Sök i Ratio Lex

Första lagutskottets utlåtande nr 28

1949-04-26 · 23 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 23 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1949:28, Första lagutskottets utlåtande nr 28

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

1

Nr 28.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående kontroll

av den offentliga partipropagandan samt angående

bokförings- och redovisning splikt för sammanslutningar

och andra, som bedriva politisk propaganda.

Första lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft följande

fem till lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels likalydande

motionerna nr 2 i första kammaren av herr Bergvall m. fl. samt nr 1 i

andra kammaren av herr Ohlin m. fl., dels motionen nr 51 i andra kammaren

av herrar Severin och Lindberg, dels ock likalydande motionerna

nr 162 i första kammaren av herr Lindström m. fl. och nr 202 i andra

kammaren av herr Sehlstedt m. fl.

I motionerna 1:2 och II: 1 hemställes, »att riksdagen ville hos Kungl.

Maj:t anhålla dels om en ingående utredning av möjligheterna att åstadkomma

en rättvisande, realistisk och kontrollerbar redovisning av omfattningen

och kostnaderna för publik partipropaganda inför val och folkomröstningar,

dels om de förslag till lagstiftning rörande sådan redovisning,

vartill utredningen kan giva grund».

I anslutning till detta yrkande ha motionärerna i motionen II: 51 hemställt,

»att riksdagen, därest beslut fattas att i skrivelse till Kungl. Maj:t

begära utredning av valkostnaderna, också måtte besluta att i samma

skrivelse begära utredning även om partiernas inkomstkällor».

I motionerna 1:162 och II: 202 hemställa motionärerna, »att riksdagen

ville hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning huruvida och under vilka förutsättningar

sammanslutningar och andra som bedriva politisk propaganda

böra genom lag åläggas skyldighet att föra böcker över sina inkomster och

utgifter samt att årligen avgiva offentlig redovisning för sin propagandaverksamhet».

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd envar för sina yrkanden,

får utskottet hänvisa till motionerna.

Gällande rätt.

Svensk rätt upptager inga bestämmelser, som direkt syfta till redovisning

av politiska partiers och opinionsbildande organs finansiering.

Gällande bestämmelser angående bokföringsskyldighet återfinnas i bokföringslagen

den 31 maj 1929. Enligt denna lag åligger bokföringsplikt

1 — Dihang till riksdagens protokoll 1949. 9 sand. 1 avd. Nr 28.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

aktiebolag, handelsbolag, bostadsrättsföreningar och den som yrkesmässigt

driver någon av tjugu särskilt uppräknade arter av rörelse (däribland

tryckeri- och förlagsrörelse). Politiska partier eller sammanslutningar äro

ideella föreningar och därför i regel icke underkastade bestämmelserna i

bokföringslagen.

Några bestämmelser i lagen den 14 september 1944 om aktiebolag medgiva

viss insyn i aktiebolagens ekonomiska förhållanden. Ehuru politisk

verksamhet i regel icke bedrives i aktiebolagets form, kunna dock bestämmelserna

ha visst intresse.

Beträffande först äganderätten till aktierna stadgas i 39 § att ofördröjligen

efter ett bolags bildande en aktiebok skall uppläggas. I denna skola

aktierna upptagas i nummerföljd med uppgift å aktietecknarna. I den mån

därefter förändringar i äganderätten till aktierna anmälas och styrkas, skola

de av styrelsen ofördröjligen införas i aktieboken. Aktieboken skall hållas

tillgänglig för envar som vill taga del av densamma. Aktieägares rätt att

deltaga i handhavandet av bolagets angelägenheter utövas å bolagsstämma.

Äro aktiebreven ställda till viss man, tillkommer rösträtt aktieägare, som

införts i aktieboken (114 §). Det förtjänar anmärkas, att anmälan om förvärv

av aktier för införande i aktieboken är frivillig och att i följd därav

förändringar i äganderätten till aktier icke alltid framgå av aktieboken.

Finansiering av ett aktiebolag kan — vid sidan av tillskott i form av

aktiekapital — ske genom lån eller understöd av olika slag. De bestämmelser

i aktiebolagslagen som avse bolagens årsredovisning taga sikte på

att den rent ekonomiska innebörden av dessa transaktioner skola offentligt

redovisas. I balansräkningen skola exempelvis långfristiga och kortfristiga

skulder redovisas för sig, och i vinst- och förlusträkningen skall bland intäkterna

upptagas en särskild post för vederlagsfria eller andra extraordinära

förvärv (såsom subventioner, gåvor, efterskänkande av fordringar,

förvärv mot vederlag i fall då vederlaget är så ringa att förvärvet väsentligen

framstår som benefikt). Någon skyldighet att angiva långivares eller

understödsgivares namn föreligger icke.

Enligt 76 § aktiebolagslagen må vidare bolagsstämma icke besluta om

användning av bolagets tillgångar för ändamål, som uppenbarligen är främmande

för föremålet för bolagets verksamhet eller för verksamhetens syfte.

Dock äger bolagsstämma använda tillgångarna till allmännyttigt eller därmed

jämförligt ändamål, såvitt det med hänsyn till ändamålets beskaffenhet,

bolagets ställning och omständigheterna i övrigt får anses skäligt.

Motsvarande förbud finnes stadgat för styrelsen (91 §); dess befogenhet

att lämna bidrag till allmännyttigt eller därmed jämförligt ändamål är begränsad

så, att bidraget skall i förhållande till bolagets ställning vara av

ringa betydelse. Fattar bolagsstämma beslut om bidrag till visst ändamål

och menar en enskild aktieägare att beslutet står i strid med nämnda för
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

bud, kan han föra talan mot beslutet genom stämning till domstol. Har

beslutet fattats av styrelsen eller verkställande direktör, bliva de i regel fria

från ansvar gentemot bolaget, om de beviljas ansvarsfrihet. Ansvarsfrihet

anses icke vara beviljad, om aktieägare representerande V10 av aktiekapitalet

röstar emot.

Beträffande ett bolags redovisning av bidrag till ett främmande ändamål

må anmärkas att i vinst- och förlusträkningen kostnaderna skola fördelas

på vissa poster (102 §), bland vilka upptagits »extraordinära kostnader

och förluster». Bidrag till politiskt parti torde böra upptagas under

sistnämnda post. Å ordinarie bolagsstämma äro styrelsen och verkställande

direktör pliktiga (127 §) att på begäran av aktieägare meddela till buds

stående upplysningar om bland annat förvaltningen av bolagets angelägenheter,

därest det kan ske utan förfång för bolaget. Finner styrelsen att

upplysning icke kan lämnas utan förfång för bolaget, skall upplysningen

lämnas till revisorerna, som sedan avgiva yttrande.

''i

Beträffande ekonomiska föreningar gäller enligt 19 § lagen den 22 juni

1911 om ekonomiska föreningar, att förenings tillgångar ej må användks

för ändamål som uppenbarligen är för föreningens verksamhet främmande.

Föreningssammanträde men ej styrelsen får dock till allmännyttigt eller

därmed jämförligt ändamål använda tillgång, som är av ringa betydenhet

i förhållande till föreningens ställning. Ett föreningsbeslut i strid mot nyssnämnda

förbud kan klandras på talan av minst 1/10 av föreningsmedlemmarna.

Styrelsen blir fri från ansvar för sin förvaltning, om talan ej anställes

inom ett år efter det vederbörlig berättelse framlagts å föreningssammanträde.

Beträffande ideella föreningar saknas lagbestämmelser. Enligt allmänna

rättsgrunder torde dock beträffande dessa gälla i huvudsak detsamma som

för ekonomiska föreningar. Därvid kan uppmärksammas, att ideell förenings

ändamål i vissa fall kan vara angivet på sådant sätt i stadgarna, att

exempelvis bidrag till politisk propaganda ej uppenbarligen är främmande

för föreningens eget ändamål.

I 8 kap. 10 § strafflagen stadgas fängelse eller straffarbete i högst två år

för tagande av utländskt understöd. Straffbestämmelsen drabbar den, som

av främmande makt eller någon som handlar i dess intresse mottager penningar

eller annan egendom för att genom utgivande eller spridande av

skrifter eller annorledes påverka den allmänna meningen om statsskicket

eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse.

Då anledning förekommer att brott mot 8 kap. 10 § strafflagen förövats,

kan husrannsakan företagas och handlingar, som kunna antagas äga

betydelse för utredningen, tagas i beslag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

Utländsk rätt.

England. Enligt Corrupt and Illegal Practices Prevention Ad, 1853,

samt Representation of the People Act, 1948, skall parlamentskandidats

valagent till en offentlig myndighet överlämna redovisning av alla bidrag

som lämnats till honom och av alla valkostnader med undantag för kandidatens

personliga småutgifter. Detsamma gäller för en kandidat som är

sin egen agent. Annan kandidat skall vitsorda agentens uppgifter. Kandidat

som har en valagent synes emellertid icke vara pliktig att redovisa

varifrån det bidrag han lämnat sin agent härstammar.

Valkostnaderna äro maximerade. Bortsett från kandidatens smärre personliga

utgifter få vid parlamentsval utgifterna icke överstiga 450 £ plus, i

stadsvalkrets, 1% penny för varje röstberättigad och, i annan valkrets, 2

pence för varje röstberättigad (1 £ = cirka 14 kronor 50 öre; 1% penny =

cirka 9 öre; 2 pence = cirka 12 öre med nuvarande valutakurs). Det må

dock framhållas att kandidat i viss utsträckning åtnjuter portofrihet.

Förenta staterna. I The Federal Corrupt Practices Act, 1925, finnas

bestämmelser om redovisning av politiska partiers finansiering. Varje kommitté,

som mottager penningbidrag eller gör utbetalningar i syfte att påverka

val av kongressledamöter eller presidentelektorer, måste ha en ordförande

och en kassaförvaltare (section 302 c, 303 a). Med kommitté menas

en organisation, som avser att påverka valet i två eller flera stater eller,

därest organisationen är en del av en nationell organisation, i en stat (section

302 c). Det åligger kassaförvaltaren att föra detaljerade och exakta

uppgifter om alla bidrag kommittén mottagit, namn och adress för var

och en som lämnat sådant bidrag och transaktionens datum, alla utgifter

som gjorts samt namn och adress på var och en till vilken utbetalning

gjorts och transaktionens datum (section 303 d). Kassaförvaltaren skall i

viss ordning anmäla till en särskild ämbetsman gjorda in- och utbetalningar.

Därvid skola namn och adress angivas på envar som ett år

lämnat 100 dollar eller mer i bidrag samt sådana belopps storlek och dagen

för bidragets lämnande. Summan av mindre bidrag skola också angivas

(section 305). Enskilda skola lämna uppgifter om andra valbidrag än bidrag

till en kommitté, i den mån bidragen uppgått till minst 50 dollar

under ett kalenderår (section 306). Varje kandidat vid val till senaten eller

representanthuset skall också lämna uppgifter om varje bidrag som mottagits

av honom eller för hans räkning ävensom varje utgift som gjorts av

honom eller för hans räkning (section 307). Banker och bolag äro förbjudna

att lämna bidrag vid val av president eller kongressledamöter. Detsamma

gäller fackföreningar (section 313).

Varje kandidats valkostnader äro begränsade till vissa belopp i förhållan
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

de till antalet röstande vid senaste val, dock för val till senaten högst

25 000 dollar och lägst 10 000 dollar samt för val till representanthuset

högst 5 000 dollar och lägst 2 500 dollar.

Av tillgängliga upplysningar att döma torde Danmark, Norge och

Schweiz icke ha några lagbestämmelser av intresse i förevarande sammanhang.

Historik.

Vid 1934 års riksdag väckte herr llallén i andra kammaren en motion,

nr 455, med yrkande om utredning, huruvida och under vilka förutsättningar

politiska sammanslutningar kunde åläggas fullständig bokföring

över sina inkomster och utgifter ävensom under vilka förutsättningar dylika

utgifter kunde bringas till offentligheten. Till motivering för motionen

anfördes bland annat, att till en sann demokrati hörde att allt skedde

i offentlighetens fulla dagsljus och det vore något fel med en politisk

åskådning, om den sökte hemlighålla från vilket håll den hämtade det materiella

underlaget i sin propaganda för att vinna folkmeningen. Full och

ömsesidig klarhet över detta område i det politiska livet vore en nödvändig

renlighetsåtgärd. Det vore även ett allmänt nationellt intresse att medborgarna

hade möjlighet att se i vad mån det existerade en materiell intressegemenskap

mellan en viss åskådning i hemlandet och dess meningsfränder

i främmande länder.

Första lagutskottet hemställde i utlåtande nr 58, att motionen icke måtte

leda till någon riksdagens åtgärd. Utskottet framhöll därvid, att det icke

förelåge någon sannolikhet för att en bokföringsskyldighet för politiska

sammanslutningar skulle kunna motverka missförhållanden i fråga om sådana

sammanslutningars beroende av obehöriga inflytelser genom ekonomiskt

understöd eller dylikt. Vederbörande skulle helt visst finna utvägar

att undandraga sig offentliggörande av sådana uppgifter, som visade att de

stode under obehörigt inflytande.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1935 års riksdag väcktes motioner, nr 176 i första kammaren av

herrar Björnsson och Lindström samt nr 441 i andra kammaren av herrar

Hallén och Vougt, med yrkande om utredning, huruvida och under vilka

förutsättningar politiska sammanslutningar kunde åläggas skyldighet att

föra böcker över sina inkomster och utgifter samt utlämna sina räkenskaper

till offentlig kontroll. I motionerna bestreds, att lagbestämmelser

i ämnet skulle bli utan viirde därför att de eventuellt kunde kringgås.

Skulle det befinnas att kontroll utan att kränka verkligt legitima intressen

kunde vinnas genom skyldighet att avlämna deklaration till offentlig myndighet

att hos denna av allmänheten granskas, skulle redan detta utgöra

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

en mycket stark garanti mot korruption. Vid blivande utredning borde övervägas

om icke mindre, lokala valorganisationer skulle kunna befrias från

skyldigheten.

Första lagutskottet hemställde i sitt utlåtande nr 14, att motionerna

icke måtte leda till någon riksdagens åtgärd. Utskottet framhöll, att hänsyn

måste tagas till den omfattning i vilken möjlighet funnes att kringgå

en lag. En föreskrift om bokföringsskyldighet kunde kringgås så lätt, att

den icke kunde leda till åsyftat resultat: att avslöja — och på så sätt möjligen

motverka — obehöriga inflytanden på det politiska livet. Utskottet

framhöll vidare, att offentliggörandet av bokföringen skulle giva tillfälle till

politiska förföljelser och trakasserier, varjämte även valhemligheten i stor

utsträckning komme att äventyras. Vidare torde det enligt utskottet vara

tydligt, att det av motionärerna ifrågasatta undantaget för mindre, lokala

valorganisationer skulle medföra att föreskriften om bokföringsskyldighet

skulle komma att sakna betydelse.

I en reservation yrkade två ledamöter bifall till motionerna. Reservanterna

framhöllo, att det trots risken för kringgående låge närmast till hands

att antaga, att den sunda reaktion mot en lurande korruption, som statsmakterna

genom antagandet av en lag i ämnet gåve uttryck åt, skulle för

den alldeles övervägande delen av befolkningen vara fullt tillräcklig för att

hindra manipulationer av befarat slag.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

I betänkande med förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. strafflagen

m. in. (SOU 1940: 8) framlades förslag till ett stadgande av i huvudsak

samma avfattning som ovannämnda bestämmelse i nuvarande 8 kap.

10 § strafflagen. De sakkunniga, som verkställde denna utredning, gjorde

följande allmänna uttalanden om opinionsbildningen och hemlighållandet

av propagandans finansiering:

Särskilda problem erbjuder det i nutiden vanliga förhållandet att det

offentliga meningsutbytet till stor del icke består av individernas egna

meningsyttringar, framkallade av deras personliga intresse för medborgerliga

angelägenheter, utan i stället av en organiserad verksamhet, som står

under en enhetlig ledning och i större eller mindre utsträckning använder

betald arbetskraft. Härigenom kan naturligtvis effektiviteten av eu

meningsriktnings propaganda i hög grad ökas. Och detta gör det möjligt att

propagandans framgång blir beroende icke av argumentens värde eller de

framförda meningarnas förenlighet med skilda medborgargruppers verkliga

åsikt om vad deras ideella eller materiella intressen kräva, utan av styrkan

av de resurser som användas för propagandan. Ett inskridande från

lagstiftningens sida för att förebygga dylika missförhållanden skulle emellertid,

enligt hos oss härskande åskådning, i allmänhet vara förenat med

övervägande olägenhet, åtminstone så länge fråga är om propagandaorganisationer

som bestå av sammanslutningar av medborgare vilka öppet förfäkta

sina egna meningar och intressen. Större betänkligheter möter det att

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

lämna fritt spelrum åt propaganda, som organiseras och finansieras av jämförelsevis

begränsade men ekonomiskt starka företag och organisationer, i

sista hand arbetande i privat vinstsyfte. I synnerhet är det farligt att det

hemlighålles, varifrån de medel härröra som möjliggöra en viss propagandaverksamhet.

Härmed sammanhängande missförhållanden hava i olika länder

föranlett vissa lagbestämmelser eller förslag därtill utan att likväl hithörande

problem någonstädes synas hava erhållit en fullständig lösning på

lagstiftningens väg.

Genom propositionen nr 112 till 191+2 års lagtima riksdag framlades ett

förslag till förordning angående offentliga insamlingar, enligt vilket den som

ville anordna offentlig insamling skulle göra anmälan. Huvudsyftet med

lagstiftningen skulle vara att möjliggöra tillsyn över att insamlade medel

komme till avsedd användning. Bland de föreslagna bestämmelserna märktes

ett stadgande, att anordnad av offentlig insamling vore pliktig att på

begäran av polismyndigheten till denna avgiva redovisning över insamlingen

och användningen av de insamlade medlen. Förordningen skulle icke

äga tillämpning å bland annat insamling, som anordnades av politiskt parti

till förmån för partiets verksamhet.

I några remissyttranden över ett preliminärt utkast hade betänkligheter

anförts över undantagandet av de politiska partiernas insamling för partiverksamhet.

Landsorganisationen anförde sålunda, att det vore svårt att

inse varför de politiska partierna skulle vara undandragna kontroll eller

redovisningsplikt. Departementschefen yttrade i anledning härav att ur de

synpunkter varom fråga vore i förevarande sammanhang det icke syntes

vara lämpligt att föreskriva redovisningsskyldighet beträffande medel, som

insamlades av politiska partier för deras verksamhet.

Propositionen blev i enlighet med hemställan av första lagutskottet i

utlåtande nr 58 avslagen av riksdagen, som emellertid i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhöll, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en ny allsidig utredning

i frågan.

Vid 191+1+ års riksdag upptogs frågan om kontroll över offentliga insamlingar

på nytt genom en motion, nr 161 i andra kammaren. Motionen avslogs

av riksdagen på hemställan av första lagutskottet, som i sitt betänkande

nr 40 erinrade om 1942 års riksdagsskrivelse i ämnet.

Vid 191+5 års riksdag väcktes frågan om redovisningsskyldighet för politiska

partier på nytt genom likalydande motioner, i första kammaren nr 190

av herr Sandegård m. fl. och i andra kammaren nr 323 av herrar Lövgren

och Hallén. Motionärerna hemställde, att riksdagen ville hos Kungl.

Maj:t anhålla om utredning huruvida och under vilka förutsättningar sammanslutningar

och andra, som bedreve politisk propaganda, borde genom

lag åläggas skyldighet att föra böcker över inkomster och utgifter samt

årligen avgiva offentlig redovisning över sin propagandaverksamhet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

Sammansatt konstitutions- och första lagutskott hemställde i utlåtande

nr 2, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Som

motivering anförde utskottet:

Motionärernas önskemål om kontroll av obehörigt inflytande över politiska

sammanslutningar in. m. finner utskottet förtjäna beaktande. Detta

gäller särskilt sådana fall, då anledning finnes att antaga, att här i riket

framförda åsikter i politiska frågor bestämmas av utländska intressen,

ehuru dessa framträda i förtäckt form. Även om alltså, särskilt i vad angår

den av utländska intressen bestämda propagandan, skäl kunna anföras för

vidtagande av åtgärder i motionernas syfte, inställa sig å andra sidan, såsom

framgår av behandlingen av dessa frågor vid tidigare tillfällen, starka

betänkligheter mot en lagstiftning av ifrågavarande innebörd.

För att en sådan lagstiftning skall kunna göras effektiv, måste skyldigheter

i betydande omfattning åläggas även medborgare som äro fullt lojala

mot samhället i deras politiska handlande. Då gränserna för vad som

inrymmes i begreppet politisk propaganda icke torde kunna närmare

angivas, skulle lagbestämmelser i ämnet ej komma att utgöra ett fast stöd

för rättstillämpningen; denna bleve säkerligen vacklande och inkonsekvent.

För en effektiv kontroll av den politiska propagandan synes det ej vara tillräckligt

att genom införande av bokföringsskyldighet och offentlig redovisning

bereda insyn i företagens ekonomiska förhållanden. Såsom antytts i

motionerna torde det vara nödvändigt att åt särskild myndighet uppdraga

att granska det omfattande material, som på detta sätt skulle bliva tillgängligt.

Mot en sådan administrativ kontroll av det politiska livet inställa

sig emellertid uppenbarligen stora betänkligheter.

_ Oavsett de skäl, som ur nu angivna synpunkter kunna anföras mot ett

bifall till motionerna, torde man icke kunna bortse från möjligheten, att

fullt lojala och politiskt oantastliga bidragsgivare skulle vållas skada såväl

i sina näringsintressen som i andra avseenden, om deras anonymitet

skulle röjas.

Vad särskilt angår den utländska propagandan torde det även vara tvivelaktigt,

huruvida man på den antydda vägen skulle kunna nå längre än som

redan med gällande lagstiftning är möjligt.

Utskottet erinrade i detta sammanhang om straffbestämmelsen (i dåvarande

8 kap. 22 § strafflagen) för tagande av utländskt understöd samt den

möjlighet som vid misstanke om brott stode åklagaren till buds att genom

husrannsakan och beslag skaffa sig tillgång även till annat företags bokföring

och andra handlingar.

Även de möjligheter till fri kritik, som vårt demokratiska samhällsskick

erbjöde, utgjorde ett beaktansvärt skydd mot uppkomsten och utvecklingen

av samhällsskadliga företeelser. Utskottet kunde icke finna, att

missförhållandena på de områden motionerna avsåge vore så allmänna

eller av så djupgående natur att de nödvändiggjorde åtgärder i motionernas

syfte.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

I en liknande fråga väcktes vid 1945 års riksdag två likalydande motioner,

nämligen nr 271 i första kammaren av herrar Myrdal och Norman och

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 28. 9

nr 358 i andra kammaren av herr Nilsson i Stockholm m. fl. Motionärerna

hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning

och förslag om lagstadgad skyldighet för utgivare av periodiska skrifter

att offentligt redovisa hur skriften finansierades. I motionerna framhölls

faran av opinionsbildningens korruption genom utländskt inflytande.Motionärerna

ansågo, att stadgandet i dåvarande 8 kap. 22 § strafflagen om straff

för utländskt understöd icke i tillräcklig grad verkade förebyggande. Vidare

erinrades om att ekonomiskt beroende kunde taga sig uttryck i fruktan

att misshaga en stor publik, på vars bevågenhet den periodiska skriftens

finansiella ställning berodde. Genom att sambandet mellan opinionsbildningen

och dess finansiella underlag bleve i möjligaste mån belyst, borde

enligt motionärernas mening emellertid opinionsbildningens självständighet

kunna stärkas.

Sammansatt konstitutions- och första lagutskott avstyrkte motionerna

i sitt utlåtande nr 3 med hänvisning till sitt förut nämnda utlåtande nr 2

angående de politiska partiernas redovisningsskyldighet. Utskottet framhöll,

att stor tvekan inställde sig om möjligheten att göra en lagstiftning

effektiv och att betänklighet yppades mot en så vittgående kontroll av det

politiska livet, som skulle bli en följd av förslagets genomförande.

Reservation anfördes av fem ledamöter, vilka hemställde om bifall till

motionens yrkande.

Reservationen antogs av båda kamrarna, i första kammaren med 60 röster

mot 52 röster för utskottets hemställan samt i andra kammaren med

92 röster mot 81 röster för utskottets hemställan.

Vid 19^6 års riksdag hemställdes i två likalydande motioner, nr 222 i

första kammaren av herrar Lindström och Branting samt nr 269 i andra

kammaren av herr Brandt m. fl., att riksdagen ville hos Rungl. Maj:t

anhålla om utredning huruvida och under vilka förutsättningar sammanslutningar

och andra, som bedreve politisk propaganda, borde genom lag

åläggas skyldighet att föra böcker över sina inkomster och utgifter samt

att periodiskt avgiva offentlig redovisning för sin propagandaverksamhet.

Motionärerna hävdade, att syftet med en dylik redovisningsskyldighet

icke krävde inrättandet av någon omfattande kontrollapparat, som kunde

medföra risk för administrativ kontroll över det politiska livet. Syftet borde

kunna tillgodoses genom en enkel föreskrift om skyldighet för politiska

partier, sammanslutningar och andra som bedreve politisk propaganda att

regelbundet av trycket utgiva redogörelser för sina inkomster och utgifter;

det borde åligga något redan existerande samhälleligt organ att samla och

för allmänheten hålla tillgängliga dessa redovisningar.

Första lagutskottet avstyrkte motionen i utlåtande nr 6. Utskottet

betonade inledningsvis, att utländsk propaganda i strid mot svenska intressen

icke borde tolereras, och hänvisade till förut berörda stadgande i strafflagen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

Utskottet uttalade även, att åtsiktsbildningen i politiska frågor självfallet

borde bedrivas utan påverkan även av inhemska intressen. I den mån

sådan påverkan verkligen förekomme torde den icke kunna omintetgöras

genom införandet av bokförings- och redovisningsskyldighet i enlighet med

motionärernas förslag. De skäl som vid 1945 års riksdag åberopats mot lagstiftning

ägde alltjämt giltighet. Utskottet erinrade särskilt om svårigheten

att göra en lagstiftning i ämnet effektiv — den skulle bli verkningslös i fråga

om de illojala och vålla onödigt besvär för de lojala — om risken för politiskt

oantastliga medborgare att utsättas för obehag och trakasserier samt

om det skydd mot uppkomsten och utvecklingen av samhällsskadliga företeelser

som den fria kritiken erbjöde.

Utskottet hade icke funnit att vad motionärerna föreslagit beträffande

den ifrågasatta kontrollens anordnande vore ägnat att skapa vare sig erforderlig

effektivitet eller nödiga garantier mot missbruk. En lagstiftning

av ifrågavarande art kunde svårligen genomföras utan att den skulle innebära

en kontroll över åsiktsbildningen, som komme att stå i dålig överensstämmelse

med demokratiska rättsprinciper och måhända leda till allvarlig

fara för demokratien själv. Sa länge det ej visats eller åtminstone gjorts

troligt, att missförhållanden verkligen rått i fråga om opinionsbildningen i

landet, borde meningsutbytet och propagandan vara obundna av legala

föreskrifter. Härtill komme att en lagstiftning sådan som den föreslagna

knappast skulle komma att uppbäras av ett allmänt förtroende. Behovet

av lagstiftningen vore slutligen mindre numera än tidigare med

hänsyn till riksdagens hemställan om utredning rörande finansieringen av

periodiska skrifter.

Reservation anfördes av tre ledamöter, vilka framställde samma yrkande

som motionärerna.

Riksdagen biföll utskottets hemställan, i andra kammaren med 104 röster

mot 68 röster för reservationen.

Sedan statsrådet och chefen för justitiedepartementet den 14 juni 1947

utsett en kommitté för att verkställa utredning, huru en ur samhällelig

synpunkt önskvärd förbättrad insyn i företagens ekonomiska förhållanden

skulle kunna vinnas (194-7 års insynskommitté), har kommittén den 19

februari 1949 avgivit betänkande angående förbättrad insyn i enskilda

företags ekonomiska förhållanden (SOU 1949:8). Kommittén framlägger

däri förslag till viss ändring av aktiebolagslagen i syfte att något vidga

aktiebolagens publika redovisning.

Departementspromemorian.

Inom justitiedepartementet har verkställts en förberedande undersökning

i fragan. Som resultat härav har upprättats en promemoria angående

offentlig redovisning av politiska sammanslutningars och periodiska skrif
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 28. 11

ters finansiering. Promemorian är dagtecknad den 7 december 1948 och

undertecknad av hovrättsassessorn Allan Björklund. Däri återfinnas följande

sammanfattande synpunkter, såvitt angår finansieringen av politiska

sammanslutningar.

Den principiella motiveringen för en lagstiftning om

redovisning splikt.

Orsaken till att frågan upptagits till övervägande först under de senaste

decennierna torde vara den tilltagande intensiteten i partiernas verksamhet,

i synnerhet i samband med valrörelserna, samt vidare den tekniska utvecklingen

på den offentliga propagandans område. Det offentliga meningsutbytet

består numera till en stor del icke av individernas egna meningsyttringar,

framkallade av deras personliga intresse för medborgerliga angelägenheter,

utan meningsutbytet ingår ofta i stället i en under enhetlig

ledning organiserad verksamhet bedriven med därför särskilt anställd peisonal.

Det är uppenbart att effektiviteten av en meningsriktnings propaganda

härigenom kan ökas i hög grad. Den allmänna tekniska utvecklingen

tillhandahåller samtidigt nya hjälpmedel. Någon större meningsskiljaktighet

torde icke råda därom, att dessa förhallanden medfört en avsevärd

fördyring av valrörelserna. Man kan icke bortse från risken att en propagandas

framgång stundom kan bli beroende icke av argumentens värde

utan av styrkan av de resurser, som användas för propagandan.

I och med att propagandans effektivitet stegras och samtidigt kostnaderna

för uppnåendet av denna effektivitet ökas, har det för manga framstått

som ett demokratiskt renlighetskrav, att full klarhet vinnes om vilka

som genom ekonomiska bidrag möjliggöra propagandaverksamheten. I en

demokratisk stat tillgodoses allmänhetens behov av kontroll över statsmakterna

genom offentlighetsprincipen. Detsamma har ansetts böra gälla

beträffande de för det politiska livet sa utomordentligt viktiga beståndsdelarna,

som de politiska partierna utgöra.

Ett väsentligt syfte härvidlag torde vara att man genom att offentliggöra

de ekonomiska bidragsgivarna vill skapa möjlighet för väljarna att

bedöma om obehöriga inflytelser utövas eller kunna antagas komma att

utövas å ett parti.

Spörsmålet vad som menas med obehöriga inflytelser har icke mera ingående

belysts i den hittills förda debatten, varför några olika synpunkter

här skola framläggas.

Till en början står det klart att obehörigt inflytande föreligger om utländsk

makt lämnar bidrag för att söka påverka den allmänna meningen i

Sverige i vissa politiska frågor. Detta har ju också kommit till uttryck i

stadgandet om straff för tagande av utländska understöd, och om obehörigheten

av sådana utländska bidrag torde i princip enighet råda.

Då man kommer in på rent inhemska bidrag möta stora svårigheter. De

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

bidrag av detta slag, som tilldraga sig det största intresset, äro de som

direkt eller indirekt lämnas av större rörelseidkande företag — vare sig de

bedrivas av enskilda eller i exempelvis aktiebolagsform — samt av de större

intresseorganisationerna.

Av den hittills förda debatten att döma synes man på de flesta håll inom

de olika demokratiska partierna anse, att det ur demokratisk synpunkt i

och för sig icke behöver resas gensagor mot att exempelvis ett större industriföretag

eller en fackförening lämnar ekonomiskt bidrag till ett parti.

Sådana bidrag torde ha lämnats under ganska lång tid, och systemet kan

mahända anses införlivat med svensk uppfattning av partilivets väsen. Det

förtjänar dock erinras därom, att denna princip icke är erkänd i alla demokratiska

stater, vilket framgår av redogörelsen för den amerikanska lagstiftningen.

Allt för vittgående slutsatser av denna lagstiftning torde dock

böra undvikas, då man icke äger en säker vetskap om dess tillämpning i

praktiken.

Om man accepterar att det ur såväl rättsliga som moraliska och demokratiska

synpunkter i och för sig står envar fritt att lämna bidrag till ett

politiskt parti, uppkommer frågan huruvida omständigheterna i ett särskilt

fall kunna vara sådana, att bidraget ändock bör anses demokratiskt antastligt.

Man torde kunna utgå ifrån att åtminstone de större partierna icke mottaga

bidrag som äro förknippade med särskilda villkor rörande partiets

verksamhet. Däremot ligger det i sakens natur, att bidragsgivarna förutsätta

att partiet skall föra en politik som står i överensstämmelse med partiets

allmänna målsättning, sådan denna kommit till uttryck i partiprogram,

valmanifest och därmed likartade uttalanden. Givet är att ett parti,

som efter en valrörelse på väsentliga punkter avviker från sitt tidigare program,

maste räkna med en risk att förlora en del gamla bidragsgivare. På

detta sätt kunna bidragsgivarna indirekt utöva inflytande på partiets verksamhet,

men mot ett sådant inflytande torde någon erinran ur demokratisk

synpunkt icke kunna riktas. Självfallet är det ju också så att ett partis

trohet mot sitt program i regel grundas på väsentligen andra faktorer än

risken att förlora bidragsgivare.

Skulle emellertid en person eller organisation såsom villkor för sitt bidrag

till ett parti kräva, att partiet frånginge vad som i den allmänna debatten

manifesterats som partiets syfte och strävanden, måste obehörigt inflytande

anses föreligga. Partiet skulle ju då för att tillgodse en bidragsgivares hemliga

villkor vara tvunget att prisge något som för dess väljare framstått

såsom värt att stödja.

_ Även i andra fall kunna obehöriga inflytelser föreligga. Det finns ju alltid

en mängd speciella problem, till vilka partierna varken i partiprogrammen

eller i den offentliga debatten tagit ställning och beträffande vilka

även ur synpunkten av ett partis allmänna inställning till de stora parti
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

skiljande frågorna partiet alltefter omständigheterna kan tänkas medverka

till den ena eller den andra lösningen. Uppställes vid bidragsgivande ett

villkor i en sådan fråga, att partiet skall verka för en viss lösning, kan ett

obehörigt inflytande föreligga. Såsom exempel skulle (givetvis utan att

något svenskt företag därvid åsyftas) kunna anföras, att ett trafikbolag såsom

villkor för ett bidrag kräver att partiet medverkar till höjning av busstaxorna.

Nästa spörsmål att besvara är följande: innebär själva den omständigheten

att bidrag icke offentligt redovisas ett obehörigt inflytande? Om så

icke är fallet, bör den ändock medföra att bidraget likställes med obehörigt

inflytande och anses vara ur demokratisk synpunkt olämpligt?

Beträffande den första frågan är det klart att hemlighållande icke nödvändigt

konstituerar något obehörigt inflytande. Det hemlighållna bidraget

kan ju exempelvis sakna all betydelse.

Den andra frågan är svårare att avgöra, och svaret på den blir delvis

beroende på en avvägning mellan två olika faktorer, som båda ingå i den

svenska demokratiska samhällssynen men som i detta sammanhang äro

svårförenliga. Härvidlag har man å ena sidan det förut omnämnda demokratiska

renlighetskravet. Det är en av demokratiens grundsatser att det

politiska livet skall ske i offentlighetens ljus. Man skall även vid konkurrensen

om väljarna spela med öppna kort. Väljaren skall få en möjlighet

att bedöma, om klart obehörigt inflytande föreligger. Och inte bara det,

han bör även få tillfälle att se vilka krafter i övrigt, som äro så intresserade

av ett parti att de ekonomiskt stödja detsamma. För mången enskild

väljare måste samhällsproblemen te sig synnerligen invecklade. Han bör

då icke betagas den ytterligare upplysning om innebörden av ett partis program,

som han kan vinna genom att bidragsgivarna uppenbaras. Till allt

detta kommer, att ett offentliggörande av bidragen kan till nytta för

det redovisande partiet måhända medföra, att yppade misstankar om penningunderstöd

från visst håll kunna tillbakavisas. Detta förhållande är,

i den mån redovisningen är riktig, också till fördel för det politiska livet.

Å andra sidan har det gjorts gällande, att en offentlig redovisning innebär

ett ingrepp i en annan demokratisk princip, nämligen rätten att få

hysa en viss politisk uppfattning utan att vara tvungen att yppa den.

Denna princip är nedlagd i svensk rätt genom skyddandet av valhemligheten.

Genom offentliggörande av bidragen kan denna rätt kränkas. Det har

även framförts farhågor för att trakasserier kunna bli följden. Argumenten

för och emot denna synpunkt komma att närmare beröras nedan.

Även om man vid övervägande av dessa olika synpunkter kommer till

den uppfattningen, att hemlighållandet av bidrag ur demokratisk synpunkt

bör motarbetas, återstår att avgöra om detta lämpligen bör ske genom lagstiftning.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Första lagutskottets utlåtande nr 28.

Behovet av lagstiftning.

Första lagutskottet uttalade vid 1946 års riksdag att det ej visats eller

ens gjorts troligt att missförhållanden verkligen rådde i fråga om opinionsbildningen.

De möjligheter till fri kritik, som det demokratiska samhällsskicket

erbjöde, utgjorde även ett beaktansvärt skydd. Beträffande utländska

intressens inverkan på opinionen erinrade utskottet om stadgandet om

straff för tagande av utländskt understöd.

Anhängare av redovisningsskyldighet ha häremot åberopat dels det allmänna

demokratiska kravet på full klarhet i detta ämne, dels ock beträffande

den utländska propagandan att tillämpningen av straffbestämmelsen

stötte på svårigheter därför att möjlighet saknades att kontrollera

finansieringen.

Effektiviteten av lagstiftning.

Av riksdagsdebatten framgår att motståndare till lagstiftningsåtgärder

lagt stor vikt vid svårigheterna att göra en lagstiftning i ämnet effektiv.

Man har befarat, att lagstiftningen skulle bli verkningslös i fråga om de

illojala och vålla onödigt besvär för de lojala. Särskilt beträffande utländska

inflytelser framhölls, att det vore verklighetsfrämmande att tro på

någon verkan av en lagstiftning. Om någon är beredd att begå det brottet

att taga utländskt understöd för propaganda, måste man räkna med att

han också förtiger tillvaron av sådant understöd och icke låter det komma

till uttryck i sina räkenskaper.

I diskussionen har man av naturliga skäl icke närmare gått in på sättet

för kringgående av lagstiftningen, men det är uppenbart att stora möjligheter

därtill finnas. Det torde inte möta några större svårigheter att genom bulvaner

i flera led dölja tillvaron av obehörigt understöd eller av bidrag från

personer eller organisationer, vilkas namn ett parti icke offentligt vill ha

förknippade med partiet. Vidare har påpekats att genom försäljning av

exempelvis valmärken stora bidrag anonymt kunna tillföras ett parti. Den

som verkligen ville dölja ursprunget till ett understöd skulle med säkerhet

också finna utvägar att göra det.

Mot dessa påståenden har invänts, att man kunde räkna med att de

stora partierna lojalt skulle fullgöra sin redovisningsskyldighet. Deras ärlighet

och laglydighet uteslöte kringgående. Därjämte skulle risken för upptäckt

med dess nedbrytande verkan för ett partis auktoritet vara avhållande.

Genom antagandet av en lag i detta ämne gåve statsmakterna uttryck

åt en sund reaktion mot lurande korruption. Detta skulle för den

övervägande delen av befolkningen vara fullt tillräckligt för att hindra

manipulationer av befarat slag.

I samband med bedömandet av effektivitetsfrågan är det ytterligare en

omständighet, som bör beaktas. Blir inte lagstiftningen effektiv, kan ett

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

illojalt parti icke blott kringgå densamma utan även självt utnyttja lagstiftningen

för sina syften. Partiet kan framställa saken så, att det genom

redovisningen utretts att ovidkommande understöd icke förekommit.

Juridiskt-tekniska svårigheter.

Det har anförts att en lagstiftning i ämnet skulle stöta på många juridiskt-tekniska

svårigheter. Därvid har framhållits, att politiska partier

vore ideella föreningar och att vi icke hade någon lagstiftning som reglerar

dessa föreningars verksamhet. Detta påpekande är riktigt, men frånvaron

av lagstiftning om ideella föreningar torde dock icke utgöra något oöverkomligt

hinder.

Allvarligare är en invändning att betydande svårigheter föreligga att

avgränsa begreppet politisk propaganda och att därför lagen ej skulle komma

att utgöra ett fast stöd för rättstillämpningen, som säkerligen bleve

vacklande och inkonsekvent.

Lagstiftningen synes svårligen kunna begränsas till politiska partier utan

torde nog även böra avse såväl andra sammanslutningar som enskilda,

vilka driva politisk propaganda. Med den rådande samhällsutvecklingen

måste allt fler frågor bedömas ur och infogas i det större politiska sammanhanget.

Därtill kommer att frågornas karaktär av att vara politiska

skiftar från tid till tid. Strävanden, som under normala tider knappast

anses ha politisk anknytning, åtminstone icke partipolitisk, kunna under

perioder av ekonomiska svårigheter få en helt annan karaktär i detta hänseende.

Det blir därför svårt, för att inte säga omöjligt, att i lagen ge en

tillfredsställande definition av begreppet politisk propaganda, och det kan

vara föremål för viss tvekan, om man helt kan överlämna åt rättstillämpningen

att lösa problemet.

Valhemlighetens äventyrande och risken för trakasserier.

Såsom tidigare antytts har den uppfattningen ofta framförts, att redovisningsskyldighet

skulle innebära ett ingrepp i valhemligheten.

Principen om skyddandet av valhemligheten torde hos den övervägande

delen av befolkningen vara oomstridd. De senaste årtiondenas erfarenheter

från utlandet ha väl också klart visat, att skyddandet av valhemligheten

är en av grundstenarna för demokratiskt samhällsliv och att avsteg från

principen kunna bli ödesdigra. Detta gäller även om avstegen icke genomföras

i lagstiftningen utan blott i den praktiska tillämpningen.

Uttryck har även givits åt farhågor, att den offentliga redovisningen

skulle medföra att bidragsgivare komme att utsättas för trakasserier av

meningsmotståndare.

Anhängare av redovisningsskyldigheten ha anfört, att principen om skyddandet

av valhemligheten inneburc att själva valhemligheten skulle garanteras

men att man icke behövde gå längre. Rätten att rösta hemligt be
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Första lagutskottets utlåtande nr 28.

hövde icke medföra rätt att agitera hemligt. Det förelåge för övrigt i praktiken

varken någon större fara för valhemligheten eller någon egentlig

risk för trakasserier. Dels vore ofta en bidragsgivares intresse för det av

honom stödda partiet så känt, att ett offentliggörande icke kunde skada

honom, dels kunde man i andra fall icke av bidragsgivandet draga några

säkra slutsatser om hur givaren röstade. Det saknades också exempel på

trakasserier av denna grund.

Häremot invändes å andra sidan, att ett uppenbarande av bidrag i regel

också gåve möjligheter att draga säkra slutsatser om hur vederbörande röstade.

Under en riksdagsdebatt uppgav högerns dåvarande partiledare, att

han dagligen finge bidrag från folk som inte ens för honom ville blotta sitt

namn på grund av risken för trakasserier.

Det synes, som om man icke vore berättigad att alldeles bortse från

riskerna att offentliggörande av bidrag kan leda till mindre önskvärda påföljder.

Man skall då icke blott tänka på trakasserier från dem, vilkas politiska

uppfattning helt skiljer sig från bidragsgivaren, utan kanske i högre

grad på förföljelser från dem, som i stort sett stå honom politiskt närmare.

Vid fraktionsstrider inom ett parti eller vid en utbrytning ur ett

parti kunna ju de personliga motsättningarna bli avsevärda. I sådana fall

tillhöra motståndarna ofta samma socialgrupp, och trakasserierna kunna

då bli särskilt besvärande, när de måhända utövas å arbetsplats, i umgängeslivet

eller inom det ekonomiska livet.

Dessa invändningar om valhemligheten och risken för trakasserier medförde,

att motionärerna vid 1945 års riksdag framhöllo att det icke vore

nödvändigt att den primära bokföringen i dess helhet offentliggjordes. Det

kunde räcka med en summarisk redovisning med inkomsterna fördelade på

lämpliga poster under förutsättning att den myndighet till vilken redovisning

avlämnades tillika finge rätt att genom sekretesspliktiga revisorer verkställa

granskning, där så syntes behövligt.

En sådan summarisk inkomstredovisning undanröjer åtminstone delvis

de invändningar som gjorts ur valhemlighets- och trakasserisynpunkt. Vad

allmänheten då finge veta bleve exempelvis, att ett parti erhållit bidrag

med 100 000 kronor från tillhopa 10 industriföretag, därav ett större belopp

å 25 000 kronor, 200 000 kronor från enskilda i poster på 500—10 000

kronor, 300 000 kronor i medlemsavgifter å 5 kronor. Om ett annat parti

finge allmänheten till exempel veta att det mottagit 200 000 kronor från

tillhopa 30 fackföreningar etc.

Den stora nackdelen med detta tillvägagångssätt är att en särskild myndighet

skall granska det tillgängliga materialet. Det innebär en administrativ

kontroll av det politiska livet, mot vilken uppenbarligen stora betänkligheter

inställa sig. Detta framhölls av utskottet vid 1945 års riksdag,

och i riksdagsdebatten uttrycktes även farhågor för att kontrollen i ett

visst politiskt maktläge kunde missbrukas.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

Det synes dock inte alldeles uteslutet, att det vid en utredning kan visa

sig möjligt att inrätta någon slags »hedersdomstol» eller annan fristående

institution för det politiska livet. Svårigheten är givetvis att vinna en

sådan sammansättning, att dess uttalanden och redogörelser mottagas med

allmänt förtroende. Från de senaste åren finnas dock exempel på sådana

nämnder, som med bibehållande av allmänhetens förtroende löst sina uppgifter

trots dessas ömtåliga natur. Här kan erinras om den s. k. bedömningsnämnden

samt om utredningen under den senaste valrörelsen i den

s. k. Molanderaffären.

Risken för felaktiga slutsatser.

Den risken föreligger att ett parti, som i verkligheten står exempelvis

under utländskt inflytande utan att det framgår av bokföringen, hänvisar

till den offentliga redovisningen som bevis på frånvaron av utländska inflytelser.

Detta kan få den verkan att eventuellt tvivel hos en del anhängare

dämpas.

Olika verkan för olika partier.

Det är uppenbart att redovisningens utseende blir beroende på hur ett

partis organisation är beskaffad. Partier med stor medlemsstock äro givetvis

mindre beroende av bidrag utifrån än partier med ringare antal fasta

medlemmar. Även propagandakostnademas storlek bero på faktorer, som

äro olika för olika partier, särskilt på frågan om vissa uppgifter besörjas

av närstående fackliga eller ekonomiska sammanslutningar samt på relationerna

mellan parti och press.

Maximering av valkostnaderna.

Under årets offentliga debatt har framförts tanken att — bortsett från

utländska inflytelser — begränsa redovisningsskyldigheten till valkostnaderna

och samtidigt maximera dem.

Följden härav blir att man kan få en uppfattning om vilka belopp ett

parti har disponibelt för valrörelser utan att bidragsgivarnas intressen trädas

för nära. Däremot får man i regel icke någon som helst uppfattning om

vilka intressen som ligga bakom finansieringen. Avslöjandet av valkostnaderna

kan dock i vissa fall, särskilt beträffande mindre och nybildade partier,

giva en viss vägledning.

Vissa svårigheter föreligga nog att uppnå enighet om vilka kostnader

som böra redovisas och maximeras. Vidare blir det en rätt vansklig uppgift

att fastställa maximibeloppen.

Utskottet.

Under de båda senaste decennierna ha vid upprepade tillfällen i riksdagen

väckts förslag om att underkasta den partipolitiska propagandan

viss kontroll. Ett flertal av dessa förslag ha gått ut på att partierna skulle

åläggas att offentligen redovisa inkomster och utgifter i sin verksamhet.

Bortsett från särskilda tilldragelser, som väckt allmänt uppseende, har pro2

— Dihany till riksdagens protokoll 19^9. 9 samt. 1 avd. Nr 28.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Första lagutskottets utlåtande nr 28.

blemet otvivelaktigt aktualiserats framför allt av det förhållandet, att partiernas

kostnader i samband med de allmänna valen visat en oavbruten

tendens att stiga. Propagandan har i allt större utsträckning till hjälp i

kampen om väljarna tagit alla de hjälpmedel, den moderna tekniken har

att erbjuda. De flesta av dessa propagandamedel äro ganska dyrbara, och

deras utnyttjande åsamkar partierna växande kostnader. För att icke behöva

avstå från dessa propagandamedel ha partierna nödgats att på olika

vägar söka skaffa fram de erforderliga medlen.

De förslag rörande offentlig redovisningsplikt, som under årens lopp framlagts,

ha burits upp av skiftande motiveringar. Stundom har huvudintresset

varit att söka motverka obehörigt inflytande, utövat antingen från

utlandet eller från inhemskt håll. I andra fall har önskemålet varit att

främja en ökad insyn i den del av det politiska livet, som partiväsendet

utgör. Slutligen har syftet med de ifrågasatta åtgärderna angivits vara strävan

att begränsa partiernas propagandakostnader.

Under intryck av den utländska propagandans inträngande på olika områden

av svenskt samhällsliv före och under det senaste världskriget restes

krav på en lagstiftning om redovisningsskyldighet för att därigenom möjliggöra

ett klarläggande av i vad mån utländska intressen övade inflytande

pa den svenska opinionsbildningen. Vid revisionen av 8 kap. strafflagen

under kriget kriminaliserades förfarandet att av utländsk makt eller av

någon, som handlar för dess räkning, mottaga bidrag för att påverka den

svenska opinionen i politiska frågor. Detta brott — tagande av utländskt

understöd — belädes då och är alltjämt belagt med ganska strängt straff.

Bestämmelserna om redovisningsplikt ha stundom tänkts skola utgöra ett

komplement till nämnda straffstadgande. Den, som ämnar göra sig skyldig

till ifrågavarande förbrytelse, torde emellertid regelmässigt tillse, att

det mottagna bidraget icke överlämnas i sådana former, att brottet skulle

kunna uppdagas vid en kontroll av det slag, som en redovisningsskyldighet

förutsätter. Med hänsyn härtill kan en offentlig redovisningsplikt för de

politiska partierna knappast ha någon större uppgift att fylla ur den nu

diskuterade synpunkten.

Redovisningsskyldigheten har ibland avsetts skola möjliggöra en kontroll

av att de politiska partierna icke erhålla bidrag under sådana former,

att de kunna antagas vara utsatta för ett obehörigt inflytande från

inhemska bidragsgivares sida. Då 1945 års riksdag avslog motioner med

yrkanden av likartad innebörd som de nu förevarande, angavs emellertid

som motivering, att det mötte stora betänkligheter att underkasta det

politiska livet en administrativ kontroll av det slag, som då förutsattes

av motionärerna. Missförhållandena pa det ifrågavarande området vore

enligt utskottets mening icke heller så allmänna eller av så djupgående

natur, att de nödvändiggjorde dylika kontrollåtgärder.

I motionen II: 51 samt motionerna I: 162 och II: 202 har motiveringen

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

för kravet på utredning om bokförings- och redovisningsskyldighet för partierna

varit en önskan att sprida objektiv upplysning om huru partierna

skaffa sig de för kostnadernas täckande erforderliga medlen. Motionärerna

framhålla, att det är ett allmänt demokratiskt intresse att full klarhet skapas

om vilka bidragsgivare som understödja de olika partierna.

Utskottet är ense med motionärerna, att en sådan offentlig redovisning

skulle kunna motverka vissa osunda drag i den politiska debatten. Vid tillgodoseende

av detta önskemål måste emellertid tillses, att en annan grundläggande

princip icke trädes för når, nämligen envar medborgares rätt att

hysa och understödja vilken politisk åskådning han önskar utan att behöva

giva den till känna inför offentligheten.

Den ledande tanken i de förevarande motionerna I: 2 och II: 1 är en

önskan att reducera partiernas valkostnader. Genom att partierna åläggas

att offentligen redovisa sina utgifter för olika slag av propaganda vid val

och folkomröstningar skulle man enligt motionärerna kunna åstadkomma

en begränsning av partiernas propagandautgifter. Det i motionerna framförda

utredningskravet har därför inskränkts till att avse redovisning av

utgiftssidan i partiernas bokföring.

Även enligt utskottets mening är det önskvärt, att partiernas valkostnader

begränsas. Det synes dock utskottet tveksamt om större resultat kunna

vinnas på den av motionärerna anvisade vägen. Visserligen skulle kännedom

erhållas om partiernas utgifter vid olika val för därvid begagnade propagandamedel,

men det förefaller knappast sannolikt, att partierna i en

pågående valstrid skulle avstå från något sådant medel endast på grund

av vetskapen om de kostnader användningen av detta dragit vid tidigare

val. Emellertid kan det vara önskvärt att få partiernas utgifter i dessa

hänseenden närmare belysta, då man därav indirekt kan erhålla en uppfattning

om storleken av de belopp, ett parti måste anskaffa för sina valrörelser.

Vissa skäl tala sålunda för att man skulle föreskriva partierna skyldighet

att offentligen redovisa sina inkomster och utgifter. Det möter emellertid

betydande svårigheter att praktiskt utforma regler i ämnet.

Först och främst måste i en lagstiftning på området angivas vilka denna

skall omfatta. Somliga förslag ha gått ut på att redovisningsplikten endast

skulle gälla partiernas riksorganisationer. Uppenbarligen skulle en

redovisning med denna begränsade omfattning bliva missvisande. Fn stor

del av propagandaverksamheten finansieras nämligen direkt genom partiernas

valkretsorganisationer. Om syftet med redovisningsplikten skall nas,

torde man knappast ens kunna stanna vid partiernas egna organisationer.

Till de olika partierna iiro mer eller mindre fast knutna organisationer och

företag, som utan att direkt ingå i vederbörande parti dock ha som uppgift

bland annat att på olika sätt stödja dess verksamhet. Vid sidan härav

förekomma organisationer, som utan anknytning till något parti dock

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Första lagutskottets utlåtande nr 28.

verka för att propagera en viss samhällsåskådning eller stödja visst parti.

Även i övrigt torde svårigheter uppstå att klart angiva, vilka organisationer

som skola anses bedriva politisk propagandaverksamhet.

Vidare uppkommer frågan huru den åsyftade offentligheten i bokföring

och redovisning skall åstadkommas. Enligt gällande tryckfrihetsrättsliga

principer torde denna icke kunna åvägabringas på annat sätt än att de

redovisningshandlingar, som skola skänkas offentlighet, ingivas till någon

registreringsmyndighet, hos vilken de bliva att anse som offentlig handling.

Vilka uppgifter dessa handlingar i så fall skola innehålla kan icke avgöras

utan närmare utredning.

Fråga uppstår även, huruvida det skall anses till fyllest att representanter

för partierna och andra intresserade hos denna myndighet äga taga

del av handlingarna eller särskild granskning och genomgång av materialet

genom registreringsmyndighetens eller annan myndighets försorg skall anses

påkallad.

Uppenbarligen finnes ingen möjlighet att konstruera ett kontrollsystem,

som icke kan kringgås av den som så önskar. I huvudsak måste därför en

lagstiftning av ifrågasatt slag bygga på lojal medverkan från de olika partiernas

sida.

Med hänsyn till frågans betydelse anser utskottet trots svårigheterna

anledning finnas att företaga en utredning rörande möjligheterna att nå

fram till lagregler i ämnet.

På nu anförda skäl får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna I: 2 och II: 1,

II: 51 samt 1:162 och II: 202 måtte besluta att hos Kungl.

Maj:t hemställa om utredning av frågan, huruvida organisationer,

som bedriva politisk propaganda, böra åläggas

bokföringsskyldighet samt förpliktas att offentligen låta

redovisa sina inkomster och utgifter.

Stockholm den 26 april 1949.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER,

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Lindblom, fruar SjöströmBengtsson,

Lindström, herrar Lindgren*, Ivar Nilzon, Georg Pettersson och

fröken Andersson;

från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund, Olsson

i Mellerud, Lindberg, Johnsson i Stockholm*, Pettersson i Ersbacken,

Fagerholm och Netzén*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 88.

21

Reservation

av herrar Hedlund i Östersund, Ivar Nilzon, fröken Andersson, herrar Pettersson

i Ersbaeken och Fagerholm, vilka ansett, att utskottets utlåtande

bort ha följande lydelse:

Vid upprepade tillfällen har diskuterats att i lag ålägga partier och andra,

som bedriva politisk propagandaverksamhet, skyldighet att föra böcker

samt att offentligen redovisa för sina inkomster och utgifter.

Som skäl för en sådan redovisningsskyldighet har anförts nödvändigheten

att söka förhindra, att den politiska åsiktsbildningen obehörigen påverkas

av utländska eller inhemska intressen. Vidare har framhållits att det vore

önskvärt att insyn erhölles i partiernas ekonomi för ett objektivt klarläggande

av huru dessa finansiera sin verksamhet. Slutligen har på sina håll

en redovisning av partiernas utgifter i samband med valen ansetts vara

ägnad att motverka den fortgående stegringen av dessa kostnader.

Önskemålet om kontroll av att politiska sammanslutningar i sin verksamhet

icke äro utsatta för utländskt inflytande finner utskottet i sak förtjäna

beaktande. Redan genom bestämmelserna i 8 kap. 10 § strafflagen har

emellertid tagande av understöd från utländskt håll i syfte att påverka

opinionen i politiska frågor kriminaliserats. En lagstiftning om offentlig

redovisningsskyldighet torde knappast kunna utformas på sådant sätt,

att den skulle kunna bliva något effektivt hjälpmedel för uppdagande av

dylika förbrytelser. Snarare kan befaras, att de som till äventyrs verkligen

mottagit bidrag få möjlighet att genom en sådan lagstiftning med stöd av

en formellt oklanderlig redovisning tilbakavisa alla misstankar såsom

ogrundade.

Vad beträffar obehörigt inflytande från inhemska intressen påpekades

redan vid 1945 och 1946 års riksdagar från utskottets sida, att några

förhållanden av den art, att de gjorde särskilda kontrollåtgärder påkallade,

icke förefunnes. Utvecklingen under senare år kan icke anses ha givit anledning

till antagande att det nu skulle uppstått behov av en sådan kontroll

för att förhindra obehörig påverkan från inhemska bidragsgivares sida.

Såsom anföres i motionerna II: 51 samt I: 162 och II: 202 föreligga vissa

skäl för vidtagande av åtgärder med syfte att objektivt belysa sambandet

mellan de olika politiska partierna och de andra intressen i samhället, som

lämna dessa ekonomiskt stöd. Emellertid torde vara ogörligt att lagstiftningsvägen

nå detta mål. Genom en lagstiftning skulle man endast — såsom

det tidigare uttryckts — vålla de lojala onödigt besvär, medan den skulle

bliva verkningslös i fråga om de illojala. Vidare kan man icke förbise faran

att oantastliga medborgare genom redovisningsåtgärder kunna utsättas för

obehag och trakasserier av olika slag. Emellertid står det ett vart parti

fritt att i en eller annan form giva offentlighet åt sina räkenskaper. Såsom

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Första lagutskottets utlåtande nr 28.

också antydes i departementspromemorian, får i stället ankomma på partierna

själva att inbördes överenskomma om publicering av uppgifter i förevarande

hänseende.

Den ledande tanken i motionerna I: 2 och II: 1 är en önskan att reducera

partiernas valkostnader. Genom att partierna åläggas att offentligen redovisa

sina utgifter för olika slag av propaganda vid val och folkomröstningar

skulle man enligt motionärerna kunna åstadkomma en begränsning av partiernas

propagandautgifter. Det i motionerna framförda utredningskravet

har därför begränsats till att avse redovisning av utgiftssidan i partiernas

bokföring. Emellertid synes utskottet möjligheterna att på den av motionärerna

anvisade vägen nå det åsyftade resultatet tämligen små. Kännedomen

om till vilka belopp utgifterna för olika propagandamedel uppgå kan

sannolikt icke få större återhållande verkan på partierna i en pågående

valstrid.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår har under hösten 1948

inom justitiedepartementet verkställts en förberedande utredning i saken.

Av departementspromemorians sammanfattande synpunkter, som ovan

återgivits, framgår, att någon effektiv lagstiftning på området icke kan

åstadkommas. Utskottet vill i detta sammanhang peka på några av de

omständigheter som omöjliggöra uppställande av lagregler i ämnet.

Först och främst måste i lagen angivas vilka sammanslutningar och enskilda

som skola åläggas bokförings- och redovisningsplikt. Stundom har

gjorts gällande, att denna skulle behöva omfatta endast de stora partiernas

riks- och valkretsorganisationer. En sådan redovisning skulle emellertid

bliva synnerligen ofullständig. En stor del av partipropagandan finansieras

nämligen direkt genom partiernas lokalorganisationer. Emellertid

bedrives numera partipolitisk propaganda icke endast av partiorganisationerna

utan till stor del också genom olika specialorganisationer och företag,

vilka utan att formellt ingå i visst parti ha till huvudsaklig uppgift att på

olika sätt stödja dettas verksamhet. Vid sidan härav förekomma andra

organisationer, som utan anknytning till något parti likväl direkt eller indirekt

propagera för eller eljest stödja en viss samhällsåskådning. Vidare

möta svårigheter att angiva vilka organisationer som bedriva politisk propaganda.

Åtskilliga sammanslutningar, som äro bildade för andra ändamål,

äro för att nå sina syften nödsakade att stundom mycket aktivt deltaga

i politisk propagandaverksamhet. Att lösa de nu angivna avgränsningsspörsmålen

torde i praktiken möta oöverstigliga svårigheter. Vad beträffar

enskilda, som bedriva politisk propaganda, är det knappast möjligt

att finna någon form för att ålägga dessa en offentlig redovisningsskyldighet.

Ytterligare svårigheter uppstå, då det gäller att söka bestämma de uppgifter,

som skola intagas i de offentliga redovisningshandlingarna. Göras

dessa alltför detaljerade, kan icke undvikas att risker för trakasserier och

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Första lagutskottets utlåtande nr %8.

annat obehag komma att i vissa fall uppstå för de utpekade bidragsgivarna.

I åtskilliga fall kommer uppgiftslämnandet även att indirekt innebära ett

uppgivande av valhemligheten. Lämnas däremot i handlingarna endast

klumpsiffror, kommer redovisningen troligen endast att giva upphov till

ofruktbara diskussioner partierna emellan om innebörden av olika poster.

Slutligen kan icke problemet om kontrollen av att redovisningsplikten

fullgöres undanskjutas. Den myndighet, som får att inregistrera de av partierna

ingivna bokförings- och redovisningshandlingarna, måste, i likhet

med vad nu gäller i andra likartade fall, även kontrollera, att dessa till form

och innehåll motsvara de i lagen uppställda kraven. Härigenom kommer

partiernas verksamhet att underkastas en kontroll av administrativa organ,

något som synes utskottet både olämpligt och motbjudande.

Under hänvisning till det anförda och då — som nyss nämnts — så sent

som för ett halvår sedan inom justitiedepartementet verkställts utredning

i saken med negativt resultat, saknas enligt utskottets mening anledning

att nu begära att frågan skall ånyo utredas. Utskottet får härför hemställa,

att de förevarande motionerna icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1949:210 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 § lotteriförordningen den 19 maj 1939 a1 i texten