Utlåtande i anledning av väckt motion om medgivande av rätt för Kungl. Maj:t att bevilja dikens från tillämpningen av gällande arbetarskyddslagstiftning.
1949-02-16 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1949:1, Utlåtande i anledning av väckt motion om medgivande av rätt för Kungl. Maj:t att bevilja dikens från tillämpningen av gällande arbetarskyddslagstiftning.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 1.
1
» 1.
Utlåtande i anledning av väckt motion om medgivande
av rätt för Kungl. Maj:t att bevilja dikens från
tillämpningen av gällande arbetarskyddslagstiftning.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
203, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Andersson i Dunker
m. fl. under hänvisning till rådande ekonomiska läge och nödvändigheten av
att öka produktionen hemställt, »att riksdagen måtte medge Kungl. Maj:t rätt
att bevilja dispens från tillämpningen av gällande arbetstidslagstiftning under
ett år i den omfattning som må anses önskvärd och lämplig, samt att vederbörande
utskott måtte uppgöra förslag till den författningstext som för detta
ändamål blir erforderlig».
Beträffande de närmare skäl som åberopats till stöd för detta yrkande får
utskottet hänvisa till motionen.
De huvudsakliga och generella arbetstidsbestämmelserna finnas i lagen den
16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning, den s. k. allmänna arbetstidslagen.
Denna äger i princip tillämpning å rörelser och företag inom hela
näringslivet, alltså icke blott å industrien utan även å handeln. Såsom ett
allmänt undantag gäller dock, att lagen endast äger tillämpning, såvitt i rörelsen
eller företaget i regel användas flera än fyra arbetare; de s. k. småföretagen
äro sålunda uteslutna. Vidare finnas åtskilliga andra undantag. Somliga
av dessa ställa vissa näringsgrenar helt utanför allmänna arbetstidslagen,
medan andra avse vissa former av arbete.
För vissa näringsgrenar ha genom särskilda lagar givits bestämmelser om
arbetstiden. Dessa lagar, som samtliga föregåtts av liknande lagar i samma
ämnen, äro:
Arbetstidslagen för detaljhandelm den 18 juli 1942 (nr 652), som med vissa
undantag äger tillämpning å rörelse, som avser detaljhandel och i omedelbar
anslutning därtill bedriven verksamhet eller som drives å rakstuga, frisersalong,
fotografiateljé eller badinrättning;
Arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer den 23 maj 1947 (nr
216), som gäller till och med den 31 december 1950 och som med vissa undantag
äger tillämpning å hotell-, restaurang- och kaférörelse och i omedelbar anslutning
till sådan rörelse utövad annan verksamhet, vilken ej bedrives såsom
självständigt företag;
Lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 (nr 281), som med vissa undantag äger
tillämpning å jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas
såsom självständiga företag, samt å trädgårdsskötsel, bedriven såsom själv1—806
io Bihang till riksdagens protokoll 1949. 9 sand. 2 avd. Nr 1—3.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 1.
ständigt företag, allt för såvitt i företaget till arbete för arbetsgivares räkning
i regel användes minst en arbetare; och
Sjöarbetstidslagen den 26 augusti 1948 (nr 631), som med vissa undantag
äger tillämpning beträffande arbete som å svenskt fartyg anställd person för
fartygets räkning eller eljest på grund av förmans uppdrag utför ombord å
fartyget eller annorstädes.
Bestämmelser om arbetstid återfinnas även i lagen om arbetarskydd den
29 juni 1912 (nr 206), lagen om vissa inskränkningar beträffande tiden för
förläggande av bageri- och konditoriarbete den 16 maj 1930 (nr 139), förordningen
angående yrkesmässig antomobiltrafik m. m. den 25 oktober 1940
(nr 910), kungörelsen angående tjänstgöringstiden för personalen vid statens
järnvägars tågfärjor med hjälpfartyg den 14 november 1941 (nr 877) och hembiträdeslagen
den 30 juni 1944 (nr 461). Även arbetarskyddslagen den 3
januari 1949 (nrl), som träder i kraft den 1 juli 1949 och varigenom ovannämnda
lag om arbetarskydd den 29 juni 1912 upphäves, innehåller bestämmelser om
arbetstid.
Lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning innehåller beträffande
ordinarie arbetstid den huvudregeln, att arbetsgivare ej må använda arbetare
till arbete under längre tid, raster oräknade, än 48 timmar i veckan. Arbetstiden
kan inom denna ram något variera för olika veckodagar men får icke
något dygn uppgå till mer än nio timmar.
Från huvudregeln gäller det undantaget för arbete, som bedrives med
regelbunden skiftindelning, att arbetet under olika dygn och veckor kan variera,
blott icke den sammanlagda arbetstiden för tidrymd av högst tre veckor
blir längre än att den motsvarar 48 timmar i veckan.
I särskilda fall äger arbetarskyddsstyrelsen medgiva, att arbetstiden
varierar under olika perioder, med bibehållande av regeln om 48 timmars
genomsnittlig arbetstid, eller att den ordinarie arbetstiden även i genomsnitt
utsträckes över detta mått. Lagen innehåller här vissa närmare stadganden.
Vidare medgiver lagen, att arbete i viss omfattning får förekomma å s. k.
övertid, d. v. s. arbetstid utöver den ordinarie. Här märkes först s. k. nödfällsarbete,
varmed förstås arbete, som betingas av natur- eller olyckshändelse
eller annan omständighet, som ej kunnat förutses. Annat, mera vanligt övertidsarbete
kan vara antingen s. k. förberedelse- och avslutningsarbete eller
s. k. allmänt övertidsarbete. I lagen givas närmare bestämmelser om under
vilka förutsättningar övertidsarbete må äga rum utan arbetarskyddsstyrelsens
medgivande och när denna äger medgiva övertidsarbete. Lagen stadgar icke
någon skyldighet för arbetare att utföra övertidsarbete, utan detta beror på
överenskommelse mellan parterna, och detsamma gäller ersättning för sådant
arbete. Det är dock ålagt arbetsgivare att tillse, att icke arbetare genom användande
till övertidsarbete utsättes för överansträngning eller ohälsa.
Dessutom har enligt lagen Konungen befogenhet att under särskilda förutsättningar
medgiva undantag från densamma.
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 1.
Arbetstidslagen för detaljhandeln, arbetstidslagen för hotell, restauranger
och kaféer, lamtarbetstidslagen och sjöarbetstidslagen äro i stor utsträckning
uppbyggda efter mönster av allmänna arbetstidslagen.
Frågan om medgivande av rätt för Kungl. Maj:t att meddela förordnande
att vad i lag är stadgat om arbetstidens begränsning m. m. icke skall äga tilllämpning
aktualiserades under det sista kriget.
I lag om meddelande av förordnande att lantarbetstidslagen den 15 juni
1939 (nr 255) icke skall äga tillämpning den 10 maj 1940 (nr 309) stadgades
sålunda, att vid krig eller krigsfara, vari riket befunne sig, eller eljest under
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden Konungen ägde, i den omfattning
det prövades nödigt, meddela förordnande, att lantarbetstidslagen den
15 juni 1939 icke skulle äga tillämpning. Lagen trädde i kraft den 11 maj
1940 och skulle gälla till och med den 31 oktober 1940.
T lag om undantag från gällande bestämmelser rörande arbetstidens reglering
m. m. den 14 juni 1940 (nr 484) stadgades, att vid krig eller krigsfara,
vari riket befunne sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden Konungen ägde, i den omfattning det prövades nödigt, meddela
förordnande, att vad i bl. a. lagen om arbetarskydd, lagen om arbetstidens
begränsning, lagen om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande
av bageri- och konditoriarbete, sjöarbetstidslagen, lantarbetstidslagen och
arbetstidslagen för detaljhandeln vore stadgat icke skulle äga tillämpning.
Genom denna lag, som trädde i kraft den 15 juni 1940 och ursprungligen
gällde till och med den 30 juni 1941, upphävdes nyssnämnda lag den 10 maj
1940. Ifrågavarande lag, som förlängdes successivt, utsträcktes att omfatta
från och med den 1 november 1944 jämväl hembiträdeslagen och från och
med den 1 januari 1945 även arbetstidslagen för hotell, restauranger och
kaféer. Ilen ägde giltighet till och med den 30 juni 1940.
Förslag till lagen om undantag från gällande bestämmelser rörande arbetstidens
reglering m. m. förelädes 1940 års riksdag av Kungl. Maj:t genom
proposition nr 256. Propositionen behandlades av andra lagutskottet. Vid
remissen till lagrådet anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Möller, bl. a. följande:
Den anspänning av alla krafter, som nu erfordras för att vart land skall
kunna motstå den rådande kristidens påfrestningar, föranleder på en mängd
områden förändringar av hittills gällande förhållanden. Av olika skäl —
bl. a. behovet av ökad produktion inom vissa för samhället särskilt betydelsefulla
näringsgrenar å ena sidan samt brist på arbetskraft på grund
av gjorda inkallelser till militärtjänstgöring å den andra — är det nödvändigt,
att. de i produktionsverksamheten deltagande prestera arbete i en omfattning,
som vida överstiger den i lugna tider vanliga. Att under längre perioder uppnå
den önskade ökningen av arbetsprestationen genom en förlängning av arbetstiden
utöver den normala torde knappast vara möjligt. Däremot kan det
under en relativt kortvarig krissituation i många fall te sig som naturligt,
om parterna på arbetsmarknaden överenskomma om en utsträckning av
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 1.
arbetstiden. Det är då erforderligt, att åtgärder vidtagas, så att icke gällande
lagstiftning lägger hinder i vägen härför. I den män det är fallet,
måste möjlighet beredas att helt eller delvis kunna sätta lagstiftningen ur tilllämpning.
Det kan givetvis därvid icke undgås, att de sociala förmåner av
skilda slag i fråga om förkortad arbetstid, semesterledighet m. m., som tillförsäkrats
arbetstagarna i vårt land, för tillfället i viss mån inskränkas. Jag
vill emellertid betona, att de försämringar av ifrågavarande sociala förmåner,
som sålunda kunna bliva nödvändiga, i och för sig äro av ondo. En utväg
sådan som den föreslagna bör därför få tillgripas endast då synnerligen
starka intressen fordra det och äga bestånd allenast så länge tillgodoseendet
av dessa intressen oundgängligen påkallar det.
I sitt över propositionen avgivna utlåtande nr 31, i vilket utskottet hemställde
att riksdagen måtte bifalla propositionen, anförde utskottet bl. a.:
Den genom propositionen föreslagna lagen innefattar en tidsbegränsad
fullmakt för Kungl. Maj:t att i ett svårartat krisläge försätta omfattande och
betydelsefulla delar av den sociala lagstiftningen ur tillämpning. De författningar,
om vilka här är fråga, hava under en lång följd av år steg för
steg fått sin utformning och under denna tid vunnit uppskattning inom allt
vidare kretsar av vårt folk. Då så är förhållandet, måste tydligen ett förslag
om undantag från nämnda författningar kunna grundas på utomordentligt
starka skäl. Sådana skäl föreligga i närvarande stund framför allt i det
behov av produktionsökning och den brist på arbetskraft, som gjort sig gällande
inom vissa särskilt samhälls viktiga näringsgrenar. Utskottet vill emellertid
i detta sammanhang betona angelägenheten av att en mera väsentlig utsträckning
av arbetstiden för de redan anställda icke sker i fall, då ett stegrat
behov av arbetskraft utan avsevärd olägenhet kan tillgodoses genom nyanställning
av personal.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
Utskottet. I förevarande motion hemställes under hänvisning till rådande
ekonomiska läge och till behovet av en ökning av produktionen, att riksdagen
måtte bemyndiga Kungl. Maj:t att under en tid av ett år bevilja dispens från
gällande arbetstidslagstiftning i den omfattning som må anses önskvärd och
lämplig.
Såsom i motionen framhålles är den lagstadgade arbetstiden inom skilda
arbetsområden en social vinning av mycket stor betydelse. Enligt utskottets
mening måste därför de skäl, som skola föreligga för att det skall komma
i fråga att — om också endast för en kortare tid — sätta gällande bestämmelser
om arbetstidens reglering ur kraft, äga utomordentlig styrka. En regel
i denna riktning måste uppbäras av en utbredd uppfattning om att behov
därav verkligen föreligger. Pinnes icke en sådan uppfattning, torde en lagstiftningsåtgärd
av den art, som i motionen påyrkas; komma att bliva
verkningslös, då en förutsättning för en utsträckning av arbetstiden är
att överenskommelse därom träffas mellan de berörda parterna. Den ifrågasatta
lagstiftningsåtgärden innebär allenast att möjlighet öppnas att i vidsträcktare
omfattning än vad gällande lag medgiver låta dylik överenskommelse
vinna tillämpning.
Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att under tiden den 15 juni
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr 1. o
1940—den 30 juni 1946 Ivungl. Maj:t på grund av särskild lag, lagen den 14
juni 1940 om undantag från gällande bestämmelser rörande arbetstidens reglering
m. in., ägde rätt att förordna, att vad i bl. a. gällande arbetstidslagstiftning
stadgades icke skulle äga tillämpning. Vid tillkomsten av denna
fullmaktslag framhölls, att medgivande för Kungl. Maj:t att försätta betydelsefulla
delar av den sociala lagstiftningen ur tillämpning måste grundas
på synnerligen starka skäl. Sådana ansågos under då rådande, av kriget föranledda
utomordentliga förhållanden föreligga med hänsyn till bl. a. behovet
av att produktionen inom vissa för samhället särskilt betydelsefulla näringsgrenar
ökades trots den brist på arbetskraft, som förorsakades av gjorda inkallelser
till militärtjänstgöring.
Även om det med hänsyn till dagens ekonomiska läge är av den största
vikt att också nu uppnå en ökning av produktionen, särskilt den som har avseende
å exportmarknaden, föreligger dock bl. a. den väsentliga skillnaden
mot de förhållanden, som rådde under krigsåren, att icke nu en betydande
de! av den manliga arbetskraften undandrages produktionen för att fullgöra
annan militärtjänstgöring än sådan som avser normal utbildning under fredstid.
Ej heller torde för närvarande finnas en så utbredd uppfattning om behovet
av den i motionen yrkade lagstiftningsåtgärden, att en sådan, om den genomfördes,
skulle leda till en utsträckning av arbetstiden.
Vid nu angivna förhållanden kunna enligt utskottets mening för närvarande
tillräckligt starka skäl icke anses förefinnas till stöd för genomförandet av
en sådan fullmaktslag, som i motionen åsyftas. Diirest utvecklingen av läget på
arbetsmarknaden skulle bliva sådan, att ett ökat utnyttjande av arbetskraften
framstår som oavvisligt, utgår utskottet från att Kungl. Maj:t vid övervägandet
av de åtgärder, som då kunna anses erforderliga, till prövning upptager även
spörsmålet om genomförandet av en fullmaktslag, som vidgar möjligheterna
att medgiva utsträckning av arbetstiden.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 16 februari 1949.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Forslund, Wistrand,
Hallagård, Hermansson, Nils Elowsson och Uhlén;
från andra kammaren: herrar Hellbacken, Holm, fru Johansson i Norrköping,
herrar Stjärne*, Lundberg, Carlsson i Bakeröd, Wiklund i Stockholm
och fru Ewerlöf.
* Ej närvarande vid utlfttandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.