Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1948149 till ersättning för skador vållade av personer som avvikit från vissa anstalter jämte i ämnet väckta motioner.

1948-04-29 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1948:93, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1948149 till ersättning för skador vållade av personer som avvikit från vissa anstalter jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93.

3

Nr 93.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition

angående anslag för budgetåret 1948149 till ersättning

för skador vållade av personer som avvikit från

vissa anstalter jämte i ämnet väckta motioner.

(3:e avd.)

I propositionen nr 87 har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag

av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 20 februari 1948, föreslagit

riksdagen att till Ersättning för skador vållade av personer som avvikit

från vissa anstalter för budgetåret 1948/49 under femte huvudtiteln anvisa

ett förslagsanslag av 5 000 kronor.

I fem särskilda motioner (II: 84, 139, 221, 276 och 279) till 1947 års riksdag

behandlades frågan om ersättning av allmänna medel till personer, som lidit

skada genom åtgärd av vid sinnessjukhus eller vissa andra anstalter intagen

eller över huvud taget genom brottslig gärning.

Riksdagen anförde (skrivelse nr 475) i anledning av motionerna bl. a.,

att riksdagen fann det i en av motionerna (II: 279) framlagda förslaget att

ersättning skall kunna utgå av statsmedel för skada, som tillfogats genom

brottslig gärning, vara värt beaktande. På anförda skäl fann sig riksdagen

emellertid icke beredd att påkalla utredning i ämnet. Härefter anförde riksdagen.

I övriga motioner har ersättning av allmänna medel ifrågasatts endast

beträffande skador vållade av sådana, som äro intagna på sinnessjukhus m. fl.

anstalter, eller rymt eller försöksvis utskrivits därifrån. Efter prövning av

Kungl. Maj:t i varje särskilt fall har ersättning för dylika skador hittills i

viss omfattning tillerkänts skadelidande med anlitande av anslag till extra

utgifter. Enligt riksdagens mening bör en utredning av dessa ersättningsspörsmål

omedelbart inledas. Förslag till åtminstone provisoriska åtgärder

för att utan anlitande av den nödfallsutväg, som extra utgiftsanslagen erbjuda,

möjliggöra ersättning av statsmedel i ömmande fall av skador av

bär avsett slag bör om möjligt föreläggas redan nästa års riksdag. Riksdagen

är ej beredd att, såsom påyrkats i vissa motioner, redan nu besluta

om särskild medelsanvisning för skadornas ersättande. Tills vidare torde

alltså den utväg böra anlitas, som anslagen till extra utgifter erbjuda.

Under åberopande av vad sålunda anförts anhöll riksdagen om utredning

av frågan om ersättning av allmänna medel för skador, vållade av personer,

vilka äro eller varit intagna på sinnessjukhus m. fl. anstalter.

Med anledning av riksdagens nämnda skrivelse har inom justitiedepartementet

företagits viss utredning, varefter hithörande frågor ytterligare över
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 93.

vägts inom Kungl. Maj:ts kansli. Utredningen ock övervägandena ka begränsats

till sådana skador, som avses i riksdagens kemställan, d. v. s.

skador vållade av personer som äro eller ka vaiåt intagna på vissa anstalter.

Efter att ka lämnat en redogörelse för några av de spörsmål, som beaktats

vid nämnda utredning ock överväganden anför departementschefen för egen

del följande i ämnet.

Jag delar den principiella uppfattning, som torde ligga till grund för

riksdagens ställningstagande till förenämnda motioner, nämligen att staten

bör i större utsträckning än liittills faktiskt skett ersätta skador, som vållats

av å vissa anstalter intagna personer, samt att liärvid den nödfallsutväg,

som anlitandet av anslag till extra utgifter innebär, icke bör komma till

användning. Statsmakterna torde sålunda i detta sammankang böra godkänna

principen att staten lämnar ersättning för dylika skador, varjämte särskilda

medel böra anvisas till bestridande av ersättningarna. Såsom torde framgå

av vad jag i det föregående anfört, förutsätter emellertid eu detaljerad

reglering av ersättningsmöjliglieterna ställningstagande till en rad delvis

svårbedömda spörsmål, för vilkas lösande liittills tillämpad praxis lämnar

endast ringa ledning. Tills vidare torde man därför i avbidan på ytterligare

erfarenket böra — såsom också riksdagen ifrågasatt — åtnöjas med en

provisorisk reglering. Härvid bör någon rätt till ersättning icke fastslås

i författning utan en prövning inom relativt vida gränser äga rum av omständigheterna

i varje särskilt fall. Under dessa förhållanden torde prövningen

böra ankomma på Kungl. Maj:t.

Ersättningsmöjliglieterna synas tills vidare böra i huvudsak begränsas

till rymningsfallen. Med hänsyn till svårigheterna att nu överblicka konsekvenserna

av en utsträckning av ersättningsmöjligheten till fall, då skada

vållats av försöksutskriven person, bör i dessa ock därmed likartade fall

ersättning icke utgå i förevarande ordning. Det synes rimligt, att hänsyn i

regel tages till den skadelidandes ekonomiska ställning. Någon sträng begränsning

till ömmande fall synes dock icke f. n. böra komma ifråga. Däremot

synas fall där livränta eller därmed jämförlig ersättning kan ifrågasättas

böra underställas riksdagen.

Innan eu mera definitiv reglering inom nu ifrågavarande område genomföres,

torde en grundligare utredning böra äga rum. Denna utredning synes

emellertid icke böra sättas igång förrän den nu föreslagna provisoriska anordningen

tillämpats någon tid.

Kostnaderna i framtiden för ifrågavarande ersättningar kunna icke med

någon säkerhet beräknas. Sannolikt är att antalet ersättningsansökningar

kommer att avsevärt stiga sedan möjligheten att erhålla ersättning blivit

mera allmänt bekant. Det synes lämpligt att tills vidare anvisas ett gemensamt

anslag för samtliga ersättningar av ifrågavarande slag samt att anslaget

uppföres under femte huvudtiteln. Anslaget torde för budgetåret 1948/49

böra anvisas med ett förslagsvis beräknat belopp av 5 000 kronor.

I förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herr Niklasson m. fl. (I: 265) och den andra inom andra kammaren av herr

Vigelsho m. fl. (11:418), vari hemställts att riksdagen måtte beakta de i

motionerna anförda synpunkterna,

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren

av herrar Bergh och Löthner (I: 266) och den andra inom andra kammaren

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 93.

5

av herrar Sveningsson och Hagård (11:426), vari hemställts, att riksdagen

måtte såsom sin mening uttala, att staten bör lämna full ersättning för skador,

vållade av personer, som avvikit från i propositionen angivna anstalter på

sådant sätt, att direkt orsaks- och tidssammanhang med skadegörelsen kan

anses föreligga.

I förstnämnda två motioner förordas, att alla ifrågavarande skador ersättas

i förhållande till deras värde och oberoende av ägarens ekonomiska ställning,

samt att även sådana skador ersättas, som vållas av försöksutskrivna.

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, får

utskottet hänvisa till motionerna I: 265 och I: 266.

Utskottet. Kungl. Maj:ts förslag grundas på framställning av förra årets

riksdag och avser — såsom också riksdagen ifrågasatt — att åstadkomma en

allenast provisorisk reglering av hithörande frågor. För en mera definitiv

reglering fordras en grundligare utredning, som emellertid icke ansetts böra

igångsättas förrän den provisoriska anordningen tillämpats någon tid.

Utskottet kan i stort sett ansluta sig till Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet

tillstyrker alltså, att riksdagen i detta sammanhang godkänner principen, att

staten lämnar ersättning för skada, som vållats av å vissa anstalter intagna

personer och att särskilda medel anvisas till bestridande av ersättningarna.

I motionerna I: 265 och II: 418 förordas, att ersättning från detta nya anslag

ej skall, såsom Kungl. Maj:t föreslagit, vara i huvudsak begränsad till

rymningsfallen, utan utgå jämväl för skada som vållats av försöksutskriven

person. Utskottet anser visserligen att vissa skäl kunna tala för den av

motionärerna anförda meningen, men med hänsyn till vanskligheten att här

draga den lämpliga gränsen för möjligheten till ersättning anser dock utskottet

i likhet med departementschefen, att dessa fall böra lämnas utanför

den nu ifrågavarande, provisoriska regleringen. Utskottet förutsätter emellertid,

att Kungl. Maj:t liksom hittills i varje särskilt fall skall överväga, i vilken

mån ersättning bör beredas från anslag till extra utgifter.

I samtliga motioner har framhållits, att full ersättning bör beviljas oberoende

av den skadelidandes ekonomi. Utskottet vill icke förneka, att motionärerna

anfört vägande skäl för denna uppfattning och att den — såsom framhållits

i propositionen — bäst ansluter sig till motiveringen för ersättningen.

Utskottet delar departementschefens uppfattning, att någon sträng begränsning

till ömmande fall icke bör komma i fråga. Vid tillämpningen bör beaktas,

att införande av en ersättningsrätt utan behovsprövning framstår såsom önskvärd,

och att hänsynen till den skadelidandes ekonomiska ställning därför ej

bör föranleda bortfall eller nedsättning av en ifrågasatt ersättning.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må

a) beträffande ersättningsvillkor, som avse skadegörarens person,

med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å

882 48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. G samt. Nr 92—93.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 93.

motionerna I: 265 och II: 418 såvitt de beröra denna fråga besluta,

att ersättning i nu ifrågavarande ordning ej skall utgå i

fall, då skada vållats av försöksutskriven person, och ej heller i

andra, därmed likartade fall,

b) beträffande ersättningsvillkor, som avse den skadelidandes

ekonomiska ställning, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och

motionerna I: 265 och II: 418 samt I: 266 och II: 426 i skrivelse

till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad utskottet anfört,

c) beträffande Kungl. Maj:ts förslag i övrigt, med bifall till

förslaget, till Ersättning för skador vållade av personer som avvikit

från vissa anstalter för budgetåret 1948/49 under femte

huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 5 000 kronor.

Stockholm den 29 april 1948.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Närvarande: se under utlåtandet nr 92.

Reservation

av herrar Oscar Olsson, Lindström, Gustaf Earlsson, Gustaf Iwar Anderson,

Johan Eric Ericson, Ohlon, Eriksson i Stockholm, Lindholm, Petterson i Degerfors

och Persson i Vinberg, vilka ansett, att sista stycket av utskottets yttrande,

vilket börjar med orden »I samtliga» och slutar med orden »ifrågasatt

ersättning», bort hava följande lydelse:

»I samtliga motioner har framhållits, att full ersättning bör beviljas oberoende

av den skadelidandes ekonomi. Utskottet vill icke förneka, att motionärerna

anfört vägande skäl för denna uppfattning och att den såsom

framhållits i propositionen — bäst ansluter sig till motiveringen för ersättningen.

Utskottet delar departementschefens uppfattning, att någon sträng

begränsning till ömmande fall icke bör komma i fråga. Vid tillämpningen

bör beaktas, att införande av en ersättningsrätt utan behovsprövning framstår

såsom önskvärd, och att hänsynen till den skadelidandes ekonomiska

ställning därför i regel ej bör föranleda bortfall eller nedsättning av en

ifrågasatt ersättning, där omständigheterna äro sådana, att skadan kan

förutses komma att omfattas av en sadan blivande rätt till ersättning.»

Stockholm 1948. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1948:245 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1948/49 till ersättning för skador våUade av personer som avviki a1 i texten