Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående en järnvägsförbindelse mellan Ljusdal och norska gränsen.

1948-06-26 · 17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1948:227, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående en järnvägsförbindelse mellan Ljusdal och norska gränsen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 227.

1

Nr 227.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående en järnvägsförbindelse

mellan Ljusdal och norska gränsen.

(4:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herr C. E. Eriksson m. fl. (I: 55) och den andra inom andra kammaren av

herr Severin i Gävle m. fl. (II: 97), har hemställts, att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära en ingående utredning jämte

det förslag, vartill utredningen må föranleda, i fråga om järnvägsförbindelse

mellan Ljusdal och norska gränsen.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,

får utskottet hänvisa till motionen I: 55.

Över motionerna ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,

länsstyrelserna i Gävleborgs och Jämtlands län samt järnvägsstyrelsen

avgivit yttranden, vilka fogas såsom bilagor till utskottets förevarande utlåtande

(Bilaga A, B och C).

Utskottet. Förevarande järnvägsprojekt har, såsom av motionen 1:55

närmare framgår, genom ortsintressenternas försorg gjorts till föremål för

en preliminär utredning, varvid bland annat frågan om anläggningskostnaderna

behandlats. Enligt denna utredning skulle kostnaderna för sträckan

Ljusdal—Sveg komma att uppgå till omkring 20 miljoner kronor, medan

kostnaderna för sträckan Hede—norska gränsen beräknats till omkring

16 miljoner kronor. För hela projektet skulle sålunda erfordras en

kapitalinvestering på tillhopa 36 miljoner kronor. Motionärerna framhålla

emellertid, att de angivna beloppen måste anses ligga något i underkant.

Med hänsyn bland annat till att de ifrågavarande beräkningarna hänföra

sig till 1946 års prisnivå uppskattar järnvägsstyrelsen för sin del kostnaderna

för projektets realiserande till minst 40 miljoner kronor.

Förutom nu berörda tekniska utredning ha vederbörande intressenter

även latit verkställa vissa trafik- och driftekonomiska undersökningar rörande

den projekterade järnvägen. Dessa undersökningar ge vid handen,

att för företaget i fråga måste beräknas ett årligt driftunderskott på närmare

1,2 miljon kronor eller, enligt ett något gynnsammare alternativ, på

i runt tal 730 000 kronor. Med utgångspunkt från dessa siffror, vilka visa

att någon förräntning av den erforderliga kapitalinvesteringen icke är att

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1948. (> sand. Nr 227—228.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 227.

påräkna, har järnvägsstyrelsen hemställt, att förevarande motioner måtte

av utskottet avstyrkas.

Enligt utskottets mening synas emellertid på det ifrågavarande projektet

böra anläggas även andra och vidare synpunkter än enbart de strikt järnvägsekonomiska.

I detta sammanhang vill utskottet särskilt fästa uppmärksamheten

vid den omständigheten, att Härjedalen i kommunikationshänseende

måste anses utgöra en av de mest eftersatta delarna av vårt

land. Visserligen ha efter inlandsbanans tillkomst förhållandena härutinnan

förbättrats, men bristen på en genomgående öst-västlig järnvägslinje,

som kunde förbinda landskapet med såväl Östersjön som Atlanten,

gör sig alltjämt starkt kännbar. Även vägnätet är föga utbyggt. Befintliga

vägar äro därtill i stor utsträckning av dålig beskaffenhet, vilket kunnat

konstateras av utskottet, som med anledning av de motionsvis framförda

yrkandena avlagt besök i de ifrågavarande trakterna. Vad nu sagts angående

Härjedalen äger tillämplighet även på förhållandena i västra Hälsingland.

Det tillstånd vari kommunikationsväsendet befinner sig torde vara en av

anledningarna till den efterblivenhet som i olika avseenden utmärker näringslivet

i de nyssnämnda områdena. Såsom en följd härav har särskilt

under senare år en relativt sett mycket omfattande nettoutflyttning ägt

rum från de församlingar som skulle komma att beröras av det projekterade

järnvägsföretaget. En undersökning av de flyttades åldersfördelning

har visat, såsom framgår av motionen I: 55, att av 1946 års omflyttningsöverskott

utgjorde antalet personer i åldern 15—34 år 60 procent, medan

antalet personer under respektive över anförda ålderstal uppgick till 20 procent

av vardera gruppen. Icke minst ur allmänt sociala synpunkter måste

enligt utskottets mening denna utveckling anses innebära stora olägenheter.

Av såväl motionärerna som länsstyrelserna i Jämtlands och Gävleborgs

län har framhållits, att starka skäl föreligga för antagandet att ett förverkligande

av de ifrågavarande järnvägsplanerna måste tillmätas utomordentlig

betydelse för näringslivets tillväxt och differentiering inom de berörda

trakterna. För egen del vill utskottet i detta sammanhang särskilt erinra

om att den utan all jämförelse viktigaste näringskällan utgöres av skogen.

Såsom utskottet varit i tillfälle att konstatera, måste emellertid skogsvården

i dessa trakter anses vara behäftad med avsevärda brister. I särskild

grad gäller detta förbättrings- och återväxtåtgärder. Därest den projekterade

järnvägen komme till stånd, synas emellertid förutsättningarna för

restaureringsarbetet i skogarna väsentligen förbättras. Därigenom skulle

jämväl möjligheter skapas för transport av sådant virke, som icke kan flottas

men på sistone vunnit ökad användning såsom råvara icke endast för

möbel- och skidtillverkning utan även inom den kemisk-tekniska industrien.

Framhållas må dessutom, att i de ifrågavarande trakterna finnas stora

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 227.

3

skogsområden, vilkas avfallsprodukter på grund av bristen på järnvägsförbindelser

icke för närvarande kunna nyttiggöras.

Näringslivet i Härjedalen och västra Hälsingland är, såsom tidigare antytts,

föga differentierat. Inom en nära framtid torde emellertid vattenkraften

i Ljusnan, på sätt redan skett eller håller på att ske beträffande

flertalet övriga norrlandsälvar, komma att exploateras. Förutsättningar för

en mera omfattande industrialisering av Ljusnans dalgång skulle därigenom

uppstå. Dessa möjligheter skulle emellertid ytterligare utökas, därest

järnvägsnätet utbyggdes i enlighet med motionärernas förslag. Icke minst

för småindustriens vidkommande torde därigenom skapas ett gynnsamt

utgångsläge.

Av motionärerna har jämväl berörts frågan om utnyttjandet av de malmfyndigheter

som finnas inom Härjedalen. Säkra hållpunkter för ett bedömande

av denna fråga föreligga, såvitt utskottet har sig bekant, ännu icke.

Skulle emellertid naturliga förutsättningar för ett återupptagande av gruvhanteringen

befinnas vara för handen, torde ett grundvillkor för att driften

skall bliva ekonomiskt lönande vara det, att den brutna malmen kan transporteras

på järnväg.

Jämväl ur turistsynpunkt torde den planerade järnvägen få antagas

komma att spela en ytterst viktig roll. Såsom av länsstyrelsen i Jämtlands

län framhållits, har Härjedalen stora naturliga förutsättningar att bli ett

turistland av ungefär samma rang som grannlandskapen i norr och söder.

Ett avgörande hinder härför har emellertid hittills utgjorts av de bristfälliga

kommunikationerna. En järnväg skulle därför genom väsentligt utökad

turisttrafik tillföra landskapet betydande ekonomiska värden. Utskottet

finner sig i detta sammanhang även böra framhäva den roll som ett

förverkligande av projektet skulle spela för utvecklandet av de kulturella

och ekonomiska förbindelserna med Norge.

De synpunkter som i det föregående anförts utgöra enligt utskottets mening

starka skäl för att den i motionerna I: 55 och II: 97 berörda frågan

göres till föremål för särskild utredning. Såsom tidigare nämnts föreligga

redan vissa preliminära undersökningar i ämnet; dessa torde emellertid

behöva kompletteras och överarbetas för att erforderliga bedömningsgrunder

— ekonomiska, näringspolitiska och sociala —- för ett definitivt ställningstagande

till det ifrågavarande förslaget skola erhållas. Särskild uppmärksamhet

synes i samband därmed böra ägnas frågan om möjligheten

att exploatera de i Härjedalen befintliga malmfyndigheterna. Med hänsyn

till att den planerade järnvägen skulle få karaktären av en ny mellanriksbana

torde det under utredningsarbetets gång även vara nödvändigt att

söka kontakt med vederbörande norska myndigheter i och för precisering

av den norska inställningen till projektet. Även om utredningen givetvis

bör omfatta hela den väckta frågan, kan det ur vissa synpunkter vara

lämpligt, att det förslag vartill utredningen kan föranleda uppgöres under

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 227.

beaktande av de i banbygget ingående olika etapperna. Utskottet, som för

sin del från nu föreliggande utgångspunkter är av den uppfattningen, att

en järnvägsanläggning synes innebära den mest ändamålsenliga lösningen

av förevarande spörsmål, finner det dock naturligt att utredningen kommer

att omfatta jämväl frågan om i vad mån och till vilken kostnad de

ifrågavarande trakternas kommunikationsbehov skulle kunna tillgodoses

genom utbyggnad av vägnätet med tillskapande av nya eller förbättrade

omnibus- och stambillin jer.

Med tillstyrkande av motionerna I: 55 och II: 97 får utskottet sålunda

hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville föranstalta om en utredning rörande frågan

om en järnvägsförbindelse mellan Ljusdal och norska

gränsen i enlighet med de av utskottet anförda synpunkterna.

Stockholm den 26 juni 1948.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Lindström,

Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Mannerskantz, Heiding, Boman, Berling,

Sundelin, Carl Sundberg, Hesselbom och Ivar Persson; samt

från andra kammaren: herrar Eriksson i Stockholm, Malmborg i

Skövde, Falla, Andersson i Malmö, Bubbestad, Wallentheim, Lindholm,

Åkerström, Holmström, Onsjö, Petterson i Degerfors och Persson i Vinberg.

Reseryation

av herrar Mannerskantz och Falla.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 227.

5

Bilaga A.

Till Riksdagens statsutskott.

Genom remissresolution den 25 februari 1948 har länsstyrelsen anbefallts

att till utskottet avgiva utlåtande över de inom riksdagens båda kamrar

väckta och till utskottet hänvisade likalydande motionerna I: 55 och II: 97

angående en järnvägsförbindelse mellan Ljusdal och norska gränsen.

Med anledning härav får länsstyrelsen anföra följande.

Kommunikationsförhållandena inom Härjedalen och nordvästra Hälsingland

kunna icke anses vara tillfredsställande. Såsom i motionerna framhållits,

har också vid olika tidpunkter framkommit önskemål om en förbättring

av dessa förhållanden. De åtgärder, som i sådant syfte vidtagits,

ha dock hittills icke medfört något praktiskt resultat. I likhet med motionärerna

och på av dem anförda skäl anser emellertid länsstyrelsen, att det

skulle vara av betydande värde om en utbyggnad av järnvägsnätet inom

detta område kunde komma till stånd. Önskvärdheten härav har för övrigt

framförts av länsstyrelsen vid olika tillfällen och senast i länsstyrelsens

år 1947 till Konungen avgivna utlåtande över Norrlandskommitténs betänkande

angående åtgärder till förbättrande av transportförhållandena i

Norrland. Blott genom ifrågasatt utbyggnad av järnvägsnätet synas transportproblemen

inom området kunna nå en tillfredsställande lösning. Länsstyrelsen,

som till fullo delar motionärernas uppfattning, att ärendet genom

statsmakternas försorg bör göras till föremål för en ingående utredning,

får alltså på det kraftigaste tillstyrka motionärernas hemställan.

Gävle i landskansliet den 5 mars 1948.

RICKARD SANDLER.

Gösta Finngård.

Bilaga B.

Till Riksdagens statsutskott.

I anledning av Kungl. Maj :ts nådiga remiss den 25 februari 1948 med

anmodan att avgiva yttrande över inom riksdagen väckta och till utskottet

hänvisade motioner angående en järnvägsförbindelse mellan Ljusdal och

norska gränsen får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Länsstyrelsen har i ett den 14 mars 1945 dagtecknat, till Norrlandskommittén

avgivet yttrande redogjort för de önskemål, som förefunnes i avseende

å förevarande kommunikationsfråga, ävensom för de skäl, som från

nationalekonomisk och kulturell synpunkt talade för förverkligandet av

järnvägsprojektet i fråga.

Länsstyrelsen har därvid anfört följande:

»Frågan om byggande av järnväg från Ljusdal till Härjedalen har vid

flerfaldiga tillfällen diskuterats. Redan på 1850- och 1860-talen uppdöko

förslag om att bygga en järnväg mellan Bottniska viken vid Hudiksvall och

de inre delarna av landet utmed Ljusne älv och vid mitten av 1870-talet

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 227.

bildades ett aktiebolag, som erhöll nådigt tillstånd att bland annat bygga

Hudiksvall—Härjedalens järnväg i enlighet med ritningar och kostnadsförslag,

som upprättats av löjtnanten J. E. Hagdahl. Meningen var då att

anlägga en järnväg som fortsättning på Hudiksvall—Näsvikens järnväg,

vilken erhållit koncession redan år 1858. Järnvägen skulle framdragas över

Delsbo och Hybo samt övergå Ljusnan vid Ede och därifrån fortsätta till

Färila och upp efter Ljusnan förbi Sänna färjställa till Sveg för framtida

fortsättning till Norge. Bolaget lyckades emellertid icke uppbringa det erforderliga

byggnadskapitalet, varför företaget icke kom till utförande.

Med anledning av en underdånig framställning trän Färila, Ytterhogdals

och Ljusdals socknemän med flera därom, att sakkunnig myndighet måtte

anbefallas låta förrätta undersökningar samt uppgöra fullständiga planer

och kostnadsberäkningar angående framdragande av järnväg mellan Ljusdal

och Sveg förbi trakten av Färila kyrka, bemyndigades Kungl. järnvägsstyrelsen

genom nådigt brev den 26 november 1897 att förordna lämplig

person att ombesörja förbemälda undersökningar och beräkningar. Härtill

förordnades kaptenen i Kungl. Väg- och Vattenbyggnadskåren L. Spärr,

som sedermera till Kungl. järnvägsstyrelsen avlämnade ett den 15 april

1899 dagtecknat förslag till anläggning av järnvägen i fråga. Statsbanan

Hudiksvall—Ljusdal hade då öppnats för trafik redan år 1888 och åren

1895 och 1900 hade koncessioner meddelats å en järnväg från Orsa till Sveg,

vilken bana öppnades för trafik år 1909.

Åren 1907 och 1908 verkställde löjtnanten B. Nyström en revision av det

av Sparr upprättade förslaget samt upprättade dessutom förslag till en

smalspårig järnväg mellan Ljusdal och Sveg. Sedermera tillkom järnvägen

Sveg—Brunflo och linjen Sveg—Hede. Genom dessa järnvägar och järnvägen

Orsa—Sveg hade Härjedalen visserligen erhållit en del järnvägar,

men icke någon gen förbindelse med hamn vid havet. De för sådan järnvägsförbindelses

tillkomst intresserade uppdrogo fördenskull åt kaptenen

Sparr att på grundval av förslaget av år 1899 uppgöra ett nytt förslag för

anläggning av en järnväg från Ljusdal till Sveg och i anledning härav upprättade

kaptenen Sparr ett den 1 november 1912 dagtecknat förslag med

fullständiga kostnadsberäkningar. Förslaget finnes i tryck utgivet å Hudiksvalls

Boktryckeriaktiebolag, Hudiksvall, 1913. Genom kommuners och

enskildas andelsteckningar avancerade under förra världskriget frågan om

järnväg Ljusdal—Sveg så långt, att järnvägsbyggets ekonomi syntes säkrad,

men tillräckligt stöd från statsmakternas sida kunde icke erhållas.

Dåvarande riksdagsmannen I. Bergman i Tännäs väckte vid 1914 års

riksdag motion om Hedebanans fortsättande till sjön Lössen i västra Härjedalen

och följande år om järnvägens fortsättande till norska gränsen eller

med andra ord om en ny mellanriksbana med anknytningspunkt till det

norska järnvägsnätet vid Röros. Såväl dåvarande civilministern som järnvägsstyrelsen

uttalade sig till förmån för en fortsättning av Sveg—Hedebanan,

men statsutskottet avstyrkte motionen för det dåvarande med hänvisning

till att arbetet med Sveg—Hedebanan ännu ej påbörjats. På norsk

sida väckte förslaget stort intresse.

Vid ett sammanträde i Ljusdal den 15 november 1943 med ombud för

intresserade kommuner i västra Hälsingland och i Härjedalen upptogs på

nytt frågan om järnväg Ljusdal—Sveg. Därefter hölls den 12 november

1944 ett sammanträde i Sveg med representanter för de berörda kommunerna

samt vissa skogsbolag, varvid landshövdingarna i Gävleborgs och

Jämtlands län samt representant för Norrlandskommittén voro närvarande,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 227.

7

för dryftande av frågan om järnväg mellan Ljusdal och norska gränsen.

Därvid utsågs ett arbetsutskott för vidare utredning i frågan och med uppdrag

att hos Kungl. järnvägsstyrelsen anhålla om förnyad utredning av

lämpligheten av och kostnaderna för ett järnvägsbygge Ljusdal—Sveg och

Hede—norska gränsen.

Inom Härjedalen skulle en järnväg från Ljusdal över Sveg till norska

gränsen vara av betydelse för följande kommuner, nämligen Svegs köping,

Tännäs, Hede, Vemdalens, Lillhärdals, Linsells, Svegs, Älvros, överhogdals,

Ytterhogdals och Ängersjö landskommuner. Dessa kommuner hade den

1 januari 1944 en folkmängd av 15 874 invånare. Arealen land utgjorde

1 193 532 hektar.

Härjedalen är relativt glest befolkat. Befolkningen är till övervägande

delen sysselsatt i jordbruk och skogsbruk. Skogen är den viktigaste näringskällan.

Trots den obetydliga tätortsbefolkningen är landskapet i nästan

alla avseenden ett underskottsområde med avseende på livsmedel.

Genom tillkomsten av inlandsbanan sköt utvecklingen i Härjedalen stark

fart. Av särskilt stor betydelse har varit möjligheten att från vissa delar

av landskapet avsätta skogsprodukter. För turistväsendet i landskapet har

järnvägens tillkomst varit av avgörande betydelse. Betydande olägenheter

i kommunikationshänseende kvarstå emellertid. Genom att befolkningen

efter inlandsbanan är hänvisad att begagna färdvägen över Brunflo eller

Orsa—Bollnäs för att erhålla förbindelse med norra stambanan bliva varutransporterna

på grund av den stora omvägen fördyrade. För resande uppstå

större kostnader och färdvägen blir tidsödande. Värdet av snabba kommunikationer

kan icke överskattas. Fn effektivisering av förbindelserna

till Härjedalen skulle utan tvekan medföra ett uppsving för dess näringsliv,

som är starkt i behov av stöd. För turistväsendet i landskapet skulle snabbare

kommunikationer vara av mycket stort värde.

Som ovan nämnts är skogen den viktigaste näringskällan. För transport

av skogsprodukterna, särskilt sulfit- och sulfatvirket, spela flottlederna en

utomordentligt stor roll. Dessa äro emellertid icke tillfyllest. Om skogarna

skola kunna utnyttjas för tillverkning av träkol fordras andra kommunikationsmedel.

För åstadkommande av god skogsvård är det nödvändigt att

skapa avsättning för gallringsvirket. Med nuvarande kommunikationer i

landskapet kan man icke med framgång skapa några rotvärden för detta

gallringsvirke. Vidare skulle bättre kunna utnyttjas de värdefulla sortimenten

av björk, såsom till skidämnen och plywood. Betydande områden

av skogsarealen ägas av bolag och det kan fördenskull förväntas, att därest

kommunikationsförhållandena förbättras, skogstillgången skall på ett mera

rationellt sätt än vad nu är fallet kunna utnyttjas. Även staten äger betydande

skogsarealer i landskapet. Ljusnedals och Tännäs renbetesland

äro belägna här upp mot riksgränsen. Å dessa marker skulle kunna utvinnas

betydande mängder telefon- eller telegrafstolpar samt slipers. Större

förädlingsverk finnas ännu icke inom landskapet. Detta torde i viss mån

hava samband med att tillgången till elektrisk kraft ännu icke är tillräcklig.

Utbyggnad av vattenkraften är dock ifrågasatt. Därest kommunikationerna

förbättras och elektrisk kraft blir mera tillgänglig, kan en betydande

utveckling av industrien i landskapet förväntas.

För avsättningen inom landet av renkött skulle en järnväg till västra

Härjedalen vara av stor betydelse. Före världskrigets utbrott uppköptes i

dessa trakter stora mängder renkött av norrmän och utfördes till Norge,

dit bättre kommunikationsförhållanden rådde.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 227.

Härjedalen har stora naturliga förutsättningar att bli ett turistland av

ungefär samma rang som grannlandskapen i norr och söder. Det i jämförelse

med dessa isolerade läget utgör emellertid ett hinder och det är därför

av största vikt, att isoleringen i görligaste mån brytes genom att kommunikationerna

såväl till och från som inom landskapet göras för turisterna

så förmånliga som möjligt. Järnvägsförbindelse mellan Ljusdal och

Härjedalens västra delar är ur denna synpunkt ett gammalt önskemål, och

om denna förbindelse skulle komma till stånd, skulle resandefrekvensen

till Härjedalens storslagna fjällvärld säkerligen komma att taga en betydande

omfattning. Vid upprepade tillfällen hava klagomål till länsstyrelsen

från skilda håll framförts beträffande förbindelserna till orter i Härjedalen,

som äro kända såsom turistorter, såsom Fjällnäs, Funäsdalen, Bruksvallarna

och Tänndalen, till vilka förbindelse erhålles över Röj an eller Sveg

och Hede, ävensom Lofsdalen med förbindelse från Sveg samt Ljungdalen

med förbindelse över Åsarna. Genom den ifrågasatta järnvägen skulle betydande

lättnad uppstå i nu berörda hänseende. Resetiden skulle avsevärt

förkortas och kostnaderna bliva betydligt lägre.

I och med förverkligandet av järnvägsprojektet Ljusdal—norska gränsen

och samtrafik med norska statsbanorna skulle en ny förbindelseled mellan

Bottniska viken och Atlanten komma till stånd med Hudiksvall med dess

djuphamn som förbindelsens ena ändpunkt. För en blivande transitotrafik

Ryssland—England måste en sådan led vara av synnerligen stor betydelse.

Ur strategisk synpunkt torde den ifrågasatta järnvägen komma att hava

ett stort värde.

Beträffande sträckningen av järnvägen mellan Ljusdal och Inlandsbanan

hava olika förslag framkommit, nämligen antingen sträckan Ljusdal—

Färila—Ytterhogdal eller Ljusdal—Färila—Kårböle—Ängersjö—Älvros eller

Ljusdal—Färila—Los—Fågelsjö. För sträckningen över Los har särskilt

framhållits förekomsten av malmfyndigheter i trakten av Los. Frågan om

den lämpligaste sträckningen kan givetvis icke bedömas förrän närmare

utredning härom blivit verkställd.

Starka skäl tala således för utredning angående järnväg Ljusdal—västra

Härjedalen. Med hänsyn till den stora betydelse motorismen före nu pågående

krig hade och den konkurrens som rådde mellan järnvägs- och biltrafik

under åren närmast före världskrigets utbrott torde emellertid vid

denna utredning böra jämväl undersökas om de krav å förbättrade kommunikationer,

som förefinnas för berörda trakter, kan på ett nöjaktigt sätt

tillgodoses utan järnvägsförbindelse genom utbyggnad av landsvägarna,

vilka i Härjedalen icke hava den kapacitet som erfordras, och förbättring

av omnibus- och lastbilstrafiken. De betydande avstånd, varom här är

fråga, och de massfrakter av särskilt skogsprodukter som kunna ifrågakomma

synas emellertid tala för byggande av järnväg.»

Såsom av motionerna framgår, tillsattes vid ett sammanträde inför länsstyrelsen

och länsstyrelsen i Gävleborgs län med ortsbefolkningen i Härjedalen

och västra Hälsingland i Sveg den 12 november 1944 en kommitté

med uppdrag att upptaga frågan till förnyad prövning. Den preliminära

utredning, som sedermera, på uppdrag av kommittén, verkställdes av f. d.

l:e baningenjören Manne Briandt, förelåg till diskussion vid ett förnyat

sammanträde inför länsstyrelsen i Sveg den 6 september 1947. Briandts

förslag omfattade å delen Ljusdal—Sveg tre alternativ samt å delen från

Hede till norska gränsen två alternativ. Diskussionen om de olika projekten

utmynnade i en hemställan till vid sammanträdet närvarande statsrådet

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 227.

9

Nilsson att, med beaktande av de synpunkter, som i ärendet nu och tidigare

framförts, ägna frågan sitt välvilliga intresse och medverka till att utredningarna

fördes vidare.

Länsstyrelsen vill understryka den synnerliga angelägenheten av att nu

förevarande, för Härjedalen och västra Hälsingland vitala trafikfråga

bringas till ett lyckligt slut, så snart den nuvarande situationen på arbetsoch

materielmarknaden det medgiver. De skäl, som tidigare framförts i

olika sammanhang för förbättrande av kommunikationerna i de landsdelar,

varom här är fråga, äga fortfarande aktualitet och hava ingalunda

förlorat i styrka.

Den ingående utredning, varom motionärerna hemställa under framhållande

av att flera sidor av denna kommunikationsfråga trots de mångåriga

diskussionerna ännu icke blivit belysta, vill länsstyrelsen på det livligaste

tillstyrka. Det vore önskvärt, att i en blivande utredningskommitté, vars

arbete förutsättes skola bedrivas med största möjliga skyndsamhet, de

kommuner i Härjedalen och västra Hälsingland, som beröras av järnvägsprojektet,

bleve på lämpligt sätt representerade.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit undertecknade, landshövding

och länsassessor.

Östersund i landskansliet den 8 mars 1948.

TORSTEN LÖFGREN.

Folke Holmberg.

Bilaga C.

Till Riksdagens statsutskott.

Genom tvenne ämbetsskrivelser den 25 februari 1948 har Kungl. Maj :t

anbefallt järnvägsstyrelsen att till utskottet avgiva begärt yttrande över

följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen dels två likalydande

motioner, I: 11 och II: 18, om anläggande av en mellanriksjärnväg Trysil—

Stöa—Dalarna, dels ock två likalydande motioner, I: 55 och II: 97, angående

en järnvägsförbindelse mellan Ljusdal och norska gränsen.

Ifrågavarande motioner avse två i järnvägsgeografiskt hänseende helt

skilda och ur mer lokala bedömningssynpunkter av varandra oberoende

järnvägsprojekt. Båda projekten syfta emellertid därjämte till åstadkommande

av nya mellanriksbaneförbindelser och äro alltså, bedömda ur denna

vidare synpunkt, av ungefär likartad natur. Det torde dessutom vara anledning

förmoda, att det ena projektet nu i viss mån aktualiserat det andra.

Med hänsyn till anförda omständigheter har styrelsen funnit naturligt och

lämpligt att behandla samtliga motioner i ett och samma yttrande, varvid

början göres med de båda sistnämnda motionerna, enär det däri framförda

projektet — enligt vad som framgår av motionernas innehåll och nedan

lämnade kompletterande redogörelse — redan gjorts till föremål för vissa

utredningar, som kunna tjäna till ledning vid frågans bedömande, vilket

däremot icke är fallet med det andra projektet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 227.

I. Motionerna I: 55 och II: 97 angående en järnvägsförbindelse mellan

Ljusdal och norska gränsen.

Vid möte i Ljusdal i november 1943 tillsattes ett arbetsutskott för att

söka aktualisera frågan om en järnvägsförbindelse Hudiksvall—norska

gränsen. I skrivelse den 22 mars 1945 hemställde nämnda utskott om utredning

genom järnvägsstyrelsens försorg rörande behovet och lämpligheten

av en statlig järnväg Ljusdal—Sveg och Hede—norska gränsen samt

erbjöd sig att för detta ändamål ställa till styrelsens förfogande visst av

intressenterna sammanbragt belopp. I sitt svar på denna skrivelse framhöll

styrelsen bl. a., att det i första hand syntes böra ankomma på norrlandskommittén

att taga ställning till här ifrågavarande järnvägsprojekt

och verkställa eller låta verkställa de ytterligare utredningar, som för ett

sådant ställningstagande eventuellt kunde befinnas erforderliga. På grund

härav ansåg sig styrelsen icke kunna tillmötesgå arbetsutskottets hemställan

men antydde samtidigt, att syftet med den till styrelsen gjorda hänvändelsen

även borde kunna tillgodoses på det sättet, att arbetsutskottet

anlitade någon för uppdraget kvalificerad enskild utredningsman för att

verkställa den närmare utredning, som intressenterna funne erforderlig för

frågans klarläggande.

Vid ett i Sveg i november 1944 hållet sammanträde med olika intresserade

parter för ifrågavarande järnvägsprojekt bildades en särskild kommitté

för frågans vidare utredande. Såsom framgår av innehållet i förevarande

motioner uppdrog denna kommitté därefter åt f. förste baningenjören

M. Briandt att verkställa en preliminär utredning rörande den tilltänkta

banans sträckning och nuvarande anläggningskostnader in. m. Enligt

denna utredning, som framlades i juni 1947 och som i vissa avseenden

bygger på tidigare utförda undersökningar, beräknas anläggningskostnaderna

för en järnvägsförbindelse Ljusdal—norska gränsen till "omkring

30 milj. kronor, därav för sträckan Ljusdal—Sveg 20 milj. kronor och för

sträckan Hede—norska gränsen 16 milj. kronor. Med hänsyn till att angivna

kostnadsbelopp, såsom även motionärerna framhålla, torde ligga

något i underkant — enligt vad styrelsen erfarit, lära utredningsmannens

beräkningar hänföra sig till 1946 års prisnivå — och då desamma dessutom

icke innefatta några kostnader för den rullande materiel, som erfordras

för trafikens ombesörjande, synes man överslagsvis och utan att

ingå på någon närmare granskning av den sålunda verkställda utredningen

kunna utgå från att projektets realiserande skulle kräva en kapitalinsats

av i runt tal minst 40 milj. kronor. •

1 ill komplettering av den av motionärerna lämnade redogörelsen anser

sig styrelsen vidare böra meddela, att vederbörande intressenter enligt uppgifter

i ortspressen även låtit — genom annan expert — verkställa en trafik-

och driftekonomisk utredning rörande den projekterade järnvägen.

Resultatet av denna utredning, vilken avlämnades i maj 1947 och som styrelsen

på därom gjord framställning nu beretts tillfälle att taga del av,

framgår av följande sammanställning rörande beräkningsbara inkomster

och utgifter per år.

Anförda uppgifter ge tydligt vid handen, att fråga här är om ett i räntabilitetshänseende

synnerligen svagt järnvägsföretag, i det att de inotsebara

trafikinkomsterna i stället för att — såsom borde vara det normala — bereda

åtminstone någon täckning och förräntning å den erforderliga kapitalinvesteringen

icke uppgå ens till hälften av de rena driftkostnaderna.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 227.

11

Ljusdal—Sveg

Hede—norska

gränsen

Hela sträckan

Tusental kronor

409

320

729

1 072

831

1 903

Underskott ..................................

663

511

1 174

Styrelsen har även beretts tillfälle att taga del av en av f. förste baningenjören

M. Briandt upprättad promemoria, i vilken den ovannämnda

trafik- och driftekonomiska utredningen gjorts till föremål för en kritisk

granskning. Briandt kommer där till följande resultat beträffande de beräkningsbara

inkomsterna och utgifterna per år.

Ljusdal—Sveg

Hede—norska

gränsen

Hela sträckan

Tusental kronor

498

320

818

865

684

1 549

Underskott ..................................

367

364

731

Utan att taga ställning till vilken av dessa beräkningar, som kan anses

mest sannolik, torde utan vidare kunna konstateras, att ifrågavarande järnvägsprojekt,

även om detsamma bedömes på det betydligt gynnsammare

sätt, som Briandt funnit skäligt, måste betecknas såsom finansiellt mycket

svagt.

Inberäknat räntan — efter en räntefot av 3 procent — å ovan angivna,

till i runt tal 40 milj. kronor uppskattade engångskostnad torde järnvägens

anläggning och drift, att döma av förenämnda utredningar, kunna väntas

förorsaka det allmänna en årlig kostnad på omkring 2,4 eller alternativt

1,9 milj. kronor, vilket motsvarar ränta på ett kapital på 80 respektive 64

milj. kronor.

De företags- och järnvägsekonomiska förutsättningarna för en dylik

järnväg torde därmed vara tillräckligt belysta och klarlagda.

På sätt i dylika fall plägar ske har den av intressenterna anlitade utredningsmannen

i sin prognos rörande den motsebara trafikomfattningen även

tagit i beaktande den utveckling i olika hänseenden, som tillkomsten av en

järnväg enligt hans mening kan väntas giva upphov till. Då styrelsen utgår

från, att berörda utredning genom intressenternas försorg även kommer

att tillhandahållas utskottet, torde några ytterligare detaljer rörande

innehållet i densamma icke behöva återgivas i detta sammanhang. Styrelsen

anser sig här endast böra framhålla, att ifrågavarande utredning icke

ger stöd för den av motionärerna hävdade meningen, att den ifrågasatta

järnvägen i och för sig skulle möjliggöra en exploatering av de inom trafikområdet

befintliga naturtillgångarna i den utsträckning, som av motionärerna

antytts.

Vare sig frågan bedömes ur företags- eller samhällsekonomisk synpunkt

synas alltså de i ärendet hittills verkställda utredningarna knappast bestyrka

sannolikheten av motionärernas förmodan, att förverkligandet av

projektet — åtminstone sett på något längre sikt — ej skulle behöva be
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 227.

traktas som en uppoffring från samhällets sida. De torde fastmer berättiga

till en rakt motsatt uppfattning. Under sådana förhållanden och då enligt

styrelsens mening redan nyssnämnda utredningar torde vara tillräckligt

utförliga och klarläggande för att möjliggöra ett ställningstagande till järnvägsalternativet,

anser styrelsen för sin del behov icke föreligga av den ingående

utredning, varom nu hemställts.

Rörande det av norrlandskommittén i dess betänkande angående vissa

åtgärder till förbättrande av transportförhållandena i Norrland (SOU

1946: 84) framlagda förslaget att anordna en s. k. stambillinje mellan Ljusdal

och Sveg samt mellan Hede och norska gränsen uttala motionärerna

följande.

»Utan att taga slutlig ställning till denna fråga önska vi framhålla, att

det måste anses mera fördelaktigt med en järnväg än stambillinje, även

om järnvägen i anläggningskostnad skulle komma att ställa sig betydligt

dyrare. De komplikationer, tidsförluster och därmed fördyringar, som alla

omlastningar skulle komma att medföra, synas tala för att anläggandet av

en järnväg skulle vara det mest ändamålsenliga.»

Med anledning av detta uttalande må framhållas, att ovannämnda, närmast

för järnvägsprojektets aktualisering bildade lokala kommitté, enligt

vad som framgår av norrlandskommitténs betänkande, tidigare direkt till

sistnämnda kommitté framfört sina synpunkter och önskemål rörande

denna fråga och därvid bland annat anfört, att en objektiv utredning borde

verkställas, huruvida andra trafikmedel än järnväg kunde tänkas bättre

tillgodose landsdelens behov av kommunikationer. Även handelskammaren

i Gävle har till kommittén framhållit, att som alternativ till järnvägen

borde undersökas huruvida icke transportproblemet för de trakter, järnvägen

vore avsedd att tjäna, på ett smidigare och lämpligare sätt kunde

lösas genom landsvägstrafikens effektivisering. Sålunda vore det enligt

handelskammarens mening tänkbart, att en utökad linjetrafik med traktortåg,

bilar och bussar, efter erforderlig förbättring av landsvägen Ljusdal—

Sveg, skulle kunna fylla motsvarande uppgift. Liknande synpunkter ha

framförts av Gävleborgs läns skogsvårdsstyrelse ävensom av länsstyrelsen

i Jämtlands län, varvid länsstyrelsen dock framhållit, att de betydande avstånd,

varom här vore fråga, och de massfrakter av särskilt skogsprodukter,

som kunde ifrågakonnna, syntes tala för byggandet av järnväg.

För egen del uttalade norrlandskommittén i sitt betänkande, att behovet

av förbättrade kommunikationer inom det här berörda området tills vidare

borde kunna tillgodoses genom en stambillinje från Ljusdal till Sveg och

en liknande billinje Hede—Funäsdalen—norska gränsen. Anläggandet av

dylika stambillinjer behövde emellertid enligt kommitténs mening icke för

framtiden utesluta byggandet av järnvägar, om det visade sig, att billinjerna

icke vore tillfyllest för den trafik, som kunde tänkas uppkomma,

eller eljest genom närmare utredningar angående kostnaderna och driftekonomien

för en järnvägsrörelse i detta trafikområde klarlades, att förutsättningar

härför vore för handen.

Huruvida och i vad mån sådana förutsättningar föreligga torde numera

få anses klarlagt i och med de utredningar, för vilka här ovan redogjorts.

Slutligen anser sig järnvägsstyrelsen böra omnämna, att styrelsen i yttrande

över norrlandskommitténs nyssnämnda betänkande förklarat sig icke

ha något att erinra mot ett uppdrag att verkställa utredning beträffande de

av kommittén föreslagna stambillinjernas sannolika ekonomi.

Med hänsyn till att, såsom redan nämnts, för ändamålet tillräckligt klar
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 227.

13

läggande utredningar redan föreligga beträffande järnvägsalternativet synes

det styrelsen alltså tillfyllest, att det ytterligare utredningsarbete, som må

befinnas av förhållandena påkallat, inriktas på att undersöka möjligheterna

och förutsättningarna att tillgodose det inom området befintliga trafikbehovet

genom landsvägstransporter. Först i och med att sistnämnda

alternativ klarlägges i olika hänseenden torde det nämligen bli möjligt att

bedöma, på vilket sätt det påstådda behovet av förbättrade kommunikationer

lämpligen bör tillgodoses.

Under åberopande av vad sålunda anförts och med hänsyn jämväl tagen

till det förhållandet, att den ifrågasatta järnvägsförbindelsen mellan Ljusdal

och norska gränsen även är avsedd att bli ett led i en mellanriksbana

— på grund varav frågan berör icke blott svenska utan även norska intressen

och därför har en betydande räckvidd — får järnvägsstyrelsen hemställa,

att motionerna 1:55 och 11:97 måtte av utskottet avstyrkas.

II. Motionerna I: 11 och II: 18 om anläggande av en mellanriksjärnväg

Trgsil—Stöa—Dalarna.

Rörande det i motionerna 1:11 och II: 18 framförda projektet om en

mellanriksjärnväg Trysil—Stöa—Dalarna föreligga, såvitt styrelsen har sig

bekant, inga under de senare åren verkställda utredningar, som kunna

tjäna till ledning för ett bedömande vare sig av anläggningskostnaderna

och den sannolika räntabiliteten för en dylik mellanriksbana eller av dennas

betydelse ur nationalekonomisk synpunkt. I dessa hänseenden innehålla

motionerna endast några mera allmänt hållna uttalanden. Sålunda

framhålles bl. a., att det icke synes vara möjligt att nu göra någon ekonomisk

uppskattning i fråga om möjligheten att förränta det kapital, som

från svensk sida måste investeras i ett dylikt företag, att byggnadsprogrammet

blir av förhållandevis ganska ringa storlek, varför icke heller kostnadssumman

blir avsevärd, att det vid sådant förhållande icke torde böra

tillmätas någon avgörande betydelse, om företaget ger ett mycket gott eller

något sämre resultat med avseende på förräntningen, men att det förefaller

ganska sannolikt, att den mellanriksjärnväg, varom nu är fråga, icke kommer

att medföra någon ekonomisk belastning för vare sig de svenska eller

norska statsbanorna utan i stället har förutsättningar att vara till nytta

för båda parterna. Dessa synpunkter utvecklas ytterligare i det följande,

alltjämt dock utan några sifferbelägg, som kunna vara ägnade att möjliggöra

ett mera konkret bedömande av frågan.

Styrelsen nödgas på grund härav konstatera, att ifrågavarande järnvägsprojekt

befinner sig på ett vida tidigare förberedelsestadium än järnvägsprojektet

Ljusdal—norska gränsen, för vilket — såsom meddelats härovan

— vissa klarläggande utredningar verkställts. Det vore givetvis önskvärt,

om varje dylikt järnvägsprojekt — och sålunda även det, varom nu är

fråga — vore belyst med åtminstone några dylika utredningar, innan det

underställdes statsmakterna. Det borde för övrigt ligga i vederbörande intressenters

eget intresse — och även inom deras ekonomiska möjligheter

— att förfara på detta sätt.

Rörande den föreslagna mellanriksbanan Trysil—Stöa—Dalarna framhålla

motionärerna förutom ovan återgivna uttalanden, att det är en gammal

tanke, som enligt deras förmenande nu anses böra aktualiseras. I detta

sammanhang erinras bl. a. om frågans uppkomst omkring sekelskiftet, och

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 227.

hurusom densamma av vissa skäl då rönte motstånd från svenskt håll. I

sistnämnda hänseende framhålles bl. a., att den år 1901 ingivna koncessionsansökningen

rörande detta projekt avslogs främst på grund av farhågor

för att frakterna från de områden i landet, vilka komme att beröras

av järnvägen, och då i första hand trävarufrakterna, skulle komma att

ledas från det egna landet i västlig riktning till annat lands företag och

hamnar, medförande stort förfång för svenska ekonomiska intressen. Enligt

motionärernas mening kan man emellertid numera knappast argumentera

på samma vis, som man gjorde vid tiden omkring 1900-talet, och

till stöd härför anföres i fortsättningen följande.

»Då fanns det inom vissa områden inga andra kommunikationsleder än

vattendragen för transport söderut av virke, och vid sådant förhållande

skulle sannolikt mellanriksjärnvägen föranlett utökad konkurrens och därmed

också möjliggjort försäljning och transporter av virke i den riktning

man då icke ansåg vara önskvärt. Sedan dess ha emellertid kommunikationerna

utvecklats avsevärt inom berörda områden, och några särskilda

svårigheter att nu frakta virke efter annan kommunikationsled än vattendrag

föreligga icke. Om man nu på norsk sida är beredd att fortsätta med

den planerade Trysilbanan fram till riksgränsen vid Stöa, så förefaller det

självklart att liknande prestation kommer till utförande även på vår sida

om gränsen.»

Styrelsen är icke fullt övertygad om hållbarheten av denna argumentering.

Det är visserligen riktigt, att det till följd av kommunikationernas

utveckling numera icke föreligger några särskilda svårigheter att forsla

virke efter annan kommunikationsled än vattendrag — motionärerna åsyfta

väl därvid närmast traktortåg eller dylikt — men vid valet mellan att flotta

virket till plats inom Sverige eller att forsla detsamma på annat sätt till

plats inom Norge torde väl hänsyn tagas mindre till den praktiska genomförbarheten

av det ena eller andra alternativet än till vilket av dessa, som

ställer sig fördelaktigast ur ekonomisk synpunkt. Och det torde vara ostridigt,

att flottning alltfort utgör det billigaste transportmedlet för de virkessortiment,

som lämpa sig för detta befordringssätt.

Det förhåller sig enligt styrelsens mening i själva verket så, att ett av

de starkaste argumenten för en järnvägsförbindelse i vad avser den norska

sträckan just gäller möjligheterna att åt Norge bevara de naturtillgångar,

främst i form av skog, som för närvarande tillföras svenska företag, samt

att på olika sätt genom förbättrade kommunikationer söka knyta gränsprovinserna

fastare till det egna landet. Detta syfte kommer bl. a. till uttryck

i en av Trysil Jernbanekomite år 1939 utgiven skrift, »Om Trysil og

jernbanesaken». Skriften avser visserligen endast att verka för en järnväg

fram till Trysil, alltså en rent norsk inlandsjärnväg, men vad där sägs torde

i lika hög grad vara tillämpligt på den järnväg, varom nu är fråga. I skriften

framhålles, att under åren 1925—1934 flottades i genomsnitt 200 000 in3

virke per år från eller genom Trysil, varav till Sverige icke mindre än

170 000 in3. Av sistnämnda kvantitet beräknas 145 000 in3 kunna stanna

inom Norge, om kommunikationsfrågan löses. Ur skriften må vidare

citeras:

»Noe foredlingsanlegg for eksport finnes ikke heroppe. Trysil herredstyre

nedsatte for endel år siden en komite som skulde underspke muligheten

for skur i Trysil. Det viste sig umulig å få balanse i beregningen. Vi

var for langt fra jernbanen. Trysil kommuneskogkasse har et sagbruk ved

Skåre i Sverige, 7 km nord for Karlstad. Her blir endel av trysiltpmmeret

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 227.

15

i de senere år -— ca. 60 000 stokker — saget, mest som snekkerlast, og som

transitt sendt til Oslo og solgt der. Dette er dog ingen tilfredsstillende I0sning.

Det er mere arbeide i distriktet vi trenger. Målet må derfor va;re å

få mere foredling av lasten i Trgsil.

Finnes der muligheter herfor?

Ja, mulighetene er der, nemlig hvis staten i prinsippet f0rer jernbanen

frem til Trgsil, d. v. s. jernbanens fraktsatser må regnes frem til Jordet i

nord og til Rundfloen i syd.

Det er fraktene som bestemmer om her skal kunne skapes noen ny

rprelse og her er å merke, åt avstanden fra Rundfloen til Oslo efter den

nye vei er praktisk talt den samme som fra Karlstad til Oslo. Fikk man

derfor ''jernbanestasjon’ ved Lutufallet—Rundfloen, så sparte man fl0tningen

til Karlstad, og mer eller mindre treforedling måtte kunne gro frem

heroppe efter hvert.

—--Lprdalen burde på eu eller annen måte stpttes med bedre kom
munikasjoner.

Fn vei bggget fra Gr0noset til St0a langs Gr0na vilde her

vsere til stor nytte. Dette blir det gamle alternativ for mellemriksbanen

over St0a. Ved åt denne vei blev bygget, fikk man förbindelse langs riksgrensen,

og kunne samle op virket og foredle det i Trysil eller sende det

som t0rr kubb til norske fabrikker som det passet. Ved St0a kunne anlegges

et sagbruk som foredlet alt sagtpmmer i L0ra og sendte plankene

på ’banen’ fra Rundfloen.»

Det finnes som av det anförda framgår ingen anledning att i likhet med

motionärerna förringa de skäl, som vid 1900-talets början anfördes mot

här förevarande järnvägsprojekt. Härtill kommer, att den föreslagna järnvägen

— i motsats till vad motionärerna vilja antaga — av allt att döma

icke kan bliva räntabel. Såsom redan framhållits föreligger för närvarande

ingen trafik- och driftekonomisk kalkyl och heller ingen aktuell utredning

angående den lämpliga sträckningen och anläggningskostnaderna för den

ifrågasatta mellanriksbanan. Något sifferbelägg för den av motionärerna

hysta uppfattningen finnes sålunda icke. Enligt styrelsens mening saknas

emellertid anledning antaga, att banan i räntabilitetshänseende skulle äga

gynnsammare förutsättningar än järnvägsprojektet Ljusdal—norska gränsen,

vilket enligt vad de härom verkställda utredningarna ge vid handen

måste betecknas som synnerligen svagt i berörda hänseende. Med hänsyn

till näringslivets och bebyggelsens struktur inom respektive banors trafikområden

synes tvärtom mycket tala för att räntabiliteten för en mellanriksbana

Dalarna—Trysil måste bli ännu mera otillfredsställande än som

av de verkställda utredningarna blivit ådagalagt i fråga om en järnväg

Ljusdal—norska gränsen. Man måste vidare taga i beaktande, att om järnvägen

skall ingå som led i eu ny mellanriksbaneförbindelse och icke erhålla

blott lokal betydelse — i vilket senare fall räntabilitetsutsikterna

självfallet måste bedömas än ogynnsammare — viss del av den för densamma

påräkneliga trafiken icke är ny sådan trafik utan för närvarande

ombesörjes av andra järnvägar, exempelvis nordvästra stambanan, och därför

icke kan räknas den nya järnvägen till godo, då den nu icke bidrager

till att öka statens järnvägars inkomster.

Styrelsen vill icke ställa sig helt avvisande till tanken på en utredning

av frågan men delar icke motionärernas åsikt, att skyndsamhet är påkallad.

Några omedelbara åtgärder från statsmakternas sida finner styrelsen alltså

icke erforderliga, utan torde i fråga om det i förevarande motioner fram
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 227.

förda järnvägsprojektet lämpligen böra och kunna förfaras på samma sätt

som skett i fråga om järnvägsprojektet Ljusdal—norska gränsen, d. v. s.

så att vederbörande kommuner m. fl. i första hand ombesörja och bekosta

de utredningar, som de med hänsyn till sina intressen framdeles kunna

vilja åberopa. Det synes enligt styrelsens mening vara så mycket större

anledning att från de svenska statsmakternas sida ställa sig avvaktande

tills vidare, som enligt uppgift — bl. a. i motionerna — norska stortinget

hittills endast beviljat medel för utredning av frågan rörande anläggning

av järnväg österut från Elverum genom Trysilbygden och tillkomsten av

denna järnväg utgör en nödvändig förutsättning för den nu ifrågasatta

mellanriksbaneförbindelsen. Även ur intern norsk synpunkt befinner sig

frågan alltså ännu på ett förberedande stadium. Skulle resultatet av denna

utredning bliva negativt och bansträckan Elverum—Trysil icke komma till

stånd, befinner sig frågan uppenbarligen icke i det läge, som motionärerna

utgått ifrån, då de framlagt sin hemställan. Skulle åter resultatet bli positivt

och leda till att stortinget beslutar bygga Trysilbanan, då, men icke

förr, kunna enligt styrelsens mening förutsättningar anses föreligga för

igångsättande av de utredningar och upptagande av de underhandlingar,

som från svensk och norsk sida befinnas påkallade.

Vad här anförts rörande formerna för ett eventuellt utredningsarbetes

bedrivande gäller såsom tidigare framhållits även järnvägsförslaget Hede—

norska gränsen; varken för det ena eller andra mellanriksbaneprojektet

torde utredningsarbetet kunna anförtros enbart svensk myndighet eller

annat uteslutande svenskt utredningsorgan.

I detta sammanhang anser sig styrelsen till slut böra omnämna, att, enligt

vad styrelsen erfarit, under det senaste året väckts förslag om ytterligare

en mellanriksbaneförbindelse, nämligen från Malung via norra Värmland

till Flisa i Norge. Det föreligger sålunda för närvarande minst tre —

kanske än flera — olika förslag till nya mellanriksbanor, alla såvitt styrelsen

vid en hittills möjlig, mera ytlig bedömning kunnat finna mer eller

mindre lokalt betonade men samtidigt av en i jämförelse med vanliga inhemska

kommunikationsföretag väsentligt annan och mera vidsträckt

karaktär.

Det är en händelse, som ser ut som en tanke, att så många tidigare framförda

men alltjämt olösta mellanriksbaneprojekt nu ånyo ansetts böra

aktualiseras. En av anledningarna härtill torde vara, att krigsårens erfarenheter

rörande biltrafikens svagheter i tider av brist på drivmedel på

vissa håll ökat tilltron till järnvägarna såsom ett mera tillförlitligt medel

att tillgodose ett förhandenvarande trafikbehov. En annan, särskilt i detta

fall bidragande orsak är nog en i och för sig förklarlig oro, att statsmakterna

eventuellt skulle binda sig för ettdera av de nu framförda förslagen,

vilket givetvis skulle minska utsikterna för att kunna realisera något av

de andra.

Enligt vad som framgår av vad ovan och i de väckta motionerna anförts,

har förslaget om en järnväg Ljusdal—norska gränsen framförts tidigare

och befinner sig även i ett mera utrett skick än övriga mellanriksbaneprojekt.

Att så är fallet torde i sin tur sammanhänga med att detsamma avser

ett trafikområde, som innefattas i norrlandskommitténs utredningsuppdrag.

Förespråkarna för en bana Ljusdal—norska gränsen ha med andra

ord haft ett taktiskt sett mera gynnsamt utgångsläge än intressenterna i

övriga företag. Intressenternas egna målmedvetna åtgärder ävensom den

förståelse, som detta järnvägsprojekt vunnit såväl från norrlandskommit
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 227.

17

téns som från vederbörande länsstyrelsers sida, ha helt naturligt icke kunnat

undgå att påskynda en motsvarande aktion från övriga håll, där man

måhända fruktat, att på detta sätt kunna bli tillbakasatt. De nu föreliggande

motionerna ävensom det senast framförda förslaget om järnväg mellan

Malung och Flisa torde böra ses mot denna bakgrund.

Uppenbart är emellertid, att de sålunda framförda förslagen icke kunna

bedömas var för sig utan måste prövas i ett sammanhang, utan avseende

fästat vid det mer eller mindre utredda skick, i vilket de olika järnvägsprojekten

för närvarande befinna sig. Lika uppenbart är enligt styrelsens

mening, att statsmakterna, oavsett de nu väckta motionerna, med hänsyn

till frågornas räckvidd skola finna angeläget att vidtaga lämpliga åtgärder

och igångsätta erforderliga förhandlingar, om och när förutsättningar härför

befinnas föreligga.

I detta yttrande har styrelsen bedömt de ifrågasatta järnvägsprojekten

främst ur ekonomisk synpunkt. Beredskapsmässigt tillkomma andra aspekter,

vilka kräva särskilda överväganden i samråd med chefen för försvarsstaben,

därest en ytterligare utredning anses påkallad. Så mycket torde

emellertid redan nu kunna sägas, att i den mån de här behandlade linjerna

skola bedömas ur försvarssynpunkt fordringarna på anläggningarnas tekniska

utförande sannolikt bliva sådana, att de komma att medföra ökade

anläggningskostnader.

Under hänvisning till vad ovan anförts får järnvägsstyrelsen på frågans

nuvarande ståndpunkt hemställa,

att utskottet måtte avstyrka motionerna I: 11 och II: 18.

Stockholm den 8 april 1948.

KUNGL. JÄRNVÄGSSTYRELSEN

A. Thorsell.

G. Dahlbeck.

2 — Bihang till riksdagens protokoll tUh8. 6 samt. Nr 227—228.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1948:434 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående en järnvägsförbindelse mellan Ljusdal och norska gränsen. a1 i texten