Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av återremiss av första lagutskottets utlåtande nr 35 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus, dels ock i ämnet väckta motioner.

1949-11-23 · 33 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 31 av 33 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1949:52, Utlåtande i anledning av återremiss av första lagutskottets utlåtande nr 35 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus, dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

1

Nr 52.

Utlåtande i anledning av återremiss av första lagutskottets utlåtande

nr 35 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition

med förslag till lag med särskilda bestämmelser

om utskrivning från sinnessjukhus, dels ock i

ämnet väckta motioner.

Genom en den 1 april 1949 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 179, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t

under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag

till lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus.

I anledning av propositionen ha inom andra kammaren väckts två

motioner, nämligen nr 377 av herr Hedlund i Östersund och nr 378 av herr

Johnsson i Stockholm.

I motionen II: 377 påyrkas, att fullmaktsbestämmelsen i 1 § av den genom

propositionen föreslagna lagen utgår, att de föreslagna bestämmelserna

i lagen få gälla varje sinnessjukhus, samt att desamma inarbetas i sinnessjuklagen

på det sätt sinnessjukvårdsberedningen föreslagit enligt vad

som framgår av s. 63—66 i propositionen. Motionen utmynnar i förslag,

att riksdagen måtte vidtaga de påyrkade ändringarna i den redigering

vederbörande utskott torde utarbeta.

Motionen II: 378 innehåller hemställan, att riksdagen ville företaga sådan

ändring i lagförslaget, att de i motionen framförda synpunkterna komme

till uttryck. För dessa synpunkter redogöres i erforderliga delar nedan i

anslutning till de därav berörda frågorna.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för det i propositionen framlagda

förslaget, ävensom i fråga om de skäl, vilka motionärerna åberopat till

stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke

lämnas i det följande, hänvisa till propositionen och motionerna.

Från riksåklagarämbetet hade till utskottet inkommit en nedan återgiven

skrivelse.

Utskottet hade vidare mottagit en skrivelse från Frihetsvärnet Riksförbundet

Psykiskt Sjukas Vänner med förslag till vissa ändringar i lagförslaget

jämte motivering.

I sitt utlåtande nr 35 i anledning av propositionen och motionerna har

utskottet hemställt ej mindre under A) att riksdagen måtte med anledning

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1949. 9 sand. 1 avd. Nr 52.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

av propositionen och motionerna för sin del antaga ett av utskottet i utlåtandet

framlagt förslag till lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september

1929 (nr 321) än även under B) att motionen II: 378, i den mån

den icke bifallits eller besvarats genom vad utskottet hemställt under A),

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag ha kamrarna den 21

maj 1949 vid behandling av nämnda utlåtande beslutat visa ärendet åter

till utskottet.

På hemställan av utskottet i dess memorial nr 46 ha kamrarna den 28

maj 1949 beslutat uppskjuta den fortsatta behandlingen av propositionen

och motionerna till den nu pågående höstsessionen.

Av vad som förekommit vid ärendets behandling i kamrarna framgår,

att syftet med ärendets återförvisning till utskottet varit att utskottet, med

hänsyn särskilt till den rådande läkarbristen vid de statliga sinnessjukhusen,

ånyo skulle överväga, huruvida eu fullständig och slutgiltig reform beträffande

utskrivningsförfarandet med straffriförklarade och med dem jämställda

i närvarande läge kunde genomföras. Då utfallet av nämnda övervägande

måste bliva avgörande för lösningen av hela den till utskottet

överlämnade lagfrågan, har utskottet ansett sig böra avgiva nytt utlåtande

i ärendet.

Gällande bestämmelser.

Enligt sinnessjuklagen den 19 september 1929 meddelas beslut om utskrivning

från sinnessjukhus antingen av vederbörande sjuk vårdsläkare

eller av sinnessjuknämnden, överinspektören för sinnessjukvården äger

därjämte befogenhet att förordna om utskrivning i sådana fall, då det enligt

lagen ankommer på sjukvårdsläkaren att besluta därom. Vad om överinspektören

för sinnessjukvården är stadgat äger, såvitt angår sinnesslövården,

i stället tillämpning å inspektören för sinnesslövården.

Sinnessjuknämnden är utskrivningsmyndighet beträffande den som på

grund av sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna fällas

till ansvar för begånget brott eller som, enligt vad känt är, under inflytande

av sinnessjukdom begått mot annans personliga säkerhet riktat brott,

vilket icke blivit beivrat (20 § första stycket, jämfört med 18 § andra stycket).

Vidare handlägger sinnessjuknämnden fråga om utskrivning av den

som enligt domstols förordnande intagits i allmän uppfostringsanstalt men

överförts till sinnessjukhus och slutligt utskrivits från anstalten eller som

intagits å sinnessjukhus i samband med frigivning från straffarbete eller

fängelse eller utskrivning från förvaring eller internering i säkerhetsanstalt.

Sinnessjuknämnden kan uppdraga åt sjukvårdsläkaren att beträffande

viss person meddela beslut om utskrivning i nämndens ställe. Har sådant

uppdrag meddelats och begår därefter den, om vilkens utskrivning är fråga,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

mot annans personliga säkerhet riktat brott, skall uppdraget anses åter

kallat (20 § första stycket).

I andra fall än sådana, i vilka beslut om utskrivning enligt nyss återgivna

bestämmelser i första hand skall meddelas av sinnessjuknämnden,

ankommer det på vederbörande sjukvårdsläkare — samt överinspektören

för sinnessjukvården -— att förordna därom (20 § andra stycket). Finner

sjukvårdsläkaren anledning föreligga till utskrivning i fall, där beslutanderätten

tillkommer sinnessjuknämnden, har han att ofördröj ligen göra

anmälan därom hos nämnden. Sådan anmälan kan göras jämväl av överinspektören

för sinnessjukvården (21 §).

Jämte det sinnessjuknämnden i första hand beslutar om utskrivning av

förut angivna kategorier sinnessjuka fungerar nämnden i fråga om övriga

sinnessjuka såsom överinstans i förhållande till sjukvårdsläkaren i utskrivningsfrågor.

Har sjukvårdsläkaren lämnat framställning om utskrivning

utan bifall, må nämligen envar, som äger påkalla utskrivning, hänskjuta

utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens prövning (23 §). Nämnden är

dock icke skyldig att mer än en gång var fjärde månad pröva sådan framställning

om utskrivning. Samma begränsning gäller i fråga om nämndens

skyldighet att pröva framställning om utskrivning av straffriförklarad eller

annan om vars utskrivning nämnden i första band äger besluta (22 § andra

stycket). Klagan över nämndens beslut är icke tillåten.

De fall, i vilka utskrivning från sinnessjukhus kan ske, äro närmare reglerade

i 17—19 §§ sinnessjuklagen.

Angående utskrivning från sinnessjukavdelning vid fångvården av den

som efter straffriförklaring för vård förvaras å sådan avdelning gälla enligt

50 § sinnessjuklagen samma regler som för utskrivning från sinnessjukhus

av straffriförklarad med den avvikelsen endast att överinspektören

för sinnessjukvården icke äger föreslå utskrivning.

Sinnessjuknämnden består enligt vad i 2 § stadgas av fem ledamöter.

Chefen för medicinalstyrelsen är självskriven ledamot; övriga ledamöter

jämte suppleanter utses av Konungen. Av de särskilt utsedda ledamöterna

skola två vara i sinnessjukvård särskilt kunniga läkare. De båda övriga få

icke vara läkare, och den ene av dem skall vara eller hava varit ordinarie

innehavare av domarämbete.

Historik in. m.

1 ett av utskottet vid 1941 års riksdag avgivet, av riksdagen godkänt utlåtande,

nr 38, uttalades bland annat, att då sinnessjuknämnden icke syntes

vara i stånd att hinna med alla de uppgifter, som åvilade densamma, det

framstode som en nära till hands liggande lösning att begränsa nämndens

verksamhet till den huvuduppgift, för vilken nämnden egentligen inrättats.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

eller att utgöra en opartisk och auktoritativ klagoinstans, dit de intagna

och deras anhöriga skulle kunna vända sig med framställningar om utskrivning.

Strafflagberedningen framlade i sitt år 1942 avgivna betänkande angående

strafflagens tillräknelighetsbestämmelser, sinnesundersökning m. m.

(SOU 1942:59) bland annat förslag om inrättande av lokala utskrivningsnämnder

vid sinnessjukhusen. Senare förslag i ämnet äro uppbyggda på de

av strafflagberedningen förordade huvudprinciperna.

Ett på strafflagberedningens betänkande grundat förslag till ändringar

i sinnessjuklagen framlades för 1955 års riksdag genom proposition nr 239.

I denna upptogs icke beredningens förslag om lokala utskrivningsnämnder.

Såsom skäl härför åberopades huvudsakligen farhågor för att den av strafflagberedningen

föreslagna decentraliseringen skulle komma att medföra att

bedömandet vid olika sjukhus komme att bliva alltför oenhetligt.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 37) anförde utskottet, att beaktansvärda

skäl talade för en decentralisering av utskrivningsförfarandet.

Mot förslaget härom hade åberopats bland annat, att bedömningen i utskrivningsfrågor

kunde befaras bliva alltför oenhetlig. Viktigare än formella enhetlighetssynpunkter

—- vilka, när prövningen allenast grundades på ett

skriftligt material, lätt ledde till ett schablonmässigt bedömande — vore enligt

utskottets mening att man vid utskrivningen sökte nå fram till ett ur såväl

samhällets som den enskildes synpunkt riktigt bedömande av varje särskilt

fall, grundat på omedelbar, personlig kontakt med fallet. Ur synpunkten

av den enskildes rättssäkerhet finge vidare erinras att nämndens ursprungliga

uppgift att vara en besvärsinstans för de intagna förskjutits till deras

nackdel därigenom att den även fått uppgiften att emot sjukvårdsläkarna

bevaka det allmännas intresse av de intagnas kvarhållande ur samhällsskyddets

synpunkt. Utskottet ansåg sig dock icke i frågans dåvarande läge

kunna framlägga förslag om en ändrad organisation för utskrivningsfrågornas

handläggning.

I de vid 1957 års riksdag väckta likalydande motionerna I: 41 och II: 75

yrkades, att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj :t hemställa om förslag

till ändring av sinnessjuklagen avseende inrättande av lokala utskrivningsnämnder

vid sinnessjukhusen.

I sitt över motionerna avgivna, av riksdagen godkända utlåtande, nr 36,

framhöll utskottet, att de olägenheter förslaget möjligen kunde innebära

måste anses väga lätt i jämförelse med de fördelar som förslaget komme

att medföra. Enligt utskottets mening vore det uppenbart, att om sinnessjuknämnden

hade möjlighet till personlig kontakt med dem, vilkas utskrivning

det gällde, det skulle skapas bättre förutsättningar för utskrivningsfrågornas

riktiga avgörande än som funnes f. n., då nämnden endast undantagsvis

hade tillfälle till sådan kontakt. En lokal utskrivningsnämnd

borde däremot alltid kunna skaffa sig en på personlig kännedom grundad

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

uppfattning om varje utskrivningsfall. Genom inrättandet av lokala utskrivningsnämnder

skulle allmänheten erhålla tillfälle till ökad insyn i sinnessjukvården,

och förtroendet för denna torde därigenom komma att stärkas.

För vederbörande patient måste det ock kännas betydligt mer tillfredsställande

att få personligen framlägga sin sak inför den myndighet, som hade

att besluta om utskrivningen, än att helt bero av den bild av hans fall som

skriftliga handlingar kunde giva. — Utskottet uttalade även, att frågan

blivit så grundligt undersökt och belyst ur olika synpunkter — icke minst

genom yttranden som avgivits över motionerna —- att anledning saknades

att igångsätta ytterligare utredning.

På hemställan av utskottet anhöll riksdagen i skrivelse den 20 maj 1947,

att Kungl. Maj :t till 1948 års riksdag ville framlägga förslag om inrättande

av lokala utskrivningsnämnder vid sinnessjukhusen.

Emellertid uppdrogs den 30 december 1947 åt statens sinnessjukvårdsberedning

att verkställa utredning angående frågan om inrättande av sådana

nämnder samt inkomma med det förslag vartill utredningen kunde

föranleda. Beredningen överlämnade den 25 november 1948 promemoria

med förslag om inrättande av dylika utskrivningsnämnder. I promemorian

föreslås ändringar i sinnessjuklagens 18 och 20—23 §§ av innebörd att utskrivning

från sinnessjukhus av sådana intagna, vilkas utskrivning f. n. i

första hand beslutas av sinnessjuknämnden, skall beslutas av en lokal utskrivningsnämnd

vid varje sjukhus bestående av sjukvårdsläkaren och två

lekmän, av vilka den ena skall vara eller ha varit domare eller eljest vara

lagfaren. Enligt förslaget skall sjukvårdsläkaren alltjämt ensam besluta

om utskrivning av övriga intagna. Sjukvårdsläkaren skall emellertid äga

hänskjuta fråga om sådan utskrivning till den lokala nämndens prövning.

Utskrivningsnämndens ledamöter skola vara skyldiga att skaffa sig personlig

kännedom angående den, om vars utskrivning är fråga. Utskrivning

skall ej få ske, om icke nämndens ledamöter äro ense därom. Vid oenighet

skall på yrkande av ledamot ärendet hänskjutas till sinnessjuknämnden.

Har framställning om utskrivning avslagits, skall beslutet kunna överklagas

hos sinnessjuknämnden. Därjämte skall i vissa fall en bifallen framställning

om utskrivning kunna av överinspektören för sinnessjukvården och

statsåklagare hänskjutas till sinnessjuknämndens prövning.

över promemorian ha yttranden avgivits av ett flertal myndigheter och

sammanslutningar.

Härefter har inom inrikesdepartementet upprättats ett lagförslag i ämnet.

Detta förslag, som bortsett från vissa redaktionella jämkningar är likalydande

med det vid propositionen fogade, har av lagrådet lämnats utan

erinran.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr -12.

Propositionen och motionerna.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Enligt det i propositionen framlagda lagförslaget må Konungen beträffande

visst sinnessjukhus kunna förordna att vid sjukhuset skall inrättas

en lokal utskrivningsnämnd. Den skall bestå av sjukvårdsläkaren och två

särskilt utsedda personer, av vilka en skall vara eller ha varit innehavare

av domarämbete eller eljest vara lagfaren. Denna nämnd skall besluta om

utskrivning från sjukhuset av sådana intagna, vilkas utskrivning f. n. prövas

av en central sinnessjuknämnd såsom första och enda instans, d. v. s.

straffriförklarade och vissa med dem jämställda personer. För att den

lokala nämnden skall få skriva ut en sådan intagen fordras enligt förslaget

att den är enig. Äro ledamöterna ej ense skall om någon ledamot så yrkar

ärendet hänskjutas till sinnessjuknämndens prövning. Nämnden skall i

princip icke få fatta beslut i en utskrivningsfråga utan att dess ledamöter

skaffat sig personlig kännedom om den som skall utskrivas.

Den lokala nämndens beslut skall enligt förslaget kunna överklagas hos

sinnessjuknämnden. Avslås begäran om utskrivning tillkommer klagorätt

envar som äger påkalla utskrivning. Bifalles framställning må överinspektören

för sinnessjukvården och statsåklagare inom 14 dagar hänskjuta frågan

till den centrala nämnden.

Reformens allmänna innebörd och omfattning.

I propositionen anför föredragande departementschefen, statsrådet Mossberg,

till en början bland annat följande:

Den särskilda centrala nämnd, sinnessjuknämnden, som enligt 1929 års

sinnessjuklag såsom första instans handlägger ärenden om utskrivning från

sinnessjukhus av straffriförklarade och vissa därmed jämställda sinnessjuka

och såsom andra instans beslutar om utskrivning av övriga intagna,

har sedan länge en betydande arbetsbörda. Antalet avgjorda ärenden har

från nämndens tillkomst till år 1945 oavbrutet stegrats och har under de

senaste åren uppgått till mellan 3 000 och 4 000 per år. För att kunna bemästra

denna arbetsbörda har nämnden nödgats ordna sitt arbete på sådant

sätt att envar av dess lekmannaledamöter, däribland ordföranden, tager del

av flertalet ärenden endast genom föredragningen vid nämndens sammanträden.

Ett sådant sammanträde har i regel tagit 1—2 timmar i anspråk,

under vilken tid de senaste åren handlagts i genomsnitt cirka 60 ärenden.

Ehuru varje ärende före sammanträdet granskats av två ledamöter, varav

en psykiater, samt tveksamma fall alltid föredragits, ha angivna förhållanden

inneburit att ett stort antal ärenden icke kunnat underkastas någon

grundlig prövning av nämnden i dess helhet och särskilt icke av dess lekmän.

Den stora arbetsbördan har även medfört att nämnden endast i undantagsfall

kunnat sammanträda på sinnessjukhus. Prövningen har regelmässigt

måst ske på grundval av skriftligt material.

De anförda förhållandena äro uppenbarligen icke tillfredsställande. Icke

minst ur rättssäkerhetssynpunkt framstår den ofta tämligen summariska

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

7

skriftliga proceduren vid sinnessjuknämnden som olämplig. Den personliga

kontakten mellan patienten och det utskrivande organet har icke ulan

fog ansetts utgöra en väsentlig förutsättning för ett riktigt avgörande. Med

hänsyn till nämndens arbetssätt torde det vidare föreligga risk för att lekmännen

i nämnden icke kunna utöva det inflytande på utskrivningsfrågorna,

som avsågs då denna ordning infördes år 1929. Härutinnan må

erinras om alt lekmannarepresentanter medtogos i det utskrivande organet

dels av hänsyn till vikten av att sinnessjukvården omfattades med förtroende

bland allmänheten och dels för att höja organets allmänna kompetens.

I sistnämnda del framhölls hl. a. att de avgöranden som skulle

träffas ej vore av uteslutande medicinsk karaktär.

Sinnessjukvårdsberedningen har funnit övervägande skäl tala för en decentralisering

av utskrivningsrätten till lokala nämnder. Beredningen har

ansett eu sådan ordning vara den lämpligaste utvägen för att undanröja de

förut berörda olägenheterna med det nuvarande systemet samtidigt som

kravet på ökad insyn från lekmannahåll tillgodoses. Denna beredningens

uppfattning har delats av flertalet remissinstanser och av de myndigheter,

som hos Kungl. Maj :t yttrat sig över förslaget, ha endast statskontoret och

sinnessjuknämnden uttryckligen avstyrkt beredningens förslag.

Den under frågans tidigare behandling och nu av sinnessjukvårdsberedningen

anvisade ordningen med lokala utskrivningsnämnder vid varje sinnessjukhus

samt rätt att överklaga nämndens beslut hos sinnessjuknämnden

utgör enligt min mening det enda kvarstående alternativet till lösning

av ifrågavarande problem. I likhet med sinnessjukvårdsberedningen anser

jag att en sådan decentralisering av utskrivningsrätten beträffande strafffriförklarade

och likställda är ägnad att undanröja de olägenheter, som

enligt vad nyss anförts, äro förbundna med det nuvarande systemet. Samtidigt

hör anordningen i många fall medföra en snabbare och smidigare

handläggning av ifrågavarande ärenden.

Bland fördelarna med ett inrättande av lokala utskrivningsnämnder har

redan framhållits betydelsen av att det utskrivande organet får personlig

kännedom om de patienter, vars utskrivning ifrågasatts. Det skriftliga

materialet i ett dylikt ärende — protokoll över sinnesundersökning, journalanteckningar,

sjukvårdsläkarens yttrande etc. — kan enligt min mening

icke alltid ensamt utgöra ett tillräckligt underlag för ett ur olika synpunkter

riktigt bedömande. Vad särskilt angår sjukvårdsläkarens yttrande

måste denne uppenbarligen många gånger för det utskrivande organet

bättre kunna klargöra sin uppfattning om patienten genom en muntlig

framställning, som dessutom kan kompletteras med en demonstration, än

genom en skriftlig redogörelse. För lekmannen torde en dylik redogörelse

stundom giva eu föga levande bild av den sjuke. I ett yttrande från läkarhåll

har visserligen gjorts gällande all de patienter, som det här i allmänhet

vore fråga om — asocialt imbecilla och psykopater — lätt kunde

dupera den tillfällige iakttagaren och all det vore omöjligt för lekmännen

i den lokala nämnden alt få en tillförlitlig uppfattning av fallet endast

genom personlig kontakt. Emellertid har sjukvårdsläkaren, som enligt förslaget

själv skall vara ledamot av den lokala nämnden, möjlighet alt i

anslutning till varje ulskrivningsfall för övriga ledamöter lägga fram de

omständigheter, som kunna göra det tillfälliga intrycket mindre tillförlitligt.

Men framför allt torde lekmännen i den lokala nämnden så småningom

förvärva erfarenhet i fråga om både sjukhusets klientel i allmänhet

och de särskilda patienterna samt bliva i stånd alt bilda sig eu själv
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

O Första lagutskottets utlåtande nr 52.

sitändig mening i utskrivningsfrågorna. Bl. a. med hänsyn till sistnämnda

förhållande torde även den av sinnessjuknämnden framförda uppfattningen

att förslaget skulle innebära minskat lekmannainflytande vara mindre väl

grundad. Rörande denna uppfattning, som synes bygga på den omständigheten

att lekmännen i en lokal nämnd skulle kunna "få svårt att hävda sig

mot den ende sakkunnige — sjukvårdsläkaren — må f. ö. framhållas det

av sinnessjuknämnden själv påpekade förhållandet alt det avgörande som

skall träffas icke enbart är av medicinsk-psykiatrisk karaktär. Även faktorer

av social, ekonomisk och juridisk natur kunna ha betydelse och på

dessa områden torde lekmännens sakkunskap och erfarenhet vara av stort

värde. Det ligger vidare i sakens natur, att lekmännen komma att spela en

viktig roll vid avvägningen mellan å ena sidan samhällets intresse av att

farliga personer icke utskrivas i förtid och å andra sidan den enskilde

individens intresse av att icke utan grund vara berövad friheten. Med hänsyn

till de kvalifikationer för bedömandet av dessa frågor, som lekmännen

kunna väntas besitta, torde det ej behöva befaras att läkaren härvid kommer

att bli dominerande.

Det ökade lekmannainflytande på utskrivningsfrågorna, som ett inrättande

av lokala nämnder enligt min mening alitså kommer att föra med

sig, innebär, såsom förut ofta påpekats, en fördel även ur den synpunkten,

att det kan förväntas skapa större förtroende för sinnessjukvården hos patienterna

och allmänheten. Denna vinst med förslaget har också vid remissbehandlingen

vitsordats från olika håll och behöver icke här ytterligare

understrykas.

Den av sinnessjukvårdsberedningen förordade decentraliseringen av beslutanderätten

i fråga om utskrivning av vissa sinnessjuka till lokala nämnder

vid varje sjukhus bör sålunda medföra väsentliga fördelar i förhållande

till det nuvarande systemet. Mot dessa måste emellertid vägas de anmärkningar,

som icke minst från läkarhåll riktats mot den föreslagna ordningen

och som i liera yttranden föranlett förslag om att densamma måtte prövas

vid några utvalda sjukhus innan den definitivt genomföres.

Bortsett från vissa förut berörda invändningar är det i huvudsak två

omständigheter som åberopats mot förslaget nämligen den ökade arbetsbörda

för sjukvårdsläkaren och den bristande enhetlighet i tillämpningen

som den nya proceduren skulle medföra. Vad angår den sista anmärkningen,

som är av principiell natur, så synes den förlora en del av sin

genom den rätt för överinspektören för sinnessjukvården och statsåklagare

att hänskjuta en utskrivningsfråga till sinnessjuknämndens prövning,

som förslaget innebär. Man torde för övrigt icke böra överskatta

betydelsen av enhetlighet på detta område. Det rör sig dock här om psykiskt

sjuka människor, som icke alltid kunna hänföras till en viss kategori

och bedömas efter i förväg fastslagna normer. Det vore visserligen otillfredsställande

om man på förhand skulle kunna räkna med att bliva utskriven

avsevärt tidigare från ett sjukhus än från ett annat. Här erbjuder

emellertid den nyssnämnda anordningen med klagorätt även över utskrivning

ett visst remedium. Hur en lagstiftning i enlighet med sinnessjukvårdsberedningens

förslag kommer att verka på denna punkt är emellertid

ovisst.

Innan utskottet återgiver departementschefens uttalanden i frågan om

reformens verkningar på sju k vårdsläkarn as arbets
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

börda, vill utskottet erinra om vissa under sakens tidigare behandling

gjorda uttalanden i denna fråga.

Strafflagberedningen pekade i sitt ovan åberopade betänkande på att

skriftväxlingen mellan sinnessjuknämnden och sjukvårdsläkaren upptoge

en icke oväsentlig del av den sistnämndes tid samt medförde tidsutdräkt.

I sitt vid 1945 års riksdag avgivna utlåtande erinrade utskottet om att

den skriftliga utredningen i sinnessjuknämnden nödvändiggjorde en betungande

skriftväxling.

Såsom motivering för de vid 1947 års riksdag väckta motionerna anfördes

bland annat, att inrättandet av lokala utskrivningsnämnder skulle innebära

en förenklad utskrivningsprocedur, som skulle befria sjukvårdsläkaren

från en del betungande skrivarbete. Skriftväxlingen med sinnessjuknämnden,

som utgjorde en väsentlig del av dennes expeditionella arbete,

skulle sannolikt minska avsevärt.

I yttrande över motionerna framhöll strafflagberedningen bland annat,

att om, såsom det föreslagits, psykopater komme att sammanföras i ett

fåtal anstalter, syntes den nuvarande skriftliga proceduren i utskrivningsfrågor

icke kunna bibehållas. Sjukvårdsläkarens tid skulle enligt beredningens

mening säkerligen komma att bli så upptagen av att författa utlåtanden

till sinnessjuknämnden i utskrivningsfrågor, att föga tid skulle

återstå till hans sjukvårdande huvuduppgift, medan en muntlig handläggning

inför en lokal nämnd måste bliva icke blott ur rättssäkerhetssynpunkt

tillförlitligare utan även förenad med vida mindre omgång och tidsutdräkt.

Däremot påpekade sinnessjuknämnden, att föredragningarna inför den

lokala nämnden samt dennas förhör med patienterna komme att betyda en

ny pålaga för läkaren. Sinnessjuknämnden vore av den bestämda övertygelsen,

att dessa nya pålagor skulle komma att vålla läkaren en betydligt

större tidsspillan än den som för närvarande åsamkades denne genom avfattandet

av skriftliga framställningar till sinnessjuknämnden i de ärenden

som för närvarande ginge till sinnessjuknämnden.

Även medicinalstyrelsen ansåg, att inrättandet av lokala utskrivningsnämnder

sannolikt icke skulle minska sjuk vårdsläkarnas arbetsbörda utan

snarare i någon mån öka denna, då lekmannaledamöterna säkerligen skulle

komma att nedlägga mycken möda för att sätta sig in i utskrivningsärendena.

Ett liknande uttalande förekom i psykiatriska föreningens yttrande.

Utskottet ingick i sitt utlåtande över motionerna icke närmare på dessa

uttalanden utan besvarade dem genom sina ovan återgivna allmänna överväganden.

Sinnessjukvårdsbercdningen tog i sitt betänkande icke ställning till frågan

om reformens inverkan på sjukvårdsläkarnas arbetsbörda men anmärkte

beträffande utskrivningsförfarandet i allmänhet, att en decentrali
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

It)

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

sering av utskrivningsrätten till lokala nämnder, som skulle söka personlig

kontakt med varje patient, måste medföra en ökning av den tid, som

ägnas dessa ärenden. Dels taga samtalen med patienterna en viss tid i anspråk

och dels torde antalet ärenden komma att öka, enär tillvaron vid

sjukhuset av en nämnd, som har att pröva utskrivningsfrågor, torde komma

att stimulera patienterna att anmäla sig för utskrivning.

1 yttranden över sinnessjukvårdsberedningens förslag ha medicinalstyrelsen,

ett stort antal direktioner och sjukhuschefer samt Svenska psykiatriska

föreningen gjort gällande, att läkarnas arbetsbörda skulle ökas. De

flesta karakterisera arbetsökningen såsom avsevärd, väsentlig eller betydlig.

I yttrandena framhålles att ärendenas antal kommer att öka emedan tillvaron

av de lokala utskrivningsnämnderna kommer att stimulera patienterna

att anmäla sig för utskrivning. Därjämte kommer mer tid att tagas i anspråk

för varje ärende. Härigenom kommer läkarnas tid till egentligt sjukvårdsarbete

att beskäras och kravet på ytterligare läkarkrafter att bliva

ännu mer trängande.

Svenska psykiatriska föreningen anför:

Det förefaller föreningen sannolikt, att läkarens arbetsbörda avsevärt

kommer att ökas i all synnerhet å sjukhus, där nämndärenden äro talrika.

Om den kontakt, som förutsättes skola komma till stånd mellan nämndledamöterna

och vederbörande patienter, skall få någon real betydelse,

måste man räkna med att åt varje patient kunna ägna åtminstone en

timma. Detta innebär, att å vissa sjukhus en hel veckodag skulle komma

att blockeras av nämndsammanträde, vilket måste betraktas som en synnerligen

allvarlig konsekvens särskilt med hänsyn till nu rådande, katastrofala

brist på psykiatriska läkare. Härtill kommer, att man torde kunna

utgå ifrån, att sjukvårdsläkaren även inför de lokala utskrivningsnämnderna

önskar ha sin sammanfattning och sitt utlåtande framlagt i skrift

för att eventuellt senare, då handläggningen av ett ärende medfört icke

önskade konsekvenser, kunna exakt ange sin position. Det torde även bli

nödvändigt att sjukvårdsläkaren, då han vidarebefordrar ett ärende till

sinnessjuknämnden, lämnar en redogörelse för vad som vid den lokala

nämnden förekommit. Man kan nämligen utgå ifrån, att sinnessjuknämnden

icke kommer att kunna fatta ett från den lokala nämndens avvikande

beslut utan att få taga del av vilka speciella omständigheter, som legat till

grund för dess ställningstagande. Särskilt viktigt blir" ett sådant referat i

sådana fall, som resulterat i skiljaktiga uppfattningar inom de lokala utskrivningsnämnderna.

Läkare vid Ulleråkers sjukhus framhålla, att skrivelser till sinnessjuknämnden

kunde avfattas på spilltid och utan att inverka på överläkarnas

vanliga arbetstid.

Sjukhuschefens vid Sidsjöns sjukhus nedan i avsnittet om den lokala

nämndens arbetsformer intagna yttrande innehåller jämväl ett uttalande i

förevarande fråga.

Departementschef en yttrar — i anslutning till sitt uttalande om ovissheten

rörande reformens verkningar på enhetligheten i tillämpningen — att

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande, nr 52.

det sagda även gäller i fråga om verkningarna på sjukvårdsläkarnas arbetsbörda,

samt fortsätter:

Tidigare åberopades som ett särskilt skäl för en decentralisering att läkaren

skulle slippa ägna tid åt skrivelser och utlåtanden till sinnessjuknämnden.

Nu framhålles det från läkarhåll, att arbetet med att förbereda

och deltaga i den lokala nämndens sammanträden skulle taga avsevärt

längre tid i anspråk än som förut åtgick för handläggning av motsvarande

utskrivningsfall. Härtill skulle komma den tid, som även i fortsättningen

måste åtgå för skrivelser i klagoärenden till sinnessjuknämnden samt tid

för arbete med expediering av den lokala nämndens beslut in. in. 1 vad

mån dessa farhågor äro berättigade är givetvis svårt att bedöma. Svaret

på denna fråga beror bl. a. på i vilken utsträckning de intagna genom den

nya ordningen föranledas att begära utskrivning. Sannolikt komma dock

framställningar härom särskilt under den första tiden av en lokal nämnds

existens att vara avsevärt flera än om beslutanderätten legat kvar hos sinnessjuknämnden.

Enligt vad jag under hand genom samtal med inom smnessjukvården

verksamma läkare inhämtat bör emellertid förfarandet inför

nämnden kunna gestalta sig enklare och ej bliva så tidsödande och

kräva så mycket förberedelser från läkarens sida, som vissa kritiker förmodat.

Man torde likväl icke kunna bortse från att det föreligger risk för

att sjukvårdsläkarens arbetsbörda i någon mån skall öka. Det vore olyckligt

om så skedde, då detta skulle innebära att dessa läkare kunde ägna

mindre tid åt de i egentlig mening sjukvårdande uppgifterna, vilka til!

följd av den rådande bristen på läkare vid sinnessjukhusen ändock icke

kunna fullgöras i önskvärd utsträckning.

Med hänsyn till den ovisshet som alltså råder i fråga om verkningarna

på viktiga punkter av den föreslagna reformen hyser jag trots de betydande

fördelar, som äro förenade med densamma, en viss tvekan om lämpligheten

av att nu genomföra förslaget i full utsträckning. Som förut framhållits

anser jag visserligen att en decentralisering av utskrivningsrätten till

lokala nämnder utgör det enda godtagbara alternativet till den nuvarande

ordningen. Med hänsyn till bristerna i denna bör också en ändring komma

till stånd. Det synes emellertid icke vara nödvändigt att omedelbart inrätta

lokala utskrivningsnämnder vid samtliga sinnessjukhus. Genomfördes

såsom flera remissinstanser, bl. a. medicinalstyrelsen, ifrågasatt det föreslagna

systemet i begränsad omfattning skulle det bli tillfälle att under

en kortare tid vinna erfarenhet i de avseenden, där enligt vad nyss anförts

osäkerhet råder om verkningarna av decentraliseringen.

På grund av det anförda har jag stannat för att i princip förorda sinnessjuk

vårdsbered ningens förslag men att beträffande genomförandet ansluta

mig till tanken att tills vidare giva den föreslagna ordningen en begränsad

tillämpning. Lokala utskrivningsnämnder skulle sålunda inrättas endast

vid vissa av Kungl. Maj:t bestämda sinnessjukhus och vid dessa sjukhus

skulle ett utskrivningsförlarande i huvudsaklig överensstämmelse med det

av sinnessjukvårdsheredningen förordade införas. Beträflande övriga sjukhus

skulle däremot sinnessjuklagens utskrivningsregler tills vidare bestå

orubbade. Bestämmelserna om de särskilda utskrivningsrcglerna skulle införas

i en särskild tidsbegränsad fullmaktslag.

Beredningen har av principiella skäl avvisat tanken på eu sådan lagstiftning.

Och självfallet kan det ifrågasättas om del är helt lämpligt att

på en för rättssäkerheten så betydelsefull punkt som den ifrågavarande

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

olika ordning råder i skilda delar av landet. Emellertid synas de reella skiljaktigheterna

icke behöva bli så avsevärda. Om sinnessjuknämndens arbetsbörda

i någon mån lättas, såsom avsikten är, bör denna nämnd kunna

grundligare än f. n. pröva de utskrivningsärenden, som kvarstå hos nämnden.

Den särskilda lagens bestämmelser böra vidare i huvudsak avvika

från motsvarande regler i sinnessjuklagen endast i den mån detta påkallas

av att sinnessjuknämnden ersättes av en lokal nämnd. Omfattningen av

det klientel, som skall vara underkastat de strängare utskrivningsbestämmelserna,

bör sålunda liksom förutsättningarna för utskrivning vara desamma

i båda fallen. Slutligen bör vid utväljande av sjukhus för det decentraliserade

förfarandet i görligaste mån tillses att samma ordning kommer

att tillämpas vid samtliga eller flertalet sjukhus med ett visst klientel

t. ex. svårskötta psykopater.

De olägenheter som må anses förenade med en tillämpning av den föreslagna

ordningen endast vid vissa sjukhus synas sålunda kunna begränsas.

I den mån de kvarstå torde de uppvägas av värdet av att vinna erfarenheter

om reformens verkningar, som kunna vara till stort gagn vid den

fortsatta prövningen av frågan. Jag vill sålunda förorda att en tidsbegränsad

lagstiftning om utskrivningsförfarande genom lokala nämnder vid

vissa sinnessjukhus i enlighet med vad nyss angivits nu kommer till stånd.

I detta sammanhang torde få beröras frågan om vilka sjukhus, som

skola väljas för den nya ordningen. Härutinnan vill jag i likhet med sinnessjukvårdsberedningen

förorda att lokala nämnder inrättas vid Ulleråkers,

S:t Sigfrids och Sidsjöns sjukhus. Med hänsyn till att det här endast

gäller en tillämpning i begränsad omfattning för vinnande av erfarenhet

anser jag däremot icke att — som sinnessjukvårdsberedningen även tänkt

sig — nämnder f. n. böra inrättas vid Källshagens och Salberga sjukhus.

Antalet ärenden hos sinnessjuknämnden från dessa sjukhus är nämligen

så betydande, att verksamheten om de medtoges skulle få en annan karaktär

än som avsetts. I stället torde ett sjukhus av annan typ väljas, t. ex.

Psykiatriska sjukhuset i Stockholm. För att belysa omfattningen må nämnas

att från angivna fyra sjukhus härrörde år 1947 cirka 25 procent av

hela antalet ärenden hos den centrala nämnden. Därigenom tillgodoses sålunda

i någon mån kravet att nedbringa sinnessjuknämndens arbetsbörda.

Då straffriförklarade svårskötta manliga psykopater i regel hänvisas till

specialavdelningar vid S:t Sigfrids och Sidsjöns sjukhus tillgodoses vidare

beträffande detta klientel det nyss angivna önskemålet om ett såvitt möjligt

ensartat förfarande.

Till stöd för det i motionen II: 377 framförda yrkandet anföres i motionen

hland annat:

Departementschefen medger själv att det kan ifrågasättas om det är helt

lämpligt att på en för rättssäkerheten så betydelsefull punkt som den

ifrågavarande olika ordning råder i skilda delar av landet. Enligt min mening

är det i hög grad olämpligt. Såsom skäl för förslaget att giva den nya

ordningen en begränsad tillämpning för att under en kortare tid söka vinna

viss erfarenhet har anförts att man icke kunde bortse från att det förelåge

risk för att sjukvårdsläkarens arbetsbörda i någon mån skulle ökas. Detta

har emellertid ingalunda varit en allmän mening bland läkarna själva.

Många läkare — hland dem en motionär vid 1947 års riksdag — göra med

bestämdhet motsatsen gällande. Huru härmed än förhåller sig kan den

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

framkomna tvekan ej utgöra tillräckligt skäl till eu anordning som i ett

viktigt rättsskyddshänseende för personer intagna å olika sjukhus innebär

en klar olikhet inför lagen.

Önskan att till en början genomföra de nya utskrivningsbestämmelserna

allenast som ett experiment vid ett mindre antal sinnessjukhus har föranlett

förslaget att de också skulle gälla allenast för en begränsad tid, två och ett

halvt år. Även om erfarenheten skulle giva vid handen »att sjukvårdsläkarens

arbetsbörda i någon mån skulle ökas» genom den nya ordningen, kan

detta enligt min mening ej få utgöra anledning till en återgång till utskrivningsfrågornas

förläggande till en på papperen beslutande central nämnd,

som utgör både första och sista instans och mot vars beslut någon klagorätt

sålunda ej finnes.

Även om lagstiftningen utsträckes till att gälla alla sinnessjukhus, skulle

dess antagande på en begränsad tid så till vida bevara dess fullmaktskaraktär,

att det blott behövdes att en proposition om lagens förlängning ej framlades

för 1952 års riksdag för att hela reformen skulle bortfalla och den

centrala sinnessjuknämnden återinträda i sina nuvarande funktioner. Det

är möjligt att vunna erfarenheter kunna ge anledning till ändringar i lagen.

Men förslag härom bör framföras i vanlig ordning, genom proposition eller

motion. Att genomföra den av riksdagen två gånger begärda reformen på

detta viktiga rättsområde på sådant sätt att den åter kan upphävas blott

därigenom att en departementschef icke framlägger en proposiion om dess

förlängning synes ej kunna ifrågakonnna.

Den lokaln nämndens sammansättning.

Departementschefen erinrar om att vissa remissinstanser förordat avvikelse

från sinnessjukvårdsberedningens förslag i så måtto att den lagfart

ledamoten alltid skulle vara domare. Departementschefen anför

vidare:

Jag delar emellertid på denna punkt beredningens uppfattning att eu

domare visserligen regelmässigt bör förordnas men att möjligheten bör hållas

öppen alt medgiva avsteg från denna regel. En sådan ordning ifrågasattes

av första lagutskottet vid frågans prövning 1947. Vid vissa sinnessjukhus

torde det f. ö. eljest icke bliva möjligt att erhålla lämpliga personer

till såväl posten som lagfaren ledamot som uppdragen att vara suppleant

för denne. Suppleant bör självfallet ha samma kompetens som den

ledamot han skall ersätta.

En från läkarhåll framförd tanke att ytterligare en läkare med psykiatrisk

specialitet skall ingå i nämnden torde redan av praktiska skäl

vara omöjlig att förverkliga. I fråga om ordförandeskapet i nämnden synes

det ej finnas anledning att i lagen göra några avvikelser från vad härutinnan

gäller beträffande sinnessjuknämnden eller att Kungl. Maj :t förordnar

ordförande. I allmänhet synes den lagfarne ledamoten böra utses.

I övrigt må här nämnas, att jag icke har något i princip att erinra mot

ett av sinnessjukvårdsberedningen framfört förslag att lekmannaledamöterna

i den lokala nämnden skola rekryteras ur sjukhusets direktion. En sådan

ordning torde kunna bliva av värde för båda organens arbete och för

direktionens del måhända föra med sig en effektivisering av verksamheten.

Eu förutsättning är all personer lämpliga för båda uppgifterna finnas att

tillgå. Är så icke förhållandet — och personvalet för det ömtåliga uppdra
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

get att vara ledamot i den lokala nämnden måste självfallet ägnas den

största uppmärksamhet ■— hör den föreslagna ordningen icke tillämpas.

Med hänsyn härtill och då ju lokala nämnder skola inrättas i begränsad omfattning,

synas de erinringar som av några remissinstanser gjorts mot förslaget

på denna punkt icke böra tillmätas någon avgörande vikt.

I motionen II: 378 förordas, att den lagfarne ledamoten av utskrivningsnämnden

skall vara dess ordförande samt att nämnden utökas med minst

en ledamot. Förslaget i sistnämnda del sammanhänger med det ställningstagande

i fråga om bland annat nämndens kompetens, för vilket redogöres

här nedan.

Kompetensfrågor; rättsmedel.

Beträffande ärendenas fördelning mellan den centrala och de lokala

nämnderna och dessa nämnders kompetens samt klagorätten över deras

beslut framhåller departementschefen til! eu början, att frågan huruvida

särskilda föreskrifter för utskrivning av straffriförklarade och likställda

över huvud skola finnas icke ansetts böra prövas i detta sammanhang. 1

nämnda frågor anför departementschefen vidare:

Det förutsättes alltså att särskilda utskrivningsregler skola gälla för

samma klientel som nu, d. v. s. för de personer, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet

straffriförklarats eller som under inflytande av sinnessjukdom

eller sinnesslöhet begått mot annans personliga säkerhet riktat brott,

som icke blivit beivrat, ävensom vissa därmed jämställda, i 18 § sinnessjuklagen

angivna kategorier. I fråga om detta klientel bör icke någon viss

grupp av svårare fall skiljas ut och under alla förhållanden hänvisas till

sinnessjuknämnden som första instans. Såsom strafflagberedningen tidigare

framhållit torde nämligen en dylik uppdelning vara så gott som omöjlig

att åstadkomma.

I likhet med sinnessjukvårdsberedningen, vars förslag på denna punkt

i princip överensstämmer med vad strafflagberedningen förordade 1942,

anser jag att för utskrivning skall fordras, att samtliga ledamöter i den

lokala nämnden äro ense därom. Emellertid bör i enlighet med det nu föreliggande

förslaget men i motsats till vad strafflagberedningen då tänkte sig,

ärendet i händelse av oenighet mellan den lokala nämndens medlemmar på

yrkande av någon av dem kunna hänskjutas till sinnessjuknämndens

prövning.

I fråga om rätten att eljest till sinnessjuknämnden hän skjuta utskrivningsfråga,

vari den lokala nämnden meddelat beslut, kan jag helt ansluta

mig till vad sinnessjukvårdsberedningen förordat. Att såsom en sjukhuschef

ifrågasatt låta den lokala nämnden själv avgöra om dess beslut skall

få överklagas torde bl. a. av principiella skäl icke kunna komma i fråga.

Ivlagorätt över beslut om avslag på framställning om utskrivning bör alltså

tillkomma envar, som äger göra sådan framställning, medan utskrivningsbeslut

skall få överklagas av överinspektören för sinnessjukvården och

statsåklagare, därest myndigheten gjort förbehåll härom. Den sistnämnda

ordningen, vilken förordades av Svea hovrätt i dess yttrande över strafflagberedningens

betänkande av år 1942, torde som förut nämnts vara av

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

15

betydelse för att åstadkomma en viss enhetlighet i fråga om de lokala

nämndernas avgöranden.

I ett yttrande har framförts tanken, att den lokala nämnden även skulle

pröva utskrivningsfrågor beträffande andra sinnessjuka än straffriförklarade

och med dem jämställda närmast som besvärsinstans i förhållande till

sjukvårdsläkaren. F. n. avgör denne ensam dessa frågor med rätt för vederbörande

att hänskjuta saken till sinnessjuknämnden. I och för sig synes

det stå väl samman med syftet med inrättande av lokala nämnder att låta

dessa få befatta sig även med dessa intagna. Emellertid torde det icke vara

tillrådligt att innan ännu erfarenhet vunnits om reformens verkningar på

bl. a. sjukvårdsläkarnas och sinnessjuknämndens arbetsbörda lägga denna

stora grupp av ärenden på den lokala nämnden. För detta klientel bör

därför den nuvarande ordningen tills vidare tillämpas, varvid dock, som

beredningen föreslagit, sjukvårdsläkaren bör ha rätt att hänskjuta utskrivningsärendet

till den lokala nämndens avgörande.

I motionen 11: 378 anföres i förevarande frågor bland annat:

Det dubbla syftet med inrättandet av lokala utskrivningsnämnder, nämligen

dels en nödvändig avlastning av sinnessjuknämndens arbetsbörda, dels

ett stärkande av allmänhetens förtroende till sinnessjukvården och en ökad

möjlighet för de intagna att få sina vård- och utskrivningsfrågor mera personligt

prövade, vinnes icke med de föreslagna åtgärderna.

Skall detta syfte med avlastning av sinnessjuknämndens arbetsbörda vinnas,

är det nödvändigt att den lokala nämnden får rätt att avgöra frågorna

genom majoritetsbeslut. Men då torde nämnden behöva utökas med minst

en ledamot, som lämpligen bör vara en allmänt praktiserande eller nervläkare,

alltså icke psykiater. Denne ledamot bör kunna utses av de tre av

Kungl. Maj:t förordnade gemensamt. På något sätt borde rätt tillerkännas

patient, som t. ex. vid två tillfällen å rad fått sin ansökan om utskrivning

avslagen och som uttryckt önskan därom, att antingen själv bestämma den

fjärde ledamoten, när hans sak skall behandlas, eller få hava något ombud

vid nämndens sammanträde. Han bör då själv svara för de merkostnader,

som därigenom uppstå.

Det synes vidare riktigast, att det i lagtexten förordnas, att den ledamot,

som är eller har varit domare, skall vara nämndens ordförande och vid lika

röstetal ha utslagsröst.

Då de i propositionen föreslagna ordningarna äro att betrakta som ett

experiment, vore det säkerligen alla skäl, att utskrivningsnämndernas befogenhet

vid de föreslagna försökssjukhusen icke inskränktes till att avse

endast de straffriförklarade och de med dem i utskrivningshänseende likställda

utan — i överensstämmelse med vad sinnessjuknämnden själv förordat

— avse alla patienter på berörda sjukhus. Därvid kunde den uppdelning

tänkas genomförd, att vederbörande läkare själv ägde rätt att på eget

ansvar utskriva den han ansåge böra friskförklaras eller försöksutskrivas,

medan patient, som önskade utskrivning men av läkaren ej ansågs färdig

därtill, finge sin sak prövad och avgjord av utskrivningsnämnden. Därigenom

skulle föreställningar om oberättigat kvarhållande kunna i de flesta

fall undanröjas.

Till vissa med statsåklagares och överinspektörs klagorätt sammanhängande

spörsmål återkommer utskottet i det följande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Första lagutskottets utlåtande nr 52.

Handläggningen i sinnessjuknämnden.

Vad angår sinnessjuknämndens handläggning av utskrivningsärenden

efter det att lokala utskrivningsnämnder inrättats vid vissa sjukhus, förklarar

sig departementschefen vara av den uppfattningen att sinnessjuknämnden

i regel borde grunda sitt beslut på personlig kännedom om den

som skall utskrivas. Den minskade arbetsbörda för sinnessjuknämnden,

som inrättandet av lokala nämnder kunde väntas föra med sig, borde göra

det möjligt för den centrala nämnden eller några av dess ledamöter att i

något ökad omfattning besöka sjukhus med ett större antal utskrivningsärenden.

Medgåve arbetsbördan att även andra sjukhus besöktes borde detta

givetvis även ske. Med hänsyn till ovissheten om reformens inverkan på

sinnessjuknämndens arbetsförhållanden syntes några bestämmelser i angivna

hänseenden icke böra nu införas i lagen. Sinnessjuknämnden borde

sålunda t. v. vara oförhindrad att ändra ett beslut av en lokal nämnd utan

att ha förskaffat sig personlig kännedom om den som avsåges med beslutet.

Den lokala nämndens arbetsformer.

Departementschefen har härvidlag förklarat, att han i huvudsak kan

ansluta sig till vissa uttalanden av sinnessjukvårdsberedningen och sjukhuschefen

vid Sidsjöns sjukhus.

Sinnessjukvårdsberedningen anförde i förevarande del:

För att icke blott sjukvårdsläkaren utan även utskrivningsnämndens

övriga båda ledamöter skola grunda utskrivningsbeslutet på personlig

kännedom om den intagne har i andra stycket av denna paragraf — i överensstämmelse

med vad strafflagberedningen förordat — upptagits ett stadgande

att, innan beslut fattas rörande utskrivning, nämndens ledamöter

skola ha skaffat sig sådan kännedom. Detta är naturligtvis särskilt viktigt,

då Iråga är om att låta en intagen av den kategori varom här är fråga

första gången få vistas utanför sinnessjukhuset. Om en person efter dylik

prövning blivit utskriven på försök, synes det kunna överlämnas till utskrivningsnämndens

bedömande att pröva huruvida ett förnyat personligt

sammanträffande mellan vederbörande och nämnden är erforderligt för

utskrivningsfrågans avgörande.

I detta sammanhang vill sinnessjukvårdsberedningen understryka angelägenheten

av att den lokala nämndens lekmannarepresentanter — som ju

förutsättas tillika vara ledamöter av sjukhusets direktion — över huvud

taget skaffa sig en personlig insyn beträffande förhållandena inom sinnessjukhuset.

Sjukhuschefens vid Sidsjöns sjukhus uttalande innehåller följande:

Beträffande formerna för utskrivningsnämndernas arbete torde dessa

komma att regleras genom i administrativ ordning utfärdade tillämpningsföreskrifter.

Det är då av största vikt, att bestämmelserna komma att medge

största möjliga enkelhet i föredragning av ärendena, diarie- och protokollföring

samt expediering. Då det personliga sammanträffandet med patienten

kommer att stå i centrum för “utskrivningsnämndens arbete och då

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

17

nämndens begränsning till två lekmannaledamöter torde medge att dessa

taga del av samtliga utskrivningsfrågan berörande handlingar, torde föredragningen

också kunna göras huvudsakligen muntlig utan längre skrivna

promemorior. Sådana böra reserveras för besvärsärendena, liksom yttranden

av utskrivningsnämnden knappast torde behöva förekomma annat än

i dylika fall efter remiss från sinnessjuknämnden. I likhet med sinnessjuknämndens

böra utskrivningsnämndens beslut ej vara motiverade, detta av

medicinska skäl. Det är uppenbart att de skäl, som bli avgörande för utskrivningsnämndens

ställningstagande, alla hänföra sig till dels patientens

aktuella tillstånd dels de vådor ur samhällelig synpunkt, som kunna vara

förenade med hans utskrivning. Mera speciella motiveringar kunde i många

fall framkalla icke önskvärda paranoida reaktioner hos den berörda eller

de berörda parterna.

Även om det expeditionella arbetet förenklas, torde det dock icke kunna

undvikas, att inrättande av lokala utskrivningsnämnder kommer att innebära

ett avsevärt merarbete för sjukvårdsläkarna, åtminstone vid vissa

sjukhus. Det är därför bl. a. också angeläget, att protokollföringen sker

under enklast tänkbara former, förslagsvis genom anteckning om beslutet

på kallelse- eller föredragningslista, ett förfaringssätt, som redan praktiseras

inom flera sjukhusdirektioner.

Departementschefen anmärker — i anslutning till ett förslag av strafflagberedningen

att i lagtexten skulle stadgas skyldighet för nämnden att

fatta eget beslut även i det fall att utskrivningsfråga vid oenighet hänskjutes

till sinnessjuknämnden — ytterligare:

Om vid överläggning inom den lokala nämnden befinnes att denna icke

är enig om att vederbörande skall skrivas ut, så följer av första punkten i

4 § första stycket, att framställningen är att anse som avslagen. Detta ställningstagande

bör självfallet anses som ett beslut av nämnden i den

mening detta uttryck har i paragrafens andra stycke. Varje ledamots ståndpunkt

hör vidare antecknas i nämndens protokoll. Däremot synes lika litet

i detta fall som då nämnden är enig om bifall eller avslag på en begäran om

utskrivning böra lämnas någon motivering. Såsom sjukhuschefen vid Sidsjöns

sjukhus framhållit torde det nämligen av medicinska skäl vara

mindre lämpligt att beslutet i utskrivningsfrågan motiveras. Hänskjutes

frågan till sinnessjuknämnden erfordras emellertid givetvis ett yttrande

av nämnden eller, om denna icke är enig, av dess särskilda ledamöter. I fall,

där hänskjutandet sker på begäran av ledamot av nämnden, bör lämpligen

yttrandet avfattas omedelbart så att remiss från sinnessjuknämnden undvikes.

Överklagande frän statsåklagare in. in.

Sinnessjukvårdsberedningen anförde bland annat:

Sinnessjukvårdsbercdningen tänker sig här närmast fall sådana som att

fråga uppstår, om utskrivning av en person som begått ett grovt brott eller

som visat utpräglade förföljelsetendenser mot viss person och att åklagare

genom den befattning han tidigare tagit med saken eller att överinspektören

eller åklagaren genom tidningspressen eller genom anmälan av den som känner

sig hotad får kännedom om fallet och finner, att det med hänsyn till

omständigheterna är angeläget att utskrivningsfrågan underställes den cen2—Bihang

till riksdagens protokoll 1919. !) sand. 1 avd. AV 52.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

trala utskrivningsmyndighetens prövning. Initiativet härtill bör således

utgå från överinspektören resp. statsåklagaren genom en begäran att beträffande

viss intagen person bli underrättad om när vederbörande utskrives.

I yttrande över beredningens förslag framhåller riksåklagarämbetet, att

en rationell lösning av frågan syntes kräva dels att åt statsåklagaren bereddes

möjlighet att taga ställning till utskrivningsspörsmålet i samband med

att detsamma bleve aktuellt och icke på ett tidigare stadium, dels ock att

de skäl, som statsåklagaren vid sin bedömning av det aktuella utskrivningsfallet

funne tala emot utskrivning, bleve bragta till utskrivningsnämndens

kännedom så att de kunde av nämnden beaktas vid dess avgörande. Härutinnan

förordar riksåklagarämbetet, att statsåklagaren skall genom sjukvårdsläkarens

försorg underrättas om att utskrivningsfrågan är aktuell innan

den lokala nämnden upptager densamma till bedömande. Underrättelseskyldigheten

borde dock begränsas till att avse intagen, vilken begått antingen

brott mot person, vilket kunde anses indicera farlighet för annans

personliga säkerhet, eller allmänfarliga brott, såsom mordbrand, allmänfarlig

ödeläggelse, sabotage eller dylikt. Ämbetet tillägger:

Anmälan bör göras till den statsåklagare, inom vars verksamhetsområde

den allmänna underrätt är belägen som dömt i målet. I sådana fall där

den intagne icke blivit lagförd för den brottsliga gärningen synes den statsåklagare

böra underrättas, inom vars verksamhetsområde gärningen begåtts.

Föranleder det sagda att underrättelse skall ske till flera statsåklagare,

torde det vara tillfyllest att sådan endast sker till en av dem. Underrättelsen

bör tillika innehålla uppgift om när utskrivningsfrågan tidigast

kan förekomma till behandling. Har statsåklagare erhållit underrättelse

varom nu är fråga, har han att pröva, huruvida utskrivningsfrågan är tveksam

med hänsyn till samhällsskyddet. Anser han detta vara fallet, bör han,

med angivande av de omständigheter som tala mot en utskrivning, göra

förbehåll om att hänskjuta ett blivande utskrivningsbeslut till sinnessjuknämnden.

Bifaller utskrivningsnämnden framställning om utskrivning när

statsåklagare gjort förbehåll som nyss sagts, skall denne ofördröjligen

underrättas om beslutet, varefter han har att pröva om hänskjutande till

sinnessjuknämnden skall ske.

Riksåklagarämbetet framhåller slutligen att ett genomförande av det av

ämbetet förordade förfaringssättet icke syntes kräva någon omredigering

av den föreslagna lagtexten. Närmare föreskrifter torde nämligen kunna

meddelas i administrativ ordning.

Justitiekanslersämbeiet förordar, att vad i den av sinnessjukvårdsberedningen

föreslagna 23 § stadgas om statsåklagare skall gälla även annan åklagare,

om Konungen, eller efter Konungens bemyndigande, riksåklagarämbetet

så förordnat. Riksåklagarämbetet gör en liknande hemställan och hänvisar

till att ett motsvarande bemyndigande upptagits i lagen den 30 juni 1948

(nr 403) om behörighet i vissa fall för distriktsåklagare att verkställa åtalsprövning

som eljest ankommer på statsåklagare.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

Departementschefen anför i förevarande del:

I likhet med bl. a. riksåklagarämbetet anser jag att ifrågavarande regler

för att bliva effektiva böra kompletteras med föreskrifter om skyldighet

för vederbörande sjukvårdsläkare att i vissa fall underrätta statsåklagare,

då en utskrivningsfråga blivit aktuell. I fråga om den närmare utformningen

av denna anordning liksom av förfarandet i fortsättningen har jag

i huvudsak intet att erinra mot vad riksåklagarämbetet anfört. Jag delar

sålunda ämbetets uppfattning, att berörda föreskrifter kunna meddelas i

administrativ ordning.

I sådan ordning bör alltså bl. a. bestämmas vilka statsåklagare, som skola

underrättas, då en utskrivningsfråga blir aktuell. Det synes icke vara erforderligt

att härutöver i själva lagen införa bestämmelser om vilken eller

vilka statsåklagare, som beträffande viss intagen äger göra sådant förbehåll

som avses i paragrafen. Möjligheten bör vara öppen även för t. ex. statsåklagare

i den intagnes hemort att hänskjuta utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens

prövning.

Då det nu endast gäller tillämpning i begränsad omfattning av systemet

med lokala utskrivningsnämnder, synes det icke vara nödvändigt att, såsom

bl. a. justitiekanslersämbetet förordat, jämställa även vissa distriktsåklagare

med statsåklagare enligt ifrågavarande stadgande. En dylik ordning,

som skulle öka antalet personer, till vilka underrättelse borde sändas

enligt de nyss förordade bestämmelserna, skulle belasta sjukvårdsläkaren

med ytterligare arbete utan att något väsentligt vinnes därmed.

I sin skrivelse till utskottet anför riksåklagarämbetet:

I sitt underdåniga utlåtande över sinnessjukvårdsberedningens förslag

har riksåklagarämbetet framhållit att den enligt förslaget åt statsåklagare

anförtrodda uppgiften att bevaka samhällsskyddets intresse i de mera^svårbedömbara

utskrivningsfallen krävde att åt statsåklagarna bereddes möjlighet

att taga ställning till utskrivningsspörsmålet i samband med att detsamma

bleve aktuellt. Ämbetet har därvid utgått från att åklagarna regelmässigt

vid prövningen av frågan huruvida utskrivning ur samhällsskyddets

synpunkt kunde ske skulle förskaffa sig kunskap icke blott om det material

som förelegat i det brottsärende som föranlett intagningen utan även om

sådana omständigheter av betydelse för bedömningen, vilka hänförde sig

till tiden efter intagningen eller som eljest framkommit under denna tid.

Principiellt synes nämligen böra gälla att åklagaren vid sin prövning av

frågan bör ha tillgång till samma material som den lokala utskrivningsnämnden.

På vilket sätt åklagarna borde förskaffa sig denna kunskap finge

bero på omständigheterna i det särskilda fallet. I vissa fall kunde det måhända

vara tillräckligt att erforderliga upplysningar inhämtades muntligen

från vederbörande läkare, i andra fall åter borde åklagaren begära att få taga

del av de nytillkomna handlingarna, sjukhusjournaler o. dyl.

Enligt riksåklagarämbetets mening är det knappast nödvändigt att i sinnessjuklagen

reglera bur åklagaren skall erhålla del av det material som

skall ligga till grund för hans ställningstagande eller överhuvud hur formen

föi hans medverkan skall vara anordnad. Bestämmelser härom synas nämligen

kunna utfärdas i administrativ ordning, vad åklagarna angår i form

av cirkulärskrivelse från riksåklagarämbetet. Uppenbarligen skulle det vara

av stort värde att nu ifrågavarande spörsmål behandlades i utskottsutlåtan
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Första lagutskottets utlåtande nr 52.

det. Ämbetet kunde därvid i sin cirkulärskrivelse hänvisa till utskottets uttalande.

I detta sammanhang vill ämbetet även något beröra frågan om villkor vid

utskrivningen. Därest åklagaren finner att utskrivningen bör förbindas med

villkor som i 19 § sinnessjuklagen sägs, bör åklagaren delgiva utskrivningsnämnden

denna sin uppfattning. Fäster åklagaren avgörande vikt vid att

ett föreslaget villkor bliver av utskrivningsnämnden uppställt bör han göra

förbehåll som i 23 § andra stycket sägs. Vad åklagarna i nu ifrågavarande

hänseende ha att iakttaga synes lämpligen kunna delgivas dem genom

ovanberörda cirkulärskrivelse.

Utskottet vid vårsessionen 1949.

Utskottet återgiver här nedan sina uttalanden rörande vissa frågor i det

vid vårsessionen avgivna utlåtandet nr 35.

Reformens allmänna innebörd och omfattning.

Behovet av ett ändrat utskrivningsförfarande beträffande straffriförklarade

och med dem jämställda har länge varit uppenbart och har ytterligare

belysts genom sinnessjukvårdsberedningens utredning. Sinnessjuknämndens

arbetsbörda har nått en sådan omfattning, att nämnden icke synes

ha möjlighet att ägna utskrivningsfrågorna den noggranna prövning, som

dessa rätteligen kräva. I det stora flertalet fall måste nämnden träffa sina

avgöranden med stöd av allenast skriftligt material. Ur synpunkten av den

enskildes rättssäkerhet har nämndens uppgift att vara en besvärsinstans

för de intagna förskjutits till deras nackdel, därigenom att uppgiften att

emot sjukvård släkarna bevaka det allmännas intresse av de intagnas kvarhållande

ur samhällsskyddets synpunkt kommit att träda i förgrunden.

Beträffande riktlinjerna för en reform har något praktiskt användbart

alternativ icke anvisats till den av utskottet tidigare förordade decentraliseringen

genom utskrivningsfrågornas förläggning till lokala utskrivningsnämnder.

Fn sådan anordning är förenad med uppenbara fördelar. Prövningen

sker efter personlig kontakt med den intagne. Att den utskrivande

myndigheten förvärvat sådan kontakt har, såsom departementschefen framhåller,

icke utan fog ansetts utgöra en väsentlig förutsättning för ett riktigt

avgörande. För den intagne måste det kännas betydligt mera tillfredsställande

att få personligen framlägga sin sak inför dem som ha att besluta

i en för honom så viktig sak som rörande hans utskrivning, än att vara

helt beroende av den bild av hans fall som skriftliga handlingar kunna giva.

Handläggningen hos en lokal nämnd innebär vidare ökade möjligheter att

placera den utskrivne i lämplig miljö och att bereda honom lämplig arbetsanställning.

Mot decentraliseringen har anförts, att rättstillämpningen

skulle bliva mindre enhetlig än för närvarande. Häremot har utskottet

redan tidigare erinrat, att viktigare än formella enbetlighetssynpunkter —

vilka, när prövningen allenast grundades på skriftligt material, lätt ledde

till ett schablonmässigt bedömande — vore att man vid utskrivningen sökte

nå fram till ett riktigt avgörande av varje särskilt fall. Från sinnessjuknämndens

sida ha uttalats farhågor av innebörd att lekmännen i den lokala

nämnden skulle få svårt att hävda sig gentemot sjukvårdsläkaren och att

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

lekmannainflytandet på utskrivningsärcndcna sålunda skulle kunna minskas

i stället för att ökas. Dessa farhågor måste vara överdrivna. Med de

kvalifikationer som förutsättas för lekmännen i utskrivningsnämnden torde

kunna förväntas, att dessa vid sidan av sjukvårdsläkaren med självständighet

och gott omdöme komma att göra sin mening gällande vid prövningen

av de frågor, som ankomma på nämnden. Ledamöterna i en lokal

nämnd få i flertalet fall ett fullständigare och tillförlitligare material för

sitt ställningstagande än som för närvarande står sinnessjuknämndens lekmannaledamöter

till buds. Deras omdöme hör härigenom få avsevärd

tyngd; läkaren kan icke undgå att taga vederbörlig hänsyn till vad de anse.

Genom den föreslagna bestämmelsen, att om ledamöterna i utskrivningsnämnden

icke äro ense, ärendet, därest någon ledamot så yrkar, skall hänskjutas

till sinnessjuknämndens prövning, synes för övrigt vara väl sörjt

för att de skäl för eller mot en utskrivning, som lekmännen kunna ha

anfört, noga övervägas. Frågan om lekmannainflytandet kommer att ökas

eller minskas synes emellertid vara av underordnad betydelse. Viktigare

är, att genom inrättande av lokala utskrivningsnämnder företrädare för den

icke medicinska allmänheten få tillfälle till ökad insyn i sinnessjukvården

och att förtroendet för denna därigenom kommer att stärkas.

Tanken att genomföra en partiell reform upptogs av sinnessjukvårdsberedningen

men avvisades av principiella skäl. Även departementschefen

medgiver, att det kan ifrågasättas om det är helt lämpligt att på en lör

rättssäkerheten så betydelsefull punkt som den ifrågavarande olika ordning

råder i skilda delar av landet. De principiella skälen mot en partiell reform

understrykas starkt i motionen II: 1577.

Utskottet finner angeläget betona, att frågan om formerna för utskrivning

av straffriförklarade och med dem jämställda utgör ett viktigt rättsligt

spörsmål. Om sådana patienter skola utskrivas eller ej, kan icke avgöras

blott utifrån medicinska vårdsynpunkter. Det gäller, att med utgångspunkt

från deras psykiska hälsotillstånd verkställa en avvägning mellan

å ena sidan den intagnes anspråk på att icke utan tvingande skäl bliva

berövad friheten och å andra sidan samhällets krav på skydd mot nya

brottsliga gärningar från den intagnes sida. Vården å sinnessjukhus efter

straffriförklaring framstår, icke minst för den intagne själv, såsom en

brottspåföljd. Det är uppenbart, att särskilt i de allvarligare fallen måste

tillses, att vistelsen å sinnessjukhuset genom sin längd kommer att innebära

en garanti för att den intagne definitivt tillfrisknat innan han utskrives.

Den intagne synes ha rätt att begära, att avgörandet i fråga om

vårdtidens längd sker i sådana former, att det erbjuder samma garantier

för rättsskydd som ett domstolsförfarande. Ur rättslig synpunkt är det

angeläget, att prövningen av utskrivningsfrågorna tillgodoser dessa anspråk.

Detta synes bäst kunna ske under medverkan av personer som

kunna företräda såväl den enskildes intresse av rättsskydd som de allmänna

skyddssynpunkterna. Att låta olika regler gälla för olika sjukhus är under

sådana förhållanden uppenbart otillfredsställande. Härigenom skulle, såsom

i motionen 11:1577 framhålles, uppkomma en olikhet inlör lagen.

Förslaget att göra reformen partiell har, såsom nämnts, till någon del

sin grund i farhågor för bristande enhetlighet i tillämpningen. Härutinnan

må utöver det redan anförda framhållas, alt den med lörslagct täljande

olikheten i formerna för utskrivningsfrågornas prövning är långt allvarligare

ur rättsenhetens synpunkt. Departementschefen har med rätta påpekat,

att betydelsen av enhetlighet på detta område icke borde överskattas

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

och att de på nu angivna grund framförda invändningarna mot reformen

synas förlora en del av sin tyngd genom den föreslagna rätten för den intagne

samt för överinspektören för sinnessjuk vården och statsåklagare att

hänskjuta en utskrivningsfråga till sinnessjuknämndens prövning.

Större betydelse synes böra tillmätas invändningen att införandet av

lokala utskrivningsnämnder vid samtliga sinnessjukhus skulle kunna innebära

en med hänsyn till bristen på läkarkrafter olycklig ökning av sjukvardsläkarnas

arbetsbörda. Utskottet vill erinra om att åsikten på läkarhåll

i nämnda fråga icke är enhetlig. Vissa sinnessjukläkare anse, att ett

eventuellt merarbete i vissa hänseenden uppväges av minskningar i andra.

Av vikt är härvidlag, att intet underlåtes för att göra det expeditionella

arbetet möjligast enkelt och rationellt.

Ett ytterligare skäl mot den föreslagna partiella reformen är, att den

icke kommer att giva tillfredsställande grund för en prövning av den totala

reformens verkningar i praktiken. Sinnessjuknämnden skulle vid en partiell

reform icke erhålla nämnvärd lättnad i sin arbetsbörda. Nämndens

aibetsfoimer, vilka även i propositionen betecknas såsom otillfredsställande,

skulle i huvudsak förbli desamma. Även om det är tänkbart, att

nämnden vid allenast en partiell reform skulle bliva i tillfälle att verkställa

något grundligare prövning av fallen än förut, torde det bliva ofrånkomligt

att nämnden vid överprövning av en lokal nämnds efter muntlig

föihandling tattade beslut i flertalet fall grundar sitt avgörande på uteslutande

skriftligt material.

Även förslaget att meddela de erforderliga bestämmelserna i en tidsbegränsad

fullmaktslag är enligt utskottets mening olämpligt. Någon anledning

att i förevarande fråga avvika från vanlig lagstiftningspraxis synes

icke föreligga. Frågan om inrättande av lokala utskrivningsnämnder är

numera så grundligt utredd, att ett framtida frångående av de nu föreslagna

grundlinjerna för en sådan reform icke behöver befaras. Eventuellt

erforderliga ändringar i detaljutformningen torde, såsom framhålles i motionen

II: 877, böra genomföras i vanlig ordning.

I å nu angivna skäl måste utskottet avstyrka det genom propositionen

framlagda förslaget. Under sådana förhållanden står valet mellan att

genomföra en fullständig reform eller att låta frågan ytterligare anstå. Det

senare alternativet kan utskottet icke förorda. Behovet av en reform på

lörevarande område är, såsom ovan angivits, till fullo klarlagt. Icke heller

kan tvekan rada om innebörden av reformen. Några bärande praktiska

skäl för ett anstånd ha ej anförts. Utskottet får alltså föreslå, att en slutgiltig

lagstiftning i ämnet omfattande samtliga sinnessjukhus genomföres.

Bestämmelserna torde i enlighet med sinnessjukvårdsberedningens förslag

böra införas i sinnessjuklagen. För frågor om utskrivning av straffriförklarade

och med dem jämställda från de kommunala sjukvårdsanstalterna

och från fångvårdens sinnessjukavdelningar torde, såsom sinnessjukvårdsberedningen

förordat, kunna, när så finnes lämpligt, anlitas lekmannarepresentanterna

vid närmaste statliga sinnessjukhus.

Den lokala nämndens sammansättning och kompetens

m. m.

Beträffande den lokala nämndens sammansättning överensstämmer

Kungl. Maj :ts förslag med vad som förordats i utskottets år 1947 avgivna

utlåtande. Nämnden skall bestå av sjukvårdsläkaren samt två av Kungl.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

23

Maj:t utsedda personer, av vilka den ene skall vara eller hava varit innehavare

av domarämbete eller eljest vara lagfaren och den andre bör vara i

allmänna värv erfaren. Nämndens kompetens att besluta utskrivning har

inskränkts på det sätt, att utskrivning ej må ske med mindre nämndens

ledamöter äro ense därom. I motionen II: 3/8 har förordats, att nämnden

skulle äga rätt att avgöra utskrivningsfrågorna genom majoritetsbeslut och

att nämnden skulle utökas med minst en ledamot, som lämpligen borde

vara en allmänt praktiserande läkare eller en nervläkare. Vidare har föreslagits,

att den lagfar ne ledamoten skulle vara nämndens ordförande och

vid lika röstetal ha utslagsröst.

Utskottet finner icke anledning att frångå Kungl. Maj:ts förslag i fråga

om huvudgrunderna för den lokala nämndens organisation och dess belogenhet

att besluta om utskrivning i fall som komma under dess prövning.

Det torde icke vara tillrådligt, att utskrivning beslutas i lokal nämnd mot

sjukvårdsläkarens bestridande. Även i det fall att en av nämndens övriga

ledamöter vägrar sitt samtycke torde frågan vara av den natur, att en överprövning

i sinnessjuknämnden bör föregå utskrivning. Uppenbart är, att

de särskilda ledamöternas på personlig kontakt med den intagne grundade

uppfattning blir av betydelse för sinnessjuknämndens bedömning av

fallet. Då sålunda utskrivning efter majoritetsbeslut i den lokala nämnden

icke bör få ske, saknas anledning att utöka ledamöternas antal.

Enligt utskottets mening tala starka skäl för att den lagfarne ledamoten

skall vara innehavare av domarämbete och att ordförandeskapet i nämnden

skall anförtros denne ledamot. En sådan ordning framstår såsom naturlig

med tanke på karaktären av nämndens avgöranden. Emellertid kan

det i något fall föreligga svårigheter att finna för posterna som lagfaren

ledamot och suppleant för denne lämpliga domare, som med hänsyn till

arbetsbörda och andra förhållanden kunna åtaga sig uppdraget. Icke heller

synes med nödvändighet böra fordras att en domare skall frånträda ordförandeskapet

i nämnden samtidigt med att han avgår från domarämbetet.

En oeftergivlig regel, att den lagfarne ledamoten skall vara innehavare av

domarämbete, torde därlör icke böra uppställas. Däremot synes kunna stadgas,

att den lagfarne ledamoten skall vara ordförande. För uppdraget såsom

lagfaren ledamot torde icke komma att anlitas andra personer än som äga

kvalifikationer för att leda nämndens förhandlingar. Beträffande den andre

särskilt utsedde ledamoten torde böra fastslås som ett formligt behörighetsvillkor,

att han skall vara i allmänna värv erfaren. Då suppleanter alltid

lära erfordras för att säkerställa tillräckligt täta sammanträdesturer med

nämnden, synes utseende av suppleanter böra göras obligatoriskt. I lagen

synes vidare böra införas bestämmelse, att ledamot och suppleant utses föi

viss tid, förslagsvis högst fyra år.

Föreskrifterna i ämnet torde i anslutning till det anförda kunna givas det

innehåll, all nämnden skall bestå av sjukvårdsläkaren, en lagfaren ordförande,

vilken bör vara innehavare av domarämbete, och en person med

erfarenhet i allmänna värv. De två sistnämnda utses av Kungl. Maj :t för

viss tid, högst fyra år. För särskilt utsedd ledamot av utskrivningsnämnd

förordnar Kungl. Maj:t en eller flera suppleanter.

I övrigt har utskottet icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts

förslag i förevarandc del.

Sinnessjukvårdsberedningens förslag att lekmannaledamöterna i den

lokala nämnden samtidigt skulle vara ledamöter i sjukhusets direktion hai

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

mentschefen har förklarat sig i princip icke hava något att erinra mot en

sådan anordning men har tillika framhållit såsom "eu förutsättning att

personer lämpliga för båda uppgifterna finnas att tillgå. Utskottet vill i anledning

härav betona, att lekmannaledamöterna i utskrivningsnämnden böra

väljas uteslutande med tanke på deras lämplighet för ifrågavarande uppdrag.

I fråga om den lokala utskrivningsnämndens kompetens i andra hänseenden

än ovan nämnts har i motionen 11:378 förordats den avvikelsen

från Kungl. Maj:ts förslag, att nämndens prövningsrätt skulle omfatta icke

blott straffriförklarade och de med dem för närvarande i utskrivningshänseende

likställda utan alla å sinnessjukhus intagna. Detta skulle innebära

en mycket betydande utvidgning av reformen, som torde erfordra närmare

utredning. Frågan synes böra prövas i annat sammanhang. Utskottet får

sålunda i denna del tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag. Erinras må, att enligt

sistnämnda förslag andra än straffriförklarade och med dem jämställda

kunna komma under utskrivningsnämndens prövning efter initiativ av

sjukvårdsläkaren.

Beträffande övriga spörsmål om nämndens kompetens samt frågorna

om ärendenas fördelning mellan den centrala och de lokala nämnderna,

utskrivningsfrågas liänskjutande från lokal nämnd till sinnessjuknämnden

och ldagorätten över de lokala nämndernas beslut ansluter sig utskottet

till Kungl. Maj :ts förslag.

Den lokala nämndens arbetsformer.

Frågan om förfarandet inför den lokala nämnden regleras icke i Kungl.

Maj :ts förslag på annat sätt än genom en bestämmelse att nämndens ledamöter

före sitt beslut skola hava skaffat sig personlig kännedom om den

som ifrågasatts till utskrivning. År denne utskriven på försök, må dock

beslut fattas utan att samtliga ledamöter av nämnden ha sådan kännedom.

I nämnda fall ha emellertid före beslutet om försöksutskrivning de i detta

beslut deltagande ledamöterna måst skaffa sig dylik kännedom. Departementschefen

har förutsatt, att administrativa föreskrifter i ämnet skola utfärdas.

Det ligger i sakens natur, att nämndernas verksamhet icke bör insnöras

i snäva former. Angeläget är också, att sjukvårdsläkaren icke onödigt

betungas. Långvariga rättegångsliknande förhandlingar torde varken

vara nödvändiga eller lämpliga. Givetvis bör nämnden vara oförhindrad att

tillåta den intagne att låta ombud för honom förhandla med nämnden. Att,

i enlighet med förslag i motionen 11:378, stadga rätt för den intagne att

påkalla sådan förhandling torde emellertid icke böra ifrågakomma. Icke

heller finner utskottet erforderligt, att föreskrift meddelas om den intagnes

inställande inför den samlade nämnden. Nämndens lekmannaledamöter,

vilka förutsättas skola på förhand taga del av de handlingar rörande

den intagne, som äro av betydelse för utskrivningsfrågans bedömande,

kunna ofta förskaffa sig personlig kännedom om den intagne på annat sätt,

exempelvis genom besök hos honom på sjukhuset. Sjukvårdsläkaren, som

redan känner den intagne, behöver icke spilla tid på att vara närvarande

vid dessa besök, såvida icke särskild anledning förekommer därtill. Beträffande

formerna i övrigt för handläggningen har departementschefen uttalat

sin anslutning till vissa av en sjukhuschef framförda förslag. Dessa,

som närmast angå föredragning, protokollföring och liknande spörsmål,

s. 25 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

25

synas val avvägda och torde tillgodose önskemålet att sjuk vårdsläkaren så

litet som möjligt skall betungas med dessa göromål.

I detta sammanhang torde böra beröras den i 6 § departementsförslaget

upptagna regeln, att utskrivningsnämnd icke skall vara skyldig pröva framställning

om utskrivning från den intagne eller honom närstående mer än

en gång var fjärde månad. Detsamma gäller för närvarande sinnessjuknämnden

och någon ändring föreslås icke härutinnan. Uppenbarligen bör

den lokala nämnden lika litet som sinnessjuknämnden vara skyldig att

pröva dylika framställingar hur ofta som helst. Den föreslagna regeln

synes lämplig. Den får emellertid icke medföra, att utskrivning i något fall

får anstå längre än som är påkallat ur saklig synpunkt. Det ankommer på

sjukvårdsläkaren att ha sin uppmärksamhet inriktad härpå och taga erforderliga

initiativ.

Överklagande från statsåklagare m. m.

Reglerna om rätt för överinspektören och statsåklagare att hänskjuta

utskrivningsfråga till sinnessjuknämndens prövning avse, såsom ovan

antytts, att bevaka samhällsskyddets intresse vid bedömandet av nämnda

frågor. Dessa regler synas väl avvägda. Av naturliga skäl måste ansvaret

härvidlag huvudsakligen vila på statsåldagarna. För att reglerna skola bliva

effektiva böra de, såsom departementschefen framhållit, kompletteras med

föreskrifter om skyldighet för vederbörande sjukvårdsläkare att i vissa fall

underrätta statsåklagare, då en utskrivningsfråga blir aktuell. I spörsmålet

vilka åklagare som böra erhålla underrättelse ansluter sig utskottet till

departementschefen. Underrättelsen, som bör innehålla uppgift om när

utskrivningsfrågan tidigast kan förekomma till behandling, bör lämnas i

så god tid dessförinnan, att statsåklagaren hinner taga ställning till utskrivningsfallet

utifrån de synpunkter han har att företräda. Sjukvårdsläkaren

torde vidare lämpligen kunna åläggas skyldighet att när så påfordras

bereda åklagaren tillfälle taga del av det för utskrivningsnämnden

tillgängliga materialet. För åklagaren synes böra föreskrivas skyldighet att

där han finner anledning yttra sig i ärendet före den angivna tidpunkten

till nämnden redovisa sitt ställningstagande i utskrivningsfrågan. Därvid

bör han, såsom riksåklagarämbetet framhållit i sin skrivelse till utskottet,

angiva huruvida han anser att den intagne bör utskrivas på försök och

åläggas särskilda föreskrifter. När överinspektören eller statsåklagare gjort

förbehåll, böra de ofördröjligen underrättas om beslutet.

Läkarbristen.

Vid behandlingen i första kammaren den 21 maj 1949 av utskottets utlåtande

nr 35 lämnade departementschefen vissa uppgifter om den rådande

bristen på läkare vid de statliga sinnessjukhusen. Han anförde bland

annat:

Jag skall ge kammarens ledamöter två konkreta exempel. Jag skall ta

de två sjukhus, där vi ha de flesta straffriförklarade patienterna. Vid Källshagen

finns det för närvarande 920 patienter intagna på sjukhuset, 19 i

familjevård och 253 försöksutskrivna. Det betyder att vi där ha sammanlagt

1 192 patienter. Från detta sjukhus kom det år 1947 till sinnessjuk
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Första lagutskottets utlåtande nr 52.

nämnden 539 ansökningar om utskrivning. Veta kammarens ledamöter,

hur många läkare vi ha vid detta sjukhus? Vi ha för närvarande två

svenska läkare, och sedan ha vi ytterligare två vakanta tjänster, som inte

kunna besättas annat än tillfälligtvis med utländska läkare, vilka icke

kunna medverka vid en dylik prövning. Om det nu är riktigt, såsom man

på vissa håll befarar, att den föreslagna reformen kommer att innebära en

ökad arbetsbörda för läkarna, hur går det då med sjukvården, som redan

nu är bristfällig vid detta sjukhus? .lag skall också ta Salberga sjukhus,

som har 460 patienter och som år 1947 hade 473 ansökningar om utskrivning.

Veta kammarens ledamöter hur många svenska läkare vi ha vid detta

sjukhus? Jo, en läkare.

Enligt vad utskottet erfarit har bristen på läkare vid de statliga sinnessjukhusen

skärpts under det senaste året. Beträffande situationen den

1 oktober 1949 föreligga följande uppgifter. Antalet ordinarie läkarbefattningar

för den egentliga sjukhusvården är 145. Därav voro 58 eller omkring

40 % vakanta. Av de vakanta befattningarna uppehöllos 2 av läkare vid

det ifrågavarande sjukhuset, 3 av läkare vid andra statens sinnessjukhus,

7 av andra svenska läkare, 1 av en svensk medicine kandidat, 26 av utländska

läkare och 6 av utländska medicine studerande. Å 13 poster saknades

vikarie. De utländska läkarna voro huvudsakligen danskar och balter,

vilkas tjänstgöringstid på varje befattning ofta är kortvarig.

Till jämförelse kan nämnas, att antalet motsvarande befattningar den

1 oktober 1948 var 140. Därav voro 41 vakanta, eller 29,3 %.

Utskottet har vidare erfarit, att man inom inrikesdepartementet förbereder

olika åtgärder för att häva läkarbristen. Dessa åtgärder anses dock icke

kunna åstadkomma omedelbar lättnad såvitt rör sinnessjukvården.

Utskottet.

Införandet av lokala utskrivningsnämnder vid sinnessjukhusen är ett

gammalt önskemål från riksdagens sida. Redan 1947 ansåg utskottet frågan

så ingående utredd och belyst, att det kunde hemställa hos riksdagen

att till nästföljande år begära förslag i ämnet. Riksdagen biföll utskottets

hemställan. Den utredning, som därefter verkställts av statens sinnessjukvårdsberedning,

har i allt väsentligt bekräftat utskottets resultat av 1947.

Beredningens förslag har i allmänhet fått ett gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen,

och departementschefen har — bortsett från frågan om

reformens omfattning och giltighet — i huvudsak godtagit beredningens

förslag. Utskottet har i sitt utlåtande vid vårsessionen ytterligare belyst

den nuvarande ordningens brister och de fördelar som äro att vinna genom

lokala nämnder. Utskottet kan nu härutinnan inskränka sig till att hänvisa

till sina ovan återgivna uttalanden i nämnda utlåtande.

Såsom utskottet ovan anfört torde syftet med ärendets återförvisning till

s. 27 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

27

utskottet ha varit, att utskottet, med hänsyn särskilt till den rådande läkarbristen

vid de statliga sinnessjukhusen, ånyo skulle överväga, huruvida en

fullständig och slutgiltig reform i närvarande läge kunde genomföras.

Läkarbristen vid de statliga sinnessjukhusen är svårartad. Redan i propositionen

uttalade departementschefen, att de i egentlig mening sjukvårdande

uppgifterna till följd av läkarbristen icke kunde fullgöras i önskvärd

utsträckning. De av utskottet ovan redovisade siffrorna giva vid handen,

att en successiv skärpning skett under det senaste året och således även

efter ärendets behandling vid vårsessionen. I ett sådant läge är det naturligt,

att hänsynen till läkarnas arbetsbörda får avgörande betydelse för

besvarandet av ifrågavarande spörsmål. Det bör emellertid framhållas,

att dessa hänsyn kunna verka icke blott återhållande. Kan införandet av

lokala nämnder väntas medföra minskning av läkarnas arbetsbörda, ligger

häri ett starkt skäl för att omedelbart genomföra den tillämnade reformen

i dess helhet.

Frågan om läkarnas arbetsbörda kommer att ökas genom reformen bedömes

olika. Strafflagberedningen, vilken under medverkan av psykiatrer

utarbetat grunderna för de nu föreliggande förslagen, har upprepade

gånger framhållit, att läkarna komma att slippa ägna tid åt skriftväxling

med sinnessjuknämnden. Sinnessjukvårdsberedningen, vilken jämväl förfogat

över psykiatrisk sakkunskap, har icke framhållit en väntad arbetsökning

såsom skäl mot reformen. Från vissa läkare ha däremot farhågor

i sådan riktning yppats.

I vad mån läkarnas arbetsbörda kommer att påverkas av deras handläggning

av ärenden inom den lokala nämnden, blir beroende på hur arbetet

inom nämnderna ordnas. I detta avseende hänvisar utskottet till sitt

ovan återgivna utlåtande vid vårsessionen. Utskottet har i nämnda utlåtande

angivit vissa riktlinjer för arbetet, som skulle kunna verka arbetsbesparande

för läkarna. Utskottet betonade samtidigt, att nämndernas

verksamhet icke borde insnöras i snäva former.

Utskottet, som i likhet med departementschefen överlagt med läkare,

verksamma inom sinnessjukvården, har kommit till den uppfattningen, att

införandet av lokala nämnder icke i och för sig behöver medföra arbetsökning

för läkarna. Sedan de nya utskrivningsorganen vunnit erforderlig

rutin, synes snarare viss lättnad vara möjlig.

Emellertid kan införandet av ett nytt system i och för sig under en övergångstid

ställa större krav på arbete från läkarens sida. Antalet framställningar

om utskrivning kommer, särskilt under den första tiden av en lokal

nämnds existens, sannolikt att öka. Det ligger även i sakens natur, att en

fullt säker prognos i fråga om arbetsbördan icke kan ställas.

Då risken för en viss, om än sannolikt tillfällig arbetsökning för läkarna

sålunda icke helt kan uteslutas, finner utskottet med hänsyn till den steg
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Första lagutskottets utlåtande nr 52.

rade läkarbristen icke tillrådligt att nu föreslå ett omedelbart och fullständigt

genomförande av den tillämnade lagstiftningen.

När utskottet i sitt vid vårsessionen avgivna utlåtande ställde sig avvisande

till en partiell reform, skedde detta närmast av principiella skäl. Utskottet

framhöll bland annat, att frågan om formerna för utskrivning av

straffriförklarade och med dem jämställda utgjorde ett viktigt rättsligt

spörsmål. Om sädana patienter skulle utskrivas eller ej kunde icke avgöras

blott utifrån medicinska vårdsynpunkter. Det gällde att med utgångspunkt

från deras psykiska hälsotillstånd verkställa en avvägning mellan å ena

sidan den intagnes anspråk på att icke utan tvingande skäl bliva berövad

friheten och å andra sidan samhällets krav på skydd mot nya brottsliga

gärningar från den intagnes sida. Att låta olika regler för utskrivningen

gälla för olika sjukhus vore under sådana förhållanden uppenbart otillfredsställande.

Utskottet har icke funnit anledning frångå denna ståndpunkt. Under

sådana förhållanden skulle det måhända ligga närmast till hands att låta

frågan i dess helhet anstå. Ett sådant förfaringssätt ingiver emellertid

betänkligheter av annat slag. Frågan kan icke förväntas bliva återupptagen,

förrän tillgången på läkare varaktigt förbättrats. Någon utsikt att så skall

kunna ske under de närmaste åren synes icke finnas. Den nuvarande ordningens

brister skulle sålunda kvarstå, kanske för en lång följd av år.

Genomföres däremot en försökslagstiftning i enlighet med propositionens

förslag, ha förutsättningar skapats för att uppehållet med reformens slutgiltiga

genomförande skall bli kortvarigt. Visserligen kan, såsom utskottet

framhöll i sitt förra utlåtande, en försökslagstiftning icke giva tillfredsställande

grund för prövning av reformens verkningar i alla hänseenden.

I fråga om verkningarna på sjukvårdsläkarnas arbetsbörda böra dock tillräckliga

erfarenheter kunna vinnas under en jämförelsevis kort tids tilllämpning

av en anordning med lokala utskrivningsnämnder vid vissa

sjukhus.

Utskottet finner sig därför trots starka principiella betänkligheter nu

icke böra avstyrka en partiell reform i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag.

Därvid förutsätter utskottet, att om erfarenheterna i fråga om läkarnas

arbetsbörda bli gynnsamma, förberedelser för att genomföra reformen över

hela linjen vidtagas utan avbidan på den i propositionen förutsatta prövotidens

utgång.

I sitt utlåtande vid vårsessionen vände sig utskottet även mot Kungl.

Maj :ts förslag, att de nya bestämmelserna skulle meddelas i en tidsbegränsad

fullmaktslag. Trots de betänkligheter utskottet alltjämt hyser mot

en dylik form av lagstiftning på förevarande område vill utskottet nu icke

motsätta sig Kungl. Maj :ts förslag i denna del. Därigenom vinnes garanti

för att frågan om en fullständig reform omprövas senast vid utgången av

lagens giltighetstid.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

I fråga om den lokala nämndens sammansättning föreslog utskottet vissa

ändringar i sitt vid vårsessionen avgivna utlåtande. Utskottets förslag upptog

i denna del ett stadgande av innehåll att nämnden skulle bestå av sjukvårdsläkaren,

en lagfaren ordförande, vilken borde vara innehavare av

domarämbete, och en person med erfarenhet i allmänna värv. De två sistnämnda

skulle utses av Ivungl. Maj:t för viss tid, högst fyra år. För särskilt

utsedd ledamot skulle Kungl. Maj :t förordna en eller flera suppleanter.

Uppenbarligen föreligger icke något hinder mot att inarbeta dessa bestämmelser

i propositionens förslag. Utskottet vill förorda att så sker. I

enlighet härmed föreslås vissa ändringar i 2 §. Beträffande motiveringen får

utskottet hänvisa till vad det anfört i nyssnämnda ovan återgivna utlåtande.

I fråga om nämndens sammansättning i övrigt samt spörsmålen om

nämndens kompetens, rättsmedel och vad därmed sammanhänger kan utskottet

likaledes åberopa sitt förra utlåtande. Utskottets uttalanden innebära

—■ bortsett från frågan om de lokala nämndernas rekrytering ur sjukhusdirektionerna

— anslutning till Kungl. Maj :ts förslag.

Den genomgripande förändring av sinnessjuknämndens arbetsformer,

som skulle blivit en följd av utskottets tidigare förslag, kan icke genomföras

i anslutning till den nu förordade partiella reformen. Departementschefen

har gjort vissa uttalanden om sinnessjuknämndens verksamhet

under den provisoriska lagens tillämpning. Till dessa uttalanden kan utskottet

ansluta sig.

I fråga om den lokala nämndens arbetsformer får utskottet utöver det

ovan anförda hänvisa till sitt utlåtande vid vårsessionen.

De särskilda spörsmål, som sammanhänga med den föreslagna rätten för

statsåklagare och överinspektören vid sinnessjukvården att hänskjuta utskrivningsfråga

till sinnessjuknämndens prövning, tarva icke någon ändrad

lösning inom ramen för den nu förordade lagstiftningen. Utskottet får även

härutinnan hänvisa till sina tidigare uttalanden.

Utskottets förslag vid vårsessionen upptog vissa ändringar i sinnessjuklagen,

som berörde de materiella förutsättningarna för utskrivning. Frågan

härom synes lämpligen böra anstå till dess lokala utskrivningsnämnder

kunna införas vid samtliga sinnessjukhus.

I enlighet med utskottets förra förslag har en redaktionell jämkning vidtagits

i propositionens 4 §.

Ikraftträdandet av den tillämnade lagen torde för erforderliga förberedelser

höra uppskjutas till den 1 april 1950. Detta korta anstånd med ikraftträdandet

bör icke inverka på möjligheterna att under den provisoriska

lagens giltighetstid vinna nödiga erfarenheter om förutsättningarna för en

slutgiltig lagstiftning i ämnet.

Utskottet har, utöver vad som framgår av det anförda, icke funnit anledning

till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit

vissa ändringar böra vidtagas i det genom förevarande proposition

framlagda lagförslaget samt i anledning av motionen

II: 378 — måtte för sin del antaga följande förslag till

Lag

med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus.

Härigenom förordnas som följer.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

1 §•

I den mån Konungen beträffande visst sinnessjukhus förordnar därom

skall i stället för vad i 20 § första och andra styckena, 21—23 och 26 §§

sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321)» stadgas om utskrivning

från sinnessjukhus i sådant hänseende gälla vad nedan i denna lag sägs.

2 §■

Vid sinnessjukhus, som avses med

förordnande enligt 1 §, skall för

prövning av utskrivningsfrågor finnas

en särskild nämnd (ut skri vningsnämnd)

bestående av sjukvårdsläkaren

samt två av Konungen

utsedda personer, av vilka en skall

vara eller hava varit innehavare av

domarämbete eller eljest vara lagfaren

och den andre bör vara i allmänna

värv erfaren.

För en var av de särskilt utsedda

ledamöterna i utskrivning snämnden

förordnar Konungen, där så erfordras,

en eller flera suppleanter. Suppleant

för särskilt utsedd ledamot

skall uppfylla de för denne stadgade

behörighetsvillkoren.

2 §■

Vid sinnessjukhus, som avses med

förordnande enligt 1 §, skall för

prövning av utskrivningsfrågor finnas

en särskild nämnd (ut skri vningsnämnd)

bestående av sjukvårdsläkaren,

en lagfaren ordförande,

vilken bör vara innehavare av

domarämbete, och en person med erfarenhet

i allmänna värv. De två sistnämnda

utses av Konungen för viss

tid, högst fyra år.

För särskilt utsedd ledamot av utskrivning

snämnd förordnar Konungen

en eller flera suppleanter. Suppleant

skall uppfylla de för ledamoten

stadgade behörighetsvillkoren.

Beträffande jäv mot de särskilt utsedda

ledamöterna i nämnden skall

1 Senaste lydelse, se beträffande 20 § SFS 1945: 467 samt beträffande 21 och 22 §§ SFS

1941: 509.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

31

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Beträffande jäv mot de särskilt

utsedda ledamöterna i nämnden skall

i tillämpliga delar gälla vad om domarejäv

är stadgat.

Konungen förordnar om ordförandeskapet

i nämnden samt meddelar

de närmare bestämmelser i övrigt

angående nämndens verksamhet, som

må erfordras utöver vad i denna lag

stadgas.

(Utskottets förslag:)

i tillämpliga delar gälla vad om domarejäv

är stadgat.

Konungen meddelar de närmare

bestämmelser angående nämndens

verksamhet, som må erfordras utöver

vad i denna lag stadgas.

3 §.

Beträffande sådan för vård å sinnessjukhus intagen person, för vilkens

utskrivning jämlikt 18 § sinnessjuklagen hinder möter på grund av vad i

andra stycket av samma paragraf stadgas, tillkommer det utskrivningsnämnden

vid sinnessjukhuset att efter anmälan eller framställning, som

nedan sägs, besluta om utskrivning enligt 17 eller 19 § nämnda lag.

I andra fall än som angivas i första stycket ankommer det på sjukvårdsläkaren

ensam att besluta om utskrivning, sjukvårdsläkaren dock obetaget

att i dylika fall hänskjuta ärendet till utskrivningsnämndens prövning.

Där sjukvårdsläkaren ensam äger besluta om utskrivning, må jämväl

överinspektören för sinnessjuk vården förordna därom.

4 §•

I fall där det tillkommer utskrivningsnämnden

att besluta om utskrivning

eller ärendet av sjukvårdsläkaren

överlämnats till utskrivningsnämndens

prövning, må utskrivning

ej ske med mindre nämndens

ledamöter äro ense därom. Äro

ledamöterna icke ense, skall, därest

någon ledamot så yrkar, ärendet

hänskjutas till sinnessjuknämndens

prövning.

Innan utskrivningsnämnden fattar

beslut i ärende om utskrivning, skola

nämndens ledamöter hava skaffat

sig personlig kännedom angående

den, om vars utskrivning är fråga.

Är denne utskriven på försök, må

4 §•

I fall där det tillkommer utskrivningsnämnden

att besluta om utskrivning

eller ärendet av sjukvårdsläkaren

överlämnats till utskrivningsnämndens

prövning, må utskrivning

ej ske med mindre nämndens

ledamöter äro ense därom. Äro

ledamöterna icke ense, skall, därest

någon ledamot så yrkar, ärendet

hänskjutas till sinnessjuknämndens

prövning.

Innan utskrivningsnämnden fattar

beslut i ärende om utskrivning, skola

nämndens ledamöter hava skaffat

sig personlig kännedom angående

den, om vars utskrivning är fråga.

Är denne utskriven på försök, må

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

dock beslut fattas även om samtliga dock beslut fattas även om icke

ledamöter av nämnden icke hava så- samtliga ledamöter av nämnden hava

dan kännedom. sådan kännedom.

5 §.

Utskrivning av den, som för vård intagits å sinnessjukhus, må påkallas

av den intagne själv, så ock av hans förmyndare, gode man, make eller anförvant

eller av någon, som är ansvarig för kostnaden för hans vårdande

å sinnessjukhuset. Påkallas utskrivning hos utskrivningsnämnden, skall

framställningen därom göras skriftligen.

Finner sjukvårdsläkaren anledning föreligga till utskrivning i fall, där

beslutanderätten tillkommer utskrivningsnämnden, skall han ofördröj ligen

göra anmälan därom hos nämnden.

överinspektören för sinnessjukvården må, där beslutanderätten i utskrivningsfråga

tillkommer utskrivningsnämnden, påkalla nämndens prövning

av frågan.

6 §•

Utskrivningsnämnden är icke skyldig att mer än en gång var fjärde månad

pröva framställning om utskrivning som i 5 § första stycket sägs.

7 §•

Har framställning om utskrivning lämnats utan bifall, må envar, som

enligt 5 § äger påkalla utskrivning, genom skriftlig framställning hänskjuta

utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens prövning. Avser framställningen

fall, där sjukvårdsläkaren ensam äger besluta om utskrivning, skall vad i

6 § finnes stadgat beträffande där avsedd framställning härvid äga motsvarande

tillämpning.

8 §.

Har utskrivningsnämnden beslutat om utskrivning av person, som avses

i 3 § första stycket, må, såframt överinspektören för sinnessjukvården

eller statsåklagare av särskilda skäl hos utskrivningsnämnden gjort förbehåll

härom, överinspektören eller statsåklagare skriftligen hänskjuta utskrivningsfrågan

till sinnessjuknämndens prövning. Framställning härom

skall göras inom fjorton dagar från dagen för utskrivningsnämndens beslut.

I fall, som avses i första stycket, må utskrivningsnämndens beslut ej gå

i verkställighet förrän det visat sig att beslutet blivit beståndande eller sinnessjuknämnden

annorlunda förordnat.

9 §.

Har någon, vilken är för vård intagen å sinnessjukhus, som avses med förordnande

enligt 1 §, givit tillkänna, att han anser sig icke böra kvarhållas

s. 33 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 52.

33

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

där, skall han genom sjukvårdsläkarens försorg erhålla ineddelande om den

rätt att göra framställning om utskrivning, som enligt 5—7 §§ denna lag

tillkommer honom.

Vill intagen som i första stycket sägs hos utskrivningsnämnden eller

sinnessjuknämnden göra framställning om utskrivning, skall möjlighet beredas

honom att uppsätta erforderliga skrifter.

10 §.

Vad i denna lag stadgas om överinspektören för sinnessjukvården skall

beträffande sinnesslövården i stället gälla inspektören för sinnesslövården.

Denna lag träder i kraft den 1 Denna lag träder i kraft den 1

januari 1950 och gäller till och med april 1950 och gäller till och med

den 30 juni 1952. den 30 juni 1952.

B) att motionerna 11:377 och 11:378, i den mån de

icke bifallits eller besvarats genom vad utskottet hemställt

ovan under A), icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 23 november 1949.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Branting, Ewerlöf, Olofsson, fru Sjöström-Bengtsson,

herrar Lindgren, Göransson, Schlyter och Fritiof Karlsson;

från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund, Olsson

i Mellerud, Werner*, Johnsson i Stockholm, Landgren, Lindahl och östlund.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

3—llihung till riksdagens protokoll It))!), t) sand. 1 avd. Nr 52.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.