Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser angående övertidsersättning för sjöfolket. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 46 i första kammaren av herr Ericsson, Carl Eric, och herr Ohlon samt nr 44 i andra kammaren av herr Edström.

1949-05-05 · 33 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 32 av 33 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1949:27, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser angående övertidsersättning för sjöfolket. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 46 i första kammaren av herr Ericsson, Carl Eric, och herr Ohlon samt nr 44 i andra kammaren av herr Edström.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

1

Nr 27.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser

angående övertidsersättning för sjöfolket.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen

väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 46 i första kammaren av herr

Ericsson, Carl Eric, och herr Ohlon samt nr 44 i andra kammaren av herr

Edström.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om omedelbar utredning inom vederbörande

ämbetsverk angående övertidsersättningsbestämmelserna för sjöfolket,

samt att Kungl. Maj :t måtte förelägga riksdagen det förslag, vartill

denna utredning kan föranleda».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet

hänvisa till motionerna.

Över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttrande från kommerskollegium. Därjämte ha på begäran

av utskottet yttranden avgivits av Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges

redareförening, Sveriges segelfartygsförening och Landsorganisationen

i Sverige, som i sin tur inhämtat yttrande från Svenska sjöfolksförbundet,

samt av Tjänstemännens centralorganisation, som i sin tur inhämtat yttranden

från Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet och

Svenska stewartföreningen. Sistnämnda tre yttranden ha i avskrift jämväl

överlämnats till utskottet. Från Skärgårds- och mälarflottornas rederiförening,

som beretts tillfälle att avgiva yttrande över motionerna, har icke

inkommit något yttrande.

Gällande rätt.

Sjöarbetstidslagen den 26 augusti 1948 äger enligt 1 § 1 mom. tillämpning

beträffande arbete som å svenskt fartyg anställd person för fartygets räkning

eller eljest på grund av förmans uppdrag utför ombord å fartyget eller

annorstädes. Från denna regel stadgas i 2 mom. vissa undantag. Enligt

1 § 3 mom. må, när synnerliga skäl därtill äro, Konungen eller myndighet

som Konungen förordnar medgiva undantag jämväl i övrigt från tilllämpningen

av lagen.

2 § 1 mom. innehåller vissa definitioner. Sålunda sägs bl. a. att i lagen

förstås med skeppstjänst arbete varom i 1 § 1 mom. sägs, med sjöman en

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1949. 9 samt. 2 avd. Nr 27.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

var som förrättar skeppstjänst varå lagen äger tillämpning, med styrman

annan till fartygsbefälet hörande person än befälhavaren, med ekonomipersonal

personal som är anställd för besättningens eller passagerarnas förplägning

eller uppassning eller andra sysslor som äga samband med dylikt

arbete eller för expeditionsgöromål eller annan liknande tjänstgöring och

med dagman sjöman vilkens skeppstjänst icke är indelad i vakter och som

ej tillhör ekonomipersonalen.

I 3—10 §§ finnas bestämmelser om den ordinarie arbetstiden å fartyg.

Genom 1948 års lag förkortades arbetstiden i såväl fjärr- som närtrafik

jämfört med den förut gällande sjöarbetstidslagen av år 1938.

Vad först fjärrtrafiken angår bestämdes den ordinarie arbetstiden till

sjöss för vaktindelad däcks-, maskin- och radiopersonal i allmänhet till 8

timmar om dygnet, så snart fartyget har en bruttodräktighet av minst 500

registerton (vissa modifikationer gälla dock beträffande befälet). Ordinarie

arbetstiden till sjöss för dagman utgör, liksom tidigare, högst 8 timmar

om dygnet. Den ordinarie arbetstiden å ankomst- och avgångsdagar minskades

i den nya lagen från 9 timmar (10 timmar för styrmän) till 8 timmar.

Därutöver må å fartyg av mindre storleksordning i vissa fall förekomma

arbete under ytterligare högst 1 timme. Vidare medförde den nya lagen väsentliga

inskränkningar beträffande ekonomipersonalens arbetstid, nämligen till

sjöss samt å ankomst- och avgångsdagar från 10 timmar å lastfartyg och

12 timmar å passagerarfartyg till 9 resp. 10 timmar. Den ordinarie arbetstiden

under fartygets uppehåll i hamn bibehölls oförändrad såvitt angår

sjöman som ej tillhör ekonomipersonalen och utgör högst 8 timmar om

dygnet. För ekonomipersonalen medförde den nya lagen en minskning i icke

obetydlig grad av den ordinarie arbetstiden i hamn. En nyhet i lagen är

att i fj ärrtrafik vederlag i någon form skall utgå för den ordinarie arbetstid

som överstiger i vissa fall 48 timmar i veckan och i andra fall 112 timmar

under loppet av två veckor i följd. I fråga om fartyg i närtrafik minskades

arbetstiden från i allmänhet 63 timmar i veckan till 112 timmar under

två veckor i följd.

I 11—14 §§ finnas bestämmelser om säkerhetstjänst och övertidsarbete

m. m.

Beträffande säkerhetstjänst må enligt 11 § utöver den ordinarie arbetstiden

skeppstjänst åläggas sjöman i vissa närmare angivna fall, exempelvis

då fråga är om skeppstjänst som ovillkorligen erfordras med hänsyn till

hotande fara för fartyg, liv eller gods. För skeppstjänst som sjöman utför

på grund av bestämmelserna om säkerhetstjänst är han, såvida ej annat

överenskommits, icke berättigad till särskild ersättning.

Enligt 12 § kan utöver den ordinarie arbetstiden mot ersättning åläggas

sjöman jämväl annan än i 11 § omförmäld skeppstjänst, övertidsarbete.

Övertidsarbete må enligt 13 § åläggas sjöman under högst 24 timmar

i veckan. Dock må övertidsarbete icke förekomma i sådan utsträckning

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27. 3

att tiden för sjömannens skeppstjänst under ett och samma dygn därigenom

skulle uppgå till mer än 16 timmar. Från den stadgade begränsningen

undantages övertidsarbete som erfordras för nödig vakttjänst i hamn, vidtagande

av åtgärd som blivit påbjuden av myndighet i hamn, skeppstjänst

som föranledes därav att besättningen blivit under pågående resa förminskad

eller annan skeppstjänst som ej kan tåla uppskov och som måste

fullgöras å tid då sjöman icke eljest enligt lagen har att förrätta arbete.

I denna paragraf sägs vidare att övertidsarbete ej bör förekomma regelbundet.

Bestämmelserna om ersättning för övertidsarbete finnas i 14 §. Ersättning

för övertidsarbete skall utgå i penningar eller ock, då fråga är om

vakttjänst i hamn eller om arbete utfört av sjöman som icke uppbär kontant

lön, beredas i form av fritid. Övertidsersättning som utgår i penningar

skall för timme räknat utgöra, när övertidsarbetet utförts å söckendag,

minst en 150-del och, när övertidsarbetet utförts å helgdag, minst en 75-del

av sjömannens kontanta månadslön, oberäknat kostpenningar eller däremot

svarande ersättning, övertidsersättningen skall beräknas särskilt för

varje tillfälle övertidsarbete utförts, varvid påbörjad halvtimme skall ersättas

såsom hel halvtimme. Då övertidsarbete ersättes med fritid skall

iakttagas, att mot övertiden svarande fritid förlägges till samma dygn, som

det varunder övertidsarbetet utföres, eller ock till närmast föregående eller

efterföljande helgfria dygn. Är fråga om sjöman som uppbär kontant lön

skall fritiden beredas i hamn och må icke, om övertidsarbetet utföres å

helgdag, förläggas till söckendag varunder sjömannen utför övertidsarbete

mot annan ersättning än fritid å samma söckendag.

I 15 § sägs att om avtal om skeppstjänst innehåller villkor stridande mot

lagen, skall det villkoret vara utan verkan, där ej om sådant villkor överenskommits

genom kollektivavtal samt villkoret godkänts av Konungen

eller myndighet som Konungen förordnat.

1948 års sjöarbetstidslag trädde i kraft den 1 januari 1949. Särskilda

övergångsbestämmelser gälla i fråga om fartyg som vid lagens ikraftträdande

redan i svensk ägo nyttjades till sjöfart eller som då var under

byggnad för svensk räkning och blivit sjösatt.

På grund härav må i vissa fall undantag göras från tillämpningen av

bestämmelserna om den ordinarie arbetstiden till sjöss.

Seattlekonventionen år 1946.

I juni månad 1946 ägde Internationella arbetskonferensens tjuguåltonde

session (sjätte sjöfartskonferensen) rum i Seattle. Vid konferensen, som

samlat representanter för 32 länder, antogos nio konventioner jämte ett antal

rekommendationer. Bl. a. antogs en konvention (nr 76) angående hyror,

arbetstid och bemanning å fartyg.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

Konventionen äger tillämpning å maskindrivna handelsfartyg med en

bruttodräktighet om 500 registerton eller mera. Å fartyg i vad konventioen

benämner fjärrtrafik utgör arbetstiden för befäl och manskap inom

däcks-, maskin- och radioavdelningarna till sjöss och å ankomst- och avgångsdagar

högst 8 timmar om dygnet samt i hamn 2 timmar (för visst

arbete) å söndagar och 8 timmar å övriga dagar. Arbetstid därutöver betraktas

såsom övertid för vilken särskild ersättning skall utgå. Ifall det

totala antalet arbetstimmar under en vecka överstiger 48 — med undantag

av tid som betraktas såsom övertid — skall i enlighet med vad som

kan överenskommas genom kollektivavtal mellan redar- och sjöfolksorganisationer

kompensation lämnas i form av fritid i hamn eller annorledes.

I fart som enligt konventionen må anses såsom närtrafik utgör förenämnda

personals ordinarie arbetstid till sjöss 24 timmar för två dygn i följd;

under hamndygn må den ordinarie arbetstiden liksom i fjärrtrafik utgöra

högst 2 timmar på söndagar samt högst 8 timmar övriga dagar. För arbetstid

därutöver skall övertidsersättning utgå. Överstiger det sammanlagda

antalet arbetstimmar, övertidsarbete oräknat, 112 timmar under en

period av två veckor i följd (eller sålunda genomsnittligt 8 timmar per

dygn), skall på samma sätt som stadgas för fartyg i fjärrtrafik kompensation

lämnas för arbetstid utöver nämnda timantal. Konventionens föreskrifter

innebära sålunda i stor utsträckning tillämpning av 8-tinnnarsdagen

och 48-timmarsveckan för personalen inom däcks-, maskin- och radioavdelningarna.

I fråga om personer som tillhöra ekonomiavdelningen innehåller konventionen

särskilda bestämmelser dels för passagerarfartyg, dels för andra

fartyg. Till sjöss samt å ankomst- och avgångsdygn utgör den ordinarie arbetstiden

för dygn räknat högst 10 timmar å passagerarfartyg samt 9 timmar

å annat fartyg. Å passagerarfartyg utgör arbetstiden i hamn, då passagerare

finnas ombord, högst 10 timmar om dygnet samt i annat fall

högst 8 timmar om dygnet, utom å lördagar, då den utgör 5 timmar, samt

å söndagar, då den utgör 5 timmar för personal i mässtjänst samt 2 timmar

för annan personal. Å lastfartyg må den ordinarie arbetstiden i hamn uppgå

till högst 8 timmar om dygnet, utom å lördagar och söndagar, då den är

maximerad till 6 resp. 5 timmar. Även för ekonomipersonalen stadgas,

att vederbörande sjöman skall för ordinarie arbetstid utöver 112 timmar

under två veckor i följd åtnjuta kompensation enligt vad som kan överenskommas

genom kollektivavtal i form av fritid i hamn eller annorledes.

Sålunda har principen om 8 timmars arbetsdag i viss mån antagits jämväl

för ekonomipersonalen, och konventionens bestämmelser innebära härutinnan

en väsentlig begränsning av den ordinarie arbetstiden i jämförelse

med vad som hittills i allmähet praktiserats inom handelsflottorna.

Artikel 17 i konventionen innehåller bestämmelser om övertidsersättning.

I artikeln sägs att grunderna för beräkning av övertidsersättningens storlek

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

skola fastställas genom nationell lagstiftning eller genom kollektivavtal;

dock må ersättningen i intet fall understiga 125 procent av månadslönen för

timme räknat. I stället för penningersättning må genom kollektivavtal

överenskommas om kompensation i form av motsvarande ledighet med rätt

att lämna fartyget eller i annan form.

I artikel 18 sägs bland annat att övertidsarbete ej må förekomma regelbundet.

Frågan om ratificering av konventionen förelädes 1947 års riksdag (prop.

nr 321). Vid anmälan av ärendet i statsrådet anförde föredragande departementschefen,

statsrådet Gjöres, att enär de i konventionen berörda frågorna

vore föremål för utredning av sjömanskommittén, konventionen icke för

det dåvarande borde ratificeras. Då det framstode såsom önskvärt att skapa

förutsättningar för ratifikation vid en senare tidpunkt, vore det dock angeläget,

att de i konventionen uttryckta principerna beaktades vid det fortsatta

utredningsarbetet, i den utsträckning så kunde befinnas möjligt och

lämpligt. Riksdagen yttrade (skr. nr 477), att riksdagen på de i propositionen

anförda skälen ansåge, att med avgörandet av frågan om ratificering

borde tills vidare anstå. I det fortsatta lagstiftningsarbetet borde emellertid

eftersträvas, att konventionen så småningom skulle kunna ratificeras.

I anledning av de betänkligheter mot en ratificering av konventionen, som

framkommit i olika sammanhang, har frågan om en revision av konventionen

upptagits av Internationella arbetsbyrån. I propositionen nr 265 till

1948 års riksdag med förslag till sjöarbetstidslag uttalade föredragande

departementschefen, statsrådet Gjöres, beträffande Seattlekonventionen —

efter att ha erinrat om olika yttranden över konventionen -— följande:

»Av det anförda framgår, att Seattlekonventionen angående hyror, arbetstid

och bemanning i vissa stycken har sådant innehåll, att konventionen

icke torde böra ratificeras i oförändrat skick. Härvid är särskilt att

märka att konventionen saknar övergångsbestämmelser, som kunde göra

det möjligt att medgiva lättnader för redan existerande fartyg, samt att den

upptar ett undantagslöst förbud mot regelbundet övertidsarbete. Jag anser

därför, i likhet med sjömanskommittén och de remissinstanser som yttrat

sig i frågan, att konventionen icke bör ratificeras för närvarande. Då emellertid

frågan om en revision av konventionen upptagits av Internationella

arbetsbyrån, torde det icke vara skäl att nu taga slutlig ställning till ratifikationsspör

smålet.»

Historik.

I 96 § i 1891 års sjölag stadgades, enligt paragrafens från och med år 1915

gällande lydelse, att därest, medan fartyg låge i hamn, sjömans arbetstid,

med undantag för arbete för fartygets säkerhet, överstege tio timmar eller

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

inom tropikerna nio timmar om dygnet, skulle han åtnjuta särskild ersättning

för det på övertid utförda arbetet, vilken ersättning icke måtte till

någon av besättningen utgå med lägre belopp för timme än trettio öre med

tillägg av en fyrahundradedel av hans hyra för månad.

Den första lag, som reglerade arbetstiden å svenska fartyg, var lagen den

oktober 1919 om arbetstiden å svenska fartyg. Lagen var av provisorisk

karaktär men erhöll med vissa smärre ändringar förlängd giltighet t. o. m.

1926 års utgång.

I 16 § i 1919 års lag stadgades, att ersättning för övertidsarbete skulle,

för timme beräknat, utgöra, när arbetet utfördes å söckendag, minst en

etthundrafemtiondel och, när arbetet utfördes å helgdag, minst en sjuttiofemtedel

av sjömannens kontanta månadslön. Hade sjöman någon dag mera

än två timmar använts till övertidsarbete, bestående av lastning eller lossning,

skulle, därest han under närmast följande dag eller dagar användes

för enahanda arbete, sjömannen för det å sistberörda dag eller dagar utförda

övertidsarbete av sådan art utfå ersättning efter den för övertidsarbete

å helgdag stadgade beräkningsgrund, ändock att arbetet utförts å söckendag.

Ersättningen skulle beräknas särskilt för varje tillfälle övertidsarbete utfördes.

För varje påbörjad halvtimme betalades ersättning såsom för halvtimme.

Till grund för 1919 års lagstiftning låg ett av skeppstjånstkommitterade

den 31 januari 1919 avgivet betänkande med förslag till lag om begränsning

av arbetstiden å svenska fartyg m. m. Om grunderna för övertidsersättningens

beräknande anförde de sakkunniga bland annat följande:

Sakkunniga hava ansett det ur mer än en synpunkt innebära en avsevärd

fördel, om en viss grund för övertidsersättningens beräknande kunde i lagen

uttryckligen föreskrivas. Att sakkunniga åsyftat, det denna beräkningsgrund

icke finge frångås genom överenskommelse, synes av den föreslagna bestämmelsen

i 9 §. Det har då gällt att finna en grund av sådan allmängiltighet,

att densamma ej alltför ofta tarvade ändring. En sådan grund hava

sakkunniga trott sig finna i fastställandet av en viss relation mellan övertidsersättningen

och den så att säga ordinarie lönen. Genom en dylik anordning

synes övertidsersättningen alltid komma att smidigt anpassa sig efter

värdet av vederbörandes arbetskraft vid varje tidpunkt. Så sker för övrigt

redan beträffande transportarbetarna, i det att övertidsersättningen utgår

med viss procentuell förhöjning å ordinarie arbetslönen, vanligen femtio

samt för sön- och helgdagsarbete sjuttiofem å etthundra procent. En dylik

förhöjning anse sakkunniga rimlig även i fråga om ersättningen för sjömans

övertidsarbete.

Emellertid möta vissa svårigheter att så exakt som då fråga är om industriarbetare

bestämma storleken av sjömans ordinarie ersättning, vilken

härvidlag måste evalveras i visst belopp per timme, då ju övertidsersättningen

kommer att gälla visst antal timmars arbete. Med utgångspunkt från

en viss ordinarie arbetstid för sjömannen kan ju sägas, att hans månadslön,

som skall vara ersättning för den tid han arbetar, låter sig omsättas i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

ett visst belopp per timme, övertidsarbete förekommer väl vidare huvudsakligen

i hamn, och för arbetet i hamn hava sakkunniga föreslagit en ordinarie

tid av åtta och en halv timmar per dygn. Om man därjämte för

enkelhetens skull beräknar tjugusex arbetsdagar i månaden, erhålles ett

antal arbetstimmar av 8V2 x 26 = 221. Delas den fastställda månadslönen

med detta tal, framkommer beloppet av den timpenning, sjömannen erhåller

för det ordinarie arbetet i hamn. Anser man nu i likhet med sakkunniga,

att timpenningen för övertidsarbete bör utgå med femtio procents förhöjning

å den ordinarie timpenningen, bliver ju den divisor, varmed månadslönen

skall delas för att erhålla övertidsersättningen per timme, = 221 : 1,5 =

147, vilket tal avrundats till 150.

Sakkunniga förbise givetvis icke, att 221 icke är det exakta antalet arbetstimmar

i månaden, då ju sjömannen till sjöss, om hans skeppstjänst är indelad

i vakter, i regeln arbetar tolv timmar om dygnet, eller om lian är dagman,

nio timmar eller om han tillhör kökspersonalen, såväl i hamn som till

sjöss, tolv timmar. Att lägga det antal timmar, sjöman verkligen arbetat

under månaden, till grund för beräknandet av övertidsersättningen, kunde

väl anses teoretiskt riktigast, men låter sig knappast genomföra. I övrigt

synes sakkunniga fullt rimligt att till grund för beräknandet av den ordinarie

timpenningen lägges den arbetstid, som befunnits böra vara den normala

och som, därest icke eljes hinder mött, borde hava tillämpats även

till sjöss.

För övertidsarbete å helgdag ävensom för sådant övertidsarbete å söckendag,

som avser lastning och lossning och som utföres å det andra av två

på varandra följande dygn, bör högre övertidsersättning utgå och då förslagsvis

dubbelt så hög som eljes. Divisorn blir då 150: 2 = 75.

I nedanstående tabell givas några exempel å övertidsersättning enligt

de förslagna grunderna:

övertidsersättning per timme

= 1/150 av månads- 1/75 av månadslönen

lönen

Månadslön

50 kr.

100 »

150 »

200 »

Ordinarie

timpenning

0: 23 kr.

0: 45 »

0: 68 »

0:90 »

0: 33 kr

0:67 »

1: 00 »

1: 33 »

0: 66 kr

1:34 »

2:00 »

2:66 »

Sakkunniga hava ock övervägt, huruvida icke en minimi- och en maximigräns

borde sättas för övertidsersättningen. Det har sålunda framhållits,

att en övertidsersättning, understigande femtio öre, knappast borde förekomma.

Å andra sidan har anmärkts, att då månadslönen för visst befäl för

närvarande kan uppgå till sexhundra kronor, övertidsersättningen per

timme skulle för sådant befäl komma att uppgå till fyra respektive åtta

kronor. Sakkunniga hava dock ansett sig icke böra föreslå någon begränsning

vare sig nedåt eller uppåt, och detta av det skäl, att den föreslagna

grunden för övertidsersättningen så smidigt ansluter sig till månadslönens

storlek. Skulle det inträffa, att penningvärdet stege så, att t. ex. en månadslön

av femtio kronor skulle anses skälig, då måste även en timpenning av

tjugutre öre vara skälig och givetvis jämväl en övertidsersättning av femtio

procent däröver, eller trettiotre öre, bliva skälig, lniru låg den än för närvarande

kan synas. Detsamma har givetvis sin tillämpning på en övre gräns.

Genom att övertidsersättningen stiger till mera avsevärda belopp torde

ock åstadkommas en viss garanti för att övertidsarbete icke utan vägande

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

skäl ålägges besättningen och främjas sålunda det syfte man genom arbetstidens

begränsning vill nå.

Det må framhållas, att sakkunniga använt uttrycket månadslön för att

angiva, att till grund för beräknandet av övertidsersättningen skall ligga

ej blott grundhyran, utan även eventuellt dyrtidstillägg, varemot icke naturaförmåner,

såsom mat och bostad, skola inräknas. Denna senare ersättning

utgår ju, vare sig övertidsarbete förekommer eller ej.

Den följande sjöarbetstidslagen, lagen den 13 juli 1926 om arbetstiden å

svenska fartyg (sjöarbetstidslag), erhöll med hänsyn till sin svårbedömliga

karaktär och den försiktighet, vartill de internationella förhållandena på

detta område gåvo anledning, först giltighet under en försöksperiod på fyra

år. Efter successiva förlängningar kom lagen att gälla till och med den

31 december 1938.

I 1926 års lag bibehöllos oförändrade de i 1919 års lag stadgade grunderna

för beräkning av övertidsersättning.

Sjöarbetstidslagen den 30 september 1938, som trädde i kraft den 1

januari 1939, stadgade i 13 § att ersättning för övertidsarbete skulle utgå

i penningar, eller ock, då fråga vore om vakttjänst i hamn eller om arbete

utfört av sjöman som icke uppbure kontant lön, beredas i form av fritid.

För övertidsersättning som utginge i penningar bibehöllos de förut gällande

beräkningsgrunderna. Ersättningen skulle alltså för timme räknat

utgöra, när övertidsarbetet utförts å söckendag, minst ‘/iso och, när övertidsarbetet

utförts å helgdag, minst V75 av sjömannens kontanta månadslön,

oberäknat kostpenningar eller däremot svarande ersättning.

I det sakkunnigförslag som låg till grund för 1938 års sjöarbetstidslag

hade den i den då gällande lagen stadgade beräkningsgrunden för övertidsersättningens

utgörande bibehållits, så ock bestämmelsen om beräknande

av ersättning för varje tillfälle övertidsarbete utfördes samt för minst en

halvtimme varje gång. Däremot innehöll sakkunnigförslaget icke någon

bestämmelse om dubbel övertidsersättning för arbete å söckendag.

I yttrande i anledning av förslaget till ny lag i ämnet upptogo kommerskollegium

och socialstyrelsen ett i samband med tidigare utredning framkommet

förslag om beräkning av övertidsersättning efter i lagen fastställda

minimibelopp i stället för kvotdel av hyran. Rörande detta förslag om den

kontanta övertidsersättningens beräknande anförde ämbetsverken följande:

»Ersättningen skall (enligt sakkunnigförslaget) liksom i nu gällande lag

bestämmas i förhållande till vederbörandes kontanta månadslön, oberäknat

kostpenningar eller däremot svarande ersättning. Det har redan länge

uppmärksammats, att vissa svagheter vidlåda denna beräkningsgrund, vilka

svagheter i någon mån skulle kunna avhjälpas genom fastställande i lagen

av ett fixerat minimibelopp för ersättningen. Det är visserligen sant, att ett

sålunda fixerat minimum ej låter, på samma sätt som en i förhållande till

månadsavlöningen bestämd övertidsersättning, anpassa sig efter eventuella

förändringar i löneläget och att fastställandet av minimibelopp kan sägas

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

9

mindre tillgodose de högre avlönade sjömännens intressen. Det i propositionen

nr 240 till 1934 års riksdag avgivna förslaget till sjöarbetstidslag bibehöll

även månadsavlöningen såsom grund för beräkningen av övertidsersättning

i penningar. Det torde emellertid ej kunna förnekas, att detta beräkningssätt

kan medföra vissa olägenheter. Befälhavaren kan sålunda föranledas

att till övertidsarbete i första hand använda sjömän med lägre avlöning.

Då det föreliggande lagförslaget i motsats till nu gällande lag kommer

att omfatta vaktindelade förste styrmän och förste maskinister, måste

dessutom beaktas, att den föreslagna övertidsersättningen, som per timme

räknat skulle utgöra Viso eller, i fråga om helgdagsarbete, 1/75 av den ifrågakommande

månadslönen, för förste styrmän och förste maskinister kan

komma att uppgå till anmärkningsvärt höga belopp. Detta torde giva anledning

till övervägande, huruvida ej grunderna för beräkning av övertidsersättning

i penningar borde ändras. Ämbetsverken hava varit i tillfälle

att taga del av ett efter nordiska sjöfartskonferensen upprättat preliminärt

norskt förslag till bestämmelser i ämnet. Enligt detta förslag skulle i författningsväg

stadgas vissa minimibelopp för den kontanta övertidsersättningen.

Dessa minimibelopp skulle, per timme räknat, uppgå till minst 1

krona för däcks- och maskinmanskap samt för köks- och uppassarpersonal

samt minst 1 krona 50 öre för andra sjömän; någon författningsstadgad

förhöjning för helgdagsarbete skulle ej förekomma. Med hänsyn till nyssberörda

förhållanden synes det ämbetsverken lämpligast att jämväl en blivande

svensk lag i ämnet allenast fixerade vissa minimibelopp för den kontanta

övertidsersättningen. I gällande kollektivavtal mellan Redareföreningen

och Sjöfolksförbundet ha bestämmelser meddelats om dylika minimibelopp

för däcks- och maskinmanskapets del, i det att övertidsersättningen

fastställts till minst 65 öre per timme övertidsarbete å söckendag

och minst 1 krona 30 öre per timme övertidsarbete å helgdag. Beträffande

befälet finnas inga dylika minimibelopp stadgade i de mellan Redareföreningen

och vederbörande befälsorganisation träffade kollektivavtalen; däremot

har bestäints, att till förste styrman skall för övertidsarbete, därest

motsvarande ledighet ej på visst sätt beredes honom, utgå ersättning, vilken

skall beräknas med iakttagande av sjöarbetstidslagens grunder efter

den å samma fartyg anställde andre styrmannens avlöning. Den lägsta begynnelselönen

för andre styrman enligt avtalets grundtariff uppgår till

225 kronor per månad. Av denna månadslön utgör ‘/iso en krona 50 öre

och V75 tre kronor. I anslutning härtill föreslå ämbetsverken, att de minimibelopp

för övertidsersättning, som upptagas i lagen, bestämmas till, per

timme räknat, beträffande manskap 65 öre för övertidsarbete å söckendag

och 1 krona 30 öre för dylikt arbete å helgdag samt beträffande befälet en

krona 50 öre för övertidsarbete å söckendag och 3 kronor för dylikt arbete

å helgdag.»

Föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, anförde härom i

propositionen nr 223 till 1938 års riksdag med förslag till sjöarbetstidslag

in. in. följande:

»Det av ämbetsverken framförda förslaget om fastställande av fixerade

minimibelopp för övertidsersättningen har jag icke funnit mig kunna förorda.

Därmed förbundna olägenheter — som under förarbetena till 1934

års lagförslag föranledde ämbetsverken att avvisa då framkommet förslag

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

av enahanda innebörd — hänföra sig i främsta rummet till systemets stelhet

och bristande möjlighet till anpassning efter förändringar i löneläget.

Denna sida av saken har belysts genom i höst träffade kollektivavtal, som

genom löneförhöjningar medfört väsentliga förändringar i grunderna för

de av ämbetsverken för knappt ett halvt år sedan föreslagna övertidsbeloppen.

I jämförelse med det för fartygsbefälet gällande nya kollektivavtalet

skulle den av ämbetsverken föreslagna beräkningsmetoden även innebära

betydande försämring för äldre, högre avlönade befälspersoner. Detta

gäller särskilt förste styrmännen, vilka enligt kollektivavtalet äga rätt till

övertidsersättning enligt samma grunder som övriga styrmän, d. v. s. beräknad

efter förste styrmännens egen lön. Med hänsyn till dessa omständigheter

har jag funnit mig böra i förevarande hänseende biträda sakkunnigförslaget.

»

Till grund för den år 1948 antagna sjöarbetstidslagen ligger ett av 1946

års sjömanskommitté avgivet betänkande (SOU 1948: 16). Kommittén föreslog

att de då gällande bestämmelserna om övertidsersättning skulle bibehållas

oförändrade. Kommittéledamöterna Böös och Reuterskiöld framförde

emellertid i särskilda yttranden erinringar mot bestämmelserna.

Sålunda uttalade Böös, att det i konsekvens med kommitténs avböjande

hållning i fråga om lagstiftning på löneområdet enligt hans mening borde

övervägas, om man icke borde överlåta åt parterna att själva överenskomma

om övertidsersättningens storlek, självfallet med ett lagstadgat minimum,

lämpligen bestämt till i Seattlekonventionen föreskrivna 125 procent

av timlönen.

Reuterskiöld anförde bl. a. följande.

Enligt vad jag har mig bekant är det endast här i Sverige, som övertidsersättningen

utgår med viss del av månadslönen per timme. Ej ens i U. S. A.

med de i förhållande till oss högre lönerna till sjöfolket har man ansett ett

sådant beräkningssätt lämpligt utan kollektivavtalsvägen fastställt vissa belopp

per timme för de olika kategorierna. Så har man även förfarit i de

övriga skandinaviska länderna. Det kan icke heller enligt mitt förmenande

vara riktigt att jämväl fortsättningsvis behålla det nu tillämpade systemet

i Sverige. Åtminstone när det gäller befälet kunna ersättningsbeloppen stiga

till belopp, som icke kunna anses rimliga och vilka icke förekomma inom

yrken i land. I utlandet har man också haft sin uppmärksamhet riktad på

detta förhållande, vilket orsakat vissa svårigheter, när det bland annat gällt

att tidsbefrakta svenska fartyg till utlänningar.

Av de över kommittébetänkandet inhämtade remissyttrandena må följande

här nämnas.

I fråga om ersättningen för övertidsarbete uttalade Sveriges redareförening

och Segelfartggsföreningen sin anslutning till kommittéledamoten

Reuterskiölds särskilda yttrande. Redareföreningen framhöll särskilt, att

månadslönernas stegring och införandet av olika slag av lönetillägg med
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

fört, att övertidsersättningen per timme för de högre betalda stigit till belopp,

som icke kunde betecknas som skäliga. En maximigräns för övertidsersättning

borde därför fastställas.

Skärgårds- och mälarflottornas rederiförening ifrågasatte, under hänvisning

till Böös’ och Reuterskiölds reservationer, om det icke vore riktigast

att överlåta åt rederierna och de ombordanställda att själva överenskomma

om övertidsersättningens storlek.

Med anledning av Böös’ reservation anförde Maskinbefälsförbundet och

Landsorganisationen, att om kommittéförslaget hade karaktären av lönelagstiftning,

detta i lika mån gällde om Böös’ förslag. I båda fallen vore det

fråga om lagstadgade minima för övertidsersättningen, bestämda i relation

till grundlönen. Endast såtillvida avveke reservantens förslag från majoritetens,

att minimiersättningen med den av honom förordade beräkningen

syntes bliva lägre än enligt majoritetsförslagets med gällande lag överensstämmande

beräkningsgrunder.

Vad angår beräkningen av övertidsersättningen anförde Maskinbefälsförbundet

i huvudsak följande.

Förbundet kan endast med stor tvekan godkänna den i förslaget fastställda

ersättningen för övertidsarbete. Förbundet är av den uppfattningen,

att ersättningen snarare bör utgå med V120 av månadslönen när arbetet utförts

å söckendag och 1/60 om arbetet utförts å helgdag. Som motivering för

detta önskar förbundet framhålla, att i den mån arbetstiden genom den

föreslagna lagens ikraftträdande kommer att minskas, kommer därmed ersättningen

i lön per utförd arbetstimme att bli större, om utgående löner

förbli oförändrade. Om sålunda ersättningen i lön för utfört arbete blir

större, anser förbundet det vara en logisk följd att ersättningen för övertidsarbete

också bör bli större.

Efter att ha erinrat om kommerserådet Böös’ särskilda yttrande fortsatte

förbundet:

»Förbundet finner det svårt att följa kommerserådet Böös i denna argumentering.

Ehuru kommittén icke ansett det lämpligt att lagstifta på löneområdet,

har den icke därmed sagt att övertidsersättning som redan fastställts

i sjöarbetstidslagen skulle uttagas ur denna. Sjöman är enligt lagen

skyldig att utföra skeppsarbete som ålägges honom och kan straffas om

han vägrar utföra sådant arbete, varför det är helt naturligt att ett minimum

för övertidsersättningen också fastställes i lag. Kommerserådet Böös

anser att överenskommelser om övertidsersättning, ''självfallet med ett lagstadgat

minimum’, skall träffas mellan redares och de ombordsanställdas

organisationer, varför han själv enligt förbundets förmenande erkänner

principen om övertidsersättningens fastställande i lag. Kommerserådet

Böös’ förslag att detta lagstadgade minimum lämpligen borde fastställas

till 125 procent av timlönen, innebär då endast en sänkning av det minimum

som redan är fastställt i gällande sjöarbetstidslag och vari kommitténs

majoritet icke föreslagit någon ändring.»

Föredragande departementschefen, statsrådet Gjöres, anförde i propositionen

nr 265 till 1948 års riksdag i denna del följande:

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

»Bestämmelserna angående ersättning för övertidsarbete ha från flera

håll ägnats särskild uppmärksamhet. Detta är helt naturligt med hänsyn

till den omfattning, övertidsarbetet kan befaras komma att få, och den

höga nivå, som den kontanta månadslönen till vissa kategorier anställda

numera nått.

På grund av övertidsersättningens karaktär av arbetslön synas principiella

skäl tala för att överlåta åt parterna själva att avtalsvägen reglera

övertidsersättningens storlek. Så har exempelvis skett i 1942 års arbetstidslag

för detaljhandeln. Emot denna lösning talar emellertid bl. a. den omständigheten,

att Seattlekonventionen ställt övertidsersättningen i bestämd

relation till den ordinarie avlöningen. Konventionen stadgar sålunda, att

övertidsersättningen skall utgöra minst 125 procent av timlönen. Med hänsyn

härtill anser jag mig icke kunna förorda, att sjöarbetstidslagen nu

skulle ändras därhän, att parterna ensamma skulle kunna fritt bestämma

övertidsersättningens storlek. Sjöarbetstidslagen synes liksom nu böra fastställa

ett minimum för ersättningen.

Om man i lag skall fixera ett minimum för övertidsersättningen, kan

man gå fram efter flera olika linjer. En lösning är att bestämma övertidsersättningen

på det sätt som Seattlekonventionen anvisar. Det synes emellertid

i praktiken möta vissa svårigheter att tillämpa konventionens regel.

Sålunda torde det, då arbetstiden skiftar efter fartygets positioner (i hamn,

till sjöss etc.), vara vanskligt att annorledes än i efterhand beräkna antalet

arbetstimmar per månad, vilket antal för övrigt förmodligen månad

för månad skulle växla för samma person och säkerligen även skulle vara

olika för sjömän i samma löneställning. Valet synes mig därför böra stå

mellan å ena sidan att fastställa ett fast belopp, eventuellt olika för lägre

och högre kategorier av anställda, och å andra sidan att tillämpa den beräkningsmetod,

som nu gällande lag innehåller och som enligt sjömanskommitténs

förslag skulle kvarstå oförändrad. Frågan blev föremål för ingående

överväganden under förarbetena till 1938 års lag. Då ett system med

fasta belopp med nödvändighet blir stelt och endast med svårighet kan anpassas

efter förändringar i löneläget samt därför icke torde kunna uppfylla

Seattlekonventionens krav, anser jag, i likhet med föredragande departementschefen

vid anmälan av 1938 års lag, det klokast att bibehålla det nuvarande

systemet. Jag förordar därför, i likhet med sjömanskommittén,

att de nuvarande bestämmelserna angående ersättning för övertidsarbete

bibehållas oförändrade, även om övertidsersättningen i vissa fall, särskilt

för det högre befälet, därigenom kan komma att uppgå till betydande belopp.

»

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen, uttalade i sitt av riksdagen

i nu ifrågavarande del godkända utlåtande nr 54, att av såväl sjömanskommitténs

betänkande som propositionen framginge med all tydlighet,

att den föreslagna minskningen av den ordinarie arbetstiden komme

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

13

att för skeppstjänstens behöriga fortgång nödvändiggöra anlitande av övertidsarbete

i avsevärd utsträckning.

I fråga om ersättning för övertidsarbete uttalade utskottet vidare:

Vid behandlingen inom utskottet av stadgandet i 14 § i departementsförslaget

(motsvarande 13 § i gällande lag) har särskild uppmärksamhet

ägnats frågan om sättet för bestämmande av övertidsersättningens storlek.

Med hänsyn till övertidsersättningens karaktär av arbetslön har utskottet

haft under övervägande förslag om att, såsom i andra fall skett

(jfr 1942 års detaljhandelslag), överlåta åt parterna att avtalsvägen reglera

övertidsersättningens belopp. Detta kan förefalla motiverat jämväl

på den grund att övertidsersättningen enligt gällande system för de högst

avlönade besättningskategorierna enligt vad utskottet inhämtat kan uppgå

till anmärkningsvärt höga belopp. Den mycket stora skillnad som ersättningen

för arbete på övertid följaktligen måste uppvisa skilda besättningskategorier

emellan kan i och för sig synas mindre tilltalande och kan för

övrigt medföra den olägenheten att sjömän med lägre avlöning belastas

med övertidsarbete i större utsträckning än bättre avlönade besättningsmän.

Frågan har även uppmärksammats av departementschefen, som

emellertid — främst av hänsyn därtill, att Seattlekonventionen ställt övertidsersättningen

i bestämd relation till den ordinarie avlöningen —• ansett

sig icke kunna förorda, att parterna ensamma skulle få fritt bestämma

övertidsersättningens storlek. Ehuru ifrågakommande stadgande i konventionen

(art. 17), såvitt utskottet kunnat finna, icke utesluter att grunderna

för beräkning av övertidsersättningens storlek fastställas genom kollektivavtal,

synes det oklart på vad sätt av konventionen fordrad garanti för

att ersättningen icke i något fall må understiga 125 procent av månadslönen

efter timme räknat skall kunna utformas. Med hänsyn härtill och då

tiden icke medgivit utskottet att företaga någon mera ingående prövning av

olika tänkbara metoder att bestämma övertidsersättningen, har utskottet

funnit sig nödsakat att inskränka sig till detta omnämnande med uttalande

av att frågan enligt utskottets förmenande förtjänar att ägnas fortsatt uppmärksamhet

framdeles.

Yttrandena.

Kommerskollegium anser att frågan om ändring av de svenska bestämmelserna

om övertidsersättning bör tills vidare anstå. Svenska arbetsgivareföreningen

finner angeläget, att en utredning enligt motionärernas förslag

kommer till stånd snarast möjligt, och Sveriges redareförening framhåller,

att en omedelbar utredning är nödvändig. Jämväl Sveriges segelfartygsförening

tillstyrker en utredning. Landsorganisationen avstyrker däremot förslaget

om utredning, och Tjänstemännens centralorganisation hemställer att

motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. I de av Centralorganisationen

inhämtade yttrandena från Sveriges fartygsbefälsförening,

Svenska maskinbefälsförbundet och Svenska stewartföreningen avstyrkas

likaledes motionerna.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

Kommerskollegium har med hänsyn till vad i motionerna anförts verkställt

en preliminär utredning rörande sjöfolkets avlöningsförhållanden i

Norge, Danmark, Storbritannien och USA. Den preliminära utredningen är

utarbetad med ledning av de i respektive länder mellan redare och sjöfolksorganisationer

gällande kollektivavtalen samt beträffande förhållandena i

Storbritannien med ledning av National Maritime Boards föreskrifter. Kommerskollegium

har därjämte utarbetat tabellariska uppställningar utvisande

storleken av nu utgående svenska hyror och övertidsersättningar. Den preliminära

utredningen och uppställningarna finnas bifogade kollegii yttrande.

I anslutning till utredningen anför kollegium:

Av redogörelsen beträffande förhållandena i USA framgår, att de övertidsersättningsbelopp

som i vissa fall utgå till högt avlönat svenskt sjöfolk

äro högre än de belopp som utgå till sjömän i motsvarande ställning å amerikanska

fartyg. Med hänsyn till de mycket långtgående amerikanska bestämmelserna,

enligt vilka visst ordinarie arbete skall kompenseras med

övertidsersättning, torde det emellertid kunna starkt ifrågasättas, om icke

kostnaderna för övertid i amerikanska fartyg bliva högre än de motsvarande

kostnader som med gällande beräkningssätt uppstå i svenska fartyg.

Övertidsersättningen till danskt sjöfolk är låg jämfört med motsvarande

ersättning till svenskt sjöfolk. Vid sådan jämförelse synes emellertid böra

beaktas att vissa i de danska kollektivavtalen intagna bestämmelser angående

ordinarie arbetstid äro fördelaktigare för sjöfolket än de arbetstidsföreskrifter,

som äro gällande i Sverige. Således torde t. ex. bestämmelsen i

kollektivavtalet mellan Dansk Dampskibsrederiforening och Dansk Styrmandsforening

att den ordinarie arbetstiden till sjöss utgör 8 timmar samt

att för arbete därutöver skall utgå övertidsersättning, medföra att övertidsersättning

i många fall utbetalas för arbete som fullgjorts under vakttjänst

till sjöss.

Den till norskt sjöfolk nu utgående övertidsersättningen är, beträffande

sjöfolk i manskapsgrad, av ungefär samma storleksordning som motsvarande

svensk ersättning; däremot är den till norskt sjöfolk i befälsställning

utgående ersättningen lägre än den som svenskt befäl åtnjuter. Kollegium vill

emellertid i samband härmed nämna att enligt i Norge utarbetat förslag

till ny sjöarbetstidslag (Ot. prp. nr 77, 1948) föreslås (i departementets

förslag), att då gottgörelse för övertidsarbete lämnas i pengar, skall sådan

betalning utgå med minst 25 procent högre belopp än grundhyran per

timme. Vid beräkningen av grundhyran per timme skall arbetstiden för

sjömän som tillhöra däcks- och maskinbesättningen å fartyg om 500 bruttoton

och därutöver och för dagman fastställas till 208 timmar per månad

och för andra sjömän till 224 timmar.

Storleken av de övertidsersättningsbelopp som utgå till engelskt sjöfolk

framgår av bilagd utredning. Särskilt anmärkningsvärt är härvid att sådan

ersättning under vissa förhållanden icke utgår till engelskt sjöfolk i befälsställning.

De befälspersoner som icke åtnjuta sådan ersättning kompenseras

emellertid med förlängd semester och dessutom synas dessa tillförsäkrade

en trygghet i anställningen, som näppeligen kan anses tillkomma svenskt

befäl i allmänhet.

Av utredningen har framgått, att olikheter i arbetstidsreglering, anställ
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

15

nings- och avlöningsförhållanden för sjöfolk i de berörda länderna medfört

att ersättningen per tidsenhet för övertidsarbete företer betydande

skiljaktigheter. Omständigheterna under vilka övertidsersättning utbetalas

äro också mycket olika. Medan t. ex. i amerikanska och danska fartyg övertidsarbete

till sjöss i betydande utsträckning och ofta regelbundet förekommer

bland vaktindelad personal, torde övertidsersättning till vaktindelat

svenskt sjöfolk endast i mycket ringa omfattning förekomma.

Det förut omnämnda norska förslaget till ny sjöarbetstidslag kommer,

enligt vad kollegium försport, att föreläggas nu sittande storting. I departementsförslaget

intagen föreskrift om grunderna för övertidsersättningens

beräknande avviker emellertid betydligt från det förslag, som avgivits av

den kommitté (Arbeidstidskommiteen) som utarbetat förslag till ny lag.

Medan i departementsförslaget förordats bestämmelser i enlighet med

Seattle-konventionens föreskrifter, har kommittén framlagt förslag som

innebär att ersättningen skulle beräknas enligt samma grunder som tilllämpas

här i riket. Båda förslagen innebära således att övertidsersättningens

storlek skulle stå i viss proportion till hyran, vilket synes innebära en avvikelse

från i gällande norska kollektivavtal tillämpad praxis.

De föreskrifter av här avsett slag som må komma att fastställas i ny

norsk lag, kunna ur svensk synpunkt vara av intresse, särskilt som norska

fartyg i betydligt större utsträckning än svenska sysselsättas i tidsbefraktning

för utländska betraktares räkning.

Kollegium anför härefter:

Kollegium vill slutligen erinra om bestämmelsen i 1 § 3 mom. nu gällande

sjöarbetstidslag. Jämlikt denna lags bestämmelse må Konungen, eller den

myndighet åt vilken Konungen må hava uppdragit, att i vissa avseenden

därutinnan utöva beslutanderätt, medgiva undanlag från lagens tillämpning.

Med stöd av nämnda lagrum samt vad i lagens 15 § stadgas, har tidigare

kollektivavtal godkänts som bl. a. innehållit föreskrift om annan ersättning

för övertidsarbete än den som i sjöarbetstidslagen föreskrives.

Därest arbetsmarknadens parter skulle träffa överenskommelse om att

exempelvis för vissa grupper sjöfolk i kollektivavtal fastställa annan övertidsersättning

än den ersättning som skulle utgå enligt i lagen fastställt

beräkningssätt, medger lagens nuvarande avfattning möjligheter för godkännande

därav.

Den preliminära utredning, för vilken här ovan redogjorts, ger vid

handen, att även om övertidsersättningarna för större delen av personalen

ej utgå efter högre normer på svenska fartyg än på flertalet utländska så

äro de svenska övertidsersättningarna till det högre befälet väsentligt mycket

större än motsvarande utländska övertidsersättningar. Sistnämnda förhållande

lärer emellertid hava varit statsmakterna bekant, när den nya

sjöarbetstidslagen antogs. Att vid sådant förhållande redan nu, då lagen

nätt och jämt trätt i kraft, vidtaga ändringar i dess bestämmelser om övertidsersättning

synes knappast vara att förorda. Till förmån för uppskov med

behandling av frågan om dylik ändring talar även den omständigheten, att

Norge, som ju är ett av världens viktigaste sjöfartsländer samt i sådan

egenskap och till följd av dess geografiska belägenhet av största betydelse

ur konkurrenssynpunkt för vår sjöfart, inom kort torde behandla frågan

om eventuell överarbetning av sin sjöarbetstidslag. Kollegium, som givetvis

kommer att med uppmärksamhet följa utvecklingen på området oj blott

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

inom landet utan även i Norge och på andra håll utomlands, anser att

man ännu någon tid bör avvakta vart denna utveckling leder och att alltså

frågan om ändring av de svenska bestämmelserna om övertidsersättning

bör tills vidare anstå.

Svenska arbetsgivareföreningen anför i sitt yttrande över motionerna följande:
Föreningen

instämmer i allo i de synpunkter, som närmare utvecklas i

motionerna. Övertidsersättning beräknad enligt sjöarbetstidslagen ger i

många fall betydligt högre belopp än som utgår för motsvarande arbeten i

land. Exempelvis utgår övertidsersättningen på söndagar inom industrien

genomgående med 100 procents tillägg på lönen. Enligt sjöarbetstidslagen

blir söndagsersättningen bortåt 200 procent högre än den ordinarie lönen beräknad

per timme; det vill för övrigt synas, som om detta resultat skulle

bero på en felräkning av 1917 års skeppstjänstkommitterade. (Skeppstjänstkommitterades

betänkande s. 35—36.)

En tvingande bestämmelse som i sjöarbetstidslagen är olämplig även med

hänsyn till att arbetsförhållandena inom den relativt omfattande sjöfarten

inom föreningens område variera avsevärt, vilket gör att skäligheten av en

hög övertidsersättning ej sällan är diskutabel. Inom norrlandsstuverierna

t. ex. användas fartygen för att befordra stuveriarbetare ut till arbetsplatserna

om morgonen och hem om aftonen. Det kan ej undvikas, att denna

trafik i viss utsträckning äger rum före och efter vad som allmänt gäller

som normal arbetstid. Under hela dagarna ligga emellertid fartygen i allmänhet

stilla, och de ombordanställda äro då i huvudsak fria från arbete.

Det kan tilläggas, att seglationssäsongen här är begränsad till sommaren,

medan de ombordanställda under vinterhalvåret ha arbeten i land. På sågverkens

långbogserare är arbetet hårdare, men seglationssäsongen är även

här kort, och vintertid ha de anställda andra arbeten. Sågverkens hamnbogserare

representera ännu en annan typ av arbete. Folket på dessa båtar

inta i mångt och mycket ej annan ställning än företagens transportarbetare

i land. Inom den kommersiella bogsernäringen i Stockholm, Göteborg och

Malmö m. fl. orter äro arbetsförhållandena mera lika den egentliga sjöfartens,

men även här är det, såsom nedan framgår, olämpligt med lagfästa

grunder för övertidsersättningen.

Inom föreningens område användas dels fartyg, som falla under sjöarbetstidslagen,

dels fartyg, som falla utanför denna lag. Av praktiska skäl måste

emellertid dessa olika båtkategorier sammanföras under enhetliga kollektivavtal.

Detta medför, att övertidsersättningen i samma avtal heräknas enligt

sjöarbetstidslagens grunder för vissa anställda, medan för andra anställda

ersättningen utgår med vissa i avtalet angivna betydligt lägre belopp

per timme. Denna tudelning har komplicerat avlöningsuträkningen och avlöningsbokföringen

för företagen, har vållat återkommande tvister mellan

företagen och de anställda och har varit ägnad att skapa motsättningar

mellan de olika arbetstagarkategorierna inbördes.

Under åberopande av vad ovan anförts finner föreningen det angeläget,

att en utredning enligt motionärernas förslag kommer till stånd snarast

möjligt.

Vid Sveriges redareförenings yttrande finnas fogade uppställningar utvisande

storleken av övertidsersättningar åt svenskt sjöfolk samt en tablå

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

angående övertidsersättning åt sjöfolket i Danmark, Norge och Storbritannien

ävensom en uppställning utvisande den övertidsersättning till ombordanställda

å svenska fartyg som skulle utgå vid tillämpning av reglerna i

Seattlekonventionen.

I sitt yttrande erinrar föreningen till en början om att utarbetandet av

1948 års sjöarbetstidslag bedrevs i ett forcerat tempo.

Föreningen fortsätter:

Särskilt var detta fallet vid utskottsbehandlingen av Kungl. Maj:ts proposition

i ämnet. Till följd av knappheten på tid — vilket framgår av det

uttalande, som utskottet gjorde i sitt utlåtande nr 54/48 — hade man icke

möjlighet att på önskvärt sätt genomtänka de praktiska konsekvenserna

av åtskilliga i lagförslaget ingående bestämmelser. Så torde i särskilt hög

grad vara fallet beträffande följderna av ett bibehållande av tidigare gällande

regler för övertidsersättningens beräknande, vilket i synnerhet varit

angeläget, när man genom lagen införde regler för arbetstidens beräknande,

som med visshet kunde antagas leda till, att övertidsarbetet komme att få

en avsevärt större omfattning än tidigare.

De gångna åren hava givit en mångfald exempel på de stötande konsekvenser,

vilka nu allt oftare bliva en följd av lagens bestämmelser om övertidsersättning.

Det stora antal klagomål, som ingått från redare av skilda

fartygstyper, möjliggör ett uttalande i denna fråga på basis av ett betydande

erfarenhetsmaterial.

Föreningen framhåller härefter att de fastställda reglerna om övertidsersättningens

beräknande i åtskilliga fall leda till ersättningsbelopp, vilka

framstå som oskäligt höga, därvid föreningen hänvisar till den vid yttrandet

bifogade uppställningen samt tillägger att såsom av uppställningen

framgår kan övertidsersättningen i vissa fall belöpa sig till över 19 kronor

1 timman. Även om man bortser från dessa extrema fall, är det ostridigt

att övertidsersättningar om 8—15 kronor i timman ofta utgå.

Föreningen anför härefter:

Liksom det ordinarie arbetet är av mångskiftande natur, så utföras även

på övertid arbeten av växlande art. Vissa typer av övertidsarbete äro emellertid

i praktiken dominerande, såsom vakttjänst i hamn, lasträkning, förhalningar

och passning av olika slag av hjälpmaskiner. I viss utsträckning

torde kunna sägas, att övertidsarbetena utgöras av sådana arbeten, vilka

icke erfordra något större mått av psykisk och fysisk ansträngning. De kvalifikationer,

som föranlett högre eller lägre lön för det ordinarie arbetet,

komma icke alltid till samma rätt vid utförandet av övertidsarbetena. Det

framstår därför såsom obilligt att låta den kraftiga graderingen av ersättningarna

för det ordinarie arbetet återspeglas i vad som skall utgå i ersättning

för det på övertid utförda och därmed komma upp i belopp, som

många gånger icke stå i relation till det utförda arbetet.

Såsom en följd av sjöarbetstidslagens ifrågavarande bestämmelser kan

det inträffa, att personer i befälsställning, vilkas arbete är undantaget lagens

reglering och sålunda icke äro berättigade till övertidsersättning, komma i

åtnjutande av lägre lönebelopp än dem underordnat befäl — och i en del

fall även sådant för vederbörande tjänst okvalificerat befäl, som på grund

av den nuvarande befälsbristen måst påmönstras.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 19A9. 9 sand. 2 avd. Nr 27.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

Ett dylikt förhållande giver icke sällan anledning till missnöje från sådana

anställda, vilka till följd av sin större skicklighet befordrats till tjänster,

med vilka icke är förenad rätt till övertidsersättning. En befordran

framstår i åtskilliga fall som oförmånlig, enär den kan medföra icke en

förbättring utan en försämring ur totalinkomstsynpunkt. Vederbörande

kunna härigenom betagas intresset för att genom en god arbetsinsats meritera

sig för befordran.

Enligt vad föreningen har sig bekant utgår övertidsersättning efter helt

andra beräkningsgrunder och med betydligt mindre belopp inom den svenska

industrien. Sålunda åtnjuter en industriarbetare under de två första

timmarnas övertidsarbete 35—40 procents förhöjning å timlönen, därefter

50—75 procent och å helgdag 100 procent. För arbetsledare — till vilken

kategori befälet inom handelsflottan torde kunna hänföras — utgår i regel

ingen övertidsersättning och i de fall så är förhållandet med betydligt

mindre belopp än inom sjöfarten. Man anser allmänt inom industrien, att

stor försiktighet skall iakttagas vid medgivandet av övertidsersättning till

personer, vilka stå i ansvarsställning i förhållande till de underordnade.

Föreningen gör därefter en jämförelse mellan de system, som i skilda

länder kommit till användning för att på ett skäligt sätt uppdraga normer

för beräknandet av övertidsersättningar till sjöfolket, och anför härom:

Enligt den metod, som tillämpas i USA, utgår övertidsersättning i allmänhet

med ett fast belopp per timma till befäl och med ett annat, lägre belopp

till manskap. Utmärkande för systemet är sålunda, att de anställda sammanföras

till endast två grupper med en och samma övertidsersättning åt

alla, som tillhöra samma grupp, oavsett om de inom gruppen äro av högre

eller lägre grad samt oavsett fartygets tontal och storleken av den ordinarie

lönen. De amerikanska övertidsersättningarna framstå såväl i sig själva som

med hänsyn till dollarns inhemska köpkraft som mycket låga i jämförelse

med motsvarande svenska ersättningar.

Ett annat sätt att beräkna övertidsersättningen tillämpas i Storbritannien,

där de ombordanställda sammanföras i fyra grupper. Övertidsersättningen

är densamma för alla de personer, som höra till en och samma grupp. Jämväl

i Danmark och Norge tillämpas ett liknande system. Det torde i synnerhet

böra framhållas, att i samtliga dessa tre länder samma övertidsersättning

utgår till allt befäl, oavsett tjänsteställningen. För ytterligare upplysningar

härutinnan får föreningen hänvisa till bifogade tablå.

Enligt en tredje metod är övertidsersättningen sammansatt av två delbelopp,

av vilka det ena är fast och utan relation till den ordinarie lönen,

medan det andra utgör en viss bråkdel av den utgående lönen. Denna metod

tillämpades i 1891 års sjölag, vars 96 § föreskrev, att övertidsersättning

i förekommande fall skulle utgå med 30 öre plus 7«°o av månadshyran per

timma. Det må framhållas, att med hänsyn till dåvarande penningvärde beloppet

om 30 öre regelmässigt utgjorde övertidsersättningens större komponent.

Enligt en fjärde metod slutligen utgår övertidsersättning med belopp,

som stå i omedelbar relation till månadslönen. Denna metod tillämpas i

gällande svensk rätt och har kommit till uttryck i Seattle-konventionen och

det norska förslaget till ny sjöarbetstidslag.

De tre förstnämnda metoderna hava den fördelen, att de innefatta vissa

garantier mot orimligt höga ersättningsbelopp. Beträffande de två första

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

19

torde därjämte kunna sägas, att man genom dessa tager hänsyn till den

omständigheten, att övertidsarbetet icke alltid är av sådan natur, att en differentiering

i ersättningshänseende synes vara nödvändig på samma sätt

som i fråga om det ordinarie arbetet. Mycket talar för, att den i Storbritannien,

Danmark och Norge tillämpade metoden innefattar en lämplig, principiell

lösning av förevarande problem. Föreningen får även fästa uppmärksamheten

på, att enligt de engelska kollektivavtalen övertidsarbete helt kan

kompenseras med motsvarande fritid i hamn; ett tillvägagångssätt, som

torde innebära stora fördelar såväl för den ombordanställde som arbetsgivaren.

Det bär från myndigheternas sida förklarats, att man åsyftar att bringa

svensk sociallagstiftning för sjöfolk i så nära samstämmighet som möjligt

med de i Seattle 1946 antagna konventionerna. Vid sådant förhållande torde

det vara av vikt, att man vid den i motionen föreslagna utredningen beträffande

övertidsersättningens beräknande tager tillbörlig hänsyn till vad konventionen

nr 76 rörande hyror, arbetstid och bemanning har att anföra på

denna punkt. Enligt denna må övertidsersättning icke utgå med lägre belopp

än »one and a quarter times the basic pay or wages per hour». Med

uttrycket »basic pay or wages» avses befäl eller manskap tillkommande

kontant lön, vari ej inräknats övertidsersättningar, lönetillägg eller andra

bidrag i penningar eller in nalura. En tillämpning av denna regel å svenska

fartyg giver ett helt annat resultat än vad som framkommer genom de nu

i sjöarbetstidslagen stipulerade reglerna. Anledning till de ovan påtalade,

av nu gällande svenska lagstiftning föranledda mindre tillfredsställande

konsekvenserna torde vara, att man visserligen anpassat reglerna om arbetstidens

längd till Seattlekonventionen och i vissa fall gått längre, men att

inan underlåtit att samtidigt taga fasta på de bestämmelser om övertidsersättningens

beräknande, som återfinnas i densamma. I den norska propositionen

om ny sjöarbetstidslag (Ot. prp. nr 77/48) föreskrives i enlighet

med Seattle-konventionen, att övertidsersättning skall utgå med 125 procent

av grundhvran per timma.

Föreningen anför till sist:

Det nu tillämpade svenska systemet för bestämmandet av övertidsersättningsbeloppen

är icke väl avvägt. Föreningen har i samband med behandlingen

av förslaget till den nya sjöarbetstidslagen framhållit de allvarliga

ekonomiska konsekvenser, som bl. a. övertidsersättningarnas storlek redan

då i åtskilliga fall medförde, i synnerhet då den svenska handelsflottan konkurrerade

med utländskt tonnage vid deltagandet i s. k. tidsbefraktning.

Enär det redan nu med säkerhet kan sägas, alt övertidsbeloppen komma

att växa på grund av förkortandet av den ordinarie arbetstiden, blir läget

än oförmånligare. Jämväl den omständigheten, att rederierna tvingas utbetala

högre övertidsersättningar till bl. a. befälet genom omöjligheten alt

erhålla det antal, som erfordras för att uppfylla sjöarbetstidslagens krav

på arbetstidsbegränsning, medför, att den icke ringa del av den svenska

handelsflottan, som träffas härav, blir försatt i ett ekonomiskt ansträngt

läge. Särskilt kommer delta att beröra det mindre och medelstora tonnaget,

vilket redan nu har svårt att göra sig gällande i den internationella konkurrensen.

Sveriges Redareförening, som icke i förväg vill binda sig för visst annat

system, får som sin uppfattning framhålla, att en omedelbar utredning av

denna fråga, med hänsyn till det läge den svenska handelsflottan blivit för
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

satt i genom antagandet av den nya sjöarbetstidslagen, är nödvändig. Enär

alla tecken tyda på en skärpt konkurrens inom sjöfarten, är det även av

vikt, att en sådan utredning bedrives med skyndsamhet, så att en lagändring

snarast kan komma till stånd.

Sveriges segelfartggsförening finner en allsidig utredning för att få fram

en bättre avvägd beräkningsgrund fullt berättigad och tillstyrker den föreslagna

utredningen. Föreningen framhåller, att timpenning beräknad procentuellt

på grundlön icke kan bliva fullt rättvis, enär den som till följd

av sin ställning har en relativt hög lön får en hög timpenning, och den

som har en låg lön får en låg timpenning. En sådan beräkningsgrund, tilllägger

föreningen, skulle knappast komma att godtagas av arbetstagare på

land eller vid fabrikerna.

Landsorganisationen framhåller inledningsvis:

Sjöarbetstidslagens grunder för övertidsersättningens beräkning sakna

motsvarighet i annan svensk arbetstidslagstiftning; de innebära en av speciella

förhållanden inom sjöfarten betingad avvikelse från den i vårt land

eljest upprätthållna principen att lönevillkor skola regleras genom avtal.

Någon verklig avvikelse från denna princip kan ju icke sägas ha skett genom

handelsarbetstids- och hembiträdeslagarnas bestämmelser att övertidskompensation

skall utgivas, enär i dessa lagar icke fastslagits på vad

sätt övertidsersättning skall beräknas. Det må anmärkas att grunder för

ersättningens beräkning på sin tid föreslogos i sakkunnigförslaget till handelsarbetstidslag;

den i sådant avseende föreslagna bestämmelsen, vilken

landsorganisationen under åberopande av den nämnda principen avstyrkte,

kom emellertid icke att inflyta i lagen..

Efter att ha erinrat om att ersättningsregler av samma innehåll som i

1948 års sjöarbetstidslag upptogos redan i den första sjöarbetstidslagen 1919

och överflyttades från denna till 1938 års lag fortsätter landsorganisationen:

Då landsorganisationen — som icke bereddes tillfälle att yttra sig över

förslagen till 1919 och 1938 års lagar — icke vid sitt utlåtande över nya

lagen gjorde någon erinran mot att ersättningsregeln bibehölles, var denna

organisationens ståndpunkt beroende ej blott på att lagbestämmelsen i

fråga hade en i det närmaste trettioårig hävd eller på att Seattlekonventionen

— som upptog en motsvarande bestämmelse — enligt landsorganisationens

mening icke borde ratificeras annorledes än på grundval av lagstiftning

och således icke, såsom konventionen alternativt medgiver, på

grundval av kollektivavtal. För en legal reglering av ersättningen kunde

också åberopas svårigheterna för sjöfolkets vidkommande för en lika effektiv

kollektivavtalsreglering, ävensom de anställdas med straffansvar sanktionerade

skyldighet att utföra dem ålagt övertidsarbete. Ett annat motiv

var lagregleringens företräde från arbetsfredssynpunkt —- jämför den nu

lösta segslitna konflikten om vederlag enligt 9 §. Det kan såväl från parternas

som från samhällets synpunkt endast vara av värde, om den för

sjöfartsnäringen i särskilt hög grad betydelsefulla frågan om övertidsersättningens

beräkning föres utanför de fackliga stridslinjerna. Att det —

därest lagregleringen slopades — skulle lyckas redarna att avtalsledes utan

konflikt få till stånd en justering nedåt av de sedan årtionden hävdvunna

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

21

ersättningsgrunderna är en illusion, åt vilken dock motionärerna synas

vara hemfallna. Personalorganisationernas medverkan till en dylik justering

lärer så mycket mindre kunna påräknas som, efter den arbetstidsminskning

vilken skett genom den nya lagen, en justering åt andra hållet

snarare vore mera följdriktig: med den ordinarie arbetstidens minskning

kommer vid oförändrade månadslöner lönen per arbetstimme att ökas, varvid

ej utan fog kan göras gällande att också övertidsersättningen per timme

borde i motsvarande mån ökas. (Jämför Svenska maskinbefälsförbundets

yttrande i 1948 års proposition sid. 87.)

Det nu sagda har föranletts av motionärernas uttalanden om lagregleringens

oegentlighet från principiell synpunkt. Även om man i allmänhet

anser frågor om övertidsersättning och arbetsvillkor över huvud tillhöra

området för parternas avtalsfrihet, måste man medgiva att i särskilda fall

förhållandena kunna vara sådana att de motivera undantag från den allmänna

regeln. Det är denna uppfattning som ligger bakom ej endast den

nu ifrågavarande bestämmelsen i sjöarbetstidslagen utan också hela den

reglering av arbetsavtalet som innefattas i sjömanslagen.

Med hänsyn till motionärernas faktiska syfte bar det egentligen inte

varit nödvändigt att så utförligt som här skett uppehålla sig vid den principiella

sidan av spörsmålet. Motionärernas verkliga syfte har nämligen

tydligen endast varit att få till stånd en ordning, genom vilken övertidsersättningarna

skulle nedbringas. Det vill synas som om motionärerna,

därest eu sådan ordning genomfördes, intet skulle ha att erinra mot att ersättningen

allt fortfarande bestämdes genom lag. Men rent ekonomiskt

motiverade betänkligheter böra lämpligen icke framställas såsom uttryck

för en principiell uppfattning. Från principiell synpunkt kunna mot den

nya lagens hithörande bestämmelser inte göras några anmärkningar, vilka

inte med samma fog kunnat göras mot de tidigare sjöarbetstidslagarna.

Såsom redan antytts finner landsorganisationen sambandet mellan nya

lagen och den remitterade motionen påtagligt. Men anmärkningsvärt nog

ha motionärerna själva icke klargjort vari detta samband egentligen består.

Inledningsvis säga de att, medan övertidsersättningen — enligt de

legala beräkningsgrunderna — vid ikraftträdandet av 1919 års lag måhända

kunde anses rimlig, så kunde detta numera ej anses vara fallet med

hänsyn till bl. a. arbetslönernas stegring. Sistnämnda förhållande kan emellertid

knappast i och för sig motivera någon omprövning av grunderna för

övertidsersättning. Under de trettio år som gått sedan dessa grunder lagfästes

har lönenivån för sjöfolket liksom för andra arbetare undergått en

ej obetydlig höjning. Men veterligen bar det inte tidigare beträffande någon

arbetargrupp satts i fråga att, vid en proportionellt beräknad övertidsersättning,

ett tidigare såsom skäligt ansett proporlionstal skulle sänkas i

händelse av en ökning av den ordinarie arbetslönen. Dennas storlek tillhör

över huvud icke de faktorer, till vilka hänsyn bör tagas vid avvägningen

av vad som skall vara alt anse som skälig överlidsprocent. Veterligen plägar

ej heller från arbetsgivarhåll göras försök alt med hänvisning till lönenivåns

böjning få en proportionellt beräknad övertidsersättning ersatt med

sådan ersättning fixerad till absoluta belopp.

I själva verket torde det nu inte heller förhålla sig så att motionärernas

förslag tillkommit av hänsyn till den allmänna lönestegringen. Den ifrågasatta

omprövningen av grunderna för övertidsersättningen bar tydligen

främst aktualiserats av den minskning av den ordinarie arbetstiden som för

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

flertalet ombordanställda ägt rum genom nya sjöarbetstidslagen, en minskning

som — intill dess bemanningsfrågan vunnit en tillfredsställande lösning

— i stor utsträckning måste kompenseras genom ökad övertid.

Landsorganisationen framhåller härefter att när det gäller nya sjöarbetstidslagens

övertidsreglering kan inte med fog göras gällande att icke arbetarparten

— inom sjömanskommittén och under remissbehandlingen av

dennas förslag — tagit långtgående hänsyn till sjöfartsnäringens intressen.

Landsorganisationen fortsätter:

Redan övertidsmaximum — 24 timmar i veckan — är 3 å 4 gånger högre

än för någon annan arbetargrupp, och från maximiregeln göres dessutom

undantag av den omfattning och beskaffenhet att maximeringen i praktiken

kan bli värdelös från arbetarskyddssynpunkt. Rätten för befälhavare

att uttaga övertid är i intet fall beroende av dispens, och avgörandet, huruvida

i de från maximiregeln undantagna fallen lagstadgade "förutsättningar

för undantag föreligga, ankommer på honom ensam. Vidare må erinras om

att arbetarparten under förarbetena till nya lagen gått med på att den föregående

lagens förbud mot regelbundet övertidsarbete till sjöss i nordsjöoch

vidsträcktare fart upphävts och ersatts med en blott rekommendation

av samma innehåll, gällande alla fartyg, ehuruväl en dylik uppmjukning

av förbudet inte står i överensstämmelse med Seattlekonventionen och

torde utgöra hinder för dennas ratificering. Slutligen bör också hänsyn

tagas till den tid (utan begränsning och utan rätt till ersättning) under

vilken sjöman kan åläggas s. k. säkerhetstjänst.

När man har att taga ställning till frågan om övertidsersättningens storlek,

kan man nu självklart inte bortse från de särskilda regler som sålunda

gälla beträffande arbetsgivarens rätt att beordra övertidsarbete. I själva

verket utgör övertidsersättningen den enda lagstadgade — ehuru därför

ingalunda effektiva — garantin mot missbruk av denna rätt; vad maxiineringsregeln

angår kan den med hänsyn till undantagsreglerna, särskilt

undantaget i 13 § d) för »skeppstjänst som ej kan tåla uppskov», anses

såsom en blott formell garanti. Det är under sådana förhållanden naturligt

om ersättningen fastställes efter grunder som kunna leda till högre ersättningsbelopp

än inom sådana arbetsområden, där övertidsarbetet kan begränsas

till ett relativt ringa tidsmått resp. göras beroende av myndighets

dispens. Den från nämnda synpunkt riktiga relationen mellan övertidsersättning

och ordinarie arbetslön är givetvis en bedömningsfråga, men

landsorganisationen finner för sin del att den svenska lagens beräkningsgrunder

äro väl avvägda. En jämförelse med Seattlekonvcntionens ersättningsregler

ger knappast belägg för påståendet att de svenska övertidsersättningarna

nämnvärt överstiga vad som internationellt accepterats som

en rimlig standard.

Landsorganisationen hänvisar i bl. a. sistnämnda avseende till ett till

landsorganisationen inkommet yttrande över motionerna från Svenska sjöfolksförbundet,

som anför:

»Det är riktigt som motionärerna framhåller, att nu gällande bestämmelser

om en övertidsersättning av 1/i50 av hyran per timme på vardagar och

V75 å sön- och helgdagar tillkom i och med 1919 års sjöarbetstidslag. Tidigare

hade sedan 1914 gällt, att övertidsersättningen skulle per timme ut
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

göra 1/,oo av hyran plus 30 öre. De dåtida låga månadshyrorna gav med den

nya beräkningsgrunden till resultat en övertidsersättning på mindre än

50 öre för jungmän och ca 90 öre för matroser och med dem jämställda i

lönehänseende. Självfallet hördes från arbetsgivarhåll då inga protester

och sjöfolket fann det lönlöst att knota.

Med de nuvarande manskapshyrorna torde det icke kunna påstås att

övertidsersättningarna — om hänsyn tages till de speciella förhållandena

— äro för höga. Två omständigheter äro härvid att särskilt beakta. För det

första är den fritid, som kan uppstå när fartyget ligger i hamn — och alldeles

särskilt i hemhamnen — för sjömannen, som större delen av sin tid

nödgas vistas borta från hem och anhöriga, alldeles särskilt värdefull. För

det andra är det ju så, att såväl den allmänna arbetstidslagen som arbetstidslagarna

för detaljhandeln och hotell och restauranger samt lantarbetstidslagen

begränsar uttaget av övertid till 200 timmar per år, under det att

sjöarbetstidslagen medger övertidsarbete under 24 timmar per vecka eller

1 248 timmar per år. Därtill kommer (under obegränsad tid och utan särskild

övertidsersättning) skeppstjänst som ovillkorligen erfordras med hänsyn

till hotande fara för fartyg, liv eller gods, skeppstjänst som erfordras

för lämnande av hjälp åt nödställda och deltagande i övningar med bärgnings-

och eldsläckningsredskap etc. Från begränsningen till 24 timmar i

veckan eller, som ovan angivits 1 248 timmar per år, undantages: nödig

vakttjänst i hamn, vidtagande av åtgärd som blivit påbjuden av myndighet

i hamn, skeppstjänst som föranledes därav att besättningen blivit under

pågående resa förminskad och annan skeppstjänst som ej kan tåla uppskov

och som måste fullgöras å tid då sjöman icke eljest enligt sjöarbetstidslagen

har att förrätta arbete. (Sjöarbetstidslagens It, 12 och 13 §§.)

Därtill kommer, att sjömannen, i olikhet med arbetaren i land, icke har

någon som helst rätt att vägra att ställa sig till förfogande för arbete när

fartygsbefälhavaren beordrar honom därtill, och han kan, enligt sjömanslagens

§ 77, straffas med böter eller upp till ett års fängelse om han vägrar

befälhavaren lydnad.

Då således möjligheterna till uttag av övertid äro praktiskt taget obegränsade,

synes det att inget annat korrektiv mot missbruk står till buds än

en relativt kraftigt tilltagen övertidsersättning.

Med de nuvarande tariffhyrorna 415 kronor per månad för matroser,

motormän och eldare, vilka utgöra det stora flertalet, blir övertidsersättningen

kronor 2: 77 å vardag och det dubbla beloppet å sön- och helgdag.

Med hänsyn till ovanstående omständigheter torde detta snarare få anses

vara för litet än för mycket. Jämföres det minimibelopp som angives i den

av motionärerna åberopade Seattlekonventionen — 125 procent av månadslönen

för timme räknat — vilket med ovan angivna månadshyra blir kronor

2: 70 per timme, framgår att skillnaden däremellan och vad som nu

utgår enligt de svenska bestämmelserna är obetydlig.»

Landsorganisationen uttalar härefter att, såsom organisationen framhållit,

det för motionärerna avgörande motivet varit deras önskan att nedbringa

de ökade kostnader för övertidsersättning som arbetstidsrefonnen

komme att åsamka rederiföretagen. Även om merutgiften åtminstone vad

angår manskapet icke kan antagas bli av någon större storleksordning,

fortsätter landsorganisationen, är det klart att motivet i fråga vinner

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

i styrka, därest den med arbetstidsreformen i övrigt förenade kostnadsökningen

komme att bli mera väsentlig. Vad angår denna fråga hänvisar

landsorganisationen till sitt yttrande över lagförslaget, då landsorganisationen

bland annat anförde följande:

»De bibehållna och vidgade dispensmöjligheterna för existerande fartyg

betyda en avsevärd minskning av de kostnader för ombyggnad och bemanningsökning,

som en omedelbar anpassning till lagstiftningen skulle draga

med sig. Det må anmärkas dels att den genom övergångsbestämmelserna

givna dispensmöjligheten för existerande fartyg, vilken enligt gällande lag

endast avser däcks- och maskinmanskapet, nu kommer att gälla all personal

med undantag av ekonomipersonalen, sålunda även däcks- och maskinbefäl

samt radiopersonalen, dels att den möjlighet till dispens jämlikt

1 § 3 inom., som kommittén anvisat för ekonomipersonalens del, över huvud

icke torde ha förutsetts vid den gällande lagens tillkomst. Ivostnadshänsyn

synes också ha varit avgörande för utformningen av reglerna om

kompensation enligt den s. k. vederlagsklausulen. Liksom fallet varit inom

industrin och andra arbetstidsreglerade områden — även inom sjöfarten

— torde man för övrigt kunna förvänta att den trots allt ofrånkomliga kostnadsökningen

på längre sikt kommer att motverkas av en effektivare arbetsorganisation,

ökad maskinell utrustning och andra rationaliseringsåtgärder.

Vad angår den erforderliga bemanningsökningen må anmärkas att

denna troligen i stor utsträckning skulle varit påkallad redan från säkerhetssynpunkt,

alltså oavsett arbetstidsregleringen.

På de av redarorganisationerna företagna ekonomiska utredningarna kan

landsorganisationen icke ingå och vill beträffande dem endast framhålla

att kommittén enligt organisationens uppfattning anfört vägande skäl för

sitt omdöme att utredningsresultaten — vilka för övrigt delvis framräknats

från andra förutsättningar än det slutliga lagförslagets — icke kunna anses

innebära avgörande hinder för förslagets förverkligande. Vad särskilt

angår konsekvenserna för vissa delar av den mindre sjöfarten är att märka

att i stor omfattning den föreslagna lagregleringen föregripits av kollektivavtalsmässig

reglering. Förslaget tar också i olika avseenden särskild hänsyn

till de smärre företagen; belysande härför är bl. a. den från skyddssynpunkt

i själva verket helt oegentliga bestämmelse, som från lagen i dess

helhet och därmed från varje lagstadgad arbetstidsbegränsning undantar

personer, vilka å mindre fartyg (med en bruttodräktighet under 500 registerton)

äro anställda huvudsakligen för passagerares direkta betjänande.

Att, vid oförändrad bemanning och arbetsorganisation, en minskning av

den ordinarie arbetstiden måste kompenseras genom övertidsarbete och att

övertidsersättningens summa därmed stiger är ofrånkomligt. Men det kan

knappast vara riktigt att — såsom reservanten herr Böös — anse så verkande

arbetstidsbestämmelser som oförenliga med den i vårt land traditionella

uppfattning om arbetsmarknadens lönereglering, till vilken också

kommittén vid sin behandling av Seattlekonventionens regler om minimihyra

anslutit sig. Anmärkningen skulle haft ett visst fog om det varit så

att kommittén föreslagit ändrade, förmånligare grunder för övertidsersättningen;

nu ha den gällande lagens ersättningsregler bibehållits oförändrade.

Det kan från principiell synpunkt diskuteras huruvida en arbetstidslag

över huvud bör upptaga dylika regler; att de en gång upptogos i

sjöarbetstidslagen sammanhänger med för skeppstjänsten alldeles säregna

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27. 25

förhållanden. Även med hänsyn till den hävd reglerna numera vunnit kan

det icke ifrågasättas att slopa dem. Skäl finnas ej heller att ändra dem i

enlighet med reservantens förslag. Landsorganisationen kan icke finna att

detta skulle mera än majoritetsförslaget vara ’i konsekvens med kommitténs

avböjande hållning i fråga om lagstiftning på löneområdet’. Om kommittéförslaget

utgör lönelagstiftning, så gäller detta i lika mån om reservantens

förslag. I båda fallen är det fråga om lagstadgade minima för

övertidsersättningen, bestämda i relation till grundlönen. Endast såtillvida

avviker reservantens förslag från majoritetens att minimiersättningen med

den av honom förordade beräkningen synes bli lägre än enligt majoritetsförslagets

med gällande lag överensstämmande beräkningsgrunder.»

Under åberopande av vad landsorganisationen sålunda anfört och med

erinran om att riksdagen så sent som i fjol oförändrade godkänt de såväl

av sjömanskommittén som av regeringen accepterade ersättningsgrunderna

avstyrker landsorganisationen det av motionärerna framförda förslaget om

utredning. — Landsorganisationen tillägger till sist att den icke kan underlåta

att såsom mindre välbetänkt framhålla motionärernas uppfattning att

den av dem ifrågasatta utredningen icke borde uppdragas åt en särskild

kommitté — och väl ej heller åt 1946 års sjömanskommitté, vilken ju

fortfarande arbetar — utan åt vederbörande ämbetsverk. En utredning

genom kommerskollegium hade varit naturlig, slutar landsorganisationen,

därest utredningen avsett bestämmelser av teknisk eller administrativ natur,

men vore mindre lämplig då den, såsom här, skulle gälla ett spörsmål

som kännetecknas av starka intressemotsättningar mellan parterna.

Tjänstemännens centralorganisation hänvisar till en början till de till

organisationen inkomna yttrandena från Sveriges fartygsbefälsförening,

Svenska maskinbefälsförbundet och Svenska stewartsföreningen.

Sveriges fartygsbefälsförening, i vars yttrande Inrikessjöfartens befälsförening

instämmer, hemställer att motionerna, enär några godtagbara skäl

för ändring av den nuvarande lagbestämmelsens innebörd icke anförts,

måtte avstyrkas. Fartygsbefälsföreningen åberopar till stöd härför:

Motionärerna anföra bl. a. att de övertidsbelopp, som utgå till å fartyg

anställd personal redan 1968 uppgingo till belopp, som saknade all motsvarighet

inom liknande verksamhetsområden i land, samt att de beräkningsgrunder

för övertidsersättning, som tillämpas inom sjöfarten, icke återfinnas

inom andra yrkesområden. Övertidsersättningen säges ej heller stå

i proportion till den fasta månadslönen.

Dessa motionärernas påståenden sakna grund i vad avser ersättningsbeloppens

storlek. Anmärkningen rörande beräkningsgrunderna är endast så

till vida riktig, att medan inom sjöfarten övertidsersättningen utgör å vardagar

''/iso och å helgdagar V75 av månadshyran, grunderna för beräkningen

inom andra verksamhetsområden merendels är den, att månadshyran uppdelas

å visst timantal och att därigenom erhållen timpenning ökas med

vissa procent. I beräkningssättet föreligger således en skiljaktighet, men

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

om man beräknar övertidsersättningen direkt eller indirekt på månadshyran

saknar i realiteten betydelse, ty övertidsersättningen står i båda fallen

i proportion till månadslönen.

övertidsersättningens storlek har tväremot vad motionärerna framhålla

motsvarighet inom ett flertal områden; även enligt de statliga avlöningsförfattningarna

utgår övertidsersättningen med belopp, som motsvara vad som

utgår inom sjöfarten, övertidstabellen i de statliga avlöningsförfattningarna

är uppgjord på så sätt, att månadslönen delats med 200 och att den sålunda

erhållna timpenningen ökats med 40 och 110 procent för vardags- resp.

helgdagsövertid. Om övertidsersättningen inom sjöfarten skulle beräknas

efter samma grunder, skulle ersättningen för enkel övertid utgå med större

belopp, än vad som för närvarande är fallet, medan den däremot för kvalificerad

övertid skulle reduceras något, övertidsersättning enligt statens lönereglemente

går endast upp till 25 :e löneklassen, där övertidsbeloppen äro

7: 05 för vardagar och 10: 60 för helgdagar (i ortsgrupp 5). Denna övertidsersättning

motsvarar vad som utgår för de ombord å fartyg högst avlönade.

För att visa att grunderna för beräkning av övertidsersättning icke äro

så orimliga, som motionärerna velat framhålla, åberopar föreningen en uppställning,

i vilken en jämförelse gjorts mellan ersättning, beräknad enligt

Seattlekonventionen och statens löneplan efter en månadslön av 616 kronor.

Uppställningen utvisar att för enkel övertid ersättningen utgör enligt sjöarbetstidslagen

4:10, enligt Seattlekonventionen 3:85 och enligt statens

löneplan 4: 30 samt för kvalificerad övertid enligt sjöarbetstidslagen 8: 20

och enligt statens löneplan 6: 50. Beträffande Seattlekonventionen och statens

löneplan har räknats med en arbetstid av 200 timmar per månad.

Föreningen fortsätter:

Föreningen kan inte heller finna, att motionärerna ha fog för sitt uttalande,

att det nu gällande beräkningssättet ej synes ha berättigande med

hänsyn till bl. a. lönernas stegring. Man kan tvärtom göra gällande, att beräkningssättet

med den förändrade arbetstiden icke är så fördelaktigt, som

då det ursprungligen genomfördes. Arbetstiden var för de flesta grupper

ombord då ungefär 300 timmar per månad, vilket innebär, att enkel övertid

ersattes med dubbel timpenning. Arbetstiden har sedermera sjunkit till

cirka 200 timmar per månad. Därest hänsyn direkt skulle tagas till nuvarande

antal arbetstimmar, bleve den enkla övertiden i ovan anförda exempel

616 : 200 = 3: 08, vilket fördubblat utgör 6: 16 i stället för nu 4: 10. Motionärerna

synas icke ha observerat detta förhållande.

Om hänsyn tages till att övertidsersättning enligt sjöarbetstidslagen beräknas

å indexreglerad lön (ind. 25,7 procent) och att samma ersättning enligt

statens löneplan ej inkluderar det rörliga tillägget av 12 procent, torde man

kunna konstatera, att principen för övertidsersättningens beräkning i statens

löneplan och i sjöarbetstidslagen i själva verket icke skiljer sig så

mycket åt.

Inom hamnarbetarkåren, som står i nära anslutning till sjöfarten, beräknas

övertidsersättning på så sätt, att timlönen för enkel övertid ökas med

50 procent och för dubbel övertid med 100 procent. Att märka är dock, att

man inom detta fack även under vardagar efter två timmars arbete åtnjuter

dubbel övertidsersättning, medan man ombord å fartyg oavsett timantalet

aldrig får dubbel ersättning å vardagar.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

Motionärerna framhålla, att inom sjöfarten utgå vissa tillägg för olika

trader samt att dessa tillägg bidraga till, att övertidsbeloppen uppgå till

avsevärda belopp. Dessa tillägg ha tillkommit med anledning av de påfrestande

arbeten, som trafik i de ifrågavarande traderna medföra och böra

givetvis inräknas i övertidsersättningen, då arbetet icke är mindre påfrestande

vid övertidsarbete än under normal arbetstid.

I anledning av motionärernas erinran om att vid sjöarbetstidslagens behandling

vid 1948 års riksdag andra lagutskottet i sitt utlåtande framhållit,

att den stora skillnad, som ersättningen för arbete på övertid utvisade mellan

olika besättningskategorier, syntes mindre tilltalande och kunde medföra,

att sjömän med lägre avlöning belastades med övertidsarbete i större

utsträckning än bättre avlönade besättningsmän, anför föreningen:

Till dessa utskottets betänkligheter må framhållas, att befälet ombord å

fartygen på grund av skeppstjänstens karaktär alltid måste utse en så kvalificerad

kraft som möjligt att utföra nödiga arbeten. En nivellering av övertidsersättningen

kan därför tvärtom leda till att de mest kvalificerade besättningsmännen

skulle komma att utnyttjas till övertidsarbete i en för

dem mycket vansklig utsträckning. Både den ena och den andra betänkligheten

har emellertid föga fog för sig, ty ombord å ett fartyg måste på grund

av många skäl en viss jämn fördelning av övertidsarbetet iakttagas, enär de

flesta sjömän icke önska sin fritid oskäligt beskuren i förhållande till kamraterna,

ett önskemål som är så rimligt, att det i regel måste respekteras

av befälet. Föreningen kan inte finna det annat än rimligt, att övertidsersättningen

— liksom lönen i övrigt — utgår med större belopp för en kvalificerad

arbetskraft än för en mindre kvalificerad. Detta torde också i stort

sett vara vedertaget inom de allra flesta arbetsområden, även de som regleras

i de statliga avlöningsförfattningarna. Detta framgår bäst av att övertidsersättningen

för befattningshavare i löneklass 1 som i löneklass 25 beräknas

på samma sätt. Att denna princip, tillämpad inom sjöfarten, skulle

»synas mindre tilltalande» förefaller föreningen svårförklarligt.

Föreningen anför till sist:

Motionärerna vilja slutligen göra gällande, att i utlandet vid tidsbefraktning

av svenska fartyg, svenska rederier förorsakas vissa svårigheter på

grund av de betungande övertidskostnaderna i de svenska fartygen, vilka

på grund härav påstås bli mindre efterfrågade än fartyg tillhörande andra

nationer. Härigenom erhölle enligt motionärerna frågan en angelägenhetsgrad,

som borde beaktas med hänsyn till att ett stort antal fartyg numera

sysselsättas i tidsbefraktning. Beroendet av vår handelsflotta i dagens ekonomiska

läge gör det också enligt motionärerna angeläget att dylika svårigheter

i görligaste mån undanröjas. Erinringar från tidsbefraktaren bruka i

regel i första band riktas till fartygens befälhavare. Såsom företrädare för

dessa kan fartygsbefälsföreningen icke vitsorda motionärernas uppfattning.

I det ekonomiska mellanbavandet mellan tidsbefraktaren och rederiet är

summan av den månatliga övertidsersättningen till besättningen av så blygsam

omfattning, att den spelar en underordnad roll och än mera är givetvis

delta fallet med den skillnad, som kan uppkomma mellan summan av

övertidsersättning å svenska och andra nationers fartyg.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

Svenska maskinbefälsförbundet, som hemställer att motionerna måtte

avstyrkas, erinrar till en början om att inom sjöfarten de ombordanställdas

löner regleras genom kollektivavtal, medan däremot övertidsersättningens

storlek endast indirekt bestämmes av dylika avtal. Förbundet fortsätter:

Den normala arbetstiden här i landet kan anses omfatta 48 timmar per

vecka, d. v. s. omkring 200 timmar per månad. Ersättningen för en timmes

ordinarie arbete är följaktligen normalt lika med V200 av månadslönen.

Sjömannen bar alltså å söckendag 33 procents högre lön för övertidsarbete

än för arbete under ordinarie arbetstid. Denna merersättning synes

ungefär vara densamma som inom liknande verksamhetsområden i land

vid övertidsarbete. Att dubbel ersättning utgår för övertidsarbete å helgdag

torde också i allmänhet överensstämma med förhållandena i land.

Med detta klarläggande vill förbundet bemöta motionärernas påstående

»att sådana beräkningsgrunder för övertidsersättning tillämpas inom sjöfarten,

som icke återfinnas inom några andra verksamhetsområden och

vilka tillförsäkra vissa kategorier av sjöfolk övertidsersättningsbelopp, som

icke stå i rimlig proportion till den fasta månadslönen och icke äga motsvarighet

vare sig inom industrien eller inom jordbruket».

I anslutning därtill hänvisar förbundet till sitt här ovan återgivna yttrande

över det av 1946 års sjömanskommitté avgivna betänkandet med förslag

till sjöarbetstidslag samt uttalar att förbundet vidhåller de i sagda

yttrande framförda åsikterna.

Förbundet fortsätter härefter:

Det har inom andra lagutskottet diskuterats, om det icke borde överlåtas

åt parterna att avtalsvägen reglera övertidsersättningens belopp. Förbundet

vill allvarligt hemställa om ett bibehållande av det nuvarande systemet.

Om det i Sverige skulle ordnas så, att parterna själva finge komma

överens om övertidsersättningens storlek, skulle detta kunna utgöra ett

hinder för ratificering av Seattlekonventionen, enligt vilken övertidsersättningen

skall stå i visst fastställt förhållande till månadslönens storlek.

När man diskuterar arbetsförhållandena till sjöss, måste man betänka,

att sjöfolket arbetar under andra och hårdare villkor än vad arbetstagarna

i land ofta göra. Sjöfolkets skyldigheter äro fastställda i sjölagen, sjöarbetstidslagen

och sjömanslagen. Enligt den sistnämnda lagen måste en sjöman

under alla omständigheter lyda förmans order. Om han vägrar, har befälhavaren

laglig rätt att draga in hans lön för en tid av upp till sju dagar

eller att omedelbart skilja honom från hans befattning. I sistnämnda fall

utgår lön endast till och med den dag avskedandet äger rum. En sjöman

kan alltså straffas på något av dessa sätt, också om han vägrar att utföra

övertidsarbete i större utsträckning än vad sjöarbetstidslagen tillåter. Visserligen

har sjöman möjlighet att hos domstol här i landet söka få ändring

i ett sådant beslut, men man bör komma ihåg att detta icke ändrar på det

faktum att sjöman är underkastad en absolut lydnadsplikt i tjänsten. Möjligheterna

att hos domstol få ändring äro också mycket små, beroende på

att ett fartyg i åratal kan vistas borta från hemlandet och det därför är

så gott som omöjligt att anträffa befälhavaren med en stämning. Som ett

exempel på sjömannens absoluta lydnadsplikt vilja vi relatera ett rättsfall,

som visar att en sjöman, som under hamnarbetarestrejk beordras att utföra

strejkbryteriarbete, är skyldig till detta. Befälhavaren i ett ångfartyg hade

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

29

vid ankomsten till Colombo, där hanmarbetarstrejk var rådande, beordrat

besättningen att biträda vid lossningsarbetet. Smörjaren A. underlät, i likhet

med flertalet övriga besättningsmän, att hörsamma denna order. I anledning

härav ålades A. disciplinär bestraffning. A. drog saken inför domstol

och begärde därvid, att bestraffningsåtgärden skulle undanröjas och

att den hyra, som innehållits, skulle utbetalas till honom. Rådhusrätten

fann emellertid, att A. icke »vare sig på grund av lag, särskilt avtal eller

annan av A. åberopad omständighet kunde anses hava varit fritagen från

skyldighet att utföra sagda arbete». Rådhusrätten ogillade därför A:s talan.

Göta hovrätt, dit ärendet fullföljdes, biföll emellertid A:s talan, enär den

ansåg, att biträde vid lossning och lastning ej ingått i de göromål, som ålåg

A. i den egenskap, han var anställd ombord. Med ändring av hovrättens

beslut fastställde emellertid högsta domstolen rådhusrättens dom.

Förbundet framhåller att anledningen till att övertidsersättningen i en

del fall har nått sådana belopp som från redarhåll benämnas orimliga, torde

mest bero därpå att det uppenbarligen brytes mot 13 § sjöarbetstidslagen,

som innehåller bestämmelser om i vilken utsträckning övertidsarbete må

åläggas sjöman. Förbundet anför:

I ett fartyg, som sysselsättes i fart på Sverige eller andra länder, där

hamnarbetarna ha »normal» arbetsdag och icke arbeta i skift, hålles övertidsarbetet

i hamn för de ombordanställda i allmänhet inom ganska snäva

gränser. I andra fartyg däremot, som angöra hamnar, där hamnarbetarna

arbeta i skift eller helt enkelt sakna arbetstidsbestämmelser, ha de ombordanställda

ofta mera övertidsarbete än vad lagen tillåter. Det ligger i

rederiets intresse, att lossning och lastning sker så snabbt som möjligt.

De ombordanställdas arbetstid avpassas därför efter hamnarbetarnas, varigenom

det för rederiet mest gynnsamma resultatet uppnås. (Såsom ovan

nämnts kan en sjöman icke utan straffrisk vägra att utföra sådant arbete,

vartill han beordras.) Det kan icke anses orimligt, att rederiet då också ger

de anställda en skälig ersättning för merarbetet.

Även då fartyget ligger till sjöss måste maskinbefälet ofta fullgöra övertidsarbete

i större utsträckning än vad sjöarbetstidslagen tillåter för dessa

befattningshavare. Fartygets maskinella utrustning måste hållas i sådant

skick, att fartyget är sjövärdigt, och detta fordrar en ständig översyn. Då

man undviker längre liggetid i hamn än vad som åtgår för lastning och

lossning och underhållsarbeten icke medhinnas under vakttjänst, måste dylika

arbeten utföras på övertid. Extra maskinbefäl för underhållsarbeten

finnas endast i ett fåtal fall anställda i fartygen, som vanligen icke äro bemannade

med flera maskinbefäl än det antal, som erfordras för föreskriven

vakttjänst.

Inom andra näringsgrenar än sjöfarten bär arbetsgivaren oftast möjlighet

att skaffa extra arbetskraft, när sådan behöves. Men i ett fartyg, som

ligger till sjöss eller i en främmande hamn, måste arbetet utföras av den

ordinarie besättningen, hur hårt denna än måste pressas. Sjömannens möjligheter

att själv eller genom sin organisation få rätsida på arbetstidsproblem

och andra frågor äro dessutom små, emedan han ofta är borta

från Sverige under mycket lång tid.

Grundtanken i motionerna är den, att vissa kategorier av sjöfolket åtnjuta

alltför betydande övertidsersättningsbelopp. Motionärerna önska nedbringa

dessa belopp. Om denna önskan skulle tillmötesgås — vilket förbun
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

det alls icke anser vara berättigat — borde detta ske genom att inskränka

på övertidsarbetets omfattning, icke genom att minska ersättningsbeloppet

per övertidstimme. En inskränkning av övertidsarbetets omfattning kan

lämpligast ske genom alt fartygen bemannas på ett mera tillfredsställande

sätt än vad nu är fallet. Vi vilja i detta sammanhang framhålla, att 1946

års sjömanskommitté för närvarande sysslar med bemanningsföreskrifter

för fartygen, vilka saknas. Det är därför tänkbart att förslag från sjömanskommitténs

sida beträffande föreskrifter för fartygens bemanning kan

komma att framläggas och att fartygsbesättningarna däri föreslås erhålla

en sådan storlek, att övertidsarbete i den utsträckning som nu är fallet ej

behöver tillgripas. Om övertidsersättningens storlek per timme skulle

minskas, torde detta medföra att man på redarhåll skulle förlora allt intresse

för att få fram i lag fastställda regler för fartygens bemanning.

Förbundet anser att den bästa vägen för att få fartygen tillräckligt bemannade,

så att de ombordanställda icke behöva utföra så mycket övertidsarbete

som nu är fallet, är att höja övertidsersättningsbeloppet per timme.

Till slut vill förbundet göra lagutskottet uppmärksamt på, att de ombordanställda,

utan att erhålla övertidsersättning och utan att någon minimitid

är fastställd, enligt § It i sjöarbetstidslagen kunna tagas i anspråk

utöver den i lagen fastställda ordinarie arbetstiden.

Svenska stewartföreningen hemställer i sitt yttrande till Tjänstemännens

centralorganisation att, då de av motionärerna framförda synpunkterna

skulle innebära vissa försämringar för en stor del av de ombordanställda,

centralorganisationen i sitt yttrande till riksdagens andra lagutskott måtte

yrka avslag på motionerna.

Tjänstemännens centralorganisation, som hemställer att motionerna icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd, anför bland annat följande:

Av de yttranden TCO erhållit från Sveriges fartygsbefälsförening och

Svenska maskinbefälsförbundet över denna motion framgår att de nuvarande

övertidsbestämmelserna icke kunna anses medföra en ersättning för

övertidsarbete som är orimlig i förhållande till vad som gäller för andra

grupper. Det framgår även av dessa yttranden att övertidsersättningsbestämmelserna

ej heller för högre betalade ombordanställda medföra orimliga

ersättningsbelopp. TCO kan icke för sin del finna det rimligt, att man

ändrar gällande arbetstidslagstiftning för att möjliggöra en sänkning av

övertidsersättningen, vilket synes vara motionärernas syfte. All skyddslagstiftning

på arbetsrättens område har tillkommit för att skydda den svagare

parten på arbetsmarknaden, d. v. s. arbetstagaren, och detta gäller

även sjöarbetstidslagen. På detta område har ända sedan 1919 års sjöarbetstidslag

de nu gällande reglerna för beräkning av övertidsersättning

varit i kraft. Den nya arbetstidslagen har visserligen väsentligen förkortat

den ordinarie arbetstiden, men avsikten härmed har icke varit att öka övertidsarbetet.

Från de ombordanställdas sida torde snarare en önskan finnas

att övertidsarbetet icke skall upptaga någon större tid utan att man i möjligaste

mån skall kunna följa det ordinarie arbetstidsschemat. Detta kan

icke ske annat än genom att bemanningen för fartygen ökas i erforderlig

utsträckning, och det torde vara på denna punkt som regler böra fastställas.

Vad motionärerna anfört om att övertidsersättningsbestämmelserna skulle

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

31

medföra att tidsbefraktade svenska fartyg icke skulle vara konkurrenskraftiga

i utländsk fart synes TCO icke ha fog för sig. Detta framgår av de bifogade

yttrandena från de båda befälsorganisationerna.

Utskottet.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår innehåller den nu gällande

sjöarbetstidslagen av år 1948, i likhet med tidigare lagar i ämnet,

vissa grundläggande bestämmelser om hur övertidsersättning åt sjöfolk

skall beräknas. Sålunda gäller alltsedan tillkomsten av 1919 års lag om

arbetstiden å svenska fartyg, att övertidsersättning som utgår i penningar

skall för timme räknat utgöra, när övertidsarbetet utförts å söckendag,

minst en 150-del och, när övertidsarbetet utförts å helgdag, minst en 75-del

av sjömannens kontanta månadslön.

Då utskottet vid fjolårets riksdag behandlade förslaget till den nya sjöarbetstidslagen,

hade utskottet, med hänsyn till övertidsersättningens karaktär

av arbetslön, under övervägande förslag om att såsom skett i andra

arbetstidslagar överlåta åt parterna att avtalsvägen reglera övertidsersättningens

belopp. Detta föreföll utskottet motiverat jämväl på den grund att

övertidsersättningen, enligt det gällande systemet, för de högst avlönade

besättningskategorierna kunde uppgå till anmärkningsvärt höga belopp. Den

mycket stora skillnad, som ersättningen för arbete på övertid kunde uppvisa

skilda besättningskategorier emellan, kunde enligt utskottets uppfattning i

och för sig synas mindre tilltalande och kunde för övrigt medföra den olägenheten

att sjömän med lägre avlöning belastades med övertidsarbete i större

utsträckning än bättre avlönade besättningsmän. Därest grunderna för beräkning

av övertidsersättningens storlek fastställdes genom kollektivavtal, syntes

det utskottet oklart på vad sätt av Seattlekonventionen fordrad garanti

för att ersättningen icke i något fall finge understiga 125 procent av månadslönen

efter timme räknat skulle kunna utformas. På grund därav och med

hänsyn till att tiden icke medgivit utskottet att företaga någon mera ingående

prövning av olika tänkbara metoder att bestämma övertidsersättningen,

fann sig utskottet nödsakat att inskränka sig till de gjorda omnämnandena

med uttalande av att frågan enligt utskottets förmenande förtjänade att

ägnas fortsatt uppmärksamhet framdeles.

Rent principiella skäl tala för att samtliga lönevillkor regleras genom avtal

mellan vederbörande parter. Såsom framgår av utredningen i förevarande

ärende kunna dock, med hänsyn till de speciella förhållanden under

vilka sjöfolket arbetar, starka skäl åberopas för en legal reglering av övertidsersättning

till sjöfolk.

De över motionerna avgivna yttrandena giva stöd åt riktigheten av utskottets

tidigare uttalande att övertidsersättningen till de högst avlönade besättningskategorierna

kan uppgå till anmärkningsvärt höga belopp. Härvid
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

lag torde man emellertid böra hålla i minnet att enligt sjöarbetstidslagen

övertidsarbete kan uttagas i en utsträckning som torde sakna motsvarighet

inom alla andra verksamhetsområden, för vilka arbetstiden är reglerad. I

motsats till andra arbetstagare är därjämte sjömannen vid äventyr av

straffansvar skyldig utföra övertidsarbete så snart han beordras därtill. En

relativt kraftigt tilltagen övertidsersättning torde — vilket av de ombordanställdas

organisationer starkt understrukits — utgöra ett korrektiv mot

missbruk av rätten att uttaga övertidsarbete. Enligt vad som upplysts inom

utskottet, ansågo sig sistnämnda organisationer under förarbetet till den

nya sjöarbetstidslagen kunna godtaga de nu gällande bestämmelserna om

vidsträckt rätt att uttaga övertidsarbete särskilt på den grund att de ansett

reglerna om övertidsersättningens beräknande innebära en garanti mot missbruk

av denna rätt. De upplysningar utskottet erhållit i förevarande ärende

giva ej belägg för att någon större risk föreligger för att de nuvarande bestämmelserna

kunna medföra, att sjömän med lägre avlöning belastas med

övertidsarbete i större utsträckning än bättre avlönade besättningsmän.

Vid en jämförelse med sjöfolkets avlöningsförhållanden i vissa andra

länder, som ur konkurrenssynpunkt äro av intresse, framstår den svenska

övertidsersättningen till vissa befälskategorier som hög. Med hänsyn till de

betydande skiljaktigheter i arbetstidsreglering, anställnings- och avlöningsförhållanden

och de omständigheter under vilka övertidsersättning utbetalas

torde en direkt jämförelse mellan de olika ersättningsbeloppen per

timme dock bliva missvisande och för ett riktigt bedömande torde fordras

en ingående utredning av alla olika detaljbestämmelser i respektive lagar

och kollektivavtal m. in.

Även om, såsom utskottet uttalade vid fjolårets riksdag, frågan om sättet

för bestämmande av övertidsersättningens storlek förtjänade att ägnas

fortsatt uppmärksamhet framdeles, böra dock de skäl som skola föranleda

att redan nu, då den nya sjöarbetstidslagen nätt och jämt trätt i kraft, till

närmare utredning upptaga frågan äga synnerlig styrka. Med beaktande

av vad utskottet ovan anfört kunna dylika skäl icke anses ha förebragts i

ärendet. Visserligen är grunden för ersättningens beräknande oförändrad

i den nya lagen, men man synes dock böra avvakta de verkningar i olika

avseenden som lagen kommer att medföra. Vidare synes frågan om övertidsarbetets

omfattning — och därmed jämväl frågan om de sammanlagda

kostnaderna för övertidsarbete — vara intimt förknippad med spörsmålet

om fartygens bemanning. Detta har av 1946 års sjömanskoinmitté — som

fått i uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag i fråga om sjöfolkets

levnads- och arbetsförhållanden — så till vida redan upptagits,

att kommittén hos kommerskollegium anhållit, att vissa statistiska utredningar

måtte företagas rörande den svenska handelsflottans bemanning

m. m.

Även de internationella förhållandena på ifrågavarande område synas tala

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

för att utvecklingen bör avvaktas. Enligt vad utskottet inhämtat kommer

frågan om en revision av Seattlekonventionen att upptagas på dagordningen

för Internationella arbetskonferensens sammanträde innevarande år. Revisionen

torde endast komma att avse förbudet mot regelbundet övertidsarbete

och förslag lärer icke ha väckts om ändring av konventionens bestämmelse

att övertidsersättningen i intet fall må understiga 125 procent av månadslönen

för timme räknat. Det oaktat synes denna revision av Seattlekonventionen

och de ur konkurrenssynpunkt betydelsefulla ländernas ställningstagande

till konventionen vara av vikt för bedömande av det nu väckta spörsmålet.

Framhållas må även, att i Norge, som ur konkurrenssynpunkt är av

särskilt intresse, inom den närmaste tiden kommer att behandlas ett förslag

till ny sjöarbetstidslag. Jämväl utvecklingen i vissa andra länder torde

böra avvaktas.

På grund av vad sålunda anförts finner utskottet, att frågan om utredning

av de svenska bestämmelserna om övertidsersättning åt sjöfolket bör

tills vidare anstå.

Utskottet vill emellertid till sist i likhet med kommerskollegium erinra

om att den nu gällande svenska sjöarbetstidslagens avfattning medger möjligheter

för godkännande av en mellan arbetsmarknadens parter träffad

överenskommelse om att exempelvis för vissa grupper sjöfolk i kollektivavtal

fastställa annan övertidsersättning än den ersättning, som skulle utgå

enligt i lagen fastställt beräkningssätt.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1: 46 och II: 44, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 maj 1949.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Hallagård, Sten*,

Nils Elowsson, Uhlén, Carl Eric Ericsson och Nerman;

från a ndra kammaren: herrar Hellbacken*, Jacobsson i Igelsbo, Holm*,

fru Johansson i Norrköping*, herr Hagård, fröken Höjer, herrar Carlsson

i Bakeröd och Svensson i Göteborg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Carl Eric Ericsson och Hagård.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1!)''/!). !) samt. 2 avd. Nr 27.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.