Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om en översyn av nuvarande skadeståndsregler avseende ideell skada och hinder eller brist i den skadades näring.

1949-03-10 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1949:9, Utlåtande i anledning av väckt motion om en översyn av nuvarande skadeståndsregler avseende ideell skada och hinder eller brist i den skadades näring.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

1

Nr 9.

Utlåtande i anledning av väckt motion om en översyn av nuvarande

skadeståndsregler avseende ideell skada och

hinder eller brist i den skadades näring.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,

nr 285, vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Wiberg hemställt,

»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en

utredning, medförande en översyn av nuvarande skadeståndsregler avseende

ideell skada och hinder eller brist i den skadades näring, samt att det förslag

i ärendet, vartill denna utredning kan föranleda, måtte framläggas

för riksdagen».

Beträffande motiveringen för motionärens hemställan får utskottet, i

den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till motionen.

Allmänna regler om skadestånd i utomobligatoriska förhållanden finnas

i 6 kap. strafflagen. I 1 § fastslås, att skada, som någon genom brott annan

tillfogar, skall av den brottslige gäldas, evad brottet skett genom uppsåt

eller av vållande. Till detta stadgande anknyter 2 §, vilken föreskriver, att

i mål, som kroppsskada angå, under skadeståndet skall räknas icke allenast

läkarelön och annan kostnad, utan även ersättning för hinder eller brist i

den skadades näring, för sveda och värk, så ock för lyte eller annat stadigvarande

men, om sådant blivit honom tillfogat.

Bestämmelserna i 6 kap. 2 § strafflagen gälla ersättning för kroppsskada

i utomobligatoriska förhållanden över huvud taget och således även när

skadeståndet utgår på grund av lagbestämmelser utanför strafflagen, exempelvis

lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av

automobiltrafik.

Skadeståndsbelopp kan till följd av särskilda regler om jämkning bliva

lägre än värdet av den tillfogade skadan. Betydelsefullast är härvidlag, att

medvållande från den skadelidandes sida kan föranleda att skadeståndet

jämkas. Jämkning kan vidare ske på grund av bristande utveckling eller

tillräknelighet hos skadevållaren. En särställning intaga de snäva reglerna

för utdömande av skadestånd till efterlevande i 6 kap. 4 § strafflagen.

I den mån skadeståndet sålunda icke skall jämkas eller begränsas på

särskilt sätt gäller, att full ersättning skall givas. Avgörande för skadeståndets

belopp blir det värde i penningar, till vilket skadan uppskattas. För

denna uppskattning vägledande lagbestämmelser finnas icke i annan mån

1—Bihang till riksdagens protokoll 19\9. 9 samt. 1 avd. Nr 9.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Farsta lagutskottets utlåtande nr 9.

än att i 95 kap. 5 § rättegångsbalken stadgas, att när fråga är om uppskattning

av inträffad skada och full bevisning därom icke alls eller allenast

med svårighet kan föras, rätten äger uppskatta skadan till skäligt belopp.

För övrigt äro domstolarna hänvisade till de upplysningar om praxis, som

kunna erhållas ur tillgängliga rättsfallssamlingar.

I motionen anföres hland annat:

Frågan är nu, huruvida de belopp, som enligt hittillsvarande praxis utgå

som ersättning i skilda fall, kunna anses vara för låga med hänsyn till nu

rådande förhållanden. Enligt min uppfattning är detta fallet. Det är mot

den praxis, som nu tillämpas, eller med andra ord mot vad som för närvarande

måste anses vara gällande lag, som denna motion vänder sig. Naturligtvis

skulle en rättelse kunna ske därigenom att domstolarna ändrade

sin praxis. Å andra sidan torde man väl svårligen kunna förvänta, att domstolarna

utan någon viljeyttring från statsmakternas sida skulle vara benägna

att göra en ganska genomgripande ändring av praxis, vilket i verkligheten

skulle bliva liktydigt med en lagändring. Det är som bekant också

statsmakternas uppgift att stifta lag och domstolarnas att tillämpa densamma.

Jag finner det också alldeles klart, att om en högre ersättning i

det avseende varom nu är fråga, skall utgå, initiativet i första hand måste

tagas av Kungl. Maj:t eller riksdagen.

Att fastställa vilket belopp, som i ett visst skadefall skall anses skäligt

som ersättning för sveda och värk, är givetvis synnerligen svårt. Jag förmenar,

att de ersättningar som för närvarande utgå äro så låga, att principerna

ej längre kunna anses överensstämma med det allmänna rättsmedvetandet.

Man torde också kunna konstatera, att i utlandet betydligt

högre ersättningsbelopp utdömas, än vad som sker i vårt land.

På samma sätt förhåller det sig i fråga om ersättning för lyte och framtida

men. Den praxis, som hittills utformats, medför enligt min bedömning

att alldeles för låga ersättningsbelopp utgå.

Även vad beträffar ersättning för lyte och framtida men finner man,

att i utlandet skadestånd utdömas enligt helt andra normer än i Sverige.

Beträffande frågan om ersättning för hinder eller brist i den skadades

näring, som invaliditeten medför, synes mig nuvarande praxis ej heller

vara tillfredsställande. Det är ju alldeles tydligt att bedömningen mycket

ofta blir ytterst svår. Man behöver endast tänka på ett fall, då en minderårig

genom annans vårdslöshet tillfogats sådan skada, att en kanske omfattande

invaliditet uppstått, exempelvis genom amputation av en arm eller

ett ben. Den minderårige har ännu icke kommit upp i någon arbetsförtjänst.

Det gäller att fastställa å vilket grundbelopp en invaliditetsersättning skall

beräknas, till vilket procenttal invaliditeten kan uppskattas, om ersättningen

skall variera under olika år; för att nu endast nämna några av de

förhållanden, till vilka domstolen har att taga ställning. Det är mycket troligt

att enhetliga regler icke kunna uppställas. Starka skäl tala också för

att lagstiftningen bör utformas så, att domstolarna hava möjlighet att taga

hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. En alltför stark beskärning

av domstolarnas frihet skulle utan tvivel icke vara lycklig. Därmed är dock

ingalunda sagt att det nuvarande tillståndet är som sig bör. En ändring

av nuvarande praxis och därmed av innehållet av gällande lag bör äga rum.

En omständighet, som i dessa tider ej gärna kan undgå att få anses vara

av verklig betydelse, är frågan om penningvärdet. Det förefaller som om

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande nr ,9.

erforderlig hänsyn härtill icke för närvarande tages. Vidare vore det naturligtvis

önskvärt med sådana regler, varigenom skydd kunde heredas den

skadade mot framtida penningvärdeförsämring. Att märka är, att det ju

kan vara fråga om ersättningar, vilka kunna beräknas skola utgå under

ett stort antal decennier framåt.

Jag vill anmärka, att de principer, som tillämpas i lagen om försäkring

för olycksfall i arbete, ingalunda hava relevans, när det gäller nu ifrågavarande

skadefall. Jag föreställer mig, att huvudparten av de skador, vilka

hava sin grund i annans vållande, hava samband med motorfordonstrafiken.

Numera råder som bekant ansvarsförsäkringstvång. I verkligheten blir

det följaktligen i regel icke den person, som vållat skadan, vilken har att

gälda ersättning, utan i stället vederbörandes försäkringsbolag. Det är mycket

möjligt, att en principiell omläggning av nuvarande skadeståndsregler,

medförande en höjning av ersättningen, kunde leda till att ansvarsförsäkringspremierna

behövde höjas. Detta synes mig emellertid icke vara något

skäl, vilket kan åberopas gentemot en höjning av skadeersättningarna.

I anledning av en vid 1946 års riksdag väckt motion, nr 175 i andra kammaren

av herrar Werner och Pettersson i Ersbacken, anhöll riksdagen, på

hemställan av utskottet i dess över motionen avgivna utlåtande, nr 33, i

skrivelse den 25 maj 1946, nr 270, att Kungl. Maj :t måtte föranstalta om

skyndsam utredning angående revision av bestämmelserna i 6 kap. 4 §

strafflagen, med beaktande av vad utskottet anfört i utlåtandet, samt för

riksdagen snarast möjligt framlägga det förslag, vartill utredningen kunde

föranleda.

Vid behandlingen av motionen hade utskottet även att taga ställning till

frågan, huruvida en allmän översyn av skadeståndsrätten borde komma

till stånd. Utskottet anförde i denna del bland annat följande:

De svenska rättsreglerna om skadestånd i utomobligatoriska förhållanden

innefattas dels, såvitt angår genom brott tillskyndad skada, i de ålderdomliga

och knapphändiga bestämmelserna i 6 kap. strafflagen, dels i vissa

särskilda lagar och författningar och dels i ett stort antal avgöranden av

högsta domstolen. Motionärernas uttalande att rättspraxis icke präglas av

den enhetlighet och klarhet som vore önskvärd torde knappast innebära

någon överdrift. Detta förhållande torde främst vara förorsakat av bristen

på klarläggande lagbestämmelser i ämnet. Rättspraxis har endast kunnat

hämta ofullständigt stöd i skriven lag. På grund härav har skadeståndsrätten

också, såsom motionärerna framhålla, blivit mycket svåröverskådlig.

Detta är uppenbarligen icke tillfredsställande. För den enskilde är det

mången gång svårt eller omöjligt att avgöra huruvida han har att svara

för en uppkommen skada eller ej. Motsvarande svårigheter uppkomma för

avgörandet av frågan vem som är närmast till att täcka skaderisker genom

försäkring. Även domstolarna ställas mången gång inför betydande svårigheter

vid avgörandet av skadeståndstvister.

Delade meningar kunna naturligtvis också råda i frågan huruvida gällande

principer för skadeståndsrätten i alla hänseenden äro ändamålsenliga

och väl avvägda.

Skadeståndsrättens uppgift torde från början ha varit att tillgodose rena

rättvisesynpunkter. Ansvaret för en inträffad skada borde åvila den som

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

ur sådana synpunkter kunde anses närmast till att bära skadan. Överväganden

av sådan art torde ha utgjort den egentliga grunden för culparegeln.

Det har ansetts rättvist att den skadelidande under vissa förutsättningar

erhåller gottgörelse för den skada han lidit. Denna restitutionsverkan

torde alltjämt i allmänhet betraktas som en mycket betydelsefull uppgift

för skadeståndsreglerna. Genom restitutionen skapas också en viss trygghet

för den skadelidande. Det har emellertid framhållits att hänsyn även bör

tagas till medborgarnas behov av trygghet mot att råka ut för skadeståndsskyldighet.

Genom trygghetssynpunkten erhålla skadeståndsreglerna anknytning

till försäkringsinstitutet, som i viss utsträckning kompletterar

skadeståndsrättens regler. En annan uppgift för skadeståndsreglerna har

ansetts vara att medverka till att allmänheten avhåller sig från skadebringande

handlingar. Detta preventiva syfte har skadeståndet gemensamt med

straffet.

Om det skulle anses att rena rättvisesynpunkter alltjämt böra vara avgörande

för skadeståndsskyldigheten, kan det ifrågasättas huruvida det är

rimligt och rättvist att exempelvis små barn, på sätt emellanåt sker, förklaras

vållande eller medvållande till inträffade skador eller att en lots eller

tågförare får ikläda sig en ruinerande betalningsskyldighet för kanske tämligen

ursäktliga försummelser i tjänsten. Även ur restitutions- och preventionssynpunkt

synes skadeståndsplikten i fall av anförda beskaffenhet i

regel vara föga påkallad. Tvekan kan också råda om utgången varit rättvis

och lämplig i vissa fall, i vilka t. ex. portvakten för en fastighet ålagts en

betungande ersättningsskyldighet till person, som skadats genom kalkning

utanför fastigheten eller en butiksinnehavare fått svara för skada som

drabbat hans kunder genom olycksfall i butiken. Frågan om statens och

kommunernas ansvar för åtgärder av tjänstemän torde också höra till de

spörsmål inom skadeståndsrätten som behöva upptagas till saklig omprövning.

Lämpligheten av de regler som gälla i fråga om skadeersättningens omfattning

och beräkningen i olika fall av skadeståndets belopp kan också

ifrågasättas. I olika sammanhang har föreslagits att de principer om skälighetsprövning

som kommit till uttryck i exempelvis 6 kap. 6 § strafflagen

och 50 § sjömanslagen skulle komma till en mera vidsträckt användning

inom skadeståndsrätten. Även enligt utskottets mening kunna beaktansvärda

skäl anföras för en utvidgning av området för en sådan skälighetsprövning.

Beträffande målsägandebegreppet synes bl. a. den svårutredda

frågan i vad män målsägandens rätt må kunna övergå på efterlevande böra

upptagas till prövning. Om önskvärdheten av att skadeståndsplikten om

möjligt göres mera effektiv än för närvarande torde enighet råda.

Åtskilliga skäl tala sålunda för att en allmän översyn av den utomobligatoriska

skadeståndsrätten bör komma till stånd. Behovet av fastare grundsatser

på detta centrala område av rättsordningen måste förr eller senare

göra en sådan översyn ofrånkomlig. Därvid bör bland annat övervägas i

vilken utsträckning hithörande grundsatser böra upptagas i skriven lag och

huruvida en kodifikation av skadeståndsrätten bör ske i samarbete med

våra nordiska grannländer.

Utskottet anser sig icke kunna taga ställning till frågan huruvida tiden

nu är mogen för en allmän översyn och eventuell kodifiering av rättsreglerna

på förevarande område. Det är uppenbarligen förenat med stora svårigheter

att uppdraga några klara och enhetliga riktlinjer för ett lagstiftningsarbete

av så vittutseende och invecklad beskaffenhet. Skadeståndsrät
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr !). 5

ten befinner sig alltjämt i stark utveckling. Olika tendenser och åskådningssätt

bryta sig mot varandra. Härom vittnar den stora mängden domstolsavgöranden

med faktiskt eller skenbart motsatt utgång i likartade situationer,

liksom den stora förekomsten av skiljaktiga meningar i hithörande

mål. Tillämpningen av culparegeln är belysande lör svårigheten att finna

fastare normer på detta rättsområde. Culparegeln synes, såsom ovan antytts,

alltjämt i huvudsak upprätthållas, men den har etter hand erhållit ett ändrat

innehåll i praxis. Genom skärpning av aktsamhetskravet har culpabegreppet

uttunnats i sådan grad, att man gjort gällande att skadeståndsplikten

i vissa fall grundats på fingerad eulpa. I åtskilliga viktiga frågor råda

delade meningar bland de författare som behandlat skadestandsrättsliga

spörsmål. Det kan sålunda med fog sägas att åtskilligt flyter inom skadeståndsrättens

område.

Genom anlitande av möjligheten att täcka uppkommande risker genom

försäkring tillgodoses skadeståndsreglernas restitutiva syfte men även den

ovan berörda trygghetssynpunkten. Den skadelidande får möjlighet att

vända sig mot ett kapitalstarkt försäkringsbolag, och den skadevållande

undgår en kanske ruinerande ersättningsplikt. Däremot är försäkringsskyddet

uppenbarligen icke ägnat att tillgodose skadeståndsreglernas preventiva

syfte. Snarare kunde befaras att försäkringsskyddet skulle leda till en

minskning av försäkringstagarens varsamhet och därmed också till en ökning

av antalet skadebringande handlingar. Huruvida försäkringen medföit

dylika icke önskvärda verkningar undandrager sig utskottets bedömande.

Uppenbart torde vara att en revision av skadeståndsrätten bör ske under

starkt hänsynstagande till försäkringsväsendets skadeutjämnande möjligheter.

Det är ingalunda osannolikt att skadeståndsreglerna i en framtid

kunna utformas så att de i likhet med viss försäkringsverksamhet fa till

huvudsaklig uppgift att skapa social trygghet. Den allmänna utvecklingen

synes snarast peka mot ett sådant mål. Vid en blivande översyn av skadeståndsrätten

böra de sociala synpunkterna starkt beaktas. Möjligheten att

i större eller mindre utsträckning samordna skadeståndsrätten med socialförsäkringen

och den allmänna socialpolitiken bör alltsa icke lämnas ur

sikte. Även inom dessa områden pågår för närvarande ett omfattande reformarbete.

Det är icke uteslutet att avsevärda ändringar i gällande skadeståndsrätt

kunna befinnas påkallade ur socialpolitisk synpunkt. Särskilt

kan ifrågasättas huruvida det ur sådan synpunkt är motiverat att den skadelidandes

möjlighet att erhålla skadestånd i så hög grad som tör närsarande

är beroende av det sätt på vilket skadan uppkommit.

Frågan om skadestånd på grund av brottslig gärning får antagas komma

att upptagas till övervägande av strafflagberedningen i samband med dess

utarbetande av förslag till ny straffbalk eller skyddsbalk. Möjlighet föreligger

därför att (i kap. strafflagen kommer alt upphävas såvitt avser skadestånd

såsom brottspåföljd. Det kan uppenbarligen icke vara lämpligt att

de i detta kapitel upptagna bestämmelserna, vilka efter ordalagen endast aga

avseende å brottsliga gärningar, härefter bibehållas såsom normer för skadeståndsrätten

i allmänhet.

Initiativ till ett återupptagande av det nordiska lagstiftningsarbetet har

nyligen tagits från svensk sida. Enligt vad utskottet inhämtat torde skadeståndsrätten

komma att bliva föremål för överläggningar i detta sammanhang.

Då del med hänsyn till vad nu anförts kan förutsättas att frågan om en

allmän revision av skadeståndsrätten inom en relativt snar framtid upp
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första lagutskottets utlåtande nr 9.

tages till prövning, finner utskottet sig sakna tillräcklig anledning att föreslå

riksdagen att hemställa om en utredning av sådan omfattning.

Kungl. Maj :t har den 13 januari 1947 förordnat dåvarande revisionssekreteiaren

professor Ivar Strahl att i samråd med representanter för övriga

nordiska länder verkställa en förberedande utredning angående lagstiftning

på skadeståndsrättens område. Enligt vad utskottet inhämtat ämnar utredningsmannen

avgiva betänkande under loppet av innevarande år.

Utskottet. Den genom motionen väckta frågan gäller bestämmandet av

vissa ersättningar för kroppsskada i utomobligatoriska förhållanden, nämligen

för hinder eller brist i den skadades näring, sveda och värk samt lyte

eller annat stadigvarande men. Motionären vänder sig mot domstolarnas

praxis i dessa hänseenden och gör gällande, att för låga ersättningsbelopp

utmätas.

Till en början må framhållas, att skadestånd i utomobligatoriska förhållanden

enligt gällande svensk rätt — bortsett från det i 6 kap. 4 § strafflagen

upptagna fallet — skall motsvara skadans fulla värde i penningar.

Härifrån göres undantag såtillvida, som ersättningen på grund av särskilda

omständigheter, exempelvis medvållande från den skadelidandes

sida, kan jämkas till lägre belopp. Men även i dylikt fall skall en värdering

av skadan tagas till utgångspunkt vid skadeståndets bestämmande. Någon

ändring i dessa regler ifrågasätter motionären icke. När i motionen göres

gällande, att ersättningsbeloppen äro för låga, torde därmed närmast avses,

att reglerna i fråga icke skulle följas i praxis; det i motionen framställda

utredningskravet skulle sålunda gå ut på lagstiftningsåtgärder, varigenom

syftet med berörda regler skulle bättre tillgodoses.

Härvidlag göra sig i viss mån olika synpunkter gällande beträffande å

ena sidan hinder eller brist i den skadades näring och å andra sidan sveda

och värk samt lyte eller annat stadigvarande men. För samtliga fall är

emellertid gemensamt, att om stora ersättningar utdömas, sådana förhållandevis

sällan kunna uttagas till fulla beloppet, i den mån de skola gäldas

av enskild motpart. Även om försäkringsskydd föreligger, är detta så begränsat,

att full ersättning icke alltid kan lämnas. Det sagda gäller såväl

i fråga om den av enskilda försäkringsbolag bedrivna ansvarighetsförsäkringen

som den i olycksfallsförsäkringslagen föreskrivna försäkringen mot

olycksfall i arbete.

Hinder eller brist i den skadades näring är en skada av huvudsakligen

ekonomisk natur. Vad som skall ersättas är den ekonomiska förlust som

kan förutses uppkomma. Domstolen skall uppskatta den skadelidandes

sannolika framtida inkomster och jämföra dem med vad han kunnat förtjäna,

om hans förvärvsförmåga icke försämrats genom den honom tillfogade

kroppsskadan. Skadeståndet utdömes vanligen i form av livränta

och denna skall motsvara inkomstskillnaden. Att verkställa en någorlunda

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 0. 7

exakt beräkning av inkomstskillnaden är i regel omöjligt. Är den skadade,

såsom i några av motionären åberopade rättsfall, ett litet barn, måste domstolen

nöja sig med antaganden och skälighetsbedömningar. Jämföras utdömda

livräntebelopp med den senare uppkomna faktiska inkomstminskningen,

lärer det ofta befinnas, att inkomstbortfallet är något större an

ersättningen. Detta torde emellertid vara svårt att undvika. Bevisbördan

åligger den skadelidande. Ersättningen skall — med den modifikation som

föranledes av ovannämnda stadgande i 35 kap. 5 § rättegångsbalken icke

utgå med högre belopp än som motsvarar den av honom styrkta inkomstförlusten.

Vid tvekan måste i regel avgörandet bliva till den bevisskyldiges

nackdel. Men även om man bortser från vad som följer av bevisbordereglerna

torde man hos domstolarna kunna spåra en viss benägenhet för återhållsamhet

vid bestämmandet av ersättningsbelopp.

I motionen erinras om att penningvärdeförändringar kunna påverka realvärdet

av utdömda livräntebelopp, och lagregler efterlysas, varigenom

skydd kunde beredas den skadade mot framtida penningvärdeförsämring.

Motsvarande spörsmål möter på ett flertal andra områden. I den män en

lösning är möjlig, torde den icke böra genomföras särskilt för skadeståndsrättens

del.

Ersättning för lyte och stadigvarande men samt sveda och värk har annan

karaktär än skadestånd på grund av hinder eller brist i den skadades

näring. Det gäller icke att kompensera en ekonomisk förlust; skadeståndet

blir en gottgörelse till den skadade, som anses skälig med hänsyn till

det lidande som han får utstå. Denna synpunkt kan visserligen icke renodlas.

I praktiken förekommer, att ersättning för lyte och stadigvarande

men utinätes under beaktande av att den skadelidande skall täckas för

smärre kostnader i framtiden, vilka icke särskilt ersatts. Även då det gäller

sveda och värk kan ersättningen i viss utsträckning bliva en gottgörelse

för utgifter. Så blir exempelvis fallet, när ersättningen skall användas till

att bereda den skadelidande särskild rekreation under eller efter rekonvalescenstiden.

Men i övrigt har ersättning för lyte och stadigvarande men

samt sveda och värk ideell karaktär. Skälighetssynpunkter bliva avgörande

för värderingen av skadan. Även härvid torde de ovan åberopade allmänna

grundsatserna för rättstillämpningen föranleda till att ersättningsbeloppen

bliva förhållandevis låga. Det ligger i sakens natur, att de lagstiftande myndigheterna

knappast kunna giva bindande direktiv för bestämmandet av

ifrågavarande ersättningsbelopp. Praxis röner emellertid inverkan av förskjutningar

i den allmänna uppfattningen och ändringar i medborgarnas

levnadsförhållanden och villkor. Med högre levnadsstandard och bekvämare

levnadsförhållanden torde exempelvis följa en benägenhet att hoja

ersättningarna.

I utlåtandet nr 33 till 1946 års riksdag har utskottet pekat på åtskilliga

brister i de nu gällande reglerna inom den utomobligatoriska skadestånds
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första lagutskottets utlåtande nr 9.

rätten samt uttalat, att behovet av fastare grundsatser på detta centrala

område av rättsordningen förr eller senare måste göra en allmän översyn

ofrånkomlig. En revision av skadeståndsrätten borde, enligt vad utskottet

då framhöll, ske under hänsynstagande till försäkringsväsendets utjämnande

möjligheter. Det vore ingalunda osannolikt att skadeståndsreglerna i

en framtid kunde utformas så att de i likhet med viss försäkringsverksamhet

finge till huvudsaklig uppgift att skapa social trygghet. Vid en blivande

översyn av skadeståndsrätten borde de sociala synpunkterna starkt beaktas.

Möjligheten att i större eller mindre utsträckning samordna skadeståndsrätten

med socialförsäkringen och den allmänna socialpolitiken borde

alltså icke lämnas ur sikte. Utskottet ansåg icke uteslutet, att avsevärda

ändringar i gällande skadeståndsrätt kunde finnas påkallade ur socialpolitisk

synpunkt. Särskilt kunde ifrågasättas, huruvida det ur sådan synpunkt

vore motiverat att den skadelidandes möjlighet att erhålla skadestånd

i så hög grad som för närvarande vore beroende av det sätt, på vilket

skadan uppkommit.

Såsom ovan nämnts pågår sedan någon tid en förberedande utredning

angående lagstiftning på skadeståndsrättens område i samarbete med representanter

för Danmark och Norge. Enär den avsedda revisionen av

skadeståndsrätten måste förväntas beröra även här ifrågavarande spörsmål,

finner utskottet icke påkallat att en särskild utredning verkställes i

anledning av motionen.

Utskottet får fördenskull hemställa,

att förevarande motion, II: 285, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 mars 1949.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahllcvist, Lodenius, Lindblom, fruar

Sjostrom-Bengtsson», Lindström*, herrar Lindgren*, John Wiktor Jonsson

och Löthner;

från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund», Olsson

i Mellerud, Werner, Landgren, Antby, Fagerholm och Netzén*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1949

916409

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.