Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande nr 26

1949-05-03 · 13 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1949:26, Andra lagutskottets utlåtande nr 26

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

1

Nr 26.

Utlåtande i anledning av väckta motioner dels om ändrad indelning

av landet i bostadskostnadsgrupper för folkpensionärerna,

dels ock angående viss ändring av

5 § lagen om folkpensionering.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

likalydande motionerna nr 111 i första kammaren av herr Persson, Ivar,

m. fl. och nr 130 i andra kammaren av herr Hansson i Skegrie m. fl. samt

motionen nr 286 i andra kammaren av herr Senander m. fl.

I motionerna I: 111 och II: 130 har hemställts, »att riksdagen måtte besluta,

att antalet bostadskostnadsgrupper med avseende på bostadstilläggen

till folkpensionärerna minskas till fyra och att orter, som för närvarande

tillhöra den lägsta gruppen, flyttas upp i närmast högre från den 1 januari

1950 och erhålla samma bostadstillägg, som utgå i den nuvarande näst lägsta

gruppen».

I motionen II: 286 har hemställts, »att riksdagen för sin del måtte besluta,

att 5 § i lag om folkpensionering måtte erhålla följande ändrade lydelse:

’Folkpension förhöjes med bostadstillägg på sätt nedan sägs. För detta ändamål

indelas riket i fgra bostadskostnadsgrupper på sådant sätt att grupp

med högre nummer omfattar orter med större bostadskostnader, däri inberäknade

kostnader för bränsle, än grupp med lägre nummer. Indelningen

verkställes av socialstyrelsen enligt de närmare föreskrifter Konungen meddelar.

Bostadstillägg utgår, där ej annat följer av vad nedan stadgas, med följande

belopp för år räknat, nämligen

a) till gift pensionsberättigad och till änkepensionsberättigad med 100

kronor i bostadskostnadsgrupp I, 200 kronor i grupp II, 300 kronor i grupp

III och 400 kronor i grupp IV, samt

b) till annan pensionsberättigad med 150 kronor i bostadskostnadsgrupp

I, 300 kronor i grupp II, 450 kronor i grupp III och 600 kronor i grupp IV.

Pensionsberättigad anses tillhöra den bostadskostnadsgrupp inom vilken

han är mantalsskriven.’

I anslutning härtill höra orden ''eller bortfalla’ utgå ur andra stycket av

2 mom. i 15 §.»

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för dessa yrkanden, får utskottet

hänvisa till motionerna.

Vid 1946 års riksdag antogs efter förslag av Kungl. Maj :t ny lag om folkpensionering.

Denna lag, lagen den 26 juni 1946 om folkpensionering, trädde

1 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 9 samt. 2 avd. Nr 26.

opaginerad Kontrollera mot PDF

^ Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

i kraft den 1 januari 1948. Följande bestämmelser i lagen äro i förevarande

ärende av intresse.

Folkpension utgår enligt 3 och 4 §§ under i lagen närmare angivna förutsättningar

i form av allmän ålderspension, invalidpension, sjukbidrag eller

änkepension. Enligt 5 § förhöjes å vissa orter folkpension med bostadstillägg.

För detta ändamål indelas riket i fem bostadskostnadsgrupper på sådant

sätt att grupp med högre nummer omfattar orter med större bostadskostnader,

däri inberäknade kostnaderna för bränsle, än grupp med lägre

nummer. Indelningen verkställes av socialstyrelsen enligt de närmare föreskrifter

Konungen meddelar. Bostadstillägg utgår med de belopp för år räknat,

som framgå av följande tabell:

Grupp

II III IV V

Gift pensionsberättigad och änkepen
sionsberättigad.

................. 100: — 200: — 300: — 400: —

Annan pensionsberättigad .......... 150: — 300: — 450: — 600:_

Bostadstillägget utgår efter inkomstprövning. Enligt 7 § skall nämligen

dylikt tillägg minskas med fem tiondelar av den pensionsberättigades årsinkomst

i vad den må överstiga, för gift pensionsberättigad 300 kronor och

för annan pensionsberättigad 400 kronor.

Ytterligare må anmärkas, att enligt 6 § särskilt bostadstillägg skall, där

kommun så beslutat, utgå i enlighet med grunder som kommunen har

att bestämma till pensionsberättigad, som är mantalsskriven inom kommunen.

Den 28 mars 1947 meddelade Kungl. Maj :t närmare föreskrifter för socialstyrelsen

i fråga om indelningen i bostadskostnadsgrupper av samtliga

orter i riket. Föreskrifterna, som byggde på ett av styrelsen framlagt förslag

i ämnet, innehöllo att orter, för vilka bostads- och bränslelcostnadstalet,

beräknat enligt i föreskrifterna närmare angivna grunder, understege

650 kronor, skulle hänföras till bostadskostnadsgrupp I och övriga orter

till bostadskostnadsgrupp II, om bostads- och bränslekostnadstalet med

mindre än 75 kronor överstege nyssnämnda belopp, samt till bostadskostnadsgrupp

III, IV eller V i den mån ortens bostads- och bränslekostnadstal

med respektive 75, 150 eller 225 kronor överstege samma belopp. I föreskrifterna

stadgades vadare, att indelningen skulle äga giltighet till och med

1949 års utgång.

Kungörelse i ämnet utfärdades därefter av socialstyrelsen den 21 april

1947 (intagen i Svensk författningssamling nr 222).

Det av Kungl. Maj :t för 1946 års riksdag genom proposition nr 220 framlagda

förslaget till lag om folkpensionering grundade sig på ett av socialvårdskommittén

i november 1945 avgivet betänkande i ämnet (SOU 1945:

46). Beträffande dyrortsgraderingsfrågan anförde socialvårdskommittén till

en början bland annat följande:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

3

Såsom framgår av 1943 års dyrortskommittés nyligen avgivna betänkande

(SOU 1945:32) föreligga fortfarande betydande skiljaktigheter i fråga om

levnadskostnaderna å olika orter i vårt land. Dessa skiljaktigheter hänföra

sig i väsentlig mån till utgifterna för skatter, hyra och bränsle. Sagda betänkande

har utgått från den utgiftsbudget för man, hustru och två barn, som

inrymmes inom ramen av lönen i elfte löneklassen enligt civila avlöningsreglementet.

Uppenbarligen skilja sig folkpensionärernas levnadsförhållanden

i högst avsevärd mån från en sådan familjs. På grund av det lägre inkomstläget

spela skatterna en mindre roll för folkpensionärerna varjämte

utgifterna för konsumtionsändamål bli lägre även relativt sett. Utgifterna för

hyra och bränsle äro också lägre men ej lika mycket lägre som övriga utgifter.

Dessa omständigheter leda till att skiljaktigheterna i fråga om levnadskostnaderna

i olika orter beträffande folkpensionärerna huvudsakligen hän

föra sig till bostads- och bränsleposterna.

Efter att ha lämnat vissa uppgifter om bostadskostnaderna framhöll kommittén,

att en pensionär behövde större belopp för sin försörjning om han

bodde i en storstad än om han bodde på landsbygden. Det förhållandet att

bostäderna i städerna i avsevärt större utsträckning än på landsbygden vore

försedda med sådana bekvämligheter som vatten, avlopp och avträde inomhus

kunde icke i och för sig rubba detta faktum. Kommittén fann, att dyrortsgraderingen

av folkpensionerna enligt då gällande lagstiftning borde ersättas

med särskilda bostadstillägg i de dyrare bostadsorterna, avsedda att

täcka merkostnaderna för bostad och bränsle. I fråga om utformningen av

bostadstilläggen förordade kommittén, att generella tillägg infördes, vilka

vore graderade efter bostadskostnaderna på sådant sätt att det bleve möjligt

för det stora flertalet pensionärer att inom tilläggets ram ordna sin bostadsfråga.

Bostads- och bränslekostnaderna å billigaste ort föreslogos emellertid

skola inarbetas i själva pensionen.

Beträffande frågan om orternas indelning i grupper föreslog socialvårdskommittén

upptagande av fem olika bostadskostnadsgrupper. Detta förslag

grundade kommittén på resultatet av en omfattande statistisk undersökning.

Tilläggen föreslogos skola utgå med de belopp som framgå av den ovan

i samband med återgivandet av författningsbestämmelserna upptagna tabellen.

I propositionen nr 220 anförde föredragande departementschefen, statsrådet

Möller, i förevarande avseende bland annat följande:

Om de föreslagna pensionsbeloppen 1 000 resp. 1 000 kronor kunna antagas

på billigare orter, främst den rena landsbygden, täcka försörjningsbehovet,

visar den föreliggande utredningen, att detta icke är fallet på

andra håll. Otvivelaktigt föreligga alltjämt i vårt land betydande skillnader

i levnadskostnadernas höjd å olika orter. Det är därför uteslutet att, såsom

i några yttranden ifrågasatts, helt slopa varje gradering av pensionsförmånernas

storlek eller förhållandena å skilda platser. Om man vill åstadkomma

en reell likställighet för pensionstagarna i olika delar av handel,

måste pensionsförmånernas storlek graderas. Socialvårdskommittén har för

sin del funnit en dylik gradering böra ske uteslutande med hänsynstagande

till kostnaderna för bostad och hränsle. Det kan ifrågasättas, om

tiden verkligen är inne att helt slopa den nuvarande dyrorlsgraderingen,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

som tager hänsyn även till andra levnadskostnader. Bortses från bostadskostnaderna

torde emellertid en tendens till utjämning av levnadskostnaderna

gjort sig gällande. Det synes föga sannnolikt att, såsom från något

håll anmärkts, de alltjämt föreliggande olikheterna i detta hänseende skulle

komma att ånyo skärpas vid en återgång till mera normala förhållanden.

Med hänsyn till det anförda anser jag mig i princip böra godtaga kommitténs

förslag i denna del.

Emot kommitténs förslag att landet skall indelas i fem bostadskostnadsgrupper

och att det skall ankomma på socialstyrelsen att verkställa indelningen

synes mig intet vara att erinra. Däremot kan jag ej ansluta mig

till kommitténs uppfattning att indelningen bör ske för tio år i sänder. I

likhet med vissa skiljaktiga ledamöter av kommittén och ett stort antal

remissinstanser anser jag att indelningen bör omprövas ungefärligen vart

femte år. Den första indelningen i bostadskostnadsgrupper bör dock enligt

min mening erhålla en giltighetstid av endast cirka tre år. Det synes icke

nödvändigt att tidpunkterna för omprövningen av indelningen i bostadskostnadsgrupper

angivas i lagen utan torde det få ankomma på Kungl.

Maj :t att efter vad som finnes lämpligt besluta härom. Genomföres ny

kommunindelning i riket, varom förslag kommer att föreläggas årets riksdag,

torde därav betingade jämkningar i bostadskostnadsgrupperingen böra

ankomma på Kungl. Maj :ts förordnande i samband med beslutet om indelningsändring.

Spännvidden mellan bostadstilläggens storlek inom de olika bostadskostnadsgrupperna

synes i stort sett ha väl avvägts av socialvårdskommittén.

Emellertid utvisa föreliggande siffror att i Stockholm — och även på andra

särskilt dyra orter — den understödsstandard som är normerande för utgivande

av fattigvård ligger så högt, att de av kommittén föreslagna pensionsbeloppen,

bostadstilläggen däri inräknade, icke kunna anses motsvara

en rimlig försörjning på dessa orter. Väsentligen torde detta sammanhänga

med påfallande höga hyreskostnader. I dessa fall föreligger alltså ett behov

att kunna höja de maximala pensionsbelopp kommittén föreslagit. Förhållandena

kunna även på landsbygden vara sådana, att folkpensionären

behöver ett tillskott till pensionen för att kunna bestrida särskilt höga bostadskostnader.

Då det här gäller pensionsfall, som icke kunna helt tillgodoses

genom de mera generella regler efter vilka det tidigare behandlade bostadstillägget

är och måste vara utformat, bör den förbättring av pensionsförmånerna

jag här åsyftar lämpligen kunna åstadkommas genom särskilda

kommunala bostadstillägg. Jag vill därför förorda, att bestämmelser införas

av innehåll att kommun äger besluta att till folkpensionär som är mantalsskriven

inom kommunen skall kunna utgå särskilt kommunalt bostadstillägg.

I anledning av propositionen nr 220 väcktes åtskilliga motioner avseende

dyrortsgraderingsfrågan. Sålunda yrkades i de likalydande motionerna I: 319

av fru Svenson m. fl. och II: 496 av herr Werner in. fl., att bostadstillägg

efter behovsprövning skulle kunna utgå i alla rikets kommuner med lika

stort högsta belopp, nämligen för gift pensionsberättigad och änkepensionsberättigad

med 200 kronor per år och för annan med 300 kronor per år. I motionen

II: 486 hemställde herr Senander in. fl., att pensionärerna i bostadskostnadsgrupp

I i fråga om bostadstillägg måtte jämställas med pensionärerna

i bostadskostnadsgrupp II, och i motionen II: 493 av herr Ekdahl hem
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 5

slälldes, att bostadstillägg skulle utgå i bostadskostnadsgrupp I till gift pensionsberättigad

och änkepensionsberättigad med 75 kronor per år och till

annan pensionsberättigad med 100 kronor per år.

Första särskilda utskottet, som behandlade propositionen, anförde i sitt

över densamma avgivna, av riksdagen godkända utlåtande, nr 1, beträffande

nu ifrågavarande spörsmål bland annat följande:

Vad angår de i motionerna framställda förslagen har utskottet konstaterat,

att de medföra betydande utgiftsökningar. Sålunda torde det i motionerna

1:319 och 11:496 framlagda förslaget medföra en årlig kostnadsökning

av närmare 60 miljoner kronor. Kostnadsökningen på grund av det i

motionen II: 486 gjorda förslaget torde kunna beräknas till mera än 30 miljoner

kronor under det att kostnadsökningen på grund av det i motionen

II: 493 framställda yrkandet torde stanna vid drygt 20 miljoner kronor.

Samtliga de nu lämnade siffrorna äro approximativa men torde giva en

ungefärlig bild av de ekonomiska konsekvenserna av de framställda ändringsförslagen.

Utskottet har vid övervägande av de på förevarande spörsmål inverkande

omständigheterna och under hänsynstagande till de siffror, som av socialvårdskommittén

framlagts i dess statistiska betänkande angående folkpensionärernas

bostadsförhållanden m. in., funnit den i departementsförslaget

föreslagna lösningen visserligen icke vara helt invändningsfri men dock av

beskaffenhet att under nu rådande förhållanden i möjligaste mån tillgodose

olika synpunkter. Utskottet får därför tillstyrka att förslaget i denna del

vinner riksdagens bifall. Härvid förutsätter utskottet emellertid att utvecklingen

av pensionstagarnas utgifter för bostads- och bränsleändamål i de

olika orterna kommer att ägnas vederbörlig uppmärksamhet samt att därav

föranledda jämkningar av ortsgrupperingen verkställas med ungefärligen

de tidsintervaller, som av departementschefen angivits.

Vid 1948 års riksdag yrkades i likalydande motionerna I: 25 av herr Hesselbom

in. fl. och II: 47 av herr Lundqvist m. fl., att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t hemställa, att en översyn av gällande bestämmelser

i fråga om bostadsgruppering för folkpensionärerna snarast måtte komma

till stånd.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 6, hemställde andra lagutskottet,

att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Till stöd för denna hemställan anförde utskottet bland annat:

Den nuvarande bostadskostnadsgrupperingen för folkpensionärerna upphör

att gälla med 1949 års utgång. Såsom framgår av vad ovan angivits

är en revision av bostadskostnadsgrupperingen avsedd att företagas dessförinnan.

Kungl. Maj :t har ansett, att till ledning för denna revision en

specialundersökning rörande folkpensionärernas bostadsförhållanden och

särskilt deras bostadskostnader bör ske. För att verkställa en sådan undersökning

har Kungl. Maj:t tillkallat särskilda sakkunniga. Fn översyn av bostadskostnadsgrupperingen

kommer alltså inom kort att verkställas, och

någon framställning härom från riksdagen till Kungl. Maj:t är därför icke

erforderlig.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

De i andra lagutskottets utlåtande nr 6 vid 1948 års riksdag omnämnda

sakkunniga för utredning rörande folkpensionärernas bostadsförhållanden

och bostadskostnader ha i september 1948 framlagt utredning i angivna avseende

(SOU 1949: 12). I utredningen redogöra de sakkunniga för den av

socialvårdskommittén gjorda undersökningen angående folkpensionärernas

bostadsförhållanden. Vidare ha de sakkunniga begagnat det mateiial som

framkommit genom bostadsräkningen 1945. Dessutom lia de sakkunniga

själva verkställt eu specialundersökning angående folkpensionärernas bostadsförhållanden

och särskilt deras bostadskostnader för ett urval mindre

tätorter och tätbefolkade landskommuner.

I ett avsnitt — vari huvudresultaten av de statistiska undersökningarna

framskymta — behandla de sakkunniga principspörsmålet huruvida bostadstilläggen

enligt nuvarande bestämmelser möjliggöra för de pensionsberättigade

att inneha bostäder av lika standard på orter inom olika bostadskostnadsgrupper.

De sakkunniga anföra i detta avsnitt följande:

Den centrala frågan för en bedömning av huruvida den gällande bostadskostnadsgrupperingen

skall anses »rättvis» eller ej, är om den skall avse

»lika standard» eller ej. Denna fråga, som i det föregående redan berörts åtskilliga

gånger, kan sammanfattningsvis beskrivas på följande sätt.

I de lägre bostadskostnadsgrupperna är bostadsstandarden i genomsnitt

väsentligt lägre än i de högre. Därtill kommer, att kostnaderna för bostäder

av en viss standard är lägre i de lägre bostadskostnadsgrupperna än i de

högre. På grund av den kombinerade effekten av dessa båda faktorer blir

folkpensionärernas utgifter för bostad (inklusive bränsle och lyse) väsentligt

lägre i de lägre grupperna än i de högre.

Om man följaktligen ställer frågan: »Räcker bostadstilläggen i de lägre

bostadskostnadsgrupperna (inklusive den del av själva folkpensionen, som

skall avses för bostaden) för att täcka kostnaden för de bostäder, som pensionärerna

faktiskt bor i?» så erhålles ofta ett jakande svar. Om man däremot

ställer frågan: »Räcker bostadstilläggen i de lägre grupperna (inklusive

nyssnämnda del av folkpensionen) för att upprätthålla samma bostadsstandard

som pensionärerna i de högre grupperna har?» så erhålles nästan

alltid ett nekande svar.

Det sagda kan åskådliggöras med hjälp av följande siffror. Enligt socialvårdskommitténs

kalkyler beräknas, att av folkpensionen för ett gift par

—■ 1 600 kronor — 250 kronor skall avse bostadskostnaden. Redan detta

belopp är i ganska stor utsträckning tillräckligt för att täcka kostnaden för

de bostäder, som folkpensionärerna i den lägsta bostadskostnadsgruppen faktiskt

bor i. De statistiska uppgifterna härom är dock mycket osäkra och det är

tydligt, att de pensionärer i bostadskostnadsgrupp 1, som måste hyra lägenhet,

liksom de som till äventyrs har kunnat skaffa sig ett eget hem av högre

standard än den vanliga för pensionärer på landsbygden kommer i en sämre

ställning än de övriga. I grupp 2 erhåller ett gift par ett bostadstillägg av 200

kronor, och det sammanlagda belopp, som står till förfogande för täckande

av bostadskostnaderna, utgör följaktligen 450 kronor. Detta belopp torde

även det i stor utsträckning vara tillräckligt för att täcka den faktiska bostadskostnaden.

I den högsta bostadskostnadsgruppen — till vilken bl. a.

Stockholm hör — utgör bostadstillägget för ett gift par 800 kronor, och det

sammanlagda beloppet för täckandet av bostadskostnaden utgör följaktligen

1 050 kronor. Trots att detta belopp är mer än fyra gånger så stort som motsvarande

belopp i den lägsta gruppen (250 kronor) visar det sig på grund

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

7

av den relativt höga bostadsstandarden och de höga hyrorna, att detta belopp

ofta är otillräckligt för att täcka den faktiska bostadskostnaden i Stockholm

och andra orter tillhörande bostadskostnadsgrupp ö, åtminstone för pensionärer,

som måste hyra i öppna marknaden.

Om man sålunda enbart ser till folkpensionärernas möjligheter att med

hjälp av bostadstillägget inklusive viss del av själva folkpensionen täcka sin

faktiska bostadskostnad, så kan man inte säga, att de lägre grupperna i

allmänhet är missgynnade, utan det är tvärtom ofta nog i Stockholm, som

det är svårt att finna tillräckligt billiga bostäder. I åtskilliga av de kommuner,

som tillhör de högsta bostadskostnadsgrupperna, har ju också införts

kommunala bostadstillägg av betydande storlek. Dessa har dock ofta

utformats så, att de lämnar en stor del av det statliga tillägget till pensionärernas

förfogande för andra ändamål än hostad och bränsle. I Stockholm

är t. ex. det kommunala bostadstillägget för äkta makar lika med den faktiska

hyran — i regel dock maximerad till 1 200 kronor — minskad med 300

kronor.

Helt annorlunda blir bilden, om man utgår från bostadskostnaderna i de

högre grupperna och söker fastställa det belopp som erfordras för att i de

lägre grupperna hyra bostäder av samma standard som i de högre. Som ovan

framhållits, är det belopp, som skall anses stå till ett gift pars förfogande i

Stockholm — 1 050 kronor — ofta icke tillräckligt för att erhålla en bostad

på öppna hyresmarknaden. Om man emellertid söker räkna efter, hur mycket

lägre bostadskostnaden vid lika standard skulle bli i den lägsta gruppen,

så kommer man approximativt till ett belopp, som ej ligger mer än ca 55 %

lägre än i Stockholm. Detta skulle följaktligen utgöra 470 kronor eller väsentligt

mera än det belopp — 250 kronor — som gifta folkpensionärer i den

lägsta gruppen anses förfoga över för täckande av sina bostadskostnader.

Detta är emellertid ett rent teoretiskt resonemang; folkpensionärerna i de

lägsta grupperna kan i allmänhet inte hyra samma slags bostäder som pensionärerna

i Stockholm av det enkla skälet, att några jämförbara bostäder

inte står att uppbringa. Man bör dock icke glömma, att pensionärerna bor

mycket sämre än landsbygdsbefolkningen i övrigt och att detta beror på pensionärernas

sedan gammalt låga inkomster. På många orter höjs nu dessa,

men knappast tillräckligt för att i dessa tider tillåta en övergång till bättre

bostadsstandard. I sämsta fall kan det nuvarande systemet hjälpa till att

binda standarden vid den låga nivån, samtidigt som man genom subventionen

till pensionärshem arbetar på att höja den.

Av socialvårdskommitténs tidigare citerade uttalanden har framgått, att

kommittén närmast synes ha förutsatt att jämförelsen i princip skulle avse

lika standard. I propositionen med förslag till lag om folkpensionering förekommer

även ett uttalande av besläktad innebörd, nämligen att pensionsförmånerna

böra graderas för alt skapa eu reell likställighet för pensionärerna

i hela landet. I praktiken har emellertid folkpensionslagen utformats

och bostadskostnadsgrupperingen genomförts utan att denna princip upprätthållits.

Bostadskostnadsgrupperingen bygger visserligen som ovan framhållits

på en hyresjämförelse, som i huvudsak får anses ha ägt rum vid lika

standard, men hyresdifferenserna mellan angränsande grupper — 75 kronor

— är mycket mindre än skillnaden i bostadstillägg. Från en grupp till

närmast högre stiger bostadstillägget för ett gift par med 200 kronor men

hyresökningen för bostäder med lika standard kan aldrig bli så stor, så

länge man rör sig med bostäder av den art, som folkpensionärerna under

alla förhållanden måste begränsa sig till. Systemet med de små gruppintervallen

verkar inte lika över hela linjen. Orter med i allmänhet höga bostads
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

kostnader, men ändå låg standard för pensionärerna gynnas mest, och orter

med generellt låga bostadskostnader och relativt hög standard för pensionärerna

blir sämst ställda.

Den slutsats, som kan dragas av de föregående resonemangen, är följande.

Om man förutsätter lika standard och utgår från den standard, som folkpensionärerna

i Stockholm kan tillfredsställa, är bostadstilläggen genomgående

alltför små i de lägsta grupperna. Om man emellertid skulle höja

bostadstilläggen i de lägre ortsgrupperna, så att de endast komme att ligga

så mycket lägre i förhållande till Stockholm, som svarar mot skillnaden i

hyra vid lika standard, så skulle bostadstilläggen i de lägre grupperna räcka

betydligt bättre än i den högsta gruppen, beroende på att pensionärerna i

de lägre grupperna i allmänhet inte har tillgång till bostäder av samma kvalitet

som i den högsta gruppen, utan tvingas bo i dåliga och billiga bostäder.

Om man i stället utgår från förhållandena i den lägsta gruppen och frågar,

hur stora bostadstillägg, som erfordras i de högre grupperna för att

upprätthålla förhållandevis samma standard som i den lägsta gruppen, så

kommer man till betydligt lägre bostadstillägg i de högre grupperna än de

nu gällande. På grund av den relativt höga standard och de följaktligen

höga hyror, som pensionärerna på dessa orter är tvungna att iaktta, skulle

emellertid dylika lägre tillägg bli ännu mer otillräckliga än de nuvarande

tilläggen redan är.

De sakkunniga har icke anledning att ta ställning till frågan om de principer,

som legat till grund för utformningen av bostadstilläggen och bostadskostnadsgrupperingen.

En omprövning av dessa principer, som uppenbarligen

leder till en ganska genomgripande förändring av hela folkpensioneringssystemet,

ligger utanför de sakkunnigas befogenheter. Den föregående

redogörelsen har emellertid varit nödvändig för en rätt förståelse av den

nuvarande situationen. Förhållandet är tydligen det, att medan man förutsatt,

att bostadstilläggen skulle utgå efter principen »lika standard», så har

bostadskostnadsgrupperingen i realiteten icke kunnat genomföras enligt

denna princip, och skillnaden i bostadstillägg mellan de högre och de lägre

bostadskostnadsgrupperna är följaktligen väsentligt större, än som svarar

mot skillnaden i bostadskostnad vid lika standard.

De sakkunniga ha vidare genomfört provgrupperingar i enlighet med principen

lika standard. Dessa provgrupperingar ha skett enligt olika alternativ.

Vissa huvudresultat av dessa provgrupperingar framgå av den sammanfattning

av resultaten av utredningen, som ingår i betänkandet. I sammanfattningen

heter det:

De sakkunniga har med den i det föregående förda diskussionen velat belysa

de svårigheter, som är förknippade med genomförandet av en ur olika

synpunkter tillfredsställande bostadskostnadsgruppering för folkpensionärer.

Främst står härvid frågan, om lika standard bör tillämpas såväl vid

beräkning av kostnadstalen för olika orter som vid fastställande av gruppgränser

och intervall för indelning av orterna efter dessa kostnadstal. I sistnämnda

hänseende har detta icke varit fallet vid den nu gällande grupperingen.

Enligt denna äro pensionsbeloppen mera otillräckliga i de lägre ortsgrupperna

än i de högre, om man fordrar samma bostadsstandard för pensionärerna

över hela landet. Däremot är förhållandet ofta det motsatta, om

man utgår från den på olika orter faktiska bostadsstandarden för pensionärerna;

på grund av den låga bostadsstandarden i de lägre ortsgrupperna blir

det där ofta lättare att få pensionerna att räcka till än på dyrare orter, där

pensionärerna äro tvungna att anpassa sig till en relativt hög standard.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

9

Det torde samtidigt kunna sägas, att den standardhöjning, som de nya pensionerna

tillåtit, i allmänhet varit större för pensionärerna på landsbygden

än för samma befolkningsgrupp i städerna. En tydlig tendens till utjämning

föreligger både i fråga om bostadsstandarden som sådan och i fråga

om kostnaderna för lika standard, så att skillnaden mellan landsbygd och

städer blir mindre. Det torde vara svårt att förutsäga, vart utvecklingen

kommer att leda under den tioårsperiod 1950—59, som en ny bostadskostnadsgruppering

är avsedd att gälla.

Om det fastställs, att lika standard bör gälla vid grupperingen, återstår

frågan om vilken standard, som skall väljas; i annat fall bör de standardskillnader

fixeras, som skall tillämpas. Härtill kommer i båda fallen frågan

om vilken hänsyn som skall tagas till att de billigare upplåtelseformerna

för bostad är vanligare på landsbygden än i städerna. Pensionärerna har

där ofta egna hus eller bor i fritt upplåtna lägenheter och slipper hyra i öppna

marknaden.

De sakkunniga har verkställt en provgruppering med fyra alternativ, som

alla skiljer sig ganska avsevärt från den nu gällande bostadskostnadsgrupperingen.

Utgångspunkten, såväl för provgrupperingen enligt samtliga alternativ

som för den gällande grupperingen är, att kostnadstalen för bostad

och bränsle skall gälla en bostad för ett gift par och beräknas enligt principen

»lika standard» för samtliga orter. Vidare märkes att man vid provgrupperingen

utgick från en något lägre standard än vid gällande gruppering,

varjämte kostnadstalens sammansättning på vissa punkter är skiljaktig.

Provgrupperingen omfattar två huvudalternativ, benämnda 1 och 2. Det

förra alternativet bygger på hyrestal, som beräknats enligt bostadsräkningens

siffror, medan man i det senare alternativet tagit hänsyn till de billigare

upplåtelseformerna på landsbygden. Att få ett statistiskt underlag i

detta fall är dock omöjligt och beräkningarna får därför betraktas som ett

experiment. Den statistiska undersökning, som de sakkunniga företagit,

tyder också på att förhållandena i detta fall är ganska skiftande mellan olika

kommuner på landsbygden. Vidare har pensionärerna i städerna oftare tillgång

till pensionärshem, som erbjuder låga hyror.

Om man ordnar de sammanlagda kostnadstalen för bostad och bränsle

i storleksordning, får man alltså två serier för provgrupperingen. Den främsta

skillnaden mellan dem är, att landsbygdens kommuner ha fått lägre

kostnadstal enligt alt. 2 än enligt alt. 1 och att spännvidden mellan högsta

och lägsta kostnadstal alltså är större enligt alt. 2 (552 kronor) än enligt

alt. 1 (502 kronor). Vissa omkastningar i den inbördes ordningsföljden mellan

orterna förekommer också. Motsvarande serier av orter för den gällande

grupperingen karakteriseras av att hela nivån för kostnadstalen ligger högre,

enär de avse högre standard. Avståndet mellan högsta och lägsta kostnadstalet

är där ca 525 kronor. Ordningsföljden mellan orterna visar vissa

förskjutningar i förhållande till de båda övriga serierna.

Den främsta orsaken till grupperingarnas skiljaktiga resultat ligger emellertid

icke i krontalen för de enskilda orterna utan i fastställandet av gruppgränser

och intervall för inplaceringen av orterna. Om kravet på lika standard

skall fasthållas bör man härvid ansluta sig till bostadstilläggens storlek,

så som skett i provgrupperingens all. I A och 2 A, där intervallen är

200 kr. Resultatet blir dä att samtliga orter komma inom grupperna 2- 4,

och varken den högsta eller den lägsta gruppen blir representerad. Om man

fasthåller vid fem grupper, vilket ju folkpensioneringslagen förutsätter,

måste intervallen följaktligen göras mindre. För provgrupperingen har 125

kronor ansetts som ett lämpligt belopp. Stockholm kommer därvid mitt i den

opaginerad Kontrollera mot PDF

JO Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

högsta gruppen. Denna indelning har tillämpats i alternativ 1 B och 2 B och

innebär att principen »lika standard» överges på samma sätt som i gällande

gruppering, enär skillnaden i tilläggsbeloppen mellan lika ortsgrupper är

större än skillnaden i kostnadstal. Enligt gällande gruppering är intervallen

endast 75 kronor, vilket medför att grupperna 4 och 5 bli tätare besatta än

i något av provgrupperingens alternativ.

Det ligger i sakens natur, att en eventuell definitiv gruppering, som verkställs

enligt i huvudsak samma principer som den refererade provgrupperingen,

kan få ett något annorlunda utseende än det i utredningen framlagda.

Men även om man tar hänsyn härtill, är det tydligt att en konsekvent

genomförd gruppering efter principen »lika standard» skulle medföra så

stora förändringar i jämförelse med den nu gällande grupperingen, att särskilda

åtgärder bleve nödvändiga för dess tillämpning. En ändring av

tilläggsbeloppen, eventuellt av antalet bostadskostnadsgrupper kunde härvid

övervägas. De sakkunniga har i enlighet med sitt uppdrag icke ansett sig

kunna gå närmare in på dessa frågor men har heller icke velat underlåta

att påvisa förhållandet. — En gruppering, som utginge från de faktiska bostadskostnaderna

på olika orter med hänsyn till den olika faktiska standarden

och de olika bostadsvanorna, skulle givetvis icke medföra sådana konsekvenser

men måste av andra skäl betraktas såsom orimlig.

De sakkunnigas utredning är föremål för överväganden inom socialdepartementet.

Utskottet.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår ha sakkunniga tillkallats

för att verkställa en undersökning rörande folkpensionärernas bostadsförhållanden

och särskilt deras bostadskostnader att tjäna till ledning

för den revision av bostadskostnadsgrupperingen, som är avsedd att företagas

före 1949 års utgång, då den nu fastställda grupperingen upphör att

gälla. De sakkunniga ha i september 1948 framlagt utredning i angivna

avseende.

I denna utredning, som sålunda avsett allenast frågan om de skilda orternas

inplacering i bostadskostnadsgrupper enligt folkpensioneringslagens

bestämmelser rörande bostadskostnadsgrupperingen, ha de sakkunniga

emellertid, utan att dock taga ställning därtill, berört även de principer,

som ligga till grund för nämnda bestämmelser, samt dessas utformning.

Ett av de spörsmål som därvid ägnats uppmärksamhet är huruvida folkpensioneringslagens

nuvarande differentiering av bostadstilläggen ger de

ekonomiska förutsättningarna för pensionsberättigade, boende inom olika

bostadskostnadsgrupper, att inneha bostäder av lika standard. De sakkunniga

ha därutinnan uttalat, att om man förutsätter lika standard och utgår

från den standard, som folkpensionerna i Stockholm kunna tillfredsställa,

bostadstilläggen äro genomgående alltför små i de lägsta grupperna.

Om man emellertid skulle höja bostadstilläggen i de lägre ortsgrupperna,

så att de endast komme att ligga så mycket lägre i förhållande till Stockholm,

som svarar mot skillnaden i hyra vid lika standard, så skulle bostadstilläggen

i de lägre grupperna räcka betydligt bättre än i den högsta

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

11

gruppen, beroende på att pensionärerna i de lägre grupperna i allmänhet

ej ha tillgång till bostäder av samma kvalitet som i den högsta gruppen,

utan tvingas bo i dåliga och billiga bostäder. De sakkunniga framhålla vidare,

att om man i stället utgår från förhållandena i den lägsta gruppen

och frågar, huru stora bostadstillägg, som erfordras i de högre grupperna

för att upprätthålla förhållandevis samma standard som i den lägsta gruppen,

så kommer man till betydligt lägre bostadstillägg i de högre grupperna

än de nu gällande. Genom den relativt höga standard, som pensionärerna

på dessa orter äro tvungna att iaktta, och därav föranledda höga hyror

skulle emellertid enligt de sakkunniga dylika lägre tillägg bli ännu

mer otillräckliga än de nuvarande tilläggen redan äro. Sammanfattningsvis

ha de sakkunniga anfört, att bostadskostnadsgrupperingen i realiteten

icke kunnat genomföras enligt principen lika standard och att skillnaden

i bostadstillägg mellan de högre och de lägre bostadskostnadsgrupperna är

väsentligt större än som svarar mot skillnaden i bostadskostnad vid lika

standard. En konsekvent genomförd gruppering efter principen lika standard

skulle enligt de sakkunniga medföra så stora förändringar i jämförelse

med nu gällande gruppering, att särskilda åtgärder bleve nödvändiga

för dess tillämpning. De åtgärder, som de sakkunniga för sådant ändamål

peka på, äro ändring av tilläggsbeloppen och eventuellt ändring av antalet

bostadskostnadsgrupper. I enlighet med det begränsade uppdrag de sakkunniga

erhållit ha de emellertid icke ansett sig kunna gå närmare in på

dessa frågor.

Det i motionerna väckta spörsmålet utgör allenast en del av den utav

de sakkunniga berörda frågan. Att bryta ut denna mindre del och behandla

den särskilt kan enligt utskottets mening icke vara lämpligt. Utskottet

är ej heller berett att nu taga ställning till frågan i hela dess vidd, bland

annat på den grund att de slutsatser, till vilka de sakkunniga kommit,

bygga på ett svåröverskådligt och svårbedömbart statistiskt material, vilket

material liksom ock de principer, enligt vilka det bearbetats, ävensom

de utav detsamma dragna slutsatserna hittills icke närmare prövats vid

sedvanlig remissbehandling. Därest emellertid de sakkunnigas ovan återgivna

uttalanden visa sig vara hållfasta, synes det utskottet som om fog

funnes att upptaga hela frågan om bostadskostnadsgrupperingen till omprövning.

Med hänsyn till det läge, vari frågan, enligt vad som framgår av

det anförda, nu befinner sig, kan någon framställning till Kungl. Maj :t

beträffande densamma icke anses erforderlig.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner 1:111, 11:130 och 11:286 icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 maj 1949.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Wistrand*, Hallagård,

Sten, Nils Elowsson, Nerman och Sunne;

från andra kammaren: herrar Hellbacken*, Holm, fru Johansson i

Norrköping, herrar Hagård, Stjärne, Lundberg, Huss* och Carlsson i Bakeröd.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Hallagård och Carlsson i Bakeröd, vilka ansett, att utskottets

utlåtande bort vara av följande lydelse:

Såsom av den---(lika med utskottet) — ---i angivna avseende.

1 denna utredning---(lika med utskottet)---på dessa frågor.

Den av de sakkunniga avgivna utredningen ger vid handen, att folkpensioneringslagens

nu gällande bestämmelser beträffande bostadstilläggen ej

göra det möjligt för folkpensionärerna i de lägre bostadskostnadsgrupperna

att inneha bostäder av samma standard som dem, folkpensionärerna i de

högre bostadskostnadsgrupperna bebo. Detta förhållande måste anses i

hög grad otillfredsställande och en ändring av folkpensioneringslagens bestämmelser

i detta avseende är synnerligen angelägen. Att utan närmare

utredning vidtaga en dylik ändring i lagen kan emellertid enligt utskottets

mening ej komma i fråga. Utskottet finner därför, att riksdagen hos Kungl.

Maj :t bör göra framställning om utredning beträffande folkpensioneringslagens

bestämmelser om bostadstilläggen i syfte att ernå sådan ändring av

desamma, att folkpensionärerna på samtliga orter i riket erhålla ekonomisk

möjlighet att inneha bostad av lika standard. Då härvid såsom utgångspunkt

bör tagas standarden hos de bostäder, som folkpensionärerna i

de högre bostadskostnadsgrupperna nu faktiskt bebo, torde det för att angivna

syfte skall kunna uppnås vara erforderligt, att även pensionärerna i den

lägsta bostadskostnadsgruppen erhålla bostadstillägg, önskvärt hade varit

att ändring i lagen kunnat genomföras vid innevarande års riksdag, så att de

nya bestämmelserna kunnat vinna tillämpning redan vid den inplacering

av orterna i bostadskostnadsgrupper, som skall äga rum innevarande år.

Detta kan emellertid uppenbarligen ej medhinnas. Utskottet anser, att utredningen

bör bedrivas så skyndsamt, att förslag i ämnet kan föreläggas

nästkommande års riksdag. Den bostadskostnadsgruppindelning, som i år

skall verkställas, bör i avvaktan på utredningen fastställas att gälla endast

ett år.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 26.

13

A. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla,

att Kungl. Maj :t ville med beaktande av de synpunkter

utskottet ovan anfört låta verkställa utredning om folkpensioneringslagens

bestämmelser om bostadstilläggen samt

för 1950 års riksdag framlägga de förslag, vartill utredningen

kan föranleda; samt

B. att förevarande motioner 1:111, 11:130 och 11:286, i

den mån de icke besvarats genom vad utskottet under A

hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.