Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändrad ordning för biskopsval.

1949-03-17 · 12 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 9 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1949:17, Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändrad ordning för biskopsval.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

1

Nr 17.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändrad ordning

för biskopsval.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion, nr

1, vilken behandlats av första lagutskottet, ha herrar Ohlon och Sjödahl

hemställt, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

måtte snarast möjligt förelägga riksdagen och kyrkomötet förslag om ny

förordning beträffande biskopsval».

I motiveringen till sitt yrkande ha motionärerna huvudsakligen kritiserat

reglerna, som skola tillämpas vid sammanräkning av de vid biskopsval avgivna

rösterna. I övrigt får utskottet beträffande de skäl, som motionärerna

anföra till stöd för sin hemställan, hänvisa till motionen.

Gällande rätt.

Enligt § 29 regeringsformen skall Konungen till ärkebiskop och biskopar

utnämna en av de tre som, i den ordning kyrkolagen stadgar, föreslagne

blivit.

Kap. 20 i kyrkolagen av år 1686 handlar om biskopsval. Enligt 1 § skall,

när ett biskopssäte bliver ledigt, domkapitlet med klerkeriet på deras samvete

nämna sådana män, som de till ämbetet tycka vara för Guds kyrka och

stiftet de nyttigaste, i lära och leverne skickligaste, de där frukta Gud, hava

ett gott rykte, äro redliga och sannfärdiga, hata girigheten, och vid akademier,

gymnasier eller uti andra förnäma ämbeten hava gjort sig kunniga

och väl förtjänta. När valet skett är, skall jämlikt 3 § domkapitlet hämta

alla sedlarna tillhopa och uti ett register anteckna deras namn, som röster

bekommit hava, samt översända det till Kungl. Maj:t, som sedan vill utvälja

en av dem, som således nämnda och föreslagna varda, den beprövas värdig

och till biskopsämbetet tjänlig.

Rörande ärkebiskopsval stadgas allenast i 4 §, att uti detta skola alla

domkapitel i riket hava sina röster. När dödsfallet limar, måste domkapitlet

i Uppsala Kungl. Maj :t det tillkännagiva, som då om valet sin nådiga befallning

till vederbörande avgå låter, att de med sina röster inkomma.

Närmare bestämmelser om valförrättningen in. in. ha meddelats i kungl.

förordningen den 30 maj 1709 om biskops- och superintendentsval. Enligt

förordningen skall viss dag utsättas, då valet skall gå för sig över hela

stiftet. Behöriga att deltaga i valet äro utom domkapitel sledamöterna alla till

prästämbetets utövning behöriga prästmän, som ha ordinarie prästerlig

tjänst inom stiftets kontrakt eller annan särskild prästerlig tjänst av viss

beskaffenhet eller annan anställning vid allmän undervisningsanstalt även
1

Bihang till riksdagens protokoll 1949. 9 samt. lavd. Nr 17.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

som annan till prästämbetets utövning behörig inom stiftet tjänstgörande

prästman, som är kyrkoskriven inom kontrakt i stiftet. Valet sker kontraktsvis.

Enligt 6:o förordningen skall vid valet omröstningen ske med

sedlar, varvid väljande i sin sedel skall nämna tre med deras namn och

ämbete. Sammanräkningen av rösterna sker inför domkapitlet jämlikt 10 :o

förordningen. I protokollet över förrättningen skola deras namn införas,

som fått röster, och däri noga antecknas, hur många röster var undfått. Sedan

även domkapitlets voteringssedlar lagts därtill, skola alla rösterna räknas

tillsamman. Därefter skall förslag göras på tre, som fått mesta röster.

Förslaget varder därefter med första insänt till Kungl. Maj :t jämte underskriven

förteckning på alla, som i stiftet fått röster, och huru många var

bekommit.

Enligt 2 § 5 mom. lagen den 13 november 1936 om domkapitel äga vid

ärkebiskops- eller biskopsval i stift, varest teologisk fakultet finnes, fakultetens

samtliga professorer säte och stämma i domkapitlet.

Efter antagandet av 1686 års kyrkolag synes den praxis allt ifrån början

ha utvecklat sig, som sedan dess ständigt till och med senast förrättade

ärkebiskopsval följts, nämligen att i valet deltagit följande femton valkorporationer,

nämligen såväl samtliga 13 konsistorier som ock prästerskapet

i Uppsala stift ävensom på grund av ett tidigare numera upphävt stadgande

i 1759 års förordning professorerna vid Uppsala universitet. De i valet

deltagande enskilda personernas röster ha icke sammanräknats, utan en

var av valkorporationerna har uppsatt sitt särskilda förslag. Vid det slutliga

förslagets upprättande ha rösterna från varje valkorporation räknats såsom

en röst. I fråga om röstningen inom de olika valkorporationerna ha de

regler, som gälla för biskopsval, ansetts äga motsvarande tillämpning.

En olikhet mellan biskops- och ärkebiskopsval framträder i fråga om det

slutliga förslagets upprättande. Vid de förra valen sätter vederbörande domkapitel

upp förslag, som sedan översändes till Kungl. Maj :t. När det gäller

val av ärkebiskop, tillgår så, att de av de olika valkorporationerna uppgjorda

förslagen insändas till Kungl. Maj :t, varefter det allmänna och slutliga förslaget

upprättas inom ecklesiastikdepartementet. En följd härav bliver, att

något tillfälle att överklaga det allmänna förslaget till ärkebiskop icke gives,

då däremot av domkapitel upprättat biskopsförslag liksom även ett vart av

de särskilda valkorporationernas förslag vid ärkebiskopsval kan överklagas.

Historik.

Biskopsval.

Under den första tiden efter reformationens genomförande funnos inga

bestämda föreskrifter om huru biskop och ärkebiskop skulle tillsättas. I

äldre tider hade hela menigheten inom stiftet deltagit i valet av sin biskop,

men så småningom övergick rätten att välja biskop till prästerskapet, och

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

3

slutligen blevo endast domkapitlen tillerkända valrätt. Under Gustaf Vasas

senare regeringsår och under den därpå följande tiden hände det ej sällan,

att man ej brydde sig om att anställa val, utan konungarna utnämnde dem,

som de önskade skulle bekläda ämbetet.

I kyrkoordningen 1571 lämnades de första bestämmelserna om biskopsval.

Däri stadgades, att valet skulle förrättas av »tillskickade personer av

klerkeriet och andra som i saken något äro förfarne». Valet skulle ske efter

sedvanligheten och den, som fick de mesta rösterna, eller i fall av lika rösttal

den, på vilken lotten föll, skulle såsom »electus strax förskickas till

överheten pro confirmatione». Något förslag skulle således icke upprättas,

och konungen var fortfarande obunden i sin utnämningsrätt. 1571 års författning

efterlevdes emellertid icke alltid, och biskopsämbeten blevo stundom

bortgivna utan prästerskapets hörande. Vilka som hade rätt att deltaga

i valet var fortfarande oklart.

Ej heller med de förut återgivna bestämmelserna i 1686 års kyrkolag kom

man till en enhetlig och likformig valmetod. Föreskrifter saknades om vilka

prästmän ägde deltaga vid biskopsval; ibland röstade alla ordinarie ecklesiastika

tjänstemän, på andra ställen var förhållandet ett annat. Det stadgades

ej heller, att något förslag till biskopsämbetets besättande skulle

upprättas. Oftast torde emellertid två eller flera ha uppsatts på förslag, som

insändes till Kungl. Maj :t, men det saknade större betydelse, huru man

härmed förfor, då konungen var obunden att utnämna vem han ville.

I 1720 års regeringsform förekom det första stadgandet om att vid biskopsval

förslag skulle upprättas å de tre, som erhållit de flesta rösterna,

och alt konungen vid utnämningen ej ägde gå utanför detta förslag. Först

i förordningen den 30 maj 1759 om biskops- och superintendentsval lämnades

dock enhetliga och mera detaljerade bestämmelser om huru valet skulle

förrättas. Denna förordning har såvitt angår vilka som skola vara röstberättigade

ändrats vid flera tillfällen. För dess innehåll har, såvitt nu är

i fråga, ovan redogjorts.

I anledning av väckta motioner avlät 1868 års kyrkomöte skrivelse (nr

15) till Kungl. Maj :t, vari mötet anförde, bland annat: Det syntes kyrkomötet

sannolikt, att församlingens deltagande i ifrågavarande val skulle

ställa biskopen i ett närmare och förtroligare förhållande till dem, över vilkas

själavård han hade att vaka, och sålunda för honom underlätta utövningen

av hans viktiga och ansvarsfulla kall. Då emellertid någon genomgripande

förändring av kyrkolagens bestämmelser i detta avseende icke kunde

ske ulan föregående ändring i § 29 regeringsformen, hade kyrkomötet

ansett det vara utan ändamål att för det dåvarande ingå i närmare granskning

av frågan. Kyrkomötet förklarade sig följaktligen endast vilja anmäla

sin åsikt, afl rätt till deltagande i biskopsval borde tillerkännas lekmän,

samt anhöll, att Kungl. Maj:t ville taga saken i övervägande.

I anledning av kyrkomötets skrivelse vidtogs och godkändes vid 1872 och

1873 års riksdagar sådan ändring av regeringsformen, att paragrafen erhöll

sin nu gällande lydelse.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

Vid 1885 års riksdag väckte herr Waldenström i andra kammaren en motion,

nr 8, med yrkande om att riksdagen hos Kungl. Maj :t skulle begära

förslag till vissa ändringar i då gällande regler för biskopsval. I utlåtande

nr 45 i anledning av motionen hemställde lagutskottet, att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj :t täcktes låta utarbeta

samt förelägga riksdagen förslag till sådana ändringar i gällande bestämmelser

rörande biskopsval, att rätt till deltagande däri bleve, i den mån

det kunde befinnas lämpligt, tillerkänd även åt lekmän. Utskottets hemställan

bifölls av andra kammaren men blev av första kammaren avslagen,

varför motionen icke föranledde någon riksdagens åtgärd.

Vid 1886 års riksdag väckte herr Waldenström i andra kammaren åter en

motion, nr 99, i samma ämne. Vid ärendets behandling i lagutskottet och

kamrarna fick frågan samma utgång som vid det näst föregående riksmötet.

I en motion till 1903 års kyrkomöte togs frågan om lekmannadeltagande i

biskopsval ånyo upp. Kyrkolagsutskottet föreslog i anledning härav kyrkomötet

att hos Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte i sammanhang

med allmän revision av kyrkolagen låta verkställa utredning om och i vad

mån ett förökat inflytande vid biskopsval måtte kunna beredas åt lekmannaelementet

inom kyrkan. Utskottets hemställan blev emellertid av kyrkomötet

avslagen.

Även 1908 års kyrkomöte fick i anledning av väckta motioner behandla

frågan. Kyrkomötet uttalade i skrivelse till Kungl. Maj :t (nr 20), att det till

grund för motionerna liggande kravet på beredande åt lekmannaelementet

av ett ökat inflytande vid biskopsvalet ville mötet erkänna som ett ingalunda

oberättigat anspråk. Kyrkomötet anhöll fördenskull, att Kungl. Maj :t måtte

låta verkställa utredning, om och i vilken form ett mera aktivt deltagande

och ett ökat inflytande på det kyrkliga området i de av förevarande motioner

berörda hänseenden skulle kunna beredas åt kyrkans lekmannamedlemmar,

och att vid en sådan utredning särskilt måtte tagas under övervägande,

huruvida icke nämnda syfte säkrast kunde vinnas genom en fullständigare

tillämpning av synodalförfattningens grundsatser.

Då i motion till 1910 års kyrkomöte hemställdes, att kyrkomötet måtte anhålla

om vidtagande av åtgärder för beredande på lämpligt sätt åt församlingarna

av lagstadgat inflytande på val av biskop, erinrade kyrkolagsutskottet

i sitt betänkande, att det i motionen framförda önskemålet tillbörligen

beaktats i kyrkomötets år 1908 till Kungl. Maj:t avlåtna skrivelse samt

att det funnes anledning antaga, att Kungl. Maj :t vid en kommande allsidig

utredning av frågan om le k in an nae le me n te t s ökade inflytande i allmänhet

på det kyrkliga området skulle till prövning upptaga även det i motionen

avsedda spörsmålet. Motionen blev också avslagen av kyrkomötet.

Vid 1925 års kyrkomöte fördes frågan åter på dagordningen i väckta motioner.

Kyrkolagsutskottet intog vid behandlingen av dessa den principiella

ställningen, att deltagande i biskopsval tillkomme allenast prästerskapet. Ut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

skottet, som ansåg tungt vägande principiella invändningar kunna resas mot

biskopsvalens ordnande såsom lekmannaval, hemställde därför, att kyrkomötet

måtte avslå de ifrågavarande motionerna. Denna utskottets hemställan

blev även bifallen av kyrkomötet.

Vid besvarande av en motion med likartat syfte vid 1926 års kyrkomöte

erinrade kyrkolagsutskottet om att det på vissa håll framkastats en tanke,

huruvida icke i förbindelse med de i många stift förekommande sammanslutningarna

i synodal form skulle kunna vunnas ett uppslag för lekmäns

deltagande i biskopsval. Utskottet framhöll, att dessa sammanslutningar åtminstone

ännu vore alltför litet konsoliderade för att kunna tjäna nämnda

ändamål. Skulle desamma framdeles erhålla en fastare och legalt utformad

organisation, komme måhända frågan i en ändrad problemställning, rörande

vilken utskottet icke kunde göra något som helst uttalande. Utskottet

hemställde, att motionen icke måtte till någon kyrkomötets åtgärd föranleda,

vilket också blev kyrkomötets beslut.

Då motion med likartat krav väcktes även vid 1929 års kyrkomöte, förklarade

sig kyrkolagsutskottet sakna anledning frångå sina vid 1925 och

1926 års kyrkomöten gjorda uttalanden i denna fråga och hemställde, att

motionen icke måtte till någon kyrkomötets åtgärd föranleda. Motionen

blev härefter avslagen av kyrkomötet.

I en den 31 december 1937 avgiven promemoria angående ändrade bestämmelser

om ärkebiskops- och biskopsval framlade kammarrådet Tom Wohlin,

som tillkallats såsom utredningsman inom ecklesiastikdepartementet, ett

utkast till lag i ämnet. Genom lagen skulle 20 kap. kyrkolagen upphävas.

Val för utseende av de tre, som skulle uppföras å förslag till biskopsämbete,

skulle enligt utkastet förrättas av ett valkollegium bestående av domkapitlets

ledamöter jämte särskilda för stiftets prästerskap och dess lekmän

till sinsemellan lika antal utsedda elektorer. Antalet elektorer skulle i flertalet

stift för vardera gruppen utgöra tjugu. Varje valsedel skulle gälla fölen

röst. Valsedel fick upptaga allenast ett namn. Vid biskopsval skulle röstningen

verkställas i en eller flera omgångar. Vid sammanräkningen av rösterna

från den första röstningen skulle den person, vars namn därvid befunnes

ha samlat det högsta röstetalet, anses vald att uppföras å förslag till

biskopsämbetet. Förutom den sålunda först valde skulle ytterligare den anses

vald, vars rösttal uppginge till mer än en fjärdedel av hela antalet i denna

omgång avgivna röster. Hade icke samtliga tre, som skolat uppföras, kunnat

utses på detta sätt, finge ny röstning och ny sammanräkning företagas

på samma sätt som vid första tillfället.

I motiveringen till sitt förslag anförde utredningsmannen bl. a. följande.

Nu gällande röstningsprocedur vid biskopsval lämnar som bekant icke någon

som helst garanti för att en — om än aldrig så stor — minoritet bland

de röstande inom sliftet skall kunna vid valet göra sig gällande. År blott

sammanhållningen inom majoritetsgruppen tillräckligt stark, utestängas vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

® Första lagutskottets utlåtande nr 17.

valet och därmed också från förslaget alla, som icke upptagits å majoritetens

valsedlar. Det måste dock givetvis, då Kungl. Maj :t vid utnämningen

av biskop är bunden vid det på grund av valet upprättade förslaget, vara av

ej ringa vikt, att — där inom ett stift olika uppfattningar göra sig gällande

med avseende å det kyrkliga arbetet i stiftet och sålunda jämväl i fråga om

de krav, som böra ställas å den blivande stiftschefen — icke inför Kungl.

Maj :t presenteras kandidater, uteslutande uppställda av valmännen, tillhörande

en meningsriktning. Det är emellertid av ej mindre betydelse att ett

biskopsval icke urartar till en tävlan mellan partier, utan att detsamma bevarar

sin karaktär av ett val av personer, dem man företrädesvis önskar skola

ifrågakomma till biskopsämbetet. Är det sålunda angeläget att söka ett verksamt

skydd mot den ensidighet, som är tänkbar vid ett biskopsval med det

nuvarande sättet att räkna rösterna, bör dock tillses, att man icke söker ett

dylikt skydd med några sådana regler för röstningen, som skulle giva biskopsvalet

prägel av ett partipolitiskt val.

För val av borgmästare och vissa andra befattningshavare tillämpas för

närvarande en valmetod, vilken — i likhet med vad här åsyftas för biskopsvalen

är avsedd att lata olika uppfattningar och önskningar komma till

uttryck i val av tre, av vilka Kungl. Maj :t därefter skall äga utse en till befattningen

i fråga. För ett biskopsval är dock denna metod icke lämplig. Den

går visserligen, även den, ut på ett val av tre, men den röstande äger vid

valet att efter eget skön inskränka sig till att rösta på endast en eller två.

Fn sådan åt de röstande inrymd befogenhet att giva till känna »vi vilja ha

den och ingen annan» skulle vid biskopsval komma att innebära ett uppgivande

i det väsentliga av syftet med valet. Det urval av biskopskandidater,

som med förslaget är avsett att stå Kungl. Maj :t till buds för utnämningen,

skulle nämligen därigenom kunna bliva obehörigen begränsat, i det att kanske

två av de föreslagna, vilka kommit med å förslaget enbart såsom fyllnadsnamn

och med stöd av enstaka stänkröster, kunna förutsättas, praktiskt

taget, vara uteslutna från att komma i fråga att utnämnas. Och använd

utan rätt att med röstning endast på en säkra dennes val, är metoden

så bristfällig, att den till och med möjliggör att någon, som mer än hälften

av väljarna vilja ha utsedd, alls icke kommer med bland de tre valda.

Antag att av 46 elektorer 27 helst vilja ha A utsedd och därnäst B och C

men att de 19 övriga fördela sig sålunda: 10 B, C, D, 5 B, D, E och 4 I). F, E.

Enligt reglerna för borgmästarval skulle då B få första platsen med 13''/,+

^ ^8 /- röster mot A:s 27; C den andra med 9 —f— 5 = 14 röster mot

A;s 27: 2 = 13''A; och D den tredje med 31/, + 2% -f 4 = 9V„ röster mot

Vid biskopsval i stift, där alla elektorerna samlas, är det ju icke heller

nödvändigt, att var och en på en gång deklarerar, vilka tre han önskar skola

komma i fråga. Man kan i stället ordna det så, att varje väljare först endast

ger tillkänna, vem han helst vill ha till biskop. Man kan då se, om så stor

enighet föreligger mellan väljarna, att avsaknaden av tillräckligt antal i den

valomgången framförda kandidater tvingar till ytterligare val för att utse

övriga kandidater för biskopstjänsten, eller om så många skilda, tillräckligt

starkt representerade vota föreligga, att någon vidare röstning icke blir erforderlig.

Förande regler för valförfarandet synas, i anslutning till vad sålunda anförts,

lämpligen kunna uppställas: Vid den första röstningen är den vald,

som fått de flesta rösterna, samt varje annan, som fått mer än en fjärdedel

av hela antalet angivna röster. Ha icke tre uppnått sådant rösttal, sker ny

röstning. Gäller det da blott en, är den vald, som fått de flesta rösterna. Gäller

det två, är även den vald, som fått det näst största rösttalet, om detta till
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 17- >

lika är mer än en fjärdedel av hela antalet röster; varom icke, blir det en

tredje röstning, varvid den blir vald, som fått de flesta rösterna.

Enligt ett sådant valsätt skulle i ovan anförda exempel A och B hava blivit

placerade i den första omgången med 27 respektive 15 röster samt C i

den andra med 37 röster mot 9 för D.

I ett över utredningsmannens promemoria avgivet yttrande anförde Lunds

domkapitel i förevarande fråga:

Vad den i promemorian föreslagna valordningen angår, synes denna

domkapitlet vara synnerligen tillkrånglad och till sitt verkningssätt svår

att bedöma. Skall Kungl. Maj :ts rätt att vid utnämningen fritt välja mellan

tre namn bevaras, synes detta förutsätta, att valsedlarna också innehålla

tre namn. Den enskilde väljaren bör icke sträva efter att till varje

pris få sin kandidat igenom utan att medverka till att det efter hans uppfattning

bästa trenamnsförslaget förelägges för Kungl. Maj :t. Det skall därvid

villigt erkännas, att den nuvarande ordningen medför vissa påtagliga

olägenheter, i det att väljarna i regel ha en bestämd mening med den ordning,

i vilken namnen placeras på sedlarna, men denna kommer icke till

uttryck vid sammanräkningen, utan det första förslagsrummet kan komma

att intas av en kandidat, som endast erhållit tredjerumsröster. Men denna

olägenhet torde kunna avhjälpas. En undersökning bör emellertid företagas

rörande de vägar, som därvid äro tänkbara. En möjlighet vore, att en

graderad röstskala komme till användning, så att exempelvis en förstarumsröst

erhölle tre gånger, en andrarumsröst två gånger så stort röstvärde som

tredjerumsTÖst.

Länsstyrelsen i Uppsala län uttalade beträffande sammanräkningsreglerna

bl. a. följande:

Om man vill undgå att låta valutgången bero på tämligen tillfälliga omständigheter,

synes man hänvisad att välja mellan två utvägar, antingen en

procedur med 3 namn på alla röstsedlarna och gradering av röstvärdet eller

ett majoritetsval med samma röstvärde för alla namnen. I förra fallet tryggas

minoritetens rätt, men valsättet innebär en uppmuntran till partigruppering.

I det senare fallet föreligger den möjligheten att majoriteten utom

huvudkandidaten kan uppföra namn, som icke gärna kunna ifrågakomma,

varigenom Kungl. Maj :ts utnämningsrätt således beskäres. Den hittillsvarande

erfarenheten ger icke stöd för sistnämnda farhågor. Om man likväl,

innan det slutliga avgörandet sker, vill sörja för att väljarna klart inse de

olika ståndpunkterna, kan detta ske genom att man delar valhandlingen, såsom

promemorian innehåller, i ett första och ett andra val, därvid vid första

valet röstas om allenast en plats, men förslagsrum endast får tilldelas den,

som erhåller mer än hälften av de avgivna rösterna. Vid det andra valet

skulle därefter de återstående förslagsrummen (efter omständigheterna två

eller tre rum) besättas och röstsedlarna således upptaga två eller tre namn.

Vid båda omröstningarna gälla alla röster lika.

Genom beslut den 1 augusti 1940, då ärendet anmäldes, har Kungl. Maj :t

förordnat, att någon åtgärd för del dåvarande icke skulle vidtagas.

Ärkebiskopsval.

Alltsedan ärkebiskopsvalet 1531 bär i detta medverkat representanter för

hela svenska kyrkan. Därvid har riksintresset varit det dominerande. Ärkestiftets

eget prästerskap har sålunda haft ett underordnat inflytande. Denna

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

ordning lagfästes i de ovan återgivna föreskrifterna i 20 kap. 4 § kyrkolagen

av år 1686, som alltjämt normerar ärkebiskopsval.

Förslag om ändrade bestämmelser av reglerna för ärkebiskopsval i syfte

att bereda ökat inflytande åt Uppsala stifts prästerskap ha framkommit

vid upprepade tillfällen.

För att i någon mån närma Uppsala stifts rätt till de övrigas, åt vilka

deras fria val vore förbehållet, föreslog konstitutionsutskottet vid 1809—10

års riksdag, att Uppsala stifts röst vid ärkebiskopsval skulle beräknas lika

med fem konsistoriers.

Konstitutionsutskottets förslag antogs av alla fyra stånden vid såväl 1809

som 1815 års riksdagar, men Kungl. Maj :t godkände icke grundlagsändringen.

I anledning av ny motion föreslog då konstitutionsutskottet vid 1815 års

riksdag, att prästernas i Uppsala stift röster skulle räknas såsom tre röster.

Detta förslag antogs av 1815 och 1817—1818 års riksdagar, men ej heller

detta vann Kungl. Maj:ts gillande.

I den förut nämnda skrivelsen (nr 15) från 1868 års kyrkomöte hemställde

detta jämväl, att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande frågan, huruvida

vid en förändring av 20 kap. kyrkolagen ett stadgande borde däri införas,

som vid val av ärkebiskop beredde åt ärkestiftets prästerskap ett större

inflytande än förut.

Vid 1883 års kyrkomöte väcktes motion, att 22 kap. i det av 1869 års

kyrkolagskommitté år 1873 framlagda förslaget till kyrkolag måtte antagas.

Enligt detta skulle Uppsala stifts förslag räknas som fem röster. Motionären

framhöll, att Uppsala stifts prästerskap hade ett rättmätigt anspråk på

att i första hand med sina röster bestämma valet. Motionen avslogs emellertid

under hänvisning till att frågan vore under Kungl. Maj :ts prövning.

Vid 1903 års kyrkomöte väcktes en motion om förtydligande och fullständigande

av bestämmelserna om ordningen för val av ärkebiskop. I enlighet

med av kyrkolagsutskottet avgivet betänkande i anledning av denna

motion anförde kyrkomötet i skrivelse till Kungl. Maj :t (nr 21), att det

funne nuvarande bestämmelser om ordningen för ärkebiskopsval vara i behov

av att så snart ske kunde förtydligas och fullständigas, samt anhöll,

att Kungl. Maj :t täcktes låta gällande bestämmelser om ordningen för ärkebiskopsval

undergå revision i syfte jämväl att ökat inflytande vid sådant

val måtte tilläggas ärkestiftets prästerskap.

Vid 1908 års kyrkomöte kom saken åter på tal. Kyrkomötet avslog en

motion i ämnet under hänvisning till att frågan om ärkebiskopsval sammanhängde

med andra ärenden, som erfordrade ytterligare utredning, och

saken för övrigt vore under Kungl. Maj :ts beredning.

År 1915 upprättades inom justitiedepartementet en promemoria angående

ändrade bestämmelser om val av ärkebiskop. Enligt ett av promemorie
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

9

författaren utarbetat utkast till lag om val av ärkebiskop skulle förslagsrum

å ärkestiftets förslag räknas den föreslagne till godo såsom fyra röster,

under det att rum å de övriga särskilda förslagen skulle betraktas såsom en

röst. Enligt utkastet till lagen skulle därjämte rätten att avgiva röster till

ärkestiftets förslag utvidgas.

Frågan om ökat inflytande för ärkestiftet på ärkebiskopsval blev åter

föremål för uppmärksamhet vid 7.92.9 års kyrkomöte. Med anledning av en

vid detta kyrkomöte i ämnet väckt motion förklarade sig kyrkomötet ansluta

sig till de riktlinjer för en reform, som uppdragits i ovannämnda promemoria,

och anhöll i skrivelse till Kungl. Maj :t (nr 7) att få förnya sin år

1903 hos Kungl. Maj :t gjorda hemställan om revision av gällande bestämmelser

om ordningen för ärkebiskopsval.

Inom ecklesiastikdepartementet uppgjordes härefter under år 1933 av

numera hovrättsrådet Tage Boye i samråd med ärkebiskopen ett utkast till

lag om val av ärkebiskop. Enligt detta utkast, vilket emellertid icke lades till

grund för lagstiftning i ämnet, skulle förslaget vid ärkebiskopsval kunna

upptaga upp till sex namn.

I det i Wohlins promemoria av den 31 december 1937 intagna utkastet

till lag om ärkebiskopsval och biskopsval funnos utförligt motiverade regler

även om val för upprättande av förslag till ärkebiskopsämbete.

Vid sådant val skulle alla de inom de olika valkollegierna avgivna rösterna

läggas tillsammans och sammanräknas på en gång. Varje röstande skulle

å sin valsedel upptaga namn å tre personer det ena under det andra. Sammanräkningen

skulle företagas i en eller flera omgångar. Vid den första

sammanräkningen skulle för varje valsedel hänsyn tagas endast till det

överst å valsedeln upptagna namnet. Den, som vid rösträkningen samlat

högsta röstetalet, skulle anses vald. Därjämte skulle envar anses vald att

uppföras å förslaget, vars rösttal befunnes uppgå till mer än en fjärdedel

av hela antalet vid valet avlämnade sedlar. Vid eventuellt behövlig andra

sammanräkning uträknades sammanlagda rösttalet för varje icke redan

vald, vars namn ovsett platsen förekonnne å valsedlarna.

Som redan nämnts beslöt Kungl. Maj :t, då ärendet anmäldes den 1 augusti

1940, att förslaget för det dåvarande icke skulle föranleda någon åtgärd.

I anledning av en framställning från 1947 års prästmöte i ärkestiftet, dagtecknad

den 24 mars 1948, om sådan ändring i gällande bestämmelser för

ärkebiskopsval, att prästerskapet i ärkestiftet tillförsäkrades ett väsentligt

ökat inflytande på dylikt val, tillkallades professorn Sven Kjöllerström att

inom ecklesiastikdepartementet verkställa utredning angående ärkebiskopsvalet.

Den 20 augusti 1948 avgav denne ett betänkande med utredning om

val av ärkebiskop i den svenska kyrkan. Däri föreslogs bl. a., att en av ärkestiftets

prästerskap på dess förslag uppförd kandidat alltid skulle beredas

2 Ilihang till riksdagens protokoll 1WJ. t) samt. 1 avd. Nr 17.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

plats på det definitiva förslaget. Härjämte underströk utredningsmannen

önskvärdheten av att den lucka, som sedan 1873 funnes i den kyrkliga lagstiftningen

beträffande biskops- och ärkebiskopsval, snarast utfylldes.

Vid betänkandets remissbehandling uttalade centralstyrelsen för allmänna

svenska prästföreningen i avgivet yttrande följande:

En ärkestiftets huvudkandidat skall alltid beredas rum å det slutgiltiga

förslaget. Olägenheten synes härvid vara, att med röstningen på tre namn

det icke torde vara uteslutet, att de flesta rösterna kunna tillfalla någon,

som icke utgör huvudkandidat men väl erhållit fyllnadsrum i så stort antal,

att hans namn blivit det främsta. Men denna olägenhet skulle komma att

vidlåda även ett val, om vilket ärkestiftets präster vore ensamma. Centralstyrelsen

kan i detta sammanhang endast hänvisa till en sådan lösning, att

vid val av biskop visserligen varje valsedel skall upptaga tre namn men att

ordningen dem emellan skulle markeras vid uträkningen av det samlade

rösttalet.

Utskottet.

Gällande regler om ärkebiskops- och biskopsval äro ålderdomliga och

ofullständiga. Upprepade gånger ha framställts krav om en revision av dessa

bestämmelser i olika hänseenden. § 29 regeringsformen, som innehåller de

allmänna stadgandena för utseende av ärkebiskop och biskop, erhöll 1873

sin nuvarande utformning. Såsom framgår av paragrafens avfatlning, förutsattes

därvid, att i kyrkolagen skulle närmare stadgas angående upprättande

av det tremannaförslag, till vilket Konungens utnämningsrätt enligt

grundlagsbudet är begränsad. Oaktat nu tre kvarts sekel sedan dess förgått,

ha de avsedda stadgandena ännu icke influtit i kyrkolagen. Förevarande

motion utmynnar i hemställan om anhållan hos Kungl. Maj :t att snarast

möjligt förelägga riksdagen och kyrkomötet förslag till ny förordning beträffande

biskopsval.

Motionärerna ha emellertid i motiveringen uteslutande uppehållit sig vid

Irågan om införande av en mera rättvisande metod för sammanräkningen

av de vid biskopsval avgivna rösterna. Såsom påpekas i motionen, möjliggör

den nuvarande regeln, att alla tre namnen å varje röstsedel skola äga

lika röstvärde, otvivelaktigt för en väl sammansvetsad grupp, som omfattar

över hälften av de röstande, att utestänga aldrig så betydelsefulla minoriteter

från att placera något namn på förslaget. Denna möjlighet har också

någon gång utnyttjats.

Den proportionella valmetoden torde numera vara fast rotad i det allmänna

medvetandet i vårt land. Enligt denna bör även vid val av det slag,

som biskopsvalen utgöra, det namn som väljaren givit första rummet på sin

valsedel tillerkännas ett högre röstvärde än de namn, som äro placerade längre

ned å valsedeln. Samma skäl, som anförts för införande av en proportionell

metod vid andra val, tala enligt utskottets mening också för att en dylik

metod tillämpas vid val av biskop och ärkebiskop. Framför allt har det för

utskottet framstått som ett bestämt önskemål att regler skapas, som bättre

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

tillgodose minoriteternas intressen. Det nuvarande systemet har stundom

även till följd, att andrahandsnamnen, vilkas bärare knappast av någon anses

som allvarliga kandidater till ämbetet men som uppförts som fyllnadsnamn

av ett stort antal röstande, komma att placeras främst på förslaget, medan de

namn, mellan vilka striden egentligen står, kunna komma längre ned på

förslaget eller helt utestängas från detta. Även ur denna synpunkt äro de nuvarande

sammanräkningsreglerna mindre tillfredsställande. Bristerna i den

gällande ordningen ha också någon gång påtalats av prästerskapets egna

sammanslutningar.

Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen för den tidigare behandlingen

av frågan om biskopsval är problemet av invecklad beskaffenhet. Vid

föregående tillfällen har uppmärksamheten särskilt varit riktad på spörsmålet

om lekmannadeltagande i valet. Skulle tidigare förslag i denna riktning

komma att förverkligas, bliva helt nya röstningsregler erforderliga. En

reformering av sättet för biskopsvalen måste också beröra det besvärliga

problemet om ärkebiskopsvalens anordning. Lagstiftning rörande ett mindre

spörsmål försvåras av att bestämmelserna beträffande dessa val i sin helhet

äro bristfälliga och ofullständiga. En fråga kan därför måhända icke isoleras

från de övriga.

Under dessa omständigheter synes det utskottet i och för sig rimligast,

att den förevarande detaljfrågan om sammanräkningsmetoden upptages och

löses i och med att de lagstadganden komma till stånd, som 1873 förutsattes

skola bliva meddelade angående biskops- och ärkebiskopsval. Emellertid

föreligger vid sådant förhållande risk att den reform, utskottet särskilt vill

befrämja, blir ställd på framtiden. Med hänsyn till vad som anförts vill utskottet

förorda en sådan lösning, att i anslutning till motionens yrkande frågan

om utformande av nya bestämmelser rörande biskops- och ärkebiskopsval

göres till föremål för en allmän utredning. Som en första och mest angelägen

uppgift böra de sakkunniga upptaga frågan om en lämplig metod

för sammanräkning av de vid valet avgivna rösterna. Befinnes detta spörsmål

utan större olägenhet kunna lösas isolerat, torde särskilt förslag härom

böra framläggas. Då i vart fall tiden intill nästa kyrkomöte måste avvaktas,

innan någon ändring kan genomföras, kommer knappast genom den av utskottet

förordade utvägen något onödigt dröjsmål att uppstå med den eftersträvade

omgestaltningen av sammanräkningsreglerna.

Med stöd av det ovan anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj :t

anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta föranstalta om utredning

av reglerna om val för upprättande av förslag till biskops- och

ärkebiskopsämbete.

Stockholm den 17 mars 1949.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Krugel, Ewerlöf*, Olofsson,

truar Sjöströan-Bengtsson, Lindström, herrar Ivar Nilzon och Göransson*;

från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund. Olsson

i Mellerud*, Johnsson i Stockhoim*, Landgren, Lindahl, Fagerholm och

Svensison i Stenkyrka.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1949. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

490991

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1949:115 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angåde ändrad ordning för biskopsval. a1 i texten