Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om pantlånerörelse, d e l s o c k i ämnet väckta motioner.

1949-11-16 · 30 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 29 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1949:50, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om pantlånerörelse, d e l s o c k i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

1

Nr 50.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om pantlånerörelse, d e l s o c k i ämnet

väckta motioner.

Genom en den 1 april 1949 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 201, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag

till lag om pantlånerörelse.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två

i anledning av densamma väckta likalydande motioner, nr 317 i första

kammaren av herr Carl Eric Ericsson och nr 403 i andra kammaren av

herr von Seth. Motionärernas yrkanden komma att återgivas i samband

med redogörelsen för de olika frågorna.

På hemställan av utskottet har riksdagen vid vårsessionen beslutat uppskjuta

behandlingen av propositionen jämte motioner till nu innevarande

höstsession.

I fråga om de i propositionen och motionerna anförda skäl, för vilka

redogörelse icke lämnas här nedan, får utskottet hänvisa till propositionen

och motionerna.

Till utskottet har inkommit en skrivelse från Stockholms varubelånares

förening, till vilken utskottet återkommer i det följande.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att den nu gällande förordningen den 28 maj 1918

angående idkande av pantlånerörelse skall ersättas av en ny lag om pantlånerörelse

och att i samband därmed lagen den 22 juni 1911 om vissa

aktiebolag, som driva lånerörelse, skall upphävas. I förhållande till 1918 års

förordning innehåller den föreslagna nya lagen följande mera betydelsefulla

nyheter.

Under det att för närvarande tillstånd att utöva pantlånerörelse meddelas

utan tidsbegränsning, skall enligt lagen sådant tillstånd meddelas för viss

1 ltihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 1 and. Nr 50.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

tid, högst tio år. Företrädesrätt att erhålla tillstånd har medgivits kommun

samt bolag eller ekonomisk förening som har till syfte att driva rörelsen

på villkor, fördelaktiga för låntagarna, och utan rätt för delägare eller annan

att njuta del i vinst. För det fall att enskild pantlånare avlidit har stadgats

rätt för dödsboet att genom särskild föreståndare fortsätta rörelsen ett år

av återstående tillståndstid. Bestämmelser för tillvaratagande av låntagarnas

intressen ha givits. Sålunda skall länsstyrelsen fastställa låneavgifter för

pantlånerörelse, och förbud har meddelats för pantlånare att utan särskilt

tillstånd av länsstyrelsen taga eller betinga sig vederlag för lån annorledes

än i form av låneavgift eller att fordra eller mottaga skuldförbindelse å lånebeloppet.

Vidare ha föreskrifter lämnats om skyldighet för pantlånare att

hålla pant cörsäkrad, om lånetid och om försäljning av pant som icke blivit

löst. För att underlätta polisens spaningsarbete efter stulet gods ha nu gällande

kontrollföreskrifter i vissa hänseenden skärpts och nya sådana föreskrifter

meddelats. Bl. a. har stadgats att okänd pantsättare skall avkrävas

tillfredsställande legitimation och att polismyndighet i orten äger ålägga

pantlånare att anmäla mottagande av föremål av visst eller vissa slag.

Inledning.

Gällande bestämmelser på området finnas intagna i förordningen den 28

rnaj 1918 angående idkande av pantlånerörelse. Denna reglerar pantlåneverksamheten

främst ur polisiära synpunkter. Huvudsyftet med förordningen

är att motarbeta tillgreppsbrottsligheten. För detta ändamål givas

i förordningen bestämmelser, som skola försvåra avsättningen av tjuvgods

och underlätta polismyndigheternas spaningsarbete. Härutinnan överensstämmer

förordningen med den samma dag utfärdade förordningen angående

handel med vissa begagnade föremål in. m.

Vid 192i års riksdag väcktes frågan om en av sociala synpunkter betingad

revision av bestämmelserna angående idkande av pantlånerörelse. I

skrivelse den 3 juni 1924, nr 242, anhöll riksdagen, att Kungl. Maj :t måtte

föranstalta om utredning rörande vilka åtgärder som från det allmännas

sida skulle kunna vidtagas för borttagande eller minskande av pantlånerörelsens

sociala nackdelar samt, därest så erfordrades, för riksdagen framlägga

de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Den 20 juni 1924

anbefallde Kungl. Maj :t socialstyrelsen att verkställa den av riksdagen begärda

utredningen. Till fullgörande av detta uppdrag avlät socialstyrelsen

den 12 juni 1930 skrivelse jämte förslag till förordning angående idkande

av pantlånerörelse. I underdånig skrivelse den 30 maj 1936, nr 275, anhöll

1936 års riksdag om slutförande av den påbörjade utredningen samt framläggande

för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Med anledning härav anbefallde Kungl. Maj :t i skrivelse den 29 oktober

1937 socialstyrelsen att, i den mån så kunde finnas erforderligt på

grund av ändrade förhållanden, verkställa förnyad utredning i frågan och

inkomma med de förslag, vartill utredningen kunde giva anlednidng. Den 8

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första tagutskottets utlåtande nr 50.

3

mars 1943 framlade socialstyrelsen utredning med nytt förslag till förordning

angående idkande av pantlånerörelse, över socialstyrelsens år 1943

avgivna förslag inhämtade Kungl. Maj :t yttranden från ett flertal myndigheter

och sammanslutningar.

Då socialstyrelsens förslag framlades, hade frågan om eu revision av förordningen

angående handel med vissa begagnade föremål m. m. blivit aktuell.

Den 30 juni 1945 tillkallade dåvarande chefen för handelsdepartementet

sju sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande

revision av sistnämnda förordning. Med hänsyn till intresset av överensstämmelse

i väsentliga avseenden mellan bestämmelserna om handeln

med begagnade föremål, å ena sidan, samt om pantlånerörelse, å andra sidan,

ålades de sakkunniga att ägna uppmärksamhet även åt socialstyrelsens

betänkande och däröver avgivna yttranden samt att framställa de ändringsförslag,

vartill denna granskning kunde föranleda. I sitt den 10 mars

1947 avgivna betänkande (SOU 1947: 22) föreslogo de sakkunniga bl. a.

vissa mindre ändringar i socialstyrelsens förslag, över de sakkunnigas betänkande

inkommo yttranden från olika myndigheter och organisationer.

I en den 18 februari 1949 till handelsdepartementet inkommen skrivelse

har Stockholms pantaktiebolag upptagit spörsmålet om rätt för pantsättare

att lösa panten, oaktat han förlorat sitt pantkvitto, samt framställt förslag

till en speciell regel om dödande av förkommet pantkvitto. Aktiebolaget för

varubelåning har i en till samma departement den 14 mars 1949 inkommen

skrivelse hemställt, att den bestämmelse, som funnes intagen i 7 § andra

stycket i propositionens lagförslag, måtte utgå.

I socialstyrelsens betänkande lämnas uppgifter rörande antalet pantlåneföretag

i landet åren 1936 och 1941. Hänsyn har härvid icke tagits till vissa

i Stockholm bedrivna pantlånerörelser, gällande enbart motorfordon, konstföremål,

varupartier, möbler och andra skrymmande föremål. Enligt de lämnade

uppgifterna funnos förstnämnda år sammanlagt 69 pantlåneföretag,

fördelade på 32 orter. Av företagen drevos 37 av enskilda personer, 21 av

aktiebolag och 11 av kommuner. År 1941 funnos å 30 orter sammanlagt 65

pantlåneinrättningar, av vilka 33 drevos av enskilda personer, 19 av aktiebolag,

2 av allmännyttiga bolag och 11 av kommuner. Såväl 1936 som 1941

voro de kommuner, som själva drevo pantlånerörelse, städerna Uppsala,

Nyköping, Linköping, Jönköping, Karlskrona, Lund, Borås, Falun, Gävle,

Södei hamn och Östersund. Enligt senast inhämtade upplysningar funnos

den 1 januari 1949 i hela landet 56 pantlåneföretag av de slag, som socialstyrelsen

medräknat, fördelade å sammanlagt 27 orter. Av dessa företag

innehades 22 av enskilda personer, 21 av aktiebolag, 2 av allmännyttiga bolag

och 11 av kommuner.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

Lagförslaget.

Rörande lagstiftningens allmänna uppgifter har föredragande departementschefen,

statsrådet Ericsson, anfört:

»Det torde icke kunna bestridas, att den yrkesmässiga pantlåneverksamheten

fyller en viktig uppgift på kreditväsendets område. Den erbjuder för

många den enda till buds stående utvägen att vinna en åtminstone tillfällig

lättnad vid penningbrist. Emellertid innebär en oreglerad utövning av denna

verksamhet allvarliga risker i så måtto att den situation, vari de lånesökande,

särskilt mindre bemedlade sådana, befinna sig, kan komma att utnyttjas

på ett otillbörligt sätt. Det är därför ett samhälleligt intresse att pantlåneverksamheten

göres till föremål för en reglering, som ej endast beaktar

polisens intresse att komma åt tjuvgods utan också skapar ett någorlunda

verksamt skydd för låntagarna. Därvid måste emellertid tillses, att regleringen

icke göres så restriktiv, att pantlåneverksamheten icke kan fylla sitt

ändamål att tillgodose talrika medborgares kreditbehov. Vid övervägande

av frågan, i vilka former denna verksamhet skall få bedrivas, bör även beaktas

att näringsfriheten icke i onödan inskränkes.»

1 §•

Socialstyrelsen föreslog, att pantlånerörelse icke skulle få bedrivas av enskild

person utan endast av kommun, allmännyttigt bolag eller aktiebolag

med en till högst fem procent begränsad vinstutdelning. De av enskilda

bedrivna rörelserna (33 rörelser i 10 städer år 1941) skulle enligt styrelsens

förslag avvecklas till den 1 januari 1953.

I det övervägande antalet yttranden tillstyrktes socialstyrelsens förslag

eller lämnades detsamma utan erinran. Tanken att avskaffa de enskilda

pantlånerörelserna mötte emellertid gensagor från några remissinstanser.

Departementschefen har i denna del anfört följande.

»I likhet med socialstyrelsen anser jag, att ett obegränsat enskilt vinstintresse

icke bör få göra sig gällande inom pantlåneverksamheten. Socialstyrelsen

har velat tillgodose detta önskemål genom att helt utesluta enskilda

från rätten att driva sådan rörelse och i övrigt lämna tillstånd endast

till kommunala pantlånerörelser samt rörelser, drivna av allmännyttiga bolag

och aktiebolag med en till fem procent begränsad vinstutdelning. Denna

lösning har godtagits av flertalet remissmyndigheter men på åtskilliga håll

mött invändningar. Dessa ha väsentligen grundats på det även av socialstyrelsen

påpekade förhållandet att de privata rörelseidkarna, både bolag och

enskilda personer, under hittillsvarande friare ordning i regel skött sin rörelse

på ett tillfredsställande sätt. Vidare ha tvivel yppats huruvida, som

styrelsen antagit, större företag i kommunal drift eller i bolagsform skulle

draga lägre kostnader än de av enskilda drivna pantlånerörelserna. Bortsett

härifrån synes det mig emellertid ovisst om pantlåneverksamheten efter

en så stark inskränkning av etableringsmöjligheterna som socialstyrelsen

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

5

tänkt sig skulle komma att bedrivas i tillräcklig utsträckning. Vad angår

kommunerna som utövare av pantlånerörelse finns det ingen säkerhet att

dessa i större utsträckning skulle vara intresserade att driva pantlåneverksamhet.

Det framstår även som ovisst huruvida bolag av den typ

som socialstyrelsen avser skulle komma att bildas i det antal, som skulle

vara erforderligt, om en begränsning av rätten att idka pantlånerörelse genomfördes.

Följden av en så snäv gränsdragning kunde befaras bliva att

pantlåneverksamheten komme att försvinna på många orter, där den nu förekommer.

Enär en sådan utveckling skulle lända de mindre bemedlade till

skada, synes man böra eftersträva det av socialstyrelsen uppställda målet på

en annan väg. Därvid bör man enligt min mening anknyta till en annan

av reformtankarna i socialstyrelsens förslag, nämligen förslaget att för de

privata bolagens del begränsa vinstintresset.

Enligt socialstyrelsens förslag skulle regleringen av vinstintresset ske på

det sättet att de privata aktiebolagen för pantbelåning — det är endast sådana

enskilda företag som skulle få fortsätta enligt den av styrelsen föreslagna

ordningen — skulle få sin vinstutdelningsrätt begränsad till fem procent.

Ehuru, som jag nyss anfört, en begränsning av vinstintresset bör eftersträvas,

kan det icke förnekas att förslaget om en fix gräns för den vinst,

som får åtnjutas av företagaren, lider av vissa olägenheter. Slentrianmässigt

skötta företag och företag, som tillgodogjort sig alla tänkbara rationaliseringsmöjligheter,

skulle på det sättet bliva likställda i vinsthänseende. Ett

sådant system uppmuntrar icke till kostnadsbesparande rationaliseringsåtgärder

och torde därför i längden komma att lända låntagarna till nackdel.

En effektiv vinstbegränsning, helt i låntagarnas intresse, synes mig kunna

vinnas på annat sätt, nämligen genom ett riktigt handhavande av den befogenhet

för den tillståndsbeviljande myndigheten att fastställa låneavgiftei,

som jag ämnar föreslå. Hur detta skall ske, kommer jag att närmare

utveckla i det följande.

Som framgår av det föregående, är det tyngst vägande skälet mot en så

stark begränsning av etabJeringsmöjligheterna som socialstyrelsen föreslagit

att pantlåneverksamheten under en dylik ordning kunde befaras bliva

nedskuren på ett för det berörda klientelet oförmånligt sätt. I betraktande av

de företräden av social natur som de i allmännyttigt syfte drivna pantlåneföretagen

måste anses erbjuda, synes det mig emellertid lämpligt att man

i fall, då flera sökande av tillstånd att driva pantlånerörelse finnas och

brist på kreditorgan av denna typ alltså ej behöver befaras, i första hand

meddelar företag av allmännyttig karaktär tillstånd till pantlånerörelsen.

På grund av vad nu anförts förordar jag att i vart fall för närvarande

rätten att idka pantlånerörelse i princip står öppen också för företag utan

allmännyttig karaktär och för enskilda. För alla slags företag bör vidare

önskemålet om en begränsning av vinsten tillgodoses på det sätt att den

tillståndsbeviljande myndigheten fastställer låneavgifterna för rörelsen.»

Departementschefen har vidare uttalat, alt tillstånd av det allmänna för

alt driva pantlånerörclse borde i princip fordras samt att sådant tillstånd

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

borde begränsas till viss tid, högst tio år. Härigenom skulle skapas möjlighet

för en periodisk omprövning beträffande pantlånerörelsen i en ort.

I motionerna ha i fråga om denna paragraf yrkats, att riksdagen måtte

besluta att giva bestämmelserna om förutsättning för tillstånd till pantlånerörelse

sådan utformning alt därav framginge, att allenast lånevillkoren

skulle vara utslagsgivande, samt att tillstånden icke borde göras tidsbegränsade.

Till stöd för dessa yrkanden ha motionärerna anfört bl. a. följande.

Såväl socialstyrelsen som ett flertal remissinstanser ha påpekat, att de

enskilda pantlåneföretagen över lag äro välskötta företag och att skillnaden

exempelvis i lånevillkoren mellan de olika företagsformerna icke är särskilt

stor och ingalunda generell. Socialstyrelsens utredning av frågan säges

ha gett vid handen, att de enskilda rörelseidkarna i regel skött sin verksamhet

med ordning och reda samt att de städse efterkommit myndigheternas

föreskrifter och önskemål.

Mot denna bakgrund framstår departementschefens förslag om företrädesrätt

för kommun eller s. k. allmännyttigt företag att erhålla tillstånd

att bedriva pantlånerörelse såsom föga välgrundat. Departementschefens

motivering för förslaget inskränker sig till ett vagt uttalande, om att de i

allmännyttigt syfte drivna företagen skulle erbjuda företräden av social

natur. I propositionen ges, såvitt motionärerna kunna finna, inga som helst

belägg för departementschefens generella uttalande. Icke heller socialstyrelsen

har efter företagen utredning kunnat konkretisera de »sociala nackdelar»,

förknippade med den privata pantlånerörelsen, vilka man velat borttaga

eller minska.

Innan en så kraftig inskränkning som den i propositionen föreslagna i

enskildas möjlighet att bedriva pantlånerörelse företages, bör man enligt

motionärernas mening kunna påvisa, att t. ex. av kommunerna bedrivna

pantlånerörelser skulle medföra större ekonomiska fördelar för de lånesökande

än enskilda pantlåneföretag.

Det syfte man vill uppnå är givetvis att bereda behövande möjlighet till

pantlån på så fördelaktiga villkor som möjligt. Det är tvivelaktigt om den

form av inonopolisering av pantlånerörelsen, som förslaget faktiskt innebär,

kommer att medföra några fördelar för de lånesökande. Det synes rimligt,

att riksdagen vid sin behandling av lagförslaget uttalar, att lånevillkoren

— icke den ena eller andra företagsformen — skall vara det utslagsgivande

i konkurrensen om tillstånd att bedriva pantlånerörelsc. Inte minst

med hänsyn till den sociala nedvärdering, som vidlåder pantlån, torde det

också vara med de lånesökandes fördel förenligt, att de beredas möjlighet

att vid behov vända sig till skilda pantlåneföretag.

I lagförslagets 1 § säges, att tillstånd att bedriva pantlånerörelse meddelas

för viss tid, högst tio år. Detta stadgande förefaller onödigt i betraktande

av stadgandet i 5 §, enligt vilket tillstånd kan återkallas, när anmärkningar

mot rörelsens skötsel därtill föranleda. Utgår man från den synpunkten,

att det är fördelaktigt för de lånesökande att flera pantlåneinrättningar

stå dem till buds, torde man också finna, att stadgandet om tillståndsbegränsning

till tio år är olyckligt. Det är givetvis föga lockande för

en företagare att igångsätta och upparbeta en rörelse, om garanti för dess

fortsatta existens icke kan lämnas för längre tid än tio år.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

7

Stockholms varuhelånares förening har i sin skrivelse till utskottet uttalat

önskemål, att tillstånöstiden icke skulle maximeras utan enhetligt fixeras

till viss bestämd tidsrymd, t. ex. tio år, så att icke länsstyrelserna efter

eget skön finge bestämma lillståndsperioden med därav följande risk för

oenhetlig tillämpning.

2 §•

I denna paragraf har givits regler om ansökan om tillstånd att idka pantlånerörelse.

Ansökan skall ingivas till länsstyrelse. Någon viss tid för ingivandet

har icke fastställts i propositionen.

Stockholms varuhelånares förening har i sin skrivelse hemställt om regler

om att ansökan skall vara ingiven till länsstyrelsen och avgjord av denna

senast fyra år före det löpande tillståndets utgång för att bereda företagen

nödigt rådrum med avseende på erforderliga avvecklingsåtgärder.

4 §•

Departementschefen, som under hänvisning till innehållet i 5 § avböjt

socialstyrelsens förslag om införande av särregler beträffande rörelses drivande

av den som är försatt i konkurs, har däremot varit av den uppfattningen,

att det borde stadgas, huru skall förfaras, då rörelseidkare avlidit.

För sådant fall har föreslagits, att rörelsen skulle få för dödsboets räkning

fortsättas under ett år av återstående tillståndstid. Rörelsen borde under

denna tid få utövas endast genom ansvarig föreståndare. Om godkännande

av person, lämplig för detta uppdrag, borde dödsboet skyndsamt ansöka hos

länsstyrelsen.

6 §•

Socialstyrelsen hade tillerkänt länsstyrelserna mycket långtgående befogenheter

gentemot pantlånerörelserna.

Häremot hade länsstyrelsen i Jämtlands län anfört, att socialstyrelsens

förslag i själva verket innebure, att länsstyrelsen i sista hand bleve ej blott

kontrollmyndighet utan företagets ansvarige ekonomiske ledare. Detta förhållande

syntes länsstyrelsen föga lämpligt. Det riktiga förfarandet borde

vara, att länsstyrelsen, med tillbörlig hänsyn till föreliggande driftskalkyler,

prövade skäligheten ur allmän synpunkt av de låneavgifter, som finge

uttagas, och att det därefter ankomme på företagets ledning att svara för

företagets ekonomiska skötsel, så att rörelsen ej bleve förlustbringande.

Med ledning av årligen inkommande revisions- och verksamhetsberättelser

kunde länsstyrelsen sedermera följa rörelsen och vidtaga de jämkningar av

låneavgifterna uppåt eller nedåt, som funnes påkallade. Befogenheten att

vidtaga sådana jämkningar syntes i förevarande fall vara en tillräcklig regulator

utan att länsstyrelsen i övrigt skulle behöva direkt ingripa i rörelsens

ekonomiska skötsel. Det förhållandet att länsstyrelse ägde återkalla

meddelat tillstånd syntes utgöra tillräcklig garanti för att ett företag, som

ur allmän synpunkt bedreves på ett olämpligt sätt, kunde tvingas omlägga

sin verksamhet eller förhindras fortsätta densamma.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

I denna del har departementschefen bl. a. uttalat:

»Det intresse, som främst synes böra tillgodoses, är att till allmänhetens

fromma låneavgifterna hållas så låga som möjligt. Enligt mitt förmenande

bör det därför åligga länsstyrelsen att fastställa låneavgifterna. Inom den

ram, som bildas av de fastställda avgifterna och vissa andra föreskrifter,

synes det emellertid i princip böra stå pantlåneföretagen fritt att handha

rörelsernas förvaltning utan inblandning från myndigheternas sida. Någon

rubbning synes icke böra ske i den allmänna principen, att det är utövaren

av rörelsen som har ansvaret för dess skötsel.

Vid fastställandet av låneavgifterna skall länsstyrelsen självfallet beakta

de sociala synpunkterna. Avgifterna böra icke vara högre än som erfordras

för en skälig förräntning av det i rörelsen nedlagda kapitalet. Att lagfästa

vissa maximiavgifter synes icke lämpligt, enär förhållandena äro olika för

olika rörelser. Länsstyrelsernas strävan bör gå ut på att hålla avgifterna på

en låg nivå. Hänsyn måste emellertid samtidigt tagas till de kostnader av

olika slag, som äro förbundna med drivandet av pantlånerörelser. Anledning

kan finnas att göra åtskillnad mellan skilda orter med olika hyres- och

lönenivå. Rörelsernas närmare beskaffenhet synes också böra tillmätas

betydelse i detta sammanhang. En pantlånerörelse av den vanliga typen

och en rörelse, som icke mottager annat gods än motorfordon, möbler och

andra skrymmande föremål, torde sålunda icke utan vidare kunna likställas

i fråga om låneavgifterna. Grundläggande synas böra vara de beräknade genomsnittskostnaderna

för en väl skött pantlånerörelse av ifrågavarande typ

på orten i fråga. Genom en dylik beräkningsmetod uppmuntras rörelserna

att vidtaga rationaliseringsåtgärder för att minska sina omkostnader.

Socialstyrelsen har föreslagit att i författningen om pantlånerörelse skola

intagas vissa närmare bestämmelser angående rörelsens lokal samt pants

vård och förvaring. Enligt min mening synes det med större fördel kunna

överlämnas till länsstyrelserna att i de särskilda fallen i samband med tillståndsgivningen

meddela erforderliga bestämmelser i dessa ämnen. Ävenså

torde länsstyrelsen vid meddelande av tillstånd böra lämna erforderliga ordningsföreskrifter

med avseende å rörelsen, såsom beträffande lokalens öppethållande

för allmänheten.»

Departementschefen har vidare framhållit, att länsstyrelsen i samband

med sin kontinuerliga tillsyn över rörelserna i länet borde pröva, huruvida

på grund av ändrade förhållanden eller av annan anledning gällande låneavgifter

borde jämkas eller om ändring eljest borde ske av givna föreskrifter,

samt, där så vore fallet, meddela förordnande därom.

7 §•

Låneavgiften borde enligt departementschefen utgå med viss procent för

år räknat och procentsatsen borde vara angiven å pantsedeln. Härigenom

vunnes att de lånesökande icke komme att sväva i tvivelsmål om låneavgifternas,

relativt sett, betydande höjd vid denna kreditform.

Liksom socialstyrelsen har departementschefen funnit lämpligt att det

stadgades förbud för utövare av pantlånerörelse att taga eller betinga sig

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 50. y

vederlag för utlämnat lån annorledes än i form av låneavgift eller att fordra

eller mottaga skuldförbindelse å lånebeloppet för att icke ett obehörigt utnyttjande

av de lånsökandes belägenhet skulle kunna ske.

Sistnämnda förbud har Aktiebolaget för varubelåning önskat skola utgå

ur författningen. Bolaget har i sin förenämnda skrivelse härom anfört bl. a.

följande:

.Förbudet att fordra eller mottaga skuldförbindelse synes avgjort innebära

en försämring i jämförelse med nu gällande bestämmelser, där något

dylikt förbud icke''stadgas. Då det gäller de mindre låntagarna, kan frågan

måhända anses var av underordnat intresse. Däremot är spörsmålet av

största vikt med hänsyn till de medelstora och större låntagarna och deras

möjlighet att erhålla pantlån, en möjlighet som principiellt bör i lika mån

tillgodoses. Lånebehovet för dessa kategorier av låntagare gäller i allmänhet

belopp, som icke, oavsett riskmarginal, kan helt täckas av värdet av den

erbjudna panten, exempelvis antikviteter och dylikt. Å andra sidan har vederbörande

i regel ordnad ekonomi och kan i och för sig vara en fullt acceptabel

låntagare.'' Möjligheten till erhållande av lån hos annan kreditanstalt

är i regel utesluten på grund av svårigheterna att förskaffa borgensmän eller

sådan realsäkerhet, som av banker och andra kreditinstitut regelmässigt

fordras. Skulle nu det föreslagna förbudet mot utfärdande av skuldförbindelse

vid pantbelåning införas, är denna låneform — i regel den enda till

buds stående — stängd för ifrågavarande lånesökande. Att försälja föremålet

önskar vederbörande undvika. Härtill kommer i många fall en självfallen

önskan att undvika förluster genom realisation under vikande konjunkturer.

Vidare framstår utfärdande av skuldförbindelser — reverser, växlar och

därmed jämförliga fordringsbevis — givetvis i varje ordnad affärsrörelse

och särskilt då det gäller medelstora eller större förbindelser såsom det enda

naturliga och riktiga ur såväl långivares som låntagares synpunkt. Avbetalningar

antecknas å lånehandlingen och kontroll mot bokföringen crhålles.

Jämväl långivarens intressen vid eventuell indrivning av fordringen böra

skyddas. Ett snabbt rättsligt förfarande underlättas vare sig långivare väljer

att vidtaga rättsliga åtgärder för utsökande av sin fordran med ty åtföljande

pantrealisation eller anlitar utvägen att först försälja panten och

därefter utsöka eventuellt underskott.

Slutligen må framhållas, att ett ifrågasatt förbud mot utfärdande av

skuldförbindelser i praktiken skulle omöjliggöra varje form av rediskontering.

Dylik rediskontering är i regel ofrånkomlig i större eller mindre utsträckning,

beroende på vid varje tidpunkt rådande penningförhållanden.

Rediskontering är affärsmässigt fullkomligt naturlig inom varje lånerörelse,

vare sig det gäller bank- eller annan därmed jämförlig kreditanstalt

eller pantbelåningsföretag.

Vilka närmare motiv som förestavat det föreslagna förbudet mot utfaidande

av skuldförbindelser, synes icke framgå av utredningen. Helt allmänt

har framhållits, att »dylik låneverksamhet måste anses falla utom ramen

för den pantlånerörelse som nu förevarande förordning vore avsedd att reglera».

Med anledning härav bör med hänvisning till det förut anförda ytterligare

understrykas, att det enligt bolagets mening näppeligen skulle överensstämma

med i sann mening sunt demokratiska principer att i stort sett

utestänga den stora medelklassen från den möjlighet till pantbelåning, som

för denna kategori av människor i allmänhet endast står till buds mot ut
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

färdande av skuldförbindelser, varigenom låntagarens s. a. s. egna ekonomiska

värden kunna tagas i tillbörligt beaktande"för tillfredsställande av ett

fullt legitimt lånebehov mot pantsäkerhet.

Det synes ej uteslutet antaga, att man befarat att utfärdande av skuldförbindelser

skulle kunna begagnas i illojalt syfte och sålunda möjliggöra

obehörigt tvång och uppskrivning av reverser. Bolaget vill i så fall bestämt

påpeka, att dylika förfaranden, så vitt bolaget har sig bekant, icke förekomma

inom branschen.

9 §•

Socialstyrelsen önskade intöra skyldighet för utövare av pantlånerörelse

att ha panterna försäkrade. I denna del anförde styrelsen:

Styrelsen har inhämtat uppgifter angående kostnaderna för olika slags

sakförsäkringar samt funnit, att ingalunda obetydliga inbrottsförsäkringspremier

betingas, för det fall att förvaringsplatsen icke är synnerligen säker

(dyrkfritt kassaskåp i slutet rum etc.). Emellertid torde de flesta pantlånemrattningar

disponera säkra förvaringsrum för mera värdefulla panter, såsom

obligationer och andra värdehandlingar, guld och silversaker, smycken

och dylikt. Ett flertal pantlåneinrättningar har garderat sig mot inbrottsrisk.

Med hänsyn till den risk pantsättaren komme att löpa, för den händelse

pantlagret skulle stjälas, synes rörelseidkaren böra åläggas skyldighet att

ha pantbestandet försäkrat jämväl mot inbrott. Den merkostnad för panternas

förvaring, som denna försäkringsskyldighet medför, motsvaras av en

ökad säkerhet, som är väl värd den utgift den betingar.

Angående försäkringssummans storlek medgiver styrelsen, att pantsättaren,

endast om rörelsen ålades en pantens fulla värde omfattande försäkringsskyldighet,

skulle kunna hållas skadeslös. Detta skulle emellertid vara

allt för betungande för rörelsen och därmed indirekt för pantsättaren. Styrelsen

har därför stannat vid en mellan lånebeloppet och pantens realvärde

liggande summa. I vilken proportion denna förhöjning skall stå till lånesumman

är en skälighetsfråga, vid vars avgörande styrelsen såsom ett minimum

förordar en fjärdedel.

Beträffande denna fråga föreslogo stadsfullmäktige i Borås, att försäkringen

skulle täcka dubbla belåningsvärdet. Kommunalborgmästaren i Karlskoga

ansåg, att försäkringsmarginalen borde höjas till åtminstone 50 %.

Statskontoret förordade införandet av möjlighet för länsstyrelserna att för

särskilt fall medgiva undantag från försäkringsregeln. Inbrottsförsäkring

brukade enligt statskontoret sällan tecknas till lika högt belopp som brandförsäkring,

enär inbrottsfaran vanligen icke riktade sig mot hela lagret.

Departementschefen har erinrat om att enligt bestämmelserna i 10 kapitlet

3 och 4 §§ handelsbalken en panthavare vore skyldig att väl vårda panten

och att ansvara för skada som uppkomme genom att vårdnadsskyldigheten

eftersattes. Däremot vore han icke ansvarig om panten skadades av

våda. Det förekomme emellertid i många fall att utövare av pantlånerörelse

beredde låntagarna ett ökat skydd genom att hålla panterna försäkrade, vanligen

mot brand- och vattenskada samt stöld. Hänsyn till låntagarna syntes

kräva att i författningen stadgades att i pantlånerörelse mottagna panter

skulle hållas försäkrade mot fara i nyss angivna hänseenden till belopp,

motsvarande minst summan av utlämnade lån, ökad med 25 procent.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande nr 50-

I motionerna uttalas, att mot en brand- och vattenskadeförsäkring av

den omfattning, som föreslagits i propositionen, några invändningar icke

kunde resas. En stöldförsäkring av föreslagen storleksordning syntes dock

onödigt betungande för pantlåneföretagen. Det torde finnas ytterst få möjligheter

att stjäla ett helt pantlager. En s. k. »första riskförsäkring», eventuellt

i proportion till rörelsens omfattning, borde kunna anses tullt tillräcklig

som säkerhet mot stöld. Det yrkas, att föreskrifterna om pantlåneföretags

försäkringsskyldighet utformas i enlighet med dessa riktlinjer.

21 §•

I denna paragraf stadgas skyldighet för utövare av pantlånerörelse att låta

polismyndighet undersöka rörelsens lokaler samt granska pantboken.

I motionerna anses detta stadgande i den föreslagna utformningen ha givits

en alltför generell innebörd, vilket kunde tänkas komma att uppväcka

onödig irritation och missförstånd. Om man inte funne det möjligt, att i

lagtexten mera klart och konkret fastslå vissa regler, enligt vilka polismyndighet

ägde rätt att ingripa kontrollerande i pantlånerörelses verksamhet,

torde det dock vara möjligt att utan sociala vådor begränsa polismyndighets

rätt i detta avseende. Det hemställes, att paragrafen måtte erhålla

följande lydelse:

Utövare av pantlånerörelse vare skyldig låta polismyndighet undersöka

rörelsens lokaler samt granska pantboken i den mån så erfordras för utredning

angående brott.

Dödande av pantkvitto.

I sin förut omförmälda skrivelse till Kungl. Maj :t har Stockholms pantaktiebolag

anfört i huvudsak följande. Det hände relativt ofta att pantkvitton

förkomme. Att i sådant fall få kvittot dödat jämlikt lagen om dödande

av förkommen handling toge lång tid och vore förenat med avsevärda kostnader.

För att underlätta för pantsättaren att återfå panten praktiserade

olika pantlåneföretag f. n. skilda metoder såsom att utlämna panten mot

deponerande av en penningsumma, som finge innestå viss tid, eller att efter

annonsering i tidning om förlusten utfärda duplettkvitto. En lämpligare metod

än de nämnda vore enligt bolagets mening att tillåta att pantkvitto

finge dödas viss tid, förslagsvis 14 dagar, efter det anmälan om förlusten av

kvittot gjorts å vederbörande pantlånekontor och anslag därom uppsatts i

lokalen. Det vore önskvärt att en bestämmelse härom intoges i författningen

om pantlånerörelse. Därest pantkvittona innehölle erinran om denna bestämmelse,

konnne den, som önskade förvärva ett kvitto, att varskos. Han

kunde då genom hänvändelse till pantlånekontoret förvissa sig om att kvittot

ej förlorat eller komme att förlora sitt värde genom ett dödningsförfarande.

Sannolikt komme den ifrågasatta anordningen att medföra en minskning

av antalet överlåtelser av pantkvitton. Detta vore emellertid knappast

någon nackdel. — Därest en regel om dödande av pantkvitto icke intoges

i författningen, komme sannolikt såväl bolaget som andra pantlåneinrättningar

att likväl tillämpa ett sådant dödningsförfarande, varom bestämmel
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

ser i så fall komme att meddelas i pantkvittona. Enär det emellertid för såväl

låntagare som pantlåneföretag vore av stort värde att enhetliga regler

gällde, borde fallet regleras i författningen.

Departementschefen har i denna sak uttalat:

Med hänsyn till den knappa utredning, som föreligger beträffande detta

spörsmål, synes det till en början icke klarlagt att något större behov av en

dylik regel finnes. Vidare te sig verkningarna av det föreslagna dödningstörfarandet

svårbedömbara. Såsom bolaget antytt komma troligen olika

pantlånelöretag, även utan att i lagen intages någon uttrycklig regel i ämnet,

att söka åvägabringa ett förfarande med samma syfte som det föreslagna.

Jag anser under sådana förhållanden att frågan om lagstiftning i

detta fall bör få vila i avbidan på att erfarenhet vinnes om de praktiska

verkningarna av den metod, som Stockholms pantaktiebolag tänkt sig kunna

tillämpa även utan stöd av särskild lagbestämmelse.

Motionärerna ha hemställt, att regler om dödande av förkommet pantkvitto

måtte upptagas i lagen. Uppenbarligen låge det i såväl det allmännas

som pantlåneföretagens och framför allt de lånesökandes intresse, att man

snarast möjligt införde enhetliga regler för dödandet av pantkvitton.

Slutstadgandet.

Statskontoret har i yttrande över socialstyrelsens förslag, som förutsatte

att pantlånerörelse icke vidare skulle drivas av enskilda personer, i övergångsfrågan

anfört bl. a. följande:

Enligt förslaget om upphörande av de enskilda pantlånerörelserna skulle

någon ersättning icke utgå av statsmedel för den förlust, som kan komma

att tillskyndas de enskilda företagare, vilka icke begagna sig av möjligheten

att fortsätta sina rörelser i aktiebolagsform. Därest detta förslag vinner

godkännande, vill det förefalla statskontoret, som om den för avveckling

föreslagna tiden, 10 år, tillmätts alltför knappt. Ämbetsverket vill i

detta sammanhang erinra, att då beslut av 1935 års riksdag fattades om

successivt upphörande av den i förvärvssyfte drivna arbetsförmedlingen,

motsvarande tidsfrist bestämdes till 15 år, varjämte vissa ytterligare åtgärder

förutsattes skola vidtagas för att avvecklingen skulle kunna ske på

ett för vederbörande kommissionärer så litet betungande sätt som möjligt.

Statskontoret får jämväl framhålla, att bestämmelser torde erfordras för

reglerande av vissa efter avvecklingen kvarstående rättsförhållanden, exempelvis

förvaltningen av utestående överskott från pantförsäljningar.

Rörande lagens ikraftträdande och övergångsbestämmelserna har departementschefen

för sin del uttalat:

»Lagen om pantlånerörelse föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1950.

Pantlånerörelse, som vid tiden för ikraftträdandet med vederbörligt tillstånd

utövas, synes böra få fortsättas under viss tid, förslagsvis fem år,

efter nämnda tidpunkt, utan att nytt tillstånd erfordras. Det torde böra föreskrivas

att vid sådan rörelses fortsatta bedrivande bestämmelserna i lagen

om pantlånerörelse skola iakttagas och att länsstyrelsen så snart ske kan

skall för rörelsen meddela föreskrifter, som i 6 § av lagen omförmälas. Å

ett låneförhållande, som uppkommit före lagens ikraftträdande, bli följakt
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

ligen efter utgången av år 1949 — oavsett vad avtalet kan innehålla däremot

stridande — tillämpliga bl. a. de av länsstyrelsen meddelade bestämmelserna

om låneavgift och lagens bestämmelser om förfallotid, om pantrealisation

och om underättelse angående överskott, som uppkommit vid realisation.

»

I lagrådet anförde en ledamot, justitierådet Geijer, rörande övergångsfrågorna

följande:

För en enskild person, som vid tiden för den nya lagens ikraftträdande

idkar pantlånerörelse med vederbörligt tillstånd och som enligt de äldre bestämmelserna

ägde fortsätta därmed utan tidsbegränsning, synes det föreslagna

övergångsstadgandet innebära en onödig hårdhet, då det föreskriver

att han, sedan fem år förflutit efter lagens ikraftträdande, måste nedlägga

rörelsen, om han icke erhåller nytt tillstånd. Det bör observeras att sådant

tillstånd då icke kan beviljas för honom, om såsom hans konkurrent om

tillståndet uppträder kommun, bolag eller förening med syfte som i 1 § sägs.

Det hjälper honom då icke hur väl och klanderfritt han än må ha skött

rörelsen. Vissa myndigheter, som yttrade sig över socialstyrelsens förslag,

anförde därvid beaktansvärda billighetsskäl för att sådan persons rätt att

fortsätta rörelsen icke skulle röna inverkan av den ändrade lagstiftningen.

Skulle eu dylik ståndpunkt anses innefatta en alltför stor eftergift åt de enskilda

intressena, synes det i allt fall böra tagas under övervägande att

komplettera övergångsstadgandet med en bestämmelse av innebörd att, då

person som nu nämnts söker nytt tillstånd, ansökningen må kunna beviljas

utan hinder av sådan företrädesrätt som omförmäles i 1 §.

Departementschefen fann den framförda synpunkten beaktansvärd men

ansåg den dock icke böra föranleda ändring av förslaget. Den företrädesrätt

att erhålla tillstånd, som föreslagits för kommuner och allmännyttiga företag,

hade motiverats av vägande sociala skäl och syntes därför icke böra

inskränkas ens i fråga om övergångsfallen. Emellertid torde man kunna

antaga, att om enskild pantlånare skött sin rörelse på ett förtjänstfullt

sätt, något intresse att ersätta denna rörelse med en kommunal eller eljest

allmännyttig pantlåneinrättning icke komme att yppa sig.

I skrivelsen från Stockholms varubelånares förening till utskottet framhålles,

att åt lagen givits en utformning, som berövade de nuvarande privata

pantlånerörelserna det rätts- och näringsskydd, vars grundläggande

betydelse departementschefen själv understrukit i propositionen. Denna

ställde dessa företag i en sämre ställning än de skulle haft enligt socialstyrelsens

förslag, som dock bestämde om branschens kommunalisering. Enligt

nämnda förslag skulle nämligen ifrågavarande företag få leva tio år,

medan propositionen begränsat denna tid till fem år. Föreningen fortsätter:
Enligt

sin ordalydelse lämnar det föreliggande lagförslaget icke någon

säkerhet för längden av de nuvarande privata pantlåneföretagens fortbestånd

efter övergångsperiodens utgång. De kunna komma att få vika för

företag av kommunal eller samhällsnyttig natur. Samma situation kommer

att föreligga vid varje tillståndsperiods slut. Dessa perioder äro vidare en
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

dast maximalt bestämda varför teoretiskt sett perioderna kunna växla ej

blott från period till period utan även i de olika länen.

1 kommuner som Stockholm, Göteborg och Malmö med respektive tjugusju,

tolv och sex kontor, fördelade på sjutton, tolv och fem företag, skulle godkännandet

av dessa lagbestämmelser skapa ett ur såväl allmänhetens "som

företagens och dess personals synpunkt ohållbart tillstånd.

Skulle exempelvis i Stockholm ett eller flera pantlåneföretag av allmännyttig

natur vid tillståndsperiodens utgång anmäla sin önskan att få utöva

rörelse äger ju dessa företag enligt lagförslaget företräde framför de verksamma

enskilda företagen. Då det emellertid får anses uteslutet, att dylika

företag på en gång skulle kunna helt ersätta de privata företagen, uppkommer

frågan, vilken eller vilka av de senare som skola få silkessnöret. Efter

vilka principer kommer med andra ord tillståndsgivningen att ske i en sådan

situation? Nästa fråga blir självfallet, hur lagstiftaren har tänkt sig

avvecklingsperioden för sådana privata företag, som blivit utslagna i konkurrens

med kommunala eller samhällsnyttiga företag.

I anslutning till vad sålunda anförts har föreningen hemställt om bestämmelser

av innehåll, att gamla företag som slås ut beredas möjlighet att

avveckla sin rörelse på liknande sätt, som vanligen förfares med tvångsavvecklade

företag. En viss avvecklingstid är nödvändig för företagen såväl

med hänsyn till personalens omskolning eller pensionering som den lånesökande

allmänhetens intresse.

Föreningen anför vidare:

Det framstår naturligtvis som egendomligt, att, sedan det allmänna genom

lagförslaget effektivt begränsat vinstintresset för företagen till den

länesokande allmänhetens fromma, gamla företag skola behöva vika för sådana,

vilka sakna de privata företagens rationaliseringsintressen — förluster

ersättas genom kommunen — och därjämte icke"äga den yrkeserfarenhet

eller affärsmässiga tjänstvillighet, som tradition och erfarenhet giver.

Därför måste töreningen förklara som sin uppfattning, att det riktigaste

vore, om man vill gagna den lånesökande allmänheten, att låta de gamla

oklanderligt skötta pantlåneföretagen fortsätta sin verksamhet utan tidsbegränsade

tillstånd men att, om behov uppstår av nya pantlåneföretag,

tillstånd medgivas till sådana med företrädesrätt för företag av kommunal

eller allmännyttig karaktär.

Slutligen har föreningen ifrågasatt, huruvida icke ikraftträdandet av lagen

bör uppskjutas till den 1 januari 1951. Genom överföring av behandlingen

av lagförslaget till höstsessionen skulle pantlåneföretagen få för kort tid

att omställa verksamheten efter den nya lagens bestämmelser, om denna

trädde i kraft redan den 1 januari 1950.

Utskottet.

Den nu gällande pantlåneförordningen tillkom år 1918 omedelbart efter

forsta världskriget och hade till väsentligt syfte att tjäna som medel i kampen

mot den då omfattande tillgreppsbrottsligheten. 1924 års riksdag begärde

i skrivelse till Kungl. Maj :t en revision av författningen utifrån sociala

synpunkter. Ändamålet med denna skulle vara att borttaga eller

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

15

minska de sociala nackdelarna av pantlånerörelsen i dess dåvarande utformning.

Under de tjugofem år, som förflutit innan nämnda riksdagsinitiativ

nu lett till resultat genom förevarande lagförslags framläggande

för riksdagen, ha de sociala förhållandena i vårt land avsevärt förbättrats.

Pantlånerörelsens betydelse torde under sådana omständigheter successivt

ha avtagit. Som ett uttryck härför kan måhända ses det förhållandet att antalet

företag efter hand nedgått. Medan ännu 1936 funnos 69 pantlåneföretag

på 32 orter, funnos vid innevarande års början endast 56 företag fördelade

på 27 orter. Som departementschefen framhåller, fyller dock alltjämt den

yrkesmässiga pantlåneverksamheten en viktig uppgift på kreditväsendets

område. Vid en närmare legal reglering av denna verksamhet måste den

vägledande synpunkten vara att skapa ett effektivt skydd för låntagarna

till förhindrande av att deras ofta betryckta ekonomiska situation otillbörligen

utnyttjas. Härjämte bör givetvis den nuvarande författningens brottsbekämpande

syfte även tillgodoses i en ny lagstiftning.

Utskottet kommer i det följande att i samband med de särskilda paragraferna

behandla de olika med förevarande lagstiftning sammanhängande

frågorna.

1 §•

Redan enligt den nu gällande förordningen är yrkesmässigt drivande

av pantlånerörelse underkastat tillståndstvång. Sådan tillstånd kan i stort

sett meddelas envar som befinnes lämplig, därest behov av den ifrågasatta

rörelsen prövas föreligga. Även bolag och kommun kunna erhålla tillstånd.

I propositionen föreslås nu den förändringen att vid tillståndsgivningen

företräde skall lämnas antingen kommun eller allmännyttiga bolag eller

föreningar, som icke drivas i vinstgivande syfte. Annan juridisk person

eller enskild fysisk person avses skola kunna komma i fråga, endast därest

icke någon sökande av förstnämnda slag anmäler sig.

I motionerna har detta förslag om företrädesrätt ansetts vara mindre

välgrundat. Utslagsgivande vid tillståndsgivningen bör enligt motionärerna

allenast vara den omständigheten vilken av de sökande som erbjuder de

för låntagarna fördelaktigaste villkoren. Företagsformen bör sålunda icke

i och för sig tillmätas någon betydelse.

Enligt utskottets uppfattning ligger det i det allmännas intresse att på de

platser, där behov av pantlånerörelse verkligen finnes och förutsättningar

för drivande av en bärkraftig sådan rörelse äro för handen, allmänheten

också får tillgång till denna kreditmöjlighet. Det synes därför utskottet

riktigt, alt på sätt departementschefen föreslagit alla vilka så önska, såväl

kommun, bolag och förening som enskild person, skola i och för sig äga

idka pantlånerörelse, förutsatt att kontrollen är betryggande.

Vid den kreditgivning, som sker i form av pantbelåning, göra sig sociala

synpunkter starkt gällande. Stundom är pantkontoret den enskildes sista möjlighet

alt i ett läge av tillfälligt ekonomiskt betryck skaffa sig nödiga medel.

Även om pantlånerörelsen någon gång också tillgodoser mera affärsmässiga

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

kreditbehov, torde tyngdpunkten dock ligga på den mera socialt betonade

långivningen. Bland annat de relativt höga låneavgifter som måste uttagas

ha nödvändiggjort en ganska noggrann kontroll över denna verksamhet till

förhindrande av missbruk. Svårigheterna åtminstone utanför storstäderna

att etablera nya företag göra att den tävlan om bästa möjliga kundtjänst,

som eljest den fria konkurrensen framkallar, blott undantagsvis förekommer

på detta område. Under angivna omständigheter synes det utskottet

motiverat att, om kommun eller allmännyttigt företag vill taga på sig besväret

med drivande av denna verksamhet, de få företräde framför sökande

som avse att bereda sig vinst av rörelsens utövande. Utskottet anser sig

därför kunna med avstyrkande av motionerna i denna del tillstyrka 1 §

första, andra och tredje styckena i propositionens förslag.

Därest det skulle visa sig att såväl kommun eller allmännyttigt företag

som annat företag eller enskild söka tillstånd men sökande av det senare

slaget erbjuder för låntagarna fördelaktigare villkor än övriga sökande,

förutsätter utskottet, att länsstyrelsen vid fastställande av de villkor, under

vilka företrädesberättigad må driva rörelsen, iakttager, att låntagarna

icke komma i sämre ställning än de skulle gjort, därest de sökande kunnat

fritt konkurrera med varandra om tillståndets erhållande.

Utskottet vill även förorda, att tillstånden till skillnad från vad nu gäller

göras tidsbegränsade. Då det allmänna enligt förslaget framgent kommer

att bestämma de väsentliga villkoren för rörelsens bedrivande, måste anses

lämpligt, att dessa föreskrifter automatiskt bliva omprövade med visst tidsmellanrum,

liksom också att frågan om behov av rörelsen alltjämt föreligger

tid efter annan på nytt övervägas. Genom denna kontinuerliga omprövning

aktualiseras även då och då för kommun eller allmännyttigt företag

frågan huruvida de önska utnyttja sitt företräde. Av skäl, vartill utskottet

återkommer i det följande, torde icke vara önskvärt att tillståndstiden

i lagen fastställes till bestämd längd. Utskottet förutsätter emellertid

att tillstånden normalt lämnas för maximitiden tio år. På anförda skäl får

utskottet även beträffande paragrafens sista stycke med avstyrkande av motionerna

tillstyrka propositionens förslag.

Särskild uppmärksamhet torde i förevarande sammanhang böra ägnas

övergångsfrågorna i de fall, då pantlånerörelse på en ort redan drives av

någon enskild icke företrädesberättigad och kommunen eller ett allmännyttigt

företag gör anspråk på att erhålla tillstånd. Det kan förutsättas, att

i dylika fall den nye tillståndshavaren ofta kan övertaga den gamla rörelsen

och fortsätta denna, kanske i samma lokaler som tidigare och med

samma personal. Vid ett sådant arrangemang kunna även eventuellt uppkommande

ersättningsfrågor avtalsmässigt lösas på tillfredsställande sätt.

Enligt utskottets mening är det önskvärt, att övergången i förekommande

fall ordnas såsom här antytts.

Om emellertid den nye tillståndshavaren icke önskar övertaga den tidigare

rörelsen, uppkomma svårigheter icke endast för den enskilde rörelse
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

17

idkaren, som skall avveckla sitt företag, utan även för personal samt låntagare.

De i rörelsen anställda stå inför risken att mista sina platser. Låntagarna

mötas av den olägenheten att icke vidare få omsätta sina lån, såsom

de förutsatt, och kunna på så sätt oberäknat gå förlustiga sina panter.

En viss övergångstid blir av anförda skäl en tvingande nödvändighet i fall

som nu avses.

Till undvikande av de berörda svårigheterna synes det utskottet i första

hand lämpligt, att frågan om ett tillstånd skall förnyas upptages i så god

tid före den löpande tillståndsperiodens slut att tiden mellan avgörandet

i tillståndsfrågan och utgången av nämnda period blir tillräcklig för att

möjliggöra en avveckling. Det bör därför enligt utskottets mening åvila

länsstyrelserna att minst något år före tillståndsperiodens slut — så vitt

avser icke företrädesberättigade tillståndshavare — till behandling upptaga

frågan om tillståndet skall förlängas. Att, såsom Stockholms varubelånares

förening föreslagit, tillståndsfrågan skall vara avgjord hela fyra år

före periodens utgång, torde dock icke vara praktiskt möjligt.

Även om frågan tages upp i god tid, torde icke alltid kunna undvikas

att klarhet rörande vem som under nästföljande period skall erhålla tillståndet

kan vinnas först kort tid före den löpande periodens utgång. Det

synes utskottet rimligt att det företag, som skall nedläggas, då erhåller tillstånd

att bedriva rörelsen under en kortare avvecklingstid om t. ex. ett eller

annat år, eventuellt i viss begränsad omfattning, samtidigt som den nye tillståndshavaren

även får tillstånd att starta och driva sin rörelse. Den avfattning

1 § erhållit i propositionens av utskottet tillstyrkta lydelse synes

icke utgöra hinder mot en dylik anordning.

2 §•

Utskottet har övervägt att föreskriva att ansökning skall ingivas viss tid

före den tidpunkt, då tillståndet kommer att utlöpa. Emellertid kunde genom

en dylik bestämmelse de sökandes rörelsefrihet begränsas i alltför hög

grad och risker för rättsförluster uppstå.

4 §.

I den äldre förordningen användes termen pantlånare för att beteckna

enskild fysisk person såsom rörelseidkare. Då nu kommun eller allmännyttigt

företag förutsättes skola i första hand bliva tillståndshavare, har i

lagstiftningen införts ett nytt uttryck »utövare av pantlånerörelse», delvis

med skiftande betydelse i olika sammanhang. Ur flera synpunkter, icke

minst med hänsyn till straffansvaret, är det angeläget att vinna klarhet

rörande vem som i varje särskilt fall åsyftas med uttrycket. Utskottet vill

för sin del förorda att med uttrycket »utövare av pantlånerörelse» skall förstås

den person, juridiska eller fysiska, som erhållit tillståndet att driva

rörelsen. Såsom beteckning för enskild fysisk person, som innehar tillstånd,

föreslås termen enskild person, som utövar pantlånerörelse. Härjämte

förekommer ytterligare en beteckning i lagen för att angiva en bestämd

2 Iiihnng till riksdagens protokoll 19)9. 9 samt. 1 nod. Nr SO.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

person med vissa uppgifter, nämligen termen föreståndare, varmed avses

den person, som enligt 3 § skall finnas i varje av juridisk person bedriven

pantlånerörelse. För att möjliggöra ett konsekvent genomförande av denna

terminologi får utskottet föreslå vissa jämkningar i 4, 19 och 22 §§.

Om enskild person, som utövar pantlånerörelse, avlidit, må enligt 4 §

rörelsen fortsättas för dödsboets räkning. I propositionen har denna tid

begränsats till ett år av återstående tillståndstiden. Till stöd härför kan anföras

att det ursprungliga tillståndet får ses som ett utslag av det personliga

förtroende, tillståndsmyndigheten haft för den sedermera avlidne, och

att därför tillståndet vid dennes fränfälle bör upphöra att gälla. Emellertid

synes det utskottet rimligt, att om dödsboet kan anskaffa föreståndare för

rörelsen, vilken enligt förslaget skall fylla samma kvalifikationer som den

bortgångne tillståndshavaren, rörelsen får fortsättas för dödsboets räkning

tillståndstiden ut. Om nämligen behov av rörelsen prövats föreligga under

viss tid och rörelsen kan drivas i betryggande former under denna,

synes allmänheten vara mest betjänt av att den får fortsättas. Om kontinuiteten

i rörelsens drift kan bibehållas, undvikas även de ovan berörda olägenheterna

vid en avveckling av rörelsen. Utskottet vill därför förorda, att

den föreslagna ettårsgränsen slopas.

6 §•

Enligt förevarande paragraf ankommer det på länsstyrelsen att i sammanhang

med tillståndsgivningen meddela de för rörelsens bedrivande erforderliga

bestämmelserna. Det synes utskottet lämpligt att härtill knyta

det stadgande, varigenom länsstyrelsen även tillagts befogenhet att vid behov

ändra förut givna bestämmelser. Stadgandet har i propositionen intagits

i 14 § första stycket andra punkten. I samband med omflyttningen

föreslår utskottet viss redaktionell jämkning, varigenom det nya andra

stycket bringas i bättre överensstämmelse med huvudstadgandet i propositionens

6 §.

7 §•

Bl. a. av departementschefsuttalanden i propositionen framgår, att låneavgiften

skall växla med hänsyn till icke endast lånesummans storlek utan

även lånetidens längd. Enär 7 § sådan den avfattats i propositionen skulle

kunna giva anledning till missförstånd härutinnan, har utskottet föreslagit

ett sådant tillägg till paragrafen, att därav klart framgår att även tidsfaktorn

skall beaktas vid låneavgiftens beräknande.

I 7 § andra stycket har införts ett förbud för utövare av pantlånerörelse

att taga eller betinga sig vederlag för lån annorledes än i form av låneavgift

eller att mottaga skuldförbindelse å lånebeloppet. Gentemot denna bestämmelse

har invänts, att det i många fall skulle vara betydelsefullt för en

lånesökande, som hade t. ex. ett värdefullare konstföremål, en frimärkssam
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande in JO.

19

ling eller liknande att erbjuda som pant, att kunna genom att även utfärda

en skuldförbindelse erhålla ett avsevärt högre lånebelopp än han fått mot

blolta panten. Bestämmelsen har tillkommit för att förhindra ett obehörigt

utnyttjande av låntagarens belägenhet och torde vara betingad även av den

till grund för pantlånet som kreditform liggande tankegången att vid dylik

kreditgivning annan säkerhet än panten i princip icke skall finnas. Emellertid

vill utskottet erinra om att länsstyrelsen enligt 13 § kan meddela undantag

från den nu avhandlade föreskriften. Så bör enligt utskottets mening

kunna ske, t. ex. därest på någon ort beträffande vissa slag av panter finnes

ett tydligt låntagarintresse för en dylik blandad form av kreditgivning

och det ifrågavarande företaget kan anförtros att omhänderha utlåningsverksamhet

av dylikt slag.

8 §•

I 8 g beskrives pantsedelns närmare innehåll. Utskottet har funnit lämpligt

att i lagtexten uttryckligen fastslå att sedeln skall innehålla uppgift om

lånets förfaliodag. Härjämte har paragrafen undergått en mindre ändring

av redaktionell natur i anslutning till det av utskottet föreslagna förtydligandet

av 7 g.

9 §•

Panthavaren ansvarar icke för skada som vållas panten av våda. För att

trygga låntagaren mot förlust, därest hans pant skulle skadas eller förstöras

genom olyckshändelse hos panthavaren, har i 9 g föreskrivits att panterna

skola hållas försäkrade mot brand- och vattenskador samt stöld till belopp,

motsvarande minst summan av utlämnade lån ökad med tjugofem procent.

Emellertid torde i allmänna rörelsen ofta förekomma och under vissa omständigheter

även vara brukligt vid vattenskade- och stöldförsäkringar att

giva försäkringsskyddet annan form än helvärdesförsäkring, vilken försäkringstyp

förordats i propositionen. I många fall måste det anses fullt tillräckligt

med en bråkdels- eller förstariskförsäkring. I anslutning till vad

som yrkas i motionerna föreslår utskottet därför den uppmjukningen av

paragrafen, att däri allenast föreskrives att panterna skola hållas försäkrade

mot de nämnda riskerna till betryggande belopp. Det får sedan ankomma

på länsstyrelserna att i samband med tillståndsgivningen lämna

närmare föreskrifter om försäkringsskyddets utformning. Beträffande t. ex.

vattenskadeförsäkring måste därvid hänsyn tagas till lokalens beskaffenhet

och belägenhet. Hänsyn måste också tagas till arten av de panter, som

komma att mottagas i rörelsen. Att till grund för beräkningen av försäkringssumman

i förekommande fall bör läggas ett belopp som överstiger

summan av utlämnade lån med åtminstone 25 procent, synes utskottet

lämpligt.

10 §•

För närvarande tillämpas i allmänhet längre lånetider än den i denna

paragraf föreskrivna minimitiden av fyra månader. Utskottet vill under
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

stryka att denna i lagen angivna tid icke får uppfattas som någon normaltid.

När lånetiderna fastställas, bör fastmer tillses, att låntagarna även

framdeles så vitt möjligt komma i åtnjutande av de längre lånetider, som

hittills varit brukliga.

14 §.

Beträffande 14 § första stycket får utskottet hänvisa till vad ovan anförts

vid 6 §. 1 andra stycket föreslår utskottet vissa jämkningar för att anpassa

paragrafens avfattning till den till sitt innehåll likartade 21 §. I den mån

skyldighet att tillhandagå länsstyrelsen med uppgifter angående rörelsen

åvilar utövaren av denna, torde utan särskilt stadgande samma skyldighet

jämväl åvila föreståndare, där sådan förekommer.

17 §.

Från den nu gällande förordningen har till 17 § överförts en föreskrift

att pant ej må mottagas från den som är berusad. Enligt gällande praxis

erfordras en relativt höggradig alkoholpåverkan för att någon skall anses

berusad i strafflagens mening. Utskottet är av den uppfattningen att redan

den, som är i mindre grad påverkad än den berusade, måste anses olämplig

att upptaga pantlån. Utskottet vill därför skärpa kravet på låntagarna, så att

pant icke får mottagas från den som är synbarligen berörd av starka drycker.

Utskottet anknyter härvidlag till den terminologi, som brukas i 5 kap.

8 § rusdrycksförsäljningsförordningen vid angivande av den, till vilken utskänkning

icke må äga rum.

19 §.

Rörande denna paragraf får utskottet hänvisa till vad som ovan anföres

vid 4 §.

21 §.

I motionerna har hemställts om sådan ändring av 21 §, att däri stadgad

generell befogenhet för polismyndighet att undersöka lokaler och granska

pantbok skulle begränsas till att avse det fall, att så erfordrades för utredning

angående brott. Såsom framgår av paragrafens placering, har densamma

tillkommit för att polisen skall erhålla ett hjälpmedel i kampen

mot brottsligheten. Att polismyndigheten skulle utnyttja sina befogenheter

för annat ändamål är knappast att befara. Då hittills gällt bestämmelser av

samma generella innebörd som de nu föreslagna, utan att anledning till

anmärkning mot polismyndighetens sätt att handha sina uppgifter veterligen

försports, anser sig utskottet kunna med avstyrkande av motionerna

tillstyrka propositionen i denna del.

22 §.

Den ändring, som föreslås i denna paragraf, har närmare motiverats

vid 4 §.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

24 §.

Enligt propositionen har underlåtenhet att enligt åläggande, som meddelats

av polismyndigheten jämlikt 20 §, göra anmälningar rörande mottagande

av visst slag av föremål lämnats utan straffsanktion. Då utskottet

är av den meningen att sådan underlåtenhet bör kriminaliseras likaväl

som överträdelser av lagens övriga föreskrifter, har utskottet föreslagit ett

tillägg med sådan innebörd i 24 § 2 mom.

Dödande av pant k vitt o.

Under hänvisning till en av Stockholms pantaktiebolag till Kungl. Maj :t

ingiven skrivelse ha motionärerna påyrkat, att lagen utöver de bestämmelser,

som återfinnas i propositionens förslag, även skulle innehålla enhetliga

regler om dödande av förkommet pantkvitto. Utskottet delar på denna

punkt departementschefens ståndpunkt att med lagstiftning i detta ämne

bör anstå, till dess man vunnit praktisk erfarenhet av den metod, som föreslås

i nämnda skrivelse och som torde kunna prövas utan särskilt lagstöd.

Utskottet föreslår därför att motionärernas hemställan i denna del icke skall

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Slutstadgandet.

Under förhandenvarande omständigheter torde vara förenat med avsevärda

svårigheter att sätta lagen i kraft redan vid instundande årsskifte

såsom propositionen förutsätter. Länsstyrelserna kunna knappast medhinna

att till dess meddela alla i lagen förutsatta föreskrifter för pantlånerörelsernas

bedrivande. Utskottet föreslår därför, att lagens ikraftträdande

uppskjutes till den 1 april 1950.

I enlighet med grundsatsen att civillag icke skall erhålla tillbakaverkande

kraft anser utskottet att för de låneavtal, som ingåtts före denna lags

ikraftträdande, skola gälla nuvarande bestämmelser. På grund härav föreslås

att ett nytt fjärde stycke av angiven innebörd tillägges i slutstadgandet.

Vad slutligen angår övergångsförhållandena har i propositionen föreslagits

att pantlånerörelse, som vid lagens ikraftträdande bedrives med vederbörligt

tillstånd, må fortsättas under ytterligare fem år utan särskilt tillstånd.

En ledamot av lagrådet har uttalat att det av billighetsskäl borde

tagas under övervägande att stadga, att då person, som nu innehar tillstånd,

söker nytt tillstånd, ansökning skulle kunna beviljas utan hinder

av den företrädesrätt, som omförmäles i 1 § av förslaget. Departementschefen

har funnit den anförda synpunkten beaktansvärd men ej ansett

ändring böra göras i lagförslaget bl. a. med hänsyn till att om en enskild

pantlånare skött sin rörelse på ett förtjänstfullt sätt, något intresse att ersätta

hans rörelse med ett av kommunen drivet eller ett eljest allmännyttigt

förtag icke kommer att yppa sig.

Den ledamot av lagrådet, som ifrågasatt en uppmjukning av övergångsbestämmelsen,

motiverade sitt ställningstagande främst med hänsynen till

de enskilda personer, som för närvarande utan anmärkning dreve pant
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

lånerörelse. Emellertid kan det även ur låntagarnas synpunkt vara önskvärt

att redan existerande företag icke alltför snabbt tvångsmässigt avvecklas

till förmån för nya, i den mån de nya företagen icke erbjuda bättre villkor

än de äldre. En förlängning av övergångstiden synes under dessa förhållanden

motiverad. Det kan även erinras om att då den i förvärvssyfte

drivna arbetsförmedlingen 1935 beslöts skola upphöra, en avvecklingstid

av 15 år fastställdes, vilken för övrigt sedermera måst förlängas.

Från dessa utgångspunkter vill utskottet föreslå, att den period, varunder

de nuvarande tillståndsinnehavarna få utan särskilt nytt tillstånd fortsätta

sin rörelse, förlänges till tio år samt att de, om de efter utgången av denna

period alltjämt önska idka rörelse, skola äga att, då de söka tillstånd för

nästa period, tävla på lika villkor med andra sökande om tillstånd. Avgörande

blir då, vilken av de sökande som kan erbjuda de för låntagarna förmånligaste

villkoren. Därefter skall emellertid den i 1 § omförmälda företrädesrätten

gälla fullt ut.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit

vissa ändringar böra vidtagas i det genom propositionen

framlagda lagförslaget, och i anledning av motionerna I:

317 och II: 403 — måtte för sin del antaga följande förslag

till

s. 23 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

23

Lag

om pantlånerörelse.

Härigenom förordnas som följer.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Rätten att idka pantlånerörelse Behörighet att idka pantlånem.

m. rörelse m. m.

1 §•

Lånerörelse, i vilken lösören mottagas såsom pant (pantlånerörelse), må

icke utövas utan tillstånd av länsstyrelsen.

Tillstånd må meddelas endast om behov av rörelsen anses föreligga och

skall företrädesvis lämnas antingen kommun eller ock bolag eller ekonomisk

förening som har till syfte att driva rörelsen på villkor, fördelaktiga

för låntagarna, och utan rätt för delägare eller annan att njuta del i vinst.

Enskild person må beviljas tillstånd endast om han gjort sig känd för

redbarhet och ordentlighet och i övrigt anses lämplig.

Tillstånd meddelas för viss tid, högst tio år.

2 §•

Ansökning om tillstånd att idka pantlånerörelse göres hos länsstyrelsen

i det län, där rörelsen skall bedrivas. Ansökningen skall innehålla uppgift

om ort och lokal för rörelsen samt om de låneavgifter och övriga lånevillkor

som sökanden ämnar tillämpa.

Länsstyrelsen har att inhämta yttrande över ansökningen av kommunens

beslutande myndighet och av polismyndigheten i orten.

3 §•

Där pantlånerörelse bedrives av kommun, bolag eller ekonomisk förening,

skall för rörelsen finnas anställd särskild föreståndare, vilken är ansvarig

för rörelsens behöriga utövande.

Utövas rörelsen av bolag eller ekonomisk förening, skall föreståndaren

vara godkänd av länsstyrelsen. Godkännande må meddelas endast den, som

uppfyller de i 1 § tredje stycket stadgade villkoren.

Avgår av länsstyrelsen godkänd föreståndare, må rörelsens utövare, under

förutsättning att ansökan om godkännande av ny föreståndare ofördröjligen

göres, i avbidan på beslut härom utse person, som uppfyller villkoren

i 1 § tredje stycket, att tills vidare vara ansvarig föreståndare i den avgångnes

ställe.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

4 §•

Har utövare av pantlånerörelse avlidit,

må rörelsen för dödsboets räkning

fortsättas under ett år av återstående

tillståndstid. Rörelsen må likväl

utövas endast genom ansvarig

föreståndare, som i 3 § omförmäles;

för tiden till dess föreståndare godkänts

av länsstyrelsen skall vad i

tredje stycket nämnda paragraf stadgas

äga motsvarande tillämpning.

(Utskottets förslag:)

4 §•

Har enskild person som utövar

pantlånerörelse avlidit, må rörelsen

för dödsboets räkning fortsättas under

återstående tillståndstid. Rörelsen

må likväl utövas endast genom ansvarig

föreståndare, som i 3 § omförmäles;

för tiden till dess föreståndare

godkänts av länsstyrelsen skall

vad i tredje stycket nämnda paragraf

stadgas äga motsvarande tillämpning.

5 §•

Tillstånd att idka pantlånerörelse samt godkännande av föreståndare må

återkallas när anmärkningar mot rörelsens skötsel eller mot vederbörandes

lämplighet därtill föranleda.

Huvudgrunder för pantlånerörelses bedrivande.

6 §•

Vid meddelande av tillstånd till pantlånerörelse skall länsstyrelsen fastställa

låneavgifter. Länsstyrelsen skall därjämte angiva den lokal, som må

användas, meddela erforderliga bestämmelser om pants vård och förvaring

samt lämna de ordningsföreskrifter med avseende å rörelsen, som kunna

anses påkallade.

(Jämför 14 §.) Finner länsstyrelsen på grund av

ändrade förhållanden eller av annan

anledning erforderligt att gällande

låneavgifter jämkas eller att ändring

eljest vidtages av givna föreskrifter

eller att nya föreskrifter meddelas,

skall länsstyrelsen meddela förordnande

därom.

7 §• 7 §.

Låneavgiften skall utgå med viss Låneavgiften skall utgå med viss

procent av lånebeloppet. procent för år av lånebeloppet.

Utövare av pantlånerörelse må ej taga eller betinga sig vederlag för lån

annorledes än i form av låneavgift, ej heller fordra eller mottaga skuldförbindelse

å lånebeloppet.

8 §• 8 §.

Vid pantsättning skall låntagaren Vid pantsättning skall låntagaren

tillställas särskilt bevis om pantsätt- tillställas särskilt bevis om pantsätt
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

25

(Kungl. Maj.ts förslag:)

ningen (pantsedel). Pantsedel skall

vara försedd med det nummer, under

vilket lånet införts i den i 18 § omförmälda

bok, samt innehålla uppgift

om dagen för pantsättningen, lånesumman,

låneavgiften och övriga lånevillkor

ävensom om pantens eller

panternas art samt antal, mått eller

vikt. Låneavgiften skall vara angiven

i procent för år räknat.

9 §•

Panterna skola hållas försäkrade

mot brand- och vattenskada samt

stöld till belopp, motsvarande minst

summan av utlämnade lån ökad med

tjugofem procent.

(Utskottets förslag:)

ningen (pantsedel). Pantsedel skall

vara försedd med det nummer, under

vilket lånet införts i den i 18 § omförmälda

bok, samt innehålla uppgift

om dagen för pantsättningen, lånets

förfallodag, lånesumman, låneavgiften,

det procenttal efter vilket avgiften

utgår och övriga lånevillkor ävensom

om pantens eller panternas art

samt antal, mått eller vikt.

9 §■

Panterna skola hållas försäkrade

mot brand- och vattenskada samt

stöld till betryggande belopp.

10 §.

Lån i pantlånerörelse må, ändå att annat avtalats, icke anses förfallet till

betalning tidigare än fyra månader efter dess utlämnande.

Oavsett avtalad lånetid är låntagare berättigad att, närhelst han så önskar

intill dess åtgärder för pantens försäljning vidtagits, inlösa panten.

11 §•

Har lån förfallit till betalning, må panten försäljas.

Åtgärder för försäljning må dock ej utan särskild begäran från låntagaren

vidtagas tidigare än två månader efter lånets förfallodag. Försäljningen

må ej ske annorledes än å offentlig auktion å den ort, där pantsättningen

ägt rum, eller, då panten är å fondbörs noterat värdepapper, genom fondkommissionär

till gällande börspris.

Försäljning å auktion skall minst åtta dagar i förväg kungöras i tidning

inom orten med angivande tillika av lånets förfallodag eller, om flera panter

skola försäljas, under vilken eller vilka månader förfallotiderna inträffat.

12 §.

Lämnar vid pantförsäljning erhållen köpeskilling, sedan därifrån avdragits

lånesumman, låneavgiften och försäljningskostnaden, överskott å minst

tio kronor, skall pantsättaren snarast möjligt på egen bekostnad underrättas

därom genom rekommenderat brev.

13 §.

Från bestämmelserna i 7 § andra stycket, 9 §, 10 § första stycket och

It § andra stycket må länsstyrelsen, då särskilda skäl därtill äro, medgiva

undantag.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

14 §.

Pantlånerörelse står under tillsyn

av länsstyrelsen, som har att genom

inspektion eller på annat lämpligt

sätt övervaka att rörelsen bedrives i

överensstämmelse med denna lag och

de av länsstyrelsen med stöd av

6 § meddelade föreskrifterna. Finner

länsstgrelsen på grund av ändrade

förhållanden eller av annan anledning

erforderligt att nya sådana föreskrifter

meddelas eller att gällande

låneavgifter jämkas eller att ändring

eljest vidtages av givna föreskrifter,

skall länsstgrelsen meddela förordnande

därom.

Utövare av pantlånerörelse och föreståndare

för sådan rörelse äro skyldiga

att tillhandahålla länsstyrelsen

erforderliga uppgifter om rörelsen

samt att låta länsstyrelsen få del av

rörelsens bokföring ävensom tillträde

till lokalerna.

(Utskottets förslag:)

14 §.

Pantlånerörelse står under tillsyn

av länsstyrelsen, som har att genom

inspektion eller på annat lämpligt

sätt övervaka att rörelsen bedrives i

överensstämmelse med denna lag och

de av länsstyrelsen med stöd av 6 §

meddelade föreskrifterna.

(Jämför 6 §.)

Utövare av pantlånerörelse vare

skyldig att tillhandahålla länsstyrelsen

erforderliga uppgifter om rörelsen

samt att låta länsstyrelsen få del

av rörelsens bokföring ävensom tillträde

till lokalerna.

15 §.

I pantlånerörelses lokal skola denna lag samt tillståndsbeviset för rörelsen

och de särskilda föreskrifter, som lämnats av länsstyrelsen, finnas tillgängliga

för allmänheten.

Kontrollföreskrifter m. m.

16 §.

Pant må mottagas endast från den, som är känd för pantlånerörelsens

utövare eller hans personal eller ock kan legitimera sig på ett tillfredsställande

sätt.

17 §. 17 §.

Ej må pant mottagas från den, som Ej må pant mottagas från den, som

är berusad eller ej fyllt aderton år. är synbarligen berörd av starka drycker

eller ej fyllt aderton år.

Såsom pant må icke mottagas föremål, vilket kan antagas vara smittofarligt

eller behäftat med ohyra, ej heller i något fall säng- eller barnkläder.

18 §.

Över pantlånerörelse skall föras bok (pantbok), av vilken i löpande nummerföljd

kan inhämtas upplysning om varje utlämnat lån, dagen för pant
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr öO.

27

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

sättningen, villkoren för lånet, pantens eller panternas art och antal, mått

eller vikt ävensom i förekommande fall fabrikat och tillverkningsnummer

eller annat särskilt kännemärke, vidare om dag då panten löses. Därjämte

skola antecknas pantsättares och pantlösares för- och tillnamn, yrke och

bostad samt arten av och numret å legitimationshandling, som må hava

företetts. Pantbok må, därest så finnes lämpligt, föras i särskilda avdelningar.

Pantbok skall vara inbunden och försedd med fortlöpande sidtal.

Där länsstyrelsen det medgiver, må anteckningarna göras i annan ordning

än i bok; om dylika anteckningar skall i tillämpliga delar gälla vad

om pantbok är stadgat.

Varje pant skall förses med samma nummer som dess nummer i pantboken.

19 §.

Efter anmälan av polismyndighet

att gods förkommit eller olovligen

frånhänts ägaren vare enskild person

som utövar pantlånerörelse eller föreståndare

för sådan rörelse pliktig att

ofördröj ligen undersöka om godset

finnes i hans besittning och om han

innehar någon anteckning om detsamma.

Vinnes upplysning om godset,

skall polismyndigheten så fort

ske kan underrättas därom.

Erhåller den, som utövar eller förestår

pantlånerörelse, annorledes än

nu sagts kännedom om att den, som

för pantsättning utbjuder gods, olovligen

åtkommit detsamma eller av

annan anledning icke äger rätt att

pantsätta det, eller får han skälig anledning

till misstanke därom, vare

han skyldig att genast underrätta polismyndigheten

i orten.

Skriftliga meddelanden från polismyndigheten rörande gods skola under

en tid av ett år förvaras ordnade i tidsföljd eller i annan ordning som anvisas

av polismyndigheten.

20 §.

Polismyndigheten i orten äger ålägga utövare av pantlånerörelse att till

polismyndigheten anmäla mottagande av föremål av visst eller vissa slag.

21 §.

Utövare av pantlånerörelse vare skyldig låta polismyndighet undersöka

rörelsens lokaler samt granska pantboken.

19 §.

Efter anmälan av polismyndighet

att gods förkommit eller olovligen

frånhänts ägaren vare utövare av

pantlånerörelse eller föreståndare för

sådan rörelse pliktig att ofördröj ligen

undersöka om godset finnes i hans

besittning och om han innehar någon

anteckning om detsamma. Vinnes

upplysning om godset, skall polismyndigheten

så fort ske kan underrättas

därom.

Erhåller utövare av pantlånerörelse

eller föreståndare annorledes än nu

sagts kännedom om att den, som för

pantsättning utbjuder gods, olovligen

åtkommit detsamma eller av annan

anledning icke äger rätt att pantsätta

det, eller får han skälig anledning

till misstanke därom, vare han

skyldig att genast underrätta polismyndigheten

i orten.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

22 §.

Då med avseende å rörelsen föreligger

anledning till anmärkning,

skall polismyndigheten göra anmälan

därom till länsstyrelsen samt föreslå

de åtgärder, som kunna vara erforderliga.

Åtalas utövare av pantlånerörelse

eller föreståndare för sådan

rörelse för brott, som omförmäles i

12 eller 20—23 kapitlen strafflagen,

eller för förseelse mot denna lag,

skall åklagaren så snart ske kan underrätta

länsstyrelsen om åtalet samt

om utgången av målet.

(Utskottets förslag:)

22 §.

Då med avseende å rörelsen föreligger

anledning till anmärkning,

skall polismyndigheten göra anmälan

därom till länsstyrelsen samt föreslå

de åtgärder, som kunna vara erforderliga.

Åtalas enskild person som utövar

pantlånerörelse eller föreståndare

för sådan rörelse för brott, som

omförmäles i 12 eller 20—23 kapitlen

strafflagen, eller för förseelse mot

denna lag, skall åklagaren så snart

ske kan underrätta länsstyrelsen om

åtalet samt om utgången av målet.

23 §.

Nedlägges pantlånerörelse eller avgår föreståndare, skall rörelsens utövare

ofördröjligen göra anmälan därom till länsstyrelsen.

Straffbestämmelser m. m.

24 §.

1 inom. Den som idkar pantlånerörelse utan att enligt föreskrifterna i

denna lag vara därtill berättigad, straffes med dagsböter.

Till samma ansvar vare den förfallen
1)

som utövar rörelse, som i 3 eller

4 § avses, annorledes än genom behörig

föreståndare, eller

2) som bryter mot de av länsstyrelsen

med stöd av 6 eller 74 § meddelade

föreskrifterna eller mot bestämmelserna

i 7 §, 9 §, It § andra

eller tredje stycket, 14 § andra stycket,

17 §, 19 § första eller andra stycket

eller 21 §.

2 mom. Förseelse mot 8, 12, 15,

16 eller 18 §, 19 § tredje stycket eller

23 § straffes med böter från och med

fem till och med trehundra kronor.

Till samma ansvar vare den förfallen
1)

som utövar rörelse, som i 3 eller

4 § avses, annorledes än genom behörig

föreståndare, eller

2) som bryter mot de av länsstyrelsen

med stöd av 6 § meddelade föreskrifterna

eller mot bestämmelserna

i 7 §, 9 §, 11 § andra eller tredje

stycket, 14 § andra stycket, 17 §, 19 §

första eller andra stycket eller 21 §.

2 mom. Förseelse mot 8, 12, 15,

16 eller 18 §, 19 § tredje stycket, 20

eller 23 § straffes med böter från och

med fem till och med trehundra kronor.

25 §.

Utövare av pantlånerörelse så ock föreståndare ansvarar för förseelse mot

denna förordning, som begås av person, anställd i rörelsen, liksom vore

s. 29 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

29

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

förseelsen begången av honom själv, därest ej omständigheterna göra sannolikt

att förseelsen skett utan hans vetskap och vilja.

26 §.

Böter enligt denna lag tillfalla kronan.

27 §.

Över polismyndighets beslut enligt denna lag må besvär anföras hos länsstyrelsen

inom en månad från det klaganden erhållit del av beslutet.

Talan mot länsstyrelses beslut föres hos Konungen genom besvär i den

ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters

och ämbetsverks beslut.

Polismyndighets och länsstyrelses beslut skola lända till efterrättelse utan

hinder av förd klagan, där ej annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 ja- Denna lag träder i kraft den 1

nuari 1950. april 1950.

Genom lagen upphävas förordningen den 28 maj 1918 (nr 387) angående

idkande av pantlånerörelse och lagen

sa aktiebolag, som driva lånerörelse.

Pantlånerörelse, som vid denna

lags ikraftträdande med vederbörligt

tillstånd utövas, må under iakttagande

av de i denna lag meddelade bestämmelserna

fortsättas under en tid av

fem år efter nämnda tidpunkt, utan

att nytt tillstånd erfordras. För sådan

rörelse skall länsstyrelsen så

snart ske kan meddela föreskrifter,

som i 6 § omförmälas.

den 22 juni 1911 (nr 53 s. 2) om vis
Pantlånerörelse,

som vid denna

lags ikraftträdande med vederbörligt

tillstånd utövas, må under iakttagande

av de i denna lag meddelade bestämmelserna

fortsättas under en tid

av tio år efter nämnda tidpunkt, utan

att nytt tillstånd erfordras. För sådan

rörelse skall länsstyrelsen så

snart ske kan meddela föreskrifter,

som i 6 § omförmälas. Söker utövare

av sådan rörelse före utgången av

sagda period nytt tillstånd för tiden

därefter, må sådan ansökning kunna

beviljas utan hinder av företrädesrätt

som omförmäles i 1 §.

Å löneförhållande, som uppkommit

före denna lags ikraftträdande,

äga äldre bestämmelser tillämpning.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Första lagutskottets utlåtande nr 50.

B. att motionerna 1:317 och 11:403, i den mån de icke

kunna anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört och

hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 16 november 1949.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV R YL ANDER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Branting, Ahlkvist, Lodenius, Lindblom,

fru Sjöström-Bengtsson, herrar Lindgren, Löthner och Georg Pettersson;
från

andra kammaren: herrar Rylander, Lindberg*, Landgren, Lindahl,

Antby, fröken Öberg, herrar Svensson i Stenkyrka och Östlund*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

498098. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1949.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1949:386 Skrivelse till Konungen i anledning av del s Kungi. Maj:ts proposition med förslag till lag om pantlånerörelse, dels ock i ämnet väckta motioner. a1 i texten