Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 21 december 1945

1949-05-17 · 15 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1949:40, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 21 december 1945

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 40.

1

Nr 40.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående ändring i lagen den 21 december

1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.

Genom en den 18 mars 1949 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 127, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t

under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag

till lag angående ändring i lagen den 21 december 1945 (nr 872) om verkställighet

av frihetsstraff m. in.

Beträffande de skäl, som utöver vad nedan angives åberopats till stöd

för det genom propositionen framlagda lagförslaget, får utskottet hänvisa

till propositionen.

Till utskottet har med anledning av propositionen inkommit en skrivelse

från Föreningen direktörer och assistenter vid fångvårdsstaten.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

De föreslagna ändringarna avse främst en decentralisering av vissa uppgifter

inom straffverkställigheten från fångvårdsstyrelsen till styresmännen

för fångvårdsanstalterna. Vidare innebär förslaget att länsstyrelserna

i huvudsak befrias från befattning med straffverkställighetsärenden.

Inledning.

Decentraliseringsutredningen avgav den 9 april 1948 en promemoria (nr

15) angående decentraliseringsfrågor inom fångvårdsstyrelsens verksamhetsområde.

Vissa av de däri framlagda förslagen avse ändringar i 1945

års lag om verkställighet av frihetsstraff m. in.

Utredningen har vid sin undersökning i hithörande delar väsentligen

begränsat sig till frågorna om straffdoms befordran till verkställighet och

i samband därmed uppskov med straffverkställighet, beräkning av strafftid

samt de intagnas behandling. Rörande dessa frågor har utredningen

undersökt i vad mån en decentralisering kan genomföras samt framlagt

förslag härom.

över promemorian ha, efter remiss, yttranden avgivits av fångvårdsstyrelsen,

riksåklagarämbetet, Svea och Göta hovrätter, hovrätten för Nedre

Norrland, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västerbottens län, strafflagbered1

Bihang till riksdagens protokoll 1949. 9 samt. 1 avd. Nr 40.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 40.

ningen, statens organisationsnamnet, föreningarna direktörer och assistenter

vid fångvårdsstaten, Sveriges häradshövdingar och Sveriges stadsdoniare

ävensom Sveriges advokatsamfund och svenska fångvårdssällskapet.

Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, har efter övervägande

av utredningens förslag funnit det möjligt att genomföra en betydande

decentralisering jämte vissa andra förenklingar.

Straffdoms befordran till verkställighet.

Rörande denna fråga har departementschefen uttalat bland annat:

»I uppgiften att befordra dom å frihetsstraff till verkställighet kunna särskiljas

fyra olika arbetsmoment, nämligen kontroll av domens verkställbarhet,

anvisande av anstalt för verkställigheten, införpassning till anstalten

samt kontroll av att verkställighet skett. Vid straffverkställighetslagens tillkomst

rådde meningsskiljaktighet om hur åliggandena borde fördelas mellan

de myndigheter som kunde komma i fråga. Bl. a. voro meningarna delade om

den roll länsstyrelserna borde spela och om den utsträckning i vilken andra

myndigheter — främst fångvårdsstyrelsen och anstalternas styresmän —

skulle kunna tänkas övertaga länsstyrelsernas uppgifter inom straffverkställigheten.

Enligt den lösning för vilken man slutligen stannade ankommer

verkställigheten beträffande dömda som icke äro på fri fot helt på

fångvårdsmyndigheterna. I fråga om övriga fall, d. v. s. dem där den dömde

icke är häktad eller eljest intagen i fångvårdsanstalt när verkställighet skall

ske, gäller att länsstyrelse har att verkställa kontrollen av doms verkställbarhet

liksom införpassningen av dömda personer till fångvårdsanstalt —

därvid polismyndighet biträder —- medan anstaltsanvisningen, som utgör ett

mellanliggande moment, ankommer på fångvårdsstyrelsen. Kontrollen av

att domen slutligen blivit befordrad till verkställighet åvilar länsstyrelse.

Av det sagda framgår att betydande uppgifter på detta område ålagts länsstyrelserna

trots att dessa varken deltaga i straffens bestämmande eller ha

att göra med själva straffverkställigheten. Länsstyrelserna äro, väsentligen

på grund av gammal hävd och genom sin allmänna administrativa ställning

som den exekutiva maktens handhavare, inkopplade som ett mellanled mellande

de dömande myndigheterna och de straffverkställande. De förslag

till förenklingar som decentraliseringsntredningen framlagt avse, förutom

en överflyttning av göromål från fångvårdsstyrelsen till lokala organ, främst

ett frikopplande av länsstyrelserna från befattningen med straffverkställigheten.

Denna linje synes mig böra följas i största möjliga utsträckning.

I fråga om kontrollen av straffdoms verkställbarhet

föreslog utredningen att den skulle överflyttas från länsstyrelse till den

domstol, som meddelat domen.--—

Mot förslaget att befria länsstyrelserna från befattningen med kontroll av

straffdoms verkställbarhet har ingen av de i ärendet hörda myndigheterna

haft något att erinra. Däremot har fångvårdsstyrelsen, med instämmande

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 40.

3

från strafflagberedningen, gjort erinringar mot förslaget att lägga kontrollen

på domstol. De skäl som styrelsen därvid anfört finner jag övertygande.

Det måste sålunda vara av värde att fångvårdsstyrelsen erhåller

tillgång till alla straffdomar av ifrågavarande slag, alltså även icke lagakraftvunna,

och därigenom får större möjlighet att i förväg planera verkställigheten.

Det är likaledes av vikt att fångvårdsstyrelsen blir i tillfälle

att, om nöjdförklaring sker, lämna anvisning om lämplig anstalt för verkställigheten.

Härför erfordras emellertid att styrelsen när nöjdförklaringen

avges har tillgång till domen samt sådana kompletterande uppgifter om den

dömde som enligt gällande föreskrifter skola fogas vid domen när denna

expedieras för verkställighet. Den förenkling som på förevarande punkt

kan vara att vinna torde väsentligen uppnås om domarna ej av fångvårdsstyrelsen

vidarebefordras för verkställighet förrän de äro verkställbara.

För fångvårdsstyrelsen uppkomme härigenom en arbetsökning i förhållande

till utredningens förslag men den skulle huvudsakligen bestå däri att även

de domar som överklagades bleve registrerade hos styrelsen och torde

alltså vara av mindre betydelse. Under åberopande av det anförda förordar

jag därför den lösningen att kontrollen av verkställbarheten av dom å

straffarbete, fängelse, förvaring eller internering skall, såvitt angår icke

häktad, åvila fångvårdsstyrelsen samt att fångvårdsstyrelsen ej skall expediera

dom till verkställighet förrän den är verkställbar. Givetvis böra slutliga

åtgärder för anstaltsplacering av de dömda eller andra verkställighetsåtgärder

icke heller vidtagas förrän domarna äro verkställbara.

I fråga om domar å ungdomsfängelse torde den lämpligaste lösningen

vara att, såsom fångvårdsstyrelsen och strafflagberedningen föreslagit, dessa

insändas till fångvårdsstyrelsen allenast när förordnande givits att omedelbar

verkställighet ej skall äga rum; i övriga fall, vilka utgöra det långt

övervägande flertalet, bör sådan dom, med förbigående av länsstyrelse,

sändas till polismyndigheten i den ort, där den dömde vistas. Till frågan

om befrielse för länsstyrelse, jämväl såvitt angår övriga straffdomar, från

bestyret med införpassande till fångvårdsanstalt, återkommer jag i det

följande.

Ingen meningsskiljaktighet har bland de myndigheter som haft att yttra

sig över decentraliseringsutredningens förslag rått om att det fortfarande bör

ankomma på fångvårdsstyrelsen att anvisa anstalt för verkställigheten.

Jag anser mig ej heller böra föreslå någon ändring här. Emellertid

böra alla möjligheter till rationalisering tillvaratagas så att särskilda

förfrågningar från den införpassande myndigheten hos fångvårdsstyrelsen

om vilken anstalt som må ifrågakomma så mycket som möjligt undvikas.

I den mån så kan ske av hänsyn till differentieringsbehovet in. in. böra därför

generella anstaltsanvisningar givas och införpassning äga rum till den

närmaste av de i anvisningarna upptagna anstalterna.

Uppgiften alt ombesörja den dömdes införpassande till

fångvårdsanstalt är som utredningen framhållit sammankopplad

med dels kontrollen av domens verkställighet och dels kontrollen av att

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 40.

domen blir befordrad till verkställighet. Därest, som jag förordat, länsstyrelserna

frikopplas från sin befattning med kontrollen av verkställbarheten,

saknas anledning att låta dem ombesörja införpassningen. Denna torde

lämpligen — utom beträffande domar å ungdomsfängelse som skola verkställas

omedelbart — kunna omhänderhas av fångvårdsstyrelsen. Fångvårdsstyrelsen

bör sålunda ha att, sedan domen blivit verkställbar och i

samband med anvisning om verkställighetsanstalt, översända domen direkt

till vederbörande polismyndighet. Förslaget föranleder i denna del ändringar

i 13 § straffverkställighetslagen. Någon ändring föreslås icke i förfarandet

för det fall att fråga om förpassning uppkommer i anledning av att den

dömde avger nöjdförklaring. Det bör då åligga den myndighet som mottar

förklaringen att låta verkställa förpassningen. Viss meningsskiljaktighet

har rått mellan utredningen och fångvårdsstyrelsen om fördelningen av hithörande

uppgifter mellan styrelsen och polismyndigheterna. Styrelsen har

bl. a. betecknat det som mindre lämpligt att styrelsen, såsom utredningens

förslag innebär, ålägges att föranstalta om efterlysningar av icke anträffade

dömda. Dessa spörsmål äro icke av den art att de behöva avgöras i förevarande

sammanhang och jag anser mig därför ej böra gå närmare in på dem.

De sammanhänga emellertid i viss mån med frågan om kontrollen av

att domar slutligen befordras till verkställighet. Denna

bör uppenbarligen, såsom föreslagits av utredningen utan gensagor i yttrandena,

åvila fångvårdsstyrelsen. Under sådana förhållanden torde det vara

mest praktiskt att exempelvis en sådan åtgärd som efterlysning i Polisunderrättelser

av dömd, som ej kan anträffas på annat sätt, får ankomma på fångvårdsstyrelsen.

»

Vad angår frågan om beviljande av uppskov med straffverks

t ä 11 i g h et föreslogs i lagrådsremissen, att beslutanderätten i uppskovsärenden

skulle överflyttas från länsstyrelse till vederbörande polismyndighet.

Sedan lagrådet i sitt utlåtande över det ursprungliga lagförslaget i denna

del på anförda skäl funnit den gällande rättens ståndpunkt böra bibehållas

i fråga om den myndighet, som skulle ha att pröva uppskovsärenden, men

på sätt decentraliseringsutredningen föreslagit ansett lämpligt att införa

den ändringen, att ansökan om uppskov skulle ingivas till polismyndigheten

med föreskrift tillika att denna därefter hade att med eget yttrande insända

ansökningen till länsstyrelsen, har departementschefen uttalat sig för en

lagändring i denna del i enlighet med lagrådets förslag. Härav har föranletts

ett tillägg till 15 §.

I anslutning till ett över utredningens promemoria avgivet remissyttrande

av länsstyrelsen i Uppsala län har departementschefen i förevarande sammanhang

upptagit frågan om en begränsning av kretsen av de myndigheter,

inför vilka enligt 10 § straffverkställighetslagen nöjdförklaring må

avgivas av icke häktad. Behöriga äro länsstyrelse, styresman vid fångvårdsanstalt,

landsfogde, polismästare och annan polischef samt, under särskilda

omständigheter, viss militär befälhavare.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 40.

5

Departementschefen yttrar i denna del:

»Om nu länsstyrelse befrias från all befattning med straffverkställigheten,

synes länsstyrelsen kunna utgå även som nöjdförklaringsmyndighet. Det

torde för övrigt vara mycket sällan som nöjdförklaring över straffdom avges

inför länsstyrelse. En ändring av 10 § av denna innebörd föranleder jämkning

jämväl av 11 § första stycket.»

Slutligen yttrar departementschefen i detta avsnitt av propositionen:

»Enligt 11 § andra stycket straffverkställighetslagen skall underrättelse

om avgiven nöjdförklaring ofördröj ligen avsändas till

den domstol hos vilken den dömde ägt fullfölja talan mot domen. Eftersom

fullföljdsinlaga skall ingivas eller insändas till den domstol som meddelat

domen, torde — även om utredningens förslag beträffande kontrollen av

straffdoms verkställbarhet ej genomföres — lagrummet böra ändras så att

underrättelse om nöjdförklaring skall insändas till denna domstol.»

Beräkning av strafftid.

Enligt 18 § straffverkställighetslagen gäller, att för den som börjat

undergå straffarbete på viss tid eller fängelse skall fångvårdsstyrelsen så

snart ske kan fastställa dagen för strafftidens slut eller, om 1 § lagen

om villkorlig frigivning är tillämplig, den dag då villkorlig frigivning enligt

nämnda lagrum skall äga rum, så framt laga hinder däremot ej möter.

När ändring i beslutet påkallas av omständigheterna skall styresmannen

göra anmalan härom till fångvårdsstyrelsen, som har att förordna i ärendet.

Enligt uppgift från fångvårdsstyrelsen utgjorde antalet av styrelsen under

budgetåret 1946/47 handlagda ärenden om beräkning av strafftid 4 383.

Från en av statens organisationsnämnd avgiven promemoria beträffande

organisationsundersökning vid fångvårdsstyrelsen inhämtas följande rörande

tillvägagångssättet inom styrelsen vid handläggning av ifrågavarande

ärenden. Resolutionerna kunna indelas i tre grupper: stämpelresolutioner,

enklare konceptresolulioner och svårare konceptresolutioner. Den personal

som sysslar med ärendena utgöres av en förste byråsekreterare, en förste

amanuens och ett skrivbiträde. Stämpelresolutioner utfärdas genom att en

stämpel — av endera av två typer, beroende på om obligatorisk villkorlig

frigivning skall äga rum eller ej — åsättes den från fångvårdsanstalten

översända domen. Skrivbiträdet uträknar frigivningsdagen med utgångspunkt

från den å domen angivna begynnelsedagen och gör anteckning därom

på vederbörlig plats i stämpeln. Resolutionen granskas först av amanuensen

och därefter av byråsekreteraren som undertecknar den. Som enklare

konceptresolutioner ha betecknats sådana, där strafftidsberäkningen något

komplicerats genom exempelvis en sådan omständighet som att i utslaget

angives att utståndet straff skall avräknas. Skrivbiträdet uppgör i dessa

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 40.

fall koncept till resolutionen. Denna granskas av amanuensen och byråsekreteraren,

som undertecknar densamma. Till svårare konceptresolutioner

skrivas koncept av amanuensen. I övrigt är arbetsgången densamma

som vid enklare konceptresolutioner. Svårigheterna vid strafftidsberäkningen

vid resolutioner i denna grupp sammanhänga ofta med tillämpning

av 4 kap. 3 § strafflagen, vilken kan medföra att utredning måste företas

rörande tidigare bestraffningar som den dömde undergått.

Av samtliga resolutioner ha stämpelresolutionerna beräknats utgöra omkring

80 %, de enklare konceptresolutionerna 13 % och övriga 7 %.

Decentraliseringsutredningen har anfört att uppgiften att fastställa

strafftid synes, såsom reglerna härför nu äro utformade, i flertalet fall

vara mycket enkel och närmast av expeditionell natur. Enligt utredningens

mening kan därför behov icke anses föreligga att avgörandet i varje

sådant ärende fattas av central myndighet. Då därtill kommer att en centraliserad

handläggning medför en omfattande rapporteringsskyldighet och

skriftväxling, tala enligt utredningens mening starka skäl för att uppgiften

i klara fall anförtros de lokala fångvårdsmyndigheterna, d. v. s. styresmännen.

Att, såsom ifrågasatts, decentralisera beslutanderätten till länsstyrelserna

kan däremot, anser utredningen, icke innebära någon rationell lösning.

I tveksamma eller eljest mera svårbedömbara fall borde beslutanderätten

ankomma på den centrala fångvårdsmyndigheten. På grund av

svårigheten att i en författning avgränsa de enkla och klara fallen från

dem, där tveksamhet av en eller annan anledning kan föreligga, har utredningen

föreslagit den lösningen att det uppdrages åt fångvårdsstyrelsen

att själv angiva i vilka fall strafftid må bestämmas av styresman för fångvårdsanstalt

samt bemyndiga styresmännen att till fångvårdsstyrelsens

prövning överlämna tveksamma eller eljest svårbedömda fall.

I flertalet yttranden över utredningens promemoria har förslaget i nu

förevarande del lämnats utan erinran.

Advokatsamfundet har påyrkat en ännu längre gående decentralisering

och har velat helt anförtro åt styresmännen att bestämma strafftiden. Samfundet

har anfört att i tveksamma fall styresman ändock alltid borde känna

det ansvaret att han rådfrågade fångvårdsstyrelsen.

Å andra sidan har utvidgningen av styresmännens befogenheter avstyrkts

av fångvårdsstyrelsen, strafflagberedningen, föreningen direktörer och assistenter

vid fångvårdsstaten samt svenska fångvårdssällskapet. Fångvårdsstyrelsen

har förklarat sig icke kunna dela utredningens uppfattning om ärendena

rörande strafftidsberäkning och har till stöd härför åberopat bland

annat, att frågan om beslutanderättens fördelning i dessa frågor prövades

noggrant vid verkställighetslagens tillkomst, varvid varken strafflagberedningen,

Kungl. Maj :t eller riksdagen fann det möjligt att förlägga prövningen

till fångvårdsanstalternas styresmän, samt att de erfarenheter, som

gjorts efter verkställighetslagens ikraftträdande, icke givit stöd för en mot
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 40. 7

satt mening. Fångvårdsstyrelsen har vidare uttalat, att inånga ärenden, som

till synes vore okomplicerade och närmast rutinmässiga, vid den fortsatta

handläggningen visade sig vara av invecklad beskaffenhet samt att, även

om strafftidsberäkningen i viss utsträckning decentraliserades, fångvårdsstyrelsen

icke gärna skulle kunna underlåta att på grundval av anstalternas

rapporter verkställa en efterföljande prövning.

I yttrande över organisationsnämndens förut omtalade promemoria har

fångvårdsstyrelsen återkommit till förevarande spörsmål och därvid förklarat

förslaget att delegera de s. k. okomplicerade fallen av strafftidsberäkning

till styresmännen i praktiken ogenomförbart enär man först efter utredning

i styrelsen rörande tidigare bestraffningar och undergången straffverkställighet

kunde avgöra, huruvida uppgifter utöver innehållet i domen

vore erforderliga för att beräkna strafftidens längd. En decentralisering av

strafftidsberäkningen skulle alltså medföra, att styresmännen i varje ärende

skulle vara, nödsakade att hos styrelsen begära utredning rörande tidigare

straffverkställighet. Man riskerade enligt styrelsens mening en avsevärd

skriftväxling mellan styrelsen och styresmännen, vilket hittills endast

undantagsvis förekommit.

Svenska fångvårdssällskapet har anfört att det bland fångvårdens styresmän

torde råda en samstämmig uppfattning att den centrala ledningen borde

förordna i fråga om en formellt så viktig angelägenhet som beräkning av

strafftid. Enligt sällskapets mening skulle annars mången gång kunna

uppstå allvarliga komplikationer, icke minst vid de tillfällen då den ordinarie

styresmannen av semester eller tjänstledighet vore ersatt av vikarie med

mer begränsad erfarenhet.

Departementschefen har i denna fråga anfört:

»Enligt den före straffverkställighetslagen gällande rätten meddelades förordnande

om verkställighet av utslag, varigenom någon dömts till frihetsstraff,

av vederbörande befälhavare, om straffet skulle avtjänas i militärhäkte,

men eljest av tillsyningsmannen eller, om tillsyningsman ej fanns,

av länsstyrelsen. Enligt strafflagberedningens förslag till straffverkställighetslag

skulle fängelsestraff ej längre verkställas i militärhäkte och skulle

tillsyningsmän icke längre finnas. Av praktiska skäl fann strafflagberedningen

det lämpligt att som organ för bestämmandet av strafftid bibehålla

länsstyrelserna. Det anfördes av beredningen att länsstyrelserna eihållit eu

betydande rutin i hithörande frågor.

Vid min anmälan i statsrådet den 19 september 1945 av strafflagberedningens

förslag och yttrandena däröver anförde jag, såvitt angår nu ifrågavarande

spörsmål, att då enligt beredningens förslag något formligt beslut

om verkställighet ej skulle meddelas, skäl syntes tala för att länsstyrelsernas

bestyr med beräknande av strafftid överflyttades på fångvårdsmyndigheterna.

Meddelades utförliga regler i ämnet, syntes den omständigheten, att

länsstyrelserna förvärvat en betydande rutin i hithörande fiågoi, vara av

mindre betydelse. Beslutanderätten kunde antingen, anförde jag vidare, upp
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första lagutskottets utlåtande nr 40.

dragas åt fångvårdsstyrelsen eller ock ankomma på fångvårdsanstalternas

styresmän. Ur säkerhetssynpunkt förefölle det önskvärt att, även om reglerna

för beräkning av strafftid förenklades, uppgiften anförtroddes en

mera kvalificerad myndighet än anstalternas styresmän. Det borde fördenskull

enligt min mening ankomma på fångvårdsstyrelsen att beräkna strafftidens

längd.

Mitt ståndpunktstagande vid nämnda tillfälle gällde som framgår av det

sagda frågan huruvida beslutanderätten i fråga om beräknande av strafftid

borde helt tillkomma antingen fångvårdsstyrelsen eller styresmännen eller

ock länsstyrelserna, brämst med hänsyn till de tveksamma fall som kunde

uppkomma fann jag det mindre lämpligt att låta beslutanderätten tillkomma

styresmännen. Därest man emellertid kan ordna det så att fångvårdsstyrelsen

fortfarande beslutar i de mera komplicerade fallen medan de enklare

överlämnas åt styresmännen, förfalla väsentligen de invändningar jag

förut haft mot att de senare få befattning med strafftidsberäkningen. I

decentraliseringsutredningens promemoria har ej heller föreslagits annat

än att avgörandet i enklare fall, efter fångvårdsstyrelsens prövning, skall

kunna överlämnas till styresman. Om det är möjligt att på detta sätt avlasta

en väsentlig del av dessa ärenden från fångvårdsstyrelsen, bör detta

med hänsyn till ärendenas stora antal innebära en icke oväsentlig minskning

av styrelsens arbetsbörda. Fångvårdsstyrelsen har emellertid förklarat

alt även en blott partiell delegation av beslutanderätten till styresmännen

skulle vara ogenomförbar, bl. a. av den anledningen att det vore ogörligt

att anvisa vissa grupper av fall, däri avgörandet vore så enkelt att delegation

kunde ske. Vad styrelsen sålunda anfört förefaller dock — i belysning

av den i det föregående lämnade redogörelsen för förfarandet vid handläggningen

inom styrelsen av ärenden om strafftidsberäkning — knappast

övertygande. Ej mindre än omkring 80 % av ärendena äro ju av så enkel

beskaffenhet att resolution däri kan avfattas enligt ett enkelt, på domen

stämplat formulär. Avgörandet i dessa fall torde generellt kunna uppdras

åt styresmännen. I ytterligare en icke helt obetydlig grupp, enligt de förut

lämnade siffrorna omfattande omkring 13 % av sammanlagda antalet ärenden,

är strafftidsberäkningen så pass enkel att koncept till resolution kan,

inom fångvårdsstyrelsen, uppgöras av ett skrivbiträde. Även ärendena inom

denna grupp torde i allmänhet kunna avgöras av styresmännen. Övriga

ärenden, till antalet beräknade till omkring 7 % av samtliga, äro däremot

av den invecklade beskaffenhet att de lämpligen böra handläggas av någon

tjänsteman, som har tillfälle att förvärva en större rutin i avgörande av

frågor av den art det här gäller, och böra därför avgöras av fångvårdsstyrelsen.

Jag vill i anledning av vad styrelsen anfört också erinra om att

ärendena rörande strafftidsberäkning tidigare handlades av lokala myndigheter,

främst länsstyrelserna.

Decentraliseringen synes praktiskt kunna genomföras på det sättet att

styresman bemyndigas att bestämma strafftiden i de fall då det ej i samband

med den dömdes intagning å anstalten vinnes upplysning om någon kom
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 40.

9

plikation i form av sammanträffande straff liksom i regel också när komplikationen

blott består däri att å straffet skall avräknas straff som den

dömde förut utstått. Att ärende rörande strafftidsberäkning i vissa fall måste

överlämnas till fångvårdsstyrelsen framgår bl. a. av 4 kap. 4 och 5 §§

strafflagen. Även eljest bör det åligga styresman att om det uppkommer

någon svårbedömbar fråga i ärende som handlägges av honom underställa

ärendet fångvårdsstyrelsens prövning. Det är tydligt att, som fångvårdsstyrelsen

påpekat, ärenden som vid första påseende te sig enkla stundom kunna

erbjuda svårigheter samt att det för bestämmande av strafftiden i vissa

fall, som enligt det föregående skulle avgöras av styresman, erfordras utredning

om andra straff m. in., därom fullständiga uppgifter finnas endast

hos den centrala myndigheten. Det kan alltså bli erforderligt med åtgärder

från fångvårdsstyrelsens sida även i delegerade ärenden. Detta skäl

synes emellertid ej böra få hindra en önskvärd decentralisering. Jag anser

mig därför kunna tillstyrka en sådan ändring av 18 § straffverkställighetslagen

att strafftiden för den som börjat undergå straffarbete på viss tid

eller fängelse skall bestämmas av fångvårdsstyrelsen eller, efter dess bemyndigande,

av styresmannen.»

Lagrådet har i frågan yttrat:

»Frågan om den föreslagna ändringen angående vilken myndighet som

skall i första hand verkställa beräkning av strafftid är huvudsakligen att

bedöma ur administrativa och organisatoriska lämplighetssynpunkter. Lagrådet

kan det oaktat icke underlåta att framhålla, att enligt lagrådets mening

de skäl, som de sakkunniga remissinstanserna anfört mot förslaget i

denna del, icke kunna anses vederlagda genom den i övrigt förebragta utredningen.

»

Föreningen direktörer och assistenter vid fångvårdsstaten har i sin ovannämnda

skrivelse till utskottet uttalat sig för att strafftidsberäkningen alltjämt

borde ankomma på den centrala myndigheten, fångvårdsstyrelsen.

De intagnas behandling.

De förslag som framställts av decentraliseringsutredningen i fråga om de

intagnas behandling äro endast till en mindre del av den beskaffenheten,

att lagändring erfordras för att genomföra dem.

Medför kvinna vid intagning å fångvårdsanstalt spätt barn eller föder

hon därefter barn, äger fångvårdsstyrelsen enligt 27 § straffverkställighelslagen,

efter hörande av barnavårdsassistenten i det län där kvinnan har

sitt hemvist, medgiva henne att behålla barnet hos sig under amningstiden

och, om särskilda förhållanden påkalla det, jämväl utöver nämnda tid. Decentraliseringsutredningen

har anfört alt prövningen av dylika ärenden

syntes vara av den art, att beslutanderätten i regel kunde av fångvårdsstyrelsen

överlåtas åt vederbörande styresman efter hörande av barnavårdsassistenten

i det län där kvinnan har sitt hemvist.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 40.

Om avbrott i verkställigheten av frihetsstraff i anledning av att den

intagne häktas eller åtalas för brott stadgas i 37 § straffverkställighetslagen.

Häktas intagen, skall verkställigheten avbrytas. Finner

i annat fall överåklagare eller rätten i anledning av åtal mot intagen att

dennes personliga inställelse vid domstolen är påkallad, har fångvårdsstyrelsen

att föranstalta därom. Begär domstol eller annan myndighet, efter

framställning av part eller eljest, att intagen skall inställas inför myndigheten

för annat ändamål än i 37 § sägs, prövar enligt 38 § fångvårdsstyrelsen

eller, efter dess bemyndigande, styresmannen, huruvida det må ske.

Decentraliseringsutredningen har i denna del anfört, att ärenden av hithörande

beskaffenhet torde kunna anförtros styresmännen enligt fångvårdsstyrelsens

allmänna anvisningar.

Departementschefen uttalade sig, vad beträffar intagen kvinnas rätt att

behålla spätt barn hos sig i fångvårdsanstalt, för att beslutanderätten härom

borde utan bemyndigande av fångvårdsstyrelsen tillkomma styresmannen,

efter hörande av vederbörande barnavårdsassistent, och i propositionen

föreslås ändring i 27 § i enlighet därmed.

Vad angår tilltalads inställande inför domstol ansåg sig departementschefen

böra biträda utredningens förslag, dock att styresmans beslutanderätt

härom endast borde omfatta de fall, då den intagne ej behövde förflyttas

till annan anstalt. I propositionen föreslås i enlighet därmed ändring

i 37 §.

Utskottet.

Lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m.

trädde i kraft den 1 juli 1946. Under tiden sedan dess ha de skilda myndigheter,

som haft att tillämpa den, kunnat bilda sig en uppfattning om hur

lagens olika föreskrifter verkat i praktiken. I det nu föreliggande förslaget

till ändring i lagen ha främst tagits upp frågor, som uppmärksammats av

decentraliseringsutredningen. De föreslagna ändringarna innebära i huvudsak

en överflyttning av vissa uppgifter från fångvårdsstyrelsen till styresmännen

för fångvårdsanstalterna. Härjämte har eftersträvats att i huvudsak

befria länsstyrelserna från befattning med straffverkställighetsärenden.

Gentemot de principer, som lagts till grund för propositionen, har utskottet

i allt väsentligt icke funnit anledning till någon erinran. Det får således

anses vara ur flera synpunkter önskvärt, att en decentralisering av avgörandet

i hithörande frågor kommer till stånd, i all synnerhet om härigenom

kunna göras icke oväsentliga vinster i arbetsbesparingshänseende.

Endast på en punkt har utskottet icke kunnat dela den uppfattning, varåt

propositionen givit uttryrck, nämligen beträffande beräkning av strafftid.

I propositionen har i denna del föreslagits en ändring i 18 § av innebörd att

styresmännen å fångvårdsanstalterna skulle av fångvårdsstyrelsen, som nu

ensam har beslutanderätten, bemyndigas att bestämma strafftiden i sådana

fall, då det ej i samband med den dömdes intagning i anstalten vinnes

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande nr 40.

upplysning om någon komplikation i form av sammanträffande av brott liksom

i regel också, när komplikationen blott bestar däri att å straffet skall

avräknas straff, som den dömde förut utstått.

På denna punkt ha de bland remissinstanserna, som äga särskild sakkunskap

i denna fråga, avstyrkt decentraliseringsutredningens förslag.

Fångvårdsstyrelsen, på vilken myndighet det skulle ankomma att generellt

angiva vilka fall som lämpligen kunde anförtros åt styresmännens avgörande,

har uttalat, att ett sådant förfarande i praktiken vore ogenomförbart

med hänsyn till att det först efter viss utredning av varje särskilt fall,

därvid tillgång erfordrades till det hos styrelsen förvarade centrala fångregistret,

kunde avgöras, huruvida fallet vore komplicerat eller ej. Därest

avsikten med förslaget vore att styresmännen vid bestämmandet av strafftiden

endast skulle lita till den dömdes uppgifter om tidigare bestraffningar,

skulle här yppa sig en felkälla, som i åtskilliga fall skulle medföra att

strafftiden beräknades oriktigt till nackdel för den dömde.

Inom utskottet ha som exempel anförts vissa fall, i vilka om strafftiden

beräknats allenast med ledning av den intagnes egna uppgifter denne skolat

få undergå straff under avsevärt längre tid än som bort ske.

I de åsyftade fallen torde visserligen oftast om än icke alltid felaktiga

strafftidsberäkningar utförda av styresmännen kunna i efterhand rättas till

genom fångvårdsstyrelsens ingripande. Skall styrelsen ombesörja en sådan

efterföljande granskning, har man emellertid icke vunnit det, som decentraliseringen

främst åsyftar, nämligen arbetsbesparing.

Avsåges med förslaget i stället, att styresmännen i samtliga fall vid beräkning

av strafftid skulle anses vara skyldiga att per telefon eller annorledes

sätta sig i förbindelse med fångvårdsstyrelsen för att genom dess centrala

fångregister inhämta uppgifter om eventuella tidigare bestraffningar

eller för att eljest i tveksamma fall förfråga sig om den gjorda strafftidsberäkningen

vore riktig, vunnes uppenbarligen icke heller den avsedda arbetsbesparingen.

Utskottet vill slutligen understryka, att beräkning av strafftid enligt gällande

svensk rätt visserligen är förenad med åtskilliga svårigheter men att

det hos oss tillämpade systemet tillkommit i syfte att tillgodose såväl rättvisesynpunkter

som humanitära synpunkter. Med hänsyn till den vikt som

både i lagstiftning och praxis tillerkänts kravet att den dömde aldrig skall

få berövas friheten under längre tid än som angives i straffdomen, måste det

anses synnerligen betänkligt att nu införa ett stadgande, som otvivelaktigt

skulle medföra, att skyddet för den dömde i detta hänseende försvagades.

På nu anförda skäl anser sig utskottet icke kunna tillstyrka den i propositionen

föreslagna ändringen i 18 § straffverkställighetslagen.

Med hänvisning till vad nu anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit viss

ändring böra vidtagas i det genom propositionen framlagda

lagförslaget — måtte för sin del antaga följande förslag till

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 40.

Lag

angående ändring i lagen den 21 december 1915 (nr 872) om

verkställighet av frihetsstraff m. in.

Härigenom förordnas, att 10, 11, 13, 15, 27 och 37 §§ lagen den 21

december 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. in.1 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

10 §.

Den som icke är häktad eller intagen

i fångvårdsanstalt må, med avlämnande

av domen eller sådant bevis

som sägs i 8 §, avgiva nöjdförklaring

inför länsstyrelse eller i vittnes

närvaro inför styresman vid fångvårdsanstalt

eller den som är i hans

ställe, landsfogde, polismästare eller

annan polischef. Den som fullgör militärtjänstgöring

må ock avgiva förklaringen

i vittnes närvaro inför befattningshavare

vid krigsmakten, som

över honom har bestraffningsrätt i

disciplinmål.

(Utskottets förslag.")

10 §.

Den som icke är häktad eller intagen

i fångvårdsanstalt må, med avlämnande

av domen eller sådant bevis

som sägs i 8 §, avgiva nöjdförklaring

inför styresman vid fångvårdsanstalt

eller den som är i hans ställe,

landsfogde, polismästare eller annan

polischef. Den som fullgör militärtjänstgöring

må ock avgiva förklaringen

inför befattningshavare vid

krigsmakten, som över honom har

bestraffningsrätt i disciplinmål. När

nöjdförklaring avgives, skall vittne

närvara.

11 §•

Myndighet som mottagit nöjdförklaring

skall göra anteckning därom

11 §•

Myndighet som mottagit nöjdförklaring

skall göra anteckning därom

‘ Senaste lydelse av 10 och 13 §§, se SFS 1948: 468.

2 Utskottets förslag skiljer sig från Kungl. Maj :ts förslag därutinnan, att det senare

innehöll jämväl följande ändring i 18 §:

(Gällande lydelse:)

18 §.

För den som börjat undergå straffarbete

på viss tid eller fängelse skall fångvårdsstyrelsen

så snart ske kan fastställa dagen

för strafftidens slut eller, om 1 § lagen om

villkorlig frigivning är tillämplig, den dag

då villkorlig frigivning enligt nämnda lagrum

skall äga rum, såframt laga hinder

däremot ej möter.

När ändring----------

(Kungl. Maj.ts förslag:)

18 §.

För den som börjat undergå straffarbete

på viss tid eller fängelse skall fångvårdsstyrelsen

eller, efter dess bemyndigande,

styresmannen så snart ske kan fastställa

dagen för strafftidens slut eller, om 1 §

lagen om villkorlig frigivning är tillämplig,

den dag då villkorlig frigivning enligt

nämnda lagrum skall äga rum, såframt

laga hinder däremot ej möter.

- i ärendet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 40.

13

(Gällande lydelse.)

å den handling, på grund varav förklaringen

avgivits. Anteckningen

skall jämväl underskrivas av den

dömde och, därest förklaringen avgivits

i vittnes närvaro, av vittnet.

Om avgiven nöjdförklaring skall

underrättelse ofördröjligen avsändas

till den domstol hos vilken den dömde

ägt fullfölja talan mot domen.

Myndighet som--- —

13 §.

År den ------------—

År den dömde icke häktad i målet,

skall länsstyrelsen i den ort där

han vistas eller, om han avgiver

nöjdförklaring, den myndighet som

mottager nöjdförklaringen låta för

verkställighet förpassa honom till

fångvårdsanstalt, vari han enligt

fångvårdsstyrelsens bestämmande

skall intagas. Finnes det kunna ske

utan fara för att han avviker, må den

dömde i stället för att förpassas till

fångvårdsanstalt föreläggas att inställa

sig vid sådan anstalt. Mottages

nöjdförklaring å den anstalt, vari den

dömde enligt fångvårdsstyrelsens bestämmande

skall intagas, eller är

han intagen i sådan anstalt när domen

eljest förekommer till verkställighet,

skall styresmannen eller den

som är i hans ställe omedelbart befordra

domen till verkställighet.

Beträffande häktad som hålles i

militärhäkte samt den som avgivit

nöjdförklaring inför befattningshavare

vid krigsmakten ankomme det

på länsstyrelsen eller polischefen i

orten att, efter anmälan av vederbörande

befattningshavare, låta verkställa

förpassning eller meddela föreläggande

som i denna paragraf avses.

(Utskottets förslag.)

å den handling, på grund varav förklaringen

avgivits. Anteckningen

skall jämväl underskrivas av den

dömde och vittnet.

Om avgiven nöjdförklaring skall

underrättelse ofördröjligen avsändas

till den domstol som meddelat domen.

-----andra stycket.

13 §.

-------i 26 §.

Är den dömde icke häktad i målet,

skall polismyndigheten i den ort,

där han vistas, för verkställighet förpassa

honom till fångvårdsanstalt,

vari han enligt fångvårdsstyrelsens

bestämmande skall intagas. Avgiver

den dömde nöjdförklaring, skall den

myndighet som mottager nöjdförklaringen

låta verkställa för passningen.

Finnes det kunna ske utan fara för

att han avviker, må den dömde i

stället för att förpassas till fångvårdsanstalt

föreläggas att inställa

sig vid sådan anstalt. Mottages nöjdförklaring

å den anstalt, vari den

dömde enligt fångvårdsstyrelsens bestämmande

skall intagas, eller är han

intagen i sådan anstalt när domen

eljest förekommer till verkställighet,

skall styresmannen eller den som är

i hans ställe omedelbart befordra domen

till verkställighet.

Beträffande häktad som hålles i

militärhäkte samt den som avgivit

nöjdförklaring inför befattningshavare

vid krigsmakten ankomme det

på polismyndigheten i orten att, efter

anmälan av vederbörande befattningshavare,

verkställa förpassning

eller meddela föreläggande som i

denna paragraf avses.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 40.

(Gällande lydelse.)

15 §.

Visar den--—-------

Den som icke är häktad må på ansökan

erhålla uppskov med verkställigheten

av straffarbete eller fängelse

under viss tid, högst sex månader

från den dag då domen må verkställas

mot honom, om med hänsyn till

den dömdes hälsotillstånd eller yrkesutövning

eller övriga förhållanden

synnerliga skäl för uppskov prövas

föreligga. Kvinna som är havande eller

ammar barn må beviljas uppskov

under tid som prövas skälig. Beslut i

ärende som här avses meddelas av

länsstyrelse som enligt 13 § har att

befordra domen till verkställighet eller

länsstyrelsen i den ort där den

dömde har sitt hemvist.

Vad i-----------

Beslut, varigenom --------

27 §.

Medför kvinna vid intagning spätt

barn eller föder hon därefter barn,

äger fångvårdsstyrelsen, efter hörande

av barnavårdsassistenten i det län

där kvinnan har sitt hemvist, medgiva

henne att behålla barnet hos sig

under amningstiden och, om särskilda

förhållanden påkalla det, jämväl

utöver nämnda tid.

37 §.

Häktas intagen--------

Finner i annat fall än i första stycket

avses överåklagare eller rätten i

anledning av åtal mot intagen att

dennes personliga inställelse vid domstolen

är påkallad, har fångvårdsstyrelsen

att föranstalta därom. Så
-

(Utskottets förslag.)

15 §.

-- av nådeansökningen.

Den som icke är häktad må på ansökan

erhålla uppskov med verkställigheten

av straffarbete eller fängelse

under viss tid, högst sex månader

från den dag då domen må verkställas

mot honom, om med hänsyn till

den dömdes hälsotillstånd eller yrkesutövning

eller övriga förhållanden

synnerliga skäl för uppskov prövas

föreligga. Kvinna som är havande eller

ammar barn må beviljas uppskov

under tid som prövas skälig. Beslut i

ärende som här avses meddelas av

länsstyrelsen i den ort där den dömde

vistas. Ansökan ingives till polismyndigheten

i orten som det åligger

att med eget yttrande skyndsamt insända

ansökningen till länsstyrelsen.

- beslutet återkallas.

----till efterrättelse.

27 §.

Medför kvinna vid intagning spätt

barn eller föder hon därefter barn,

äger styresmannen, efter hörande av

barnavårdsassistenten i det län där

kvinnan har sitt hemvist, medgiva

henne att behålla barnet hos sig

under amningstiden och, om särskilda

förhållanden påkalla det, jämväl

utöver nämnda tid.

37 §.

---i verkställighetstiden.

Finner i annat fall än i första stycket

avses överåklagare eller rätten i

anledning av åtal mot intagen att

dennes personliga inställelse vid domstolen

är påkallad, har styresmannen

eller, om den intagne måste för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 40.

(Gällande lydelse.)

dan inställelse medför ej avbrott i

verkställigheten.

Åtalas intagen,------

(Kungl. Maj.ts förslag.)

flyttas till annan fångvårdsanstalt,

fångvårdsstyrelsen att föranstalta

därom. Sådan inställelse medför ej

avbrott i verkställigheten.

----i målet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949.

Stockholm den 17 maj 1949.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Branting*, Ahlkvist, Kriigel, Lodenius,

fru Sjöström-Bengtsson, herrar Lindgren, Löthner* och Göransson;

från andra kammaren: herrar Rylander, Olsson i Mellerud, Werner ,

Lindberg*, Landgren, Ljungberg, Andersson i Mölndal och Gustafsson i

Borås.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Olsson i Mellerud och Andersson i Mölndal.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1949:328 Skrivelse till Konungen i anledning av Kimgl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 21 december 1945 a1 i texten