Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om medgivande av rätt för Kungl. Maj:t att bevilja dikens från tillämpningen av gällande arbetarskyddslagstiftning.

1949-02-16 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1949:1, Utlåtande i anledning av väckt motion om medgivande av rätt för Kungl. Maj:t att bevilja dikens från tillämpningen av gällande arbetarskyddslagstiftning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 1.

1

» 1.

Utlåtande i anledning av väckt motion om medgivande

av rätt för Kungl. Maj:t att bevilja dikens från

tillämpningen av gällande arbetarskyddslagstiftning.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

203, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Andersson i Dunker

m. fl. under hänvisning till rådande ekonomiska läge och nödvändigheten av

att öka produktionen hemställt, »att riksdagen måtte medge Kungl. Maj:t rätt

att bevilja dispens från tillämpningen av gällande arbetstidslagstiftning under

ett år i den omfattning som må anses önskvärd och lämplig, samt att vederbörande

utskott måtte uppgöra förslag till den författningstext som för detta

ändamål blir erforderlig».

Beträffande de närmare skäl som åberopats till stöd för detta yrkande får

utskottet hänvisa till motionen.

De huvudsakliga och generella arbetstidsbestämmelserna finnas i lagen den

16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning, den s. k. allmänna arbetstidslagen.

Denna äger i princip tillämpning å rörelser och företag inom hela

näringslivet, alltså icke blott å industrien utan även å handeln. Såsom ett

allmänt undantag gäller dock, att lagen endast äger tillämpning, såvitt i rörelsen

eller företaget i regel användas flera än fyra arbetare; de s. k. småföretagen

äro sålunda uteslutna. Vidare finnas åtskilliga andra undantag. Somliga

av dessa ställa vissa näringsgrenar helt utanför allmänna arbetstidslagen,

medan andra avse vissa former av arbete.

För vissa näringsgrenar ha genom särskilda lagar givits bestämmelser om

arbetstiden. Dessa lagar, som samtliga föregåtts av liknande lagar i samma

ämnen, äro:

Arbetstidslagen för detaljhandelm den 18 juli 1942 (nr 652), som med vissa

undantag äger tillämpning å rörelse, som avser detaljhandel och i omedelbar

anslutning därtill bedriven verksamhet eller som drives å rakstuga, frisersalong,

fotografiateljé eller badinrättning;

Arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer den 23 maj 1947 (nr

216), som gäller till och med den 31 december 1950 och som med vissa undantag

äger tillämpning å hotell-, restaurang- och kaférörelse och i omedelbar anslutning

till sådan rörelse utövad annan verksamhet, vilken ej bedrives såsom

självständigt företag;

Lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 (nr 281), som med vissa undantag äger

tillämpning å jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas

såsom självständiga företag, samt å trädgårdsskötsel, bedriven såsom själv1—806

io Bihang till riksdagens protokoll 1949. 9 sand. 2 avd. Nr 1—3.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 1.

ständigt företag, allt för såvitt i företaget till arbete för arbetsgivares räkning

i regel användes minst en arbetare; och

Sjöarbetstidslagen den 26 augusti 1948 (nr 631), som med vissa undantag

äger tillämpning beträffande arbete som å svenskt fartyg anställd person för

fartygets räkning eller eljest på grund av förmans uppdrag utför ombord å

fartyget eller annorstädes.

Bestämmelser om arbetstid återfinnas även i lagen om arbetarskydd den

29 juni 1912 (nr 206), lagen om vissa inskränkningar beträffande tiden för

förläggande av bageri- och konditoriarbete den 16 maj 1930 (nr 139), förordningen

angående yrkesmässig antomobiltrafik m. m. den 25 oktober 1940

(nr 910), kungörelsen angående tjänstgöringstiden för personalen vid statens

järnvägars tågfärjor med hjälpfartyg den 14 november 1941 (nr 877) och hembiträdeslagen

den 30 juni 1944 (nr 461). Även arbetarskyddslagen den 3

januari 1949 (nrl), som träder i kraft den 1 juli 1949 och varigenom ovannämnda

lag om arbetarskydd den 29 juni 1912 upphäves, innehåller bestämmelser om

arbetstid.

Lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning innehåller beträffande

ordinarie arbetstid den huvudregeln, att arbetsgivare ej må använda arbetare

till arbete under längre tid, raster oräknade, än 48 timmar i veckan. Arbetstiden

kan inom denna ram något variera för olika veckodagar men får icke

något dygn uppgå till mer än nio timmar.

Från huvudregeln gäller det undantaget för arbete, som bedrives med

regelbunden skiftindelning, att arbetet under olika dygn och veckor kan variera,

blott icke den sammanlagda arbetstiden för tidrymd av högst tre veckor

blir längre än att den motsvarar 48 timmar i veckan.

I särskilda fall äger arbetarskyddsstyrelsen medgiva, att arbetstiden

varierar under olika perioder, med bibehållande av regeln om 48 timmars

genomsnittlig arbetstid, eller att den ordinarie arbetstiden även i genomsnitt

utsträckes över detta mått. Lagen innehåller här vissa närmare stadganden.

Vidare medgiver lagen, att arbete i viss omfattning får förekomma å s. k.

övertid, d. v. s. arbetstid utöver den ordinarie. Här märkes först s. k. nödfällsarbete,

varmed förstås arbete, som betingas av natur- eller olyckshändelse

eller annan omständighet, som ej kunnat förutses. Annat, mera vanligt övertidsarbete

kan vara antingen s. k. förberedelse- och avslutningsarbete eller

s. k. allmänt övertidsarbete. I lagen givas närmare bestämmelser om under

vilka förutsättningar övertidsarbete må äga rum utan arbetarskyddsstyrelsens

medgivande och när denna äger medgiva övertidsarbete. Lagen stadgar icke

någon skyldighet för arbetare att utföra övertidsarbete, utan detta beror på

överenskommelse mellan parterna, och detsamma gäller ersättning för sådant

arbete. Det är dock ålagt arbetsgivare att tillse, att icke arbetare genom användande

till övertidsarbete utsättes för överansträngning eller ohälsa.

Dessutom har enligt lagen Konungen befogenhet att under särskilda förutsättningar

medgiva undantag från densamma.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 1.

Arbetstidslagen för detaljhandeln, arbetstidslagen för hotell, restauranger

och kaféer, lamtarbetstidslagen och sjöarbetstidslagen äro i stor utsträckning

uppbyggda efter mönster av allmänna arbetstidslagen.

Frågan om medgivande av rätt för Kungl. Maj:t att meddela förordnande

att vad i lag är stadgat om arbetstidens begränsning m. m. icke skall äga tilllämpning

aktualiserades under det sista kriget.

I lag om meddelande av förordnande att lantarbetstidslagen den 15 juni

1939 (nr 255) icke skall äga tillämpning den 10 maj 1940 (nr 309) stadgades

sålunda, att vid krig eller krigsfara, vari riket befunne sig, eller eljest under

utomordentliga, av krig föranledda förhållanden Konungen ägde, i den omfattning

det prövades nödigt, meddela förordnande, att lantarbetstidslagen den

15 juni 1939 icke skulle äga tillämpning. Lagen trädde i kraft den 11 maj

1940 och skulle gälla till och med den 31 oktober 1940.

T lag om undantag från gällande bestämmelser rörande arbetstidens reglering

m. m. den 14 juni 1940 (nr 484) stadgades, att vid krig eller krigsfara,

vari riket befunne sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda

förhållanden Konungen ägde, i den omfattning det prövades nödigt, meddela

förordnande, att vad i bl. a. lagen om arbetarskydd, lagen om arbetstidens

begränsning, lagen om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande

av bageri- och konditoriarbete, sjöarbetstidslagen, lantarbetstidslagen och

arbetstidslagen för detaljhandeln vore stadgat icke skulle äga tillämpning.

Genom denna lag, som trädde i kraft den 15 juni 1940 och ursprungligen

gällde till och med den 30 juni 1941, upphävdes nyssnämnda lag den 10 maj

1940. Ifrågavarande lag, som förlängdes successivt, utsträcktes att omfatta

från och med den 1 november 1944 jämväl hembiträdeslagen och från och

med den 1 januari 1945 även arbetstidslagen för hotell, restauranger och

kaféer. Ilen ägde giltighet till och med den 30 juni 1940.

Förslag till lagen om undantag från gällande bestämmelser rörande arbetstidens

reglering m. m. förelädes 1940 års riksdag av Kungl. Maj:t genom

proposition nr 256. Propositionen behandlades av andra lagutskottet. Vid

remissen till lagrådet anförde föredragande departementschefen, statsrådet

Möller, bl. a. följande:

Den anspänning av alla krafter, som nu erfordras för att vart land skall

kunna motstå den rådande kristidens påfrestningar, föranleder på en mängd

områden förändringar av hittills gällande förhållanden. Av olika skäl —

bl. a. behovet av ökad produktion inom vissa för samhället särskilt betydelsefulla

näringsgrenar å ena sidan samt brist på arbetskraft på grund

av gjorda inkallelser till militärtjänstgöring å den andra — är det nödvändigt,

att. de i produktionsverksamheten deltagande prestera arbete i en omfattning,

som vida överstiger den i lugna tider vanliga. Att under längre perioder uppnå

den önskade ökningen av arbetsprestationen genom en förlängning av arbetstiden

utöver den normala torde knappast vara möjligt. Däremot kan det

under en relativt kortvarig krissituation i många fall te sig som naturligt,

om parterna på arbetsmarknaden överenskomma om en utsträckning av

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 1.

arbetstiden. Det är då erforderligt, att åtgärder vidtagas, så att icke gällande

lagstiftning lägger hinder i vägen härför. I den män det är fallet,

måste möjlighet beredas att helt eller delvis kunna sätta lagstiftningen ur tilllämpning.

Det kan givetvis därvid icke undgås, att de sociala förmåner av

skilda slag i fråga om förkortad arbetstid, semesterledighet m. m., som tillförsäkrats

arbetstagarna i vårt land, för tillfället i viss mån inskränkas. Jag

vill emellertid betona, att de försämringar av ifrågavarande sociala förmåner,

som sålunda kunna bliva nödvändiga, i och för sig äro av ondo. En utväg

sådan som den föreslagna bör därför få tillgripas endast då synnerligen

starka intressen fordra det och äga bestånd allenast så länge tillgodoseendet

av dessa intressen oundgängligen påkallar det.

I sitt över propositionen avgivna utlåtande nr 31, i vilket utskottet hemställde

att riksdagen måtte bifalla propositionen, anförde utskottet bl. a.:

Den genom propositionen föreslagna lagen innefattar en tidsbegränsad

fullmakt för Kungl. Maj:t att i ett svårartat krisläge försätta omfattande och

betydelsefulla delar av den sociala lagstiftningen ur tillämpning. De författningar,

om vilka här är fråga, hava under en lång följd av år steg för

steg fått sin utformning och under denna tid vunnit uppskattning inom allt

vidare kretsar av vårt folk. Då så är förhållandet, måste tydligen ett förslag

om undantag från nämnda författningar kunna grundas på utomordentligt

starka skäl. Sådana skäl föreligga i närvarande stund framför allt i det

behov av produktionsökning och den brist på arbetskraft, som gjort sig gällande

inom vissa särskilt samhälls viktiga näringsgrenar. Utskottet vill emellertid

i detta sammanhang betona angelägenheten av att en mera väsentlig utsträckning

av arbetstiden för de redan anställda icke sker i fall, då ett stegrat

behov av arbetskraft utan avsevärd olägenhet kan tillgodoses genom nyanställning

av personal.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Utskottet. I förevarande motion hemställes under hänvisning till rådande

ekonomiska läge och till behovet av en ökning av produktionen, att riksdagen

måtte bemyndiga Kungl. Maj:t att under en tid av ett år bevilja dispens från

gällande arbetstidslagstiftning i den omfattning som må anses önskvärd och

lämplig.

Såsom i motionen framhålles är den lagstadgade arbetstiden inom skilda

arbetsområden en social vinning av mycket stor betydelse. Enligt utskottets

mening måste därför de skäl, som skola föreligga för att det skall komma

i fråga att — om också endast för en kortare tid — sätta gällande bestämmelser

om arbetstidens reglering ur kraft, äga utomordentlig styrka. En regel

i denna riktning måste uppbäras av en utbredd uppfattning om att behov

därav verkligen föreligger. Pinnes icke en sådan uppfattning, torde en lagstiftningsåtgärd

av den art, som i motionen påyrkas; komma att bliva

verkningslös, då en förutsättning för en utsträckning av arbetstiden är

att överenskommelse därom träffas mellan de berörda parterna. Den ifrågasatta

lagstiftningsåtgärden innebär allenast att möjlighet öppnas att i vidsträcktare

omfattning än vad gällande lag medgiver låta dylik överenskommelse

vinna tillämpning.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att under tiden den 15 juni

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 1. o

1940—den 30 juni 1946 Ivungl. Maj:t på grund av särskild lag, lagen den 14

juni 1940 om undantag från gällande bestämmelser rörande arbetstidens reglering

m. in., ägde rätt att förordna, att vad i bl. a. gällande arbetstidslagstiftning

stadgades icke skulle äga tillämpning. Vid tillkomsten av denna

fullmaktslag framhölls, att medgivande för Kungl. Maj:t att försätta betydelsefulla

delar av den sociala lagstiftningen ur tillämpning måste grundas

på synnerligen starka skäl. Sådana ansågos under då rådande, av kriget föranledda

utomordentliga förhållanden föreligga med hänsyn till bl. a. behovet

av att produktionen inom vissa för samhället särskilt betydelsefulla näringsgrenar

ökades trots den brist på arbetskraft, som förorsakades av gjorda inkallelser

till militärtjänstgöring.

Även om det med hänsyn till dagens ekonomiska läge är av den största

vikt att också nu uppnå en ökning av produktionen, särskilt den som har avseende

å exportmarknaden, föreligger dock bl. a. den väsentliga skillnaden

mot de förhållanden, som rådde under krigsåren, att icke nu en betydande

de! av den manliga arbetskraften undandrages produktionen för att fullgöra

annan militärtjänstgöring än sådan som avser normal utbildning under fredstid.

Ej heller torde för närvarande finnas en så utbredd uppfattning om behovet

av den i motionen yrkade lagstiftningsåtgärden, att en sådan, om den genomfördes,

skulle leda till en utsträckning av arbetstiden.

Vid nu angivna förhållanden kunna enligt utskottets mening för närvarande

tillräckligt starka skäl icke anses förefinnas till stöd för genomförandet av

en sådan fullmaktslag, som i motionen åsyftas. Diirest utvecklingen av läget på

arbetsmarknaden skulle bliva sådan, att ett ökat utnyttjande av arbetskraften

framstår som oavvisligt, utgår utskottet från att Kungl. Maj:t vid övervägandet

av de åtgärder, som då kunna anses erforderliga, till prövning upptager även

spörsmålet om genomförandet av en fullmaktslag, som vidgar möjligheterna

att medgiva utsträckning av arbetstiden.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 16 februari 1949.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Forslund, Wistrand,

Hallagård, Hermansson, Nils Elowsson och Uhlén;

från andra kammaren: herrar Hellbacken, Holm, fru Johansson i Norrköping,

herrar Stjärne*, Lundberg, Carlsson i Bakeröd, Wiklund i Stockholm

och fru Ewerlöf.

* Ej närvarande vid utlfttandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.