Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående utsträckt tilllämpning av den till arbetsrätten hörande skyddslagstiftningen.

1949-04-22 · 22 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 20 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1949:17, Utlåtande i anledning av väckt motion angående utsträckt tilllämpning av den till arbetsrätten hörande skyddslagstiftningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

1

Nr 17.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående utsträckt tilllämpning

av den till arbetsrätten hörande skyddslagstiftningen.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 43,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Christenson i Malmö hemställt,

»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om vidtagande

av sådana åtgärder, att även vid tillämpningen av den till arbetsrätten

hörande skyddslagstiftningen — särskilt lagen om försäkring för olycksfall

i arbete, semesterlagen samt 17 kap. 4 § handelsbalken — den skall anses

som arbetstagare som, utan att anställningsförhållande föreligger, utför

arbete för annans räkning och därvid till denne intager en beroende ställning

av väsentligen samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren».

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för detta yrkande, får utskottet

hänvisa till motionen.

över motionen ha i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver yttranden

inhämtats från socialstyrelsen samt, såvitt motionen angår lagen

om försäkring för olycksfall i arbete, från socialvårdskommittén och, i vad

motionen avser lagen om semester, från arbetstidsutredningen. På begäran

av utskottet ha yttranden därjämte avgivits av Stockholms handelskammare,

Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges skogsägareförbund, Landsorganisationen

i Sverige och Tjänstemännens centralorganisation. Vidare har

Riksförbundet landsbygdens folk beretts tillfälle yttra sig över motionen;

yttrande från detta förbund har dock ej inkommit.

Gällande rätt.

Att handelsagenter, provisionsresande och vissa andra jämförliga yrkesutövare

även i sådana fall, då de intaga en mera beroende ställning gentemot

sina huvudmän, icke befunnits äga rätt till åtskilliga sociala förmåner, som

tillkomma arbetstagare, beror ytterst därpå, att nämnda yrkesutövare ansetts

vara självständiga företagare.

Beteckningen arbetare eller arbetstagare har brukats i en mångfald lagar,

särskilt givetvis på sociallagstiftningens område. Ett närmare angivande

a'' begreppets innebörd förekommer emellertid endast i några få lagar. Arbetstagarbegreppet

har icke fullt samma innebörd i de olika lagarna av ifrågavarande

slag. Till att börja med märkes att i en del av lagarna vissa av1

Bihang till riksdagens protokoll 1949. 9 samt. 2 avd. Nr 17.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

vikelser från vad som eljest skolat gälla gjorts i själva lagtexten. I flera

lagar ha sålunda vissa grupper arbetstagare undantagits från lagarnas tilllämpning.

Exempel finnas även på en i lagtexten gjord utvidgning av det

däri angivna begreppet.

Vidare är att märka att begreppet arbetare eller arbetstagare i och för sig

tolkats på ett något skiftande sätt av de olika myndigheter som haft att

tillämpa de särskilda lagarna. Att så blivit fallet synes i viss mån sammanhänga

med att det i vårt land icke finnes någon allmän lagstiftning som

reglerar arbetsavtalet. Myndigheterna ha ofta icke heller haft någon säkrare

ledning av tillgängliga lagmotiv för tolkningen av arbetstagarbegreppet.

Till en början skall lämnas en kort redogörelse för räckvidden i nu ifrågavarande

hänseende av de viktigaste av de lagar, som åsyftas i motionen.

Lagen om semester den 29 juni 1945 äger tillämpning å arbetstagare i allmän

eller enskild tjänst med undantag av sådana arbetstagare hos staten,

för vilka gälla särskilda föreskrifter rörande semester. Från lagens tillämpning

är ock undantagen arbetstagare, som är medlem av arbetsgivarens

familj eller som avlönas uteslutande genom andel i vinst. Enligt vad som

framgår av förarbetena till denna lag skola de begrepp och regler, vilka

gälla inom den allmänna civilrätten, vara avgörande för gränsdragningen

mellan arbetstagare och självständig företagare.

Enligt 17 kap. 4 § handelsbalken äga betjänter och tjänstehjon förmånsrätt

i arbetsgivarens konkurs för dem tillkommande lön för sista året; samma

förmånsrätt gäller för annan arbetares dagspenning eller avlöning,

där den ej stått inne längre än sex månader efter förfallodagen. Vid tillämpning

av detta lagrum torde anknytning närmast ske till det å allmänna civilrättsliga

grundsatser fotade arbetstagarbegreppet.

Lagen om arbetstidens begränsning den 16 maj 1930 föreskriver, att vid

tillämpning av lagen såsom arbetare ej skall räknas bl. a. medlem av arbetsgivarens

familj, verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad

ställning samt ritare, bokhållare eller därmed jämställd person. Genom

stadganden i lagen undantagas från dess tillämpning vidare vissa former

av arbete, såsom sådant, vilket utföres i arbetarens hem eller eljest

under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren

att vaka över arbetets anordnande, samt sådant arbete, som till sin natur

är så oregelbundet, att det icke kan förläggas till bestämda tider. Enligt

lagen åligger det arbetarskyddsstyrelsen, före den 1 januari 1949 arbetsrådet,

att avgöra, huruvida viss arbetstagare är att enligt lagen räkna såsom

arbetare.

Enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 förstås

i denna lag med arbetare envar, som mot avlöning användes till arbete för

annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse såsom självständig

företagare, så ock envar, som för vinnande av yrkesutbildning utan

avlöning utför dylikt arbete. På grund av uttryckligt stadgande anses icke

såsom arbetare enligt lagen bl. a. den, som utför arbetet i sitt hem eller

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17. 3

å arbetsställe, som av honom bestämmes. Vid lagens tillämpning ha åtskilliga

yrkesidkare, som enligt strikt civilrättsliga grundsatser närmast skulle

vara att anse såsom företagare, behandlats såsom arbetare enligt lagen.

I lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912 utsäges, att med arbetare i

lagen förstås envar, som utför arbete för annans räkning utan att i förhållande

till denne vara att anse såsom självständig företagare. Från lagens tilllämpning

är dock undantaget bl. a. arbete, som utföres i arbetstagarens hem

eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren

att vaka över arbetets anordnande. Vid tillämpningen av denna

lag torde arbetstagarbegreppet i stor utsträckning ha fått samma omfattning

som vid tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagen.

Arbetarskyddslagen den 3 januari 1949, som träder i kraft den 1 juli

1949 och genom vilken lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912 upphäves,

innebär i skilda hänseenden utvidgningar av tillämpningsområdet, men utvidgningarna

synas icke beröra de beroende uppdragstagarna.

Lagen om förenings- och förhandlingsrätt den 11 september 1936, lagen

om medling i arbetstvister den 28 maj 1920, lagen om kollektivavtal den 22

juni 1928 och lagen om arbetsdomstol den 22 juni 1928 innehöllo ursprungligen

ej någon definition å arbetstagarbegreppet. Genom lagändringar 1945

infördes emellertid i dessa lagar det stadgandet, att vid tillämpningen av

respektive lag skall såsom arbetare, såvitt angår lagen om förenings- och

förhandlingsrätt såsom arbetstagare, anses även den som, utan att anställningsförhållande

föreligger, utför arbete för annans räkning och därvid till

denne intager en beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetares,

såvitt gäller lagen om förenings- och förhandlingsrätt en arbetstagares,

till arbetsgivaren.

Historik.

1945 års ändringar i arbetsfredslagstiftningen.

Förslag till ovannämnda 1945 genomförda ändringar i lagen om förenings-

och förhandlingsrätt, lagen om medling i arbetstvister, lagen om

kollektivavtal och lagen om arbetsdomstol förelädes 1945 års riksdag av

Kungl. Maj :t genom proposition nr 88. Propositionen byggde på en av

socialstyrelsen gjord utredning, som styrelsen överlämnat med skrivelse den

15 maj 1944. Utredningen hade verkställts på Kungl. Maj :ts uppdrag. Den

29 augusti 1941 hade nämligen Kungl. Maj :t uppdragit åt socialstyrelsen

att verkställa utredning av spörsmålet om erforderliga åtgärder för ernående

av rättslig likställighet i olika hänseenden mellan handelsagenter och

sådana handelsresande, som avses i 87 § kommissionslagen, å ena, samt arbetstagare,

å andra sidan, ävensom att till Kungl. Maj :t avgiva de förslag,

till vilka utredningen kunde giva anledning. Vidare hade den 29 februari

1944, för att tagas i övervägande vid uppdragets fullgörande, till socialstyrelsen

överlämnats en av föreningen Sveriges aktiva handelsresande till Kungl.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

Maj :t ingiven framställning om viss reglering av handelsresandenas semesterrättsliga

förhållanden.

Socialstyrelsen förklarade i sin utredning den 15 maj 1944, att styrelsen

ansåge, att det i första hand ålåge styrelsen att överväga, huruvida önskemålet

att tillförsäkra handelsagenter och sådana handelsresande, som avsåges

i 87 § kommissionslagen, rättslig likställighet i olika hänseenden med

arbetstagare skäligen borde och lämpligen kunde tillgodoses genom lagstiftning.

Styrelsen ansåge sig böra ägna uppmärksamhet även åt andra

uppdragstagare än handelsagenter och handelsresande. Utan att göra gällande

att densamma kunde göra anspråk på fullständighet upptog styrelsen

i en uppräkning de yrkesgrupper, som skulle kunna komma i åtanke

i ifrågavarande avseende. Uppräkningen har följande lydelse:

1) Handelsagenter samt sådana handelsresande och platsförsäljare, som

icke äro anställda i huvudmannens tjänst. Hit höra bensinstationsföreståndare

samt försäljare av jordbruksmaskiner, symaskiner, dammsugare, golvbonare,

radioapparater, böcker m. m.

2) Försäkringsagenter, annonsombud och inkasserare, som icke äro anställda

i huvudmannens tjänst.

3) Vissa utkörare av bröd, charkuterivaror, läskedrycker m. m., som använda

egna hästar eller egna bilar.

4) S. k. smååkare, d. v. s. häst- eller lastbilägare, som själva verkställa

körslor för byggen, väg- och gatuarbeten m. m.

5) Småbrukare in. fl., som med egna hästar eller bilar verkställa skogskörslor

eller körslor för vägarbeten.

6) Underentreprenörer vid vissa byggnads-, diknings- och vägarbeten.

7) Stenhuggare, som verkställa uttagning av sten i egna eller av dem

själva arrenderade berg.

8) Restaurangmusiker (kapellmästare med eget kapell).

Vidkommande principspörsmålet om rättslig likställighet

mellan arbetstagare och vissa uppdragstagare anförde

socialstyrelsen bland annat följande:

Ett tillgodoseende av den i utredningsuppdraget åsyftade rättsliga likställigheten

skulle i större eller mindre omfattning utsträcka den socialpolitiska

lagstiftningens tillämpning till att avse jämväl beroende uppdragstagare,

vilka juridiskt sett icke kunna betraktas som arbetstagare. Huruvida bärande

skäl förefinnas för en dylik utsträckning torde icke med hänsyn till

de olika lagarnas skilda syften låta sig generellt bedöma. För att träffa avgörande

i detta avseende synes man vara nödsakad att pröva varje särskild

lag.

Socialstyrelsen undersökte därefter huruvida arbetstagarbegreppet borde

utvidgas i vad avsåge särskilt angivna lagar av socialpolitisk innebörd.

Därvid fann socialstyrelsen skäl föreligga att lagen om föreningsoch

förhandlingsrätt, lagen om medling i arbetstvister,

lagen om kollektivavtal och lagen om arbetsdoms

t o 1 utvidgades att omfatta även uppdragstagare i de fall, då uppdragstagarna

intoge en så beroende ställning gentemot uppdragsgivarna, att för
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

5

hållandet mellan parterna vore väsentligen likartat med förhållandet mellan

arbetsgivare och arbetstagare.

Beträffande lagen om försäkring för olycksfall i arbet

e och lagen om försäkring för vissa yrkes sjukdomar

framhöll socialstyrelsen, att lagarna byggde på den grundtanken, att en

arbetsgivare skulle svara för att arbetet bedreves på sådant sätt, att hans

arbetare ej utsattes för fara att träffas av olycksfall eller yrkessjukdom.

Lagarna hade icke gjorts tillämpliga å arbetare, som utförde arbetet i sitt

hem eller å arbetsställe, som av dem bestämdes. Då sådana arbetare ej

vore försäkrade mot olycksfall i arbete och yrkessjukdom, kunde det tydligen

icke heller ifrågakomma att tillerkänna uppdragstagare, som arbetade

under självvalda förhållanden, någon ersättning enligt nämnda lagar.

Även lagen den 17 juni 1938 om semester, som upphävdes

genom ovannämnda lag den 29 juni 1945 i samma ämne och som i fråga

om tillämpningsområdet beträffande uppdragstagarna överensstämde med

1945 års lag, blev föremål för socialstyrelsens uppmärksamhet. Styrelsen

framhöll, att vissa sociala skäl talade för att de beroende uppdragstagarna

tillerkändes semesterrätt. Dessa uppdragstagare utförde emellertid i flertalet

fall sitt arbete under sådana förhållanden, att det ej kunde anses tillkomma

uppdragsgivarna att vaka över arbetets anordnande. Därest semesterlagen

skulle göras tillämplig å sådana uppdragstagare, skulle dessa således

i allmänhet endast erhålla semesterlön. Det torde icke vara lämpligt att i

detta sammanhang taga ställning till principfrågan om utsträckning av semesterrätten

till ytterligare områden, inom vilka den medgivna rätten skulle

få allenast ekonomisk betydelse. Med hänsyn härtill syntes en utvidgning

av semesterrätten till ifrågavarande uppdragstagare tillsvidare böra anstå.

Styrelsen framhöll vidare, att det till stor del måste bliva en skälighetsprövning,

när det gällde att avgöra, vilka uppdragstagare som på grund av sin

beroende ställning borde likställas med arbetstagare. Gränserna mellan semesterberättigade

och icke semesterberättigade uppdragstagare skulle därigenom

bliva svävande. Frånvaron av skarpa gränser skulle leda till ett stort

antal tvister. Styrelsen framhöll slutligen följande:

Det bör vidare framhållas, att det kunde bliva vissa svårigheter att undvika

dualism mellan de allmänna domstolarna och arbetsdomstolen, om

semesterrätten gjordes beroende av en skälighetsprövning, som skulle göras

av flera myndigheter.

Vid ett vägande av skälen för och emot en utsträckning av den lagstadgade

semesterrätten till att även omfatta beroende uppdragstagare finner

socialstyrelsen, att så starka skäl tala emot en sådan utsträckning, att det

icke för närvarande bör ifrågakomma att giva beroende Uppdragstagare lagstadgad

rätt till semester. Det synes tills vidare böra överlämnas åt parterna

att genom sina organisationer söka nå fram till en lösning av spörsmålet.

En sådan lösning förhandlingsvägen underlättas, om de beroende

uppdragstagarnas organisationer tillerkännas förenings- och förhandlingsrätt

i enlighet med socialstyrelsens förslag.

I fråga om 17 kap. 4 § handelsbalken anförde socialstyrelsen:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

De borgenärer, som åtnjuta förmånsrätt enligt handelsbalken 17:4, erhålla

vid konkurs betalning före nästan alla andra fordringsägare. En utsträckning

av denna förmånsrätt till nya grupper borgenärer kunde därför

få betänkliga konsekvenser. Den skulle leda till en försämring av rättsläget

för övriga fordringsägare, bland annat samtliga inteckningshavare.

Förmånsrätten enligt handelsbalken 17:4 är en tyst förmånsrätt. Dess

förhandenvaro i ett enskilt fall blir icke synlig för tredje man genom någon

registreringsåtgärd eller genom någon överföring av besittningen till den

egendom, vari förmånsrätten kan göras gällande. En sådan besittningsöverföring

vore för övrigt otänkbar, då förmånsrätten gäller i all gäldenärens

egendom. Med hänsyn till rättssäkerheten inom kreditlivet är det önskvärt,

att antalet tysta förmånsrätter begränsas i görligaste mån. Detta gäller

framför allt förmånsrätterna enligt handelsbalken 17:4 med deras synnerligen

goda plats i förmånsrättsordningen.

Därest vissa uppdragstagare skulle komma i åtnjutande av förmånsrätt

enligt handelsbalken 17: 4, skulle det till stor del bliva beroende på en skälighetsprövning,

vilka uppdragstagare som skulle få denna privilegierade

ställning. Skälighetsprövningen skulle innebära, att ett nytt osäkerhetsmoment

infördes på kreditlivets område. Detta synes icke vara lämpligt.

Den sociala och ekonomiska ställning, som beroende uppdragstagare intaga,

är visserligen ofta svag, men detta kan icke åberopas som ett avgörande

skäl för att de skola tillerkännas förmånsrätt. Då skulle även andra

borgenärer på samma sociala och ekonomiska plan, t. ex. vissa leverantörer,

med lika rätt kunna kräva förmånsrätt för sina fordringar. Något sådant

har dock aldrig ifrågasatts.

De anförda skälen talade enligt socialstyrelsens åsikt så starkt emot en

utvidgning av förmånsrätten enligt 17 kap. 4 § handelsbalken, att styrelsen

icke ansåge sig kunna föreslå att beroende uppdragstagare tillerkändes sådan

förmånsrätt.

I propositionen framhöll föredragande departementschefen, statsrådet

Möller, inledningsvis, att begreppet arbetstagare (arbetare) icke vore entydigt

i svensk rätt. Redan i texten till olika lagar, avseende arbetsrätten eller

vad därmed sammanhängde, hade arbetstagarbegreppet, i den mån det närmare

definierats, icke sällan erhållit en skiftande bestämning, i det att under

detsamma hänförts eller därifrån uteslutits en eller flera kategorier. Vad

som i här förevarande avseende tilldroge sig särskilt intresse vore att gränsdragningen

mellan begreppen arbetstagare och självständiga företagare icke

genomförts likformigt inom olika lagstiftningsområden. Det närmare uppdragandet

av sistnämnda skiljelinje hade verkställts av de domstolar och

andra myndigheter som haft att tillämpa de särskilda lagarna. Myndigheterna

hade därvid i allmänhet icke ägt någon säkrare grund för bedömningen

av begreppen i tillgängliga lagmotiv. Praxis utvisade att myndigheterna

som regel varit benägna att giva arbetstagarbegreppet en vidare innebörd

allteftersom lagstiftningen i fråga haft ett starkare betonat socialt syfte.

Efter att hava framhållit, att vid tillämpningen av arbetsfredslagstiftningen

socialstyrelsen tidigare givit arbetstagarbegreppet en tämligen

vidsträckt innebörd men att styrelsen senare i anslutning till vissa avgöranden

av arbetsdomstolen utgått från ett arbetstagarbegrepp av snävare

omfattning, anförde statsrådet Möller:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17. i

Ur de synpunkter, som ligga till grund för arbetsfredslagstiftningen, synes

det likväl icke vara nödigt att densamma begränsas till att omfatta endast

arbetstagare i strängt civilrättslig mening. Då det ekonomiska livet i allmänhet

torde vara bäst betjänt av att intressekonflikter lösas förhandlings- eller

förlikningsvägen, torde det tvärtom vara ur samhällelig synpunkt angeläget,

att denna fredsbefrämjande lagstiftning spänner över ett något vidare område.

Jag finner det därför lämpligt att sådana grupper av uppdragstagare,

som i realiteten gentemot sina huvudmän intaga en beroendeställning .av

samma art som de egentliga arbetstagarnas, erhålla lagligt skyddad förenings-

och förhandlingsrätt samt att arbetsfredslagstiftningen jämväl i övrigt

göres tillämplig på dem. Därigenom komma också dessa uppdragstagare

att, såsom det synes välbehövligt, få ökade möjligheter att organisationsvägen

hävda sina intressen vid uppgörelser om löne- och arbetsvillkor.

För ernående av detta resultat synas lagstiftningsåtgärder vara erforderliga.

I anslutning härtill upptogs i propositionen förslag till ändringar i de

till arbetsfredslagstiftningen hörande lagarna av innebörd att dessa utsträcktes

att omfatta även den som, utan att anställningsförhållande föreligger,

utför arbete för annans räkning och därvid till denne intager en beroende

ställning av väsentligen samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren.

I propositionen upptog statsrådet Möller till övervägande även spörsmålet

om utvidgning av tillämpningsområdet av övriga av socialstyrelsen i dess

utredning berörda lagar. Statsrådet Möller anförde därutinnan, att han utan

att i princip ställa sig avvisande mot en sådan utvidgning, vilken närmast

skulle avse arbetstagarbegreppet enligt olycksfallsförsäkringslagen, semesterlagen

och 17 kap. 4 § handelsbalken, likväl ansåge att utvidgningen icke

för det dåvarande borde äga rum.

Såsom skäl för detta ståndpunktstagande beträffande olycksfallsförsäkringslagen

anförde statsrådet Möller, att denna lag, vilken

vore under överarbetning, redan enligt praxis omslöte stora grupper av de

ifrågavarande uppdragstagarna.

I fråga om semesterlagen anförde statsrådet Möller:

Vad semesterlagen beträffar har man — i viss mån i anslutning till uttalanden

därom i den proposition vari förslaget till nämnda lag framlades

ansett sig böra nära anknyta till det i enlighet med allmänna civilrättsliga

regler utformade arbetstagarbegreppet. Socialstyrelsen har vid. sin utredning

funnit, att en legal utvidgning av semesterlagens tillämpningsområde

i nu förevarande avseende icke bör äga rum. Samma ståndpunkt har intagits

av 1942 års semesterkommitté, som emellertid ifrågasätter om icke utvecklingen

numera gått därhän att arbetstagarbegreppet kan anses äga en

något vidare omfattning än praxis för närvarande ger detsamma. Kommittén

understryker i samband härmed vikten av att prövningen av frågan, huruvida

någon är att anse såsom arbetstagare, sker med hänsyn till samtliga

föreliggande omständigheter och att alltför stor betydelse ej tilleikännes

något visst eller några vissa avtalsmoment. Där skriftlig överenskommelse

förelåge, borde ej beteckningen eller ordalagen i och för sig få vara avgörande,

utan särskild vikt borde tillmätas avsikten med överenskommelsen

och det sätt på vilket denna tillämpades.

Jag vill uttala min anslutning till den mening i fråga om tillämpningen av

semesterlagen, varåt semesterkommittén sålunda givit uttryck. I samband

opaginerad Kontrollera mot PDF

° Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

härmed vill jag även understryka att utvidgningen av arbetstagarbegreppet

inom arbetsfredslagstiftningen torde komma att föra med sig att det blir lättare

för de yrkesutövare varom här är fråga att vinna gehör för sina berättigade

krav på semester; dessa komma nämligen att erhålla ökad tyngd då de

framställas förhandlingsvägen genom vederbörandes organisationer. Sedan

erfarenheterna från den kommande tiden inhämtats bör, därest det visar sig

erforderligt, frågan om lagstiftningsåtgärd på detta område ånyo upptagas.

Beträffande 17 kap. 4 § handelsbalken androg statsrådet

Möller:

Vad slutligen beträffar spörsmålet om beredande av förmånsrätt i konkurs

enligt 17 kap. 4 § handelsbalken för de beroende uppdragstagarnas lönefordringar

vill jag omnämna att, enligt vad jag inhämtat, det frågekomplex

som innefattas i 17 kap. 4 § handelsbalken är föremål för utredning

inom justitiedepartementet. Utredningen har föranletts bl. a. av de i riksdagens

skrivelser nr 287/1935 och 96/1938 berörda problemen om skyddet

för byggnadsarbetarnas lönefordringar. Vid utredningen torde även det här

föreliggande spörsmålet bliva föremål för uppmärksamhet. Då jag, såsom

nyss nämnts, ej anser mig böra förorda någon lagändring härvidlag i nu

förevarande sammanhang, kan jag emellertid icke underlåta att påpeka att

ej heller det å allmänna civilrättsliga grundsatser fotade arbetstagarbegreppet

— till vilket domstolarna närmast torde anknyta vid tillämpningen av

berörda lagrum — kan antagas vara för alla tider till sitt innehåll fixerat;

jämväl nämnda begrepp torde kunna förändras, bland annat under inflytande

av den sociala och samhällsekonomiska utvecklingen.

I anledning av propositionen väcktes en motion, nr 11:474 av herr von

Friesen m. fl., i vilken yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj :t hemställa om vidtagande av sådana åtgärder att även vid tillämpningen

av semesterlagen den skall anses som arbetstagare vilken, utan att

anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans räkning och därvid

till denne intager en beroende ställning av väsentligen samma art som

en arbetstagares till arbetsgivaren.

Propositionen behandlades av andra lagutskottet, vilket i sitt över densamma

avgivna utlåtande, nr 27, hemställde, att riksdagen måtte bifalla

propositionen samt att motionen II: 474 icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd. I motiveringen till denna hemställan anförde utskottet

efter att ha redogjort för yrkandet i motionen bland annat följande:

Givetvis är det ur social synpunkt önskvärt, att jämväl de yrkesgrupper

som här avses erhålla rätt till semester. Att nu taga slutlig ståndpunkt

till frågan, huruvida utvidgningen av arbetstagarbegreppet bör äga rum i

lagar utanför det väl avgränsade rättsområde som arbetsfredslagstiftningen

utgör torde dock icke vara tillrådligt. Såsom ovan framhållits är

gränsen mellan beroende uppdragstagare och självständiga företagare flytande.

Gränsdragningen måste i väsentlig mån bliva beroende av en skälighetsprövning.

Inom arbetsfredslagstiftningen, där de stridiga intressena

huvudsakligen företrädas av vederbörande organisationer, blir denna gränsdragning

av mindre betydelse. Om utvidgningen av arbetstagarbegreppet

nu införes jämväl i semesterlagen, som reglerar förhållandet mellan enskilda

parter, skulle såsom 1942 års semesterkommitté anfört ovissheten om

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

9

tolkningen av begreppet beroende uppdragstagare lätt komma att föranleda

tvistigheter. Skälighetsprövningen kan leda till en oenhetlig rättstillämpning,

särskilt som mål angående tillämpningen av semesterlagen handläggas såväl

av de allmänna domstolarna som av arbetsdomstolen. Av nu anförda skäl

anser utskottet, att erfarenheterna rörande tillämpningen av den genom propositionen

föreslagna lagstiftningen böra avvaktas, innan åtgärder för lagändring

i motionens syfte vidtagas.

Ehuru utskottet sålunda icke kan tillstyrka motionen, förutsätter likväl

utskottet, att Kungl. Maj :t ägnar fortsatt uppmärksamhet åt förevarande

spörsmål och, i den mån omständigheterna giva anledning därtill, tager

under förnyad omprövning, huruvida ändring av semesterlagen i antydd

riktning bör komma till stånd. Jämväl frågan, huruvida utvidgningen av

arbetstagarbegreppet, såsom ifrågasatts under förarbetena till propositionen,

i övrigt bör genomföras utom området för arbetsfredslagstiftningen, bör i

fortsättningen skänkas tillbörligt beaktande.

Riksdagen beslöt i enlighet med vad utskottet hemställt.

Det väckta spörsmålets behandling i vissa andra sammanhang.

Vid 1945 års riksdag framlades genom proposition nr 273 förslag till

lag om semester. Detta lagförslag innebar, såvitt avsåge de beroende

uppdragstagarna, ej någon utsträckning av tillämpningsområdet i förhållande

till 1938 års semesterlag.

I propositionen förklarade föredragande statsrådet — efter att hava återgivit

vad statsrådet Möller i den ovan omnämnda propositionen nr 88 anfört

beträffande spörsmålet om utsträckning av semesterlagens tillämpningsområde

till de beroende uppdragstagarna — att han helt anslöte sig till vad

statsrådet Möller därutinnan anfört samt att han ansåge sig sakna anledning

att ytterligare uppehålla sig vid spörsmålet.

Med anledning av propositionen väcktes en motion av intresse i förevarande

sammanhang, nämligen motionen II: 584 av herr Johnsson i Stockholm

m. fl. I motionen yrkades, att riksdagen måtte besluta att vid lagens

tillämpning även den skulle anses såsom arbetstagare som, utan att anställningsförhållande

förelåge, utförde arbete för annans räkning och därvid

till denne intoge en beroende ställning av väsentligen samma art som en

arbetstagares till arbetsgivaren.

Propositionen behandlades av andra lagutskottet, som i sitt över densamma

avgivna utlåtande, nr 59, i ifrågavarande avseende hemställde, att

motionen II: 584 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Till stöd

för denna hemställan anförde utskottet följande:

Enligt motionärernas uppfattning bör således den utvidgning av arbetstagarbegreppet

inom arbetsfredslagstiftningen, som riksdagen innevarande

år beslutit, genomföras även för semesterlagens vidkommande. I utskottets

utlåtande i berörda ärende (nr 27), vilket godkänts av riksdagen, framhöll

utskottet, bland annat, att erfarenheterna rörande tillämpningen av ändringen

i fråga om arbetsfredslagstiftningen borde avvaktas, innan åtgärder

för motsvarande ändring av semesterlagen vidtoges. Utskottet finner ej

skäl att nu föreslå riksdagen att frångå den sakliga ståndpunkt, som riksdagen

för endast kort tid sedan intagit till denna fråga.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

Den av statsrådet Möller i propositionen nr 88 till 1945 års riksdag omnämnda

utredningen av det frågekomplex, som innefattas i 17 kap. 4 §

handelsbalken, utfördes av byggnadsborgenärsutredningen, vilken

den 10 september 1946 avgav betänkande med förslag till lag om tryggande

av byggnadsarbetares lönefordran m. m. (SOU 1946: 62).

Byggnadsborgenärsutredningen föreslår en särskild lag om tryggande

av byggnadsarbetares lönefordran. I detta lagförslag stadgas, att om arbetstagare,

i fall där annan än staten eller kommun är byggherre, utfört arbete

å hus- eller vattenbyggnad, hörande till byggherrens fasta egendom, skall

han för sin fordran å lön för arbetet äga rätt till betalning ur egendomen

framför alla andra (1 §). Enligt förslaget skall såsom arbetstagare vid

tillämpningen av lagen även anses den som, utan att anställningsförhållande

föreligger, utför arbete för annans räkning och därvid till denne intager

en beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetstagares

till arbetsgivaren (3 §). För att arbetstagarens rätt enligt den föreslagna

lagen skall bevaras fordras iakttagande av visst i förslaget närmare reglerat

förfarande.

Ovannämnda lagförslag har föranlett framläggande även av förslag om

viss ändring i 17 kap. 4 § handelsbalken. I den mån någon enligt den föreslagna

lagen erhåller en panträtt för sin lönefordran, skall enligt byggnadsborgenärsutredningen

samma fordran vid konkurs icke dessutom vara

förenad med den förmånsrätt som stadgas i 17 kap. 4 § handelsbalken.

Jämte det byggnadsborgenärsutredningen föreslår upptagande i 17 kap. 4 §

handelsbalken av stadgande av sistnämnda innebörd, föreslår utredningen

— bland annat till vinnande av större enkelhet — att de i lagrummet nu

förekommande bestämmelserna om anställdas förmånsrätt för lönefordran

utbytas mot ett stadgande av innehåll att förmånsrätt enligt lagrummet

skall tillkomma arbetstagares avlöning, vilken ej stått inne längre än

sex månader efter förfallodagen. I anslutning till den sålunda föreslagna

omformuleringen av 17 kap. 4 § handelsbalken framhåller byggnadsborgenärsutredningen

bland annat följande:

Genom den förordade omformuleringen avser utredningen icke någon

ändring beträffande de personer, de grupper av anställda, som skola åtnjuta

förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken. Utredningen har visserligen

övervägt att jämväl i detta lagrum genomföra en utvidgning av

arbetstagarebegreppet, motsvarande den som föreslås i 3 § av lagen om

tryggande av byggnadsarbetares lönefordran. Till stöd för en sådan utvidgning

kunna otvivelaktigt vissa skäl anföras. Den konflikt, som alltid kan

uppstå mellan fordringar med tyst generell förmånsrätt enligt 17 kap. 4 §

samt intecknade fordringar, gör att man icke utan vidare kan föreslå en

sådan utvidgning på samma skäl som utredningen låtit vara avgörande i

fråga om byggnadsarbetares lönefordran. Förslag av den angivna innebörden

måste i stället vara grundade på särskild undersökning, som icke

faller inom utredningens uppdrag. I vad mån genom rättstillämpningen det

allmänna civilrätlsliga arbetstagarebegreppet kan vid tolkningen av 17

kap. 4 § utvidgas under inflytande av utvecklingen på angränsande områden,

är ett spörsmål till vilket utredningen icke fattat ståndpunkt. Att

den nu föreslagna lagen om tryggande av byggnadsarbetares lönefordran

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 ■ 11

samt 17 kap. 4 § komma att erhålla olika räckvidd, synes icke böra väcka

betänkligheter. Den föreslagna lagen är av speciell karaktär och avser ett

så avgränsat område att man i stort sett kan överblicka, vilka nya kategorier

av yrkesidkare som kunna komma under den föreslagna utvidgningen.

Under 17 kap. 4 § falla en mängd andra anställda och tolkningen av

lagrummet måste därför i fortsättningen liksom hittills ske under beaktande

jämväl av de särskilda synpunkter som hänföra sig till lagstiftningen

om förmånsrätt.

Sedan infordrade utlåtanden över byggnadsborgenärsutredningens betänkande

inkommit, är ärendet föremål för övervägande inom justitiedepartementet.

Yttrandena.

Av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna avstyrka socialstyrelsen,

arbetstidsutredningen, Svenska arbetsgivareföreningen och Stockholms

handelskammare bifall till motionen. Tjänstemännens centralorganisation

framhåller, att det icke för dess medlemsgruppers del för närvarande

föreligger något egentligt behov av en utvidgning i lagstiftningen av

arbetstagarbegreppet på sätt motionären föreslagit. Landsorganisationen

gör icke något bestämt uttalande i till- eller avstyrkande riktning men

framhåller de stora svårigheter, som äro förenade med en utvidgning av

lagstiftningens tillämpningsområde av den av motionären angivna innebörden.

Vid Landsorganisationens yttrande äro emellertid fogade uttalanden

från vissa i organisationen ingående förbund, i vilka utvidgning av lagstiftningens

tillämpningsområde i skilda hänseenden förordas. En remissinstans,

Sveriges skogsägareförbund, uttalar sig tillstyrkande. Socialvårdskommittén

inskränker sig till att lämna vissa upplysningar.

Beträffande frågan i vad mån uppdragstagare redan nu

genom avtal tillagts förmåner som avses i motionen anför

socialstyrelsen, att i åtskilliga fall kollektivavtal upprättats, innefattande

avtalsbestämmelser som synas otvetydigt klargöra, att båda parterna avsett

att betrakta uppdragstagarna såsom anställda. Socialstyrelsen fortsätter:

Så är förhållandet beträffande åtskilliga uppdragstagare inom försäkringsbranschen,

exempelvis de s. k. fritidsombuden, vilka sedan länge genom

kollektivavtal varit tillförsäkrade anställningskontrakt, olycksfallsei sättning

och semesterlön.

För restaurangmusiker gäller likaledes kollektivavtal, enlig vilket numera

i motsats mot tidigare, såväl kapellmästaren som de enskilda medlemmarna

i kapellet äro" genom personliga kontrakt anställda hos restauranginnehavaren,

vilken benämnes arbetsgivaren. Avtalet innefattar bestämmelser

om förmåner vid sjukdomsfall. Semester utgar enligt lag.

Körare inom skogsbruket ha i rättspraxis enligt olycksfallsförsäkringslagen

ansetts vara arbetstagare. Kollektivavtalen, exempelvis for Norrland

och Dalarna, innehålla också kompletterande bestämmelser om olycksfall

och sjukvård. Semesterrätten är icke särskilt nämnd i kollektivavtalet annat

än i samband med frågan om avlöningens utbetalande. I avtalen för skogs
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

bruket i södra Sverige finnes däremot uttrycklig bestämmelse om att semester

skall utgå enligt lag, och är här den del av ackordsförtjänsten, som

skall anses belöpa på köraren, 55 %. I denna landsdel utbetalas semesterlön

endast i de fall, då hästägaren själv utför arbetet, alltså icke för av

denne lejd arbetskraft.

För s. k. småentreprenörer vid transport-, väg- och röjningsarbeten gälla

ävenledes i en del fall kollektivavtal. Riksförbundet Landsbygdens Folk

(RLF) har för dessa småbrukares räkning träffat några sådana avtal med

industriföretag och en stad, enligt vilka det avtalade priset för arbetsprestationen

uttryckligen inkluderar semesterlönen. I överenskommelser med ett

par statliga verk rörande här ifrågavarande slag av arbeten talas uttryckligen

om arbetstagare och hänvisas i fråga om sociala förmåner till de kollektivavtal,

som gälla för egentliga arbetare vid vederbörande verk. Vid avtalsförhandlingar

för kraftverksbyggen har arbetarparten yrkat, att även småentreprenörerna

skulle omfattas av avtalen med dessas för typiska arbetstagare

avpassade allmänna bestämmelser om bl. a. olycksfall, sjukvård och

semester, men arbetsgivarparterna ha i regel hittills icke medgivit detta.

För Krångede ÅR har dock bland de av avtalet omfattade yrkesgrupperna

upptagits »kuskar», varjämte ersättning för häst och åkdon angivits till

visst belopp per timme. Det före den 1 juni 1948 gällande avtalet för Indalsälvens

och Faxälvens regleringsföreningar omfattade »kuskar, som anlitas

av regleringsföreningarna och som själva utföra arbetet samt därvid icke

anlita lejd arbetskraft»; även i detta avtal, som numera ersatts av ett nytt

med i huvudsak inom de svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivarförbund

sedvanliga allmänna bestämmelserna, fanns en ännu kvarstående bestämmelse

om viss ersättning per timme för häst och åkdon.

I detta sammanhang må erinras om att arbetsdomstolen genom utslag

den 20 juni 1947 (nr 48) på grund av kollektivavtal tillerkänt semesterrätt

åt arrendatorer, som med egna hästar utfört skogskörslor. Invändning att

arrendatorerna icke voro arbetstagare utan självständiga arbetstagare underkändes,

men semesterrätten ansågs dock gälla endast för arrendatorerna

själva och icke för medhjälpare, som de anlitat.

Gällande riksavtal för bryggerinäringen omfattar även utkörarna, men

deras fasta löner och provisioner samt deras åligganden fastställas genom

lokala tilläggsavtal. Man torde ha anledning utgå från att parterna betrakta

utkörarna såsom arbetstagare, omfattade av de allmänna bestämmelserna i

riksavtalet bl. a. rörande sjukersättning och semesterrätt. Även riksavtalet

för bagerinäringen omfattar utkörare. Det stipulerar sålunda, att procentutkörare

skall vara garanterad den i avtalet för de olika platserna fastställda

lönen för brödutkörare. Han skall vid sjukdoms- och olycksfall erhålla

ersättning, beräknad efter genomsnittet för inkomsten de närmast liggande

två veckorna. Vid semester erhåller procentutkörare ersättning, beräknad

efter genomsnittsinkomsten för den tid av föregående kalenderår, varför semesterrätt

enligt avtalet föreligger.

På handelns område föreligga vissa exempel på kollektivavtal för mellanhänder,

vilka uteslutande uppbära provision. Ett typiskt sådant avtal är

det som avser de hos Elektrolux svenska försäljnings AB anställda försäljarna.

Genom de bestämmelser, som avtalet innefattar, bl. a. rörande semester

och ersättning vid sjukdom, kan det icke råda någon tvekan om att

försäljningarna äro att anse som arbetstagare.

Särskilt intresse knytes i förevarande sammanhang till det kollektivavtal,

som träffats för Husqvarna depotbolags symaskinsagenter. För dessa, som

tidigare tillhörde handelsombudens fackförbund och därvid fingo sin anställning

som självständiga företagare prövad av arbetsdomsstolen men nu
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

13

mera äro organiserade i handelstjänstemannaförbundet, har sedan år 1946

gällt ett ursprungligen under medverkan av landshövding O. Ekblom i

egenskap av opartisk förhandlingsordförande upprättat kollektivavtal. I detta

fastslås inledningsvis, att »parterna äro ense om att ombuden äro självständiga

företagare, dock att ombuden som regel äro att betrakta såsom beroende

uppdragstagare i den s. k. arbetsfredslagstiftningen». Avtalet innefattar bestämmelser,

som reglera de ekonomiska och företagsorganisatoriska förhållandena

mellan parterna, delvis sammanförda i ett till avtalet fogat obligatoriskt

formulär till personligt kontrakt. Men därutöver finnas bestämmelser

om förbindelse för bolaget att bekosta och vidmakthålla kollektiv olycksfallsförsäkring

för ombuden efter vissa närmare angivna grunder samt om

rätt för ombud att för rekreation taga ledigt från agenturen, i möjligaste

mån under månaderna juni—juli eller i samband med julhelgen, varvid bolaget

årligen såsom rekreationsbidrag utgiver en bonus med 4 % på den

sammanlagda försäljnings- och inkassoprovisionen under de närmast föregående

tolv månaderna. Bolagen äro anslutna till handelns arbetsgivareorganisation.

En annan organisation, vars medlemmars rättsliga ställning på sin tid

prövats av arbetsdomstolen, är bensindistributörers riksförbund eller, såsom

den numera efter omorganisation kallas, Sveriges bensinhandlares riksförbund.

Denna organisation har efter centralt förda förhandlingar med de

olika bolagen hösten 1946 träffat likalydande kollektiva avtal med dessa, vilka

avtal med därtill hörande protokoll dock i huvudsak endast innefatta företagsorganisatoriska,

ekonomiska och liknande bestämmelser men inga bestämmelser

om sociala förmåner. För närvarande pågå centralt förda förhandlingar

om förlängning av dessa avtal. Det finnes anledning antaga, att

ifrågavarande kår av yrkesutövare numera icke skulle vilja övergiva sin

nuvarande position av fria företagare med inkomst helt efter provision i utbyte

mot den mera bundna ställningen såsom arbetstagare.

Vad slutligen beträffar handelsresandekåren må först nämnas, att de

mycket omfattande kollektivavtal, som Sveriges industritjänstemannaförbund

träffat med olika arbetsgivarorganisationer, som regel också omfatta till vederbörande

industriföretags försäljningsorganisation knutna handelsresande,

i den mån dessa äro medlemmar av industritjänstemannaförbundet. Hur

förhållandena i praktiken gestalta sig beträffande tillämpningen för provisionsresandenas

del av avtalens bestämmelser om sociala förmåner är svårt

att säga. Det synes emellertid som om i de fall, då arbetstagarförbundet haft

anledning att biträda sina medlemmar av denna kategori, frågan närmast

rört preciserandet av det belopp av provisionsinkomsten, vilket skäligen skall

såsom ersättning för särskilda kostnader frånräknas vid bedömandet av semesterlönen.

Föreningen Sveriges aktiva handelsresande har efter långvariga förhandlingar

våren 1948 träffat en uppgörelse med svenska arbetsgivareföreningen

om en vägledning vid uppgörande av anställningskontrakt för representanter.

Denna »vägledning», som försetts med en kommentar från vardera sidan,

innefattar i själva verket ett normalkontrakt, som blivit från huvudorganisationerna

rekommenderat. Enligt detsamma förutsättes särskilda kontraktsbestämmelser

om semesterrätt och sjukförmåner.

Socialstyrelsen finner av det anförda framgå, att 1945 års lagändringar

i arbetsfredslagstiftningen berett vissa möjligheter för de beroende uppdragstagarna

och deras organisationer att hävda sig.

Arbetstidsutrcdningcn framhåller, att det åtminstone för vissa grupper

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

varom nu är fråga lyckats att på förhandlingsvägen få semesterfrågorna

lösta.

I de av förbund, anslutna till Landsorganisationen, gjorda uttalandena,

som bifogats Landsorganisationens yttrande, lämnas vissa uppgifter om i

vad mån uppdragstagare genom avtal tillerkänts förmåner som avses i motionen.

Uppgifter i sådant hänseende lämnas beträffande uppdragstagare

inom försäkringsbranschen, till Svenska handelsarbetarförbundet anslutna

handelsagenter, vilka dock äro få, kapellmästare, musiker och teateranställda,

s. k. små-åkare samt huggare, körare och kolare inom skogsbruket. Uttalandena

giva vid handen, att i stor utsträckning dessa gruppers arbetsvillkor

äro reglerade genom kollektivavtal. I betydande utsträckning åtnjuta

de rätt till semester eller semesterersättning samt rätt till olycksfallsersättning.

Vissa av dem som tillhöra dessa grupper åtnjuta dock ej dessa förmåner

och i förbundens uttalanden hemställes därför om utsträckning av ifrågavarande

lagstiftnings tillämpningsområde såvitt avser dessa uppdragstagare.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att rättspraxis efter 1945

inneburit en viss utvidgning av arbetstagarbegreppet på så sätt att vissa kategorier

av yrkesutövare, som tidigare varit att räkna som beroende uppdragstagare,

numera hänföras till arbetstagare. Organisationen fortsätter:

Beträffande TCO-organisationernas erfarenheter från förhandlingsarbetet

för ifrågavarande grupper vill TCO anföra, att sådana beroende uppdragstagare

i viss utsträckning äro medlemmar i organisationen. Även om vissa

av exempelvis handelsresande och handelsagenter enligt nuvarande rättspraxis

skulle kunna betraktas som arbetstagare enligt semesterlagen, torde

en del medlemmar vid en rättslig prövning komma att hänföras till kategorin

beroende uppdragstagare. I regel ställes emellertid denna fråga icke på

sin spets. Arbetsgivarna ha i tveksamma fall efter förhandlingar gått med

på att tillämpa samma bestämmelser för gränsfallen som för de klara arbetstagarna.

Från industritjänstemännens område vill TCO framhålla, att i enskilda

fall svårigheter förelegat att få semesterlagen tillämpad på försäljare, som

helt eller delvis äro avlönade med provision. Rättegångar ha i ett flertal fall

måst igångsättas. I andra fall ha efter ingående förhandlingar kunnat träffas

kollektiva uppgörelser om tillämpning av semesterlagens semesterlönebestämmelse

för provisionsavlönade försäljare.

Vidare kan anföras, att i ett par fall invändningar gjorts från konkursförvaltare

vid bevakning av fordran i konkurs om att vederbörande icke

vore arbetstagare och på grund därav icke förmånsberättigad enligt 17:4

HB. Uppgörelse har dock kunnat träffas i dessa fall.

Beträffande olycksfallsförsäkringslagen har TCO i berörda hänseende

icke haft någon större erfarenhet, men synes rättstillämpningen även på

detta område ha inneburit en utvidgning av tidigare gällande arbetstagarbegrepp.

Med hänsyn till vad här ovan anförts synes det TCO icke för dess medlemsgruppers

del f. n. föreligga något egentligt behov av en utvidgning i

lagstiftningen av arbetstagarbegreppet på sätt motionären föreslagit. TCO

vill anföra, att ändringen i förenings- och förhandlingsrättslagen samt kollektivavtalslagen

och därtill hörande lagar för ifrågavarande grupper inne
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

15

burit en värdefull tillgång, då man därigenom fått ett medinflytande över

anställningsvillkorens reglering och möjlighet att sluta kollektiva uppgörelser

för dessa grupper. I den mån ifrågavarande grupper varit anslutna till

TCO:s organisationer, ha förbunden sökt verka för att dessa i viss utsträckning

skola erhålla samma förmåner som de egentliga arbetstagarna.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller härutinnan, att förmåner enligt

semesterlagen, 17 kap. 4 § handelsbalken och olycksfallsförsäkringslagen

icke inom föreningens verksamhetsområde genom överenskommelser

tillerkänts personer, som eljest icke beröras av ifrågavarande lagstiftning.

Av intresse i detta sammanhang torde emellertid vara vissa kollektivavtalsenliga

överenskommelser inom skogsbrukets område samt mellan fastighetsägare

och portvakter.

Sveriges skogsägareförbund uppger, att uppdragstagare av det slag, som

i motionen avses, vilka sålunda formellt skulle i viss mån framstå som egna

företagare men vilka i realiteten vore att anse som arbetare åt arbetsgivaren,

numera förekomma i relativt ringa omfattning inom skogsbruket. Förr

kunde till denna kategori i det norrländska skogsbruket samt i Dalarna

hänföras de s. k. körarna, vilka åt arbetsgivaren tidigare åtogo sig både

huggning och körning på ackord av de utstämplade träden samt för dessa

arbetens utförande självständigt anställde och avlönade sina medhjälpare,

huvudsakligen huggare. Denna anställningsform är nu praktiskt taget helt

övergiven. Enligt de kollektivavtal, som under en följd av ar träffats rörande

skogsavverkningarna i Norrland och Dalarna, är huggnings- och körningsarbetet

numera helt skilt. Såväl huggare som körare antagas var för

sig och avlönas likaledes var för sig direkt av arbetsgivaren.

Förbundet uttalar vidare, att det i motionen framförda problemet för

skogsbrukets vidkommande icke är aktuellt för personer, som själva utföra

eller deltaga i skogsarbetet.

I vissa yttranden beröres frågan om den oklarhet beträffande

arbetstagarbegreppet som föreligger och den inverkan

därpå som de av motionären önskade lagändringarna

skulle medföra.

Svenska arbetsgivareföreningen anför därutinnan följande:

Det skall icke förnekas, att det råder oklarhet rörande arbetstagarbegreppets

innebörd i olika fall. Denna oklarhet beror emellertid främst på att begreppet

icke är entydigt bestämt i lag. Detta är ett förhållande, som icke

torde kunna ändras annat än i samband med en allmän lagstiftning om arbetsavtal.

Trots att klarhet sålunda ej råder, kan man likväl saga, att det

genom myndigheternas praxis uppnåtts en värdefull stadga. Föreningen hyser

icke någon tvekan om, att ett genomförande av de åtgärder motionaren

avser, skulle medföra en avsevärd försämring, då det galler klarheten pa

delta rättsområde. Att vid tillämpningen av nu ifrågavarande lagar avgöra,

när en person, som utan att anställningsförhållande föreligger utför arbete

för annans räkning, till denne intager en beroende ställning av väsentligen

samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren, skulle komma att mota

utomordentligt stora svårigheter. Man måste beakta, att det har galler ett

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

område, som centralt griper in i de enskilda parternas rättsförhållande. En

obestämd krets av personer skulle föras in under lagarnas tillämpningsområden

eller i allt fall anse sig falla under dess områden. Någon bestämd

gräns skulle icke kunna dragas.

Arbetsgivareföreningen framhåller vidare, att oklarheten skulle ytterligare

öka genom att tvistigheterna i skilda fall skulle komma att avgöras

av olika myndigheter. Riskerna vore avsevärda för att praxis bleve oenhetlig.

Även Landsorganisationen berör spörsmålet och framhåller, att avsaknaden

av en enhetlig legal bestämning av arbetstagarbegreppet medfört en betänklig

oreda i fråga om avgränsningen av tillämpningsområdet för arbetslagstiftningen.

Socialstyrelsen åberopar de växlande förhållanden, som råda på olika

arbetsområden, där beroende uppdragstagare äro verksamma, samt fortsätter:
Ej

minst på grund härav framstår det som utomordentligt svårt att i lag

bestämma de ytterligare grupper yrkesutövare, som den sociala skyddslagstiftningen,

på sätt i motionen ifrågasatts, skulle komma att omfatta. Då

tillämpningsområdet för arbetsfredslagstiftningen år 1945 vidgades, ernåddes

icke någon klar definition av de ytterligare grupper yrkesutövare, som

åsyftades, utan överläts åt rättspraxis att närmare bestämma detta. På

nämnda lagstiftningsområde torde emellertid en klar och entydig legal definition

ej vara fullt så nödvändig som på den sociala skyddslagstiftningens,

där det gäller att tillförbinda ett stort antal enskilda uppdragsgivare

att fullgöra vissa prestanda, särskilt utgivandet av semesterlön i förhållandet

till en individuell motpart.

Efter att ha omnämnt det s. k. ramavtalet för skogsbruket i Norrland och

Dalarna och ha framhållit, att det icke kan bli fråga om att utsträcka

semesterlagens giltighetsområde till att avse även sådan personal som ur

olika synpunkter klart är att betrakta såsom självständiga företagare, fortsätter

Sveriges skogsägareförbund:

Det är sålunda uppenbart, att en hemmansägare, som slutit ett drivningskontrakt

med en virkesägare, men själv icke deltager i eller någonsin

förutsatts skola deltaga i drivningsarbetet utan låter detta utföras av

hos honom anställt folk, icke äger rätt till semester på virkesägarens bekostnad.

Förbundet vill i detta sammanhang emellertid uttala, att olycksfallsförsäkringslagen

under hela sin giltighetstid och sålunda redan på den

tiden, då körarna ännu anställde sina medhjälpare självständigt och alltså

i viss män framstodo som entreprenörer, av försäkringsorganet och försäkringsrådet

tillämpats på det sätt, att dessa uppdragstagare, i den mån

de voro jordbrukare, ansågos som anställda hos arbetsgivaren.

Beträffande skogskolningsarbetet faller även detta in under det ovannämnda

ramavtalet. I den mån sådant arbete anordnas på sätt liknande

det, som ramavtalet förutsätter beträffande skogsavverkning, måste arbetstagarbegreppet

bedömas på samma vis. Annorlunda ställer det sig dock, om

ett s. k. entreprenörsförhållande föreligger beträffande ifrågavarande arbete.

Härvid kan inträffa, att entreprenören är att betrakta som självständig

företagare och följaktligen de av honom anlitade medhjälparna måste

vara att anse som anställda hos honom.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

17

Som en följd av de under senaste decennierna alltmer ökade lastbilskörningarna

av skogsprodukter har antalet lastbilsägare (-åkare) och deras

medhjälpare (lastkarlarna) tilltagit i det svenska skogsbruket. Lastbilskörarna

äro emellertid att betrakta som entreprenörer och sålunda självständiga

företagare med varierande körningsuppdrag av olika slag. Enligt förbundets

mening är emellertid denna kategori icke uppdragstagare av det

slag, som i motionen avses.

Förbundet vill även framhålla, att, synnerligast för södra Sveriges vidkommande,

fall kunna inträffa, då det uppenbarligen skulle leda till orimliga

konsekvenser att låta envar, som åtager sig skogsarbete åt annan,

framstå som anställd arbetare hos denne och därför komma i åtnjutande

av semesterlagens förmåner. Om en godsägare, lantbrukare eller direktör

för lastbilsföretag, vilken har hos sig fast anställda arbetare med löneförmåner

enligt kollektivavtal och semesterrätt, låter sina arbetare utföra

skogskörningar av olika slag åt en skogsägare, kan det icke vara rimligt aft

godsägaren-lantbrukaren-lastbilsdirektören skall erhålla rätt till semesterförmåner

från arbetsgivaren. Förbundet har velat framhålla detta för att

visa, att det är en mycket vansklig bedömningsfråga att avgöra, var gränsen

går mellan beroende uppdragstagare och självständiga företagare.

Under åberopande av det i yttrandet anförda tillstyrker förbundet att åtgärder

vidtagas i enlighet med motionens syfte.

I yttrandena beröras närmare de tre rättsområden, som i motionen särskilt

framhållits, nämligen semesterrätten, rätten till olycksfallsersättning

och förmånsrätten i konkurs.

Vad först angår se mester lagen framhåller arbetstidsutredningen,

att en utsträckning av semesterlagen att omfatta de beroende uppdragstagarna

skulle innebära ökade ekonomiska förpliktelser för uppdragsgivarna,

vilket med all sannolikhet skulle förorsaka ett betydande antal tvister.

De mycket skiftande förhållandena skulle medföra, att betydelsen av varje

domstolsavgörande ur prejudikatsynpunkt torde bli förhållandevis begränsat.

Utredningen fortsätter:

Ehuru vad här anförts givetvis icke är något avgörande skäl mot den

föreslagna utvidgningen av semesterlagen är det dock en omständighet, som

måste hållas i minnet vid bedömande av förevarande spörsmål. Härvid bör

hänsyn jämväl tagas till att tvister rörande rätten till semester slitas icke

enbart av arbetsdomstolen utan även av de allmänna domstolarna.

Efter att hava erinrat om det vid ifrågavarande spörsmåls behandling

1945 gjorda uttalandet att man borde avvakta huruvida man på förhandlingsvägen

kunde lösa de beroende uppdragstagarnas semesterproblem på

ett tillfredsställande sätt samt om uttalandena i motionen av innebörd att

så visat sig icke vara fallet anför arbetstidsutredningen vidare:

Vad senast framhållits talar visserligen för att frågan om eu laglig reglering

av de beroende uppdragstagarnas semesterförhållanden göres till föremål

för en ny undersökning. Med hänsyn till de skiftande arbetsförhållandena

på detta område torde det emellertid icke kunna undvikas, att en

dylik utredning måste bli tidsödande. Vidare torde böra beaktas, sill även

om man efter eu undersökning skulle komma till resultatet, att anledning

förelåge för en utvidgning av semesterlagens tillämpningsområde, det måste

‘2 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 9 samt. 2 and. Nr 17.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

bli fråga om en ny gränsdragning, som med sannolikhet skulle skapa nya

problem av liknande karaktär som nu rådande; det skulle med andra ord

även i fortsättningen komma att finnas grupper förvärvsarbetare som enligt

sin egen uppfattning borde vara att hänföra till lagens tillämpningsområde

men som lagstiftarna av olika anledningar ansett motiverat att

utesluta.

Det sagda innebär dock icke något avgörande skäl mot en utredning av

förevarande spörsmål. Då arbetstidsutredningen för sin del ställer sig tveksam

inför de i motionen påyrkade åtgärderna — vilka i första hand torde

avse en sådan utredning som nyss nämnts —■ är det främst från andra utgångspunkter

än de, som berörts i det föregående.

Därest semesterlagens tillämpningsområde skulle utvidgas till att omfatta

även de beroende uppdragstagarna, komme dessa att bli likställda med

de i lagens 4 § angivna s. k. okontrollerade arbetstagarna. De komma sålunda

icke att bli berättigade till semester utan endast till semesterlön enligt

bestämmelserna i 17 §. Avsikten med motionen synes med hänsyn härtill

vara, att detta tillägg till tidigare avtalade ersättningsförmåner skulle

sätta dem i stånd att årligen göra ett välbehövligt avbrott i arbetet. Utredningen

vill emellertid ifrågasätta, om detta syfte verkligen skulle uppnås

med den föreslagna ändringen i lagstiftningen.

De beroende uppdragstagarna torde i regel erhålla ersättning i form av

provision å försålda varor, genom en engångsersättning för arbetet i dess

helhet eller dylikt. Det har enligt vad utredningen erfarit blivit en vanlig

företeelse, att — i de fall då en beroende uppdragstagare kunnat tillförsäkra

sig rätt till viss särskild ersättning för semester — storleken av denna

inräknats i den sammanlagda ersättningen för uppdragstagarens arbete.

Vad man vid överenskommelsens avslutande diskuterat, har sålunda

varit de totala ersättningarnas storlek, icke ersättningen för det egentliga

arbetet. Något hinder för ett dylikt förfaringssätt vid semesterlagens utsträckande

till förevarande grupp finnes icke. Anledning finnes tvärtom

att tro att ett dylikt förfaringssätt skulle bli en vanlig företeelse.

Med hänsyn till det anförda vill det synas som om de beroende uppdragstagarna

i varje fall i regel skulle ha föga att vinna genom den föreslagna

reformen. Möjligen skulle under en övergångstid en del kunna erhålla vissa

höjda ersättningar men dessa skulle sannolikt försvinna, då gällande överenskommelser

uppsagts och blivit ersatta av nya.

Till slut framhåller arbetstidsutredningen, att uppdragstagarnas ersättningar

även innefatta gottgörelse för särskilda kostnader, att sådan gottgörelse

icke skall inräknas i den årslön, på vilken semesterlönen skall beräknas,

samt att till följd härav mången gång skulle komma att uppstå

avsevärda svårigheter att bestämma semesterlönens storlek.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att de ekonomiska konsekvenserna

av en utsträckning av tillämpningsområdet för semesterlagen till de

beroende uppdragstagarna skulle bliva särskilt betungande för vissa företagare

samt att utsträckningen för uppdragstagarna endast skulle innebära

en ekonomisk förmån.

Sistnämnda synpunkt åberopas även av Landsorganisationen, som därjämte

med hänsyn till de uppenbara svårigheter, som föreligga för en avgränsning

av de beroende uppdragstagarna från uppdragstagarna i övrigt,

ifrågasätter om det över huvud är tekniskt möjligt att genomföra en legal

utvidgning av semesterrätten för den beroende gruppen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

19

Tjänstemännens centralorganisation anser, att det för vissa av ifrågavarande

beroende uppdragstagare icke kan anses påkallat att kräva semesterlön,

då detta skulle återverka på vederbörandes avlöningsförmåner, som

i regel äro reglerade genom personliga kontrakt. Någon rätt till semester i

egentlig mening kan i detta fall i regel icke förekomma, då dessa yrkesutövare

måste anses utföra okontrollerbart arbete.

Stockholms handelskammare anser de skäl som 1945 åberopades mot den

då diskuterade utvidgningen av semesterlagens tillämpningsområde beträffande

ifrågavarande grupper fortfarande vara bärande.

Beträffande olycksfallsförsäkringslagen anför socialvårdskommittén

följande:

I samband med den inom socialvårdskommittén pågående allmänna översynen

av olycksfallsförsäkringslagen har kommittén att fullgöra ett flertal

särskilda utredningsuppdrag angående utvidgning av försäkringen till kategorier,

som nu stå utanför densamma. Vid den allmänna sjukförsäkringens

ikraftträdande komma dessa kategorier — självständiga yrkesutövare,

s. k. hemarbetare, arbetsgivares hemmavarande barn, in. fl. — att erhålla

rätt till sjukhjälp även vid olycksfall under yrkesarbete utan att de behöva

erlägga några särskilda avgifter härför. Vid sina preliminära överväganden

av frågan om olycksfallsförsäkring för dylika grupper har kommittén funnit

det böra undersökas, om sjukförsäkringen för dem lämpligen kan utbyggas

med ett kompletterande försäkringsskydd för invaliditet och dödsfall. För

administrationen av en sådan kompletterade försäkring, i vad avser premieuppbörd

m. in., kunna eventuellt den allmänna sjukförsäkringens organ

med fördel tagas i anspråk. Vissa kostnads- och avgiftsberäkningar beträffande

en dylik försäkring väntas bli slutförda inom den närmaste tiden.

De olika spörsmålen angående utvidgning av den nuvarande obligatoriska

olycksfallsförsäkringen har kommittén ansett icke böra upptagas till bedömande

innan ståndpunkt kan tagas till ovannämnda fråga angående en till

sjukförsäkringen anknuten olycksfallsförsäkring, som eventuellt kan göras

öppen för alla.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att den i motionen åsyftade

ändringen skulle innebära en brytning mot den grundprincip i olycksfallsförsäkringslagen

som ligger däri att såsom arbetare ej anses den som utför

arbetet i sitt hem eller å arbetsställe, som av honom bestämmes.

Försäkringsskyddet enligt olycksfallsförsäkringslagen har, framhåller

Landsorganisationen, utsträckts att omfatta även vissa grupper uppdragstagare.

De principer efter vilka detta skett äro oklara och det skulle självfallet

vara av värde om de kunde ges en bättre precisering. Uppgiften bör

ankomma på socialvårdskommittén.

Stockholms handelskammare finner det knappast lämpligt att riksdagen

nu fattar ställning till frågan om utvidgning av olycksfallförsäkringslagens

tillämpningsområde och därigenom föregriper det ståndpunktstagande, till

vilket socialvårdskommittén efter erforderlig allsidig utredning kan komma

fram.

1 fråga om den uti motionen ifrågasatta utvidgningen av tillämpningsområdet

för 17 kap. 4 § b a n d c 1 s b a 1 k c n påtala Svenska arbetsgi
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

var ef öre ning en och Stockholms handelskammare de betänkligheter en dylik

utvidgning måste möta med hänsyn till fastighetskrediten.

Landsorganisationen framhåller, att den ifrågasatta utvidgningen från

flera synpunkter vore svårbedömlig. Framför allt torde det vara svårt att

andraga hållbara skäl för att i förmånsrättshänseende göra åtskillnad mellan

beroende och icke beroende uppdragstagare.

Tjänstemännens centralorganisation förklarar sig vara tveksam, om icke

en utvidgning vore önskvärd, ehuru organisationen är medveten om de svårigheter,

som måste uppstå vid införande av en dylik bestämmelse.

Utskottet.

Såsom motionären framhållit har arbetstagarbegreppet ej samma innebörd

i de skilda till arbetsrätten hörande lagarna och lagstadgandena. Sålunda

anknyta semesterlagen och 17 kap. 4 § handelsbalken nära till det på

allmänna civilrättsliga principer grundade arbetstagarbegreppet, medan vid

tillämpningen av andra lagar, exempelvis olycksfallsförsäkringslagen, såsom

arbetare räknas även åtskilliga yrkesidkare, vilka enligt strikt civilrättsliga

grundsatser närmast skulle vara att anse såsom företagare. De lagar slutligen,

som bruka sammanfattas under den gemensamma beteckningen arbetsfredslagstiftningen,

äga efter lagändringar 1945 tillämpning åven ä den

som, utan att anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans räkning

och därvid till denne intager en beroende ställning av väsentligen samma

art som en arbetares till arbetsgivaren, d. v. s. å dem som pläga kallas

beroende uppdragstagare.

Att den skillnad beträffande arbetstagarbegreppet, som sålunda föreligger

de olika lagstiftningsområdena emellan, är ägnad att skapa bristande klarhet

och reda och att därigenom kan vållas olägenheter är uppenbart. I den

av socialstyrelsen verkställda utredning, som föregick lagändringarna år

1945 inom arbetsfredslagstiftningen, ägnades uppmärksamhet åt frågan. Styrelsen

fann emellertid, att det med hänsyn till de olika lagarnas skilda syften

icke torde låta sig generellt bedöma, huruvida bärande skäl funnes att

utsträcka den socialpolitiska lagstiftningens tillämpning till att avse jämväl

de beroende uppdragstagarna. Enligt styrelsen syntes man vara nödsakad

att pröva varje särskild lag för sig. Utskottet delar helt den uppfattning,

åt vilken styrelsen sålunda givit uttryck, och utskottet finner därför

att det icke kan ifrågakomma att, såsom i förevarande motion yrkats, till

generellt övervägande upptaga frågan om utsträckning av tillämpningsområdet

för ifrågavarande lagstiftning.

I motionen framhålles, att utvidgning av tillämpningsområdet är särskilt

angelägen i fråga om olycksfallsförsäkringslagen, semesterlagen och 17 kap.

4 § handelsbalken.

Vad först angår olycksfallsförsäkringslagen så är densamma för närvarande

föremål för en allmän översyn inom socialvårdskommittén. Det torde

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

kunna förväntas, att de synpunkter, som åberopats till stöd för det i motionen

framställda yrkandet, såvitt det avser olycksfallsförsäkringslagen,

komma att av socialvårdskommittén upptagas till skärskådande. Att riksdagen

nu skulle — utan att avvakta resultatet av socialvårdskommitténs överväganden

— fatta ståndpunkt till frågan om en utsträckning av olycksfallsförsäkringslagens

tillämpningsområde kan enligt utskottets mening icke

vara lämpligt.

I samband med ovannämnda 1945 genomförda ändringar i arbetsfredslagstiftningen

var i anledning av väckt motion även frågan om att utsträcka

semesterlagens tillämpningsområde till att avse de beroende uppdragstagarna

föremål för riksdagens prövning. Riksdagen beslöt på hemställan av

andra lagutskottet att motionen ej skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

Till stöd för sin hemställan anförde utskottet, att det givetvis ur social synpunkt

vore önskvärt, att jämväl de beroende uppdragstagarna erhölle rätt

till semester, men att det icke vore tillrådligt att för det dåvarande taga slutlig

ståndpunkt till frågan. Gränsdragningen mellan de beroende uppdragstagarna

och de självständiga företagarna vore, framhöll utskottet vidare,

flytande och måste i väsentlig mån bliva beroende av en skälighetsprövning;

ovissheten om tolkningen av begreppet beroende uppdragstagare komme

lätt att föranleda tvistigheter. Vidare kunde skälighetsprövningen leda till

en oenhetlig rättstillämpning, särskilt som mål angående tillämpningen av

semesterlagen handlades av såväl de allmänna domstolarna som arbetsdomstolen.

Utskottet fann därför, att erfarenheterna av de föreslagna ändringarna

i arbetsfredslagstiftningen borde avvaktas, innan åtgärder för lagändring

i motionens syfte vidtoges.

Av de i förevarande ärende avgivna yttrandena måste anses framgå, att

efter 1945 betydande grupper av de beroende uppdragstagarna avtalsvägen

blivit tillförsäkrade bland annat rätt till semester. Det synes som om

dessa framgångar för de beroende uppdragstagarna möjliggjorts eller

i varje fall underlättats genom de 1945 genomförda ändringarna i arbetsfredslagstiftningen.

Då sålunda de sista årens erfarenhet är att beroende

uppdragstagare ej sällan genom avtal, ingångna efter mellan vederbörande

organisationer förda förhandlingar, kunna tillförsäkras rätt till semester

och då de skäl, utskottet 1945 fann tala emot en genom lagstiftning genomförd

utsträckning av semesterlagens tillämpningsområde i ifrågavarande

hänseende, fortfarande äga full giltighet, kan utskottet ej för närvarande

förorda eu utredning med syfte att ernå en lagändring, innebärande en dylik

utsträckning av semesterlagens tillämpningsområde. Skulle det emellertid

efter ytterligare erfarenhet visa sig, att vissa grupper av de beroende

uppdragstagarna icke lyckas att förhandlingsvägen komma i åtnjutande av

rätt till semester, torde frågan om ändring av semesterlagen på nytt böra

upptagas till prövning. Utskottet får i detta sammanhang erinra om att utskottet

i sitt ovannämnda 1945 avgivna utlåtande tillika uttalat, att utskottet

förutsatte att Kungl. Maj :t ägnade fortsatt uppmärksamhet åt förevarande

spörsmål och, i den mån omständigheterna gåve anledning därtill,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 17.

loge under förnyad omprövning, huruvida ändring i semesterlagen i den

riktning, som antyddes i den då behandlade motionen, borde komma till

stånd.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår har förslag framlagts

om viss ändring av 17 kap. 4 § handelsbalken. I samband med förslaget har

det i motionen framförda önskemålet i fråga om detta lagrum berörts utan

att dock bliva föremål för närmare prövning. Förslaget till ändring av 17

kap. 4 § handelsbalken är för närvarande föremål för övervägande inom

justitiedepartementet och Kungl. Maj:ts uppmärksamhet har sålunda fästs

på ifrågavarande spörsmål. Utskottet finner därför skäl icke föreligga för

riksdagen att i förevarande fråga göra någon framställning till Kungl. Maj :t,

särskilt som enligt utskottets mening de skäl, som med hänsyn till fastighetskrediten

måste åberopas till stöd för en lagändring, varigenom utvidgning

sker av en tyst förmånsrätt, skola äga synnerlig styrka.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 22 april 1949.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund*, Hallagård*, Sten,

Nils Elowsson, Uhlén, Eskilsson och Sunne;

från andra kammaren: herrar Hellbacken*, Jacobsson i Igelsbo, Holm,

fru Johansson i Norrköping*, herrar Stjärne, Andersson i Alfredshem, Kyling*

och Carlsson i Bakeröd.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

497480. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1949.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.