Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om upphävande av gällande bestämmelser angående visst avstånd mellan halmstack och byggnad. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 17 i första kammaren av herr Isaksson m. fl. och nr 12 i andra kammaren av herr Dickson m. fl.

1949-04-04 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1949:25, Utlåtande i anledning av väckta motioner om upphävande av gällande bestämmelser angående visst avstånd mellan halmstack och byggnad. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 17 i första kammaren av herr Isaksson m. fl. och nr 12 i andra kammaren av herr Dickson m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

1

Nr 25.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om upphävande av

gällande bestämmelser angående visst avstånd mellan

halmstack och byggnad.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen

väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 17 i första kammaren av herr

Isaksson m. fl. och nr 12 i andra kammaren av herr Dickson m. fl. I motionerna,

vilka äro likalydande, hemställes, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj:t måtte begära att det bringas till länsstyrelsernas kännedom, att bestämmelserna

i normalbrandordningarna beträffande visst minimiavstånd

mellan halmstack och byggnad skola utgå».

Beträffande motiveringen för motionärernas hemställan får utskottet

hänvisa till motionerna.

Gällande bestämmelser m. m.

Gällande bestämmelser om rikets brandförsvar finnas i brandlagen den 15

juli 1944 och brandstadgan av samma dag. I brandlagen givas de grundläggande

reglerna rörande kommunernas och de enskilda medborgarnas skyldigheter

med avseende å brandförsvaret, och i brandstadgan återfinnas de

föreskrifter, som mera i detalj utföra brandlagens bestämmelser. Enligt

brandstadgan skall för varje kommun finnas en brandordning, som skall

upptaga bestämmelser, vilka utöver vad i allmän lag eller i brandstadgan

eller eljest i vederbörlig ordning föreskrivits äro erforderliga för ordnande av

ortens brandförsvar. Brandordning antages av stadsfullmäktige, respektive

kommunalfullmäktige. Beslut om antagande av brandordning skall underställas

länsstyrelsens prövning. Beslut, som sålunda underställes, skall av

länsstyrelsen antingen oförändrat fastställas eller ogillas.

Till ledning för kommunerna vid upprättande av brandordningar har riksbrandinspektören

med biträde av särskilda sakkunniga utarbetat tre normalbrandordningar

(SOU 1945: 18—20), varav två äro avsedda för landsbygden.

Av de för landsbygden upprättade normalbrandordningarna avser

den ena (SOU 1945: 20) kommuner, där skogsbrandförsvaret ordnats för

sig, och den andra (SOU 1945: 19) kommuner, där bygdebrandförsvaret

och skogsbrandförsvaret äro samordnade. Då förhållandena inom de olika

1 — Bihang till riksdagens protokoll 19k9. 9 samt. 1 avd. Nr 25.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr £5.

kommunerna äro mycket skiftande ha i normalbrandordningarna upptagits

olika alternativ, avsedda för kommuner av olika storleksordning och tätbebyggelse.

Den i motionerna berörda bestämmelsen i normalbrandordningarna för

landskommuner om avståndet mellan stack och byggnad upptages i 38

respektive 37 § § och har, såvitt nu är i fråga, följande lydelse:

Ej må någon så handhava eld eller eldfarligt föremål, att brand därav

lätt kan uppstå.

Det är sålunda förbjudet bland annat

att anbringa stack av otröskad gröda, halm eller hö på närmare avstånd

än 12 meter från stall, ladugård, loge eller byggnad med eldstad.

I två vid 1946 års riksdag väckta motioner yrkades, att frågan om landsbygdens

brandväsen skulle tagas upp till förnyad översyn i syfte att åvägabringa

en mindre betungande organisation samt att generellt uppskov med

brandordnings antagande skulle ges åt alla landskommuner tills riksdagen

fattat nytt beslut i frågan. Motionerna avslogos av riksdagen på hemställan

av första lagutskottet, som i sitt utlåtande (nr 31) anförde följande beträffande

normalbrandordningen.

Det har inom utskottet upplysts, att man på sina håll icke ansett sig berättigad

frångå denna normalbrandordning oaktat bestämmelserna däri icke

i allo varit lämpade för förhållandena. Utskottet vill i anledning härav framhålla,

att normalbrandordningen givetvis icke oförändrad kan passa för alla

fall, då förhållandena inom de olika kommunerna äro mycket skiftande. I

vissa fall t. ex. i fråga om rena landskommuner torde sålunda åtskilliga av

de i normalbrandordningen upptagna bestämmelserna kunna undvaras.

Frågan om tillämpningen av bestämmelserna i normalbrandordningen för

landskommuner om halmstacks placering har även behandlats i en interpellationsdebatt

i andra kammaren den 11 juni 1846 (se AK prot. nr 24 s. 18—

27). Chefen för kommunikationsdepartementet förklarade därvid bland

annat, att han hyste den uppfattningen att några åtgärder från hans sida

icke kunde anses motiverade i syfte att i viss riktning påverka kommunerna

och länsstyrelserna vid deras ställningstagande till den berörda frågan.

Frågan om avståndet mellan stack och byggnad återkom vid 1947 års

riksdag genom fyra motioner, vari motionärerna vände sig mot ovannämnda

i normalbrandordningen för landskommuner upptagna bestämmelse. Första

lagutskottet, som behandlade motionerna, inhämtade yttranden från bland

andra länsstyrelsen i Malmöhus län, riksbrandinspektören och Landsbygdens

brandförsäkringsbolags förening.

Yttrandet från länsstyrelsen i Malmöhus län innehöll uppgift, att inom

skånelänen införts stadgande om avstånd mellan stack och byggnad av

följande lydelse:

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

Det är sålunda förbjudet bland annat att anbringa stack av otröskad

gröda, halm eller hö på närmare avstånd än tolv meter från stall, ladugård,

loge eller därmed sammanbyggd byggnad eller byggnad med eldstad, vilket

avstånd dock må, där särskilda skäl föreligga, för stack av otröskad gröda

under tiden augusti—oktober månader minskas intill sex meter.

Riksbrandinspektören anförde i sitt yttrande — efter att hava erinrat

om de brandsäkerhetsföreskrifter, som jämte bestämmelsen om avstånd

mellan stack och byggnad upptagits i 38 respektive 37 §§ normalbrandordningarna

för landskommuner — bland annat följande.

Mot dessa förbud ha såvitt riksbrandinspektören har sig bekant icke

gjorts några invändningar i vidare mån än vad gäller förbudet att upplägga

stack närmare byggnad än 12 meter, och härvid ha invändningarna

inskränkt sig till en önskan att vilja minska avståndets storlek. Man torde

nog allmänt ha accepterat, att stack skall ligga på visst avstånd, men man

anser, att 12 meters avstånd skulle vara onödigt betungande ur ekonomisk

synpunkt. Många gånger är bestämmelsen på grund av rent lokala skäl

omöjlig att följa.

Att ett visst avstånd skall finnas torde få anses självklart. Tillgänglig

statistik över antalet byggnader, som antänts av en brinnande grannbyggnad

vid olika avstånd, visar bestämt på avståndens betydelse. En sammanställning,

som gjorts för några år sedan över eldsvådor vid lantbruksrisker

i Skåne, vilka eldsvådor uppkommit genom brinnande grannrisk, gav följande

resultat, nämligen att av byggnaderna hade

43,4 %

legat

på

0—6 mete

17,9 %

»

»

6—9

»

15,4 %

»

»

9—15

»

5,1 %

»

»

15—18

»

4,6 %

»

»

18—22,5

»

4,3 %

»

»

22,5—30

»

3,7%

»

»

30—45

»

3,4 %

»

»

45—90

»

2,2 %

»

»

90 och flera

100,o %

avstånd från primärbranden

» » »

» » »

» » »

» » »

» » »

» » )>

» » »

» » »

Bedömes värdet av avstånden med stöd av ovanstående statistik, skulle

rent teoretiskt G 1,3 % av eldsvådorna uteblivit, om avståndet varit 9 meter

eller mera, och genom enkel interpolation skulle man erhålla, att 69,0 %

uteblivit, om avståndet varit 12 meter och 76,7 % om avståndet ökades till

15 in. Vid större avstånd än 15 meter sjunker procenttalet för antal bränder,

antända från grannrisk, mycket snabbt, så att vid 25 meters avstånd de uteblivna

eldsvådorna kunna sättas till i runt tal 87 %. Ur såväl brandskyddssom

försäkringsteknislc synpunkt är det sålunda ett önskemål att ha åtminstone

25 meters avstånd mellan byggnader och följaktligen även mellan

stack och byggnad. Ju mer man minskar på detta avstånd, desto större

är risken för konflagration, vilken risk stiger oproportionerligt hastigt ju

mindre avstånden bliva.

Riksbrandinspektören förordade, att bestämmelsen i normalbrandordningarna

skulle erhålla samma lydelse som i de av länsstyrelserna i Malmö
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

hus och Kristianstads län fastställda brandordningarna, samt tillstyrkte

därjämte ytterligare uppmjukning genom tillägg av följande bestämmelse:

Där hinder uppstår att lägga stack på 12 meters avstånd jr ån nämnda

byggnader på grund av tomt-, mark- eller byggnadsjörhållanden, kan brandchef

eller brandsynenämnd lämna tillstånd till stacks uppläggande på mindre

avstånd än vad nu sagts. Detta avstånd får dock ej understiga 9 meter.

Erfordras i undantagsfall ett mindre avstånd än 9 meter skall länsstyrelse

lämna bifall därtill.

Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening yttrade bland annat följande.

Sedan gammalt ha brandstodsbolagen i sina försäkringsvillkor intagit

säkerhetsföreskrifter, vilkas efterföljande från delägarnas-försäkringstagarnas

sida erfarenhetsmässigt varit ägnat att förebygga uppkomsten av brand

eller att begränsa omfattningen av utbruten brand. Det faromoment, som

de intill lantgårdsbyggnaderna upplagda halmstackarna ostridigt utgöra, har

härvid allmänt beaktats. Skiftande förhållanden inom landets skilda delar

ha givetvis påverkat de olika bolagens ställningstaganden i denna fråga.

I de fall där föreskrift om visst minsta avstånd mellan halmstack och

byggnad förekommit, har detta avstånd sålunda växlat; vanliga avstånd

ha varit 20 meter, 15 meter och 9 meter men även 6 meter ha förekommit.

Att märka är dock att avsteg från de nyssnämnda strängare avståndssiffrorna

ofta tolererats ehuru mot premieförhöjning.

De senaste årens erfarenheter ha kraftigt understrukit betydelsen av att

stackar uppläggas på ett ur brandskyddssynpunkt betryggande avstånd

från byggnader. Man har tidigare främst haft för ögonen den fara som

ligger däri att gnistor från byggnadernas rökutlopp lätt kunna antända närbelägna

stackar och att det då i regel är omöjligt att hindra den utbrutna

brandens spridning till byggnaderna. Nu har emellertid tillkommit den oroväckande

ökningen — i såväl antal som omfattning — av sådana brandskador

som uppkomma genom att lekande barn sätta eld på de lättantändliga

stackarna varefter branden sprider sig till närbelägna byggnader.

Föreningen vill för sin del icke resa någon invändning mot ett allmänt genomförande

av den eftergift i fråga om anbringande av stack bestående av

otröskad gröda, som enligt ovan förordats av länsstyrelsen i Malmöhus län,

men vill i övrigt ihävda att eftergifter i fråga om den allmänna tillämpningen

av normalbrandordningens ifrågavarande 12-metersavstånd icke böra ske

annat än i sådana fall där tungt vägande skäl föreligga, skäl av exempelvis

geografisk eller teknisk natur. Även i sådana fall måste emellertid

ett visst, betryggande minimiavstånd stadgas; enligt föreningens uppfattning

kan ett 6-metersavstånd icke anses betryggande.

Beträffande yttrandena över de 1947 väckta motionerna får utskottet

i övrigt hänvisa till sitt i anledning av motionerna avgivna utlåtande nr 39.

I nämnda utlåtande anförde utskottet såvitt här är i fråga bland annat:

I samtliga nu förevarande motioner har riktats kritik mot den i normalbrandordningarna

för landskommuner upptagna bestämmelsen om förbud

mot att anbringa stack av otröskad gröda, halm eller hö på närmare avstånd

än 12 meter från stall, ladugård, loge eller byggnad med eldstad.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

Det ligger i sakens natur, att det ur brandskyddssynpunkt är av stor vikt

att avståndet mellan stack och byggnad icke är alltför litet. Av de till utskottet

avgivna yttrandena framgår också, att åtskilliga försäkringsinrättningar

redan före den nya brandlagstiftningens tillkomst genom att bland

försäkringsvillkoren intaga bestämmelser om visst minsta avstånd mellan

stack och byggnad beaktat det faromoment, som i närheten av byggnader

upplagda stackar utgöra.

I allmänhet torde det medföra större besvär och kostnad för ägaren att

placera en stack på ett ur brandsäkerhetssynpunkt betryggande avstånd

från byggnad än att anbringa den i omedelbar närhet av byggnaden. Det

är emellertid icke endast arbetet med uppläggandet av en stack på längre

avstånd utan även det ökade arbetet vid tillgodogörandet av densamma,

som ur jordbruksekonomisk synpunkt medför olägenhet. Om icke någon

bestämmelse i ämnet finnes i brandordningen eller i de försäkringsvillkor

som gälla för ett visst fall, har ägaren därför att väga de jordbruksekonomiska

intressena mot brandskyddssynpunkterna. Han kan då i kortsynt

optimism komma att underskatta brandfaran och lägga stacken på kortare

avstånd län som kan anses betryggande. Den enskildes privatekonomiska intresse

får dock icke vara avgörande, utan frågan måste liksom då det gäller

brandskyddsfrågor i allmänhet ses även ur nationalekonomiska och andra

allmänna synpunkter. En avvägning måste uppenbarligen ske mellan å ena

sidan brandskyddets krav samt å andra sidan kommunernas och fastighetsägarnas

intresse av en rimlig och smidig tillämpning av brandlagstiftningen.

Härvid kan knappast råda någon tvekan om att det som regel måste

anses lämpligt att upprätthålla visst minimiavstånd mellan stack och

byggnad.

Frågan blir då huru stort detta avstånd skall vara och om det i normalbrandordningarna

angivna avståndet av 12 meter kan anses lämpligt. Det

är uppenbart att nämnda avstånd icke medför någon säkerhet för att

brand icke kan spridas och att det med hänsyn till lokala förhållanden

mången gång måste vara önskvärt att stack lägges på ännu längre avstånd

från byggnad. Utskottet anser dock att 12-metersavståndet innebär en för

normalfallen lämplig avvägning. I flertalet av de till utskottet avgivna yttrandena

har också givits uttryck åt den uppfattningen, att denna avståndsbestämmelse

vore värdefull ur brandskyddssynpunkt och att den därför icke

borde slopas. Den av riksbrandinspektören åberopade statistiken synes också

giva belägg för riktigheten av en sådan uppfattning. Beträffande stack av

otröskad gröda har emellertid i de flesta yttrandena, däribland det av riksbrandinspektören

avgivna, förordats en uppmjukning av bestämmelsen i

enlighet med vad som i allmänhet skett i de av länsstyrelserna i Malmöhus

och Kristianstads län fastställda brandordningarna. Denna uppmjukning

innebär, att för sådan stack avståndet må, där särskilda skäl föreligga, under

tiden augusti—oktober minskas intill sex meter.

Enligt utskottets mening är en dylik lindring av bestämmelsen välgrundad.

Därigenom torde jordbrukarna kunna beredas en icke oväsentlig

lättnad under den tid, då knappheten på arbetskraft inom jordbruket är

mest kännbar, samtidigt som olägenheterna ur brandskyddssynpunkt torde

vara mindre framträdande. Det kan dock övervägas, om icke den angivna

tiden utan olägenhet ur brandskyddssynpunkt skulle kunna utsträckas med

ytterligare en månad.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

Riksbrandinspektören har ansett, att en ytterligare uppmjukning skulle

kunna göras. En generell minskning av avståndet borde visserligen icke

medgivas, men där på grund av mark- eller byggnadsförhållanden hinder

förelåge att lägga upp stack på 12 meters avstånd, borde efter prövning i

varje särskilt fall dispens från bestämmelsen kunna meddelas av brandchef

eller brandsynenämnd. Avståndet finge dock enligt riksbrandinspektörens

mening icke understiga 9 meter, såvida icke länsstyrelsen lämnat

tillstånd därtill.

Utskottet anser det vara önskvärt, att det öppnas möjlighet till dispens

från 12-metersbestämmelsen i de fall, då på grund av nyssnämnda förhållanden

hinder möter att följa densamma. Det kan vara föremål för tvekan,

om dispensprövningen bör helt läggas i lokal myndighets hand eller i vissa

fall bör tillkomma länsstyrelsen. Det förslag som framlagts av riksbrandinspektören

synes emellertid innebära en god lösning, och utskottet vill uttala

sin anslutning till detta.

Ehuru utskottet hyser den uppfattningen att den i normalbrandordningarna

upptagna bestämmelsen om avstånd mellan stack och byggnad i angivna

avseenden skulle kunna uppmjukas, anser sig utskottet dock icke

böra föreslå riksdagen att till Kungl. Maj:t rikta någon framställning om

att en bestämmelse av det innehåll, som utskottet här angivit som lämpligt,

bör erhålla allmän giltighet. Det torde nämligen icke finnas anledning

att i princip göra skillnad mellan denna och andra likartade brandskyddsbestämmelser

i normalbrandordningarna. Vad utskottet anfört om bestämmelsen

synes emellertid — på samma sätt som normalbrandordningarna —

vara ägnat att tjäna till ledning för kommunerna vid upprättande av brandordningar,

liksom ock för länsstyrelserna vid fastställelseprövningen. Utskottet

anser det därför vara önskvärt att länsstyrelserna genom Kungl.

Maj:ts försorg erhålla kännedom om de synpunkter utskottet anfört beträffande

berörda bestämmelse.

I skrivelse den 10 juni 1947 (nr 295) anhöll riksdagen, under hänvisning

till utlåtandet, hos Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t ville låta bringa

till länsstyrelsernas kännedom vad utskottet i utlåtandet anfört rörande

bestämmelsen i normalbrandordningarna om avstånd mellan stack och

byggnad.

Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 20 juni 1947 anbefallt riksbrandinspektören

att under hänsynstagande till innehållet i nämnda riksdagens

skrivelse vidtaga de åtgärder som därav föranleddes, anmodade riksbrandinspektören

genom skrivelse den 5 juli 1947 länsstyrelserna att beakta vad

som anförts i utlåtandet. I samma skrivelse har riksbrandinspektören förklarat,

att länsstyrelserna borde ägna uppmärksamhet åt förevarande fråga

vid fastställande av brandordningar, varemot någon ändring av redan fastställda

brandordningar enligt riksbrandinspektörens mening icke syntes

vara nödvändig.

Frågan om avståndet mellan stack och byggnad har prövats i ett av

Kungl. Maj:t genom resolution den 7 november 1947 avgjort besvärsärende.

I resolutionens motivering uttalades:

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 85. 7

Ur brandskyddssynpunkt får anses erforderligt, att brandordningen innehåller

förbud att anbringa stack av otröskad gröda, halm eller hö på närmare

avstånd än 12 meter från stall, ladugård, loge eller därmed sammanbyggd

byggnad eller byggnad med eldstad, dock att under månaderna

augusti—november stack av otröskad gröda må anbringas pa ett avstånd

icke understigande 6 meter från sådan bebyggelse, hrån angivna förbud

bör möjlighet till andra eftergifter icke beredas än att avståndet må, där

mark- eller byggnadsförhållanden eller andra särskilda omständigheter det

föranleda, minskas intill 9 meter efter medgivande av brandsynenämnden

och under 9 meter efter medgivande av länsstyrelsen.

Motioner i förevarande ämne väcktes även vid 1948 års riksdag, varvid

hemställdes om åtgärder »i syfte att upphäva vad riksdagbeslutet 1947

föranlett i fråga om bestämmelser i brandordningarna, så att 12-metersgränsen

i fråga om halmstackars placering utgår».

I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 16, avstyrkte utskottet

bifall till desamma och hänvisade därvid i huvudsak till sina föregående år

gjorda uttalanden.

Vid ärendets behandling i kamrarna godkände första kammaren utlåtandet,

varemot andra kammaren biföll ett under överläggningen framställt

yrkande att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om förslag

till sådana ändrade bestämmelser i de nu gällande brandordningarna

att bestämmelserna om visst avstånd mellan halmstack och byggnad

måtte utgå.

Yttranden.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen stadgar inhämtat

yttrande över förevarande motioner från riksbrandinspektören. Vidare har

Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening beretts tillfälle att yttra sig

över motionerna. Riksbrandinspektören har vid sitt yttrande fogat dels

Kungl. Maj:ts ovannämnda resolution den 7 november 1947, dels en uppställning

med vissa uppgifter om eldsvådor i halmstackar från Södermanlands

Läns brandförsäkringsbolag, dels ock en skrivelse den 11 maj 1944

från godsägaren L. von Stockenström.

Motionerna avstyrkas av både riksbrandinspektören och föreningen.

Riksbrandinspektören hänvisar till en början till sitt år 1947 avgivna,

i utskottets utlåtande nr 39 för samma år återgivna yttrande. Vidare anför

riksbrandinspektören:

I ovanberörda vid årets riksdag väckta motioner ha motionärerna föreslagit,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära att det bragtes

till länsstyrelsernas kännedom, att bestämmelserna i normalbrandordningarna

beträffande visst minimiavstånd mellan halmstack och byggnad

skola utgå. Riksbrandinspektören får i detta sammanhang erinra om att

några dylika »bestämmelser» icke finnas vare sig i normalbrandordningarna

eller i brandlagen eller brandstadgan. Däremot ha i normalbrandordningar
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

na intagits sådana anvisningar, som ansetts önskvärda för brandskyddet

och som ansetts böra införas i de kommunala brandordningarna. Något

tvång enligt brandlag eller eljest föreligger sålunda icke att i de kommunala

brandordningarna intaga dylika anvisningar. Enligt 2 § brandlagen

åligger det dock länsstyrelse att tillse, att brandförsvaret inom länet är

tillfredsställande ordnat. Som en mycket viktig del av denna länsstyrelsernas

uppgift måste anses, att lantgårdarnas ekonomibyggnader skyddas mot

antändning från brinnande halmstackar, en fråga, som under de senaste åren

fått en mycket stor samhällsekonomisk betydelse. Detta har också beaktats

av länsstyrelserna, som i regel tillsett att normalbrandordningarnas anvisningar

följts såväl i fråga om halmstackar som i andra avseenden.

I fråga om halmstacks avstånd till byggnad ha normalbrandordningarnas

anvisningar om 12 meter såsom ett minimum följts i övervägande antalet

brandordningar — i Skåne dock i något modifierad form. Länsstyrelsen

i Malmöhus län har nämligen ändrat punkten rörande ifrågavarande avstånd

på det sättet, att, där särskilda skäl föreligga, stack av otröskad

gröda under tiden augusti—oktober finge läggas intill 6 meter från byggnad.

I till riksbrandinspektören från Kopparbergs län inkomna fastställda

brandordningar, till antalet 36, finnes 12-metersavståndet angivet i 19 men

saknas i 17.

Vidkommande Östergötlands län ha i alla till riksbrandinspektören inkomna

123 fastställda brandordningar 12-metersavståndet beaktats utom

i en. I dessa brandordningar har emellertid gjorts ett tillägg, enligt vilket

dispens kan sökas hos länsstyrelsen.

I Södermanlands län ha normalbrandordningarnas anvisningar följts i

samtliga 64 fastställda brandordningar, som förvaras hos riksbrandinspektören.

I fem av dessa brandordningar bär emellertid möjlighet till dispens

medgivits.

Enligt uppgift från Södermanlands läns brandförsäkringsbolag har bolaget

alltsedan år 1941 sökt förmå försäkringstagarna att flytta ut sina halmstackar

från byggnaderna, och dessa försök ha också i hög grad krönts med

framgång, vilket till stor del beror på att bolaget tillämpar högre premier

beträffande byggnad, där halmstack ligger på närmare avstånd än 12 meter

från byggnaden.

Som av här bifogade statistik över eldsvådor i halmstackar framgår, anser

sig nyssnämnda bolag under åren 1939—1948 ha undgått förluster på

cirka 1,8 miljoner kronor på grund av att de brinnande halmstackarna

legat 12—20 meter från byggnaderna. För att ytterligare belysa lämpligheten

av 12-metersavståndet bifogar riksbrandinspektören härjämte avskrift

av skrivelse från godsägaren L. von Stockenström. Av denna skrivelse

framgår, att ett stort magasin kunnat räddas vid brand i halmstackar på

grund av att 12-metersavståndet iakttagits.

Förenämnda försäkringsbolag har vidare uppgivit, att under åren 1939—

1945 skador för cirka 700 000 kronor uppstått på lantgårdars ekonomibyggnader

på grund av antända halmstackar, som legat invid eller endast

några få meter från byggnaderna. Från övriga län torde någon liknande

statistik icke kunna erhållas. Riksbrandinspektören får dock erinra om de

uppgifter ur dagspressen, som riksbrandinspektören citerade i sitt yttrande

den 6 maj 1946 till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet

i anledning av en vid 1946 års riksdag framställd interpellation angående

generella lättnader beträffande i normalbrandordningen föreslagna bestäm
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första lagutskottets utlåtande nr %5.

melser rörande minimiavstånd vid placering av halmstack, så att stack av

otröskad gröda, halm eller hö skulle få anbringas å minst 6 meters avstånd

från byggnad. Dessa tidningsnotiser omnämnde åtta eldsvådor under tiden

13—27 april 1946, då ladugårdar och andra byggnader antänts från brinnande

halmstackar, samt dessutom två eldsvådor då branden förorsakats

av halm, som nedrivits från halmtak och därefter antänts genom barns lek

med eld. Endast i två fall kunde elden begränsas till halmen, i de övriga

brunno även byggnaderna. Därvid uppstodo skador för cirka 250 000 kronor

— under 14 dagar.

Av berörda statistik torde framgå såsom ostridigt, att ett visst ej alltför

litet avstånd mellan halmstack och byggnad är nödvändigt för att byggnaden

skall kunna skyddas, om halmstack brinner.

Efter att ha redogjort för innehållet i Kungl. Maj:ts resolution den 7 november

1947 fortsätter riksbrandinspektören:

Riksbrandinspektören har alltsedan den 7 november 1947 alltid hänvisat

till innehållet i ovannämnda Kungl. Maj:ts resolution, då förslag till brandordning

underställts riksbrandinspektören för yttrande även i sådana fall,

då brandordningsförslaget följt normalbrandordningens formulering. I många

fall ha emellertid kommunerna själva beslutat vidhålla den ursprungliga

formuleringen enligt hormalbrandordningen. I en hel del fall har däremot en

redan fastställd brandordning ändrats och bringats i överensstämmelse med

den av Kungl. Maj:t angivna formuleringen. Så har t. ex. under senaste

tiden skett i ett antal brandordningar, som inkommit till riksbrandinspektören

från Malmöhus och Värmlands län.

Riksbrandinspektören får också erinra om att normalbrandordningarnas

anvisningar endast tala om anbringande av stack. Redan befintlig sådan

kan sålunda få kvarligga tills vidare, såvida icke, som i ett antal brandordningar

stadgats, tiden härför begränsats till ett visst antal år. I Östergötlands

län t. ex. har sådan begränsning införts i samtliga brandordningar.

På grund av vad ovan anförts får iiksbrandinspektören som sin bestämda

mening uttala, att det är av stor samhällsekonomisk betydelse, att lantgårdarnas

ekonomibyggnader skyddas mot brand. För att åstadkomma ett

dylikt skydd är det bland annat nödvändigt, att halmstackar läggas på

tillräckligt stort avstånd från sådana byggnader, därvid det i normalbrandordningarna

angivna avståndet 12 meter kan anses utgöra en lämplig avvägning

sett ur brandteknisk och driftsekonomisk synpunkt. Avståndet 12 meter

torde endast undantagsvis medföra så stora olägenheter, att icke envar

bör kunna tåla detsamma för erhållande av ökat skydd mot brand och

driftsavbrott. En minskning av avståndet skulle medföra mycken liten om

ens någon besparing av driftskostnaderna, ty en dylik minskning av avståndet

skulle i flertalet fall medföra höjda försäkringspremier. Riksbrandinspektören

anser, att den av Kungl. Maj:t i förenämnda resolution den 7

november 1947 givna formuleringen måste anses tillfredsställa alla. Denna

formulering bör genom länsstyrelsernas försorg bringas till landskommunernas

kännedom, där så icke redan skett.

Den ovan nämnda uppställningen med vissa uppgifter om eldsvador i

halmstackar från Södermanlands läns brand.försäkringsbolag är dagtecknad

den 24 februari 1949 och innehåller följande:

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

Skador som bolaget undgått-på grund av att avstånd förelegat mellan

halmstack och byggnad.

Dato

Plats

Värdet av

hotad

egendom

Uppkommen

skada

(brunnen

halm)

Avstånd från

halmstack

till byggnad

X—39

Angsätter, Stigtomta.......

80 000

315

12 m. från loge

IX-42

Krampan, Gåsinge........

55 000

50

20 • » >

IV—43

Sticktorp, Fors..........

25 800

180

15 » » »

V—44

Berga, Åker............

600 000

5 390

13 » »

X—44

Haneberg, Näshulta.......

255 000

2118

12 » »

XI—45

L:a Kungsladugården, Nikolai . .

250 000

630

13 » » »

IX—45

Ö. Sandstugan, Björkvik.....

150 000

1360

14 » » »

X—46

Björksund, Tystberga......

200 000

ca 1 500

12 > » »

III—47

Ökna, Toresund..........

28 000

50

12 » » >

IV—48

Ilällbv, Torshälla........

170 000

1 200

13 » » *

1 813 800

12 793

I von Stockenströms skrivelse anföres rörande en vid Berga säteri den

9 maj 1944 inträffad eldsvåda:

På grund av från Södermanlands läns brandförsäkringsbolag erhållna direktiv

avseende ett minsta avstånd från byggnad till halmstack av 12 m.

flyttades stackplatsen från att tidigare ha legat med anslutning till körbanan

till logen till en fritt belägen plats med minst ovannämnda avstånd

till närmaste byggnad.

Vid eldsvådan, då fyra stora halmstackar intill varandra liggande med

en höjd av 12 m. samtidigt voro övertända, kunde slangförare likväl arbeta

mellan dem och ett 15 m. högt magasin, där mellanliggande avståndet uppmätts

till 13 m.

Vi anse, att just det angivna avståndet åstadkom tillräcklig tidsfrist för

att få i gång brandredskapen och sedan möjliggjorde desammas rätta användande,

så att byggnaden kunde räddas.

Svag vind med riktning mot byggnaden rådde.

Föreningen erinrar inledningsvis om sitt år 1947 till utskottet avgivna,

i utlåtandet nr 39 för samma år redovisade yttrande samt anför härefter:

Sedan nämnda yttrande avgavs har i enlighet med 1947 års riksdags beslut

möjlighet beretts till vissa eftergifter i fråga om normalbrandordningarnas

ursprungligen kategoriska förbud mot anbringande av stack inom 12

meter från vissa byggnader. Det är ostridigt att driftsekonomiska olägenheter

alltjämt kunna yppa sig vid bestämmelsernas efterlevnad, men en avvägning

måste ske med hänsyn till brandskyddssynpunkterna. De påtalade

bestämmelserna innebära, redan de, en sådan avvägning, och ur brandskvddssynpunkt

måste dessa bestämmelser anses utgöra minimikrav.

I anslutning till de nu föreliggande motionerna vill föreningen särskilt

betona, att de åberopade brandskyddssynpunkterna synas vara av sådan

samhällelig vikt och betydelse, att det allmänna även i fortsättningen bör

lämna sin medverkan för tillgodoseendet av ett rimligt brandskyddsintresse

på ifrågavarande område.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 25. 11

Utskottet.

Förevarande båda motioner vända sig liksom tidigare motioner med

samma syfte mot den i normalbrandordningen för landskommuner upptagna

bestämmelsen om visst avstånd mellan stack och byggnad. Med

anledning härav får utskottet erinra om att normalbrandordningarna allenast

innebära förslag och anvisningar för arbetet med upprättande av

brandordningar. Beslutanderätten i fråga om dessas innehåll tillkommer

kommunernas beslutande organ och länsstyrelserna samt, om besvär anföras,

i sista hand Kungl. Maj:t. 1947 års riksdagsbeslut i ämnet medförde,

att länsstyrelserna erhöllo del av vissa av utskottet anförda synpunkter i

frågan om avståndet mellan stack och byggnad. Vad utskottet anfört har

kommit att på samma sätt som normalbrandordningarna tjäna till vägledning

för utformningen av brandordningar. Dylik vägledning föreligger slutligen

i det ställningstagande till frågan om avståndet mellan stack och

byggnad, som innefattas i Kungl. Maj:ts ovannämnda resolution den 7

november 1947.

I sitt 1947 avgivna utlåtande kunde utskottet fastslå, att upprätthållandet

av ett visst avstånd mellan stack och byggnad är påkallat ur

brandskyddssynpunkt. Vad som framkommit genom den innevarande år

införskaffade utredningen har ytterligare bestyrkt detta. Brandskyddssynpunkterna

kunna emellertid i förevarande hänseende stå i strid med vad

som är lämpligt ur synpunkten av rationell jordbruksdrift. En skälig

avvägning mellan dessa båda intressen är erforderlig; utskottets år 1947

gjorda uttalanden åsyftade att skapa en sådan avvägning.

Erfarenheterna från tiden efter 1947 års riksdagsbeslut ha icke givit vid

handen annat än att den av utskottet förordade lösningen är lämplig.

Kungl. Maj:ts ovannämnda resolution den 7 november 1947 innebär, att

utskottets ståndpunkt i stort sett godtagits i praxis; dock går Kungl. Maj:t

i resolutionen något längre än utskottet i tillgodoseende av de jordbruksekonomiska

driftsintressena. Medan utskottet ansett sig kunna förorda

dispens allenast där hinder att iakttaga 12-metersavståndet uppstår på

grund av tomt-, mark- eller byggnadsförhållanden, har i resolutionen

uttalats att avståndet, efter inhämtande av tillstånd, finge minskas, där

mark- eller byggnadsförhållanden eller andra särskilda omständigheter det

föranledde. Att medgiva ytterligare avsteg från 12-metersregeln torde icke

vara försvarligt.

Såsom framgår av riksbrandinspektörens ovan intagna yttrande över

förevarande motioner, ha ett avsevärt antal brandordningar upptagit

bestämmelser i förevarande ämne i enlighet med vad utskottet förordat

år 1947. De brandordningar, som innehålla den i normalbrandordningen för

landskommuner föreslagna ovillkorliga 12-metersregeln, kunna, när så finnes

påkallat, ändras till överensstämmelse med utskottets rekommenda
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

tioner. I den mån brandordningarna upptaga de av utskottet förordade

bestämmelserna finnas avsevärda möjligheter att åstadkomma en efter de

individuella förhållandena lämpad lösning i varje särskilt fall. Inom utskottet

har framhållits, att de med uppläggande av stackar förenade brandriskerna

i allmänhet äro mindre vid smärre jordbruk. Denna synpunkt

torde kunna beaktas vid tillämpningen av de av utskottet förordade

dispensbestämmelserna.

Utskottet är medvetet om att vissa svårigheter i tillämpningen icke

kunna undvikas. Lantbrukarna begagna sig icke heller alltid av de möjligheter,

som stå till buds, att erhålla lättnader i berörda hänseende. Man

lärer böra räkna med att överträdelser av bestämmelserna ske i viss utsträckning.

Genom samarbete mellan de lokala brandskyddsorganen, brandförsäkringsgivarna

och de berörda enskilda parterna torde emellertid dessa

svårigheter kunna i väsentlig mån undanröjas.

På grund av det anförda finner sig utskottet icke kunna förorda åtgärder

för att tillgodose motionernas syften.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motioner, I: 17 och II: 12, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 4 april 1949.

På första lagutskottets vägnar:

VERNER HEDLUND.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Branting*, Ahlkvist*, Kriigel*, Olofsson,

fru Sjöström-Bengtsson*, herr Ivar Nilzon*, fröken Andersson och herr

Weiland*;

från andra kammaren: herrar Hedlund i Östersund, Johnsson i

Stockholm, Andersson i Mölndal, Pettersson i Ersbacken*, Wirtén*, Fagerholm,

fru Johansson i Skövde* och herr Netzén*.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 25.

13

Reservation

av herrar Ivar Nilzon och Pettersson i Ersbacken, vilka ansett, att utskottets

utlåtande bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening kunna de brandskyddsintressen, som i vissa fall

påkalla att stackar icke placeras i omedelbar närhet av stallar och andra

byggnader, ej utgöra skäl att stadga generella regler om upprätthållande

av visst, i meter angivet avstånd. Bland lantbrukarna torde enighet råda

om att den i normalbrandordningen för landskommuner upptagna ovillkorliga

12-metersregeln medför olägenheter, som icke motsvaras av rimliga

fördelar ur brandskyddssynpunkt. Visserligen innefatta utskottets år 1947

gjorda rekommendationer vissa lättnader. Dessa äro emellertid icke tillräckliga.

Framför allt förutsätta de ett omständligt ansökningsförfarande, som

flertalet lantbrukare icke behärska. Till detta kommer, att de av utskottet

förordade lättnaderna icke blivit genomförda i tillräcklig utsträckning. Av

riksbrandinspektörens här ovan intagna yttrande framgår sålunda, att i ett

län samtliga brandordningar upptaga den ovillkorliga 12-metersregeln och

att i andra län lättnader medgivits allenast i ringa omfattning. Det torde

under dessa förhållanden vara ofrånkomligt, att överträdelser av brandordningarnas

bestämmelser i förevarande hänseende bliva talrika.

Intresset av att skydda byggnader mot den — synbarligen på många håll

överskattade — brandfaran från stackar av halm, hö och gröda torde kunna

tillvaratagas av brandförsäkringsgivarna. Det bör ankomma på dem att

efter undersökning av förhållandena på varje plats träffa överenskommelse

med vederbörande jordbrukare i frågan. Då de medgivanden till förmån för

brandskyddsintressena, som jordbrukaren vill göra, bliva avgörande för

premiernas storlek, torde det vara att förvänta, att tillfredsställande resultat

kunna vinnas på denna väg.

På grund av det anförda vill utskottet förorda, att bestämmelse om visst

avstånd mellan stack och byggnad icke intages i brandordningarna för

landskommuner.

Vad utskottet anfört om ifrågavarande bestämmelse torde på samma sätt

som dess år 1947 gjorda uttalanden böra bringas till länsstyrelsernas

kännedom.

Utskottet får alltså hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 17

och II: 12, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville låta bringa till länsstyrelsernas kännedom

vad utskottet här ovan anfört i frågan om upptagande

av bestiimmelser om avstånd mellan stack och byggnad i

brandordningarna för landskommuner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.