Utlåtande i anledning av väckta motioner om upphävande av gällande bestämmelser angående visst avstånd mellan halmstack och byggnad. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 17 i första kammaren av herr Isaksson m. fl. och nr 12 i andra kammaren av herr Dickson m. fl.
1949-04-04 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1949:25, Utlåtande i anledning av väckta motioner om upphävande av gällande bestämmelser angående visst avstånd mellan halmstack och byggnad. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 17 i första kammaren av herr Isaksson m. fl. och nr 12 i andra kammaren av herr Dickson m. fl.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande nr 25.
1
Nr 25.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om upphävande av
gällande bestämmelser angående visst avstånd mellan
halmstack och byggnad.
Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 17 i första kammaren av herr
Isaksson m. fl. och nr 12 i andra kammaren av herr Dickson m. fl. I motionerna,
vilka äro likalydande, hemställes, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte begära att det bringas till länsstyrelsernas kännedom, att bestämmelserna
i normalbrandordningarna beträffande visst minimiavstånd
mellan halmstack och byggnad skola utgå».
Beträffande motiveringen för motionärernas hemställan får utskottet
hänvisa till motionerna.
Gällande bestämmelser m. m.
Gällande bestämmelser om rikets brandförsvar finnas i brandlagen den 15
juli 1944 och brandstadgan av samma dag. I brandlagen givas de grundläggande
reglerna rörande kommunernas och de enskilda medborgarnas skyldigheter
med avseende å brandförsvaret, och i brandstadgan återfinnas de
föreskrifter, som mera i detalj utföra brandlagens bestämmelser. Enligt
brandstadgan skall för varje kommun finnas en brandordning, som skall
upptaga bestämmelser, vilka utöver vad i allmän lag eller i brandstadgan
eller eljest i vederbörlig ordning föreskrivits äro erforderliga för ordnande av
ortens brandförsvar. Brandordning antages av stadsfullmäktige, respektive
kommunalfullmäktige. Beslut om antagande av brandordning skall underställas
länsstyrelsens prövning. Beslut, som sålunda underställes, skall av
länsstyrelsen antingen oförändrat fastställas eller ogillas.
Till ledning för kommunerna vid upprättande av brandordningar har riksbrandinspektören
med biträde av särskilda sakkunniga utarbetat tre normalbrandordningar
(SOU 1945: 18—20), varav två äro avsedda för landsbygden.
Av de för landsbygden upprättade normalbrandordningarna avser
den ena (SOU 1945: 20) kommuner, där skogsbrandförsvaret ordnats för
sig, och den andra (SOU 1945: 19) kommuner, där bygdebrandförsvaret
och skogsbrandförsvaret äro samordnade. Då förhållandena inom de olika
1 — Bihang till riksdagens protokoll 19k9. 9 samt. 1 avd. Nr 25.
2
Första lagutskottets utlåtande nr £5.
kommunerna äro mycket skiftande ha i normalbrandordningarna upptagits
olika alternativ, avsedda för kommuner av olika storleksordning och tätbebyggelse.
Den i motionerna berörda bestämmelsen i normalbrandordningarna för
landskommuner om avståndet mellan stack och byggnad upptages i 38
respektive 37 § § och har, såvitt nu är i fråga, följande lydelse:
Ej må någon så handhava eld eller eldfarligt föremål, att brand därav
lätt kan uppstå.
Det är sålunda förbjudet bland annat
att anbringa stack av otröskad gröda, halm eller hö på närmare avstånd
än 12 meter från stall, ladugård, loge eller byggnad med eldstad.
I två vid 1946 års riksdag väckta motioner yrkades, att frågan om landsbygdens
brandväsen skulle tagas upp till förnyad översyn i syfte att åvägabringa
en mindre betungande organisation samt att generellt uppskov med
brandordnings antagande skulle ges åt alla landskommuner tills riksdagen
fattat nytt beslut i frågan. Motionerna avslogos av riksdagen på hemställan
av första lagutskottet, som i sitt utlåtande (nr 31) anförde följande beträffande
normalbrandordningen.
Det har inom utskottet upplysts, att man på sina håll icke ansett sig berättigad
frångå denna normalbrandordning oaktat bestämmelserna däri icke
i allo varit lämpade för förhållandena. Utskottet vill i anledning härav framhålla,
att normalbrandordningen givetvis icke oförändrad kan passa för alla
fall, då förhållandena inom de olika kommunerna äro mycket skiftande. I
vissa fall t. ex. i fråga om rena landskommuner torde sålunda åtskilliga av
de i normalbrandordningen upptagna bestämmelserna kunna undvaras.
Frågan om tillämpningen av bestämmelserna i normalbrandordningen för
landskommuner om halmstacks placering har även behandlats i en interpellationsdebatt
i andra kammaren den 11 juni 1846 (se AK prot. nr 24 s. 18—
27). Chefen för kommunikationsdepartementet förklarade därvid bland
annat, att han hyste den uppfattningen att några åtgärder från hans sida
icke kunde anses motiverade i syfte att i viss riktning påverka kommunerna
och länsstyrelserna vid deras ställningstagande till den berörda frågan.
Frågan om avståndet mellan stack och byggnad återkom vid 1947 års
riksdag genom fyra motioner, vari motionärerna vände sig mot ovannämnda
i normalbrandordningen för landskommuner upptagna bestämmelse. Första
lagutskottet, som behandlade motionerna, inhämtade yttranden från bland
andra länsstyrelsen i Malmöhus län, riksbrandinspektören och Landsbygdens
brandförsäkringsbolags förening.
Yttrandet från länsstyrelsen i Malmöhus län innehöll uppgift, att inom
skånelänen införts stadgande om avstånd mellan stack och byggnad av
följande lydelse:
3
Första lagutskottets utlåtande nr 25.
Det är sålunda förbjudet bland annat att anbringa stack av otröskad
gröda, halm eller hö på närmare avstånd än tolv meter från stall, ladugård,
loge eller därmed sammanbyggd byggnad eller byggnad med eldstad, vilket
avstånd dock må, där särskilda skäl föreligga, för stack av otröskad gröda
under tiden augusti—oktober månader minskas intill sex meter.
Riksbrandinspektören anförde i sitt yttrande — efter att hava erinrat
om de brandsäkerhetsföreskrifter, som jämte bestämmelsen om avstånd
mellan stack och byggnad upptagits i 38 respektive 37 §§ normalbrandordningarna
för landskommuner — bland annat följande.
Mot dessa förbud ha såvitt riksbrandinspektören har sig bekant icke
gjorts några invändningar i vidare mån än vad gäller förbudet att upplägga
stack närmare byggnad än 12 meter, och härvid ha invändningarna
inskränkt sig till en önskan att vilja minska avståndets storlek. Man torde
nog allmänt ha accepterat, att stack skall ligga på visst avstånd, men man
anser, att 12 meters avstånd skulle vara onödigt betungande ur ekonomisk
synpunkt. Många gånger är bestämmelsen på grund av rent lokala skäl
omöjlig att följa.
Att ett visst avstånd skall finnas torde få anses självklart. Tillgänglig
statistik över antalet byggnader, som antänts av en brinnande grannbyggnad
vid olika avstånd, visar bestämt på avståndens betydelse. En sammanställning,
som gjorts för några år sedan över eldsvådor vid lantbruksrisker
i Skåne, vilka eldsvådor uppkommit genom brinnande grannrisk, gav följande
resultat, nämligen att av byggnaderna hade
43,4 %
legat
på
0—6 mete
17,9 %
»
»
6—9
»
15,4 %
»
»
9—15
»
5,1 %
»
»
15—18
»
4,6 %
»
»
18—22,5
»
4,3 %
»
»
22,5—30
»
3,7%
»
»
30—45
»
3,4 %
»
»
45—90
»
2,2 %
»
»
90 och flera
100,o %
avstånd från primärbranden
» » »
» » »
» » »
» » »
» » »
» » )>
» » »
» » »
Bedömes värdet av avstånden med stöd av ovanstående statistik, skulle
rent teoretiskt G 1,3 % av eldsvådorna uteblivit, om avståndet varit 9 meter
eller mera, och genom enkel interpolation skulle man erhålla, att 69,0 %
uteblivit, om avståndet varit 12 meter och 76,7 % om avståndet ökades till
15 in. Vid större avstånd än 15 meter sjunker procenttalet för antal bränder,
antända från grannrisk, mycket snabbt, så att vid 25 meters avstånd de uteblivna
eldsvådorna kunna sättas till i runt tal 87 %. Ur såväl brandskyddssom
försäkringsteknislc synpunkt är det sålunda ett önskemål att ha åtminstone
25 meters avstånd mellan byggnader och följaktligen även mellan
stack och byggnad. Ju mer man minskar på detta avstånd, desto större
är risken för konflagration, vilken risk stiger oproportionerligt hastigt ju
mindre avstånden bliva.
Riksbrandinspektören förordade, att bestämmelsen i normalbrandordningarna
skulle erhålla samma lydelse som i de av länsstyrelserna i Malmö
-
4
Första lagutskottets utlåtande nr 25.
hus och Kristianstads län fastställda brandordningarna, samt tillstyrkte
därjämte ytterligare uppmjukning genom tillägg av följande bestämmelse:
Där hinder uppstår att lägga stack på 12 meters avstånd jr ån nämnda
byggnader på grund av tomt-, mark- eller byggnadsjörhållanden, kan brandchef
eller brandsynenämnd lämna tillstånd till stacks uppläggande på mindre
avstånd än vad nu sagts. Detta avstånd får dock ej understiga 9 meter.
Erfordras i undantagsfall ett mindre avstånd än 9 meter skall länsstyrelse
lämna bifall därtill.
Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening yttrade bland annat följande.
Sedan gammalt ha brandstodsbolagen i sina försäkringsvillkor intagit
säkerhetsföreskrifter, vilkas efterföljande från delägarnas-försäkringstagarnas
sida erfarenhetsmässigt varit ägnat att förebygga uppkomsten av brand
eller att begränsa omfattningen av utbruten brand. Det faromoment, som
de intill lantgårdsbyggnaderna upplagda halmstackarna ostridigt utgöra, har
härvid allmänt beaktats. Skiftande förhållanden inom landets skilda delar
ha givetvis påverkat de olika bolagens ställningstaganden i denna fråga.
I de fall där föreskrift om visst minsta avstånd mellan halmstack och
byggnad förekommit, har detta avstånd sålunda växlat; vanliga avstånd
ha varit 20 meter, 15 meter och 9 meter men även 6 meter ha förekommit.
Att märka är dock att avsteg från de nyssnämnda strängare avståndssiffrorna
ofta tolererats ehuru mot premieförhöjning.
De senaste årens erfarenheter ha kraftigt understrukit betydelsen av att
stackar uppläggas på ett ur brandskyddssynpunkt betryggande avstånd
från byggnader. Man har tidigare främst haft för ögonen den fara som
ligger däri att gnistor från byggnadernas rökutlopp lätt kunna antända närbelägna
stackar och att det då i regel är omöjligt att hindra den utbrutna
brandens spridning till byggnaderna. Nu har emellertid tillkommit den oroväckande
ökningen — i såväl antal som omfattning — av sådana brandskador
som uppkomma genom att lekande barn sätta eld på de lättantändliga
stackarna varefter branden sprider sig till närbelägna byggnader.
Föreningen vill för sin del icke resa någon invändning mot ett allmänt genomförande
av den eftergift i fråga om anbringande av stack bestående av
otröskad gröda, som enligt ovan förordats av länsstyrelsen i Malmöhus län,
men vill i övrigt ihävda att eftergifter i fråga om den allmänna tillämpningen
av normalbrandordningens ifrågavarande 12-metersavstånd icke böra ske
annat än i sådana fall där tungt vägande skäl föreligga, skäl av exempelvis
geografisk eller teknisk natur. Även i sådana fall måste emellertid
ett visst, betryggande minimiavstånd stadgas; enligt föreningens uppfattning
kan ett 6-metersavstånd icke anses betryggande.
Beträffande yttrandena över de 1947 väckta motionerna får utskottet
i övrigt hänvisa till sitt i anledning av motionerna avgivna utlåtande nr 39.
I nämnda utlåtande anförde utskottet såvitt här är i fråga bland annat:
I samtliga nu förevarande motioner har riktats kritik mot den i normalbrandordningarna
för landskommuner upptagna bestämmelsen om förbud
mot att anbringa stack av otröskad gröda, halm eller hö på närmare avstånd
än 12 meter från stall, ladugård, loge eller byggnad med eldstad.
5
Första lagutskottets utlåtande nr 25.
Det ligger i sakens natur, att det ur brandskyddssynpunkt är av stor vikt
att avståndet mellan stack och byggnad icke är alltför litet. Av de till utskottet
avgivna yttrandena framgår också, att åtskilliga försäkringsinrättningar
redan före den nya brandlagstiftningens tillkomst genom att bland
försäkringsvillkoren intaga bestämmelser om visst minsta avstånd mellan
stack och byggnad beaktat det faromoment, som i närheten av byggnader
upplagda stackar utgöra.
I allmänhet torde det medföra större besvär och kostnad för ägaren att
placera en stack på ett ur brandsäkerhetssynpunkt betryggande avstånd
från byggnad än att anbringa den i omedelbar närhet av byggnaden. Det
är emellertid icke endast arbetet med uppläggandet av en stack på längre
avstånd utan även det ökade arbetet vid tillgodogörandet av densamma,
som ur jordbruksekonomisk synpunkt medför olägenhet. Om icke någon
bestämmelse i ämnet finnes i brandordningen eller i de försäkringsvillkor
som gälla för ett visst fall, har ägaren därför att väga de jordbruksekonomiska
intressena mot brandskyddssynpunkterna. Han kan då i kortsynt
optimism komma att underskatta brandfaran och lägga stacken på kortare
avstånd län som kan anses betryggande. Den enskildes privatekonomiska intresse
får dock icke vara avgörande, utan frågan måste liksom då det gäller
brandskyddsfrågor i allmänhet ses även ur nationalekonomiska och andra
allmänna synpunkter. En avvägning måste uppenbarligen ske mellan å ena
sidan brandskyddets krav samt å andra sidan kommunernas och fastighetsägarnas
intresse av en rimlig och smidig tillämpning av brandlagstiftningen.
Härvid kan knappast råda någon tvekan om att det som regel måste
anses lämpligt att upprätthålla visst minimiavstånd mellan stack och
byggnad.
Frågan blir då huru stort detta avstånd skall vara och om det i normalbrandordningarna
angivna avståndet av 12 meter kan anses lämpligt. Det
är uppenbart att nämnda avstånd icke medför någon säkerhet för att
brand icke kan spridas och att det med hänsyn till lokala förhållanden
mången gång måste vara önskvärt att stack lägges på ännu längre avstånd
från byggnad. Utskottet anser dock att 12-metersavståndet innebär en för
normalfallen lämplig avvägning. I flertalet av de till utskottet avgivna yttrandena
har också givits uttryck åt den uppfattningen, att denna avståndsbestämmelse
vore värdefull ur brandskyddssynpunkt och att den därför icke
borde slopas. Den av riksbrandinspektören åberopade statistiken synes också
giva belägg för riktigheten av en sådan uppfattning. Beträffande stack av
otröskad gröda har emellertid i de flesta yttrandena, däribland det av riksbrandinspektören
avgivna, förordats en uppmjukning av bestämmelsen i
enlighet med vad som i allmänhet skett i de av länsstyrelserna i Malmöhus
och Kristianstads län fastställda brandordningarna. Denna uppmjukning
innebär, att för sådan stack avståndet må, där särskilda skäl föreligga, under
tiden augusti—oktober minskas intill sex meter.
Enligt utskottets mening är en dylik lindring av bestämmelsen välgrundad.
Därigenom torde jordbrukarna kunna beredas en icke oväsentlig
lättnad under den tid, då knappheten på arbetskraft inom jordbruket är
mest kännbar, samtidigt som olägenheterna ur brandskyddssynpunkt torde
vara mindre framträdande. Det kan dock övervägas, om icke den angivna
tiden utan olägenhet ur brandskyddssynpunkt skulle kunna utsträckas med
ytterligare en månad.
6
Första lagutskottets utlåtande nr 25.
Riksbrandinspektören har ansett, att en ytterligare uppmjukning skulle
kunna göras. En generell minskning av avståndet borde visserligen icke
medgivas, men där på grund av mark- eller byggnadsförhållanden hinder
förelåge att lägga upp stack på 12 meters avstånd, borde efter prövning i
varje särskilt fall dispens från bestämmelsen kunna meddelas av brandchef
eller brandsynenämnd. Avståndet finge dock enligt riksbrandinspektörens
mening icke understiga 9 meter, såvida icke länsstyrelsen lämnat
tillstånd därtill.
Utskottet anser det vara önskvärt, att det öppnas möjlighet till dispens
från 12-metersbestämmelsen i de fall, då på grund av nyssnämnda förhållanden
hinder möter att följa densamma. Det kan vara föremål för tvekan,
om dispensprövningen bör helt läggas i lokal myndighets hand eller i vissa
fall bör tillkomma länsstyrelsen. Det förslag som framlagts av riksbrandinspektören
synes emellertid innebära en god lösning, och utskottet vill uttala
sin anslutning till detta.
Ehuru utskottet hyser den uppfattningen att den i normalbrandordningarna
upptagna bestämmelsen om avstånd mellan stack och byggnad i angivna
avseenden skulle kunna uppmjukas, anser sig utskottet dock icke
böra föreslå riksdagen att till Kungl. Maj:t rikta någon framställning om
att en bestämmelse av det innehåll, som utskottet här angivit som lämpligt,
bör erhålla allmän giltighet. Det torde nämligen icke finnas anledning
att i princip göra skillnad mellan denna och andra likartade brandskyddsbestämmelser
i normalbrandordningarna. Vad utskottet anfört om bestämmelsen
synes emellertid — på samma sätt som normalbrandordningarna —
vara ägnat att tjäna till ledning för kommunerna vid upprättande av brandordningar,
liksom ock för länsstyrelserna vid fastställelseprövningen. Utskottet
anser det därför vara önskvärt att länsstyrelserna genom Kungl.
Maj:ts försorg erhålla kännedom om de synpunkter utskottet anfört beträffande
berörda bestämmelse.
I skrivelse den 10 juni 1947 (nr 295) anhöll riksdagen, under hänvisning
till utlåtandet, hos Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t ville låta bringa
till länsstyrelsernas kännedom vad utskottet i utlåtandet anfört rörande
bestämmelsen i normalbrandordningarna om avstånd mellan stack och
byggnad.
Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 20 juni 1947 anbefallt riksbrandinspektören
att under hänsynstagande till innehållet i nämnda riksdagens
skrivelse vidtaga de åtgärder som därav föranleddes, anmodade riksbrandinspektören
genom skrivelse den 5 juli 1947 länsstyrelserna att beakta vad
som anförts i utlåtandet. I samma skrivelse har riksbrandinspektören förklarat,
att länsstyrelserna borde ägna uppmärksamhet åt förevarande fråga
vid fastställande av brandordningar, varemot någon ändring av redan fastställda
brandordningar enligt riksbrandinspektörens mening icke syntes
vara nödvändig.
Frågan om avståndet mellan stack och byggnad har prövats i ett av
Kungl. Maj:t genom resolution den 7 november 1947 avgjort besvärsärende.
I resolutionens motivering uttalades:
Första lagutskottets utlåtande nr 85. 7
Ur brandskyddssynpunkt får anses erforderligt, att brandordningen innehåller
förbud att anbringa stack av otröskad gröda, halm eller hö på närmare
avstånd än 12 meter från stall, ladugård, loge eller därmed sammanbyggd
byggnad eller byggnad med eldstad, dock att under månaderna
augusti—november stack av otröskad gröda må anbringas pa ett avstånd
icke understigande 6 meter från sådan bebyggelse, hrån angivna förbud
bör möjlighet till andra eftergifter icke beredas än att avståndet må, där
mark- eller byggnadsförhållanden eller andra särskilda omständigheter det
föranleda, minskas intill 9 meter efter medgivande av brandsynenämnden
och under 9 meter efter medgivande av länsstyrelsen.
Motioner i förevarande ämne väcktes även vid 1948 års riksdag, varvid
hemställdes om åtgärder »i syfte att upphäva vad riksdagbeslutet 1947
föranlett i fråga om bestämmelser i brandordningarna, så att 12-metersgränsen
i fråga om halmstackars placering utgår».
I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 16, avstyrkte utskottet
bifall till desamma och hänvisade därvid i huvudsak till sina föregående år
gjorda uttalanden.
Vid ärendets behandling i kamrarna godkände första kammaren utlåtandet,
varemot andra kammaren biföll ett under överläggningen framställt
yrkande att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om förslag
till sådana ändrade bestämmelser i de nu gällande brandordningarna
att bestämmelserna om visst avstånd mellan halmstack och byggnad
måtte utgå.
Yttranden.
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen stadgar inhämtat
yttrande över förevarande motioner från riksbrandinspektören. Vidare har
Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening beretts tillfälle att yttra sig
över motionerna. Riksbrandinspektören har vid sitt yttrande fogat dels
Kungl. Maj:ts ovannämnda resolution den 7 november 1947, dels en uppställning
med vissa uppgifter om eldsvådor i halmstackar från Södermanlands
Läns brandförsäkringsbolag, dels ock en skrivelse den 11 maj 1944
från godsägaren L. von Stockenström.
Motionerna avstyrkas av både riksbrandinspektören och föreningen.
Riksbrandinspektören hänvisar till en början till sitt år 1947 avgivna,
i utskottets utlåtande nr 39 för samma år återgivna yttrande. Vidare anför
riksbrandinspektören:
I ovanberörda vid årets riksdag väckta motioner ha motionärerna föreslagit,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära att det bragtes
till länsstyrelsernas kännedom, att bestämmelserna i normalbrandordningarna
beträffande visst minimiavstånd mellan halmstack och byggnad
skola utgå. Riksbrandinspektören får i detta sammanhang erinra om att
några dylika »bestämmelser» icke finnas vare sig i normalbrandordningarna
eller i brandlagen eller brandstadgan. Däremot ha i normalbrandordningar
-
8
Första lagutskottets utlåtande nr 25.
na intagits sådana anvisningar, som ansetts önskvärda för brandskyddet
och som ansetts böra införas i de kommunala brandordningarna. Något
tvång enligt brandlag eller eljest föreligger sålunda icke att i de kommunala
brandordningarna intaga dylika anvisningar. Enligt 2 § brandlagen
åligger det dock länsstyrelse att tillse, att brandförsvaret inom länet är
tillfredsställande ordnat. Som en mycket viktig del av denna länsstyrelsernas
uppgift måste anses, att lantgårdarnas ekonomibyggnader skyddas mot
antändning från brinnande halmstackar, en fråga, som under de senaste åren
fått en mycket stor samhällsekonomisk betydelse. Detta har också beaktats
av länsstyrelserna, som i regel tillsett att normalbrandordningarnas anvisningar
följts såväl i fråga om halmstackar som i andra avseenden.
I fråga om halmstacks avstånd till byggnad ha normalbrandordningarnas
anvisningar om 12 meter såsom ett minimum följts i övervägande antalet
brandordningar — i Skåne dock i något modifierad form. Länsstyrelsen
i Malmöhus län har nämligen ändrat punkten rörande ifrågavarande avstånd
på det sättet, att, där särskilda skäl föreligga, stack av otröskad
gröda under tiden augusti—oktober finge läggas intill 6 meter från byggnad.
I till riksbrandinspektören från Kopparbergs län inkomna fastställda
brandordningar, till antalet 36, finnes 12-metersavståndet angivet i 19 men
saknas i 17.
Vidkommande Östergötlands län ha i alla till riksbrandinspektören inkomna
123 fastställda brandordningar 12-metersavståndet beaktats utom
i en. I dessa brandordningar har emellertid gjorts ett tillägg, enligt vilket
dispens kan sökas hos länsstyrelsen.
I Södermanlands län ha normalbrandordningarnas anvisningar följts i
samtliga 64 fastställda brandordningar, som förvaras hos riksbrandinspektören.
I fem av dessa brandordningar bär emellertid möjlighet till dispens
medgivits.
Enligt uppgift från Södermanlands läns brandförsäkringsbolag har bolaget
alltsedan år 1941 sökt förmå försäkringstagarna att flytta ut sina halmstackar
från byggnaderna, och dessa försök ha också i hög grad krönts med
framgång, vilket till stor del beror på att bolaget tillämpar högre premier
beträffande byggnad, där halmstack ligger på närmare avstånd än 12 meter
från byggnaden.
Som av här bifogade statistik över eldsvådor i halmstackar framgår, anser
sig nyssnämnda bolag under åren 1939—1948 ha undgått förluster på
cirka 1,8 miljoner kronor på grund av att de brinnande halmstackarna
legat 12—20 meter från byggnaderna. För att ytterligare belysa lämpligheten
av 12-metersavståndet bifogar riksbrandinspektören härjämte avskrift
av skrivelse från godsägaren L. von Stockenström. Av denna skrivelse
framgår, att ett stort magasin kunnat räddas vid brand i halmstackar på
grund av att 12-metersavståndet iakttagits.
Förenämnda försäkringsbolag har vidare uppgivit, att under åren 1939—
1945 skador för cirka 700 000 kronor uppstått på lantgårdars ekonomibyggnader
på grund av antända halmstackar, som legat invid eller endast
några få meter från byggnaderna. Från övriga län torde någon liknande
statistik icke kunna erhållas. Riksbrandinspektören får dock erinra om de
uppgifter ur dagspressen, som riksbrandinspektören citerade i sitt yttrande
den 6 maj 1946 till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
i anledning av en vid 1946 års riksdag framställd interpellation angående
generella lättnader beträffande i normalbrandordningen föreslagna bestäm
-
9
Första lagutskottets utlåtande nr %5.
melser rörande minimiavstånd vid placering av halmstack, så att stack av
otröskad gröda, halm eller hö skulle få anbringas å minst 6 meters avstånd
från byggnad. Dessa tidningsnotiser omnämnde åtta eldsvådor under tiden
13—27 april 1946, då ladugårdar och andra byggnader antänts från brinnande
halmstackar, samt dessutom två eldsvådor då branden förorsakats
av halm, som nedrivits från halmtak och därefter antänts genom barns lek
med eld. Endast i två fall kunde elden begränsas till halmen, i de övriga
brunno även byggnaderna. Därvid uppstodo skador för cirka 250 000 kronor
— under 14 dagar.
Av berörda statistik torde framgå såsom ostridigt, att ett visst ej alltför
litet avstånd mellan halmstack och byggnad är nödvändigt för att byggnaden
skall kunna skyddas, om halmstack brinner.
Efter att ha redogjort för innehållet i Kungl. Maj:ts resolution den 7 november
1947 fortsätter riksbrandinspektören:
Riksbrandinspektören har alltsedan den 7 november 1947 alltid hänvisat
till innehållet i ovannämnda Kungl. Maj:ts resolution, då förslag till brandordning
underställts riksbrandinspektören för yttrande även i sådana fall,
då brandordningsförslaget följt normalbrandordningens formulering. I många
fall ha emellertid kommunerna själva beslutat vidhålla den ursprungliga
formuleringen enligt hormalbrandordningen. I en hel del fall har däremot en
redan fastställd brandordning ändrats och bringats i överensstämmelse med
den av Kungl. Maj:t angivna formuleringen. Så har t. ex. under senaste
tiden skett i ett antal brandordningar, som inkommit till riksbrandinspektören
från Malmöhus och Värmlands län.
Riksbrandinspektören får också erinra om att normalbrandordningarnas
anvisningar endast tala om anbringande av stack. Redan befintlig sådan
kan sålunda få kvarligga tills vidare, såvida icke, som i ett antal brandordningar
stadgats, tiden härför begränsats till ett visst antal år. I Östergötlands
län t. ex. har sådan begränsning införts i samtliga brandordningar.
På grund av vad ovan anförts får iiksbrandinspektören som sin bestämda
mening uttala, att det är av stor samhällsekonomisk betydelse, att lantgårdarnas
ekonomibyggnader skyddas mot brand. För att åstadkomma ett
dylikt skydd är det bland annat nödvändigt, att halmstackar läggas på
tillräckligt stort avstånd från sådana byggnader, därvid det i normalbrandordningarna
angivna avståndet 12 meter kan anses utgöra en lämplig avvägning
sett ur brandteknisk och driftsekonomisk synpunkt. Avståndet 12 meter
torde endast undantagsvis medföra så stora olägenheter, att icke envar
bör kunna tåla detsamma för erhållande av ökat skydd mot brand och
driftsavbrott. En minskning av avståndet skulle medföra mycken liten om
ens någon besparing av driftskostnaderna, ty en dylik minskning av avståndet
skulle i flertalet fall medföra höjda försäkringspremier. Riksbrandinspektören
anser, att den av Kungl. Maj:t i förenämnda resolution den 7
november 1947 givna formuleringen måste anses tillfredsställa alla. Denna
formulering bör genom länsstyrelsernas försorg bringas till landskommunernas
kännedom, där så icke redan skett.
Den ovan nämnda uppställningen med vissa uppgifter om eldsvador i
halmstackar från Södermanlands läns brand.försäkringsbolag är dagtecknad
den 24 februari 1949 och innehåller följande:
10
Första lagutskottets utlåtande nr 25.
Skador som bolaget undgått-på grund av att avstånd förelegat mellan
halmstack och byggnad.
Dato
Plats
Värdet av
hotad
egendom
Uppkommen
skada
(brunnen
halm)
Avstånd från
halmstack
till byggnad
X—39
Angsätter, Stigtomta.......
80 000
315
12 m. från loge
IX-42
Krampan, Gåsinge........
55 000
50
20 • » >
IV—43
Sticktorp, Fors..........
25 800
180
15 » » »
V—44
Berga, Åker............
600 000
5 390
13 » »
X—44
Haneberg, Näshulta.......
255 000
2118
12 » »
XI—45
L:a Kungsladugården, Nikolai . .
250 000
630
13 » » »
IX—45
Ö. Sandstugan, Björkvik.....
150 000
1360
14 » » »
X—46
Björksund, Tystberga......
200 000
ca 1 500
12 > » »
III—47
Ökna, Toresund..........
28 000
50
12 » » >
IV—48
Ilällbv, Torshälla........
170 000
1 200
13 » » *
1 813 800
12 793
I von Stockenströms skrivelse anföres rörande en vid Berga säteri den
9 maj 1944 inträffad eldsvåda:
På grund av från Södermanlands läns brandförsäkringsbolag erhållna direktiv
avseende ett minsta avstånd från byggnad till halmstack av 12 m.
flyttades stackplatsen från att tidigare ha legat med anslutning till körbanan
till logen till en fritt belägen plats med minst ovannämnda avstånd
till närmaste byggnad.
Vid eldsvådan, då fyra stora halmstackar intill varandra liggande med
en höjd av 12 m. samtidigt voro övertända, kunde slangförare likväl arbeta
mellan dem och ett 15 m. högt magasin, där mellanliggande avståndet uppmätts
till 13 m.
Vi anse, att just det angivna avståndet åstadkom tillräcklig tidsfrist för
att få i gång brandredskapen och sedan möjliggjorde desammas rätta användande,
så att byggnaden kunde räddas.
Svag vind med riktning mot byggnaden rådde.
Föreningen erinrar inledningsvis om sitt år 1947 till utskottet avgivna,
i utlåtandet nr 39 för samma år redovisade yttrande samt anför härefter:
Sedan nämnda yttrande avgavs har i enlighet med 1947 års riksdags beslut
möjlighet beretts till vissa eftergifter i fråga om normalbrandordningarnas
ursprungligen kategoriska förbud mot anbringande av stack inom 12
meter från vissa byggnader. Det är ostridigt att driftsekonomiska olägenheter
alltjämt kunna yppa sig vid bestämmelsernas efterlevnad, men en avvägning
måste ske med hänsyn till brandskyddssynpunkterna. De påtalade
bestämmelserna innebära, redan de, en sådan avvägning, och ur brandskvddssynpunkt
måste dessa bestämmelser anses utgöra minimikrav.
I anslutning till de nu föreliggande motionerna vill föreningen särskilt
betona, att de åberopade brandskyddssynpunkterna synas vara av sådan
samhällelig vikt och betydelse, att det allmänna även i fortsättningen bör
lämna sin medverkan för tillgodoseendet av ett rimligt brandskyddsintresse
på ifrågavarande område.
Första lagutskottets utlåtande nr 25. 11
Utskottet.
Förevarande båda motioner vända sig liksom tidigare motioner med
samma syfte mot den i normalbrandordningen för landskommuner upptagna
bestämmelsen om visst avstånd mellan stack och byggnad. Med
anledning härav får utskottet erinra om att normalbrandordningarna allenast
innebära förslag och anvisningar för arbetet med upprättande av
brandordningar. Beslutanderätten i fråga om dessas innehåll tillkommer
kommunernas beslutande organ och länsstyrelserna samt, om besvär anföras,
i sista hand Kungl. Maj:t. 1947 års riksdagsbeslut i ämnet medförde,
att länsstyrelserna erhöllo del av vissa av utskottet anförda synpunkter i
frågan om avståndet mellan stack och byggnad. Vad utskottet anfört har
kommit att på samma sätt som normalbrandordningarna tjäna till vägledning
för utformningen av brandordningar. Dylik vägledning föreligger slutligen
i det ställningstagande till frågan om avståndet mellan stack och
byggnad, som innefattas i Kungl. Maj:ts ovannämnda resolution den 7
november 1947.
I sitt 1947 avgivna utlåtande kunde utskottet fastslå, att upprätthållandet
av ett visst avstånd mellan stack och byggnad är påkallat ur
brandskyddssynpunkt. Vad som framkommit genom den innevarande år
införskaffade utredningen har ytterligare bestyrkt detta. Brandskyddssynpunkterna
kunna emellertid i förevarande hänseende stå i strid med vad
som är lämpligt ur synpunkten av rationell jordbruksdrift. En skälig
avvägning mellan dessa båda intressen är erforderlig; utskottets år 1947
gjorda uttalanden åsyftade att skapa en sådan avvägning.
Erfarenheterna från tiden efter 1947 års riksdagsbeslut ha icke givit vid
handen annat än att den av utskottet förordade lösningen är lämplig.
Kungl. Maj:ts ovannämnda resolution den 7 november 1947 innebär, att
utskottets ståndpunkt i stort sett godtagits i praxis; dock går Kungl. Maj:t
i resolutionen något längre än utskottet i tillgodoseende av de jordbruksekonomiska
driftsintressena. Medan utskottet ansett sig kunna förorda
dispens allenast där hinder att iakttaga 12-metersavståndet uppstår på
grund av tomt-, mark- eller byggnadsförhållanden, har i resolutionen
uttalats att avståndet, efter inhämtande av tillstånd, finge minskas, där
mark- eller byggnadsförhållanden eller andra särskilda omständigheter det
föranledde. Att medgiva ytterligare avsteg från 12-metersregeln torde icke
vara försvarligt.
Såsom framgår av riksbrandinspektörens ovan intagna yttrande över
förevarande motioner, ha ett avsevärt antal brandordningar upptagit
bestämmelser i förevarande ämne i enlighet med vad utskottet förordat
år 1947. De brandordningar, som innehålla den i normalbrandordningen för
landskommuner föreslagna ovillkorliga 12-metersregeln, kunna, när så finnes
påkallat, ändras till överensstämmelse med utskottets rekommenda
-
12
Första lagutskottets utlåtande nr 25.
tioner. I den mån brandordningarna upptaga de av utskottet förordade
bestämmelserna finnas avsevärda möjligheter att åstadkomma en efter de
individuella förhållandena lämpad lösning i varje särskilt fall. Inom utskottet
har framhållits, att de med uppläggande av stackar förenade brandriskerna
i allmänhet äro mindre vid smärre jordbruk. Denna synpunkt
torde kunna beaktas vid tillämpningen av de av utskottet förordade
dispensbestämmelserna.
Utskottet är medvetet om att vissa svårigheter i tillämpningen icke
kunna undvikas. Lantbrukarna begagna sig icke heller alltid av de möjligheter,
som stå till buds, att erhålla lättnader i berörda hänseende. Man
lärer böra räkna med att överträdelser av bestämmelserna ske i viss utsträckning.
Genom samarbete mellan de lokala brandskyddsorganen, brandförsäkringsgivarna
och de berörda enskilda parterna torde emellertid dessa
svårigheter kunna i väsentlig mån undanröjas.
På grund av det anförda finner sig utskottet icke kunna förorda åtgärder
för att tillgodose motionernas syften.
Utskottet får alltså hemställa,
att förevarande motioner, I: 17 och II: 12, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 4 april 1949.
På första lagutskottets vägnar:
VERNER HEDLUND.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Branting*, Ahlkvist*, Kriigel*, Olofsson,
fru Sjöström-Bengtsson*, herr Ivar Nilzon*, fröken Andersson och herr
Weiland*;
från andra kammaren: herrar Hedlund i Östersund, Johnsson i
Stockholm, Andersson i Mölndal, Pettersson i Ersbacken*, Wirtén*, Fagerholm,
fru Johansson i Skövde* och herr Netzén*.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Första lagutskottets utlåtande nr 25.
13
Reservation
av herrar Ivar Nilzon och Pettersson i Ersbacken, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening kunna de brandskyddsintressen, som i vissa fall
påkalla att stackar icke placeras i omedelbar närhet av stallar och andra
byggnader, ej utgöra skäl att stadga generella regler om upprätthållande
av visst, i meter angivet avstånd. Bland lantbrukarna torde enighet råda
om att den i normalbrandordningen för landskommuner upptagna ovillkorliga
12-metersregeln medför olägenheter, som icke motsvaras av rimliga
fördelar ur brandskyddssynpunkt. Visserligen innefatta utskottets år 1947
gjorda rekommendationer vissa lättnader. Dessa äro emellertid icke tillräckliga.
Framför allt förutsätta de ett omständligt ansökningsförfarande, som
flertalet lantbrukare icke behärska. Till detta kommer, att de av utskottet
förordade lättnaderna icke blivit genomförda i tillräcklig utsträckning. Av
riksbrandinspektörens här ovan intagna yttrande framgår sålunda, att i ett
län samtliga brandordningar upptaga den ovillkorliga 12-metersregeln och
att i andra län lättnader medgivits allenast i ringa omfattning. Det torde
under dessa förhållanden vara ofrånkomligt, att överträdelser av brandordningarnas
bestämmelser i förevarande hänseende bliva talrika.
Intresset av att skydda byggnader mot den — synbarligen på många håll
överskattade — brandfaran från stackar av halm, hö och gröda torde kunna
tillvaratagas av brandförsäkringsgivarna. Det bör ankomma på dem att
efter undersökning av förhållandena på varje plats träffa överenskommelse
med vederbörande jordbrukare i frågan. Då de medgivanden till förmån för
brandskyddsintressena, som jordbrukaren vill göra, bliva avgörande för
premiernas storlek, torde det vara att förvänta, att tillfredsställande resultat
kunna vinnas på denna väg.
På grund av det anförda vill utskottet förorda, att bestämmelse om visst
avstånd mellan stack och byggnad icke intages i brandordningarna för
landskommuner.
Vad utskottet anfört om ifrågavarande bestämmelse torde på samma sätt
som dess år 1947 gjorda uttalanden böra bringas till länsstyrelsernas
kännedom.
Utskottet får alltså hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 17
och II: 12, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville låta bringa till länsstyrelsernas kännedom
vad utskottet här ovan anfört i frågan om upptagande
av bestiimmelser om avstånd mellan stack och byggnad i
brandordningarna för landskommuner.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.