Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948

1949-05-05 · 25 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 23 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1949:32, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

1

Nr 32.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändring i militära rättegångslagen den

30 juni 1948 (nr 472), m. m., jämte i ämnet väckt motion,

dels ock Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till tag angående ändrad lydelse av 14 § lagen

den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff för krigsmän

och lag angående ändrad lydelse av 66, 68 och

69 §§ militära rättegångslagen den 30 juni 1948

(nr 472).

Genom en den 18 februari 1949 dagtecknad proposition, nr 98, har Kungl.

Maj :t under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag

till

1) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472);

samt

2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 450) om dödsstraff

i vissa fall då riket är i krig.

Vidare har Kungl. Maj:t genom en den 4 mars 1949 dagtecknad proposition,

nr 104, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och

lagrådet förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid denna proposition

fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om

disciplinstraff för krigsmän; och

2) lag angående ändrad lydelse av 66, 68 och 69 §§ militära rättegångslagen

den 30 juni 1948 (nr 472).

Båda propositionerna ha hänvisats till lagutskott och behandlats av första

lagutskottet.

I samband härmed har utskottet förehaft en av herr Johansson i Stockholm

i anledning av propositionen nr 98 inom andra kammaren väckt motion,

nr 330.

I nämnda motion föreslås, »att riksdagen måtte besluta avslå Kungl.

Maj :ts proposition nr 98 i vad den avser förslag till lag angående ändring

i lagen den 30 juni 1948 om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig».

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för de genom propositionerna

framlagda lagförslagen, ävensom i fråga om de skäl, motionären andragit

till stöd för sitt yrkande, får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas

här nedan, hänvisa till propositionerna och motionen.

t Iiiliang till riksdagens protokoll 19b9. 9 samt. 1 avd. Nr 32.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

Propositionernas huvudsakliga innehåll.

De ändringar, som i propositionen nr 98 föreslås i militära rättegångslagen,

åsyfta främst att, därest avdelning av krigsmakten blivit innesluten

av fienden eller eljest försatts i avskilt läge, krigsrätt vid avdelningen skall

kunna inrättas av militärbefälet. Om sådan krigsrätt skall gälla i stort sett

detsamma som om andra krigsrätter.

Förslaget angående ändring i lagen om dödsstraff i samma proposition

innebär, att i särskilt allvarliga lägen under krig militär myndighet skall

kunna inrätta ståndrätt för behandling av brott som kan förskylla sådant

straff. Som villkor härför skall bl. a. gälla, att den brottslige gripits på bar

gärning och att behandling av målet i vanlig ordning ej kan avvaktas utan

synnerlig fara för krigslydnadens eller motståndsviljans upprätthållande eller

eljest för krigsföretags framgång, militäravdelnings säkerhet eller rikets

väl. Även i övrigt ansluta de föreslagna bestämmelserna om ståndrätt nära

till tidigare stadganden i ämnet.

Före den 1 januari 1949 gällde i fråga om sådana vapenfria värnpliktiga,

som tjänstgjorde utom krigsmakten, att vederbörande civile arbetschef ägde

meddela dem tillrättavisning för vissa mindre förseelser. Den nya militära

straff- och processlagstiftning, som trädde ikraft nämnda dag, innehåller

emellertid inga föreskrifter härom. I propositionen nr 104 föreslås nu återinförande

av dylika bestämmelser.

Proposition nr 98.

Inledning.

Vid antagandet av den nya straff- och processlagstiftning för krigsmakten

som trädde i kraft den 1 januari 1949 lämnades vissa frågor angående

straffs ådömande och verkställande under extraordinära förhållanden i krig

tills vidare öppna i avbidan på närmare utredning. För att i egenskap av

sakkunniga biträda med sådan utredning tillkallades därför dåvarande

militieombudsmannen, numera justitierådet N. I. Regner, tillika ordförande,

ledamoten av riksdagens andra kammare, fattigvårdskonsulenten V. V.

Hedlund, dåvarande majoren, numera överstelöjtnanten vid försvarsstaben

H. J. Leehe och dåvarande byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet,

numera tillförordnade rättsavdelningschefen i jordbruksdepartementet

S. J. M. Strömberg. Dessa sakkunniga ha den 31 juli 1948 avlämnat betänkande

med förslag till lagar om ändring i militära rättegångslagen den

30 juni 1948 (nr 472) och lagen samma dag (nr 450) om dödsstraff i vissa

fall då riket är i krig.

I anslutning till erhållna direktiv ha de sakkunniga uppdelat sitt betänkande

i tre olika avsnitt, ett om krigsrätt vid avskild avdelning, ett om verkställighet

i vissa fall av ådömda bestraffningar och slutligen ett om ståndrätt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 32. 3

Efter remiss ha yttranden över betänkandet avgivits av justitiekanslersämbetet,

riksåklagarämbetet, krigshovrätten, hovrätten över Skåne och Blekinge,

hovrätten för Västra Sverige, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i

Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län, överbefälhavaren, försvarsgrenscheferna,

Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer, Sveriges advokatsamfund,

Svenska officersförbundet, Svenska underofficersförbundet, Centralstyrelsen

för de svenska reservofficersförbunden och Svenska reservunderofficersförbundet.

Tillfälle att yttra sig har dessutom beretts Föreningen

Sveriges krigsfiskaler, Landsorganisationen och Värnpliktiga officerares

riksförbund, vilka emellertid ej inkommit med svar, samt Försvar sväsendets

underbefälsförbund, som förklarat sig sakna anledning att göra något

uttalande.

Förslaget till lag om ändring i militära rättegångslagen.

86 §.

Om förvarsarrest stadgas i 30 § militära rättegångslagen att förman äger

förordna att underlydande skall tagas i förvarsarrest, dels om den underIvdande

begått förseelse av svårare beskaffenhet och det för krigslydnadens

upprätthållande finnes vara av synnerlig vikt att han ej lämnas på fri

fot, och dels om han gjort sig skyldig till rymning och det skäligen kan befaras

att han ånyo avviker. Därest målet mot den arresterade ej avgöres disciplinärt

utan hänskjutes till åklagare för prövning i rättegång, är åklagaren

enligt 85 § skyldig att inom viss kort tid underställa domstolen frågan, huruvida

arresten skall bestå. Beslutar rätten att arresten skall besta, skall det

enligt 86 § anses som om den arresterade vore häktad.

De sakkunniga ha funnit det i någon mån tveksamt, huruvida sistnämnda

föreskrift medförde befogenhet att i annat fall än då skäl till egentlig häktning

vore för handen låta frihetsberövandet fortvara även i avvaktan på lagakraftägande

dom. De ha därför föreslagit att till 86 § skall göras ett tillägg,

varigenom domstolen uttryckligen berättigas att, om den arresterade dömes

till annan påföljd än böter eller disciplinstraff, enligt de i 30 § angivna

grunderna pröva, huruvida han skall i förvarsarrest avbida att domen vinner

laga kraft.

Därest detta förslag genomfördes vore det enligt de sakkunnigas mening

icke erforderligt att av hänsyn till risken för avbrott i förbindelserna mellan

underrätt och hovrätt medgiva omedelbar verkställighet av underrätts dom i

större omfattning än som redan skett. I den mån olägenheter för disciplinen

befarades uppkomma till följd av att verkställigheten fördröjdes genom avbrottet,

kunde dessa då alltid undvikas genom alt den dömde höllcs i häkte

eller förvarsarrest. Visserligen kunde det i sa fall inträffa att den dömde

på grund av avbrottet finge sitla häktad eller arresterad under längre tid än

eljest. I allmänhet syntes dock hovrätten genom avräkning å häktnings- eller

arresttiden kunna tillse alt han ej därigenom lede något förfång.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, har tillstyrkt ett

tillägg till ifrågavarande paragraf av det innehåll de sakkunniga föreslagit.

107 §.

Rörande principfrågan om krigsrätt vid avskild avdelning av krigsmakten

har föredragande departementschefen anfört bl. a. följande:

»Ej minst de senare årens erfarenheter ha visat, att i ett rörligt krig

en truppavdelning lätt kan bli innesluten av fienden eller på annat sätt

skild från förbindelse med krigsmaktens huvudstyrka. Det lär i dylikt

fal! endast sällan komma att inträffa, att den krigsrätt varunder avdelningen

hör befinner sig på platsen. Och även om så är fallet, kan krigsrätten

komma att försättas ur funktion, t. ex. genom att krigsdomaren

såras eller dödas. Därest en avdelning sålunda kommer att sakna tillgång till

en domstol som kan upptaga vid avdelningen förekommande brottmål, kan

detta uppenbarligen medföra betydande vådor för krigslydnaden och även

andra olägenheter, särskilt om förhållandet består under någon längre tid.

Oftast torde visserligen dessa svårigheter kunna undanröjas genom att Kungl.

Maj :t på begäran inrättar ny krigsrätt vid avdelningen. Såsom de sakkunniga

framhållit måste man emellertid räkna med att stundom även förbindelserna

med Kungl. Maj :t kunna vara brutna. Det lär därför vara nödvändigt

att för dylika fall tillerkänna militärbefälet befogenhet att på egen

hand låta inrätta krigsrätt och meddela i samband därmed erforderliga förordnanden.

På motsvarande sätt bör, om krigsrätt finnes men blivit funktionsoduglig

eller icke är behörig för samtliga i avdelningen ingående styrkor,

vederbörande militäre chef kunna, i avvaktan på kontakt med behörig

central myndighet, själv vidtaga därav påkallade åtgärder. I likhet med

remissinstanserna tillstyrker jag därför de sakkunnigas förslag, att till

militära rättegångslagen skall fogas en ny paragraf av förut angiven innebörd.

Dess tillämplighet bör, i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit,

begränsas till tid då riket är i krig.»

Lagförslaget har av lagrådet lämnats utan erinran.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om dödsstraff i vissa fall då

riket är i krig.

I lagen den 23 oktober 1914 om krigsdomstolar och rättegången därstädes,

som numera ersatts av militära rättegångslagen, fanns ett 15 kap., som

handlade om ståndrätt.

Ståndrätt fick enligt 83 § nämnda lag inrättas av högste befälhavaren på

stället, om brott, som var belagt med dödsstraff, förövats vid trupp, som

var i fält eller å fartyg som för krigsföretag var statt på sjötåg eller i belägrad

fästning, och våda för krigslydnaden eller för krigsmaktens, fartygets

eller fästningens säkerhet var att befara, såvida ej den brottslige utan

uppskov befordrades till straff. En ytterligare förutsättning var emellertid

att den brottslige gripits på bar gärning. Dessutom krävdes att befälhavaren

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 32. 5

hade oinskränkt disciplinär bestraffningsrätt över underlydande (jfr 191 —

193 §§ strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914) eller var kommendant

i fästningen. Angående ståndrätts sammansättning stadgades i samma

paragraf, att ordförande skulle vara högste befälhavarens näste man i befälet.

Till ledamöter förordnades två officerare av minst kaptens grad, två

löjtnanter »eller underlöjtnanter», två underofficerare och tre av manskapet

ävensom en fältkrigsdomare.

I krigsdomstolsutredningens betänkande angående revision av det militära

rättegångsväsendet (SOU 1946:91) uttalades, att några bestämmelser

om en mot ståndrätten svarande extraordinär krigsdomstol ej syntes

böra upptagas i den nya lagstiftningen. Såsom skäl härför anförde utredningen

— efter en redogörelse för de väsentliga bestämmelserna om ståndrätt

— följande.

Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att en anordning med dylika

domstolar icke väl överensstämmer med de krav som uppställas på nutida

rättsskipning. En extra ordinär krigsdomstol motsvarande ståndrätt torde

icke bättre än de föreslagna krigsrätterna tillgodose det särskilda behov av

snabbhet i rättsskipningen som kan föreligga i de situationer, då enligt den

nuvarande ordningen ståndrätt må inrättas. Sålunda är att märka att

den nuvarande ståndrätten icke kan träda i funktion förrän fältkrigsdomare

tillkallats för att inträda såsom civil ledamot. Icke heller från annan synpunkt

torde hänsynen till krigslydnaden eller säkerheten inom krigsmakten

eller vederbörande avdelning därav kräva ett bibehållande av ståndrättsförfarandet.

Vid militära rättegångslagens antagande lämnades tills vidare öppet, huruvida

det alltjämt borde beredas utväg att genom ståndrättsförfarande eller

annan särskild anordning snabbt åstadkomma en verkställbar dom mot den,

som genom grovt brott under allvarliga förhållanden gjort sig förfallen till

dödsstraff.

De sakkunniga anföra rörande huvudfrågan i sitt betänkande, att det

knappast syntes kunna förnekas att under krig kunde uppkomma situationer

där det framstode såsom ett oavvisligt krav att dödsstraff kunde gå

i verkställighet med den största skyndsamhet. Det kunde exempelvis vara

fråga om någon som genom spioneri för fienden eller sabotagedåd förorsakat

att truppavdelning nedgjorts eller utsatt krigsmakten eller landet

för allvarlig fara i ett särskilt beträngt läge. önskemålet att i sådant fall

kunna verkställa dödsstraff utan uppskov motiverades främst av behovet av

snabba åtgärder i avskräckningssyfte och grundade sig på samhällets nödvärnsrätt

i farofyllt läge. Enligt de sakkunnigas mening förelåge i dylikt

fall risk att — om ej lagliga former för utövandet av nödvärnsrätten tillskapades

— militärbefälet under förhållandenas tryck toge saken i egen band.

Möjligheten att använda de vanliga rättsinstanserna kunde också vara utesluten

och svårigheter föreligga att under mer än helt kort tid på ett betryggande

sätt omhändertaga dessa för riket farliga brottslingar. Det finge

dessutom beaktas, att behovet av särskilda garantier mot förhastande i fråga

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

om tillämpningen av dödsstraff måste framstå såsom mindre än eljest, när

förhållandena vore sådana att många oförvitliga människor löpte överhängande

fara för sitt liv.

Av sålunda angivna skäl ha de sakkunniga funnit motiverat att åtgärder

vidtoges för att under särskilt svåra förhållanden medgiva skyndsam handläggning

och verkställighet. De ha samtidigt framhållit, att frågan härom ej

vore begränsad till fall, då brott som kunde förskylla dödsstraff förövats av

krigsman. Liksom för närvarande även civila kunde ställas inför ståndrätt,

borde de nya bestämmelserna avse både militära och civila brottmål.

Bland remissinstanserna har endast styrelsen för Sveriges advokatsamfund

intagit en i vissa stycken avvisande hållning. Styrelsen har — dock

utan att formligen avstyrka förslaget — funnit det kunna starkt ifrågasättas,

om ståndrätter verkligen alltjämt borde få förekomma. Till utveckling

av sin ståndpunkt har styrelsen anfört bl. a. följande.

Extraordinära domstolar vore enligt styrelsens mening i och för sig av

ondo. Därtill komme att reglerna om ståndrätts sammansättning och om

förfarandet i övrigt icke utgjorde någon garanti för att den tilltalades behov

av rättsskydd bleve tillgodosett. De föreslagna bestämmelserna innebure sålunda,

att en rättegång som gällde en människas liv kunde komma att handläggas

av en domstol med en kapten som ordförande och åtta militära ledamöter,

samtliga nio utsedda av en major. Styrelsen funne icke de i betänkandet

angivna skälen för bibehållande av ståndrättsförfarandet fullt övertygande.

Svårigheterna att utan dröjsmål anlita de vanliga rättsinstanserna

och att i avvaktan på tillfälle därtill omhändertaga den misstänkte på ett

betryggande sätt syntes knappast utgöra tillräcklig anledning att tillgripa

ett summariskt förfarande, då fråga vore om en så allvarlig påföljd som att

beröva en människa livet. Större tyngd hade måhända argumentet att man

genom bibehållandet av ståndrätterna skulle kunna förekomma åtgärder vid

sidan av lagen. Enligt styrelsens mening hade man emellertid anledning antaga,

att även om ståndrätter icke funnes, den hos svenska folket djupt rotade

respekten för lagbunden ordning komme att föranleda att jämväl mycket

allvarliga brott i utsatta lägen bleve överlämnade till domstolsbehandling.

Och å andra sidan vore det knappast att förvänta, att möjligheten att

anlita ståndrättsförfarande skulle utesluta att övergrepp beginges under inflytande

av krigspsykosen. Slutligen ville styrelsen framhålla, att blotta förekomsten

av en lagstiftning om ståndrätt kunde medföra att i ett upprört

läge även andra extraordinära domstolar inrättades — kanske av tillfälliga

makthavare — och finge sin motivering genom jämförelser med ståndrätterna.

Såväl krigshovrätten som skånska hovrätten och hovrätten för Västra

Sverige ha biträtt de sakkunnigas ståndpunkt.

Föredragande departementschefen har för sitt vidkommande bl. a. anfört

följande:

»Ett huvudskäl för att dödsstraffet ej avskaffats även i krigstid har

varit, att man ansett sig icke kunna undvara dess avskräckande verkan. I

ett allvarligt krigsläge, då lojala medborgare äro utsatta för överhängande

livsfara förlora de vanliga frihetsstraffen mycket av sin hotande karaktär.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 32. ”

Särskilt i vissa situationer kan det från denna synpunkt också vara angeläget

att icke alltför lång tid förflyter mellan brottet och bestraffningen. Om

t. ex. vid ett förband i stridszonen någon ertappas i färd med att sända

radiomeddelanden till fienden eller söka anstifta myteri, kan det sålunda

vara av stor betydelse för andan inom förbandet att han med minsta

möjliga dröjsmål befordras till straff. Drar prövningen ut på tiden, kommer

den slutliga utgången måhända aldrig till truppens kännedom. Och

den omedelbart synliga påföljden — gärningsmannens omhändertagande i

fängsligt förvar — kan i jämförelse med de övrigas farofyllda belägenhet

närmast komma att te sig som en förmån för den brottslige. Läget kan för

övrigt också vara sådant, att möjligheter till dylikt omhändertagande i betryggande

former föreligga endast under mycket begränsad tid. Därest stridshandlingarna

tvinga till hastiga förflyttningar, medför detta uppenbarligen

en betydande risk för att den brottslige får tillfälle att undkomma. Det ligger

då nära till hands att han flyr till fienden och där fortsätter sin brottsliga

verksamhet genom att tillhandagå med upplysningar som kunna bliva

av förödande verkan för försvaret. Om lagen ej möjliggör skyndsam exekution,

måste man i sådana och likartade fall uppenbarligen räkna med

att det ansvariga militärbefälet finner det nödvändigt att utan stöd av

lag såsom en nödvärnsrätt taga saken i egna händer. Det måste, såsom krigshovrätten

framhållit, betraktas som en angelägen samhällsuppgift att såvitt

möjligt förhindra en dylik utveckling genom att tillskapa ett lagligt

förfarande, även om detta måste bli extraordinärt och behäftat med vissa

brister.

På grund av det sålunda anförda bör man enligt min uppfattning tillse

att dom å dödsstraff i särskilt allvarliga lägen skall kunna lagligen verkställas

utan uppskov. Av den redogörelse jag tidigare lämnat har framgått,

att man i utlandet allmänt vidtagit anordningar i sådant syfte. Tydligt är

också, såsom de sakkunniga framhållit, att betänkligheterna häremot maste

bli mindre än eljest, när förhållandena äro sådana att alla i den brottsliges

närmaste omgivning äro utsatta för fara att inom kort förlora livet.

Jag delar även de sakkunnigas uppfattning att det föreliggande spörsmålet

ej lämpligen bör lösas genom att de vanliga domstolarna erhålla befogenhet

att förordna om omedelbar verkställighet av ådömt dödsstraff.

En föreskrift härom skulle, med hänsyn till svårigheterna att under sådana

omständigheter som nu äro i fråga tillräckligt snabbt få till stånd en rättegång

vid allmän underrätt, i praktiken få betydelse egentligen endast för

krigsrätternas del. Dessa äro emellertid icke behöriga att upptaga åtal mot

möjligen uppträdande civila förrädare eller sabotörer. Dessutom möta, såsom

de sakkunniga framhållit, betänkligheter mot att överlämna den slutliga

bestämmanderätten över en människas liv till domstolar med så relativt

begränsat antal ledamöter som krigsrätterna. Enligt min åsikt tala

följaktligen övervägande skäl för att ståndrättsinstitutet bibehålies. Visserligen

är, såsom från flera håll erinrats, ståndrättsförfarandet behäftat med

brister, men med hänsyn till att bär är fråga om att legalisera en samhälle
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

lig nödvärnsrätt i en mycket allvarlig situation synes det mig likväl kunna

godtagas. Jag vill i detta sammanhang också framhålla, att om krigsrätt

finnes tillgänglig, komma enligt de sakkunnigas förslag samtliga krigsrättsledamöter

att ingå i ståndrätten.

Bestämmelserna om ståndrätt torde, såsom de sakkunniga föreslagit,

lämpligen höra upptagas i lagen om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig.»

Lagrådet och dess enskilda ledamöter ha gjort erinringar mot enstaka

punkter i förslaget, vilka departementschefen delvis beaktat.

4 §.

Föredragande departementschefen har beträffande denna paragraf framhållit

i huvudsak följande:

»I likhet med justitiekanslersämbetet och hovrätten för Västra Sverige anser

jag emellertid, att förutsättningarna för inrättande av ståndrätt i de

sakkunnigas förslag angivits på ett alltför obestämt sätt. Ståndrättsförfarande

bör enligt min mening icke få tillgripas annat än då fråga är om

brott som begåtts på eller i närheten av plats där stridshandlingar pågå.

För att tydligare utmärka detta synes föreskriften att brottet skall ha förövats

’i samband med krigföringen’ böra utbytas mot bestämmelse att det

skall ha skett ’i samband med visst krigsföretag’. Till krigsföretag böra

uppenbarligen hänföras såväl offensiva som defensiva operationer. Jag finner

vidare önskvärt att det starkare än som skett i förslaget betonas, att

prövning vid ståndrätt är att anse som en nödfallsåtgärd. I enlighet härmed

synes i lagen böra angivas att denna utväg må anlitas endast om behandling

av målet i vanlig ordning ej kan avvaktas utan synnerlig fara för

krigslydnadens eller motståndsviljans upprätthållande eller eljest för krigsföretags

framgång, militäravdelnings säkerhet eller rikets väl. Dessutom

torde, liksom nu, böra stadgas att ståndrätt ej må tillsättas i annat fall än

då den brottslige träffats på bar gärning. Därigenom minskas i icke ringa

mån faran för oriktiga domar.

Behörighet att tillsätta ståndrätt bör tydligen ej överlämnas åt annan än

den som med hänsyn till ålder och ställning kan antagas besitta erforderlig

livserfarenhet och mognad i omdömet. På grund härav torde det icke vara

tillrådligt att frångå det av de sakkunniga framlagda förslaget att för sådan

behörighet skall krävas lägst regementsofficers grad. Jag finner mig således

icke kunna biträda de i vissa remissyttranden framförda önskemålen att,

oavsett graden, ståndrätt skall få tillsättas av envar som för befäl över

minst bataljon eller motsvarande avdelning. På denna punkt synes det

knappast vara möjligt att åstadkomma en i allo tillfredsställande lösning.

Man nödgas begränsa sig till att söka få till stånd en skälig avvägning.»

11 §•

Enligt de sakkunnigas förslag skulle ståndrätt bestå av ordförande och

åtta ledamöter. Ståndrätten skulle få meddela dom allenast om den funne,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 32. 9

dels att den tilltalade uppenbarligen förövat gärningen och därför förskyllde

dödsstraff, dels ock att det vore nödigt att dödsstraffet skyndsamt verkställdes.

I vardera av dessa båda frågor skulle verkställas särskild omröstning,

och som villkor för den tilltalades dömande hade uppställts, att ordföranden

och minst sju av ledamöterna vore ense samt besvarat båda frågorna

jakande. Skulle den sålunda föreskrivna majoriteten ej uppnås, kunde

alltså någon dom över huvud icke meddelas, och den vid ståndrätten

företagna prövningen utgjorde ej hinder för att frågan om ansvar å den

tilltalade sedermera i hela dess vidd upptoges av domstol som enligt vanliga

regler vore behörig.

Med avseende å omröstningsreglerna har riksåklagarämbetet uttalat, att

enhällighet borde fordras för fällande dom. Skånska hovrätten har ansett,

att krav på enhällighet borde uppställas i sådana fall, då ingen lagfaren ledamot

funnes i ståndrätten.

Föredragande departementschef en delade de sakkunnigas uppfattning att

ståndrätt, liksom hittills, icke borde kunna ådöma annat straff än dödsstraff

samt att detta borde ske endast därest ståndrätten tillika funne, att

förhållandena nödvändiggjorde omedelbar verkställighet. I sistnämnda hänseende

borde prövningen tydligen ske efter samma grunder som då fråga

vore om tillsättande av ståndrätt. Därest förutsättningarna härför bestämdes

i enlighet med vad förut föreslagits, skulle följaktligen lagtexten på nu

ifrågavarande punkt givas den avfattningen, att ståndrätt finge meddela

dom allenast om den funne uppenbart, dels att den tilltalade förövat gärningen

och förskyllde dödsstraff därför, dels ock att uppskov med dödsstraffets

verkställande skulle medföra synnerlig fara för krigslydnadens

eller motståndsviljans upprätthållande eller eljest för krigsföretags framgång,

militäravdelnings säkerhet eller rikets väl. Såsom de sakkunniga föreslagit

borde särskild omröstning verkställas i vardera av dessa frågor.

Departementschefen erinrade vidare om att i vissa remissyttranden anförts,

att enhällighet borde krävas för fällande dom. Härtill genmälde departementschefen,

att därest antalet domare på sätt här förordats bibehölles

vid elva borde det liksom hittills vara tillräckligt med kvalificerad

majoritet. I sådant hänseende borde stadgas att ordföranden och minst åtta

av ledamöterna skulle vara ense samt ha besvarat båda frågorna jakande.

Proposition nr 104.

I skrivelse den 17 december 1948 har militieombudsmannen hemställt, att

Kungl. Maj :t ville taga under övervägande vissa i skrivelsen framförda

spörsmål om befogenhet för civil arbetschef att i vissa fall ålägga underställd

vapenfri värnpliktig tillrättavisning.

Yttranden över skrivelsen ha efter remiss avgivits av justitiekanslersämbctel,

krigshovrätten, överbefälhavaren, chefen för armen, vattenfallsstyrelsen,

domänstyrelsen, civil försvar sstyrelsen samt styrelsen för höreningen Sveriges

krigsdomare och auditörer.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, har rörande denna

fråga anfört bl. a. följande.

»Enligt 14 § första stycket lagen den 30 juni 1948 om disciplinstraff för

krigsmän må för mindre förseelser av beskaffenhet att straff därför kan

åläggas i disciplinmål, i stället för disciplinär bestraffning åläggas tillrättavisning

i form av varning, extratjänst, utegångsförbud eller landgångsförbud.

För att straff skall kunna åläggas i disciplinmål förutsättes i princip,

att den felande står under militärt befäl (8 § militära rättegångslagen).

Beträffande de s. k. vapenfria värnpliktiga är detta emellertid oftast icke

fallet. Endast omkring en tredjedel av denna kategori fullgör sin tjänstgöring

inom krigsmakten, nämligen i expeditions-, yrkes- och handräckningstjänst

eller i sjukvårdstjänst. Övriga vapenfria värnpliktiga, vilka till

skillnad mot de nyss nämnda vägra att bära uniform, sysselsättas utom

krigsmakten, närmare bestämt i civilförsvars- och arbetstjänst. De stå alltså

icke under militärt befäl utan äro underställda civilförsvars-, brand- eller

arbetschef.

Såsom militieombudsmannen framhållit, äro de vapenfria värnpliktiga numera

att anse som krigsmän. Detta innebär, att sådana vapenfria värnpliktiga

som stå under militärt befäl kunna bli ålagda tillrättavisning enligt

samma regler som gälla för andra krigsmän. Med avseende å övriga vapenfria

värnpliktiga föreligga däremot, till skillnad mot vad som varit fallet

före den nya militära strafflagstiftningens ikraftträdande, icke längre någon

befogenhet för civil arbetschef att meddela tillrättavisning. På de skäl som

anförts av militieombudsmannen och understrukits i remissyttrandena sy-- nes en sådan befogenhet böra snarast återinföras. Jag vill därför tillstyrka,

att det av militieombudsmannen framlagda förslaget genomföres med verkan

från och med dagen efter den då de i ämnet erforderliga lagarna utkommit

från trycket i Svensk författningssamling.»

Vad angår den lagtekniska utformningen har departementschefen förordat,

att de materiella bestämmelserna angående tillrättavisningsrätten skola

inflyta i lagen om disciplinstraff för krigsmän och övriga bestämmelser i

militära rättegångslagen.

Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran.

Utskottet.

Proposition nr 98.

Då den militära rättegångslagen behandlades vid 1948 års riksdag, förutsattes

att vissa frågor, som sammanhänga med den militära rättsskipningen

under vissa extrema krigsförhållanden, skulle senare upptagas till behandling.

Den lagstiftning, som då antogs, var nämligen huvudsakligen avsedd

att tillämpas i fredstid samt under mera ordinära förhållanden i krigstid.

Erfarenheterna från de senaste världskrigen ha tydligt givit vid handen

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

att i krig kunna uppstå så extraordinära lägen, att den vanliga domstolsorganisationen

icke är i stånd att fungera. Fråga uppstår då, huruvida man

redan i fredstid skall i lagstiftningen beakta sådana situationer, i den mån

de kunna förutses, och skapa förutsättningar för att rättsskipningen — om

ock i förenklade former — kan fortgå även under dylika omständigheter

eller om man skall låta anstå med antagande av särskilda lagregler på detta

område, till dess behovet därav aktualiseras.

I en straffprocessuell lagstiftning, avsedd att tillämpas under dessa extraordinära

förhållanden, torde bliva nödvändigt att pa betydelsefulla punktei

uppgiva de rättssäkerhetsgarantier, som eljest upprätthållas. För ett anstånd

med den ifrågasatta beredskapslagstiftningen talar önskemålet att så

länge som möjligt i vår rätt undvika regler, vilka icke helt tillgodose allmänt

erkända rättssäkerhetskrav. Å andra sidan torde starka skäl kunna anföras

för att man överväger en lagstiftning av denna natur under fredliga förhållanden

och icke uppskjuter avgörandet till en för landet farofylld tid, då det

icke torde kunna undgås, att lagstiftningsarbetet kommer att röna inverkan

av stämningar, som föranletts av rådande krigsförhållanden. För övrigt kan

händelseutvecklingen då komma att gå så snabbt, att något tillfälle att lagstifta

över huvud icke gives. Även erfarenheterna från förhållandena under

och efter det senaste världskriget — icke minst i våra nordiska grannländer

_torde ganska tydligt ha ådagalagt fördelarna av att redan i fredstid stifta

de lagar, som skola tillämpas under extraordinära förhållanden.

På nu anförda skäl anser sig utskottet i princip vilja förorda att lagregler

i ämnet antagas nu. Utskottet övergår härefter till en detaljgranskning

av de genom propositionen framlagda förslagen.

Förslaget till lag om ändring i militära rättegångslagen tager främst sikte

på läget vid avdelning av krigsmakten, som på grund av krigshändelserna

blivit avskuren från förbindelser med andra delar av krigsmakten eller med

landets civila myndigheter.

I dylika situationer kan det bliva omöjligt att få en hos högre rätt fullföljd

talan mot straffdom prövad i vederbörlig ordning. Under dessa omständigheter

kan det komma att dröja avsevärd tid, innan överklagad dom vinner

laga kraft. Med verkställigheten av ådömda straff kan då få anstå, måhända

under ganska lång tid. Med hänsyn härtill har övervägts att medgiva

omedelbar verkställighet av straffdomar i krigstid under vissa förhållanden.

Departementschefen har dock — i enlighet med de sakkunniga — icke ansett

särskilda regler i detta hänseende erforderliga i vidare mån än att hovrätt

föreslås skola få, då riket är i krig, under vissa villkor förordna om omedelbar

verkställighet beträffande dom å straffarbete, fängelse, förvaring och

internering. Bestämmelser av sådant innehåll skola enligt förslaget intagas i

91 §. Mot dem har utskottet icke funnit anledning till erinran.

De svårigheter, som uppstå genom uppkommande dröjsmål med verkställighet

av underrätts straffdomar under nyssnämnda omständigheter, anser

departementschefen kunna bemästras genom användning av säkrings
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

medlen häktning och förvarsarrest. För att göra fullt klart, att förvarsarrest

kan fortbestå även efter det rätten meddelat dom i målet, vilket icke

var möjligt enligt äldre regler för den militära straff processen, har departementschefen

förordat ett förtydligande tillägg till 86 §. Förvarsarresten kommer

härigenom att i ytterligare ett avseende uttryckligen jämställas med

häktningsinstitutet.

Enligt propositionens förslag skulle emellertid rätten alltjämt vara förhindrad

att själv besluta om förvarsarrest och dess befogenhet vara begränsad

till att medgiva, att förvarsarrest, varom militär befattningshavare beslutat

redan före målets anhängiggörande, får fortvara. Situationer torde

emellertid kunna uppstå, där visserligen icke häktningsskäl äro för handen

men förutsättningarna för tillgripande av förvarsarrest enligt 30 § föreligga.

Här åsyftas särskilt det fall, att den tilltalade begått förseelse av svårare

beskaffenhet och det för krigslydnadens upprätthållande finnes vara av

synnerlig vikt att han ej lämnas på fri fot. Det synes då lämpligt att rätten

äger självständig möjlighet att, oberoende av om den dömde redan är underkastad

förvarsarrest eller ej, besluta sådan åtgärd i samband med fällande

dom. Över huvud torde det icke stå i god samklang med vanliga processuella

grundsatser att rätten icke äger disponera över de säkringsmedel, som

få förekomma under processen.

Genom en sådan ändring skulle rätten få formell möjlighet att i samband

med meddelande av fällande dom alltefter de för de olika åtgärderna angivna

grunderna välja mellan förvarsarrest och häktning. En ändring av detta

slag i 86 § kommer visserligen — vilket för övrigt gäller även Kungl. Maj:ts

förslag beträffande denna paragraf — att avse såväl fredstid som krigstid,

men bestämmelsen torde företrädesvis bliva av betydelse i de extraordinära

lägen, som avses i propositionen.

På nu anförda skäl tillstyrker utskottet, att den till 86 § andra stycket

lagda andra punkten utbrytes till ett tredje stycke, varvid de av utskottet

ovan förordade ändringarna däri vidtagas.

Såsom redan nämnts kunna under ett modernt krig händelserna stundom

utveckla sig på sådant sätt, att truppavdelningar av olika storlek bliva inneslutna

och avskäras från förbindelse med sina vanliga domstolar. Även av

andra anledningar kunna avdelningar komma att sakna tillgång till vederbörlig

domstol. För rättsskipningens upprätthållande i dylika situationer

föreslås i propositionen, att chefen för vederbörande avdelning skall få befogenhet

att bl. a. själv inrätta krigsrätt. 4

Huvudstadgandena härom skola enligt propositionen intagas i en ny 107 §.

Därjämte erfordras vissa uppmjukningar i behörighetskraven för krigsrättsnämndemän

i 96 och 98 §§. Såsom förutsatts redan i förslaget till ny lydelse

av 96 §, torde ofta bliva nödvändigt att utse de båda civila krigsrättsnämndemän,

som skola tjänstgöra i krigsrätten, bland personal, som fullgör

militärtjänstgöring. Därvid bör tillses att — oavsett militär tjänsteställning

— de för uppgiften lämpligaste ifrågakomma. Där så kan ske böra personer

med tidigare erfarenhet från rättslivet utses till nämndemän.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

I övrigt har förslaget vad avser ifrågavarande paragrafer icke föranlett

något utskottets uttalande.

Det genom propositionen nr 98 framlagda förslaget till lag angående ändring

i lagen om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig innebär, att ståndrättsförfarandet

skall återinföras i vår straffprocessuella lagstiftning. I motionen

II: 330 har hemställts om avslag å propositionen i denna del.

Uppenbarligen måste ytterst starka skäl anföras till stöd för användningen

av en så summarisk process som ståndrättsförfarandet, särskilt som det i

de mål, som handläggas i sådan ordning, gäller frågan om en människas liv.

Vid bedömande av lagförslaget måste man emellertid göra klart för sig, att

inrättande av ståndrätt blott kan komma i fråga i vissa extraordinära situationer,

då alla samhällsmedlemmar eller i vart fall stora grupper själva

sväva i livsfara. Under sådana omständigheter kunna stundom mycket snabba

ingripanden bliva erforderliga, t. ex. när någon genom ett grovt brott äventyrar

många andras liv. Det torde då vara en fördel att ha tillgång till ett

snabbt för dylika situationer särskilt avpassat förfarande i stället för att

överlämna åt vederbörande militäre befattningshavare att på egen hand utöva

den samhällets nödvärnsrätt, enligt vilken eljest otillåtna handlingar

under vissa omständigheter bliva berättigade.

Den allmänpreventiva verkan, som stadganden om ståndrätt kunna ha,

torde icke heller böra underskattas. I många fall kan under svåra förhållanden,

då de största krav måste ställas på varje enskild medborgares

lojalitet och offervilja, vetskapen om att ståndrätt kan inrättas tjäna till stöd

för disciplinens upprätthållande. Vidare synes det synnerligen otillfredsställande,

om i utsatta lägen den, som på ett avgörande sätt svikit sina plikter

och därigenom måhända försatt ett stort antal kamrater i livsfara, skulle

erhålla den förmånen att — om ock fängslad — föras ur stridslinjerna och

åtminstone tillfälligt skyddas för de risker, för vilka hans kamrater äro

utsatta.

Utskottet finner de skäl, som anförts till stöd för ståndrättsförfarandet,

vara övertygande, och ser sig därför nödgat att med avstyrkande av motionen

II: 330 tillstyrka en lagstiftning av det slag, som föreslagits i propositionen

i denna del. Mot reglernas placering i dödsstrafflagen har utskottet icke

någon erinran.

Utskottet kommer härefter att behandla några detaljer i lagförslaget.

I 4 § upptages, under vilka förutsättningar ståndrätt får inrättas och vem

som äger besluta därom. I motionen 11:330 ha riktats invändningar mot

paragrafen dels på den grund att förutsättningarna för ståndrätts inrättande

äro alltför vagt angivna, dels emedan högste militäre chefen, som ensam

äger tillsätta ståndrätt och förordna medlemmar däri, fått ett alltför dominerande

inflytande på mål, som handläggas i denna ordning.

Det kan icke bestridas, att förutsättningarna för ståndrättsförfarandets tillgripande

i lagtexten angivits ganska allmänt. Å andra sidan torde det, se
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

dan departementschefen föreslagit vissa preciseringar, icke vara möjligt att,

om lagstiftningen skall kunna fylla sin uppgift, noggrannare bestämma

villkoren för denna extraordinära process. Utskottet är därför berett att

förorda propositionen i denna del.

Stor vikt kommer alt ligga på att den, som fått att avgöra, om ståndrätt

skall införas eller ej, har förmåga att klart bedöma, om de för ett sådant förfarande

föreskrivna villkoren verkligen föreligga. Ofta torde det verkliga avgörandet

för den misstänktes del i själva verket träffas redan i och med beslutet

att ståndrättsförfarande skall anlitas. Med hänsyn härtill måste garantier

skapas för att den, som har beslutanderätten, noga överväger alla på ett

mål inverkande omständigheter, innan han fattar beslut om att inrätta ståndrätt

för dettas avdömande. För att om möjligt förhindra förhastade beslut

vill utskottet förorda en bestämmelse av innebörd, att den militäre chefen,

vilken alltid ytterst måste ha bestämmanderätten, skall, innan han fattar

beslut om ståndrätt, ha samrått i saken med några omdömesgilla människor.

Man torde icke kunna räkna med att i de situationer, då det blir fråga

oro inrättande av ståndrätt, lämpliga personer bland civilbefolkningen finnas

tillgängliga för en överläggning. Då det gäller att utvälja dem, med vilka

samråd skall ske, är man därför hänvisad till den vid vederbörande förband

tjänstgörande militära personalen. Utskottet har i valet mellan olika

sätt, på vilka de ifrågavarande personerna kunna utses, stannat för en

mekaniskt verkande regel. Utskottet vill sålunda för sin del förorda, att

chefen före sitt ståndpunktstagande skall ha samrått med tre personer, representerande

officerarna, underofficerarna och underbefälet vid förbandet. En

viss garanti för att bland företrädarna för dessa grupper förefinnas livserfarenhet

och ett mognat omdöme tror sig utskottet ha funnit, om uppgiften

anförtros den till levnadsåren äldste inom varje grupp, som är närvarande

på platsen. Det kan emellertid tänkas, att det just är den till levnadsåren

äldste officeren, som på grund av sin befälsställning skall utses till ordförande

i ståndrätten. Denna plats bör dock icke intagas av någon, som vid

samrådet före förhandlingen tagit ställning till frågan om ståndrätt skall

inrättas eller ej och som därigenom blivit i viss mån bunden. För den skull

bör föreskrivas, att samråd icke får ske med den som är tilltänkt ordförande

i ståndrätten.

Bestämmelser av denna innebörd föreslår utskottet skola införas i 4 §.

Stadganden om avläggande av ed eller försäkran finnas införda i 8 §.

Avgörandet huruvida någon skall äga utbyta ed mot försäkran får anses

ankomma på ståndrättens ordförande.

I motion II: 330 bär riktats anmärkning mot att ordföranden ensam skall

bestämma, huruvida förhandlingen vid ståndrätt skall vara offentlig. Denna

viktiga fråga borde enligt motionären i stället avgöras av ståndrätten i dess

helhet. För den ordinära militära processen gäller enligt 92 § militära rättegångslagen

att under beredskapstillstånd och då riket är i krig förhandling

kan hållas inom stängda dörrar i större utsträckning än eljest. I dylika

fall ankommer det på rätten att besluta därom. I ståndrättsförfarandet fö
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

religga emellertid särskilda omständigheter, som tala för den i propositionen

valda lösningen. Ståndrätten torde vanligen icke ha tillfälle att sammanträda

förrän i det ögonblick, då förhandlingen skall börja. Dess medlemmar

kunna i allmänhet antagas icke på förhand vara insatta i målet. De

kunna därför icke bedöma om i detta kan komma att förekomma något,

som motiverar målets handläggning inom stängda dörrar. Praktiska skäl

tala sålunda för att ordföranden får avgöra frågan om förhandlingens offentlighet.

I detta sammanhang kan erinras om att det av skäl, som nyss anförts,

vanligen torde bliva en tvingande nödvändighet att ståndrättens ordförande

får fatta de preliminära beslut som kunna erfordras före förhandlingen.

Såsom framgår av vad departementschefen anfört vid propositionens avlåtande

till riksdagen, skall ståndrätten icke inlåta sig på prövning av frågan,

om den tilltalade gripits på bar gärning. Även om ståndrätten på denna

punkt skulle vara av annan mening än den chef, som tillsatt ståndrätten,

äger den dock meddela dom, blott den finner till fullo bevisat, att den tilltalade

förövat gärningen.

För den tilltalades dömande fordras, att vid båda omröstningarna ordföranden

och minst åtta av ledamöterna besvarat de i It § angivna frågorna

jakande. I motionen II: 330 har rests krav på enhällighet vid dessa omröstningar.

Då emellertid antalet ledamöter i ståndrätten satts så högt som till

elva, torde knappast vara rimligt att kräva enhällighet. Den i propositionen

föreslagna kvalificerade majoriteten får anses innebära eu lämplig avvägning.

Proposition nr 104.

De i propositionen nr 104 framlagda lagförslagen, åsyftande att återgiva

vissa civila arbetschefer deras tidigare befogenhet att tillrättavisa under

dem tjänstgörande vapenfria värnpliktiga, föranleda icke någon utskottets

erinran.

Hemställan.

De i propositionerna nr 98 och 104 framlagda förslagen till ändrad lydelse

av militära rättegångslagen har utskottet ansett sig böra sammanarbeta

till ett lagförslag.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit vissa

ändringar böra vidtagas i de genom propositionerna nr 98

och 104 framlagda lagförslagen, samt med avslag å motionen

II: 330 — måtte för sin del antaga följande förslag till

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

i) Lag

om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1918 (nr 472).

Härigenom förordnas, dels att 66, 68, 69, 86, 91, 96 och 98 §§ militära

rättegångslagen den -SO juni 1948 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives, dels ock att i samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad

107 §, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse:) (Utskottets förslag:)

66

Rätt att —------

Tillrättavisningsrätt mot

Såvitt angår----

68 §.

Vill någon begära omprövning av

honom ålagd tillrättavisning skall

han skriftligen eller muntligen göra

framställning därom hos närmast

högre befattningshavare som har bestraffningsrätt.

— sådan rätt.

--------för örlogsdepå.

--å hemvärnet.

Tillrättavisningsrätt mot krigsman

som är uttagen till vapenfri tjänst

tillkommer civilförsvars-, brand- och

arbetschef i fråga om underställd

personal.

68 §.

Vill någon begära omprövning av

honom ålagd tillrättavisning, skall

han skriftligen eller muntligen göra

framställning därom hos närmast

högre befattningshavare som har bestraffningsrätt.

Till vapenfri tjänst

uttagen krigsman, som icke står under

militärt befäl, har att göra sådan

framställning hos befälhavaren för

det försvarsområde inom vilket han

är förlagd.

69 §.

Ålagd tillrättavisning-----------i verkställighet.

Om, innan tillrättavisning till ful- Om, innan tillrättavisning till fullo

verkställts, åtal väckes eller dis- lo verkställts, åtal väckes eller disciplinstraff

ålägges för samma för- ciplinstraff ålägges för samma förseelse,

skall verkställigheten upphöra, seelse, skall verkställigheten upphöra.

Detsamma gäller, om den tillrättavi- Detsamma gäller, om den tillrättavisade

upphör att stå under militärt sade upphör att stå under militärt

befäl. befäl eller, vad beträffar krigsman

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 32. 17

(Nuvarande lydelse:) (Utskottets förslag:)

som uttagits till vapenfri tjänst och

icke står under militärt befäl, om

tjänstgöringen upphör.

86 §.

Om rättens-------- — ----är stadgat.

Beslutar rätten att arresten skall bestå, skall det anses som om den arresterade

vore häktad; dock skola bestämmelserna i 2 § första stycket lagen

om särskild förundersökning i brottmål icke äga tillämpning.

Dömes i militärt mål den tilltalade

till annan påföljd än disciplinstraff

eller böter, må rätten enligt de i 30 §

angivna grunderna förordna att han

skall i förvarsarrest avbida att domen

vinner laga kraft.

91 §.

Domstols dom-----------laga kraft.

Dömes någon, då riket är i krig,

av hovrätt till straffarbete, fängelse,

förvaring eller internering, må hovrätten,

om det finnes vara av synnerlig

vikt för krigslydnadens upprätthållande,

förordna att domen skall

verkställas utan hinder av att den ej

vunnit laga kraft. Vad sålunda stadgats

om hovrätts dom skall äga motsvarande

tillämpning beträffande

slutligt beslut av hovrätt.

96 §.

Krigsrätt består------------regementsofficers grad.

Inrättas krigsrätt vid avskild avdelning

och finnes ej på orten lämplig

person som kan tjänstgöra såsom

civil nämndeman, må i stället till

nämndeman förordnas någon som

fullgör militärtjänstgöring, dock ej

den som annorledes än i reserven är

fast anställd vid krigsmakten. Kan

vid sådan krigsrätt befattningen som

militär nämndeman ej besättas med

2 B i haag till riksdagens protokoll 9 samt. 1 avd. Nr 32.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

(Nuvarande lydelse:)

(Utskottets förslag:)

officer av lägst regementsofficers

grad, må i stället till befattningen utses

officer av kaptens grad.

Krigsrätt är------- — — — — lagfaren domare.

98 §.

Krigsdomare förordnas av Konungen.

Där så — —--— — — ----

Krigsrättsnämndemännen utses av

Konungen eller den myndighet Konungen

bestämmer. Krigsrättsnämndeman

må endast den vara som är

valbar till nämndeman vid allmän

domstol. Är officer eller underofficer

svarande i militärt mål, må ej

såsom militär krigsrättsnämndeman

tjänstgöra någon som tillhör samma

regemente eller samma därmed likställda

förband.

Är nämndeman - —

för krigsdomare.

Krigsrättsnämndemännen utses av

Konungen eller den myndighet Konungen

bestämmer. Krigsrättsnämndeman

må endast den vara som är

valbar till nämndeman vid allmän

domstol. Är officer eller underofficer

svarande i militärt mål, må ej såsom

militär krigsrättsnämndeman tjänstgöra

någon som tillhör samma regemente

eller samma därmed likställda

förband, såvida ej fråga är om krigsrätt

vid avskild avdelning, där ingen

annan finnes som kan fullgöra uppdraget.

-----hans ställe.

107 §.

Varder, då riket är i krig, avdelning

av krigsmakten försatt i sådan

belägenhet att beslut av Konungen

eller behörig myndighet ej kan inhämtas

rörande fråga som avses i

95, 98 eller 102 §, må, om så erfordras

för rättsvårdens upprätthållande,

chefen för avdelningen meddela förordnande

med giltighet till dess dylikt

beslut kommit honom tillhanda.

Förordnandet skall så snart ske

kan underställas Konungen eller

myndigheten i fråga.

Denna lag träder i kraft dagen efter

den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i

Svensk författningssamling.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

19

2) L a g

angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 450) om dödsstraff i

vissa fall då riket är i krig.

Härigenom förordnas, dels att 2—5 §§ lagen den 30 juni 1948 om dödsstraff

i vissa fall då riket är i krig skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives, dels ock att i lagen skola införas tio nya paragrafer, betecknade

6—15 §§, av nedan angivna lydelse.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

2 §•

Dömes någon av allmän underrätt eller krigsrätt till dödsstraff, skall

målet, i vad det rör honom, underställas hovrättens prövning; och skall därvid

underrätten giva tillkänna vad part har att iakttaga, där han vill yttra

sig i hovrätten.

När dom------------annan anledning.

Vid huvudförhandling----------si§ personligen.

3 §.

Av hovrätt eller högsta domstolen ådömt eller fastställt dödsstraff må icke

verkställas utan att Konungen meddelat tillstånd därtill. Meddelas icke sådant

tillstånd, skall den dömde i stället undergå straffarbete på livstid.

4 §•

Förövas brott, som kan förskylla

dödsstraff, i samband med visst krigsföretag

och under så allvarliga förhållanden

att behandling av målet i

vanlig ordning ej kan avvaktas utan

synnerlig fara för krigslydnadens eller

motståndsviljans upprätthållande

eller eljest för krigsföretags framgång,

militäravdelnings säkerhet eller

rikets väl må, om den brottslige träffats

på bar gärning, högste militäre

chefen på stället, därest han har lägst

regementsofficers grad, tillsätta ståndrätt

att pröva och avgöra saken.

4 §•

Förövas brott, som kan förskylla

dödsstraff, i samband med visst krigsföretag

och under så allvarliga förhållanden

att behandling av målet i

vanlig ordning ej kan avvaktas utan

synnerlig fara för krigslydnadens eller

motståndsviljans upprätthållande

eller eljest för krigsföretags framgång,

militäravdelnings säkerhet eller

rikets väl, må, om den brottslige

träffats på bar gärning, högste militäre

chefen på stället, därest han har

lägst regementsofficers grad, tillsätta

ståndrätt att pröva och avgöra saken.

Innan han beslutar därom, skall han

samråda med den till levnadsåren

äldste, på platsen närvarande office
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

-jU Första lagutskottets utlåtande nr 32.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

ren eller, om denne skall utses till

ordförande i ståndrätten, med den

därnäst äldste tillgänglige officeren.

Dessutom skall samråd äga rum med

den äldste underofficeren och den

äldste bland underbefälet.

5 §•

Ståndrätt består av ordförande och tio ledamöter.

Till medlem av ståndrätt må ej förordnas annan än myndig svensk medborgare,

mot vilken ej förekommer jäv som gäller mot domare. Den som ej

tjugufem år må utses till medlem av ståndrätt allenast om särskilda

skäl föranleda därtill.

6 §.

Till ordförande i ståndrätt utses krigsdomare eller auditör, domare vid

allmän domstol eller annan lämplig person inom eller utoni krigsmakten

»om utövat domarämbete. Kan sådan ordförande icke erhållas, må i stället

förordnas annan befattningshavare vid krigsmakten av lägst kaptens grad

eller tjänsteklass. Därvid bör, om ej särskilda skäl föranleda till annat, för

uppdraget anlitas den som är närmast att föra befäl i högste chefens ställe.

Av ledamöterna skall hälften vara civila och hälften militära, dock må

i den män till uppdraget lämpliga civila personer ej äro att tillgå i stället

utses militära ledamöter. Är ordföranden ej lagfaren, bör om möjligt bland

ledamöterna ingå minst en lagfaren person. Såsom civila ledamöter skola i

törsta hand anlitas civila krigsrättsnämndemän och nämndemän vid allmän

underrätt. De militära ledamöterna skola med så lika fördelning som

möjligt utgöras av fast anställda och värnpliktiga samt av befäl och meniga.

En av de militära ledamöterna skall, om så är möjligt, vara militär

krigsrättsnämndemän.

7 §•

Den som tillsätter ståndrätt förordnar tillika åklagare vid ståndrätten

samt försvarare för den misstänkte.

Till åklagare utses krigsfiskal eller annan åklagare eller, om sådan ej finnes,

annan lämplig person.

Till försvarare förordnas advokat eller, om advokat icke finnes, annan

lämplig person. Har den misstänkte till försvarare föreslagit viss person

skall, om det är möjligt, denne förordnas, vare sig han är advokat eller icke.

8 §.

Ståndrätt skall sammanträda så snart ske kan.

Innan rättegången pabörjas skola ordföranden och ledamöterna avlägga

denna ed: »Jag N. N. lovar och försäkrar inför Gud den allmäktige och vid

s. 21 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

21

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

hans heliga ord att jag efter mitt bästa förstånd och samvete skall fullgöra

mitt uppdrag såsom medlem av denna ståndrätt och noga betänka mitt ansvar

vid omröstningen. Detta vill och skall jag som en ärlig och uppriktig

domare troget hålla.»

Den som på grund av sin åskådning i religiöst hänseende hyser betänklighet

mot att avlägga ed må i ställe avgiva försäkran på heder och samvete

av samma innehåll i övrigt som sägs i andra stycket.

9 §•

Förhandling inför ståndrätt skall föras till slut utan onödigt uppskov.

Förhandlingen skall vara offentlig, såvida ej ordföranden finner att offentligheten

kan antagas vara till skada för krigsföretag eller menlig för

rikets eller krigsmaktens säkerhet.

överläggning och omröstning skola försiggå enskilt.

10 §.

Den tilltalade skall lämnas tillfälle att före förhandlingens början överlägga

med försvararen.

Vid förhandlingen skall den tilltalade höras personligen. I övrigt skall

särskilt iakttagas att den tilltalade och hans försvarare erhålla möjlighet

att anföra vad de anse nödigt för tillvaratagande av hans rätt. Ej må i syfte

att framkalla bekännelse användas medvetet oriktiga uppgifter, hot, tvång,

uttröttning eller andra otillbörliga åtgärder.

Om vittnesed gälle vad i allmänhet är stadgat.

11 §•

Ståndrätt må meddela dom allenast om den finner uppenbart

1. att den tilltalade förövat gärningen och för skyller dödsstraff därför,

samt

2. att uppskov med dödsstraffets verkställande skulle medföra synnerlig

fara för krigslydnadens eller motståndsviljans upprätthållande eller eljest

för krigsföretags framgång, militäravdelnings säkerhet eller rikets väl.

I vardera frågan skall verkställas särskild omröstning, och erfordras för

den tilltalades dömande att ordföranden och minst åtta av ledamöterna äro

ense samt besvarat båda frågorna jakande.

I domen skola antecknas namnen å ståndrättens ordförande och ledamöter

samt angivas den gärning som den tilltalade förövat och de lagrum varå

domen grundas ävensom hur omröstningen utfallit i vardera frågan med

angivande av förekommande avvikande mening.

Sedan ordföranden och de ledamöter som jämte honom förenat sig om

domen underskrivit denna, skall rättens avgörande offentligen avkunnas i

den dömdes närvaro. Därefter skall domen, försedd med anteckning om

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

dagen och klockslaget för dess avkunnande, genast överlämnas till högste

militäre chefen på stället.

Utfaller omröstningen så, att dom icke kan meddelas, skall ordföranden

förklara ståndrätten upplöst och omedelbart skriftligen underrätta nämnde

chef om förhållandet.

12 §.

Ståndrätts dom må, sedan den blivit överlämnad till högste militäre chefen

på stället, av honom genast befordras till verkställighet.

Finner han sig på grund av föreliggande förhållanden ej böra låta verkställa

domen och har till följd därav eller av annan orsak verkställighet icke

följt inom tjugufyra timmar från avkunnandet, skall domen vara förfallen.

13 §.

Har rättegång vid ståndrätt avslutats utan dom eller har ståndrätts dom

på grund av underlåten verkställighet förfallit, utgör ståndrättens prövning

ej hinder för väckande av nytt åtal vid domstol som enligt vanliga regler

är behörig.

14 §.

Dömes någon, som är underkastad ämbetsansvar, till dödsstraff, skall han

därigenom anses avsatt. I övrigt förfaller straff som någon, vilken blivit

dömd till dödsstraff, tillika förskyllt.

15 §.

Om sättet för verkställande av dödsstraff, så ock om ersättning till medlem

av ståndrätt samt till åklagare, försvarare och vittnen vid sådan rätt,

meddelas närmare bestämmelser av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

23

3) L a g

angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om

disciplinstraff för krigsmän.

Härigenom förordnas, att 14 § lagen den 30 juni 1948 om disciplinstraff

för krigsmän skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:) (Utskottets förslag:)

14 §.

För mindre-----------fartyget (landgångsförbud).

Begår till vapenfri tjänst uttagen

krigsman som icke står under militärt

befäl förseelse som avses i 26

kap. 11, 14 eller 18 § strafflagen och

är förseelsen att anse som ringa, må

den felande i stället för straff åläggas

tillrättavisning i form av varning,

extratjänst eller utegångsförbud

enligt vad i första stycket sägs.

Ej må -----------eller tjänstbarhet.

Denna lag träder i kraft dagen efter

den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i

Svensk författningssamling.

Stockholm den 5 maj 1949.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Kriigel, Olofsson, Lindblom,

John Wiktor Jonsson, Löthner, Ivar Nilzon och Georg Pettersson;

från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund, Olsson

i Mellerud, Johnsson i Stockholm, Landgren, Pettersson i Er sbacken, fru

Johansson i Skövde och herr östlund.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

Reservationer:

1) av herr Lindblom, som anfört:

Då vid fjolårets riksdag det militära rättegångsväsendet reviderades, medtogs

icke i den nya lagstiftningen någon motsvarighet till den äldre rättens

regler om ståndrättsförfarandet. Krigsdomstolsutredningen hade i sitt betänkande

(SOU 1946: 91) uteslutit dessa bestämmelser med den motiveringen,

att en anordning med dylika domstolar icke väl överensstämde med

de krav, som uppställdes på nutida rättsskipning. En extra ordinär krigsdomstol

motsvarande ståndrätt kunde icke bättre än de då föreslagna krigsrätterna

tillgodose det särskilda behov av snabbhet i rättsskipningen som

kunde föreligga i de situationer, då enligt den tidigare ordningen ståndrätt

fick inrättas. Icke heller från annan synpunkt ansågos hänsynen till krigslydnaden

eller säkerheten inom krigsmakten eller vederbörande avdelning

därav kräva ett bibehållande av ståndrättsförfarandet.

Då de sakkunniga framlade det förslag, som ligger till grund för förevarande

proposition nr 98, ifrågasattes från Sveriges advokatsamfund, huruvida

verkligen ståndrätter alltjämt borde få förekomma. Samfundet anförde

tungt vägande skäl mot en dylik anordning.

För egen del vill jag framhålla, att extraordinära domstolar i och för sig

äro av ondo. De föreslagna reglerna om ståndrätts sammansättning och om

förfarandet i övrigt tillgodose icke den tilltalades elementära behov av rättsskydd.

En rättegång, som gäller en människas liv, kan enligt förslaget komma

att handläggas av en domstol med en kapten som ordförande och tio militära

ledamöter, samtliga elva utsedda av en major. Svårigheterna att utan

dröjsmål anlita de vanliga rättsinstanserna och att i avvaktan på tillfälle

därtill omhändertaga den misstänkte på ett betryggande sätt kunna icke utgöra

tillräcklig anledning att tillgripa ett summariskt förfarande, då fråga

är om en så allvarlig påföljd som att beröva en människa livet. Den hos

svenska folket djupt rotade respekten för lagbunden ordning är så stor, att

man kan vara övertygad om att, därest ståndrätter icke finnas, också mycket

allvarliga brott i utsatta lägen bliva överlämnade till domstolsbehandling.

Möjligheten att anlita ståndrättsförfarandet torde å andra sidan knappast

utesluta, att övergrepp komma att begås under inflytande av krigspsykosen.

Blotta förekomsten av en lagstiftning om ståndrätt utgör ett farlig prejudicerande

exempel, som i ett upprört läge kan leda till att även andra extraordinära

domstolar inrättas — kanske av tillfälliga makthavare.

På nu anförda skäl får jag hemställa,

att riksdagen icke måtte bifalla det genom propositionen

nr 98 framlagda förslaget till lag angående ändring i lagen

den 30 juni 1948 om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 32. 25

2) av herr Olsson i Mellerud, som anfört:

Den största försiktighet måste iakttagas, då det gäller ett domstolsförfarande

av så allvarlig natur, att en människa däri kan dömas till döden.

Enligt min mening bör icke ståndrättsförfarandet leda till dom i andra

situationer än då icke ringaste tvivel råder om domens viktighet. Det synes

mig därför uppenbart, att ståndrätt icke skall få meddela dom — vilken

ju endast kan gå ut på dödsstraff — med mindre samtliga medlemmar av

ståndrätten enhälligt besvara de båda frågorna, om den tilltalade förövat

gärningen och att han förskyller dödsstraff därför och om att uppskov med

dödsstraffets verkställande skulle medföra synnerlig fara för krigslydnadens

eller motståndsviljans upprätthållande eller eljest för krigsföretags

framgång, militäravdelnings säkerhet eller rikets väl, jakande. Råder tvekan

hos någon av ståndrättens medlemmar, bör denna icke kunna meddela

dödsdomen.

På grund härav får jag hemställa, att 11 § förslaget till lag angaende ändring

i lagen om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig måtte erhålla följande

lydelse:

11 §•

Ståndrätt må meddela dom allenast om den finner uppenbart

1. att den tilltalade förövat gärningen och förskyller dödsstraff därför,

samt

2. att uppskov med dödsstraffets verkställande skulle medföra synnerlig

fara för krigslydnadens eller motståndsviljans upprätthållande eller eljest

för krigsföretags framgång, militäravdelnings säkerhet eller rikets väl.

I vardera frågan skall verkställas särskild omröstning, och erfordras för

den tilltalades dömande att samtliga ledamöter av ståndrätten besvarat båda

frågorna jakande.

I domen skola antecknas namnen å ståndrättens ordförande och ledamöter

samt angivas den gärning som den tilltalade förövat och de lagrum varå

domen grundas ävensom hur omröstningen utfallit i vardera frågan med

angivande av förekommande avvikande mening.

Sedan ordföranden och de ledamöter som jämte honom förenat sig om

domen underskrivit denna, skall rättens avgörande offentligen avkunnas i

den dömdes närvaro. Därefter skall domen, försedd med anteckning om

dagen och klockslaget för dess avkunnande, genast överlämnas till högste

militäre chefen på stället.

Utfaller omröstningen så, att dom icke kan meddelas, skall ordföranden

förklara ståndrätten upplöst och omedelbart skriftligen underrätta nämnde

chef om förhållandet.

3 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 9 samt. 1 avd. Nr 32.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1949:374 Skrivelse till Konungen i anledning av d el s Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 s. 15 i texten