Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning om stadsdomstolarnas förstatligande.

1949-03-29 · 15 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1949:20, Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning om stadsdomstolarnas förstatligande.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 20.

1

Nr 20.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning om

stadsdomstolarnas förstatligande.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 204,

vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Larsson i Stockholm hemställt,

»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning,

i huvudsaklig anslutning till vad här ovan anförts, rörande stadsdomstolarnas

förstatligande och därmed sammanhängande spörsmål samt

för riksdagen framlägga de förslag vartill utredningen kan giva anledning».

Till stöd för sitt yrkande har motionären väsentligen anfört följande:

I princip har allmän enighet rått därom, att domstolsväsendet i sin helhet

böra vara statligt. Att borgmästare och råd alltjämt ansvara för rättsskipningen

i första instans inom magistratstädernas jurisdiktionsområden

måste anses utgöra en visserligen historiskt förklarlig men numera föråldrad

ordning, vilken vid lämplig tidpunkt bör få vika för samma ordning,

som gäller inom riket i övrigt. Denna tidpunkt synes nu vara inne.

En enhetlig, landets alla domare omfattande befordringsgång är efter processreformens

genomförande särskilt angelägen, men den dubbla domstolsorganisationen

lägger hinder i vägen härför. Väl har på senare år i ökad

omfattning förekommit, att jurister från den statliga karriären efter städernas

val övergått till borgmästarämbeten, men förflyttningar från kommunal

till statlig domartjänst äro alltjämt sällsynta. Jämväl mellan de olika

stadsdomstolarna är omflyttningen ringa.

I allt större utsträckning bestämmas löne- och tjänstevillkor efter förhandlingar

mellan de enhetligt organiserade juristerna och deras olika, statliga

och kommunala arbetsgivare; även detta förhållande talar, såsom erfarenheten

givit vid handen, med styrka för ett förenhetligande av domstolsväsendet

i statlig regi.

Rådhusrätten är tillika magistrat och har i sådan egenskap alltjämt vissa

kommunala och statligt administrativa uppgifter. De förra torde snart nog

komma att upphöra. Härmed bortfaller det viktigaste återstående skälet för

ett kommunalt inflytande å magistratens rekrytering — bortsett från det

förhållandet att städerna, så länge de bekosta magistraten, givetvis hava

krav å viss medbestämmanderätt vid dess sammansättning. Magistratens

statligt administrativa bestyr torde utan några större svårigheter, med bevarande

av behörigt kommunalt inflytande, kunna överföras å andra organ.

Genom den starka tillväxten av landsrättsstädernas antal och folkmängd

under senare årtionden har den här förordade ordningen i själva verket

kommit att successivt genomföras för en stor del av landets stadsbefolkning.

Redan nu ligger flertalet städer under landsrätt. Några olägenheter

härav hava icke framträtt; tvärtom torde belåtenheten med denna ordning

i olika hänseenden vara allmän. Även relativt stora städer, nyskapade eller

1 liiliiinij lill riksdagens protokoll 1949. i) samt. lavd. Nr 20.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 20.

förlagda under landsrätt, äro sålunda undantagna från förpliktelsen att

hålla magistrat och rådhusrätt.

Enligt Kungl. Maj :ts förslag till årets riksdag skall Solna stad, med ett

invånarantal av 37 000, liksom magistratstäderna bilda egen domsaga, men

naturligtvis liksom tidigare under landsrätt. Den nya häradsrätten kommer

alltså att utgöra den första statliga stadsdomstolen. Med denna nya stadstyp,

stad med egen ehuru statlig domstol, framträder det principlösa i den

rådande ordningen i särskilt bjärt dager.

I samband med frågan om stadsdomstolarnas förstatligande torde även

den segslitna frågan om vissa städers historiskt betingade, särskilda rättigheter

och förmåner komma att upptagas. Därvid må beaktas, att skyldigheten

att bekosta rättsskipningen icke historiskt eller rättsligt betingats av

några särskilda förmåner för vederbörande stad, exempelvis tolagsersättning;

flera magistratstäder sakna sistnämnda förmån. Också ha vissa mindre

städer, senast Karlshamn, förlagts under landsrätt med bibehållen rätt

till den staden tillförsäkrade tolagsersättningen.

De svårigheter av finansiell art, som — enligt vad 1943 års riksdag uttalade

— kunna möta den här förordade reformen, torde icke böra tillmätas

alltför stor betydelse. Om någon ökning av det allmännas utgifter kan det

ju icke bliva tal, allenast om en överflyttning av utgifter från den kommunala

till den statliga budgeten.

Beträffande motiveringen i övrigt för motionärens hemställan får utskottet

hänvisa till motionen.

Gällande rätt m. m.

Enligt 1 kap. 1 § rättegångsbalken utgöres allmän underrätt på landet och

i stad, som hör till domsaga, av häradsrätt samt i annan stad av rådhusrätt.

För rättsskipningen i rådhusrätt skola jämlikt 10 § samma kapitel

finnas borgmästare och rådmän samt, om göromålen kräva det, en eller flera

assessorer, vilka alla skola vara lagfarna domare. Rådhusrätt kan vara delad

i avdelningar. Närmare bestämmelser om organisationen vid rådhusrätterna

meddelas i stadgor eller arbetsordningar, som Kungl. Maj:t fastställer

för varje rådhusrätt.

Enligt 1 kap. 11 § rättegångsbalken är rådhusrätt domför med tre lagfarna

ledamöter. I mål om ansvar för brott, varå kan följa straffarbete i två

år eller därutöver, skall rådhusrätten bestå av en lagfaren domare och

nämnd. I nämnden skola enligt följande paragraf sitta minst sju och högst

nio nämndemän. I vissa andra i nyssnämnda 11 § närmare angivna fall är

rådhusrätten domför med endast en lagfaren domare.

Samtliga kostnader för rådhusrätt åvila av ålder vederbörande stad. Rörande

de särskilda ersättningar, som i vissa fall staten erlägger till städerna,

får utskottet hänvisa till vad anföres nedan å s. 10—11.

I städer, som erhållit stadsrättigheter efter 1904, ha icke i något fall inrättats

nya rådhusrätter, utan städerna ha i judiciellt hänseende kvarblivit

inom den domsaga, de tidigare tillhört. Vidare ha med stöd av särskild lagstiftning

en rad mindre städer, som tidigare haft egen jurisdiktion, efter

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 20.

3

hand lagts under landsrätt. I förevarande hänseende gäller för närvarande

lagen den 17 juni 1932 om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende.

I 1 § stadgas, att på framställning av stadsfullmäktige eller eljest

med deras samtycke äger Kungl. Maj :t förordna, att rådhusrätt i stad skall

upphöra och staden i judiciellt avseende förenas med domsaga. Beträffande

stad, där domstols- och magislratsgöromålen ej bereda sysselsättning åt, förutom

borgmästaren, minst två lagfarna ledamöter i rådhusrätten, må Kungl.

Maj :t enligt 2 § även utan stadsfullmäktiges samtycke meddela förordnande

om rådhusrättens upphörande och stadens förenande med domsaga. Har

sådant förordnande meddelats, skall staden åliggande skyldighet beträffande

avlöning till innehavare av befattning, som genom rådhusrättens upphörande

indrages, och pension till honom och hans familj övertagas av statsverket.

Uppstår för staden utgift genom förpliktelse att bidraga till hållande

av tingshus eller genom inrättande av nya tjänster eller eljest för stadens

förvaltning, eller nödgas staden avstå från inkomst eller rättighet, skall,

såvitt ej utgiften eller förlusten motsvaras av besparing eller annan ekonomisk

förmån, som beredes staden genom rådhusrättens upphörande, sådan

utgift och förlust ersättas av statsverket. Frågan om landsrättsläggning förutsättes

skola upptagas vid uppkommande vakanser. I 4 § föreskrives därför,

att när borgmästartjänsten eller tjänst såsom lagfaren ledamot av rådhusrätten

blivit ledig i stad, i vars rådhusrätt, förutom borgmästaren, ej sitta

flera än två lagfarna ledamöter, det åligger magistraten att ofördröj ligen

göra anmälan därom hos Kungl. Maj :t, varefter med tjänstens återbesättande

skall anstå, intill dess Kungl. Maj :t annorlunda förordnar.

I enlighet med vad utskottet förutsatte i sitt utlåtande nr 26 till 1945

års riksdag, då vissa ändringar i förenämnda lag om stads och landsbygds

förenande i judiciellt avseende vidtogos, har indragningen av de

smärre rådhusrätterna försiggått i snabbare takt under senare år. Vid förenämnda

utlåtande fanns fogad såsom Bilaga B en förteckning över städer,

i vilkas rådhusrätt borgmästaren var ensam lagfaren ledamot eller

jämte honom fanns allenast en lagfaren ledamot. Denna förteckning upptog

då 31 rådhusrätter. Numera återstå allenast åtta rådhusrätter, i vilka

borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte honom finnes allenast

en lagfaren ledamot. Beträffande tre av dessa har dock beslut om landsrättsläggning

fattats. Av de återstående fem städerna är en residensstad, medan

frågan om landsrättsläggning av övriga fyra städer ännu icke avgjorts.

Historik.

Processkommissionen tog i sitt betänkande angående rättegångsväsendets

ombildning, första delen (SOU 1926:31), ställning till frågan om

stadsdomstolarnas förstatligande och yttrade i denna fråga

i huvudsak följande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 20.

Ett för vårt domstolsväsen utmärkande drag är den skillnad mellan land

och stad, som, såvitt angår rättsskipningen i första instans, äger rum. Denna

dualism sammanhänger på det närmaste med städernas självstyrelse, med

stöd av vilken varje stad själv haft att både ordna och bekosta rättsskipningen

inom staden. Denna städernas judiciella avskildhet från landsbygden

berodde i äldre tider på hela det svenska samhällsskickets natur och städernas

allmänna ställning i samhället. Med de genomgripande förändringar,

som härutinnan försiggått, har emellertid också läget för städerna så småningom

blivit ett annat. När samhället icke längre vilar på de förr härskande

ståndsidéerna, den principiella skillnaden i privaträttsligt hänseende mellan

stadsrätt och landsrätt upphört och den städerna tillerkända monopolställningen

på stadsmannanäringarnas område upphävts, hava grunderna

för denna städernas särställning fallit bort. Detta framträder också däri, att

på landsbygden talrika samhällen uppstått, som till sin sociala och ekonomiska

struktur äro likartade med städerna, under det att många städer

nedsjunkit till betydelselöshet.

Sedan grunden för städernas särskilda jurisdiktion numera bortfallit,

måste enligt kommissionens mening därav först och främst följa, att städernas

inflytande på ordnandet av deras domstolar och deras däremot svarande

plikt att även bekosta dem upphörde. Som på landsbygden måste

denna angelägenhet bliva statens. Rättsskipningens ordnande och bekostande

vore också enligt nu rådande samhällsuppfattning såväl för stad som för

landsbygd en statens uppgift, icke en kommunal uppgift.

De fördelar, som skulle följa av en enhetlig underrättsorganisation, angåvos

av processkommissionen på följande sätt:

Genom åtgärder i nämnda riktning kan åvägabringas ett vida rationellare

utnyttjande av de arbetskrafter, som ägna sig åt domarkallet, än vad nu

är möjligt, och en önskvärd utjämning av olika arbetsmått i olika domstolar

kan genomföras. Om sålunda en mindre eller medelstor stad med en

rådstuvurätt, vars arbetskrafter icke till fullo utnyttjas, förenas med kringliggande

lantdomsaga, äro uppenberligen betydande fördelar i organisatoriskt

hänseende att vinna för rättsskipningen. I de minsta städerna måste

också en avsevärd förkovran av rättsskipningen kunna väntas av en dylik

anordning. Domargöromålen äro där, som förut framhållits, ofta så få och

så betydelselösa, att domarens intresse och förmåga måste förslappas, vilket

naturligtvis kan menligt återverka på domaruppgiftens fyllande. Upprätthållandet

av egen domstol i dessa städer innebär ofta också ett betänkligt

slöseri med andliga och materiella tillgångar. En olägenhet av den nuvarande

anordningen är, att städernas domare tillsättas efter andra grunder

och delvis av andra myndigheter än landsbygdens. Därmed uppstå två

skilda domarkårer, mellan vilka icke nödig växling äger rum. Jämväl i

detta hänseende skulle reformen medföra värdefulla förbättringar.

Rörande underrättsorganisationen efter cn sammanslagning av stadsoch

lantdomstolarna uttalade sig processkommissionen som följer:

Om städernas egen jurisdiktion upphör och staten övertar rättsskipningens

besörjande jämväl i städerna samt stad och landsbygd därvid i de fall,

där så finnes lämpligt, förenas till gemensam domsaga, behöver detta icke

med nödvändighet medföra, att underrätterna i hela landet ordnas efter fullkomligt

enahanda grunder, så att icke någon olikhet får finnas mellan

underrätten i en stad och underrätten på landsbygden. I den utsträckning

stad och land sammanslås till gemensamt tingslag med gemensam domstol,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 20. 5

blir en sådan olikhet visserligen utesluten, men de här angivna utgångspunkterna

hindra, som redan antytts, icke, att en stad bildar eget tingslag

inom en med landsbygd gemensam domsaga eller att, där så kräves, stad

utgör egen domsaga. Genomförandet av nagondera av dessa anoidningai

öppnar tydligen möjlighet att inom vissa gränser sammansätta underrätten

på olika sätt i staden och på landsbygden. Därest, trots det att grunderna

för städernas rätt till egen jurisdiktion numera bortfallit, en undersökning

likväl visar, att förhållandena påkalla sådana olikheter, kunna dessa alltså

inrymmas inom ifrågavarande organisation. På själva stommen till undeirätterna

kunna dessa olikheter emellertid icke inverka. Vissa gemensamma

drag måste alltid sammanhålla alla sålunda av staten uppehållna underrätter

till en enhetlig typ, i vilken vissa organisatoriska variationer medgivas.

Slutligen erinrade kommissionen om att med statens övertagande av rättsskipningen

i städerna måste följa, att det nu existerande sambandet mellan

rättsskipningen och förvaltningen i städerna upphörde. Den nuvarande magistraten,

vilken i regel tillika utgjorde rådstuvurätten, försvunne. Därvid

uppstode spörsmålet, vart de kommunala och administrativa uppgifter, som

nu ålåge magistraten, skulle förläggas. Likaså måste det ekonomiska mellanhavande

mellan städerna och staten, som därigenom uppkomme, vinna

sin lösning. På nu nämnda spörsmål ansåge sig processkommissionen icke

ha att närmare ingå.

Över processkommissionens betänkande inhämtades lagrådets utlåtande

(SOU 1928: 19). Däri berördes även förevarande fråga.

Ur olika synpunkter är det uppenbarligen det riktiga att förbinda domsagornas

omreglering med åtgärden att i stor utsträckning förena stad och

landsbygd under gemensam jurisdiktion. Principfrågan om rättsskipning

skall vara en statens eller en kommunens angelägenhet är i själva verket

längesedan utdebatterad och behöver här ej närmare avhandlas; den

i ett yttrande framställda åsikten att gällande ordning vore att respektera

såsom, låt vara ej formaliter, ett städernas privilegium förtjänar desto

mindre avseende som de rättssökande i stor utsträckning ej tillhöra den

kommun, där j urisdiktionen utövas. Den med den kommunala rättsskipskipningen

förenade grundsatsen om domarebeställningars besättande genom

val är dessutom av synnerligen betänklig art och kan lätt leda utvecklingen

på de farligaste avvägar.

Orsakerna till att emellertid hittills även i fråga om helt små städer,

som otvivelaktigt varken äro ägnade att utgöra egen domkrets eller äga

ekonomiska resurser att bereda avlöningar åt kompetenta domare, motståndet

mot cn förändring framträtt med sådan styrka som fallet är, torde

vara av flera slag. Måhända har det föga lyckliga, missvisande och för

stadens ambition sårande talesättet: »lägga stad under landsrätt» icke haft

så litet att betyda. Långt större inverkan måste naturligen dock tilläggas

mera reala faktorer än den nämnda, och därvid väl i främsta rummet del,

med undantag blott för de största städerna, av ålder tillämpade sambruket

mellan jurisdiktion och kommunal administration. Man torde befara

alt om den förra övertages av staten, därav skall följa cn dekapitering

eller fördyring av den senare. Det är också oförnekligt, alt här är fråga om

en i många riktningar rätt djupt ingripande förändring och att särskilt

övergången skall vålla åtskilligt besvär och bekymmer. Ställd inför nöd
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 20.

vändigheten skall man dock utan tvivel finna situationen långt bättre än

obenägenheten för ändringar tidigare intalat; och ur rättsordningens synpunkt

är omläggningen ett intresse av högsta vikt. Ty just det omförmälda

sambruket har otvivelaktigt redan under nuvarande förhållanden ingalunda

varit så lyckligt för rättsväsendet, vilket långt ifrån alltid dragit

den bättre lotten. Hänsyn till angelägenheten att vinna en i domarevärv

erfaren och framstående kraft har, enligt vad nogsamt är känt, i talrika

fall icke varit den dominerande synpunkten vid borgmästare- och rådmansval;

och de mångahanda administrativa uppgifterna ha ofta så tagit funktionärernas

tid och intresse i anspråk, att domarevärvet framstått som en

relativt underordnad bisyssla. I sådana ej sällsynta fall, där skolningen

varit ringa och ensidig och domkretsens obetydliga omfång och invånareantal

giver föga tillfälle att öva förmågan på mera krävande uppgifter, kan

resultatet ej bliva tillfredsställande. Men även i något större stadssamhällen

bliva förutsättningarna ogynnsamma för utdanande av sådana förhandlingsledare,

som det nya rättegångsskicket kräver.

Då för 1931 års riksdag framlades proposition, nr 80, angående huvudgrunderna

för en rättegångsreform, sköt emellertid föredragande departementschefen,

dåvarande statsrådet Gärde, frågan om stadsdomstolarnas förstatligande

på framtiden. Han yttrade därom följande:

Av den redogörelse för vårt nuvarande rättegångsväsen, som jag i början

av mitt anförande lämnat, torde framgå, att de brister, som för närvarande

vidlåda detsamma, mindre äro att söka i själva organisationen än i

rättegångens inre gestaltning eller med andra ord i själva förfarandet. Ansluter

man sig till denna uppfattning samt låter reformen i första hand

gälla förfarandet och så att säga ske inifrån, begränsas såsom en följd

härav de organisatoriska åtgärderna till sådana, som kunna anses stå i

mera nödvändigt samband med förfarandet och äro ägnade att bereda erforderligt

utrymme åt de nya förhandlingsprinciperna. En dylik begränsning

torde vara desto mera önskvärd som de organisatoriska förändringar,

vilka ifrågasatts, äro av den omfattande och på olika områden djupt ingripande

beskaffenhet, att deras genomförande med all sannolikhet skulle

komma att undanskjuta reformförslagens förverkligande till en oviss framtid.

Ur olika synpunkter vore en sådan utveckling i hög grad att beklaga.

De brister, som vidlåda det nuvarande förfarandet, äro dock så djupgående

och av den betydelse för rättegångsförfarandets viktigaste egenskap, dess

säkerhet, att med en reform icke bör anstå längre än som nödvändigt betingas

av förhållandena. Mot att nu skrida till en mera vittgående omläggning

av organisationen talar också, att lämpligheten av en sådan omläggning

alltid måste te sig som skäligen oviss, innan någon erfarenhet vunnits

rörande de nya arbetsuppgifter, som komma att åvila domstolarna.

Därest man från nu angivna utgångspunkter uppställer frågan, huruvida

den nuvarande domstolsorganisationen är skickad att uppbära ett muntligt,

koncentrerat förfarande, synes svaret icke behöva bliva allt för ogynnsamt.

Av en inom första kammaren av herr Lindhagen väckt motion, nr 227,

föranleddes särskilda utskottet, som behandlade propositionen och däröver

avgav utlåtande nr 1, att närmare beröra denna fråga. Utskottet instämde

därvid i allt väsentligt med departementschefen.

Någon meningsskiljaktighet torde icke råda därom, att såsom departementschefen

antytt rättsskipningens ordnande och bekostande är en statens

angelägenhet, ävensom att de samhällsförhållanden, som i äldre tid

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 20. 1

motiverade, att städerna i judiciellt hänseende intogo en särställning, numera

bortfallit. Utskottet kan därför i princip ansluta sig till det i herr Lindhagens

motion gjorda uttalandet, att rättsskipningen i städerna bör övertagas

av staten. Däremot kan utskottet icke biträda samme motionärs uppfattning,

att en dylik förändring bör genomföras i samband med den nu

ifrågasatta rättegångsreformen. Det lärer näppeligen med fog kunna göras

gällande, att'' städernas domstolar i allmänhet skulle komma att sakna

förmåga att handha ett förbättrat förfarande och att med hänsyn därtill

ett förstatligande av rättsskipningen är nödvändigt. På sätt departementschefen

framhållit bör i första hand undersökas, huruvida de olägenheter,

som vidlåda den särskilda stadsjurisdiktionen, äro av den art, att de icke

kunna avhjälpas på annan väg. Såsom en svaghet hos den nuvarande ordningen

har anförts, att den — utom i de största städerna — förekommande

sammankopplingen av rättsskipning och förvaltning länder till skada

för rättsväsendet. Även om denna anmärkning äger ett visst berättigande,

lärer det ej vara erforderligt att med hänsyn härtill genomföra en avlösning

av den särskilda stadsj urisdiktionen. Mera vägande äro de erinringar,

som framställts mot den nu tillämpade ordningen för tillsättande

av städernas domare. Denna ordning kan såsom redan berörts icke anses

i erforderlig mån trygga en god rekrytering och lägger hinder i vägen för

skapande av ett enhetligt domarstånd. Emellertid torde såsom departementschefen

framhållit det icke vara nödvändigt att för undanröjande av

dessa brister förstatliga rättsskipningen i städerna. En tillfredsställande

lösning torde, åtminstone tills vidare, kunna vinnas genom en reform av

ordningen för stadsdomarnas tillsättande. Ehuru utskottet sålunda finner,

att ett allmänt överförande till staten av rättsskipningen i städerna icke påkallas

av rättegångsreformens genomförande, ansluter sig utskottet till departementschefens

uppfattning, att åtgärder i detta syfte äro nödvändiga

beträffande de mindre städerna.

Förslag till ny rättegångsbalk förelädes 19i2 års riksdag genom proposition

nr 5. Föredragande departementschefen, dåvarande statsrådet Westman,

anknöt till vad som enligt det nyss sagda anfördes vid 1931 års riksdag.

Enligt hans mening hänförde sig sålunda bristerna i gällande rättegångsordning

huvudsakligen till själva domstolsförfarandet. Med hänsyn

härtill delade han den uppfattningen, att reformen främst borde inriktas

på att genom förändringar i fråga om förfarandet söka avhjälpa dessa brister.

Däremot borde icke andra organisatoriska förändringar vidtagas än

sådana, som med någon större grad av visshet kunde anses betingade av det

nya förfarandet. För en sådan begränsning av reformen talade också, på

sätt i riksdagens yttrande 1931 framhållits, svårigheten att innan erfarenhet

vunnits om det nya förfarandets verkningar bedöma den lämpligaste

organisationen. Även ur ekonomisk synpunkt talade starka skäl för att reformen

begränsades på nu angivet sätt.

Första särskilda utskottet avgav utlåtande, nr 2, i anledning av propositionen.

Däri förklarade sig utskottet dela den uppfattningen, att rättegångsreformen

i första hand hade att taga sikte på förfarandets och bevisrättens

gestaltning. Väl hade inom utskottet framförts tanken alt en sådan reform

borde erhålla en vidare omfattning och avse även vissa delar av domstolsorganisationen.

I likhet med utskottet vid 1931 års riksdag ansåg dock ut
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 20.

skottet, att ett allmänt överförande till staten av städernas rättsskipning

icke omedelbart påkallades av rättegångsreformens genomförande. Denna

fråga sammanhängde nära med spörsmålet om städernas förvaltning. Enligt

utskottets mening borde emellertid frågan om förstatligandet av städernas

rättsskipning upptagas till förnyat övervägande, så snart en reform

av städernas förvaltning bleve aktuell.

Däremot uttalade utskottet, att det icke kunde anses lämpligt att för de

fåtaliga och i regel enkla domaruppgifterna i de mindre städerna bibehålla

särskilda domstolar. Det syntes därför utskottet, som om efter rättegångsreformens

antagande åtgärder bleve erforderliga för en snabbare övergång

av rättsskipningen i dessa städer å häradsrätt i angränsande domsaga än

som med gällande lagstiftning vore möjlig. Denna fråga borde alltså övervägas

vid det fortsatta arbetet med följdförfattningar i anledning av rättegångsreformens

genomförande.

Ett hinder för förstatligande av stadsdoinstolarna har ansetts ligga i sammankopplingen

av administrativa och dömande uppgifter i magistratsstäderna.

Borgmästare och rådmän äro nämligen ledamöter icke endast av

rådhusrätten utan även av magistraten. Frågan om stadsdo marnas

befriande från magistratsuppgifterna sammanhänger

därför nära med spörsmålet om stadsdomstolarnas förstatligande.

Redan vid 1909 års riksdag berördes denna fråga i konstitutionsutskottets

utlåtande nr 7 i anledning av en väckt motion om ändrade grunder för tillsättning

av borgmästare in. fl. Utskottet anförde därvid bl. a. följande:

Grunden till städernas befogenhet att medverka vid val av borgmästare

är att söka däri, att borgmästaren och rådmännen, på samma gång de såsom

rådstuvurätt handhava den dömande myndigheten inom staden, i egenskap

av magistrat från äldre tider utgjort stadens styrelse och utsetts av städernas

menigheter. I och med den kommunala självstyrelsens införande och

utveckling samt förändringen i övrigt i städernas samhälleliga förhållanden

hava emellertid åtskilliga av de administrativa åligganden, som förut

tillkommit magistraten, överflyttats på rent kommunala myndigheter.

Även om den kommunala verksamhet borgmästarna utöva i och för sig

är av den vikt och betydelse, att det kan anses befogat, att stadsinvånarnas

mening om vilka personer må anses för borgmästaruppdraget mest lämpliga,

bör vid platsens tillsättande få göra sig hörd, torde det dock vara uppenbart,

att densamma icke kan innebära ett tillräckligt skäl för bibehållande

av den nuvarande ordningen för dessa tjänsters besättande. Såsom motionären

framhållit och såsom för övrigt torde vara allmänt bekant, är nämligen

denna förenad med så avsevärda olägenheter i skilda hänseenden, att

en ändring härutinnan på goda skäl kan ifrågasättas. Mer än en gång har

det sålunda inträffat, att valmännen vid upprättande av förslag till borgoiästartjänster

låtit sig ledas av sådana synpunkter, att fordran på största

möjliga skicklighet och erfarenhet i domarevärv icke kunnat vid utnämningen

behörigen tillgodoses. Den skarpa gränslinje, som genom utnämningssättet

kommit att uppdragas mellan å ena sidan stadsdomstolarna och å andra sidan

lant- och överdomstolarna, har jämväl medfört den konsekvensen, att

borgmästarna i allmänhet äro avskurna från möjligheten av en förflyttning

eller befordran till sistnämnda båda slags domstolar. Härtill kommer vidare,

att ordningen för ifrågavarande befattningars tillsättande icke lämnar

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 20. °

någon som helst garanti för att en borgmästare i en mindre stad, han må

hava skött sin tjänst med än så framstående skicklighet, kan vinna befordran

till dylik befattning i en större stad. Detta förhållande utgör naturligen

en orättvisa mot den förtjänte och berövar ifrågavarande tjänstehavare

den sporre att söka väl fylla sitt kall, som befordringsutsikten alltid

innebär.

Utskottet erinrade emellertid om att frågan om en reform av processväsendet

stode på dagordningen. I främsta rummet torde denna reform komma

att avse domstolarnas organisation. I samband härmed komme uppenbarligen

frågan angående stadsdomstolarnas ställning över huvud taget att

göras till föremål för en ingående behandling och prövning. Utskottet avstyrkte

därför motionen, vilken hemställan riksdagen biföll.

Vid behandling av förslag till lag om kommunalstyrelse i stad, vilket genom

propositionen nr 99 förelädes 1930 års riksdag, upptogs frågan om magistratens

befattning med stadskommunens förvaltning. I anledning av väckta

motioner, nr 288 i första kammaren av herr Möller in. fl. och nr 446 i andra

kammaren av herr Hansson i Stockholm m. fl., vari påyrkades skyndsamt

framläggande av förslag till sådan revision av lagen om kommunalstyrelse

i stad, att magistratens befattning med kommunens förvaltning upphörde,

uttalade sig konstitutionsutskottet i sitt utlåtande nr 30 i frågan.

Utskottet erinrade om att vid flera tillfällen krav framställts på en omorganisation

av städernas förvaltning. Särskilt på grund av processkommissionens

ovannämnda förslag om ändringar i städernas domstolsväsende hade

frågan fått aktualitet. I det läge, vari frågan befunne sig, funne emellertid

utskottet det icke lämpligt att förorda, att riksdagen skulle begära förslag

angående borttagande av magistratens befogenheter i avseende å kommunens

förvaltning. Även om dessa befogenheter vore av väsentligt mindre betydelse

än tidigare, torde de likväl böra bibehållas, till dess en omorganisation av

stadsförvaltningen komme till stånd. Utskottet avstyrkte därför motionerna.

Denna hemställan bifölls av riksdagen.

Rörande frågans förhistoria i övrigt intill år 1943 får utskottet hänvisa

till vad som anföres i sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande

nr 1 till 1943 års riksdag s. 2—9.

Vid 1943 års riksdag väckte herr Linder inom första kammaren en motion,

nr 2, med yrkande om slutgiltig utredning om magistrats skiljande från

rådhusrätt i anseende till magistratens såväl statliga som kommunala funktioner.

Sammansatt konstitutions- och första lagutskott behandlade motionen

i sitt nyssnämnda utlåtande nr 1. Utskottet fann visserligen för sin del en

reform av magistratsinstitutionen vara ur olika synpunkter påkallad, men

med hänsyn till alt en slutlig lösning komme att inbegripa även frågan om

städernas rättsskipning ansågs denna reform icke kunna åvägabringas under

dåvarande statsfinansiella förhållanden. Utskottet fortsatte härefter:

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 20-

Om det således av anförda skäl bör anstå med en mera vittomfattande utredning

rörande omorganisation av magistraterna och rådhusrätterna, synes

däremot hinder icke möta att redan nu söka åvägabringa en partiell lösning

av frågan i de delar, där behovet av reformer framstår som mest aktuellt.

Enligt en i remissyttranden över motionen framförd mening är det i första

hand önskvärt att magistratens befattning med i kommunallag föreskrivna

uPPgifter avvecklas. Utskottet delar denna uppfattning och föreslår därför,

att nyssnämnda spörsmål jämte ämnen som kunna finnas äga samband

därmed utan uppskov göres till föremål för utredning. Men utskottet finner

det angeläget understryka, att utredningen ej får anses avslutad härmed

utan senare, så snart sig göra låter, bör fullföljas i hela sin vidd.

Med bifall till utskottets hemställan beslöt riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t (nr 351) anhålla om utredning av frågan, huruvida de av magistratens

funktioner, som avsåges i lagen om kommunalstyrelse i stad, kunde upphöra

eller överflyttas å andra organ.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 mars 1946 ha tillkallats

sakkunniga för verkställande av översyn av den kommunala lagstiftningen,

1946 års kommunallag skommitté. I direktiven till de sakkunniga erinrades

vad anginge kommunallagstiftningen för städerna om nyssnämnda riksdagsbeslut

om utredning av frågan huruvida de av magistratens funktioner,

som avsåges i lagen om kommunalstyrelse i stad, kunde upphöra eller överflyttas

å andra organ. I direktiven uttalades på denna punkt, att ehuru vissa

olägenheter vore förbundna med en dylik begränsad revision av magistratsinstitutionen

det syntes angeläget, att det i samband med en allmän utredning

rörande den kommunala lagstiftningen jämväl undersöktes, i vad mån

det av riksdagen framställda önskemålet läte sig realisera.

Enligt vad utskottet inhämtat har kommitténs arbete nu fortskridit så

långt, att denna upptagit frågan om magistratens uppgifter till närmare behandling.

Kommittén beräknar kunna framlägga förslag i ämnet under år

1950.

I samband med frågan om stadsdomstolarnas förstatligande aktualiseras

även vissa andra ekonomiska mellanhavanden mellan staten och städerna.

Utskottet åsyftar det problemkomplex, som sammanfattningsvis brukar benämnas

frågan om städernas särskilda rättigheter och

skyldigheter i förhållande till staten.

Bland de särskilda rättigheter, som vissa städer åtnjuta, bör i första rummet

nämnas rätt till tolagsersättning. De ursprungliga föreskrifter, varigenom

tolag — d. v. s. en skatt, som utgick med viss procentsats å varuvärdet

vid in- och utförsel av varor i stapelstäder, således i viss mån ett tillägg till

tullen — beviljades stapelstäderna, äro meddelade i städernas privilegier eller

i särskilda resolutioner för vissa städer. Såsom ändamål med tolagens

beviljande angavs här oftast, att densamma skulle tjäna stadens magistrat

till underhåll. Å innevarande års riksstat har ersättningen till städerna för

mistad tolag uppförts med ett förslagsanslag å 15 miljoner kronor. Vidare

kan nämnas källarfriheten eller rätten till tullfri införsel av visst kvantum vin

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande nr 20.

för stadskällaren, vilken rätt beviljats städerna såsom ett bidrag till magistratens

underhåll. Den kontanta ersättning, som senare tilldelades staden

i utbyte mot denna tullfrihet, torde således vara av natur att omedelbart

vara beroende på att staden bekostar rättsskipningen. För detta ändamål

har på innevarande års riksstat uppförts ett förslagsanslag å 35 000 kronor.

Bland städernas särskilda skyldigheter äro i förevarande sammanhang

särskilt att beakta — förutom städernas åligganden med avseende å rättsskipningen

— magistratstädernas förpliktelser i fråga om mantalsskrivning

och uppbörd.

I betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska

förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen

(SOU 1928:20) behandlades även vissa av förevarande frågor av de sakkunniga.

Deras lösning innebar, att magistratsstäderna skulle under en övergångstid

betala ersättning till staten för att denna övertog kostnaderna för

den städerna dittills åvilande rättsskipningen. Å andra sidan skulle den städerna

tillkommande tolagsersättningen, vilken beviljats dessa bl. a. för att

därigenom skäliga avlöningsförmåner skulle kunna beredas befattningshavarna

vid rådhusrätter och magistrater, undergå en viss reduktion.

Rörande övergångsersättningen från städerna till staten anförde de sakkunniga

bl. a. följande:

Den period, under vilken ifrågavarande belopp — i det följande benämnt

»övergångsersättning» — skulle utgå, torde lämpligen kunna bestämmas

till tjugu år. Under denna tid skulle övergångsersättningen successivt nedskrivas

med en tjugondedel om året. Från och med ingången av det tjuguförsta

året efter rättegångsreformens ikraftträdande skulle således något

bidrag icke längre utgivas.

Övergångsersättningens begynnelsebelopp torde för varje stad böra bestämmas

till den kostnad, som staden omedelbart före rättegångsreformens

ikraftträdande fått vidkännas för rättsskipningens och överexekutorsgöromålens

handhavande.

Under stadens kostnader för nämnda ändamål torde böra inbegripas av

stadskassan utbetald avlöning till ledamöter av rådhusrätten samt till rättsbildade

biträden ävensom stadens utgifter för kansli- och skrivgöromåls utförande.

Utgifter för anskaffande av inventarier för domstolslokaler samt

för städning, renhållning, uppvärmning och belysning av dessa lokaler, för

vaktbetjäning ävensom utgifter för skrivmaterialier, telefon, inbindning

o. d. skulle framdeles åligga domkretsarna, avseende såväl landsbygd som

städer. Kostnader för senast berörda ändamål böra därför ej medtagas i

denna beräkning.

Bland städernas särskilda skyldigheter ingår som nyss nämnts även åliggande

att sörja för mantalsskrivning och uppbörd. I samband med uppbördsreformens

behandling vid 1945 års riksdag aktualiserades frågan om

städernas särskilda rättigheter och skyldigheter. Föredragande departementschefen

byggde i propositionen nr 382 sitt ställningstagande i saken

på den uppfattningen, att frågan om uppbördsverkens förstatligande ägde sådant

samband med den större frågan om städernas särskilda rättigheter och

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 20.

skyldigheter i förhållande till staten, att dessa frågor samtidigt borde komma

under bedömande. Härför erfordrades särskild utredning, varför de berörda

frågorna borde upptagas i annat sammanhang.

Statsutskottet framhöll i sitt utlåtande nr 297 till nämnda riksdag, att

ett förstatligande av de större magistratsstädernas uppbördsverk säkerligen

skulle innebära en önskvärd rationalisering av organisationen. Ehuru utskottet

måste lägga avgörande vikt vid de skäl, som anförts mot ett förstatligande

vid nuvarande tidpunkt, ville utskottet likväl framhålla angelägenheten

av att frågan om den slutliga organisationen av de större magistratsstädernas

uppbördsverk icke ställdes på framtiden, varför den av

departementschefen omnämnda utredningen snarast borde komma till stånd.

Svenska stadsförbundets styrelse avlät den 29 juni 1946 en framställning

till Kungl. Maj :t, vari bl. a. frågan om rådhusrätternas förstatligande och i

samband därmed städernas särskilda rättigheter och skyldigheter upptogs

till behandling. I skrivelsen anföres i dessa delar följande:

Da statsfinansiella skäl anförts mot ett eventuellt förstatligande av stadsdomstolarna

och därmed också mot en allsidig utredning rörande magistraten,

har styrelsen svårt att känna sig övertygad om giltigheten av detta argument.

Att beträffande en koslnadsbelastning på vissa av rikets kommuner,

som erkänts vara oegentlig, alltfort åberopa statsfinansiella skäl mot

ett tillrättaläggande kan icke vara rimligt. Styrelsen tror sig kunna påstå,

att de ifrågavarande städerna redan länge nog fått vänta på detta tillrättaläggande

och att fördenskull ett yrkande om ett slutligt ställningstagande

till hela frågekomplexet om magistratens avskaffande och statens övertagande

av kostnaderna för rådhusrätterna är fullt befogat.

Magistratsstädernas särställning i dessa hänseenden har hittills betraktats

såsom ett led i ett ännu vidare sammanhang. Vid många tillfällen har

såsom något självklart hävdats, att sådana förändringar, som här ifrågasatts,

icke böra ske utan enhetligt övervägande av vad man kallat »frågan

om städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten».

Från Stadsförbundets sida har man mer än en gång haft anledning

att reagera mot åberopandet av dessa rättigheter och skyldigheter såsom

skäl för en särbehandling av städerna i olika hänseenden, och det har efter

hand blivit alltmera uppenbart att det framför allt för städerna själva är

ett intresse att få hithörande förhållanden reglerade. Styrelsen kan för sin

del icke inse, att vid sådant förhållande några giltiga skäl finnas för dröjsmål

med denna utredning, och anser det därför naturligast att nu hela frågan

om städernas särskilda rättigheter och skyldigheter tages under övervägande

samtidigt med ovan omförmälda spörsmål angående magistraten

och rådhusrätten.

Styrelsen hemställde om åtgärder för utvidgning i en eller annan form

av den utredning rörande magistratens funktioner, som inbegripits i sakkunniguppdraget

om översyn av gällande kommunallagstiftning, så att utredning

samtidigt kom att verkställas beträffande samtliga för magistratsstäderna

aktuella spörsmål. Med hänsyn till dessa spörsmåls speciella beskaffenhet

i jämförelse med andra i nämnda sakkunniguppdrag inbegripna

frågor syntes det kunna ifrågasättas att låta den sålunda begärda, utvidgade

utredningen verkställas fristående därifrån.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 20.

I anledning av väckta motioner beslöt 1947 års riksdag i skrivelse till

Kungl. Maj :t (nr 7 s. 11) anhålla om utredning av frågan huruvida och i

vad mån en avveckling av tolagsersättningen kunde äga rum.

Även vid 1948 års riksdag var frågan före. I propositionen nr 1 angående

statsverkets tillstånd och behov behandlades under andra huvudtiteln i anledning

av förslaget om krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid och de militära

målens överförande till de allmänna domstolarna frågan om ersättning

åt städerna för deras utgifter för dylika måls handläggning vid stadsdomstolarna.

Städernas krav på ersättning av staten avvisades emellertid

för det dåvarande. Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg,

uttalade, att ifrågavarande spörsmål icke borde lösas i detta sammanhang

utan i samband med den större frågan om städernas särskilda rättighetei

och skyldigheter i förhållande till staten. Denna fråga komme, så snart

omständigheterna det medgåve, att tagas upp inom finansdepartementet.

Vid fjolårets riksdag uttalade utskottet i utlåtande nr 10 i anledning av

väckta motioner angående tingshusbyggnadsskyldigheten, att den hittillsvarande

decentraliseringen av domstolslokalernas förvaltning varit av värde

samt att önskemålet om decentralisering bäst tillgodosåges om tingshusbyggnadsskyldigheten

bibehölles som en kommunal angelägenhet. Utskottet

hade vid detta ställningstagande letts även av en strävan att undvika alla

åtgärder, som innebure ett försvagande av allmänhetens anknytning till

rättsskipningen.

Utskottet.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att statsmakterna vid upprepade

tillfällen uttalat sig för ett förstatligande av stadsdomstolarna. Såsom

redan processkommissionen närmare utvecklade, är det avgörande skälet

för en sådan reform den omständigheten, att de historiskt betingade

förutsättningarna för städernas egen jurisdiktion numera försvunnit. Rättsskipningen

framstår i våra dagar som en statlig uppgift, vilken bör omhänderhas

av statligt anställda domare.

Vid de tidigare tillfällen, då frågan varit aktuell, har uppmärksamheten

ofta varit inriktad på vissa praktiska olägenheter, som varit förknippade

med de kommunala stadsdomstolarna. Metoden att välja domare, som förekommer

i städerna, bär ansetts olämplig. Stadsdomstolarna, särskilt de

mindre, ha förmenats icke vara i stånd att locka för domaruppgifterna tillräckligt

kvalificerade sökande. Arbetsuppgifterna vid de mindre rådhusrätterna

ha över huvud ansetts otillräckliga för att bära upp en domstol. Olägenheten

av Ivå från varandra avgränsade domarkarriärer, en statlig och

en kommunal, har understrukits.

Vid behandlingen av grunderna för processreformen 1931 förutsatte särskilda

utskottet, att de olägenheter, som ansågos vidlåda stadsjurisdiktio
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 20-

nen skulle kunna avhjälpas på annat sätt än genom stadsdomstolarnas omedelbara

förstatligande. Åtgärder i sådant syfte ha också vidtagits. En ny

lag om val av borgmästare och rådmän antogs 1945. Avvecklingen av de

smärre rådhusrätterna påskyndades och är för närvarande i det närmaste

slutförd. Utvecklingen har vidare gått i den riktningen, att numera domarbefattningarna

vid rådhusrätterna besättas med väl, ej sällan högt kvalificerade

innehavare. En ökad cirkulation mellan statliga och kommunala

domstolar har kunnat iakttagas. Grunden för den tidigare kritiken mot

rådhusrätterna har genom dessa åtgärder och händelseutvecklingen i övrigt

på väsentliga punkter försvunnit.

Då den nya rättegångsbalken antogs 1942, ansågos också några djupgående

organisatoriska förändringar icke böra företagas i domstolsväsendet,

förrän man sett verkningarna av den nya rättegångsordningen. Hittills

vunna erfarenheter ha icke givit vid handen, att de kvarvarande rådhusrätterna

skulle vara olämpligt organiserade. Dessas kollegiala sammansättning

i vissa betydelsefulla grupper av mål utgör fastmera en icke oväsentlig rättssäkerhetsgaranti.

Rådhusrätternas organisation har t. o. m. i något fall ansetts

mera ändamålsenlig än häradsrätternas, t. ex. då det gällt handläggningen

av de militära målen.

Kravet pa stadsdomstolarnas förstatligande har sålunda för närvarande

knappast någon aktualitet ur rättsvårdens synpunkt. Denna fråga bör i

stället främst betraktas från den principiella utgångspunkten, att de ifrågavarande

stadskommunerna böra befrias från kostnaderna för den rent statliga

uppgift, som rättsskipningen utgör. Det förhållandet att denna tunga

drabbar städerna högst olika, varpå motionären anfört exempel, ger ökad

styrka åt önskemålet att en förändring kommer till stånd.

De väsentliga hindren för rådhusrätternas förstatligande äro av två slag.

Dels bilda borgmästare och rådmän magistraten och omhänderha i denna

egenskap vissa kommunala och statliga administrativa uppgifter, vilka vid

ett förstatligande måste överflyttas på andra organ. Dels ingår städernas

skyldighet att svara för sin jurisdiktion som ett betydelsefullt led i det

frågekomplex, som brukar benämnas städernas särskilda rättigheter och

skyldigheter i förhållande till staten, vilka spörsmål ansetts böra lösas i ett

sammanhang.

Då riksdagen tidigare behandlat frågan om stadsdomstolarnas förstatligande,

har ärendets gång förutsatts skola bliva den, att dessas inagistratsfunktioner

i första hand skola avvecklas. När så skett, har förstatligandefrågan

förmenats kunna upptagas till närmare behandling.

Som utskottet ovan anmärkt, arbetar för närvarande 1946 års kommunallagskommitté

med uppgiften att utarbeta förslag till överflyttande av magistraternas

kommunala uppgifter på andra organ. Denna fråga kan väntas

få sin lösning inom de närmaste åren. Även magistraternas statligt administrativa

bestyr torde i sinom tid kunna avlösas. Innan dessa reformer genomförts,

lära förutsättningarna för en utredning rörande stadsdomstolarnas

förstatligande icke vara för handen. Utskottet kan under sådana omstän
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 20. 1&

digheter icke förorda, att riksdagen hos Kungl. Maj :t nu anhåller om den

av motionären påyrkade utredningen.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 204, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 mars 1949.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Rranting, Ahlkvist*, Kriigel, Olofsson*,

Lindgren, Ivar Nilzon, fröken Andersson och herr Weiland;

från andra kammaren: herrar Rylander, Olsson i Mellerud*, Lindberg*,

Johnsson i Stockholm, Landgren, Andersson i Mölndal, Pettersson i Ersbacken

och Östlund*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Olsson i Mellerud rörande viss del av utskottets motivering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.