Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande nr 11

1949-03-29 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1949:11, Andra lagutskottets utlåtande nr 11

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 11.

1

Nr 11.

Utlåtande i anledning av väckta motioner dels om utredning

rörande tillämpningen av gällande bestämmelser angående

folkpension, som tillkommer sinnesslöa, dels

o c k om ändrad ordning för utbetalning av folkpension,

som tillkommer å allmän sjukvårdsanstalt intagen

pensionstagare.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

likalydande motionerna nr 112 i första kammaren av fru SjöströmBengtsson

m. fl. och nr 133 i andra kammaren av fröken Nygren in. fl. samt

motionen nr 224 i första kammaren av herr Sundvik.

I motionerna I: 112 och II: 133 har — under påstående att enligt gällande

lagstiftning obildbara sinnesslöa ovillkorligt måste erhålla den i 18 § 2

inom. lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering fastställda kontanta

delen av folkpensionen även om deras tillstånd är sådant, att de icke ha

förmåga att tillgodogöra sig de förmåner, som dessa medel äro avsedda att

användas till, medan bildbara sinnesslöa, som dock ha vissa förutsättningar

att för sina personliga behov använda nämnda medel, kunna undanhållas

dem ehuru de äro pensionsberättigade — hemställts, att riksdagen ville besluta

att hos Kungl. Maj:t begära en utredning av de i motionerna berörda

förhållandena.

I motionen I: 224 har efter redogörelse för vissa författningsbestämmelser

anförts följande:

Av vad sålunda anförts framgår, att det belopp, som eu på allmän sjukvårdsanstalt

intagen pensionstagare får behålla för egen del, kan bli olika

stort, beroende på till vem pensionen utbetalas. I vissa fall förbehålles han

alltid 200 kronor om året, i andra fall får han endast behålla eventuellt

överskott, och slutligen kan beloppet dessutom minskas med arvoden till

förmyndare och överförmyndare. Detta kan icke anses tillfredsställande,

utan pensionstagaren hör alltid förbehållas ett belopp av 200 kronor om

året för sitt personliga behov.

Vidare torde det icke finnas skäl att utbetala pensionen till förmyndaren

i de fall då pensionstagaren är intagen på allmän sjukvårdsanstalt.

Förmyndarens befattning med pensionen består då ofta endast däri, att han

i sin tur av pensionen översänder ett belopp motsvarande vårdavgilten till

anstalten samt lager hand om eventuellt överskott för pensionstagarens

Bihang till riksdagens protokoll 10''i''J. tf samt. 2 avd. Nr 11—12.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 11.

räkning. I sådant fall utgår förmyndararvode för hela pensionen. Om däremot

pensionen utbetalades direkt till anstalten och anstalten ålades tillhandahålla

förmyndaren allenast eventuellt överskott, beräknas sådant

arvode blott på överskottet.

De nu angivna förhållandena äro icke tillfredsställande ur pensionstagarnas

synpunkt och medföra i de fall förmyndare förordnats, att förmyndarna

åsamkas arbete med utfärdande av ansvarsförbindelser och erläggandet

av vårdavgifter. Det förefaller som om det skulle vara möjligt

att låta pensionsstyrelsens utbetalning av pensionerna i förevarande fall

ske direkt till anstalterna, som givetvis skulle ha att redovisa överskotten

till pensionstagarna eller deras förmyndare. Ansvarsförbindelser borde alltså

i regel icke behöva förekomma i fråga om folkpensionstagare. Det borde

i samband härmed tillses att vårdavgifterna bestämdes så, att pensionstagare

med högsta folkpension äro säkra på att för egen del få behålla minst

200 kronor om året.

Under åberopande av det sålunda anförda hemställer motionären i motion

I: 224 »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att Kungl.

Maj :t efter erforderlig utredning ville för riksdagen framlägga förslag till

åtgärder för tillgodoseende av de av mig nu angivna önskemålen».

Beträffande de närmare skäl, som åberopats till stöd för de i motionerna

framställda yrkandena, får utskottet hänvisa till motionerna.

I den ordning 46 § riksdagsordningen stadgar ha yttranden inhämtats

från pensionsstyrelsen dels över motionerna I: 112 och II: 133 och dels över

motionen I: 224. Därjämte ha på begäran av utskottet yttranden avgivits

av Svenska stadsförbundets styrelse och Svenska landstingsförbundets styrelse

dels över motionerna I: 112 och II: 133 och dels över motionen I: 224.

Vid 1946 års riksdag antogs efter förslag av Kungl. Maj: t ny lag om folkpensionering.

Denna lag, lagen den 26 juni 1946 om folkpensionering,

trädde i kraft den 1 januari 1948. Följande bestämmelser i lagen äro i

förevarande ärenden av intresse.

För tid, under vilken pensionsberättigad är intagen i fångvårds- eller

tvångsarbetsanstalt eller hålles häktad eller eljest är på statens bekostnad

intagen å anstalt, må folkpension ej utgå med högre belopp än som motsvarar

200 kronor om året (17 §).

För tid, under vilken pensionsberättigad är intagen å fattigvårdssamhälle

tillhörig anstalt eller mot avgift, som av fattigvårdssamhälle erlägges, åtnjuter

vård eller försörjning på annan anstalt, äger fattigvårdssamhället

uppbära honom tillkommande folkpension och därav tillgodogöra sig i

förra fallet kostnaderna för vården eller försörjningen och i senare fallet

utgiven dagavgift och annan vårdkostnad. Fattigvårdssamhället är dock

skyldigt att av pensionsbeloppet månatligen tillhandahålla den pensionsberättigade

16 kronor och därutöver för december månad 8 kronor eller,

om den pensionsberättigade på grund av sitt tillstånd ej kan begagna sig

av kontanta medel, använda motsvarande belopp för ökande av hans trivsel

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 11.

eller eljest till hans personliga nytta. Motsvarande gäller beträffande kommun,

såvitt avser pensionsberättigad, som enligt barnavårdslagen omhändertagits

av barnavårdsnämnd (18 § 2 inom.).

Beträffande folkpension till den, som är eller nyligen varit hemfallen åt

alkoholmissbruk, gäller, att pensionsstyrelsen äger förordna, att pensionen

skall utbetalas till kommunal myndighet eller den pensionsberättigades

make eller annan att användas till den pensionsberättigades eller hans

familjs uppehälle. Om pensionsberättigad till följd av ålderdomssvaghet,

sjuklighet eller annan därmed jämförlig orsak är ur stånd att själv omhänderhava

honom tillkommande folkpension, äger pensionsstyrelsen också

förordna, att folkpensionen skall utbetalas till annan än den pensionsberättigade

(38 § sjätte stycket).

Enligt kungörelsen den 20 juni 1947 angående sättet och tiden för utbetalning

av folkpensionerna, utfärdad av Kungl. Maj :t med stöd av förenämnda

lag, må pensionsstyrelsen på framställning av den som äger uppbära folkpension

förordna att annan skall vara betalningsmottagare (3 §).

Vissa ytterligare författningsbestämmelser äro av betydelse för bedömande

av de i motionerna framställda yrkandena.

Enligt kungörelsen den 4 juni 1937 angående statsbidrag till driften av

vårdhem för liittskötta sinnessjuka gäller såsom villkor för erhållande av

statsbidrag, att vårdavgift, som i regel icke får uttagas med högre belopp

än 75 öre för dag, för patient med folkpension må — även om avgiften

därigenom skulle komma att överstiga 75 öre för dag — uttagas med

pensionsbeloppet efter avdrag av ett för pensionstagaren avsett belopp av

16 kronor för månad och därutöver för december månad 8 kronor (3 §

första stycket).

Lagen den 30 juni 1944 om undervisning och vård av bildbara sinnes slöa

föreskriver, att för varje landstingsområde och för varje stad, som ej deltager

i landsting, skall finnas genom landstingets eller stadens försorg upprättad

centralanstalt för meddelande av undervisning och vård åt bildbara

sinnesslöa (2 §). Vård av den, som är inskriven vid centralanstalt, skall

vara kostnadsfri från det han inträtt i skolåldern till dess han fyllt tjuguett

år. Anstalten äger dock att såsom ersättning för vårdkostnaden uppbära

bl. a. den inskrivne tillkommande folkpension (14 §).

Ytterligare niå anmärkas, att vid 1948 års riksdag behandlades ett med

nu förevarande frågor nära sammanhängande spörsmål. I likalydande motionerna

1:4 av herrar Näsgård och Andersson, Jones Erik, och II: 2 av

herr Johansson i Mysinge in. fl. påtalades nämligen att nu gällande bestämmelser

angående folkpensionering i vissa fall gjorde det möjligt för på

statens sinnessjukhus intagna pensionsberättigade att samla kapital av

utgående pensionsbelopp, samt hemställdes, att riksdagen måtte för sin

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 11.

del besluta sådant förtydligande av lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering,

att i motionen påtalade konsekvenser beträffande pensionsförmånerna

till på statens sinnessjukhus intagna pensionsberättigade personer

undanröjdes.

Andra lagutskottet, som behandlade sistnämnda motioner, yttrade i sitt

över desamma avgivna utlåtande, nr 28:

Gällande bestämmelser om folkpensionering möjliggöra i förening med

nuvarande låga vårdavgifter vid de statliga sinnessjukhusen att en på

dylikt sjukhus intagen pensionsberättigad person i vissa fall hos vederbörande

fattigvårdsstyrelse eller förmyndare kan samla ett sparkapital aA’

folkpensionsmedel, vilket vid ägarens död tillfaller dennes arvingar. Utskottet

delar motionärernas uppfattning, att detta måste anses principiellt

felaktigt. Folkpensioneringen har genomförts i sin nuA’arande utformning

för att tillförsäkra pensionstagarna skälig försörjning. Då samhället beträffande

vissa pensionstagare svarar härför genom vård å anstalt, synes

det skäligt, att dessas folkpension till huvudsaklig del användes till täckande

aAr samhällets kostnader för A''ården.

Förevarande spörsmål berör icke blott de statliga sinnessjukhusens pensionsberättigade

vårdtagare utan ä\''en vårdtagare vid ATissa andra offent- •

liga anstalter såsom de långvarigt kroppsligt sjuka. Det bör enligt utskottets

uppfattning lösas i ett sammanhang för alla därav berörda kategorier.

Med hänsyn härtill synes det icke lämpligt att nu upptaga denna fråga till

behandling endast såvitt avser de å statens sinnessjukhus intagna pensionsberättigade.

Av utskottets tidigare lämnade redogörelse framgår, att pensionsstyrelsen

och medicinalstyrelsen i skrivelser till Kungl. Maj :t erinrat om de otillfredsställande

konsekvenserna av nu gällande bestämmelser i föreA7arande

hänseende. Det kan förväntas, att spörsmålet i hela dess vidd kommer att

upptagas till prövning och lösas i ett sammanhang i samband med det

förestående genomförandet aAT kostnadsfri sjukhusvård i A7årt land. Någon

framställning från riksdagens sida till Kungl. Maj :t om utredning aAr detsamma

kan därför icke anses påkallad.

Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Ytterligare må anmärkas, att enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 4

juni 1948 sakkunniga tillkallats för att biträda med utredning angående

den närmare utformningen av den av statsmakterna i princip beslutade fria

sjukhusvården, sakkunniga för fria sjukhusvården. Departementschefens

anförande till statsrådsprotokollet vid meddelandet av ovannämnda bemyndigande

innehåller bl. a. följande:

Jag vill härjämte erinra om att det av socialvårdskommittén i november

1945 avgivna förslaget till lag om folkpensionering innehöll vissa bestämmelser

om rätten till folkpension vid vistelse på allmän sjukvårdsanstalt.

I den av 1946 års riksdag antagna folkpensioneringslagen återfinnas emellertid

icke några bestämmelser härom. Anledningen härtill är, att frågan,

i vad mån folkpension skulle utgå med reducerat belopp i hithörande fall,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr It. 5

vid lagens tillkomst ansågs böra anstå i avbidan på ståndpunktstagandet

till spörsmålet om statens övertagande av kostnaderna för vården på allmän

sal vid sjukhus. Sedan principbeslut nu fattats härom, bör i samband

med den närmare utformningen av reglerna härför även spörsmålet om

rätten till folkpension vid vistelse på sjukvårdsanstalt upptagas och lösas.

I samband härmed bör även undersökas, i vad mån längre tids vistelse på

sjukvårdsanstalt bör inverka på vissa andra sociala förmåner, såsom allmänna

barnbidrag, särskilda barnbidrag till änkors och invaliders in. fl.

barn samt bidragsförskott. I dessa hänseenden böra de sakkunniga samråda

med pensionsstyrelsen och socialstyrelsen.

Samtliga inkomna yttranden över nu förevarande motioner överensstämma

såtillvida att rådande ordning i fråga om de med motionerna avsedda

förhållandena anses icke vara tillfredsställande.

I sitt över motionen I: 224 avgivna yttrande redogör pensionsstyrelsen

för sättet för folkpensionens utbetalande i vissa fall samt framhåller, att

det för en på anstalt intagen pensionstagare ur den synpunkten innebär

en fördel, om folkpensionen jämlikt 18 § 2 mom. folkpensioneringslagen

utbetalas till fattigvårdssamhälle, att han därigenom tillförsäkras rätt att

uppbära 200 kronor om året av pensionen. Efter att hava anfört, att utbetalande

till förmyndaren av pension för omyndigförklarad pensionstagare

såtillvida är ofördelaktigt för pensionstagaren och i vissa fall även för anstalt,

där han är intagen, att förmyndaren och överförmyndaren i allmänhet

äro berättigade att i arvode tillgodogöra sig 7 procent av pensionens årsbelopp,

fortsätter pensionsstyrelsen:

Utbetalas pension för på anstalt intagen omyndigförklarad pensionstagare

direkt till anstalten, har förmyndarna däremot icke rätt att uttaga

arvoden.

Även ur andra synpunkter är det fördelaktigt om pensionen för på anstalt

intagen pensionstagare kan utbetalas direkt till anstalten. Sålunda

kan styrelsen i dylikt fall erhålla meddelande om in- och utskrivning direkt

från anstalten, vilket går snabbare än om meddelandet skall gå genom fattigvårdssamhälle.

Har anstalten möjlighet att få pensionen utbetalad direkt till sig och täcker

pensionen vårdavgiften, vilket numera i allmänhet är fallet, blir det

vidare icke längre nödvändigt med ansvarsförbindelse från enskild eller

fattigvårdssamhälle för avgiftens erläggande. Detta medför givetvis vissa

lättnader för anstalten. Styrelsen får dock i detta sammanhang påpeka

svårigheten för anstalterna att känna till vilka av de intagna som äro folkpensionstagare.

På begäran av ett par större fattigvårdssamhällen (Stockholm och Göteborg)

utbetalas sedan den 1 januari 1948 pension för på vissa sjukhus intagna

pensionstagare direkt till sjukhusen, vilket förfarande visat sig

lämpligt.

Därest en allmän bestämmelse infördes om utbetalning av folkpension

direkt till sjukvårdsanstalter, torde böra föreskrivas att anstalten av uppburen

pension skall enligt vissa regler tillhandahålla pensionstagaren någon

del av pensionen.

När lagen om allmän sjukförsäkring träder i kraft den 1 juli 1951 kan

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr It.

ifrågavarande spörsmål antagas komma i ett annat läge. Från och med

denna tidpunkt torde den enskilde nämligen ej behöva erlägga någon avgift

vid vård å allmän sjukvårdsanstalt å allmän sal eller avdelning, utan

ansvaret för vårdavgifternas erläggande övertages av staten. För att biträda

med utredning angående den närmare utformningen av denna fria sjukhusvård

har chefen för inrikesdepartementet tillkallat sex sakkunniga, benämnda

sakkunniga för fria sjukhusvården. Dessa sakkunniga torde även

upptaga frågan om storleken av den folkpension, som hör utgå under folkpensionärs

intagning å sjukvårdsanstalt. Det torde därför vara lämpligt

att den utredning av hithörande spörsmål, som även enligt styrelsens mening

är erforderlig, uppdrages åt nämnda sakkunniga. Den tid som återstår

intill den 1 juli 1951 torde vara för kort för att särskilda nya bestämmelser

för allenast denna tid lämpligen skulle kunna komma i fråga. Utredningsarbetet

bör därför kunna begränsas att avse förhållandena från

och med nämnda tidpunkt.

Svenska stadsförbundets styrelse framhåller i sitt över motionen I: 224

avgivna yttrande, att nuvarande ordning för utbetalningen av folkpension

till person intagen på allmän sjukvårdsanstalt icke är tillfredsställande.

Det är enligt styrelsen föga rimligt, att storleken av folkpensionärens »fickpenningbelopp»

skall bero på sådana faktorer som huruvida fattigvårdssamhället

utfärdat borgensförbindelse för vårdkostnaden eller icke, vårdavgiftens

storlek samt om pensionsbeloppet utbetalats till förmyndaren eller

annan än denne. Det skulle otvivelaktigt innebära en förenkling och förbättring

att låta inbetalning av folkpension ske direkt till anstalten. Styrelsen

tillstyrker därför utredning i motionens syfte. Konsekvenserna av nuvarande

ordning äro enligt styrelsens åsikt så otillfredsställande att det

synes böra övervägas om icke en provisorisk ändring kan komma till stånd

utan avvaktande av sjukvårdsreformens genomförande. Slutligen ifrågasätter

styrelsen under hänvisning till problemet beträffande de s. k. överskottsmedlen,

om icke den i motionen föreslagna utredningen bör utvidgas

att avse en total översyn av de nuvarande bestämmelserna om folkpensionsförmåner

till personer intagna på anstalt.

Svenska landstingsförbundets styrelse uttalar i sitt yttrande över motionen

I: 224, att frågan om folkpension åt de å sjukhus vårdade pensionstagarna

för närvarande icke är tillfredsställande ordnad men finner det

icke påkallat att vidtaga någon ändring beträffande denna fråga, innan

den utredning därom föreligger, som sakkunniga för fria sjukhusvården

ha att verkställa. Styrelsen ifrågasätter emellertid om den i motionen anvisade

vägen att anstalterna som regel skola uppbära pensionerna och sedan

redovisa eventuella överskott i alla fall är framkomlig; beträffande

mera kortvariga vårdfall skulle den förorsaka anstalterna ett oproportionerligt

stort arbete.

I sitt över motionerna I: 112 och II: 133 avgivna yttrande framhåller

pensionsstyrelsen, att de enda föreskrifter som finnas angående rätt för

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr //. 7

pensionstagare, som är intagen på anstalt och vilkens vårdavgift erlägges

med folkpension, att åtnjuta viss del av pensionen äro de ovan återgivna i

18 § 2 mom. folkpensioneringslagen och 3 § första stycket kungörelsen den

4 juni 1937 angående statsbidrag till driften av vårdhem för lättskötta sinnessjuka.

Någon allmän bestämmelse om rätt för dylik pensionstagare att

behålla viss del av pensionen för personligt behov finnes sålunda ej. Det

kan därför inträffa att pensionstagare, som själv eller genom förmyndare

erlägger vårdavgifterna, får behålla mindre del av pensionen för egen del än

pensionstagare, vilkas vårdavgifter erläggas av kommunal myndighet. I

fråga om de vid centralanstalt för bildbara sinnesslöa inskrivna pensionstagarna

under 21 år framhåller pensionsstyrelsen, att de alltid äro skyldiga

att avstå hela pensionen. Det oaktat erhålla emellertid dessa pensionstagare,

enligt vad pensionsstyrelsen erfarit, vid en del centralanstalter 200

kronor om året av pensionen. Pensionsstyrelsen uttalar vidare, att rätt för

obildbar sinnesslö att själv erhålla viss del av pensionen föreligger endast

därest kommunal myndighet jämlikt 18 § 2 mom. folkpensioneringslagen

uppbär pensionen. Utbetalas pensionen till förmyndaren eller jämlikt 38 §

sjätte stycket folkpensioneringslagen eller 3 § kungörelsen angående sättet

och tiden för utbetalning av folkpensionerna direkt till anstalten, är pensionstagaren

icke berättigad att erhålla viss del av pensionen för eget bruk.

Pensionsstyrelsen finner förhållandena icke vara tillfredsställande och tillstyrker

— under hänvisning jämväl till vad pensionsstyrelsen anfört i yttrandet

över motionen 1: 224 — utredning av ifrågavarande spörsmål samt

ifrågasätter huruvida icke ett sådant utredningsuppdrag lämpligen kan

anförtros åt de sakkunniga för fria sjukhusvården.

Svenska stadsförbundets styrelse förklarar i sitt yttrande över motionerna

I: 112 och II: 133 sig dela motionärernas åsikt att den nuvarande ordningen

för de sinnesslöas möjligheter att tillgodogöra sig folkpensionens »fickpenningbelopp»

icke är tillfredsställande och tillstyrker utredning i motionernas

syfte.

I sitt yttrande över motionerna I: 112 och II: 133 uttalar Svenska landstingsförbundets

styrelse, att då principen att anstaltsvårdad folkpensionär

skall äga behålla 200 kronor av folkpensionen vunnit burskap, det är rimligt

att tillämpa ett motsvarande förfarande beträffande de å centralanstalt

för bildbara sinnesslöa inskrivna folkpensionsberättigade sinnesslöa. Enligt

styrelsen bör ändring i detta syfte göras i lagen om undervisning och

vård av bildbara sinnesslöa. Styrelsen uttalar vidare, att behovet av medel

för personliga ändamål är väsentligen olika beträffande t. ex. de obildbara

sinnesslöa och l. ex. de å tuberkulosanstalt vårdade, vilket talar för att en

differentiering av det belopp, som skall undantagas för den folkpensionsberättigades

personliga behov, kommer till stånd.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 11.

Utskottet. Såsom av det ovan anförda framgår föreligga väsentliga skillnader

beträffande den slutliga fördelningen av de folkpensionsbelopp, som

tillkomma de å olika slag av anstalter intagna folkpensionstagarna. Detta

gäller icke endast pension till dem som äro intagna på de i motionerna närmast

berörda anstalterna, nämligen de allmänna sjukvårdsanstalterna och

de olika slagen av sinnesslöanstalter, utan även pension till å andra anstalter

intagna. I vissa fall äro sålunda pensionstagarna tillförsäkrade ett belopp å

200 kronor om året att användas av pensionstagaren efter eget gottfinnande

eller av anstalten till ökande av hans trivsel eller eljest till hans personliga

nytta. I andra fall åter är pensionstagaren icke tillförsäkrad dylik förmån

och i ett fall slutligen, nämligen då fråga är om de vid centralanstalt för

undervisning och vård av bildbara sinnesslöa inskrivna, är uttryckligen

stadgat, att anstalten äger såsom ersättning för vårdkostnad uppbära den

inskrivne tillkommande folkpension.

Frånsett sistnämnda fall — i vilket dock enligt vad i ärendet upplysts den

praktiska tillämpningen är vacklande såtillvida, att vissa centralanstalter ej

helt utnyttja sin rätt att uppbära hela folkpensionen utan avstå viss del av

densamma till den intagne — synes det i stor utsträckning bero på tillfälligheter

om pensionstagaren får använda viss del av pensionen för egen räkning,

såsom huruvida fattigvårdssamhället tecknat ansvarsförbindelse för

vårdkostnaden, huru stor vårdavgiften är och, såvitt angår omyndigförklarade

pensionstagare, huruvida folkpensionen från pensionsstyrelsen utbetalas

till förmyndaren eller direkt till anstalten. I likhet med motionärerna

och samtliga remissinstanser anser utskottet ifrågavarande förhållanden i

hög grad otillfredsställande och angelägenheten att ernå större enhetlighet

betydande. Nära sammanhängande med denna fråga är det ovan omnämnda,

vid 1948 års riksdag påtalade förhållandet, att vissa pensionstagare, ehuru

de å offentlig anstalt åtnjuta full vård, likväl kunna samla ett sparkapital

av folkpensionsmedel, som vid pensionstagarens frånfälle tillfaller dennes

arvingar. Enligt utskottets mening är det oundgängligt, att samtliga berörda

spörsmål upptagas till förnyad prövning. För att ernå önskvärd enhetlighet

torde det vara ofrånkomligt, att samtliga hithörande spörsmål prövas och

lösas i ett sammanhang.

Den utredning som hittills föreligger synes utskottet ej giva tillräcklig ledning

för bedömandet av på vilken väg lösningen skall sökas. Dock får utskottet

som ett önskemål uttala, att alla de folkpensionstagare, vilkas hälsotillstånd

är sådant att de kunna ha någon glädje därav, få behålla viss

mindre del av folkpensionsbeloppet att användas efter vederbörandes eget

gottfinnande eller eljest till ökning av den intagnes trivsel.

Åt särskilt tillkallade sakkunniga, sakkunniga för fria sjukhusvården,

har uppdragits att till prövning upptaga bl. a. spörsmålet om rätten till folkpension

vid vistelse på sjukvårdsanstalt. Någon framställning från riksdagens

sida såvitt angår på sjukvårdsanstalt intagna är därför i och för sig

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 11. 9

icke erforderlig. Då emellertid direktiven för de sakkunniga icke torde

kunna anses omfatta ifrågavarande spörsmål, såvitt angår folkpensionstagare

intagna å annan anstalt än sjukvårdsanstalt, anser utskottet, särskilt

med hänsyn till önskvärdheten att nu ifrågavarande spörsmål lösas i ett

sammanhang, att framställning hör göras hos Kungl. Maj :t om utredning

i ifrågavarande avseenden.

Konsekvenserna av olikheten i nu gällande bestämmelser beträffande de

obildbara sinnesslöas och de bildbara sinnesslöas rätt att för personligt bruk

disponera viss del av folkpensionen synas särskilt stötande. Det i lagen om

undervisning och vård av bildbara sinnesslöa upptagna stadgandet om centralanstalts

rätt till folkpension, som tillkommer vid anstalten inskriven,

avviker därjämte i särskilt hög grad från de regler, som i övrigt gälla i

ifrågavarande avseenden. Utskottet får därför ifrågasätta, huruvida icke

— trots önskvärdheten av att samtliga föreliggande frågor prövas i ett sammanhang

— spörsmålet om att öppna möjlighet att förbehålla de bildbara

sinnesslöa viss del av folkpensionen för personligt behov skulle kunna

bringas till en provisorisk lösning utan avvaktan på resultatet i övrigt av

den önskade utredningen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,

att Kungl. Maj :t ville låta i ett sammanhang utreda samtliga

de spörsmål, som äga samband med de å offentliga eller

statsunderstödda anstalter intagnas rätt till folkpension,

samt att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen framlägga de förslag,

vartill utredningen kan föranleda; samt

B. att motionerna I: 112, I: 224 och II: 133, i den mån de

icke besvarats genom vad utskottet under A. hemställt, icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 mars 1949.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid delta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Hallagård, Sten,

Uhlén, Nerman, Eskilsson* ocli Sunne;

från andra kammaren: herrar Hellbacken*, Jacobsson i Igelsbo*, fru

Johansson i Norrköping, herr Hagård, fröken Höjer- , herrar Jansson i Hällefors,

Carlsson i Bakeröd och Svensson i Göteborg.

* Ej närvarande vid utlåtandels justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.