Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i strafflagen, dels ock en i ämnet väckt motion.

1949-05-11 · 21 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 16 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1949:33, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i strafflagen, dels ock en i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

1

• • '' • •* • &V-- * V i • * S* *! !Vf; J

Nr 33.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om ändring i strafflagen, dels ock

en i ämnet väckt motion.

Genom en den 8 april 1949 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 198, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t under

åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till

lag om ändring i strafflagen.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en

i anledning av densamma inom första kammaren av herr Holmbåck väckt

motion, nr 314, vari denne föreslår,

»att riksdagen med godkännande i övrigt av vad Kungl. Maj:t föreslagit

i propositionen nr 198 ville besluta att 8 kap. 7 § strafflagen skall erhålla

följande lydelse:

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda i militärt

eller politiskt avseende, här i riket bedriver hemlig underrättelseverksamhet

rörande förhållanden i riket eller samfärdseln mellan Sverige

och utlandet eller ock därtill lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig,

dömes för olovlig underrättelseverksamhet högst till straffarbete

i två år. Samma lag vare, om någon eljest, med uppsåt som nu är sagt,

här organiserar eller leder hemlig underrättelseverksamhet eller ock efter

åtagande eller mot ersättning stadigvarande medverkar därtill.

Där någon här i riket obehörigen anskaffar, befordrar eller lämnar

uppgift om annans personliga förhållande, vars uppenbarande för

främmande makt kan medföra fara för dennes eller någon närståendes

liv eller säkerhet, straffes, om det sker med uppsåt att gå den främmande

makten tillhanda, såsom i första stycket sägs;

att det av Kungl. Maj:t framställda förslaget till ny lydelse av 8 kap.

11 § strafflagen måtte i samband därmed avslås samt

att övergångsbestämmelsen till ändringarna i strafflagen skall erhålla

denna lydelse:

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949, såvitt angår 8 kap. 7 §, och

i övrigt dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkom

från trycket i Svensk författningssamling.»

Beträffande de i propositionen och motionen anförda skäl, för vilka redogörelse

icke lämnas här nedan, får utskottet hänvisa till propositionen och

motionen.

1 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 9 samt. 1 avd. Nr 33.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Samtidigt med att riksdagen år 1948 antog den bestämmelse om straff för

olovlig underrättelseverksamhet, som återfinnes i 8 kap. 7 § strafflagen, anhöll

riksdagen om skyndsam utredning i vilken omfattning politisk och militär

underrättelseverksamhet, som utan att rikta sig mot Sverige bedreves

här i riket, borde bestraffas. Sedan den sålunda begärda utredningen verkställts,

har inom justitiedepartementet upprättats ett förslag till ny straffbestämmelse

i detta ämne, vilket förslag framlägges i denna proposition.

Förslaget skiljer mellan två olika slag av underrättelseverksamhet, dels

sådan som riktar sig mot främmande makt och dels sådan som går ut på

att anskaffa uppgifter om annans personliga förhållande. I förstnämnda

hänseende överensstämmer förslaget i stort sett med gällande lag och stadgar

sålunda straff för den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda,

här i riket bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter rörande

militära eller andra förhållanden, vilkas uppenbarande för den främmande

makten kan medföra men för annan främmande makts säkerhet. I fråga

om verksamhet för anskaffande av uppgifter om annans personliga förhållande

innebär förslaget, att straffbarhet skall inträda om verksamheten

bedrives hemligen eller med användande av svikliga medel, varjämte fordras

uppsåt att gå främmande makt tillhanda. I båda fallen upprätthålles krav

på att det skall vara fråga om en verksamhet, d. v. s. en serie av sammanhängande

åtgärder, och icke allenast en eller annan enstaka gärning.

Jämväl försök och förberedelse till sådan underrättelseverksamhet som

nu sagts föreslås kriminaliserade.

Liksom hittills skall det ankomma på Kungl. Maj :t att pröva frågan om

åtal för hithörande brott.

I samband med de sålunda föreslagna ändringarna i strafflagen föreslås i

propositionen jämväl några andra smärre jämkningar i samma lag på grund

av ett inom finansdepartementet utarbetat förslag till vissa ändringar i gällande

författningar om tjänstepension.

Olovlig underrättelseverksamhet.

Behandlingen av 8 kap. 7 § strafflagen vid 1948 års riksdag.

I proposition nr 80 till 1948 års riksdag föreslogs, att i 8 kap. 7 § strafflagen

skulle intagas ett stadgande, enligt vilket den, som med uppsåt att

gå främmande makt tillhanda efter åtagande eller mot ersättning bedreve

verksamhet för anskaffande av uppgifter som rörde annan främmande

makts militära förhållanden av hemlig natur skulle för militärt spionage

mot främmande makt dömas högst till straffarbete i två år. För åtal enligt

nämnda paragraf skulle jämlikt 8 kap. 13 § strafflagen erfordras Kungl.

Maj :ts tillstånd. Försök och förberedelse till sådant brott var ej straffbelagt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

3

Vid behandlingen av propositionen fann första lagutskottet i sitt utlåtande

nr 39, att vad däri föreslagits icke innefattade ett tillräckligt straffskydd

i de hänseenden, varom vore fråga.

Utskottet anförde:

Då utskottet gått att taga ställning till frågan om den straffrättsliga behandlingen

av sådan underrättelseverksamhet för främmande makts räkning,

som icke riktar sig mot Sverige utan mot annan främmande makt,

har utskottet haft att beakta, att de skäl som tala för en kriminalisering

av sådan verksamhet äro av två slag. Å ena sidan kan verksamhetens bedrivande

här i landet lätt medföra att Sverige invecklas i utrikespolitiska svårigheter,

och å andra sidan kan redan den blotta omständigheten att utländska

spionericentraler äro verksamma på svensk botten såtillvida innebära

en fara för Sverige som deras arbete när som helst kan inriktas även

på svenska förhållanden. Icke minst i dagens läge tala dessa båda synpunkter

enligt utskottets mening bestämt för att sådan verksamhet varom nu är

fråga icke lämnas ostraffad. Då det gäller att närmare bestämma det straffbara

området finner utskottet vidare, att detta måste anses ha blivit alltför

snävt angivet i propositionen. Kärnområdet för de förfaranden, mot vilka

lagstiftningen här måste inskrida, utgöres visserligen av verksamhet för

anskaffande av uppgifter om militära förhållanden, men med hänsyn till

det moderna krigets totala karaktär kan också en här i riket bedriven verksamhet

för anskaffande av uppgifter om andra för krigföringen viktiga förhållanden

utsätta vårt land för faran av allvarliga utrikespolitiska förvecklingar.

Icke heller synes det utskottet, att en begränsning kan göras till verksamhet

för anskaffande av uppgifter om förhållanden av hemlig natur. Sålunda

bör till exempel även sammanställande av iakttagelser rörande sådant

som fartygs avgångstider och beskaffenheten av deras last kunna

falla under stadgandet, även om iakttagelserna utan svårighet kunna göras

av envar som befinner sig på platsen. Utskottet finner det icke vara tillräckligt

att, såsom departementschefen föreslagit, nu endast antaga en uteslutande

för mera fredliga förhållanden avpassad lagstiftning för att först sedermera

i händelse av behov skärpa denna. Tvärtom synes det utskottet

önskvärt, att även i förevarande avseende den lag som nu antages blir så

utformad, att den kan utgöra ett tillräckligt skydd, även om vårt land ånyo

skulle utsättas för utrikespolitiska påfrestningar till följd av konflikter

mellan andra stater. I detta sammanhang må erinras om att en del av kritiken

mot de nuvarande bestämmelserna i 8 kap. tagit till utgångspunkt just

att de blivit uppfattade som improvisationer, tillkomna under intryck av

krigsläget 1940 och 1942. Även ur synpunkten av lagens förankring i det

allmänna rättsmedvetandet vill det därför te sig som en fördel, om den

framkommit som resultatet av överväganden, gjorda under mera normala

tidsförhållanden. Att märka är också, att utvecklingen kan förlöpa så

snabbt, att en erforderlig komplettering av lagen icke hinner vidtagas innan

skadeverkningar av dess ofullständighet redan uppstått.

Däremot anser utskottet i likhet med departementschefen, att beträffande

underrättelseverksamhet av nu ifrågavarande typ straffbarheten icke bör

betingas av någon sådan förutsättning som alt verksamhetens bedrivande

bär i riket är oförenligt med det vänskapliga förhållandet till främmande

makt. Med beaktande av det förut anförda finner utskottet, att en mera

tillfredsställande bestämning av det straffbara området skulle erhållas, om

förevarande paragraf avfattades i viss anslutning till huvudstadgandet om

spioneribrottet i 8 kap. 4 § i propositionen. Sistnämnda slraffbud riktar sig

mot den som, med uppsåt att gå främmande makt till handa, obehörigen

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första lagutskottets utlåtande nr 33.

anskaffar, befordrar eller lämnar uppgift rörande försvarsverk, vapen, förråd,

import, export eller förhållande i övrigt, vars uppenbarande för främmande

makt kan medföra men för försvaret eller för folkförsörjningen vid

krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för

rikets säkerhet. Under hänvisning härtill vill utskottet förorda, att såsom

olovlig underrättelseverksamhet straffbelägges att någon, med uppsåt att

gå främmande makt tillhanda, här i riket bedriver verksamhet för anskaffande

av uppgifter rörande militära eller andra förhållanden, vilkas uppenbarande

för den främmande makten kan medföra men för annan främmande

makts säkerhet. En viktig begränsning av det straffbara området i

förhållande till 8 kap. 4 § föreligger genom kravet på att det här skall vara

fråga om en verksamhet, varemot 8 kap. 4 § straffar även isolerade handlingar.

Däremot finner utskottet ej skäl att vid underrättelseverksamhet av

nu förevarande slag, såsom i propositionen, göra straffbarhetens inträde

beroende av att gärningsmannen handlar efter åtagande eller mot ersättning.

Man måste nämligen enligt utskottets mening räkna med möjligheten

av att en ur svensk synpunkt farlig verksamhet av den art varom nu

är fråga kan komma att bedrivas även av personer, som handla av ideella

bevekelsegrunder. Anmärkas må för övrigt, att den praktiska betydelsen av

att rekvisitet »efter åtagande eller mot ersättning» utgår icke förefaller

att vara så stor, om kravet på att det skall vara fråga om en verklig underrättelseverksamhet

upprätthålles. Den som bedriver en sådan verksamhet

får nämligen i regel antagas redan på ett ganska tidigt stadium komma i det

förhållande till mottagaren av de insamlade uppgifterna, att det dem emellan

på ett eller annat sätt avtalas eller tyst underförstås att verksamheten

skall fortgå; därmed lär ett åtagande få anses föreligga.

Ett stadgande om olovlig underrättelseverksamhet av det nu angivna innehållet

har emellertid icke synts utskottet vara till fyllest, när det gäller

underrättelseverksamhet, som bedrives i politiskt syfte. En sådan verksamhet

kan nämligen ur svensk synpunkt te sig förkastlig, även om den icke

skulle vara av beskaffenhet att kunna medföra men för främmande makts

säkerhet. Om personer, vilka icke åtnjuta skydd av någon främmande statsmakt,

t. ex. statslösa flyktingar, i Sverige skulle utsättas för politiskt spionage

från främmande makts sida, böra de tydligen kunna skyddas häremot.

På samma sätt bör det även finnas möjligheter att inskrida mot ett politiskt

spionage som riktar sig mot svenska medborgare, t. ex. mot att sådana för

främmande makts räkning registreras efter rastillhörighet eller politisk

åskådning. En straffbestämmelse mot sådan underrättelseverksamhet, varom

nu är fråga, är icke påkallad främst av hänsyn till den svenska statens

säkerhet utan har till syfte att skydda enskilda människor mot fara för

framtida förföljelse och dylikt. Det skulle därför måhända ur strängt systematisk

synpunkt vara riktigare, om stadgandet icke upptoges i 8 kap. utan

i något av kapitlen om brott mot enskild person. Å andra sidan må framhållas,

att en verksamhet av nu ifrågavarande slag innebär att en främmande

makts underrättelsetjänst arbetar här i riket. Detta förhållande rymmer

i och för sig också en fara för den svenska staten, eftersom verksamheten

kan omläggas till att avse spioneri mot denna. På grund härav finner utskottet

det motiverat att i nu förevarande sammanhang upptaga en bestämmelse

i ämnet. Vid utformandet av denna är att beakta, att icke varje politisk

kunskaparverksamhet för främmande makts räkning bör drabbas av

straff. Utskottet anser sig sålunda endast vilja föreslå, att till olovlig underrättelseverksamhet

skall räknas sådan politisk underrättelseverksamhet,

som någon, under förutsättning av uppsåt att gå främmande makt till

handa, hemligen eller med användande av svikliga medel bedriver här i ri
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

5

ket. Ett stadgande av detta innehåll skulle exempelvis icke träffa en fullt

öppet arbetande medarbetare i en utländsk tidning men däremot den som

under uppgivande av falska personalia insmyger sig i ett läger för flyktingar

i syfte att utspana dessas förhållanden.

Hela stadgandet om straff för olovlig underrättelseverksamhet bör enligt

utskottets mening, liksom för närvarande är fallet, kompletteras av en föreskrift

om särskild åtalsprövning, varigenom en icke önskvärd tillämpning

av stadgandet kan förebyggas. Detta kommer i propositionen att uppnås genom

att nu förevarande paragraf omfattas av bestämmelsen om åtalsprövning

i 8 kap. 13 §. Utskottet anser även det lämpligaste vara att, såsom enligt

propositionen, åtalsprövningen skall ankomma på Konungen. Likaledes

i överensstämmelse med propositionen har utskottet icke funnit anledning

att straffbelägga olovlig underrättelseverksamhet även på förberedelsestadiet.

Straffmåttet för brottet synes böra bestämmas till högst straffarbete i

två år, vilket kommer att för lindriga fall medgiva även användning av bötesstraff.

Någon regel om särskild straffskärpning vid krig finner utskottet

ej erforderlig.

På grund av vad sålunda anförts föreslog utskottet den avfattning av

förevarande lagrum, som detta för närvarande äger.

I samband med antagande av lagen anhöll emellertid riksdagen i skrivelse

nr 379 till Kungl. Maj :t den 26 juni 1948 om skyndsam utredning »i vilken

omfattning politisk och militär underrättelseverksamhet, som utan att rikta

sig mot Sverige bedrives här i riket, bör bestraffas» samt om framläggande

för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Straffrättskommitténs förslag.

I anledning av nyssnämnda riksdagsskrivelse anmodade Kungl. Maj :t

straffrättskommittén att verkställa den begärda utredningen. Kommittén

har den 21 oktober 1948 överlämnat en promemoria med förslag till lag om

ändrad lydelse av 8 kap. 7 § strafflagen. Kommitténs förslag till förevarande

paragraf hade följande lydelse:

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda i militärt

eller politiskt avseende, här i riket bedriver hemlig underrättelseverksamhet

rörande förhållanden i riket eller samfärdseln mellan Sverige

och utlandet eller ock därtill lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig,

dömes för olovlig underrättelseverksamhet högst till straffarbete

i två år. Samma lag vare, om någon eljest, med uppsåt som nu är sagt,

här organiserar eller leder hemlig underrättelseverksamhet eller ock

efter åtagande eller mot ersättning stadigvarande medverkar därtill.

Där någon här i riket obehörigen anskaffar, befordrar eller lämnar

uppgift om annans personliga förhållande, vars uppenbarande för främmande

makt kan medföra fara för dennes eller någon närståendes liv

eller säkerhet, straffes, om det sker med uppsåt att gå den främmande

makten tillhanda, såsom i första stycket sägs.

Kommittén har ansett, att frågan om en inskränkning av brottsområdet

rationellt kunde lösas endast efter en mera genomgripande omläggning av

lagstiftningen. Härom anför kommittén följande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

I detta hänseende synes motiverat att skilja mellan å ena sidan underrättelseverksamhet,

som avser förmedling enbart av uppgifter om förhållanden

i utlandet, och å den andra sådan verksamhet som rör svenska förhållanden.

Om den förra kan med fog sägas, att den främmande staten har att

själv bereda skydd mot obehörigt utforskande av förhållanden inom dess

maktområde och att för vårt vidkommande ej behöver föreligga någon obetingad

skyldighet att hindra vidarebefordran av uppgifter som likväl åtkommits

och hit överförts för att bringas till annan stats kännedom. I denna

del bör följaktligen vara möjligt att genomföra en viss begränsning av

det straffbara området.

Läget är ett annat, då verksamheten avser förhållanden i riket. I många

fall torde endast av omständigheterna och eventuella uppdragsgivares direktiv

bero, om en dylik verksamhet får karaktären av spioneri mot Sverige

eller inskränker sig till annan underrättelseverksamhet. Med hänsyn till den

fara som sålunda föreligger att verksamheten när som helst kan övergå till

spioneri, synes en vidsträckt kriminalisering i detta fall ofrånkomlig. Att

närmare bestämma det straffbara området är, som redan antytts, förenat

med svårighet. Under överläggningarna inom kommittén har gränsen i huvudsak

ansetts böra fastställas så, att straff skall inträda för den som, med

uppsåt att gå främmande makt tillhanda i militärt eller politiskt avseende,

här i riket bedriver hemlig underrättelseverksamhet rörande förhållanden

i riket eller samfärdseln mellan Sverige och utlandet.

En bestämmelse av sålunda angiven innebörd har införts i första stycket

första punkten av kommitténs förslag.

I fortsättningen av promemorian heter det beträffande första stycket andra

punkten i kommittéförslagets lagtext.

Ehuru en förmedling av uppgifter rörande förhållanden i utlandet enligt

vad nyss anförts kunde i princip tänkas undantagen från det straffbara

området, får dock beaktas att även en verksamhet av detta slag kan utgöra

en allvarlig fara, såvitt den här bedrives av agenter för främmande makt.

Även i sådant fall är uppenbarligen att räkna med att verksamheten lätt

kan övergå i spioneri mot Sverige. Det bör därför finnas möjlighet att ingripa

mot en organiserad verksamhet av dylik art. Utöver vad förut sagts

bör alltså stadgas straff för den som eljest, med uppsåt att gå främmande

makt tillhanda i militärt eller politiskt avseende, här organiserar eller leder

hemlig underrättelseverksamhet eller ock efter åtagande eller mot ersättning

stadigvarande medverkar därtill. Ett sålunda utformat stadgande skulle

bl. a. innebära, att utländska flyktingar, som till främmande makts representant

lämna uppgifter om förhållanden i hemlandet, skulle gå fria från

straff, såframt de ej kunna anses som agenter för främmande makt.

Dessa bestämmelser i första stycket skulle omfatta även politiskt spionage

mot flyktingar och svenska medborgare. Liksom enligt gällande regler förutsätter

kommittén, att därvid skall vara fråga om en verksamhet, d. v. s. en

serie av handlingar, ej blott någon enstaka handling. Om det gäller förmedling

av uppgifter rörande någons personliga förhållanden, vilkas uppenbarande

för främmande makt kan utsätta vederbörande eller någon honom

närstående för fara till liv eller säkerhet, kan emellertid enligt kommitténs

mening icke anses försvarligt att åtnöja sig med ett sålunda begränsat

straffskydd. För dylika fall bör straff stadgas även när gärningen ej har

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33. •

karaktären av en verksamhet i nyss angiven betydelse. I denna del fordras

alltså en särskild tilläggsbestämmelse, vilken kommittén infört som ett

andra stycke till paragrafen.

Yttranden över straffrättskommitténs förslag.

Efter remiss ha yttranden över förslaget inkommit från riksåklagarämbetet,

Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för

Västra Sverige, hovrätten för övre Norrland, chefen för försvarsstaben, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt

Norrbottens län ävensom rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö

samt från Sveriges advokatsamfund.

Överståthållarämbetet bär jämväl överlämnat yttranden från polismästaren

och förste stadsfiskalen i Stockholm. Länsstyrelsen i Malmöhus län

har bifogat ett yttrande av landsfogden i länet samt länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län ett yttrande av landsfogden i sistnämnda län.

Tillfälle att yttra sig bär dessutom beretts föreningen Sveriges häradshövdingar,

som emellertid ej inkommit med svar.

I vissa yttranden bär ifrågasatts huruvida icke sj älva begreppet underrättelseverksamhet

borde närmare definieras. Sålunda bär länsstyrelsen

i Malmöhus län anmärkt, att det väl ej vore alldeles otvetydigt vilka

handlingsmoment (t. ex. anskaffande, befordrande eller överbringande av

uppgifter) som fölle under nämnda begrepp och att ett närmare förtydligande

av begreppet skulle stå i överensstämmelse med det sätt, på vilket

spinonagebrottet i 8 kapitlets 4 § beskrivits. Samma anmärkning har framställts

av förste stadsfiskalen i Stockholm, som i olika hänseenden underkastat

förslaget en ingående granskning. Han anför rörande nu ifrågavarande

spörsmål följande.

Av uttrycket underrättelseverksamhet framgår väl, att syftet med verksamheten

skall vara att inhämta underrättelser av visst slag men däremot

giver själva ordet »underrättelseverksamhet» icke i och för sig något svar

på frågan, om det för straffbarhet räcker, att verksamheten avser införskaffande

resp. lämnande av underrättelser eller om det skall fordras, att

verksamheten faktiskt innebår ett sådant förfarande. I förra fallet torde

själva planläggandet av verksamheten, exempelvis uppbyggandet och organiserandet

av ett agentnät, få anses konstituera straffbarhet; i senare fallet

åter inträder straffbarhet först å det senare stadium, då man börjat anskaffa

själva uppgifterna eller taga befattning med dessa. Frågan har under

hittills gällande lagstiftning haft mindre betydelse, då ju hittills förberedelse

i stor utsträckning varit straffbar, men får efter ett eventuellt genomförande

av förslaget, som ju ej alls bestraffar förberedelse, en långt större

praktisk vikt. Ur ren effektivitetssynpunkt är det givetvis av stort intresse,

att termen underrättelseverksamhet gives den tolkning, enligt vilken även

vissa förberedande åtgärder, framför allt då planläggning och organisation

av en agentverksamhet, inbegripas däri; i motsatt fall torde nämligen av

skäl, vartill jag återkommer i samband med frågan om straff för förbere
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

delse, polisens möjligheter att ingripa starkt reduceras. Hittills tillämpad

praxis torde väl närmast få anses luta åt den åsikten, att en verksamhet,

som ej inneburit uppgifters anskaffande eller befattning därmed, ansetts

utgöra allenast förberedelse, men jag har intet minne av att frågan någonsin

satts på sin spets inför domstol. Remitterade förslaget innehåller, såvitt

jag kunnat finna, intet uttalande härom. En viss passus i förslaget, nämligen

orden »organiserar eller leder» i första stycket andra punkten, tyder,

såvitt jag kan finna, närmast på att avsikten härvidlag varit att straffa

även planläggningsåtgärder på ett förberedande stadium, ty för organisatoriska

åtgärder lär väl det utmärkande just vara, att de innebära ett planläggande

och uppbyggande av en ännu ej börjad verksamhet, och det finns

väl ur allmänna synpunkter ej heller någon anledning att göra skillnad

mellan det fall, att de organisatoriska åtgärderna vidtagas före eller efter

det själva den egentliga verksamheten kommit i gång. Det skulle enligt min

mening framstå såsom stötande för den allmänna rättsuppfattningen, om

exempelvis i ett sådant, under det senaste kriget ej sällan förekommande

fall, då en person här i Sverige för utländsk makts räkning låtit på ett flertal

platser anbringa och iordningställa ett stort antal radiosändare, avsedda

att framdeles användas i underrättelseverksamhet, eller genom att vidtala

olika personer anordnat ett nät av agenter över hela Sverige för framtida

bruk, förfarandet skulle anses vara straffritt. Det ligger även i öppen dag,

att ett sådant resultat måste anses ytterst otillfredsställande med hänsyn

till faran för att sålunda vidtagna anordningar när som helst kunna komma

tagas i bruk för rent spioneri av natur, som avses i 8 kap. 4 § eller 5 §.

Det är uppenbarligen önskvärt, att innebörden av ordet underrättelseverksamhet

ur den synpunkt, varom nu varit fråga, kunde närmare klarläggas

om icke i lagtexten så dock genom ett uttalande i motiven.

Departementschefen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, har rörande

bestraffandet av olovlig underrättelseverksamhet anfört bl. a. följande.

»Såsom första lagutskottet och straffrättskommittén närmare utvecklat,

äro de skäl som tala för en kriminalisering av dylik verksamhet av två slag,

nämligen dels att verksamhetens bedrivande här i landet lätt kan medföra

att Sverige invecklas i utrikespolitiska svårigheter och dels att redan den

omständigheten att spionericentraler för främmande makt äro verksamma

på svensk botten innebär en fara för vårt land med hänsyn till att deras

arbete när som helst kan övergå i spioneri mot Sverige. Jag är ense med

första lagutskottet därom att dessa båda synpunkter tala för att sådana

handlingar varom nu är fråga icke lämnas ostraffade. Jag vidhåller emellertid

min tidigare ståndpunkt, att man strikt bör upprätthålla ett krav på

att det skall vara fråga om en verksamhet, det vill säga en serie av

sammanhängande åtgärder. Jag gör detta, trots att jag i och för sig givetvis

måste vitsorda riktigheten av de i vissa remissyttranden gjorda påpekandena,

att en eller annan enstaka gärning kan avse en uppgift av mycket

större saklig betydelse än de uppgifter, som kunna bli resultatet av en systematiskt

bedriven underrättelseverksamhet.--— Om man, vilket i ock

för sig vore tänkbart, kriminaliserade jämväl en enstaka gärning som avsåge

uppgifter av synnerlig betydelse skulle det sålunda säkerligen ställa sig myc
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33. y

ket svårt att i rättstillämpningen avgöra när en uppgift kunde anses vara så

kvalificerad, att bestämmelsen bleve tillämplig. Emellertid må i detta sammanhang

beaktas, att även ett systematiskt utforskande av en enda uppgift

kan bli att hänföra under begreppet verksamhet.»

Rörande lagbudets närmare utformning har departementschefen vidare

anfört:

»Då det gäller att närmare bestämma det straffbara området, finner jag

icke tillräckliga skäl föreligga för att, sasom straffrättskommittén föreslagit,

skilja mellan å ena sidan underrättelseverksamhet som avser förmedling

enbart av uppgifter om förhållanden i utlandet och å andra sidan verksamhet

som rör svenska förhållanden, låt vara icke med inriktning mot

Sverige. I stället vill jag i likhet med första lagutskottet förorda, att förevarande

bestämmelse avfattas i viss anslutning till huvudstadgandet om

spioneri mot Sverige i 8 kap. 4 § strafflagen. Sistnämnda straffbud riktar

sig mot den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, obehörigen

anskaffar, befordrar eller lämnar uppgift rörande försvarsverk, vapen,

förråd, import, export eller förhållande i övrigt, vars uppenbarande för

främmande makt kan medföra men för försvaret eller för folkförsörjningen

vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest

för rikets säkerhet. Under hänvisning härtill synes det mig lämpligt att

i enlighet med vad som skett i gällande lag — såsom olovlig underrättelseverksamhet

straffbelägga att någon, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda,

här i riket bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter rörande

militära eller andra förhållanden, vilkas uppenbarande för den främmande

makten kan medföra men för annan främmande makts säkerhet.

Sistnämnda rekvisit bör kunna bedömas i analogi med motsvarande förutsättning

för spioneribrott mot Sverige; någon närmare analys av den främmande

maktens förhållanden synes alltså icke erforderlig.»

Till motivering av stadgandet i andra stycket av propositionens förslag

till 8 kap. 7 § strafflagen rörande straff för sådant politiskt spionage från

främmande makts sida, som riktar sig mot flyktingar, ävensom mot svenska

medborgare riktad underrättelseverksamhet i syfte att registrera dessa

efter exempelvis politisk åskådning eller rastillhörighet har departementschefen

uttalat i huvudsak följande.

Bestämmelser i ämnet torde böra avse allenast en verksamhet i förut angiven

mening, icke en eller annan enstaka gärning. Jag kan följaktligen

icke biträda straffrättskommitténs förslag att i förevarande sammanhang

jämväl kriminalisera en enstaka handling. Visserligen är det tydligt» att

även en enstaka gärning kan medföra allvarlig fara för människors liv och

säkerhet, men ett stadgande om straff för enstaka handlingar av dylikt

slag, vilka icke ingå som led i en för främmande makts räkning bedriven

verksamhet, lär knappast kunna anses ha sin plats i förevarande kapitel.

Det vore i så fall lämpligare att i något av de kapitel som avhandla brott

mot enskild person upptaga en bestämmelse om straff för den, som uppsåtligen

framkallar allvarlig fara för annans död eller kroppsskada.

1 likhet med första lagutskottet anser jag, att icke varje sådan politisk

kunskaparverksamhet för främmande makts räkning varom nu är fråga

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

bör drabbas av straff. Jag vill sålunda föreslå, att under straffbestämmelsen

hänföres allenast sådan verksamhet för anskaffande av uppgifter om annans

personliga förhållande, som bedrives hemligen eller med användande av

svikliga medel, allt under förutsättning av uppsåt att gå främmande makt

tillhanda. Genom denna begränsning skulle stadgandet exempelvis icke träffa

en person som, låt vara i nyss angivet uppsåt, fullt öppet är verksam för

att registrera här bosatta personer efter nationalitet, yrke eller politisk

åskådning. Det skulle knappast stå i god överensstämmelse med demokratiska

rättsprinciper att kriminalisera en verksamhet av sistnämnda slag, så

mycket mindre som en dylik registrering ju mycket väl kan vara dikterad

av fullt hedervärda motiv. Det synes icke lämpligt att i straffbudet uppställa

ett krav på att uppgifternas uppenbarande för främmande makt skulle

kunna medföra fara för viss persons liv eller säkerhet. I praktiken skulle

det nämligen med all säkerhet erbjuda betydande svårigheter att föra bevisning

om att ett sådant krav i det enskilda fallet verkligen vore uppfyllt,

särskilt som vederbörande främmande makt själv givetvis komme att med

indignation tillbakavisa varje påstående att uppgifterna kunde ha dvlik

verkan.

Beträffande medverkan samt försök och förberedelse till sådan underrättelseverksamhet

som sist berörts har departementschefen ansett, att samma

synpunkter borde anläggas som i fråga om underrättelseverksamhet till men

för främmande makts säkerhet. Härtill återkommer utskottet i det följande.

Medverkan.

I gällande rätt saknas särskilda regler om medverkan vid olovlig underrättelseverksamhet.

Straffrättskommittén framhöll, att för straff vid fullbordat brott förutsattes

en verksamhet, d. v. s. en serie av handlingar och ej blott någon enstaka

handling. Även då det gällde medverkan till brott, som omförmäldes

i första punkten enligt kommitténs förslag, borde straff inträda endast under

liknande betingelser. Särskild föreskrift därom fann kommittén erforderlig,

enär vanliga regler i 3 kap. 4 och 5 §§ strafflagen eljest kunde föranleda,

att den som, med insikt att olovlig underrättelseverksamhet bedreves,

främjat sådan gärning, dömdes till ansvar, även om hans medverkan

inskränkt sig till ett enstaka tillfälle. Det valda uttrycket »medverkan som

ej är allenast tillfällig» borde tolkas så, att straff skulle inträda, när medverkan

ägt rum i den omfattning som fordrades för att en ensam gärningsman

skulle anses ha utövat en verksamhet.

Som exempel på sådan medverkan nämnde kommittén, att någon brukade

upplåta lokal för sammanträffande mellan gärningsmännen eller tillläte,

att meddelanden sändes under hans adress för att sedermera hämtas av

den verklige mottagaren.

Förste stadsfiskalen i Stockholm ifrågasatte, om ej förslaget på denna

punkt gått alltför långt i sin begränsning av straffbarheten. Starka skäl,

särskilt ur effektivitetssynpunkt, talade för att ej generellt fordra, att medverkan

skulle vara stadigvarande, utan att i sådana fall, då vederbörande

genom att i förväg åtaga sig att stadigvarande medverka i en brottslig verk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

samhet och kanske även genom att i vinningssyfte i förskott uppbära ersättning

härför klart dokumenterat sin vilja att ingå i de fasta agenternas

krets, låta straff inträda redan vid ett senare utfört enstaka uppdrag.

Överståthållarämbetet har uttalat, att de av förste stadsfiskalen sålunda

framförda erinringarna borde beaktas. Även länsstyrelsen i Malmöhus län

har ifrågasatt, huruvida icke den som medverkar till vad han vet utgöra

olovlig underrättelseverksamhet borde straffas även om hans medverkan

endast är tillfällig. Angelägenheten av att, med hänsyn till faran för utrikespolitiska

förvecklingar, undvika att inom landet bedreves underrättelseverksamhet

riktad mot främmande makt, syntes påkalla straff. Jämväl

ur synpunkten av att dylik verksamhet lätt kunde övergå i spionage mot

vårt eget land, torde straff skydd vara påkallat. I varje fall syntes det ur

psykologisk synpunkt ej lyckligt att i lagtexten så direkt och otvetydigt angiva

att tillfälliga medverkare skola vara undantagna från straff. Lagen

kunde därigenom bli till hjälp för en person, som dreve olovlig underrättelseverksamhet,

i det att denne i fråga om personer, som tvekade lämna

medhjälp, kunde peka på lagens klara uttalande om det ofarliga i en tillfällig

medverkan.

Vad särskilt beträffar rekvisitet »stadigvarande» har riksåklagarämbetet ansett

det kunna ifrågasättas, om icke detta rekvisit innebure alltför stränga

krav i fråga om uppdragets varaktighet. Det straffbara området syntes bli

tillräckligt begränsat, om i stadgandet utsädes, att medverkan ej finge vara

blott tillfällig. Landsfogden i Malmöhus län har — med instämmande av

länsstyrelsen i länet - gått ett steg längre och yrkat, att ordet »stadigvarande»

måtte utgå ur lagtexten. Han framhåller därvid, att betydande bevissvårigheter

torde möta framför allt då det gäller att visa, att vederbörandes

verksamhet haft karaktär av stadigvarande. Mycket ofta torde bevismaterialet

icke förslå till täckandet av detta brottsrekvisit, även om omständigheterna

antyda, att fråga är om annat än ett tillfälligt förfarande. Därtill

kommer, att uttrycket »stadigvarande» i sig självt är åtskilligt obestämt och

lämnar rum för skilda tolkningar.

Departementschefen har i denna fråga uttalat följande:

Såsom förut understrukits skall med verksamhet förstås en serie av handlingar,

ej blott någon enstaka gärning. Även då det gäller medverkan

till brott varom nu är fråga bör, enligt vad straffråttskommitten framhållit,

straff inträda endast under liknande betingelser. På skäl som kommittén

anfört måste en särskild föreskrift härom anses erforderlig. Härvid synes

man lämpligen böra använda det av kommittén i första stycket andra

punkten av dess förslag valda uttrycket »stadigvarande». Detta uttryck bor

tolkas så, att straff skall inträda, när medverkan ägt rum i den omfattning

som fordras för att en ensam gärningsman skall anses ha utövat en verksamhet

Straff för medverkan bör inträda, även om själva organisationen ar

förlagd utom riket, förutsatt att en mera regelbunden medverkan till någon

del försiggår i Sverige. För att i lagtexten markera denna avsikt torde ordet

»därtill» i kommitténs förslag lämpligen böra ersättas med »till dylik verksamhet».

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

Inom lagrådet anförde justitierådet Lech på denna punkt följande:

Enligt motiven till 8 kap. 7 § i förslaget skall straff för medverkan inträda

endast när sådan ägt rum i den omfattning som fordras för att en ensam

gärningsmän skall anses ha utövat verksamhet, med vilket uttryck

skall lorstås en serie av handlingar i motsats till någon enstaka gärning,

ror att utmärka berörda förutsättningar har i den föreslagna lagtexten anvants

bestämningen stadigvarande. Det förefaller dock, som om området

tor den straffbara medverkan därigenom skulle bli snävare begränsat än

som ar avsett. Uttrycket stadigvarande antyder nämligen en kontinuitet

S?™ eJ..be11?over vara för handen för att en verksamhet i förslagets mening

skall föreligga. 8

• ^ J~ansyn det anförda synes uttrycket »stadigvarande medverkar»

i såval forsta som andra stycket böra ersättas med ett mera adekvat uttryck.

Det kan ifragasättas, om ej det av straffrättskommittén föreslagna uttrycket

»lamnar medverkan som ej är allenast tillfällig» bättre skulle svara* mot

vad som asyftas.

Försök och förberedelse.

Enligt gällande rätt äro försök och förberedelse till olovlig underrättelseverksamhet

ej straffbelagda. Straffrättskommitténs förslag innebar icke

någon ändring därutinnan.

Kommitténs ståndpunkt i denna del har föranlett kritik i vissa yttranden.

Sålunda har riksåklagarämbetet anfört:

De praktiska verkningarna av kommitténs ståndpunkt torde till väsentlig

del få anses beroende av den betydelse som kan inläggas i stadgandet i

törsta styckets andra punkt om straff för den som organiserar hemlig underrättelseverksamhet.

Om, såsom ordalydelsen synes giva vid banden

stadgandet innebär möjlighet att inskrida med straff mot den som vidtagit

erforderlig3 åtgärder för att en organiserad verksamhet på given anledning

s all kunna träda i funktion utan att någon förmedling av upplysningar ännu

kommit till stånd, torde behov av straff för försök eller förberedelse knappast

kunna anses föreligga. Skulle däremot, såsom straffrättskommitténs motivering

synes antyda, för straffansvar förutsättas att verksamheten kommit i

gång torde - särskilt med beaktande av den under lagstiftningsärendets behandling

anförda synpunkten att här i riket organiserad eller bedriven underrättelseverksamhet

när som helst kan övergå till spioneri — stadgande

om straff för försök och förberedelseverksamhet åtminstone i händelse av

krig eller krigsfara icke kunna undvaras.

Vad beträffar det förhållandet, att försök och förberedelse till olovlig

underrättelseverksamhet ej äro straffbara enligt kommittéförslaget, har

jämväl förste stadsfiskalen i Stockholm framhållit, att frågan i vad mån

nämnda förhållande vore ägnat att återverka på myndigheternas möjligheter

att bekämpa landsskadlig verksamhet av ifrågavarande natur i viss

omfattning bleve beroende av tolkningen av begreppet underrättelseverksamhet

enligt förslaget. Han tillägger:

Om detta begrepp är avsett att allenast omfatta sådan verksamhet, som

innebar insamlande av eller befattning med uppgifter, torde från straffbarhet

komma att undantagas åtskilliga förfaranden, vilka synas väl förtjänta

av straff och dessutom även äro av den natur, att en underlåtenhet att in
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

13

gripa däremot kan vara ägnad att verka allvarligt hindrande pa myndigheternas

möjligheter att stävja för rikets säkerhet skadlig verksamhet. Jag får

härvidlag hänvisa till vad jag redan tidigare anfört Men aven om begreppet

underrättelseverksamhet fattas så, att därunder mbegnpes aven sådan förberedande

verksamhet som exempelvis planläggning och organisation av

uppgifternas insamlande, måste avsaknaden av varje straff foi förberedelse

antagas komma att i betydande grad verka hämmande på myndigheternas

Detta torde spela mindre roll under fredstid, då myndigheternas insatser

på detta arbetsfält kan och ofta lämpligen bör begränsas till att folja den i

riket bedrivna samhällsfarliga verksamheten, men sa mycket allvar gare

blir den påtalade bristen i tider av utrikespolitisk oro och framfor allt da

krig hotar riket. Av motiven till förslaget framgår, att det icke ar avsikten

att i händelse av krigsfara genom ny lagstiftning utvidga det straffbai a området

i fråga om brott mot rikets säkerhet utan att meningen ar, att det

föreliggande förslaget skall i princip gälla även under krigstid. Jag anser mig

icke kunna underlåta att ur de synpunkter jag narmast kan anses ha att

företräda, nämligen hänsyn till lagstiftningens effektivitet, framföra vissa

betänkligheter mot att i ett sådant tidsläge förberedelse till olovlig underrättelseverksamhet

skall vara helt straffri. Olägenheterna harav aro i stort

^Erfarenheterna trän det sista kriget ha visat, att det i åtskilliga tall genom

myndigheternas undersökningar kunnat konstateras, att en viss förande

i spionagesyfte existerade mellan en misstänkt person och en representant

förP främmande makt men att det visat sig omojligt att klarlagga vare

sig arten av och syftet med denna förbindelse eller hur långt den avancerat.

Det har sålunda varit ovisst, om förbindelsen inneburit spioneri eller allenast

olovlig underrättelseverksamhet och likaså, huruvida den annu passerat

gränsen till fullbordat brott eller alltjämt rört sig på förberedelsestadiet.

Ett exempel må anföras: Det har konstaterats, att en person under konspirativa

former upprepade gånger sammantraffat med en utlänning, som

sedan länge är känd såsom ledare av statsfientlig verksamhet i Sverige. Det

har måhända även kunnat fastslås, att pengar överlämnats till förstnämnde

person av utlänningen. Polisen skrider till aktion och griper den missta

personen. Under den fortsatta undersökningen kan emellertid endast klarläggas,

att syftet med den misstänktes kontakt med utlänningen varit, att

för den sistnämndes räkning utföra viss otillåten kunskapsyerksamhet

vilken emellertid ännu ej fortskridit så långt, att uppgifter börjat insamlas

eller lämnas- arten av uppgifterna kan ej heller utredas. Fall av denna natur

ha ej varit sällsynta under det senaste kriget. Ofta har därvid polisen Pa

goda grunder misstänkt, att förberedelse till spioneri förelegat, ehuru bindande

bevisning härom ej kunnat förebringas. På grund av straf^or förberedelse

i 8 kap. 26 § strafflagen i dess intill den 1 januari 1949 gallande

lydelse har dock åtal kunnat ske mot den misstänkte och denne fallas till

ansvar för förberedelse till olovlig underrättelseverksamhet Enligt foislaget

däremot skulle ett dylikt förfarande bliva straffritt. Detta ar foienat

med stora olägenheter i olika avseenden. Polisen har salunda genom att

ingripa nödgats i otid röja sina misstankar, och den med den ifrågavalande

verksamheten sysslande organisationen, som regelmässigt inrymmer flera

medlemmar, blir varnad och får tillfälle undanröja bevis i saken och Iagga

om verksamheten efter andra linjer, vilket medför, att det för fiamtiden

blir avsevärt svårare för myndigheterna att följa organisationens verksamhet.

EU kanske både långvarigt och intensivt polisarbete kan härigenom

göras helt fruktlöst.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

e-j n°8 därmed. Vid krigiska konflikter mellan stormakter, därvid

Sverige ar neutralt, foljas de svenska myndigheternas handlande på ifrågavarande

verksamhetsfält med stort intresse av alla stridande parter Ett

e?gsän*nd‘etfT Cn kngfora"de stats underrättelseväsende i Sverige brukar

!Lt a-åtif° Jaf- V demarcher eller Jiknande åtgärder från den främmande

svensk ddaTem1"?/ ^{)reseatatlon i Sverige. Det är givetvis lättare att från

svensk sida bemota sådana demarcher, om ingripandet föranlett uppdagandet

av en straffbar verksamhet, som kan föranleda åtal och fällande dom

från "fl f V ^ fa e,V Et* ™issly?kat polisingripande får lätt den följden, att

ån den främmande statens sida till vederbörande svenska myndigheter

framföras protester mot det olämpliga i att polisen utan grund ingriper

mot och trakasserar medborgare i eller sympatisörer med en vänskapligt

sinnad nation, i samband varmed från den främmande maktens sida uttalas

vik 1 a1 rl0If aU misstag från Polisens sida för framtiden und
nn/form

dJ.,ka frumstaUnmgar kunna de svenska myndigheterna ej alltid

“ d , å. a att, taga V1SS hansvn. Följden härav blir, att polisen i fortsättning
!iänlåS-ter-å

fla,n! “?d. an ft(?r.re försiktighet än tidigare och därvid ej sällan

ställes infor valet att i en kritisk situation antingen ingripa med risk att ak
Kr

,miSSlyCkfaS.elle.r °Ck att underlåta att ingripa och därvidrfskera,

att,en frige far,1g’ kanske rentav mot viktiga svenska militära eller

a“dra hemligheter riktad verksamhet får obehindrat fortgå. Erfarenheten

amhlT \genffhnS£\ha K1Sa-’ 3tt °m 1 fråga om en viss statsfientlig verksamhet

straffbarheten begransas till allenast visst skede därav, detta omedelbart

inses av personer, sysselsatta med sådan verksamhet, och att dessa

personer vid ett eventuellt polisförhör, antingen de därtill instruerats eller

ej, nogsamt undvika att gora sådana medgivanden eller överhuvud lämna

sådana uppgifter, som kunna anses innefatta bevis om att de medverkat i

et straffbara skedet, utan framställa saken så som om de endast tagit del

E" d5"ik S,ä"dl>Unkt ,arä''ärar “PP“»a8riigen

Med stöd av vad sålunda anförts anser jag skäl föreligga att till fortsatt

overvugände upptaga frågan, huruvida icke försök och förberedelse till

olovlig underrättelseverksamhet böra, åtminstone i viss omfattning och i

sTraffbara lmder kdg ^ 3V St3rk utrikesPolitisk spänning, vara

I anledning av detta yttrande har överståthållarämbetet anfört, att den

av förste stadsfiskalen i Stockholm nu berörda begränsningen av straffskyddet

i vissa lagen kunde allvarligt försvåra polisens möjligheter att på ett

tidigt stadium ingripa mot hemlig verksamhet, vars syftning ej kunnat helt

klargöras men som mycket väl kunde vara riktad mot Sverige. Att från

straffbarhet undantaga förberedelse eller försök till hemlig underrättelseverksamhet

syntes således innebära en i nuvarande läge icke tillrådlig

minskning av landets beredskap å ett för dess säkerhet betydelsefullt område.

I likhet med förste stadsfiskalen ansåge överståthållarämbetet därför,

att till förnyat övervägande borde upptagas frågan om och i vilken utsträcknmg

försök och förberedelse till hemlig underrättelseverksamhet bör beläggas

med straff.

Departementschefen framhåller, att uppbyggandet och organiserandet av

ett agentnat ar att hänföra under begreppet »verksamhet för anskaffande av

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

15

uppgifter», även om några uppgifter ännu icke hunnit insamlas Redan på

detta stadium kan det med andra ord vara fråga om fullbordat brott och icke

allenast om försök. Däremot kan det enligt departementschefen icke anses

föreligga fullbordat brott, om någon endast förövat en eller annan enstaka

handling, låt vara att han avsett att denna handling skulle ingå såsom ett

led i en framtida av honom bedriven underrättelseverksamhet. Med denna

tolkning av begreppet verksamhet, vilken icke alltid torde ha stått k ar i

rättstillämpningen, syntes det departementschefen ur de synpunkter, som

motiverade en straffbestämmelse på förevarande område, vara ofrånkomligt

att iämväl försök och förberedelse till olovlig underrättelseverksamhet kriminaliserades.

Eljest skulle följden bliva, att man icke skulle kunna inskrida,

trots att det konstaterats att en systematisk underrättelseverksamhet

inletts, utan först sedan verksamheten tillåtits fortgå så lange, att en

serie av handlingar företagits.

Lagrådet anmärkte, att då även försök och förberedelse till olovlig underrättelseverksamhet

kriminaliserades, bestämmelserna i 13 § om atalsprovning

borde utvidgas att omfatta även försök och förberedelse till ifragavarande

brott.

Departementschefen har i det slutliga förslaget beaktat denna lagrådets

erinran.

Bortfall av pension vid avsättning.

I proposition nr 193 till innevarande riksdag föreslås upphävande av de

bestämmelser i pensionsreglementena för statstjänstemän m. fl., enligt vi ka

ämbetsstraff samt skiljande från anställningen i administrativ ordning på

orund av fel eller försummelse föranleda att vederbörande ej må atnjuta

pension, ehuru förutsättningar därför eljest föreligga, och att han endast

blir berättigad uppbära en reducerad livränta. Vidare föreslås, att redan

uppkomna verkningar av diskvalifikationsbestämmelserna skola för framtiden

undanröjas. Bestämmelserna, som utgöra en kvarleva från en aldre

rättsuppfattning, anses icke överensstämma vare sig med moderna pensioneringsprinciper

eller med numera vedertagen straffrättslig uppfattning.

Dessa förslag medföra behov av ändringar jämväl i strafflagen, vilket

beaktats i förevarande proposition nr 198. Föredragande departementschefen,

statsrådet Zetterberg, har med anledning av ändringarna i pensionsreglemenlena

förordat, att föreskriften i 25 kap. 6 § första stycket sista punkten

strafflagen om att även i fall, då den dömde ej längre innehar tjänst, det

likväl skall i domen utsättas, att han förskyllt avsattnmg, måtte utgå. Vidare

föreslås, att lydelsen av 2 kap. 15 § strafflagen, vilket lagrum innehåller

bestämmelser om de särskilda ämbetsstraffen avsättning och suspension,

undergår en jämkning av huvudsakligen formell art till tydligt ut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

markande av att, om suspensionstiden avbrytes på grund av tjänstemannens

avgang ur tjänsten, den i lagrummet meddelade bestämmelsen icke sträcker

små verkningar till tiden efter avgången ur tjänsten och sålunda icke inverkar

på den rätt till pension, som enligt vederbörliga pensionsförfattningar

ma tillkomma den avgångne.

Utskottet.

Den vasenthga frågan i förevarande proposition gäller i vilken utsträckning

underrättelseverksamhet skall betecknas såsom olovlig och kriminaliSC^S-

Doet, stad§ande i ämnet, som antogs vid 1948 års riksdag och finnes

mfort i 8 kap. 7 § strafflagen, fick karaktären av ett provisorium i avvaktan

pa att en narmare utredning av frågan kunde komma till stånd. Sedan denna

nu verkställts, har proposition förelagts riksdagen med förslag till vissa

andringar i lagrummet. 8

..„De-[]0re®lagnf andringarna i 8 kap. strafflagen innebära i förhållande

till gallande ratt förändringar i det straffbara området i tre hänseenden,

inskränkningar på två punkter och utvidgning i ett avseende. Den ena begränsningen

består dari, att i paragrafens första punkt enligt gällande ly
sWf~a

a™ ! Vnya andra Stycket ~ införes en särskild regel om

, , . V,d TTT Genom detta sp^ialstadgande avses det straffbara omradet

vid delaktighet skola minskas i förhållande till vad för närvarande

mneeVbesfå^H" Ta rCglerila 1 3 kap> straffla§en- Den andra inskränkningen

bestar dan, att den nuvarande ganska obestämda regeln i paragra
eällTnd3

T f Skal! preciseras på sådant sätt, att den endast kommerT

Å “VerkSamhet §en°m utforskande av enskilds personliga

våd tu^äller TT® T fÖreSlåS går Ut På 3tt’ tiH skiIlnad mot

s^et underrättelseverk
rtlfT°Siti°nen

Äbygg6r 1 princiP på Sällande rätt, sådan den vid fjolårets

riksdag antogs på initiativ av utskottet. I motionen I: 314 har påyrkats att

Tge“‘ staIIet skulle antaga det förslag till lydelse av ifrågavarande’paragraf

som framlagts av straffrättskommittén. Av den kritik som under

remissbehandlingen riktats mot kommitténs förslag, framgår emellertid att

detta icke lämpligen kan läggas till grund för lagstiftning i ämnet ^reft

man önskar tillgodose det numera av alla omfattade önskemålet att på före
tillo

h G T!! 6 skapa en laSstiftning, som i väsentliga delar skall kunna

tillgodose behovet av straffskydd även under krigstid eller eljest under

spanda utrikespolitiska förhållanden. J Under

Beträftande kommitténs förslag kan vidare anmärkas, att själva brottsbenvnmgen

bygger pa uttrycket underrättelseverksamhet, vilket icke närmare

förklaras. Det straffbara området torde angivas betvdligt klarare «e

JT 1 8allande ,ratt begagnade uttryckssättet verksamhet för anskaffande

av uppgifter rörande militära och vissa andra förhållanden

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33-

17

Den systematiskt bärande grunden för kommittéförslagets första stycke

är uppdelningen av underrättelseverksamhet på sådan, som rör svenska förhållanden,

och sådan, som blott gäller främmande länders förhållanden. I

senare fallet är straffskyddet svagare utformat än i det förra. Kommittén

har knappast anfört övertygande skäl för denna gränsdragning. Fastmera

torde det vara ett svenskt intresse att man i de situationer, då paragrafen

särskilt kan väntas få betydelse, kan ingripa och förhindra underrättelseverksamhet,

oavsett om de uppgifter, om vilkas anskaffande är fråga, galla

Sverige eller främmande länder. Denna synpunkt är av desto större vikt

som en av de två legislativa grunderna för gärningens kriminalisering är

risken för utrikespolitiska förvecklingar. Sådana få nämligen befaras lättare

kunna uppstå, om underrättelseverksamheten avser utländska makters förhållanden,

än om den är inriktad på svenska förhållanden.

1 fråga om den allmänna uppbyggnaden av straffstadgandet anser utskottet

på nu anförda skäl propositionens förslag vara att föredraga framför

straffrättskommitténs. Utskottet får med hänsyn härtill avstyrka motionen

I: 314, så vitt avser paragrafens första stycke.

Utskottet skall härefter närmare ingå på de i propositionen föreslagna

ändringarna i 8 kap. strafflagen.

För straffbarhet vid delaktighet skall enligt propositionen krävas, att den

medverkande i samma mån som den, som gjort sig skyldig till fullbordat

brott, har förövat en serie handlingar på sådant sätt, att man kan anse en

verksamhet föreligga. Utskottet har funnit den av departementschefen förordade

lagändringen i sak lämplig. Det synes nämligen i förevarande fall

icke rimligt, att den delaktige skall kunna straffas redan för enstaka handlingar,

medan det för huvudbrottslingens bestraffande kräves, att denne

gjort sig skyldig till en serie gärningar. Emellertid är utskottet av den meningen

att den avfattning, paragrafen i denna del erhållit i propositionen,

kan giva anledning till feltolkningar. I likhet med vad en ledamot av lagrådet

framhållit anser utskottet, att man genom användning av uttrycket

»stadigvarande medverkar» ger sken av att ha uppställt vissa krav på kontinuitet

i medverkan, något som enligt vad framgår av departementschefens

uttalande icke är avsett. Det bör enligt utskottets uppfattning här väljas ett

uttryckssätt, som i språkligt hänseende mera adekvat återgiver vad man

önskar utsäga. Utskottet vill därför förorda, att man på denna punkt återgår

till straffrättskommitténs förslag och utbyter uttrycket »stadigvarande

medverkar» mot »lämnar medverkan, som ej är allenast tillfällig».

Då utskottet vid fjolårets riksdag föreslog det i andra punkten av paragrafen

enligt nuvarande lydelse intagna stadgandet om straff för den, som i

annat fall än i första stycket sagts, med uppsåt att gå främmande makt till

handa, hemligen eller med användande av svikliga medel bedriver politisk

underrättelseverksamhet här i riket, åsyftade utskottet kunskapande som avsåg

enskildas personliga förhållanden. Utskottet ville genom stadgandet be
2

Ililiang till riksdagens protokoll 19b9. 9 samt. 1 avd. Nr 33.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

reda flyktingar och även svenska medborgare skydd mot registrering och

annat spionage med hänsyn till politisk åskådning, ras m. m. från främmande

makters sida. Utskottet har för den skull icke något att erinra mot

den precisering av lagrummet som föreslås i propositionen.

I motionen I: 314 föreslås att man även på denna punkt skulle giva företräde

åt straffrättskommitténs förslag. Mot detta kan emellertid invändas,

att själva gärningsbeskrivningen leder till att i ett aktuellt fall svensk domstol

kan nödgas uttala sig om rättssäkerheten i en viss främmande stat, vilket

i sin tur kan medföra utrikespolitiska förvecklingar för vårt land. Kommitténs

förslag kan antagas endast i begränsad omfattning giva skydd åt

svenska medborgare. För övrigt straffbeläggas enligt detta även enstaka

handlingar, medan i övrigt kravet på verksamhet upprätthållits såsom villkor

för straffbarhet vid oLovlig underrättelseverksamhet. På dessa grunder

kan utskottet icke tillstyrka kommitténs förslag i denna del.

Utskottet har icke funnit något att erinra mot att stadgandet rörande sådan

olovlig underrättelseverksamhet, varom nu är fråga, fogas som ett andra

stycke till 8 kap. 7 § strafflagen. Med stöd av det anförda får utskottet med

avstyrkande av motionen I: 314 tillstyrka propositionens förslag på denna

punkt, dock med den förut angivna ändringen beträffande medverkan.

I propositionen föreslås vidare att bestämmelserna i 8 kap. 11 § om straff

för försök och förberedelse till brott, som finnas beskrivna i detta kapitel,

ändras på sådant sätt, att även olovlig underrättelseverksamhet hänföres till

de brott, vilka äro straffbara redan på försöks- och förberedelsestadierna.

De skäl, som framkommo under remissbehandlingen av straffrättskommitténs

förslag för en sådan utvidgning av det straffbara området, och vad

som anföres av departementschefen till stöd för förslaget synes utskottet övertygande.

För den händelse lagstiftningen skall kunna göra tjänst även under

krigstid eller vid försämring av det utrikespolitiska läget, torde vara ofrånkomligt

att myndigheterna få möjlighet att ingripa redan mot försök och

förberedelse till olovlig underrättelseverksamhet för att hindra dylik verksamhet

på ett så tidigt stadium som möjligt. Bestämmelserna kunna även

eliminera några av de svagheter, som äro förenade med att som förutsättning

för straffbarhet för olovlig underrättelseverksamhet genomgående uppställts

fordian att en verksamhet skall föreligga. Är exempelvis en straffbar verksamhet

åsyftad av gärningsmannen, kan en enstaka handling, som utgör det

första ledet i en dylik tilltänkt serie av handlingar, bliva att betrakta såsom

forsoksbrott. Om inte den föreslagna utvidgningen antages, skulle polismyndigheten

bliva nödsakad att, innan den kan ingripa, avvakta huru de brottsliga

förberedelserna fortskrida, till dess en verksamhet kan anses föreligga.

Utskottet får därför med avstyrkande av motionens yrkande tillstyrka propositionens

förslag till ändringar i 8 kap. It och 13 §§ strafflagen.

Av departementschefens anförande vid lagrådsremissen liksom av den till

lagrådet remitterade lagtexten framgår, att samtliga ändringar i 8 kap. äro

avsedda alt träda i kraft den 1 juli 1949. För tillgodoseende av detta önskemål,

för vilket även motionären synes ha gjort sig till tolk, torde en jämkning

i propositionens förslag till slutstadgande vara erforderlig.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

19

Den andra i propositionen behandlade frågan gäller vissa smärre jämkningar

i strafflagen, som föranletts av att i propositionen nr 193 föreslås,

att förlust av pension icke vidare skall vara en följd av avsättning. Utskottet

uttalade redan i sitt utlåtande nr 39 till fjolårets riksdag sin anslutning till

tanken, att avsatta befattningshavare skulle kunna bevaras vid intjänade pensionsförmåner.

Utskottet får därför, sedan ifrågavarande proposition nr 193

tillstyrkts av bankoutskottet, förorda jämväl de föreslagna ändringarna i

strafflagen.

På nu anförda skäl och då propositionen i övrigt icke givit anledning till

erinran, får utskottet hemställa,

att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit

vissa ändringar böra vidtagas i det genom propositionen

framlagda lagförslaget, och med avslag å motionen I: 314 —

måtte för sin del antaga följande förslag till

Lag

om ändring i strafflagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 15 §, 8 kap. 7, 11 och 13 §§ samt 25 kap.

6 § strafflagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

2 KAP.

15 §.

Särskilt straff —----—-------— 2) Suspension.

Suspension innebär mistning av befattning för viss tid, ej under en månad

eller över ett år, och medför under den tid den dömde på grund av domen

är skild från befattningens utövning förlust av de rättigheter och förmåner

som följa med befattningen. Suspension må ej verkställas medan den dömde

undergår frihetsstraff.

8 KAP.

7 §•

Den som, med uppsåt att gå främmande

makt tillhanda, här i riket bedriver

verksamhet för anskaffande

av uppgifter rörande militära eller

andra förhållanden, vilkas uppenbarande

för den främmande makten kan

medföra men för annan främmande

makts säkerhet, eller bär i riket sta
-

8 KAP.

7 §•

Den som, med uppsåt att gå främmande

makt tillhanda, här i riket bedriver

verksamhet för anskaffande

av uppgifter rörande militära eller

andra förhållanden, vilkas uppenbarande

för den främmande makten kan

medföra men för annan främmande

makts säkerhet, eller här i riket till

1 Senaste lydelse, se SFS 1948: 448.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Första lagutskottets utlåtande nr 33

(Kungl. Maj.ts förslag:)

digvarande medverkar till dylik verksamhet,

dömes för olovlig underrättelseverksamhet

högst till straffarbete

i två år.

Vad i första stycket stadgas skall

ock gälla, om någon, med uppsåt att

gå främmande makt tillhanda, här i

riket hemligen eller med användande

av svikliga medel antingen bedriver

verksamhet för anskaffande av uppgifter

om annans personliga förhållande

eller stadigvarande medverkar

till dylik verksamhet.

(Utskottets förslag:)

dylik verksamhet lämnar medverkan

som ej är allenast tillfällig, dömes

för olovlig underrättelseverksamhet

högst till straffarbete i två år.

Vad i första stycket stadgas skall

ock gälla, om någon, med uppsåt att

gå främmande makt tillhanda, här i

riket hemligen eller med användande

av svikliga medel antingen bedriver

verksamhet för anskaffande av

uppgifter om annans personliga förhållande

eller till dylik verksamhet

lämnar medverkan, som ej är allenast

tillfällig.

11 §•

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 2, 4 eller 5 § eller 6 § första

stycket eller 7 § sägs så ock underlåtenhet att avslöja brott som avses i 1, 2,

4 eller 5 § straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för försök dömas till

straffarbete på livstid, där sådant straff kunnat följa på det fullbordade brottet.

Såsom förberedelse till brott som avses i 1, 2, 4, 5 eller 7 § anses ock

stämpling.

13 §.

Allmän åklagare må ej utan Konungens lov väcka åtal för brott som avses

i 7—9 §§, ej heller för försök eller förberedelse till brott mot 7 §.

25 KAP.

6 §.

Innehar den som enligt bestämmelserna i 1—4 §§ för skyllt avsättning

eller suspension från viss tjänst ej längre samma tjänst, men har han

i dess ställe erhållit annan befattning med likartade arbetsuppgifter, skall

dömas till avsättning eller suspension från den befattningen. Har han ej

i tjänstens ställe erhållit annan befattning varom nu sagts, skall allmänt

straff som i 1—4 §§ stadgas ådömas enbart och vid straffets bestämmande

hänsyn tagas till att han förskyllt avsättning eller suspension; om han

eljest ej förskyllt frihetsstraff, må varje straff bortfalla.

Där den —--- —--suspension därifrån.

Dömes någon — =—----motsvarande tillämpning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 33.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1949, så vitt angår 8 kap. 11 och

13 §§, samt i övrigt dagen efter den,

då lagen enligt därå meddelad uppgift

utkom från trycket i Svensk författningssamling.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1949, så vitt angår 8 kap. 7, 11 och

13 §§, samt i övrigt dagen efter den,

då lagen enligt därå meddelad uppgift

utkom från trycket i Svensk författningssamling.

Stockholm den 11 maj 1949.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Lodendus, Olofsson, fru Sjöström-Bengtsson,

herrar Lindgren, Löthner, Georg Pettersson och Göransson;
från

andra kammaren: herrar Rylander, Olsson i Mellerud, Werner,

Landgren, Ljungberg, Andersson i Mölndal, fröken Öberg och fru Johansson

i Skövde.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1949:264 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i strafflagen. a1 i texten