntehem för barnaföderskor i rikets

ödemarksområden samt för hemhjälp åt kvinna, som vistas å dylikt väntehem.

Under de båda senaste årtiondena har, väsentligen på grund av den slutna

förlossningsvårdens alltmer ökade omfattning, antalet i öppen vård verksamma

barnmorskor minskats. Barnmorskornas antal nedgick successivt

och var år 1939 ca 1 600. Indragning av barnmorskedistrikt har fortgått

successivt, vilket framgår därav, att distriktens antal år 1924 var något över

2 000, år 1933 något över 1 700, år 1936 ca 1 600 och år 1939 ca 1 100.

Sedan en tid tillbaka har emellertid en betydande brist på barnmorskor

varit rådande, vilket bl. a. medfört att de av medicinalstyrelsen fastställda

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

27

planerna för förlossningsvården icke kunnat hållas. Ett ej ringa antal distriktsbarnmorskebefattningar

stå f. n. vakanta. Även vid förlossningsanstalterna

finnas inånga vakanta barnmorskebefattningar, vilket gjort det

nödvändigt att inkalla distriktsbarnmorskor till tjänstgöring å anstalterna

i betydande utsträckning. Enligt vad revisorerna inhämtat hade under år

1946 sammanlagt ca 500 distriktsbarnmorskor inkallats å anstalt under en

genomsnittlig tid av ca 80 dagar per barnmorska.

De i nu angivna avseenden rådande förhållandena ha av revisorerna närmare

belysts genom en å s. 67 intagen tablå. Å samma sida lämnas även

vissa sifferuppgifter rörande den slutna barnbördsvårdens utveckling. Utskottet

torde i detta sammanhang få hänvisa till ifrågavarande sammanställningar.

Den slutna vårdens utbyggnad har medfört en stark ökning av antalet anstaltsförlossningar.

Under 1800-talet och början av 1900-talet skedde så gott

som samtliga normala förlossningar i hemmen med undantag endast för

det klientel, som uppsökte barnbördshusen i de största städerna och universitetsklinikerna.

Av de omkring 135 000 barnaföderskorna i vårt land

år 1892 förlöstes sålunda endast 3 700 å anstalt, motsvarande ca 3 procent

av hela antalet. Denna proportion kvarstod ungefär oförändrad, om än

med någon ökning av anstaltsförlossningarna, långt in på 1900-talet. Ännu

under första världskrigets sista år dominerade hemförlossningarna med 90

procent. Kort därefter påbörjades emellertid den kraftiga utbyggnaden av

den slutna vården, vilket medförde en successiv ökning av antalet anstaltsförlossningar.

Under det att år 1925 16 procent, år 1935 38 procent och år

1943 73 procent av barnen föddes å anstalter, torde för närvarande anstaltsförlossningarna

uppgå till 85 å 90 procent av totala antalet födda, varvid

till anstaltsförlossning även hänförts förlossning å förlossningsrum och

förlossningshem med mindre än sex platser. Vid bedömande av nu lämnade

uppgifter bör dock framhållas, att förhållandena äro mycket olika i skilda

delar av landet, beroende på olikheter i fråga om avstånd, vägar, trafikmedel

och telefonnät in. m.

En följd av den slutna förlossningsvårdens kraftiga utveckling har blivit,

att distriktsbarnmorskornas ianspråktagande för förlossningsuppgifter

i den öppna vården alltmera avtagit. Inom vissa län sysselsättas sålunda

vissa distriktsbarnmorskor icke alls inom den egentliga förlossningsvården

utan fullgöra arbetsuppgifter huvudsakligen inom den förebyggande mödraoch

barnavården, varvid förlossningsverksamheten helt centraliserats till

anstalt. Sålunda finnas fall inom exempelvis Stockholms, Älvsborgs, Kalmar,

Kopparbergs och Gävleborgs län, där distriktsbarnmorska icke verkställt

någon förlossning vare sig i hemmen eller å anstalt. Även inom andra

tättbefolkade delar av landet föreligger samma förhållande. Beträffande

den närmare omfattningen under år 1946 av distriktsbarnmorskornas förlossningsverksamhet

i öppen vård torde få hänvisas till en å s. 69 i berättelsen

intagen sammanställning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande nr 1-53.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Utvecklingen av förlossningsvården i vårt land har under de senaste decennierna

gått i riktning mot en stark ökning av antalet anstaltsförlossningar.

Medan sålunda ännu långt in på 1900-talet normala förlossningar nästan

undantagslöst skedde i hemmen, uppgingo anstaltsförlossningarna år 1935 till

38 procent och år 1943 till 73 procent. Enligt uppgift från medicinalstyrelsen

torde f. n. i medeltal 85 å 90 procent av samtliga förlossningar ske å anstalt,

varvid till anstalt även hänförts förlossningsrum och förlossningshem

med mindre än sex platser. Vid bedömande av de nu lämnade uppgifterna

bör erinras om att inom stora delar av landet och särskilt mera tättbefolkade

sådana antalet förlossningar å anstalt torde vara procentuellt ännu högre.

Till viss del torde den nu antydda utvecklingen kunna förklaras av den

ökade bidragsgivning, som statsmakterna särskilt sedan år 1937 beslutat

för utbyggnad av den slutna barnbördsvården, varigenom staten deltager i

kostnaderna för såväl anordnande som drift av vissa förlossningsanstalter.

Ifrågavarande utveckling synes dock i hög grad även ha påskyndats av barnaföderskornas

egen önskan att bliva förlösta å anstalt i stället för i hemmet.

Bidragande orsaker härtill torde hl. a. ha varit den ökade trygghetskänsla,

som anstaltsvården skänker, svårigheten att erhålla tillfredsställande

hemhjälp under barnsängstiden samt de ekonomiska fördelar, vilka den

slutna vården erbjuder i form av låga legosängsavgifter in. m.

Den omvälvning, som sålunda ägt rum på förlossningsvårdens område,

har särskilt på senare tid — icke minst till följd av den ökning av nativiteten,

som sedan år 1935 inträtt — gjort sig gällande med sådan styrka, att

samhällets vårdresurser icke hunnit omläggas i takt med utvecklingen. Ramen

för den slutna vården har under dessa år varit och är alltjämt för

trång, medan ett motsatt förhållande inträtt i fråga om den öppna vården.

Trots den indragning och omorganisation av barnmorskedistrikt, som under

senare tid ägt rum, har befattningshavarnas antal icke fullt kunnat anpassas

efter det nya läget. Antalet förlossningar i öppen vård per distriktsbarnmorska

varierar visserligen, såsom revisorerna ovan visat, såväl de olika

länen som befattningshavarna emellan, men synes dock i allmänhet vara

relativt begränsat. I syfte att bereda distriktsbarnmorskorna jämnare sysselsättning

ha därför statsmakterna tid efter annan måst pålägga dessa befattningshavare

arbetsuppgifter, som från början i viss mån legat utanför

deras egentliga verksamhetsområde. En del göromål inom distriktsvården

ha sålunda överflyttats på distriktsbarnmorskorna.

I betraktande av nu berörda omständigheter finna revisorerna det vara

angeläget, att åtgärder vidtagas i syfte att inom ramen för gällande organisation

ernå en förbättrad samverkan mellan den slutna och öppna förlossningsvården.

Härvid synes i första hand böra övervägas en smidigare

anpassning av distriktsbarnmorskornas förlossningsverksamhet till rådande

faktiska förhållanden på hithörande område. Redan nu föreligger viss möjlighet

härtill genom bestämmelsen att distriktsbarnmorska må åläggas

tjänstgöra å förlossningsanstalt. Denna anordning har emellertid tillkommit

för att i nuvarande läge med brist på anstaltsbarnmorskor tillförsäkra anstalterna

nödig arbetskraft och torde därför närmast kunna betraktas som ett

provisorium. Enligt revisorernas mening synes en mera regelmässig placering

av vissa distriktsbarnmorskebefattningar till anstalt böra komma till

stånd särskilt inom sådana med anstalter välutbyggda delar av ett landstingsområde,

där kommunikationsförhållanden, befolkningstäthet in. in. möjliggöra

en övervägande sluten förlossningsverksamhet. Inom ifrågavarande

områden torde den öppna förlossningsvården kunna tillgodoses därigenom

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

29

att distriktsbarnmorskor stationeras vid anstalterna för handhavande av

sagda vård inom resp. upptagningsområden. De på detta sätt stationerade

distriktsbarnmorskorna skulle ha till uppgift dels att efter kallelse infinna

sig i hemmen vid förlossningstillfällen, dels ock att, i den man arbetet i den

öppna förlossningsvården och den förebyggande mödravården så medgåve,

deltaga i arbetet inom den slutna vården. Inom vissa kommunikationsfattiga

eller avsides belägna delar av landstingsområde vore givetvis även framdeles

distriktsbarnmorska erforderlig för bestridande av den öppna vården.

Då det föreslagna systemet förutsätter en ytterligare utbyggnad av anstaltsorganisationen

samt genomförandet av detsamma i viss utsträckning begränsas

av den nuvarande distriktsbarnmorskekårens sammansättning med

hänsyn till ålder, utbildning m. m., torde ovan skisserade omläggning blott

successivt kunna genomföras. Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra

om att Malmöhus läns landsting i skrivelse till medicinalstyrelsen den 24 juli

1947 i samband med upprättande av nya planer för förlossningsvården inom

landstingsområdet föreslagit anordnande av densamma på sätt revisorerna

nu antytt. Då en dylik lösning av berörda spörsmål synes förtjänt av beaktande

även inom sådana övriga delar av landet, vilka med hänsyn till

befolkningstäthet, tillgång på goda kommunikationer o. d. lämpa sig härför,

vilja revisorerna uttala önskvärdheten av att i samband med upprättandet

av planer för förlossningsvårdens ordnande inom de olika barnmorskedistrikten

de av revisorerna framförda synpunkterna bliva föremål för

övervägande.

Utlåtanden ha avgivits av medicinalstyrelsen och svenska landstingsförbundet

(Del II, s. 57—62).

I likhet med revisorerna är medicinalstyrelsen av den uppfattningen, att

ramen för den slutna förlossningsvården är för trång och att ett motsatt förhållande

råder beträffande den öppna förlossningsvården. Med hänsyn härtill

synes det styrelsen angeläget, att antalet distriktsbarnmorskebefattningar

snarast möjligt nedbringas till bättre överensstämmelse med behovet av arbetskraft

inom den öppna förlossningsvården och den förebyggande mödravården.

Landstingsförbundet uttalar att det i framtiden, när den slutna förlossningsvården

erhållit en tillfredsställande utbyggnad, knappast är möjligt

att upprätthålla ett särskilt distriktsbarnmorskeväsen av nuvarande karaktär.

Vid förlossningsanstalterna torde i stället antalet barnmorskebefattningar

böra så avvägas, att de där anställda barnmorskorna jämväl kunna

ombesörja eventuellt förekommande förlossningar i hemmen inom en viss

rayon runt anstalterna. På mera avsides belägna och ur kommunikationssynpunkt

svårtillgängliga platser torde distriktssköterskebarnmorskor få

placeras. Förvård åt havande kvinnor och eftervård efter förlossning torde

få givas av distriktssköterska i viss utsträckning. Med hänsyn till de mångahanda

uppgifter, som nu påvila distriktssköterskorna, torde då bliva nödvändigt,

att de befrias från någon av de nuvarande arbetsuppgifterna. Närmast

till hands ligger därvid, att de avkopplas från den bostadsövervakning,

som tillkommer dem. Behovet av en mera rationell bostadsinspektion har för

övrigt länge gjort sig gällande, och distriktssköterskornas utnyttjande i detla

syfte har närmast haft karaktären av eu nödfallslösning, framhåller förbundet

slutligen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande iu 153.

Utskottet delar revisorernas av vederbörande remissmyndigheter biträdda

uppfattning, att den för distriktsbarnmorskeväsendet gällande organisationen

icke kan anses rationell. Den omfattning, i vilken distriktsbarnmorskorna

numera sysselsättas, kan icke anses motsvara de med verksamheten förenade

kostnaderna. Detta förhållande får givetvis ses mot bakgrunden av den

starka ökning av antalet anstaltsförlossningar som inträtt under senare tid.

Med hänsyn härtill synes distriktsbarnmorskornas förlossningsverksamhet i

högre grad än vad för närvarande är fallet böra anpassas till de på hithörande

område faktiskt rådande förhållandena.

I nu angivet syfte ha såväl revisorerna som medicinalstyrelsen och landstingsförbundet

framlagt vissa förslag. Utskottet är för sin del icke berett att

uttala sig till förmån för någon viss lösning av det föreliggande problemet.

Enligt utskottets mening bör därför, innan någon mera genomgripande omläggning

kommer till stånd, frågan göras till föremål för ytterligare utredning.

Därvid torde i första hand de av revisorerna och remissmyndigheterna

förordade åtgärderna böra tagas under övervägande. Samtidigt synes

böra prövas i vad mån fördelar skulle kunna vinnas genom ett sammanförande

av anstalts- och distriktsbarnmorskorna till en gemensam personalkar.

Det kan jämväl ifrågasättas, huruvida icke inom vissa kommuner för

nu berörda arbetsuppgifter borde anställas befattningshavare med kombinerad

barnmorske- och sjuksköterskeutbildning. Beaktas bär vidare på vad

sätt en fortsatt utökning av antalet provinsialläkardistrikt kan tänkas påverka

föreliggande spörsmål. Utskottet vill emellertid i detta sammanhang

framhålla, att den sålunda ifrågasatta utredningen av problemet i hela dess

vidd icke bör hindra vidtagandet av omedelbara åtgärder för den reformering

av verksamheten, som kan befinnas möjlig inom ramen för nuvarande

organisation.

Under åberopande av det nu anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville föranstalta om översyn av den för distriktsbarnmorskeväsendet

gällande organisationen.

10:o) Vissa bötesandelar till länsstyrelsernas förfogande. Under inrikesdepartementet,

§ 15, ha revisorerna föreslagit ett avskaffande av nuvarande

system med bötesandelar in. m. åt polismän, vilka ådagalagt synnerligt nit

vid beivrande av olovlig hantering med rusdrycker (Del I, s. 72—78).

Enligt gällande bestämmelser skall av böter, som ådömts enligt rusdrycksförsäljningsförordningen,

samt av värdet av rusdrycker jämte kärl och

emballage, som dömts förbrutna enligt förordningen, en tredjedel, dock

högst femhundra kronor, tillfalla åklagaren. Lika del skall, om särskild

angivare eller beslagare finnes, tillfalla denne, men eljest ställas i Stockholm

till överståthållarämbetets, i annan stad till magistratens samt på

landet till länsstyrelsens förfogande att, i enlighet med de föreskrifter som

Konungen utfärdar, användas till uppmuntran av polismän, som ådaga
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

31

lagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig hantering av rusdrycker. Återstoden

tillfaller kronan.

Nu berörda bötesandelar in. m. skola jämlikt kungörelsen den 16 december

1921 angående användningen av viss del av böter in. in. enligt förordningen

angående försäljning av rusdrycker in. fl. författningar fördelas

mellan därtill förtjänta polismän inom staden eller länet minst en gång varje

år, där ej länsstyrelsen eller magistraten något år finner med medlens utdelning

böra anstå. Förslag angående fördelningen av medlen skall avgivas

i Stockholm i den ordning överståthållarämbetet bestämmer, i annan stad,

där poliskammare finnes, av denna samt eljest i stad med magistrat av

polischefen och å landet, vartill jämväl hänföres stad under landsrätt, av

landsfogden. Hos förslagsställande myndigheter må allmän åklagare eller

polisbefäl göra den framställning om uppmuntran åt viss polisman, vartill

fog finnes. Enligt sistnämnda författningsrum redovisas till länsstyrelserna

för här avsett ändamål inflytande bötesandelar m. in. i länsstyrelsernas

räkenskaper under en särskild titel »Vissa bötesandelar till länsstyrelsens

förfogande».

En å s. 75 i berättelsen intagen sammanställning, till vilken utskottet får

hänvisa, utvisar de belopp, som enligt förenämnda stadganden under budgetåret

1946/47 inflöto till länsstyrelserna, samt sammanlagda beloppet

av de gratifikationer, som under samma tid utgingo av här ifrågavarande

medel, ävensom vid budgetårets utgång hos länsstyrelserna innestående behållning

av sagda medel.

Revisorerna ha från länsstyrelserna införskaffat uppgifter, vilka utvisa

dispositionen under budgetåren 1944/47 av de till länsstyrelsernas förfogande

ställda bötesmedlen. En granskning av dessa uppgifter giver vid

handen, att stor oenhetlighet är rådande i fråga om tillämpningen av gratifikationssystemet

vid de olika länsstyrelserna. Medan vissa länsstyrelser

ansett sig böra utdela nästan hela det för ändamålet disponibla beloppet,

ha andra iakttagit stor återhållsamhet vid utdelandet av gratifikationer,

ehuru tillgängliga medel uppgått till relativt betydande belopp. Även gratifikationsbeloppen

variera de olika länen emellan. Vissa länsstyrelser utdela

sålunda regelmässigt gratifikationer med allenast smärre belopp, växlande

mellan 25—75 kronor per gratifikation, medan i andra fall gratifikationernas

storlek uppgå till 390—500 kronor. Inom flera län utdelas

medel även till andra ändamål än såsom penningbelöningar till viss polisman.

Sålunda ha medel tilldelats polisföreningar, pistolskytteklubbar in. fl.

dylika för polismännen gemensamma sammanslutningar, bl. a. till anskaffande

av ammunition för polismäns övnings- och lävlingsskjutning samt

till polispersonals julfester. Det bör ytterligare framhållas, att penningbelöningar

i flera fall tilldelats icke blott fjärdingsmän och polismän utan

även landsfiskaler, överkonstaplar samt andra tjänstemän i befälsställning.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

För närvarande avsättas årligen icke oväsentliga belopp, utgörande andelar

i böter och värdet av förbrutet gods, för att användas till belönande av

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets utlåtande nr 153.

polismän, som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig hantering

med rusdrycker. Revisorerna ha under § 36 påtalat det vid tullverket i

motsvarande fall tillämpade gratifikationssystemet. Enahanda synpunkter,

som därvid anfördes, kunna enligt revisorernas mening i stort sett anläggas

även på här ifrågavarande område. Det torde sålunda vara förenat

med svårigheter för vederbörande myndigheter att åstadkomma en

rättvis fördelning av medlen polismännen emellan. Tillämpningen av systemet

med bötesandelar präglas även av stor oenhetlighet vid de olika länsstyrelserna.

Det är vidare — något som för övrigt ligger i sakens natur

— ägnat att framkalla misstämning och skapa irritation bland personalen,

att såsom ofta sker endast polismän, som medverkat vid det slutliga lösandet

av en viss uppgift, komma i fråga till erhållande av gratifikation, under

det att andra polismän, vilkas insats måhända icke varit mindre betydelsefull,

icke erhålla sådan. Särskilt inom större polisdistrikt torde det

även förhålla sig så, att allenast ett mindre antal polismän inom vederbörande

distrikt avdelas för utredning eller beivrande av här ifrågavarande

slag av förbrytelser. Det framstår därvid lätt som en orättvisa, om möjligheten

till belöning förbehålles denna speciella gren av den polisiära

verksamheten, under det att polisverksamheten i övrigt, innefattande ej

mindre viktiga funktioner, icke blir delaktig därav.

Enligt revisorernas mening, vilken jämväl delas av ett flertal länsstyrelser,

vilkas yttrande revisorerna inhämtat i frågan, kunna således ur olika

synpunkter vägande anmärkningar riktas mot systemet med bötesandelar

in. in. för polismän. Med hänsyn härtill och då detsamma dessutom numera

— sedan sportelsystemet ställts på avskrivning — framstår som föga

rationellt, anse revisorerna skäl föreligga för dess avskaffande och i samband

därmed andelarnas inleverering till statsverket. Skulle undantagsvis

belöning vid fullgörandet av viss polisverksamhet även i fortsättningen anses

böra utgå, synes medel för ändamålet böra ställas till länsstyrelsernas

förfogande i form av särskilt anslag å riksstaten.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret och statspolisintendenten (Del II,

s- 63—65), vilka båda myndigheter biträda revisorernas förevarande uttalande.

Statspolisintendenten framhåller särskilt, att utsikten att erhålla

gratifikation knappast torde påverka intensiteten i polispersonalens arbete

för uppdagande av brott av här ifrågavarande slag.

Utskottet. Det tidigare allmänt tillämpade sportelsystemet har numera

avskrivits inom de flesta områden av den offentliga förvaltningen. De av

revisorerna i förevarande sammanhang berörda bestämmelserna framstå

mot bakgrunden härav såsom föråldrade och otidsenliga, Den möjlighet

som enligt nämnda bestämmelser står vederbörande polisman till buds att

för ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig hantering av rusdrycker

erhålla särskild gratifikation torde ej heller, såsom av statspolisintendenten

understrukits, påverka intensiteten i polispersonalens arbete för uppdagande

av brott av nu angivet slag. I likhet med revisorerna finner därför utskottet

starka skäl tala för att ifrågavarande gratifikationssystem avskaffas.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,

att Kungl. Maj :t ville taga under övervägande åtgärder i

syfte att avveckla här avsedda gratifikationssystem.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

33

11 :o) Försenat utbetalande av statsbidrag. Under inrikesdepartementet,

§ 16, ha revisorerna fäst uppmärksamheten vid att i flera fall en betydande

eftersläpning av statsbidragsutbetalningarna till kommunerna förekommer

(Del I, s. 79—85).

Bland statens utgifter intaga statsbidragen för olika ändamål en betydande

plats. För skilda verksamhetsfält kunna kommunerna påräkna att komma

i åtnjutande av statsbidrag. Till följd av den efter hand utvidgade samhällsverksamheten

på olika områden ha statsbidragen kommit att spela en

allt större roll i den kommunala hushållningen. Det framstår under sådana

förhållanden såsom angeläget, framhålla revisorerna, att kommunerna äga

möjlighet att utbekomma beräknade statsbidrag från de utbetalande statliga

myndigheterna inom föreskriven tid. Å andra sidan är det för staten ett

intresse att tillse, att statsbidragen utbetalas i rätt tid.

Revisorerna ha därför undersökt, huruvida och i vad mån givna rekvisitions-

och utbetalningsföreskrifter efterlevas. Därvid ha revisorerna ej

eftersträvat någon fullständig redovisning av samtliga hithörande statsbidrag,

utan ha i stället sökt få fram några karakteristiska bidragstyper, för

vilka det gemensamma draget är utmärkande, att de kontinuerligt återkomma

år från år. De bidrag, som närmare undersökts, äro huvudsakligen att

finna under riksstatens femte och åttonde huvudtitlar. Beträffande den närmare

innebörden av de av revisorerna i samband härmed gjorda iakttagelserna

torde få hänvisas till vederbörliga avsnitt av berättelsen.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Till kommunala samfälligheter av olika slag utbetalas genom statliga myndigheters

försorg medel för skilda ändamål. Huvudparten av dessa medel är

avsedd att utgöra bidrag till kostnaderna för fullgörande av olika förvaltningsuppgifter,

av vilka de flesta ålagts kommunerna av staten. Därjämte

ställas till kommunernas förfogande medel, vilka dessa ha att för statens

räkning förvalta och disponera mot redovisningsskyldighet.

Revisorerna ha vid sin granskning av länsstyrelsernas räkenskaper uppmärksammat,

att i flera fall en betydande eftersläpning av statsbidragsutbetalningarna

till kommunerna förekommer. Detta förhållande torde i viss

mån förklaras av att statsbidragsrekvisitionerna icke inkommit till länsstyrelsen

i rätt tid eller att de varit ofullständiga och därför måst i något

avseende kompletteras. Jämväl tvekan angående rätta tolkningen av vederbörande

statsbidragsbestämmelser torde ha bidragit till förseningen. I viss

utsträckning synes denna även ha förorsakats av inom länsstyrelserna rådande

arbetsanhopning och personalbrist.

För såväl kommunerna som staten är det ur flera synpunkter angeläget,

all statsbidragen till kommunerna utbetalas utan onödigt dröjsmål.

Den stora omfattning, i vilken kommunerna numera engageras i samhällsverksamheten,

har medfört att statsbidragen kommit att bliva en allt

mer dominerande faktor för den kommunala hushållningen. Under sadana

förhållanden är det självfallet ytterst betydelsefullt för den enskilda kommunen

all med säkerhet kunna erhålla ett statsbidrag vid den tidpunkt, som

ursprungligen beräknats. Såsom särskilt angeläget framstår detta i de fall,

då kommunen blott intar en förmedlande ställning i förhållande till en i övrigt

rent statlig verksamhet. Fall lära även ha förekommit, där kommun

på grund av dröjsmål med statsbidraget måst upptaga lån för bestridande

:{ Rihang till riksdagens protokoll 1948. G samt. Nr 15''i.

opaginerad Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets utlåtande nr 153.

av utgifter, för vilkas täckande statsbidrag beräknats. Det förefaller revisorerna

uppenbart, att kommunerna, i den mån deras medverkan påkallas vid

samhällsuppgifternas lösande, böra erhålla erforderliga bidrag inom sådan

tid, att icke hinder uppkomma vid fullgörande av dessa uppgifter.

Även för staten medför dröjsmål med utbetalningar av statsbidrag olägenheter,

vilka äro särskilt påtagliga i sådana fall, då bidragen utbetalas under

ett senare budgetår än det, under vilket utbetalning författningsenligt skall

äga rum. En dylik förskjutning av bidragsutbetalningarna från ett budgetår

till ett följande försvårar givetvis såväl kontrollen och granskningen av

anslagen som beräkningen av desamma, vartill kommer att de i budgetredovisningen

angivna utgifterna å respektive anslag giva en felaktig bild av

budgetutfallet.

I betraktande av vad nu anförts samt med hänsyn till den omfattning,

statsbidragssystemet numera fått, få revisorerna uttala angelägenheten av

att statsbidragen till kommunerna utbetalas med mindre tidsutdräkt än hittills

ofta varit fallet.

Utlåtanden ha avgivits av länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus samt

Göteborgs och Bohus län (Del II, s. 66—69), vilka förklarat sig skola vidtaga

olika åtgärder för avhjälpande av de av revisorerna påtalade missförhållandena.

Utskottet. Den av revisorerna verkställda utredningen ger vid handen, att

i många fall en betydande eftersläpning beträffande utbetalningar av statsbidrag

till kommunerna förekommer. Med nämnda förhållande äro förbundna

avsevärda olägenheter, ur statsverkets synpunkt framför allt i redovisningstekniskt

hänseende. Utskottet kan helt ansluta sig till vad revisorerna

anfört rörande angelägenheten av att ifrågavarande bidrag utbetalas

med mindre tidsutdräkt än hittills ofta varit fallet.

I förevarande sammanhang får utskottet erinra om att utskottet i sitt

den 9 mars 1948 dagtecknade utlåtande nr 8, vilket vunnit riksdagens godkännande,

givit uttryck åt enahanda uppfattning i vad avser bidrag till avlöning

åt lärare vid folkskolor. Av de över revisorernas uttalande avgivna

remissutlåtandena framgår vidare, att vederbörande myndigheter förklarat

sig skola i fortsättningen söka undvika av revisorerna påtalade förseningar.

Utskottet förutsätter att allvarliga bemödanden i detta syfte komma att

göras. Ifrågavarande spörsmål torde för övrigt komma att uppmärksammas

jämväl av den av chefen för inrikesdepartementet den 5 mars 1948 tillsatta

utredningen angående länsstyrelsernas organisation och ställning inom den

lokala förvaltningen. Under hänvisning härtill har utskottet velat inskränka

sig till att vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

12:o) Hos länsstyrelserna innestående medel från Malmö barnhusfond.

Under inrikesdepartementet, § 17, ha revisorerna förordat att den hos vissa

länsstyrelser kvarstående behållningen av medel från Malmö barnhusfond

avföres ur räkenskaperna (Del I, s. 86—90).

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

35

Efter en kort historik över uppkomsten av Malmö barnhusfond framhålla

revisorerna att, sedan grundskatterna avskrivits, blevo enligt beslut av 1886

års riksdag i utgiftsstaten under anslagstiteln »barnhusen i landsorterna»

upptagna 28 380 kronor, därav såsom indelningsersättning till Malmö barnhusfond

26 750 kronor och till barnhuset i Lidköping 1 630 kronor. Av beloppet

26 750 kronor utbetalade Allmänna barnhusets direktion till en början

enligt kungl. brev den 22 februari 1878 årligen sammanlagt 18 600 kronor

till rikets olika län efter en i brevet uppgjord fördelningsplan att efter

viss övergångsperiod användas för att åt medellösa dövstumma eller sinnesslöa

barn bereda uppfostran och underhåll vid någon för dylikt ändamål

inrättad anstalt vare sig inom eller utom länet, med rättighet för länsstyrelsen

att till ett följande år för samma ändamål reservera vad som å

anslaget till äventyrs icke kunde under året lämpligen användas.

Genom beslut den 24 mars 1933 förordnade Kungl. Maj :t, med upphävande

av brevet den 22 februari 1878, att Malmö barnbusfonds inkomster

skulle av direktionen över Allmänna barnhuset användas i enlighet med bestämmelserna

i reglementet för barnhuset den 21 november 1930 samt att

direktionen därvid skulle tillse, att av inkomsterna länen i Skåne årligen

erhölle minst 25 000 kronor.

Detta belopp har sedermera uppburits av Skånska barnavårdsförbundet.

Beträffande användningen av de besparingar, som uppstått å de medel,

länsstyrelserna i Gotlands, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län

uppburit, skulle Kungl. Maj :t i anledning av till Kungl. Maj :t inkomna

iramställningar meddela särskilda beslut. I den mån besparingar uppstått

å de medel, länsstyrelserna i övriga län uppburit från samma fond, skulle

Kungl. Maj :t efter framställning i ämnet i varje särskilt fall bestämma, huruvida

dylika sparade medel finge tagas i anspråk för sådana barnhem, som

omförmäldes i §§ 5 och 6 i reglementet för Allmänna barnhuset.

\ id utgången av budgetåret 1946/47 redovisas besparade medel från

Malmö barnhusfond vid sju olika länsstyrelser till ett sammanlagt belopp

av över 125 000 kronor. Beträffande den närmare fördelningen av ifrågavaiande

medel torde tå hänvisas till en å s. 89 i berättelsen intagen sammanställning.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Genom brev den 22 februari 1878 förordnade Kungl. Maj:t att av medel

irån Malmo barnhusfond skulle av direktionen för Allmänna barnhuset i

Stockholm årligen till länsstyrelserna översändas vissa belopp att användas

tor i brevet närmare angivna ändamål på barnavårdens område. Sedan genom

Kungl. Maj:ts beslut den 24 mars 1933 nya bestämmelser meddelats om

dispositionen av medlen, har med utgången av år 1932 utbetalningen av desamma

till länsstyrelserna upphört.

Revisorerna ha uppmärksammat, afl hos vissa länsstyrelser alltjämt kvarstå

sålunda anvisade medel, vilka år från år balanseras i räkenskaperna

“i1 ha kommit till avsedd användning. Vid utgången av budgetåret

1Up|IS,ck..den sammanlagda behållningen av dessa medel till ca

i"5 000 kronor, fördelade på sju länsstyrelser. Av dessa hade exempelvis

länsstyrelsen i Uppsala län sedan ett tjugutal är över huvud icke utbetalat

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets utlåtande nr 153.

sådana medel, medan övriga länsstyrelser endast i undantagsfall tagit desamma

i anspråk. Under de båda sistförflutna budgetåren hade icke någon

länsstyrelse disponerat över medel från fonden.

En bidragande orsak till att berörda medel endast i begränsad omfattning

tagits i bruk synes vara att fondens verksamhetsområde till följd av

barnavårdens allmänna utveckling till väsentliga delar kringskurits. Genom

att stat och kommun successivt övertagit det finansiella ansvaret för uppgifter,

vilka tidigare varit förbehållna barnhusfonden, har behovet av fondmedel

avsevärt reducerats. Ytterligare medel för nu ifrågavarande ändamål

ha även ställts till förfogande genom tillkomsten av allmänna arvsfonden,

avsedd för främjande av ungdoms vård och fostran. Då till följd av nu berörda

omständigheter svårigheter ofta uppstått att finna avsedd användning

för medlen, har Kungi. Maj :t vid skilda tillfällen efter framställning

medgivit annan disposition av desamma än ursprungligen föreskrivits.

Genom ovannämnda brev den 24 mars 1933 har Kungl. Maj :t senast förordnat

att medlen skola tagas i anspråk för spädbarnshem och upptagningshem

för äldre barn. I och med den revision av barnavårdslagstiftningen,

som genomförts efter beslut av 1945 års riksdag och som främst

avser dels direkt statlig bidragsgivning för anordnande och drift av barnhem

av skilda slag, dels utbyggnad av fosterbarnsvården, har fonden uppenbarligen

förlorat sitt hittills viktigaste verksamhetsområde.

Med hänsyn till ovan angivna förhållanden anse revisorerna, att den

hos vissa länsstyrelser kvarstående behållningen av medel från Malmö barnhusfond

bör avföras ur räkenskaperna. I den mån medlen härvid icke anses

böra uppgå i budgeten, synas de lämpligen kunna tillföras annan redan

befintlig fond med ändamål av samma eller likartad beskaffenhet, t. ex.

allmänna arvsfonden. Under alla förhållanden bör en förenklad redovisning

av dessa medel komma till stånd därigenom att desamma överlämnas till

ett centralt fondförvaltande organ.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar,

Kristianstads, Malmöhus, Älvsborgs, Värmlands och Jämtlands län

samt direktionen över allmänna barnhuset (Del II, s. 69—80).

Förstnämnda myndighet förordar att ifrågavarande medel tillgodoföras

riksstatens inkomstsida. De i ärendet hörda länsstyrelserna anse sig däremot

i allmänhet icke kunna tillstyrka revisorernas förslag utan äro av den

uppfattningen, att de uppkomna behållningarna böra få tagas i anspråk för

vederbörande barnavårdsförbunds verksamhet eller annat likartat ändamål.

Direktionen över allmänna barnhuset hemställer, att medlen måtte överlämnas

till barnhuset för att ingå i dettas allmänna fonder.

Utskottet. De ändamål, för vilka de hos länsstyrelserna innestående medlen

frän Malmö barnhusfond ursprungligen avsetts, tillgodoses numera till

övervägande del genom att stat eller kommun åtagit sig de finansiella förpliktelserna

för den ifrågavarande verksamheten. Såsom eu följd härav ha

länsstyrelserna, vilka i och med utgången av år 1932 icke tillförts några

ytterligare medel av nu angivet slag, under senare tid endast i undantagsfall

behövt taga medlen i anspråk. I likhet med revisorerna anser utskottet, att

hos vissa länsstyrelser alltjämt kvarstående behållningar icke lämpligen

böra i fortsättningen balanseras i länsstyrelsernas räkenskaper år från år.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

37

Revisorerna ha föreslagit, att förenämnda medel antingen skola uppgå i

budgeten eller också tillföras befintlig fond med ändamål av samma eller

liknande beskaffenhet. Denna ståndpunkt har i allmänhet icke kunnat biträdas

av i ärendet hörda länsstyrelser, vilka ansett att de innestående medlen

böra överlämnas till inom vederbörande län verksamma barnavårdsförbund

eller tagas i anspråk för annat därmed jämförligt syfte. Enligt den

av direktionen över allmänna barnhuset uttalade meningen böra medlen

tillföras barnhusets allmänna fonder.

Utskottet är icke berett att giva sin anslutning till någon av de sålunda

antydda utvägarna för en lösning av frågan. Med hänsyn till vad revisorerna

framhållit rörande önskvärdheten av en förenklad redovisning av ifrågavarande

medel synes emellertid en omprövning av dispositionsrätten böra

komma till stånd. Förutom de av revisorerna och remissmyndigheterna angivna

alternativen synes därvid enligt utskottets uppfattning jämväl böra

övervägas att ställa medlen till vederbörande landstings förfogande.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville taga under övervägande åtgärder i det

av utskottet angivna syftet.

13 :o) Märkning av kött och skinn av dödat villebråd. Vissa inkomster å

anslaget för allmänna val. Under inrikesdepartementet, §§18 och 22, ha revisorerna

upptagit frågan om avskaffande av vissa ersättningar (Del II, s.

90—92 respektive 102—105).

Märkning av kött och skinn av dödat villebråd.

Efter en redogörelse för gällande bestämmelser angående märkning av

kött och skinn av dödat villebråd framhålla revisorerna, att för dylik

märkning skall som regel anlitas närmast jaktplatsen boende förrättningsman,

å landet landsfiskal eller särskild av länsstyrelsen förordnad person

samt i stad stadsfiskal eller av magistraten eller kommunalborgmästaren

förordnad förrättningsman. Länsstyrelsen rekvirerar hos domänstyrelsen

erforderliga sigilltänger och -stampar samt plomber, vilka mot kvitto tillhandahållas

förrättningsman.

Vid införsel av vilt eller skinn från utrikes ort åsättes märket av vederbörande

tullfunktionär.

Kostnaden för märke och dess anbringande utgör som regel fem öre för

varje i blyplomb anbringat märke och ett öre för varje annat märke. Sedan

landsfiskalernas sportler indragits, tillfalla ifrågavarande ersättningar numera

statsverket. Ersättningarna uppgå merendels blott till några ören.

Förrättningsmannen utfärdar indrivningskvitto å beloppet, vilket införes i

landsfiskalens kassajournal samt uppföres under särskilt titel i månadsräkningen.

1 vissa län antecknas ärendet jämväl i polisdiariet, och ett utdrag

ur detta bifogas månadsräkningen som verifikation.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets utlåtande nr 153.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Bestämmelserna om märkningstvång ha till syfte att bl. a. underlätta kontrollen

av att gällande fridlysningsbestämmelser efterlevas samt att försvåra

avsättningen av genom olovlig jakt åtkommet villebråd. Av den lämnade

redogörelsen framgår, att ifrågavarande kontrollbestämmelser äro i

vissa avseenden synnerligen omständliga och tidsödande. Utan att närmare

ingå på frågan om systemets effektivitet vilja revisorerna ifrågasätta, om

icke åtskilliga förenklingar i detsamma skulle kunna genomföras. Såsom

särskilt omständligt framträder det nu tillämpade sättet för uppbörd och

redovisning av för märkning inflytande ersättningar, vilka i det enskilda

fallet i allmänhet uppgå till allenast några ören. Då statsverkets inkomster

av ifrågavarande slag uppenbarligen icke stå i rimlig proportion till de kostnader,

som bestyret med uppbörd och redovisning av medlen medföra, och

då en motsvarande höjning av kostnadsersättningarna knappast lärer komma

i fråga, böra enligt revisorernas mening berörda ersättningar helt avskaffas.

Utlåtanden ha avgivits av generaltullstyrelsen samt länsstyrelserna i Jämtlands

och Norrbottens län (Del II, s. 80—83).

Generaltullstyrelsen framhåller, att förevarande spörsmål för tullverkets

vidkommande är av mindre betydelse, men ifrågasätter, huruvida icke sagda

avgifter borde höjas i sådan grad, att de täckte statsverkets kostnader för

bestyret. Länsstyrelsen i Jämtlands län, som avstyrker revisorernas förslag,

anser att märkningarna böra uppdragas åt särskilt förordnade förrättningsmän.

Revisorernas uppfattning biträdes däremot helt av länsstyrelsen i

Norrbottens län.

Vissa inkomster å anslaget för allmänna val.

För bestridande av samtliga de kostnader, vilka åsamkas statsverket på

grund av dels val till riksdagen, dels ock kommunala val, d. v. s. val av

landstingsmän, kommunalfullmäktige, municipalfullmäktige, stadsfullmäktige

och kyrkofullmäktige, finnes ett särskilt anslag anvisat å riksstaten.

De år, då val till riksdagens andra kammare eller kommunala val ej förekomma,

plägar anslaget upptagas med ett obetydligt belopp. För budgetåret

1946/47, varunder kommunala val förrättades hösten 1946, anvisades under

femte huvudtiteln 250 000 kronor för bestridande av de på statsverket belöpande

utgifterna för dessa val. Utgifterna avsågo bl. a. vissa kostnader för

tillverkning och distribution av kuvert, blanketter o. d., för distribution av

författningar, för röstmottagning å postanstalter samt för ersättningar i

samband med röstsammanräkningar.

Enligt lag om val till riksdagen den 26 november 1920 och kommunala

vallagen den 17 april 1942 skola vissa valtillbehör, för vilka formulär fastställts

av Ivungl. Maj :t, tillverkas och tillhandahållas genom statsverkets

försorg. Kostnaderna härför åvila till en del statsverket och i övrigt kommunerna.

För budgetåret 1946/47 redovisade länsstyrelserna å anslaget till allmänna

val inkomster för vissa av de ifrågavarande valtillbehören till ett samman
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153. 39

lagt belopp av ca 6 000 kronor. De belopp, varje länsstyrelse uppbar, uppgingo

i allmänhet till något hundratal kronor.

De belopp, soin varje särskild kommun haft att erlägga för sistnämnda

valtillbehör, ha regelmässigt varit synnerligen obetydliga. En av revisorerna

verkställd undersökning har visat, att de flesta eller icke mindre än ca 950

kommuner, motsvarande ungefär 75 procent av samtliga undersökta kommuner,

erlagt ersättning, som för var och en understiger 1 krona. Av nämnda

kommuner hade ungefär halva antalet inbetalat högst 50 öre. Ett flertal

kommuner hade inlevererat 25 öre eller mindre. — Vad gäller förhållandena

inom de särskilda länen må nämnas att i exempelvis Älvsborgs län ungefär

hälften av de undersökta inbetalningarna avsågo belopp understigande 25

öre, en tredjedel belopp mellan 25 och 50 öre samt endast en tiondel belopp

överstigande 1 krona. Till länsstyrelsen i Malmöhus län hade inlevererats

sammanlagt ca 1 200 kronor, varvid en tredjedel av kommunerna inbetalat

belopp under 25 öre, en fjärdedel mellan 25 och 50 öre samt mindre

än en tiondel över 1 krona. Inom Gotlands län erlades belopp huvudsakligen

understigande 25 öre, medan endast undantagsvis högre belopp utgått.

Även inom övriga länsstyrelser redovisas i allmänhet belopp uppgående till

högst 25, 50, 75 öre eller 1 krona. Endast i ett fåtal län voro belopp överstigande

1 krona dominerande.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

De valtillbehör av olika slag, vilka erfordras i samband med förrättande av

allmänna val, tillhandahållas till stor del kommunerna genom statsverkets

försorg. För en del av dessa valtillbehör ha kommunerna att till staten erlägga

viss ersättning. Den lämnade redogörelsen giver vid handen att de medel,

varje kommun sålunda har att inbetala, regelmässigt uppgått till mycket

obetydliga belopp. Då dessa inkomstmedel måste anses vara av tämligen

underordnad betydelse i jämförelse med de kostnader och besvär, som

statsverkets bestyr med uppbörd och redovisning av medlen föranleda, anse

revisorerna att kommunernas kostnader för ifrågavarande valtillbehör böra

bäras av statsverket.

Ulåtande har avgivits av länsstyrelsen i Stockholms län (Del II, s. 110),

som tillstyrkt revisorernas förslag.

Utskottet delar revisorernas uppfattning att de kostnader, som bestyret

med uppbörd och redovisning av de i förevarande paragrafer omförmälda

ersättningarna medför, icke stå i rimlig proportion till statsverkets med ifrågavarande

verksamhet förbundna inkomster. Med hänsyn härtill hemställer

utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj:t måtte överväga åtgärder, som möjliggöra en

avveckling av ifrågavarande ersättningar.

14:o) Passkontrollen i Mon. Passkontrollen i Strömstad. Under inrikesdepartementet,

§§ 19 och 20, ha revisorerna förordat viss omläggning av den i

Mon respektive i Strömstad utövade passkontrollen (Del I, s. 92—98).

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets utlåtande nr 153.

Passkontrollen i Mon.

Före krigsutbrottet i september 1939 handhades passkontrollen i Mon i

sin helhet av tullkammarens personal mot särskild ersättning, vilken utgick

i enlighet med bestämmelserna i kungl. brev den 22 mars 1918. Denna ersättning

belöpte sig till i genomsnitt ca 5 000 kronor per år. Efter förstnämnda

tidpunkt har passkontrollen övertagits av polismyndigheten, som

emellertid i viss utsträckning biträdes av tullpersonal.

Fr. o. m. den 1 juli 1947 har en ändrad organisation av passkontrollen

i Mon genomförts. För att effektivisera passkontrollen därstädes ha — utöver

vederbörande föreståndare — anställts en biträdande föreståndare

jämte tre särskilda passkontrollanter. Till biträdande föreståndare har förordnats

en kriminalkonstapel tillhörande statspolisavdelningen i Göteborg.

Även passkontrollanterna inneha polisutbildning. Arvode utgår till biträdande

föreståndaren med 800 kronor för månad samt till envar av passkontrollanterna

med 500 kronor för månad i ett för allt.

Passkontrollen avser dels landsvägs- och dels järnvägstrafiken. Kontrollen

av landsvägstrafiken är av geografiska skäl förlagd till Högen och ombesörjes

i samband med tullvisitationen av fem gränsuppsyningsmän under

ledning av gränsöveruppsyningsmannen. Å lokaltågen ombesörjes passkontrollen

i samband med tullvisitationen av tullpersonalen i Mon. Passkontrollen

å fjärrtågen utföres däremot uteslutande av biträdande passkontrollföreståndaren

i Mon jämte de tre ovannämnda särskilt förordnade passkontrollanterna.

Strömmen av resande över Mon är betydande. Sålunda har under första

kvartalet 1947 antalet inresande utlänningar i genomsnitt utgjort 4 380 per

månad och antalet utresande under samma tid 4 312 eller tillhopa 8 692

personer. Därtill kommer antalet svenska resenärer. Statistiken visar, att

Mon är den passkontrollort vid svensk-norska gränsen, som för närvarande

är hårdast belastad. Till jämförelse må nämnas, att motsvarande siffror för

Charlottenberg voro 2 024 inresande och 2 396 utresande utlänningar eller

tillhopa 4 420 personer.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Före krigsutbrottet i september 1939 utfördes passkontrollarbetet i Mon

i sin helhet av den tullpersonal, vilken var anställd vid tullkammaren därstädes.

Den politiska händelseutvecklingen under kriget medförde emellertid

krav på en strängare utlänningskontroll, varjämte det blev nödvändigt

att anlägga helt andra synpunkter på denna kontroll än tidigare. Hänsyn till

rikets säkerhet och i övrigt rent polisiära synpunkter måste härvid i första

hand vinna beaktande. Till följd härav övertogs passkontrollen i Mon av

särskilt utbildad polispersonal, i viss utsträckning dock biträdd av tullpersonal.

Revisorerna kunna icke finna, att de skäl, vilka föranledde inrättandet

av en särskild passkontroll i Mon under krigsåren, numera kunna åberopas

som stöd för ett fortsatt bibehållande av densamma. Enligt revisorernas

mening bör passkontrollen i Mon nu helt kunna övertagas av tullkammarens

personal därstädes, vilket särskilt sedan viseringstvånget numera

upphävts i hög grad underlättats. För en dylik lösning har såväl länssty
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

41

relsen som landsfogden i länet tidigare uttalat sig, samtidigt som tullmyndigheterna

förklarat sig icke ha något att erinra däremot. Ur kostnadssynpunkt

skulle förslagets genomförande möjliggöra besparing för statsverket.

Ytterligare begränsning av kostnaderna för passkontrollarbetet vore emellertid

sannolik i den "mån vissa lättnader efter hand kunde genomföras

med avseende å den på tullverket ankommande kontrollen av resandetrafiken.

Vidare vore uppenbarligen icke minst ur organisatoriska synpunkter

åtskilliga fördelar att vinna, då passkontrollen kunde verkställas i nara

anslutning till de egentliga tullgöromålen. För en återgång till den tidigare

anordningen talar enligt revisorernas mening även den omständigheten, att

vissa svårigheter torde föreligga att erhålla kvalificerad polispersonal för

passkontrollarbetet, samtidigt som ett ianspråktagande av tullpersonalen

uppenbarligen måste innebära en förenkling av resandekontrollen i dess

helhet.

Med anledning härav vilja revisorerna föreslå, att det upptages till narmare

övervägande huruvida icke passkontrollen i Mon i sin helhet lämpligen

bör överflyttas från polismyndigheten till tullkammaren därstädes. Sådan

överflyttning bör samtidigt övervägas även beträffande passkontrollen å orter,

där likartade förhållanden förekomma.

Utlåtanden ha avgivits av statens utlånningskommission, generaltullstyrelsen,

statspolisintendenten och länsstyrelsen i Älvsborgs län (Del II, s. 83

—96).

Utlänningskommissionen kan för sin del icke ansluta sig till den av revisorerna

uttalade uppfattningen, att passkontrollen i Mon i nuvarande läge

helt kan överlämnas till tullpersonal. Visserligen föreligga enligt kommissionens

mening icke längre sådana förhållanden som under själva kriget, men

med hänsyn till det alltjämt oroliga läget utomlands anser kommissionen

det vara av största vikt att passkontrollen ombesörj es av särskild för dessa

tjänsteuppgifter utvald personal.

Generaltullstyrelsen anser, att handlingarna i ärendet böra överlämnas

till de för utredning angående arbetsuppgifterna för tullverkets kust- och

gränsbevakning tillkallade sakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörandet

av ifrågavarande utredningsuppdrag. En liknande ståndpunkt intages

av statspolisintendenten. Icke heller länsstyrelsen i Älvsborgs län anser

sig för närvarande kunna tillstyrka, att passkontrollen i Mon överflyttas

från polismyndigheten till tullkammaren därstädes.

Passkontrollen i Strömstad.

För närvarande handhaves passkontrollen inom Strömstads giänsdistrikt,

omfattande huvuddelen av landgränsen mellan Bohuslän och Norge samt

Idefjorden med Svinesund fram till fjordens mynning, av den tullpersonal

som är stationerad å resp. orter. Passkontrollen i Strömstad ombesörjes

däremot av polismyndigheten i staden. Anledningen härtill har angivits vara

den, att passkontrollen såsom sådan vore en polisiär angelägenhet och att

efter överenskommelse med utlänningskommissionen det icke ansetts riktigt

att utan särskilda skäl överflytta denna till annan myndighet. Såsom

föreståndare för passkontrollen tjänstgör landsfiskalen i Strömstads landsfiskalsdistrikt

och såsom biträdande föreståndare tullförvaltaren i Ström
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Statsutskottets utlåtande nr 153.

stads tulldistrikt. Som passkontrollanter i Strömstad tjänstgöra fem ordinarie

polismän, vartill under sommarmånaderna tillkommer en extra polisman.

En av dessa skall vara närvarande vid de reguljära passagerarbåtarnas

ankomst och avgång. All övrig passkontroll skall ske å poliskontoret,

som är beläget i rådhuset inne i staden. Sådana resande, som ankomma

eller avresa med andra fartyg eller båtar än sådana i reguljär trafik, erhålla

av tullpersonalen tillsägelse att i och för passkontroll vända sig till

poliskontox-et, dit de sålunda själva få begiva sig. Kontrollen vid hamnen

försvåras delvis av att staden har två hamnar, den norra, där förutom

smärre båtar de större passagerarbåtarna lägga till, samt den södra.

Passkontroll, ankommande å polismyndigheten i Strömstad, skall numera

även förekomma å Strömstad—Näsinge tullflygplats i Näsinge, 16 kilometer

från Strömstad. Då flygplan till eller från utlandet ankommer till denna

flygplats, sändes tullpersonal från staden med bil dit för tullklarering av

detsamma. Härvid skall passkontrollant även medfölja.

Antalet resande, som passera passkontrollen i Strömstad, är särskilt under

sommarmånaderna betydande. Under år 1947 intill den 1 oktober passvisiterades

sålunda sammanlagt 14 661 ankommande utlänningar, varav

ca 13 600 hänförde sig till juni, juli och augusti. Antalet under samma tid

utresta personer uppgick till 13 300, varav ca 12 400 under sommarmånaderna.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Revisorerna ha avlagt besök vid tullkammaren i Strömstad samt i anslutning

härtill även ägnat uppmärksamhet åt frågan rörande passkontrollens

anordnande därstädes.

Enligt revisorernas mening kan passkontrollen i Strömstad i sin nuvarande

utformning icke anses vara rationellt och effektivt ordnad. Särskilt

under tid, då livligare passagerartrafik råder, har behov av ytterligare passkontrollpersonal

gjort sig gällande. Härtill kommer att polispersonalen saknar

för passkontroll och bevakning erforderliga lokaler vid hamnarna, där

för utlänningskontrollen tillgängliga register kunna förvaras och där avstämpling

av passen kan ske. Redan den omständigheten att resande utan

kontroll på egen hand ha att uppsöka poliskontoret inne i staden i och för

passvisitering röjer påtagliga brister i passkontrollens nuvarande organisation.

Personer, som ha för avsikt att illojalt taga sig in i landet, behöva därför

endast underlåta att begiva sig till passkontrollen i poliskontoret.

Olägenheterna med den nuvarande ordningen för passkontrollen i Strömstad

ha visat sig särskilt påtagliga, då det gällt att expediera flygtrafiken

å Strömstad—Näsinge tullflygplats. De flygplan i utrikestrafik, som speciellt

sommartid ganska ofta mellanlanda därstädes, anlända med kort varsel,

varvid en tulltjänsteman sändes ut till flygfältet med bil för att expediera

flygplanet. Svårigheter ha härvid ofta "uppstått att erhålla kontakt

med någon polisman, som vid tillfället kunnat lösgöras från sin polistjänst.

En följd härav har stundom blivit att tulltjänstemännen nödgats verkställa

även passkontrollen, trots att de formellt saknat befogenhet därtill.

Nu berörda omständigheter synas revisorerna tala för att en förändrad

organisation av passkontrollen i Strömstad — liksom av övriga passkontroller,

där eventuellt likartade förhållanden råda — genomföres. Härvid

synes möjligheten att anförtro dessa göromål åt tullmyndigheterna på sätt

s. 43 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

43

skett vid passkontrollerna inom Strömstads gränsdistrikt i övrigt vara förtjänt

av beaktande. Revisorerna få därför hemställa att frågan rörande

anlitande av tullpersonalen vid tullkammaren i Strömstad för fullgörande

av passkontrollarbetet därstädes upptages till närmare övervägande.

Utlåtanden ha avgivits av statens utlänningskommission, generaltullstyrelsen,

statspolisintendenten samt länsstyrelsen i Göteborgs och Dohus län

(Del II, s. 96—105).

Utlänningskominissionen framhåller bland annat, att den numera är medveten

om att passkontrollen i Strömstad måste effektiviseras. Enligt kommissionens

uppfattning torde detta lämpligast ske genom att nuvarande

ordning hibehålles men att polispersonalen i varje fall vid tider av större

resandefrekvens, d. v. s. under sommarmånaderna, förstärkes med tre tulltjänstemän,

vilka skulle få till huvudsaklig uppgift att passkontrollbehandla

de resande, som icke ankomma med reguljära båtlägenheter.

Generaltullstyrelsen hänvisar till vad styrelsen anfört rörande frågan om

passkontrollen i Mon, medan statspolisintendenten ger uttryck åt den åsikten

att ledningen av passkontrollen i Strömstad, huru densamma än organiseras,

bör omhänderhas av polismyndigheten i staden. Liknande synpunkter

framföras av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Utskottet. Revisorerna hava ifrågasatt, huruvida icke den av polispersonal

nu utövade passkontrollen i Mon respektive Strömstad lämpligen bör överflyttas

till vederbörande tullmyndigheter. De av revisorerna i förevarande

sammanhang framförda åsikterna delas emellertid icke av statspolisintendenten

och statens utlänningskommission. Även om enligt utskottets mening

åtskilliga praktiska skäl tala för revisorernas förslag, anser utskottet

att resultatet av nu pågående utredning rörande arbetsuppgifterna för tullverkets

kust- och gränsbevakning, vilken utredning lärer komma att beröra

spörsmålet om tullpersonals befattning med passkontrollfrågor, icke bör

föregripas genom något särskilt uttalande i ämnet. Utskottet har därför

velat inskränka sig till att vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

15:o) Den allmänna väghållningen. Under kommunikationsdepartementet,

§ 23, ha revisorerna behandlat vissa med den allmänna väghållningen sammanhängande

frågor (Del I, s. 106—107).

Revisorerna, som dels tagit del av överrevisorernas för väg- och vattenbyggnadsväsendet

berättelse rörande iakttagelser under budgetåret 1946/47,

dels från väg- och vattenbyggnadsverket införskaffat upplysningar i olika

hänseenden beträffande förhållandena inom verkets ämbetsområde, dels ock

under sina resor haft tillfälle alt i viss utsträckning iakttaga de allmänna

vägarnas tillstånd, ha gjort följande allmänna uttalande.

Med hänsyn till vägfrågornas samhällsviktiga betydelse finna revisorerna

det angeläget att understryka de synpunkter, som överrevisorerna framfört.

Särskilt vilja revisorerna påpeka nödvändigheten av att genom ökad meka
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Statsutskottets utlåtande nr 153.

nisering minska behovet av arbetskraft och motverka kostnadsökningar.

Enligt vunnen erfarenhet skulle avsevärda besparingar i kostnader och arbetskraft

vara att vinna framför allt inom vägunderhållet genom anskaffning

av bl. a. maskiner för dikning och dikesrensning, maskinella anordningar

för gruskrossning in. in. Även vägbyggnadsarbeten kunna numera

med fördel utföras maskinellt i stor utsträckning. Med hänsyn härtill böra

väg- och vattenbyggnadsstyrelsens strävanden att inom och utom landet anskaffa

lämpliga vägmaskiner i möjligaste mån understödjas från statsmakternas

sida. Revisorerna ha vidare fäst sig vid överrevisorernas påpekande,

att för vägunderhållet avsedd arbetskraft, som på grund av väderleksförhållanden

eller eljest stundom under kortare tid kan frigöras, icke utan

särskilt tillstånd får tagas i anspråk för vägbyggnadsarbeten. Detta synes

föga rationellt med hänsyn till nödvändigheten av att tillgänglig arbetskraft

kommer till effektivt utnyttjande. Överrevisorernas förslag om generellt tillstånd

för vägförvaltningarna att med den av arbetsmarknadsmyndigheterna

maximalt bestämda underhållspersonalen utföra vägbyggnadsföretag bör

därför enligt revisorernas mening utan dröjsmål genomföras.

Slutligen vilja revisorerna även för sin del betona de administrativa olägenheter,

som äro förenade med att beslutanderätten i ett flertal ärenden av

förhållandevis mycket ringa vikt alltjämt är förbehållen Kungl. Maj :t. En

överflyttning på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen av beslutanderätten i sådana

frågor torde i stor utsträckning kunna genomföras utan olägenhet.

Revisorerna förutsätta, att den förenkling av förvaltningsförfarandet, som

skulle kunna vinnas genom en sådan överflyttning, snarast kommer till

stånd.

Revisorerna vilja även i övrigt instämma i de olika synpunkter och förslag,

som av överrevisorerna framförts i fråga om nödvändigheten och möjligheten

av åtgärder för höjande av vägarnas allmänna standard.

Utlåtande har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (Del II, s. 110),

som åberopat vad styrelsen anfört i sitt i anledning av överrevisorernas

berättelse för budgetåret 1946/47 avgivna yttrande.

Utskottet. I anslutning till vad överrevisorerna för väg- och vattenbyggnadsväsendet

i sin senaste berättelse anfört ha revisorerna understrukit angelägenheten

av att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens behov av arbetskraft

och maskinell utrustning i möjligaste mån tillgodoses. Revisorerna ha vidare

betonat de administrativa olägenheter, som äro förenade med att på förevarande

förvaltningsområde beslutanderätten i ett flertal ärenden av förhållandevis

mycket ringa vikt alltjämt är förbehållen Kungl. Maj :t.

Först angivna spörsmål har utskottet berört i sitt av riksdagen godkända

utlåtande nr 6 [punkterna 9:o) och 10:o) ], vartill utskottet i detta sammanhang

får hänvisa. Vad åter angår frågan om en överflyttning av beslutanderätten

i vissa ärenden från Kungl. Maj :t till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

delar utskottet revisorernas uppfattning, att bestämda fördelar skulle

ernås genom en dylik decentralisering. Då emellertid ifrågavarande problem

lärer komma att uppmärksammas av den föregående år tillsatta decentraliseringsutredningen,

har utskottet velat inskränka sig till att vad i ärendet

förekommit för riksdagen

omförmäla.

opaginerad Kontrollera mot PDF

45

Statsutskottets utlåtande nr 153.

16 :o) Statsverkets lokalbehov. Utnyttjandet av vissa kasernetablissement

i Stockholm. Under kommunikationsdepartementet, §§24 och 25, ha revisorerna

behandlat frågan om statsmyndigheternas lokalbehov i huvudstaden

(Del I, s. 107—121).

Statsverkets lokalbehov.

Revisorerna ha vid sin granskning av statsverkets utgifter under budgetåret

1946/47 uppmärksammat, att hyresutgifterna i fastighetsfondernas stater

under de senaste åren undergått en kontinuerlig stegring och numera

uppgå till högst betydande belopp. Vad nu sagts gäller i första hand byggnadsstyrelsens

delfond av allmänna fastighetsfonden och arméns delfond av

försvarets fastighetsfond. För byggnadsstyrelsens del ha sålunda hyresutgifterna

sedan budgetåret 1940/41 undergått en fördubbling, under det

att för arméns del närmare en tredubbling ägt rum. Denna stegring av hyresutgifterna

har fortgått jämsides med att en betydande byggnadsverksamhet

bedrivits för tillgodoseende av statsverkets behov av lokaler.

Så länge bostadstillgången på den allmänna hyresmarknaden var god,

kunde — framhålla revisorerna — förhyrningen av ämbetslokaler bedrivas

på ett för statsverket förmånligt sätt. Möjlighet fanns då att i varje särskilt

fall utvälja lokaler, som i fråga om storlek, belägenhet, kvalitet, prisläge

in. m. motsvarade föreliggande behov. Efterhand som läget på hyresmarknaden

blivit åtstramat, ha svårigheterna ökats. Samtidigt härmed har myndigheternas

lokalbehov successivt ökats. Dessa omständigheter ha medfört att

endast oundgängligen nödvändiga lokaler kunnat anskaffas och detta genom

lösningar från fall till fall. Då alla möjligheter till förhyrning måst tillvaratagas,

har ofta fått anlitas lokaler, vilka med hänsyn till hyrespris, beskaffenhet,

läge m. in. icke varit lämpade för det ändamål, vartill de skolat användas.

En granskning av hur vissa starkt expanderande civila ämbetsverk i Stockholm

fått sina lokalfrågor ordnade ger vid handen, att arbetslokalerna i stor

utsträckning måst spridas över flera byggnader, ofta med belägenhet inom

olika stadsdelar. Bland särskilt uppmärksammade fall nämna revisorerna

socialstyrelsen, som förutom huvudlokaler i två olika hus på Riddarholmen

disponerar lokaler på Södermalm, Östermalm, Norrmalm och i Gamla staden

(i flera hus). Riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen ha visserligen

lokaler väl samlade kring ämbetshusen men inrymda i sex resp. feiv

olika fastigheter. För statens arbetsmarknadskommission förhyras — förutom

huvudlokal i tre hela fastigheter — lägenheter och kontorsrum i sex

andra byggnader. Livsmedelskommissionen är förlagd till fem olika platser

i staden, utlänningskoinmissionen likaså — Inre viss avveckling tidvis till

åtta. Även länsstyrelsens i Stockholms län lokaler äro splittrade i tleia

olika byggnader, vilket särskilt för den besökande allmänheten vållar besvärligheter.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen disponerar f. n. ett stöld

antal förhyrda lägenheter, och styrelsens ämbetslokaler äro belägna i åtta

fastigheter. För sistnämnda myndighet är dock f. n. ny ämbetsbyggnad under

uppförande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

46

Statsutskottets utlåtande nr 153.

Hyrornas storlek varierar allt efter de förhyrda lokalernas standard,

läge, tidigare användning in. m. Under krigsåren ha även andra lokaler än

kontors- och bostadsvåningar måst förhyras, och hyresbeloppen uppgå därvid

i många fall till synnerligen höga belopp. Dessa förhyrningar ha endast i

mindre utsträckning kunnat avvecklas.

För tillgodoseende av vissa lokalbehov har under de sistförflutna åren

aven uppförts ett antal provisoriska byggnader, s. k. kontorsbaracker. Enligt

av revisorerna från byggnadsstyrelsen inhämtade uppgifter skulle uppförandet

av dylika baracker ställa sig ekonomiskt fördelaktigare än förhyrningar

till normala hyror, förutsatt att användningstiden uppgår till

minst tio år. I jämförelse med de dyraste förhyrningarna kunna engångskostnaderna

för en barackbyggnad intjänas på kortare tid. Provisoriska

kontorsbyggnader erbjuda vidare enligt vad revisorerna anföra den fördelen,

att arbetslokalerna icke i samma utsträckning som vid förhyrningar

behöva splittras på olika fastigheter. På grund av rationell planlösning äro

dessa byggnader dessutom avsevärt mera ändamålsenliga som kontorslokaler

än exempelvis stora bostadsvåningar.

Trots den betydande utökning av tjänstelokaler, som sålunda på olika

sätt ägt rum under den senaste tiden, föreligger alltjämt — framhålla revisorerna

— ett avsevärt rumsbehov. I skrivelse till Kungl. Maj :t den 10

juni 1947 framhöll byggnadsstyrelsen — som under hand erhållit anmodan

att skyndsammast nereda statens handelskommission väsentligt ökat utrymme

— att det rumsbehov i Stockholm, som vid denna tidpunkt eller inom en

nära framtid vore aktuellt, kunde uppskattas till omkring 400 rum. För mötande

av detta behov disponerade styrelsen endast ca 35 rum.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Jämsides med att statsverket genom nybyggnader under senare år tillförts

betydande lokalutrymmen, har även omfattningen av förhyrda lokaler

i hög grad ökat. Hyresutgifterna för civila behov, vilka till huvudsaklig

del redovisas å byggnadsstyrelsens delfond av statens allmänna fastighetsfond,

förete en fortlöpande stegring, medan däremot de för militära ändamål

verkställda förhyrningarna sedan 1944 visat en sjunkande tendens.

Sistnämnda förhållande torde sammanhänga med dels den under krigsåren

omfattande byggnadsverksamheten på hithörande område, dels ock den

successiva minskningen av den militära förvaltningsapparaten.

Den omfattande hyresverksamheten för statsverkets del innebär betydande

olägenheter. Därvid må i första hand erinras om att det svåra läget på

hyresmarknaden medfört att förhyrningar i många fall måst verkställas

på synnerligen oförmånliga villkor och att statsverket på grund härav får

vidkännas hyror och andra därmed sammanhängande utgifter, som icke

stå i rimlig proportion till lokalernas användning. Då man i stor utsträckning

nödgats förhyra även mindre lokaler och bostadslägenheter, ha vidare

deo myndigheter, för vilka lokaler förhyrts, ofta fått sina arbetsutrymmen

svårt splittrade. Detta förhållande är uppenbarligen i hög grad till nackdel

för myndigheternas verksamhet och orsakar därjämte betydande kostnader

för statsverket såväl direkt genom särskilda utgifter för exempelvis ökad

biträdes- och vaktpersonal, budskickning, dyrbara telefonanordningar m. m.

som indirekt genom minskad arbetseffektivitet på grund av försvårad kommunikation

inom myndigheten. I de särskilt anmärksvärda fall, där myn
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

47

digheterna disponera tjänstelokaler i ett större antal fastigheter, ofta i olika

stadsdelar, torde dessa merkostnader representera betydande belopp. Som ett

exempel på direkta merkostnader för kommunikation mellan olika delar av

en myndighet kan nämnas att, enligt vad revisorerna inhämtat, vid väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen en tjänstebil måste stå till förfogande för transporter

mellan styrelsens i åtta olika fastigheter belägna tjänstelokaler.

Den omständigheten, att staten ej själv helt tillgodosett sitt behov av lokaler

utan på den allmänna hyresmarknaden tagit i anspråk ett stort antal

bostadslägenheter, har självfallet bidragit till att skärpa bostadsbristen. Att

så varit fallet framgår av att enligt vad byggnadsstyrelsen uppgivit statsverket

f. n. för kontorsändamål disponerar över 130 för bostäder lämpliga

lägenheter i Stockholm i storlek ned till 2 rum och kök. Av dessa lägenheter

äro ca 35 större än 7 rum och kök. Användningen av bostadslägenheter

till kontor kräver även, då fråga är om allmänt ändamål, medgivande

från hyresnämnd. Byggnadsstyrelsen har under hand meddelat, att sådant

medgivande numera blir allt svårare att erhålla. — Vad här anförts äger

med hänsyn till den särskilt i Stockholm svåra bristen på hotellrum motsvarande

tillämpning i fråga om statsverkets förhyrning av hotell, pensionat

och liknande utrymmen.

Trots den starka tillväxten av lokaler föreligger emellertid, som av föregående

redogörelse framgår, alltjämt ett betydande lokalbehov för civila

ändamål, vilket på ett eller annat sätt måste tillgodoses.

Enligt revisorernas förmenande äro särskilda åtgärder påkallade för åstadkommande

av mera ändamålsenliga förhållanden på hithörande område.

Främst böra strävandena inriktas på att så långt detta är möjligt koncentrera

varje myndighet till samlade eller inbördes välbelägna tjänstelokaler.

Vidare torde en avveckling av vissa förhyrda lokaler, i första hand olämpliga

eller särskilt dyrbara sådana, snarast böra ske.

Vid bedömandet av frågan på vilket sätt de nu förordade åtgärderna äro

möjliga att genomföra, torde till en början böra konstateras, att i nuvarande

läge nya ämbetsbyggnader endast i begränsad utsträckning kunna beräknas

komma till utförande. Bortsett från möjligheterna att utvinna utrymmen

genom en mera effektiv användning av statsverkets egna byggnader,

måste de förefintliga lokalbehoven tillgodoses på ett sätt, som medför

minsta möjliga åtgång av material och arbetskraft. En sådan möjlighet står

för Stockholms vidkommande till buds i utnyttjandet med mindre omändringsarbeten

av vissa äldre kasernetablissement, vilken fråga revisorerna

närmare berört under § 25. Om liknande möjligheter förefinnas exempelvis

i residensstäderna, böra dessa tillvaratagas. Uppenbarligen torde emellertid

dessa åtgärder icke vara till fyllest, därest en mera betydande avveckling av

förhyrningar skall kunna åvägabringas i syfte bl. a. att lätta läget på den

allmänna bostadsmarknaden. Revisorerna vilja därför förorda, att uppförandet

i större utsträckning av s. k. kontorsbaracker överväges. Även om

sådana hus per tjänsterum räknat ställa sig dyrbarare än exempelvis iordningställande

av vissa kasernetablissement, erbjuda de beaktansvärda ekonomiska

fördelar jämfört med.eu del förhyrningar. Det torde vidare kunna

ifrågasättas, om (let icke ur material- och arbetskraftssynpunkt ställer sig

förmånligare alt uppföra kontorsbaracker och därigenom utrymma som

kontorslokaler använda bostadslägenheter än att uppföra bostadshus till

storlek motsvarande dessa lägenheter.

Såsom redan tidigare berörts, är det givetvis av stor vikt att statsverkets

egna redan befintliga byggnader komma till effektiv användning. I sådant

hänseende torde samarbetet mellan vederbörande civila och militära organ,

främst byggnadsstyrelsen och armens forlifikationsförvaltning, vara av

opaginerad Kontrollera mot PDF

48

Statsutskottets utlåtande nr 153.

grundläggande betydelse. Vid sina under § 25 omnämnda besök vid vissa

kasernbyggnader ha revisorerna kunnat konstatera, att en del utrymmen

stått disponibla sedan en längre tid, utan att byggnadsstyrelsen erhållit kännedom

därom. Enligt inhämtade uppgifter har det vidare förekommit att

vederbörande regementschefer till utomstående uthyrt av regementena ej utnyttjade

lokaler, vilka med fördel kunnat användas av annan statlig myndighet.

Då det militära behovet av lokaler till följd av organisatoriska förändringar

alltjämt kan förväntas nedgå samtidigt som behovet för civila ändamål

ökar, är det angeläget att söka åstadkomma en sådan handläggning av

lokalfrågorna, som skapar garantier för att kronans egna fastigheter fortlöpande

bliva effektivt utnyttjade. Ett organiserat samarbete i detta hänseende

mellan byggnadsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen bör därför i någon

form komma till stånd. I detta sammanhang torde det kunna ifrågasättas,

om icke den skyldighet för militära myndigheter att till byggnadsstyrelsen

anmäla minskat lokalbehov, som f. n. föreligger beträffande förhyrda lokaler,

borde utsträckas till att avse även kronans egna fastigheter. Samrådsförfarandet

mellan civila och militära myndigheter torde i förekommande

fall böra tillämpas även i vissa landsortsstäder.

Den i det föregående lämnade redogörelsen utvisar, att betydande svårigheter

f. n. föreligga, då det gäller att ernå en rationell anordning i fråga

om statsverkets tjänstelokaler. Effektuerandet av riksdagens beslut angående

tillkomsten av nya statliga myndigheter eller omorganisation och utökning

av redan befintliga har i många fall fördröjts på grund av lokalbrist

eller nödvändiggjort brådskande åtgärder för anskaffning av lokaler, ofta

till dryga kostnader. Det torde vidare ej sällan ha förekommit, att frågan

om beredande av erforderliga lokaler för viss organisation upptagits till

övervägande först sedan beslut fattats om organisationens genomförande

och tidpunkten härför. Under nuvarande förhållanden torde det även kunna

befaras att syftet med ofta dyrbara organisatoriska förändringar i vissa fall

äventyras på grund av otillfredsställande lokalförhållanden. Revisorerna

vilja med hänsyn härtill förorda, att då organisationsfrågor som föranleda

ökat lokalbehov underställas riksdagen, utredning och förslag samtidigt

förebringas beträffande möjligheterna och kostnaderna för tillgodoseende

av detta lokalbehov. Enligt revisorernas förmenande kunna nämligen dessa

spörsmål stundom vara av avgörande betydelse för bedömande av huruvida

och vid vilken tidpunkt ifrågasatt omorganisation eller utökning av personal

bör komma till stånd.

Utnyttjandet av vissa kasernetablissement i Stockh

o 1 in.

Efter en redogörelse för statsmakternas beslut i fråga om den framtida dispositionen

av Svea livgardes, förutvarande Göta livgardes och Svea artilleriregementes

kasernetablissement i Stockholm lämna revisorerna vissa uppgifter

angående den nuvarande användningen av ifrågavarande kaserner.

Av redogörelsen framgår bland annat, att Svea livgardes och Svea artilleriregementes

kaserner, sedan nämnda regementen utflyttat till Järvafältet, i

stor utsträckning tagits i anspråk för olika statliga myndigheter. Förutvarande

Göta livgardes kaserner disponeras däremot helt av Stockholms luftvärnsregemente.

Särskilt inom de av Svea livgarde utrymda lokalerna ha

vissa ändrings- och reparationsarbeten kommit till stånd.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

49

I samband med nyssberörda fråga ha revisorerna även granskat en del

för militära ändamål verkställda förhyrningar, vilka ur avvecklingssynpunkt

kunna erbjuda särskilt intresse. Dessa förhyrningar avse en del förrådslokaler

vid Stockholms försvarsområde samt fjärde militärbefälsstabens expeditionslokaler.

I detta sammanhang har därjämte uppmärksammats frågan

om avveckling av viss annan förhyrning genom ianspråktagande av en kronan

tillhörig, för närvarande uthyrd lokal.

För Stockholms försvarsområde disponeras för närvarande ett stort antal

provisoriska förrådslokaler, vilka antingen förhyrts eller ock tagits i anspråk

med stöd av rekvisitionslagen, allmänna förfogandelagen eller beredskapsförfogandelagen.

Frånsett ett par större lokaler utgöras dessa av smärie

källare- och vindsutrymmen, gamla fabrikslokaler, garage och dylikt inom

Stockholm och dess närhet. Av lokalerna äro tjugo mindre än 200 m2

och sju mindre än 100 m2. Den årliga hyran för ifrågavarande lokaler uppgår

till i runt tal 87 000 kronor.

Vad beträffar fjärde militärbefälsstaben, disponerar denna sedan den 1

juli 1942 i fastigheten Stureplan 1 i Stockholm (f. d. hotell Anglais) samtliga

lokaler i våningarna 1—5 trappor (omkring 70 rum m. m.). Ifrågavarande

lokaler ha tagits i anspråk med stöd av allmänna förfogandelagen.

Enligt riksvärderingsnämndens utslag den 14 november 1945 erlägger kronan

härför en årlig ersättning av 54 200 kronor. I nämnda belopp ingå ej

kostnaderna för lokalernas uppvärmning, vilka bestridas av kronan. Enligt

vad revisorerna inhämtat belöpte sig dessa kostnader under budgetåret 1946/

47 till i runt tal 13 000 kronor, varför den sammanlagda hyran kan uppskattas

till ca 67 000 kronor per år.

Vid fjärde militärbefälsstaben tjänstgörande personal uppgick den 1 november

1947 till ca 60 befattningshavare, däri inberäknat vissa tjänstemän,

vilka icke hade stadigvarande behov av tjänsterum. Militärbefälsstaben har

på grund härav numera icke behov av samtliga disponerade lokaler. Vid

av revisorerna avlagt besök i fastigheten stodo även ett antal rum helt eller

delvis oanvända.

Vad slutligen angår den i det föregående omnämnda frågan om avveckling

av viss förhyrning genom ianspråktagande av en kronan tillhörig, för

närvarande uthyrd lokal, ha revisorerna inhämtat följande uppgifter.

Sedan en längre tid tillbaka förhyra två privatpersoner en yta av ca 750

m2 i norra hälften av ridhuset vid förutvarande Livregementets dragoners

etablisseinent vid Kavallerivägen i Stockholm. Det nu gällande hyreskontraktet,

som utgör förlängning av tidigare löpande kontrakt, daterar sig

från den 5 oktober 1945 och är underskrivet av militärbefälhavaren för fjärde

militärområdet som hyresvärd. Hyrestiden gäller från den 1 oktober 1945

tills vidare med 3 månaders uppsägning. Ärshyran utgör 2 500 kronor, varjämte

hyresgästen bestrider kostnaderna för uppvärmning. Lokalen uthyres

för att användas som filmstudio. För att göra den användbar härför har

hyresgästen vidtagit vissa underhålls- och ändringsarbeten. Enligt särskilda

bestämmelser i kontraktet skall lokalen, därest den på grund av mobilise
4

lliliang till riksdagens protokoll 1958. 6 samt. Nr 153.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Statsutskottets utlåtande nr 153.

ring skulle komma att erfordras för försvarsändamål, omedelbart utan ersättningsanspråk

från hyresgästens sida ställas till förfogande. Vidare skola

i lokalen utförda fasta förändringar, om så påfordras, vid hyrestidens utgång

tillfalla kronan.

I det snett emot nämnda ridhus belägna s. k. Allstadion förhyr arméns

fortifikationsförvaltning av ovannämnda två privatpersoner sedan den 16

juli 1941 700 m2 av en tennishall. Enligt från den 1 oktober 1945 förlängt

hyreskontrakt gäller även för denna förhyrning 3 månaders uppsägning.

Hyresbeloppet utgör 12 000 kronor per år jämte bränsletillägg. De förhyrda

utrymmena användas dels av Stockholms luftvärnsregemente som pjäsexercishall,

dels av arméförvaltningens tygavdelnings kontrollbyrå för konstruktionsprov

av vissa centralinstrument.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Frågan om det framtida utnyttjandet av Svea livgardes kasernetablissement

befinner sig — som av den lämnade redogörelsen framgår — numera

i ett annat läge än vid den tidpunkt, då den senast förelädes riksdagen. På

grund av den rådande bristen på lokaler för statsförvaltningens behov ha

ledigblivna utrymmen måst tagas i anspråk för såväl militära som civila

ändamål. Såsom en följd av den skärpta knappheten på arbetskraft och

material har uppförandet av beslutade förvaltningsbyggnader i viss utsträckning

redan uppskjutits, och med all sannolikhet kommer färdigställandet

att ytterligare fördröjas under längre eller kortare tid, varför lokalbehovet

icke kan förväntas bliva tillnärmelsevis tillgodosett genom nybyggnader.

Statsverkets behov av tjänstelokaler måste under sådana förhållanden tillgodoses

i annan ordning och med minsta möjliga åtgång av material och

arbetskraft. Ur denna synpunkt synes utnyttjandet — på sätt redan i viss

utsträckning skett — av ifrågavarande kasernetablissement erbjuda goda

möjligheter. Uppskattningsvis skulle genom ianspråktagande av återstående

kompanilokaler kunna erhållas ytterligare ca 100 tjänsterum, därvid kostnaderna

för iordningställandet kunna uppskattas till i runt tal 350 000 kronor

eller ca 3 500 kronor per rum. Genom omändring av vissa för kontorsändamål

redan disponerade kompanilokaler torde ytterligare minst 40 tjänsterum

kunna utvinnas. Vid utrymning av förutvarande Göta livgardes kaserner

skulle genom liknande anordningar erhållas ca 230 rum. Som jämförelse

kan i detta sammanhang nämnas, att kostnaderna för uppförande av

kontorsbaracker beräknas uppgå till belopp motsvarande 6 000 å 7 000 kronor

per rum. Med hänsyn till ifrågavarande kasernbyggnaders relativt goda

standard torde de iordningställda kontorslokalerna kunna komma till användning

under en mera avsevärd tid och de nödvändiga ändrings- och inredningsarbetena

därför även ur denna synpunkt framstå såsom ekonomiskt

försvarliga. En förutsättning för arrangemangets genomförande är dock att

Svea livgarde beredes möjlighet att flytta i kompanilokalerna förvarade förråd

antingen genom upplåtelse av lämpliga förrådslokaler inom andra kasernetablissement,

exempelvis Svea artilleriregementes, eller genom uppförande

av nya förrådsbyggnader. De byggnader, som erfordras härför,

kunna vara av enkel beskaffenhet och behöva endast i mindre utsträckning

hållas uppvärmda. Uppförandet av sådana byggnader skulle medföra beaktansvärda

fördelar för en rationell anordning av regementets förrådshållning.

1946 års riksdags beslut i fråga om det framtida utnyttjandet av Svea

livgardes och förutvarande Göta livgardes kasernetablissement torde böra

s. 51 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

51

ses mot bakgrunden av de då rådande förutsättningarna för de planerade

åtgärderna. Emellertid synes det revisorerna, som om förhållandena på arbets-

och materialmarknaden och i fråga om statsverkets behov av tjänstelokaler

numera blivit så väsentligt förändrade, att ett tredje alternativ för

etablissementens utnyttjande i huvudsak enligt i det föregående anförda

riktlinjer borde tagas under övervägande. Frågan om och när den planerade

nybyggnaden bör komma till utförande torde, om så anses lämpligt,

kunna skjutas på framtiden. I detta sammanhang vilja revisorerna erinra

om att enligt föreliggande förslag nybyggnaderna avses erhålla en sådan belägenhet

inom tomtområdet, att de befintliga byggnaderna icke kunna

kvarstå. De myndigheter, som nu kunna inrymmas i dessa byggnader,

måste därför före byggnadsarbetets påbörjande avhysas. Enligt vad revisorerna

inhämtat vore en sådan placering av den nya huvudbyggnaden tänkbar,

att den nuvarande kanslibyggnaden och kasernflyglarna kunde bibehållas.

Med hänsyn till de fördelar, som skulle vinnas härmed, torde denna

möjlighet förtjäna att närmare utredas.

Revisorerna vilja med hänsyn till det ovan anförda förorda, att möjligheterna

att utnyttja de befintliga kasernetablissementen med endast mindre

omändringsarbeten utredas och att förslag i ämnet snarast föreläggas riksdagen

för omprövning.

Vad angår Svea artilleriregementes kasernbyggnader, torde dessas allmänna

standard vara lägre än Svea livgardes, varför liknande omändringsarbeten

icke kunna förordas beträffande dessa byggnader. Emellertid torde

vissa av byggnaderna under deras återstående tid med fördel kunna utnyttjas

för tillgodoseende av militära behov av förrådslokaler. Någon anledning

att upptaga frågan om det framtida utnyttjandet av dessa kasernbyggnader

till förnyat övervägande torde således icke föreligga.

Enligt revisorernas förmenande ha de möjligheter till avveckling av vissa

särskilt dyrbara och i övrigt olämpliga förhyrningar, som yppat sig genom

ianspråktagande av ledigblivna utrymmen i ovan omnämnda kasernetablissement,

icke blivit i tillräcklig grad beaktade. Sålunda borde genom mindre

omflyttningar betydande förrådsutrymmen ha kunnat upplåtas till Stockholms

försvarsområde såväl i Svea livgardes som framför allt i Svea artilleriregementes

kasernetablissement. Revisorerna ha särskilt fäst sig vid att

vissa för förrådsändamål lämpliga mindre lokaler uthyrts till enskilda, varvid

hyresinkomsterna per ytenhet räknat väsentligt understiga hyresutgifterna

för liknande för Stockholms försvarsområde förhyrda förrådslokaler.

Genom lämplig disposition av Svea livgardes kanslihusbyggnad och kasernflyglar

borde även tjänstelokaler ha kunnat beredas fjärde militärbefälsstaben,

varigenom den för statsverket oförmånliga förhyrningen av förutvarande

hotell Anglais kunnat avvecklas.

Vad slutligen angår uthyrningen till två privatpersoner av Livregementets

dragoners ridhus och förhyrningen från samma personer av en tennislokal

i det s. k. Allstadion finna revisorerna det anmärkningsvärt, att det

rådande hyresförhållandet fått fortgå utan att åtgärder tidigare vidtagits

för en reglering.

Revisorerna vilja med hänsyn till det anförda framhålla vikten av att

här omförmälda och, i förekommande fall, liknande förhyrningar snarast

bringas till avveckling.

Utlåtanden över förevarande båda paragrafer ha avgivits av arméns fortifikationsförvaltning,

byggnadsstyrelsen och statens sakremsion (Del II. s.

111—122).

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Statsutskottets utlåtande nr 153.

Fortifikationsförvaltningen framhåller bland annat, att det med hänsyn

till de alltmer framträdande svårigheterna på arbets- och materialmarknaden

synes bliva ofrånkomligt, att de nuvarande kasernbyggnaderna tagas i

anspråk för tillgodoseende av statsverkets behov av tjänstelokaler under en

mera avsevärd tid. Därigenom torde det även bliva ekonomiskt försvarligt att

vidtaga mera genomgripande omändrings- och inredningsarbeten för möjliggörande

av ett bättre utnyttjande av lokalerna.

Vad beträffar de av revisorerna framställda erinringarna rörande för

Stockholms försvarsområde verkställda förhyrningar av förrådslokaler meddelar

ämbetsverket, att för försvarsområdet för närvarande förhyras tjugufem

förrådslokaler, belägna å skilda ställen inom Stockholm och dess närhet.

Av dessa komma emellertid nio, envar med en golvyta ej överstigande

200 kvadratmeter, att avvecklas, så snart viss förrådsanläggning å Järvafältet

blir färdigställd. Denna anläggning avser att tillgodose behovet av förrådslokaler

för hela norra delen av försvarsområdet. Härjämte framhåller

ämbetsverket, att icke mindre än sexton å olika platser i Stockholms närhet

belägna, tidigare för försvarsområdet verkställda förhyrningar av förrådslokaler

avvecklats under år 1947 genom att i lokalerna förvarad materiel

sammanförts till större förråd.

Vad slutligen angår revisorernas anmärkning rörande uthyrningen till två

privatpersoner av lokaler i norra hälften av ridhuset vid förutvarande Livregementets

dragoners etablissement vid Kavallerivägen här i staden och förhyrningen

från samma personer av en tennislokal i det så kallade Allstadion

har fortifikationsförvaltningen framhållit följande.

Ämbetsverket har senast då fråga uppkom om förlängning fr. o. in. den 1

oktober 1945 av tidigare löpande kontrakt rörande ifrågavarande hyresförhållanden

undersökt möjligheten att kunna avveckla desamma samt att taga

ridhuset i anspråk för de ändamål, för vilka lokalen i Allstadion förhyrts,

nämligen såsom pjäsexercishall för Stockholms luftvärnsregemente och för

utförande inom arméförvaltningens tygavdelnings kontrollbyrå av konstruktionsprov

av vissa centralinstrument. Fortifikationsförvaltningen, som vid

nämnda tid räknade med att luftvärnsregementet inom en nära framtid skulle

avflytta till den planerade nya förläggningen i Norrtälje, fann emellertid, att

kostnaderna för inredande av pjäsexercishall inom ridhuset skulle överstiga

kostnaderna för ifrågavarande hyresförhållandens fortbestånd under den enligt

föreliggande planer relativt korta tid, som skulle återstå intill dess regementet

komme att avflytta till den nya förläggningsorten. Vidare hade tygavdelningens

kontrollbyrå i ett den 16 augusti 1945 avgivet yttrande meddelat,

att en förflyttning från den förhyrda lokalen i Allstadion till ridhuset

av de anordningar, som vore erforderliga för utförande av ovanberörda

konstruktionsprov, skulle medföra ett flertal allvarliga olägenheter. Sålunda

skulle proven väsentligen försenas på grund av den tidsförlust, som en demontering

av den i Allstadion iordningställda målbanan och en därpå följande

ny uppsättning av densamma inom ridhuset skulle medföra. Därjämte

skulle förflyttningen kräva avsevärda kostnader, vilka behövde beaktas vid

en bedömning av förflyttningens ekonomiska verkningar. Enligt vad kontrollbyrån

uppgav hade dessa kostnader redan i oktober 1943, då en sådan

förflyttning även varit aktuell, beräknats till omkring 13 900 kronor. Med

anledning av vad vid förenämnda undersökning sålunda framkom beslöt

s. 53 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

53

fortifikationsförvaltningen, att ifrågavarande hyresförhållanden skulle förlängas

från och med den 1 oktober 1945 att gälla tills vidare med tre månaders

uppsägning. Numera har emellertid frågan om avveckling av ifrågavarande

hyresförhållanden kommit i ett annat läge, sedan frågan om luftvärnsregementets

utflyttning till Norrtälje uppskjutits tills vidare till år

1951. Därjämte har tygavdelningen meddelat, att de av avdelningen hitintills

utförda konstruktionsproven inom den förhyrda lokalen i Allstadion

beräknades vara slutförda senast den 1 oktober 1948. Inom fortifikationsförvaltningen

ha därför förnyade undersökningar igångsatts rörande möjligheten

att avveckla hyresförhållandena senast nämnda dag samt att för

tiden därefter disponera den nu uthyrda delen av ridhuset såsom pjäsexercishall

för luftvärnsregementet.

Byggnadsstyrelsen, som i stora drag ansluter sig till de av revisorerna

framförda synpunkterna, anför bland annat, att uppförandet av provisoriska

kontorsbyggnader är ekonomiskt motiverat endast om det finnes lämpliga

tomter, som kunna disponeras för ändamålet under en tidrymd av 25 år.

Statens tillgång till sådan lämplig tomtmark är emellertid enligt vad byggnadsstyrelsen

upplyser mycket knapp. Efter att ha redogjort för ett av fortifikationsförvaltningen

i samråd med styrelsen uppgjort förslag till utnyttjande

av Svea livgardes gamla kasernområde framhåller ämbetsverket följande.

Den omedelbara vinsten i tillgängligt utrymme genom här ovan föreslagna

anordningar inom Svea livgardes förutvarande kasernetablissement blir ej

av sådan storleksordning, att den kan medföra någon väsentlig avveckling

av statens hyresverksamhet. Dessutom måste betonas, att här ifrågasatta

byggnadsåtgärder avse endast provisoriska lokaler. För åstadkommande av

en rationell lösning torde därför i första hand ämbetsbyggnaderna på Gärdet

böra slutligt utbyggas, varigenom skulle vinnas omkring 380 tjänsterum. För

detta byggnadsföretag erforderliga utredningsarbeten finnas färdigställda

och byggnadsstyrelsen har med underdånig skrivelse den 23 januari 1947

överlämnat ansökning om bygnadstillstånd samt hemställt, att Kungl. Maj :t

måtte uppdraga åt styrelsen att med anlitande av tillgängliga medel påbörja

detta arbete. Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

Under hänvisning till vad byggnadsstyrelsen i sitt utlåtande anfört hemställer

styrelsen i första hand, att Kungl. Maj :t måtte bifalla styrelsens framställning

den 23 januari 1947 om utbyggande av ämbetsbyggnaderna å Ladugårdsgärde,

och föreslår i andra hand, att Kungl. Maj :t måtte framlägga proposition

till 1948 års riksdag om anvisande av ett investeringsanslag under

allmänna fastighetsfonden å 1 560 000 kronor för anordnande av förvaltningslokaler

vid Svea livgarde.

Sakrevisionen har hland annat framhållit följande.

Sakrevisionen vill erinra, att Kungl. Maj:t genom beslut den 14 november

1947 uppdragit åt sakrevisionen att i samråd med byggnadsstyrelsen och

fortifikationsförvaltningen verkställa samt till Kungl. Maj :t inkomma med

utredning rörande möjligheterna att tillgodose föreliggande behov av ytterligare

lokaler för vissa statliga organ i Stockholm genom ianspråktagande av

befintliga, för civila och militära ändamål upplåtna lokalutrymmen till den

del dessa vid en förnyad behovsprövning befinnas kunna frigöras. Vid denna

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Statsutskottets utlåtande nr 1-53.

utredning, vilken av sakrevisionen påbörjats i början av december 1947,

komina att, vad huvudstaden beträffar, närmare undersökas de spörsmål,

vilka revisorerna berört och som angå en rationellare deponering av tillgängliga

lokalutrymmen, avveckling av dyrbara liyreslokaler och ianspråktagande

av utrymmen inom befintliga kasernetablissement. I anslutning härtill

torde ock frågan om behovet av nybyggnad av provisoriska kontorslokaler

bliva föremål för behandling.

Utskottet. Av den lämnade redogörelsen framgår, att det läge vari statsverkets

lokalfråga f. n. befinner sig måste betecknas såsom ytterst otillfredsställande.

De under senare år nyuppförda ämbetsbyggnaderna ha sålunda

icke kunnat tillgodose statsmyndigheternas växande lokalbehov, varför i

betydande omfattning bostadslägenheter, hotellrum in. in. fått förhyras för

olika myndigheters räkning. På grund av rådande förhållanden å hyresmarknaden

ha dessa förhyrningar i många fall måst verkställas på synnerligen

oförmånliga villkor. Nu berörda omständigheter ha även haft till följd,

att vissa myndigheter till men för arbetets rationella bedrivande fått sina

tjänstelokaler svårt splittrade.

Utskottet delar revisorernas uppfattning, att särskilda åtgärder äro påkallade

för åstadkommande av mera ändamålsenliga förhållanden på hithörande

område. I sådant syfte ha revisorerna framlagt vissa förslag, vilka

synas utskottet beaktansvärda. Av remisshandlingarna kan emellertid inhämtas,

att statens sakrevision fått i uppdrag att i samråd med byggnadsstyrelsen

och fortifikationsförvaltningen verkställa utredning rörande statsverkets

lokalfråga i huvudstaden. Vid denna utredning komma att närmare

undersökas de spörsmål, vilka revisorerna liksom ock sistnämnda båda myndigheter

berört och som angå en rationellare deponering av tillgängliga

lokalutrymmen, avveckling av dyrbara hyreslokaler och ianspråktagande av

utrymmen inom befintliga kasernetablissement. I anslutning härtill torde

ock frågan om behovet av nybyggnad av provisoriska kontorslokaler bliva

föremål för behandling.

Utskottet förutsätter att ifrågavarande utredning kommer att bedrivas

med största skyndsamhet. Därvid torde särskilt böra uppmärksammas de

av revisorerna påtalade förhållandena med avseende å vissa olämpliga förhyrningar.

Såsom revisorerna framhållit, böra strävandena inriktas på att,

så långt detta är möjligt, koncentrera varje myndighet till samlade eller inbördes

välbelägna tjänstelokaler. Enligt utskottets mening bör jämväl frågan

om en effektivisering av samarbetet mellan byggnadsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen

i nu berörda hänseenden upptagas till närmare

prövning.

De i det föregående antydda åtgärderna torde i många fall endast bliva

av provisorisk karaktär. För åstadkommande av en rationell lösning av frågan

synes därför, såsom byggnadsstyrelsen framhållit, i första hand ämbetsbyggnaderna

på Gärdet böra slutligt utbyggas, varom styrelsen i underdånig

skrivelse den 23 januari 1947 hemställt. Genom en dylik utbyggnad

skulle vinnas omkring 380 tjänsterum.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

55

Under hänvisning till rådande svårigheter att ernå en rationell ordning

i fråga om statsverkets ämbetslokaler ha revisorerna i förevarande sammanhang

även förordat, att, då organisationsfrågor som föranleda ökat lokalbehov

underställas riksdagen, utredning och förslag samtidigt förebringas

beträffande möjligheterna och kostnaderna för tillgodoseende av detta lokalbehov.

Till vad revisorerna härutinnan anfört kan utskottet helt ansluta

sig. Utskottet förutsätter sålunda, att de av revisorerna uttalade önskemålen

i fortsättningen komma att beaktas vid framläggandet av förslag angående

inrättande av nya respektive omorganisation och utökning av redan

befintliga statliga myndigheter.

Under åberopande av det nu sagda får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna

vad utskottet i det föregående anfört och förordat.

17 :o) Avskrivning av vissa äldre kronouppbördstitlar. Under finansdepartementet,

§ 27, ha revisorerna förordat avskaffandet av vissa kronouppbördstitlar

(Del I, s. 126—130).

Före 1945 års uppbördsreforms genomförande upptogos å kronodebetsedlarna

vissa avgifter m. in., vilka uppburos i samma ordning som de

egentliga kronoutskylderna. Hit hörde exempelvis avgifter till hushållningssällskap,

vissa försäkringsavgifter, riddarhuskapitationsavgifter ävensom

vissa särskilda avgifter, t. ex. till befrämjande av fiske och till sjösänkningsföretag.

Vidare gällde samma ordning beträffande vissa här och var

förekommande utskylder eller avgifter till kronan — som regel uppgående

till mycket obetydliga belopp — vilka i allmänhet åvilade fastighet.

Å kommunaldebetsedlarna upptogos på sina håll vissa liknande uppbördstitlar,

avseende kommunen tillkommande avgäld eller avgifter av olika slag

eller avgifter till lokala samfälligheter eller sammanslutningar.

Efter uppbördsreformens genomförande utfärdas icke vidare särskilda

krono- och kommunaldebetsedlar. Det allmänna uppbördsförfarandet, avseende

såväl krono- som kommunalutskylder, regleras numera av uppbördsförordningen

den 31 december 1945 (nr 896) jämte däri vidtagna

ändringar. I 1 § nämnda förordning angives vad som är att hänföra till

skatt i förordningens mening och som sålunda skall uppbäras i den ordning,

som i förordningen föreskrives. De här uppräknade uppbördstitlarna

äro statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, särskild skatt å förmögenhet,

utskiftningsskatt, ersättningsskatt, allmän kommunalskatt, landstingsmedel,

tingshusmedel, skogsaccis, skogsvårdsavgift-, pensionsavgifter som avses

i 1 § lagen om folkpensionering, olycksfallsförsäkringsavgifter, som uppbäras

enligt 1 § förordningen den 31 mars 1922 angående uppbörd av avgifter

för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring

för olycksfall i arbete, ävensom annuiteter å avdikningslån och å förskott

för avlösning av frälseräntor. Efter de av 1947 års riksdag beslutade

ändringarna i beskattningen ha i 1 § uppbördsförordningen tillagts statlig

inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt (1947:592).

opaginerad Kontrollera mot PDF

56

Statsutskottets utlåtande nr 153.

De inledningsvis nämnda avgifterna och övriga speciella uppbördstitlar

ha sålunda i princip utbrutits ur den allmänna uppbörden. Det ankommer

numera på vederbörande hushållningssällskap, försäkringsanstalt resp. riddarhusdirektionen

att själv ombesörja uppbörden av sina avgifter. De olika

avgifterna till kronan eller till kommunen eller kommunal samfällighet torde

få uppbäras av vederbörande länsstyrelse eller kronokamrerare resp. genom

vederbörande kommuns eller annan rättsägares försorg.

Bland de ovan åsyftade avgifter och övriga speciella uppbördstitlar, vilka

tidigare upptagits å kronodebetsedlarna och som förutsatts skola bliva föremål

för uppbörd i särskild ordning genom vederbörande länsstyrelses eller

kronokamrerares försorg, ingå titlar, vilka helt eller delvis avse ytterst obetydliga

belopp. Det förekommer rent av att samtliga poster avseende viss

uppbördstitel var för sig understiga ett belopp av en krona.

Revisorerna ha på grundval av ett inom riksräkenskapsverket insamlat

material återgivit ett flertal exempel, som närmare belysa här berörda förhållanden.

Av dessa exempel må följande särskilt omnämnas.

Inom Göteborgs och Bohus län upptagas avgälder för vissa tomter, för år

1946 belöpande sig till sammanlagt 3 kronor 82 öre men avseende 371

tomter.

Inom Kronobergs län upptages ersättning till pastor i Annerstads församling

för Skeens i och för sänkning av sjöarna Draven och Bolmen rivna ålfiske,

åvilande ett 30-tal hemman i Angelstads, Annerstads och Odensjö

socknar i Sunnerbo fögderi. Ersättningen uppgår till sammanlagt 1 krona

6 öre fördelad å 27 poster, varav den största är 8 öre.

Inom Norrbottens län upptagas suveränitetsavgifter till finska staten för

brukanderätten till vissa holmar inom republiken Finlands område, för år

1946 belöpande sig till sammanlagt 3 kronor 50 öre, men fördelade på ett

trettiotal olika poster, vartill komma 9 kronor, avseende 34 ängsholmar

inom Paj ala och Övertorneå kommuner, i uppbördsböckerna debiterade såsom

suveränitetsavgift men redovisade såsom »extra uppbörd».

Inom Gotlands län upptagas »tomtöres- och infästeavgifter» i Visby, vilka

uppgå till sammanlagt 131 kronor 56 öre, fördelade på 191 poster. Avgifterna

bokföras hos länsstyrelsen såsom riksstatsmedel under inkomsttiteln

»Diverse inkomster». I detta sammanhang må vidare uppmärksammas

avgifterna till Vadstena krigsmanshuskassa och Vadstena krigsmanshusfond.

Uppbörden å förstnämnda titel avsåg under budgetåret 1946/47

ett sammanlagt belopp av 6 kronor 70 öre, varav i Uppsala län 35 öre, i Östergötlands

län 88 öre, i Jönköpings län 12 öre, i Hallands län 4 kronor 80

öre, fördelade på flera poster, i Skaraborgs län 53 öre, fördelade på tre poster

om resp. 18 öre, 10 öre och 25 öre, samt i Norrbottens län 2 öre. Uppbörden

å den senare titeln avsåg tre poster i Malmöhus län om resp. 1 öre,

72 öre och 4 öre, i Örebro län 52 öre och i Norrbottens län 1 öre, tillhopa 1

krona 30 öre.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

57

I kronouppbörden ha tidigare ingått ett stort antal uppbördstitlar avseende

diverse avgifter m. in., vilka uppförts å kronodebetsedlarna och ultagits

i samband med kronoutskylderna. Bortsett från ledamotsavgifter i hushållningssällskap,

vissa slag av försäkringsavgifter samt riddarhuskapitationsavgift,

vilka titlar plägat påföras ett större antal skattskyldiga, har det mestadels

gällt avgifter, som påförts i mycket ringa omfattning och understundom

endast rent lokalt. De flesta av dessa avgifter tillfalla kronan. De äro

av växlande art, men åtskilliga av dem äro kvarlevor av de tidigare grundskatterna

och således av ålderdomligt ursprung.

Särskilt i fråga om dessa kronan tillfallande avgifter gäller, att de ofta

utgå med ytterst obetydligt belopp, understundom endast något öre i det

enskilda fallet. Även tillsammantagna kunna avgifterna av visst slag uppgå

till mycket ringa belopp. Ett belysande exempel härå utgör den i det föregående

omnämnda uppbördstiteln »Ersättning till pastor i Annerstads församling

för Skeens i och för sänkning av sjöarna Draven och Bolmen rivna

ålfiske», där hela uppbördsbeloppet utgör 1 krona 6 öre, fördelat på ej

mindre än 27 poster.

Redan konstaterandet av de ytterst obetydliga uppbördsbelopp, som det i

nämnda och liknande fall är fråga om, föranleder revisorerna till det uttalandet,

att sådana avgifter omedelbart böra avskaffas. Det synes revisorerna

uppenbart, att det numera är fullständigt irrationellt att uttaga avgifter

till kronan av en dylik närmast museal karaktär.

Enligt vad revisorerna inhämtat, kommer uppbörden av de avgifter, vilka

tidigare uttagits i samband med kronoutskylderna och som efter uppbördsreformens

genomförande icke vidare ingå i den allmänna uppbörden, i fortsättningen

sannolikt att ordnas på så vis, att uppbördsmyndigheterna förrätta

uppbörden genom utsändande av ifyllda, för vederbörande portofria

postgiroinbetalningskort, dock att sammanslutningar och enskilda inrättningar

av olika slag hänvisas till att själva uppbära sina avgifter. Ett så

ordnat förfarande torde också vara det enda, som ur uppbördssynpunkt

lämpligen kan ifrågakomma.

Emellertid medför detta, att den bagatellartade storleken hos de avgifter,

varom här närmast är tal, blir än mera framträdande än då avgifterna, såsom

fallet varit enligt* det äldre uppbördssystemet, påförts å debetsedel tillsammans

med övriga förekommande utskyldstitlar.

Om en snar rättelse skall kunna vinnas i här berörda förhållanden, synes

det revisorerna uppenbart, att ett ställningstagande från riksdagens sida

icke skall behöva föregås av vidlyftiga utredningar angående den historiska

bakgrunden m. m. till här ifrågavarande statsinkomster. Sådana utredningar

äro så mycket mindre påkallade som avskrivningsåtgärder i dessa fall icke

kunna kränka enskilds rätt.

Utöver de i förenämnda exempel angivna, kronan tillkommande avgifterna

äro samtliga av den bagatellartade omfattning, alt de utan vidare kunna

avskaffas. Emellertid torde beträffande ytterligare ett betydande antal uppbördstitlar

av nu ifrågavarande slag de debiterade beloppen — genomgående

eller för vissa titlar med enstaka undantag — vara av så ringa storlek, att

de icke stå i rimlig proportion till med uppbörden förenade kostnader och

besvär. Det torde lämpligen böra ankomma på riksräkenskapsverket att avgiva

förslag beträffande vilka uppbördstitlar, som med hänsyn härtill böra

avskaffas.

Enligt revisorernas mening hör Kungl. Maj :t erhålla riksdagens bemyndigande

att vidtaga de åtgärder, som må erfordras för ernående snarast möjligt

av här åsyftad rationalisering.

opaginerad Kontrollera mot PDF

58 Statsutskottets utlåtande nr 153.

Utlåtanden ha avgivits av kammarkollegium och riksräkenskapsverket

(Del II, s. 122—136).

Kammarkollegium, som låtit sitt arkiv verkställa viss utredning rörande

de ifrågavarande förhållandena, säger sig dela revisorernas uppfattning om

önskvärdheten av att sådana i ålderdomliga rättsförhållanden grundade avgifter

till kronan, vilkas belopp icke stå i rimlig proportion till besväret med

och kostnaderna för uppbörden, snarast möjligt och utan onödig omgångavskaffas.

Även riksräkenskapsverket tillstyrker revisorernas förslag.

I förevarande sammanhang har utskottet till behandling jämväl förehaft

en inom andra kammaren av herr Dickson väckt motion (II: 7), vari hemställts,

att riksdagen måtte bemyndiga Ivungl. Maj :t att, utan någon vidlyftig

utredning, efter inhämtande av riksräkenskapsverkets åsikt skyndsammast

avveckla i motionen berörda frälseskatteräntor in. fl. liknande avgälder.

Beträffande de skäl motionären anfört till stöd för sin ståndpunkt torde

få hänvisas till motionen.

Utskottet. De skäl som av revisorerna åberopats för en avskrivning av

vissa äldre kronouppbördstitlar finner utskottet vara väl grundade. Utskottet

anser sig därför böra tillstyrka förslaget om att förhållandena på förevarande

område göras till föremål för omedelbar översyn. Lämpligt torde vara

att en dylik översyn icke begränsas enbart till kronouppbördstitlar av den

art, varpå revisorerna lämna vissa exempel, utan kommer att omfatta jämväl

redovisningen av sådana kronan tillkommande avgifter i övrigt, vilka

äro av så ringa storlek att de icke stå i rimlig proportion till med uppbörden

förenade kostnader och besvär. Enligt utskottets mening synes den i motionen

II: 7 berörda frågan om en avveckling av vissa frälseskatteräntor in. fl.

liknande avgälder ävenledes böra upptagas till prövning i förevarande sammanhang.

I likhet med revisorerna och motionären är utskottet av den uppfattningen,

att en rationalisering av nu angivet slag bör komma till stånd utan vidlyftiga

utredningar eller annan onödig omgång. Det torde sålunda få ankomma på

Kungl. Maj:t att utan riksdagens hörande vidtaga de åtgärder som för det

ifrågavarande syftets uppnående må befinnas erforderliga.

Utskottet får hemställa,

att riksdagen må i anledning av revisorernas uttalande

och motionen II: 7 i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att

Kungl. Maj :t måtte föranstalta om här avsedda översyn.

18:o) Markegångsinstitutet. Under finansdepartementet, § 28, ha revisorerna

hemställt, att frågan om markegångsinstitutets avveckling upptages

till närmare övervägande (Del I, s. 130—141).

Från att ursprungligen ha utgjorts in natura kommo efter hand de skatter

och avgifter, som i äldre tider utgingo till kronan, de s. k. grundskat
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

59

terna, att, ehuru alltjämt bestämda i persedlar, till övervägande del erläggas

i pengar. Denna utveckling, som kan sägas ha fullbordals mot slutet av

1600-talet, ledde i sin lur till fastställandet av de särskilda persedlarnas värde.

Det är detta fastställda pris, som kallas markegång och som givit upphov

till senare tiders årliga markegångstaxor.

I 1809 års regeringsform, § 75, stadgades, att de årliga markegångstaxorna

skulle upprättas genom deputerade av alla riksstånd, nämnda på det sätt

varje stånd särskilt för sig föreskreve; vad dessa fastställde, skulle tjäna

till efterrättelse, så vida ej ändring däruti i behörig ordning söktes och vunnes.

Lagrummet har, efter den förändring som på grund av ståndsrepresentationens

upphörande vid 1865—1866 års riksdag påkallades, numera följande

lydelse:

De årliga markegångstaxorna skola upprättas genom deputerade, valde

på sätt av riksdagen särskilt stadgas. Vad dessa i avseende på markegångssättningen

fastställa, tjäne till efterlevnad, såvida ej ändring däruti i behörig

ordning sökes och vinnes.

Medan i äldre tid bestämmelserna angående markegången varit spridda

på ett flertal författningar, infördes genom en kungl. kungörelse av den 11

maj 1855 angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande

mera enhetliga bestämmelser. 1855 års förordning gällde intill den 1 januari

1912, då den nu gällande förordningen den 2 juni 1911 trädde i kraft.

Gången av markegångssättningen är i stora drag följande. Markegångstaxorna

skola upptaga dels den årliga markegången (litt. A.), dels ock årspris

(litt. B) och medelmarkegångspris (litt. C). Priserna ä de till den årliga

markegången hänförliga persedlarna inhämtas enligt av kammarkollegiet

godkända formulär från dels kommunalnämnderna å landsbygden,

dels magistraterna eller stadsstyrelserna i städerna. Kommunalnämndernas

uppgifter överlämnas närmast till vederbörande häradsskrivare, som sammanställer

desamma i en tabell och beräknar medelpris för fögderiet, varefter

denna handling jämte kommunalnämndernas uppgifter insändas till

länsstyrelsen, dit prisuppgifterna för städerna ingå direkt. Länsstyrelsen

granskar det sålunda erhållna prismaterialet och utarbetar en sammanställning

för länet i dess helhet, upptagande medelprisen för varje fögderi och

prisen för varje stad samt på grundvalen av dessa priser uträknade länsmedeltal.

Det sålunda åstadkomna primärmaterialet förelägges de s. k. markegångsdeputerade,

som sammanträda en av de fyra första dagarna i november

månad inom varje län under ordförandeskap av landshövdingen.

Markegångsdeputerade, som utgöra fyra av landstinget utsedda, för sakkunskap

och oväld kända personer, ha till uppgift att efter noggrant övervägande

av kända förhållanden och gällande pris samt med ledning av dem

förelagda prisuppgifter bestämma pris å alla i markegangstaxan ingående

persedlar och tjänstbarheter, således jämväl å de persedlar, varå årspris,

enligt vad nyss sagts, skall beräknas.

Ärspriset avser i motsats till den årliga markegången endast några få viktigare

persedlar, vanligen olika slag av spannmål samt smör, i några fall

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Statsutskottets utlåtande nr 153.

jämväl kött, hö och järn. Det förberedande arbetet för årsprisens fastställande

är ordnat på ett annat sätt än i fråga om den årliga markegången.

Här erfordras nämligen icke, vad landsbygden beträffar, någon medverkan

av varje kommun, utan prisnoteringarna sättas för resp. fögderier av särskilda

markegångsnämnder, bestående av minst åtta och högst sexton inom

vederbörande fögderi bosatta personer, vilka utSes till hälften av fögderiels

kommuner själva och till hälften av länsstyrelsen. Dessa noteringar, avseende

genomsnittliga priser för dels månaderna oktober—december, dels januari—mars,

insändas till länsstyrelserna. För städernas vidkommande avgivas

däremot liksom för den årliga markegången ifrågavarande prisnoteringar

av resp. magistrater eller sladsstyrelser. Även dessa noteringar överlämnas

till länsstyrelserna, som utarbeta en sammanställning av prismaterialet

i dess helhet och beräkna länsmedeltal, varefter förfaringssättet är

detsamma som för den årliga markegången. Sedan länsstyrelsen befordrat

taxan till trycket, överlämnar länsstyrelsen ett antal därav jämte deputerades

protokoll och de till grund för taxan liggande primäruppgifterna till

kammarkollegiet, som omedelbart remitterar taxan till sitt advokatfiskalsämbete

för granskning. Befinnes vid granskningen taxan anmärkningsfri,

meddelar advokatfiskalsämbetet kollegiet underrättelse härom, varefter kollegiet

meddelar länsstyrelsen, att taxan, såvitt den rör kronans rätt, vunnit

laga kraft. Leder däremot advokatfiskalsämbetets granskning till anmärkning

mot taxan, har kollegiet att inom viss kort tid pröva och avgöra den

framställda anmärkningen, varefter jämväl i detta fall länsstyrelsen meddelas

underrättelse. Jämväl enskild part äger att hos kollegiet anföra besvär

över markegångssättningen.

Markegångsinstitutet sammanhänger, framhålla revisorerna, i väsentliga

delar med det gamla indelnings- och grundskatteväsendet. Vissa rester av

detta hushållningssystem leva emellertid alltjämt kvar, vilket påkallar markegångssättningens

bibehållande. Under hänvisning härtill lämna revisorerna

vissa uppgifter rörande de rättsförhållanden om vilka i detta sammanhang

är fråga. Beträffande nämnda redogörelse får utskottet hänvisa till s.

132—135 i berättelsen.

Efter en ingående historik över frågans behandling under senare tid ha

revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att markegångsinstitutet haft

sin väsentligaste betydelse för förhållanden, som sammanhänga med det

gamla indelnings- och grundskatteväsendet. Detta tillhör emellertid numera

i huvudsak ett förgånget skede. Även frälseräntor och landgillen, som utgöra

de sista mera betydelsefulla resterna av detta system, stå nu inför sin avveckling.

Det synes därför kunna ifrågasättas, huruvida markegångsinstitutet,

i varje fall sedan avvecklingen av frälseräntor och landgillen slutförts,

längre fyller en uppgift, som motsvarar de med institutets bibehållande förenade

besvären och kostnaderna.

Bortsett från sin betydelse för de med indelnings- och grundskatteväsendet

sammanhängande förhållandena har markegångsinstitutet fått betydelse

även på vissa andra områden. Detta gäller särskilt vissa arrenderättsliga förhållanden.

Genom att bestämma arrendeavgiften i persedlar att lösas efter

s. 61 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

61

markegång ha jordägare haft en möjlighet att betinga sig ett pris för jordens

nyttjande, som varit oberoende av penningvärdets växlingar. Denna

möjlighet har, såsom förut nämnts, utnyttjats särskilt beträffande jord i

kronans eller det allmännas ägo. Sedan i nyttjanderättslagen förbud införts

mot bestämmande av arrendeavgift i annat än penningar, synes även beträffande

upplåtelser från kronan — ehuru å dessa nyttjanderättslagens bestämmelser

ej äro direkt tillämpliga — en ändring ha skett, så att även i dessa

fall arrendeavgifterna bestämts i penningar.

Som av det" ovan anförda inhämtats, föregås markegångstaxornas upprättande

av vidlyftiga förarbeten, som varje år påkalla medverkan av ett betydande

antal personer. Enbart i markegångsnämnderna sammanträda sålunda

årligen över tusentalet personer (ca 150 nämnder med vardera minst 8 ledamöter

jämte häradsskrivaren som ordförande). Därjämte engageras samtliga

kommunalnämnder samt rikets länsstyrelser, kammarkollegiet m. fl.

Även om arbetet med taxorna endast pågår en kortare tid under året, är dock

detsamma förenat med tidsspillan och kostnader.

Den invecklade och omständliga proceduren för markegångssättningen

bör ses mot bakgrunden av markegångstaxornas en gång centrala betydelse

för den offentliga hushållningen och för skatternas utgörande. Dessa omständigheter

förklara även, att principerna för uppskattningsförfarandet tillmätts

sådan vikt, att de ansetts böra skyddas genom grundlagsbestämmelser.

Numera äro, som i det föregående visats, förhållandena helt ändrade.

Markegångstaxorna ha f. n. främst betydelse för avveckling av kvarstående

rester från det gamla indelnings- och grundskatteväsendels tid samt för

vissa redan träffade avtal om arrende och upplåtelse av jord. Markegångstaxornas

tillämplighetsområde torde icke längre vara av den omfattning och

betydelse, att detsamma motiverar ett så invecklat och dyrbart förfarande

som markegångsinstitutet medför.

Ovan har påpekats, hurusom frälseräntor och landgillen numera utgöra

de viktigaste resterna av grundskatteväsendet, vilka ännu förutsätta tillvaron

av markegångspriser. Frälseräntorna bestå i allmänhet av ett förhållandevis

stort antal persedlar av varierande slag, och vissa svårigheter

skulle måhända uppstå, om markegångsinstitutet upphävdes, innan frälseräntorna

ännu avvecklats. Enligt vad som inhämtats äro emellertid de

ännu icke inlösta eller avlösta frälseräntorna nu så få, att det torde dröja

endast en kortare tid, innan de helt försvunnit. Frälseräntorna torde därför

knappast längre behöva utgöra något hinder för markegångsinstitutets

upphävande. Avvecklingen av landgillena synes däremot ännu icke ha

fortskridit lika långt. Dessa bestå i allmänhet endast av ett fåtal persedlar,

och de svårigheter, som skulle uppstå vid desammas värdering utan tillgång

till markegångspriser för något eller några av de senare åren, torde

icke vara alltför stora. Om markegångsinstitutet skulle bibehållas med

hänsyn till de arrendeförhållanden, som reglerats med tillämpning av markegångspriser,

skulle dess fortvaro i ytterligare flera tiotal år påkallas. Det

må emellertid framhållas, att när arrende bestämts i persedlar, i allmänhet

endast ett fåtal sådana kommit till användning. I regel har arrendet bestämts

i spannmål eller i smör.

Det finns enligt revisorernas mening anledning ifrågasätta, om icke för

såväl landgillena som nyssberörda arrenden markegångspriscrna skulle

kunna ersättas av eu på enklare sätt anordnad uppskattning. Med den uniformitet

på prisbildningens område, som numera råder, och med det prisstatistiska

material, som finnes tillgängligt, torde svårigheter knappast

föreligga all skapa nödiga utgångspunkter för ett pris å de ifrågavarande

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Statsutskottets utlåtande nr 153.

persedlarna, som fyller samma anspråk på tillförlitlighet som markegångspriserna.

Det kan förmodas, att såväl jordägare som arrendatorer i regel

skulle godtaga av t. ex. kommerskollegium eller socialstyrelsen publicerade

prisuppgifter, som grundats på tillgängligt statistiskt material.

Sådana prisuppgifter skulle även kunna tjäna till ledning i de övriga fall,

då avtal eller författningsbestämmelser innehålla hänvisningar till markegångstaxorna.

^ Givetvis förutsättes dock en översyn av författningsbestämmelserna

i fråga samt i förekommande fall ändringar i dessa.

Även om vissa möjligheter torde förefinnas att med bibehållande av

markegångsinstitutets principer förenkla och förbilliga förfarandet, anse

revisorerna dock bärande skäl tala för att markegångsinstitutet helt upphäves

och, i den mån så befinnes erforderligt med hänsyn till de rättsförhållanden,

för vilka markegångspriser ännu ha betydelse, ersättes med

andra officiella prisnoteringar, som kunna åvägabringas utan mera ingående

speciella anordningar.

Under åberopande av vad ovan anförts få revisorerna hemställa, att frågan

om markegångsinstitutets avveckling upptages till närmare övervägande.

Då de skäl, vilka tidigare åberopats mot en dylik avveckling, numera

sakna större betydelse, synes detta spörsmål snarast böra bringas till sin

lösning.

Utlåtanden ha avgivits av kammarkollegium, socialstyrelsen och Svenska

landskommunernas förbund (Del II, s. 137—140).

Med hänsyn till vissa alltjämt kvarstående rättsinstitut kan markegångssättningen

enligt kammarkollegiets mening tills vidare svårligen undvaras.

Kollegiet understryker emellertid behovet av en förenkling av formerna

för markegångssättningen.

Socialstyrelsen biträder i likhet med landskommunernas förbund revisorernas

ståndpunkt i frågan. Socialstyrelsen framhåller därvid särskilt,

att de av styrelsen och kommerskollegium insamlade detalj- och partipriserna

utan olägenhet torde kunna utnyttjas för de ändamål, för vilka

markegångstaxorna hittills begagnats.

Utskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har markegångsinstitutet

spelat en viktig roll under naturahushållningens dagar. Alltjämt

äger institutet betydelse för vissa förhållanden, som antingen sammanhänga

med det numera nästan helt avvecklade indelnings- och grundskatteväsendet

eller ock äro av arrenderättslig natur. Markegångstaxornas tilllämpningsområde

torde emellertid, såsom revisorerna framhållit, icke längre

vara av den omfattning och betydelse, att detsamma motiverar ett så

invecklat och dyrbart förfarande som markegångsinstitutet medför.

Utskottet håller det för sannolikt att markegångstaxorna, i den mån tillgång

till dylika noteringar alltjämt erfordras för reglering av vissa i det

föregående berörda rättsförhållanden, skulle kunna ersättas med officiella

prisuppgifter, som sammanställas i annan ordning. Med hänsyn härtill och

till systemets föråldrade karaktär i allmänhet finner utskottet starka skäl

tala för att i enlighet med revisorernas förslag frågan om institutets avveckling

upptages till närmare övervägande.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

63

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville taga frågan om markegångsinstitutets avveckling

under närmare prövning.

19 :o) Iakttagelser rörande de nya avlöningsförfattningarna m. m. Under

finansdepartementet, § 29, ha revisorerna berört vissa med den senaste

löneregleringen sammanhängande frågor (Del I, s. 141—164).

Utskottet. Beträffande detta ärende kommer utskottet att yttra sig i samband

med behandlingen av propositionen nr 225, vilket utskottet velat här

anmäla.

20 :o) Vissa synpunkter på det statliga blankettrycket. Under finansdepartementet,

§ 30, ha revisorerna upptagit frågan om det statliga blankettrycket

till behandling (Del I, s. 164—186).

För att få en uppfattning angående omfattningen av den statliga blankettverksamheten

ha revisorerna från ett flertal ämbetsverk och myndigheter

infordrat uppgifter å samtliga av dem utfärdade blanketter, vilka

för närvarande komma till användning. Dessa tryckalster ha underkastats

teknisk granskning med hänsyn till uppställning och papperskvalitet m. m.

för utrönande av om tryckningen skett på lämpligaste och mest ekonomiska

sätt. Revisorerna ha även haft sin uppmärksamhet riktad på arten och

omfattningen av den uppgiftsplikt, som genom blanketterna ålagts vedeibörande.

Då det infordrade materialet varit synnerligen omfattande och

svårbearbetat, har med hänsyn till den begränsade tid, som stått till förfogande,

någon mera genomgående undersökning i detta hänseende icke medhunnits,

utan blott stickprov företagits.

Revisorerna ha på grundval av granskningsresultatet gjort följande allmänna

uttalande.

I en modern kontorsorganisation utgöra blanketterna ett nödvändigt

hjälpmedel, som tjänar olika ändamål i organisationen. I samma man som

takten i arbetslivet ökats och uppgifterna vuxit i antal och omfattning, ha

blanketterna fått en allt större utbredning och användning. Den reformverksamhet

på statslivets olika områden, som ägt rum under de sista decennierna

och som resulterat i en omfattande expansion av statsförvaltningen,

har medfört, att även här blanketterna kommit att spela en alltmera

dominerande roll vid arbetsuppgifternas lösande.

En granskning av det nuvarande blankettbeståndet inom statsförvaltningen

ger icke blott en skrämmande bild av dess kolossala omfång utan

även en°provkarta på olika format, typografisk utstyrsel och textuppställning.

Då blanketterna endast äro att betrakta som utslag av förvaltningsmaskineriets

funktioner, torde emellertid några mera avsevärda inskränkningar

i blankettbeståndet knappast kunna åstadkommas utan en reformering

av själva förvaltningsförfarandet. Olika utvägar i sådant syfte ha föreslagits.

En decentralisering i vissa fall av beslutanderätten skulle givetvis

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Statsutskottets utlåtande nr lö-3.

vara ägnad att reducera blankettrycket. Nämnda spörsmål är f. n. föremål

för utredning. Då det är att förvänta, att därvid komma att framläggas

förslag till förenklingar på olika områden, anse revisorerna sig icke ha anledning

att i detta sammanhang närmare ingå på ifrågavarande spörsmål.

Ett område, där viss förenkling även skulle kunna genomföras, gäller statistiken.

Här synes bl. a. böra undersökas, huruvida icke en samordning

av uppgiftslämnandet i fråga om likartad statistik skulle kunna ske, så

att allmänheten icke betungas med att lämna samma uppgifter till olika

myndigheter. Detta förhållande gäller exempelvis industristatistiska uppgifter,

vilka infordras, förutom av kommerskollegium, även — i vissa avseenden

— av socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, industrikommissionen

och bränslekommissionen.

Oberoende av ovan antydda åtgärder för reformering av själva förvaltningsförfarandet

kunna åtskilliga utväxter på blankettområdet bortarbetas.

Blankettbeståndet utgör en synnerligen brokig samling blanketter av olika

format, typografisk utstyrsel och textuppställning. Någon större sakkunskap

synes i många fall icke ha förefunnits vid uppgörande av dessa formulär; i

regel torde icke heller den beställande myndigheten äga tillgång till sådan

expertis. Vanligtvis torde uppgörandet och beställandet av blanketter uppdragas

åt någon tjänsteman inom ämbetsverket utan att denne alltid äger

härför erforderliga förutsättningar. En följd härav har ofta blivit att hos

ett flertal ämbetsverk och myndigheter tryckning av blanketter stundom

skett på ett för staten oekonomiskt sätt, exempelvis genom att format och

textuppställning varit olämpliga, att papper av bättre kvalitet, än som varit

nödvändigt, använts in. in., varigenom statsverket åsamkats onödiga kostnader.

I många fall ha bristande planläggning och organisation medfört, att

flera blanketter med identiskt eller nära nog lika innehåll tryckts, vilka i

stället bort samarbetas till en blankett, varigenom upplagorna kunnat bliva

större och priserna därigenom förmånligare. Exempel saknas icke heller på

sådana fall, där blanketter tillkommit utan att något egentligt behov därav

förelegat, vilket i synnerhet gäller blanketter för internt bruk. Mot blanketternas

innehåll kan i ett flertal fall anmärkas, att texten gjorts alltför invecklad

och svårbegriplig, vilket hos allmänheten framkallat en förklarlig

känsla av olust och motvilja vid arbetet med blanketternas ifyllande. Planläggningen

av för utredningar erforderliga frågeformulär har icke alltid

skett med tillräcklig omsorg, i det att desamma gjorts mera specificerade än

som för ändamålet varit nödvändigt. Ofta ha uppgifter infordrats beträffande

till synes oväsentliga eller helt ovidkommande förhållanden, vilket för

allmänheten framstått såsom skäligen meningslöst. Detta har stundom bidragit

till att sprida ett sken av löje över utredningen och all nedsätta myndighetens

auktoritet. De avgivna svaren, som ibland givits en mer eller

mindre skämtsam form, ha därför i många fall visat sig vara helt eller delvis

värdelösa. En begränsning av uppgifterna eller ett klarläggande från myndigheternas

sida av utredningens syfte hade i dylika fall varit lämpligt.

Förhållandena på blankettväsendets område''måste således betecknas såsom

långt ifrån tillfredsställande. De anmärkningar, som i detta hänseende

tid efter annan från olika håll framställts, ha enligt revisorernas mening

mången gång ägt berättigande. Blankettrycket har på vissa områden inom

förvaltningen tagit en oproportionerligt stor omfattning. Allmänheten och

i synnerhet företag inom näringslivet betungas i hög grad av bestyret med

lämnande av uppgifter för olika ändamål. På många håll måste under stor

del av året särskild personal avdelas för att uteslutande svssla med dylikt

arbete. Visserligen torde de här påtalade förhållandena delvis få tillskrivas

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

G5

rådande krisläge, men även i övrigt förefinnas åtskilliga missförhållanden,

som påkalla en snar ändring i nuvarande system. Därvid bör särskilt framhållas,

att frågan om reformering av blankettväsendet icke är av någon ringa

ekonomisk storleksordning. Till belysande härav må nämnas, att de i det

föregående omnämnda sakkunniga, som den 19 september 1947 tillkallades

för att biträda med en allmän översyn rörande pappersransoneringen, uppskattat

pappersförbrukningen vid tryckning av blanketter, cirkulär och meddelanden

till omkring 6 000 ton för år. Ytterligare må framhållas, att statsverkets

hela blankettbestånd torde omfatta minst 30 000 olika blankettyper.

Enligt vad revisorerna under hand inhämtat från statskontoret torde den

sammanlagda kostnaden för tryckning av blanketter uppgå till omkring

10 miljoner kronor för år. Härtill komma betydande kostnader för arkivering

in. in., en faktor som blir av allt större betydelse med hänsyn till att

det ständigt växande materialet för varje år kräver ökade utrymmen. Det

må nämnas, att därest en föreslagen gallring av självdeklarationsblanketterna

för fysiska personer för åren 1937/41 skulle genomföras under år

1948, en dylik åtgärd för överståthållarämbetets vidkommande skulle innebära

att ca 650 hyllmeter lösgöras. Vikten av ifrågavarande material uppgår

till omkring 32 ton.

För avhjälpande av nu angivna missförhållanden bör enligt revisorernas

mening blankettmaterialet inom varje ämbetsverk eller myndighet bliva

föremål för en sakkunnig, kontinuerlig översyn. Denna bör taga sikte på,

bl. a., följande faktorer. Särskilda uppgifter böra icke infordras, därest de

i allt väsentligt skulle kunna inhämtas i andra statliga myndigheters uppgiftsmaterial.

Blanketter, som efter viss tid skola utgallras, böra ej tryckas

på hållbart eller gott papper. För primäruppgifter, som efter vederbörlig

bearbetning bliva gallrade, kan sålunda användas papper av billig kvalitet,

medan sammandrag, tabeller o. d., som skola bevaras till hjälp för framtida

forskning, böra göras på gott papper. Papperskvaliteten i de granskade blanketterna

har ofta visat sig vara för hög. Mindre nödvändiga duplettexemplar

och kopior av blanketter böra undvikas.

Nu ifrågavarande översyn synes enligt revisorernas mening lämpligen

böra företagas inom varje myndighet för sig, vilken bör äga att, därest så

skulle påkallas, härför anlita sakkunnigt biträde. Jämväl andra åtgärder

förtjäna övervägas för nedbringande av statsverkets kostnader för blanketttrycket.

Granskningen har sålunda givit vid handen, att vissa blanketter

med i stort sett likartat innehåll utarbetas och tryckas separat av ett flertal

ämbetsverk och myndigheter. Som exempel härpå må nämnas blanketter

till reseräkningar, vilka f. n. uppgå till ett sjuttiotal, samt vidare formulär

till antagningsbevis, tjänstematriklar in. in. Ett samarbetande av var och

en av dessa olika typer av blanketter och centraliserad tryckning av desamma

skulle enligt revisorernas uppfattning kunna medföra väsentligt minskade

tryckningskostnader.

De nu gjorda iakttagelserna ha revisorerna velat bringa till riksdagens

kännedom.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret och statens organisationsnämnd

(Del II, s. 140—146).

Enligt statskontorets mening bör en utredning genom särskilda sakkunniga

— bland annat omfattande eu fullständig inventering och klassificering

av blankettbeståndet — först äga rum, innan på förevarande område organisatoriska

åtgärder av längre gående räckvidd vidtagas. Organisationsnämn5

Bihang till riksdagens protokoll 1958. G sand. Nr 153.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Statsutskottets utlåtande nr 153.

den framhåller, att nämnden under sin verksamhet gjort samma erfarenheter

rörande blankettväsendet som revisorerna, och uttalar i anslutning härtill

att först genom organisationsundersökningar bättre förhållanden i berörda

avseenden kunna åstadkommas.

Utskottet. De synpunkter som av revisorerna anlagts på frågan om det

statliga blankettrycket finner utskottet vara värda synnerlig uppmärksamhet.

Utskottet får emellertid i detta sammanhang erinra om att statsrådet

Danielson med stöd av Kungl. Maj :ts den 13 februari 1948 givna bemyndigande

tillkallat särskilda utredningsmän med uppgift att utreda frågan om

rationalisering i tekniskt avseende av statsförvaltningens blankettväsende

jämte därmed sammanhängande spörsmål. I direktiven för utredningen har

ingående redogjorts för de av revisorerna anförda synpunkterna i ämnet.

Med hänsyn härtill anser sig utskottet, som förutsätter att utredningen kommer

att bedrivas med största skyndsamhet, kunna inskränka sig till att vad i

ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

21 :o) Det statliga kommittéväsendet. Under finansdepartementet, § 31, ha

revisorerna förordat viss översyn av kommittéväsendet (Del I, s. 186—192).

Det statliga kommittéväsendet har under de senaste årtiondena upprepade

gånger gjorts till föremål för översyn. Olika synpunkter ha härvid

varit vägledande. 1 samband med budgetarbetet hösten 1922 företogs såsom

ett led i strävandena att ernå en stark begränsning av de stigande statsutgifterna

en granskning av kommittéväsendet, vilken resulterade i en kraftig

reduktion av antalet kommittéer, i det att de sammanlagda kommittékostnaderna

kunde nedbringas från 3,86 miljoner kronor för kalenderåret

1922 till endast 0,76 miljoner kronor för budgetåret 1923/24. Även åren 1928

och 1932 företogos besparingsaktioner på förevarande område.

Efter del andra världskrigets utbrott hösten 1939 igångsattes en allmän

granskning av då pågående utredningar. Det egentliga skälet härför angavs

vara icke så mycket det omedelbara statsfinansiella intresset som fastmer

den synpunkten, att arbete och kostnader icke utan särskilda skäl borde

nedläggas på utredningar, vilkas resultat skulle sakna aktuellt intresse,

antingen på grund av att det statsfinansiella läget icke medgåve realiserande

av eljest lämpliga förslag eller emedan utvecklingen i ett eller annat

avseende efter krigsutbrottet gjort ifrågasatta åtgärder mindre påkallade.

Till följd av kommittéväsendets utveckling under de gångna krigsåren

ökades svårigheterna att överblicka och samordna de olika utredningarna.

I syfte alt ernå större planmässighet och effektivitet i utredningsarbetet

tillkallades i början av år 1946 en utredningsman med uppdrag att företaga

en allmän översyn på förevarande område. Översynen, som fick karaktären

av en rationaliseringsundersökning, innefattade dels en granskning

av varje särskild utredning, dels på denna granskning grundade överväganden

rörande kommittéväsendets allmänna anordnande. De förslag om

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

67

nedläggande av vissa kommittéer, som föranleddes av denna speciella granskning,

voro doek av tämligen begränsad räckvidd. Såsom det betydelsefullaste

resultatet av de förenämnda allmänna övervägandena bör enligt revisorernas

mening betecknas förslaget, att inom Kungl. Maj :ts kansli skulle inrättas

en särskild avdelning med uppgift att, till tjänst för departementen

vid utredningars igångsättande och för pågående kommittéutredningar, verka

samordnande inom hela det statliga utredningsarbetet.

I 1947 års stalsverksproposition (bil. 2) förklarade sig chefen för finansdepartementet

i likhet med utredningsmannen anse, att ett samordnande och

övervakande organ skulle ha en uppgift att fylla inom kommittéväsendet.

Frågan om konstruktionen av och de närmare arbetsformerna för ett dylikt

organ ansågs emellertid behöva ytterligare övervägas.

1 riksdagens med anledning av förenämnda proposition avgivna skrivelse

nr 56 framhölls önskvärdheten av åtgärder, ägnade att nedbringa utgifterna

för utredningsväsendet. I främsta rummet kunde ifrågasättas, huruvida

icke besparingar kunde åstadkommas i kostnaderna för framläggandet

av utredningsresultaten, men vidare om icke en förenkling av kommittéarbetet

vore möjlig. Med hänsyn till pågående överväganden av frågan om

ett samordnande och övervakande organ för kommittéväsendet ansåg sig

riksdagen dock icke böra framlägga synpunkter i fråga om ytterligare åtgärder

för att undersöka och tillvarataga dylika möjligheter.

1 anslutning till vad riksdagen sålunda uttalat ha revisorerna ansett det

vara av intresse att undersöka utvecklingen under senare tid av statsverkets

kostnader för kommittéer och utredningar genom sakkunniga. En sådan

undersökning ha revisorerna ansett så mycket mera påkallad, som den

förenämnda, under år 1946 verkställda översynen — i överensstämmelse

med de för densamma meddelade direktiven —■ icke innefattade någon

granskning från statsfinansiell synpunkt i vidare mån än att utredningsmannen

i sitt betänkande lämnade vissa ur budgetredovisningarna hämtade uppgifter

rörande de sammanlagda nettoutgifterna å riksstatens olika kommittéanslag

under vissa budgetår.

Revisorerna fästa till en början uppmärksamheten vid att enbart uppgifter

om nettobelastningen på de olika kommittéanslagen icke giva en fullständig

bild av statsverkets kostnader för kommittéväsendet, vilka i icke

obetydlig omfattning bestridas från andra anslag än de nämnda. Vid en dylik

beräkning bortses t. ex. helt från kommittékostnaderna inom folkhushållningsdepartementets

verksamhetsområde; dessa ha till största delen bestritts

av elfte huvudtitelns anslag till extra utgifter. För vissa kommittéer,

såsom norrlandskommittén, 1944 års nykterhetskommitté och jordbrukets

byggnadsstudiekommitté, ha särskilda anslag uppförts i riksstaten. Vidare

bör enligt revisorernas mening uppmärksammas, att ett flertal inom kommunikationsverkens

område bedrivna utredningar bekostas av de till dessa

verks förfogande stående driftmedlen. Även i övrigt förekommer det, att

kommittékostnader gäldas av andra medel än kommittéanslagen.

1 följande sammanställning redovisas, enligt till revisorerna lämnade upp
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

68

Statsutskottets utlåtande nr 153.

gifter, av drivmedel bestridda kostnader i avrundade tal intill den 1 juli

1947 för sådana under åren 1946 och 1947 verksamma kommittéer inom

kommunikationsverken, vilka icke tillsatts av Kungl. Maj :t eller departementschef.

I beloppen ingå dock icke kostnader för vissa smärre kommittéer

och delegationer hos järnvägsstyrelsen.

Kostnader av drift
Verk

medel intill V? för

vissa kommittéer

Postverket ............................ 132 000

Telegrafverket ........................ 57 000

Statens järnvägar .........%............ 924 000

Vattenfallsverket ...................... 400 000

Kr. 1 513 000

Därjämte ha under tiden 1 januari 1946—30 juni 1947 i bidrag till särskilda

undersökningar m. in. genom sakkunniga utbetalats av järnvägsstyrelsen

ca 19 000 kronor och av vattenfallsstyrelsen ca 30 000 kronor.

Kostnaderna fr. o. m. budgetåret 1937/38 för i riksdagsberättelserna redovisade

kommittéer framgå av tablån här nedan.

Kommittékostnader i 1 000-tal kr.

Budgetår

från kommitté- anslag

från andra

anslag

Summa

1

2

3

4

1937/38.............

1782

668

2 450

1938/39.............

2055

845

2 900

1939/40.............

1709

682

2 391

1940/41.............

1442

500

1942

1941/42 .............

2 291

765

3 056

1942/43.............

2 488

624

3112

1943/44 .............

2 766

335

3101

1944/45.............

3 282

441

3 723

1945/48 .............

4 598

306

4 904

1946/47.............

5 618

—

1

Beträffande kommittéernas arbetsformer ha revisorerna gjort vissa iakttagelser.

Revisorerna ha sålunda konstaterat att antalet ledamöter ofta är

förhållandevis stort. Då ledamöterna ofta äro engagerade i ett flertal utredningar

samtidigt och därjämte, förutom i den egna förvärvsverksamheten,

sysselsättas i andra värv, erbjuder det stundom stora svårigheter att få sammanträden

till stånd vid tidpunkter, som lämpa sig med hänsyn till utredningsarbetets

kontinuerliga bedrivande. Exempelvis må nämnas, att enligt

1947 års riksdagsberättelse ett fyrtiotal personer voro ledamöter i fem eller

flera kommittéer samtidigt. En person tillhörde tio olika kommittéer, två

ingingo i nio kommittéer och en i åtta. I vissa större kommittéer ha emellertid

arbetsutskott tillsatts, bestående av ett fåtal ledamöter, varigenom antalet

plenarsammanträden kunna inskränkas och arbetet fått en mera kon
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

69

centrerad karaktär. Revisorerna framhålla slutligen att under senare år ett

flertal kommittéer företagit utrikes studieresor, vilka i vissa fall dragit betydande

kostnader.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Det statliga kommittéväsendets utveckling under de senare åren har

medfört en ständig stegring av statsverkets kostnader för kommittéer och utredningar

genom sakkunniga. Förhållandet gav 1947 års riksdag anledning

att i visst sammanhang inskärpa behovet av en nedskärning av ifrågavarande

utgifter. Riksdagen ansåg sig dock av skäl, som framgår av den lämnade

redogörelsen, icke böra i detalj ingå på de särskilda åtgärder, som borde vidtagas

i sådant syfte.

Under den tid, som förflutit efter riksdagens ifrågavarande uttalande, har

vårt lands förut ansträngda ekonomiska läge ytterligare försämrats. Det är

att förutse, att statsregleringen för nästkommande budgetår måste präglas

av den största återhållsamhet med avseende å utgjfterna för den statliga

verksamhetens alla områden. I detta och andra hänseenden företer den nuvarande

situationen stora likheter med det krisläge, som hösten 1922 påkallade

en effektiv begränsning av statsverkets utgifter. Revisorerna finna det

oundgängligt, att — liksom då — varje besparingsmöjlighet nu tillvaratages

även när det gäller utredningsväsendet. Det torde därför få förutsättas, att

stor återhållsamhet i fortsättningen iakttages vid igångsättandet av nya

utredningar. Revisorerna anse det emellertid icke mindre angeläget, att en

restriktiv prövning äger rum beträffande spörsmålet i vad mån redan pågående

utredningar böra fullföljas. Vid den genomgång av kommittébeståndet,

som därvid blir erforderlig, synas samma riktlinjer höra vara vägledande

som vid den år 1939 verkställda översynen. I enlighet härmed bör

som allmän regel gälla, att fortsatt arbete icke nedlägges på projekt, för

vilkas förverkligande möjligheter bedömas icke föreligga i nuvarande läge

eller inom en överskådlig framtid. Det sagda blir måhända främst tillämpligt

beträffande förslag, vilkas genomförande förutsätter en mera betydande

byggnadsverksamhet eller eljest ianspråktagande av knappa personalocli

materialtillgångar. Det bör ock undersökas, huruvida de förutsättningar,

på vilka ett utredningsuppdrag ursprungligen baserats, äro för handen

i det förändrade läget.

Med hänsyn till vad revisorerna inhämtat under sina undersökningar i

förevarande ärende må framhållas, att även sådana inom de affärsdrivande

verken förekommande utredningar av mer eller mindre intern karaktär,

vilka icke redovisas i riksdagsberättelsen, böra omfattas av den nu förordade

översynen. I samband härmed torde kunna upptagas till övervägande, huruvida

kommittéer sammansatta av tjänstemän inom det egna verket alltid

representera den lämpligaste utredningsformen. Genom anlitande även av

utomstående borde enligt revisorernas förmenande i många fall kunna erhållas

särskilt värdefulla impulser och initiativ i utredningsarbetet. Erinras

må att dessa synpunkter ofta äro vägledande vid Kungl. Maj :ts och departementschefers

tillkallande av sakkunniga.

I fråga om utredningsverksamheten efter genomförandet av en sådan reduktion,

som här ifrågasatts, synes del revisorerna naturligt, att denna i

första hand inriktas på frågeställningar, sammanhängande med den nu rådande

krisens övervinnande. Möjligen kan del härvid även visa sig lämpligt

att genom ändrade direktiv till redan befintliga kommittéer inrikta

dessas arbete på angivna syfle.

Fortsatt uppmärksamhet synes höra ägnas frågorna rörande kommittéernas

arbetsformer och kommittéväsendets allmänna anordnande. Härvidlag

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Statsutskottets utlåtande nr 153.

vilja revisorerna framhålla angelägenheten av att kommittéerna icke givas

en mera vidlyftig sammansättning än som är oundgängligen nödvändigt. I

de fall, då av särskilda skäl ett större antal ledamöter anses böra ingå, torde

anordningen med arbetsutskott eller delegationer ofta visa sig lämplig.

Revisorerna, som hysa den uppfattningen att kommittébetänkandena ofta

utmärka sig för en onödigt stor bredd, vilja vidare understryka vikten av

att utformningen av desamma göres så enkel och koncentrerad som möjligt.

Vad slutligen angår utrikesresorna ha revisorerna fått det allmänna intrycket,

att utan men för arbetsresultatet en något större återhållsamhet

i vissa fall bort kunna iakttagas i fråga om antalet däri deltagande representanter

i varje särskild kommitté. Med hänsyn till att valutaförhållandena

numera i regel torde lägga hinder i vägen för studieresor av detta slag

anse sig revisorerna likväl böra avstå från ytterligare uttalanden i denna

fråga.

I förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehaft två likalydande

motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr Domö

m. fl. (I: 10) och den andra inom andra kammaren av herr Skoglund i

Doverstorp m. fl. (II: 20), i vilka föreslagits att riksdagen måtte hos Kungl.

Maj :t hemställa dels om en genomgripande och skyndsam beskärning av

det statliga kommittéväsendet med beaktande av i motionen framförda synpunkter,

dels om förslag till sådana åtgärder, som äro ägnade att åvägabringa

rationellare arbetsformer och lägre kostnader för det statliga kommittéväsendet.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sin ståndpunkt torde

få hänvisas till motionen I: 10.

Utskottet. Revisorerna ha under förevarande paragraf givit uttryck åt

den uppfattningen, att i nuvarande statsfinansiella läge varje besparingsmöjlighet

även när det gäller kommittéväsendet måste tillvaratagas. Enligt

revisorernas mening bör sålunda i fortsättningen stor återhållsamhet iakttagas

vid igångsättandet av nya utredningar. Revisorerna anse det emellertid

icke mindre angeläget, att en restriktiv prövning äger rum beträffande

spörsmålet i vad mån redan pågående utredningar böra fullföljas. Därvid

bör särskilt undersökas, huruvida de förutsättningar, på vilka ett utredningsuppdrag

ursprungligen baserats, äro för handen i det förändrade läget.

Fortsatt uppmärksamhet synes vidare böra ägnas frågorna rörande kommittéernas

arbetsformer och kommittéväsendets allmänna anordnande. I

nära anslutning till de av revisorerna anförda synpunkterna ha i motionerna

I: 10 och II: 20 framförts önskemål om en genomgripande och hård beskärning

av det administrativt och ekonomiskt tyngande kommittéväsendet.

En tillbakablick på kostnaderna för kommittéväsendet ger vid handen,

att utredningsväsendets omfattning växlat från tid till annan. Åtgärder ha

vid flera tillfällen vidtagits, syftande bland annat till att tillvarataga förefintliga

möjligheter till besparingar. Ett exempel härpå utgör den i det föregående

omnämnda utredningen under år 1946 rörande en allmän översyn

av kommittéväsendet. Denna utredning föranledde att ett tjugutal utredningar

kunde nedläggas, enär förutsättningarna för utredningsuppdragen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

It

bortfallit eller ändrats. Utskottet är väl medvetet om att ett demokratiskt

samhällssystem som det svenska förutsätter tillvaron av ett kontinuerligt

arbetande kommittéväsende. Genomförda större reformer ha i allmänhet

föregåtts av utredningar, som säkerligen verksamt bidragit till att vidga

synfältet och som medgivit ett allsidigt bedömande av de problem som sammanhänga

med samhällsorganisationens anpassning till inträffade förändringar.

Att viss fråga göres till föremål för utredning är med andra ord ett

sätt att få behovet av reformer i samhället konstaterat och att få förutsättningarna

för reformens genomförande klarlagda. Man får ej heller bortse

från att de betänkanden, i vilka de olika utredningsresultaten presenteras,

ofta förmedla en ytterst värdefull kunskap om det svenska samhället.

Varken revisorerna eller motionärerna lära emellertid — och detta med

all rätt — ha avsett att rikta någon kritik mot det svenska utredningsväsendet

i och för sig. Såväl revisorerna som motionärerna ha emellertid, under

hänvisning till nuvarande ansträngda statsfinansiella läge, riktat uppmärksamheten

på de möjligheter som kunna föreligga att genom återhållsamhet

vid igångsättandet av nya utredningar och en restriktiv prövning

— enligt motionärerna genom en genomgripande beskärning -— av pågående

utredningar ernå besparingar av statsutgifterna. Revisorerna ha där-,

vid framhållit, att fortsatt arbete icke synes böra nedläggas på projekt, för

vilkas förverkligande möjligheter i nuvarande läge bedömas icke föreligga

inom överskådlig framtid, icke minst med hänsyn till föreliggande knappa

personal- och materieltillgångar. Man lärer icke kunna förneka att sålunda

anförda synpunkter äro förtjänta av den största uppmärksamhet. I detta

sammanhang må ock framhållas de betydande svårigheter och i vissa fall

direkta olägenheter som sammanhänga med att för olika utredningsuppdrag

tages i anspråk ett stort antal befattningshavare ur skilda kategorier,

vilka eljest tjänstgöra inom den reguljära statsförvaltningen. Det är möjligt,

att i förhållande till riksstatens slutsumma några större besparingar

icke stå att vinna på denna väg; utskottet anser emellertid att jämväl på

förevarande område alla förefintliga besparingsmöjligheter böra prövas och

tillvaratagas.

Vad nu sagts har närmast avseende på omfattningen av utredningsväsendet.

Såväl revisorerna som motionärerna ha emellertid framhållit angelägenheten

av att uppmärksamhet ägnas jämväl frågan om införandet av

rationellare arbetsformer och om kommittéväsendets allmänna anordnande.

Även utskottet är av den uppfattningen, att en rationalisering av verksamheten

bör komma till stånd. För arbetets effektiva bedrivande torde det

sålunda icke sällan vara en fördel, om antalet kommittéledamöter inskränktes.

I många fall synes det grundläggande utredningsarbetet lämpligen

kunna verkställas av sakkunniga experter, vilka på ett senare stadium

få med sig adjungera representanter för olika intressen in. m. I den mån av

politiska eller andra skäl möjligheter icke äro för handen alt i någon större

utsträckning begränsa kommittéernas omfång, torde arbetet i första hand

böra koncentreras till fåtaligare underutskott. Ur olika synpunkter skulle

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Statsutskottets utlåtande nr 153.

det vidare vara önskvärt, att kommittébetänkandena gjordes mindre vidlyftiga

än nu ofta är fallet. Jämväl i andra, nu icke särskilt angivna avseenden

synas förutsättningar för en rationalisering av kommittéernas arbetsformer

föreligga.

Under åberopande av det nu anförda får utskottet hemställa,

a) att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,

att Kungl. Maj :t ville föranstalta om en översyn av kommittéväsendet

med beaktande av de av utskottet anförda

synpunkterna;

b) att motionerna I: 10 och II: 20 må anses besvarade med

vad utskottet ovan anfört.

22 :o) Vissa iakttagelser beträffande myndigheternas expensutgifter. Under

finansdepartementet, § 32, ha revisorerna fäst uppmärksamheten vid statsverkets

ökade städningskostnader (Del I, s. 193—196).

Med utgångspunkt från att myndigheternas omkostnadsanslag i stor utsträckning

överskridits under sistförflutna budgetår ha revisorerna från

.tjugo centrala verk i Stockholm infordrat vissa uppgifter beträffande städningskostnaderna

under budgetåren 1944/47 och angående städningsarbetets

organisation. Vidare ha revisorerna anhållit om upplysningar i vad mån

kostnaderna för städning — exempelvis genom minskad städning under befattningshavarnas

semester eller genom övergång helt eller delvis till varannandagsstädning

— skulle kunna nedbringas.

Av de inkomna uppgifterna framgår, att den sammanlagda städningskostnaden

för ifrågavarande verk uppgått till ca 353 000 kronor under budgetåret

1944/45, till ca 388 000 kronor under 1945/46 och till ca 470 000

kronor under 1946/47. I kostnadssummorna ingå i vissa fall jämväl städningskostnaderna

för underlydande lokala verk. Den fasta städningspersonalen

omfattade vid nämnda tjugo verk under sistförflutna budgetår sammanlagt

219 befattningshavare.

Flertalet av de hörda myndigheterna ha framhållit, att lokalutrymmena

vore så begränsade, att de icke eller endast i mycket ringa utsträckning

kunde avstängas under semestertid. Rikets allmänna kartverk har uppgivit,

att vid beräknandet av den dagliga arbetstiden för de olika städningsområdena

viss reducering kunnat uppnås på grund av att städningsarbetet

— med färre befattningshavare i arbetsrummen — otvivelaktigt är mindre

betungande på sommaren. Liknande uttalanden ha gjorts av luftfartsstyrelsen

och sjökarteverket.

Beträffande frågan om införande av varannandagsstädning ha myndigheterna

töreträtt i viss mån olika uppfattningar. Medicinalstyrelsen har emellertid

förklarat sig icke ha något att erinra mot att en sådan omläggning av

städningsarbetet försöksvis komme till stånd. Kammarkollegiet har förklarat,

att en inskränkning av städningsarbetet möjligen kunde medföra viss

olägenhet i arkivet, där damning nog borde ske dagligen; i övriga lokaler

s. 73 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

73

syntes införandet av varannandagsstädning kunna ske utan väsentligt men

för arbetet. För lantmäteriets vidkommande skulle enligt lantmäteristyrelsen

inga särskilda olägenheter uppkomma för arbetet om städningsarbetet inskränktes.

Patent- och registreringsverket har erinrat om att ämbetsverket

i sin skrivelse angående utgiftsstater för verket för budgetåret 1941/42 framhållit,

att städningsarbetet skulle kunna inskränkas, exempelvis genom att

tjänsterummen städades varannan dag. Rikets allmänna kartverk har uttalat,

att utan väsentligt men för arbetet — men till förfång för personalens

trevnad — varannandagsstädning möjligen skulle kunna tillämpas inom

vissa mera kontorsbetonade arbetsrum. Större delen av arbetena inom kartverket

vore dock av den beskaffenhet, att daglig städning måste företagas.

Även inom de mera kontorsbetonade arbetsrummen måste, om varannandagsstädning

infördes, likväl dagligen ske vädring, tömning av papperskorgar,

påfyllning av karaffiner m. m.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att av å riksstaten för budgetåret

1946/47 uppförda omkostnadsanslag å II—X huvudtitlarna icke mindre

än 146 överskridits, medan besparingar uppstått endast i 49 fall.

Överskridandet uppgår till ca 11,3 miljoner kronor. En väsentlig del

av statsverkets kostnader för här ifrågavarande ändamål redovisas emellertid

i annan ordning. Särskilt må nämnas de affärsdrivande verken samt

ett flertal mindre institutioner, vilkas omkostnader bestridas av för andra

ändamål anvisade anslag. Vidare märkas anslagen till krisorganen, beträffande

vilka anslagsöverskridanden orsakats av särskilda omständigheter.

Då man torde ha anledning antaga, att en allmän tendens till ökning av

omkostnaderna gjort sig gällande även inom sistnämnda verk och institutioner,

är det uppenbart, att statsverket under hudgetåret 1946/47 åsamkats

merutgifter för omkostnader till högst betydande belopp.

För att i inöjligaste mån motverka denna tendens äro enligt revisorernas

förmenande särskilda åtgärder av nöden. En närmare granskning av ifrågavarande

utgifter, särskilt beträffande den under anslagen i regel största

posten —- till expenser — hade härvid varit önskvärd, men revisorerna ha

i förevarande sammanhang måst inskränka sin granskning till att omfatta

allenast en av de mera betydelsefulla expensposterna, nämligen kostnaderna

för städning. De åtgärder i besparingssyfte, som revisorerna i det följande

förorda, få därför ses som ett led i den allmänna översyn över statsverkets

omkostnader, som torde bliva nödvändig.

Städningskostnaderna ha under de senaste åren företett en avsevärd stegring.

Inom tjugo centrala ämbetsverk ha sålunda kostnaderna stigit från

under budgetåret 1944/45 ca 353 000 kronor till under budgetåret 1945/46

ca 388 000 kronor och under budgetåret 1946/47 ca 470 000 kronor. Orsakerna

till denna relativt stora kostnadsstegring torde vara dels en viss utökning

av ämbetsverkens lokalutrymmen, dels den förhöjning av ersättning

för städningsarbetet, som genomförts från den 1 januari 1947. För nästkommande

budgetår torde ytterligare eu betydande ökning av städningskostnaderna

vara att förvänta.

Revisorerna vilja understryka angelägenheten av att möjligheterna för en

begränsning av ifrågavarande kostnader tillvaratagas. Enligt vad den verkställda

undersökningen giver vid banden, skulle en sådan möjlighet förefinnas

genom att städningsarbetets omfattning i vissa fall inskränktes. Eu

dylik inskränkning kan givetvis icke genomföras efter schablonmässiga

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Statsutskottets utlåtande nr 153.

grunder utan måste anpassas efter förhållandena i varje särskilt fall. Å

en del tjänsterum torde utan väsentligt men för arbetet städningen vissa

dagar kunna utföras mera summariskt. Lokaler, som stå oanvända under

befattningshavares ledighet, torde vidare utan olägenhet kunna utgå ur

städningsarbetet under dessa tider. Även i fråga om arkiv, förrådslokaler

o. d. torde städningsarbetet i flera fall kunna begränsas.

Revisorerna äro övertygade om att icke obetydliga besparingar skulle

vara att vinna genom en översyn av städningsarbetets omfång inom olika

verk och vilja därför förorda, att en sådan översyn snarast kommer till

stånd. Lämpligen torde denna kunna under byggnadsstyrelsens ledning

verkställas av vederbörande myndigheter själva.

Utlåtanden ha avgivits av byggnadsstyrelsen, riksräkenskapsverket och

statens organisationsnämnd (Del. II, s. 146—150). Samtliga tre myndigheter

tillstyrka revisorernas förslag om en allmän översyn av städningsarbetets

omfång och närmare utförande inom statsförvaltningen.

Utskottet. Med hänsyn till den fortgående stegring som statsverkets städningskostnader

företett under senare år är utskottet i likhet med revisorerna

av den uppfattningen, att förhandenvarande möjligheter till en begränsning

av dessa kostnader böra tillvaratagas. I sådant syfte ha revisorerna

föreslagit vissa åtgärder. Utskottet är icke berett att på grundval av den föreliggande

utredningen förorda någon av de av revisorerna antydda utvägarna

för ett nedbringande av städningskostnaderna. Det torde vidare ligga

i sakens natur, såsom revisorerna själva påpekat, att förhållandena på förevarande

område icke kunna regleras efter schablonmässiga grunder. Utskottet

finner det emellertid angeläget, att de olika förvaltningsmyndigheterna

genom cirkulärskrivelse erinras om nödvändigheten av att städningsarbetet

göres till föremål för fortlöpande översyn. I samband därmed torde

böra uppdragas åt byggnadsstyrelsen eller annan lämplig myndighet att

övervaka, att de möjligheter för ett förbilligande av städningen som stå till

buds verkligen effektivt utnyttjas.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl.. Maj :t ville taga under övervägande åtgärder i av utskottet

angivet syfte.

23:o) Den officiella statistiken. Under finansdepartementet, § 34, ha revisorerna

förordat vissa åtgärder för effektivisering av den officiella statistiken

(Del I, s. 198—209).

Efter att ha erinrat om att den svenska officiella statistiken är starkt

decentraliserad, framhålla revisorerna att statistiken sedan år 1911 finnes

samlad i serierna Sveriges officiella statistik och Statistiska meddelanden, av

vilka Sveriges officiella statistik är den mest omfattande. Detta samlingsverk,

som indelas i ett stort antal underavdelningar, innesluter största delen

av den svenska officiella statistiken, både av periodisk och mera tillfällig

s. 75 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr löd.

75

karaktär. Den officiella statistik, som publiceras i Statistiska meddelanden,

redovisas i följande serier, nämligen »Ser. A. Tillfälliga statistiska undersökningar»,

»Ser. C. Månadsstatistik över handeln» (av kommerskollegium),

»Ser. D. Järnvägsstatistiska meddelanden» (av järnvägsstyrelsen),

»Ser. E. Uppgifter om bankerna» (av bank- och fondinspektionen) samt

»Ser. F. Sociala meddelanden» (av socialstyrelsen). De fyra sistnämnda äro

månatliga och ha tidskriftskaraktär. Någon allmän statistisk månadsskrift

finnes icke. Tidigare utgavs av statistiska centralbyrån »Statistisk tidskrift».

Denna upphörde att utkomma år 1913, samtidigt som Statistisk årsbok för

Sverige började utgivas.

Den officiella statistiken består dels av periodiskt återkommande översikter,

s. k. löpande statistik, dels av statistiska specialundersökningar. Till

den förra kategorien höra de statistiska verkens årliga och andra regelbundna

rapporter samt årsredogörelserna för den statliga förvaltningens många

olika grenar. Hit kan man även i viss mån räkna redogörelserna för de med

5 å 10 års mellanrum återkommande statistiska undersökningarna, främst

folkräkningarna och jordbruksråkningarna.

De statistiska specialundersökningarna kunna helt allmänt sägas ha till

uppgift att utreda aktuella frågor inom den statliga förvaltningen, frågor

angående verksamhet av finansiell, affärsdrivande, socialpolitisk eller annan

art. De utgöra ett synnerligen viktigt komplement till den löpande statistiken;

detta gäller särskilt de senare decennierna och icke minst inom socialstatistiken.

Till ifrågavarande kategori höra de statistiska ämbetsverkens

specialundersökningar.

Endast siffror, som återfinnas i publikationer tillhörande de båda serierna

Sveriges officiella statistik och Statistiska meddelanden samt i Statistisk

årsbok och Årsbok för Sveriges kommuner, vilka båda sistnämnda publikationer

icke ingå i någon publikationsserie, kunna betecknas såsom i egentlig

mening officiella. Åtskilliga andra sifferuppgifter, offentliggjorda av statliga

myndigheter, kunna emellertid betraktas som likvärdiga med den officiella

statistikens uppgifter.

Revisorerna ha företagit en undersökning av de viktigaste officiella statistiska

publikationer, vilka utgivas inom statsförvaltningen. Härvid ha i

första hand uppmärksammats de periodiska publikationerna, men även de

viktigaste icke-periodiska publikationer, vilka utgivits under de senast föiflutna

tio åren, ha redovisats. En sammanställning av samtliga granskade

publikationer lämnas i en å s. 202—206 intagen tablå, vartill utskottet får

hänvisa.

För varje publikation angivas uppgifter, som utvisa den tidsintervall, med

vilken publikationen utgives, datering och redogörelsetid för den publikation,

som den 1 oktober 1947 senast utgivits, antal sidor text och tabeller

samt den utgivna upplagans storlek. Varje publikation har redovisats under

det ämbetsverk, sam utgiver densamma.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Statsutskottets utlåtande nr 153.

Av den lämnade redogörelsen framgår att på åtskilliga områden inom förvaltningen

en betydande eftersläpning föreligger i fråga om utarbetande och

publicering av den officiella statistiken. Sålunda föreligga uppgifter senast

för år 1943 beträffande de årliga publikationerna Befolkningsrörelsen och

Dödsorsakerna, utgivna av statistiska centralbyrån, samt Olycksfall i arbete,

utgiven av riksförsäkringsanstalten. Statistiken över kommunernas finanser

föreligger redovisad för städernas del senast avseende år 1944 samt för landskommunerna

år 1943. I ett stort antal fall, såsom beträffande publikationerna

Fiske, Allmän sparbanksstatistik, Brottsligheten, utgivna av statistiska

centralbyrån, Hälso- och sjukvård, utgiven av medicinalstyrelsen, Fattigvården,

utgiven av socialstyrelsen, samt Industri, utgiven av kommerskollegium,

har statistik sammanställts senast för år 1944. Såsom anmärkningsvärt

måste även betecknas att den officiella redogörelsen för 1939 års

bostadsräkning, vilken handhaves av socialstyrelsen, ännu icke i sin helhet

publicerats, trots att arbetet med 1945 års bostadsräkning påbörjats.

Uppenbart är, att värdet av att statistik utarbetas och publiceras på visst

område nära sammanhänger med den snabbhet, med vilken det insamlade

materialet bearbetas och resultaten bringas till offentlighetens kännedom

eller göres tillgängligt för eventuella intressenter. Ett försenat utgivande av

statistik är även ägnat att fördröja de åtgärder och de reformer på olika

samhällsområden, vilka statistiken ofta är avsedd att medföra eller vartill

densamma giver anvisning. I de fall, där statistiken icke huvudsakligen är

av historisk betydelse, torde det därför enligt revisorernas mening vara ett

verkligt samhällsintresse, att densamma blir fullt aktuell och i "bearbetat

skick tillgänglig inom kortast möjliga tid. Där förseningen blivit så betydande,

att den statistiska redogörelsen, när den utkommit, förlorat varje

aktualitet, förtjänar med skäl övervägas, om ifrågavarande statistik fortfarande

bör utarbetas.

Enligt revisorernas mening böra åtgärder övervägas för påskyndande av

publiceringen av den officiella statistiken. Olika utvägar äro härvid i nuvarande

läge tänkbara. Inom flera områden torde sålunda möjlighet finnas

att utan olägenhet och ofta med fördel — nämligen för ernående av större

översiktlighet och bättre belysning av vissa förhållanden — övergå till flerårsöversikter

eller intermittenta redogörelser, antingen så att alla åren i

ett sammanhang statistiskt bearbetas eller så att statistiken väsentligen omfattar

allenast det sista året av perioden. Mellanformer kunna även tänkas,

t. ex. att inskränka årsredogörelserna till blott de viktigaste huvudsummorna

och till ersättning giva en fylligare redogörelse periodvis vart

femte eller vart tionde år. En ytterligare utväg vore att tillämpa representativa

metoder vid insamlande och bearbetning av statistiskt material i större

utsträckning än som för närvarande är fallet.

Revisorerna ha i detta sammanhang vidare uppmärksammat, alt i vissa

fall de officiella statistiska publikationerna utgöra en blandning av verksamhetsberättelse

rörande ett ämbetsverks inre förhållanden samt statistisk

redogörelse för vissa speciella företeelser inom det samhällsområde,

som verksamheten avser. Uppgifter publiceras sålunda rörande handlagda

mål och ärenden under redogörelseåret, beskrivning av ämbetsverkets organisation,

uppräkning av personal, tjänstetillsättningar, tjänstledigheter, redovisning

av anslagsmedel, redogörelse för inspektioner m. in. Vissa ämbetsverk

uppräkna i sina ämbetsberättelser jämväl under året utkomna författningar

inom verkets förvaltningsområde, mottagna kungl. brev och uppdrag,

av verket utfärdade cirkulär in. in.

Revisorerna ifrågasätta, om icke åtskilliga fördelar vore att vinna, därest

en uppdelning i dessa fall komme till stånd på så sätt, att allenast de rent

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

77

statistiska delarna inflöte i vederbörande publikationsserie, medan de egentliga

förvaltningsuppgifterna sammanfördes i en särskild till Kungl. Maj :t

ingiven förvaltningsberättelse. En dylik anordning skulle bl. a. bereda resp.

verk större möjlighet att lägga publikationen närmare redogörelseåret. Genom

statistikens avskiljande från ämbetsberättelsen vunnes även den ur

besparingssynpunkt stora fördelen att övergång från årliga till intermittenta

publikationer underlättades.

En omständighet, som i detta sammanhang även bör beaktas, är det förhållandet,

att genom samhällslivets utveckling en förskjutning rörande behovet

av viss statistik i många fall inträtt. Detta har i sin tur medfört krav

på förändringar i fråga om de olika statistikgrenarnas innehåll och omfattning.

Inom områden, som sedan gammalt brukat statistiskt behandlas,

kunna stundom nya frågor kräva huvudintresset medan andra förlora i betydelse.

Även helt nya verksamhetsfält kunna behöva statistiskt belysas. Behovet

av en aktuell och tillförlitlig ekonomisk statistik har sålunda gjort

sig alltmer kännbart. En officiell statistik över den inre handelsomsättningen

saknas nästan helt, varjämte statistik, som på ett allsidigt sätt belyser

investeringsverksamhetens och produktionens inriktning och utveckling,

under senare tid blivit särskilt aktuell. Sysselsättningsstatistiken synes böra

effektiviseras ined hänsyn till bl. a. den viktiga frågan om arbetskraftens

rörlighet. Beslut om utredning i sådant syfte har även fattats vid 1947 års

riksdag. Med den inriktning socialvården numera tagit, torde bl. a. barnavårdsstatistiken

böra i vissa avseenden kompletteras, medan behovet av viss

fattigvårdsstatistik synes ha avtagit. Inom hälso- och sjukvården har till

följd av den starka utvecklingen inom vissa grenar, såsom poliklinikvården,

den förebyggande mödra- och barnavården in. in., behovet av statistik på

dessa områden gjort sig starkare gällande, medan en hel del nu redovisade

statistiska uppgifter rörande exempelvis vissa infektionssjukdomar, spetälskevården,

verksamheten vid bakteriologiska, rättskemiska och farmacevtiska

laboratorierna samt vid de enskilda sjukhusen och förlossningshemmen synas

kräva mindre uppmärksamhet. Vidare torde förvaltningsstatistik, som

sedan gammalt publicerats på vissa områden, icke längre ha samma aktualitet

som tidigare. En utmönstring av sådan äldre statistik synes därför böra

övervägas.

Med hänsyn till ovan berörda omständigheter anse revisorerna, att åtgärder

böra övervägas i avsikt att påskynda bearbetningen och utgivandet av

den officiella statistiken samt förenkla densamma på sätt ovan anförts. Revisorerna

förutsätta emellertid, att detta syfte väsentligen bör kunna nås

inom ramen för nuvarande personalbestånd genom förenklingar i fråga om

den statistiska redovisningen samt tillämpning av mindre arbetskrävande

statistiska metoder.

Utlåtanden ha avgivits av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, statistiska

centralbyrån och kommerskollegium (Del II, s. 155—107), vilka med utgångspunkt

från revisorernas förslag ingående behandla de olika möjligheter

som stå till buds att rationalisera och påskynda den officiella statistikens

publicering.

I förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehåll

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herr Wahlund in. fl. (1:139) och den andra inom andra kammaren av

herrar Johansson i Mysinge och Jonsson i Skedsbygd (II: 345), i vilka hemställts,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, alt ett

opaginerad Kontrollera mot PDF

78

Statsutskottets utlåtande m 153.

samarbetsorgan tillsättes med uppgift att verkställa en översyn och fortlöpande

kontroll av uppgiftsinsamlandet för statistiska och liknande ändamål;
dels

ock en inom andra kammaren av herrar Skoglund i Umeå och Jansson

i Kalix väckt motion (11:344), vari hemställts, att riksdagen ville besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning av frågan om

statistikens utveckling i vissa i motionen berörda hänseenden.

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden får

utskottet hänvisa till motionerna I: 139 och 11:344.

Utskottet. I likhet med revisorerna och motionärerna är utskottet av den

uppfattningen, att åtgärder böra övervägas i syfte att förenkla den officiella

statistiken samt påskynda bearbetningen och utgivandet av densamma. I

detta sammanhang får emellertid utskottet erinra om att jämlikt Kungl.

Maj :ts den 23 april 1948 givna bemyndigande särskild utredningsman tillkallats

med uppdrag att verkställa utredning angående den statliga statistikens

omfattning och utformning. I direktiven har hänvisats till revisorernas

uttalande i frågan. Under hänvisning till vad sålunda förekommit får utskottet

hemställa,

att motionerna I: 139 och II: 345 samt II: 344 icke må till

någon riksdagens åtgärd föranleda.

24 :o) Vissa till generaltullstyrelsens förfogande ställda medel. Under finansdepartementet,

§ 35, ha revisorerna behandlat den s. k. smuggelfonden

(Del I, s. 209—215).

Enligt 19 § lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel skall

av böter, som ådömas enligt nyssnämnda lag, ävensom av behållna försäljningssumman

för förverkad egendom en tredjedel tillfalla kronan och återstoden

ställas till generaltullstyrelsens förfogande att användas till uppmuntran

av tulltjänstemän och polismän, som ådagalagt synnerligt nit vid

beivrande av olovlig varuinförsel, eller eljest till ändamål, ägnat att främja

upptäckandet av eller motverka sådan införsel.

I 23 § lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående

olovlig befattning med spritdrycker och vin stadgas att av böter, som ådömas

enligt denna lag eller i vissa fall jämlikt lagen om straff för olovlig

varuinförsel, ävensom av behållna försäljningssumman för förverkad egendom

eller av belopp, som utgivits i stället för sådan egendom, en tredjedel

skall tillfalla kronan. Beträffande fördelningen av återstoden göres åtskillnad

mellan å ena sidan sådana fall, då ansvar ådömes för olovlig införsel

av spritdrycker eller vin eller för vissa därmed likställda brott samt då försäljningssumman

för eller värdet av egendom, som på grund av dylikt brott

dömts eller skolat dömas förverkad, samt å andra sidan de övriga fall, då

ansvar ådömes enligt spritinförsellagen.

I det förstnämnda fallet skola medlen ställas till generaltullstyrelsens förfogande

att användas till det i 19 § lagen om straff för olovlig varuinförsel

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

79

omförmälda ändamål, för vilket ovan närmare redogjorts. I det senare fallet

fördelas medlen med ena hälften till generaltullstyrelsen att användas på

sätt nyss sagts, och med andra hälften i Stockholm till överståthallarämbetet,

i annan stad till magistraten samt eljest till länsstyrelsen, att i enlighet

med de föreskrifter Kungl. Maj :t utfärdar användas till uppmuntran av

polismän, som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig hantering av

rusdrycker.

I kungörelse den 16 december 1921 angående användningen av viss del

av böter m. in. enligt förordningen angående försäljning av rusdrycker med

flera författningar, vilken kungörelse enligt särskilt Kungl. Maj :ts beslut

skall äga motsvarande tillämpning beträffande belopp, som jämlikt 23 §

spritinförsellagen skola användas till uppmuntran av polismän, ha uppdragits

närmare riktlinjer för fördelning av dessa medel. Enligt dessa bestämmelser

skola medlen fördelas mellan därtill förtjänta polismän inom staden

eller länet minst en gång varje år, där ej länsstyrelsen eller magistraten något

år finner med medlens utdelning böra anstå. Vid medlens utdelning bör

avgörande hänsyn icke tagas till huruvida tilltalad person i det särskilda

fallet fällts till ansvar eller frikänts, ej heller till arten av ådömt straff,

utan till den förtjänst vederbörande polisman i allmänhet inlagt om uppspårande

av förbrytelser mot respektive författningar. Förslag rörande medlens

fördelning avgives i Stockholm i den ordning överståthållarämbetet bestämmer,

i annan stad, där poliskammare finnes, av denna samt eljest i stad

med magistrat av polischefen och å landet, vartill jämväl hänföres stad under

landsrätt, av landsfogden. Hos förslagsställande myndighet må allmän

åklagare eller polisbefäl göra den framställning om uppmuntran åt viss polisman,

vartill fog finnes.

På vederbörande länsstyrelse eller, där åklagaren är tullverkets åklagaie,

på generaltullstyrelsen ankommer att fastställa fördelningen av försäljningssumman

för förverkad egendom, då fråga om egendomens förverkande

blivit avgjord annorledes än genom domstols utslag.

Till generaltullstyrelsens förfogande ställda medel, varom ovan nämnts,

tillföras en särskild fond, vanligen benämnd »smuggelfonden», vars förvaltning

handhaves av generaltullstyrelsens kassakontor. En av revisorerna

å s. 213 intagen sammanställning utvisar de belopp, vilka sålunda utdelats

samt ställts till styrelsens förfogande under den tid, de gällande bestämmelserna

tillämpats. Av sammanställningen, till vilken utskottet får hänvisa,

framgår bland annat att behållningen vid utgången av sistförflutna

budgetår uppgick till närmare 400 000 kronor.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har det nu tillämpade

gratifikationssystemet i samband med beslag eller utredningar rörande

smuggelbrott närmast varit tänkt såsom en över gångsanordning efter indragningen

år 1938 av beslagarandelarna. Vid systemets införande betonades

också från myndigheternas sida, att handhavandet av detsamma linge

antagas ställa stora anspråk på de förslagsställande och beslutande myndigheterna.

Avsikten synes ha varit, alt frågan om gratifikationssystemets

opaginerad Kontrollera mot PDF

80

Statsutskottets utlåtande nr 153.

fortsatta bibehållande skulle upptagas till förnyat övervägande sedan någon

tids erfarenhet rörande verkningarna av detsamma vunnits. Såvitt revisorerna

kunnat finna, äro de hittillsvarande erfarenheterna av gratifikationssystemet

icke enbart tillfredsställande. Frånsett att denna belönings1''orm

framstår såsom otidsenlig i betraktande av att sportelsystemet numera

ställts på avskrivning inom övriga områden av statsförvaltningen har

handhavandet av systemet i fråga visat sig medföra svårigheter för generaltullstyrelsen

när det gällt att åstadkomma en rättvis fördelning av medlen

de olika befattningshavarna emellan. En viss ojämnhet i tillämpningen

föreligger även, i det att en del tullförvaltningar endast mera undantagsvis

synas avgiva förslag till utdelande av belöningar, medan åter vid en del

andra förvaltningar förslag i sådant hänseende plägat framställas i större

utsträckning. Härtill kommer, att berörda system torde vara ägnat att skapa

viss rivalitet mellan tjänstemännen. Revisorerna anse därför att skäl tala

för att det nu tillämpade gratifikationssystemet avskaffas. I den mån belöning,

varom här är fråga, i särskilda fall anses böra utgå, torde medel för

ändamålet ställas till generaltullstyrelsens förfogande i form av å riksstaten

uppfört anslag.

Vad själva fonden beträffar, utvisa de ovan återgivna siffrorna att densamma

oavlåtligt vuxit och f. n. uppgår till icke oväsentligt belopp. Svårigheter

synas även föreligga att finna lämplig användning för medlen Bland

utgifterna ha revisorerna uppmärksammat vissa kostnader, vilka äro av den

natur, att de normalt böra belasta tullverkets riksstatsanslag för avlöningar

och omkostnader. Under budgetåret 1946/47 ha sålunda fondmedel disponerats

till bl. a. arvoden åt visitatriser in. in., inköp av radio och cyklar för

kust- och gransbevakningens behov samt till bestridande av garage, drivmedel,

reparationer och skatt för stämningsmännens fordon. Revisorerna

anse denna ordning för medelsanvisning mindre ändamålsenlig, då en tillfredsställande

överblick över statens utgifter för tullverket torde kunna erhallas

endast genom att dessa utgifter undantagslöst bestridas från anslag

a riksstaten. Genom en dylik anordning vinnes även att samtliga utgifter för

tullväsendet komma att underställas riksdagens prövning och kontroll.

iiiicroareV1S°aerna ,så|Jedes finna det mindre lämpligt att medel avsättas för

iIlöodoseende av andamal, varom här är fråga, anse revisorerna, att fonden

bor avvecklas.

Utlåtanden ha avgivits av överståthållarämbetet, statspolisintendenten och

generaltullstijrelsen (Del II, s. 168—175).

Revisorernas förslag ha i stort sett tillstyrkts av de båda förstnämnda

myndigheterna, medan generaltullstyrelsen för sin del icke kan finna tillräckligt

vägande skäl föreligga för ett frångående av på förevarande område

hittills rådande ordning.

Utskottet. Under punkten 10:o) har utskottet uttalat sig för ett avskaffande

av nu rådande system, enligt vilket polismän, som ådagalagt synnerligt

nit vid beivrande av olovlig hantering med rusdrycker, såsom belöning

erhålla andelar i böter och värdet av förbrutet gods. De därvid anförda

skalen finner utskottet kunna åberopas jämväl i fråga om förevarande spörsmål.

I likhet med revisorerna anser därför utskottet att det gratifikationssystem

som för närvarande tillämpas i samband med beslag eller utredningar

rörande smuggelbrott bör avvecklas och att medel som avsatts för här

ifrågavarande ändamål tillgodoföras riksstaten.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

81

Utskottet får hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om

åtgärder i det av revisorerna angivna syftet.

25:o) Tullverkets taxa för extra förrättningar. Under finansdepartementet,

§ 36, ha revisorerna föreslagit en revision av gällande taxa för extra tullförrättningar

(Del I, s. 215—219).

Nu gällande bestämmelser angående tullkontrolltid och tullklareringstid

samt angående extra tullförrättning och kostnaden därför äro meddelade i

191—197 §§ tullstadgan. Enligt dessa bestämmelser äro tullvisitations- och

tullbevakningsförrättningar, som under tullkontrolltid verkställas å transportmedel

eller allmänt upplagsställe inom tullplats eller tullflygplats, kostnadsfria

för allmänheten. Vidare är tullklarering av gods inom allmän tullklareringslokal

eller allmänt tullklareringsområde samt av transportmedel

kostnadsfri under tullklareringstid.

Tullkontrolltiden för centraltullkammare eller tullkammare är i regel bestämd

till tiden kl. 7—17 söckendagar. Tullklareringstiden omfattar i regel

vid centraltullkammare och de större tullkamrarna åtta timmar och vid de

mindre tullkamrarna sju timmar söckendagar, dock med viss inskränkning

dag före sön- eller helgdag, samt, vid en del tullanstalter, under sådan del

av året, då trafiken därstädes är avsevärt minskad (vintertiden). I fråga om

tullkammare vid landgränsen mot Norge samt tullflygplatser gälla särskilda

bestämmelser.

Annan tullförrättning utgör extra tullförrättning, för vilken i regel skall

utgå ersättning till tullverket. Såsom extra tullförrättning äro sålunda att

anse

1) tullförrättning å övertid,

2) tullförrättning utom tullplats eller tullflygplats,

3) tullbevakningsförrättning, som äger rum å tullkontrolltid inom tullftygplats

men annorstädes än inom allmän tullklareringslokal eller allmänt

upplagsställe, samt

4) tullklarering, som utföres å tullklareringstid inom tullplats eller tullflygplats

men annorstädes än inom allmän tullklareringslokal eller allmänt

tullklareringsområde.

Kostnad för extra tullförrättning skall den vidkännas, som påkallat förrättningen

eller eljest föranlett densamma. Förrättningskostnaden beräknas

enligt taxa, som generaltullstyrelsen har att efter samråd med kommerskollegium

fastställa och kungöra. Nu gällande förrättningstaxa är utfärdad den

24 april 1928. Genom kungörelse den 16 november 1935 har styrelsen fastställt

vissa ändringar i och tillägg till anvisningarna till taxan, varjämte styrelsen

förordnat, att taxan skall gälla jämväl extra tullförrättningar, som

avses i 85 § frihamnsstadgan.

Ersättningen är för vissa förrättningar, nämligen invisitation, slutvisitation

och tullklarering av fartyg och andra transportmedel, bestämd till visst

(! Bihang till riksdagens protokoll 1948. 6 samt. Nr 153.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Statsutskottets utlåtande nr 1-53.

belopp för gång men utgår för andra förrättningar med visst belopp för

man och timme. Där ersättningen är bestämd till fast belopp för gång, varierar

ersättningens storlek, såvitt angår fartyg, efter fartygens nettodräktighet.

Timersättningen är fastställd till 1 krona för man och timme för

tullkontrollförrättningar utom i fråga om bevakning vid lossning eller lastning

av tullbelagt styckegods, då ersättningen utgår med 1 krona 50 öre

för man och timme, samt till 2 kronor 50 öre för man och timme för tullklarering

av gods eller med tullklarering likartad förrättning. Är ersättningen

bestämd till fast belopp för gång, utgår ersättning för väntetid,

därest utan förrättningsmannens vållande förrättningen antingen ej kunnat

påbörjas inom en halv timme efter den för förrättningen utsatta tidpunkten

eller icke alls kunnat företagas.

För extra tullförrättning utom eller inom tullplats utgår, utöver den i

taxan bestämda ersättningen, resekostnads- och traktamentsersättning enligt

allmänna reseregleinentet eller i vissa fall tullverkets resereglemente

jämte därtill hörande tilläggsbestämmelser.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Nu gällande taxa för extra tullförrättningar har tillämpats alltsedan år

1928. Med hänsyn till den stegring i statsverkets avlöningskostnader, som

sedan dess ägt rum, ha revisorerna ansett det vara av intresse att närmare

undersöka, i vad mån tullverkets kostnader för dessa förrättningar numera

täckas av inflytande taxeavgifter.

Såsom ovan nämnts, debiteras ersättningsbeloppen för extra tullförrättningar

antingen per hel förrättning eller per man och timme. I förra fallet

tages icke hänsyn till antalet i förrättningen deltagande tjänstemän, icke

heller till den tid, varunder förrättningen pågår. Detta har medfört, att tullverkets

kostnader för dessa förrättningar i de flesta fall icke tillnärmelsevis

täckas av avgifterna för desamma. I de fall, där ersättningsbeloppen beräknas

per man och timme, utgår i vad gäller tullkontrollförrättningar ersättning

med 1 krona eller, i vissa fall, 1 krona 50 öre. De tjänstemän, vilka beordras

till dylika förrättningar, tillförsäkras emellertid i det nya avlöningsreglementet

en övertidsersättning, varierande mellan 2 kronor 80 öre och

3 kronor 70 öre i ortsgrupp 4. Vid tullklarering av gods och likartade förrättningar

utgår taxeenlig'' ersättning med 2 kronor 50 öre per man och

timme, medan övertidsersättningen till tjänstemän, som företrädesvis beordras

till sådana förrättningar, i ortsgrupp 4 uppgår till belopp, varierande

mellan 3 kronor 85 öre och 5 kronor 10 öre. Ej heller i dessa fall täckas

tullverkets kostnader numera av inflytande taxeinkomster.

Att märka är vidare, att vid förrättningar, som verkställas å s. k. kvalificerad

övertid, ersättningsbeloppen enligt taxan höjas med 25 procent, under

det att tjänstetiden enligt det nya avlöningsreglementet uppvärderas med

50 procent. Det förtjänar även framhållas, att tullförrättningstaxan med

kvalificerad övertid endast avser, förutom sön- och helgdag, tiden kl. 23—5

vardagar, medan motsvarande tid vid beräkning av övertidsersättning enligt

det nya avlöningsreglementet utgör, förutom sön- och helgdag, tiden

kl. 22—6 vardagar samt dessutom tiden kl. 18—22 dag före sön- och helgdag.

Det synes revisorerna som om de i taxan för extra tullförrättningar fastställda

avgifterna — vilka redan vid taxans tillkomst år 1928 knappast motsvarade

tullverkets självkostnader — särskilt med hänsyn till den efter

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

83

hand inträdda stegringen i tullverkets kostnader numera äro uppenbart för

låga. Förutom direkt ekonomisk förlust för statsverket medför detta förhållande

olägenheter även i andra avseenden, vilka framträtt särskilt starkt

under den ökade trafik, som för närvarande råder. De ringa kostnaderna

för extra tullförrättningar ha sålunda stundom uppkallat trafikanterna att

begära förrättningar på övertid utan att verkligt behov därav förelegat. Vidare

har förekommit, att öppethållande av varuskjul begärts utan att gods

vare sig inlagts eller uttagits. Med den arbetsanhopning och brist på arbetskraft,

som för närvarande förefinnes även inom tullverket, måste nu antydda

förhållanden vara ägnade att medföra en extra belastning. Sålunda minskas

möjligheterna att följa de uppgjorda tjänstgöringsplanerna och därmed

även att rationellt utnyttja den tillgängliga arbetskraften, och vidare går i

vissa fall arbetstid förlorad i samband med resor till och från förrättningsställena.

Med hänsyn till vad sålunda anförts få revisorerna föreslå en revision av

gällande taxa för extra tullförrättningar, så att taxans avgifter i möjligaste

mån bringas att motsvara tullverkets kostnader för dylika förrättningar.

Utlåtanden ha avgivits av generaltullstyrelsen och statens sakrevision (Del

II, s. 175—183).

Generaltullstyrelsen framhåller att inom styrelsen utarbetats förslag till

ändringar i förrättningstaxan, innefattande dels höjning av avgifterna, dels

ock vissa jämkningar i taxans uppställning och i anvisningarna till taxan.

Jämväl sakrevisionen biträder revisorernas uppfattning, att en revidering av

ifrågavarande taxa är erforderlig.

Utskottet. Icke minst med hänsyn till den förändring i penningvärdet som

inträtt under senare år finner utskottet en förhöjning av gällande taxa för

extra tullförrättningar vara väl motiverad. Av generaltullstyrelsens remissutlåtande

framgår, att inom styrelsen utarbetats förslag till revision av

taxan, innefattande dels höjning av avgifterna, dels ock vissa jämkningar i

taxans uppställning och i anvisningarna till taxan. Enligt vad utskottet under

hand erfarit, har ifrågavarande förslag avstyrkts av kommerskollegium

och statens priskontrollnämnd. Utskottet anser emellertid för sin del — med

hänsyn till de av revisorerna anförda omständigheterna — att den av generaltullstyrelsen

förordade taxerevisionen bör genomföras. Utskottet får sålunda

hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna

vad utskottet ovan anfört.

2(5:o) Vid vissa vetenskapliga institutioner bedriven undersökningsverksamhet.

Under ecklesiastikdepartementet, § 37, ha revisorerna behandlat den

undersökningsverksamhet som bedrives vid universiteten och de statliga

högskolorna (Del I, s. 220—231).

Vid vissa vetenskapliga institutioner bedrives vid sidan av det egentliga

forskningsarbetet i icke ringa utsträckning undersöknings-, provnings- och

liknande verksamhet för privata personers, enskilda företags och jämförliga

sammanslutningars räkning. Revisorerna ha ansett det vara av intresse

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Statsutskottets utlåtande nr 153.

att närmare undersöka denna verksamhet och ha fördenskull infordrat vissa

uppgifter i förevarande hänseende från ett antal dylika institutioner vid

universiteten, karolinska institutet och de båda tekniska högskolorna. Beträffande

den av revisorerna på grundval härav lämnade redogörelsen torde

utskottet få hänvisa till respektive avsnitt av berättelsen.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Vid sidan av den egentliga vetenskapliga forskningen och undervisningen

vid universiteten och högskolorna utföras, såsom av den lämnade redogörelsen

framgår, inom vissa till nämnda forsknings- och läroanstalter hörande

institutioner särskilda undersökningar, provningar o. d. på uppdrag av

enskilda personer, industriföretag och inrättningar av icke-statlig karaktär.

Denna verksamhet, som i allmänhet bedrives på grund av gammal

hävd, kan givetvis icke frånkännas värde ur vetenskapens eller — för att

anknyta till i det föregående återgivna exempel — den praktiska sjukvårdens

synpunkt. Den omfattning verksamheten tagit synes dock åtminstone

delvis vara betingad av andra skäl, varvid även ekonomiska hänsyn torde

spela en icke oväsentlig roll. Inkomsterna uppgå sålunda i åtskilliga fall

till avsevärda belopp. Det vill vidare förefalla revisorerna som om åtminstone

vissa av de ifrågavarande undersökningarna måste anses ligga utanför

vederbörande institutioners egentliga arbetsuppgifter.

Revisorerna ha uppmärksammat, att jämväl inom en och samma myndighet

skilda principer tillämpas beträffande grunderna för beräkning av

ersättning för utförda undersökningar in. in. samt beträffande redovisning

av influtna ersättningsbelopp och dessas användning. I vissa fall erhåller

institutionen ersättning för de med undersökningarna förenade kostnaderna

för elektrisk kraft, förbrukad materiel o. d. 1 andra fall återigen utgår

över huvud taget icke någon sådan ersättning. Inbördes mycket varierande

normer synas vidare komma till användning med avseende å fastställandet

av den ekonomiska gottgörelse, som anses böra tillkomma den med undersökningarna

sysselsatta personalen.

De principer för verksamheten som f. n. tillämpas torde — bortsett från

tekniska högskolan — ha bestämts av vederbörande institutionsföreståndare.

Revisorerna anse det emellertid angeläget, att åtgärder vidtagas i syfte

att uppnå större enhetlighet i nu angivna hänseenden. Enligt revisorernas

mening synes det sålunda önskvärt att särskilda föreskrifter utfärdas, angivande

verksamhetens omfattning, grunderna för beräkning av ersättning

för verkställda undersökningar, det ändamål vartill nettoinkomsterna få

användas samt det sätt på vilket redovisning av inkomster och utgifter bör

ske. De för tekniska högskolan härutinnan gällande bestämmelserna torde

kunna tjäna som förebild för en dylik reglering av verksamheten.

Utlåtanden ha avgivits av kanslern för rikets universitet och överstyrelsen

för de tekniska högskolorna (Del II, s. 183—192).

Universitetskanslern, som inhämtat yttranden från vederbörande myndigheter

vid universiteten och karolinska institutet, har intet att erinra mot

att såvitt möjligt enhetliga föreskrifter meddelas rörande den ifrågavarande

verksamheten. Kanslern anser det dock tveksamt, huruvida de för tekniska

högskolan i Stockholm fastställda bestämmelserna för provningsverksamheten

kunna i full utsträckning tjäna som förebild för de akademiska lärosätenas

del.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna säger sig ha för avsikt att för

s. 85 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 1-53.

85

båda högskolorna utfärda gemensamma bestämmelser rörande ifrågavarande

verksamhet i huvudsaklig överensstämmelse med vad som för närvarande

gäller för tekniska högskolan i Stockholm.

Utskottet delar revisorernas av universitetskanslern biträdda uppfattning,

att såvitt möjligt enhetliga föreskrifter böra meddelas rörande den vid vissa

vetenskapliga institutioner bedrivna undersökningsverksamheten. Samtidigt

vill emellertid utskottet erinra om att jämlikt Kungl. Maj :ts den 16 januari

1948 givna bemyndigande särskilda utredningsmän tillkallats med uppdrag

att verkställa utredning rörande anställnings- och avlöningsförhållandena

för professorer och vissa andra befattningshavare vid universiteten

och de statliga högskolorna. Enligt direktiven bör av utredningsmännen

särskild uppmärksamhet ägnas frågan om befattningshavarnas rätt att för

arbete i tjänsten uppbära ersättning i annan form än den med befattningen

förenade lönen. Då i samband härmed utredningsmännen icke torde kunna

undgå att till behandling upptaga jämväl den av revisorerna berörda frågan,

har utskottet velat inskränka sig till att vad i ärendet förekommit för

riksdagen

omförmäla.

27 :o) Inventarieredovisningen vid universiteten och de statliga högskolorna.

Under ecklesiastikdepartementet, § 38, ha revisorerna berört vissa med

universitetsmyndigheternas inventarieredovisning sammanhängande frågor

( Del 1, s. 231—234).

Revisorerna, som inledningsvis erinra om de på förevarande område gällande

bestämmelserna, ha från universiteten, karolinska institutet och de tekniska

högskolorna låtit införskaffa vissa uppgifter rörande det sätt, på vilket

inventarieredovisningen är ordnad inom respektive verksamhetsområden.

Av i anslutning härtill lämnade redogörelser framgår bland annat följande.

Inom Uppsala universitet synas vid vederbörande institutioner m. m. endast

i ett mindre antal fall (16,7 procent) fullständiga inventarieförteckningar

föras. I 28,6 procent av de angivna fallen finnas visserligen särskilda

förteckningar, men dessa äro antingen föråldrade eller omfatta endast en

del av den befintliga materielen. Vid mer än hälften av institutionerna i fråga

(54,7 procent) saknas praktiskt taget varje slag av redovisning i nu behandlade

avseende. Detta synes särskilt vara förhållandet med de till medicinska

fakulteten hörande institutionerna och akademiska sjukhusets olika

kliniker. Ej heller vid Lunds universitet synas genomgående och fullständiga

inventarieförteckningar finnas inom alla institutioner. Vid karolinska

institutet däremot omfattar redovisningen all institutet tillhörig materiel.

Vid tekniska högskolan i Stockholm verkställas alla utbetalningar med

stöd av anordningar enligt visst formulär, som innehåller särskild kolumn

för inventarier. Med ledning av ifrågavarande kolumn föres på varje institution

inom högskolan en inventarieförteckning. Dessa inventarieförteckningar

förvaras på vederbörande institutioner. För sådana inventarier, som

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Statsutskottets utlåtande nr 153.

ej tillhöra viss institution utan avses skola tillgodose högskolans gemensamma

behov, föres förteckning på motsvarande sätt vid högskolans intendentskontor.

Vid de till Chalmers tekniska högskola hörande institutionerna uppgöres

vid utgången av varje budgetår en förteckning över alla av vederbörande

institution under året inköpta inventarier till ett inköpspris av lägst 15 kronor.

I förteckningen angivas även, om så erfordras, antal, värde och identitetsbeteckning.

Förteckningarna insändas till kamrerarkontoret för att

bifogas räkenskaperna. Vart femte år verkställes inventering å varje institution,

varvid listor uppgöras på alla institutionen tillhöriga inventarier.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Jämlikt kungörelsen den 20 maj 1881 (nr 28) åligger det samtliga statsmyndigheter

att för varje år uppgöra särskilda inventarieförteckningar. För

universitetens vidkommande har emellertid denna allmänna skyldighet begränsats

genom universitetsstatuternas bestämmelser, att vederbörande institutionsföreståndare

ha att upprätta inventarium blott i den mån sådant

med tillgängliga medel och arbetskrafter kan ske. I följd härav har inventarieredovisningen

vid universiteten, såsom av den lämnade redogörelsen

framgår, kommit att bliva mindre tillfredsställande. De förteckningar som

finnas upprättade äro sålunda mer eller mindre ofullständiga, vartill kommer

att vid ett stort antal institutioner dylika förteckningar helt saknas.

Att exakt angiva de kostnader statsverket fått vidkännas för anskaffningen

av de vid universiteten förefintliga inventarierna erbjuder stora svårigheter.

Såsom jämförelse må nämnas att den av tekniska högskolan i Stockholm

förvaltade materielen uppskattats till ett värde av över 3,5 milj. kronor.

För universitetens vidkommande torde motsvarande siffror ävenledes vara

betydande. Särskilt de medicinska och naturvetenskapliga institutionerna

äro" försedda med en förhållandevis dyrbar inventarieutrustning. Sedan årets

riksdag anvisat avsevärda belopp för förstärkning av den vetenskapliga

forskningen, synes en ytterligare materielanskaffning av icke ringa omfattning

vara att förvänta.

Mot bakgrunden av det nu sagda framstår det för revisorerna såsom

angeläget, att vid universiteten fullständiga och tillförlitliga inventarieförteckningar

uppläggas. Givetvis böra i dessa införas allenast sådana inventarier,

vilka i inköp betinga visst minimipris. Såsom utgångspunkt för redovisningens

ordnande torde i sådana fall, då vid vederbörande institutioner

inventarieförteckningar saknas, särskild inventering böra verkställas. Revisorerna

förutsätta att denna inventering organiseras på sådant sätt, att

några merkostnader för densamma icke behöva uppstå. Detta torde vara

möjligt, om exempelvis den tid som anslås för ifrågavarande ändamål icke

i alltför hög grad begränsas.

För att i fortsättningen arbetet med inventarieredovisningen icke skall

komma att onödigt betunga den rent vetenskapliga verksamheten vid resp.

institutioner, kan det enligt revisorernas uppfattning ifrågasättas, huruvida

icke — såsom numera är fallet vid karolinska institutet — alla därmed sammanhängande

göromål borde centraliseras till vederbörande kamrerarkontor.

Jämväl beträffande de tekniska högskolorna synes en motsvarande anordning

kunna övervägas. Över huvud taget torde det ur olika synpunkter

vara till fördel, därest för samtliga i det föregående berörda statliga inrättningar

enhetliga redovisningsföreskrifter utfärdades, avseende jämväl frågor

rörande inventering, kassation, försäljning o. d. I samband med en dylik

översyn av nu gällande bestämmelser på förevarande område synes en
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

87

ligt revisorernas mening även böra närmare utredas, i vad mån skyldigheten

att till vederbörande huvudböcker foga avskrifter av inventarieförteckningarna

bör kvarstå. Fullgörandet av nämnda skyldighet är nämligen förenat

med icke ringa merarbete och torde dessutom sakna praktisk betydelse,

då den erforderliga kontrollen över inventarieredovisningen från riksräkenskapsverkets

sida synes lika effektivt kunna utövas i andra former.

Utlåtanden ha avgivits av riksräkenskapsverket, kanslern för rikets universitet

och överstyrelsen för de tekniska högskolorna (Del II, s. 192 200),

vilka myndigheter i stort sett biträda revisorernas uppfattning. Riksräkenskapsverket

betonar dessutom önskvärdheten av att en översyn av gällande

bestämmelser angående inventarieredovisning, avskrivning, kassation och

dylikt icke begränsas till att avse allenast universiteten och de statliga högskolorna.

Utskottet. De av revisorerna gjorda iakttagelserna ge vid handen, att förhållandena

på förevarande område icke äro tillfredsställande. Utskottet kan

därför ansluta sig till revisorernas uppfattning, att för universiteten och de

statliga högskolorna gällande föreskrifter rörande redovisningen av inventarier

och därmed sammanhängande spörsmål böra göras till föremål för

översvn. Den sålunda ifrågasatta revisionen av hithörande bestämmelser

torde emellertid, såsom riksräkenskapsverket framhållit, icke böra begränsas

till att avse allenast förenämnda myndigheter utan utsträckas till att

omfatta hela statsförvaltningen. I detta sammanhang får utskottet erinra

om att 1941 års riksdag under punkten 6:o) i sin skrivelse nr 405 uttalat

önskvärdheten av att nuvarande föråldrade bestämmelser på området ersättas

med nya. Denna hemställan har dock hittills icke föranlett någon

Kungl. Maj :ts åtgärd.

Med anledning av vad sålunda i ärendet förevarit anser sig utskottet böia

understryka vad riksdagen tidigare härutinnan uttalat. Enligt utskottets

mening bör den genom revisorernas undersökning ånyo aktualiserade frågan

snarast bringas till en lösning.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t snarast ville upptaga frågan om statsmyndigheternas

inventarieredovisning jämte vissa därmed sammanhängande

spörsmål till förnyad prövning.

28:o) Finansieringen av driften vid akademiska sjukhuset i Uppsala. Under

ecklesiastikdepartementet, § 39, ha revisorerna förordat en omläggning

av gällande system för finansiering av driften vid akademiska sjukhuset i

Uppsala (Del I, s. 234--237).

Utskottet. Till här avsedda spörsmål har utskottet tagit ställning under

punkten 7:o) i sitt utlåtande nr 147, varom utskottet velat häl
-

eri nr a.

opaginerad Kontrollera mot PDF

88

Statsutskottets utlåtande nr 153.

29:o) Förvaltning och utbetalning av fiskeavgiftsmedel. Under jordbruksdepartementet,

§ 42, ha revisorerna föreslagit en överflyttning av bestyret

med fiskeavgiftsmedlen till en och samma myndighet (Del I, s. 246—251).

För skada, som genom vattenbyggnader, sjöregleringar, flottning eller

utsläppande av industriellt avloppsvatten åsamkas fiske, utgår ersättning

i form av s. k. fiskeavgifter, vilka erläggas av vederbörande företag. Dessa

avgifter kunna lämpligen indelas i sex grupper, nämligen

1) avgifter utdömda jämlikt Kungl. Maj :ts resolutioner angående tillstånd

till överbyggande av kungsådra enligt bestämmelserna i 1880 års

förordning om jordägares rätt över vattnet å hans grund;

2) avgifter utdömda genom länsstyrelsers och häradsrätters utslag vid

tillstånd till flottning, mindre överbyggnader, sjöregleringar etc. enligt såväl

nyssnämnda förordning som 1880 års förordning om allmän flottled;

3) avgifter utdömda jämlikt 2 kap. 8 § vattenlagen vid tillstånd till byggande

i vatten, där fisken har sin gång in. in.;

4) avgifter utdömda jämlikt 2 kap. 10 § vattenlagen vid tillstånd till utförande

av kraftverksbyggnader och sjöregleringar;

5) avgifter utdömda jämlikt 6 kap. 9 § vattenlagen vid tillstånd till flottning;

samt

6) avgifter utdömda jämlikt 8 kap. 34 § vattenlagen vid tillstånd till avledande

av industriellt avloppsvatten.

Numera äro skadegörelser, som åsamkats fisket i fall av ovan angivna

slag, helt reglerade genom vattenlagen, där såväl direkta kompensationsåtgärder

som inbetalande av fiskeavgifter för olika ändamål äro föreskrivna.

Efter en redogörelse för den närmare karaktären och sättet för redovisning

av de olika slags fiskeavgifter som i det föregående omförmälts, framhålla

revisorerna att behållningarna av nämnda medel per den 30 juni 1947

uppgingo till i runt tal 916 000 kronor. Beträffande medlens fördelning på

olika förvaltande myndigheter torde få hänvisas till s. 249 i berättelsen.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Under § 49 i sin år 1937 avgivna berättelse erinrade revisorerna om att

uppbörden och förvaltningen av fiskeavgifter handhades av olika myndigheter

och framhöllo därvid bl. a. att, enligt revisorernas mening, genom en

dylik anordning kontrollen av avgifternas uppbörd och redovisning försvårades.

Vidare bleve utbetalningen av såsom fiskeavgifter influtna medel onödigt

omständlig, därigenom att dessa i många fall, ehuru avsedda för samma

ändamål, skulle rekvireras från skilda myndigheter. Det vore därjämte

förenat med vissa svårigheter att överblicka, huru stora belopp som för

skilda fiskeändamål vid varje tidpunkt kunde disponeras. På grund härav

syntes enligt revisorernas mening en överflyttning till en och samma myndighet

av bestyret med fiskeavgifterna böra komma till stånd. I egenskap

av central fiskevårdande myndighet syntes lantbruksstyrelsen därvid främst

böra ifrågakomma. Förslaget, som tillstyrktes av statskontoret, föranledde

emellertid icke något särskilt uttalande från riksdagens sida.

Sedan frågan sist uppmärksammades av revisorerna, ha emellertid ytterligare

fiskeavgiftsmedel tillkommit. Enligt en år 1941 genomförd ändring

i vattenlagen kunna sålunda avgifter utdömas jämlikt 8 kap. 34 § samma

lag, vilka medel, såsom förut nämnts, skola inlevereras till vederbörande

s. 89 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

89

länsstyrelse, som sedan har att överföra dem till statskontoret. Dessutom

torde de i stor omfattning pågående vattenregleringarna och kraftverksbyggena

i Norrland komma att medföra utdömande av avsevärda belopp.

De skäl, som motiverade revisorernas ovan återgivna uttalande, torde därför

numera med ökad styrka kunna åberopas. Den stora splittring, som

förefinnes på ifrågavarande område, är enligt revisorernas mening ägnad

att försvåra kontrollen över att medlen inflyta ävensom möjligheten att

överblicka vad som vid varje tidpunkt kan finnas tillgängligt för de olika

ändamålen. Det bör i detta sammanhang nämnas, att det ankommer på

lantbruksstyrelsen att avgiva förslag till användning och fördelning av

dessa medel. En onödig omgång synes det också revisorerna vara, att medlen

i de flesta fall skola inbetalas till vederbörande länsstyrelse, som har

att överlämna desamma till förvaltning av statskontoret. Även i fråga om

medlens utbetalande medför det nu tillämpade systemet väsentliga olägenheter.

Lantbruksstyrelsen har sålunda i ett stort antal fall bemyndigats

verkställa utbetalning av fiskeavgiftsmedel av olika slag. Därest icke medlen

stå under styrelsens förvaltning, förskotteras erforderliga belopp av

styrelsen, som därefter har att med anlitande av kontot »Likvider med särskilda

ämbetsverk och myndigheter» hos statskontoret eller vederbörande

länsstyrelse bereda sig ersättning för vad sålunda förskjutits. I många fall

är därvid fråga om sådana medel, som tillförts statskontoret från länsstyrelse.

Ett dylikt förfaringssätt måste självfallet medföra — förutom extra

besvär med skriftväxling — ökat bokföringsarbete å ömse håll, vilket kunnat

undvikas, därest den utbetalande myndigheten även omhänderhaft förvaltningen

av medlen.

Revisorerna ha även fäst sig vid att förvaltningen av fiskeavgifterna icke

följer några enhetliga principer. Beträffande en del av dessa medel har föreskrivits,

att de skola göras räntebärande, medan i fråga om andra — sådana

som utdömts enligt äldre resolutioner — några bestämmelser i detta hänseende

icke meddelats. I följd härav ha i sistnämnda fall vissa länsstyrelser

insatt avgiftsmedlen i enskild bankinrättning mot ränta, under det att andra

länsstyrelser samt lantbruksstyrelsen sedan ett trettiotal år tillbaka ha dylika

medel innestående oräntade å statsverkets checkräkning. Enligt revisorernas

mening böra dessa fiskeavgifter göras räntebärande på sätt föreskrivits

beträffande övriga här ovan omförmälda avgifter. För åstadkommande

av enhetlighet och reda på förevarande område synes det revisorerna

lämpligast, att samtliga fiskeavgiftsmedel ställas under förvaltning av en

och samma myndighet.

Med hänsyn till det ovan anförda hysa revisorerna den uppfattningen, att

lantbruksstyrelsen eller det organ, som kan komma att övertaga styrelsens

nuvarande fiskevårdande verksamhet, bör anförtros bestyret med fiskeavgifterna.

Då det synes angeläget, att åtgärder snarast vidtagas för åstadkommande

av ändring i nu rådande system på området, ha revisorerna ansett

sig böra fästa riksdagens uppmärksamhet på frågan.

Utlåtanden ha avgivits av riksräkenskapsverket och lanllnuksstt/relsen

(Del II, s. 206—207), vilka båda tillstyrka revisorernas förslag om en centralisering

av förvaltningen av fiskeavgiftsmedlen.

Utskottet. I likhet med revisorerna är utskottet av den uppfattningen, att

nu tillämpade ordning för uppbörd och redovisning av fiskeavgiftsmedel

måste betecknas såsom mindre tillfredsställande. Utskottet har i detta sammanhang

särskilt uppmärksammat, att rådande splittring i fråga om för
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Statsutskottets utlåtande nr 153.

vattningen av nämnda medel har en icke obetydlig omgång till följd, varjämte

kontrollmöjligheterna på området avsevärt försvåras. Enligt utskottets

mening tala för den skull starka skäl för att bestyret med fiskeavgifterna

överflyttas till en och samma myndighet. Sedan årets riksdag beslutat

inrätta en särskild fiskeristyrelse fr. o. in. nästkommande budgetår, synes

ifrågavarande uppgift lämpligen böra anförtros detta ämbetsverk.

Under åberopande av det nu anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville föranstalta om åtgärder för överflyttning

av bestyret med fiskeavgifterna till fiskeristyrelsen.

30:o) Kontrollen över fiskevårdande åtgärder enligt vattenlagen. Under

jordbruksdepartementet, § 43, ha revisorerna behandlat frågan om kontrollen

över fiskevårdande åtgärder enligt vattenlagen (Del I, s. 251—254).

Under § 42 i sin berättelse ha revisorerna berört vissa frågor angående

sådana fiskeavgifter som jämlikt vattenlagen kunna utdömas i ersättning

för skada å fiske genom vattenbyggnader, sjöregleringar och flottning in. in.

Ersättningsskyldighet för dylik skada kan även ådömas i form av föreläggande

att vidtaga vissa direkta kompensationsåtgärder. De åtgärder, som

härvid komma i fråga, äro vanligen fiskeodling samt uppförande av fisktrappor

och ålyngelledare, avsedda att möjliggöra vandringsfiskarnas uppgång

i vattensystemet.

Av vissa i berättelsen närmare angivna skäl ha revisorerna ansett sig böra

undersöka i vad mån jämlikt vattenlagen utdömda fiskeavgifter och föreskrivna

fiskevårdsåtgärder i verkligheten komma fisket till godo. Undersökningen

har givit vid handen, att av vattendomstolarna meddelade föreskrifter

till fiskets skydd i inånga fall icke få avsedd effekt, vilket främst

synes sammanhänga med att påtagliga brister föreligga i fråga om kontrollen

över föreskrifternas efterlevnad. Skyldighet att utöva sådan kontroll har

ej ålagts någon myndighet. Enligt vad revisorerna erfarit verkställa dock

fiskeriintendenter och fiskeriinstruktörer iakttagelser i förevarande hänseende,

då tillfälle därtill gives i samband med andra förrättningar.

Revisorerna ha tagit del av ett antal rapporter från tjänstemän inom fiskeriadministrationen

rörande fall, då av vattendomstol meddelade föreskrifter

av här ifrågavarande slag icke iakttagits. Beträffande vad därvid förevarit

torde utskottet få hänvisa till s. 252—253 i berättelsen.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Vad revisorerna sålunda erfarit synes giva vid handen, att de stadganden

i vattenlagen, vilka avse att bereda skydd åt fisket i vattendrag, där byggnads-

eller regleringsföretag äga rum, i viss — sannolikt icke obetydlig —

utsträckning blivit utan verkan till följd av bristen på systematisk kontroll

över efterlevnaden av vattendomstolarnas på angivna stadganden grundade

föreskrifter. Förutom att detta förhållande framstår som betänkligt ur fiskevårdssynpunkt,

vilja revisorerna framhålla det principiellt otillfredsställande

i att förpliktelser, som av domstol ålagts parter, kunna åsidosättas på

s. 91 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

91

sätt framgår av den ovan lämnade redogörelsen. Revisorerna vilja därför

förorda, att uppmärksamhet ägnas frågan om tillskapandet av effektiva kontrollmöjligheter

i förevarande hänseende. Revisorerna ha icke ansett sig böra

framlägga förslag rörande organisationen och utformningen av en dylik

kontroll. Det synes emellertid naturligt, att hithörande spörsmål tagas under

övervägande i samband med väntade förslag rörande omorganisationen

av den statliga fiskeriadministrationen.

Utlåtande har avgivits av lantbruksstyrelsen (Del II, s. 208—210), som

kraftigt understryker vad revisorerna anfört rörande bristerna på förevarande

område.

Utskottet. I sitt den 30 december 1946 avgivna betänkande med förslag till

fiskets administration m. in. (SOU 1947: 8) har 1946 års utredning angående

en central fiskeristyrelse bland annat framhållit, att det vore önskvärt

att en effektivare kontroll komme till stånd beträffande sådana åtgärder till

skydd för fisket, vilka föreskreves vid meddelande av tillstånd till vattenbyggnader,

sjöregleringar och flottning m. in. De av revisorerna gjorda iakttagelserna

bekräfta vad utredningen härutinnan anfört. Rehovet av en effektivisering

av kontrollen på förevarande område torde sålunda få anses

vara till fullo styrkt. Utskottet är emellertid lika litet som revisorerna berett

att framlägga förslag rörande de praktiska åtgärder som må befinnas

erforderliga. En närmare prövning av ifrågavarande spörsmål synes böra

ankomma på den nya fiskeristyrelsen. Med hänsyn härtill har utskottet, som

förutsätter att erforderliga förslag rörande organisationen och utformningen

av kontrollen över fiskevårdande åtgärder enligt vattenlagen komma att

utarbetas av sistberörda myndighet, velat inskränka sig till att vad i ärendet

förekommit för riksdagen

omförmäla.

31 :o) Vissa åtgärder i skogsbefrämjande syfte. Under jordbruksdepartementet,

§ 44, ha revisorerna förordat särskilda åtgärder för skogsproduktionens

höjande (Del I, s. 254—264).

Enligt avverkningsberäkningar, som nyligen verkställts med ledning av

riksskogstaxeringarna, har kunnat tastslås, att hushållningen med Mikeskapitalet

å de enskilda skogarna inom vissa delar av landet icke varit tillfredsställande.

Den snabba exploatering av den överåriga skogen, som skett

i övre Norrland, nödvändiggör eu avsevärd nedskärning av avverkningsbeloppen

inom denna landsdel för att en ytterligare nedgång av virkeskapitalet

skall kunna förhindras. Vidare ha inom hela landet många för skogarnas

vård och förbättrande nödvändiga åtgärder under kristiden blivit i

betydande grad eftersatta. De antydda förhållandena ha föranlett revisorerna

att närmare undersöka i vad mån åtgärder kunna vidtagas för att

höja skogsproduktionen å de enskilda skogarna.

Till belysande av behovet av åtgärder på hithörande område kunna följande

uppgifter rörande de enskilda skogarnas nuvarande tillstånd val a a^

intresse.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Statsutskottets utlåtande nr 153.

Enligt 1938 års fastighetstaxering uppgår den produktiva skogsmarksarealen

inom landet till 22,27 miljoner ha fördelande sig med 5,42 miljoner ha

(24 %) å allmänna skogar, 5,63 miljoner ha (25 %) å aktiebolagsskogar och

11,22 miljoner ha (51 %) å övriga enskilda skogar. Av »övriga enskilda

skogar» redovisas 57 procent av skogsmarksarealen inom storleksgrupper

under 100 ha och 35 procent inom grupper under 50 ha.

1 rots ef ler hand inträdda förbättringar finnas alltjämt betydande skogsmarksareaier,

å vilka skogstillgången eller skogens beskaffenhet är synnerligen

otillfredsställande. Enligt av revisorerna å s. 254 och 255 återgivna

uPPfp((er> vilka torde få hänvisas, skulle inom hela riket finnas i runt

tal 2,5 milj. ha dylika arealer. I dessa äro icke inräknade kalmarker för vilka

gäller reproduktionsplikt. Sistnämnda marker torde kunna uppskattas till

omkring 700 000 ha.

För de fyra nordligaste länen torde — framhålla revisorerna — det nuvarande

bristfälliga skogstillståndet till väsentlig del vara orsakat av den

snabba avverkningen av överåriga skogar och det sätt, på vilket skogarna

exploaterats. Sågverksdriftens och massaindustriens uppblomstring medförde

att avverkningarna koinmo att successivt öka avsevärt. Samtidigt försummades

i hög grad reproduktionsåtgärderna, och tillfredsställande föryngringsytor

upptogos först på 1920-talet. En bidragande orsak härtill har varit

att reproduktionsplikt för vissa områden införts först på senare år.

Vad södra Sverige beträffar synas de förvildade hagmarkerna uppvisa de

mest påtagliga bristerna. Dessa marker ha tidigare varit röjda för bete eller

slåtter men sedermera förvildats och växt igen med glesa skogsbestånd eller

buskvegetation. De många större eller mindre ytor med bristfällig produktion,

som förefinnas, utgöra tillsammans betydande arealer. Misslyckade

kulturer och självsådder inom dessa marker äro, liksom i Norrland, i

många fall orsakade av betningsskador.

Den måhända främsta orsaken till att så stora kahnarksområden finnas

ligger enligt revisorernas mening däri, att möjligheterna till fullgod självtöryngring

bedömts alltför optimistiskt under de båda senaste decennierna.

Denna av fackmännen för vissa trakter godkända skötselmetod torde ha tilllämpats

även inom områden, där den icke varit ändamålsenlig. Skogsodlingsverksamheten

har på grund härav minskat i betydande grad sedan 1920- talet, vilket närmare framgår av en å s. 256 intagen tablå över enligt skogs
vårdsstyrelsernas

årsberättelser utförda skogsodlingar under åren 1907_

1945.

De senaste årens brist på arbetskraft synes vidare ha medfört ett undanskjutande

av skogsvårdsåtgärder till förmån för andra uppgifter. Arbetsbalansen

har pa så sätt successivt blivit ogynnsammare för varje år som

gått. Revisorerna erinra om att — medan enligt verkställda undersökningar

ett inhämtande inom 20 år av eftersläpningen kräver att årligen skogsodlas

ca 87 000 ha — under senaste 10-årsperioden skogsodlats i medeltal endast

omkring 13 000 ha. Altsedan år 1930 ha statsbidrag från olika anslag utgått

till äterväxtåtgärder, huvudsakligen till enskilda skogsägare men från vissa

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

93

anslag även till bolag. Bidrag till sådd och plantering ha utgått för en sammanlagd

areal av ca 30 000 ha.

Uppsikten äver de enskilda skogarna utövas i första hand av skogsvårdsstyrelserna.

Skogsvårdsstyrelse har till huvuduppgift att befrämja och understödja

den enskilda skogshushållningen, att verka för att skogsvårdsarbetet

bedrives på ett planmässigt sätt samt att utöva uppsikt över att gällande

skogsvårdslagar efterlevas. Central statlig myndighet är skogsstyrelsen.

Förutom löpande administrativa arbetsuppgifter ankommer på styrelsen

ett stort antal skogliga frågor av växlande karaktär. En av de mera betydelsefulla

uppgifterna är att lämna skogsvårdsstyrelserna råd och vägledande

anvisningar inom olika verksamhetsgrenar.

Skogsvårdsstyrelsernas nuvarande organisation och omfattningen av deras

verksamhet äro uppbyggda med ledning av vissa undersökningar angående

skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter, som verkställts på föranstaltande

av 1944 års skogsvårdsstyrelseutredning. Utredningen hade från början

haft för avsikt att med ledning av det konstaterade åtgärdsbehovet och

uppgifter om arbetsåtgången för olika slag av åtgärder låta upprätta ett

program för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, enligt vilket erforderliga

åtgärder skulle hinna bliva utförda inom den tid, som skogliga och biologiska

förhållanden påkallade. Det visade sig emellertid, att genomförandet

av ett dylikt »idealprogram» skulle kräva en skogsvårdsstyrelseorganisation,

som i framtiden rimligen ej kunde påräknas. Under sådana omständigheter

upprättades i stället ett normalprogram, angivande arbetsåtgången

per år, uttryckt i antalet rese- och förrättningsdagar, för varje skogsvårdsstyrelse.

I fråga om arbetsuppgifterna syftar programmet främst till intensifiering

av upplysningsverksamheten och utökning av skogsodlingsarbetet.

En förhållandevis lång tidsperiod förutsättes för det skogliga återuppbyggnadsarbetet.

De mest elementära bristerna, väldiga arealer av kala eller med

klart undermåliga bestånd bevuxna marker, som icke äro reprodulctionspliktiga,

beräknas enligt normalprogrammet ej bliva helt avhjälpta förrän

inom femtio år. I fråga om eftersläpande reproduktionspliktiga åtgärder har

räknats med att dessa skola bliva utförda inom tjugo år. Av ekonomiska

skäl ansåg sig emellertid utredningen endast kunna föreslå en organisation

av skogsvårdsstyrelserna, som motsvarade normalprogrammets genomförande

till 65 procent. Enligt den normalstat, som fastställts av 1946 års riksdag,

har förutsatts att skogsvårdsstyrelsernas verksamhet tills vidare skall

få det omfång, som skogsvårdsstyrelseutredningen föreslagit. Enligt vad erfarenheten

visat ha emellertid återväxtarbetena å de enskilda skogarna icke

kunnat bedrivas i den takt, som förutsatts euligt det reducerade normalprogrammet.

Revisorerna beröra slutligen de till statsverket inflytande prisutjämningsavgifter,

som erläggas vid export av vissa trävaror. Sådana avgifter

ha utgått alltsedan juni 1945, och enligt inhämtade uppgifter hade intill

utgången av oktober månad 1947 influtit i runt tal 48 miljoner kronor.

Avgifterna tillföras icke riksstaten utan redovisas av statskontoret å en

särskild diversemedelsfond. Huvuddelen av förenämnda belopp hänför sig

opaginerad Kontrollera mot PDF

94

Statsutskottets utlåtande nr 153.

till tiden före maj månad innevarande år. Numera inflyta prisutjämningsavgifter

endast i mindre utsträckning, sedan vissa exportsammanslutningar

förbundit sig att mot befrielse från dylika avgifter avsätta motsvarande

medel till i form av stiftelser upprättade konjunkturutjämningsfonder. Exportörer,

som icke äro medlemmar i nyssnämnda sammanslutningar, erlägga

alltjämt prisutjämningsavgifter. Av ovannämnda belopp utgöra ca 1,4

miljoner kronor avgifter av sistnämnda slag, influtna under tiden juli—

oktober 1947.

Beträffande dispositionen av ifrågavarande avgifter har i proposition nr

255 till 1945 års riksdag rent allmänt anförts, att det i första hand borde

övervägas att använda medlen för allmänna åtgärder i syfte att bibehålla

eller förkovra skogsnäringarnas produktionsförutsättningar, exempelvis genom

anläggandet av skogsvägar, skogs- och träteknisk forskning eller förbättrandet

av arbetarbostäder. Bland andra ändamål, som kunde ifrågakomma,

nämndes prisreduktioner vid återuppbyggnadsleveranser, avskrivning

av återuppbyggnadskrediter och reduktion av importpriser.

Genom särskilda beslut har Kungl. Maj :t efter riksdagens hörande disponerat

medel ur diversemedelsfonden för prisutjämningsavgifter för ett flertal

olika ändamål. Sålunda ha 11 miljoner kronor avsatts till en fond för

skogsforskningsändamål och 5 miljoner kronor till sociala ändamål i samband

med skogsnäringen. Föreningen för växtförädling av skogsträd har

tilldelats 553 000 kronor för vissa engångskostnader vid nybyggnadsarbeten

m. m., ca 4 miljoner kronor ha använts för subvention av import av trävaror

från Finland och 100 000 kronor för undersökningar och experiment beträffande

förbrukningen av virke inom byggnadsverksamheten. Slutligen

ha för skogsvårdande ändamål reserverats 12 miljoner kronor. Enligt proposition

till 1947 års riksdag (nr 285) ha för skilda ändamål förutsatts

kunna disponeras ytterligare sammanlagt ca 6,5 miljoner kronor. För närvarande

skulle sålunda föreligga en odisponerad behållning av prisutjämningsavgifter

å i runt tal 9 miljoner kronor, vartill komma hädanefter inflytande

avgifter.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Såsom i det föregående framhållits är skogsproduktionen å de enskilda

skogarna för närvarande av flera orsaker otillfredsställande. På många håll

är sålunda virkesförrådet både kvalitativt och kvantitativt undermåligt, vilket

innebär att produktionsbetingelserna icke bliva utnyttjade. På sätt framgår

av förut lämnade uppgifter förekomma dessutom hundratusentals hektar

kalmarker, tras- och restskogar samt förvildade hagmarker, varå skogsodlingar

behöva företagas eller naturlig föryngring möjliggöras.

Frågan om restaureringsarbetet i skogarna här nyligen varit föremål för

bedömande av 1944 års skogsvårdsstyrelseutredning, som låtit utarbeta ett

normalprogram för styrelsernas verksamhet. Av ekonomiska skäl har programmet

sedermera enligt beslut av 1946 års riksdag reducerats till 65 procent.

Såsom av föregående redogörelse framgår har emellertid ej ens det

reducerade normalprogrammet kommit till utförande i vad gäller skogsodlingsarbetet.

Revisorerna kunna icke finna annat än att den "ytterligare fördröjning

av återuppbyggnadsarbetet inom skogarna, som orsakats härav,

måste medföra betänkliga följder.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 1Ö3.

95

Skogsprodukternas vitala betydelse ur nationalekonomisk synpunkt bär

varit särskilt framträdande under de gångna krigsåren och bär kommit att

ytterligare accentueras i nuvarande läge, då vårt land huvudsakligen med

dessa produkter som bytesvara kan tillföras oumbärliga förnödenheter. Reproduktionsarbetet

bör därför ägnas den största uppmärksamhet från såväl

statens som de enskilda skogsägarnas sida och bör enligt revisorernas mening

ej få utsträckas över längre tid än som kan befinnas nödig med hänsyn

till förutsättningarna för åtgärdernas genomförande.

Mot bakgrunden av det anförda måste revisorerna ifrågasätta, om det ur

det allmännas synpunkt kan anses försvarligt, att stora arealer skogsmarker

under så lång tid som det reducerade normalprogrammet förutsätter få

ligga helt eller delvis outnyttjade, helst som betydande delar av kalmarkerna

och de förvildade hagmarkerna efter lämplig behandling kunna bli

högproducerande.

Enligt revisorernas mening äro alltså särskilda åtgärder för skogsproduktionens

höjande av nöden. De åtgärder i sådant syfte, som revisorerna i det

följande förorda, torde visserligen kunna föranleda något ökade statsutgifter

för skogsvården å enskilda marker, men revisorerna äro övertygade om

att — sett på längre sikt — det kapital, som nedlägges på dessa produktionsbefrämjande

åtgärder, skall komma att väl förränta sig. Stora krav

ställas på skogsvårdsstyrelserna i fråga om propaganda, upplysning, tillhandahållande

av arbetsledning in. in. för att en effektiv medverkan till en

utvidgad skogsodlingsverksamhet från deras sida skall kunna åvägabringas.

Fullföljandet av dessa uppgifter kommer i första band att åvila styrelsernas

skogligt utbildade personal. Enligt inhämtade uppgifter ha på många håll

täta byten av denna personal ägt rum på den senaste tiden, vilket medfört

synnerligt men för verksamhetens kontinuerliga bedrivande. Revisorerna

vilja betona vikten av att förutsättningar på ett eller annat sätt skapas för

bibehållande av personal under längre tid vid en och samma skogsvårdsstyrelse,

därvid anställningsförhållandena böra anpassas så, att konkurrensen

om personal mellan olika skogsvårdsstyrelser och mellan domänverket

och skogsvårdsstyrelserna om möjligt undvikes.

Revisorerna måste ifrågasätta, om skogsvårdsstyrelserna hittills förfogat

över tillräckliga medel för att kunna bedriva sin verksamhet på mest effektiva

sätt. I detta hänseende har kunnat konstateras att det normalstatförslag

för skogsvårdsstyrelsernas omkostnader, som fastställdes av 1946 års riksdag

och som i huvudsak även legat till grund för medelstilldelningen för

budgetåret 1947/48, är baserat på kostnadsberäkningar, utförda av 1944

års skogsvårdsstyrelseutredning. Sedan dessa kostnadsberäkningar utfördes,

ha betydande höjningar av arvoden och traktamenten ägt rum utan att

staterna blivit i motsvarande mån uppräknade. I samband med erforderliga

överväganden i fråga om skogsvårdsstyrelsernas medelstilldelning synes

aven böra upptagas (ill prövning, huruvida ej en förskjutning beträffande

arbetsuppgifterna bör ske såtillvida, att propaganda- och undervisningsverksamheten

får intaga en ännu mera framträdande plats på skogsvårdsstyrelsernas

arbetsprogram än hittills. Revisorerna förutsätta dessutom, att

utförandet av åtgärder på icke reproduktionspliktiga marker understödjes

i den utsträckning, som omständigheterna medgiva.

Vad angår skogsvårdsstyrelsernas plantskolor, måste dessa avsevärt utvidgas

för att kunna tillgodose kraven vid eu ökad skogsodlingsverksamhet.

Plantskoledriften synes dessutom ytterligare kunna mekaniseras enligt

mönster från Danmark, där man har goda erfarenheter av sådan drift. För

alt ernå bästa möjliga resultat av skogssådderna måste också ansträngningarna

inriktas på anskaffande av fullvärdigt skogsfrö. Det är av vikt att

opaginerad Kontrollera mot PDF

96

Statsutskottets utlåtande nr 153.

skogs vårdsstyrelserna genom att verkställa inventeringar och kartläggningar

av moderbestånd samt noggrann kontroll över kottinsamlingarna söka

höja fröets kvalitet. Skogsägarna böra nämligen ha möjlighet att från styrelse!

na inköpa frö och plantor även av elitkvalitet. Revisorerna förutsätta,

alt framstegen på växtförädlingsområdet oavbrutet följas och att i den mån

nya ron nås dessa snarast omsättas i praktiken.

Revisorerna vilja även påtala vikten av att skogsmarkerna bliva effektivt

betesfredade, vilket inom många trakter utgör en oundgänglig förutsättning

för uppdragande av nöjaktiga föryngringar. Som ägofredslagen nu

ar utformad, synes den föga ägnad att bidra till fredandet av skogsmarken

för bete. 1 il 1 belysande härav kan nämnas att förordnande om betesregleiing

enligt 12 § nämnda lag hittills endast meddelats beträffande två län.

Revisorerna anse, att en revision av ägofredslagens bestämmelser i vissa

hänseenden bör övervägas i syfte att få den bättre anpassad efter praktiska

förhållanden.

Vad särskilt angår norrländska skogsproduktionsanslaget ha revisorerna

uppmärksammat, att förhållandevis lå företag avseende främjande av skogsatei

växten kommit till utförande, trots att anslaget inom vissa områden

stått till förfogande sedan ett flertal år tillbaka. Detta torde såsom nämnts

ha sin orsak huvudsakligen i att skogsmarkerna ännu icke hunnit bliva betesfredade.

Inom de stora skogsvårdsområden det här gäller torde emellertid

enligt revisorernas förmenande tinnas trakter, där betning ej förekommer

eller betesgången är så obetydlig, att skogskulturer ändock kunna igångsattas.

Inom områden, där betningen utgör hinder för skogsodling, torde

tragan i vissa fall kunna lösas genom anordnande av provisoriska beten.

Med hansyn till att de förvildade hagmarkerna äro välbelägna och oftast

omtatta högproducerande marker, vilja revisorerna rekommendera, att saneringen

av dessa sker i så snabb takt, som förhållandena medgiva. Vissa haCTmarker

synas i mån av behov böra omföras till rationella beten och andra

till 1 ullgoda skogsbestånd genom inhägnader eller kulturer. Det har nämligen

ofta visat sig, att lövföryngring uppkommit å gamla hagmarker redan

kort tid efter det betning upphört.

Revisorerna, som icke äro övertygade om att gränsdragningen mellan

skogsvardsstyrelsernas och hushållningssällskapens befattningstagande med

hagmarkerna är till fullo klarlagd, anse, att ett organiserat samarbete mellan

dessa bada organ och även med de blivande lantbruksnämnderna bör

komma till stånd.

Även om möjligheterna att erhålla fullgod självföryngring i många fall

torde ha överskattats, har dock denna skötselmetod mångenstädes lett till

goda resultat, varför revisorerna vilja understryka betydelsen av att de skogsvardande

myndigheterna beakta, att inom trakter där föryngrinssbetin«elserna

aro godartade alla möjligheter tillvaratagas för att nå förvngring°nå

naturlig vag. J ö ö r

Vad angår frågan om tillgång på erforderlig arbetskraft bör icke förbises,

att aven under tider, då brist på arbetskraft råder på den öppna marknaden,

en viss »dold» arbetsresor finnes hos bl. a. innehavarna av ofullständiga

jordbruk. Skogsodlingsforetag, som ligga utspridda här och var inom

skogsområdena, borde kunna utgöra lämpliga utfvllnadsarbeten för denna

ortsbefolkning. För utförande av skogssådder o. d. å lättarbetade marker

"J™? a‘ven kunna i storre utsträckning anlitas skolungdom. I händelse av

o orandrat arbetsmarknadsläge kan måhända ifrågasättas, om ej särskilda

åtgärder behova vidtagas for att tillgodose arbetskraftsbehovet för sko^svardande

arbeten — särskilt under den korta tid på våren och försommalen,

da skogsodlingar kunna utföras.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

97

Bristen på arbetskraft gör det nödvändigt att söka utvinna nya effektiva

och arbetsbesparande skogsodlingsmetoder. Möjligheterna att utöka användningen

av maskinell drift vid markberedningar och andra skogsvårdsåtgärder

böra därför tillvaratagas. Inom olika områden pågående försök i förevarande

hänseende böra såvitt möjligt samordnas, varjämte genom samarbete

med exempelvis hushållningssällskap, domänverket, skogsbolag och

vägförvaltningar bör eftersträvas att i möjligaste mån utnyttja befintlig

maskinpark. Revisorerna vilja vidare rekommendera, att redan utexperimenterade

redskap, såsom olika slag av kulturplogar, inköpas i större utsträckning

av skogsvård sstyrelserna och utlånas till de mindre skogsägarna.

I syfte att vid föryngringsarbetena ernå bättre resultat och för att inbespara

arbetskraft och förbilliga arbetena bör även användningen i större

utsträckning av kemiska hjälpmedel inom olika delar av landet utredas.

Revisorerna vilja framhålla angelägenheten av att de skogsvårdande myndigheterna

genom propaganda och upplysning, som riktar sig direkt till

varje enskild skogsägare, bibringa dessa insikt om betydelsen av fullgod

produktion från skogarna. Den individuella undervisning, som sker i samband

med att skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän utföra förrättningar hos de

enskilda skogsägarna, är givetvis mycket betydelsefull. Jämsides härmed

måste dock bedrivas en intensifierad kursverksamhet särskilt inom de län.

där den hittills på grund av ekonomiska eller andra orsaker måst eftersättas.

Det har visat sig, att innehavet av skogsvårdsgårdar möjliggjort en mera

effektiv och planmässig undervisning. Revisorerna vilja därför föreslå, att

åtgärder snarast vidtagas för att underlätta styrelsernas inköp av gårdar och

iståndsättande av tidsenliga undervisningslokaler i de gårdar, som redan

finnas.

Slutligen vilja revisorerna i fråga om prisutjämningsavgifterna erinra om

att i proposition till 1945 års riksdag (nr 255) uttalades, att det i första

hand borde övervägas att disponera desamma för allmänna åtgärder i syfte

att bibehålla eller förkovra skogsnäringarnas produktionsförutsättningar.

Såsom redan tidigare omnämnts ha av hittills influtna medel reserverats

12 miljoner kronor för skogsvårdande ändamål, varjämte vid utgången av

oktober månad 1947 förefunnos dels ett odisponerat belopp av ca 9 miljoner

kronor, dels ock ett belopp av ca 6,5 miljoner kronor, som av Kungl. Maj :t

kan komma att tas i anspråk för särskilda ändamål. Med hänsyn till den

stora eftersläpningen i fråga om restaureringsarbetet inom skogarna finna

revisorerna det synnerligen angeläget, att redan disponibla och i fortsättningen

inflytande medel komma den direkta skogsreproduktionen till godo.

Då prisutjämningsavgifter hädanefter inflyta endast i mindre utsträckning,

vilja revisorerna förorda, att ännu odisponerade medel snarast reserveras

för nu ifrågavarande ändamål. Även om det med nu rådande brist på arbetskraft

icke är möjligt utföra skogsvårdsarbeten i den omfattning, som svarar

mot tillgången av dessa medel, bör vid den tidpunkt, då tillräcklig arbetskraft

åter står till förfogande, återhämtning av den eftersläpande reproduktionsverksamheten

snabbt kunna ske. I avvaktan härpå torde vissa

förberedelser för denna verksamhet kunna vidtagas, exempelvis genom anläggning

av plantskolor och planläggning för maskinanskaffning. Med hänsyn

till angelägenheten av all skogsägarna få större intresse och förståelse

för återuppbyggnadsarbetet, måste också främjandet av skogsundervisningen

genom inköp och iståndsättande av skogsvårdsgårdar anses som eu betydelsefull

förberedande åtgärd.

1 tlåtande bär avgivits av skof/ssli/relsen (Del II, s. 210 212), som kra fukt

understrukit de av revisorerna anförda synpunkterna.

7 Itilunui IHl riksdagens protokoll 19''iH. (i samt. Nr 153.

opaginerad Kontrollera mot PDF

98

Statsutskottets utlåtande nr 153.

Utskottet. I förevarande sammanhang ha revisorerna inledningsvis erinrat

om att det av 1944 års skogsvårdsstyrelseutredning utarbetade normalprogrammet

för den här ifrågavarande verksamheten enligt beslut vid

1946 års riksdag av ekonomiska skäl måst reduceras till 65 procent. Den av

revisorerna lämnade redogörelsen ger emellertid vid handen, att ej ens det

reducerade normalprogrammet kommit till utförande i vad gäller skogsodlingsarbetet.

Den ytterligare fördröjning av återuppbyggnadsarbetet inom

skogarna som orsakas härav är enligt revisorernas mening betänklig, icke

minst då skogsprodukternas vitala betydelse ur nationalekonomisk synpunkt

kommit att i nuvarande läge särskilt accentueras. Med hänsyn härtill ifrågasätta

revisorerna, om det ur det allmännas synpunkt kan anses försvarligt,

att stora arealer skogsmarker under så lång tid som det reducerade

normalprogrammet förutsätter få ligga helt eller delvis outnyttjade, helst

som betydande delar av kalmarkerna och de förvildade hagmarkerna efter

lämplig behandling kunna bli högproducerande.

Av nu anförda skäl äro enligt revisorernas mening särskilda åtgärder för

skogsproduktionens höjande av nöden. Revisorerna understryka sålunda

angelägenheten av att tillräckliga medel ställas till skogsvårdsstyrelsernas

förfogande och ifrågasätta, huruvida ej en förskjutning beträffande arbetsuppgifterna

bör ske såtillvida, att propaganda- och undervisningsverksamheten

får intaga en mera framträdande plats på skogsvårdsstyrelsernas

arbetsprogram än hittills. Revisorerna förutsätta dessutom, att utförandet

av åtgärder på icke reproduktionspliktiga marker understödjes i den utsträckning

som omständigheterna medgiva. Enligt revisorernas mening böra

vidare skogsvårdsstyrelsernas plantskolor avsevärt utvidgas och driften vid

dessa ytterligare mekaniseras. Icke minst måste ansträngningarna inriktas

på anskaffande av fullvärdigt skogsfrö. Revisorerna anse även, att en revision

av ägofredslagens bestämmelser i vissa hänseenden bör övervägas i

syfte att få den bättre anpassad efter praktiska förhållanden.

Med hänsyn till att de förvildade hagmarkerna äro välbelägna och oftast

omfatta högproducerande marker vilja revisorerna rekommendera, att saneringen

av dessa sker i så snabb takt som förhållandena medgiva. Enligt

revisorernas mening gör vidare bristen på arbetskraft det nödvändigt att

söka utvinna nya effektiva och arbetsbesparande skogsodlingsmetoder. Möjligheterna

att utöka användningen av maskinell drift vid markberedningar

och andra skogsvårdsåtgärder anses därför böra tillvaratagas. Användningen

i större utsträckning av kemiska hjälpmedel inom olika delar av landet

bör vidare utredas. Revisorerna föreslå slutligen, under hänvisning till den

stora eftersläpningen i fråga om restaureringsarbetet inom skogarna, att

redan disponibla och i fortsättningen inflytande prisutjämningsavgifter

skola komma den direkta skogsreproduktionen till godo.

De av revisorerna sålunda framförda synpunkterna ha kraftigt understrukits

av skogsstyrelsen. Jämväl utskottet anser sig i allt väsentligt kunna

ansluta sig till vad revisorerna härutinnan anfört och förordat. Icke

minst med hänsyn till skogshanteringens ytterst betydelsefulla roll ur ex
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153

99

portsynpunkt synas i största möjliga utsträckning omedelbara åtgärder

böra vidtagas för skogsvårdens effektivisering och skogsproduktionens höjande.

Vad revisorerna uttalat rörande användningen av ännu ej disponerade

prisutjämningsmedel finner utskottet vara förtjänt av särskild uppmärksamhet.

Utskottet får i detta sammanhang erinra om att den av revisorerna

aktualiserade frågan i viss mån berörts i samband med jordbruksutskottets

behandling av Kungl. Maj :ts i årets statsverksproposition framlagda förslag

om anvisande av bidrag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet för budgetåret

1948/49. Med anledning av Kungl. Maj :ts i propositionen 1948: 34 framlagda

förslag till skogsvårdslag m. in. jämte i ämnet väckta motioner har

jordbruksutskottet i sitt utlåtande nr 10 vidare framhållit, att skogsvårdsstyrelserna

måste utrustas med tillräcklig personal och att erforderliga medel

böra ställas till styrelsernas förfogande, därest en lag sådan som den

föreslagna skall kunna medföra åsyftat resultat.

I likhet med jordbruksutskottet är utskottet av den uppfattningen, att

en effektivisering av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet utgör en förutsättning

för att de åtgärder i skogsbefrämjande syfte, vilka statsmakterna —•

senast genom den nya skogsvårdslagen — velat möjliggöra, skola kunna nå

åsyftat resultat. Utskottet förutsätter därför, att det förut omförmälda normalprogrammet

för den nu behandlade verksamheten kommer till utförande

i så stor omfattning som omständigheterna medgiva.

Utskottet får hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till

känna vad utskottet i det föregående anfört.

32:o) Avlöningsförmåner vid sjukdom beträffande befattningshavare vid

statens krisorgan m. m. Under folkhushållningsdepartementet, § 47, ha revisorerna

behandlat frågan om rätten till sjukförmåner inom krisförvaltningen

(Del I, s. 272—275).

I samband med den senaste löneregleringen för statens tjänstemän ha

även nya avlöningsbestämmelser utfärdats för befattningshavarna inom

krisförvaltningen genom kungörelsen den 30 juni 1947, nr 540. De nya bestämmelserna,

som gälla fr. o. in. den 1 juli 1947, innebära bl. a. att löneförmånerna

vid tjänstledigheter avsevärt förbättrats samt att flertalet befattningshavare

tillerkänts sjukvårdsförmåner och begravningshjälp.

I fråga om löneavdrag vid tjänstledighet skall befattningshavare vid statens

krisorgan tillhöra någon av följande tre avdragsgrupper, nämligen grupp

t för befattningshavare med mindre än 6 anställningsmånader, grupp 2 för

befattningshavare med (i—36 anställningsmånader och grupp 3 för övriga

befattningshavare. Vidare föreskrives att befattningshavare, som vid utgången

av juni 1947 innehar anställning vid krisorgan, skall anses tillhöra

grupp 2, därest han icke på grund av kungörelsen skall tillhöra grupp 3.

1 kungörelsen ha fastställts A- och B-avdrag till belopp för dag i förhål
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Statsutskottets utlåtande nr 153.

lande till månadslönens storlek. Beloppen motsvara i stort sett dem, som

gälla enligt statens allmänna avlöningsreglemente. C-avdraget är lika med

hela avlöningen.

Befattningshavare, som vid tjänstledighetens början tillhör grupp 1, skall

vidkännas C-avdrag. — För befattningshavare, som vid tjänstledighetens

början tillhör grupp 2, utgår vid tjänstledighet på grund av sjukdom lön

med B-avdrag under högst 180 dagar av ett och samma kalenderår eller,

vid sjukdom som fortgår över årsskifte, högst 180 dagar i följd. Därefter

sker C-avdrag. Vid sjukdom föranledd av olycksfall i tjänsten och vissa

andra i statens allmänna avlöningsreglemente närmare angivna orsaker utgår

sjuklönen efter förmånligare grunder. — För befattningshavare, som

vid tjänstledighetens början tillhör grupp 3, utgår vid tjänstledigheter av

olika slag lön efter samma grunder som till ordinarie och extra-ordinarie

tjänstemän. Sålunda utgår vid tjänstledighet på grund av sjukdom -— utom

vid olycksfall i tjänsten in. m. — oavkortad lön under visst antal dagar för

kalenderår och därefter lön med A-avdrag utan någon tidsbegränsning, så

länge anställningen varar. Dagantalet för oavkortad lön är i regel lägst 10

och högst 35 dagar per år.

Beträffande ersättning för kostnader för sjukvård in. in. gäller, att befattningshavare

vid statens krisorgan, som tillhör endera av avdragsgrupperna

2 och 3, äger åtnjuta samma förmåner som enligt statens allmänna

avlöningsreglemente tillkomma extra tjänsteman i motsvarande avdragsgrupp.

Dessa förmåner innebära bl. a., att befattningshavare på statens bekostnad

erhåller läkarvård jämte läkemedel. Även kostnader för specialistvård,

sjukhusvård, bad, massage, elektricitet, hetluft m. m., resor och sjuktransporter

ersättas i viss utsträckning av statsmedel.

Med hänsyn till att befattningshavarna vid statens krisorgan sålunda

fr. o. m. 1 juli 1947 tillerkänts väsentligt ökade förmåner vid inträffande

sjukdomsfall ha revisorerna ansett det vara av intresse att stickprovsvis

undersöka verkningarna härav. Därvid ha revisorerna bl. a. uppmärksammat,

att bestämmelserna i vissa fall leda till konsekvenser, som knappast

torde ha varit förutsedda. Beträffande de av revisorerna särskilt anförda

fallen får utskottet hänvisa till s. 274 i berättelsen.

För krisorganen föreligger icke någon bestämmelse som medför skyldighet

att avfordra anställningssökande intyg om hälsotillstånd. Den under de

senaste åren rådande bristen på arbetskraft torde även ha medfört — framhålla

revisorerna — att i vissa fall anställts befattningshavare, vilka redan

vid anställningen varit behäftade med kroniska sjukdomar. Till jämförelse

med förhållandena inom den civila statsförvaltningen i övrigt kan nämnas,

att enligt kungörelse den 18 juli 1935 (nr 460) ingen må vinna anställning i

befattning, med vilken är förenad pensionsrätt enligt civila tjänstepensionsreglementet

(numera 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente) eller

anställas i syfte att efter viss prövnings- och utbildningstid erhålla sådan

befattning, med mindre han företett läkarintyg angående sitt hälsotillstånd.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 1Ö3.

101

Fr. o. in. den 1 juli 1947 ha krisorganens befattningshavare tillerkänts

ökade förmåner vid sjukdomsfall. De nya bestämmelserna innebära i huvudsak,

att under de tre första åren av anställningstiden sådana förmåner utgå

endast under viss begränsad tid vid varje sjukdomsfall, medan vid sjukdomsfall

för befattningshavare med längre anställningstid (avdragsgrupp 3)

förmånerna utgå utan tidsbegränsning. Det är att märka, att rätten till sjukförmåner

under obegränsad tid inträder automatiskt så snart kvalifikationstiden,

minst 36 anställningsmånader, uppnåtts. Av den ovan lämnade redogörelsen

torde framgå, att detta förhållande i vissa fall lett till icke önskvärda

eller avsedda konsekvenser. Med anledning härav synes det revisorerna

böra övervägas, huruvida icke — förutom anställningstidens längd —

särskilda villkor borde fästas åtminstone vid uppflyttning till avdragsgrupp

3. Revisorerna vilja för sin del förorda att såsom förutsättning för sådan

uppflyttning bör gälla att läkarintyg angående befattningshavares hälsotillstånd

förebringas. — Vad särskilt angår sjukvårdsförmånerna nödgas

revisorerna — med hänsyn till det läge, vari frågan om statstjänstemännens

rätt därtill i avvaktan på den förestående allmänna sjukvårdsreformen befinner

sig — ifrågasätta lämpligheten av att sådana förmåner utsträckts till

nya personalkategorier av betydande storleksordning.

Enligt revisorernas mening kan det ifrågasättas, om icke förenämnda

villkor för uppflyttning till avdragsgrupp 3 borde uppställas även beträffande

vissa kategorier av extra tjänstemän, som avses i statens allmänna avlöningsreglemente.

Frågan är dock här av mindre räckvidd, enär anställningsformen

extra inom statsförvaltningen endast mera undantagsvis är avsedd

att komma till användning efter det nya avlöningsreglementets ikraftträdande.

Slutligen vilja revisorerna framhålla, att de nytillkomna kostnaderna för

sjukvård åt befattningshavare vid statens krisorgan komma att medföra en

belastning av för innevarande budgetår uppförda anslag, vilken icke förutsetts

vid beräkningen av dessa anslag.

Utlåtanden ha avgivits av statens löneniimnd, statens reservförrådsnämnd,

statens krigsförsäkringsnämnd, statens utlänningskommission, statens indust

rikom mission, statens livsmedelskommission, statens handelslcommission,

statens priskontrollnämnd, statens bränslekommission, statens trafikkommission

och överrevisionen för krisförvaltningen (Del II, s. 226—243).

Flertalet av ifrågavarande myndigheter har ansett skäl tala för att åtgärder

vidtagas i den av revisorerna förordade riktningen men samtidigt ifrågasatt,

huruvida icke såsom villkor för uppflyttning redan till avdragsgrupp 2

borde gälla, att läkarintyg angående vederbörandes hälsotillstånd företes.

Utskottet. De av revisorerna gjorda iakttagelserna ge vid handen, att de

ökade förmåner vid sjukdomsfall, vilka fr. o. in. innevarande budgetår tillerkänts

krisorganens befattningshavare, i vissa fall lett till icke önskvärda

eller avsedda konsekvenser. De i ärendet hörda myndigheterna ha också

vitsordat behovet av skärpta bestämmelser i förevarande hänseende. Utskottet

får emellertid i delta sammanhang erinra om att Kungl. Maj :t i propositionen

1948: 129 framlagt förslag angående pensionsreglering för vissa

befattningshavare vid statens krisorgan. Enligt lörslaget skall den befattningshavarna

tillkommande pensionsrätten vara personlig och subsidiär

samt beviljas efter skälighetsprövning. Innan pensionsrätt kan vinnas, har

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Statsutskottets utlåtande nr 153.

den sökande att förete läkarintyg om sitt hälsotillstånd. I propositionen 1948:

148 har Kungl. Maj :t vidare föreslagit riksdagen inrättandet av extra ordinarie

tjänster vid de statliga krisorganen. Därest ifrågavarande båda förslag

bifallas, torde de för krisförvaltningen gällande avlöningsbestämmelserna få

kompletteras i överensstämmelse härmed. Utskottet, som förutsätter att vid

en dylik översyn jämväl de av revisorerna berörda spörsmålen upptagas till

prövning, har vid sådant förhållande velat inskränka sig till att vad i ärendet

förekommit för riksdagen

omförmäla.

83:o) Upplysningsverksamheten rörande folkhushållningsfrågor m. m. Under

folkhushållningsdepartementet, § 49, ha revisorerna behandlat den av

statens upplysningsbyrå bedrivna verksamheten (Del I, s. 284—288).

Den statliga upplysningsverksamheten rörande folkhushållningsfrågor

åvilar i främsta rummet statens upplysningsbyrå, som utgör en fristående

byrå i statens priskontrollnämnd, sorterande direkt under nämndens ordförande.

Byrån bildades hösten 1945 i samband med avvecklingen av statens

informationsstyrelse och handhar den verksamhet, som tidigare upprätthölls

av nämnda styrelses upplysningsavdelning''.

Enligt av revisorerna inhämtade uppgifter uppgår personalen vid statens

upplysningsbyrå för närvarande till sammanlagt nio befattningshavare, biträdespersonalen

inberäknad. Avlöningskostnaderna för nämnda personal

kunna uppskattas till ca 58 000 kronor per år. Någon uppgift angående storleken

av motsvarande omkostnader bär icke kunnat erhållas, då dessa kostnader

ingå i priskontrollnämndens omkostnader.

I fråga om arten och omfattningen av upplysningsbyråns verksamhet har

byrån under hand lämnat revisorerna följande uppgifter.

Upplysningsbyrån bedriver en relativt omfattande upplysningsverksamhet

i form av tillhandahållande av artiklar åt dagspressen. Under år 1946

utsändes till tidningarna sammanlagt ca 280 artiklar i skilda ämnen. Artiklarna,

som ingå som ett led i statlig eller statsunderstödd upplysningsoch

propagandaverksamhet, ställas i vissa fall till förfogande av de olika

myndigheterna och författas i andra fall inom byrån. Genom byråns försorg

erhålla vidare ett stort antal myndigheter, däribland krisorganen, tidningsklipp,

som kunna vara av intresse inom vederbörande myndigheters

verksamhetsområden. Antalet distribuerade klipp utgjorde under år 1946

ca 77 600. Då byrån efter överenskommelse med justititiedeparteinentet disponerar

tryckfrihetsombudens tidningsexemplar, ha prenumerationskostnaderna

kunnat begränsas. Förutom de regelbundet utsända klippen förekomma

sådana, som tillhandahållas myndigheterna på särskild rekvisition. Bland

byråns uppgifter märkes även utgivandet av tidskriften »Från departement

och nämnder». Tidskriften, som utkommer med 24 nummer per år, har

för närvarande en upplaga av ca 9 000 exemplar, varav 2 500 gå till betalande

prenumeranter, huvudsakligen inom näringslivet, och övriga exemplar

s. 103 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 163.

103

till departement, statliga myndigheter, centrala och lokala krisorgan in. fl.

Den innehåller redogörelser för statliga åtgärder, främst på de ekonomiska

och sociala områdena, samt orienterande uppgifter om olika förvaltningsgrenars

organisation och arbetssätt. Därjämte intagas sammanfattningar av

statens offentliga utredningar. Tryckningskostnaderna för ifrågavarande

publikation uppgå till ca 24 000 kronor per år, och i författarhonorar utbetalas

350 å 400 kronor per nummer. De sammanlagda prenumerationsinkomsterna

uppgingo under budgetåret 1946/47 till omkring 17 800 kronor.

Upplysningsbyrån handlägger vidare ärenden angående den s. k. krisannonseringen,

varjämte byrån för statens livsmedelskommissions räkning

distribuerar ransoneringskalendern till hela den svenska pressen. Slutligen

må nämnas att betydelsefulla arbetsuppgifter pålagts byrån i samband med

olika statliga kampanjer. Därvid må särskilt framhållas propagandan för

en bättre deklarationsmoral, upplysningsverksamheten rörande källskatten,

kampanjerna för ökad sparsamhet med trä, för anskaffning av arbetskraft

till vedproduktionen och för fritidshuggning av ved. Byrån bar ävenledes

biträtt vid upplysningsverksamheten i samband med ransoneringen

av elektrisk kraft samt vid propagandan för sparsamhet med papper och

insamling av pappersavfall. På senare tid ha på Kungl. Maj :ts uppdrag

byrån och livsmedelskommissionen gemensamt utarbetat förslag till upplysningsverksamhet

rörande ransoneringarna.

Förutom den upplysningsverksamhet, som sålunda i olika former bedrives

av statens upplysningsbyrå, förekommer sådan verksamhet även inom

de olika kommissionerna. De därmed sammanhängande arbetsuppgifterna

handläggas i vissa fall av kommissionernas tjänstemän vid sidan av övriga

göromål, medan de i andra fall anförtrotts åt särskilda pressombudsmän

eller pressavdelningar. Revisorerna ha under hand från en del kommissioner

inhämtat vissa uppgifter i angivna hänseende, beträffande vilka utskottet

torde få hänvisa till s. 286 och 287 i berättelsen.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Av vad ovan anförts framgår, att den statliga upplysningsverksamheten

i frågor sammanhängande med folkhushållningen bedrives dels genom statens

upplysningsbyrå, dels ock direkt av vederbörande kommissioner och

nämnder. För denna verksamhet sysselsättes en betydande personalstyrka.

Enligt vad revisorerna ansett sig kunna konstatera synes gränsdragningen

mellan upplysningsbyråns och de olika krisorganens funktioner i detta hänseende

icke vara till fullo klarlagd. Såsom exempel härpå må anföras, att

samtidigt som upplysningsbyrån tillhandahåller pressklipp en del kommissioner

bedriva egen klippverksamhet. Samma förhållande torde gälla i fråga

om annonser. Samarbetet i fråga om den direkta pressinformationen synes

i de flesta fall inskränka sig till att byrån distribuerar av de olika krisorganen

tillhandahållna artiklar och kommunikéer. Någon nämnvärd författarverksamhet

för kommissionernas räkning torde knappast äga rum

inom upplysningsbyrån, enär man inom kommissionerna anser, alt sådan

verksamhet hör handhavas endast av personer, som genom sitt arbete hos

kommissionerna besitta erforderliga specialkunskaper. Den nuvarande ordningen

medför otvivelaktigt dubbelarbete inom vissa områden, samtidigt

som det torde kunna konstateras, all de olika kommissionerna i mycket

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Statsutskottets utlåtande nr 1-53.

varierande grad tillgodogöra sig den verksamhet, som utövas av upplysningsbyrån.

Enligt revisorernas förmenande kunna de nuvarande förhållandena

på hithörande område icke betecknas som ändamålsenliga. Besparingar

— genom inskränkning av upplysningsbyråns eller de olika krisorganens

verksamhet — böra stå att vinna genom att klara riktlinjer uppdragas

i fråga om handhavandet av den statliga upplysningsverksamheten

i folkhushållningsfrågor in. m.

Det torde i detta sammanhang böra framhållas, att kommissionernas egen

upplysningsverksamhet, som är av grundläggande betydelse, icke torde kunna

avvecklas förr än vederbörande kommissioner upphöra. Det kan vidare

ifrågasättas, huruvida en så omfattande pressklipptjänst som den f. n. av

upplysningsbyrån bedrivna är erforderlig eller om den icke skulle kunna

i hög grad inskränkas och bedrivas exempelvis på sätt som tillämpas inom

livsmedelskommissionen.

Vad slutligen angår distributionen av artiklar till pressen, torde denna —

på sätt redan sker inom vissa kommissioner — kunna, i den mån den icke

äger rum genom Tidningarnas Telegrambyrå, omhänderhavas av de olika

kommissionernas press- och upplysningsorgan, vilka såsom tidigare framhållits

torde komma att bestå, tills kommissionerna avvecklas.

Revisorerna vilja med hänsyn till det ovan anförda förorda att — därest

upplysningsverksamhet alltjämt kommer att vara erforderlig i mera betydande

omfattning — en översyn av den nuvarande formen för bedrivandet

av densamma kommer till stånd.

Utlåtanden ha avgivits av statens utlänningskommission, statens industrikommission,

statens livsmedelskommission, statens handelskommission, statens

priskontrollnämnd, statens bränslekommission, statens trafikkommission

och överrevisionen för kris förvaltningen (Del II, s. 230—244). Ifrågavarande

myndigheter ha i allmänhet intet att erinra mot att en översyn

av organisationen för upplysningsverksamheten kommer till stånd, varvid

dock i ett stort antal utlåtanden understrukits betydelsen av den information

och verksamhet i övrigt som bedrives av statens upplysningsbyrå.

Utskottet. På av revisorerna anförda skäl finner utskottet behov föreligga

av en översyn av det sätt, på vilket den statliga upplysningsverksamheten

rörande folkhushållningsfrågor in. in. bedrives. Syftet bör därvid vara att

i största möjliga utsträckning söka få till stånd en förenkling och rationalisering

av nu tillämpade arbetsformer. Särskild uppmärksamhet synes böra

ägnas spörsmålet, i vad mån den ifrågavarande verksamheten kan koncentreras

till en enda myndighet. Skulle så icke vara möjligt, torde för

undvikande av dubbelarbete gränsdragningen mellan upplysningsbyråns och

de olika krisorganens uppgifter i nu berörda avseenden böra i högre grad

än vad f. n. är fallet klarläggas och preciseras.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må i skrivelse till Kung], Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville föranstalta om en översyn av formerna

för i det föregående omförmäld upplysningsverksamhet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

105

54 :o> Befattningshavare vid vissa av staten övertagna familjepensionskassor.

Under pensionsväsendet, § 50, ha revisorerna behandlat frågan om

den vid vissa pensionskassor tidigare tjänstgörande personalen (Del I, s. 289

—291).

Under § 41 i sin berättelse ha riksdagens år 1943 församlade revisorer

erinrat om att det vid de överenskommelser, som träffats om statens övertagande

av civilstatens änke- och pupillkassa samt prästerskapets änke- och

pupillkassa, förutsatts, att kassornas ordinarie befattningshavare skulle, i

den mån så läte sig göra, beredas sysselsättning i statstjänst. Av verkställd

utredning hade emellertid framgått, att det vid denna tidpunkt alltjämt återstode

ett flertal befattningshavare, som icke tagits i anspråk för dylik tjänst.

Det vore, enligt revisorernas uttalande, ägnat att väcka förvåning att dessa

tjänstemän — för vilka de sammanlagda årliga avlöningsförmånerna uppginge

till i runt tal 64 000 kronor — icke på något sätt kunnat utnyttjas

inom statsförvaltningen, där i synnerhet under senare tider stor personalbrist

på olika håll varit rådande. — Det sammanlagda antalet av nu ifrågavarande

befattningshavare utgjorde åtta, varav från civilstatens änke- och

pupillkassa en revisor och bokhållare och två kanslibiträden samt från prästerskapets

änke- och pupillkassa en direktör, en revisor, en registrator, en

maskinbokförare och en expeditionsvakt.

1944 års riksdag framhöll vid sin behandling av förevarande av revisorerna

uppmärksammade fråga att det finge betecknas såsom anmärkningsvärt,

att ännu ett flertal befattningshavare från av staten övertagna pensionskassor

icke tagits i anspråk genom sysselsättning i statstjänst. Av dessa befattningshavare

befunne sig flertalet i sådan ålder, att de mycket väl kunde

utnyttjas i statens tjänst, och möjlighet att bereda dessa sysselsättning torde

otvivelaktigt ha förelegat, ej minst med hänsyn till det ökade behov av arbetskraft,

som särskilt inom krisorganen gjort sig gällande. På grund av det

anförda anhöll riksdagen att Kungl. Maj :t ville låta taga under övervägande

frågan om beredande av statsanställning åt den icke sysselsatta ordinarie

personalen vid förutvarande civilstatens samt prästerskapets änke- och pupillkassor.

Av de från ifrågavarande pensionskassor övertagna befattningshavarna

återstå, enligt vad revisorerna inhämtat, för närvarande sju, vilka icke erhållit

statsanställning. Dessa befattningshavare äro från civilstatens änkeoch

pupillkassa två kanslibiträden (födda resp. 1892 och 1900) och en expeditionsvakt

(f. 1882) samt från prästerskapets änke- och pupillkassa en direktör

(f. 1894), eu registrator (f. 1904), en maskinbokförare (f. 1907) och

en expeditionsvakt (f. 1908). Enligt under hand från statskontoret inhämtad

uppgift uppgå de sammanlagda avlöningsförmånerna för nu ifrågavarande

personal till i runt tal 49 000 kronor per år.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Sedan frågan om sysselsättning i statstjänst av vissa från civilstatens samt

prästerskapets änke- och pupillkassor övertagna ordinarie befattningshavare

år 1943 uppmärksammades av riksdagens revisorer, har nu förflutit eu tid

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Statsutskottets utlåtande nr 153.

av fyra år. Såsom av redogörelsen framgår, har statsanställning hittills icke

beretts någon av befattningshavarna i fråga. Revisorerna kunna icke finna

annat än att, såsom statskontoret i sitt tidigare berörda yttrande i förenämnda

fråga framhållit, möjlighet borde ha förefunnits och alltjämt bör

finnas att — om icke i statskontoret så dock inom statsförvaltningen i övrigt

—■ bereda befattningshavarna lämplig sysselsättning.

Revisorerna ha härigenom velat ånyo fästa riksdagens uppmärksamhet

vid frågan.

Utskottet. Då frågan om sysselsättning i statstjänst av vissa från civilstatens

samt prästerskapets änke- och pupillkassor övertagna ordinarie befattningshavare

nu ånyo aktualiserats, får utskottet kraftigt understryka

vad revisorerna härutinnan anfört. Utskottet är sålunda av den uppfattningen

att, i den mån förutsättningar härför föreligga, åtgärder snarast böra

vidtagas i syfte att bereda vederbörande befattningshavare lämplig anställning

inom statsförvaltningen. Under åberopande härav får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till

känna vad utskottet ovan anfört.

35 :o) Domänverkets anläggningsverksamhet. Under de affärsdrivande verken,

§ 52, ha revisorerna behandlat frågan om domänverkets anläggningsverksamhet

(Del I, s. 295—298).

Revisorerna redogöra inledningsvis för vissa förhållanden som sammanhänga

med redovisningen av och rörelsen å den år 1911 inrättade domänfonden.

I anslutning härtill erinra revisorerna om att fr. o. m. budgetåren

1945/46 resp. 1946/47 för inköp och uppförande av tjänstebostäder och

kontorsbyggnader vid domänverket särskilda investeringsanslag anvisats å

kapitalbudgeten. Ifrågavarande kostnader skola dock, utom i den del de

avse markförvärv, avskrivas med driftmedel, d. v. s. omedelbart påföras

domänfonden såsom driftkostnader.

Domänverkets övriga anläggningskostnader redovisas däremot icke över

särskilda investeringsanslag utan finansieras alltjämt vid sidan av budgeten

genom driftmedel. Nämnda kostnader underställas sålunda icke riksdagens

prövning; de upptagas allenast i domänverkets årliga förvaltningsförslag

(generalförslag för driftkostnader), om vilka Kungl. Maj :t fattar

beslut. Någon mera ingående detalj granskning av de enskilda arbetsföretagen

synes dock, enligt vad revisorerna framhålla, icke ske, innan vederbörande

driftkostnadsslater fastställas. De i dessa stater uppförda posterna

äro heller icke att betrakta såsom anslag i sedvanlig bemärkelse utan ange

allenast i grova drag den allmänna ramen för verksamheten.

Revisorerna ha funnit det vara av intresse att i detta sammanhang återgiva

vissa uppgifter angående omfattningen av den genom drivmedel finansierade

anläggningsverksamheten inom domänverket. Av huvudboken

för år 1946 framgår sålunda att domänverket — vid sidan av det över

kapitalbudgeten anvisade anslaget för tjänstebostäder — av driftmedel tagit

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 1,53.

107

i anspråk 106 200 kronor för nybyggnad av dylika bostäder, varjämte såsom

kostnader för uppförande av övriga byggnader å skogsdomänerna redovisas

379 000 kronor. Kostnaderna för underhåll av nämnda anläggningar

upptagas i samma huvudbok till 358 000 resp. 472 000 kronor. Vidare

må nämnas, att kostnaderna för nybyggnad av skogsjordbruk under år 1946

uppgingo till 1,3 miljoner kronor och för nybyggnad av kronotorp enligt

kungörelsen 1943:532 till 1,9 miljoner kronor, medan motsvarande underhållskostnader

i huvudboken redovisas med 1,4 miljoner resp. 664 000

kronor. Vad kostnaderna för byggnadsarbeten å jordbruksdomänerna i sin

tur beträffar, beröras dessa över huvud taget, icke i förvaltningsförslagen

men torde motsvaras av en särskild post, kallad »kostnader för jordbruksdomänerna,

vilka utbetalas centralt genom domänstyrelsen». Ifrågavarande

nybyggnadskostnader redovisas i domänverkets huvudbok för år 1946

med 2,2 miljoner kronor, medan motsvarande underhållskostnader uppgå

till 456 000 kronor. Slutligen kan nämnas att av medel under förnyelsefonden

för återväxtkostnader, från vilken skola bestridas kostnaderna för

betesvallsanläggningar, dikning, nyanläggning av vägar, skogsodling samt

hägnad, skogsskydd och plantskogsvård, för nybyggnad av vägar under år

1946 tagits i anspråk 3,6 miljoner kronor, medan underhållskostnaderna

för motsvarande ändamål redovisas med 1,6 miljoner kronor. Kostnaderna

för skogsodling in. in. upptagas till 1,9 miljoner kronor samt för hägnad,

skogsskydd och plantskogsvård till 304 000 kronor.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Domänverkets kostnader för anläggningsarbeten av olika slag uppgå, såsom

av den lämnade redogörelsen framgår, till synnerligen avsevärda belopp.

Revisorerna ha särskilt uppmärksammat, att domänverket inom sitt förvaltningsområde

kunnat i betydande utsträckning vidtaga sådana åtgärder, vilka

av övriga skogsvårdande myndigheter måst eftersättas i huvudsak på

grund av bristen på arbetskraft. Det nu sagda gäller i motsvarande män nybyggnaden

av vägar. Domänverkets ifrågavarande utgifter redovisas till

övervägande del såsom driftkostnader och äro sålunda undantagna riksdagens

prövning. Omfattningen av de enskilda arbetsföretagen synes ej heller

göras till föremål för någon mera ingående detalj granskning i samband

med Kungl. Maj :ts fastställande av domänverkets driftkostnadsstat. Revisorerna

vilja med anledning härav såsom sin mening uttala, att den här avsedda

anläggningsverksamheten i högre grad än f. n. är fallet torde böra

samordnas med den centralt dirigerade offentliga investeringspolitiken.

Frågan om i vilken grad detalj avgörandet beträffande domänverkets

anläggningsverksamhet skall ligga hos statsmakterna — bortsett från den

speciella kontroll som utövas genom byggnadstillstånd, materiellilldelning

och anvisning av arbetskraft — har under nuvarande ekonomiska läge ytterligare

accentuerats. Den i juni månad innevarande år genomförda investeringsbegränsningen

avsåg endast ett utnyttjande av statsmakternas möjligheter

att reglera den över riksstaten beslutade anläggnings- och anskaffningsvolymen

och inskränkte sig sålunda för domänverkets vidkommande

till de båda investeringsanslagen för tjänstebostäder och kontorsbyggnader.

Fä grund av frågans komplicerade natur torde det icke utan närmare

utredning vara möjligt att bedöma, i vad mån den här avsedda verksamheten

bör redovisas över särskilda investeringsanslag eller såsom bil
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Statsutskottets utlåtande nr 1-53.

tills — inom domänfonden. Även om vissa skäl skulle befinnas tala för

det sistnämnda alternativet, bör dock enligt revisorernas uppfattning _

icke minst med hänsyn till de betydande kapitalinvesteringar det här gäller

— riksdagen i någon form beredas tillfälle att taga ställning till anläggningsverksamhelens

omfattning och närmare karaktär. Probiemet får

jämväl anses innebära en avvägningsfråga, i huru hög grad Kungl. Maj :t

skall utnyttja sin befogenhet att dirigera anläggnings- och anskaffningsverksamheten

inom det område som lyder under domänstyrelsens förvaltning.

Revisorerna vilja slutligen såsom sin mening uttala," att i nu berörda

sammanhang frågan om en anpassning av domänverkets förnyelsefond

lör återväxtkoslnader till det efter krigs- och efterkrigsårens forcerade avverkningar

uppkomna läget ävenledes torde böra upptagas till prövning.

Utlåtanden ha avgivits av riksräkenskapsverket och domcinstijrelsen (Del

II, s. 240 255).

Riksräkenskapsverket tillstyrker den av revisorerna ifrågasatta utredningen

och har därutöver anfört följande.

En icke oväsentlig förbättring i den av revisorerna åsyftade riktningen

torde emellertid omedelbart kunna ernås genom att å domänverkets driftkostnadsstat

redovisade utgifter för anläggningsarbeten icke såsom nu sker

inkluderas i posten »egentliga förvaltningskostnader» för statens skogsförvaltning

respektive i posten »övriga med förvaltningen av jordbruksdomänerna

förenade kostnader» utan i stället redovisas särskilt för sig samt härvid

uppdelas på de olika slag av anläggningsarbeten, som komina i fråga.

Riksräkenskapsverket förordar, att en sådan omläggning av domänverkets

driftkostnadsstat genomföres från och med år 1949. Riksräkenskapsverket

får vidare föreslå, att samtidigt beträffande utgifterna för de ändamål som

avses med domänverkets förnyelsefond för återväxtkostnader, vidtages den

ändringen, att ramen för dessa utgifter årligen fastställes av Kungl. Maj :t.

Domänstyrelsen har sammanfattningsvis uttalat följande.

Kostnaderna för uppförande av nya byggnader äro väsentligt lägre än

vad de av revisorerna anförda kostnadssummorna för nybyggnader angiva,

och de nya hus, som uppföras, ha karaktären av ersättningsbyggnader. Kostnaderna

för utförande av skogsvägar amorteras merendels förhållandevis

snabbt. Vidare äro såväl omsorgen om byggnadsbeståndet vid skogsjordbruk

och kronotorp som utförandet av skogsvägar nödvändiga förutsättningar

för att över huvud taget uthålligt skogsbruk och rationell skogsvård skall

kunna bedrivas å statens skogar. Verksamheten härför är därför alt betrakta

som ren driftåtgärd, som skall bekostas av driftmedel. Jämväl omsorgen

om byggnadsbeståndet på kronodomänerna tillhör de normala och

ofrånkomliga driftåtgärderna inom domänverkets verksamhetsområde.

Anledning synes därför icke föreligga att från sitt intima sammanhang

med driften skilja ut husbyggnader och väganläggningar för att behandla

dem såsom fristående investeringsobjekt. Genomförande av en sådan ordning

skulle medföra omgång och försätta styrelsen i ovisshet för avsevärd

tid om medelstillgången för planerade brådskande åtgärder på ifrågavarande

områden av förvaltningen samt över huvud taget allvarligt "försvåra

domänverkets förvaltande uppgift. Den frihet, som domänverket äger att

vidtaga erforderliga förvaltningsåtgärder inom den ram, som Kungl." Maj :t

i samband med prövningen av de årliga generalförslagen bestämmer, är av

största värde för vinnande av ett gott resultat av förvaltningen icke minst

med hänsyn till att domänverket har att utöva sin huvudsakliga verksam
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153. 109

het i konkurrens med enskild förvaltningsverksamhet beträffande skog och

jordbruksegendoinar.

Utskottet. I jordbruksutskottets av 1942 års riksdag godkända utlåtande nr

18 framhölls i samband med frågan om en utökning av domänverkets rörliga

kredit hos riksgäldskontoret, att domänverkets kostnader för anläggningar

framdeles icke i strid mot gällande budgetordning borde redovisas

såsom driftkostnader. Den av revisorerna lämnade redogörelsen ger

emellertid vid handen, att av domänverket alltjämt bedrives en synnerligen

omfattande anläggningsverksamhet, vilken icke kan sägas stå i omedelbart

samband med själva virkesrörelsen men det oaktat finansieras genom anlitande

av driftmedel. Utskottet har därvid särskilt uppmärksammat de betydande

kostnader som år 1946 nedlagts på nybyggnad och underhåll av

vägar. I likhet med revisorerna är utskottet av den uppfattningen, att den

här avsedda anläggningsverksamheten i högre grad än vad f. n. är fallet

torde böra samordnas med den centralt dirigerade offentliga investeringspolitiken.

Icke minst i dagens ekonomiska läge framträder behovet av en

dylik samordning med ökad styrka.

Revisorerna anse, att riksdagen i någon form bör beredas tillfälle afl taga

ställning till omfattningen och den närmare karaktären av domänverkets anläggningsverksamhet,

och ha i anslutning härtill föreslagit, att den berörda

frågan göres till föremål för särskild utredning. Denna ståndpunkt kan avutskottet

biträdas. Utskottet förutsätter emellertid att sådana former för

riksdagens kontroll över ifrågavarande kapitalinvesteringar kunna fastställas,

att domänstyrelsens rörelsefrihet såsom affärsdrivande verk icke onödigt

beskäres. Enligt utskottets mening kan i detta sammanhang jämväl tagas

under övervägande, huruvida icke för domänverket — såsom fallet är

beträffande andra affärsdrivande verk — lämpligen borde tillsättas särskilda

överrevisorer.

I avvaktan på resultatet av en dylik utredning torde redan nu vissa åtgärder

kunna vidtagas för att tillgodose de av revisorerna uttalade önskemålen.

Enligt utskottets mening bör sålunda, på sätt riksräkenskapsverket föreslagit,

å domänverkets driftkostnadsstat redovisade utgifter för anläggningsarbeten

icke såsom nu sker inkluderas i posten »egentliga förvaltningskostnader»

för statens skogsförvaltning respektive i posten »övriga med förvaltningen

av jordbruksdomänerna förenade kostnader» utan i stället redovisas

särskilt för sig samt härvid uppdelas på de olika slag av anläggningsarbeten

som komma i fråga. Beträffande utgifterna för de ändamål, som avses

med domänverkets förnyelsefond för återväxtkostnader, synes samtidigt

böra övervägas den ändringen, att ramen för dessa utgifter årligen fastställes

av Kungl. Maj :t.

Under åberopande härav får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville taga under övervägande åtgärder i det av

utskottet angivna syftet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Statsutskottets utlåtande ur lö3.

36 :o) Förvaltningen av vissa kronoegendomar. Under de affärsdrivande

verken, § 53, ha revisorerna framställt erinringar mot förvaltningen av vissa

kronoegendomar (Del I, s. 298—302).

Revisorerna, vilka avlagt besök vid Olof sfors kronoegendom å Bjurfors

kronopark i Västmanlands län, ha därvid kunnat konstatera, att densamma

i flera hänseenden befinner sig i bristfälligt skick. Eu rationell förvaltning

av egendomen har emellertid enligt vad revisorerna framhålla i hög

grad försvårats av den ovisshet, som enligt en av revisorerna å s. 299 lämnad

redogörelse under en längre tid varit rådande beträffande egendomens

framtida användning. Enligt vad revisorerna inhämtat ha liknande förhållanden

förekommit beträffande ett flertal andra kronoegendomar. I fråga

om de konkreta exempel som av revisorerna i detta sammanhang lämnas

torde få hänvisas till s. 300 och 301 i berättelsen.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

De iakttagelser, som revisorerna gjort vid sitt besök vid Olof sfors kronoegendom,

ge vid handen att egendomen i vissa delar befinner sig i ett synnerligen

bristfälligt skick. Detta gäller såväl i fråga om hävden av den

åkerjord, som icke är utarrenderad, som framför allt beträffande byggnadsbeståndet.

Att egendomens byggnader förfallit under loppet av relativt kort

tid torde huvudsakligen vara beroende på bristande tillsyn. Revisorerna

kunna icke undgå att finna dessa förhållanden anmärkningsvärda. Iordningställandet

av byggnaderna torde med det förfall, i vilket de f. n. befinna sig,

kräva avsevärda belopp. Det må i detta sammanhang erinras om att riksdagens

år 1937 församlade revisorer under hänvisning till vissa då gjorda

iakttagelser framhöllo vikten av att byggnaderna å kronans arrendegårdar

försattes och höllos i fullgott skick. Ifrågasättas kan enligt revisorernas

mening, om icke den direkta tillsynen över sådana jordbruksegendomar,

vilka på grund av sin belägenhet icke kunna effektivt övervakas av domänintendent,

borde kunna i större utsträckning åläggas vederbörande revirförvaltare.

Bortsett från det nu sagda torde egendomens bristfälliga tillstånd till väsentlig

del få tillskrivas den omständigheten att frågan om dess framtida

användning sedan en längre tid varit svävande. Under den 5-åriga arrendetid,

som utgick den 14 mars 1947, har såsom en följd härav såväl brukning

som byggnadsunderhåll blivit eftersatt. Även för den för förvaltningen ansvariga

myndigheten torde förhållandet ha inverkat hämmande när det

gällt att taga ställning till frågan om erforderliga underhålls- och upprustningsåtgärder,

eftersom värdet av sådana åtgärder under förutsättning av

egendomens användning för annat ändamål kunnat synas diskutabelt.

De nu anförda missförhållandena utgöra ingalunda någon isolerad företeelse.

Såsom av verkställd undersökning framgått har beträffande ytterligare

ett antal kronoegendomar förekommit, att frågan om deras framtida

användning för annat ändamål hållits öppen under en längre tid, något som

självfallet varit till nackdel för egendomarnas förvaltning. Mången gång

måste sådan egendom i avvaktan på definitivt besked rörande dess användning

utarrenderas interimistiskt år efter år till förfång för dess behöriga

skötsel. Det torde även ligga nära till hands, att från den förvaltande myndighetens

sida beslut i fråga om eljest erforderliga byggnads- och underhallsai

beten undanskjutas inför ovissheten huruvida sådana arbeten kunna

lända till nytta i händelse av egendomens användning för annat ändamål.

För arrendatorerna är ett dylikt tillstånd ägnat att medföra otrygghet, liksom

det i många fall bidrager till att brukning och underhåll eftersättas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 153.

111

Revisorerna, som finna de här berörda förhållandena otillfredsställande,

vilja fördenskull framhålla nödvändigheten av att, då fråga väckes om överlåtelse

av kronoegendom till annan myndighets eller institutions förvaltning,

definitivt beslut i frågan fattas utan onödig tidsspillan och i varje fall

inom sådan tid, att egendomen icke på grund av ovisshet inför innebörden

av ett väntat beslut utsättes för bristande underhåll och tillsyn.

Utlåtande har avgivits av domänstyrelsen (Del II, s. 255—259), som understryker

önskvärdheten av att eventuella beslut om överförande av kronoegendom

från en myndighet till en annan meddelas så skyndsamt som

möjligt. Emellertid är det enligt styrelsens mening uppenbart, att så länge

en egendom står under viss myndighets förvaltning denna myndighet är

skyldig tillse, att intill dess slutligt besked lämnas egendomen icke vanhävdas.

Att domänstyrelsen icke tidigare erhållit rapport om den bristande hävden

vid egendomen torde, framhåller styrelsen vidare, i någon mån kunna

förklaras därav att ombyte av domänintendent ägde rum den 1 april 1945

och att det måste taga åtskillig tid i anspråk innan den nye domänintendenten

kunnat besöka samtliga omkring 300 gårdar inom distriktet. Styrelsen

erinrar slutligen om att i en av statens sakrevision den 13 maj 1946

överlämnad promemoria ifrågasatts lämpligheten av att använda revirförvaltare

till domänintendenter.

Utskottet. De av revisorerna påtalade förhållandena vid Olof sfors kronoegendom

finner utskottet anmärkningsvärda. Jämväl förvaltningen av vissa

andra kronoegendomar torde, av den under förevarande paragraf lämnade

redogörelsen att döma, få betraktas såsom mindre rationell.

Revisorerna ha ifrågasatt om icke den direkta tillsynen över sådana jordbruksegendomar,

vilka på grund av sin belägenhet icke kunna övervakas av

domänintendent, borde kunna i större utsträckning åläggas vederbörande

revirförvaltare. Av domänstyrelsens utlåtande framgår, att statens sakrevision

ifrågasatt lämpligheten härav. Jämväl utskottet hyser en viss tvekan

på denna punkt. Domänstyrelsens utlåtande ger emellertid vid handen, att

styrelsen har sin uppmärksamhet riktad på de av revisorerna påtalade förhållandena.

Utskottet, som förutsätter att domänstyrelsen allvarligt bemödar

sig om att finna ändamålsenliga former för den i nu behandlade avseende

erforderliga kontrollen, har med anledning härav velat inskränka

sig till att vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

37:o) Allmänt uttalande. I sitt utlåtande nr 42, vilket av riksdagen godkänts,

har utskottet funnit sig böra tillstyrka ett av 1947 års revisionsutredning

framlagt förslag att riksdagen i anledning av revisorernas berättelse,

i den mån densamma föranlett skrivelse till Kungl. Maj :t, även måtte

anhålla att Kungl. Maj :t ville till nästa riksdag lämna meddelande angående

de åtgärder, som vidtagits på grund av sådan skrivelse. Utskottet, som

anser att det för bedömande av effekten av revisorernas arbete vore av stort

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Statsutskottets utlåtande nr 153.

värde om riksdagen i nu berörda avseende finge tillgång till en speciell, mera

överskådlig och mera ingående redogörelse än de summariska uppgifter

som varje år återfinnas i vederbörande bilagor till justitieombudsmannens

ämbetsberättelse, får under åberopande av vad sålunda anförts hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t, i den mån revisorernas berättelse föranlett

skrivelse till Kungl. Maj :t, ville i fortsättningen lämna riksdagen

en särskild redogörelse för de åtgärder, som vidtagits

i anledning av sådan skrivelse.

158 :o) Övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält och

erinrat har utskottet funnit hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse

eller vara av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat eller ej vara av

den vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon riksdagens

åtgärd bort av förhållandena föranledas, eller icke hava varit av

beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande, vilket utskottet

velat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den It juni 1948.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Karl Andersson,

Gustaf Karlsson, Mannerskantz, Heiding, Gustaf Iwar Anderson,

fröken Andersson, herrar Berling, Näsström, Ivar Persson och Ohlon; samt

från andra kammaren: herrar Eriksson i Stockholm, Malmborg i Skövde,

Andersson i Malmö, Rubbestad, Mårtensson, Pettersson i Dahl, Boman i

Kieryd, Åkerström, Hoppe, Petterson i Degerfors, Severin i Stockholm och

Birke.

487856. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1948.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1948:332 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande a1 i texten