Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 23 april 19)8

1949-11-30 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1949:54, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 23 april 19)8

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 5).

1

Nr 54.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen

den 23 april 19)8 (nr 175) metd särskilda bestämmelser

om dispositionen av aktiebolags vinstmedel,

dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 april 1949 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 209, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag

till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 23 april 1948 (nr 175)

med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags vinstmedel.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två i

anledning av densamma väckta motioner, nämligen nr 322 i första kammaren

av herr Domö m. fl. och nr 410 i andra kammaren av herr Skoglund

m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, hemställes, att riksdagen måtte avslå

förevarande proposition.

På hemställan av utskottet har riksdagen vid vårsessionen beslutat uppskjuta

behandlingen av propositionen jämte motioner till nu innevarande

höstsession.

Beträffande de i propositionen och motionerna anförda skäl, för vilka

redogörelse icke lämnas här nedan, får utskottet hänvisa till propositionen

och motionerna.

Gällande bestämmelser.

Genom lagen den 23 april 19)8 (nr 175) med särskilda bestämmelser om

dispositionen av aktiebolags vinstmedel — vilken lag trädde i kraft den 25

april 1948 — ha vissa tillfälliga inskränkningar genomförts med avseende

å aktiebolagens rätt att förfoga över vinstmedel. Dessa inskränkningar innebära

dels en begränsning av aktiebolagens vinstutdelning och dels en skyldighet

för aktiebolagen att på spärrkonto i riksbanken insätta vissa medel.

Lagstiftningen i fråga är tillämplig beträffande räkenskapsår vilka utgått

den 31 december 1947 eller senare, dock före den 31 december 1949. Enligt

vad i lagen stadgas skola medel, som innestå på spärrkonto den 31 december

1950, därefter vara fria från spärr, såvitt ej annorledes förordnats i en av

Konung och riksdag gemensamt stiftad lag.

1 Iiihang till riksdagens protokoll 1949. 9 samt. 1 avd. Nr 54.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 5b.

Beträffande det närmare innehållet i de i 1 kap. i lagen upptagna b estäm

melserna om begränsning av vinstutdelning från

aktiebolag må här nämnas följande.

I 1 § angivas gränserna för den tillåtna vinstutdelningen.

Enligt 1 § första stycket må utdelning till aktieägarna av aktiebolags

vinst enligt fastställd balansräkning för räkenskapsår, varom här är fråga,

högst uppgå till antingen ett belopp, motsvarande utdelningen för det sista

räkenskapsår som utgått tidigare än den 1 oktober 1947, eller ett belopp,

motsvarande medeltalet av utdelningarna för de tre sista räkenskapsår som

utgått tidigare än den 1 oktober 1946 (medeltalsbeloppet). Dessa alternativ

innebära för aktiebolag, vars räkenskapsår sammanfaller med kalenderår,

att vinstutdelning högst må ske antingen med det belopp som utdelades för

år 1946 eller med ett belopp motsvarande medeltalet av utdelningarna för

åren 1943—1945.

I 1 § andra stycket har upptagits ett särskilt stadgande för det fall, att

aktiekapitalet ökats eller nedsatts under något av de tre sista räkenskapsår,

som utgår tidigare än den 1 oktober 1946, och i 1 § tredje stycket ha föreskrifter

meddelats för sådant fall då aktiekapitalet ökats genom teckning

av nya aktier, berättigande till utdelning första gången för räkenskapsår

som utgått den 1 oktober 1947 eller senare, eller nedsatts under räkenskapsår

som nyss nämnts.

Enligt vad i 2 § stadgas må utan hinder av vad som föreskrives i 1 § vinstutdelningen

uppgå till 5 procent av aktiekapitalet. Vid tillämpning härav

likställes med aktiekapital vad som på grund av aktieteckning tillförts bolaget

för aktierna utöver det nominella värdet. I aktiekapitalet må däremot

icke inräknas belopp, varmed aktiekapitalet på grund av beslut den 1 november

1947 eller senare ökats genom överföring av besparade vinstmedel

eller på grund av uppskrivning av anläggningstillgångar.

Enligt 3 § må — om vid vinstutdelningens bestämmande icke i förhållande

till aktiekapitalet erhålles helt procenttal eller procenttal, vari ingår

V*, V, eller a/4 procent — procenttalet höjas till närmast högre sådant procenttal.

I 4 § meddelas särskilda bestämmelser om vinstutdelningens storlek för

det fall att i bolaget finnas aktier med företrädesrätt till ackumulativ utdelning.

I 5 § stadgas, att bestämmelserna om utdelningsbegränsning icke äga tilllämpning,

där vinstutdelning från aktiebolag ej överstiger 10 000 kronor,

och ej heller i fråga om vinstutdelning från bolag (dotterbolag, dotterdotterbolag),

vars aktier till mer än 95 procent ägas av annat svenskt aktiebolag

(moderbolag) eller ock av ett eller flera sådana dotterbolag eller av moderbolaget

och ett eller flera sådana dotterbolag tillsammans.

Enligt 6 § äger Konungen eller, efter Konungens bestämmande, den i det

följande omnämnda spärrkontonämnden medgiva undantag från bestämmelserna

i första kapitlet samt därvid föreskriva de villkor för undantaget

som prövas nödiga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande nr Öb.

I 2 kap. lagen ha upptagits bestämmelser om skyldighet för

aktiebolagen att insätta medel på spärrkonto i riksbanken.

Sålunda stadgas i 7 § första stycket att det åligger aktiebolag —

med i lagen närmare angivna undantag — att för de två räkenskapsår, som

avses i lagen, på särskilt spärrkonto i riksbanken insätta ett belopp, motsvarande

summan av (a) 17 procent av bolagets beslutade vinstutdelning och

(b) 27 procent av årsvinsten i den mån denna överstiger vinstutdelningen.

Vid beräkning av det belopp, varmed spärrkontoinsättning skall ske enligt

första stycket a), må — enligt 7 § andra stycket — aktiebolag från den

beslutade vinstutdelningen i regel avräkna utdelning å aktier i annat svenskt

aktiebolag. Enligt 7 § tredje stycket är aktiebolag (dotterbolag), vars aktier

till mer än 95 procent ägas av annat svenskt aktiebolag (moderbolag), icke

pliktigt att göra insättning på spärrkonto för vad som utdelas till moderbolaget,

därest sistnämnda bolag vid beräkning av belopp, varmed spärrkontoinsättning

skall av detta bolag verkställas, i inkomsten inräknar jämväl det

utdelade beloppet.

Enligt 8 § första stycket skall med årsvinst förstås årsvinsten enligt fastställd

balansräkning med vissa angivna avvikelser. Har balansräkning ej

fastställts inom sju månader efter räkenskapsårets utgång, skall årsvinsten

beräknas på grundval av styrelsens och verkställande direktörens redovisning

för året eller, där sådan redovisning ej föreligger, uppskattas av spärrkontonämnden.

I 9 § ha meddelats närmare föreskrifter rörande årsvinstens beräknande.

Enligt 10 § första stycket äro bankaktiebolag, hypoteksaktiebolag, försäkringsaktiebolag

samt aktiebolag, som avses i förordningen om försäljning av

rusdrycker, fritagna från skyldighet varom i 7 § sägs. Detsamma gäller annat

aktiebolag beträffande räkenskapsår, för vilket varken vinstutdelningen

eller årsvinsten överstiger 10 000 kronor. I 10 § andra stycket stadgas, att

Konungen eller, efter Konungens bestämmande, spärrkontonämnden må

medgiva aktiebolag undantag från bestämmelserna i 7 §, om så ur allmän

synpunkt finnes påkallat eller om fullgörandet av insättningsskyldigheten

kan väntas medföra avsevärda betalningssvårigheter för bolaget, så ock om

särskilda skäl eljest föreligga.

Frågor rörande insättning av medel på spärrkonto handläggas av spärrkontonämnden.

Nämnden utses av Konungen. Mot beslut av nämnden må

talan föras hos Kungl. Maj :t genom besvär (11 §).

Enligt 12 § skall till ledning för bedömandet av aktiebolags skyldighet att

verkställa insättning på spärrkonto till spärrkontonämnden avlämnas särskild

deklaration. Sådan deklaration skall avgivas sist en månad efter det

balansräkningen för räkenskapsåret blivit fastställd.

Enligt 13 § åligger det aktiebolag att efter anmaning av spärrkontonämnden

hålla bolagets bandelsböcker och andra räkenskapsböcker tillgängliga

för granskning. Enligt samma lagrum äro styrelseledamot och verkställande

direktör skyldiga att lämna de uppgifter som erfordras för tillämpningen

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första lagutskottets utlåtande nr 54.

av bestämmelserna om spärrkontoinsättning och som av nämnden påfordras.

I 14 § stadgas att aktiebolag skall inom den för avlämnande av deklaration

fastställda tiden på spärrkonto insätta minst hälften av det belopp, som

bolaget på grundval av deklarationen har att betala. Sist tre månader efter

nämnda tid skall bolaget insätta återstoden av beloppet. Spärrkontonämnden

må när synnerliga skäl därtill föranleda medgiva anstånd med insättningen.

Å medel insatta på spärrkonto skall bolaget tillgodoföras ränta efter två

procent för år. Räntan skall vid kalenderårets slut läggas till kapitalet

(15 §).

På spärrkonto insatta medel må enligt 17 § ej av riksbanken utbetalas före

den dag medlen enligt vad i lagen sägs frigjorts från spärren. Efter medels

frigörande tillgodoföres icke ränta.

Enligt 18 § må Konungen, om ändrade konjunkturförhållanden därtill

föranleda, förordna att medel tillhöriga viss grupp eller vissa grupper av

aktiebolag helt eller delvis frigöras från spärr. Spärrkontonämnden äger att

efter framställning förordna, att aktiebolags medel frigöras från spärr, om

avsevärda betalningssvårigheter föreligga för bolaget eller eljest särskilda

förhållanden böra föranleda dylikt förordnande. Om skäl därtill äro, äger

nämnden förordna, att medel senare åter skola insättas på spärrkonto.

Enligt vissa bestämmelser i 19 § ha möjligheterna att disponera över rätten

till spärrade medel begränsats.

Vidare ha i 3 kap. i lagen upptagits vissa särskilda bestämmelser,

bl. a. angående rätt för spärrkontonämnden att infordra uppgifter från

taxeringsmyndigheter, angående återbäring därest vinstutdelning sker i strid

mot bestämmelserna i 1 kap. samt angående ansvar för brott mot lagen.

Utskottet vid 1948 års riksdag.

Då lagen antogs vid 1948 års riksdag, uttalade utskottet bl. a. följande:

Den ekonomiska politikens väsentliga uppgift måste för närvarande vara

upprätthållande av en samhällsekonomisk balans till skydd för penningvärdet.

Såsom ett led i en politik med detta ändamål ha vidtagits ett flertal

åtgärder i syfte att begränsa konsumtion och investeringar i olika avseenden

och därigenom hejda de inflationsdrivande krafterna. Det har därvid icke

varit möjligt att förbigå aktiebolagens vinster, vilka under efterkrigsåren

avsevärt förstorats. Aktiebolagens vinster under 1947 beräknades av "utredningsmännen,

sedan därå belöpande skatter erlagts, komma att uppgå till

ett sammanlagt belopp av något mer än 1 100 miljoner kronor. För att förhindra,

att dessa vinster komma att leda till rubbningar i den samhällsekonomiska

balansen, ha vissa ingripanden ansetts böra göras. Det föreliggande

lagförslaget anvisar två olika metoder i detta syfte, nämligen vinstutdelningsbegränsning

och vinststerilisering.

Genom att begränsa utdelningarna till aktieägarna avser man att åstadkomma

en viss inskränkning i aktieägarnas konsumtion. Lagreglerna härom

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 54.

5

utgöra icke någon nyhet. Redan 1943 tillkom eu lagstiftning om vinstutdelningsbegränsning'',

som sedermera förlängts. Förslaget innebär emellertid

skärpningar främst i så måtto, att däri uppställes den huvudregeln, att

högre belopp icke få utdelas till aktieägarna än som hittills skett. De tidigare

gällande bestämmelserna om vinstutdelningsbegränsning tilläto ökning

av det utdelade beloppet i den mån bolagets behållna förmögenhet tillväxte.

De faktiska ökningar av bolagens utdelningar, som förekommit under den

hittillsvarande lagstiftningen, bero i stor utsträckning också därpå, att

många bolag icke tidigare uppnått gränsen för högsta tillåtna utdelning,

sex procent av bolagets behållna förmögenhet.

Däremot är den andra metoden hittills oprövad. Förslaget går ut på att en

betydande del av bolagsvinsterna skola steriliseras genom alt insättas å

spärrkonto hos riksbanken. Verkningarna härav avses bliva dels minskade

möjligheter för aktiebolagen att företaga investeringar av olika slag samt

begränsning av utrymmet för inflationsdrivande löneökningar till bolagens

anställda, dels ock en åtstramning av penningmarknaden därigenom att de

å spärrkonto insatta medlen undandragas denna.

Av det sagda framgår — vilket departementschefen också understrukit —

att lagförslaget icke får ses som en fristående åtgärd utan måste inordnas

i ett större sammanhang som ett led i den inflationsbekämpande politiken.

Det är enligt utskottets mening ofrånkomligt att, om det av alla eftersträvade

resultatet, ett fast penningvärde, skall kunna vinnas, alla samhällsgrupper

göra uppoffringar och taga på sig ökade bördor, till dess det nuvarande

krisläget övervunnits. Även aktieägarna och aktiebolagen, vilka senare

företräda en mycket betydande del av näringslivet, måste i dagens läge

för det allmännas bästa tåla ytterligare inskränkningar i sin ekonomiska

rörelsefrihet.

Från dessa utgångspunkter har utskottet utgått, då det närmare granskat

lagförslagets ekonomiska verkningar. Utskottet har därvid särskilt uppehållit

sig vid det nytillkomna förslaget om vinststerilisering.

Lagstiftningens främsta ändamål i denna del har angivits vara att begränsa

aktiebolagens möjligheter att göra investeringar. Med all sannolikhet

kommer detta syfte också att nås, varigenom det inflatoriska trycket på penningmarknaden

motverkas. Med investeringsbeskärande åtgärder följer dock

regelmässigt den nackdelen, att också utrymmet för rationaliseringar och

andra produktionsfrämjande åtgärder kringskäres. Även begränsningen av

utdelningarna till aktieägarna kan tänkas medföra vissa produktionshämmande

verkningar, i det tillgången på sådant riskvilligt kapital, som erfordras

för nya företags igångsättande, minskar.

Det är synnerligen angeläget att, i den mån dylika olägenheter komma

att uppstå, desamma snabbt neutraliseras. En grundförutsättning för den

nuvarande krisens övervinnande utan bestående sänkning av levnadsstandarden

är nämligen en kraftig höjning av produktionen, och på detta område

torde de avgörande inflationsbekämpande åtgärderna hava att sättas in.

Lagstiftningen har emellertid utformats så, afl ett undanröjande av de angivna

olägenheterna blir möjligt, främst genom tillämpning av särskilda

dispensbestämmelser.

Lagstiftningens effektivitet kommer att i åtskilliga hänseenden bliva beroende

av andra åtgärder inom den ekonomiska politiken, till vilka utskottet

icke har att taga ställning. För sin del anser sig utskottet böra tillstyrka huvudgrunderna

i den föreslagna lagstiftningen, vilken synes ingå som ett behövligt

led bland övriga ingripanden mot inflationen. Utskottet har vid detta

avgörande också beaktat de psykologiska verkningarna av att en lag av föreslaget

innehåll antages. Det bör observeras, alt årets avtalsrörelser på ar
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 5b.

betsmarknaden till stor del förts och uppgörelser träffats under förutsättning

av att den föreslagna lagstiftningen genomföres. Även för andra samhällsgrupper

kan lagstiftningen tjäna som en maning att visa återhållsamhet

med krav, som kunna gynna inflationstendenserna. Lagstiftningen kan

på detta sätt komma att bliva ett verksamt stöd i kampen för penningvärdets

bevarande.

Utskottet vill i likhet med departementschefen erinra om att det genom

propositionen framlagda förslaget har karaktären av en kompromiss. Den

relativa enighet, som kunnat vinnas för förslaget, har uppnåtts därigenom

att olika meningar efter ömsesidiga mot varandra svarande eftergifter sammanjämkats.

Det har synts utskottet ytterst önskvärt, att denna enighet

kunde bevaras och icke brötes genom ensidiga avvikelser från förslagets huvudgrunder.

Utskottets detalj granskning av lagförslaget har skett från denna

utgångspunkt.

I första hand uppställer sig frågan om lagstiftningens varaktighet. Lagstiftningens

tidsbegränsade karaktär har understrukits av både utredningsmännen

och departementschefen. Även utskottet vill för sin del framhålla

angelägenheten av att de inskränkningar, som aktiebolagen underkastas,

begränsas till de i propositionen angivna två åren. Inte minst med hänsyn

till de produktionshämmande verkningar, lagstiftningen kan föra med sig

och som ovan berörts, bör en lagstiftning av detta slag icke äga bestånd

längre än som är nödvändigt för att avvärja det akuta inflationshotet.

Rörande tillämpningen av dispensreglerna yttrade utskottet:

Det svenska aktiebolagsbeståndet är av mycket skiftande natur. I många

hänseenden, t. ex. i fråga om storlek, ändamål och ekonomisk ställning, finnas

avsevärda olikheter mellan bolagen. Det är under sådana omständigheter

ogörligt att skapa generella lagbestämmelser, som lösa varje uppkommande

fråga på ett i allo rättvist och lämpligt sätt. Oaktat det framlagda lagförslaget

beaktar ett stort antal tänkbara fall, har dock varit nödvändigt för att

undvika schablonmässighet i tillämpningen att i ganska vid omfattning

tillåta undantag från de allmänna reglerna, när särskilda förhållanden därtill

föranleda (6, 10 och 18 §§). Utskottet förutsätter, att dessa bestämmelser

komma att få en liberal tillämpning under beaktande av å ena sidan billighetshänsyn

och å andra sidan lagstiftningens ändamål.

Utskottet har redan framhållit, att dispensbestämmelserna böra anlitas

för att motverka lagstiftningens eventuella produktionshämmande verkningar.

Om t. ex., då fråga är om insättning å spärrkonto, den inflationshindrande

effekten bedömes bliva större, därest vinstmedlen omedelbart tagas

i anspråk för produktiva ändamål, exempelvis för utbyggnad av vattenkraftanläggningar,

än om de steriliseras på spärrkonto, bör dispens uppenbarligen

beviljas.

Beträffande frigörandet av de å spärrkonto innestående medlen framhöll

utskottet, att dessa i princip skulle vara fria från spärr från och med ingången

av 1951. Utskottet tilläde:

Departementschefen har icke velat fördölja, att det av penningpolitiska

skäl kan möta hinder att vid nyssnämnda tidpunkt häva spärren för samtliga

å spärrkonto då innestående belopp. Också enligt utskottets mening kan

icke helt uteslutas, att medlens frigörande måste ske successivt. Utskottet

anser sig därför kunna tillstyrka, att en erinran härom intages i fjärde

stycket av övergångsbestämmelsen på sätt i propositionen föreslagits, varigenom

förutskickas att en särskild lag kan komma att stiftas i ämnet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 54.

7

Storleken av spärrkontoinsättningarna.

Enligt spärrkontonämndens den 31 mars 1949 avgivna verksamhetsberättelse

för år 1948 hade vid nämnda års utgång å spärrkonto i riksbanken

inbetalats 126 979 613 kronor 71 öre, varå ränta tillgodoförts med 1 098 330

kronor 66 öre. Den 1 mars 1949 uppgick det inbetalade beloppet (exkl. ränta)

till 132 916 963 kronor 7 öre. Sistnämnda belopp beräknades i stort sett

motsvara insättningarna för räkenskapsår, som utgått före den 31 december

1948.

Enligt uppgift som utskottet inhämtat från riksbanken innestodo den 23

november 1949 omkring 233,3 miljoner kronor å spärrkonto i banken.

Storleken av medel som undantagits från spärrkontoinsättningsskyldighet.

I detta hänseende har nämnden i sin berättelse åberopat följande sammanställning,

avseende sådana belopp som belöpa på räkenskapsår som utgått

före den 31 december 1948:

Spärrkontobelopp belöpande å sådana aktiebolag, som jämlikt

10 § första stycket äro fritagna från insättningsskyldighet.

Beloppet kan beräknas icke understiga .................. 20 milj. kr.

Spärrkontobelopp belöpande å aktiebolag, vilka på grund av inbetalningar

till konjunkturutjämningsfonder helt eller delvis

befriats från insättningsskyldighet. Beloppet utgör ........ 43 milj. kr.

Spärrkontoinsättningar, som genom tillämpning av bestämmelserna

i 7 § sista stycket uppskjutits till år 1949 .......... 8 milj. kr.

Av spärrkontonämnden beviljade dispenser från insättningsskyldighet

............................................ 19 milj- kr.

90 milj. kr.

Spärrkontonämndens verksamhet.

I fråga om spärrkontonämndens arbete har i förenämnda berättelse upplysts

bl. a., att nämnden under tiden till den 1 mars 1949 handlagt 1 016

ärenden, därav 229 avsett fråga om befrielse från insättningsskyldighet, att

av sistnämnda ärenden 78 helt eller delvis bifallits, att nämndens beslut —

frånsett två ärenden — varit enhälliga samt att av nämndens beslut 80 överklagats

bos Kungl. Maj:t.

Departementschefen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Wigforss, har vid laglörslagets

remiss till lagrådet anfört:

»Såsom framgår av den lämnade redogörelsen är 1948 års lag med särskilda

bestämmelser om dispositionen av aktiebolags vinstmedel tillämplig

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första lagutskottets utlåtande nr 54.

beträffande räkenskapsår, som utgått den 31 december 1947 eller senare,

dock före den 31 december 1949. Lagstiftningen omfattar sålunda icke räkenskapsår,

som sammanfaller med kalenderåret 1949. Med hänsyn härtill

torde statsmakterna redan innevarande år böra taga ställning till frågan,

huruvida lagstiftningen på förevarande område bör — helt eller i begränsad

omfattning fortbestå även efter utgången av förstnämnda två räkenskapsår.

Såvitt nu kan bedömas, maste det med hänsyn till det ekonomiska läget

anses påkallat att utsträcka 1948 års lagstiftning till att gälla under ytterligare

ett räkenskapsår. Jag förordar sålunda, att de i 1948 års lag upptagna

bestämmelserna göras i sin helhet tillämpliga även beträffande räkenskapsår,

som utgått den 31 december 1949 eller senare, dock före den 31 december

1950.

Jag vill i detta sammanhang anmärka att, därest riksdagen kommer att

upptaga förevarande spörsmål till behandling först vid en eventuell höstsession

innevarande år, man uppenbarligen kan räkna med att då ha tillgång

till säkrare hållpunkter för bedömande av frågan om behövligheten av

en förlängning av lagens giltighetstid än vad nu är fallet. Jag åsyftar därvid

särskilt frågan om en förlängning av giltighetstiden för bestämmelserna

angående spärrkontoinsättning; bestämmelserna angående vinstbegränsning

torde däremot redan nu kunna definitivt bedömas vara erforderliga jämväl

med avseende å det räkenskapsår, som utgår den 31 december 1949 eller senare,

dock före den 31 december 1950.

Skulle åter beslut om en förlängning av lagens giltighetstid fattas redan

vid riksdagens vårsession, men utvecklingen på det ekonomiska området under

den återstående delen av år 1949 gå i så gynnsam riktning att det vid

slutet av året befinnes, att behov av en fortsatt lagstiftning angående spärrkontoinsättning

icke föreligger, torde förslag om upphävande av lagstiftningen

i denna del kunna föreläggas 1950 års riksdag. Förslaget kan i sådant

fall framläggas i så god tid vid nästa års riksdag, att några olägenheter icke

behöva uppkomma genom en tidigare beslutad förlängning av giltighetstiden

för lagen i dess helhet.»

Lagrådet.

Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.

Devalveringen.

I propositionen nr 215 angående bemyndigande att till clearingskassa för

kaffe överföra tull, tilläggstull och skatt å kaffe, in. in., avgiven till innevarande

höstsession, har föredragande departementschefen, statsrådet Sköld,

bl. a. uttalat följande:

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 54.

9

För exportindustriens vidkommande innebär devalveringen förbättrade

avsättningsförhållanden närmast i de länder, som icke devalverat eller gjort

detta i mindre utsträckning än Sverige. Även om hänsyn tages till den kostnadsökning,

som kan föranledas av importfördyringen, kunna ökade vinster

uppkomma. Hänsyn härtill torde få tagas bland annat vid övervägandena

rörande fortsatt vinstutdelningsbegränsning och avsättning till spärrkonto.

Utskottet.

I 1948 års lag med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags

vinstmedel ha sammanförts bestämmelser rörande två olika regleringar,

nämligen dels rörande begränsning av vinstutdelning från aktiebolag,

dels rörande skyldighet för aktiebolag att insätta viss del av sina vinstmedel

på spärrkonto i riksbanken. Utdelningsstoppet liksom skyldigheten att

göra spärrkontoinsättningar avser enligt lagen vinster, som uppkommit under

räkenskapsår, som utgått den 31 december 1947 eller senare, dock före

den 31 december 1949, d. v. s. för bolag, vars räkenskapsår löpa per kalenderår,

räkenskapsåren 1947 och 1948. Innebörden av propositionens lagförslag

är att dessa båda regleringar skola tillämpas jämväl beträffande vinster,

som hänföra sig till räkenskapsår, som utgå före den 31 december 1950,

d. v. s. i nyss angivna normalfall räkenskapsåret 1949.

Anledningen till att stadgandena rörande dessa båda åtgärder, vilka icke

i och för sig äga oskiljaktigt sammanhang, samlades inom ramen av en

lagstiftning var den gemensamma penningpolitiska motiveringen. Båda åtgärderna

ingingo nämligen som led i kampen mot det vid tiden för lagens

antagande akuta inflationshotet. Genom utdelningsstoppet ville man begränsa

aktieägarnas möjligheter till konsumtion och genom spärrkontoinsättningarna

minska bolagens för investeringar disponibla medel samt över

huvud åstadkomma en åtstramning på penningmarknaden.

Då nu en fortsatt tillämpning av dessa regleringar föreslagits, har utskottet

ingående övervägt, huruvida behov av dem alltjämt kan anses föreligga.

Utskottet har prövat frågan främst med hänsyn till det penningpolitiska läget

och till stabiliseringspolitikens fortsatta tillämpning.

Vad först angår utdelningsstoppet tala till förmån för dess bibehållande

samma penningpolitiska skäl, som motivera lönestoppet. Till grund för det

senare ligger det allmänt erkända förhållandet, att stegringar av de nominella

inkomsterna utan motsvarande ökning i den för konsumtion tillgängliga

varumängden blott leda till penningvärdesförsämring med alla därav

följande olägenheter, i den mån löneökningarna icke steriliseras i form av

sparande. När löntagarna med insikt härom avstått från att kräva förhöjda

löner, synes följdenligt att möjlighet icke gives aktieägarna att genom höjda

utdelningar öka sina inkomster. Visserligen har häremot invänts, att aktieägarna

befinna sig i ett ogynnsammare läge än flertalet löntagargrupper, i

så måtto som utdelningarna låsts fast med hänsyn till förhållanden, vilka

ligga tämligen långt tillbaka i tiden. Utdelningsstoppet har om än i något

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 54.

skiftande form varit i kraft ända sedan räkenskapsåret 1942, inedan löntagarna

sedan dess kunnat icke oväsentligt öka sina inkomster. Alltjämt

gälla exempelvis enligt 1948 års lag vid tillämpning av den s. k. medeltalsmetoden

för bestämning av högsta tillåtna utdelning stadganden, enligt vilka

förhållandena under räkenskapsåren 1943—1945 i allmänhet bliva grundläggande.

Men dylika olägenheter kunna knappast undvikas vid regleringar

av det slag, varom här är fråga. Det behöver endast erinras om att även genom

lönestoppet uppenbara orättvisor konserverats för betydande medborgargrupper.

Redan då den nu gällande lagen antogs vid 1948 års riksdag, hade utskottet

uppmärksamheten riktad på de produktionshämmande verkningarna

av utdelningsstoppet. Utskottet påpekade, att tillgången på det för igångsättande

av nya företag erforderliga riskvilliga kapitalet kunde minskas genom

vinstbegränsningen. Uppenbarligen bliva dessa ur produktivitetssynpunkt

allvarliga nackdelar allt kännbarare, ju längre regleringen består. Departementschefen

bemötte också vid lagens tillkomst 1948 de då uttalade

farhågorna för stagnation och tillbakagång i produktionen till följd av utdelningsstoppet

med att starkt understryka lagstiftningens till två år begränsade

varaktighet.

Mot de nu anförda ogynnsamma konsekvenserna av utdelningsstoppet få

emellertid vägas de allvarliga risker för möjligheterna att över huvud upprätthålla

lönestoppet, som ett uppgivande av utdelningsbegränsningen skulle

innebära.

Vid eu prövning av alla olika synpunkter, som göra sig gällande vid bedömande

av frågan om utdelningsstoppets förlängning, har utskottet icke

kunnat finna annat än att för genomförande av inkomstbegränsningarna

och för bibehållande av lönestoppet, som utgör en av hörnstenarna i den

nuvarande stabiliseringspolitiken, måste anses erforderligt att även utdelningsstoppet

bevaras. I anslutning till departementschefens ovan återgivna

uttalande vid 1948 års riksdag vill utskottet emellertid framhålla angelägenheten

ur produktionssynpunkt av att utdelningsstoppet icke upprätthålles

längre än den ekonomiska stabiliseringspolitiken oundgängligen kräver.

Utdelningsstoppets avveckling sammanhänger med lönestoppets upphörande.

På anförda skäl får utskottet med avstyrkande av motionerna I: 322 och

11:410, såvitt angår utdelningsstoppet, tillstyrka bifall till propositionen i

denna del.

Utskottet övergår härefter att närmare granska förslaget om fortsatt

skyldighet för bolagen att insätta medel å spärrkonto i riksbanken.

Sedan den tidpunkt, då 1948 års lag antogs, har det penningpolitiska läget

undergått avsevärda förändringar. Vid ifrågavarande tidpunkt ansågos

ganska ingripande åtgärder ofrånkomliga för åstadkommande av ytterligare

begränsningar i investeringsverksamheten och av åtstramning på penningmarknaden.

Ett sådant tillstånd av knappare tillgång på medel har numera

inträtt. Riksbanken har exempelvis kunnat upphöra med sina obliga
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande nr 54.

tionsinköp och till och med varit i stånd att icke obetydligt nedbringa sitt

innehav av obligationer.

Den omedelbara penningpolitiska effekten av lagstiftningen har icke heller

blivit så stor som ursprungligen avsågs. I propositionen nr 181 till 1948

års riksdag beräknades totalbeloppet av de medel, som genom den tilltänkta

lagstiftningen skulle steriliseras, komma att uppgå till cirka 500 miljoner

kronor. I verkligheten utgöra de å spärrkonto innestående medlen för närvarande

allenast 233 miljoner kronor. Uppenbarligen kan den omständigheten,

att ett belopp av något över 100 miljoner kronor årligen undandrages

penningmarknaden, icke i och för sig ha något avgörande inflytande i

åsyftad riktning. Den investeringsbegränsande effekten av lagstiftningen

har även motverkats av att bolagen i viss utsträckning kunnat på den allmänna

marknaden upplåna erforderliga belopp. I den mån upplåningen betingats

av att bolagen icke haft tillgång till de spärrade medlen, har lagstiftningen

dock haft den verkan, att konkurrensen på lånemarknaden om tillgängliga

medel ökat och att andra lånesökande fått stå tillbaka. Den för investeringar

disponibla totala volymen har med andra ord genom vinststeriliseringen

något minskats.

Lagstiftningen får sålunda anses ha utövat ett visst om än relativt begränsat

penningpolitiskt inflytande. Med hänsyn till rådande läge på penningmarknaden

kan en förlängning av skyldigheten att göra spärrkontoinsättningar

till att avse ytterligare ett räkenskapsår icke heller framdeles förväntas

spela någon mera avgörande roll i penningpolitiskt avseende, även

om vissa omständigheter tyda på att bolagsvinsterna för innevarande räkenskapsår

åtminstone i en del fall komma att förete ökning. Genom byggnadsoch

importregleringarna ha statsmakterna redan möjlighet att behärska de

viktigaste sektorerna av investeringsverksamheten. Betydelsen av de spärrkontoinsättningar,

som komma att ske under 1950, begränsas ytterligare av

att de spärrade medlen enligt övergångsbestämmelsen i lagen skola frigivas

vid utgången av 1950, såvitt ej annorledes förordnas i lag. Medlen komma

sålunda att bliva steriliserade under relativt kort tid, såvitt nu kan överblickas.

Under angivna omständigheter torde det ur enbart penningpolitisk synpunkt

knappast vara motiverat med en fortsatt skyldighet för bolagen att

göra insättningar å spärrkonto. Därtill kommer att åtgärden som sådan är

relativt kostsam. Staten skall enligt föreskrift i lagen gottgöra bolagen

ränta å spärrkontomedlen efter två procent om året. Den årliga räntekostnaden

för det nu innestående beloppet närmar sig 5 miljoner kronor. Vidare

kan man icke bortse från de olägenheter, som varje reglering åsamkar

dem, som utsättas för densamma. Utan tvivel minskar skyldigheten att göra

spärrkontoinsättningar bolagens rörelsefrihet på ett kännbart sätt.

Del bör i detta sammanhang erinras om vad som vid lagstiftningens antagande

1948 uttalades rörande dennas tidsbegränsade karaktär. En av de

grundläggande förutsättningarna för den kompromiss, varpå enigheten

rörande lagen då vilade, var insättningsskyldighetens begränsning till två

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 54.

år. Denna synpunkt underströks såväl av departementschefen som av utskottet.

Till stöd för den nu ifrågasatta förlängningen ha emellertid åberopats de

följdverkningar, som uppkommit efter devalveringen av den svenska kronan.

I propositionen nr 215 till innevarande höstsession uttalar sålunda chefen

för finansdepartementet, att ökade vinster kunna uppstå för exportindustriens

vidkommande genom de förbättrade avsättningsmöjligheterna

närmast i de länder, som icke devalverat eller gjort detta i mindre utsträckning

än Sverige. Vid bedömande av förevarande fråga borde hänsyn lagas

till detta förhållande.

Devalveringens omedelbara verkan i angivet avseende torde dock icke få

överskattas. För alla bolag, vilkas räkenskapsår löpa per kalenderår, kommer

nämligen genom förlängningen insättningsskyldigheten att gälla endast

vinsten under räkenskapsåret 1949. De ökade vinster, vartill de genom

devalveringen förbättrade avsättningsförhållandena i vissa länder kunna giva

upphov, torde endast i begränsad omfattning taga sig uttryck i balansräkningarna

för 1949. I och för sig kan också ifrågasättas det lämpliga i att

betunga alla aktiebolag med en förlängd insättningsskyldighet, om avsikten

är att träffa allenast bolag inom exportindustrien.

Devalveringen har dock kommit att få stor indirekt betydelse för förevarande

frågas lösning. Genomförandet av lönestoppet har avsevärt försvårats

genom kronans nedskrivning i förhållande till hårdvalutorna på grund

av de prisstegringar, som kunna väntas. Varje åtgärd, som kan uppfattas

såsom ett gynnande av en särskild grupp, gör det än svårare för de stora

löntagarorganisationerna att godtaga en förlängning av lönestoppet. Om i

närvarande stund aktiebolagen — bland vilka dessutom vissa kunna väntas

göra direkta vinster av devalveringen — befriades från den dem nu åvilande

skyldigheten att göra spärrkontoinsättningar, skulle säkerligen denna

åtgärd uppfattas som eu eftergift till förmån för bolagen, vilken i sin

tur skulle kunna framkalla krav på en motsvarande eftergift till förmån för

löntagarna.

Då utskottet finner sig icke i nuvarande läge kunna avstyrka en förlängd

varaktighet av insättningsskyldigheten trots de betänkligheter, utskottet i

det föregående anfört mot en dylik anordning, har för utskottet varit avgörande

den synpunkten, att med hänsyn till den för stabiliseringspolitikens

lyckosamma genomförande avgörande vikt, som måste tillmätas lönestoppet,

åtgärder icke vidtagas, som skulle kunna försvåra lönestoppets bibehållande

för nästa år. Utskottet förutsätter därvid, att den ifrågavarande

lagstiftningen om insättningsskyldighet icke kommer att vidare förlängas.

Såsom redan antytts innebär lagstiftningen, att staten av sina tillgångar

betalar ränta för medel, som den icke får nyttiggöra för egen räkning. Det

ligger i sakens natur, att ett sådant penningpolitiskt medel endast kan tilllämpas

under en begränsad tid.

Utskottets ställningstagande har underlättats därav, att de mest påtagliga

olägenheterna av den förordade förlängningen synas kunna undvikas inom

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 54.

13

ramen för den gällande lagstiftningen. Utskottet vill till en början erinra om

att det från intet håll ifrågasatts att göra någon ändring i den i lagens slutstadgande

angivna tidpunkten den 31 december 1950, från vilken de på

spärrkonto innestående medlen skola vara fria från spärr. Utskottet bortser

därvid från att det med hänsyn till bl. a. storleken av det totala innestående

beloppet kan bliva nödvändigt att frigivandet sker i etapper. Aktiebolagen

föranledas sålunda icke genom den nu föreslagna förlängningslagstiftningen

till någon rubbning i sina planer i vad gäller möjligheterna att

från sagda tidpunkt disponera över de å spärrkonto innestående medlen.

Därest någon lagstiftning om successivt frigörande av dessa medel icke

kommer till stånd, kommer den tid, varunder bolagen berövas rådigheten

över de medel, som på grund av förlängningen skola insättas å spärrkonto,

att bliva av ganska kort varaktighet. Erfarenheten visar, att en avsevärd

del av medlen insättas kring halvårsskiftet juni/juli och att återstoden inflyter

tämligen jämnt fördelad på årets övriga månader. De insatta medel,

som härröra från det nu innevarande räkenskapsårets vinster, komma sålunda,

då de enligt lagens föreskrifter frigivas vid nästa års slut, att ha innestått

genomsnittligen allenast omkring ett halvår. Flertalet bolag torde

utan allvarligare olägenheter kunna disponera sin verksamhet på sådant

sätt, att de under en dylik tidrymd kunna avvara dessa medel.

I detta sammanhang vill utskottet påpeka, att även kostnaderna för statsverket

med hänsyn till åtgärdens begränsade varaktighet komma att bliva

icke alltför betydande. Om exempelvis 100 till 150 miljoner kronor innestå

under ett halvår på grund av förlängningen, bliva merkostnaderna med den

i lagen angivna räntesatsen av två procent en till en och en halv miljon

kronor.

Vid antagande av 1948 års lag förutsatte utskottet att dispensreglerna, av

vilka stadgandena i lagens 10 och 18 §§ i detta sammanhang äro aktuella,

skulle erhålla en liberal tillämpning. Härigenom skulle lagstiftningens eventuella

produktionshämmande verkningar motverkas. Vad utskottet sålunda

uttalade vid 1948 års riksdag, äger i än högre grad giltighet i närvarande

situation, då lagstiftningen icke längre motiveras främst av penningpolitiska

skäl. Uppenbarligen böra de olägenheter, som en förlängd lagstiftning kan

föra med sig ur produktionssynpunkt, motverkas genom de dispensmöjligheter,

1948 års lag redan inrymmer. Det synes exempelvis naturligt att dispens

meddelas i de fall, då det kan styrkas att det inom bolaget föreligger

behov av att upplåna medel för ett ur produktionssynpunkt legitimt ändamål

och att, därest dispens från spärrkontoinsättning icke erhålles, lånet

allenast kommer att ökas med motsvarande belopp. Spärrkontonämnden synes

också vid dispensgivningen böra beakta icke minst småföretagens slundorn

prekära läge.

På nu anförda skäl vill utskottet icke motsätta sig eu utsträckning av

skyldigheten att företaga spärrkontoinsättningar i huvudsaklig överensstämmelse

med vad som föreslagits i propositionen och avstyrker sålunda motionerna

I: 322 och II: 410 jämväl i denna del.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 54.

Enligt 12 § 1948 års lag skall i huvudfallet deklaration avgivas sist en

månad efter det balansräkningen för räkenskapsåret blivit fastställd. I 14 §

samma lag stadgas vidare, att aktiebolag skall insätta minst hälften av det

belopp, sam skall inbetalas, inom den för avlämnande av deklaration fastställda

tiden samt återstoden sist tre månader efter utgången av nyssnämnda

tid. Enligt den nu föreliggande propositionen skall insättning ske bl. a.

för vinst, härrörande från räkenskapsår, som utgår under 1950, dock före

den 31 december sagda år. Insättningar från bolag, vilkas räkenskapsår utgå

exempelvis den 1 oktober, kunna med hänsyn till de ovan återgivna reglerna

icke väntas vara fullgjorda förrän ett långt stycke in på 1951. Enligt slutstadgandet

i lagen skall emellertid, såsom redan nämnts, den 31 december

1950 på spärr konto innestående medel därefter vara fria från spärr, såvitt

ej annorledes förordnats i lag. Frågan huru skulle förfaras med medel, som

insatts på spärrkonto efter sistnämnda tidpunkt, skulle under angivna omständigheter

vid ett bifall till propositionen i oförändrad form förbliva olöst.

Då uppenbarligen meningen är att nya insättningar icke vidare skola göras

efter den för frigivande av de spärrade medlen angivna tidpunkten, får utskottet

föreslå ett tillägg till propositionens lagförslag av innebörd, att spärrkontoinsättningar

icke skola ske efter utgången av 1950. Därav följer, att

icke heller deklarationer böra avgivas efter nämnda tidpunkt.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet tillstyrka propositionen

med nyss omförmälda tillägg.

Utskottet hemställer,

att riksdagen — med avslag å motionerna I: 322 och II: 410

och med förklaring att riksdagen funnit visst tillägg böra

göras till det genom propositionen framlagda lagförslaget —

måtte för sin del antaga följande förslag till

Lag

angående fortsatt tillämpning av lagen den 23 april 1948 (nr 175)

med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags

vinstmedel.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Härigenom förordnas, att vad i lagen

den 23 april 1948 med särskilda

bestämmelser om dispositionen av

aktiebolags vinstmedel stadgas dels

i fråga om utdelning till aktieägarna

av aktiebolags vinst enligt fastställd

balansräkning för räkenskapsår, som

utgått den 31 december 1947 eller senare,

dock före den 31 december

(Utskottets förslag:)

Härigenom förordnas, att vad i lagen

den 23 april 1948 med särskilda

bestämmelser om dispositionen av

aktiebolags vinstmedel stadgas dels

i fråga om utdelning till aktieägarna

av aktiebolags vinst enligt fastställd

balansräkning för räkenskapsår, som

utgått den 31 december 1947 eller senare,

dock före den 31 december

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 54.

15

(Kungl. Maj:ts förslag:)

1949, dels ock i fråga om skyldighet

för aktiebolag att för nämnda räkenskapsår

insätta medel på spärrkonto

skall äga motsvarande tillämpning

beträffande räkenskapsår, som utgått

den 31 december 1949 eller senare,

dock före den 31 december 1950.

(Utskottets förslag:)

1949, dels ock i fråga om skyldighet

för aktiebolag att för nämnda räkenskapsår

insätta medel på spärrkonto

skall äga motsvarande tillämpning

beträffande räkenskapsår, som utgått

under tiden från och med den 31 december

1949 till och med den 30 december

1950, dock att skyldighet icke

skall föreligga att efter utgången av

år 1950 avgiva deklaration enligt 12 §

eller att verkställa insättning å spärrkonto.

Stockholm den 30 november 1949.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Ewerlöf, Olofsson, Lindblom,

Lindgren, Löthner, Ivar Nilzon och Georg Pettersson;

från andra kammaren: herrar Rylander, Olsson i Mellerud, Werner,

Johnsson i Stockholm, Landgren, Andersson i Mölndal, Skoglund i Umeå

och Fagerholm.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1949:398 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagern den 23 april 1948 a1 i texten