Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skärpta åtgärder mot rattfylleri. Första lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft följande tre till lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels motionen nr 161 i första kammaren av herr Schlyter, dels ock likalydande motionerna nr 225 i första kammaren av herr Holmbäck m. fl. och nr 283 i andra kammaren av herr Hagård m. fl.

1949-11-24 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1949:53, Utlåtande i anledning av väckta motioner om skärpta åtgärder mot rattfylleri. Första lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft följande tre till lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels motionen nr 161 i första kammaren av herr Schlyter, dels ock likalydande motionerna nr 225 i första kammaren av herr Holmbäck m. fl. och nr 283 i andra kammaren av herr Hagård m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 53.

1

Nr 53.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skärpta åtgärder

mot rattfylleri.

Första lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft följande

tre till lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels motionen nr 161

i första kammaren av herr Schlyter, dels ock likalydande motionerna nr 225

i första kammaren av herr Holmbäck m. fl. och nr 283 i andra kammaren

av herr Hagård m. fl.

I motionen I: 161 hemställes, att riksdagen måtte antaga följande förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa

brott vid förande av motorfordon.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa

brott vid förande av motorfordon skall erhålla följande ändrade lydelse:

Förer den som är påverkad av starka drycker automobil, motorcykel eller

traktortåg, straffes med fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna

äro mildrande, med dagsböter, dock ej under tio.

Har föraren vid fordonets förande en alkoholkoncentration i blodet av

0,5 promille eller däröver, skall han anses påverkad av starka drycker.

I motionerna I: 225 och II: 283 föreslås, att riksdagen måtte hos Kungl.

Maj :t hemställa om sådan skyndsam utredning rörande skärpta åtgärder

mot rattfylleri, att förslag utan tidsutdräkt kunde föreläggas riksdagen. De

åtgärder, som enligt motionärerna i första hand borde ifrågakomma, voro

följande:

1) förbud för den, som till följd av alkoholförtäring har förhöjd blodalkoholhalt,

att föra motorfordon, alternativt väsentlig sänkning av nuvarande

promillegräns för straffbar alkoholpåverkan,

2) särskilda straffbestämmelser för s. k. bildråp,

3) uppdrag åt polisen att vid samtliga olycksfall, som medföra personskador

eller svårare material skador, taga blodprov,

4) rätt för och uppdrag åt polisen att i syfte att skapa erforderligt underlag

för statistiska undersökningar rörande alkoholskadorna i trafiken och

att skärpa lagstiftningens gcneralpreventiva effekt göra sådan kontroll av

förares nykterhctstillstånd, som i avseende å förares innehav av körkort

redan finnes föreskrivet i 20 § 6 inom. och 26 § vägtrafikstadgan,

5) effektivisering av prövningen vid utfärdande av nykterhetsintyg för

körkort samt effektivisering av efterkontrollen beträffande körkortsinnehavare,

1 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 9 samt. lavd. Nr 53.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 53,

6) förlängd tid för indragning av körkort vid rattfylleri, samt

7) förlust för alltid av körkort vid upprepat rattfylleri.

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd envar för sina yrkanden,

får utskottet hänvisa till motionerna.

Efter hörande av talmanskonferensen hemställde utskottet på anförda

grunder i sitt memorial nr 42, att riksdagen måtte uppskjuta behandlingen

av motionerna till 1950 års riksdag. Enligt utskottet tillhandakomna utdrag

av kamrarnas protokoll beslöt emellertid riksdagen uppskjuta behandlingen

av motionerna till höstsessionen med innevarande års riksdag.

Till utskottet har från bevillningsutskottet överlämnats en den 27 april

1949 dagtecknad skrivelse från Östergötlands läns nykterhetsförbund, vari

hemställes, att den i motionerna 1: 225 och II: 283 begärda utredningen

måtte tillstyrkas.

Gällande rätt.

Beträffande de i motionerna berörda frågorna gälla i huvudsak följande

bestämmelser.

Enligt 1 § lagen den 7 juni 1934- om straff för vissa brott vid förande av

motorfordon skall den som vid förande av automobil, motorcykel eller traktortåg

varit så påverkad av starka drycker, att det kan antagas, att han icke

på betryggande sätt kunnat föra fordonet, straffas med fängelse i högst ett

år eller, där omständigheterna äro mildrande, med dagsböter, dock ej under

tjugufem. Hade föraren en alkoholkoncentration i blodet av 1,5 promille eller

däröver, skall han anses ha varit så påverkad av starka drycker, som nyss

sagts. Är det ej styrkt, att föraren varit så påverkad men uppgick alkoholkoncentrationen

i hans blod till 0,8 men ej till 1,5 promille, skall han

straffas med dagsböter, lägst 10, eller fängelse i högst sex månader.

I 14 kap. 9 § strafflagen finnes stadgat, att om någon ouppsåtligen genom

vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse är vållande till annans död,

han skall dömas till fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro

mildrande, till böter, dock ej under tio dagsböter. Om vållandet var synnerligen

grovt, kan dömas till straffarbete i högst två år.

Enligt 28 kap. 12 § rättegångsbalken må å den, som skäligen kan misstänkas

för brott, varå frihetsstraff kan följa, till utrönande av omständighet,

som kan äga betydelse för utredningen angående brottet, företagas

kroppsbesiktning, varvid, om så erfordras, blodprov må tagas.

I 11 § 2 mom. motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 ha givits

vissa bestämmelser rörande s. k. flygande besiktning. Enligt dessa äger besiktningsman

inom sitt distrikt eller polisman, åt vilken länsstyrelsen meddelat

förordnande att utöva tillsyn å motorfordonsbeståndet, där han finner

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 53.

3

anledning antaga att av honom anträffat motorfordon ur trafiksäkerhetssynpunkt

är mindre tillförlitligt, undersöka fordonet. Vidare finnas föreskrifter

i 21 § vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 av innehåll, att om polisman

finner skäl antaga, att förare av automobil är så påverkad av starka

drycker, att han icke kan på betryggande sätt föra sitt fordon, polismannen

äger förbjuda honom att föra automobilen, så ock, där^förbudet icke efterkommes,

hindra honom därifrån.

Beträffande erhållande och indragning av körkort gälla bl. a. följande

regler i 20—21 §§ motorfordonsförordningen.

Vid ansökan till vederbörande länsstyrelse om erhållande av körkort skall

fogas intyg, utfärdat inom två månader före ansökningen, av polismyndigheten

å den eller de orter inom riket, varest sökanden under de senaste

två åren varit mantalsskriven, att sökanden gjort sig känd för ett nyktert

levnadssätt och med hänsyn till sina personliga förhållanden i övrigt icke

kan anses olämplig såsom förare av motorfordon. Innan sådant intyg utfärdas,

skall vederbörande nykterhetsnämnd samt, där så finnes erforderligt,

jämväl annan, som äger kännedom i saken, av polismyndigheten höras över

sökandens nykterhetsförhållanden.

Skulle förare, sedan han erhållit körkort, vid färd med motorfordon eller

traktortåg göra sig skyldig till bl. a. rattfylleri eller eljest i något för trafiksäkerheten

väsentligt hänseende allvarligen åsidosätta honom såsom förare

åliggande förpliktelser eller har förare på annat sätt ådagalagt sådana egenskaper,

att han icke vidare bör betros med att inneha körkort, skall länsstyrelsen

efter nöjaktig utredning återkalla detsamma. Vid sådan utredning

må avseende icke fästas vid förseelse, vilken antecknats i körkortsregistret

mer än två år före begåendet av den förseelse, som giver anledning

till att frågan om körkortets återkallelse upptages till prövning. Är fråga om

straffbelagd förseelse, må återkallelse av körkort på grund av denna förseelse

icke äga rum, förrän frågan om straff för förseelsen blivit genom

domstols laga kraft ägande utslag avgjord, där länsstyrelsen ej finner uppenbart,

att föraren är olämplig att föra motorfordon. Äro omständigheterna av

den beskaffenhet, att anledning är att antaga, att föraren skall, utan att

återkallelse av körkortet sker, låta sig rättas, och är ej fråga om förare,

som gjort sig skyldig till bl. a. rattfylleribrott, må varning i stället meddelas.

Vid återkallelse av körkort skall bestämmas viss tid, efter vars utgång

föraren efter ansökan ånyo må kunna erhålla körkort. Denna tid skall utgöra,

då föraren dömts för bl. a. rattfylleribrott, minst sex månader och

högst två år, eller, om föraren under de före brottets begående sist förflutna

fem åren dömts för samma slag av brott, minst ett och högst fem år, samt,

då körkort eljest återkallas, minst två månader och högst två år.

Uppstår fråga om återkallelse av körkort och föreligga därvid sådana omständigheter,

att föraren uppenbarligen måste anses olämplig att föra motorfordon,

må länsstyrelsen, redan innan slutligt beslut om återkallelse fattas,

återkalla körkortet i avvaktan på nämnda beslut. Har förare vid färd

med motorfordon eller traktortåg ådagalagt grov vårdslöshet eller visat

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 53.

uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom eller varit synbarligen

överlastad av starka drycker eller har förare till följd av sjukdom,

skada eller dylikt uppenbarligen förlorat förmågan att föra motorfordon utan

risk för liv eller egendom, skall polismyndigheten omhändertaga körkortet

i avbidan på beslut av länsstyrelse huru med körkortet skall förfaras. Länsstyrelsen

skall skyndsamt förordna, huruvida körkortet skall tills vidare

återkallas eller till föraren återställas. Visar blodundersökning å förare, som

misstänkes för rattfylleri, att föraren under färden haft en alkoholkoncentration

i blodet av 0,8 promille eller däröver, skall den myndighet, som det

åligger att förbereda talan mot föraren, så snart ske kan efter erhållandet av

analysbeviset omhändertaga förarens körkort. Körkortet skall jämte avskrift

av analysbeviset snarast möjligt insändas till den länsstyrelse, som

utfärdat körkortet. Länsstyrelsen har därefter att tills vidare återkalla körkortet.

I avbidan på sådant länsstyrelsens förordnande, som nu nämnts, är

föraren icke berättigad att föra motorfordon.

Ansökan om återbekommande av körkort skall, därest tiden för återlcallelsen

uppgår till minst sex månader, vara åtföljd av bl. a. förut omförmält

intyg från nykterhetsnämnd. Intyget skall vara utfärdat efter det den

i återkallelsen bestämda tiden gått till ända och avse tid efter begående av

förseelse, som givit anledning till körkortets indragning.

Om nykterhetsnämnd gentemot person, som innehar körkort, vidtagit

hjälpåtgärd, som avses i 13 § alkoholistlagen, eller har nämnden avgivit

ansökan om körkortsinnehavares intagande å allmän alkoholistanstalt, skall

länsstyrelsen ofördröjligen underrättas därom.

Historik.

Beträffande förevarande frågas tidigare historia får utskottet hänvisa till

den utförliga framställningen i den 28 juni 1940 avgivet betänkande med

förslag till ändrad lagstiftning angående s. k. rattfglleri (SOU 1940: 17 s.

9—47).

De nu gällande straffbestämmelserna beträffande rattfylleri antogos vid

1941 års riksdag. För vad som då förekom kan utskottet främst hänvisa

till propositionen nr 159 och första lagutskottets utlåtande nr 36 ävensom

debatterna i kamrarna.

Frågan har även sedermera varit föremål för riksdagens behandling. I

anledning av en av herr Schlyter vid 1946 års riksdag framställd interpellation

uttalade chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Nilsson,

i riksdagens första kammare den 4 juni 1946 bl. a., att han icke ansåge

tiden då vara inne att upptaga frågan om en ytterligare skärpning av rattfylleribestämmelserna.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 53,

5

1944 års tralikforfiittniiigssakkimniga.

Den 30 juni 1947 avgav en delegation sammansatt av representanter för

19^5 års trafiksäkerhetskommitté och 19U års trafikförfattningssakkunniga

ett stencilerat betänkande i rattfyllerifrågan. De av delegationen däri avhandlade

frågorna ha sedermera varit föremål för förnyad behandling av

trafikförfattningssakkunniga i av dem den 15 maj 1948 avgivet betänkande

med förslag till vägtrafikförordning m. m. (SOU 1948: 34). Dessa sakkunniga

vilja i en enda författning sammanföra samtliga huvudbestämmelser

rörande vägtrafiken och ha i enlighet härmed framlagt förslag till vägtrafikförordning.

Ansvarsbestämmelserna för vissa brott, däribland rattfylleri,

föreslås dock skola samlas i en lag om straff för vissa trafikbrott.

I övrigt kan ur nämnda betänkande anföras följande.

Trafikförfattningssakkunniga ha föreslagit införande av följande allmänna

bestämmelse (28 § förslaget till vägtrafikförordning): »Fordon må icke

på väg föras av någon, som på grund av sjukdom, uttröttning eller påverkan

av starka drycker eller andra stimulerande eller bedövande ämnen eller

eljest saknar nödiga förutsättningar att på betryggande sätt kunna föra

fordonet.» De sakkunniga ansågo emellertid icke lämpligt att denna allmänna

bestämmelse i hela sin vidd gjordes till föremål för omedelbar kriminalisering.

I den särskilda lagen om straff för vissa trafikbrott ha trafikförfattningssakkunniga

i 1 § intagit straffstadganden avseende vårdslöshet i trafik. I

anslutning härtill ha de sakkunniga övervägt att under paragrafen upptaga

bestämmelse av innehåll, att om någon, som vid förande av motorfordon

eller motorredskap gjort sig skyldig till brott, som avsåges i paragrafen,

förtärt rusdrycker inom åtta timmar före brottets begående, denna omständighet

skulle, såvida straff ej följde enligt rattfylleriparagrafen, anses

såsom försvårande vid bestämmande av straff för brottet. Emellertid ha de

sakkunniga ansett betänkligheter tala mot införande av dylika bestämmelser,

vilka skulle komma att innefatta presumtion för att orsakssammanhang

städse förelåge mellan förtäringen av rusdrycker och brottet. Enligt de sakkunniga

skulle en dylik presumtion i viss utsträckning komma att leda till

obilliga resultat. Sålunda skulle även den minsta förtäring av rusdrycker

(ex. ett glas vin) — som kanske ägt rum i det närmaste åtta timmar före

brottet — ofrånkomligen utgöra försvårande omständighet, även om det

måste anses osannolikt, att något som helst orsakssammanhang förelåge.

Särskilt skulle eu straff skärpning i dylika fall framstå såsom oförtjänt,

om körningen varit av trängande natur och föraren vid förtäringen av rusdrycker

icke haft anledning räkna med att lian inom viss tid skolat förelaga

densamma. Anledning synes jämväl vara att antaga, att bestämmelserna

liitt nog kunde komma att utnyttjas i trakasseringssyfte. På grund

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första lagutskottets utlåtande nr 53.

av vad sålunda anförts ha de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå några

bestämmelser i ämnet.

Rörande rattfylleriet ha de sakkunniga föreslagit införande i 3 § nyssnämnda

lag av regler, som i allt väsentligt överensstämma med motsvarande

nu gällande stadgande i 1934 års lag, för vilket ovan redogjorts.

Anledningen till att de sakkunniga icke föreslagit några mera genomgripande

ändringar är att söka i den omständigheten, att den förutnämnda delegationen

hemställt om särskild utredning rörande blodprovets bevisvärde,

vilken fråga för det dåvarande låg under Kungl. Maj :ts prövning. I detta

sammanhang skall i korthet redogöras för delegationens ställningstagande

till några av de i motionerna avhandlade spörsmålen.

Delegationen hade i sitt betänkande berört frågan om en sänkning av den

undre gränsen för straffbar alkoholkoncentration i blodet från nuvarande

0,8 promille till 0,5 promille. Enligt delegationen kunde vissa skäl tala för

en dylik åtgärd. Emellertid borde frågan om skärpning av lagens gränsdragning

i förevarande avseende ej tagas upp till behandling, innan den

begärda utredningen verkställts. En sänkning dessförinnan av gränsen för

den legala presumtionen syntes ur rättssäkerhetens synpunkt betänklig, då

den skulle kunna befaras medföra ökade möjligheter till felaktiga analysresultat.

Delegationen hade även ställt sig avvisande till tanken att efter mönster

av norsk lagstiftning stadga, att all alkoholförtäring i och för sig under

viss tid före körning borde bliva belagd med straff. Till motivering för sin

ståndpunkt hade delegationen anfört bl. a. följande:

För att lagen skall erhålla avsedd verkan kräves, dels att tillräckligt lång

tid före körningen innefattas i ett dylikt förbud, dels att alkoholkonsumtion

av varje slag — möjligen med undantag för alkoholsvagt Öl •— förbjudes,

dels att lagens efterlevnad kan effektivt övervakas.

Vad förbudstiden beträffar må framhållas, att om man exempelvis utmäter

denna tid på samma sätt som i Norge, d. v. s. 8 timmar före körningen,

intet hindrar att föraren omedelbart dessförinnan förtär betydande

kvantiteter alkohol. Säkerligen kan i många fall efterverkningarna härav

vid körningen göra sig starkare gällande än om föraren under förbudstiden

endast dricker ett glas lätt vin, även om alkoholkoncentrationen under körningen

nedgått till mindre än 0,8 promille, d. v. s. den nuvarande straffbarhetsgränsen.

Att i lagen medgiva förtäring av exempelvis lätt vin kan emellertid

icke vara lämpligt. För att få lagliga garantier måste man då också

föreskriva vilka kvantiteter, som skulle få förtäras. Även lätt vin i större

kvantiteter kan givetvis påverka förarens körsäkerhet. En lagstiftning med

så stränga restriktioner torde — även om den skulle accepteras såsom berättigad

av en stor del av befolkningen — dock säkerligen ge anledning till

talrika lagöverträdelser, vilka på grund av bevissvårigheterna icke vore möjliga

att övervaka och beivra. Lagen skulle ju givetvis gälla även spritförtäring

i hemmen. Å andra sidan kunde den ge anledning till trakasserier

och spionage.

Vidare hade delegationen tagit under övervägande frågan om skärpning

av straffsatserna för rattfylleri i 1934 års Jag. Med hänsyn till de möjlig
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 53

7

heter, soin enligt nämnda lag förefunnes att utdöma efter brottsligheten avpassade

straff, fann delegationen för sin del ej anledning förorda skärpning

av ifrågavarande straffsatser. Delegationen uttalade härvid, att de möjligheter

till differentiering av straffen med hänsyn till de förhållanden, varunder

brotten begåtts, ej tillräckligt utnyttjats. Det torde numera nästan ingå

i det allmänna medvetandet att brott mot 1 § 1 mom. i 1934 års lag medförde

en eller högst två månaders fängelse. Om rättspraxis ändrades därhän,

att en mera individuell utmätning av straffen bleve regeln, skulle med

sannolikhet de allmänpreventiva verkningarna av lagens straffhot bliva

mera effektiva än för närvarande. En allmän skärpning av straffen inom

förefintlig marginal för de mera allvarliga rattfylleribrotten borde jämväl

verka i angiven riktning.

I anslutning till vad delegationen sålunda uttalat ha trafikförfattningssakkunniga

icke ansett lämpligt att i förevarande sammanhang, innan frågan

om blodprovets bevisvärde undersökts, ingå på närmare prövning av

frågan om en sänkning av den undre gränsen för straffbar alkoholpåverkan.

De sakkunniga ha i huvudsak biträtt vad delegationen anfört i fråga

om kriminalisering av all spritförtäring under eller viss tid före körning

samt om straffsatserna för rattfylleri.

Nu gällande föreskrifter om flygande besiktning återfinnas i 22 § trafikförfattningssakkunnigas

förslag till vägtrafikförordning under den ändrade

beteckningen flygande inspektion. Härjämte har i 9 § förslaget införts

en allmän bestämmelse om kontroll av fordon av följande innehåll.

Finner polisman anledning antaga, att fordon, som av honom anträffas på

väg, icke är i föreskrivet skick, äger polismannen undersöka fordonets beskaffenhet

och utrustning, dock utan rätt att provköra fordonet. Befinnes

fordonet vara så bristfälligt, att det ej utan uppenbar fara för trafiksäkerheten

kan vidare nyttjas, äger polismannen förbjuda användande av fordonet

så ock, där förbudet icke efterkommes, hindra användandet.

Förutnämnda regel i 21 § vägtrafikstadgan har givits en vidare utformning

och återfinnes i 28 § 2 mom. förslaget till vägtrafikförordningen. Slutligen

har i 74 § av samma förslag införts ett stadgande, motsvarande 20 §

6 mom. vägtrafikstadgan, av innehåll att polisman alltid skall vara berättigad

att kontrollera, att förare av motordrivet fordon innehar körkort eller

annan handling, som enligt förslaget skall medföras under färden.

De förut återgivna reglerna om det intyg från nykterhetsnämnd, som skall

fogas vid ansökan om erhållande av körkort, ha bibehållits med vissa smärre

justeringar och intagits i 32 § förslaget. Vad gäller återkallelse av körkort

föreslå de sakkunniga vissa icke alltför genomgripande ändringar, däribland

att den minsta återkallelsetiden, vilken nu är två månader, skall förlängas

till tre månader samt att stadganden om återkallelse av körkort för alltid

skola införas.

De sakkunniga beröra även frågan om vidtagande av lämpliga åtgärder

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 53.

beträffande körkortsinnehavare, som gjort sig skyldiga till missbruk av sprit

utan samband med framförandet av motordrivet fordon.

En särskild praxis i fråga om dylika åtgärder har utbildats inom länsstyrelsen

i Uppsala län. Då uppgift om fylleriförseelse inkommer, gör länsstyrelsen

i vissa fall den åtgärd, som härav kan påkallas, beroende av huruvida

vederbörande är villig ingå i nykterhetsförening. Länsstyrelsen har

ifrågasatt en legalisering av detta system. De sakkunniga ha emellertid ej

funnit lämpligt att göra ifrågavarande inom Uppsala län brukade system

till föremål för allmän författningsmässig reglering. I den mån detsamma

inom ramen för gällande bestämmelser kunde tillämpas, syntes det emellertid

i vissa fall kunna vara ändamålsenligt.

Länsstyrelserna ha befunnits tillämpa växlande praxis i fråga om de åtgärder,

som i normala fall vidtagas mot körkortsinnehavare, vilka dömts

för fylleri jämlikt 18 kap. 15 § strafflagen. Redan vid första fylleriförseelsen

meddela vissa länsstyrelser varning. Flertalet vänta dock med åtgärder tills

vederbörande dokumenterat sig såsom misskötsam genom två fyllerier. Påföljden

är härvid i allmänhet varning. Vid en tredje fylleriförseelse sker

regelmässigt återkallelse av körkortet. Vissa länsstyrelser ha framhållit, att

de i ifrågavarande ärenden bruka inhämta utredning från nykterhetsnämnder

in. fl. angående körkortsinnehavarens skötsamhet.

De sakkunniga anse ej lämpligt att genom närmare författningsregler

binda myndigheternas avgöranden i dessa ärenden, där omständigheterna i

de skilda fallen uppenbarligen kunde vara synnerligen växlande. Det syntes

dock angeläget att länsstyrelserna i de fall, då körkortsinnehavare gjort sig

skyldig till fylleri, utnyttjade möjligheterna att genom nykterlietsnämnder

m. fl. vinna närmare upplysning om vederbörandes personliga förhållanden.

Även en första fylleriförseelse, sedd mot bakgrunden av övriga personliga

omständigheter, torde ofta vara av beskaffenhet att böra föranleda varning.

Utredningen kunde också giva vid handen att vederbörande vore så opålitlig

i sitt förhållande till spritdrycker att han ej borde betros med innehav av

körkort.

1949 års trafiknykterhetsutredning.

Jämlikt bemyndigande den 27 maj 1949 har chefen för kommunikationsdepartementet,

statsrådet Nilsson, tillkallat sakkunniga för att utarbeta

förslag till en reviderad rattfyllerilagstiftning, 1949 års trafiknykterhetsutredning.

I direktiven till utredningen har departementschefen uttalat, att det material,

som framlagts av rattfylleridelegationen och i yttranden över dess

förslag, vid den fortsatta beredningen av ärendet inom kommunikationsdepartementet

visat sig otillräckligt för att läggas till grund för en revision av

lagstiftningen på de punkter, där behov av ändringar anmälts. En särskild

allsidig och förutsättningslös utredning av dessa frågor borde därför komma

till stånd.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 53. 9

Inledningsvis har departementschefen erinrat om vissa statistiskt belagda

förhållanden:

Den officiella statistiken över vägtrafikolyckor för år 1947 redovisar sammanlagt

824 olyckor, i vilka deltagit trafikant, som varit drucken eller eljest

påverkad av starka drycker. De flesta av dessa olyckor eller 658 stycken (ca

3,'' % av samtliga motorfordonsolyckor) avsågo motorfordonsförare. Antalet

olyckor av denna art har under senare år stigit avsevärt samtidigt med att

vägtrafiken efter krigstidens hårda inskränkningar stegrats. Olycksfrekvensen

synes dock ännu under år 1947 ej ha stigit över förkrigsnivån.

Alltjämt är emellertid antalet vägtrafikolyckor, som orsakats av alkoholpåverkan

hos trafikant, så stort att åtgärder behöva vidtagas — främst i fråga

om upplysning och propaganda men även på lagstiftningens område — för

att om möjligt nedbringa detsamma.

Behovet av dylika åtgärder framträder ännu tydligare, om man beaktar,

att den officiella statistiken endast omfattar de polisundersökta olyckorna

och att alkoholförtäring, enligt vad nya forskningar synas visa, kan vara orsaksfaktor

vid trafikolyckor även då vederbörande trafikant ej är så påverkad

av starka drycker, som enligt nuvarande lagstiftning kräves för straffbarhet.

Vid praktiska prov med förare av motorfordon har sålunda en avsevärd

nedsättning av körförmågan kunnat iakttagas redan vid en blodalkoholhalt

av 0,4—0,o °/oo. Omvänt har vid särskilda medicinska och statistiska undersökningar

av inträffade trafikolyckor i in- och utlandet det procentuella antalet

alkoholpåverkade trafikanter, som deltagit i olyckorna, visat sig vara

betydligt högre än i fråga om de polisundersökta fallen i Sverige.

Departementschefen övergår härefter att behandla de olika reformförslag

som framkommit.

Mot nuvarande utformning av lagstiftningen har invänts, att den skulle

inbjuda till alkoholförtäring i mindre kvantiteter samt överlämna åt föraren

att — kanske i redan alkoholpåverkat tillstånd — med ledning av bl. a. de

1941 införda presumtionsreglerna avgöra när han bör avbryta sin alkoholförtäring

eller avstå från att föra motorfordon. I anslutning härtill har föreslagits,

att alkoholförtäring viss tid före och under förande av motorfordon

skulle i princip förbjudas. En dylik princip torde dock vara svår att tillämpa

i det praktiska livet och den torde därför svårligen kunna genomföras utan

betydande modifikationer. Ett annat förslag är att, om en förare gjort sig

skyldig till straffbar vårdslöshet i trafiken och det befinnes att han förtärt

rusdrycker inom viss tid före brottets begående, detta skall med vissa undantag

anses som en försvårande omständighet vid bestämmande av straff för

brottet. En utvidgning av det straffbara området inom rattfyllerilagstiftningen

har tidigare ansetts möta hinder av folkpsykologisk art med hänsyn

till alkoholvanorna i vårt land. Det kan emellertid ifrågasättas om ej uppfattningarna

under senare år förändrats. Även med hänsyn till de nya rön

som vunnits beträffande sambandet mellan alkoholförtäring även i mindre

omfattning och trafikolyckorna finnes anledning alt ompröva lagstiftningen

ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Genom lagändring, som trädde i kraft den 1 januari 1949, stadgas samma

straff som vid fylleri för den som på allmän plats uppträder berusad av annat

än starka drycker, t. ex. narkotika. Vid behandlingen av denna fråga yttrade

första lagutskottet (utlåtande nr 39/48 s. 36), att motsvarande fråga måste

vara av större praktisk betydelse när det gällde bestämmelserna om rattfylleri.

Utskottet uttryckte därför den förväntan, all som en följd av ändringen

i strafflagens fylleristadgande lagstiftningen om rattfylleri snarast måtte re2

liihang till riksdagens protokoll 1949. 9 sand. 1 avd. Nr 53.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr ä3.

videras i samma hänseende. Uppenbarligen bör vid den översyn av bestämmelserna

om rattfylleri, som nu föreslås, den av utskottet önskade ändringen

genomföras.

Mot tillämpningen av nuvarande lagstiftning har anmärkts, att straffmätningen

är alltför schematisk. Vidare synes frågan om bestraffningen av delaktighet

i rattfylleri ha blivit i alltför ringa grad uppmärksammad. Enligt

min mening böra rattfylleribrotten bedömas med hänsyn till omständigheterna

i varje särskilt fall. Det skulle säkerligen vara av värde om detta kunde

närmare belysas så att domstolarna erhålla bättre ledning vid bedömandet av

svårhetsgraden hos rattfylleribrott i olika situationer. Detta förutsätter, att

man skaffar sig ökad kunskap om de sociala, psykologiska och medicinska

förutsättningarna för detta brott. Den ur laglydnadens synpunkt särskilt

viktiga frågan om bilförarnas och allmänhetens inställning till spörsmålet

om spritförtäring och bilkörning bör även beaktas. Genom en undersökning

av här antydda förhållanden bör man även kunna få en bättre grund för

bedömande av de övriga åtgärder, som böra vidtagas för att göra motorförarna

varsammare i umgänget med rusdrycker.

Blodprovsanalysen såsom bevismedel i rattfyllerimål har varit föremål för

kritik och det har bl. a. gjorts gällande, att en sänkning av gränsen för straffbar

alkoholpåverkan till lägre blodalkoholhalt än 0,8 °/M skulle vara förenad

med vissa risker ur rättssäkerhetssynpunkt. Från andra håll har framhållits,

att en sänkning av gränsen till 0,5 °/oo skulle kunna ske utan olägenhet ur

nyssnämnda synpunkt. Denna fråga bör prövas på grundval av den nyare

forskningens rön. Därvid bör övervägas i vad mån blodprovet bör kompletteras

med en mera omfattande klinisk undersökning samt om andra undersökningsmetoder

kunna ersätta blodprovet då det gäller att fastställa alkoholpåverkan.

Sistnämnda spörsmål får särskild aktualitet vid bedömande av körförmågan

hos bilförare som är påverkad av andra rusgivande medel än alkohol.

I sammanhanget bör även behovet och lämpligheten av att i lagen ha

presumtionsregler omprövas.

Departementschefen berör slutligen vissa andra problem, som sammanhänga

med rattfyllerilagstiftningen och som borde upptagas av utredningen,

nämligen frågan om införande av särskilt straff för förare av cykel, motorbåt

in. in., vilken är påverkad av starka drycker, samt frågan om andra åtgärder

än de straffrättsliga reaktionerna med syfte att förebygga och motverka

rattfylleriet, framför allt frågan om förutsättningarna för utfärdande och

återkallande av körkort samt utfärdande av nytt körkort för person som fått

sitt körkort återkallat.

Utskottet,

Då riksdagen vid vårsessionen beslöt uppskjuta behandlingen av förevarande

motioner till innevarande höstsession i stället för, såsom utskottet

föreslagit, till 1950 års riksdag, torde riksdagens mening ha varit, att motionerna

skulle realbehandlas vid höstsessionen. Utskottet kommer därför

nu att i det följande i sak närmare granska de i motionerna framställda

yrkandena.

Frågan om rattfyllerilagstiftningens utformning är för närvarande föremål

för en förutsättningslös prövning av 1949 års trafiknykterhetsutredning.

Bl. a. den omständigheten, att blodprovets tillförlitlighet såsom bevismedel

på allvar satts i fråga, har nödvändiggjort ganska omfattande under
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 53.

11

, sökningar. Enligt vad utskottet inhämtat kan utredningen påräknas framlägga

sitt betänkande vid sådan tidpunkt, att därav föranledda förslag kunna

behandlas av 1951 års riksdag. Att i avbidan härpå vidtaga provisoriska åtgärder

torde icke böra ifrågakomma. Med ett ställningstagande till de i

motionerna framförda förslagen, så vitt angår den egentliga rattfyllerilagstiftningen,

bör därför lämpligen anstå, tills utredningen redovisat sitt

arbetsresultat.

På anförda skäl får utskottet avstyrka bifall till det i motionen I: 161

framlagda lagförslaget liksom till utredningskravet i motionerna 1:225 och

II: 283 i vad gäller rattfyllerilagstiftningen.

Inom utskottet har ifrågasatts, huruvida icke med hänsyn till bl. a. rattfylleribrottets

allvarliga beskaffenhet straffbestämmelserna härom borde

infogas i allmänna strafflagen. Ärendets fortsatta handläggning skulle som

en följd härav överflyttas från kommunikationsdepartementet till justitiedepartementet.

I straffrättskommitténs uppdrag ingår att framlägga förslag

till de ändringar i fråga om den systematiska uppställningen av straffbestämmelserna

för olika brott, vilka synas önskvärda för bestämmelsernas

inpassande i en ny strafflag eller i en ny brottsbalk. Med hänsyn härtill

torde kommittén självmant utan ställningstagande från riksdagens sida närmare

överväga, huruvida straffstadgandena beträffande rattfylleri skola

införas i strafflagen. I sammanhang med den pågående omarbetningen av

denna lag i vad avser brotten mot person kan straffrättskommittén antagas

även komma att behandla det i motionerna I: 225 och II: 283 väckta spörsmålet,

huruvida den omständigheten att annan persons död vållats i samband

med rattfylleri skall utgöra grund för uppställande av en särskild

brottstyp, »bildråp».

Nya rättegångsbalkens föreskrifter om tagande av blodprov torde vara i

huvudsak tillfredsställande och någon särskild utredning i denna del kan

icke för närvarande anses påkallad. Frågan om polisens kontrollmöjligheter

i övrigt vad beträffar motorförare torde komma att underställas 1950

års riksdag i samband med den proposition med förslag till vägtrafikförordning,

som är avsedd att då avgivas.

Enligt direktiven för 1949 års trafiknykterhetsutredning ingår i dess

uppdrag att närmare utreda även alla de problem, som sammanhänga med

förutsättningarna för utfärdande och återkallelse av körkort.

Med hänsyn till vad sålunda anförts kan utskottet icke heller förorda

att riksdagen anhåller om särskild utredning i övriga i motionerna 1:225

och II: 283 angivna hänseenden.

På nu angivna grunder får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 161 och 225 samt II: 283, icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 24 november 1949.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 53.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herr Branting*, Ahlkvist, Lindblom, fru

Sjöström-Bengtsson*, herrar Lindgren, Löthner, Ivar Nilzon och Schlyter;

från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund, Lindberg*,

Landgren, Lindahl*, Antby*, Svensson i Stenkyrka* och Östlund*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1949. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

493034

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.