Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus, dels ock i ämnet väckta motioner.

1949-05-12 · 34 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 34 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1949:35, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus, dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 35.

1

Nr 35.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till lag med särskilda bestämmelser om utskrivning

från sinnessjukhus, dels ock i ämnet väckta

motioner.

Genom en den 1 april 1949 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 179, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t under

åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade

förslag till

Lag

med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I den mån Konungen beträffande visst sinnessjukhus förordnar därom

skall i stället för vad i 20 § första och andra styckena, 21—23 och 26 §§

sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321 )* stadgas om utskrivning

från sinnessjukhus i sådant hänseende gälla vad nedan i denna lag sägs.

2 §.

Vid sinnessjukhus, som avses med förordnande enligt 1 §, skall för prövning

av utskrivningsfrågor finnas en särskild nämnd (utskrivningsnämnd)

bestående av sjukvårdsläkaren samt två av Konungen utsedda personer, av

vilka en skall vara eller hava varit innehavare av domarämbete eller eljest

vara lagfaren och den andre bör vara i allmänna värv erfaren.

För en var av de särskilt utsedda ledamöterna i utskrivningsnämnden

förordnar Konungen, där så erfordras, en eller flera suppleanter. Suppleant

för särskilt utsedd ledamot skall uppfylla de för denne stadgade behörighetsvillkoren.

Beträffande jäv mot de särskilt utsedda ledamöterna i nämnden skall i

tillämpliga delar gälla vad om domarejäv är stadgat.

1 Senaste lydelse, so beträffande 20 § SFS 1945: 467 samt beträffande 21 och 22 §§ SFS

1941: 509.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1949. 9 sand. 1 avd. Nr 35.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 35.

Konungen förordnar om ordförandeskapet i nämnden samt meddelar de

närmare bestämmelser i övrigt angående nämndens verksamhet, som må

erfordras utöver vad i denna lag stadgas.

3 §•

Beträffande sådan för vård å sinnessjukhus intagen person, för vilkens

utskrivning jämlikt 18 § sinnessjuklagen hinder möter på grund av vad i

andra stycket av samma paragraf stadgas, tillkommer det utskrivningsnämnden

vid sinnessjukhuset att efter anmälan eller framställning, som

nedan sägs, besluta om utskrivning enligt 17 eller 19 § nämnda lag.

I andra fall än som angivas i första stycket ankommer det på sjukvårdsläkaren

ensam att besluta om utskrivning, sjukvårdsläkaren dock obetaget

att i dylika fall hänskjuta ärendet till utskrivningsnämndens prövning.

Där sjukvårdsläkaren ensam äger besluta om utskrivning, må jämväl

överinspektören för sinnessjukvården förordna därom.

4 §•

I fall där det tillkommer utskrivningsnämnden att besluta om utskrivning

eller ärendet av sjukvårdsläkaren överlämnats till utskrivningsnämndens

prövning, må utskrivning ej ske med mindre nämndens ledamöter äro

ense därom. Äro ledamöterna icke ense, skall, därest någon ledamot så

yrkar, ärendet hänskjutas till sinnessjuknämndens prövning.

Innan utskrivningsnämnden fattar beslut i ärende om utskrivning, skola

nämndens ledamöter hava skaffat sig personlig kännedom angående den,

om vars utskrivning är fråga. Är denne utskriven på försök, må dock beslut

fattas även om samtliga ledamöter av nämnden icke hava sådan

kännedom.

5 §•

Utskrivning av den, som för vård intagits å sinnessjukhus, må påkallas

av den intagne själv, så ock av hans förmyndare, gode man, make eller anförvant

eller av någon, som är ansvarig för kostnaden för hans vårdande

å sinnessjukhuset. Påkallas utskrivning hos utskrivningsnämnden, skall

framställningen därom göras skriftligen.

Finner sjukvårdsläkaren anledning föreligga till utskrivning i fall, där

beslutanderätten tillkommer utskrivningsnämnden, skall han ofördröjligen

göra anmälan därom hos nämnden.

överinspektören för sinnessjukvården må, där beslutanderätten i utskrivningsfråga

tillkommer utskrivningsnämnden, påkalla nämndens prövning

av frågan.

6 §■

Utskrivningsnämnden är icke skyldig att mer än en gång var fjärde månad

pröva framställning om utskrivning som i 5 § första stycket sägs.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 35.

3

7 §•

Har framställning om utskrivning lämnats utan bifall, må envar, som

enligt 5 § äger påkalla utskrivning, genom skriftlig framställning hänskjuta

utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens prövning. Avser framställningen

fall, där sjukvårdsläkaren ensam äger besluta om utskrivning, skall vad i

6 § finnes stadgat beträffande där avsedd framställning härvid äga motsvarande

tillämpning.

8 §.

Har utskrivningsnämnden beslutat om utskrivning av person, som avses

i 3 § första stycket, må, såframt överinspektören för sinnessjukvården

eller statsåklagare av särskilda skäl hos utskrivningsnämnden gjort förbehåll

härom, överinspektören eller statsåklagare skriftligen hänskjuta utskrivningsfrågan

till sinnessjuknämndens prövning. Framställning härom

skall göras inom fjorton dagar från dagen för utskrivningsnämndens beslut.

I fall, som avses i första stycket, må utskrivningsnämndens beslut ej gå

i verkställighet förrän det visat sig att beslutet blivit beståndande eller sinnessjuknämnden

annorlunda förordnat.

9 §•

Har någon, vilken är för vård intagen å sinnessjukhus, som avses med förordnande

enligt 1 §, givit tillkänna, att han anser sig icke böra kvarhållas

där, skall han genom sjukvårdsläkarens försorg erhålla meddelande om den

rätt att göra framställning om utskrivning, som enligt 5—7 §§ denna lag

tillkommer honom.

Vill intagen som i första stycket sägs hos utskrivningsnämnden eller

sinnessjuknämnden göra framställning om utskrivning, skall möjlighet beredas

honom att uppsätta erforderliga skrifter.

10 §.

Vad i denna lag stadgas om överinspektören för sinnessjukvården skall

beträffande sinnesslövården i stället gälla inspektören för sinnesslövården.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950 och gäller till och med den

30 juni 1952.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två i

anledning av densamma inom andra kammaren väckta motioner, nämligen

nr 377 av herr Hedlund i Östersund och nr 378 av herr Johnsson i Stockholm.

I motionen 11:377 påyrkas, att fullmaktsbestäminelsen i 1 § av den genom

propositionen föreslagna lagen utgår, att de föreslagna bestämmelserna

i lagen få gälla varje sinnessjukhus, samt att desamma inarbetas i sinnessjuklagen

på det sätl sinnessjukvårdsberedningen föreslagit enligt vad

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 35.

som framgår av s. 63—66 i propositionen. Motionen utmynnar i förslag,

att riksdagen måtte vidtaga de påyrkade ändringarna i den redigering

vederbörande utskott torde utarbeta.

Motionen II: 378 innehåller hemställan, att riksdagen ville företaga sådan

ändring i lagförslaget, att de i motionen framförda synpunkterna komme

till uttryck. För dessa redogöres i erforderliga delar nedan i anslutning

till de därav berörda frågorna.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för det i propositionen framlagda

förslaget, ävensom i fråga om de skäl, vilka motionärerna åberopat till

stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke

lämnas i det följande, hänvisa till propositionen och motionerna.

Från riksåklagarämbetet har till utskottet inkommit en nedan återgiven

skrivelse.

Utskottet har vidare mottagit en skrivelse från Frilietsvärnet Riksförbundet

Psykiskt Sjukas Vänner med förslag till vissa ändringar i lagförslaget

jämte motivering.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Enligt det i propositionen framlagda lagförslaget må Konungen beträffande

visst sinnessjukhus kunna förordna att vid sjukhuset skall inrättas

en lokal utskrivningsnämnd. Den skall bestå av sjukvårdsläkaren och två

särskilt utsedda personer, av vilka en skall vara eller ha varit innehavare

av domarämbete eller eljest vara lagfaren. Denna nämnd skall besluta om

utskrivning från sjukhuset av sådana intagna, vilkas utskrivning f. n. prövas

av en central sinnessjuknämnd såsom första och enda instans, d. v. s.

straffriförklarade och vissa med dem jämställda personer. För att den

lokala nämnden skall få skriva ut en sådan intagen fordras enligt förslaget

att den är enig. Äro ledamöterna ej ense skall om någon ledamot så yrkar

ärendet hänskjutas till sinnessjuknämndens prövning. Nämnden skall i

princip icke få fatta beslut i en utskrivningsfråga utan att dess ledamöter

skaffat sig personlig kännedom om den som skall utskrivas.

Den lokala nämndens beslut skall enligt förslaget kunna överklagas hos

sinnessjuknämnden. Avslås begäran om utskrivning tillkommer klagorätt

envar som äger påkalla utskrivning. Bifalles framställning må överinspektören

för sinnessjukvården och statsåklagare inom 14 dagar hänskjuta frågan

till den centrala nämnden.

Lokala utskrivningsnämnder avses f. n. endast skola inrättas vid Ulleråkers,

S:t Sigfrids och Sidsjöns sjukhus samt ytterligare något sinnessjukhus.

För vinnande av erfarenheter förordas att den nya ordningen skall göras

provisorisk. Lagen föreslås därför skola gälla endast 2^ ar från den

1 januari 1950.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 35.

5

Gällande bestämmelser.

Enligt sinnessjuklagen den 19 september 1929 meddelas beslut om utskrivning

från sinnessjukhus antingen av vederbörande sjukvårdsläkare

eller av sinnessjuknämnden, överinspektören för sinnessjukvården äger

därjämte befogenhet att förordna om utskrivning i sådana fall, då det enligt

lagen ankommer på sjukvårdsläkaren att besluta därom. Vad om överinspektören

för sinnessjukvården är stadgat äger, såvitt angår sinnesslövården,

i stället tillämpning å inspektören för sinnesslövården.

Sinnessjuknämnden är utskrivningsmyndighet beträffande den som på

grund av sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna fällas

till ansvar för begånget brott eller som, enligt vad känt är, under inflytande

av sinnessjukdom begått mot annans personliga säkerhet riktat brott,

vilket icke blivit beivrat (20 § första stycket, jämfört med 18 § andra stycket).

Vidare handlägger sinnessjuknämnden fråga om utskrivning av den

som enligt domstols förordnande intagits i allmän uppfostringsanstalt men

överförts till sinnessjukhus och slutligt utskrivits från anstalten eller som

intagits å sinnessjukhus i samband med frigivning från straffarbete eller

fängelse eller utskrivning från förvaring eller internering i säkerhetsanstalt.

Sinnessjuknämnden kan uppdraga åt sjukvårdsläkaren att beträffande

viss person meddela beslut om utskrivning i nämndens ställe. Har sådant

uppdrag meddelats och begår därefter den, om vilkens utskrivning är fråga,

mot annans personliga säkerhet riktat brott, skall uppdraget anses åter

kallat (20 § första stycket).

I andra fall än sådana, i vilka beslut om utskrivning enligt nyss återgivna

bestämmelser i första hand skall meddelas av sinnessjuknämnden,

ankommer det på vederbörande sjukvårdsläkare — samt överinspektören

för sinnessjukvården — att förordna därom (20 § andra stycket). Finner

sjukvårdsläkaren anledning föreligga till utskrivning i fall, där beslutanderätten

tillkommer sinnessjuknämnden, har han att ofördröjligen göra

anmälan därom hos nämnden. Sådan anmälan kan göras jämväl av överinspektören

för sinnessjukvården (21 §).

Jämte det sinnessjuknämnden i första hand beslutar om utskrivning av

förut angivna kategorier sinnessjuka fungerar nämnden i fråga om övriga

sinnessjuka såsom överinstans i förhållande till sjukvårdsläkaren i utskrivningsfrågor.

Har sjukvårdsläkaren lämnat framställning om utskrivning

utan bifall, må nämligen envar, som äger påkalla utskrivning, hänskjuta

utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens prövning (23 §). Nämnden är

dock icke skyldig att mer än en gång var fjärde månad pröva sådan framställning

om utskrivning. Samma begränsning gäller i fråga om nämndens

skyldighet att pröva framställning om utskrivning av straffriförklarad eller

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 35.

annan om vars utskrivning nämnden i första hand äger besluta (22 § andra

stycket). Klagan över nämndens beslut är icke tillåten.

De fall, i vilka utskrivning från sinnessjukhus kan ske, äro närmare reglerade

i 17—19 §§ sinnessjuklagen.

Angående utskrivning från sinnessjukavdelning vid fångvården av den

som efter straffriförklaring för vård förvaras å sådan avdelning gälla enligt

50 § sinnessjuklagen samma regler som för utskrivning från sinnessjukhus

av straffriförklarad med den avvikelsen endast att överinspektören

för sinnessjukvården icke äger föreslå utskrivning.

Sinnessjuknämnden består enligt vad i 2 § stadgas av fem ledamöter.

Chefen för medicinalstyrelsen är självskriven ledamot; övriga ledamöter

jämte suppleanter utses av Konungen. Av de särskilt utsedda ledamöterna

skola två vara i sinnessjukvård särskilt kunniga läkare. De båda övriga få

icke vara läkare, och den ene av dem skall vara eller hava varit ordinarie

innehavare av domarämbete.

Historik in. m.

I ett av utskottet vid 1941 års riksdag avgivet, av riksdagen godkänt utlåtande,

nr 38, uttalades bland annat, att då sinnessjuknämnden icke syntes

vara i stånd att hinna med alla de uppgifter, som åvilade densamma, det

framstode som en nära till hands liggande lösning att begränsa nämndens

verksamhet till den huvuduppgift, för vilken nämnden egentligen inrättats,

eller att utgöra en opartisk och auktoritativ klagoinstans, dit de intagna

och deras anhöriga skulle kunna vända sig med framställningar om utskrivning.

Strafflagberedningen framlade i sitt år 1942 avgivna betänkande angående

strafflagens tillräknelighetsbestämmelser, sinnesundersökning m. m.

(SOU 1942:59) förslag om inrättande av lokala utskrivningsnämnder vid

sinnessjukhusen. Senare förslag i ämnet äro uppbyggda på de av strafflagberedningen

förordade huvudprinciperna.

Ett på strafflagberedningens betänkande grundat förslag till ändringar

i sinnessjuklagen framlades för 1945 års riksdag genom proposition nr 239.

I denna upptogs icke beredningens förslag om lokala utskrivningsnämnder.

Såsom skäl härför åberopades huvudsakligen farhågor för att den av strafflagberedningen

föreslagna decentraliseringen skulle komma att medföra att

bedömandet vid olika sjukhus komme att bliva alltför oenhetligt.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 37) anförde utskottet, att beaktansvärda

skäl talade för en decentralisering av utskrivningsförfarandet.

Mot förslaget härom hade åberopats bland annat, att bedömningen i utskrivningsfrågor

kunde befaras bliva alltför oenhetlig. Viktigare än formella enhetlighetssynpunkter

— vilka, när prövningen allenast grundades på ett

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första lagutskottets utlåtande nr 35.

skriftligt material, lätt ledde till ett schablonmässigt bedömande — vore enligt

utskottets mening att man vid utskrivningen sökte nå fram till ett ur såväl

samhällets som den enskildes synpunkt riktigt bedömande av varje särskilt

fall, grundat på omedelbar, personlig kontakt med fallet. Ur synpunkten

av den enskildes rättssäkerhet finge vidare erinras att nämndens ursprungliga

uppgift att vara en besvärsinstans för de intagna förskjutits till deras

nackdel därigenom att den även fått uppgiften att emot sjukvårdsläkarna

bevaka det allmännas intresse av de intagnas kvarhållande ur samhällsskyddets

synpunkt. Utskottet ansåg sig dock icke i frågans dåvarande läge

kunna framlägga förslag om en ändrad organisation för utskrivningsfrågornas

handläggning.

I de vid 7947 års riksdag väckta likalydande motionerna I: 41 och II: 75

yrkades, att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj :t hemställa om förslag

till ändring av sinnessjuklagen avseende inrättande av lokala utskrivningsnämnder

vid sinnessjukhusen.

I sitt över motionerna avgivna, av riksdagen godkända utlåtande, nr 36,

framhöll utskottet, att de olägenheter förslaget möjligen kunde innebära

måste anses väga lätt i jämförelse med de fördelar som förslaget komme

att medföra. Enligt utskottets mening vore det uppenbart, att om sinnessjuknämnden

hade möjlighet till personlig kontakt med dem, vilkas utskrivning

det gällde, det skulle skapas bättre förutsättningar för utskrivningsfrågornas

riktiga avgörande än som funnes f. n., då nämnden endast undantagsvis

hade tillfälle till sådan kontakt. En lokal utskrivningsnämnd

borde däremot alltid kunna skaffa sig en på personlig kännedom grundad

uppfattning om varje utskrivningsfall. Genom inrättandet av lokala utskrivningsnämnder

skulle allmänheten erhålla tillfälle till ökad insyn i sinnessjukvården,

och förtroendet för denna torde därigenom komma att stärkas.

För vederbörande patient måste det ock kännas betydligt mer tillfredsställande

att få personligen framlägga sin sak inför den myndighet, som hade

att besluta om utskrivningen, än att helt bero av den bild av hans fall som

skriftliga handlingar kunde giva.

På hemställan av utskottet anhöll riksdagen i skrivelse den 20 maj 1947,

att Kungl. Maj:t måtte framlägga förslag om inrättande av lokala utskrivningsnämnder

vid sinnessjukhusen.

Med anledning härav uppdrogs den 30 december 1947 åt statens sinnessjukvårdsberedning

att verkställa utredning angående frågan om inrättande

av sådana nämnder samt inkomma med det förslag vartill utredningen

kunde föranleda. Beredningen överlämnade den 25 november 1948

promemoria med förslag om inrättande av dylika utskrivningsnämnder. I

promemorian föreslås ändringar i sinnessjuklagens 18 och 20 23 §§

av innebörd att utskrivning från sinnessjukhus av sådana intagna, vilkas

utskrivning f. n. i första hand beslutas av sinnessjuknämnden, skall beslutas

av en lokal utskrivningsnämnd vid varje sjukhus bestående av sjuk
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första lagutskottets utlåtande nr 35.

vårdsläkaren och två lekmän. Beslutet skall få överklagas hos sinnessjuknämnden.

Över promemorian ha yttranden avgivits av ett flertal myndigheter och

sammanslutningar.

Härefter har inom inrikesdepartementet upprättats ett lagförslag i ämnet.

Detta förslag, som bortsett från vissa redaktionella jämkningar är likalydande

med det vid propositionen fogade, har av lagrådet lämnats utan

erinran.

Huvudgrunderna för en reform.

Angående reformen i allmänhet och dess omfattning

anför föredragande departementschefen, statsrådet Mossberg, bland annat

följande:

Den särskilda centrala nämnd, sinnessjuknämnden, som enligt 1929 års

sinnessjuklag såsom första instans handlägger ärenden om utskrivning från

sinnessjukhus av straffriförklarade och vissa därmed jämställda sinnessjuka

och såsom andra instans beslutar om utskrivning av övriga intagna,

har sedan länge en betydande arbetsbörda. Antalet avgjorda ärenden har

från nämndens tillkomst till år 1945 oavbrutet stegrats och har under de

senaste åren uppgått till mellan 3 000 och 4 000 per år. För att kunna bemästra

denna arbetsbörda har nämnden nödgats ordna sitt arbete på sådant

sätt att envar av dess lekmannaledamöter, däribland ordföranden, tager del

av flertalet ärenden endast genom föredragningen vid nämndens sammanträden.

Ett sådant sammanträde har i regel tagit 1—2 timmar i anspråk,

under vilken tid de senaste åren handlagts i genomsnitt cirka 60 ärenden.

Ehuru varje ärende före sammanträdet granskats av två ledamöter, varav

en psykiater, samt tveksamma fall alltid föredragits, ha angivna förhållanden

inneburit att ett stort antal ärenden icke kunnat underkastas någon

grundlig prövning av nämnden i dess helhet och särskilt icke av dess lekmän.

Den stora arbetsbördan har även medfört att nämnden endast i undantagsfall

kunnat sammanträda på sinnessjukhus. Prövningen har regelmässigt

måst ske på grundval av skriftligt material.

De anförda förhållandena äro uppenbarligen icke tillfredsställande. Icke

minst ur rättssäkerhetssynpunkt framstår den ofta tämligen summariska

skriftliga proceduren vid sinnessjuknämnden som olämplig. Den personliga

kontakten mellan patienten och det utskrivande organet har icke utan

fog ansetts utgöra en väsentlig förutsättning för ett riktigt avgörande. Med

hänsyn till nämndens arbetssätt torde det vidare föreligga risk för att lekmännen

i nämnden icke kunna utöva det inflytande på utskrivningsfrågorna,

som avsågs då denna ordning infördes år 1929. Härutinnan må

erinras om att lekmannarepresentanter medtogos i det utskrivande organet

dels av hänsyn till vikten av att sinnessjukvården omfattades med för
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 35. 9

troende bland allmänheten och dels för att höja organets allmänna kompetens.

I sistnämnda del framhölls bl. a. att de avgöranden som skulle

träffas ej vore av uteslutande medicinsk karaktär.

Sinnessjukvårdsberedningen har funnit övervägande skäl tala för en decentralisering

av utskrivningsrätten till lokala nämnder. Beredningen har

ansett en sådan ordning vara den lämpligaste utvägen för att undanröja de

förut berörda olägenheterna med det nuvarande systemet samtidigt som

kravet på ökad insyn från lekmannahåll tillgodoses. Denna beredningens

uppfattning har delats av flertalet remissinstanser och av de myndigheter,

som hos Kungl. Maj :t yttrat sig över förslaget, ha endast statskontoret och

sinnessjuknämnden uttryckligen avstyrkt beredningens förslag.

Den under frågans tidigare behandling och nu av sinnessjukvårdsberedningen

anvisade ordningen med lokala utskrivningsnämnder vid varje sinnessjukhus

samt rätt att överklaga nämndens beslut hos sinnessjuknämnden

utgör enligt min mening det enda kvarstående alternativet till lösning

av ifrågavarande problem. I likhet med sinnessjukvårdsberedningen anser

jag att en sådan decentralisering av utskrivningsrätten beträffande strafffriförklarade

och likställda är ägnad att undanröja de olägenheter, som

enligt vad nyss anförts, äro förbundna med det nuvarande systemet. Samtidigt

bör anordningen i många fall medföra en snabbare och smidigare

handläggning av ifrågavarande ärenden.

Bland fördelarna med ett inrättande av lokala utskrivningsnämnder har

redan framhållits betydelsen av att det utskrivande organet får personlig

kännedom om de patienter, vars utskrivning ifrågasatts. Det skriftliga

materialet i ett dylikt ärende — protokoll över sinnesundersökning, journalanteckningar,

sjukvårdsläkarens yttrande etc. — kan enligt min mening

icke alltid ensamt utgöra ett tillräckligt underlag för ett ur olika synpunkter

riktigt bedömande. Vad särskilt angår sjukvårdsläkarens yttrande

måste denne uppenbarligen många gånger för det utskrivande organet

bättre kunna klargöra sin uppfattning om patienten genom en muntlig

framställning, som dessutom kan kompletteras med en demonstration, än

genom en skriftlig redogörelse. För lekmannen torde en dylik redogörelse

stundom giva en föga levande bild av den sjuke. I ett yttrande från läkarliåll

har visserligen gjorts gällande att de patienter, som det här i allmänhet

vore fråga om — asocialt imbecilla och psykopater — lätt kunde

dupera den til 1 fällige iakttagaren och att det vore omöjligt för lekmännen

i den lokala nämnden att få en tillförlitlig uppfattning av fallet endast

genom personlig kontakt. Emellertid har sjukvårdsläkaren, som enligt förslaget

själv skall vara ledamot av den lokala nämnden, möjlighet att i

anslutning till varje utskrivningsfall för övriga ledamöter lägga fram de

omständigheter, som kunna göra det tillfälliga intrycket mindre tillförlitligt.

Men framför allt torde lekmännen i den lokala nämnden så småningom

förvärva erfarenhet i fråga om både sjukhusets klientel i allmän
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första lagutskottets utlåtande nr 35.

het och de särskilda patienterna samt bliva i stånd att bilda sig en självständig

mening i utskrivningsfrågorna. Bl. a. med hänsyn till sistnämnda

förhållande torde även den av sinnessjuknämnden framförda uppfattningen

att förslaget skulle innebära minskat lekmannainflytande vara mindre väl

grundad. Rörande denna uppfattning, som synes bygga på den omständigheten

att lekmännen i en lokal nämnd skulle kunna få svårt att hävda sig

mot den ende sakkunnige -—- sjukvårdsläkaren — må f. ö. framhållas det

av sinnessjuknämnden själv påpekade förhållandet att det avgörande som

skall träffas icke enbart är av medicinsk-psykiatrisk karaktär. Även faktorer

av social, ekonomisk och juridisk natur kunna ha betydelse och på

dessa områden torde lekmännens sakkunskap och erfarenhet vara av stort

värde. Det ligger vidare i sakens natur, att lekmännen komma att spela en

viktig roll vid avvägningen mellan å ena sidan samhällets intresse av att

farliga personer icke utskrivas i förtid och å andra sidan den enskilde

individens intresse av att icke utan grund vara berövad friheten. Med hänsyn

till de kvalifikationer för bedömandet av dessa frågor, som lekmännen

kunna väntas besitta, torde det ej behöva befaras att läkaren härvid kommer

att bli dominerande.

Det ökade lekmannainflytande på utskrivningsfrågorna, som ett inrättande

av lokala nämnder enligt min mening alltså kommer att föra med

sig, innebär, såsom förut ofta påpekats, en fördel även ur den synpunkten,

att det kan förväntas skapa större förtroende för sinnessjukvården hos patienterna

och allmänheten. Denna vinst med förslaget har också vid remissbehandlingen

vitsordats från olika håll och behöver icke här ytterligare

understrykas.

Den av sinnessjukvårdsberedningen förordade decentraliseringen av beslutanderätten

i fråga om utskrivning av vissa sinnessjuka till lokala nämder

vid varje sjukhus bör sålunda medföra väsentliga fördelar i förhållande

till det nuvarande systemet. Mot dessa måste emellertid vägas de anmärkningar,

som icke minst från läkarhåll riktats mot den föreslagna ordningen

och som i flera yttranden föranlett förslag om att densamma måtte prövas

vid några utvalda sjukhus innan den definitivt genomföres.

Bortsett från vissa förut berörda invändningar är det i huvudsak två

omständigheter som åberopats mot förslaget nämligen den ökade arbetsbörda

för sjukvårdsläkaren och den bristande enhetlighet i tillämpningen

som den nya proceduren skulle medföra. Vad angår den sista anmärkningen,

som är av principiell natur, så synes den förlora en del av sin

tyngd genom den rätt för överinspektören för sinnessjukvården och statsåklagare

att hänskjuta en utskrivningsfråga till sinnessjuknämndens prövning,

som förslaget innebär. Man torde för övrigt icke böra överskatta

betydelsen av enhetlighet på detta område. Det rör sig dock här om psykiskt

sjuka människor, som icke alltid kunna hänföras till en viss kategori

och bedömas efter i förväg fastslagna normer. Det vore visserligen otill
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande nr 35.

fredsställande om man på förhand skulle kunna räkna med att bliva utskriven

avsevärt tidigare från ett sjukhus än från ett annat. Häi erbjuder

emellertid den nyssnämnda anordningen med klagorätt även över utskrivning

ett visst remedium. Hur en lagstiftning i enlighet med sinnessjukvårdsheredningens

förslag kommer att verka på denna punkt är emellertid

ovisst.

Detta gäller även i fråga om verkningarna av en sådan lagstiftning

på sjukvårdsläkarnas arbetsbörda. Tidigare åberopades som ett särskilt

skäl för en decentralisering att läkaren skulle slippa ägna tid åt

skrivelser och utlåtanden till sinnessjuknämnden. Nu framhålles det från

läkarhåll, att arbetet med att förbereda och deltaga i den lokala nämndens

sammanträden skulle taga avsevärt längre tid i anspråk an som förut

åtgick för handläggning av motsvarande utskrivningsfall. Härtill skulle

komma den tid, som även i fortsättningen måste åtgå för skrivelser i

klagoärenden till sinnessjuknämnden samt tid för arbete med expediering

av den lokala nämndens beslut in. m. I vad mån dessa farhågor äro berättigade

är givetvis svårt att bedöma. Svaret pa denna fråga beroi bl. a.

på i vilken utsträckning de intagna genom den nya ordningen föranledas

att begära utskrivning. Sannolikt komma dock framställningar härom

särskilt under den första tiden av7 en lokal nämnds existens att vara

avsevärt flera än om beslutanderätten legat kvar hos sinnessjuknämnden.

Enligt vad jag under hand genom samtal med inom sinnessjukvarden verksamma

läkare inhämtat bör emellertid förfarandet inför nämnden kunna

gestalta sig enklare och ej bliva så tidsödande och kräva så mycket förberedelser

från läkarens sida, som vissa kritiker förmodat. Man torde likväl

icke kunna bortse från att det föreligger risk för att sjukvårdsläkarens

arbetsbörda i någon mån skall öka. Det vore olyckligt om så skedde, då

detta skulle innebära att dessa läkare kunde ägna mindre tid åt de i egentlig

mening sjukvårdande uppgifterna, vilka till följd av den rådande bristen

på läkare vid sinnessjukhusen ändock icke kunna fullgöras i önskvärd

utsträckning.

Med hänsyn till den ovisshet som alltså råder i fråga om verkningarna

på viktiga punkter av den föreslagna reformen hyser jag trots de betydande

fördelar, som äro förenade med densamma, en viss tvekan om lämpligheten

avr att nu genomföra förslaget i full utsträckning. Som förut framhållits

anser jag visserligen att eu decentralisering av'' utskrivningsrätten till

lokala nämnder utgör det enda godtagbara alternativet till den nuvarande

ordningen. Med hänsyn till bristerna i denna bör också en ändring komma

till stånd. Det synes emellertid icke vara nödvändigt att omedelbart inrätta

lokala utskrivningsnämnder vid samtliga sinnessjukhus. Genomfördes

såsom flera remissinstanser, bl. a. medicinalstyrelsen, ifrågasatt det föreslagna

systemet i begränsad omfattning skulle det 1)1 i tillfälle att under

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 35.

en kortare tid vinna erfarenhet i de avseenden, där enligt vad nyss anförts

osäkerhet råder om verkningarna av decentraliseringen.

På grund av det anförda har jag stannat för att i princip förorda sinnessjukvårdsberedningens

förslag men att beträffande genomförandet ansluta

mig till tanken att tills vidare giva den föreslagna ordningen en begränsad

tillämpning. Lokala utskrivningsnämnder skulle sålunda inrättas endast

vid vissa av Kungl. Maj :t bestämda sinnessjukhus och vid dessa sjukhus

skulle ett utskrivningsförfarande i huvudsaklig överensstämmelse med det

av sinnessjukvårdsberedningen förordade införas. Beträffande övriga sjukhus

skulle däremot sinnessjuklagens utskrivningsregler tills vidare bestå

orubbade. Bestämmelserna om de särskilda utskrivningsreglerna skulle införas

i en särskild tidsbegränsad fullmaktslag.

Beredningen har av principiella skäl avvisat tanken på en sådan lagstiftning.

Och självfallet kan det ifrågasättas om det är helt lämpligt att

på en för rättssäkerheten så betydelsefull punkt som den ifrågavarande

olika ordning råder i skilda delar av landet. Emellertid synas de reella skiljaktigheterna

icke behöva bli så avsevärda. Om sinnessjuknämndens arbetsbörda

i någon mån lättas, såsom avsikten är, bör denna nämnd kunna

grundligare än f. n. pröva de utskrivningsärenden, som kvarstå hos nämnden.

Den särskilda lagens bestämmelser böra vidare i huvudsak avvika

från motsvarande regler i sinnessjuklagen endast i den mån detta påkallas

av att sinnessjuknämnden ersättes av en lokal nämnd. Omfattningen av

det klientel, som skall vara underkastat de strängare utskrivningsbestämmelserna,

bör salunda liksom förutsättningarna för utskrivning vara desamma

i båda fallen. Slutligen bör vid utväljande av sjukhus för det decentraliserade

förfarandet i görligaste mån tillses att samma ordning kommer

att tillämpas vid samtliga eller flertalet sjukhus med ett visst klientel

t. ex. svårskötta psykopater.

De olägenheter som må anses förenade med en tillämpning av den föreslagna

ordningen endast vid vissa sjukhus synas sålunda kunna begränsas.

I den mån de kvarstå torde de uppvägas av värdet av att vinna erfarenheter

om reformens verkningar, som kunna vara till stort gagn vid den

fortsatta prövningen av frågan. Jag vill sålunda förorda att en tidsbegränsad

lagstiftning om utskrivningsförfarande genom lokala nämnder vid

vissa sinnessjukhus i enlighet med vad nyss angivits nu kommer till stånd.

Rörande utformningen av lagstiftningen skall här upptagas några spörsmål

av mera principiell betydelse medan återstående frågor komma att behandlas

i specialmotiveringen.

Redan i delta sammanhang torde dock först få beröras frågan om vilka

sjukhus, som skola väljas för den nya ordningen. Härutinnan vill jag i

likhet med sinnessjukvårdsberedningen förorda att lokala nämnder inrättas

vid Ulleråkers, S:t Sigfrids och Sidsjöns sjukhus. Med hänsyn till att det

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Första lagutskottets utlåtande nv 35.

här endast gäller en tillämpning i begränsad omfattning för vinnande av

erfarenhet anser jag däremot icke att — som beredningen även tänkt sig - nämnder f. n. böra inrättas vid Källshagens och Salberga sjukhus. Antalet

ärenden hos sinnessjuknämnden från dessa sjukhus är nämligen så betydande,

att verksamheten om de medtoges skulle få en annan karaktär än

som avsetts. I stället torde ett sjukhus av annan typ väljas, t. ex. Psykiatriska

sjukhuset i Stockholm. För att belysa omfattningen må nämnas att

från angivna fyra sjukhus härrörde år 1947 cirka 25 procent av hela antalet

ärenden hos den centrala nämnden. Därigenom tillgodoses sålunda i

någon mån kravet att nedbringa sinnessjuknämndens arbetsbörda. Då

straffriförklarade svårskötta manliga psykopater i regel hänvisas till specialavdelningar

vid S:t Sigfrids och Sidsjöns sjukhus tillgodoses vidare beträffande

detta klientel det nyss angivna önskemålet om ett såvitt möjligt

ensartat förfarande.

Till stöd för det i motionen 11:377 framförda yrkandet anföres i motionen

bland annat:

Departementschefen medger själv att det kan ifrågasättas om det är helt

lämpligt att på en för rättssäkerheten så betydelsefull punkt som den

ifrågavarande olika ordning råder i skilda delar av landet. Enligt min mening

är det i hög grad olämpligt. Såsom skäl för förslaget att giva den nya

ordningen en begränsad tillämpning för att under en kortare tid söka vinna

viss erfarenhet har anförts att man icke kunde bortse från att det förelåge

risk för att sjukvårdsläkarens arbetsbörda i någon mån skulle ökas. Detta

har emellertid ingalunda varit en allmän mening bland läkarna själva.

Många läkare — bland dem en motionär vid 1947 års riksdag — göra med

bestämdhet motsatsen gällande. Huru härmed än förhåller sig kan den

framkomna tvekan ej utgöra tillräckligt skäl till en anordning som i ett

viktigt rättsskyddshänseende för personer intagna å olika sjukhus innebär

en klar olikhet inför lagen.

Önskan att till en början genomföra de nya utskrivningsbestämmelserna

allenast som ett experiment vid ett mindre antal sinnessjukhus har föranlett

förslaget att de också skulle gälla allenast för en begränsad tid, två och ett

halvt år. Även om erfarenheten skulle giva vid handen »att sjukvårdsläkarens

arbetsbörda i någon mån skulle ökas» genom den nya ordningen, kan

detta enligt min mening ej få utgöra anledning till en återgång till utskrivningsfrågornas

förläggande till en på papperen beslutande central nämnd,

som utgör både första och sista instans och mot vars beslut någon ldagorätt

sålunda ej finnes.

Även om lagstiftningen utsträckes till att gälla alla sinnessjukhus, skulle

dess antagande på en begränsad tid så till vida bevara dess fullmaktskaraktär,

att det blott behövdes att en proposition om lagens förlängning ej ‘.ramlades

för 1952 års riksdag för att hela reformen skulle bortfalla och den

centrala sinnessjuknämnden återinträda i sina nuvarande funktioner. Det

är möjligt att vunna erfarenheter kunna ge anledning till ändringar i lagen.

Men förslag härom bör framföras i vanlig ordning, genom proposition eller

motion. Att genomföra den av riksdagen två gånger begärda reformen på

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 35.

detta viktiga rättsområde på sådant sätt att den åter kan upphävas blott

därigenom att en departementschef icke framlägger en proposition om dess

förlängning synes ej kunna ifrågakomma.

Beträffande frågan om den lokala nämndens sammansättning

erinrar departementschefen om att några remissinstanser förordat

att denna skulle avvika från vad sinnessjukvårdsberedningen föreslagit i

så måtto alt den lagfarne ledamoten i nämnden alltid skulle vara domare.

Departementschefen anför vidare:

Jag delar emellertid på denna punkt beredningens uppfattning att en

domare visserligen regelmässigt bör förordnas men att möjligheten bör hållas

öppen att medgiva avsteg från denna regel. En sådan ordning ifrågasattes

av första lagutskottet vid frågans prövning 1947. Vid vissa sinnessjukhus

torde det f. ö. eljest icke bliva möjligt att erhålla lämpliga personer

till såväl posten som lagfaren ledamot som uppdragen att vara suppleant

för denne. Suppleant bör självfallet ha samma kompetens som den

ledamot han skall ersätta.

En från läkarhåll framförd tanke att ytterligare en läkare med psykiatrisk

specialitet skall ingå i nämnden torde redan av praktiska skäl

vara omöjlig att förverkliga. I fråga om ordförandeskapet i nämnden synes

det ej finnas anledning att i lagen göra några avvikelser från vad härutinnan

gäller beträffande sinnessjuknämnden eller att Kungl. Maj :t förordnar

ordförande. I allmänhet synes den lagfarne ledamoten böra utses.

I övrigt må här nämnas, att jag icke har något i princip att erinra mot

ett av sinnessjukvårdsberedningen framfört förslag att lekmannaledamöterna

i den lokala nämnden skola rekryteras ur sjukhusets direktion. En sådan

ordning torde kunna bliva av värde för båda organens arbete och för

direktionens del måhända föra med sig en effektivisering av verksamheten.

En förutsättning är att personer lämpliga för båda uppgifterna finnas att

tillgå. Är så icke förhållandet — och personvalet för det ömtåliga uppdraget

att vara ledamot i den lokala nämnden måste självfallet ägnas den

största uppmärksamhet — bör den föreslagna ordningen icke tillämpas.

Med hänsyn härtill och då ju lokala nämnder skola inrättas i begränsad omfattning,

synas de erinringar som av några remissinstanser gjorts mot förslaget

på denna punkt icke böra tillmätas någon avgörande vikt.

I motionen II: 378 förordas, att den lagfarne ledamoten av utskrivningsnämnden

skall vara dess ordförande.

Beträffande ärendenas fördelning mellan den centrala och de

lokala nämnderna och dessa nämnders kompetens samt k 1 a g orätten

över deras beslut framhåller departementschefen till en början,

att frågan huruvida särskilda föreskrifter för utskrivning av straffriförkla
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Första lagutskottets utlåtande nr 35.

rade och likställda över huvud skola finnas icke ansetts böra prövas i detta

sammanhang. I nämnda frågor anför departementschefen vidare:

Det förutsättes alltså att särskilda utskrivningsregler skola gälla för

samma klientel som nu, d. v. s. för de personer, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet

straffriförklarats eller som under inflytande av sinnessjukdom

eller sinnesslöhet begått mot annans personliga säkerhet riktat

brott, som icke blivit beivrat, ävensom vissa därmed jämställda, i 18 § sinnessjuklagen

angivna kategorier. I fråga om detta klientel bör icke någon

viss grupp av svårare fall skiljas ut och under alla förhållanden hänvisas

till sinnessjuknämnden som första instans. Såsom strafflagberedningen

tidigare framhållit torde nämligen en dylik uppdelning vara så gott som

omöjlig att åstadkomma.

I likhet med sinnessjukvårdsberedningen, vars förslag på denna punkt

i princip överensstämmer med vad strafflagberedningen förordade 1942,

anser jag att för utskrivning skall fordras, att samtliga ledamöter i den

lokala nämnden äro ense därom. Emellertid bör i enlighet med det nu föreliggande

förslaget men i motsats till vad strafflagberedningen då tänkte sig,

ärendet i händelse av oenighet mellan den lokala nämndens medlemmar på

yrkande av någon av dem kunna hänskjutas till sinnessjuknämndens

prövning.

I fråga om rätten att eljest till sinnessjuknämnden hänskjuta utskrivningsfråga,

vari den lokala nämnden meddelat beslut, kan jag helt ansluta

mig till vad sinnessjukvårdsberedningen förordat. Att såsom en sjukhuschef

ifrågasatt låta den lokala nämnden själv avgöra om dess beslut skall

få överklagas torde bl. a. av principiella skäl icke kunna komina i fråga.

Klagorätt över beslut om avslag på framställning om utskrivning bör alltså

tillkomma envar, som äger göra sådan framställning, medan utskrivningsbeslut

skall få överklagas av överinspektören för sinnessjukvården och

statsåklagare, därest myndigheten gjort förbehåll härom. Den sistnämnda

ordningen, vilken förordades av Svea hovrätt i dess yttrande över strafflagberedningens

betänkande av år 1942, torde som förut nämnts vara av

betydelse för att åstadkomma en viss enhetlighet i fråga om de lokala

nämndernas avgöranden.

I ett yttrande har framförts tanken, att den lokala nämnden även skulle

pröva utskrivningsfrågor beträffande andra sinnessjuka än straffriförklarade

och med dem jämställda närmast som besvärsinstans i förhållande till

sjukvårdsläkaren. F. n. avgör denne ensam dessa frågor med rätt för vederbörande

att hänskjuta saken till sinnessjuknämnden. I och för sig synes

det stå väl samman med syftet med inrättande av lokala nämnder att låta

dessa få befatta sig även med dessa intagna. Emellertid torde det icke vara

tillrådligt att innan ännu erfarenhet vunnits om reformens verkningar på

bl. a. sjukvårdsläkarnas och sinnessjuknämndens arbetsbörda lägga denna

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande nr 35.

stora grupp av ärenden på den lokala nämnden. För detta klientel bör

därför den nuvarande ordningen tills vidare tillämpas, varvid dock, som

beredningen föreslagit, sjukvårdsläkaren bör ha rätt att hänskjuta utskrivningsärendet

til! den lokala nämndens avgörande.

I motionen 11:378 anföres i förevarande frågor bland annat:

Det dubbla syftet med inrättandet av lokala utskrivningsnämnder, nämligen

dels en nödvändig avlastning av sinnessjuknämndens arbetsbörda, dels

ett stärkande av allmänhetens förtroende till sinnessjukvården och en ökad

möjlighet för de intagna att få sina vård- och utskrivningsfrågor mera personligt

prövade, vinnes icke med de föreslagna åtgärderna.

Skall detta syfte med avlastning av sinnessjuknämndens arbetsbörda vinnas,

är det nödvändigt att den lokala nämnden får rätt att avgöra frågorna

genom majoritetsbeslut. Men da torde nämnden behöva utökas med minst

en ledamot, som lämpligen bör vara en allmänt praktiserande eller nervläkare,

alltså icke psykiater. Denne ledamot bör kunna utses av de tre av

Kungl. Maj :t förordnade gemensamt. På något sätt borde rätt tillerkännas

patient, som t. ex. vid två tillfällen å rad fått sin ansökan om utskrivning

avslagen och som uttryckt önskan därom, att antingen själv bestämma den

fjärde ledamoten, när hans sak skall behandlas, eller få hava något ombud

vid nämndens sammanträde. Han bör då själv svara för de merkostnader,

som därigenom uppstå.

Det synes vidare riktigast, att det i lagtexten förordnas, att den ledamot,

som är eller har varit domare, skall vara nämndens ordförande och vid lika

röstetal ha utslagsröst.

Då de i propositionen föreslagna ordningarna äro att betrakta som ett

experiment, vore det säkerligen alla skäl, att utskrivningsnämndernas befogenhet

vid de föreslagna försökssjukhusen icke inskränktes till att avse

endast de straffriförklarade och de med dem i utskrivningshänseende likställda

utan — i överensstämmelse med vad sinnessjuknämnden själv förordat

avse alla patienter på berörda sjukhus. Därvid kunde den uppdelning

tänkas genomförd, att vederbörande läkare själv ägde rätt att på eget

ansvar utskriva den han ansåge böra friskförklaras eller försöksutskrivas,

medan patient, som önskade utskrivning men av läkaren ej ansågs färdig

därtill, finge sin sak prövad och avgjord av utskrivningsnämnden. Därigenom

skulle föreställningar om oberättigat kvarhållande kunna i de flesta

fall undanröjas.

Vad angår sinnessjuk nämn dens handläggning av u tskrivningsärenden

efter det att lokala utskrivningsnämnder inrättats

vid vissa sjukhus, förklarar sig departementschef en vara av den uppfattningen

att sinnessjuknämnden i regel borde grunda sitt beslut på personlig

kännedom om den som skall utskrivas. Den minskade arbetsbörda för

sinnessjuknämnden, som inrättandet av lokala nämnder kunde väntas föra

med sig, borde göra det möjligt för den centrala nämnden eller några av

dess ledamöter att i något ökad omfattning besöka sjukhus med ett större

antal utskrivningsärenden. Medgåve arbetsbördan att även andra sjukhus

besöktes borde detta givetvis även ske. Med hänsyn till ovissheten om reformens

inverkan pa sinnessjuknämndens arbetsförhållanden svntes några

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Första lagutskottets utlåtande nr 35.

bestämmelser i angivna hänseenden icke böra nu införas i lagen. Sinnessjuknämnden

borde sålunda t. v. vara oförhindrad att ändra ett beslut av

en lokal nämnd utan att ha förskaffat sig personlig kännedom om den som

avsåges med beslutet.

Särskilda frågor.

Beträffande formerna för den lokala nämndens arbete

har departementschefen förklarat, att han i huvudsak kan ansluta sig till

vissa uttalanden av sinnessjuk vårdsberedningen och sjukhuschefen vid Sidsjöns

sjukhus.

Sinnessjukvårdsberedningen anförde i förevarande del:

För att icke blott sjukvårdsläkaren utan även utskrivningsnämndens

övriga båda ledamöter skola grunda utskrivningsbeslutet på personlig

kännedom om den intagne har i andra stycket av denna paragraf —- i överensstämmelse

med vad strafflagberedningen förordat — upptagits ett stadgande

att, innan beslut fattas rörande utskrivning, nämndens ledamöter

skola ha skaffat sig sådan kännedom. Detta är naturligtvis särskilt viktigt,

då fråga är om att låta en intagen av den kategori varom här är fråga

första gången få vistas utanför sinnessjukhuset. Om en person efter dylik

prövning blivit utskriven på försök, synes det kunna överlämnas till utskrivningsnämndens

bedömande att pröva huruvida ett förnyat personligt

sammanträffande mellan vederbörande och nämnden är erforderligt för

utskrivningsfrågans avgörande.

I detta sammanhang vill sinnessjukvårdsberedningen understryka angelägenheten

av att den lokala nämndens lekmannarepresentanter — som ju

förutsättas tillika vara ledamöter av sjukhusets direktion — över huvud

taget skaffa sig en personlig insyn beträffande förhållandena inom sinnessjukhuset.

Sjukhuschefens vid Sidsjöns sjukhus uttalande innehåller följande:

Beträffande formerna för utskrivningsnämndernas arbete torde dessa

komma att regleras genom i administrativ ordning utfärdade tillämpningsföreskrifter.

Det är då av största vikt, att bestämmelserna komma att medge

största möjliga enkelhet i föredragning av ärendena, diarie- och protokollföring

samt expediering. Då det personliga sammanträffandet med patienten

kommer att stå i centrum för utskrivningsnämndens arbete och då

nämndens begränsning till två lekmannaledamöter torde medge att dessa

taga del av samtliga utskrivningsfrågan berörande handlingar, torde föredragningen

också kunna göras huvudsakligen muntlig utan längre skrivna

promemorior. Sådana böra reserveras för besvärsärendena, liksom yttranden

av utskrivningsnämnden knappast torde behöva förekomma annat än

1 dylika fall efter remiss från sinnessjuknämnden. I likhet med sinnessjuknämndens

böra utskrivningsnämndens beslut ej vara motiverade, detta av

medicinska skäl. Det är uppenbart att de skäl, som bli avgörande för utskrivningsnämndens

ställningstagande, alla hänföra sig till dels patientens

aktuella tillstånd dels de vådor ur samhällelig synpunkt, som kunna vara

förenade med hans utskrivning. Mera speciella motiveringar kunde i många

fall framkalla icke önskvärda paranoida reaktioner hos den berörda eller

de berörda parterna.

2 — Bihang till riksdagens protokoll I!))!). !> samt. / avd. AV 35.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande nr 35.

Departementschef en erinrar om att, därest utskrivningsfråga liänskötes

till sinnessjuknämnden, yttrande erfordrades av den lokala nämnden eller,

om denna icke vore enig, av dess särskilda ledamöter. I fall, där hänskjutandet

skedde på begäran av ledamot av nämnden, borde lämpligen yttrandet

avfattas omedelbart så att remiss från sinnessjuknämnden undvekes.

Rörande den föreslagna befogenheten för överinspektören

för sinnessjuk vården och statsåklagare att hos sinnessjuknämnden

överklaga beslut, varigenom den lokala nämnden

bifallit framställning om utskrivning, anför sinnessjukvårdsberedningen

bland annat:

Sinnessjukvårdsberedningen tänker sig här närmast fall sådana som att

fråga uppstår, om utskrivning av en person som begått ett grovt brott eller

som visat utpräglade förföljelsetendenser mot viss person och att åklagare

genom den befattning han tidigare tagit med saken eller att överinspektören

eller åklagaren genom tidningspressen eller genom anmälan av den som känner

sig hotad får kännedom om fallet och finner, att det med hänsyn till

omständigheterna är angeläget att utskrivningsfrågan underställes den centrala

utskrivningsmyndighetens prövning. Initiativet härtill bör således

utgå från överinspektören resp. statsåklagaren genom en begäran att beträffande

viss intagen person bli underrättad om när vederbörande utskrives.

I yttrande över beredningens förslag framhåller riksåklagarämbetet, att

en rationell lösning av frågan syntes kräva dels att åt statsåklagaren bereddes

möjlighet att taga ställning till utskrivningsspörsmålet i samband med

att detsamma bleve aktuellt och icke på ett tidigare stadium, dels ock att

de skäl, som statsåklagaren vid sin bedömning av det aktuella utskrivningsfallet

funne tala emot utskrivning, bleve bragta till utskrivningsnämndens

kännedom så att de kunde av nämnden beaktas vid dess avgörande. Härutinnan

förordar riksåklagarämbetet, att statsåklagaren skall genom sjukvårdsläkarens

försorg underrättas om att utskrivningsfrågan är aktuell innan

den lokala nämnden upptager densamma till bedömande. Underrättelseskyldigheten

borde dock begränsas till att avse intagen, vilken begått antingen

brott mot person, vilket kunde anses indicera farlighet för annans

personliga säkerhet, eller allmänfarliga brott, såsom mordbrand, allmänfarlig

ödeläggelse, sabotage eller dylikt. Ämbetet tillägger:

Anmälan bör göras till den statsåklagare, inom vars verksamhetsområde

den allmänna underrätt är belägen som dömt i målet. I sådana fall där

den intagne icke blivit lagförd för den brottsliga gärningen synes den statsåklagare

böra underrättas, inom vars verksamhetsområde gärningen begåtts.

Föranleder det sagda att underrättelse skall ske till flera statsåklagare,

torde det vara tillfyllest att sådan endast sker till en av dem. Underrättelsen

bör tillika innehålla uppgift om när utskrivningsfrågan tidigast

kan förekomma till behandling. Har statsåklagare erhållit underrättelse

varom nu är fråga, har han att pröva, huruvida utskrivningsfrågan är tvek
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Första lagutskottets utlåtande nr 35.

sam med hänsyn till samhällsskyddet. Anser han detta vara fallet, bör han,

med angivande av de omständigheter som tala mot en utskrivning, göra

förbehåll om att hänskjuta ett blivande utskrivningsbeslut till sinnessjuknämnden.

Bifaller utskrivningsnämnden framställning om utskrivning när

statsåklagare gjort förbehåll som nyss sagts, skall denne ofördröj ligen

underrättas om beslutet, varefter han har att pröva om hänskjutande till

sinnessjuknämnden skall ske.

Riksåklagarämbetet framhåller slutligen att ett genomförande av det av

ämbetet förordade förfaringssättet icke syntes kräva någon omredigering

av den föreslagna lagtexten. Närmare föreskrifter torde nämligen kunna

meddelas i administrativ ordning.

Justitiekanslersämbetet förordar, att vad i den genom propositionen föreslagna

23 § stadgas om statsåklagare skall gälla även annan åklagare, om

Konungen, eller efter Konungens bemyndigande, riksåklagarämbetet så förordnat.

Riksåklagarämbetet gör en liknande hemställan och hänvisar till

att ett motsvarande bemyndigande upptagits i lagen den 30 juni 1948 (nr

403) om behörighet i vissa fall för distriktsåklagare att verkställa åtalsprövning

som eljest ankommer på statsåklagare.

Departementschefen anför i förevarande del:

I likhet med bl. a. riksåklagarämbetet anser jag att ifrågavarande regler

för att bliva effektiva böra kompletteras med föreskrifter om skyldighet

för vederbörande sjukvårdsläkare att i vissa fall underrätta statsåklagare,

då en utskrivningsfråga blivit aktuell. I fråga om den närmare utformningen

av denna anordning liksom av förfarandet i fortsättningen har jag

i huvudsak intet att erinra mot vad riksåklagarämbetet anfört. Jag delar

sålunda ämbetets uppfattning, att berörda föreskrifter kunna meddelas i

administrativ ordning.

I sådan ordning bör alltså bl. a. bestämmas vilka statsåklagare, som skola

underrättas, då en utskrivningsfråga blir aktuell. Det synes icke vara erforderligt

att härutöver i själva lagen införa bestämmelser om vilken eller

vilka statsåklagare, som beträffande viss intagen äger göra sådant förbehåll

som avses i paragrafen. Möjligheten bör vara öppen även för t. ex. statsåklagare

i den intagnes hemort att hänskjuta utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens

prövning.

Då det nu endast gäller tillämpning i begränsad omfattning av systemet

med lokala utskrivningsnämnder, synes det icke vara nödvändigt att, såsom

bl. a. justitiekanslersämbetet förordat, jämställa även vissa distriktsåklagare

med statsåklagare enligt ifrågavarande stadgande. En dylik ordning,

som skulle öka antalet personer, till vilka underrättelse borde sändas

enligt de nyss förordade bestämmelserna, skulle belasta sjukvårdsläkaren

med ytterligare arbete utan att något väsentligt vinnes därmed.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Forsla lagutskottets utlåtande nr 35.

I sin skrivelse till utskottet anför riksåklagarämbetet:

I sitt underdåniga utlåtande över sinnessjukvårdsberedningens förslag

har riksåklagarämbetet framhållit att den enligt förslaget åt statsåklagarna

anförtrodda uppgiften att bevaka samhällsskyddets intresse i de mera svårbedömbara

utskrivningsfallen krävde att åt statsåklagarna bereddes möjlighet

att taga ställning till utskrivningsspörsmålet i samband med att detsamma

bleve aktuellt. Ämbetet har därvid utgått från att åklagarna regelmässigt

vid prövningen av frågan huruvida utskrivning ur samhällsskyddets

synpunkt kunde ske skulle förskaffa sig kunskap icke blott om det material

som förelegat i det brottsärende som föranlett intagningen utan även om

sådana omständigheter av betydelse för bedömningen, vilka hänförde sig

till tiden efter intagningen eller som eljest framkommit under denna tid.

Principiellt synes nämligen böra gälla att åklagaren vid sin prövning av

frågan bör ha tillgång till samma material som den lokala utskrivningsnämnden.

På vilket sätt åklagarna borde förskaffa sig denna kunskap finge

bero på omständigheterna i det särskilda fallet. I vissa fall kunde det måhända

vara tillräckligt att erforderliga upplysningar inhämtades muntligen

från vederbörande läkare, i andra fall åter borde åklagaren begära att få taga

del av de nytillkomna handlingarna, sjukhusjournaler o. dyl.

Enligt riksåklagarämbetets mening är det knappast nödvändigt att i sinnessjuklagen

reglera hur åklagaren skall erhålla del av det material som

skall ligga till grund för hans ställningstagande eller överhuvud hur formen

för hans medverkan skall vara anordnad. Bestämmelser härom synas nämligen

kunna utfärdas i administrativ ordning, vad åklagarna angår i form

av cirkulärskrivelse från riksåklagarämbetet. Uppenbarligen skulle det vara

av stort värde att nu ifrågavarande spörsmål behandlades i utskottsutlåtandet.

Ämbetet kunde därvid i sin cirkulärskrivelse hänvisa till utskottets uttalande.

I detta sammanhang vill ämbetet även något beröra frågan om villkor vid

utskrivningen. Därest åklagaren finner att utskrivningen bör förbindas med

villkor som i 19 § sinnessjuklagen sägs, bör åklagaren delgiva utskrivningsnämnden

denna sin uppfattning. Fäster åklagaren avgörande vikt vid att

ett föreslaget villkor bliver av utskrivningsnämnden uppställt bör han göra

förbehåll som i 23 § andra stycket sägs. Vad åklagarna i nu ifrågavarande

hänseende ha att iakttaga synes lämpligen kunna delgivas dem genom

ovanberörda cirkulärskrivelse.

Utskottet.

Propositionen har föranletts av en skrivelse från 1947 års riksdag, vari

hemställdes, att Kungl. Maj :t måtte framlägga förslag om inrättande av

lokala utskrivningsnämnder vid sinnessjukhusen. Dessförinnan hade riksdagen

1945 uttalat sig för en sådan reform. Även departementschefen framhåller,

att en decentralisering av utskrivningsförfarandet beträffande strafffriförklarade

och med dem i utskrivningshänseende likställda från sinnessjuknämnden

till lokala utskrivningsnämnder innebär den enda praktiskt

tänkbara möjligheten att undanröja de allvarliga brister, varmed det nuvarande

utskrivningsförfarandet är förbundet. I propositionen har emellertid

endast föreslagits en partiell decentralisering, omfattande omkring 25 pro
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Första lagutskottets utlåtande nr 35.

cent av klientelet. Reformen har i förslaget givits karaktär av försök, vilket

ytterligare understrukits därigenom att bestämmelserna i ämnet skulle

givas genom en tidsbegränsad fullmaktslag. Såsom motivering härför har

åberopats, att ovisshet rådde om reformens verkningar i viktiga hänseenden.

En av dessa tveksamma punkter gäller, huruvida ett decentraliserat

utskrivningsförfarande kan tänkas medföra bristande enhetlighet i tilllämpningen.

Större betydelse synes hava tillmätts uttalanden i vissa remissyttranden,

att sjukvårdsläkarnas arbetsbörda skulle ökas.

Behovet av ett ändrat utskrivningsförfarande beträffande straffriförklarade

och med dem jämställda har länge varit uppenbart och har ytterligare

belysts genom sinnessjukvårdsberedningens utredning. Sinnessjuknämndens

arbetsbörda har nått en sådan omfattning, att nämnden icke synes

ha möjlighet att ägna utskrivningsfrågorna den noggranna prövning, som

dessa rätteligen kräva. I det stora flertalet fall måste nämnden träffa sina

avgöranden med stöd av allenast skriftligt material. Ur synpunkten av den

enskildes rättssäkerhet har nämndens uppgift att vara en besvärsinstans

för de intagna förskjutits till deras nackdel, därigenom att uppgiften att

emot sjukvårdsläkarna bevaka det allmännas intresse av de intagnas kvarhållande

ur samhällsskyddets synpunkt kommit att träda i förgrunden.

Beträffande riktlinjerna för en reform har något praktiskt användbart

alternativ icke anvisats till den av utskottet tidigare förordade decentraliseringen

genom utskrivningsfrågornas förläggning till lokala utskrivningsnämnder.

En sådan anordning är förenad med uppenbara fördelar. Prövningen

sker efter personlig kontakt med den intagne. Att den utskrivande

myndigheten förvärvat sådan kontakt har, såsom departementschefen framhåller,

icke utan fog ansetts utgöra en väsentlig förutsättning för ett riktigt

avgörande. För den intagne måste det kännas betydligt mera tillfredsställande

att få personligen framlägga sin sak inför dem som ha att besluta

i en för honom så viktig sak som rörande hans utskrivning, än att vara

helt beroende av den bild av hans fall som skriftliga handlingar kunna giva.

Handläggningen hos en lokal nämnd innebär vidare ökade möjligheter att

placera den utskrivne i lämplig miljö och att bereda honom lämplig arbetsanställning.

Mot decentraliseringen har anförts, att rättstillämpningen

skulle bliva mindre enhetlig än för närvarande. Häremot har utskottet

redan tidigare erinrat, att viktigare än formella enhetlighetssynpunkler —

vilka, när prövningen allenast grundades på skriftligt material, lätt ledde

till ett schablonmässigt bedömande — vore att man vid utskrivningen sökte

nå fram till ett riktigt,avgörande av varje särskilt fall. Från sinnessjuknämndens

sida ha uttalats farhågor av innebörd alt lekmännen i den lokala

nämnden skulle få svårt alt hävda sig gentemot sjukvårdsläkaren och att

lekmannainflytandet på utskrivningsärendena sålunda skulle kunna minskas

i stället för att ökas. Dessa farhågor måste vara överdrivna. Med de

kvalifikationer som förutsättas för lekmännen i utskrivningsnämnden torde

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Första lagutskottets utlåtande nr 35.

kunna förväntas, att dessa vid sidan av sjukvårdsläkaren med självständighet

och gott omdöme komma att göra sin mening gällande vid prövningen

av de frågor, som ankomma på nämnden. Ledamöterna i en lokal

nämnd få i flertalet fall ett fullständigare och tillförlitligare material för

sitt ställningstagande än som för närvarande står sinnessjuknämndens

lekmannaledamöter till buds. Deras omdöme bör härigenom få avsevärd

tyngd; läkaren kan icke undgå att taga vederbörlig hänsyn till vad de anse.

Genom den föreslagna bestämmelsen, att om ledamöterna i utskrivningsnämnden

icke äro ense, ärendet, därest någon ledamot så yrkar, skall hänskjutas

till sinnesjuknämndens prövning, synes för övrigt vara väl sörjt

för att de skäl för eller mot en utskrivning, som lekmännen kunna ha

anfört, noga övervägas. Frågan om lekmannainflytandet kommer att ökas

eller minskas synes emellertid vara av underordnad betydelse. Viktigare

är, att genom inrättande av lokala utskrivningsnämnder företrädare för den

icke medicinska allmänheten få tillfälle till ökad insyn i sinnessjukvården

och att förtroendet för denna därigenom kommer att stärkas.

Tanken att genomföra en partiell reform upptogs av sinnessjukvårdsberedningen

men avvisades av principiella skäl. Även departementschefen

medgiver, att det kan ifrågasättas om det är helt lämpligt att på en för

rättssäkerheten så betydelsefull punkt som den ifrågavarande olika ordning

råder i skilda delar av landet. De principiella skälen mot en partiell reform

understrykas starkt i motionen II: 377.

Utskottet finner angeläget betona, att frågan om formerna för utskrivning

av straffriförklarade och med dem jämställda utgör ett viktigt rättsligt

spörsmål. Om sådana patienter skola utskrivas eller ej, kan icke avgöras

blott utifrån medicinska vårdsynpunkter. Det gäller, att med utgångspunkt

från deras psykiska hälsotillstånd verkställa en avvägning mellan

å ena sidan den intagnes anspråk på att icke utan tvingande skäl bliva

berövad friheten och å andra sidan samhällets krav på skydd mot nya

brottsliga gärningar från den intagnes sida. Vården å sinnessjukhus efter

straffriförklaring framstår, icke minst för den intagne själv, såsom en

brottspåföljd. Det är uppenbart, att särskilt i de allvarligare fallen

måste tillses, att vistelsen å sinnessjukhuset genom sin längd kommer

att innebära en garanti för att den intagne definitivt tillfrisknat innan

han utskrives. Den intagne synes ha rätt att begära, att avgörandet i fråga

om vårdtidens längd sker i sådana former, att det erbjuder samma garantier

för rättsskydd som ett domstolsförfarande. Ur rättslig synpunkt är

det angeläget, att prövningen av utskrivningsfrågorna tillgodoser dessa anspråk.

Detta synes bäst kunna ske under medverkan av personer som

kunna företräda såväl den enskildes intresse av rättsskydd som de allmänna

skyddssynpunkterna. Att låta olika regler gälla för olika sjukhus är under

sådana förhållanden uppenbart otillfredsställande. Härigenom skulle, såsom

i motionen II: 377 framhålles, uppkomma en olikhet inför lagen.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Första lagutskottets utlåtande nr 35.

Förslaget att göra reformen partiell har, såsom nämnts, till någon del

sin grund i farhågor för bristande enhetlighet i tillämpningen. Härutinnan

må utöver det redan anförda framhållas, att den med förslaget följande

olikheten i formerna för utskrivningsfrågornas prövning är långt allvarligare

ur rättsenhetens synpunkt. Departementschefen har med rätta påpekat,

att betydelsen av enhetlighet på detta område icke borde överskattas

och alt de på nu angivna grund framförda invändningarna mot reformen

synas förlora en del av sin tyngd genom den föreslagna rätten för den intagne

samt för överinspektören för sinnessjukvården och statsåklagare att

hänskjuta en utskrivningsfråga till sinnessjuknämndens prövning.

Större betydelse synes böra tillmätas invändningen att införandet av

lokala utskrivningsnämnder vid samtliga sinnessjukhus skulle kunna innebära

en med hänsyn till bristen på läkarkrafter olycklig ökning av sjukvårdsläkarnas

arbetsbörda. Utskottet vill erinra om att åsikten på läkarhåll

i nämnda fråga icke är enhetlig. Vissa sinnessjukläkare anse, att ett

eventuellt merarbete i vissa hänseenden uppväges av minskningar i andra.

Av vikt är härvidlag, att intet underlåtes för att göra det expeditionella

arbetet möjligast enkelt och rationellt. Till denna fråga återkommer utskottet

i det följande.

Ett ytterligare skäl mot den föreslagna partiella reformen är, att den

icke kommer att giva tillfredsställande grund för en prövning av den totala

reformens verkningar i praktiken. Sinnessjuknämnden skulle vid en partiell

reform icke erhålla nämnvärd lättnad i sin arbetsbörda. Nämndens

arbetsformer, vilka även i propositionen betecknas såsom otillfredsställande,

skulle i huvudsak förbli desamma. Även om det är tänkbart, att

nämnden vid allenast en partiell reform skulle bliva i tillfälle att verkställa

något grundligare prövning av fallen än förut, torde det bliva ofrånkomligt

att nämnden vid överprövning av en lokal nämnds efter muntlig

förhandling fattade beslut i flertalet fall grundar sitt avgörande på uteslutande

skriftligt material.

Även förslaget att meddela de erforderliga bestämmelserna i en tidsbegränsad

fullmaktslag är enligt utskottets mening olämpligt. Någon anledning

att i förevarande fråga avvika från vanlig lagstiftningspraxis synes

icke föreligga. Frågan om inrättande av lokala utskrivningsnämnder är

numera så grundligt utredd, att ett framtida frångående av de nu föreslagna

grundlinjerna för en sådan reform icke behöver befaras. Eventuellt

erforderliga ändringar i detaljutformningen torde, såsom framhålles i motionen

II: 377, böra genomföras i vanlig ordning.

På nu angivna skäl måste utskottet avstyrka det genom propositionen

framlagda förslaget. Under sådana förhållanden står valet mellan att

genomföra en fullständig reform eller att låta frågan ytterligare anstå. Det

senare alternativet kan utskottet icke förorda. Behovet av en reform på

förevarande område är, såsom ovan angivits, till fullo klarlagt. Icke heller

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Första lagutskottets utlåtande nr 35.

kan tvekan råda om innebörden av reformen. Några bärande praktiska

skäl för ett anstånd ha ej anförts. Utskottet får alltså föreslå, att en slutgiltig

lagstiftning i ämnet omfattande samtliga sinnessjukhus genomföres.

Bestämmelserna torde i enlighet med sinnessjukvårdsberedningens förslag

böra införas i sinnessjuklagen. För frågor om utskrivning av straffriförklarade

och med dem jämställda från de kommunala sjukvårdsanstalterna

och från fångvårdens sinnessjukavdelningar torde, såsom sinnessjukvårdsberedningen

förordat, kunna, när så finnes lämpligt, anlitas lekmannarepresentanterna

vid närmaste statliga sinnessjukhus.

Beträffande den lokala nämndens sammansättning överensstämmer

Kungl. Maj :ts förslag med vad som förordats i utskottets år 1947 avgivna

utlåtande. Nämnden skall bestå av sjukvårdsläkaren samt två av Kungl.

Maj :t utsedda personer, av vilka den ene skall vara eller hava varit innehavare

av domarämbete eller eljest vara lagfaren och den andre bör vara i

allmänna värv erfaren. Nämndens kompetens att besluta utskrivning har

inskränkts på det sätt, att utskrivning ej må ske med mindre nämndens

ledamöter äro ense därom. I motionen 11:378 har förordats, att nämnden

skulle äga rätt att avgöra utskrivningsfrågorna genom majoritetsbeslut och

att nämnden skulle utökas med minst en ledamot, som lämpligen borde

Vara en allmänt praktiserande läkare eller en nervläkare. Vidare har föreslagits,

att den lagfarne ledamoten skulle vara nämndens ordförande och

vid lika röstetal ha utslagsröst.

Utskottet finner icke anledning att frångå Kungl. Maj :ts förslag i fråga

om huvudgrunderna för den lokala nämndens organisation och dess befogenhet

att besluta om utskrivning i fall som komma under dess prövning.

Det torde icke vara tillrådligt, att utskrivning beslutas i lokal nämnd mot

sjukvårdsläkarens bestridande. Även i det fall att en av nämndens övriga

ledamöter vägrar sitt samtycke torde frågan vara av den natur, att en överprövning

i sinnessjuknämnden bör föregå utskrivning. Uppenbart är, att

de särskilda ledamöternas på personlig kontakt med den intagne grundade

uppfattning blir av betydelse för sinnessjuknämndens bedömning av

fallet. Då sålunda utskrivning efter majoritetsbeslut i den lokala nämnden

icke bör få ske, saknas anledning att utöka ledamöternas antal.

Enligt utskottets mening tala starka skäl för att den lagfarne ledamoten

skall vara innehavare av domarämbete och att ordförandeskapet i nämnden

skall anförtros denne ledamot. En sådan ordning framstår såsom naturlig

med tanke på karaktären av nämndens avgöranden. Emellertid kan

det i något fall föreligga svårigheter att finna för posterna som lagfaren

ledamot och suppleant för denne lämpliga domare, som med hänsyn till

arbetsbörda och andra förhållanden kunna åtaga sig uppdraget. Icke heller

synes med nödvändighet böra fordras att en domare skall frånträda ordförandeskapet

i nämnden samtidigt med att han avgår från domarämbetet.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Första lagutskottets utlåtande nr 35.

En oeftergivlig regel, att den lagfarne ledamoten skall vara innehavare av

domarämbete, torde därför icke böra uppställas. Däremot synes kunna stadgas,

att den lagfarne ledamoten skall vara ordförande. För uppdraget såsom

lagfaren ledamot torde icke komma att anlitas andra personer än som äga

kvalifikationer för att leda nämndens förhandlingar. Beträffande den andre

särskilt utsedde ledamoten torde böra fastslås som ett formligt behörighetsvillkor,

att han skall vara i allmänna värv erfaren. Då suppleanter alltid

lära erfordras för att säkerställa tillräckligt täta sammanträdesturer med

nämnden, synes utseende av suppleanter böra göras obligatoriskt. I lagen

synes vidare böra införas bestämmelse, att ledamot och suppleant utses för

viss tid, förslagsvis högst fyra år.

Föreskrifterna i ämnet torde i anslutning till det antörda kunna givas det

innehåll, att nämnden skall bestå av sjuk vårdsläkaren, en lagfaren ordförande,

vilken bör vara innehavare av domarämbete, och en person med

erfarenhet i allmänna värv. De två sistnämnda utses av Kungl. Maj:t för

viss tid, högst fyra år. För särskilt utsedd ledamot av utskrivningsnämnd

förordnar Kungl. Maj :t en eller flera suppleanter.

I övrigt har utskottet icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts

förslag i förevarande del.

Sinnessjukvårdsberedningens förslag att lekmannaledamöterna i den lokala

nämnden samtidigt skulle vara ledamöter i sjukhusets direktion har

under remissbehandlingen blivit föremål för delade meningar. Departementschefen

har förklarat sig1 i princip icke hava något att erinra mot en sådan

anordning men har tillika framhållit såsom en förutsättning att personel

lämpliga för båda uppgifterna finnas att tillgå. Utskottet vill i anledning

härav betona, att lekmannaledamöterna i utskrivningsnämnden böra väljas

uteslutande med tanke på deras lämplighet för ifrågavarande uppdrag.

I fråga om den lokala utskrivningsnämndens kompetens i andra hänseenden

än ovan nämnts har i motionen 11:378 förordats den avvikelsen

från Kungl. Maj :ts förslag, att nämndens prövningsrätt skulle omfatta icke

blott straffriförklarade och de med dem för närvarande i utskrivningshänseende

likställda utan alla å sinnessjukhus intagna. Detta skulle innebära

en mycket betydande utvidgning av reformen, som torde erfordra närmare

utredning. Frågan synes böra prövas i annat sammanhang. Utskottet får

sålunda i denna del tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag. Erinras ma, att enligt

sistnämnda förslag andra än straffriförklarade och med dem jämställda

kunna komma under utskrivningsnämndens prövning efter initiativ av

s j ukvårdsläk aren.

Beträffande övriga spörsmål om nämndens kompetens samt frågorna

om ärendenas fördelning mellan den centrala och de lokala nämnderna,

utskrivningsfrågas hänskjutande Iran lokal nämnd till sinnessjuknämnden

och klagorätten över de lokala nämndernas beslut ansluter sig utskottet

till Kungl. Maj :ts förslag.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Första lagutskottets utlåtande nr 35.

Frågan om förfarandet inför den lokala nämnden regleras icke i Kungi.

Maj :ts förslag pa annat sätt än genom en bestämmelse att nämndens ledamöter

före sitt beslut skola hava skaffat sig personlig kännedom om den

som ifrågasatts till utskrivning. Är denne utskriven på försök, må dock

beslut fattas utan att samtliga ledamöter av nämnden ha sådan kännedom.

I nämnda fall ha emellertid före beslutet om försöksutskrivning de i detta

beslut deltagande ledamöterna måst skaffa sig dylik kännedom. Departementschefen

har förutsatt, att administrativa föreskrifter i ämnet skola utfärdas.

Det ligger i sakens natur, att nämndernas verksamhet icke bör insnöras

i snäva former. Angeläget är också, att sjukvårdsläkaren icke onödigt

betungas. Långvariga rättegångsliknande förhandlingar torde varken

vara nödvändiga eller lämpliga. Givetvis bör nämnden vara oförhindrad att

tillåta den intagne att låta ombud för honom förhandla med nämnden. Att,

i enlighet med förslag i motionen 11:378, stadga rätt för den intagne

att påkalla sådan förhandling torde emellertid icke böra ifrågakomma.

Icke heller finner utskottet erforderligt, att föreskrift meddelas om den intagnes

inställande inför den samlade nämnden. Nämndens lekmannaledamöter,

vilka förutsättas skola på förhand taga del av de handlingar rörande

den intagne, som äro av betydelse för utskrivningsfrågans bedömande, kunna

ofta förskaffa sig personlig kännedom om den intagne på annat sätt, exempelvis

genom besök hos honom på sjukhuset. Sjukvårdsläkaren, som redan

känner den intagne, behöver icke spilla tid på att vara närvarande vid dessa

besök, såvida icke särskild anledning förekommer*därtill. Beträffande formerna

i övrigt för handläggningen har departementschefen uttalat sin anslutning

till vissa av en sjukhuschef framförda förslag. Dessa, som närmast

angå föredragning, protokollföring och liknande spörsmål, synas väl avvägda

och torde tillgodose önskemålet att sjukvårdsläkaren så litet som

möjligt skall betungas med dessa göromål.

I detta sammanhang torde böra beröras den i 6 § departementsförslaget

upptagna regeln, att utskrivningsnämnd icke skall vara skyldig pröva framställning

om utskrivning från den intagne eller honom närstående mer än

en gång var fjärde månad. Detsamma gäller för närvarande sinnessjuknämnden

och någon ändring föreslås icke härutinnan. Uppenbarligen bör

den lokala nämnden lika litet som sinnessjuknämnden vara skyldig att

pröva dylika framställningar hur ofta som helst. Den föreslagna regeln

synes lämplig. Den får emellertid icke medföra, att utskrivning i något fall

får anstå längre än som är påkallat ur saklig synpunkt. Det ankommer på

sjukvårdsläkaren att ha sin uppmärksamhet inriktad härpå och taga erforderliga

initiativ.

Har utskrivningsärende avgjorts av lokal utskrivningsnämnd, är givetvis

önskvärt, att även sinnessjuknämndens beslut, om ärendet fullföljts dit,

grundas på personlig kännedom om fallet. Detta gäller särskilt, när fråga

är om ändring av den lokala nämndens beslut att utskriva den intagne.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Första lagutskottets utlåtande nr 35.

Reglerna om rätt för överinspektören och statsåklagare att hänskjuta

utskrivningsfråga till sinnessjuknämndens prövning avse, såsom ovan

antytts, att bevaka samhällsskyddets intresse vid bedömandet av nämnda

frågor. Dessa regler synas väl avvägda. Av naturliga skäl måste ansvaret

härvidlag huvudsakligen vila på statsåklagarna. För att reglerna

skola bliva effektiva böra de, såsom departementschefen framhållit, kompletteras

med föreskrifter om skyldighet för vederbörande sjukvårdsläkare

att i vissa fall underrätta statsåklagare, då en utskrivningsfråga blir aktuell.

I spörsmålet vilka åklagare som böra erhålla underrättelse ansluter

sig utskottet till departementschefen. Underrättelsen, som bör innehålla

uppgift om när utskrivningsfrågan tidigast kan förekomma till behandling,

bör lämnas i så god tid dessförinnan, att statsåklagaren hinner taga ställning

till utskrivningsfallet utifrån de synpunkter han har att företräda.

Sjukvårdsläkaren torde vidare lämpligen kunna åläggas skyldighet att när

så påfordras bereda åklagaren tillfälle taga del av det för utskrivningsnämnden

tillgängliga materialet. För åklagaren synes böra föreskrivas

skyldighet att där han finner anledning yttra sig i ärendet före den angivna

tidpunkten till nämnden redovisa sitt ställningstagande i utskrivningsfrågan.

Därvid bör han, såsom riksåklagarämbetet framhållit i sin

skrivelse till utskottet, angiva huruvida han anser att den intagne bör utskrivas

på försök och åläggas särskilda föreskrifter. När överinspektören

eller statsåklagare gjort förbehåll, böra de ofördröjligen underrättas om

beslutet.

Vid utformningen av utskottets förslag har sinnessjukvårdsberedningens

förslag legat till grund. De av departementschefen förordade ändringarna

ha beaktats. Beträffande skiljaktigheterna i förhållande till propositionen

må, utöver det redan anförda, framhållas, att den centrala bestämmelsen

om vilka intagna som äro underkastade de strängare utskrivningsreglerna

fått sin plats i omedelbart sammanhang med bestämmelserna om vilken

myndighet som äger förordna om utskrivning av dem. Den för närvarande

i 20 § förekommande hänvisningen till 18 § andra stycket ersättes alltså

av den i sistnämnda lagrum gjorda uppräkningen — i vilken dock vissa

nedan angivna jämkningar företagits — och 18 § andra stycket upphäves.

I sak innebär detta att något formligt förbud icke längre kommer att finnas

mot att straffriförklarade och med dem i utskrivningshänseende jämställda,

ehuru de alltjämt äro i behov av vård å sinnessjukhus, utskrivas

då så finnes erforderligt för att bereda plats åt annan sinnessjuk som

uppenbarligen är i större behov av vård eller då det på tillfredsställande

sätt finnes sörjt för den sjukes vårdande utom sjukhuset. Utskottets förslag

överensstämmer härutinnan med såväl sinnessjukvårdsberedningens

förslag som strafflagberedningens förslag av år 1942. Frågan har icke

närmare berörts i propositionen. Det synes emellertid icke vara förenat

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Första lagutskottets utlåtande nr 35.

med några risker, att förbudet i fråga upphäves. Förutsättas måste nämligen,

att utskrivningsmyndigheterna taga behörig hänsyn till att den om

vars utskrivning är fråga begått brottslig gärning, så att nödig försiktighet

iakttages då fråga uppstår om utskrivning enligt 18 §. Som följd av att

andra stycket i 18 § upphäves, utgår jämväl paragrafens tredje stycke.

20 § angiver i första hand vilka å sinnessjukhus intagna som skola

omfattas av de särskilda utskrivningsreglerna. I den av Kungl. Maj :t

föreslagna särskilda lagen finnas motsvarande bestämmelser i 3 § första

stycket. Uppräkningen överensstämmer med den nu i 18 § andra stycket

upptagna, därvid dock vissa redan av sinnessjukvårdsberedningen föreslagna

modifikationer gjorts. Sålunda ha de som varit intagna å allmän

uppfostringsanstalt icke medtagits. Denna kategori kommer med tvångsuppfostringsinstitutets

avveckling så småningom att försvinna. I övergångsbestämmelserna

har i stället föreskrivits, att vad i förevarande paragraf

stadgas om utskrivning från sinnessjukhus skall äga tillämpning jämväl å

den som, efter att hava varit intagen i allmän uppfostringsanstalt, överförts

till sinnessjukhus och slutligt utskrivits från anstalten. Ändring har vidare

gjorts på det sätt, att de särskilda utskrivningsreglerna gjorts tillämpliga

icke blott å den, som intagits å sinnessjukhus i samband med frigivning

från straffarbete eller fängelse eller utskrivning från förvaring eller internering

i säkerhetsanstalt, utan över huvud taget å dem som intagits å sinnessjukhus

i samband med frigivning eller utskrivning från fångvårdsanstalt.

I sak innebär detta, att ungdomsfängelse jämställts med fängelse,

straffarbete, förvaring och internering. Någon anledning att i förevarande

hänseende göra skillnad mellan de till ungdomsfängelse dömda och fångvårdsanstalternas

övriga klientel torde numera icke föreligga.

Paragrafens andra och tredje stycken överensstämma med 3 g andra och

tredje styckena i Kungl. Maj :ts förslag. I fjärde stycket har vidtagits en

redaktionell jämkning i förhållande till paragrafens nuvarande tredje

stycke.

I 21 23 §''§ ha stadgandena i 4—8 §§ departementsförslaget upptagits

med allenast obetydliga redaktionella jämkningar.

1, 9 och 10 §§ i Kungl. Maj :ts förslag sakna motsvarighet i utskottets förslag.

Detta sammanhänger med att utskottet, med frångående av den i

propositionen föreslagna partiella och tidsbegränsade reformen, föreslår,

att bestämmelser om lokala utskrivningsnämnder skola införas i sinnessjuklagen.

De nya reglerna torde, såsom i propositionen föreslagits, böra träda i

kraft den 1 januari 1950.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte med anledning av förevarande proposition,

nr 179, samt motionerna II: 377 och II: 378 för sin

del antaga följande förslag till

s. 29 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 35.

29

Lag

om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321).

Härigenom förordnas, att 18 § samt 20—23 §§ sinnessjuklagen den 19

september 19291 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Kan sinnessjuk, som för vård intagits å sinnessjukhus, vistas utom sjukhuset

utan fara för annans personliga säkerhet eller eget liv, må, ändå att

den sjuke är i behov av vård å sådant sjukhus, utskrivning ske, därest det

erfordras för beredande av plats för annan sinnessjuk, som uppenbarligen

är i större behov av vård, eller på tillfredsställande sätt finnes sörjt för den

sjukes vårdande utom sjukhuset.

Utskrivning enligt första stycket

må ej äga rum av den,

som på grund av sin sinnesbeskaffenhet

av domstol förklarats icke

kunna fällas till ansvar för begånget

brott, eller

som, enligt vad känt är, under inflytande

av sinnessjukdom begått

mot annans personliga säkerhet riktat

brott, vilket icke blivit beivrat,

eller

som enligt domstols förordnande

intagits i allmän uppfostringsanstalt

men överförts till sinnessjukhus och

slutligt utskrivits från anstalten, eller
som

intagits å sinnessjukhus i

samband med frigivning från straffarbete

eller fängelse eller utskrivning

från förvaring eller internering

i säkerhetsanstalt.

Har sinnessjuk, som i andra stycket

sägs, utskrivits jämlikt 17 § och

1 Senaste lydelse, se beträffande 18 § SFS 1937: 79, beträffande 20 § SFS 1945: 467 samt

beträffande 21 och 22 §§ SFS 1941: 509.

(Gällande lag:)

18 §.

(Utskottets förslag:)

18 §.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Första lagutskottets utlåtande nr 35.

(Gällande lag:)

varder han ånyo intagen å sinnessjukhus,

skall dock brottet icke utgöra

hinder för utskrivning enligt

första stycket, där ej överinspektören

för sinnessjukvården annorledes

förordnat.

20 §.

Beträffande sådan för vård å sinnessjukhus

intagen person, för vilkens

utskrivning jämlikt 18 § hinder

möter på grund av vad i andra stycket

av samma paragraf stadgas, tillkomme

det sinnessjuknämnden att

antingen själv efter anmälan eller

framställning, som nedan sägs, besluta

om utskrivning enligt 17 eller

19 § eller uppdraga åt sjukvårdsläkaren

att därom meddela beslut.

Har sådant uppdrag meddelats och

begår därefter den, om vilkens utskrivning

är fråga, mot annans personliga

säkerhet riktat brott, skall

uppdraget anses återkallat.

(Utskottets förslag:)

20 §.

Utskrivning från sinnessjukhus

av den,

som på grund av sin sinnesbeskaffenhet

av domstol förklarats icke

kunna fällas till ansvar för begånget

brott, eller

som, enligt vad känt är, under inflytande

av sinnessjukdom begått

mot annans personliga säkerhet riktat

brott, vilket icke blivit beivrat,

eller

som intagits å sinnessjukhus i

samband med frigivning eller utskrivning

från fångvårdsanstalt,

beslutas av en särskild nämnd vid

sjukhuset (uts k rivning snämnd),

bestående av sjukvårdsläkaren,

en lagfaren ordförande, vilken

bör vara innehavare av domarämbete,

och en person med erfarenhet

i allmänna värv. De två sistnämnda

utses av Konungen för

viss tid, högst fyra år. För särskilt

utsedd ledamot av utskrivningsnämnd

förordnar Konungen en eller

flera suppleanter. Suppleant skall

uppfylla de för ledamoten stadgade

behörighetsvillkoren. Beträffande

jäv mot de särskilt utsedda ledamöterna

i nämnden skall i tillämpliga

delar gälla vad om domarejäv är

stadgat. Konungen meddelar de närmare

bestämmelser angående nämn
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 35.

31

(Gällande lag:)

I andra än de i första stycket omnämnda

fall ankomme det å sjukvårdsläkaren

att besluta om utskrivning

och äge jämväl överinspektören

för sinnessjukvården förordna därom.

Sjukvårdsläkaren tillkomme att

jämlikt 19 § meddela förordnande

om återintagning å sinnessjukhus

av den, som utskrivits på försök.

21 §.

Finner sjukvårdsläkaren anledning

föreligga till utskrivning i fall,

där beslutanderätten tillkommer sinnessjuknämnden,

har han att ofördröjligen

göra anmälan därom hos

nämnden.

Överinspektören för sinnessjukvården

äge ock göra sådan anmälan.

(Utskottets förslag:)

dens verksamhet, som må erfordras

utöver vad i denna lag stadgas.

I andra fall än som angivas i första

stycket ankommer det på sjukvårdsläkaren

ensam att besluta om

utskrivning, sjukvårdsläkaren dock

obetaget, att i dylika fall hänskjuta

ärendet till utskrivningsnämndens

prövning.

Där sjukvårdsläkaren ensam äger

besluta om utskrivning, må jämväl

överinspektören för sinnessjukvården

förordna därom.

Sjukvårdsläkaren tillkommer att

jämlikt 19 § meddela förordnande

om återintagning å sinnessjukhus

av den, som utskrivits på försök.

21 §.

1 fall där det tillkommer utskrivningsnämnden

att besluta om utskrivning

eller ärendet av sjukvårdsläkaren

överlämnats till utskrivningsnämndens

prövning, må

utskrivning ej ske med mindre

nämndens ledamöter äro ense därom.

Äro ledamöterna icke ense,

skall, därest någon ledamot så yrkar,

ärendet hänskjutas till sinnessjuknämndens

prövning.

Innan utskrivningsnämnden fattar

beslut i ärende om utskrivning,

skola nämndens ledamöter hava

skaffat sig personlig kännedom angående

den, om vars utskrivning är

fråga. Är denne utskriven på försök,

må dock beslut fattas även om icke

samtliga ledamöter av nämnden

hava sådan kännedom.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Första lagutskottets utlåtande nr 35.

(Gällande lag:)

22 §.

Utskrivning av den, som för vård

intagits å sinnessjukhus, må påkallas

av den intagne själv, så ock av

hans förmyndare, gode man, make

eller anförvant eller av någon, som

är ansvarig för kostnaden för hans

vårdande å sinnessjukhuset. Påkallas

utskrivning hos sinnessjuknämnden,

skall framställningen därom

göras skriftligen.

Sinnessjuknämnden är icke skyldig

att mer än en gång var fjärde

månad pröva framställning om utskrivning.

23 §.

Har sjukvårdsläkaren lämnat

framställning om utskrivning utan

bifall, må envar, som enligt 22 § äger

påkalla utskrivning, genom skriftlig

framställning hänskjuta utskrivningsfrågan

till sinnessjuknämndens

prövning. Angående sådan framställning

gälle vad i 22 § andra stycket

angående där omförmäld framställning

finnes stadgat.

(Utskottets förslag:)

22 §.

Utskrivning av den, som för vård

intagits å sinnessjukhus, må påkallas

av den intagne själv, så ock av

hans förmyndare, gode man, make

eller anförvant eller av någon, som

är ansvarig för kostnaden för hans

vårdande å sinnessjukhuset. Påkallas

utskrivning hos utskrivningsnämnden,

skall framställningen därom

göras skriftligen. Utskrivningsnämnden

är icke skyldig att mer än

en gång var fjärde månad pröva sådan

framställning om utskrivning.

Finner sjukvårdsläkaren anledning

föreligga till utskrivning i fall,

där beslutanderätten tillkommer utskrivning

snämnden, skall han ofördröj

ligen göra anmälan därom hos

nämnden.

överinspektören för sinnessjukvården,

mål, där beslutanderätten i

utskrivningsfråga tillkommer utskrivningsnämnden,

påkalla nämndens

prövning av frågan.

23 §.

Har framställning om utskrivning

lämnats utan bifall, må envar, som

enligt 22 § äger påkalla utskrivning,

genom skriftlig framställning hänskjuta

utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens

prövning. Avser

framställningen fall, där sjukvårdsläkaren

ensam äger besluta om utskrivning,

skall vad i 22 § första

stycket sista punkten finnes stadgat

beträffande där avsedd framställning

äga motsvarande tillämpning.

Har utskrivningsnämnden beslutat

utskrivning från sinnessjukhus

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Första lagutskotiets utlåtande nr 35.

(Gällande lag:) (Utskottets förslag:)

av person, som avses i 20 § första

stycket, må, såframt överinspektören

för sinnessjukvården eller statsåklagare

av särskilda skäl hos utskrivnings

nämnden gjort förbehåll

härom, överinspektören eller statsåklagare

skriftligen hänskjuta utskrivningsfrågan

till sinnessjuknämndens

prövning. Framställning

narom skall göras inom fjorton dagar

från dagen för utskrivningsnämndens

beslut.

1 fall, som avses i andra stycket,

må utskrivningsnämndens beslut ej

gå i verkställighet, förrän det visat

sig att beslutet blivit beståndande eller

sinnessjuknämnden annorlunda

förordnat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1950, från och med vilken dag

tillika skall gälla att vad i 20 § första

stycket stadgas om utskrivning

från sinnessjukhus skall äga tilllämpning

jämväl å den som, efter

att hava varit intagen i allmän uppfostringsanstalt,

överförts till sinnessjukhus

och slutligt utskrivits

från anstalten.

B) att motionen II: 378, i den mån den icke bifallits eller

besvarats genom genom vad utskottet hemställt ovan under

A), icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 maj 1949.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER.

} — Bihang till riksdagens protokoll 10)0. 0 sand. t avd. Nr 35.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Första lagutskottets utlåtande nr 35.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Branting*, Kriigel*, Olofsson, Lindblom*,

fru Sjöström-Bengtsson, herrar Löthner, Ivar Nilzon och Schlyter;

från andra kammaren: herrar Bylander, Hedlund i Östersund, Olsson

i Mellerud, Werner, Johnsson i Stockholm, Landgren, fröken Öberg och herr

Östlund.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

lduns tryckeri. Esselte ab. Stockholm 1941)

916749

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.