Sök i Ratio Lex

Första lagutskottets utlåtande nr 29

1949-04-26 · 32 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 31 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1949:29, Första lagutskottets utlåtande nr 29

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 29.

1

Nr 29.

Utlåtande i anledning av väckta motioner del s om skyndsam utredning

rörande åtgärder till skydd för barn och ungdom

mot sexualförbrytare, dels angående tvångskastrering

av sedlighetsförbryktare, dels ock med

förslag till lag om ändrad lydelse av § sinnessjuklagen.

Första lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fem

inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 17 i andra

kammaren av fru Gärde Widemar och herr Ståhl, nr 61 och nr 110 i första

kammaren av fröken Andersson, nr 75 i andra kammaren av fru Ewerlöf

och herr Kyling samt nr 135 i andra kammaren av fru Ewerlöf.

I motionen II: 17 hemställes, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse

till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte uppdraga åt en utredning

bestående av representanter för den medicinska forskningen, juridisk

och social sakkunskap samt föräldrar att skyndsamt överväga möjliga åtgärder

till skydd för barn och ungdom mot sexualförbrytare.»

Motionerna I: 61 och II: 75, vilka äro likalydande, utmynna i hemställan,

»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj .t

ville låta verkställa utredning angående frågan, under vilka förutsättningar

kastrering måtte kunna verkställas i mera påtagligt samband med begånget

sedlighetsbrott, samt att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen framlägga det förslag

vartill utredningen må föranleda.»

I de likalydande motionerna I: 110 och II: 135 väckes förslag, att riksdagen

måtte för sin del antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 41 § sinnessjuklagen.

Härigenom förordnas, att 41 § sinnessjuklagen den 19 september 1929

skall erhålla följande lydelse:

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

41 §.

Föreligger anledning till antagande att den, som är misstänkt för brott,

begått brottet under inflytande av sådan själslig abnormitet eller tillfälligt

rubbad själsverksamhet som avses i 5 kap. 5 § strafflagen, skall domstolen

förordna om sinnesundersökning enligt vad nedan sägs, där ej av särskilda

skäl sådan undersökning finnes obehövlig. Sinnesundersökning skall ock

ske, där domstolen finner särskild utredning om den misstänktes sinnesbeskaffenhet

vara av betydelse för bestämmande av påföljd för brottet eller

eljest för målets avgörande.

1 Bihang till riksdagens protokoll 19''>9. 9 samt. 1 avd. Nr 29.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 29.

(Gällande lydelse:)

Finnes brottet ej förskylla svårare

straff än böter, må sinnesundersökning

ske endast när särskilda skäl

därtill äro.

(Föreslagen lydelse:)

Avser brottet annan gärning än sådan

tukt och sedlighet sårande handling,

varom förmäles i 18 kap. 13 §

strafflagen, och finnes det icke förskylla

svårare straff än böter, må

sinnesundersökning ske endast när

särskilda skäl därtill äro.

Beträffande de skäl, som anförts i motionerna, får utskottet, i den mån

redogörelse härför icke lämnas här nedan, hänvisa till motionerna.

En med motionen II: 17 likalydande, inom första kammaren väckt motion,

nr 18 av fröken Osvald, har hänvisats till nämnda kammares första tillfälliga

utskott.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat

yttrande över samtliga av utskottet behandlade motioner från medicinalstyrelsen

och strafflagberedningen. I samma ordning har utskottet inhämtat

yttrande över motionen II: 17 från socialstyrelsen, straffrättskommittén och

statens psykologisk-pedagogiska institut.

Utskottet har tagit del av yttranden, som avgivits till första kammarens

första tillfälliga utskott över motionen I: 18 av fångvårdsstyrelsen, Svenska

socialvårdsförbundet och Sveriges socialtjänstemannaförbund, och kommer

att i den följande redogörelsen även upptaga dessa yttranden. Vid fångvårdsstyrelsens

yttrande finnes fogat två nedan intagna tabeller, betecknade

Tab. 1 och Tab. 2.

Från Skånes Socialdemokratiska Kvinnodistrikt har till utskottet inkommit

en skrivelse med framställning om skyndsam utredning angående lämpliga

åtgärder till skydd för sexuellt övervåld mot barn.

Till de hörda myndigheternas och sammanslutningarnas ställningstagande

till hemställan i motionerna II: 17 och I: 18 återkommer utskottet i det

följande.

Motionerna 1:61 och 11:75 avstyrkas av såväl medicinalstyrelsen som

strafflagberedningen.

Den i motionerna I: 110 och II: 135 föreslagna lagändringen tillstyrkes

av strafflagberedningen men avstyrkes av medicinalstyrelsen.

Frekvensen av sedlighetsbrott in. m.

Frågan om frekvensen av sedlighetsbrott har berörts i två

av chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, den 15 december

1948 i båda kamrarna avgivna interpellationssvar. Därvid förklarade departementschefen,

under hänvisning till en inom statistiska centralbyrån verkställd

utredning, att under och efter andra världskriget en viss ehuru icke

särskilt utpräglad ökning av otuktsbrotten kunnat konstateras. Om man

jämförde med 1913, visade våldtäkts- och otuktsbrotten någon uppgång,

men statistiken visade knappast en så påtaglig uppgång som antagits. Ung
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 29.

3

domsbrottsligheten hade stigit. Jämförde man för åren 1937 och 1947 antalet

sakfällda under 18 år på 100 000 av medelfolkmängden, funne man en

uppgång för otuktsbrott från 16 till 22. För Stockholms del förelåge en

ökning av de anmälda brottens antal under 1947 och särskilt under de tre

första kvartalen av år 1948. Ökningen hänförde sig emellertid nästan uteslutande

till förmögenhetsbrott. Däremot företedde varken misshandelsbrott

eller sedlighetsbrott någon motsvarande ökning.

Strafflagberedningen anför:

Beredningen betraktar motionerna som uttryck för allmänhetens oro över

sexualbrottsligheten. Denna oro har under den senaste tiden manifesterats

på olika sätt, i tidningspressen, vid offentliga sammankomster o. s. v. Efter

särskilt uppmärksammade sexualbrott, särskilt sådana, där förövaren icke

påträffats och brottet fördenskull icke kunnat bli föremål för beivran, ha

dylika manifestationer varit särskilt talrika och eftertryckliga. Efter en rad

av sexuella övergrepp mot minderåriga i Stockholm, vilka tilldragit sig stor

uppmärksamhet och upprört mångas sinnen, anordnades exempelvis den 22

november 1948 i Stockholm ett informationsmöte beträffande sexualförbrytelserna

av olika kvinnoföreningar, tillsammans omfattande ett betydande

antal kvinnor och representerande de flesta kategorier av svenska kvinnor.

I anslutning till detta möte gjordes ett uttalande riktat till straffrättskommittén.

Av detta uttalande har jämväl beredningen erhållit del. Där

beröras samtliga de spörsmål som de nu ifrågavarande motionerna behandla.

Anledningen till det offentliga intresse och de opinionsyttringar, som sedlighetsbrottsligheten

varit föremål för, är otvivelaktigt i främsta rummet en

allmän föreställning att denna form av brottslighet under senare tid skulle

avsevärt ha tilltagit. I två av de nu ifrågavarande motionerna (II: 75 och

I: 61) anknyta motionärerna direkt till »otukts- och sedlighetsbrottens ökade

omfattning» som säges tydligt visa hän »på angelägenheten av att åtgärderna

för samhällets skydd mot denna brottslighet tagas upp till förnyat

övervägande». Det är därför angeläget att till en början ägna uppmärksamhet

åt frågan om sedlighetsbrottslighetens utveckling.

Beredningen bär från statistiska centralbyrån införskaffat följande tabeller

Över antalet lagförda sedlighetsförbrytelser under åren 1939—1947:

År

18: 6 SL. Fostrares el. an- dra vårdnadshavares

otukt med ungdom under

deras vård

18: 7 SL. Otukt med kvin- na under 12 år och

försök därtill

18: 8 SL. Otukt med kvin- na under 15 men ej 12 år

och försök därtill

Till-

talade

pers.

Sak-

fällda

pers.

Icke

sak-

fällda

pers.

Därav

enl.

SL 5: 5

Till-

talade

pers.

Sak-

fällda

pers.

Icke

sak-

fällda

pers.

Därav

enl.

SLÖ: 5

Till-

talade

pers.

Sak-

fällda

pers.

Icke

sak-

fällda

pers.

Därav

enl.

SL 5:5

1939......

3

2

1

31

15

16

11

83

63

20

3

1940......

4

2

2

1

27

11

16

15

60

50

10

3

1941......

2

1

1

1

41

22

19

18

97

75

22

8

1942......

2

1

1

—

26

9

17

14

93

75

18

3

1943......

3

1

2

-''

55

21

31

25

175

135

40

9

1944......

11

4

7

2

57

27

30

23

139

97

42

8

1945......

7

4

3

2

55

20

35

34

137

106

31

6

191(1......

7

4

3

1

61

31

30

25

126

94

32

11

19471 ....

2

1

1

1

39

21

18

14

91

68

23

6

1 Preliminära siffror.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första lagutskottets utlåtande nr 29.

År

18: 8 a SL. Otukt med

kvinna under 18 år

genom missbruk av

överordnad ställning

18: 9 SL. Otukt med

kvinna som är sinnes- sjuk eller sinnesslö

18:10, 10 a SL. Homo- sexuell otukt med

minderåriga

Till-

talade

pers.

Sak-

fällda

pers.

Icke

sak-

fällda

pers.

Därav

enl.

SL 5:5

Till-

talade

pers.

Sak-

fällda

pers.

Icke

sak-

fällda

pers.

Därav

enl.

SL 5:5

Till-

talade

pers.

Sak-

fällda

pers.

Icke

sak-

fällda

pers.

Därav

enl.

SL 5:5

1939......

1

1

9

7

2

1

90

70

20

14

1940......

—

—

—

—

1

—

1

—

73

55

18

8

1941......

—

—

—

—

6

4

2

—

133

103

30

18

1942......

—

—

—

—

6

3

3

2

123

87

36

30

1943......

1

1

—

—

24

19

5

—

126

93

33

23

1944......

—

—

—

—

10

6

4

1

119

81

38

26

1945......

—

—

—

—

14

6

8

2

41

25

16

12

1946......

—

—

—

—

10

9

1

—

37

23

14

12

19471 ....

—

—

7

4

3

2

41

31

10

7

År

18:13 SL. Tukt och sedlighet

sårande gärningar

15:12-15 a SL. Våldtäkt

Till-

talade

pers.

Sak-

fällda

pers.

Icke sak- fällda

pers.

Därav

enl.

SL 5:5

Till-

talade

pers.

Sak-

fällda

pers.

Icke sak- fällda

pers.

Därav

enl.

SL 5:5

1939 ............

224

193

31

12

55

42

13

5

1940 .............

216

171

45

19

24

17

7

3

1941 .............

263

223

40

12

26

16

10

6

1942 .............

263

213

50

24

52

37

15

8

1943 .............

405

345

60

26

45

36

9

7

1944 .............

384

302

82

34

37

23

14

6

1945 .............

345

277

68

26

41

25

16

7

1946 .............

381

320

61

24

20

12

8

3

19471.............

279

237

42

30

29

17

12

9

Anm. Siffrorna i kolumnerna för strafflösa enl. SL 5: 5 äro något för låga, emedan i de

statistiska berättelserna uppgiften om straffrihet understundom redovisats vid annan med den

redovisade brottssaken konkurrerande brottsart.

I fråga om förhållandena i Stockholm har kriminalpolisen där ställt följande

uppgifter2 till förfogande:

År

Otuktsbrott

Därav mot

minderåriga

Tukt och

sedlighet sår.

gärning

Därav mot

minderåriga

1944..........

73

34

252

149

1945..........

40

25

262

145

1946..........

51

34

252

107

1947..........

54

44

283

152

1948..........

57

47

212

106

Några säkra hållpunkter för en bedömning av sedlighetsbrottslighetens

utveckling ge icke dessa tabeller. Så mycket torde dock kunna utläsas, att

man kan vara berättigad att påstå, att statistiken icke bestyrker att sedlighetsbrottsligheten

skulle ha ökat under den sista tiden. I fråga om flera

brottskategorier höra det sista redovisbara årets siffror till de lägsta i hela

materialet. Icke minst påfallande är att antalet under år 1948 i Stockholm

1 Preliminära siffror.

2 Uppgifterna avse antalet anmälda brott.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första lagutskottets utlåtande nr 29.

till kriminalpolisen anmälda tukt och sedlighet sårande gärningar — den i

detta sammanhang ojämförligt vanligaste brottstypen — såväl absolut som

i fråga om dylika" gärningar begångna mot minderåriga, är det lägsta för

femårsperioden 1944—1948.

Statistiska uppgifter av detta slag innehålla emellertid åtskilliga felkällor.

Så t. ex. utesluta de givetvis icke att de begångna sedlighetsbrotten var för

sig skulle kunna vara grövre än tidigare och utföras under mer brutala och

upprörande former. En redovisning av de påföljder som av Stockholms rådhusrätt

utmätts för tukt och sedlighet sårande gärningar, förövade i staden

från och med december månad 1945 till och med maj månad 1948, ger dock

icke stöd för ett dylikt antagande.

Såvitt det statistiska materialet ger vid handen, skulle sexualbrottslighetens

utveckling icke i och för sig motivera den oro som i skilda sammanhang

kommit till uttryck. Föreställningen om en starkt ökad sexualbrottslighet

synes sakna verklighetsunderlag.

Hur bär då denna föreställning kunnat uppkomma? Beredningen kan

icke frigöra sig från uppfattningen att en av orsakerna är de uppseendeväckande

former vari vissa tidningar publicera uppgifter om sedlighetsbrott.

Dessa tidningar kunna naturligtvis därigenom ha bidragit till att skärpa

allmänhetens vaksamhet gentemot individer som uppträda på ett misstänkt

sätt i förevarande hänseende. Denna publicistik kan i så måtto ha varit till

nytta.

Det är emellertid önskvärt, att offentliggörandet av brott inte sker på ett

sådant sätt att allmänheten bibringas en felaktig föreställning om vissa

brottstypers förekomst. Det olika intresse tidningarna vid skilda tidpunkter

ägna brottsligheten och särskilda brottstyper är i och för sig ägnat att

påverka den tidningsläsande allmänhetens uppfattning om kriminalitetens

utveckling och beskaffenhet. Ett många gånger oproportionerligt utrymme

ägnas också åt fall av mera sensationell karaktär. Bristande saklighet i upplysningen

kan emellertid hos allmänheten skapa affekter, som icke stå i

proportion till den hotande faran och kan därigenom på ett skadligt sätt

äventyra allmänhetens tilltro till samhällsskyddet. I de opinionsyttringar

som förekommit har man stundom kunnat se exempel på att dylika affekter

leda till att man icke med nödig besinning kan taga ställning till vilka

åtgärder som äro mest ändamålsenliga.

Med det nu föreliggande statistiska materialet som bakgrund torde det

vara berättigat att havda, att läget i fråga om sexualbrottsligheten icke för

närvarande påkallar några extraordinära åtgärder. Frågan om sedlighetsbrotten

befinner sig under straffrättskommittcns prövning och dess förslag

torde böra avbidas" innan problemet upptages i hela sin vidd. Helt allmänt

vill beredningen anmärka, att en väsentlig förutsättning icke blott för bekämpandet

av kriminaliteten utan också för upprätthållandet av allmänhetens

tilltro till samhällsskyddet är att polismyndigheten förfogar över tillfredsställande

personella och tekniska resurser. Huruvida detta för närvarande

är fallet och vilken inverkan dylika omständigheter kunna ha på

ifrågavarande område, har beredningen icke kunnat ingå på. Det är emellertid

förtjänt att städse understryka vikten av att polismyndighetens behov

icke bli eftersatta.

De vid fångvårdsstyrelsens yttrande fogade tabellerna, vilka upprättats i

centrala fångregistret, äro avsedda att belysa frekvensen av sedlighetsbrott

och därav föranledda rättsliga åtgärder. Tabellerna intagas här nedan:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 29.

Tab. 1. För våldtäkt och sedlighetsbrott dömda personer, vilka under åren 1943—

1947 börjat undergå straff, fördelade med hänsyn till åldern vid intagandet.

Å 1

d e

Intagningsår

15-

20 år

21—29 år

30 år och

däröver

Summa

M.

K.

M.

K.

M.

K.

M.

K.

a) Till straffarbete dömda (våldtäkt

och otukt).

1943 ..........................

5

28

51

84

1944 ..........................

4

—

20

_

30

_

54

1945 ..........................

1

—

16

1

44

_

61

1

1946 ..........................

—

—

14

_

41

_

55

1947 .........................

4

15

—

36

—

55

—

b) Till fängelse dömda (sedlighetsså- rande handling enl. SL 18:13).

1943 .......................

1

8

19

1

28

1

1944 .......................

2

—

6

_

21

29

1945 ....................

2

—

6

_

16

_

24

1946 ..........................

1

—

2

—

20

_

23

1947 ..........................

1

—

2

—

10

—

13

—

Anm. Antalet personer som under åren 1943—1945 1 första instans dömts

SL 18:13 till böter var år 1943: 271, år 1944: 227 och år 1945: 204.

för brott mot

Tab. 2. Fördelning med hänsyn till sinnestillstånd och påföljd rörande personer

som häktats för våldtäkt eller sedlighetsbrott och beträffande vilka läkarutlåtande

enligt sinnessjuklagen avgivits under åren 1947—1948.

Av domstolen

bestämd påföljd

rörande den

undersökte

Den undersöktes sinnestillstånd enligt undersökningsläkaren

sinnes-

sjukdom

annan själs- lig abnormi- tet av så

djupgående

natur att

den måste

jämställas

med sinnes- sjukdom

sinnes-

slöhet

sinnestill- stånd som

eljest

avviker

från det

normala

Summa

sinnestill- stånd ej

avvikande

från det

normala

Summa

1947

1948

1947

1948

1947

1948

1947

1948

1947

1948

1947

1948

1947

1948

Straffarbete.....

_

2

___

1

19

11

20

13

2

3

22

16

Fängelse........

—

—

—

—

—

—

2

3

2

3

1

2

4

Förvaring......

—

—

—

1

_

_

1

4

1

5

1

5

Ungdomsfängelse

—

—

—

—

_

_

1

1

1

Villkorlig dom ..

—

—

—

—

1

_

1

3

2

3

2

3

Straffriförklaring

17

13

7

7

8

8

_

2

32

30

_

32

30

Frikännande dom

—

—

_

_

1

_

1

2

1

3

Ej dömda 8/s 1949

—

—

—

—

—

1

1

_

1

Summa

17

15

7

8

11

8

25

24

(JO

55

8

4

63

59 !

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 29.

7

Fångvårdsstyrelsen anför i anslutning till tabellerna:

Av det sålunda sammanställda materialet framgår bland annat, att åtalad

förbrytelse mot SL 18: 13 (tukt och sedlighet sårande handlingar av olika

slag) i regel bestraffas med böter och mera sällan, blott i omkring en tiondel

av fallen, med fängelse, samt att i de fall, då läkarundersökning företagits

av för våldtäkt eller sedlighetsbrott häktade personer, undersökningsläkaren

med ytterligt få undantag funnit den undersökte vara av mer eller

mindre abnorm sinnesbeskaffenhet.

Beträffande frekvensen av återfall i sedlighetsbrott finnes

viss utredning i en vid strafflagberedningens betänkande angående verkställigheten

av frihetsstraff m. in. (SOU 1944: 50) fogad bilaga (s. 339 ff.). Vidare

må erinras om den av förste aktuarien Sverker Groth verkställda utredningen,

Återfall i brott åren 1921—1940 (SOU 1947: 71).

Fångvårdsstyrelsen, som i sitt yttrande över motionen I: 18 erinrar om

förstnämnda utredning, anför:

Strafflagberedningen har kommit till det resultatet att återfallsrisken efter

sedlighetsbrott, i synnerhet i de fall, då brottslingen undergått straffarbete,

vore mycket låg. I den i serien Sveriges officiella statistik ingående

redogörelsen för fångvården år 1942 redovisas en undersökning om återfallsfrekvensen

i brott beträffande personer, som i åldern mellan 18 och 21 år

börjat undergå ungdomsfängelse eller straffarbete och som utskrivits respektive

frigivits under åren 1939—1941. Därav framgår att av i undersökningen

ingående 48 för sedlighetsbrott dömda personer ingen återfallit. Det

må dock framhållas, att materialet vid båda dessa undersökningar om återfall

i sedlighetsbrott varit för litet för att läggas till grund för några säkra

slutsatser. Dessutom beröra undersökningarna i huvudsak våldtäkts- och

otuktsbrott.

Samhällsåtgärder mot sedlighetsbrott.

I denna avdelning kommer utskottet att i anslutning till motionerna II:

17 och I: 18 redogöra för till buds stående och planerade samhällsåtgärder

mot sedlighetsbrott, utom i vad angår de av motionerna I: 61, II: 75, I: 110

och II: 135 särskilt upptagna åtgärderna tvångskastrering samt sinnesundersökning

vid tukt och sedlighet sårande gärning. Vidare intagas vissa

avsnitt av förstnämnda båda motioner och redogöres för de däröver avgivna

yttrandena.

Straffbestämmelser mot sedlighetsbrott finnas i 18

kap. strafflagen. Dessa närstående äro straffbestämmelserna mot våldtäkt

in. in. i 15 kap. 12—20, 22 och 25 §§.

I 18 kap. 1—3, 6—8, 8 a, 9, 10, 10 a, 11 och 12 §§ straffbeläggas olika former

av otukt eller medverkan till otukt. Försök är i allmänhet straffbart

likaväl som fullbordat brott. Av särskild betydelse i förevarande sammanhang

äro bestämmelserna i 7 § första stycket, 8 § första stycket och 10 §

första och andra styckena. Enligt 7 § första stycket skall den som övar otukt

med kvinna som ej fyllt tolv år dömas till straffarbete från och med fyra

till och med åtta år; dock må, där omständigheterna äro synnerligen mild
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 29.

rande, tiden för straffarbetet nedsättas till två år. Fick kvinnan av gärningen

svår kroppsskada eller ljöt hon därav döden, skall gärningsmannen

dömas till straffarbete från och med åtta till och med tio år eller på livstid,

övar någon i annat fall än i 7 § sägs otukt med barn, som ej fyllt femton

år, skall han enligt 8 § första stycket dömas till straffarbete från och med

sex månader till och med fyra år eller fängelse i minst sex månader. Enligt

10 § första stycket skall den som övar otukt med annan av samma kön,

som ej fyllt femton år, dömas till straffarbete i högst fyra år eller fängelse.

Har någon övat sådan otukt med den som fyllt femton men ej aderton år,

och var han ej själv under aderton år, skall han enligt 10 § andra stycket

dömas till straffarbete i högst två år eller fängelse.

18 kap. 13 § lyder sålunda: »Sprider någon ut eller håller till salu eller

utbjuder skrift, målning, teckning eller bild, som tukt och sedlighet sårar;

straffes med böter eller fängelse. Lag samma vare, om man genom annan

gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för andras

förförelse därav kommer.»

Av bestämmelserna i 15 kap. äro närmast 12 och 15 a §§ av intresse i

förevarande sammanhang. I 12 § stadgas att om någon tager kvinna med

våld och emot hennes vilja med henne övar otukt eller tvingar henne därtill

genom hot som innebär trängande fara, han skall dömas till straffarbete

från och med fyra till och med tio år. Fick kvinnan av gärningen

svår kroppsskada, skall han dömas till straffarbete på livstid eller i tio år;

ljöt hon därav döden, skall gärningsmannen dömas till straffarbete på livstid.

Enligt 15 a § skall, om någon förmått kvinna till otukt genom annat

våld eller hot om brottslig gärning än i 12 § avses eller medelst hot att åtala

eller angiva någon för brott eller att om någon lämna menligt meddelande,

gärningsmannen dömas till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Äro

omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för straffarbetet höjas

till sex år. Försök till brott enligt 12 och 15 a §§ så ock förberedelse till brott

enligt 12 § äro enligt 25 § straffbara.

Utom de i ovannämnda lagrum stadgade straffen kan såsom reaktionsform

väljas någon skyddsåtgärd, exempelvis förvaring. Finnes brottet icke

förskylla svårare straff än straffarbete i ett år eller fängelse i två år kan

villkorlig dom ifrågakomma; denna kan förenas med barnavårdsåtgärd, alkoholistvård

eller psykiatrisk vård.

Straffriförklarad tilltalad kan intagas för vård å sinnessjukhus.

Inom ramen för behandling å anstalt eller annorledes av sedlighetsförbrytare

kan kastrering äga rum. För bestämmelserna härom redogöres i

nästföljande avdelning.

Till ledning för domstolens val av reaktionsforin kan anordnas särskild

förundersökning enligt lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning

i brottmål, vilken även kan innefatta läkarundersökning av den tilltalade,

ävensom sinnesundersökning enligt bestämmelserna i 6 kap. sinnessjuklagen

den 19 september 1929. Till frågan om sinnesundersökning vid brott

enligt 18 kap. 13 § strafflagen återkommer utskottet i en följande avdelning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 29. 9

Straffrättskommittén förbereder för närvarande förslag till ny lagstiftning

om brotten mot person, vilket förslag kommer att omfatta bland annat de

ämnen som behandlas i 15 och 18 kap. strafflagen.

Vidare må erinras om strafflagberedningens arbete på revision av det

straffrättsliga reaktionssystemet.

Gällande straffprocessuella bestämmelser finnas i rättegångsbalken

och författningar, som ansluta sig till denna. Av intresse i förevarande

sammanhang äro särskilt reglerna om förundersökning. De grundläggande

stadgandena meddelas i 23 kap. nämnda balk. I 4 § första stycket

andra punkten erinras om att förundersökning bör så bedrivas, att ej någon

onödigt utsättes för misstanke eller får vidkännas kostnad eller olägenhet.

Närmare föreskrifter finnas i Kungl. Maj.ts förunder sökningskungörelse

den 19 december 194-7, varav 15—19 §§ handla om förhör med barn.

Bestämmelserna i 15 och 16 §§ avse förhör i anledning av lagstridig gärning

av barn. Enligt 17 § skall förhör med barn verkställas så att fara för att

barnet tager skada därav ej uppkommer. Särskilt stor varsamhet bör iakttagas

i fall som beröra sexuallivet. Det bör noga tillses att uppseende ej väckes

kring förhöret. Detta får ej göras mera ingående än omständigheterna

oundgängligen kräva. Om möjligt bör förhör hållas endast en gång. I 18 §

föreskrives, att förhör med barn bör hållas av person med särskild fallenhet

för uppgiften. Där det med hänsyn till barnets kön och ålder finnes lämpligt,

bör kvinnlig förhörsledare anlitas. Är utsaga av barn av avgörande betydelse

för utredningen, bör enligt 19 §, om det finnes vara av vikt med hänsyn till

barnets ålder och utveckling samt brottets beskaffenhet, någon som äger

särskild kunskap i barn- eller förhörspsykologi biträda vid förhöret eller

yttra sig angående värdet av barnets utsaga.

Förebyggande åtgärder mot befarade sedlighetsförbrytelser

kunna under vissa omständigheter ske med stöd av sinnessjuklagen.

Vidare kan, därest stadgade förutsättningar i övrigt äro för handen,

ingripande ske enligt lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård

och ungdomsskydd (barnavårdslag) samt lagen den 12 juni 1931 om behandling

av alkoholister (alkoholistlag).

Sistnämnda lag stadgar i 1 §, att åtgärd må vidtagas bland annat om någon

är hemfallen åt alkoholmissbruk och i följd därav finnes vara farlig för

annans personliga säkerhet eller eget liv.

1946 års alkoholistvårdsutrednings betänkande med förslag till lag om

nykterhetsvård m. m. (SOU 1948: 23) upptager i 13 § förslaget till lag om

nykterhetsvård bestämmelser, som närmast motsvara 1 § alkoholistlagen.

Förutsättning för ingripande enligt den föreslagna paragrafen är bland annat

att någon är hemfallen åt alkoholmissbruk och till följd av sitt alkoholmissbruk

befinnes vara farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga

eller själsliga hälsa eller ock för eget liv. Alkoholmissbruk föreligger

enligt förslagets 1 §, då någon använder alkoholhaltiga drycker till uppenbar

skada för sig eller annan.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 29.

I motionen II: 17 anföres bland annat:

De sexualförbrytelser som rikta sig mot barn och ungdom ha under senare

år i allt högre grad väckt allmänhetens — i all synnerhet föräldrars

och målsmäns — uppmärksamhet och oro. Den psykologiska forskningens

framsteg ha aktualiserat kravet på betryggande skydd för barnen. Hos

många vuxna människor har man iakttagit allvarliga psykiska skador till

följd av att de blivit utsatta för någon sexualförbrytelse i sin ungdom. Detta

visar, att dessa förbrytelser innebära en mycket allvarlig fara för det uppväxande

släktet.

Trots det stora antalet sexualförbrytelser, som årligen begås i vårt land,

har ännu icke någon undersökning gjorts i avsikt att påvisa orsakerna till

dessa brott. Kunde man kartlägga den psykologiska bakgrunden, miljöfaktorerna

samt de fysiska och psykiska egenskaperna hos ifrågavarande brottslingar,

borde det finnas möjligheter till preventiva åtgärder från samhällets

sida i syfte att hindra brottens begående. Kanske man också kunde komma

fram till effektivare behandlingsmetoder än som för närvarande veterligen

finnas för dem som på grund av någon abnormitet gjort sig skyldiga till

sexualbrott.

Icke heller finnes någon utredning angående återfall i brott av detta slag.

För bedömande av den lämpligaste reaktionen mot sexualbrottslingar ävensom

graden av dessas farlighet torde det vara ytterst värdefullt med en sådan

utredning.

Som tidigare nämnts har genom den psykologiska forskningens framsteg

frågan om de skador som orsakas barn, vilka utsättas för sexualförbrytelser,

kommit att träda i förgrunden. Det är därför ett oeftergivligt krav, att det

material, som finnes tillgängligt beträffande dessa barn, deras reaktioner,

psykologiska utveckling m. in., samlas och bearbetas, samt att intet underlåtes

för att följa dessa barns utveckling.

Med den utveckling, som livet i de större städerna tagit, är det vanligt, att

barn under bristfällig tillsyn vistas i parker och på lekplatser, ett förhållande

som givetvis underlättar begåendet av sexualbrott av här ifrågavarande

slag. Då det är förenat med stora svårigheter för de enskilda familjerna att

ordna en effektivare tillsyn, synes det önskvärt, att dylik i större utsträckning

än vad nu sker föranstaltas genom myndigheternas försorg.

Den straffrättsliga sidan av problemet är för närvarande "föremål för

straffrättskommitténs prövning. Emellertid kan det på grund av denna kommittés

direktiv och sammansättning knappast bli möjligt för denna att företaga

en så allsidig utredning av hithörande problem som synes nödvändig.

Frågan om frekvensen av återfall i sedlighetsbrott har berörts i nästföregående

avdelning av utlåtandet.

Straffrättskommittén yttrar, efter att hava givit en sammanfattning av

innehållet i motionen, följande:

Straffrättskommittén, som för närvarande förbereder förslag till ny lagstiftning

om brotten mot person, kommer i samband därmed att föreslå

ändrade bestämmelser om sexualförbrytelser. Kommittén överväger även att

beträffande sådana tukt och sedlighet sårande gärningar, som avses i 18

kap. 13 § andra punkten strafflagen, förorda en viss utvidgning av det

straffbara området och av straffskalan. Vid sin utredning är det kommitténs

avsikt att tillgodogöra sig de resultat som uppnåtts inom den vetenskapliga

forskningen beträffande orsakerna och bakgrunden till sedlighetsbrott.

Eventuellt ämnar kommittén begära tillstånd att tillkalla särskild

sakkunnig. Det må även nämnas, att kommittén för närvarande vid sin sida

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande nr 29.

har en krets av särskilt tillkallade personer med erfarenhet från skilda livsområden,

däribland en kvinnlig läkare och en kvinnlig advokat.

Mot en mer omfattande utredning av det slag som åsyftas i motionen har

kommittén från sina utgångspunkter intet att erinra. Kommittén vill emellertid

i detta sammanhang uttala vissa betänkligheter emot en undersökning

och fortlöpande kontroll av barn, som utsatts för sexualförbrytelser.

De psykiska skador och följdverkningar som kunna ha påträffats hos sådana

barn torde ofta i icke ringa grad kunna tillskrivas de förhör, undersökningar

och åtgärder i övrigt som vidtagits med barnen i anledning av begångna

sexualbrott. Det vill ock synas kommittén som om motionärernas

syfte i avsevärd grad skulle kunna nås med enklare medel än genom tillskapande

av en särskild utredningskommitté, t. ex. genom vissa undersökningar

från medicinalstyrelsens sida, främst en bearbetning av de hos medicinalstyrelsen

samlade berättelserna rörande verkställda sinnesundersökningar

av sexualförbrytare, eller genom ekonomiska bidrag och andra åtgärder

för främjande av enskilda vetenskapsmäns forskning inom ifrågavarande

områden.

Kommittén erinrar vidare om domstolarnas möjlighet att förordna om

sinnesundersökning samt fortsätter:

Kommittén, som anser det med den nu förevarande motionen avsedda

syftet närmast kunna vinnas genom ett anlitande av den rättspsykiatriska

undersökningsorganisationen, vill emellertid erinra, att denna organisation

f. n. har betydande svårigheter att bemästra den arbetsbalans som uppstått

under tillämpning av sinnesundersökningar i hittills brukad omfattning.

Strafflagberedningen anför:

Det torde vara regel att sedlighetsförbrytare, vilka begått andra gärningar

än sådana som falla under 18 kap. 13 § strafflagen, bli föremål för sinnesundersökning.

Därest sinnesundersökning sker även i alla sådana under

18 kap. 13 § hänförliga fall, i vilka anledning finnes att misstänka psykisk

rubbning, skulle man ha uppnått att alla lagöverträdare, vilka kunna hänföras

under beteckningen sedlighetsförbrytare, bli föremål för psykiatrisk

undersökning och bedömning. Domstolarna komma också att förfoga över

sakkunniga råd beträffande Vilka skyddsreaktioner som ur medicinsk synpunkt

äro mest ändamålsenliga för den tilltalades behandling. Genom möjligheten

att tillämpa 5 kap. 5 § strafflagen med efterföljande vård på sinnessjukhus,

att döma till förvaring och att, där någon psykisk abnormitet

ej kan konstateras, döma till straff tillgodoser gällande lagstiftning också

samhällsskyddets intressen.

De vanliga sinnesundersökningarna torde på ett tillfredsställande sätt

fylla det i motionen II: 17 understrukna behovet av kartläggning av »den

psykologiska bakgrunden, miljöfaktorerna samt de fysiska och psykiska

egenskaperna hos ifrågavarande brottslingar». Eftersom det knappast torde

kunna sättas i fråga att söka åstadkomma någon mera utförlig utredning i

dessa hänseenden än den som föreligger i de hos medicinalstyrelsen samlade

berättelserna över verkställda sinnesundersökningar, förutsätter beredningen

att den i motionen föreslagna utredningen i nyssnämnda hänseende''främst

skulle få till uppgift alt bearbeta detta material. Jämväl det

i motionen uttalade önskemålet att återfallsklientelet borde bli föremål för

särskild uppmärksamhet torde kunna tillgodoses genom en dylik bearbetning.

Det framföres i motionen som »ett oeftergivligt krav», att det material

som finnes tillgängligt beträffande barn, som varit föremål för sexualför
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 29.

bry tel ser, samlas och bearbetas, »samt att intet underlåtes för att följa dessa

barns utveckling». Utan att närmare ingå på det kriminologiska värdet av

en dylik utredande verksamhet finner sig beredningen i detta sammanhang

böra uttala vissa betänkligheter mot att göra barn, som utsatts för sexualförbrytelser,

till föremål för andra undersökningar än dem som kunna vara

direkt påkallade med hänsyn till de fysiska och psykiska skador som kunnat

uppstå i det enskilda fallet. Enligt beredningens mening kunna nämligen

sådana åtgärder komma att i barnets medvetande fixera den upplevelse,

den ågångna förbrytelsen inneburit, och därigenom bidraga till uppkomsten

av psykiska skador, som eljest kunnat undvikas. Beredningen håller för

troligt, att sådana skador ofta uppkomma just genom de påfrestningar de

unga sinnena utsättas för genom polisförhör, domstolsförfarande och andra

omständigheter i samband med brottets beivran; upprepade förhör om vad

som passerat inprägla händelserna i medvetandet på ett sätt, som kan äventyra

den psykiska läkningsprocessen. Detta har i skilda sammanhang inskärpts

och anledning torde ej heller finnas att antaga annat än att den

försiktighet som myndigheterna uppmanats iakttaga vid handhavande av

sina åligganden i dessa sammanhang också iakttages. Vissa följdverkningar

torde emellertid icke kunna undvikas vid en aldrig så taktfull och ömsinnat

handlagd brottsutredning av detta slag. Skulle motionen taga sikte på att

dessa barn fortlöpande skulle ställas under något slags kontroll i syfte att

erhålla material rörande uppkomna psykiska skadeverkningar, kan det vara

befogat att uttala en varning.

Vad angår det material som skulle komma att stå till buds för den i motionen

föreslagna utredningen, vill det alltså förefalla som om detta huvudsakligen

skulle komma att utgöras av sinnesundersökningsberättelser angående

sedlighetsförbrytare och av de sjukhusjournaler m. in., som kunna

ställas till förfogande beträffande på sinnessjukhus intagna abnorma. Att

med ledning av dylikt material söka finna »effektivare behandlingsmetoder

för dem som på grund av någon abnormitet gjort sig skyldiga till sexualbrott»

torde böra betecknas som en i främsta rummet rent medicinsk forskningsuppgift,

och det finns inte anledning att antaga annat än att den psykiatriska

vetenskapen fullföljer denna uppgift i sin verksamhet. I den män

vetenskapen når fram till nya resultat i fråga om behandlingen av abnorma,

måste dessa resultat kunna förväntas också komma vårdklientelet till godo.

Något behov av lekmannarepresentation (jurister, socialarbetare och föräldrar)

vid fullföljandet av vetenskapliga forskningsuppgifter torde inte föreligga.

Däremot är det givet att uppdragandet av riktlinjerna för skyddsreaktionernas

utformning bör handhavas av utredningsorgan med dylik representation.

Ifrågavarande arbete faller inom ramen för straffrättskommitténs

och beredningens uppdrag och behovet av allsidig representation

torde lå anses vara tillfredsställande tillgodosett genom sammansättningen

av dessa utredningar och den krets av sakkunniga, som står till deras förfogande.

Beredningen kan sammanfatta sina synpunkter rörande motionens förslag

på följande sätt:

Genom den omfattande personundersökning, innefattande psykiatrisk undersökning,

som enligt redan nu gällande ordning bör förekomma beträffande

sexualbrottslingar, torde vederbörande myndigheter erhålla nödigt material

för att kunna välja bland de preventiva åtgärder, som för närvarande

stå till buds. I den mån de psykiska behandlingsmetoderna för abnorma genom

bearbetning av dylikt material eller på annat sätt bör bli föremål för

intensifierat studium är detta enligt beredningens mening en rent medicinsk

forskningsuppgift. Åtgärder för främjande av vetenskaplig forskning på

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Första lagutskottets utlåtande nr 29■

detta liksom på andra områden av vetenskapen faller utom beredningens

kompetens. Utredningen av reaktionssystemet för ifrågavarande form av

brottslighet har anförtrotts straffrättskommittén och strafflagberedningen,

vilka ha möjlighet att i sitt arbete anlita den sakkunskap som kan komma

att finnas påkallad. .. ...

Utan att kunna taga ställning till frågan om särskilda åtgärder tor att

främja studiet av de psykiska behandlingsmetoderna finner beredningen

mot bakgrunden av det anförda, att något behov av en särskild utredning

rörande skyddsreaktionernas utformning beträffande ifrågavarande brottslingar

icke synes vara påkallat.

Medicinalstyrelsen yttrar:

Enligt medicinalstyrelsens mening borde en ingående undersökning av

sexualförbrytare kunna ge en fördjupad insikt om deras mentalitet och de

psykologiska förutsättningar, under vilka sexualbrott uppkomma, och möjligen

även uppslag till en lämpligare behandling av sexualbrottslingen och

en bättre brottsprofylax. Däremot torde ingen genomförbar undersökning

kunna lämna någon tillräcklig vetskap om var de potentiella sexualtörbrytarna

individuellt äro att söka. Det är en känd sak, att såväl män som, ehuru

i mindre omfattning, även kvinnor göra sig skyldiga till sexuella övergrepp

mot minderåriga, vilka övergrepp med hänsyn till vederbörandes tidigare

uppträdande och förhållanden knappast kunnat förutses. Icke sa sällan

förekommer dessutom, att sexuellt brådmogna eller milj oskadade barn direkt

provocera sådana brott, särskilt från senila och intellektuellt undermåliga

personers sida. Ehuru en stor del av i lättare grad psykiskt defekta personer

således kunna betraktas som potentiella sexualförbrytare, torde ett ingripande

mot dessa i förebyggande syfte blott och bart på denna grund knappast

vara genomförbart. 1 detta sammanhang bör vidare erinras om att den

kanske största delen av det totala antalet sexualförbrytelser mot minderåriga

torde förövas inom hemmens murar genom övergrepp från äldre personers

sida. Sådana brott väcka i allmänhet ringa uppståndelse i omgivningen

och komma mera sällan till myndigheternas kännedom. Den rätt stora erfarenhet,

som från läkarhåll samlats om dessa, talar ganska entydigt i den

riktningen, att de psykiska skador, som därigenom åsamkas barnen, äro

påfallande ringa. Detta i sin tur synes berättiga till slutsatsen, att de psykiska

skador, som dock kunna påvisas hos minderåriga, som varit utsatta

för beivrade sexualförbrytelser från utomstående personer, icke enbart betingas

av brotten som sådana, utan i lika hög och kanske högre grad av den

allmänna reaktionen inför dem i form av föräldrarnas upprörda frågor och

förmaningar, allmänhetens endels beskäftiga, endels sensationssökande intresse

och icke minst de förhör, som den minderårige underkastas i syfte att

framskaffa visst bevismaterial.

På grund av vad ovan anförts får medicinalstyrelsen förorda, att en allsidig

socialpsykiatrisk undersökning av ett antal sexualförbrytare och deras

offer skyndsamt måtte komma till stånd och att därvid på lämpligt sätt

också måtte utrönas i vad mån reaktionen från föräldrar, allmänhet och

myndigheter i samband med uppmärksammade sexualförbrytelser mot minderåriga

kan tänkas förorsaka psykiska skadeverkningar hos dessa.

Socialstyrelsen framhåller i sitt yttrande över motionen II: 17 till en början,

att alla sexualförbrytare borde göras till föremål för sinnesundersökning,

samt erinrar om att möjlighet härtill funnes genom stadgandet i 41 § sinnessjuklagen.

Styrelsen anför vidare:

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 29.

I detta sammanhang må erinras om att vissa personer begå tukt och sedlighet

sårande handlingar endast under rusets inflytande. I dessa fall bör

i regel yttrande av nykterhetsnämnden inhämtas, innan beslut fattas om

sinnesundersökning. Ofta kunna nämligen åtgärder enligt alkoholistlagen

vara den lämpligaste formen av behandling i dylika fall. Alkoholistlagstiftningen

skulle oftare kunna tillämpas på dessa fall än för närvarande, om

denna lagstiftning i enlighet med vad 1946 års alkoholistvårdsutredning föreslagit

utvidgades till att gälla var och en som använder alkoholdrycker till

uppenbar skada för sig eller annan. Samma utredning har också föreslagit,

att man bland specialindikationerna i alkoholistlagen skall jämställa psykisk

farlighet med fysisk farlighet. En sedlighetsförbrytare måste enligt socialstyrelsens

mening anses psykiskt farlig för sitt offer, i varje fall om

detta är ett barn. På båda dessa punkter har socialstyrelsen tillstyrkt alkoholist

vårdsutredningens förslag.

Styrelsen anser det betydelsefullt, att, såsom motionärerna påyrka, det

verkställes en undersökning till klarläggande av orsakerna till sexualförbrytelser.

Det är likaledes av vikt att få utrett, vad som kan göras för att

förebygga dessa brott samt förhindra återfall. Det vore därför av värde att

få till stånd den åsyftade kartläggningen av den psykologiska bakgrunden,

miljöfaktorerna samt de fysiska och psykiska egenskaperna hos sedlighetsförbrytare.

Därjämte bör särskild uppmärksamhet ägnas åt frågan om behandlingen

av människor med abnorma sexuella böjelser. Samhället lämnar

dem ej alltid det stöd och den hjälp, varav de äro i behov. Därmed vare

icke sagt, att dessa personer behöva intagas på anstalt. I första hand böra

de ställas under psykiatrisk övervakning av läkare. Därjämte bör det finnas

någon social kurator eller konsulent, som tar sig an dem, ser till alt

deras bostads- och arbetsförhållanden äro tillfredsställande in. in. Även

dessa personer kunna göra anspråk på att erhålla eu behandling, som

tager hänsyn till deras egenart. Man får icke glömma, att straffbara handlingar,

som sexualförbrytare begå, ur deras synpunkt ofta blott äro ett uttryck

för deras känsloliv.

I motionen erinras om den psykologiska forskningens framsteg i fråga

om klarläggandet av de skador, som barn åsamkas genom sexuella angrepp.

Det är angeläget att denna forskning fortsattes och intensifieras. Samtidigt

bör även metodiken vid förhör med minderåriga, särskilt barn som varit

utsatta för sexualförbrytelser, bli föremål för närmare undersökning. Ej

sällan kunna olämpliga förhörsmetoder åstadkomma mycket större skada än

den brottsliga handlingen. Det bör även undersökas vad föräldrarna lämpligen

kunna göra för att skydda barnen mot sexuellt abnorma individer.

På grund av det anförda och då straffrättskommittén bekräftat, att en

undersökning efter de av motionärerna och styrelsen angivna riktlinjerna

faller utanför ramen av kommitténs uppdrag, får styrelsen tillstyrka, att

eu sådan undersökning kommer till stånd. Däremot delar styrelsen icke

motionärernas uppfattning, att för detta ändamål bör tillsättas en särskild

kommitté. I stället bör lämpligen uppdragas åt medicinalstyrelsen alt i samråd

med socialstyrelsen låta verkställa de erforderliga specialundersökningarna.

Socialstyrelsen har i olika sammanhang för representanter för tidningspressen

framhållit det olämpliga i tidningarnas sensationsskriverier beträffande

barn och ungdom. Detta gäller även barn, som råkat ut för sexualförbrytare.

Visserligen är det nödvändigt att rikta allmänhetens uppmärksamhet

på sexualförbrytarna, icke minst de s. k. fula gubbarna, vilka särskilt i

storstäderna utgöra en fara för barn och ungdom. Utan allmänhetens medverkan

och vaksamhet kan man icke komma till rätta med problemet. Tid
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Första lagutskottets utlåtande nr 29.

mngspressen har här en stor och grannlaga uppgift att fylla. Pressen måste

emellertid gå fram med stor försiktighet och urskillning, ty en sådan publicitet

är förenad med vissa risker. Först må erinras om att det finns personer

med latenta abnorma sexuella böjelser, vilka kunna utlösas genom

tidningarnas detaljerade skildringar. Därjämte utgör denna publicitet en

stor fara för barnen. Genom att skapa sensation kring inträffade fall uppjagas

den allmänna stämningen och föräldrar gripas av oro och ängslan var

gång de skicka ut sina barn på egen hand. Barnen smittas av denna allmänna

oro, och deras fantasi kommer att syssla med uttrycket fula gubbar

och vad därmed hör samman i en omfattning, som kan vara skadlig

för dem. Detta gäller sålunda icke endast barn, som råkat ut för sexualförbrytare.

I främsta rummet åsyftas alla de barn, för vilka saken kommer

att få felaktiga proportioner genom föräldrars och andra vuxna personers

överdrivna förmaningar och antydningar.

Utskottet vill i anslutning till socialstyrelsens uttalanden angående pressen

erinra om vad strafflagberedningen anfört i ämnet. Detta har redoAisats

i föregående avdelning av utlåtandet.

Statens psykologisk-pedagogiska institut yttrar i anledning av motionen

11:17:

Med instämmande i de båda motionärerna fru Gärde Widemars och herr

Ståhls uppfattning beträffande de allvarliga psykiska skador, som kunna

uppstå hos personer, som i sin ungdom varit utsatta för någon sexualforbrytelse,

vill psykologisk-pedagogiska institutet understryka vikten av att

en allsidig utredning av hithörande frågor snarast möjligt kommer till

stånd. Institutet förutsätter därvid att jämte den av motionärerna omnämnda

medicinska, juridiska och sociala sakkunskapen även den psykologiska

blir representerad vid denna utredning. Till skillnad från motionärerna anser

institutet vidare, att en särskild utredningskommitté för denna fragas

behandling icke är behövlig. Kompletterad med erforderlig sakkunskap enligt

ovan antydda riktlinjer synes straffrättskommittén kunna verkställa

även den berörda utredningen rörande åtgärder mot sexualförbrytare.

Vid utredningsarbetet synes också böra beaktas de resultat, som nyligen

framlagts av en engelsk kommitté med uppgift att föreslå åtgärder mot den

starka ökningen av sexualförbrytare i Storbritannien.

I sitt över motionen I: 18 avgivna yttrande erinrar fångvårdsstyrelsen om

möjligheterna att med stöd av gällande lag anordna sinnesundersökning vid

brott enligt 18 kap. 13 § strafflagen. Styrelsen anför vidare:

Att skydda barn och ungdom mot sedlighetsförbrytelser måste vara en

angelägen uppgift för samhället. Mycket återstår förvisso att därvidlag utröna

i de avseenden, som motionärerna angivit. Enligt fångvårdsstyrelsens

mening skulle eu utredning av föreslagen art måhända kunna giva vissa

resultat av betydelse, förutsatt att vid utredningen anlitas den allsidiga sakkunskap,

som motionärerna funnit önsklig.

Under åberopande av vad sålunda anförts får styrelsen tillstyrka bifall

till motionen.

Svenska socialvårdsförbundet tillstyrker utredning i enlighet med syftet

i motionerna II: 17 och I: 18.

Sveriges socialtjänstemannaförbund anför i sitt yttrande över motionen

1: 18:

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande nr 29-

De synpunkter, som framförts i ifrågavarande motion, äro tungt vägande

och än flera kunna tilläggas. Sålunda kan man konstatera, att för närvarande

ej tillräcklig hänsyn tas till de inblandade barnens psykiska sårbarhet

i denna ömtåliga situation. En väsentlig anledning till att förhören med barnen

bli utomordentligt pressande och detaljerade torde just vara den i motionen

påpekade distinktionen mellan otukt och tukt- och sedlighetssårande gärning.

Även ur offrens synpunkt är sålunda denna teoretiska gränsdragning

synnerligen olycklig och ägnad att ytterligare öka deras lidande och psykiska

skada. Att barnen i vissa fall inför domstol tvingas återuppleva dessa skadliga

och pinsamma förhör, är givetvis en anordning, som omedelbart borde

kunna avskaffas. Värdet av barns vittnesmål i en dylik situation torde ofta vara

rätt begränsat. Än orimligare framstår detta system när t. ex. vid överklagning

denna procedur efter relativt lång tidsperiod kan upprepas i högre

instanser. Att barnen genom nuvarande rättsförfarande löpa stora risker

att få de psykiska skadeverkningarna av brottet förstorade, står utom allt

tvivel. Dessa barn äro givetvis ofta i behov av tillrättaläggande samtal och

iamplig sexuell upplysning för att minska chockverkan" av det inträffade.

Föräldrarna torde ofta sakna förståelse eller förmåga för dessa uppgifter,

och deras reaktioner inför en händelse av detta slag äro ofta orimliga och

ägnade att än mer försvara barnets situation. Det är därför givetvis en stor

brist att endast ett försvinnande fåtal av dessa barn hänvisas till barnpsykiatrisk

expertis, även då sådan finnes att tillgå. Barnförhör av detta

slag anmäls sålunda t. ex. i Stockholm ej till barnavårdsnämnden och i det

fåtal fall, där barnpsyldatrisk expertis tillkallats, har det som regel gällt att

bedöma trovärdigheten av barnens uppgifter. Några psykoterapeutiska synpunkter

ha alltså ännu ej lagts på dessa fall, trots att man väl känner, vilka

ödesdigra konsekvenser en dylik olycklig sexualupplevelse i barndomen

kan få för hela det kommande livet. Det är alltså önskvärt, att dessa barn

i större utsträckning än hittills hänvisas till sakkunnig utredning och

vård.

Det i motionen uttalade kravet om en bearbetning av det nu tillgängliga

materialet beträffande dessa barn torde vara av utomordentligt stort intresse

även med hänsyn till deras psykiska struktur och sociala situation. En

stor del av dessa barn äro försummade i hemmet och speciellt synes en dåli"

kontakt med fadern vara vanlig.

Motionens konstaterande att en ökad tillsyn av barnen vid lekplatser och

parker genom myndigheternas försorg är önskvärd, är värt ett särskilt beaktande

men bör kompletteras med påpekandet att särskilt ytterområdena,

där de flesta hithörande brott begås, äro dåligt försedda med lekplatser över

huvud taget. Speciellt böra organiserade lekplatser anordnas i anslutning till

s. k. barnrikekvarter, där en anhopning av socialt missgynnade barn förefinns.

Av värde vore säkerligen också ökad användning av patrullerande civilklädd

polispersonal, eventuellt polissystrar, inom dessa särskilt utsatta områden,

ävensom vid barnföreställningar, såsom söndagsmatinéer o. d.

T vångskastrering.

Gällande bestämmelser om kastrering finnas i lagen den 24 mars 1944 om

kastrering. I 1 § stadgas, att om någon med skäl kan antagas komma att på

grund av sin könsdrift begå brott som medför allvarlig fara eller skada för

annan, han må kastreras, såvida han samtyckt därtill (kriminalpolitisk indikation).

Detsamma gäller, där någon på grund av könsdriftens abnorma

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Första lagutskottets utlåtande nr 29.

riktning eller styrka åsamkas svårt själsligt lidande eller annan allvarlig

olägenhet (humanitär indikation). Saknar någon på grund av rubbad själsverksamhet

förmåga att lämna giltigt samtycke till kastrering, må han enligt

2 § kastreras, oaktat sådant samtycke ej föreligger. Lagen äger ej tilllämpning

i fråga om ingrepp i könsorganen som är påkallat av kroppslig

sjukdom.

Till lagens bestämmelser ansluta sig tillämpningsföreskrifter i en den

26 maj 1944 utfärdad kungörelse. I kungörelsens 8 § meddelas föreskrifter

om efterundersökning.

Lagen bygger på förslag i en av strafflagberedningen den 1 september 1941

avgiven promemoria (SOU 1941: 25). Däri avvisade beredningen tanken på

tvångskastrering. Beredningen uttalade:

Ett viktigt principspörsmål är huruvida en lag om kastrering bör medgiva

enbart frivillig kastrering eller jämväl tvångskastrering. Såsom skäl för genomförandet

av tvångskastrering har man framhållit, att kastrering av sedlighetsförbrytare

helt bör ske i samhällets och icke i brottslingens intresse;

frågan om ingreppet skall företagas eller ej bör därför icke vara beroende

av brottslingens egen inställning utan därav om ingreppet är nödvändigt eller

ändamålsenligt från allmänna synpunkter; om en vägran från brottslingens

sida kunde hindra ingreppets företagande, skulle detta betyda att lagstiftningen

vore ineffektiv, i det att det ofta torde vara de svårare brottslingarna

som skulle motsätta sig en kastrering. Mot bestämmelser om tvångskastrering

har däremot anförts, att det här icke är fråga om ett straff utan om

en i vår rätt säregen skyddsåtgärd, av vilken man icke har tillräcklig erfarenhet

för att man skulle kunna använda den i sådan utsträckning, att det

sker även mot vederbörandes vilja. Vidare ha förmodanden uttalats om att

den allmänna opinionen i vårt land skulle taga avstånd från en tvångskastrering.

Då förslaget avvisar tvångskastrering har detta mindre förestavats av

principiella synpunkter än av vissa praktiska överväganden. Till en början

må framhållas att frågan om tvångskastrering självfallet saknar betydelse

vid en humanitär indikation för kastrering och uppstår allenast vid den kriminalpolitiska

indikationen. Att döma av uppgifter från de länder, där

tvångskastrering är tillåten, förefaller det som om tvångskastreringen icke

skulle vara nödvändig för uppnående av de syften som man med en lagstiftning

om kastrering avser att vinna. I Danmark har sålunda, sedan 1935 års

lag införde jämväl tvångskastrering, sådan veterligen icke någon enda gång

behövt tillämpas. Måhända måste man vid bedömandet av denna omständighet

räkna med att blotta förhandenvaron av möjligheten till tvångskastrering

påverkat vederbörande att frivilligt gå med på åtgärden, men alltför vittgående

slutsatser i denna riktning torde icke vara befogade. Även om i princip

endast frivillig kastrering är tillåten, ligger det nämligen i sakens natur,

att för den som är intagen å fångvårds- eller annan anstalt avgörandet av

om han skall låta sig kastreras eller icke kan i betydlig grad påverkas av utsikten

att därigenom undgå fortsatt anstaltsvistelse. För den till tidsbestämt

frihetsstraff dömde kan sålunda kastrering utgöra en förutsättning för att

han skall villkorligt frigivas eller rent av benådas från fortsatt straff. Det

motsvarande gäller om den som dömts till förvaring såsom förminskat t i 11 - räknelig. Å vårdanstalter för sinnessjuka eller sinnesslöa kunna finnas personer

med abnorm könsdrift eller för sedlighetsbrott straffriförklarade, vilka

2 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 9 samt. 1 avd. Nr 29.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande nr 29.

i händelse av kastrering skulle kunna medgivas vård i friare former. Ofta

kunna sålunda förhållandena vara sådana, att ytterligare anstaltsvistelse icke

blir erforderlig om vederbörande blir kastrerad, medan — omvänt — han

icke utan fara för allmän säkerhet kan frigivas om han får behålla sin könsdrift.

Ställd inför valet att antingen stanna kvar på anstalten — måhända

för alltid — eller att bliva kastrerad, kan han ofta förväntas föredraga kastreringen

såsom en möjlighet för honom att bliva frigiven.

En särskild omständighet, som synes tala för att tvångskastrering icke

ulan vägande skäl tillgripes, är den att ett kastreringsingrepp ansetts medföra

bättre resultat i psykiskt hänseende, om vederbörande själv samtyckt

därtill än om han underkastats det genom tvång. I fråga om de pe''rsoner,

som kastrerats i Danmark, har sålunda danska Retslsegeraadets formand

professor Knud Sand ansett sig kunna konstatera att ju mera fritt

och spontant vederbörande önskat operationen, dess mera tillfredsställande

har också resultatet därav blivit.

I avvaktan på de resultat som på frivillighetens väg stå att vinna har beredningen

trott det vara riktigast att tills vidare blott tillåta frivillig kastrering.

Skulle det, sedan lagstiftningen någon tid varit i tillämpning, visa sig

att den icke fyller sitt ändamål, torde lagen, om så anses lämpligt, kunna

utbyggas att omfatta jämväl tvångskastrering.

Promemorian innehåller å s. 9—13 en översikt över den vid tiden för

dess avgivande gällande utländska lagstiftningen på området ävensom å s.

17—22 redogörelse för vissa bland annat i Danmark verkställda undersökningar

rörande kastreringens verkningar. Utskottet hänvisar i dessa stycken

till promemorian.

Förslag i ämnet förelädes 19H års riksdag genom proposition nr 14. I propositionen

gjorde föredragande departementschefen, dåvarande statsrådet

Bergquist följande uttalande:

Beträffande den i vissa yttranden berörda frågan huruvida kastrering

skall kunna genomföras även med tvång, synas övervägande skäl tala för att

i enlighet med strafflagberedningens förslag bygga den nya lagstiftningen

på frivillighetens grund. Ehuru givetvis kastrering kan vara påkallat av ett

så starkt samhällsintresse att det är önskvärt att ingreppet företages oberoende

av den ifrågavarande personens vilja, torde det vara välbetänkt att vid

lagstiftning på detta område framgå med försiktighet. Kastrering av en person

med sådana själsförmögenheter, att han är" i stånd att lämna giltigt

samtycke till åtgärden, torde sålunda ej böra tillåtas, med mindre han samtycker

därtill. Endast i de fall då han på grund av rubbad själsverksamhet

är ur stånd att lämna sådant samtycke, torde kastrering böra få äga rum

därförutan. Även i detta fall bör emellertid, liksom i fråga om sterilisering,

gälla att något våld ej må användas för att förmå honom att underkasta sig

ingreppet. Något krav på att oförmågan att lämna samtycke skall vara varaktig

torde icke behöva upptagas.

Vad nu sagts om att lagstiftningen bör bygga på frivillighetens grund utesluter

helt naturligt icke, att en person stundom kan befinna sig i en sådan

belägenhet att han själv känner sig nödsakad att begära eller giva sitt samtycke

till kastrering för att undgå för honom allvarliga olägenheter. Den som

är intagen å anstalt på grund av att hans abnorma könsdrift innebär en

allvarlig fara för andra måste säga sig, att han har ringa utsikt att bliva

utskriven därifrån, så länge denna fara består. Hans önskan att bliva utskriven

kan därför utgöra ett starkt motiv för honom att underkasta sig

kastrering.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 29.

19

Propositionen behandlades av utskottet, som i sitt däröver avgivna utlåtande,

nr 13, icke yttrade sig i irågan om tvångskastrering.

I motionerna I: 61 och II: 75 erinras bland annat om uttalanden av riksomfattande

organisationer, vari kräves en omprövning av lagreglerna på

förevarande område.

Strafflagberedningen hänvisar i sitt yttrande över motionerna tilll en början

till sina ovan redovisade uttalanden. Beredningen fortsätter:

Enligt beredningens åsikt ha de i promemorian anförda betänkligheterna

mot tvångskastrering behållit sin fulla giltighet.

Som stöd därför kan i främsta rummet anföras, att 1944 års lagstiftning

synes ha fyllt sitt ändamål. Enligt inhämtade uppgifter ha under tiden den

1 juli 1944 (då kastreringslagen trädde i kraft)—den 1 januari 1949 företagits

109 kastreringar i vårt land på kriminalpolitislc eller blandad kriminalpolitik

och humanitär indikation. Siffran är icke obetydlig, om man

ser den i relation till antalet sedlighetsförbrytare. Enligt den praxis, som

tillämpas, torde kastrering utgöra förutsättning för att en sedlighetsförbrytare

som på grund av sin könsdrift är samhällsvådlig skall kunna utskrivas

från sinnessjukhus eller säkerhetsanstalt. Den intagne ställes alltså i dylika

fall i valet mellan att lämna samtycke till kastrering eller att nödgas

kvarbliva å anstalten. Otvivelaktigt måste detta i inånga fall innebära en

stark press på vederbörande att medgiva att ingreppet företages. Han har

ändock en valrätt.

Enligt beredningens åsikt måste detta förfaringssätt anses uppfylla alla

rimliga anspråk ur samhällsskyddets synpunkt. Redan med gällande lagstiftning

har man alltså möjlighet att genom kastrering prevenera mot sedlighetsbrott.

Motionärerna synas emellertid vilja förorda att kastrering skall kunna

verkställas »i mera påtagligt samband med begånget sedlighetsbrott», än

som för närvarande kan ske. De synas icke dela meningen att den allmänna

opinionen i vårt land skulle taga avstånd från tanken på tvångskastrering,

och de åberopa sig på uttalanden av »åtskilliga riksomfattande organisationer»,

som uppgivas kräva en omprövning av hithörande rättsregler.

En kastrering »i mera påtagligt samband med begånget sedlighetsbrott»

skulle otvivelaktigt komma att framstå som ett straff. Även om man på

sina håll icke skulle rygga tillbaka för att införa ett dylikt stympningsstraff

— också dödsstraff och spöstraff ha som bekant sina förespråkare — synes

det beredningen att en sådan åtgärd skulle innebära ett klart avsteg från

gällande principer inom kriminalvården. Att tvångsmässigt, d. v. s. i sista

hand med anlitande av fysiskt våld, föra eu människa till operationsbordet

för att mot hennes vilja företaga ett stympande ingrepp i hennes könsorgan

är näppligen förenligt med inriktningen av vårt reaktionssystem i övrigt.

Införandet av en dylik brottspåföljd lärer icke kunna motiveras med hänvisning

till sexualbrottslighetens utveckling. Såsom beredningen redan tidigare

påvisat, är motionärernas påstående om en ökning av sedlighetsbrottens

omfattning felaktigt; begränsar man sig till tiden efter kastreringslagens

ikraftträdande synes tvärtom en tillbakagång av denna brottslighet

kunna konstateras.

Vad angår de erfarenheter från Danmark som motionärerna åberopa, har

tvångskastrering — beredningen veterligt — i varje fall fram till år 194(>

icke tillgripits där i något enda fall. Beredningen äger icke kännedom, huruvida

det förekommit därefter. De åberopade erfarenheterna från Danmark

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Första lagutskottets utlåtande nr 29.

synas gälla kastrering med vederbörandes samtycke, en åtgärd, varav vi också

i Sverige, det har redan framgått, äga vissa erfarenheter.

Det må slutligen nämnas, att sedan den nationalsocialistiska regimen i

Tyskland på sin tid infört institutet tvångskastrering i den tyska straffrätten,

bestämmelserna härom blivit upphävda av det allierade kontrollrådet

genom en lag den 30 januari 1946.

Med det anförda vill beredningen bestämt taga avstånd från tanken på

att införa tvångskastrering i svensk rätt. Beredningen finner följaktligen

icke heller något skäl föranleda till eu sådan utredning som i motionerna

föreslås.

Medicinalstyrelsen yttrar, efter att hava erinrat om innebörden av de i 1 §

lagen om kastrering upptagna indikationerna, följande.

Från lagens ikraftträdande den 1 juli 1944 och till den 31 december 1948

hade till medicinalstyrelsen inkommit 126 berättelser om enligt lag verkställd

kastrering. Tillståndet till kastrering hade meddelats av medicinalstyrelsen

i 124 fall och av två läkare i de återstående två fallen. I 65 av fallen

hade tillståndet meddelats på kriminalpolitisk indikation, i 44 fall på kriminalpolitisk

och humanitär indikation, varvid de båda indikationerna kunde

anses lika starka och var för sig tillräckliga för bifall, och i 17 (15 + 2)

tall på humanitär indikation. 100 av de kastrerade hade gjort sig skyldiga

till sexualförbrytelser, vilka fördela sig på följande olika brott: otukt med

minderårig 34, homosexuella handlingar 28, våldtäkt 15, exhibitionism 14

och blodskam 9. Av de återstående 26 hade 13 visat sexuell aggressivitet och

13° besvärats av abnormt stark drift. De psykiska abnorm- och sjukdomstillstånd,

som förekommit hos de 126 kastrerade, fördela sig på följande diagnoser:

oligofreni (psykisk efterblivenhet) 88 fall, psykopati 21, schizofreni

6, kronisk encephalit 5, psykoinfantilism 4 och demenstillstånd 2.

Enligt Kungl. Maj ds föreskrift i 8 § tillämpningskungörelsen till kastreimgstagen

ha 66 fall undergått efterundersökning. Av dessa 66 hade emellertid

8 fall kastrerats före lagens tillkomst. Av de 66 efterundersökta hade

13 fortfarande könsdrift och 9 hade förmåga till fullbordat sexuellt umgänge.

De med bibehållen drift voro oligofrena (5 av 48 undersökta) och

psykopater (8 av 11 undersökta). Av dem som bibehållit förmågan till samlag

voro 3 oligofrena och 6 psykopater. Något brottsrecidiv hade ännu icke

torekomnnt hos de 66 efterundersökta. Så länge en man har kvar sin könsdrift,

kan han vara potentiellt farlig. Något radikalmedel mot sexualförbrytelser

kan kastrering alltså icke anses vara.

Det hittillsvarande svenska materialet är som av ovanstående redogörelse

fi amgår för litet för att medgiva några mera vittgående slutsatser även om

det bleve föremål för en mer ingående bearbetning. Frågan om den utredning,

varom motionärerna hemställt, synes därför vara för tidigt väckt.

Bortsett från det resultat, en sådan eventuell framtida utredning kan ge,

har frågan om tvångskastrering emellertid en principiell sida, som redan nu

kan diskuteras. Ur medicinsk synpunkt är kastrering en nödfallsutväg, enär

läkekonsten ännu icke förfogar över andra behandlingsmetoder med här

asyftad verkan. Kastreringen är dessutom ett grovt stynipande ingrepp och

då det icke företages enligt lag eller av medicinska skäl, att anse" som svår

kroppsskada i strafflagens mening. Ett införande av tvångskastrering skulle,

aven om darmed endast avsåges att förebygga sexualbrott, lätt komma att

uppfattas som ett återinförande av kroppsstraff i vår lagstiftning vilket

måste anses betänkligt.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 29.

21

Sinnesundersökning vid sedlighetsbrott.

Förutsättningarna för sinnesundersökning i brottmål angivas i 41 § sinnessjuklagen.

I paragrafens första stycke stadgas, att om anledning föreligger

till antagande att den, som är misstänkt för brott, begått brottet under

inflytande av sådan själslig abnormitet eller tillfälligt rubbad själsverksamhet

som avses i 5 kap. 5 § strafflagen, domstolen skall förordna om sinnesundersökning,

där ej av särskilda skäl sådan undersökning finnes obehövlig.

Sinnesundersökning skall ock ske, där domstolen finner särskild

utredning om den misstänktes sinnesbeskaffenhet vara av betydelse för bestämmande

av påföljd för brottet eller eljest för målets avgörande. I andra

stycket föreskrives, att om brottet ej finnes förskylla svårare straff än böter,

sinnesundersökning må ske endast när särskilda skäl därtill äro.

Sinnesundersökning av den, som förvaras i häkte, skall enligt 42 § verkställas

å sinnessjukavdelning vid fångvården av där anställd läkare, medan

sådan undersökning av den, som befinner sig på fri fot, enligt 43 § skall

verkställas av läkare, som för dylikt ändamål är anställd vid statligt sinnessjukhus.

Här må erinras om att i 18 kap. 13 § strafflagen, vilket lagrum behandlar

tukt och sedlighet sårande gärning, såsom straff stadgas böter eller

fängelse.

Bestämmelsen i 41 § sinnessjuklagen fick sin nuvarande utformning vid

den revision av strafflagens tillräknelighetsbestämmelser samt reglerna om

sinnesundersökning in. in., som genomfördes vid 1945 års riksdag.

Den till grund för lagstiftningen liggande utredningen verkställdes av

strafflagberedningen. I dess betänkande (SOU 1942:59) föreslogs en bestämmelse

av samma innehåll som i nuvarande 41 § andra stycket sinnessjuklagen.

Till motivering för bestämmelsen anförde beredningen:

De olägenheter som en sinnesundersökning medför för den tilltalade göra

det angeläget att undersökning icke beslutas då densamma skulle innebära

ett större mått av lidande och obehag än det straff domstolen kan tänkas

komma att utmäta. Särskilt gäller detta då högre straff än böter ej anses

böra komma i fråga. Nackdelarna av att den tilltalade dömes till straff, ehuru

han kanske bort förklaras straffri, äro här mindre än då frihetsstraff skall

ådömas. I särskilda fall kan dock sinnesundersökning vara önskvärd såsom

ett medel att få den tilltalade omhändertagen. I andra stycket av paragrafen

har med anledning av det nu anförda upptagits en bestämmelse av innehåll

att, där brottet ej finnes förskylla svårare straff än böter, sinnesundersökning

må ske endast när särskilda skäl därtill äro. Därest domstolen icke

vill utmäta högre straff än böter, skall alltså i regel domstolen på det föreliggande

materialet bedöma om den tilltalade kan anses hava begått brottet

under inflytande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet. Detta torde överensstämma

med nuvarande praxis. I allmänhet torde domstolarna vara benägna

att i mål om ansvar för rena bagatellförseelser icke ingå. i någon prövning

av frågan om den tilltalade lider av psykisk abnormitet och i vart

fall anse att anledning saknas att presumera ett kausalsamband mellan

denna och den åtalade förseelsen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Första lagutskottets utlåtande nr 29.

Den av beredningen föreslagna undantagsbestämmelsen för bötesfall upptogs

icke i den proposition i ämnet, nr 239, som förelädes 1945 års riksdag.

Föredragande departementschefen, dåvarande statsrådet Bergquist, uttalade

i propositionen, att en dylik föreskrift knappast torde vara behövlig.

Bestämmelsen i 41 § andra stycket sinnessjuklagen infördes på hemställan

av utskottet, som därvid i sitt utlåtande, nr 37, uttalade, att det vore

angeläget att beslut om sinnesundersökning, med hänsyn till de olägenheter

som alltid vore förenade med en sådan undersökning, över huvud taget icke

meddelades i mål av mindre allvarlig beskaffenhet. Utskottet erinrade om

att det föreslagna förbehållet att sinnesundersökning även vid bötesbrott

finge ske när särskilda skäl därtill äro torde utgöra en tillfyllestgörande

garanti för att undersökning verkligen komme till stånd i sådana undantagsfall,

då sakliga skäl talade för en undersökning av sinnesbeskaffenheten.

Riksåklagarämbetet har under erinran om vissa i första kammaren den

3 november 1948 gjorda uttalanden tillställt statsåklagarna en cirkulärskrivelse

av den 8 november 1948, avsedd att jämväl delgivas dem underställda

åklagare, vari bl. a. anföres följande:

I anledning av vad som sålunda förekommit vill ämbetet till en början

framhålla att tukt och sedlighet sårande gärningar som företas mot minderåriga

endast mera sällan torde vara av den lindriga natur att brottet

kan anses förskylla allenast böter. Redan av denna anledning lägger bestämmelsen

i 41 § andra stycket sinnessjuklagen icke hinder i vägen mot

verkställande av sinnesundersökning. Även om man i något fall kan räkna

med att det aktuella brottet icke kommer att förskylla högre straff än böter,

hindrar nämnda lagrum likväl icke en undersökning. Sådana särskilda skäl

till sinnesundersökning som omförmälas i nämnda lagrum torde nämligen

vara för handen så snart man har anledning antaga att risk för återfall i

brott av förevarande slag föreligger. Denna risk är självfallet särskilt stor

vid ifrågavarande brott.

Uppenbarligen är det med hänsyn till samhällets skydd mot brottslingar

av ifrågavarande slag synnerligen angeläget att sinnesundersökning kommer

till stand i alla de fall där återfall kan befaras. Undersökningen kan

leda till att den tilltalade befinnes vara så själsligt abnorm att han efter

straffriförklaring blir intagen å sinnessjukhus. I andra fall kan undersökningen

giva vid handen att förvaring bör ådömas eller att den tilltalade bör,

med begagnande av 8 § lagen om villkorlig dom, erhålla psykiatrisk vård å

anstalt eller ställas under tillsyn av hjälpverksamhetsläkare vid vederbörande

sinnessjukhus.

Riksåklagarämbetet säger sig med vad sålunda anförts hava velat fästa

statsåklagarnas uppmärksamhet på att yrkande om sinnesundersökning

bör av åklagaren framställas i alla de fall, där någon som gjort sig skyldig

till sexuellt angrepp mot minderårig kan befaras återfalla i sedlighetsbrott.

Åklagaren bör vidare enligt cirkulärskrivelsen, sedan undersökningsresultatet

föreligger, framställa yrkande om den kriminalpolitiska åtgärd

som i det särskilda fallet är erforderlig för att skydda samhället mot fortsatt

sådan brottslighet från den tilltalades sida. Riksåklagarämbetet anmodar

tillika åklagarna att till ämbetet inberätta utgången i de mål däri

18 kap. 13 § strafflagen tillämpats å brott som inneburit sexuellt angrepp

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 29.

mot minderårig. Därvid bör tillika angivas huruvida åklagaren ämnar fullfölja

talan mot domen.

Genom kungl. brev den 25 februari 19i9 hava vissa åtgärder föreskrivits

i anledning av den starkt ökade arbetsbelastningen på sinnessjukavdelningarna

vid fångvården. I ett vid brevet fogat meddelande erinras om att fångvårdens

undersökningsorganisation för de häktade har en katastrofal arbetsbalans.

I meddelandet anföres bland annat:

Några siffror skola anföras här för att belysa läget. Den 1 februari 1949

var antalet undersökningsfall inom fångvården 151. Av dem hade 36 väntat

i mer än två månader. Längsta tillåtna undersökningstiden utan anstånd

är sex veckor. Fångvården disponerar för denna uppgift ca 8 läkare, vilka

hinna med ca 40 utlåtanden i månaden. Antalet inneliggande undersökningsfall

är därför 3 å 4 gånger så stort som det borde vara med denna

organisation. De rättspsykiatriska avdelningarna disponera 13 läkare och

hade den 1 februari 1949 136 undersökningsfall.

Innebörden av de föreskrivna åtgärderna är i huvudsak, att vissa sinnesundersökningar

av häktade skola överföras från den därför avsedda

organisationen, sinnessjukavdelningarna vid fångvården, till rättspsykiatriska

avdelningar vid statens sinnessjukhus. Dessas uppgift är, såsom ovan

nämnts, att verkställa sinnesundersökningar av icke häktade. Undersökningarna

av de häktade skola enligt föreskrift i brevet, med de undantag som

medicinalstyrelsen föreskriver, äga företräde framför de undersökningar,

som eljest skola utföras på den rättspsykiatriska avdelningen. I meddelandet

framhålles såsom en följd härav att övriga undersökningsfall finge

vänta, vilket vore beklagligt. Emellertid uttalas, att detta icke hade så svåra

skadeverkningar som överbeläggningen på fångvårdens sinnessjukavdelningar

med därav följande risk får svåra orosutbrott o. s. v.

I motionerna I: 110 och II: 135 anföres bland annat:

Sedlighetsbrotten äro för närvarande föremål för behandling av straffrättskommittén

inom ramen för det allmänna reformarbetet pa kriminallagstiftningens

område. Riksdagen får därför anledning att i sinom tid taga

ställning till frågan i dess helhet. Resultatet av kommitténs arbete kan

emellertid komma att dröja.

I avbidan härpå synas vissa åtgärder utan tidsutdräkt böra företagas

beträffande en särskild grupp brottslingar inom sedlighetsbrottens område,

nämligen dem som föröva sadana »tukt och sedlighet sårande gärningar»,

som avses i 18 kap. 13 § andra punkten strafflagen.

Under nämnda lagrum falla ett stort antal sedlighetssårande förfaranden

av tämligen skiljaktig natur. I huvudsak torde man kunna urskilja tre

huvudgrupper:

1) exhibitionism, d. v. s. blottande av könsorganen för personer av motsatt

kön,

2) andra sexuella angrepp, som äro riktade mot personer av motsatt

kön och som icke innefatta våldtäkt, försök till våldtäkt, incest eller annan

straffbelagd otukt, samt

3) vissa homosexuella förfaranden, som icke kunna betecknas som otukt.

Bland dem som föröva dessa brott kunna de homosexuella i detta sammanhang

lämnas å sido, särskilt med hänsyn till att homosexuella angrepp

mot minderåriga i stor utsträckning falla under 18 kap. 10 § strafflagen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Första lagutskottets utlåtande nr 29.

Vad angår exhibitionisterna, torde de flesta av dessa utgöras av intellektuellt

efterblivna och psykoinfantila individer vilka ofta torde vara i behov

av psykiatrisk vård i någon form.

Den återstående gruppen, som alltså består av dem som föröva andra

sedlighetssårande gärningar än de nyss berörda, torde i icke ringa män

innesluta sexualförbrytare av vida allvarligare slag. Bland dessa torde man

nämligen ha att söka åtskilliga abnorma individer, som kanske endast ertappas

med exempelvis otuktig beröring av småflickor, men som endast på

grund av omgivningens vaksamhet, skrämsel eller andra tillfälliga omständigheter

stanna därvid. Här är det alltså fråga om människor, vilka ofta

lida av djupgående psykiska defekter och som, om de icke bli föremål för

värd, kunna bli till påtaglig fara för sin omgivning. Det framstår därför

som synnerligen angeläget att deras abnormitet blir fastställd så att vårdbehovet

kan tillfredsställas. Vanliga straff torde på personer av här avsedd

beskaffenhet icke ha någon nämnvärd återhållande effekt.

Vad som nu föranleder, att detta spörsmål bör uppmärksammas, är att

de personer som lagforas för brott mot 18 kap. 13 § andra punkten straffl;''.

Sen o— i motsats till andra sedlighetsförbrytare — i allmänhet icke bli

töremål för sinnesundersökning.

En ändring av domstolarnas praxis synes snarast böra komma till stånd.

Detta kan ske på i huvudsak två vägar. I ett uttalande, som representanter

for ett stort antal svenska kvinnoföreningar riktat till straffrättskommittén,

har man i törsta hand pekat på önskvärdheten av en skärpning av påföljden

för sedlighetssårande gärningar för att därigenom giva domstolarna

större möjligheter att förordna om sinnesundersökning. Som nyss anförts

torde emellertid påföljden som sådan ha ringa betydelse för att avhålla de

människor, som det här är fråga om, från att begå sina brott. Man bör

vidare minnas att under 18 kap. 13 § strafflagen kunna hänföras också vissa

okynnesförseelser, som i och för sig icke böra medföra strängare påföljd

an böter. Med hänsyn härtill och då det kan möta betänkligheter att ta upp

frågan om påföljden, innan utredning om lagstiftningens framtida utformning

på detta område föreligger, synes det mig att en straffskärpning icke

är den lämpligaste lösningen, åtminstone för närvarande.

Det syfte man i själva verket vill tillgodose, nämligen att de här ifrågavarande^

förbrytarna regelmässigt underkastas sinnesundersökning, kan

P** enklare sätt. Det borde sålunda enligt min mening vara

möjligt att uttryckligen undantaga sedlighetssårande handlingar från den

i 41 g andra stycket sinnessjuklagen stadgade begränsningen av sinnesundersökningar

vid bötesbrott.

Strafflagberedningen yttrar i anledning av motionerna I: 110 och II: 135:

I motionerna beröres endast ett område av sexualbrottsligheten, nämligen

tukt och sedlighet sårande gärningar. Straffskalan för detta brott är böter

eller fängelse; vanligen stannar straffet vid böter. Den i 41 § andra stycket

sinnessjuklagen uttryckta begränsningen i tillämpandet av sinnesundersökning

beträffande lagöverträdare, vilkas brott endast förskylla böter, synes

ha föranlett domstolarna att, såsom i motionerna anföres, tämligen ofta

underlåta att förordna om sinnesundersökning beträffande dem som förövat

tukt och sedlighet sårande gärning.

Beredningen kan helt instämma i vad som anföres i motionerna om önskvärdheten

av att detta klientel blir föremål för sinnesundersökning. För att

nå detta syfte torde det icke vara nödvändigt eller ens lämpligt att — såsom

någon gång föreslagits — skärpa de i"l8 kap. 13 § strafflagen stadgade

påföljderna. I själva verket torde icke 41 § andra stycket sinnessjuk
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Första lagutskottets utlåtande nr 29.

lagen böra tolkas så att sinnesundersökning vanligen skulle böra underlåtas

beträffande de sedlighetsförbrytare som falla under 18 kap. 13 § strafflagen.

Då beredningen på sin tid föreslog den avfattning lagrummet nu har,

framstod det för beredningen som naturligt, att »särskilda skäl» i de flesta

fall borde anses föreligga, när fråga vore om sedlighetsbrott. Det må nämnas,

att denna uppfattning även kommit till uttryck i en från riksåklagarämbetet

till rikets åklagare riktad cirkulärskrivelse, vari åklagarna anmodas

att i mål av förevarande beskaffenhet hemställa om sinnesundersökning

av den tilltalade.

Redan en förnuftig tillämpning av gällande rätt torde alltså föranleda,

att det med motionerna avsedda klientelet vanligen underkastades sinnesundersökning.

En tukt och sedlighet sårande handling utgör — om den

icke är en alldeles uppenbar okynnesförseelse eller den förövats under tillfälliga

omständigheter, som tydligt giva vid handen att den icke kan återföras

på någon psykisk rubbning hos gärningsmannen — ett symtom på

att vederbörandes sinnesbeskaffenhet avviker från det normala och att han

är i behov av psykisk eller annan vård i någon form. Vid sidan av vård på

sinnessjukhus förfogar man numera över talrika möjligheter att genom

förmedling av en villkorlig dom åvägabringa den vård som framstår som

mest ändamålsenlig.

Som symtom på ett vårdbehov har en tukt och sedlighet sårande gärning

så mycket större betydelse ur de synpunkter, som i detta sammanhang böra

beaktas, som gärningsmannens abnormitet kan vara mera djupgående och

hans vådlighet i motsvarande grad större, än den aktuella gärningen kanske

tyder på. Först genom en sinnesundersökning kan det fastställas hur härmed

förhåller sig. En dylik undersökning är också vanligen motiverad för

att domstolen skall kunna taga ställning till den behandling, som kan vara

av behovet påkallad. Under alla förhållanden är det enligt beredningens

åsikt påkallat, att domstolen införskaffar sådant läkarintyg beträffande

den tilltalade, som avses i 4 § lagen om särskild förundersökning i brottmål.

Ehuru, såsom ovan framhållits, motionernas syfte tillgodoses redan av

gällande rätt, kan det vara lämpligt att den särställning, ifrågavarande gärningar

intaga bland övriga bötesbrott, kommer till tydligt uttryck i lagtexten.

Beredningen förordar fördenskull, att 41 § andra stycket sinnessjuklagen

förtydligas i förevarande hänseende i överensstämmelse med motionernas

förslag. En dylik lagändring synes vara av så enkel beskaffenhet,

att den skulle kunna genomföras utan särskild utredning.

Medicinalstyrelsen anför:

Syftet med motionen är att en särskild grupp av brottslingar inom sedlighetsbrottens

område, nämligen de som föröva sådana tukt och sedlighet

sårande gärningar som avses i 18 kap. 13 § andra punkten strafflagen, regelmässigt

skulle underkastas sinnesundersökning. Då normalstraffet i dylika

fall är böter, ådömas också sådana i det övervägande antalet fall. Enligt

41 £ andra stycket sinnessjuklagen må, då brott icke finnes förskylla

svårare straff än böter, sinnesundersökning av den misstänkte ske, endast

när särskilda skäl äro därtill. Domstolarna synas också enligt motionären

draga sig för att förordna om sinnesundersökning i dylika fall.

Ehuru medicinalstyrelsen i likhet med motionären anser, att nämnda sedlighetsförbrytare

böra bli föremål för sinnesundersökning i ökad omfattning,

får styrelsen dock göra vissa erinringar.

Ten skrivelse till statsåklagarna av den 8 november 1948 har riksåklagar
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Första lagutskottets utlåtande nr 29.

ämbetet bl. a. framhållit, att tukt och sedlighet sårande handlingar, som

företas mot minderåriga, endast mera sällan torde vara av den lindriga

natur, att brottet kan anses förskylla allenast böter. Redan av denna anledning

lägga bestämmelserna i 41 § andra stycket sinnessjuklagen icke

hinder i vägen för förordnande om sinnesundersökning. Även om man i något

fall kan räkna med att brottet icke kommer att förskylla högre straff

än böter hindrar nämnda lagrum likväl icke en undersökning. Sådana särskilda

skäl till sinnesundersökning som omförmälas i nämnda lagrum torde

nämligen vara för handen, så snart det föreligger risk för återfall i brott av

samma slag.

Det synes sannolikt att sedlighetsförbrytare efter riksåklagarens initiativ

komma till sinnesundersökning i betydligt ökad omfattning.

Med hänsyn till vad riksåklagaren anfört synes den ifrågasatta ändringen

av lydelsen i 41 § sinnessjuklagen ej vara påkallad. Sedlighetsbrotten

äro för övrigt som motionären framhåller för närvarande under behandling

av straffrättskommittén.

Frågan om sinnesundersökning vid brott enligt 18 kap. 13 § strafflagen

har berörts även i vissa yttranden över motionerna II: 17 och I: 18.

Sålunda hava socialstyrelsen och fångvårdsstyrelsen erinrat om riksåklagarens

cirkulärskrivelse till statsåklagarna av den 8 november 1948.

Socialstyrelsen anför därutöver:

Styrelsen delar motionärernas uppfattning, att alla sexualförbrytare, även

de som endast göra sig skyldiga till tukt och sedlighet sårande handlingar,

böra sinnesundersökas. Möjlighet härtill torde redan nu föreligga jämlikt

41 § sinnessjuklagen. Enligt nämnda lagrum må, då brott icke finnes förskylla

svårare straff än böter, sinnesundersökning äga rum, när särskilda

skäl motivera en sådan åtgärd. Enligt styrelsens mening äro sexualförbrytelser,

även de av lindrigare karaktär, av sådan art, att sinnesundersökning

i regel bör komma till stånd.

Straffrättskommittén yttrar:

Kommittén vill vidare erinra om möjligheten för domstolarna att jämlikt

41 § sinnessjuklagen förordna om sinnesundersökning av personer, som

misstänkas för brott. Enligt nämnda lagstadgande må emellertid, om brottet

icke finnes förskylla svårare straff än böter, sinnesundersökning av den

misstänkte ske endast när särskilda skäl därtill äro. Med anledning härav

vill kommittén framhålla, att även om de personer, som lagforas för brott

mot 18 kap. 13 § andra punkten strafflagen, i stor utsträckning ådömas

allenast böter, böra enligt kommitténs mening med hänsyn till dessa brotts

natur i regel sådana särskilda skäl anses föreligga, att sinnesundersökning

äger rum. Därest sinnesundersökning verkställes, torde domstolarna i varje

särskilt fall få den kännedom om orsakerna och bakgrunden till brottet, som

på forskningens nuvarande ståndpunkt står att vinna, ävensom ökade möjligheter

att bedöma om vårdbehov föreligger eller vilka åtgärder som i övrigt

böra vidtagas inom ramen för gällande realctionssystem för att förebygga

återfall i brott av detta slag.

Det kan i detta sammanhang erinras, att frågan om vidgade möjligheter

för domstolarna att förordna om sinnesundersökning av personer, som gjort

sig skyldiga till sedlighetsförbrytelser, har berörts i en framställning till

kommittén från ett antal svenska kvinnoorganisationer.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 29.

27

Utskottet.

Ämnet för ifrågavarande motioner är sedlighetsbrotten. I motionen II: 17

föreslås en allmän utredning med uppgift att överväga åtgärder till skydd

för barn och ungdom mot sexualförbrytare. De övriga motionerna åsyfta

lagändringar, varigenom samhällsskyddet mot sexualbrottsligheten på enstaka

punkter skulle kunna förbättras.

Sedlighetsbrotten ha under den senaste tiden varit föremål för särskild

uppmärksamhet och betraktas i vida kretsar med oro. Även motionerna

synas i viss mån vara uttryck för dessa stämningar.

I det föregående har redovisats visst material rörande frekvensen av sedlighetsbrott.

Detta gör icke anspråk på fullständighet. Varken i fråga om

det verkliga antalet dylika brott eller de begångna brottens svårhet torde

några bestämda slutsatser kunna dragas. Materialet avspeglar emellertid

utvecklingen av brottsligheten på förevarande område. Det giver tydligt vid

handen, att någon nämnvärd ökning av antalet sedlighetsbrott icke ägt

rum. Snarare torde man vara berättigad antaga, att frekvensen under de senaste

åren i stort sett varit oförändrad.

Strafflagens bestämmelser om sedlighetsbrott äro föremål för revision genom

straffrättskommittén. Även på andra lagstiftningsområden, som äro

av betydelse i förevarande sammanhang, pågår ett omfattande reformarbete.

Här må särskilt erinras om strafflagberedningens arbete på reformer inom

det straffrättsliga reaktionssystemets område. Det är enligt utskottets mening

uppenbart, att det pågående reformarbetet ej bör avbrytas. Utskottet

kan sålunda icke förorda, att en allmän utredning skulle i förevarande del

övertaga de nu verksamma utredningsorganens arbetsuppgifter. Frågan blir i

stället, om ytterligare utredningsorgan erfordras för att giva allsidig belysning

åt hithörande problem och samordna skyddet mot sexualbrottsligheten.

I motionen II: 17 har angivits, att orsakerna till sedlighetsbrotten, återfallsfrekvensen

i sådana brott och de skador, som vållats barn och ungdom genom

sexualförbrytare, borde göras till föremål för särskild utredning och

att en uttömmande behandling av dessa spörsmål icke kunde förväntas av

de nu arbetande organen.

De båda först nämnda spörsmålen äga nära inbördes sammanhang. Straffrättskommittén

har i sitt yttrande förklarat, att den har för avsikt att tillgodogöra

sig de resultat som uppnåtts inom den vetenskapliga forskningen,

men bär tillika uttalat, att den icke har något att erinra mot en mera omfattande

utredning av det slag som åsyftas i motionen. Utan tvivel vore det

av stort värde, om en ingående undersökning verkställdes på förevarande

område. Resultaten av undersökningen skulle kunna tillgodogöras icke blott

av straffrättskommittén utan även av övriga utredningar, vilka i sin verksamhet

ha att syssla med sexualbrottsligheten. Utskottet finner emellertid

icke påkallat att tillsätta en särskild kommitté för ändamålet. Undersökning

en synes kunna ske under enklare former. I socialstyrelsens yttrande bär

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Första lagutskottets utlåtande nr 29.

föreslagits, att nämnda styrelse skulle i samråd med medicinalstyrelsen låta

utföra de erforderliga specialundersökningarna. En dylik anordning synes i

och för sig lämplig. Även andra utvägar äro emellertid tänkbara. Sålunda

skulle specialundersökningarna kunna utföras för straffrättskommitténs

räkning och resultaten publiceras av nämnda kommitté. Med hänsyn till innehållet

i yttrandena förväntar utskottet, att erforderliga initiativ komma

att tagas av de berörda myndigheterna och utredningsorganen efter samråd

med varandra. Utskottet finner därför ej påkallat föreslå riksdagen att rikta

någon framställning i ämnet till Kungl. Maj :t.

Vad här uttalats torde i stort sett även gälla det återstående av motionärerna

utpekade undersökningsområdet. En samling och bearbetning av tillgängligt

material rörande de för sexualbrott utsatta barnens reaktioner och

psykologiska utveckling m. in. skulle kunna bliva av värde ur flera synpunkter.

Framför allt skulle man härigenom få underlag för en omprövning

av nu tillämpade metoder vid förhör med barnen. Av hänsyn till barnen

torde emellertid dessa undersökningar böra utföras med varsamhet och

grundas uteslutande å redan tillgängligt material.

Utskottet finner angeläget, att de särskilda åtgärderna mot sexualbrottsiigheten

samordnas. Icke heller för detta ändamål torde emellertid en särskild

kommitté vara erforderlig. Det torde ankomma på de nu arbetande

utredningsorganen, främst straffrättskommittén, att tillse att en dylik samordning

sker.

Motionärerna efterlysa även åtgärder för att åstadkomma bättre bevakning

i parker och å andra allmänna platser. Denna fråga synes böra lösas

i samband med andra spörsmål rörande polisväsendets organisation och

användning.

I motionerna 1:61 och 11:75 påyrkas utredning angående frågan, under

vilka förutsättningar kastrering måtte kunna verkställas i mera påtagligt

samband med sedlighetsbrott. Motionärerna synas närmast åsyfta införande

av möjlighet till tvångskastrering av sedlighetsförbrytare.

Gällande lag om kastrering, som infördes år 1944, förutsätter, att den

person, å vilken ingrepp skall företagas, samtyckt till åtgärden. Vid lagens

tillkomst dryftades ingående frågan om kastreringen borde vara frivillig

eller om möjlighet skulle öppnas till tvångskastrering. Frågan sågs huvudsakligen

ur praktiska synpunkter. Enighet rådde om att något behov av

tillgång till tvångskastrering då icke förelåg. Såvitt utskottet kunnat finna

ha erfarenheterna från lagens tillämping icke givit vid handen annat än att

lagen på nöjaktigt sätt uppfyller sitt ändamål. På grund härav och då tvångskastrering

icke bör lagfästas utan tvingande skäl, har utskottet icke funnit

anledning förorda den av motionärerna begärda utredningen.

I motionerna I: 110 och II: 135 föreslås ändring av 41 § andra stycket

sinnessjuklagen i syfte att personer, som åtalas för tukt och sedlighet sårande

gärningar mot barn och ungdom, i större omfattning än nu sker skola

bliva föremål för sinnesundersökning. Den ovan redovisade utredningen synes

giva vid handen, att sinnesundersökning vid dylika brott sker förhållandevis

sällan.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Första lagutskottets utlåtande nr 29.

Utan tvivel föreligger ofta psykisk abnormitet hos dem som föröva ifrågavarande

brott. En undersökning av sinnesbeskaffenheten bör, icke minst

med tanke på risken för framtida återfall i sexualbrottslighet av måhända

grövre slag, komma till stånd i ökad utsträckning. Viss varsamhet måste

dock iakttagas med tanke på de svårigheter, varunder den för sinnesundersökningar

avsedda organisationen nu arbetar. Även i förevarande fall måste

domstolen, efter prövning av samtliga föreliggande omständigheter och helst

efter inhämtande av läkarintyg enligt lagen om särskild förundersökning i

brottmål, avgöra, om sinnesundersökning är nödvändig.

Redan den nuvarande formuleringen av 41 § sinnessjuklagen giver domstolarna

befogenhet att låta verkställa sinnesundersökning i den utsträckning

här förordats. Efter det initiativ i frågan som tagits av riksåklagarämbetet

lärer vara att förvänta, att domstolarna mera än tidigare komma

att beakta behovet av att sinnesundersökning sker i de fall, då sådan enligt

vad ovan nämnts kan anses vara av betydelse.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner sig utskottet icke kunna tillstyrka

den föreslagna lagändringen. Mot densamma synes jämväl kunna anföras,

att den skulle kunna anses innebära en anvisning att förordna om

sinnesundersökning vid vissa i 18 kap. 13 § strafflagen upptagna tukt och

sedlighet sårande gärningar, vilka närmast utgöra rena ordningsförseelser,

exempelvis utbjudande av sedlighetssårande bilder.

På ovan angivna skäl får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 11:17, 1:61, 11:75, 1:110 och

II: 135, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 april 1949.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Lodenius, Olofsson, fru Lindström, herrar

John Wiktor Jonsson, Georg Pettersson och fröken Andersson;

från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund, Olsson

i Mellerud, Johnsson i Stockholm*, Landgren, Fagerholm, fru Johansson i

Skövde* och herr Svensson i Stenkyrka.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Första lagutskottets utlåtande nr 29.

Reservationer:

1) av herr Rijlander, fru Lindström, herr Johnsson i Stockholm och fru

Johansson i Skövde, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort ha följande

lydelse:

Ämnet för---(lika med utskottet)---kunna förbättras.

Sedlighetsbrotten ha---(lika med utskottet)----dessa stäm
ningar.

I det ----(lika med utskottet)---varit oförändrad.

Strafflagens bestämmelser----(lika med utskottet)---arbe
tande

organen.

De bada förstnämnda spörsmålen äga nära inbördes sammanhang. Straffrättskommittén

har i sitt yttrande förklarat, att den har för avsikt att tillgodogöra

sig de resultat som uppnåtts inom den vetenskapliga forskningen

beträffande orsakerna och bakgrunden till sedlighetsbrott. Däremot torde

det icke falla inom vare sig straffrättskommitténs eller strafflagberedningens

uppdrag att företaga sådana socialpsykiatriska specialundersökningar,

bestående i bearbetning av de hos medicinalstyrelsen samlade berättelserna

rörande verkställda sinnesundersökningar av sexualförbrytare, sjukhusjournaler

m. in., som kunna ställas till förfogande beträffande på sinnessjukhus

intagna abnorma, och övriga tillgängliga handlingar, varom i motionen

närmast är fråga. Straffrättskommittén har också uttalat, att den

icke har något att erinra mot en mera omfattande utredning av det slag som

åsyftas i motionen. Strafflagberedningen har påpekat, att i den mån de

psykiska behandlingsmetoderna för abnorma genom bearbetning av dylikt

material eller på annat sätt bör bli föremål för intensifierat studium, detta

är en rent medicinsk forskningsuppgift och att åtgärder för främjande av

vetenskaplig forskning på detta liksom på andra områden faller utom beredningens

kompetens. Utan tvivel vore det av stort värde, om en ingående

undersökning verkställdes på förevarande område. Resultaten av undersökningen

skulle kunna tillgodogöras icke blott av straffrättskommittén utan

även av övriga utredningar, vilka i sin verksamhet ha att syssla med sexualbrottsligheten.

Utskottet finner emellertid icke påkallat att tillsätta en särskild

kommitté för ändamålet. Huvudsakligen lärer det bliva fråga om sådana

socialpsykiatriska undersökningar som ovan nämnts. Dessa undersökningar

torde, såsom socialstyrelsen föreslagit, lämpligen böra ledas av medicinalstyrelsen

och socialstyrelsen i samråd. Av yttrandena framgår visserligen,

att de berörda myndigheterna hysa intresse för att dylika undersökningar

skola verkställas. Dessa torde emellertid, för att en allsidig utredning

av hithörande problem skall komma till stånd, bliva så omfattande, att de

förutsätta beslut av Kungl. Maj:t. På Kungl. Maj :t synes jämväl böra ankomma

att meddela närmare föreskrifter rörande desamma. En framställning

i ämnet torde därför böra göras av riksdagen hos Kungl. Maj :t.

En samling och bearbetning av tillgängligt material rörande de för sexual
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 29.

31

brott utsatta barnens reaktioner och psykologiska utveckling m. m. skulle

även vara av värde ur flera synpunkter. Framför allt skulle man härigenom

få underlag för en omprövning av nu tillämpade metoder vid förhör med

barnen. Dessa undersökningar synas böra utföras i anslutning till de ovan

förordade. Av hänsyn till barnen torde emellertid undersökningarna i fråga

böra utföras med varsamhet och grundas uteslutande å redan tillgängligt

material.

Utskottet finner — — — (lika med utskottet)---samordning sker.

Motionärerna efterlysa även åtgärder — — — (lika med utskottet)

---och användning.

I motionerna I: 61 och II: 75---(lika med utskottet) —--av

sedlighetsförbrytare.

Gällande lag---(lika med utskottet)---begärda utredningen.

I motionerna I: 110 och II: 135---(lika med utskottet)---för
hållandevis

sällan.

Utan tvivel ----(lika med utskottet) —---är nödvändig.

Redan den —--(lika med utskottet)--— förevarande fall.

Med hänsyn —--(lika med utskottet)---sedlighetssårande

bilder.

På ovan angivna skäl får utskottet hemställa,

A) att riksdagen i anledning av motionen II: 17 måtte i

skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om anordnande av socialpsykiatriska

undersökningar av sedlighetsförbrytare och offer

för sådana i enlighet med vad utskottet ovan förordat,

samt

B) att motionerna 1:61, 11:75, 1:110 och 11:135 icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

2) av fröken Andersson och herr Fagerholm, vilka anfört:

Sexualbrottsligheten har under den senaste tiden betraktats med stigande

oro. Upprörande fall av sådan brottslighet ha kommit till allmänhetens kännedom.

Från skilda håll ha krav rests på effektiviserade åtgärder mot sedlighetsförbrytarna.

Sexualbrott mot barn ha en särskilt oroväckande karaktär

genom de allvarliga, stundom livslånga psykiska och fysiska skador som

vållas offren. Det av utskottet redovisade materialet synes visserligen giva

vid handen, att antalet otuktsbrott, våldtäktsbrott samt tukt och sedlighet

sårande gärningar icke undergått någon påvisbar ökning. Redan det föreliggande

materialet visar emellertid hur allvarligt läget är. Att åstadkomma

ett effektivt skydd för barnen mot sexuella övergrepp måste vara ett samhällsintresse

av första ordningen. En utredning med uppgift att överväga

åtgärder i sådant syfte bör därför komma till stånd. Utredningen synes

lämpligen böra ske i de former och i första hand inriktas på de undersökningsområden,

som utpekats i motionen II: 17. De särskilda åtgärder mot

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Första lagutskottets utlåtande nr 29.

sexualförbrytare, varom i övriga av utskottet behandlade motioner är fråga,

torde böra prövas av utredningen likaväl som andra tänkbara åtgärder.

På grund av vad sålunda anförts få vi hemställa,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t

hemställa, att Kungl. Maj :t måtte uppdraga åt en utredning

bestående av representanter för den medicinska forskningen,

juridisk och social sakkunskap samt föräldrar att skyndsamt

överväga möjliga åtgärder till skydd för barn och ungdom

mot sexualförbrytare.

4 97464. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1949.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.