Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring av 5 kap. 15 § giftermålsbalken.

1949-03-29 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1949:21, Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring av 5 kap. 15 § giftermålsbalken.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

1

Nr 21.

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring av 5

kap. 15 § giftermålsbalken.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

287, vilken behandlats av första lagutskottet, ha fru Gärde Widemar och

herr von Friesen hemställt, »att kap. 5 § 15 giftermålsbalken ändras på det

sätt, att hustrun äger rätt att bestämma, huruvida hon efter vigseln skall

bära sitt eget eller mannens släktnamn eller båda i förening».

I fråga om de skäl, motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande, får utskottet

hänvisa till motionen.

Gällande rätt.

Beträffande gift kvinnas släktnamn är i 5 kap. 15 § giftermålsbalken

stadgat följande: »Hustrun erhåller med vigseln mannens släktnamn; dock

må hon bära sitt eget och mannens namn i förening, om hon gör anmälan

därom i den ordning Konungen bestämmer».

Enligt 1 § förordningen den 5 december 1901 angående antagande av

släktnamn må anteckning i kyrkobok därom, att någon antagit nytt släktnamn,

ske endast i vissa fall. Bland dessa upptages i författningsrummet,

som erhållit sin gällande lydelse genom kungörelse den 11 oktober 1920, att

hustru anmält sig bära sitt eget och mannens släktnamn i förening. I 7 §

stadgas, att den, som är gift, må allenast i förening med maken göra anmälan,

som avses i förordningen; dock att utan hinder härav hustru äger

själv anmäla sig bära sitt eget och mannens släktnamn i förening.

Enligt kyrkobokföring skung öreisen den SO december 1946, anvisningarna

till församlings boken kol. 2, skall i nämnda kolumn för hustru eller änka

antecknas mannens efternamn och i kolumn 3 det efternamn hon burit

såsom ogift, det sistnämnda föregånget av f (född). Har hon jämlikt 5

kap. 15 § giftermålsbalken anmält sig vilja bära sitt eget och mannens namn

i förening, antecknas båda namnen i kolumn 2. Med bortseende från vissa

här ovidkommande skiljaktigheter gälla motsvarande anvisningar till personalakten

rum 2.

Historik.

Såsom motivering för bestämmelsen i 5 kap. 15 § giftermålsbalken anförde

lagberedningen i sitt betänkande IV med förslag till giftermålsbalk

m. m. följande:

1 — Bihan g till riksdagens protokoll 19h9. 9 saml. 1 avd. Nr 21.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

Den personliga gemenskap mellan makarna, som äktenskapet medför,

synes böra erhålla sitt uttryck däri, att bägge makarna hava samma släktnamn.

Förevarande paragraf fastslår därför, i anslutning till härskande ordning

icke blott i vårt land utan bland kulturfolken i allmänhet, den regeln,

att bustrun med vigseln erhåller mannens släktnamn. Det förekommer dock

numera emellanåt, att hustrun önskar i förening med mannens namn bära

det namn hon hade såsom ogift. Hinder för en dylik anordning synes icke

böra av lagen uppställas, och därför har jämväl upptagits ett stadgande om

hustruns rätt i berörda hänseende. Hustru, som vill begagna sig av denna

rätt, bör dock till förekommande av oreda i namnförhållandena vara pliktig

att därom göra anmälan.

Vid 1920 års riksdag väcktes i anledning av propositionen nr 15 med förslag

till ny giftermålsbalk m. m. en motion, nr 175 i första kammaren, i

vilken yrkades att 5 kap. 15 § skulle utgå eller, om detta yrkande icke kunde

bifallas, att paragrafen måtte omformas så, att den lämnade kvinnan frihet

att vid äktenskapets avslutande bestämma, om hon skulle bära sitt eget eller

mannens släktnamn.

Såsom motivering anförde motionären bland annat följande:

Den allmänna seden har visserligen blivit, att vid giftermål hustrun antager

mannens namn. Men undantag förekomma. Och på den senaste tiden

har i samband med de ökade möjligheter till självständig verksamhet, som

öppnats för kvinnorna, ett nytt motiv för deras rätt att behålla sitt eget

släktnamn även som gifta tillkommit. De kunna, innan de ingå äktenskap,

ha skapat sig en ställning, som betecknas av deras namn: såsom affärsidkare,

läkare, skådespelerskor, konstnärinnor, författarinnor o. s. v. Och då

kan det för dem lätt medföra inte blott en del förvecklingar och obehag,

utan även direkta förluster att nödgas byta namn. Måste ombyte till följd

av omgifte ske mer än en gång, blir det desto olägligare. Den alternativa

möjlighet, som regeringsförslaget anvisar: tillstånd att använda eget namn

i förening med mannens, gör saken föga bättre. Dispensvägen är alltid

otrevlig och besvärlig, och ett dubbelnamn — i och för sig ett litet oting —

kan lika väl medföra oklarhet, missförstånd och misstag.

Att behålla det namn man en gång fått bör vara vars och ens, varje kvinnas

liksom varje mans, rättighet. Det har så varit hittills och bör så förbli.

All sannolikhet talar för att med kvinnornas utsträckta självförsörjning,

med deras allt allmännare utövning av självständig verksamhet den värdigheten

skall komma att kännas för många av dem allt mera behövlig.

I sitt i anledning av lagförslaget avgivna utlåtande, nr 27, anförde första

lagutskottet beträffande ifrågavarande lagrum bland annat följande:

Vad angår innehållet av bestämmelserna i denna paragraf, anser utskottet

lika med lagberedningen, att den personliga gemenskap mellan makarna,

som äktenskapet medför, bör erhålla sitt uttryck däri, att bägge makarna

hava samma släktnamn. Den önskan att behålla sitt flicknamn, som

stundom gör sig gällande hos hustrun, synes vara vederbörligt tillgodosedd

genom tillåtelsen för henne att efter anmälan bära sitt och mannens namn

i förening. Beträffande det av motionären påpekade särskilda intresset hos

de kvinnor, vilka före giftermålet skapat sig en ställning såsom exempelvis

affärsidkare, läkare, konstnärinnor eller författarinnor, att fortfarande bära

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

det namn oförändrat, under vilket de blivit kända, får utskottet påpeka, att

förevarande paragraf endast stadgar om hustruns så att säga borgerliga

namn och näppeligen hindrar henne att såsom konstnär eller författare fortfarande

använda sitt flicknamn.

Utskottet kan därför icke tillstyrka bifall till någotdera av de i motionen

gjorda yrkandena.

I en vid utlåtandet fogad reservation av en ledamot yrkades, att paragrafen

måtte erhålla följande lydelse:

Hustrun erhåller med vigseln mannens släktnamn; dock må hon bära sitt

eget eller sitt eget och mannens i förening, om hon gör anmälan därom i den

ordning Konungen bestämmer.

Utskottets förslag segrade över reservationen, i första kammaren med 53

röster mot 51 och i andra kammaren med 88 röster mot 61.

I ett av professor Gösta Eberstein år 1921 avgivet betänkande med

förslag till lag om släktnamn m. m. föreslogs sådan ändring av 5 kap.

15 § giftermålsbalken, att hustru skulle äga behålla det släktnamn, som tillkom

henne före äktenskapet, om hon i utövning av yrke eller därmed jämförlig

verksamhet gjort sig känd under namnet och gjorde ansökan därom

på sätt i lagen om släktnamn stadgades.

Till motivering för detta förslag anförde Eberstein efter att ha återgivit

den tidigare diskussionen i ämnet följande:

Det föreligger otvivelaktigt i vissa fall ett starkt intresse för hustrun att

få behålla sitt eget släktnamn. För en konstnär eller en författare framträder

väl icke detta krav med samma styrka som då det gäller t. ex.

näringsidkare och läkare. Men även de förra kunna beredas väsentliga

olägenheter genom att utestängas från möjligheten att behålla det gamla

namnet. Visserligen bör det utan vidare stå dem öppet att alltjämt begagna

detta såsom särskilt konstnärs- och författarnamn, men detta är icke tillfyllest

i de fall, då vederbörandes intresse går ut på att i allt sitt framträdande

få bära det namn, varunder hon gjort sig känd, och då hon på

grund härav ställer sig avvisande mot utvägen att benämna sig på ett sätt

i utövandet av sin konstnärliga verksamhet och på ett annat sätt i sitt

borgerliga liv i övrigt. Det står icke heller väl tillsammans med principen

om namnets enhet att, när personens eget intresse och individualiseringsintresset

sammanfalla, ändock liksom tvinga fram användande av konstnärs-

och författarnamn. Och gentemot en näringsidkare eller läkare låter

det sig icke göra att upprätthålla kravet på en dylik uppdelning av personligheten

i två sfärer, vilka knappast kunna inbördes avgränsas mot

varandra. Visserligen har lagstiftaren inom firmarätten, men blott undantagsvis

och med tvekan, tolererat bärandet av tvenne namn, men det är

långt härifrån och till att tvinga fram en dylik ordning. Så långt möjligt

är bör i stället principen om namnets enhet upprätthållas. Att man likväl

ställt sig avvisande mot kravet i fråga, torde bero på att man å ena sidan

med rätta betraktat den för man och hustru rådande gemensamheten i

släktnamn såsom en vinning av betydelse och å andra sidan fruktat, att ett

medgivande att behålla flicknamnet skulle komma att begagnas i vidare

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

man än vad behovet krävde och därigenom leda till att det gemensamma

släktnamnet i praktiken bleve undantag i stället för regel. Dylika farhågor

leda emellertid icke längre än till att såsom villkor för rätten att behålla

flicknamnet uppställa, att ett verkligt behov härav ådagalägges, och såsom

ett kriterium härpå bör gälla att hustrun i utövandet av vrke eller annan

därmed jämförlig verksamhet såsom författare, konstnär, vetenskapsidkare,

politiker etc. gjort sig känd under namnet. Samma skäl, som tala

för att hustrun i dylika fall skall få behålla sitt flicknamn, kunna även

åberopas för bibehållande av annat namn, som före äktenskapet tillkom

henne.

Frågan om kvinnans rätt till släktnamn har även behandlats av kvinnoarbetskommittén

i dess år 1938 avgivna betänkande angående gift kvinnas

förvärvsarbete m. in. (SOU 1938:47). I betänkandet anföres bland annat

följande:

I firmalagen av år 1887 finnes en speciell bestämmelse, som missgynnar de

gifta kvinnorna. För den händelse nämligen att firmabeteckningen innehåller

hennes personnamn före giftermålet, kan en gift kvinna, om hon

en tid upphört med firmans drivande, icke efter giftermålet återöppna den i

samma namn utan måste använda makens familjenamn eller finna en helt

ny beteckning. 1 dylika fall blir den i 1920 års äktenskapslag nyinförda

bestämmelsen om att hustru skall antaga sin makes släktnamn till direkt

ekonomisk skada. Då även i många andra fall — även om hustrun icke äger

en inregistrerad firma — hennes eget familjenamn för henne utgör en tillgång,

har en mot lagens mening stridande praxis uppstått, i det att hustrur

i sådana fall ofta fortsätta att bära detta familjenamn.

Det har ovan omnämnts, att visst ekonomiskt avbräck vid drivande av

egen rörelse kan vållas gifta kvinnor, vilka efter giftermålet önska återöppna

förut i eget namn bedriven firma. Även utanför de kretsar, där

dessa särskilda bestämmelser enligt firmalagen förbjuda gift kvinnas användande

av sitt eget släktnamn, förefinnes ett önskemål, att behållandet av

eget eller övertagandet av mannens släktnamn måtte göras öppet för

makarnas fria val. De sakkunniga önska särskilt leda uppmärksamheten på

att först i den nya äktenskapslagen av år 1920 formella hinder uppställdes

för gifta kvinnor att använda sig av sitt familjenamn, vilket numera endast

efter särskild anmälan får nyttjas i sammanbindning med mannens. Dittills

hade frågan om hustruns namnbyte varit överlämnad till makarnas eget

skön att avgöra, och längre tillbaka var det allmän sed, att hustrun bibehöll

sitt familjenamn. Tillkomsten av denna nya bestämmelse i giftermålsbalken

har väckt opposition från olika håll.

Det synes de sakkunniga önskvärt, att det, med hänsyn till gift kvinnas

behöriga bedrivande av förvärvsverksamhet, även skall finnas en möjlighet

för henne att behålla sitt eget släktnamn. Inom de fria yrkena har visserligen

en praxis i denna riktning utbildat sig, men det kan knappast vara

förenligt med en rationell rättsordning, att en dylik praxis icke skall vara

godkänd av lagen. Ännu mera hindrande har den ovan anförda bestämmelsen

i firmalagen visat sig vara, eftersom med »tillnamn» numera icke

kan avses före äktenskapet buret släktnamn.

Då förekomsten av gifta kvinnors förvärvsverksamhet blir allt vanligare,

torde lämpligheten av att under alla förhållanden upprätthålla kravet på

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

makarnas namngemenskap böra göras till föremål för en allmän omprövning.

De sakkunniga vilja därför framhålla önskvärdheten av att äktenskapens

namnrättsliga förhållanden snarast upptagas till övervägande.

Vid 1942 års riksdag hemställdes i två likalydande motioner, nr 142 i

första kammaren och nr 152 i andra kammaren, att 5 kap. 15 § giftermålsbalken

måtte ändras på det sätt, att hustrun erhölle rätt att bestämma,

huruvida hon efter vigseln skulle bära sitt eget eller mannens släktnamn

eller båda i förening.

I utlåtande nr 23 över motionerna anförde utskottet:

Såsom i motionerna framhålles, har under ett tidigare skede av vår rättsutveckling

varit vanligt, att hustrun efter giftermålet behöll sitt släktnamn

såsom ogift i oförändrad form. En senare utveckling av släktnamnsinstitutionen

har emellertid bland annat tagit sig uttryck i det för makarna gemensamma

släktnamnet såsom ett av de yttre tecknen på familjens enhet. Den

genom nya giftermålsbalken lagfästa ordningen beträffande makars släktnamn

innebär, att hustrun med vigseln erhåller mannens släktnamn men att

hon efter anmälan äger använda sitt gamla släktnamn och mannens släktnamn

i förening. Såsom av utskottets redogörelse framgår, voro vid lagbestämmelsens

tillkomst år 1920 meningarna om dess lämplighet delade,

och som skäl mot bestämmelsens införande framhölls särskilt att det för

hustru, som före giftermålet skapat sig en ställning såsom t. ex. affärsidkare

eller konstnärinna, kunde medföra allvarliga olägenheter, att hon icke finge

behålla sitt gamla släktnamn i oförändrad form. Dessa farhågor synas hava

besannats, och efter band som det blivit vanligare att gift kvinna idkar

förvärvsverksamhet hava olägenheter av makars namngemenskap allt mer

framträtt. Möjligheten att använda det gamla släktnamnet i förening med

mannens släktnamn har icke visat sig vara en ur praktisk synpunkt tillfredsställande

lösning, och att ett behov av ändrade bestämmelser rörande äktenskapets

namnrättsliga förhållanden föreligger bestyrkes därav, att inom de

fria yrkena i icke obetydlig utsträckning uppkommit den från lagbestämmelsen

avvikande praxis, att gift kvinna använder sitt gamla släktnamn.

Då erfarenheterna rörande verkningar av 5 kap. 15 55 giftermålsbalken synas

giva vid handen, att de principiella fördelarna ur identifieringssynpunkt av

namngemenskapen för makar icke uppväga nyss berörda nackdelar därav,

anser utskottet, att den i motionerna framförda frågan om en uppmjukning

av ifrågavarande lagbestämmelse bör göras till föremål för en utredning.

Beträffande den närmare innebörden av en lagändring har inom

utskottet ifrågasatts, huruvida möjligheten för hustru att använda dubbelnamn

bör bibehållas, därest hustru medgives rätt att bära sitt eget i stället

för mannens släktnamn. Utskottet har emellertid icke funnit skäl att närmare

ingå på detta spörsmål, som vid den förordade utredningen torde

komma att tagas under överviigande.

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen i anledning

av förevarande motioner måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Ma:jt ville låta verkställa utredning av frågan om rätt för hustru

att bära sitt eget i stället för mannens släktnamn samt för riksdagen framlägga

det förslag, som därav kunde föranledas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

Utskottets hemställan avslogs, i första kammaren med 52 röster mot 45

och i andra kammaren med 82 röster mot 64.

I en inom andra kammaren vid 1943 års riksdag väckt motion, nr 201,

hemställdes, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning

i fråga om rätt för hustru att bära sitt eget i stället för mannens släktnamn.

I utlåtande nr 9 över motionen erinrade utskottet om föregående års

riksdagsbeslut i ämnet. Några nya skäl för bifall till utredningsyrkandet

syntes utskottet icke ha anförts i motionen. Utskottet hemställde därför,

att denna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I en reservation av sju ledamöter yrkades, att riksdagen i anledning av

motionen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa den däri

begärda utredningen.

Utskottets förslag bifölls av riksdagen, i första kammaren efter rösträkning

med 69 röster mot 29 för reservationen.

I två likalydande motioner, nr 40 i första kammaren och nr 76 i andra

kammaren, angående en allmän översyn av gällande äktenskapslagstiftning

berördes vid 1947 års riksdag även förevarande fråga. En vidsträckt

opinion reagerade enligt motionärerna numera mot bestämmelserna, att en

svensk kvinna, när hon gifte sig, kunde förlora sitt namn.

Över motionerna inhämtades yttrande från bl. a. ärkebiskopen och

häradshövdingeföreningen, vilka icke ansågo någon ändring vara påkallad

på förevarande punkt, medan Fredrika-Bremer-förbundet och Yrkeskvinnors

samarbetsförbund, vilka beretts tillfälle inkomma med yttrande, betonade

vikten av en ändring i denna del.

Med bifall till utskottets hemställan i dess utlåtande nr 37 beslöt riksdagen

avstyrka motionerna.

Yttranden.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat

yttrande över motionen från statistiska centralbyrån. Därjämte har Yrkeskvinnors

samarbetsförbund beretts tillfälle avgiva yttrande över densamma.

Statistiska centralbyrån har inhämtat yttranden från kyrkobokföringsinspektörerna

G. Forkman, A. Qvarnström och A. Wihlborg, vilka bifogats

centralbyråns utlåtande.

Yrkeskvinnors samarbetsjörbund har hemställt om bifall till motionen,

medan statistiska centralbyrån ansett sig icke kunna tillstyrka bifall till motionärernas

hemställan, vilken synes ämbetsverket för vidsträckt.

Wihlborg har gjort vissa uttalanden rörande erfarenheterna av

den nuvarande ordningen. Han anför därom:

Den år 1920 i den svenska lagen införda bestämmelsen, att gift kvinna

efter särskild anmälan må bära sitt eget och mannens namn i förening, har

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

så långt min erfarenhet sträcker sig endast sällan kommit till användning.

Någon egentlig olägenhet av dubbelnamn i de här avsedda fallen har jag

icke kunnat förmärka. Det har huvudsakligen varit yrkeskvinnor, som på

grund av firmaregistrering eller annan med yrkesutövningen sammanhängande

omständighet önskat i förening med mannens namn bära det namn,

som de hade såsom ogifta. I en del fall torde en sådan önskan hava varit

uttryck för en strävan efter kvinnans likställighet med mannen också i

släktnamnshänseende.

Rörande den namn rättsliga frågan har statistiska centralbyrån

anfört:

Ordalagen i 5 kap. 15 § giftermålsbalken synas närmast giva vid handen,

att hustru är ej blott berättigad utan även pliktig att bära mannens

namn åtminstone i förening med sitt eget. Vissa uttalanden av lagberedningen

synas också tyda på att detta varit avsett. Vad lagberedningen

anfört vid 5 kap. 15 § giftermålsbalken är återgivet i motionen (se ovan).

Vidare yttrade lagberedningen vid 1 § i sitt förslag till lag om barn i äktenskap,

att svensk lagstiftning omfattat principen, att namnrätten, såvitt den

vore beroende av familjerättsliga förhållanden, borde regleras i samband

med dessa. Det samtidigt framlagda förslaget till giftermålsbalk stadgade

ock i 5 kap. 15 §, vilket släktnamn hustrun skulle bära. Vid sådant förhållande

borde genom ett stadgande i lagen om barn i äktenskap fastslås,

att barn i äktenskap erhölle faderns namn. Det namnet vore barnet både

berättigat och pliktigt att bära, såframt ej barnet sedermera erhölle annat

släktnamn. Sådan namnändring inträdde utan vidare för kvinna, som

inginge äktenskap, samt i regel för den, som adopterades. — Även första

lagutskottet vid 1942 års riksdag synes i sitt i motionen citerade yttrande

hava omfattat en dylik tolkning, då utskottet anför, att inom de fria yrkena

i icke obetydlig utsträckning uppkommit den från lagbestämmelsen avvikande

praxis, att gift kvinna använde sitt gamla släktnamn.

Denna praxis kan dock ej betraktas som lagstridig i den meningen att

den innebär ett straffbart förfarande, något som givetvis ej heller påståtts

av lagutskottet. Genom att bestämmelsen om släktnamn införts i barnlagarna,

adoptionslagen och giftermålsbalken har ett första steg tagits på

vägen mot en reglering av namnrätten genom lag; men lagstiftningens

fullbordan genom en lag om släktnamn, innehallande bland annat erforderliga

straffbestämmelser, låter ännu efter mer än ett kvartssekel vänta

på sig. Det föreligger sålunda en faktisk möjlighet att utan risk för påföljd

använda ett annat namn än det rätta. Centralbyrån har från sin

handläggning av ansökningar om godkännande av släktnamn erfarenhet

av att sådant även i andra sammanhang än när det gäller hustrus flicknamn

förekommer i ej ringa utsträckning — till och med att i handlingar

av officiell natur, såsom i skolbetyg och värnpliktsböcker, understundom

brukas ett annat namn än det som antecknats i kyrkoböckerna för vederbörande.

Efter att ha redogjort för vad som förekom i samband med behandlingen

av 5 kap. 15 ii giftermålsbalken vid 1920 års riksdag samt för det av Eberstein

framlagda förslaget (se ovan) fortsätter centralbyrån:

Av det anförda torde framgå att det består ett visst samband mellan

den nu väckta frågan om lagändring och frågan om den allmänna namnriittens

blivande utformning genom lag. Här må ytterligare framhållas ett

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första lagutskottets utlåtande nr 21.

par frågor, vilka synas förtjäna att bliva föremål för övervägande i detta

sammanhang.

Den ännu bestående egendomligheten i vårt namnskick, att de vanligast

förekommande efternamnen i individuella fall ej alltid hava karaktären av

släktnamn utan utgöra personliga tillnamn, vilka växla från generation till

generation, medför i praktiken svårigheter, sammanhängande med att 1901

ars namnförordning, som bland annat stadgar hur den som saknar släktnamn

må kunna antaga sådant namn, icke angiver, vilka som skola anses

sakna släktnamn, ävensom med att det även av andra orsaker kan vara

svårt att i det enskilda fallet avgöra, huruvida ett visst efternamn har

karaktären av släktnamn eller icke. Administrativt är därför begreppet

släktnamn mindre användbart, och detta kan förmodas vara en anledning

till att kyrkobokföringskungörelsens bestämmelser om anteckning av de

familjerättsliga namnförvärven i stället använda begreppet efternamn. Det

råder på grund av dessa bestämmelser ingen tvekan om att för hustru skall

antecknas mannens efternamn, även i det fall att detta icke är släktnamn

och hustruns flicknamn har karaktär av släktnamn. Den civilrättsliga

grunden härför är emellertid osäker. Av giftermålsbalkens bestämmelse,

att hustrun med vigseln erhaller mannens släktnamn, följer åtminstone icke

efter ordalydelsen, att hustrun i det berörda fallet genom giftermålet förlorar

sitt släktnamn och förvärvar ett annat namn, som icke är släktnamn.

Av lagberedningens ovan återgivna uttalande vid 1 § lagen om barn i äktenskap,

att barn — med vilket ord uppenbarligen åsyftas släktskapsförhållandet,

ej åldern —- är skyldigt att bära faderns släktnamn, såframt ej

barnet sedermera erhåller annat släktnamn, synes rentav kunna följa, att

hustrun i nyssberörda fall skulle vara ej blott berättigad utan även pliktig

att alltjämt bära sitt flicknamn. I det angivna fallet synes sålunda kunna

föreligga ett administrativrättsligt namnförvärv, som ej motsvaras av ett

civilrättsligt. Frågan om verkan härav leder över till den större, till den

allmänna namnrätten hörande frågan, vilken betydelse det över huvud taget

har med avseende a rätten och plikten att bära visst namn, att detta namn

antecknats i kyrkobok.

Att mannens namn skall i kyrkobok antecknas för hustrun torde gälla

även i fråga om äktenskap ingångna före år 1921, ehuru 5 kap. 15 § giftermålsbalken

ej torde vara tillämplig i fråga om sådana äktenskap. Motionärerna

hävda emellertid uppfattningen att sistnämnda bestämmelse innebär

en brytning med tidigare svensk rätt, enligt vilken gift kvinna ägt att

bruka sitt eget släktnamn även efter giftermålet. Det bör dock anmärkas,

att lagberedningens förslag till giftermålsbalk vid 5 kap. 15 § innehåller

följande uttalande: »I gällande svensk lag finnes icke någon uttrycklig

bestämmelse om vilket släktnamn hustrun skall bära. Föreskriften i 9 kap.

1 $ gällande giftermålsbalk, att hustrun följer mannens stånd och villkor,

har emellertid ansetts medföra såväl rätt som plikt för hustrun att bära

mannens släktnamn.»

Slutligen må, för den händelse gift kvinna tillätes bibehålla sitt flicknamn,

anmärkas, att ill S lagen om adoption (5 kap. 3 § föräldrabalken)

torde böra angivas, vems släktnamn makars gemensamma adoptivbarn

erhåller, om makarna bära olika namn, ävensom att den i § 7 sista stycket

i 1901 års släktnamnsförordning angivna principen, att makar skola gemensamt

göra anmälan eller ansökan om nytt släktnamn, synes böra modifieras

för den händelse makarna bära olika namn.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

I statistiska centralbyråns yttrande förekommer en sammanfattning av

kyrkobokföring sinspektörernas yttranden. Såvitt nu är i fråga, är den av

följande innehåll:

De tre kyrkobokföringsinspektörerna synas samtliga anse den ifrågasatta

ändringen tekniskt genomförbar. Wihlborg avstyrker dock ur andra

synpunkter bifall till förslaget, och Forkman anför, under hänvisning till

föreliggande behov av en omarbetning av namnförordningen samt 1936 års

uppbördskommittés och folkbokföringskommitténs betänkanden, att det

kunde synas lämpligt att upptaga motionsyrkandet i ett större sammanhang,

avseende en omarbetning av de nu gällande bestämmelserna rörande

antagande av släktnamn i allmänhet. I detta sammanhang må anmärkas, att

Wihlborg finner en reform önskvärd, så att frånskild hustru, som återtager

sitt släktnamn som ogift, tillätes giva samma namn åt barnen, därest de

stå under hennes vårdnad, dock endast med deras medgivande, såframt de

fyllt 18 år. En dylik ansökan jämlikt 1901 års förordning hade åtminstone

i flera fall avslagits, enär fadern vägrat sitt samtycke.

Den ena av de synpunkter, som Wihlborg anför mot bifall till motionen,

har viss anknytning till spörsmål av namnrättslig natur; han anser det

möjligt för hustru, som före giftermålet skapat sig en ställning såsom

t. ex. affärsidkare, konstnärinna eller journalist, att även om hon personligen

antager makens släktnamn bruka sitt urspungliga namn såsom ett

slags firmanamn, såsom pseudonym eller såsom signatur. Med hänsyn härtill

anser han att något verkligt behov av lagändring icke föreligger. Huvudgrunden

till avstyrkandet är emellertid en social-humanitär synpunkt. Han

framhåller, med tanke på barnen i äktenskapet, det olämpliga i att makarna

hava olika namn; frånsett vissa undantagsfall kunde detta allmänneligen

giva anledning till misstanke om att barnen vore utomäktenskapliga. Kamraterna

i skolan brukade icke försumma att låta dem veta detta. Prästerna

hade en stark erfarenhet av vilka påfrestningar sådant kunde innebära för

barnen. Det vore en allmän önskan och strävan att undvika allt sådant,

som kunde giva antydan eller misstanke om att ett barn vore av utomäktenskaplig

börd. Det i motionen framställda förslaget syntes därför böra

bestämt avvisas.

Även Forkman har i sitt yttrande berört namngemenskapens betydelse

med avseende å familjesamhörigheten. Han erinrar om att likadana yrkanden

som det nu framställda tidigare avslagits med hänvisning till den personliga

gemenskap mellan makarna som äktenskapet medförde. En uppluckring

av känslan härför hade otvivelaktigt skett eller hölle pa att ske

i vissa kretsar. Därom vittnade bland annat en visserligen icke allmän men

dock märkbar tendens, att gift kvinna med åsidosättande av lagens bestämmelser

använde sitt namn såsom ogift. Denna tendens vore att beklaga,

om den vore ett uttryck för ett försvagande av känslan för familjesamhörighetens

betydelse. Den kunde också komma att medföra en viss oreda

i namnförhållandena inom samma familj. Om utvecklingen, såsom syntes

sannolikt, komme att gå i den riktning som motionärerna föreslagit, bleve

det av vikt att träffa anstalter för att en sådan ordning för hustruns släktnamn

bleve vederbörligen antecknad i folkbokföringen.

Qvarnström framhåller, med hänvisning till ett i motionen citerat yttrande

av 1942 års första lagutskott, att detta uttalande otvivelaktigt hade

mycket fog för sig. Förekomsten av släktnamn, som i sig själva vore dubbel
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

namn, kunde medföra, att hustru, som ville bära sitt eget och mannens

namn i förening, finge ett ganska tungrott namn; från egen erfarenhet

kunde han nämna ett sadant fall, där hustruns namn hade tre sammansättningsleder.

\ idare torde sammanhanget mellan kvinnans ursprungliga

släktnamn och detta såsom ett led i ett med mannens släktnamn förenat

ej omedelbart stå klart.

Qvarnström framhåller emellertid vidare, att det i många fall torde

bereda både hustru, som bure enbart sitt eget namn, och andra personer

ävensom det allmänna betydande olägenheter, att hennes släktnamn ej

markerade samhörigheten med mannen. Då dessutom det ojämförligt

största antalet kvinnor torde önska bära mannens släktnamn, torde alltjämt

böra fordras särskild anmälan för att kvinnan skulle få bära sitt eget

och mannens släktnamn i förening eller enbart sitt eget släktnamn.

Forkman förutsätter likaledes särskild anmälan för att hustrun skall äga

behålla sitt eget släktnamn efter giftermålet. Han anför vidare att det syntes

böra övervägas huruvida, sedan anmälan en gång skett, hustrun skulle äga

rätt att åter bära mannens namn eller bådas i förening. Likaledes kunde det

ifrågasättas, huruvida hustrun, om hon finge rätt att bruka sitt eget släktnamn,

skulle bibehållas vid den rätt hon nu ägde att bruka sitt och mannens

namn i förening. En möjlighet för gift kvinna att välja mellan tre

namn mannens, sitt eget eller badas i förening — kunde medföra en

besvärande oreda i namnförhållandena.

o Forkman anför ytterligare, att det torde kunna förutsättas icke bliva tilllåtet

för hustrun att få såsom sitt släktnamn antecknat ett släktnamn, som

hon kunde hava erhållit i ett tidigare äktenskap. Någon särskild tid inom

vilken hustrun skulle anmäla, att hon önskade bära sitt eget namn, syntes

icke behöva föreskrivas.

Beträffande dessa två frågor yttrar sig Qvarnström på följande sätt. Det

läte tänka sig och förekomme säkerligen att en kvinna, som varit gift, efter

äktenskapets upplösning »skapat sig en ställning såsom t. ex. affärsidkerska

eller konstnärinna» just med mannens släktnamn. Vid nytt giftermål vore

hon då inte hjälpt med att hon finge bära sitt eget släktnamn, d. v. s. det

hon burit som ogift. Skulle lagen ändras, så att även dylik olägenhet undanröjdes,

bleve visserligen anteckningen i folkbokföringsurkunderna rätt komplicerad.

Den måste då få formen t. ex. Karlgren, Ann-Marie Sofia, f.

Johansson g. Bergkvist. — Från folkbokföringssynpunkt hade det givetvis

varit bäst, om det kunnat stadgas, att hustrus anmälan om sin önskan att

bruka sitt eget namn eller detta i förening med mannens skulle göras senast

vid vigseln. Andra skäl kunde emellertid tala häremot. Dock syntes det rimligt,

att det stadgades, att anmälan skulle göras hos pastor i kvinnans kyrkobokföringsort

senast inom ett år efter vigseln.

Forkman påpekar vidare, att 5 kap. 15 § giftermålsbalken icke syntes

gälla äktenskap, som ingåtts före den 1 januari 1921, varför hustrun i

sådant äktenskap icke torde äga rätt enligt nuvarande bestämmelser att

bära sitt eget och mannens namn i förening.

Yrkeskvinnornas samarbetsförbund, som säger sig representera cirka

CO 000 förvärvsarbetande kvinnor, vill på det allvarligaste instämma i motionens

syfte. Förbundet anför vidare:

Kvinnor behålla i större omfattning än tidigare sin yrkesverksamhet efter

ingånget äktenskap. Den genom bland annat befolkningsutvecklingen upp
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

komna situationen på arbetsmarknaden har medfört, att den allmänna

arbetsmarknadspolitiken syftar till att de gifta kvinnornas arbetskraft i

största möjliga utsträckning skall komma produktionen till godo. Även förskaffa

sig kvinnor yrkesutbildning i större utsträckning än tidigare. Dessa

omständigheter torde medföra att förhållandet, att kvinnor efter giftermål

fortsätta sin yrkesutövning, kommer att bestå och ytterligare utvecklas.

För ett stort antal av de yrkesarbetande kvinnorna medför det betydande

olägenheter att vid giftermål utbyta sitt eget släktnamn mot mannens. Till

denna kategori har man att räkna alla de kvinnor, som före giftermålet skapat

sig ett namn inom olika yrkesområden eller inom offentlig verksamhet,

exempelvis: affärsidkare, advokater, läkare, tandläkare, försäljare, konstnärer,

föreläsare, tjänstemän inom stats- och kommunalförvaltning såväl

som inom privata företag. För de kvinnor, som idka affärs- eller annan förvärvsverksamhet,

kan det — i den mån deras namn fatt ett good-will-värde

— innebära en direkt ekonomisk förlust att utbyta sitt eget inarbetade

släktnamn mot mannens. Användandet av dubbelnamn kan medföra olägenheter

och missförstånd.

Det är icke ovanligt att kvinnor, vilka gjort sig kända under sitt gamla

släktnamn, trots lagens bestämmelser fortsätta att använda detta efter ingående

av äktenskap. Hittills har detta kunnat ske utan inskridande från

samhällets sida, då det icke finnes någon straffbestämmelse för den, som

obehörigen använder annans släktnamn. Sedan lång tid tillbaka ha dock

planer förefunnits att införa ny lagstiftning på namnrättens område. Skulle

vi här i landet få en namnlag med straffansvar, kunna de gifta kvinnor, som

använda sitt gamla släktnamn, bestraffas härför.

Att det av åtskilliga gifta kvinnor praktiserade bruket av eget släktnamn

såsom ogift accepterats även av myndigheter, framgår bland annat därav,

att det kvinnliga statsråd, som åsyftas i motionen, tidigare som gift under

sitt gamla släktnamn blivit utnämnd först till professor och därefter till

byråchef.

” Det synes förbundet, att ovan nämnda förhållanden tyda på att nu gällande

lagbestämmelser angående gift kvinnas släktnamn icke längre torde

kunna betraktas som tidsenliga utan böra ersättas med bestämmelser, varigenom

gift kvinna får rätt att behålla sitt släktnamn såsom ogift. Från

förbundsmedlemmarnas sida har tid efter annan som ett angeläget önskemål

framförts, att frågan om gift kvinnas släktnamn skulle bringas till sin

lösning i enlighet med i motionen framlagt förslag.

Statistiska centralbyrån har även betraktat den förevarande frågan ur

folkbokföringens synpunkt. I denna del har centralbyrån framhållit

följande:

I folkbokföringen har makars namngemenskap ett stort praktiskt värde

som ett lätthanterligt hjälpmedel jämte andra för utmärkande av den

familjesamhörighet, som skall redovisas i kyrkoböcker, mantalshingder och

taxeringslängder och därför även i de tryckande registren, med vilkas hjälp

de nyssnämnda längderna framställas. Det är därför i överensstämmelse

med ett verkligt behov, då de tre kyrkobokföringsinspektörerna i sina

yttranden förutsätta, att mannens namn i kyrkoböckerna skall antecknas

i anslutning till hustruns, även då hon förklarat sig vilja bära endast

sitt eget släktnamn. Ett liknande förfaringssätt torde kunna bliva

nödvändigt i de tryckande registren. I dessa skall, om makarna sammanbo,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

hustruns plåt ställas tillsamman med mannens, och detta sker enklast,

om hustruns plåt utvisar mannens efternamn, eftersom mannens plåt under

den gemensamma kyrkobokföringsfastighéten är inordnad efter alfabetisk

namnföljd. Därutöver vinnes, att man, även om makarna bära olika namn,

i de alfabetiska register, bestående av avtryckskort, som föras av länsbyråerna

för folkbokföringen, de lokala skattemyndigheterna och pastorsämbetena,

med utgångspunkt i hustruns avtryckskort kan uppsöka mannens;

den motsatta vägen — att om man känner mannens namn men ej

hustruns med ledning av dennes avtryckskort uppsöka hustrun i det alfabetiska

registret — är däremot ej framkomlig, ty utrymmet å mannens plåt

medger ej att hustruns namn där inpräglas.

A hustruns plåt måste mannens namn inpräglas i de positioner — efter

släktnamnet — som äro anslagna åt hustruns flicknamn i det fall hustrun

bär mannens släktnamn. Å gift kvinnas plåt kommer sålunda att angivas

två namn, av vilka i somliga fall det första och i andra fall det sista är

mannens och sålunda det som skall utgöra grunden för plåtens inplacering

i det tryckande registret. Detta är icke rationellt och torde kunna visa sig

som eii allvarlig olägenhet, om de fall, då hustru bibehåller sitt flicknamn,

bil många.

I detta sammanhang må omnämnas, att den ursprungliga avsikten varit

att å vardera makens plåt inprägla den andras identitetsbeteckning, bestående

av födelsetid och födelsenummer, en sifferserie på 7—9 siffror, varav

ö angivna födelsetiden och de övriga, vilka skiljas från de förra genom ett

streck, utvisa födelsenumret. Denna tanke har tills vidare fullföljts endast

sa långt att födelsetiden utsatts. Därest jämväl födelsenumret tillpräglas

— ett ganska kostsamt arbete — kommer här att föreligga en fullständigt

identifierande beteckning, som anger makarnas familjesamhörighet. Men

utan besvär och i en del fall omgång över länsbyråns nummerregister torde

i allt fall ett angivande av mannens efternamn å hustruns plåt icke kunna

undvaras.

Därest hustru medgives att senare än vid vigseln tillkännagiva önskan att

bibehålla flicknamnet, uppkomma i folkbokföringen två fall av namnändring,

det ena i samband med registreringen av vigseln, då mannens namn

automatiskt antecknas för hustrun, och det andra på grund av tillkännagivandet.

Namnändring medför en hel serie folkbokföringsåtgärder, i vanliga

fall följande, nämligen anteckningar i kvinnans, mannens och eventuella

barns personakter, anteckning i församlings boken, underrättelse till länsbyrån,

ändring av personplåten, tryckning av erforderliga nya avtryckskort,

avsändande av sådana kort till pastor och lokal skattemyndighet för

insättning i deras register, eventuellt upprättande av så kallat hänvisningskort

i pastors register samt utbyte av kvinnans avtryckskort i länsbyråns

adressregister och nummerregister mot de nytryckta.

Med det ovan anförda har centralbyrån velat framhålla, att det är ett

intresse ur folkbokföringssynpunkt, att avvikelser från det normala att

hustrun bär mannens släktnamn tillåtas endast i den begränsade utsträckning,

som motsvaras av ett verkligt behov.

Kyrkobokjöring sinspektörerna ha enligt centralbyråns sammanfattning

i sina yttranden anlagt följande folkbokföringstekniska synpunkter på

frågan.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Första lagutskottets utlåtande nr 31.

De tre kyrkobokföringsinspektörerna synas vara ense om att en anmälan

av hustru att hon vill bibehålla sitt flicknamn bör i församlingsboken föranleda

en anteckning i samma form som den, vilken nu är stadgad för det

fall att frånskild kvinna återtager sitt flicknamn, d. v. s. t. ex. Karlgren

(g. Bergkvist) där Karlgren är flicknamnet och Bergkvist är mannens

namn. I anslutning härtill ifrågasätter Forkman en ändring i bestämmelserna

angående sistnämnda fall, så att då frånskild hustru återtager sitt

flicknamn inom parentes skulle antecknas bokstaven s. (skild) och den frånskilda

mannens namn, alltså t. ex. Karlgren (s. Bergkvist).

Wihlborg anför, att i samband med mantalslängden och i vissa sparsamt

förekommande fall den därpå grundade röstlängden vissa olägenheter kunde

uppkomma av att hustrun bure annat namn än mannen. En allmän regel

bjöde nämligen, att man och hustru — om de sammanbodde — skulle

registreras omedelbart efter varandra i dessa längder. I övrigt gällde emellertid,

att personerna å varje fastighet skulle ordnas i alfabetisk följd efter

deras släktnamn. När det vore fråga om en fastighet, där flera hundra personer

vore bokförda, kunde det möta svårigheter att återfinna och med

säkerhet identifiera hustrun, om ej mannens namn även vore känt.

Avslutningsvis tager statistiska centralbyrån upp frågan om utredning

av den allmänna namnrätten. Centralbyrån erinrar

om sitt ovan återgivna uttalande, att det består ett visst samband mellan

den nu väckta frågan om lagändring och frågan om den allmänna namnrättens

utformning genom lag. I egenskap av central namnmyndighet har

centralbyrån erfarenhet av att en lag om släktnamn ur skilda synpunkter

är synnerligen behövlig. Centralbyrån vill därför ansluta sig till den av

kyrkobokföringsinspektören Forkman framförda tanken, att den genom

motionen väckta frågan upptages i samband med en allmän utredning om

namnrätten.

Utskottet.

De nuvarande reglerna i 5 kap. 15 § giftermålsbalken innebära, att kvinna

i och med vigseln skall antaga mannens släktnamn. Hon har dock möjlighet

att efter anmälan till kyrkobokföringsmyndigheten som släktnamn få

bära sitt eget och mannens namn i förening. Ända sedan denna bestämmelse

tillkom i samband med nya giftermålsbalkens antagande 1920, ha tid

efter annan framställts krav på att kvinna skulle äga behålla sitt eget

namn även efter äktenskaps ingående.

Otvivelaktigt är det som regel av betydelse, att alla medlemmar av

samma familj bära samma namn. Utskottet tänker därvid i främsta rummet

på de rent praktiska olägenheter, som i olika hänseenden skulle uppstå,

därest det bleve mera allmänt brukligt att familjemedlemmarna hade

olika namn.

Under det senaste seklet kan emellertid iakttagas en fortgående utveckling

i riktning mot en allt friare och självständigare ställning för kvinnan.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

På de allra flesta områden av samhällslivet har hon numera uppnått full

likställighet med mannen. Genom att kvinnorna i långt större utsträckning

än tidigare framträda i det offentliga livet och där skapa sig en ställning,

har den förevarande namnfrågan fått ökad aktualitet. För det stora

flertalet kvinnor torde det visserligen vara en fördel att vid äktenskaps

ingående få antaga mannens släktnamn, eventuellt i förening med det egna

flicknamnet, men det kan icke bestridas, att det för vissa grupper av kvinnor

finns ett reellt intresse av att efter giftermålet få behålla det egna

namnet oförändrat. Utskottet tänker därvid i första hand på sådana yrkesgrupper

som utövande konstnärer, självständiga företagare med egen firma

samt inom föreningsvärlden, organisationsväsendet eller det offentliga livet

verksamma kvinnor. Enligt utskottets mening kunna de obestridliga fördelar

namngemenskapen inom familjen innebär icke få tillmätas så avgörande

betydelse, att med hänsyn härtill dessa kvinnor skola tvingas att

i strid med de egna intressena byta namn i samband med giftermålet. En

ändring i lagstiftningen synes därför påkallad. Om möjlighet sålunda i

vissa fall bör beredas kvinna att även efter giftermålet behålla sitt eget

släktnamn, synes denna förmån emellertid icke böra begränsas till särskilda

grupper utan i lika mån medgivas alla kvinnor.

Utskottet är på nu angivna skäl berett att förorda en utredning av förevarande

fråga. En lagändring av det slag, som åsyftas i motionen, fordrar

nämligen överväganden i olika hänseenden. Vid ett bifall till motionen

måste, såsom statistiska centralbyrån erinrat om, även vissa andra namnrättsliga

stadganden ändras, liksom även återverkningarna särskilt i folkbokföringshänseende

och vad därmed sammanhänger måste närmare beaktas.

Även de former, varunder kvinnan skall äga utnyttja den ifrågasatta

valfriheten i namnhänseende, måste bliva föremål för utredning.

Det kan sålunda knappast ifrågakomma, att hustrun under äktenskapet

skall äga byta namn efter gottfinnande. Såvitt möjligt torde ett avgörande

böra träffas före äktenskapets ingående och anmälan om vilket namn kvinnan

önskar bära göras i samband med vigseln.

Med hänsyn till vad statistiska centralbyrån anfört om förevarande frågas

samband med den allmänna namnrätten kan ifrågasättas, om icke den

av utskottet förordade utredningen bör verkställas i samband med den allmänna

utredning om namnrättens utformning, som i sinom tid måste företagas.

Vissa skäl tala otvivelaktigt för en sådan ordning. Utskottet anser

sig emellertid icke kunna föreslå en så vittgående utredning i anledning

av förevarande motion och får därför förorda, att den av motionärerna

väckta frågan upptages till särskild behandling.

Med stöd av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

möjlighet för gift kvinna att bära sitt eget namn som släktnamn

samt om framläggande av de förslag, vartill utredningen

kan föranleda.

Stockholm den 29 mars 1949.

På första lagutskottets vägnar:

VERNER HEDLUND.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Branting, Olofsson*, fruar SjöströmBengtsson,

Lindström, herrar Ivar Nilzon, Georg Pettersson, Göransson

och fröken Andersson;

från andra kammaren: herrar Hedlund i Östersund, Johnsson i Stockholm,

Andersson i Mölndal, Pettersson i Ersbacken, Fagerholm*, fruar

Johansson i Skövde*, Gärde Widemar och herr Netzén*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Hedlund i Östersund, Olofsson, Ivar Nilzon och Pettersson i

Ersbacken, vilka ansett utskottets utlåtande böra ha följande lydelse:

De nuvarande reglerna i 5 kap. 15 § giftermålsbalken innebära, att

kvinna i och med vigseln skall antaga mannens släktnamn. Hon har dock

möjlighet att efter anmälan till kyrkobokföringsmyndigheten som släktnamn

få bära sitt eget och mannens namn i förening. Ända sedan denna

bestämmelse tillkom i samband med nya giftermålsbalkens antagande

1920, ha tid efter annan framställts krav på att kvinna skulle äga behålla

sitt eget namn även efter äktenskaps ingående.

Otvivelaktigt är det av betydelse, att alla medlemmar av samma familj

bära samma namn. Utskottet tänker därvid i främsta rummet på de rent

praktiska olägenheter, som i olika hänseenden skulle uppstå, därest det

bleve mera allmänt brukligt att familjemedlemmarna hade olika namn.

Främst ur denna synpunkt måste den namngemenskap, som för närvarande

råder mellan båda makarna och deras gemensamma barn, anses vara

en fördel. Den ståndpunkt, som fastslogs genom 1920 års lagstiftning, bör

därför icke uppgivas, med mindre starka skäl tala för en förändring.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Första lagutskottets utlåtande nr 21.

Till stöd för motionens krav om en lagändring har anförts det intresse

vissa kvinnor, som skapat sig namn såsom konstnärinnor, fria företagare

eller eljest inom det offentliga livet, äga att även efter äktenskapet få

behålla sitt eget släktnamn. Utskottet är medvetet om att det i något fall

skulle kunna inträffa, att en namnförändring i samband med giftermål

skulle för hustrun medföra verkliga olägenheter. Lagstiftningen har emellertid

beaktat denna situation genom att öppna möjlighet för hustrun att

behålla det egna namnet i förening med mannens. Härigenom torde kvinnans

intressen i allt väsentligt ha tillgodosetts. Något hinder för den gifta

kvinnan att i dylika fall i dagligt tal bruka allenast det första sammansättningsledet

i släktnamnet, d. v. s. sitt eget namn, föreligger icke, såsom

utskottet påpekade redan vid 1920 års riksdag. Att ett sådant förfarande

i en framtida namnlagstiftning skulle straffbeläggas synes helt uteslutet.

Bortsett från vissa av firmalagstiftningen betingade särfall, vilka kunna

antagas vara ganska sällsynta, är den enda mera påtagliga olägenhet, som

enligt gällande rätt kan uppstå för kvinnan, att hon i vissa officiella sammanhang

är nödsakad att bruka dubbelnamnet.

Utskottet kan icke finna att de angivna nackdelarna för det relativt ringa

antal kvinnor, varom här är fråga, väga så tungt, att de obestridliga praktiska

fördelar, den nu rådande namngemenskapen medför i den allmänna

samfärdseln, för den skull böra offras. För övrigt kan påpekas, att den av

motionärerna begärda lagändringen icke skulle beakta det allt vanligare

fallet, att en gift kvinna blivit bekant under mannens namn men sedermera

ingår nytt äktenskap. Hon skulle enligt motionens tanke då kunna

antaga antingen sitt flicknamn eller sin nye mans namn, däremot icke

sin förre mans namn, under vilket hon gjort sig känd.

På nu anförda skäl får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm 1949 Ivar Heggströms Boktryckeri A. B.

490802

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.