Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942
1949-04-26 · 17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1949:19, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
1
Nr 19.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 18 mars 1949 dagtecknad proposition, nr 136, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till
1) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. m.;
2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.; samt
3) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med
vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad
m. m.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft tre i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen inom första kammaren
nr 264 av herrar Norling och Öhman och nr 289 av herrar Johannesson och
Uhlén samt inom andra kammaren nr 363 av herrar Sköldin och Edberg.
I motionen I: 264 har hemställts, »att riksdagen beslutar att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställes, att varje kommun, där hyresmarknad förefinnes,
bör lagligen förpliktas att upprätta avgiftsfri bostadsförmedling. Samtidigt
bör ägare av hyreshus i lag åläggas att upplåta hyreslediga lägenheter
till bostadssökande, som den kommunala bostadsförmedlingen anvisar.»
I motionerna I: 289 och II: 363, vilka äro likalydande, har hemställts,
»att riksdagen måtte besluta införande av obligatorisk kommunal bostadsförmedling,
innebärande att under nu rådande bostadsbrist alla lägenheter,
som bli hyreslediga, skola uthyras genom den kommunala bostadsförmedlingen
samt förbud mot att lägenhet uthyres på annat sätt».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen framlagde
lagförslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat
till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke
lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.
Läget på bostadsmarknaden.
Det nuvarande läget i fråga om bostadsproduktion och bostadstillgång
belyses i en skrivelse till Kungl. Maj:t från bostadsstgrelscn den 17 januari
1949 med framställningar om anslag för nästa budgetår. Styrelsen upp
1
Bihang till riksdagens protokoll 19''i9. 9 samt. 2 avd. Nr 19.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
skattade det under 1948 erhållna tillskottet bostäder till cirka 54 000 lägenheter.
För fyraårsperioden 1945—-1948 beräknade styrelsen bruttotillskottet
till cirka 220 000 lägenheter, vilket med hänsyn till rivning av äldre
hus och annan avgång torde motsvara ett nettotillskott av cirka 150 000
lägenheter. Trots detta hade bostadsbristen icke visat någon tendens att
mildras, vilket sammanhängde med den exceptionellt uppdrivna tillväxten
i stadssamhällenas hushållsbestånd under efterkrigsåren, en tillväxt som
betingades av hög äktenskapsfrekvens och stort inflyttningsöverskott under
högkonjunkturen för stadsnäringarna. För åren 1945—1947 beräknades nettotillskottet
nya lägenheter i de s. k. kvotorterna (d. v. s. i allmänhet tätorter
med mer än 3 000 innevånare) till 115 000 lägenheter. Under samma tid
beräknades ökningen av hushållens antal till 114 000. Bristläget vid utgången
av år 1947 hade således varit praktiskt taget detsamma som under
krigets slutskede.
Även för 1948 räknade styrelsen med ett i stort sett oförändrat bristläge.
I beräkningarna för detta år hade man, med ledning av den tidigare utvecklingen,
räknat med viss nedgång såväl i äktenskapsfrekvensen som i inflyttningen
till tätorterna. Av hittills föreliggande uppgifter syntes framgå,
att nedgången i äktenskapsbildningen icke blivit den beräknade, minskningen
av inflyttningen däremot större än som antagits. Sammanfattningsvis
beräknade styrelsen, att den faktiska bostadsproduktionen under 1948
ganska nära motsvarat tillväxten av hushåll, varför bostadsbristen under
detta år hållit sig praktiskt taget oförändrad.
Av intresse för att bedöma läget på bostadsmarknaden är även den rundfråga,
som socialstyrelsen årligen ställer till byggnadsnämnder, fastighetsägareföreningar
och hyresgästföreningar i ett stort antal städer. I svaren på
denna rundfråga avgivas omdömen om tillgången vid tiden omkring den 1
oktober på lägenheter av olika slag och storlek med någon av beteckningarna
god, tillräcklig, knapp och otillräcklig. Hösten 1948 inkommo svar
från 126 städer. I 80—95 procent av svaren (olika för lägenheter av skilda
slag) blev omdömet om tillgången »otillräcklig», i 5—15 procent betecknades
den som knapp och endast i 1—4 procent som tillräcklig. Av den lägenhetstyp,
som är den viktigaste i nyproduktionen, nämligen moderna
tvårumslägenheter, fanns ingenstans tillräcklig tillgång. Icke på något håll
och i fråga om någon lägenhetstyp betecknades tillgången som god.
I jämförelse med motsvarande undersökning hösten 1947 utvisa dessa
siffror knappast någon förbättring. I socialstyrelsens rundfråga ingår även,
att byggnadsnämnderna höras, huruvida tillgången på lägenheter av olika
slag den 1 oktober 1948 var större eller mindre än vid samma tid 1947 eller
oförändrad. De flesta svaren, eller 70—80 procent, angiva tillgången som
oförändrad, endast 4—6 procent som större och 20—30 procent som mindre
än 1947.
Även förekomsten av egentlig husvillhet har undersökts. I 47 städer funnos
efter oktoberflyttningen 1948 mer än 700 hushåll, som på grund av hus
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
3
villhet provisoriskt inkvarterats genom kommunernas försorg. En ökning
av husvillheten efter oktoberflyttningen rapporteras från 3 städer, medan
den minskats i 3 andra.
I ovannämnda skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 januari 1949 upptager
bostadsstyrelsen till behandling jämväl frågan om bostadsförsörjningsläget
under år 194 9.
I den för år 1949 fastställda investeringsbudgeten och den däri ingående
planen för byggnadstillstånd för bostäder beräknas antalet färdigställda
lägenheter under året till 43 000 i hela landet, varav 33 000 i kvotorterna
och 10 000 i övriga orter. Detta innebär en väsentlig nedskärning i förhållande
till de föregående årens tillskott. Det beräknade antalet lägenheter i
igångsatta företag överstiger visserligen något 1948 års siffror, och den pågående
produktionen i kvotorterna vid årets slut har upptagits till samma
antal lägenheter som vid sistförflutna årets utgång. I huvudsak uttrycker
1949 års beräknade tillskott det produktionsresultat, som utan utnyttjande
av »dolda reserver» svarar mot det senaste årets restriktiva tillståndsgivning.
1948 års produktionsresultat erhöll ännu betydande tillskott från
den under tidigare år igångsatta produktion, som stockats till följd av materialbristen.
Det är ofrånkomligt, att denna nedskärning gör utsikterna för det kommande
årets bostadsförsörjning sämre. För landsbygdens del betyder den
en uppdämning av den under de första efterkrigsåren kraftiga, utomordentligt
välbehövliga förnyelsen av bostadsbeståndet. De mindre tätorterna på
landsbygden ha på senare år visat starka tillväxttendenser, som komma att
hämmas genom en stramare byggnadsreglering. För de större stadssamhällenas
del hotar en skärpning av bostadsbristen.
Den sannolika hushållstillväxten i kvotorterna under år 1949 har tidigare
av bostadsstyrelsen beräknats till 33 000. Någon anledning att nu revidera
denna beräkning föreligger icke, varmed givetvis icke är uteslutet, att
de ännu icke tillgängliga definitiva uppgifterna rörande det senaste årets
befolkningsrörelse kan komma att ge fog för vissa justeringar. Att täcka
denna preliminärt uppskattade behovstillväxt kräver ett bruttotillskott av
35 000 å 36 000 lägenheter. Även om man medräknar det tillskott på något
tusental lägenheter, vilket såsom förut berörts torde överstå från 1948 års
budget, och även om man antager, att 1949 års plan för igångsättande och
färdigställande av bostadsbyggnadsföretag går helt i lås, uppstår ett underskott
i kalkylen, vilket väl är tämligen ringa i förhållande till den sedan
flera år bestående, ackumulerade bristen men som kan bli allvarligt kännbart,
därför att man mångenstädes balanserar på gränsen till öppen husvillhet.
I anslutning härtill understryker bostadsstyrelsen angelägenheten av en
utvidgning av bostadsproduktionen.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
Behovet av förlängning av hyresregleringslagstiftningen.
Statens hyresråd har i skrivelse den 7 december 1948 hemställt, att lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering in. m. (hyresregleringslagen),
lagen samma dag (nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av
bostadsrätt (bostadsrättskontrollagen) samt lagen den 28 maj 1948 (nr 245)
med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad
m. m., vilka lagar gälla till och med den 30 september 1949, måtte
erhålla fortsatt giltighet till och med den 30 september 1950. Över hyresrådets
framställning ha efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen,
Sveriges fastighetsägareförbund och Hyresgästernas riksförbund.
Angående behovet av en förlängning av lagstiftningen om hyresreglering
har hyresrådet i sin förenämnda skrivelse anfört, att enligt hyresrådets erfarenhet
under det senaste året någon förbättring icke inträtt på bostadsmarknaden,
ehuru tillskottet av nya lägenheter varit avsevärt. Med hänsyn till
varslade begränsningar i bostadsbyggandet under de närmaste åren syntes
det antagligt att bostadsproduktionen komme att bliva tillräcklig endast för
att förhindra en ytterligare skärpning av bristen.
Socialstyrelsen och hyresgästernas riksförbund tillstyrka förlängning av
lagstiftningen.
Fastighetsägareförbundet uttalar, att den rådande bostadsbristen med
hänsyn till den av ekonomiska skäl framtvingade begränsningen av bostadsproduktionen
knappast komme att hävas under nästkommande år.
Ehuru förbundet vidhölle sin tidigare uttalade ståndpunkt, att hyresregleringen
i icke ringa mån bidroge till att skapa en konstlad bostadsbrist, ville
förbundet därför icke motsätta sig en ytterligare förlängning av lagen på
ett år.
Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, har i propositionen
uttalat, att han funne uppenbarligen nödvändigt att giva hyresregleringslagstiftningen
förlängd giltighet.
Lagrådet har lämnat de genom propositionen framlagda lagförslagen utan
erinran.
Frågan om obligatorisk kommunal bostadsförmedling.
Enligt 10 § i lagen den 19 juni 19i2 om hyresreglering m. m. äger Konungen
förordna, att i kommun, där lagen äger tillämpning, avgiftsfri bostadsförmedling
skall anordnas på kommunens bekostnad. I 12 § stadgas,
att Konungen äger meddela föreskrifter om skyldighet att lämna uppgifter
rörande hyresledighet och hyresavtal.
Med stöd av bl. a. sistnämnda stadgande har Kungl. Maj :t utfärdat
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
5
kungörelsen den 3 december 1943 om skyldighet att anmäla lujresledighet
m. m. Enligt 3 § i kungörelsen åligger det hyresvärd att göra anmälan om
att hyresförhållande, avseende bostadslägenhet, upphört eller skall upphöra
i följande fall. Om hyresvärd i samband med eller efter uppsägning av
hyresavtal meddelat hyresgästen, att han ej önskar låta denne kvarbo, skall
anmälan göras inom tre veckor efter det sådant meddelande lämnades. Om
hyresgäst uppsagt hyresavtal eller överenskommelse träffats om hyresförhållandes
upphörande, skall anmälan göras inom tre dagar efter det uppsägningen
gjordes eller överenskommelsen träffades. Om hyresavtal är slutet
för bestämd tid utan förbehåll om uppsägning, skall anmälan göras inom
tre dagar efter det hyresvärden fått kännedom om att hyresgästen icke
önskar förlänga hyresförhållandet, dock senast tre veckor före dess upphörande.
Om i andra fall än nu nämnts hyresförhållande upphör, skall anmälan
göras inom tre dagar efter det hyresvärden fått kännedom därom.
Har hyresgästen gjort framställning till hyresnämnden om ogiltigförklaring
av uppsägning eller förlängning av hyresavtal behöver anmälan enligt denna
kungörelse göras först efter anmaning av den myndighet eller inrättning,
till vilken anmälan eljest skulle hava avlåtits, och inom tid, som i anmaningen
föreskrives. Vidare stadgas emellertid i kungörelsen, att, efter
det lägenheten ånyo blivit upplåten, anmälningsskyldighet icke längre föreligger.
Enligt 5 § i kungörelsen åligger det hyresvärden att om, sedan anmälan
gjorts, lägenheten därefter ånyo upplåtes, underrätta den, till vilken
anmälan gjorts. Anmälan skall enligt 8 § i kungörelsen avlämnas till den
myndighet eller inrättning i orten, som Kungl. Maj :t bestämmer. Kungörelsen
skall blott äga tillämpning inom ort där hyresregleringslagen gäller och
för vilken Kungl. Maj:t särskilt föreskriver, att kungörelsen skall tillämpas.
Kungl. Maj:t har förordnat dels jämlikt 10 § hyresregleringslagen om inrättande
av kommunal bostadsförmedling i Göteborg, Solna och Södertälje,
dels om tillämpning av ovannämnda kungörelse om skyldighet att anmäla
hyresledighet m. m. i Alvesta, Borås, Gävle, Göteborg, Halmstad, Hälsingborg,
Jönköping, Karlskoga, Karlskrona, Krylbo, Landskrona, Linköping,
Luleå, Lund, Malmö, Mölndal, Norrköping, Nässjö, Solna, Stockholm, Sundbyberg,
Svedala, Södertälje, Trälleborg, Uppsala och Västerås.
Kommunal bostadsförmedling har därjämte, enligt vad utskottet inhämtat,
inrättats enligt kommunernas egna beslut i förutom samtliga ovannämnda
kommuner, i vilka kungörelsen om skyldighet att anmäla hyresledighet
äger tillämpning, jämväl i Trollhättan, Kumla, Vimmerby samt
Kungälv.
Frågan om införande av behovsprövning å bostadsmarknaden har vid flera
tillfällen tidigare varit föremål för överväganden.
I samband med hyresregleringslagens antagande vid 1942 års riksdag var
frågan om obligatorisk kommunal bostadsförmedling och åtgärder i övrigt
för att skapa ökad trygghet för hyressökande familjer med barn föremål för
övervägande. Utskottet har redogjort närmare härför i sitt utlåtande nr 57
vid 1!)43 års riksdag, vartill utskottet får hänvisa (se s. 1—4).
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
I anslutning till det under krigsåren pågående arbetet med den ekonomiska
politikens utformning i syfte att motverka en skadlig prisstegring igångsattes
en utredning angående införande av behovsprövning å bostadsmarknaden.
Nämnda utredning omhänderhades av en inom finansdepartementet
tillkallad utredningsman, revisionssekreteraren Erik Hagbergh. Utredningsmannen
avlämnade till fullgörande av sitt uppdrag den 19 mars 1943 en
samma dag dagtecknad promemoria jämte utkast till lag om tillstånd att
hyra bostad (hyreslicens) m. m. Enligt utkastet skulle i vissa tätorter hyresavtal
beträffande bostadslägenhet icke få träffas, med mindre hyresnämnden
meddelat hyresgästen tillstånd att hyra bostad i orten. För lagutkastets
närmare innehåll bar utskottet redogjort i sitt tidigare nämnda utlåtande
nr 57 till 1943 års riksdag, vartill utskottet även i detta sammanhang får
hänvisa (se s. 4—5). Yttrande över promemorian ha avgivits av socialstyrelsen,
statens hyresråd, statens byggnadslånebyrå och bostadssociala utredningen,
ävensom av Svenska stadsförbundet, Sveriges fastighetsägareförbund,
Hyresgästernas riksförbund och Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund. I samtliga yttranden utom Stadsförbundets
avstyrktes utredningsmannens förslag i dess föreliggande skick.
Vid 1943 års riksdag hemställdes i motionerna nr 185 i första kammaren
av herr Hage och nr 131 i andra kammaren av herr Edberg m. fl., att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsamma åtgärder
i syfte att bereda ökat skydd åt hyressökande familjer med barn, förslagsvis
genom införande av obligatorisk kommunal bostadsförmedling med anmälningsskyldighet
för hyresvärdar och förtursrätt för barnfamilj till hyresledig
lägenhet.
Andra lagutskottet, som behandlade motionerna, hemställde i sitt utlåtande
nr 57, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
Vid 1946 års riksdag väcktes i andra kammaren av herr Kempe m. fl. en
motion, nr 556, i vilken bl. a. föreslogs, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle hemställa om utarbetande av förslag till ändrad lagstiftning att
föreläggas riksdagen vid samma års höstsession, enligt vilken lagstiftning
kommunerna skulle åläggas att, i händelse bostadsförsörjningen inom kommunen
icke vore tillfredsställande, vidtaga åtgärder för dess förbättring
samt att upprätta kommunal bostadsförmedling och fastighetsägarna skulle
åläggas att upplåta hyreslediga lägenheter till bostadssökande, som den kommunala
bostadsförmedlingen anvisade.
Statsutskottet, som behandlade motionen, yttrade i sitt utlåtande nr 238,
att vad i motionen anförts om lagstiftning rörande bland annat skyldighet
för kommuner att vidtaga åtgärder för förbättring av bostadsförsörjningen
icke borde i dåvarande läge påkalla åtgärd från riksdagens sida, samt hemställde,
att motionen i de delar, varom nu vore fråga, icke måtte bifallas.
Riksdagen biföll denna utskottets hemställan.
Vid 1947 års riksdag behandlade andra lagutskottet två motioner, nr 205
i första kammaren av herr Johannesson och nr 306 i andra kammaren av
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande nr 19. •
herr Sköldin, i vilka motioner hemställdes, att riksdagen måtte besluta att
till Kungl. Maj :t göra framställning om skyndsam utredning och förslag
dels rörande skärpt lagstiftning om skyldighet för fastighetsägare att anmäla
hyresledighet till den kommunala bostadsförmedlingen, dels rörande
införande av skyldighet för fastighetsägarna att av det hyressökande bostadsklientel,
som fanns anmält hos den kommunala bostadsförmedlingen,
söka och taga sina hyresgäster, dels ock rörande införande av bestämmelser,
som skapade större förutsättningar för familjer med barn att erhålla bostad,
dock med beaktande av den begränsning i denna fastighetsägarnas
skyldighet, som angavs i motionerna.
I sitt över motionerna avgivna utlåtande nr 44 anförde utskottet bland
annat följande:
Ett i paragrafer utformat förslag om hyreslicens framlades redan 1943 i
den förut nämnda promemorian, som utarbetats av revisionssekreteraren
Hagbergh. Remissinstanserna underkände ganska enhälligt detta förslag
till lösning och skisserade i sina yttranden i flera fall andra inbördes olika
förslag till reglerande åtgärder. I motionerna ha nu lämnats andra uppslag
till ingripanden på hyresmarknaden, och i yttrandena över motionerna ha
vtterligare framkommit delvis ganska detaljerade utkast till ingripanden
efter nya linjer.
Samtliga mera genomtänkta förslag bygga på den tanken, att hyresvärdarnas
val av hyresgäster skall begränsas antingen till viss större eller
mindre grupp hyressökande eller till bestämd hyressökande. Därest t. ex.
hyresvärdarna ålades att som hyresgäster antaga familjer med barn, komme
en dylik åtgärd att i realiteten innebära, att ansvaret för denna grupps
bostadsförsörjning övervältrades på vissa enskilda medborgare. Dylika ingripanden
kunna befaras få åtminstone viss produktionshämmande verkan och
därigenom direkt motverka det primära intresset av ökad bostadsproduktion.
Vidare torde under alla omständigheter en ganska vidlyftig administrativ
apparat för handhavande av denna angelägenhet bliva erforderlig. Med hänsyn
till betydelsen av dylika avgöranden för den enskildes del måste ett
besvärsförfarande finnas. Tillika uppställa sig vissa ersättningsfrågor, därest
av det allmänna anvisad hyresgäst icke förmår fullgöra sina skyldigheter
gentemot hyresvärden.
Vad här anförts gäller också de av motionärerna föreslagna åtgärderna,
i den mån dessa kunna bliva verkningsfulla. Vad beträffar motionärernas
förslag om skärpt skyldighet för fastighetsägare att anmäla inträffade hyresledigheter
till kommunal bostadsförmedling ävensom att välja sina hyresgäster
bland de hyressökande, som finnas anmälda hos sådan bostadsförmedling,
kunna dylika åtgärder inte få någon som helst effekt isolerade
utan endast i förening med andra ingripanden.
Utskottet är, som av det nu anförda framgår, väl medvetet om de betydande
nackdelar, som ett ingripande från det allmännas sida på detta område
måste medföra. Dessa svårigheter få dock enligt utskottets mening
icke leda till att man i alla lägen avstår från alt vidtaga sådana åtgärder.
Barnfamiljerna, vilka redan under normala förhållanden äro mindre eftersökta
hyresgäster, komma vid en tilltagande bostadsbrist i en allt besvärligare
situation. Ur sociala och andra synpunkter kan det bliva nödvändigt
att på något sätt bispringa dylika familjer, som icke kunnat erhålla
bostad. Under vissa omständigheter måste såväl samhället taga på sig det
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
besvär och de kostnader, som äro förenade med åtgärder, vilka kunna behövas,
som enskilda hyresvärdar och andra hyressökande underkasta sig inskränkningar
i hittillsvarande avtalsfrihet, för att de mest trängande behoven
skola kunna tillgodoses. Med hänsyn härtill synes det utskottet böra
tagas under övervägande, huruvida det bör uppgöras förslag till en beredskapslagstiftning,
som på orter, där så erfordras, tillåter en behovsprövning
av de hyressökande och som giver en verklig företrädesrätt till hyreslediga
lägenheter åt vissa grupper.
Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t tillkännagiva
vad utskottet i utlåtandet anfört. Riksdagen biföll utskottets
hemställan.
Vid 19å8 års riksdag väcktes i andra kammaren av herr Kempe in. fl. en
motion, nr 215, i vilken föreslogs, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa om förslag till lagstiftning avseende rätt för kommunala
myndigheter i orter, där hyresregleringslagen är tillämplig, att pröva hyresavtal
som efter lagstiftningens ikraftträdande ingås beträffande där befintliga
bostadslägenheter.
Andra lagutskottet, som behandlade motionen, framhöll i sitt av riksdagen
godkända utlåtande, nr 33, att förslaget berörde en under den rådande
bostadsbristen synnerligen viktig fråga, nämligen frågan om att fördela det
förefintliga beståndet av hyreslägenheter på ett sådant sätt, att det — ur
social synpunkt sett — bleve så tillfredsställande unyttjat som möjligt. Utskottet
fann emellertid att åtgärder för lösande av denna fördelningsfråga
med nödvändighet bleve förenade med väsentliga nackdelar. Det kunde icke
undvikas, att betydande inskränkningar i de enskildas avtalsfrihet måste
göras, en vidlyftig administrativ apparat bleve erforderlig o. s. v. Utskottet
erinrade vidare om innehållet i utskottets ovannämnda utlåtande nr 44 vid
1947 års riksdag och att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t tillkännagivit
vad utskottet där anfört, varjämte utskottet hänvisade till uttalanden som
departementschefen gjort i propositionen nr 212 till 1948 års riksdag, varav
framginge att Kungl. Maj :t hade sin uppmärksamhet riktad på föreliggande
problem. På grund därav fann utskottet icke erforderligt att riksdagen
gjorde någon framställning i frågan till Kungl. Maj :t. Utskottet avstyrkte
därför motionen. Därvid förutsatte emellertid utskottet, att Kungl. Maj :t
skulle följa utvecklingen på bostadsmarknaden med uppmärksamhet och att
Kungl. Maj :t, om utvecklingen föranledde därtill, för riksdagen komme att
framlägga förslag till åtgärder för att säkra tillgången på bostäder för dem,
som vore i störst behov därav.
I detta sammanhang må erinras om att Kungl. Maj :t i propositionen nr
212 till 1948 års riksdag framlade ett förslag, innebärande att om en lägenhet
vore förhyrd till bostad och hyresgästen ville sätta viss hyressökande i sitt
ställe för att genom byte i ett eller flera led erhålla annan bostad, men hyresvärden
vägrade att samtycka till överlåtelsen, hyresnämnden skulle, under
vissa förutsättningar, äga att på framställning av hyresgästen förordna,
att överlåtelsen likväl måtte äga rum. Bestämmelse härom föreslogs skola
intagas i hyresregleringslagen i en ny paragraf, betecknad 8 b §.
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
9
Andra lagutskottet, som behandlade propositionen, yttrade i sitt ovannämnda
utlåtande nr 33 bland annat följande:
Genom byte av lägenheter kunna i många fall vinnas betydande fördelar.
Under nuvarande bostadsbrist är det ofta endast genom lägenhetsbyte som
en hyresgäst kan erhålla en annan och för honom lämpligare bostad. Lägenhetsbyten
äro ägnade att motverka den stelhet på bostadsmarknaden, som är
en följd av bostadsbristen och den därav föranledda hyresregleringen. Eftersom
bostadsbristen i viss mån är ett fördelningsproblem följer härav, att
lägenhetsbyten äro önskvärda. I och för sig delar utskottet därför departementschefens
uppfattning, att lägenhetsbyten böra underlättas. Utskottet är
emellertid icke övertygat om lämpligheten av den föreslagna lagstiftningen
beträffande lägenhetsbyten. Såsom ovan angivits har enligt gällande lagstiftning
en hyresvärd möjlighet att förhindra en hyresgästs lägenhetsbyte.
Departementschefen har i propositionen framhållit, att det funnes anledning
till antagande, att hyresvärdarna som regel visat förståelse för hyresgästernas
önskemål på denna punkt. Detta torde också vara riktigt. I propositionen
saknas däremot hållpunkter för att bedöma i vilken utsträckning hyresvärdar
utan bärande skäl förhindrat i och för sig önskvärda byten. I den
till grund för propositionen inom justitiedepartementet upprättade promemorian
uppgives endast, att det ej sällan inträffat, att hyresvärden vägrat
sitt samtycke, ehuru någon befogad anmärkning icke kunnat riktas mot den
ifrågasatta nya kontrahenten i hyresförhållandet. Departementschefen har
härom i propositionen uttalat, att det givetvis förekommit fall, då hyresvärden
vägrat att samtycka till en ifrågasatt överlåtelse, och att uppenbarligen
hyresvärden stundom kan ha haft giltig anledning härtill men att i andra
fall hans avslag kan ha skett utan bärande skäl.
Propositionen ger föga ledning för att bedöma behovet av den föreslagna
lagstiftningen om lägenhetsbyten. Det är också svårt att avgöra, om vinsten
av den föreslagna lagstiftningen står i rimlig proportion till lagstiftningens
obestridliga nackdelar. Redan nu torde det icke vara helt ovanligt, att en
hyresgäst betingar sig otillåten ersättning i samband med lägenhetsbyte.
Sådana olagliga transaktioner skulle säkerligen öka i omfattning, om den
föreslagna rätten till lägenhetsbyte genomfördes. Denna utveckling skulle
givetvis bli till förfång för lojala hyresgäster och hyresgäster med begränsade
ekonomiska resurser. Den föreslagna lagstiftningen torde också komma
att förorsaka hyresnämnder och statens hyresråd betydligt ökat arbete. Enligt
utskottets mening ha övervägande skäl för den föreslagna lagstiftningen
rörande hyresgästs bytesrätt icke kunnat åberopas. Utskottet förordar därför,
att 8 b § utgår ur den föreslagna lagen om ändring i hyresregleringslagen
in. m.
Vid detta ställningstagande har utskottet utgått ifrån, att hyresvärdarna
i regel icke utan bärande skäl förhindra i och för sig önskvärda lägenhetsbyten.
Skulle det visa sig, att hyresvärdarna i mera nämnvärd omfattning
utan godtagbara skäl motsätta sig lägenhetsbyten, får frågan om hyresgästs
rätt till sådana byten tagas upp till förnyat övervägande. Utskottet förutsätter,
att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet riktad på denna fråga.
Reservationer anmäldes mot utskottets utlåtande, men riksdagen biföll
utskottets hemställan att 8 b § måtte utgå.
I sitt remissyttrande över hyresrådets framställning den 7 december 1948
om förlängning av hyresregleringslagstiftningen har hyresgästernas riksför
-
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
bund begärt utredning av frågan om s. k. obligatorisk kommunal
bostadsförmedling. I ett uttalande av förbundets kongress den 20
november 1948 betecknades som den mest angelägna uppgiften inom bostadsmarknaden
att alla lediga bostadsutrymmen fördelades på ett rättvist
sätt. Hyresgäströrelsen hade sedan länge framhållit att en verklig behovsprövning
av de bostadssökande måste införas. En sådan prövning hade man
sökt få till stånd i flera städer med kommunal bostadsförmedling, i ett par
av dem med gott resultat, men fördelningen hade begränsats till de nybyggda
husen. Man hade föreskrivit, att upplåtelse av tomtmark från staden eller
förmedling av lån endast skulle ske till dem som förbundit sig att låta
den kommunala förmedlingen uthyra de blivande lägenheterna. En sådan
anordning vore att anbefalla i alla städer där bostadsförmedling funnes inrättad.
Flertalet lägenheter funnes dock i det äldre bostadsbeståndet, och
när dessa bleve hyreslediga kunde med nuvarande lagstiftning någon kommunal
fördelning av dem icke ske om ej hyresvärden frivilligt ginge med
härpå, vilket dock endast i undantagsfall vore förhållandet. Förbundet hemställde
om skyndsam utredning angående obligatorisk bostadsförmedling av
innebörd att alla lediga hyreslägenheter skulle anmälas till ett kommunalt organ
som hade att efter prövning av de sökandes behov fördela lägenheterna.
Hyresvärd skulle icke få uthyra ledig lägenhet med mindre han valt hyresgäst
bland dem som det kommunala organet ansett i första rummet böra
komma i fråga. Det borde ankomma på varje kommun att avgöra om denna
anordning borde införas i kommunen. På de orter där lägenhetstillgången
vore någorlunda tillräcklig erfordrades självfallet icke detta. — Förbundet
har i sitt yttrande över hyresrådets framställning upprepat denna begäran
om utredning.
Samma fråga har sedermera upptagits av bostadsstynelsen, som i sin förut
nämnda framställning om anslag uttalat följande:
Det tillstånd som sedan flera år råder på bostadsmarknaden, i synnerhet
i de största städerna, har i och för sig gett motiv för åtgärder, syftande till
en ur sociala synpunkter mera försvarlig fördelning av den bostadstillgång,
som uppstår genom nyproduktionen samt genom upplösning av bestående
hushåll, varigenom äldre lägenheter friställas. Det är otvivelaktigt, att i
många fall bostadsbehov av relativt låg angelägenhetsgrad kunna hävda
sig bättre på bostadsmarknaden — icke minst med hjälp av svartabörshandelns
metoder — än sådana behov, vars eftersättande betyder en verklig
nödsituation för en familj.
Tidigare närda förhoppningar att en om än långsam avveckling av bostadsbristen
skulle komma igång inom nära framtid ha betingat en naturlig
tvekan att föreslå nya ingripanden på bostadsmarknaden av sådan art,
som funnits nödvändiga i praktiskt taget alla andra europeiska länder. Då
nu utsikterna för det närmaste året snarast peka mot fortsatt försämring
av läget och möjligheterna till en effektiv bristavveckling med all sannolikhet
måste dröja flera år böra, efter styrelsens uppfattning, åtgärder övervägas,
som kunna bidraga till att lätta trycket för de sämst ställda grupperna
av bostadsbehövande hushåll. Ett stort antal stadssamhällen ha under
senare år ordnat kommunal bostadsförmedling. Genom en växande bostadsproduktion
i kommunernas eller allmännyttiga företags regi samt ge
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
11
nom överenskommelser mellan kommunala organ och enskilda byggherrar
har en betydande del av de nyproducerade lägenheterna förts in under offentlig
bostadsförmedling, varvid möjlighet till behovsprövning öppnats. Av den
årliga bostadstillgången utgöres dock en väsentlig del av de lägenheter, som
friställas genom avflyttning från orten eller hushållsupplösning. Full effektivitet
hos en bostadsförmedling, som tillämpar angelägenhetsprövning efter
sociala hänsyn, kan nås endast om även denna kategori av lägenheter kan
omfattas av förmedlingen. Styrelsen vill ifrågasätta, huruvida icke en lagstiftning
bör förberedas, som ger möjligheter för kommuner, som så finna
angeläget, att efter Kungl. Maj :ts medgivande föreskriva obligatorisk bostadsförmedling.
En dylik lagstiftning bör enligt styrelsens uppfattning utformas
på sådant sätt, att det intrång den gör på fastighetsägares rätt att
själv välja hyresgäst begränsas i möjligaste mån. Syftet att ge företräde åt
angelägna bostadsanskaffningsbehov framför uppenbart mindre angelägna
bör kunna tillgodoses samtidigt som valmöjlighet inom vida gränser bevaras
för fastighetsägaren. Särskild uppmärksamhet synes böra ägnas frågor rörande
byten av lägenheter samt upplåtelse av bostadsrätt. Förslag i ämnet
bör om möjligt föreläggas 1949 års riksdag.
Vid remiss den 11 februari 1949 av de genom förevarande proposition
framlagda lagförslagen till lagrådet anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Zetterberg, bland annat följande:
»I de remissyttranden som avgivits i ärendet ha även upptagits vissa
specialfrågor vilka jag här ämnar något beröra. Den viktigaste av dem är
frågan om införande av obligatorisk kommunal bostadsförmedling, varom
önskemål framförts av hyresgästernas riksförbund. Samma fråga har även
i annat sammanhang upptagits av bostadsstyrelsen. Jag vill då först erinra
om att, såsom framgår av bostadsstyrelsens förut återgivna beräkningar,
bostadsbristen under det senaste året hållit sig ungefär oförändrad.
Men även om bristläget på bostadsmarknaden icke siffermässigt försämras,
kan krisens långvarighet i och för sig skapa svårigheter av psykologisk
och annan art som aktualisera frågan om införande av obligatorisk
bostadsförmedling. Tanken på en dylik speciell regleringsåtgärd har tidigare
vid upprepade tillfällen dryftats inom Kungl. Maj :ts kansli. Spörsmålet har
emellertid befunnits erbjuda betydande svårigheter, något varom erfarenheterna
från våra nordiska grannländer även bära vittnesbörd. Bland annat
är det svårt att finna en sådan form för regleringen, att icke den administrativa
apparaten och den formella omgången bli oproportionerligt stora i förhållande
till de fördelar som kunna vinnas. Särskilda komplikationer uppstå
även då det gäller att reglera förhållandet till det slags hyresmarknad som
går ut på lägenhetsbyten; denna marknad är för närvarande i fråga om de
äldre husen den viktigaste. Beträffande lägenhetsbytena framlade jag i
samband med hyresregleringens förlängning år 1948 vissa förslag till ändrade
lagbestämmelser, vilka emellertid icke vunno riksdagens bifall. Av
vad som förekom vid handläggningen av nämnda ärende, som alltså endast
avsåg en speciell del av hyresmarknaden, kan slutas vilka betydande svårigheter
som måste vara förenade med eu mera fullständig reglering av
hela denna marknad. Härtill kommer helt allmänt angelägenheten av att
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
så snart som möjligt avveckla krisregleringarna och icke skärpa dem. Med
hänsyn till det mycket allvarliga problem, som bostadsbristen utgör, är
emellertid frågan om behovet av att införa en obligatorisk bostadsförmedling
föremål för fortlöpande uppmärksamhet inom Kungl. Maj :ts kansli.»
Utskottet.
Utskottet har icke något att erinra mot de i propositionen föreslagna förlängningarna
av hyresregleringslagen, bostadsrättskontrollagen och lagen
med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad
in. m.
Kungl. Maj :t har i propositionen utgått ifrån att den föreslagna lagen om
fortsatt giltighet av hyresregleringslagen skulle kunna träda i kraft den 1
maj 1949. Oaktat utskottet behandlat ärendet med särskild skyndsamhet
lärer lagen icke kunna utfärdas före april månads utgång. Utskottet får därför
föreslå den ändringen, att de i slutstadgandena till lagen angivna tidsbestämningarna
den 1 maj och den 14 maj ändras till den 1 juni respektive
den 14 juni.
Samtliga i anledning av propositionen väckta motioner upptaga spörsmålet
om införande av obligatorisk kommunal bostadsförmedling. I motionen
1: 264 yrkas, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa, att
varje kommun, där hyresmarknad förefinnes, måtte förpliktas att upprätta
avgiftsfri bostadsförmedling samt att ägare av hyreshus måtte åläggas att
upplåta lediga lägenheter till de bostadssökande som den kommunala bostadsförmedlingen
anvisar. I motionerna I: 289 och II: 363 hemställes, att
riksdagen måtte besluta om införande av obligatorisk kommunal bostadsförmedling,
innebärande att alla hyreslediga lägenheter skola uthyras genom
dylik bostadsförmedling.
Den fråga det här gäller, nämligen att fördela det förefintliga beståndet
av hyreslägenheter på ett sådant sätt, att detsamma — ur social synpunkt
sett —- blir så tillfredsställande utnyttjat som möjligt, har såsom av det ovanstående
framgår vid flera tillfällen varit föremål för överväganden. Utskottet
vill här erinra om sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 44 vid 1947
års riksdag. Utskottet framhöll då, att utskottet vore väl medvetet om de
betydande nackdelar, som ett ingripande från det allmännas sida på detta
område måste medföra. Dessa svårigheter finge dock enligt utskottets mening
icke leda till att man i alla lägen avstode från ett dylikt ingripande.
Barnfamiljer, som redan under normala förhållanden vore mindre eftersökta
hyresgäster, komme vid en tilltagande bostadsbrist i en allt besvärligare
situation. Ur sociala och andra synpunkter kunde det bli nödvändigt
att bispringa dylika familjer, som icke kunnat erhålla bostad. Under
vissa omständigheter måste samhället taga på sig det besvär och de kostnader,
som vore förenade med åtgärder, vilka kunde behövas, samt enskilda
hyresvärdar och andra hyressökande underkasta sig inskränkningar i
hittillsvarande avtalsfrihet, för att de mest trängande behoven skulle kun
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
13
na tillgodoses. Med hänsyn härtill syntes det utskottet böra tagas under
övervägande, huruvida det borde uppgöras förslag till en beredskapslagstiftning
som på orter, där så erfordrades, tilläte en behovsprövning av
de hyressökande och som gåve en verklig företrädesrätt till hyreslediga lägenheter
åt vissa grupper. På utskottets hemställan tillkännagav riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t vad utskottet anfört. Vid förevarande frågas
behandling vid såväl 1947 som 1948 års riksdag har utskottet förutsatt,
att Kungl. Maj:t med uppmärksamhet komme att följa utvecklingen på
bostadsmarknaden och att Kungl. Maj :t, om utvecklingen föranledde därtill,
för riksdagen komme att framlägga förslag till åtgärder för att säkra
tillgången på bostäder för dem, som vore i störst behov därav.
Utskottet är alltjämt av den uppfattningen att det kan visa sig oundgängligen
erforderligt för att ernå en tillfredsställande fördelning av det förefintliga
beståndet hyreslägenheter att bestämmelser införas, som giva vissa
särskilt behövande bostadssökande företrädesrätt till hyreslediga lägenheter.
Ju längre det rådande bristläget varar, desto större torde svårigheterna och
skadeverkningarna på grund av bostadsbristen bliva. Utskottet har härvidlag
särskilt uppmärksammat den fara, som ligger i att bostadsbristen utnyttjas
för obehörig ekonomisk vinning. Även om det icke låter sig göra att
närmare bedöma i vilken utsträckning otillåtna ersättningar förekomma i
samband med hyresavtals ingående eller vid enskild förmedling av hyreslediga
lägenheter, torde vissa omständigheter tyda på att under de sist förflutna
åren dylika otillåtna ersättningar blivit allt vanligare. En sådan utveckling
till förfång för lojala hyresgäster och hyresgäster med begränsade
ekonomiska resurser anser utskottet synnerligen allvarlig och den bör såvitt
möjligt stävjas.
Utskottet finner emellertid uppenbart att införandet av bestämmelser om
sådan behovsprövning som ovan angivits skulle — såsom jämväl vid flera
tidigare tillfällen framhållits — medföra väsentliga nackdelar. Här må erinras
om de betydande inskränkningar i enskildas avtalsfrihet som en dylik
åtgärd skulle innebära. Vidare synes ansvaret för barnfamiljernas bostadsförsörjning
komma att övervältras på vissa enskilda medborgare. Vissa ersättningsfrågor
uppställa sig därjämte, därest av det allmänna anvisad hyresgäst
icke förmår fullgöra sina skyldigheter gentemot hyresvärden. Man
torde ej heller kunna bortse från det särskilda obehag som kan förorsakas,
därest ägaren till en mindre fastighet med exempelvis allenast två lägenheter
icke får möjlighet att själv fritt välja sin hyresgäst. Särskilda komplikationer
kunna, såsom departementschefen framhållit, uppstå då det gäller att reglera
förhållandet till de numera mycket vanliga lägenhetsbytena. Härtill
kommer den vidlyftiga administrativa apparat, som torde bliva erforderlig.
Innan beslut fattas om införande av sådan behovsprövning, bör det därför
enligt utskottets mening såvilt möjligt vara klarlagt, att väsentliga fördelar
kunna vinnas i förhållande till de nackdelar, som en dylik åtgärd skulle
medföra. — Av tillgängligt material över läget på bostadsmarknaden framgår,
att bostadsbristen under de senaste åren i stort sett hållit sig oförändrad.
Även om man beträffande lägenhetstillskottet för år 1949 har alt räkna
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
med viss minskning i förhållande till de föregående årens tillskott, torde
dock med hänsyn till den uppskattade behovstillväxten bristläget icke komma
att förvärras under den närmaste tiden. Till stöd för yrkandet att nu
införa obligatorisk kommunal bostadsförmedling kan sålunda icke åberopas
någon skärpning av bostadsbristen.
Vid övervägande av de fördelar som, såvitt nu kan bedömas, stå att vinna
genom införande av obligatorisk behovsprövning vid lägenhetsuthyrning
och de olägenheter som äro förknippade med en dylik ordning har utskottet
funnit skälen mot att nu införa bestämmelser av dylikt innehåll väga tyngst.
Utskottet avstyrker därför de nu förevarande motionerna. Emellertid vill
utskottet erinra om att departementschefen i den föreliggande propositionen
uttalat att frågan om behovet av att införa en obligatorisk bostadsförmedling
är föremål för fortlöpande uppmärksamhet inom Kungl. Maj :ts
kansli. Utskottet förutsätter därför att, därest läget på bostadsmarknaden
skulle försämras eller utvecklingen i övrigt föranleda därtill, Kungl. Maj:t
kommer att för riksdagen framlägga förslag till erforderliga åtgärder för
att möjliggöra en tillfredsställande fördelning av det förefintliga beståndet
hyreslägenheter.
På grund av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,
A. att riksdagen med förklaring, att det genom förevarande
proposition, nr 136, framlagda förslaget till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. m. icke kunnat i oförändrat skick antagas,
måtte för sin del antaga följande förslag till
(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)
Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. m.
Härigenom förordnas, att lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering m. in..
vilken enligt lag den 28 maj 1948 (nr 243) gäller till och med den 30 september
1949, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september 1950.
Har hyresvärd, utan att hyresrätten
är förverkad, före den 1 maj 1949
uppsagt hyresavtal till upphörande efter
den 30 september 1949, må framställning
som i 7 § sägs göras senast
den 14 maj 1949 eller, om hyresvärden
icke före den 1 i sistnämnda månad
tydligt meddelat, att han ej önskar
låta hyresgästen kvarbo, inom
Har hyresvärd, utan att hyresrätten
är förverkad, före den 1 juni 1949
uppsagt hyresavtal till upphörande
efter den 30 september 1949, må framställning
som i 7 § sägs göras senast
den 14 juni 1949 eller, om hyresvärden
icke före den 1 i sistnämnda månad
tydligt meddelat, att han ej önskar
låta hyresgästen kvarbo, inom
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
15
(Kungl. Maj:ts förslag:)
fjorton dagar efter det hyresvärden
lämnat hyresgästen sådant meddelande.
Har hyresvärd före den 1 maj 1949
lämnat meddelande som i 8 a § femte
stycket sägs om att hyresförhållande
skall upphöra efter den 30 september
1949, må framställning enligt samma
paragraf göras senast den 14 maj
1949.
(Utskottets förslag:)
fjorton dagar efter det hyresvärden
lämnat hyresgästen sådant meddelande.
Har hyresvärd före den 1 juni 1949
lämnat meddelande som i 8 a § femte
stycket sägs om att hyresförhållande
skall upphöra efter den 30 september
1949, må framställning enligt samma
paragraf göras senast den 14 juni
1949.
B. att riksdagen måtte antaga följande genom förevarande
proposition, nr 136, framlagda förslag till
i) Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.
Härigenom förordnas, att lagen den 19 juni 1942 om kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt m. m., vilken enligt lag den 28 maj 1948
(nr 244) gäller till och med den 30 september 1949, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 september 1950.
2) L a g
angående fortsatt giltighet av lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med vissa
bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller
äktenskapsskillnad m. m.
Härigenom förordnas, att lagen den 28 maj 1948 med vissa bestämmelser
om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad m. m., vilken gäller
till och med den 30 september 1949, skall äga fortsatt giltighet till och
med den 30 september 1950.
C. att motionerna I: 264, I: 289 och II: 363 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 26 april 1949.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Hallagård, Sten,
Nils Elowsson, Uhlén*, Eskilsson* och Sunne;
från andra kammaren: herrar Hellbacken, Jacobsson i Igelsbo*, Ryberg,
Holm, fru Johansson i Norrköping, herrar Stjärne, Andersson i Alfredshem*
och Kyling.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
1) beträffande utskottets hemställan under C. och motiveringen till denna
hemställan av herr Uhlén, som ansett att utskottets utlåtande därutinnan
bort, med beaktande av den motivering, som lämnats i motionerna I: 289
och II: 363, ha utmynnat i hemställan,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa skyndsam utredning
av frågan om lämpligheten att medgiva kommunerna rätt
att, i de fall dessa så finna nödigt, genomföra obligatorisk
kommunal bostadsförmedling samt att Kungl. Maj :t måtte
förelägga riksdagen det förslag, vartill utredningen föranleder;
2)
beträffande motiveringen till utskottets hemställan
dels av herr Hellbacken;
dels ock av herrar Hallagård, Eskilsson, Sunne, Jacobsson i Igelsbo, Rgberg,
Stjärne och Kgling, vilka ansett, att motiveringen i utskottets utlåtande
bort ha följande lydelse:
Utskottet har icke---(lika med utskottet)----eller äkten
skapsskillnad
m. m.
Kungl. Maj :t har ----(lika med utskottet) — —- — den 14 juni.
Samtliga i anledning — — — (lika med utskottet) —--genom
dylik bostadsförmedling.
Den fråga det---- (lika med utskottet)---störst behov därav.
Utskottet är visserligen alltjämt väl medvetet om de sociala besvärligheter
— särskilt för barnfamiljerna — som den nuvarande bostadsbristen
framkallar. Utskottet finner det emellertid uppenbart, att införandet av bestämmelser
om sådan behovsprövning som ovan angivits, skulle — såsom
jämväl vid flera tidigare tillfällen framhållits — medföra väsentliga nackdelar.
Här må erinras om de betydande inskränkningar i enskildas avtalsfrihet
som en dylik åtgärd skulle innebära. Vidare synes ansvaret för barnfamiljernas
bostadsförsörjning komma att övervältras på vissa enskilda
Andra lagutskottets utlåtande nr 19.
17
medborgare. Vissa ersättningsfrågor uppställa sig därjämte, därest av det
allmänna anvisad hyresgäst icke förmår fullgöra sina skyldigheter gentemot
hyresvärden. Man torde ej heller kunna bortse från det särskilda obehag
som kan förorsakas, därest ägaren till en mindre fastighet med exempelvis
allenast två lägenheter icke får möjlighet att själv fritt välja sin hyresgäst.
Särskilda komplikationer kunna, såsom departementschefen framhållit, uppstå
då det gäller att reglera förhållandet till de numera mycket vanliga lägenhetsbytena.
Härtill kommer den vidlyftiga administrativa apparat, som
torde bliva erforderlig. Innan beslut fattas om införande av sådan behovsprövning,
bör det därför enligt utskottets mening såvitt möjligt vara klarlagt,
att väsentliga fördelar kunna vinnas i förhållande till de nackdelar, som
en dylik åtgärd skulle medföra. — Av tillgängligt material över läget på
bostadsmarknaden framgår, att bostadsbristen under de senaste åren i stort
sett hållit sig oförändrad. Även om man beträffande lägenhetstillskottet för
år 1949 har att räkna med viss minskning i förhållande till de föregående
årens tillskott, torde dock med hänsyn till den uppskattade behovstillväxten
bristläget icke komma att förvärras under den närmaste tiden. Till stöd för
yrkandet att nu införa obligatorisk kommunal bostadsförmedling kan sålunda
icke åberopas någon skärpning av bostadsbristen. Utskottet vill slutligen
framhålla att utskottet till fullo delar departementschefens uppfattning
om angelägenheten av att så snart som möjligt avveckla krisregleringarna
och icke skärpa dem.
Vid övervägande av de fördelar som, såvitt nu kan bedömas, stå att vinna
genom införande av obligatorisk behovsprövning vid lägenhetsuthyrning och
de olägenheter som äro förknippade med en dylik ordning har utskottet
funnit skälen mot att införa bestämmelser av dylikt innehåll väga tyngst.
Utskottet avstyrker därför de nu förevarande motionerna. Emellertid vill
utskottet erinra om att departementschefen i den föreliggande propositionen
uttalat att frågan om behovet av att införa en obligatorisk bostadsförmedling
är föremål för fortlöpande uppmärksamhet inom Kungl. Maj :ts kansli.
Bihang till riksdagens protokoll 19t9. 9 samt. 2 avd. Nr 19.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1949:230 Skrivelse till Konwngen i anledning av dels Kungl. Maj ris proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 s. 1 i texten