Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående bättre tillgodoseende av de enskildas rättsskyddsbehov, dels genom vidgade möjligheter till rättslig prövning av frågor som angå enskildas rätt, dels genom ökad rätt till ersättning för skada och olägenhet, som vållas genom administrativa myndigheters åtgöranden».

1949-05-17 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1949:38, Skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående bättre tillgodoseende av de enskildas rättsskyddsbehov, dels genom vidgade möjligheter till rättslig prövning av frågor som angå enskildas rätt, dels genom ökad rätt till ersättning för skada och olägenhet, som vållas genom administrativa myndigheters åtgöranden».

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 38.

1

Nr 38.

Utlåtande i anledning av väckt motion om åtgärder för bättre

tillgodoseende av de enskildas rättsskyddsbehov.

Första lagutskottet har till behandling förehaft en inom första kammaren

väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 160, av herr Herlitz, vari denne

hemställer, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om

utredning angående bättre tillgodoseende av de enskildas rättsskyddsbehov,

dels genom vidgade möjligheter till rättslig prövning av frågor som angå

enskildas rätt, dels genom ökad rätt till ersättning för skada och olägenhet,

som vållas genom administrativa myndigheters åtgöranden».

I motionen behandlas i huvudsak tre skilda frågor, vilka utskottet i det

följande kommer att upptaga var för sig, nämligen frågan om möjligheten

för den enskilde att få spörsmål, som gälla hans enskilda rätt, underkastade

domstolsmässig prövning, frågan om möjligheten för den enskilde att få

ersättning för skada eller olägenhet, som vållats genom rättsenliga administrativa

ingrepp, samt slutligen frågan om det allmännas skadeståndsskyldighet

i anledning av felaktig tillämpning av gällande rätt.

Beträffande den närmare motiveringen för motionärens hemställan får

utskottet hänvisa till motionen.

1. Det administrativa besvär sinstitutet.

Då motionären önskar vidga möjligheterna för den enskilde att få frågor,

som röra hans enskilda rätt, underkastade domstols prövning, anvisar han

som den närmast till hands liggande utvägen att överflytta besvärsmål från

Kungl. Maj:t i statsrådet till regeringsrätten. Motionären hänvisar därvid

till den förberedande utredning angående förvaltningsförfarandet (SOU

1946:69), som han tidigare verkställt på offentligt uppdrag. Nämnda utredning

ställde bland alla de spörsmål, som därvid berördes, frågan om en

reglering av besvärsinstitutet i främsta rummet.

Efter denna inledande utredning har statsrådet Danielson den 4 mars

1949 enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande samma dag tillkallat såsom sakkunniga

professorn N. Herlitz, ordförande, regeringsrådet S. Björkholm

och landssekreteraren N. O. Åkesson för att verkställa fortsatt utredning

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1949. 9 sand. 1 avd. Nr 38.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första lagutskottets utlåtande nr 38.

rörande det administrativa besvärsinstitutet och därmed sammanhängande

jrågor.

I direktiven till de sakkunniga hänvisas till den nyssnämnda förberedande

undersökningen rörande förvaltningsförfarandet.

2. Ersättning vid rättsenliga ingrepp i enskildas

äganderätt rn. m.

Rörande denna frågas tidigare historia får utskottet hänvisa till den redogörelse,

som finnes intagen i andra lagutskottets utlåtande nr 65 till 1944

års riksdag.

Vid 1944 års riksdag väcktes två likalydande motioner, vari hemställdes,

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om en allsidig utredning av

spörsmålet om statens skyldighet att giva ersättning vid intrång i äganderätten

och den ekonomiska friheten och för riksdagen framlägga de förslag

till lagstiftning, som av utredningen kunde föranledas.

I enlighet med andra lagutskottets hemställan i dess nyssnämnda utlåtande

nr 65 beslöt riksdagen, att motionerna icke skulle föranleda någon

riksdagens åtgärd. Utskottet yttrade i nämnda utlåtande följande:

Under senare tid har såsom motionärerna framhållit den ekonomiska friheten

genom ingripanden från statsmakternas sida i lagstiftningsväg eller

annorledes kringskurits i mycket stor omfattning. Egendom måste i betydande

utsträckning avstås till det allmänna, förfoganderätten över egendom

inskränkes på många olika sätt. Intrång har gjorts i näringsfriheten, och

även i övrigt har samhällsmedlemmarnas rätt att förfoga över sin egen

arbetskraft inskränkts. Nu berörda företeelser ha i övervägande grad sin

grund i de rådande kristidsförhållandena. Såsom motionärerna framhållit

har emellertid denna utveckling i viss mån begynt före kristiden. Fog finnes

även för motionärernas antagande, att ifrågavarande företeelser komma

att lämna spår efter sig även sedan de nuvarande utomordentliga förhållandena

upphört.

I motionerna framställes intet yrkande om återgång till tidigare rådande

frihet på det ekonomiska livets område. I stället upptages i motionerna

spörsmålet om statens skyldighet att utgiva ersättning till den enskilde på

grund av de intrång, varom nu är fråga.

Rent principiellt kunde det kanske ifrågasättas, huruvida man icke borde

uppställa den regeln, att de statliga ingreppen i den enskildes ekonomiska

frihet icke skulle medföra någon förskjutning i hans förmögenhetsläge, att

staten sålunda skulle utgiva full ersättning för all skada och förlust som

ingreppet förorsakade. Vad särskilt beträffar statens förfoganden under en

kristid äro dessa dock i många fall av den art att envar medborgare måste

finna sig i att själv bära de förluster som kunna föranledas därav. En bestämmelse

om sådan vittgående ersättningsrätt som nu nämnts skulle för

övrigt säkerligen medföra oöverkomliga praktiska svårigheter. Följden

skulle bliva en förmögenhetsomflyttning av oerhörd omfattning. En dylik

generell ersättningsrätt ha motionärerna icke heller ifrågasatt.

Om alltså en regel om full ersättning till var och en, som lidit förlust

genom de förfoganden som nu avses, icke torde kunna genomföras, är å

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande nr 38.

andra sidan den motsatta ståndpunkten att i princip avvisa alla ersättningsanspråk

icke rimlig. Motionärerna bestrida icke, att statsmakterna i

stor utsträckning beaktat detta spörsmål. Då det statliga förfogandet tar

den formen, att den enskilde tvingas avstå äganderätt till egendom till det

allmänna, utgives alltid ersättning. Dock är att märka, att förfogande- och

rekvisitionslagstiftningen icke föreskriver någon rätt till »full» ersättning

utan stadgar, att ersättningen skall vara »skälig». Av största praktiska

betydelsen i förevarande hänseende äro de ingrepp, som, utan att medföra

överflyttning av äganderätt från den enskilde till det allmänna, begränsa

ägarens handlingsfrihet med avseende å egendom, eller som bestå i intrång

i näringsfriheten eller i friheten att förfoga över egen arbetskraft. Uppenbart

är, att dylika ingrepp kunna vara ekonomiskt mycket kännbara. För

rättsmedvetandet vore det ofta synnerligen stötande om väsentliga intrång

av dylik art skulle få äga rum utan att staten lämnade vederlag. I många

fall bär också staten iklätt sig ersättningsskyldighet. Ersättningen utgår

dock efter mycket växlande grunder. Principen om full ersättning upprätthålles

mera sällan. Åtskilliga exempel givas på att den enskilde får finna

sig i intrång i sin ekonomiska frihet utan någon ersättning alls.

Motionärerna syfta till att man i lagstiftningsväg skulle försöka uppdraga

enhetliga riktlinjer för statens ersättningsskyldighet. Förevarande problem

bör enligt motionärernas mening i hela dess vidd underkastas granskning

ur principiella synpunkter.

Utan tvivel skulle det vara värdefullt, om man i lagstiftningen skulle

kunna angiva närmare, fasta riktlinjer för statens skyldighet gentemot den

enskilde i förevarande hänseenden. Godtyckliga avgöranden efter billighet

och skälighet skulle lämna plats för enhetliga lagregler. En mera rättvis

fördelning av de bördor som kristiden lägger på samhällsmedlemmarna

sknlle måhända kunna ernås.

Motionärerna framhålla emellertid själva, att det är mycket svårt att

fastställa oomtvistliga kriterier för ersättningsfrågornas bedömande. Utskottet

kan icke värja sig för den tanken, att dessa svårigheter komma att

bliva oöverstigliga. Några närmare riktlinjer för den ifrågasatta lagstiftningen

ha motionärerna icke heller uppdragit. En lagstiftning i ämnet skulle

beröra lagar och författningar på de mest skilda rättsområden. Med all

säkerhet skulle icke kunna uppställas annat än allmänna, mer eller mindre

vaga regler om förutsättningarna för rätt till ersättning och om ersättningens

storlek. Det ligger då nära till hands att antaga, att, även om lagstiftning

i ämnet genomfördes, frågan om och i vad mån ersättning skall utgå

ändock måste överlämnas åt ett skönsmässigt, efter omständigheterna i det

särskilda fallet avpassat bedömande.

Förevarande fråga har i övrigt berörts i samband med lagstiftning på

olika områden, då regler uppdragits för ingrep]) av olika slag i den enskildes

äganderätt. Dessa ingrepp kunna antingen vara totala såsom vid expropriation

och stundom också vid rekvisition och förfogande. Sistnämnda båda

ingrepp äro dock ofta partiella. Mer eller mindre djupgående begränsningar

i den enskildes rätt att bruka honom tillhörig egendom finnas stadgade

i ett stort antal författningar. Ersättningsfrågorna ha ofta lösts på

olika sätt eller kvarstå stundom olösta.

I ett flertal fall ha genom lagstiftning eller på annat liknande sätt gjorts

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första lagutskottets utlåtande nr 38.

inskränkningar i den allmänna näringsfriheten, t. ex. genom monopol. Även

i dylika fall har stundom ersättning utgått ehuru efter skiftande grunder.

Sammanfattningsvis kunna anföras följande synpunkter på ersättningsfrågan

i nu ifrågavarande situationer:

a) I de fall, då staten övertar egendom för att nyttiggöra den i statens

egen verksamhet eller förbjuder näring för att möjliggöra ett statsmonopol

i huvudsakligen statsfinansiellt syfte, utgår som regel ersättning, antingen

efter fulla värdet eller med skäligt belopp.

b) I de fall, då staten hindrar samhällsfarlig eller ur samhällets synpunkt

mindre önskvärd verksamhet eller later förstöra egendom i ordnings- eller

säkerhetssyfte och liknande, utgår som regel icke ersättning.

c) I de fall, då hinder i näring följer som en biverkan av ett statligt påbud,

utgår ej ersättning annat än i undantagsfall.

3. Det allmännas skadeståndsskyldighet för befattningshavares

felaktiga åtgöranden.

I anledning av väckta motioner hemställde 1937 års riksdag i skrivelse

nr 425 till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning

av frågan huruvida och på vad sätt den, som lidit skada till följd av inskrivningsfel,

skulle kunna erhålla ersättning därför direkt av statsmedel.

I juli 1939 tillkallades en sakkunnig för eu förberedande utredning om

det allmännas skyldighet att svara för skada, som uppkommit genom fel

eller försummelse av tjänsteman. Den sakkunnige kom emellertid aldrig

att slutföra utredningsuppdraget. Den 29 november 1946 förordnade Kungl.

Maj:t, att utredningen, som då legat nere sedan december 1939, icke skulle

fullföljas enligt de meddelade direktiven.

I sitt utlåtande nr 33 till 19^6 års riksdag uttalade utskottet i anledningav

väckt motion angående revision av bestämmelserna i 6 kap. strafflagen

om skadestånd m. in., att frågan om statens och kommunernas ansvar för

åtgärder av tjänstemän torde höra till de spörsmål inom skadeståndsrätten,

som behövde upptagas till saklig omprövning.

Kungl. Maj:t har den 13 januari 1947 förordnat numera professorn Ivar

Strahl att i samrad med representanter för övriga nordiska länder verkställa

en förberedande utredning angående lagstiftning på skadeståndsrättens

område. Enligt vad utskottet inhämtat ämnar utredningsmannen avlämna

betänkande i ämnet under loppet av innevarande år.

På hemställan av statsutskottet i dess utlåtande nr 143 har innevarande

ars riksdag beslutat att hos Kungl. Maj:t anhålla om översyn av lagen den

10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som

förorsakats av ämbets- och tjänstemän m. fl. Enligt nämnda lag skall —

om ämbets- eller tjänsteman, som enligt 1 kap. utsökningslagen äger att

med utsökningsmål taga befattning, tillgriper och förskingrar penningar,

värdehandlingar eller annat, som han enligt utsökningslagen fått om hän
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första lagutskottets utlåtande nr 38.

der — ersättning för det tillgripna och förskingrade utgå av allmänna medel.

Vad i lagen är stadgat skall äga tillämpning jämväl där ämbets- eller tjänsteman,

varom förut sagts, tillgriper och förskingrar vissa andra omhänderhavda

medel, som angivas i lagen. Vidare skall vad som här stadgats om

ämbets- eller tjänsteman i tillämpliga delar gälla i avseende å en var annan,

som enligt 1 kap. utsökningslagen eller 23 § i förordningen den 10 augusti

1877 om nya utsökningslagens införande m. in. äger att med utsökningsmål

taga befattning, så ock å den, som enligt särskilda stadganden om indrivning

av kommunalutskylder, allmänna avgifter m. m. eller om indrivning

och redovisning av böter av utmätningsman erhållit i uppdrag att verkställa

indrivning eller utmätning. Dock skall ersättning av allmänna medel ej

utgå för vad exekutionsbetjänt i stad, som icke lyder under landsrätt, tillgriper

och förskingrar av stadens medel.

Utskottet.

Vid åtskilliga tillfällen under senare år har utskottet — t. ex. i samband

med granskningen av justitieombudsmannens verksamhetsberättelse —

haft anledning understryka vikten av att de enskildas rättsskyddsbehov

tillgodoses på ett tillfredsställande sätt även i administrativa förfaranden.

Betydelsen härav ökar i en tid, då på grund av samhällsutvecklingen de

administrativa myndigheterna i det helas intresse måste givas ofta ganska

vidsträckta befogenheter att ingripa på områden, där tidigare den enskilde

ansetts kunna ställa efter eget gottfinnande.

En viss oklarhet råder ännu i vad mån de allmänna domstolarna kunna

rätta till felaktiga beslut av förvaltningsmyndigheterna. Otvivelaktigt är

det av stor praktisk betydelse att domstolarna i avsevärd utsträckning

kunna ingripa korrigerande, då administrativa myndigheter förfarit felaktigt.

Vetskapen om att domstolarna kunna på detta sätt anlitas som ett

yttersta kontrollorgan kan antagas verka i sådan riktning, att rättssäkerheten

inom förvaltningen stärkes.

Emellertid är uppenbart att domstolarna blott i enstaka fall kunna på

detta sätt verka kontrollerande. Dels måste det anses opraktiskt att först

anlita fastställd administrativ ordning och sedan ett domstolsförfarande

genom kanske tre instanser för en rättsfrågas prövning. Dels torde det endast

vara möjligt för ett fåtal parter med goda ekonomiska resurser att på

detta vis föra ett mål genom ett stort antal instanser.

Av det sagda framgår att det för alla ordinära fall är ett primärt intresse

att den enskildes rättsskyddsbehov tillfredsställande tillgodoses i förvaltningsförfarandet

och att detta omgärdas av tillräckliga rättssäkerhetsgarantier.

Motionären har därvid särskilt pekat på besvärsmöjligheten inom det

administrativa förfarandet och främst velat rekommendera att avgörandet

i mål, vilka gälla rättsfrågor, skulle i större utsträckning iin hittills skett

flyttas över från Kungl. Maj:t i statsrådet till regeringsrätten. Emellertid

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 38.

ha, sedan motionen väckts, särskilda sakkunniga tillkallats för att närmare

utreda det administrativa besvärsförfarandet i dess helhet. Då sålunda

motionens krav på en utredning i detta hänseende redan tillgodosetts, torde

någon vidare åtgärd från riksdagens sida på denna punkt icke vara påkallad.

I motionen upptagas ytterligare två problem, som ha betydelse utöver

det egentliga förvaltningsförfarandets område. Den ena frågan gäller i vilken

mån stat och kommun bliva skadeståndsskyldiga på grund av fel och försummelser

begångna i tjänsten av deras befattningshavare, den andra i

vilken utsträckning enskilda kunna erhålla ersättning för skada och olägenhet,

som vållats genom rättsenliga ingrepp i äganderätt och näringsfrihet.

Vad angår den förra frågan är stats och kommuns ansvar för befattningshavares

åtgöranden mycket ofullständigt reglerat i lag. Bestämmelser finnas

t. ex. beträffande tjänstemännen inom exekutionsväsendet. I fråga om

dessa lagregler har riksdagen i dagarna i anledning av ett påpekande av

riksdagens revisorer på förslag av statsutskottet hos Kungl. Maj:t hemställt

om en översyn. Efter vad utskottet under hand inhämtat torde den

ovannämnde utredningsmannen, som tillkallats för att verkställa en förberedande

undersökning rörande skadeståndsrätten, komma att förorda

en särskild utredning beträffande stats och kommuns ansvar för skador

föranledda av deras befattningshavares felaktiga åtgöranden. Även utskottet

har som nyss nämnts i sitt utlåtande nr 33 till 1946 års riksdag uttalat

sig för att denna fråga närmare utredes. Då sålunda Kungl. Maj:t

kan väntas få eller redan fått sin uppmärksamhet riktad på spörsmålet,

torde icke vara erforderligt att riksdagen i särskild skrivelse ånyo understryker

angelägenheten av att utredningsarbetet beträffande denna fråga,

vilket nedlades år 1946, snarast återupptages.

Frågan om statens ersättningsskyldighet till enskilda vid rättsenliga ingrepp

av olika slag, särskilt i äganderätten och näringsfriheten, tillhör de

mest omstridda problemen inom den offentliga rätten. Inom utskottet har

företagits en undersökning huru dessa ersättningsfrågor lösts i ett antal

olika författningar, där regler finnas. Det har därvid visat sig, att ganska

olika principer komma till användning, om ock vissa allmänna tendenser

kunna urskiljas. Dessa skiljaktigheter avse såväl spörsmålet, när ersättning

skall utgå och efter vilka grunder denna i så fall skall beräknas som

frågan vilka myndigheter som ha att avgöra dessa ersättningsfrågor.

Utskottet inser till fullo att stora svårigheter möta att finna enhetliga

regler för bedömande av dessa spörsmål. Emellertid anser utskottet det vara

av stor vikt ur rättssäkerhetssynpunkt att ersättningsfrågorna lösas efter

enhetliga linjer. Den praktiska betydelsen härav får icke heller underskattas.

Därest det bleve fullt klart att vissa bestämda principer tillämpades

på området, kunde medborgarna i sitt handlande inrätta sig härefter och

en mängd processer torde bliva överflödiga. Även ur det allmännas syn
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första lagutskottets utlåtande nr 38.

punkt skulle icke oväsentliga fördelar vara att vinna av ett enhetligt regelsystem.

Det torde nämligen icke vara osannolikt att vid en klarare gränsdragning

i fråga om det allmännas ersättningsskyldighet det sammanlagda

beloppet av ersättningarna skulle nedgå.

Till vilka resultat en utredning rörande dessa frågor skulle nå fram, kan

icke på förhand överblickas. Så mycket torde dock vara klart att på många

områden bliva specialregleringar nödvändiga. Det oaktat skulle det vara

värdefullt, om man även vid antagande av dylika särbestämmelser kunde

utgå från vissa av statsmakterna godtagna allmänna principer för ersättningsfrågornas

lösning.

Utskottet finner så betydande fördelar vara förenade med ett enhetligt

regelsystem, då det gäller att avgöra ersättningsfrågor vid rättsenliga ingrepp

av det allmänna, att möjligheterna att nå fram till ett sådant system

böra närmare utredas.

Med stöd av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte

besluta hemställa hos Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t ville

utreda möjligheterna att nå fram till enhetliga regler för

bedömande av frågor om det allmännas ersättningsskyldighet

vid rättsenliga ingrepp i enskilds äganderätt och ekonomiska

frihet.

Stockholm den 17 maj 1949.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Lodenius, Olofsson*, fru Sjöström-Bengtsson,

herr Georg Pettersson, fröken Andersson och herr Weiland*;
från

andra kammaren: herrar Rylander, Johnsson i Stockholm, Ljungberg,

Andersson i Mölndal och Pettersson i Ersbacken.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 38.

Reservation

av herrar Ahlkvist, Olofsson, fru Sjöström-Bengtsson, herrar Georg Pettersson

och Andersson i Mölndal, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort

ha följande lydelse:

Vid åtskilliga--- — (lika med utskottet)---eget gottfinnande.

Ln viss - (lika med utskottet)---förvaltningen starkes.

Emellertid är---(lika med utskottet)---antal instanser.

Av det---(lika med utskottet)---vara påkallad.

I motionen---(lika med utskottet)---och näringsfrihet.

Vad angår (lika med utskottet)---snarast återupptages.

Frågan om (lika med utskottet)---dessa ersättningsfrågor.

Onekligen skulle vissa fördelar vara att vinna om enhetliga principer

kunde uppställas för besvarande av nu nämnda spörsmål. Såsom andra lagutskottet

påpekade i sitt förut nämnda utlåtande till 1944 års riksdag, torde

emellertid oöverstigliga svårigheter möta, då det gäller att fastställa oomtvistliga

kriterier för ersättningsfrågornas lösande. Omständigheterna i de

olika fall, då fråga om ersättning åt enskilda för ingrepp i äganderätt och

ekonomisk frihet uppkommer, äro så olika att frågorna måste bedömas

rån fall till fall. En utredning, som skulle draga upp generella regler, torde

endast kunna nå fram till obestämda och allmänt hållna principer, vilka

skulle sakna större praktisk betydelse.

Med hänsyn till vad nu andragits anser sig utskottet icke kunna tillstyrka

en utredning för den sist diskuterade frågans behandling. Utskottet

viH i detta sammanhang påpeka, att en av de viktigaste här diskuterade

ersättningsfrågorna, nämligen spörsmålet om ersättning vid expropriation,

just nu är beroende av riksdagens prövning, sedan riksdagen nyligen förelagts

proposition med förslag till lag angående ändring i lagen om expropriation.

På nu anförda skäl får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm 1949 Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.

491432

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.