Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917

1949-11-24 · 100 sidor, varav 97 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 97 av 100 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1949:34, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

1

Nr 34.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj

1917 (nr 189) om expropriation, m. in., dels ock

i ämnet väckta motioner.

Genom en den 24 mars 1949 dagtecknad proposition, nr 184, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag

till

1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation,

2) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 10 och 11 §§ vattenlagen,

3) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 384) om återköpsrätt

till fast egendom,

4) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385),

5) lag om ändrad lydelse av 17 § förordningen den 16 maj 1884 (nr 25)

angående patent, samt

6) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)

om fri rättegång.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft sexton

i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 325 av herr Eriksson, Einar, m. fl.,

nr 326 av herr Domö in. fl.,

nr 327 av herr Ekman,

nr 328 av herr Lindblom m. fl.,

nr 330 av herr Gränebo in. fl.,

nr 336 av herr Sundberg, Carl, och

nr 337 av herrar Holmbäck och Andersson, Elon, samt

inom andra kammaren

nr 413 av herr Skoglund i Doverstorp m. fl.,

nr 414 av herr Edcnman in. fl.,

nr 418 av herr Hedlund i Rådom m. fl.,

nr 425 av herr Ohlin in. fl.,

nr 426 av herr Stöld,

nr 427 av herr Nilson i Spånstad,

nr 428 av herr Häckner,

nr 429 av herr Hseggblom och

nr 430 av herr Nilsson i Kristinehamn.

1 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 9 sand. 2 avd. Nr 34.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

I motionerna 1: 326 och II: 413, vilka äro likalydande, yrkas, att förevarande

proposition måtte avslås och att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t måtte hemställa om ett på förnyad utredning grundat förslag till lagstiftning

i ämnet, varvid de i motionerna framförda synpunkterna borde beaktas.

I de likalydande motionerna I: 336 och II: 429 hemställes, att propositionen

icke måtte bifallas samt att riksdagen måtte uttala sig för en fortsatt

utredning av den föreliggande frågan med beaktande av vissa i motionerna

närmare angivna synpunkter.

I motionen II: 426 yrkas, att riksdagen måtte besluta vidtaga vissa i motionen

förslagna ändringar i och tillägg till propositionen eller, därest dessa

förslag ej komme att bifallas, riksdagen måtte avslå propositionen.

För de synpunkter, som i motionerna I: 326 och II: 413 samt I: 336 och

II: 429 önskas beaktade vid en fortsatt utredning, för de i motionen II: 426

framförda förslagen om ändringar och tillägg samt för de i övriga motioner

gjorda hemställandena redogöres i det följande i samband med behandlingen

av de delar av propositionen, som motionerna avse.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för de i propositionen framlagda

förslagen, ävensom i fråga om de skäl, vilka motionärerna åberopat till stöd

för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas

i det följande, hänvisa till propositionen och motionerna.

I. Inledning.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 14 juni 1946 tillkallades

den 8 juli 1946 landshövdingen M. F. Jacobsson, arkitekten S. A. Lindström,

numera generaldirektören B. A. Nordenstam, professorn T. F:son Palander

och numera professorn U. Åhrén att verkställa utredning av frågan om utformningen

av en rationell markpolitik, såvitt anginge jordens användning

för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Åt Jacobsson uppdrogs att

vara utredningsmännens ordförande. För att på kallelse av ordföranden deltaga

i överläggningar med utredningsmännen utsågos advokaten S. Ahhnark,

ombudsmannen O. Bengtsson, avdelningschefen G. Beskow, redaktören N.

Horney, sekreteraren F. Kaijser, f. d. borgarrådet O. Larsson, socialekonomen

R. Meidner, sekreteraren S. O. Rodhe, disponenten Chr. von Sydow,

över lantmätaren H. C. B. Wetterhall och stadsarkitekten G. M. Wetterling.

Utredningsmännen antogo benämningen markutredningen. Den 4 oktober

1946 förordnades kommerserådet K. S. Matz att tillsvidare biträda utredningen,

såvitt anginge vissa inom utredningen aktuella frågor om ändringar

i expropriationslagstiftningen.

Markutredningen har den 9 december 1947 avgivit delbetänkande med

förslag till vissa ändringar i expropriationslagstiftningen (SOU 1948: 4). De

i betänkandet behandlade huvudfrågorna äro, efter den indelning som tilllämpas

i propositionen, 1) rätt för kommun att expropriera mark för tätbe
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

byggelse, 2) principerna för värdering av fastighet vid expropriation, 3)

överföring till det allmänna av värdestegring vid tätbebyggelse, 4) vissa särskilda

frågor beträffande expropriationsersättning, 5) expropriation och

försäljning av kronans, kyrkans och universitetens mark samt G) expropriationsmyndighetens

organisation.

Utlåtanden över markutredningens förslag ha efter remiss avgivits av

ett stort antal myndigheter och sammanslutningar.

I anledning av innehållet i markutredningens förslag beträffande frågorna

3) överföring till det allmänna av värdestegring vid tätbebyggelse och

6) expropriationsmyndighetens organisation samt vad i remissyttrandena

därom anförts upprättades i augusti 1948 inom justitiedepartementet PM

med förslag till lagstiftning om exploateringsavgift samt om organisationen

i expropriationsmål (justitiedepartementets promemorior 1948: 1).

Jämväl departementspromemorian har varit föremål för remissbehandling

och ha därvid utlåtanden avgivits dels av flertalet av de myndigheter

och organisationer, som yttrat sig över markutredningens förslag, dels ock

av ytterligare några sammanslutningar.

Ärendet har härefter ytterligare beretts inom departementet, därvid även

uppmärksammats en av byggnadsstyrelsen gjord framställning om ändring

av 160 § byggnadslagen den 30 juni 1947.

II. Rätt för kommun att expropriera mark för tätbebyggelse

samt expropriation och försäljning av kronans,

kyrkans och universitetens mark.

Markutredningens förslag.

Markutredningen föreslog i sitt betänkande, dels att 1 § lagen den 12 maj

1917 om expropriation skulle givas sådan ändrad lydelse, att kronan tillhörig

mark icke, såsom enligt nu gällande lydelse är fallet, vidare skulle vara

undantagen från expropriation, och dels att stadgandet under 7. i 1 § skulle

erhålla den lydelsen att fastighet må tagas i anspråk genom expropriation,

om Konungen prövar det nödigt för att i kommuns eller municipalsamhälles

ägo överföra mark, som med hänsyn till kommunens eller municipalhällets

framtida utveckling erfordras för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande

anordningar.

Rätt för kommun att expropriera mark för tätbebyggelse.

Beträffande spörsmålet om rätt för kommun att expropriera mark för tätbebyggelse

anför föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg,

vid remissen av lagförslagen till lagrådet bl. a. följande:

»Markutredningen avser med det föreliggande förslaget alt förläna kommunerna

ökade möjligheter att förvärva den mark som erfordras för ge
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

nomförandet av en aktiv bostadspolitik. Den av utredningen förordade utvidgningen

av expropriationsrätten avser även att bereda kommunerna tillfälle

att på ett tillfredsställande sätt ordna sin allmänna planering och att

bemästra sina utbyggnads- och ombyggnadsproblem samt att lägga till rätta

för en god utveckling av det lokala näringslivet. Utredningen har härvid

särskilt beaktat angelägenheten av att samhället i god tid innan exploateringen

blir aktuell kan sätta sig i besittning av de behövliga markområdena.

Markutredningens förslag om utvidgning av expropriationsrätten har biträtts

av det övervägande antalet av de över förslaget hörda myndigheterna

och organisationerna. Även för egen del finner jag förslaget väl ägnat att

tjäna såsom grundval för lagstiftning i ämnet. Emellertid anser jag att det

bör modifieras i vissa avseenden som jag i det följande vill närmare angiva.

I utredningens lagförslag stadgas helt allmänt att expropriation må ske

om Konungen prövar det nödigt för att i kommuns ägo överföra mark som

med hänsyn till kommunens framtida utveckling erfordras för tätbebyggelse

eller därmed sammanhängande anordningar. Även om den sålunda angivna

normen är riktig som generell princip, synes formuleringen dock vara alltför

allmänt hållen för att lämpligen användas såsom lagtext. De remissinstanser

som avstyrkt förslaget synas också i viss mån ha grundat sina resonemang

på detta förhållande. Visserligen möter det betydande svårigheter

att mera detaljerat angiva de särskilda syften för vilka den nya expropriationsrätten

bör kunna användas, men det synes likväl möjligt att i något

högre grad än som skett precisera de åsyftade expropriationsändamålen. För

att belysa innebörden av det förslag, som jag vill förorda i detta hänseende,

skall jag först redogöra för de möjligheter till inlösen av mark som gällande

lagstiftning öppnar för kommunerna samt därefter angiva de huvudsakliga

syften som böra tillgodoses genom de reviderade bestämmelserna.

I expropriationslagen finnes nu endast en bestämmelse om expropriation

speciellt för bostadsändamål, nämligen i punkt 7 av 1 §. Den gäller emellertid,

jämlikt 99 §, blott sådant område, som är bebyggt med boningshus,

tillhörigt annan än markägaren, och torde numera med hänsyn till ensittarlagstiftningen

vara av begränsad betydelse. Däremot finnes en expropriationsbestännnelse

av vikt i 44 § första stycket byggnadslagen. Detta

stadgande gäller endast stadsplanerad mark och av sådan blott den som ingår

i byggnadskvarter. Om dylik mark icke är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse

med stadsplanen och dennas genomförande ej kan förväntas

äga rum inom skälig tid utan kommunens ingripande, kan expropriation

härför beviljas. Bestämmelsen är således bl. a. tillämplig vid sanering av

områden med föråldrad bebyggelse men gäller även helt obebyggd mark,

om denna av någon anledning icke öppnas för bebyggelse. Genom detta stadgande

ha kommunerna således en viss möjlighet att tvångsvis förvärva

tomtmark. Ytterligare må erinras om den rätt till ekonomisk zonexpropriation

som stadgats i 44 § andra stycket sistnämnda lag. Dylik expropriationsrätt

är emellertid beroende av bl. a. att kostnaden för genomförande

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3t.

5

av stadsplan beträffande viss mark kan antagas väsentligt överstiga det

bidrag till kostnad för gata som staden äger uttaga av tomtägare samt att

ägaren ej hellre vill till staden utgiva särskilt bidrag till förstnämnda

kostnad. Även om nuvarande bestämmelser i byggnadslagen sålunda medgiva

ganska stora möjligheter till expropriation, är deras räckvidd alltså begränsad

bl. a. såtillvida som de icke äro tillämpliga inom byggnadsplanelagda

områden eller å mark där detaljplanering överhuvud ej ägt rum.

Vad angår behovet för kommun att kunna expropriera mark för bostadsändamål

är till en början att uppmärksamma sådana fall då markägare vägrar

att upplåta sin mark för exploatering. Vare sig dylik vägran sker i spekulationssyfte

eller har annan icke godtagbar grund, bör kommunen genom

expropriation kunna förvärva marken då den erfordras för att bostadsbrist

inom kommunen skall bli avhjälpt och en efter kommunens förhållanden

lämpligt avpassad reserv av fullvärdiga bostäder åstadkommas. Saknar kommunen

möjlighet att ingripa i dylika fall kan, framför allt då det är fråga

om större välbelägna områden, den situationen uppkomma att hela planeringen

av bebyggelsen förryckes och denna tvingas över till områden, som

med hänsyn till kommunikationer, ledningsarbelen in. in. ligga sämre till.

För att bostadsförsörjningen skall anses tillfredsställande ordnad är det

emellertid nödvändigt icke endast att ett tillräckligt antal bostäder av fullgod

beskaffenhet tillhandahålles utan även att detta sker till överkomliga

priser. I detta hänseende är särskilt att märka att prisbildningen i fråga om

tomtmark i tätorter ofta i stor utsträckning påverkas av mer eller mindre

tydliga monopoltendenser. Det är därför icke sällan en viktig uppgift för

kommunerna att bryta prismonopol. Det är dock icke tillräckligt att giva

kommunerna en rätt att expropriera först sedan missförhållanden av nyss

antytt slag uppkommit och kanske redan vållat avsevärd skada. I förebyggande

syfte torde det i allmänhet vara påkallat att kommunerna på ett relativt

tidigt stadium anordna en nyttig konkurrens på tomtmarknaden. Om

en kommun själv kan exploatera eller till exploatering utbjuda mark på

sådana villkor att allmänheten i ej alltför ringa utsträckning får tillgång till

billigare bostäder, bör detta åtminstone på längre sikt medföra att prisnivån

hålles nere.

Vid sidan av de ändamål för en vidgad expropriationsrätt som sålunda berörts

vill jag ställa ännu ett, nämligen behovet av att anlita tomträttsinstitutet.

Alldeles oberoende av hur den aktuella tomtmarknaden gestaltar sig

kan det vara av intresse för en kommun att förvärva och behålla äganderätten

till vissa områden. En lämplig form för sådant markinnehav erbjuder

tomträttsinstitutet som i regel blott får användas av det allmänna — kronan

eller kommunen. Om en kommun upplåter ett område med tomträtt för bebyggande,

får kommunen betydligt större möjligheter alt framdeles genomföra

större förändringar av området, t. ex. att göra om ett villasamhälle till

höghusområde eller att draga fram nya huvudleder för trafiken. Därtill

kommer, att en eventuell värdestegring på marken förbehålles det allmänna.

Eu rätt för kommunen till tvångsförvärv av mark i syfte alt upplåta den

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 3i.

med tomträtt synes mig därför vara påkallad även där ingen anmärkning

kan riktas mot den enskilde markägarens vilja och förmåga att tillgodose

marknadens behov. Visserligen är det en aktuell lagstiftningsfråga att utreda

möjligheterna till en förbättring av de nuvarande lagbestämmelserna om

tomträtt, men detta institut torde även med nuvarande rättsregler vara så

värdefullt ur samhälleliga synpunkter, att dess användande bör befrämjas.

Den nämnda lagstiftningsfrågan bör alltså icke hindra att expropriationsrätten

redan nu utvidgas till att avse även tomträttsändamål.

I det föregående har jag av naturliga skäl huvudsakligen satt den vidgade

expropriationsrätten i relation till bostadspolitiken och behovet av tomter

för bostadsändamål. Jag vill dock understryka att det här är fråga om ianspråktagande

av all den mark som behövs för en planmässig utveckling av

kommunen Över huvud taget, alltså inrättande av —- förutom bostäder —

lokaler för näringsverksamhet av olika slag (industri, hantverk, handel och

annan ekonomisk verksamhet, fria yrken, nöjesliv o. s. v.) och upplåtande

av områden som erfordras för bostädernas och lokalernas praktiska utnyttjande

(trafikleder, torg, fritidsområden o. s. v.). Ändamålet med kommunernas

expropriationsrätt bör med andra ord vara att garantera att, såvitt angår

tillgången på mark, bebyggelseplanen för samhället kan förverkligas enligt

sin tanke, och i detta program är det icke möjligt att göra skillnad mellan

tomter för bostadsbebyggelse och andra för samhällsfunktionerna erforderliga

markområden.»

Efter att ha framhållit, att han funne det erforderligt, att det av markutredningen

behandlade spörsmålet om överföring till det allmänna av markvärdestegring

bleve föremål för fortsatt utredning, och att han därför icke

vore beredd att nu föreslå, att expropriation skulle kunna beviljas enbart för

detta ändamål, fortsätter departementschefen:

»Vad angår prövningen av förutsättningarna för den utvidgade expropriationsrätten

har markutredningen särskilt uppehållit sig vid frågan hur långt

planläggningsarbetet bör ha fortskridit för att det skall kunna avgöras, om

den mark varom är fråga bör avsättas för tätbebyggelse och därtill hörande

anordningar. Enligt utredningens mening borde detta i varje fall

kunna bedömas, när generalplan eller regionplan blivit godkänd av de kommunala

myndigheterna eller när stadsplan eller byggnadsplan är under utarbetande.

Utredningen har emellertid tillagt att, även om planeringsarbetet

ej fortskridit så långt, expropriation borde beviljas om det kunde göras

sannolikt att marken erfordrades för tätbebyggelseändamål. Till denna mening

kan jag ansluta mig såtillvida att mark bör kunna exproprieras redan

innan plan i vederbörlig ordning fastställts, om förebragt utredning kan

anses tillfyllestgörande visa att marken behövs för tätbebyggelseändamål.

Det är uppenbarligen lämpligt, att kommunerna säkra sitt markinnehav i

god tid. Att så sker framstår såsom särskilt angeläget innan en tillfredsställande

lösning vunnits av problemet om indragning till det allmänna av

värdestegringen på mark, avsedd för tätbebyggelse. Planernas stora betydelse

för markvärdena gör också, att det ofta kan vara en fördel att vissa betydel
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3i.

7

sefulla områden äro i samhällets hand redan innan planerna definitivt taga

form, så att man vid planernas utarbetande icke behöver känna sig alltför

bunden med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna av olika alternativ.

Härmed sammanhänger det förut angivna förhållandet, alt det icke alltid

är möjligt att begränsa expropriationen till enbart tomtmark, än mindre

till tomtmark avsedd endast för viss användning, t. ex. bostäder. I sådana

fall som de nu avsedda torde expropriationsbesluten i allmänhet komma att

omfatta större sammanhängande områden.

Frågan om expropriationsrättens förhållande till planläggningsarbetets

fortskridande hänger nära samman med ett spörsmål, som i remissyttrandena

mera ingående dryftats av länsstyrelsen i Kopparbergs län, nämligen

det problem som uppkommer då intresset av tätorternas utveckling kolliderar

med intresset av att områden som äro särskilt lämpade för jordbruk

bibehållas för denna användning. Såsom länsstyrelsen betonat är det vid

general- och regionplaneringen som denna fråga bör uppmärksammas. Det

säger sig självt att, sedan man därvid preciserat vilka områden som skola

behållas för jordbruksändamål och vilka som avses för tätorternas utveckling,

endast de senare områdena böra kunna exproprieras för detta ändamål.

Skulle frågan om expropriation undantagsvis uppkomma redan innan denna

uppdelning avgjorts vid general- eller regionplanering, måste den emellertid

beaktas i expropriationsärendet, och lantbruksnämnden bör då höras

varjämte gemensam beredning med jordbruksdepartementet bör äga rum.

På liknande sätt kan för övrigt kommunens expropriationsintresse få vägas

även mot andra särintressen, exempelvis när marken i fråga tillhör ett

industriföretag som inköpt den för att säkra sitt behov av utrymme för

väntad framtida utvidgning av företaget.

Av de ändamål, som kommunernas expropriationsrätt i enlighet med vad

jag i det föregående anfört bör fylla, är det i huvudsak — förutom saneringsfallet

—■ endast ett som tillgodoses av byggnadslagen, nämligen möjligheten att

genomföra stadsplan då markägare motsätter sig exploatering. För de övriga

ändamålen erfordras lagändring. Av systematiska skäl synes den erforderliga

bestämmelsen icke böra införas i byggnadslagen utan, såsom markutredningen

föreslagit, intagas i 1 § expropriationslagen. Eftersom det nuvarande

stadgandet i punkt 7 av denna paragraf torde kunna få användning i vissa

speciella fall, synes dock detta böra bibehållas och den nya bestämmelsen

upptagas i en särskild punkt. För att tillgodose behovet av expropriationsmöjlighet

i de fall som bär angivits och samtidigt vinna en mera påtaglig

fixering av expropriationsändamålen kan lämpligen stadgas, att expropriation

må medgivas för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig

för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar eller för

att eljest i kommuns ägo överföra mark för upplåtelse med tomträtt.»

Departementschefen anför vidare:

»Ytterligare skola beröras några spörsmål, som aktualiserats i detta sammanhang.

Stor uppmärksamhet har under remissbehandlingen ägnats frågan

om expropriationsrätt vid planändring, varigenom byggnadsrätten ökas,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

t. ex. genom att hyreshusbebyggelse tillätes i ett villaområde. En sådan åtgärd

har normalt till följd att tomtvärdena stegras. Såvida det endast gäller

att överflytta denna värdestegring till det allmänna — genom expropriation

eller i annan ordning — är detta ett specialfall av den nyss berörda frågan

om värdestegringsindragning och måste liksom hela denna fråga anstå tills

vidare. Vad i övrigt angår dylika fall har visserligen det föregående resonemanget

närmast tagit sikte på obebyggd mark. Den föreslagna bestämmelsen

om rätt till expropriation för tätbebyggelseändamål avses emellertid

kunna få tillämpning även då mark är bebyggd men utan att byggnadsrätten

enligt gällande plan helt utnyttjats. En förutsättning för expropriation

är därvid givetvis att den outnyttjade delen av byggnadsrätten är av

mera påtaglig betydelse, då det gäller att säkerställa tätbebyggelsebehovet.

Såsom förut framhållits öppnar redan 44 § första stycket byggnadslagen

möjlighet till expropriation av stadsplanelagd mark, men då fråga är om

område, där endast byggnadsplan gäller, kommer den nya bestämmelsen ensam

att bli normgivande.»

Lagrådet anför allmänt om förslaget:

»Huvudsyftet med förslaget är att åstadkomma en genomgripande utvidgning

av kommunernas möjlighet att expropriera jord, först och främst för

tillgodoseendet av bostadsbehovet men också för andra ändamål. En sådan

möjlighet kan ock otvivelaktigt vara till stort gagn, när det gäller att hindra

osund spekulation i jord och avhjälpa den flerstädes svåra bostadsbristen.

Genom byggnadslagstiftningen bär man vunnit möjlighet att hindra

enskilda exploatörer att efter eget skön leda utvecklingen av bebyggelsen,

och som ett komplement till nämnda lagstiftning skulle expropriationsrätten

kunna fylla syftet att, oberoende av enskilda jordägares vilja till medverkan,

få till stånd den behövliga bebyggelsen å områden, som bäst lämpa

sig för ändamålet.

Förevarande förslag går emellertid vida längre än för dessa syften är erforderligt

och synes utgå från ett väl ensidigt betraktelsesätt. Den som har

att bedöma förslaget bör göra klart för sig, att den föreslagna lagtexten på

avgörande punkter är synnerligen elastisk och därför måhända icke vid

första påseendet ger intryck av att äga en så djupgående innebörd som den

i själva verket har. Den administrativa makten tillägges inom mycket vida

gränser en hart när oinskränkt handlingsfrihet gentemot de enskilda markägarna.

Allt kommer att bero på tillämpningen. Denna kan väl enligt förslagets

lydelse utövas på ett sätt som innebär en lämplig avvägning mellan

motsatta intressen, men någon annan garanti för att så blir fallet än

den som ligger i tilltron till de myndigheter som skola handhava tillämpningen

lämnas icke. Vid en lagstiftning av denna typ komma de uttalanden,

som gjorts i lagens förarbeten, att få en utomordentlig betydelse för

lagstiftningens blivande verkningar. Förslagets förarbeten äro i detta avseende

icke ägnade att förebygga starka betänkligheter. Helhetsintrycket

blir att förslagets antagande i oförändrat skick skulle innebära en radikal

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

9

förändring i den enskilde jordägarens ställning, i det att den relativa trygghet,

som jordäganderätten hittills i allmänhet inneburit, bleve till väsentlig

del tillspillogiven. För den allmänna rättsuppfattningen i vårt land

måste det utan tvivel te sig främmande att i den betydande utsträckning

som här föreslagits utbyta den lagstadgade tryggheten mot ett osäkerhetstillstånd,

där den administrativa makten efter fritt skön samt mer eller

mindre svävande lämplighetsgrunder äger avgöra om den enskildes äganderätt

— det må röra sig om större eller mindre jordbruk, större eller mindre

bostads- eller andra fastigheter — skall utan tvingande skäl uppoffras.

Vad först markbehovet såsom förutsättning för expropriation beträffar

tc.rde principen böra vara den, att detta behov för att kunna berättiga till

expropriation skall äga ett visst mått av styrka och aktualitet. Det bör icke

vara tillräckligt att den åsyftade användningen för byggnads- eller annat

ändamål av den mark, som exproprieras, skymtar såsom en tämligen obestämd

och avlägsen möjlighet. Förslaget öppnar emellertid väg för kommunerna

att genom expropriation tilltvinga sig mark i en utsträckning, som

går vida över det omedelbara eller med tillräcklig säkerhet överskådliga

behovet och som befriar dem från att i förväg närmare planera, om och när

och hur i anspråk tagen mark verkligen skall användas för det tänkta ändamålet.

Förslagets motivering är på denna punkt svävande. Markutredningen

bär uttalat sig för att expropriation bör kunna beviljas, om det göres

sannolikt att marken erfordras för tätbebyggelseändamål. Departementschefen

synes visserligen vilja skärpa detta krav, då han yttrar att den i

expropriationsmålet förebragta utredningen bör, för att tjäna som grundval

''för expropriation, kunna anses tillfyllestgörande visa att marken behövs för

sådant ändamål. Men andra hans uttalanden, såsom rörande fördelen av

att samhället äger mark i den utsträckning att det ej behöver känna sig alltför

bundet av de ekonomiska konsekvenserna av olika alternativ, antyda

möjligheten av mycket långt gående tolkning av den föreslagna expropriationsrättens

innebörd. Särskild uppmärksamhet förtjänar yttrandet om att

kommunerna böra säkra sitt markinnehav i god tid, i synnerhet så länge en

tillfredsställande lösning icke vunnits av problemet om indragning till det

allmänna av värdestegringen på mark, avsedd för tätbebyggelse. Detta yttrande

framstår såsom en betydande modifikation av tidigare gjord förklaring

att frågan om markvärdestegringens överförande till samhället tillsvidare

lämnats å sido. Ty det kan svårligen förnekas, att expropriationsinstitutet

kan utnyttjas som ett effektivt medel för ett dylikt överförande och

otvivelaktigt måste såsom sådant framstå, om expropriationslagstiftningen

anordnas så att den skall kunna tillåta samhället att, utan att behöva åberopa

något mera närliggande behov av marken, tvångsförvärva densamma just

i syfte alt tillförsäkra samhället blivande värdestegring.

Även på eu annan punkt, som har visst sammanhang med den nyss berörda,

lider förslaget av oklarhet, nämligen beträffande frågan om en enskild

markägare skall kunna undgå expropriation genom att sjiilv på ett godtagbart

sätt ombesörja markens exploatering. Enligt lagen om expropriation

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 3k.

gäller såsom allmän förutsättning att expropriation får äga rum blott om

sådant i det särskilda fallet befinnes nödigt för tillgodoseende av det behov

som konstateras vara för handen. Villkoret i sin generella utformning har

visserligen bibehållits i lagtexten, men formuleringen av det föreslagna nya

expropriationsändamålet har i verkligheten till väsentlig del berövat villkoret

dess strikta innebörd. Detta intryck förstärkes i hög grad av förslagets motivering.

Motiven präglas av uppfattningen att det under alla omständigheter

bör föredragas att exploateringen sker i kommunernas egen regi. Detta synes

dock icke utan vidare kunna tagas för givet. En sund konkurrens torde

befordra allmänhetens intressen. Departementschefen har också i ett avsnitt

av remissprotokollet berört fördelen av en nyttig konkurrens på tomtmarknaden,

en fördel som skulle vinnas därigenom att kommunerna sattes

i tillfälle att tvinga sig in på marknaden och därigenom bryta existerande

prismonopol. Förslagets genomförande skulle emellertid — även vid en

försiktig tillämpning av de nya reglerna -— lätteligen på grund av det härmed

följande osäkerhetstillståndet få verkningar långt utöver sådana som

kunna betecknas såsom gynnsamt prisreglerande. Stor sannolikhet talar för

att man, om förslaget upphöjes till lag, har att motse en kommunernas monopolställning,

som i stor utsträckning betager de enskilda lusten att äga

mark inom områden, dit den nya lagens verkningar kunna väntas sträcka

sig.

Lagrådet vill för sin del även understryka vissa betänkligheter av mera

allmän innebörd, åt vilka en del remissinstanser givit uttryck, i fråga om den

utvidgade maktställning som förslaget åsyftar för kommunernas räkning.

Det kan förvisso ifrågasättas, om därmed följande befogenheter kunna förväntas

städse bli utövade med sådan oväld och förutseende skicklighet som

borde vara en förutsättning för en dylik maktställning. Betydelsefulla intressen,

såväl allmänna som enskilda, stå här på spel. I enlighet med vad

en remissmyndighet framhållit synes det, om förslaget genomföres, måhända

vara påkallat att garantier skapas för att icke den kommunala markoch

bostadspolitiken skötes på ett sätt som träder de allmänna och enskilda

intressena för nära.»

Lagrådet, som senare närmare utvecklar sina erinringar i anslutning till

de särskilda lagstadgandena, förklarar, att lagrådet endast under förutsättning

att förslaget omarbetas under hänsynstagande i det väsentliga till

vad lagrådet anfört anser sig kunna till någon del tillstyrka förslaget.

Vid 1 § expropriationslagen anför lagrådet bl. a. följande:

»Enligt stadgandet skulle kommun i första hand erhålla expropriationsrätt

för att ''säkerställa’ att mark på skäliga villkor vore tillgänglig för tätbebyggelse

och därmed sammanhängande anordningar. Härigenom skulle, enligt

vad som anföres i motiven, kunna exproprieras mark, vare sig den är

belägen utom eller inom planlagt område och vare sig den redan är tätbebyggd

eller icke.

Såsom ett typfall, då icke tätbebyggd mark skall kunna exproprieras,

upptages i motiveringen expropriation för tillfredsställandet av den aktuella

bostadsförsörjningen. Sålunda anföres att, vare sig en markägare i spekula
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

11

tionssyfte eller av annan icke godtagbar orsak vägrar att upplåta sin mark

för exploatering, bör kommunen genom expropriation kunna förvärva marken,

då den erfordras för att bostadsbrist inom kommunen skall bli avhjälpt

och en efter kommunens förhållanden lämpligt avpassad reserv av

fullvärdiga bostäder åstadkommas. Här syftas alltså närmast på ett aktuellt

markbehov, och någon erinran synes icke böra göras mot expropriationsrätt

i dessa fall beträffande mark, som icke redan är tätbebyggd.

De anmärkningar, som inledningsvis gjorts, att det för expropriation icke

bör vara tillräckligt att markbehovet skymtar såsom en tämligen obestämd

och avlägsen möjlighet, torde emellertid ha tillämpning på vissa andra i

motiveringen angivna fall. Här är det icke fråga om ett aktuellt behov, utan

kommun skulle kunna långt innan markens exploatering vore aktuell, så

att säga i förråd, expropriera mark för att själv i sinom tid kunna exploatera

eller till exploatering utbjuda marken på villkor, billigare än vad eljest

skulle blivit fallet. I den mån risk föreligger för att, om expropriation ej

sker, ett prismonopol driver upp priserna å marken till oskälig höjd och

under förutsättning att expropriationen begränsas till att omfatta sådan

mark som — även om den ej ingår i upprättad plan — dock måste förutses

under en närliggande framtid bli erforderlig för kommunens utveckling,

kan måhända erinran med fog ej heller göras mot en sådan utsträckning

av expropriationsrätten, ehuru man härigenom skulle införa ett expropriationsändamål

av delvis ny karaktär. Emellertid måste, såsom inledningsvis

berörts, fasthållas vid att utredningen skall erbjuda grund för antagande att

de enskilda markägarna icke själva äro beredda att exploatera marken på

rimliga villkor. Det i lagtexten använda ordet ''säkerställa synes redan med

hänsyn härtill mindre lämpligt, då det skulle kunna göra detta villkor illusoriskt.

Av motiven att döma synes man emellertid icke ha ansett sig böra begränsa

expropriationsrätten till mark, som sålunda kan beräknas bliva erforderlig

inom en nära framtid. Expropriation skulle nämligen kunna medgivas

av mark kring ett samhälle i sådan omfattning, att man vid de blivande

planernas utarbetande icke behövde känna sig alltför bunden med hänsyn

till de ekonomiska konsekvenserna av olika alternativ. Detta — som synes

strida mot vad i motiven anförts därom att för expropriation skall fordras

att det genom förebragt utredning kan anses tillfyllestgörande visat att marken

behövs för tätbebyggelseändamål — skulle möjliggöra att hela ytterområden

omkring ett samhälle genom expropriation överfördes i kommunens

ägo. En så vidsträckt expropriationsrätt synes av de skäl som inledningsvis

anförts icke böra godtagas. Den skulle icke heller väl överensstämma

med grunderna för stadgandet i 5 § expropriationslagen att om mer än

ett område finnes vara tjänligt för det avsedda ändamålet, expropriationsrätt

ej må meddelas beträffande område, vars avstående eller upplåtande

medför större olägenhet än nödigt är. Även ur nu angivna synpunkter torde

ordet ''säkerställa’ icke böra bär komma till användning.

Den nu behandlade nya expropriationsgrunden avser emellertid enligt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

motiven icke endast — såsom ovan berörts — expropriation av mark, som

icke är tätbebyggd, utan även mark, som redan är tätbebyggd men där byggnadsrätten

enligt gällande plan icke helt utnyttjats. En särskild förutsättning

för expropriation i dylika fall skulle emellertid, fortfarande enligt motiven,

vara, att den outnyttjade delen av byggnadsrätten är av mera påtaglig

betydelse, då det gäller att säkerställa tätbebyggelsebehovet.

Att sålunda även redan tätbebyggd mark skall kunna exproprieras är

svårt att utläsa omedelbart ur lagtexten, varför ett förtydligande härutinnan

svnes erforderligt, om ståndpunkten vidhålles. Emellertid torde det kunna

ifrågasättas om en sådan regel verkligen bör införas. Beträffande stadsplanelagt

område torde 44 § första stycket byggnadslagen göra regeln obehövlig.

Enligt förslagets motiv åsyftas huvudsakligen fall, då inom område, där

byggnadsplan gäller, denna plan ändras så att byggnadsrätten ökas i mera

avsevärd omfattning t. ex. genom att hyreshusbebyggelse tillätes i ett villaområde.

Dylik planändring torde dock sällan förekomma beträffande område

med endast byggnadsplan. Och särskilt då det gäller redan tätbebyggd

mark torde man böra på detta lagstiftningsområde framgå med varsamhet

och undvika ingripanden som ej äro av mera påtaglig betydelse för det allmänna.

Utvidgningen av expropriationsrätten synes därför i allt fall böra

begränsas till att avse endast mark som icke redan är tätbebyggd.

Utom för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse

skulle enligt förslaget expropriationsändamålen utvidgas till att

avse även syftet ’att eljest i kommuns ägo överföra mark för upplåtelse med

tomträtt’. Detta expropriationsändamål var icke särskilt upptaget i markutredningens

förslag och har icke heller varit underställt remissinstansernas

granskning. Som skäl för denna utvidgning av expropriationsgrunderna har

anförts, att kommunen genom tomträttsupplåtelse skulle få betydligt ökade

möjligheter att framdeles genomföra större förändringar av området samt

att en eventuell värdestegring av marken skulle förbehållas det allmänna.

Med hänsyn till vad som anförts i motiven skulle även expropriation för

tomträttsupplåtelse kunna medgivas på ett mycket tidigt stadium. Visserligen

kan upplåtelse av tomträtt avse endast tomt å område, planlagt för bebyggande,

men att döma av motiven till remitterade förslaget skulle expropriation

kunna beviljas redan innan någon plan definitivt tagit form. Härtill

kommer att, medan eljest syftet med expropriation av mark för tätbebyggelse

skulle vara att erhålla säkerhet för att tomtmark bleve tillgänglig

på skäliga villkor, skulle något dylikt villkor icke gälla då det vore fråga om

expropriation för tomträttsupplåtelse. Sådan expropriation skulle nämligen,

enligt vad som uttryckligen angives i motiven, kunna beviljas oberoende

av hur den aktuella tomtmarknaden gestaltade sig och oavsett den enskilde

markägarens vilja och förmåga att tillgodose marknadens behov. Ett godtagande

av en expropriationsgrund av denna beskaffenhet skulle alltså innebära

ett än längre gående ingrepp i den enskilde jordägarens rätt än den

förut behandlade expropriationsgrunden för tätbebyggelse. Man kan svårligen

uppfatta den ifrågasatta expropriationsrätten för tomträttsupplåtelse

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

13

annorledes än som ett medel, som främst syftar till att vinna en överflyttning

å kommunen av en beräknad markvärdestegring. De intressen, som här

i övrigt skulle kunna komma i fråga, synas nämligen tillräckligt tillgodosedda

redan genom möjligheten att expropriera för tätbebyggelse. Erinras

må i detta sammanhang om vad i remissprotokollet med all rätt anföres, att

om man vill åstadkomma en överflyttning av markvärdestegring från enskilda

till det allmänna, detta synes böra ske på ett för alla likformigt och

rättvist sätt och ej så slumpartat som genom expropriation, då endast den

markägare, mot vilken expropriation företages, skulle drabbas därav.

Lagrådet får därför bestämt avstyrka att såsom en särskild expropriationsgrund

upptages överförandet av mark i kommuns ägo för upplåtelse med

tomträtt.»

Beträffande sistnämnda expropriationsgrund anser lagrådet det i varje

fall vara nödvändigt att uttryckligen begränsa densammas tillämpning till

mark, som icke redan är tätbebyggd.

Avslutningsvis anför lagrådet vid 1 §, att lagrådet hemställer om sådan

ändring av förslaget, att det i förevarande delar kommer att innehålla endast

afl kommun kan erhålla rätt till expropriation för att mark, som icke är tätskall

vara tillgänglig för den tätbebyggelse med därmed sammanhängande

anordningar, som kan förutses bliva erforderlig inom närliggande

framtid, med förbehåll tillika — genom villkorsbestämmelse i 111 § eller

annorstädes — att utredningen visar grund för antagande att marken eljest

icke på skäliga villkor blir tillgänglig för ändamålet.

I anledning av lagrådets yttrande anför departementschefen bl. a. följande:
»Beträffande

lagrådets uttalanden om förslagets innebörd i stort och dess

förhållande till den allmänna rättsuppfattningen vill jag särskilt framhålla

att dylika ställningstaganden — i detta ärende mer än vanligt i lagstiftningsfrågor

—• enligt sakens natur måste bli beroende av bedömarens samhällsekonomiska

värderingar. Det är över huvud taget icke möjligt att enbart

på juridisk grundval fatta ståndpunkt till dessa spörsmål. Bedömningen

måste ytterst grundas på politiska uppfattningar, t. ex. i vad mån eller på

vad sätt äganderätten till tomtmark bör få inverka på tätorternas utveckling

eller hur omfattande uppgifter som böra läggas på kommunerna och andra

samhälleliga organ i syfte att trygga medborgarnas bostadsförsörjning.

Dessutom vill jag framhålla, att enligt min mening kan förslaget icke väntas

få sådana långtgående konsekvenser som lagrådet antagit.

Såsom framgår av mitt anförande vid förslagets remitterande till lagrådet

har utgångspunkten för de vidgade exproprialionsmöjligheterna varit

bostadsförsörjningens behov. Kommunerna ha redan betydelsefulla uppgifter

på bostadspolitikens område, och det ligger enligt min mening i linje

med en önskvärd utveckling, att kommunernas verksamhet för befolkningens

förseende med fullgoda bostäder till rimliga priser alltmer aktiveras.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Även i övrigt böra kommunerna i väsentliga avseenden ha ansvaret för bebyggelsen

inom sina områden. Kommunerna måste då också ha legala möjligheter

att fullgöra dessa utomordentligt betydelsefulla uppgifter.

Enligt min uppfattning har behovet av en väsentlig utvidgning av kommunernas

expropriationsmöjligheter i praktiken givit sig starkt till känna,

ej minst i mindre, växande samhällen. Kommunalt verksamma personer

med skilda politiska åskådningar ha vid olika tillfällen omvittnat vilka

svåra olägenheter som vållats av privata markmonopol och möjligheterna

alt spekulera i tomtmark.

I anledning av vissa yttranden av lagrådet vill jag vidare påpeka alt enligt

det remitterade förslaget expropriationsrätt icke avsetts skola kunna

beviljas enbart i syfte att tillförsäkra samhället blivande värdestegring på

marken. Problemet om överförande till det allmänna av värdestegring vid

tätbebyggelse har nämligen, såsom framgått av mitt tidigare anförande,

hänskjutits till ytterligare utredning. En annan sak är att en exproprierande

kommun, liksom varje annan förvärvare av mark, rent faktiskt kommer

i åtnjutande av värdestegring som inträffar under den tid kommunen har

marken i sin ägo. Då fråga är om kommuner, har denna effekt icke samma

stötande innebörd som eljest ofta är fallet, enär en dylik värdestegring till

övervägande del brukar bero på anordningar som tillkommit på föranstaltande

av det allmänna.»

Departementschefen anför vidare:

»Vad angår de olika detaljerna i förslaget och då först innehållet i den av

mig förordade nya lydelsen av 1 § i lagen om expropriation, har lagrådet ansett

att expropriation för tätbebyggelseändamål borde ifrågakomma endast

då marken kunde förutses bli erforderlig inom närliggande framtid. Om

kommunerna, såsom förslaget avser, skola kunna bryta prismonopol, är det

dock ej tillräckligt att tvångsförvärv kan ske först sedan missförhållanden

uppkommit. Såsom jag förut anfört måste kommunerna i förebyggande syfte

kunna ingripa på tomtmarknaden redan på ett relativt tidigt stadium. För

att mark därvid skall få exproprieras, måste emellertid tillfyllestgörande

utredning utvisa — förutom att marken eljest icke på skäliga villkor blir

tillgänglig — att marken behövs för tätbebyggelseändamål. Då det gäller

mark utanför detaljplan, kunna upplysningar i sistnämnda avseende lämnas

i exempelvis en generalplan. Att den förvärvade marken sedermera vid

en blivande utvidgning av detaljplaneringen kan få betydelse ur synpunkten

av olika utvidgningsalternativs ekonomiska konsekvenser, synes icke

innebära något som strider mot det angivna kravet på utredning vid expropriationstillfället.

Ej heller torde det uppkomma något motsatsförhållande

mellan expropriationsrätten i förevarande fall och grunderna för 5 § expropriationslagen.

Vidare har lagrådet ansett att expropriationsrätten icke borde omfatta

mark varå byggnadsrätten enligt gällande plan ej helt utnyttjats. Det torde

visserligen vara riktigt att de möjligheter till tvångsinlösen, som byggnadslagen

öppnar för dylika fall, i allmänhet äro tillfyllest. I vissa fall, t. ex. vid

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

15

tvångsförvärv av obebyggda områden vari ingå bebyggda enklaver, synes

dock en begränsning i enlighet med lagrådets åsikt kunna medföra tekniska

olägenheter. I motsats till lagrådet anser jag därför att begränsningen ej

bör göras. Jag har icke heller funnit något förtydligande i lagtexten erforderligt

för att utmärka att ifrågavarande fall ingå under densamma.

I denna del har lagrådet slutligen också gjort invändning mot att expropriation

skulle kunna ske av mark för upplåtelse med tomträtt. Vad till

stöd därför anförts har icke föranlett mig att ändra min tidigare uttalade

mening. De fördelar som äro förenade med att samhället behåller äganderätten

till marken äro enligt min uppfattning så stora att avsikten att göra

tomträttsupplåtelse bör motivera expropriationsrätt. Däremot anser jag mig

för närvarande böra godtaga lagrådets på denna punkt i andra hand gjorda

hemställan, nämligen att tillämpningen av denna expropriationsgrund bör

begränsas till mark som icke redan är tätbebyggd. Sedan pågående utredning

om tomträttsinstitutet slutförts, torde definitiv ställning få tagas till frågan

om denna begränsning.»

De fem motionerna I: 326 och 336 samt II: 413, 426 och 429, vilka på sätt

förut nämnts innehålla yrkande om avslag å propositionen, beröra alla det

nu behandlade spörsmålet.

I likalydande motionerna I: 326 och II: 413 anföres, att det syntes motionärerna

lämpligt, att man följde lagrådets anvisningar om bestämmelsens

innehåll och alltså föreskreve, att kommun bör erhålla rätt till expropriation,

för att mark, som icke är tätbebyggd, skall vara tillgänglig för den tätbebyggelse

med därmed sammanhängande anordningar, som kan förutses bli

erforderlig inom närliggande framtid, detta dock allenast under förutsättning

att utredningen visar grund för antagandet att marken eljest icke på skäliga

villkor blir tillgänglig för ändamålet.

Den fortsatta utredning, som riksdagen enligt yrkanden i de likalydande

motionerna 1: 336 och II: 429 bör uttala sig för, bör enligt motionärerna ske

med beaktande dels av pågående och av departementschefen vidare i utsikt

ställda utredningar, som angivits ha samband med föreliggande fråga, dels

ock av att den förevarande expropriationen för bostadsändamål och vad

därmed nödvändigt sammanhänger icke göres vidsträcktare än som kan

föranledas av ett för orten betydande eller åtminstone påvisbart och aktuellt

allmänt behov, samt beträffande industri och därmed jämställda ändamål

begränsas till fall, där fråga är om utökning av i orten redan varande

industri eller annan verksamhet, och i övrigt endast till särskilda även ur

allmän synpunkt aktuella orsaker.

I motionen 11:426 föreslås, att det måtte stadgas, alt endast sådan jord,

som innefattas i upprättad generalplan eller bostadsförsörjningsplan, skall

kunna bli föremål för expropriation i nu förevarande fall.

Den nu föreliggande frågan beröres även i vissa av de motioner, som ej

innehålla avslagsyrkande, nämligen

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

i likalydande motionerna I: 330 och II: 418, i vilka hemställes, att riksdagen

måtte besluta, att rätt till expropriation skall kunna medges av jord,

vilken är oundgängligen erforderlig för kommuns behov av tomtmark för

bostads-, industri- eller därmed jämförligt ändamål och som icke utan

kommunens ingripande kan väntas bli utnyttjad för sådant ändamål inom

skälig tid;

i motionen I: 328, i vilken hemställes, att förslaget om rätt till expropriation

för förvärv av mark för tomträttsupplåtelse ej bör genomföras, att expropriation

för tätbebyggelseändamål icke bör komma i fråga beträffande

mark, som redan är tätbebyggd, samt att expropriation av icke tätbebyggd

mark för bostadsändamål och därmed sammanhängande åtgärder bör medgivas

endast under förutsättning att kommunernas behov av marken är

ostridigt ådagalagt genom en på grundval av demografiska och andra utredningar

utarbetad generalplan samt att detta behov är aktuellt i den meningen,

att exploatering av marken för det uppgivna ändamålet icke ligger alltför

långt fram i tiden;

i motionerna I: 337 och II: 425, vilka äro likalydande och i vilka hemställes,

alt regeln om rätt till expropriation för att överföra mark i kommuns

ägo för upplåtelse med tomträtt måtte utgå ur förslaget samt att regeln om

expropriation för säkerställande av tätbebyggelse måtte omformuleras så

att den kommer att gälla endast inom stadsplan, byggnadsplan eller av

Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen fastställd generalplan, i samband varmed

det uttalas som önskligt, att ordet säkerställa kunde utbytas mot annat uttryck

och att lagtexten kunde bliva klarare; samt

i motionen II: 428, i vilken yrkas, att riksdagen måtte besluta, att i den

föreslagna punkt 16 av 1 § orden »där —---tomträtt» skola utgå.

Ytterligare har det spörsmålet väckts huruvida mark, tillhörig vissa enskilda

rättssubjekt, borde undantagas från expropriation för de nya ändamål

som avses med förslaget. I motionen 1: 327 yrkas nämligen, att riksdagen

måtte besluta den ändring i de föreslagna bestämmelserna, att mark,

som innehaves av kooperativa, utan enskilt vinstsyfte arbetande bostadsproducenter,

undantages från att kunna bliva föremål för expropriation för nu

föreslaget ändamål under förutsättning, att marken kan antagas bliva

planmässigt exploaterad, eller, därest icke detta kan bifallas, att kooperativt

organiserad, utan enskilt vinstsyfte arbetande bostadsproducent beredes

förhandsrätt till återförvärv av eller förvärv av tomträtt till från honom

exproprierad mark.

Expropriation och försäljning av kronans, kyrkans och universitetens

mark.

I anledning av markutredningens förslag att rätt till expropriation skulle

föreligga jämväl i fråga om kronans mark anför departementschefen bl. a.

följande:

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

17

»Såsom markutredningen erinrat har utredningen enligt meddelade direktiv

att upptaga till prövning frågan om inrättande av ett centralt statligt organ

med uppgift att åvägabringa samordning av alla myndigheters och institutioners

handläggning av markfrågor. Markutredningens nu i första rummet

framlagda förslag, att i avbidan på lösningen av denna fråga vissa

ärenden rörande köp och försäljning skulle handläggas i samråd med nuvarande

bostadsstyrelsen, har redan varit föremål för statsmakternas behandling.

Det beslöts därvid att myndighet, åt vilken Kungl. Maj :t överlåter

beslutanderätten vid försäljning av statlig jord, alltid skall höra bostadsstyrelsen

angående den ifrågasatta köpeskillingen för mark avsedd för tätbebyggelse

och att myndigheten, därest den icke finner sig kunna godtaga styrelsens

förslag, skall vara skyldig att hänskjuta ärendet till Kungl. Maj :t för

avgörande (se prop. 1948: 241 och cirkulär till vederbörande statsmyndigheter

SFS 1948:599).

Härutöver har markutredningen förordat upphävande av hittillsvarande

förbud mot expropriation av kronojord. Vad angår detta förslag synes det

ur principiell synpunkt vara mindre tilltalande att Kungl. Maj :t skulle ha

att pröva expropriationsansökan beträffande egendom i sådana fall då Kungl.

Maj:t själv i annan ordning funnit försäljning ej böra äga rum. Särskilt

otillfredsställande konsekvenser skulle kunna uppkomma om, såsom ifrågasatts,

tillståndsprövningen vid expropriation i decentraliseringssyfte delvis

överflyttades till länsstyrelserna.

Nu anmärkta förhållanden torde likväl knappast kunna anses innebära

avgörande hinder mot förslaget. Som nyss nämnts är emellertid spörsmålet

om behandlingen av statens markfrågor föremål för fortsatt utredning. Bestämmelserna

om försäljning av sådan kyrklig jord som anses tillhöra kronan

äro även föremål för översyn. Med hänsyn härtill synes det svårt att

för närvarande bilda sig en riktig uppfattning om behovet att kunna anlita

expropriationsförfarande gentemot kronan. Åtminstone för närvarande anser

jag mig därför icke kunna förorda markutredningens förslag om upphävande

av förbudet att expropriera kronoegendoin.»

Ifrågavarande spörsmål beröres i motionerna I: 325 och 337 samt II: 414,

425 och 426.

I motionerna I: 325 och II: 414, vilka äro likalydande, hemställes, att

riksdagen, med ändring av Kungl. Maj :ts förslag, måtte besluta, att kommun

tillerkännes rätt att för tillgodoseendet av samhälleliga behov expropriera

mark, tillhörande kronan, kyrkan, universitet eller annan allmän förvaltning,

och i motionen 11:426 föreslås, att riksdagen måtte besluta, att

lagen skall omfatta jämväl krono- och kyrkojord liksom jord tillhörig universitet

och andra därmed jämförliga institutioner.

I de likalydande motionerna I: 337 och II: 425 anföres hl. a. följande:

»Propositionen undanskjuter frågan om expropriation av kronans och

kyrkans jord tills utredningar ägt rum om .statens markfrågor och om försäljning

av sådan kyrklig jord som anses tillhöra kronan. Vi anse oss böra

2 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 9 samt. 2 avd. Nr 34.

opaginerad Kontrollera mot PDF

] 8

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

framhålla önskvärdheten av att dessa utredningar snart bringas till sin

avslutning. Det ter sig nämligen som ett elementärt rättvisekrav att i fråga

om expropriation det allmännas och de enskildas jord ställes så att säga

på samma linje.»

Yissa motionsledes väckta special frågor.

I anslutning till förslaget om ändring av 1 § expropriationslagen ha genom

motioner väckts vissa speciella spörsmål.

Ett av dessa är frågan om införande av en förmånsrätt till arrende för den

förutvarande ägaren eller brukaren av exproprierad jordbruksfastighet. I

motionen II: 427 hemställes sålunda, att riksdagen måtte besluta införa optionsrätt

för den förutvarande ägaren eller brukaren att arrendera den exproprierade

fastigheten, om marken icke omedelbart tages i anspråk för bebyggelse,

samt att vederbörande utskott måtte utforma erforderlig lagtext.

De andra i anslutning till förslaget om ändring av 1 § expropriationslagen

väckta speciella frågorna syfta till att underlätta frivilliga uppgörelser.

För sådant ändamål föreslås i motionen II: 426, att därest kommunalt

markförvärv, även genom köp, avser jord utanför generalplan eller bostadsförsörjningsplan,

tillstånd till förvärvet måste ha utverkats hos Kungl.

Maj :t eller länsstyrelse samt att alla inkomster av jordavstående till kommunerna

böra undantagas från realisationsvinstbeskattning.

Utskottet.

I föreliggande proposition föreslås, att till 1 § expropriationslagen skall

fogas ett tillägg, enligt vilket expropriation skall kunna äga rum för att

säkerställa, att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse och

därmed sammanhängande anordningar eller för att eljest i kommuns ägo

överföra mark, som icke är tätbebyggd, för upplåtelse med tomträtt. Rätt

till expropriation för dessa ändamål må enligt 111 § i förslaget icke beviljas

annan än kommun, inom vars område den mark, expropriationen skall avse,

är belägen.

Syftet med den föreslagna utvidgningen av expropriationsrätten är att

giva kommunerna ökade möjligheter att bedriva en aktiv bostadspolitik

och att genomföra den allmänna planeringen av sin tätbebyggelse. Någon

meningsskiljaktighet råder ej om att kommunerna för dessa ändamål böra

i vidsträcktare mån än för närvarande är möjligt kunna tvångsvis förvärva

mark. Däremot gå meningarna isär om hur stor utvidgning av rätten till

tvångsförvärv, som lämpligen bör genomföras.

Departementschefens uttalanden till statsrådsprotokollet giva vid handen,

att genom den föreslagna nya expropriationsgrunden »säkerställande att

mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse och därmed sammanhängande

anordningar» avses, att — genom att kommun erhåller möj
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

19

lighet alt ingripa — garanti skall skapas för att inom kommunen belägen

icke tätbebyggd mark, i erforderlig utsträckning och så välbelägen som möjligt,

är till överkomliga priser tillgänglig för bostadsändamål, för näringslivets

behov och för de olika anordningar i övrigt, som en välordnad tätbebyggelse

kräver. Genom stadgandet avses vidare att öppna möjlighet för

kommun att — i de fall då så icke enligt gällande lagstiftning redan kan

ske — genomföra, att redan tätbebyggd mark, beträffande vilken byggnadsrätten

i mera påtaglig mån ej utnyttjats, blir bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse

med bebyggelseplanen.

Utskottet har ej funnit anledning till erinran mot att kommun för de sålunda

angivna ändamålen tillerkännes rätt att tvångsvis förvärva mark,

som ej är tätbebyggd.

Vidkommande redan tätbebyggd mark ha motionsledes anförts erinringar

mot att ett effektivt utnyttjande av byggnadsrätten skulle kunna åvägabringas

genom expropriation enligt den förevarande expropriationsgrunden.

Enligt motionen I: 328 bör sålunda denna expropriationsgrund icke vinna

tillämpning i fråga om mark som redan är tätbebyggd. Samma uppfattning

kommer till uttryck i likalydande motionerna I: 326 och II: 413. Såsom departementschefen

framhållit har kommun för att uppnå att byggnadsrätten

fullt utnyttjas enligt 44 § första stycket byggnadslagen möjlighet att expropriera

stadsplanelagd mark, varemot beträffande område, där endast byggnadsplan

gäller, den nya bestämmelsen ensam blir normgivande. Departementschefen

har vidare såsom exempel, då en inskränkning av räckvidden

av den föreslagna bestämmelsen till att gälla endast icke tätbebyggt område

skulle kunna medföra tekniska olägenheter, angivit det fall att fråga är om

tvångsförvärv av obebyggda områden, i vilka ingå bebyggda enklaver. Det synes

tydligt, att i fall av sistnämnda art den i motionen I: 328 anvisade utvägen

att först stadsplanelägga marken och därefter tillämpa 44 § byggnadslagen

icke kan vara lämplig. Den i motionerna föreslagna inskränkningen kan

utskottet därför ej förorda utan anser, att möjlighet måste finnas för kommun

att genom expropriation kunna åstadkomma att byggnadsrätten fullt

utnyttjas även då fråga är om ej stadsplanelagt område. Å andra sidan är

det uppenbart, att en bestämmelse av ifrågavarande art blott undantagsvis

bör vinna tillämpning, t. ex. i det fall att fråga är om att i kommunens

ägo överföra ett större med villor bebyggt egnahemsområde, som enligt ny

planläggning skall begagnas för höghusbebyggelse. Synnerligen starka skäl

måste i ett dylikt fall föreligga innan det, såsom 1 § expropriationslagen

förutsätter, kan anses »nödigt» att expropriera marken.

De syftemål, som förslaget sålunda avser att tillgodose, äro av betydelse

för dettas räckvidd. För att viss mark skall kunna bli föremål för expropriation

för ifrågavarande ändamål, måste, såsom departementschefen framhåller,

marken behövas — och givetvis även vara lämpad — för tätbebyggelseändamål.

Till frågan om vilken grad av bevisning om behövligheten som

skall krävas återkommer utskottet. Förutsättning för att viss mark skall

kunna exproprieras är vidare, vilket departementschefen ock uttalar, att

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

marken eljest icke på skäliga villkor blir tillgänglig. Om det sålunda finnes

befogad anledning antaga, att den enskilde markägaren själv exploaterar

marken eller eljest är beredd upplåta den för exploatering mot skäligt pris,

måste det anses säkerställt, att marken är på skäliga villkor tillgänglig för

tätbebyggelse. Då i angivna fall själva grundförutsättningen för expropriationsrätten

brister — nämligen att äganderättens överförande å kommunen

erfordras för att markens tillgänglighet skall vara garanterad — föreligger

enligt förslaget icke någon expropriationsrätt för kommunen. Enligt utskottets

mening innebär emellertid själva syftemålet ytterligare begränsning.

För att tillgången på mark skall anses säkerställd kan det icke erfordras,

att all mark, som kan förväntas framdeles behövas för exploatering, tillhör

sådan ägare, som med visshet är villig ställa den till förfogande för exploatering

på skäliga villkor. Om en ej alltför obetydlig del av den mark, som bedömes

svara mot exploateringsbehovet, tillhör sådan ägare, måste tillgången

på mark i den mening, varom här är fråga, anses säkerställd. Med de begränsningar

i förslagets räckvidd, som redan förslagets syftemål enligt utskottets

mening medföra, saknas varje grund för farhågorna, att förslaget

skulle öppna möjlighet för uppkomsten av kommunala markmonopol.

Den andra i tillägget till 1 § expropriationslagen upptagna expropriationsgrunden,

»överförande i kommuns ägo av mark, som icke är tätbebyggd, för

upplåtelse med tomträtt», bygger på den uppfattningen, att det vid tätbebyggelse

är lämpligast, att äganderätten till marken tillkommer det allmänna

och att exploatören endast erhåller sådan nyttjanderätt till marken, som

innefattas i institutet tomträtt. Utskottet anser, att, i varje fall så länge frågan

om överförande till det allmänna av den vid tätbebyggelse uppkommande

värdestegringen ej lösts, angivna uppfattning är välgrundad. Kommunerna

böra därför erhålla möjlighet att förvärva mark för upplåtelse med tomträtt.

Med hänsyn till att tomträtt som regel endast kan upplåtas av kronan

eller kommun bör kommun, även om den enskilde markägaren är villig att

ställa marken till förfogande för exploatering på skäliga villkor, erhålla expropriationsrätt

till marken. Verkan av förslaget i denna del är, att en kommun

som beslutat, att viss icke redan tätbebyggd mark skall upplåtas med

tomträtt, kan förvärva äganderätt till densamma, om marken kommer alt

behövas för tätbebyggelse och anledning finnes till antagande att den framdeles

blir på sådant sätt planlagd, att den kan upplåtas med tomträtt. Vissa

omständigheter torde i praktiken komma att begränsa tillämpningen av ifrågavarande

expropriationsgrund. Sålunda torde föreskriften i 68 § expropriationslagen,

enligt vilken exproprierad mark i vissa fall kan återlösas, medföra

att kommunerna iakttaga viss försiktighet vid åberopande av denna expropriationsgrund.

Återlösningsrätt enligt nämnda lagrum torde nämligen

föreligga om fastighet, som exproprierats för att upplåtas med tomträtt, sedermera

av kommunen försäljes eller utbjudes till försäljning. Kommer efterfrågan

på tomter att i främsta rummet inrikta sig på sådana, vilka kunna

förvärvas med äganderätt — och så kan väl antagas vara fallet särskilt

i fråga om industritomter — löper kommunen beträffande sådan mark,

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3å.

21

som exproprierats för att upplåtas med tomträtt, viss risk antingen att marken

kan komma att ligga outnyttjad eller ock att, om kommunen för att få

dylik mark utnyttjad överlåter äganderätten till densamma, återlösningsrätt

göres gällande. Likaså torde kostnaderna för markförvärven nödvändiggöra

en begränsning.

Till stöd för det av vissa motionärer gjorda avslagsyrkandet på förslaget

att införa ifrågavarande expropriationsgrund har åberopats bl. a., att innan

slutlig ståndpunkt tages till detsamma, resultatet av pågående utredning av

tomträttsinstitutet borde avvaktas. I anledning härav får utskottet erinra

om att 1945 års riksdag på hemställan av första lagutskottet anhållit, att

Ivungl. Maj :t ville låta verkställa en förutsättningslös och allsidig utredning

av tomträttslagstiftningen. I motiveringen till sin hemställan framhöll första

lagutskottet bl. a., att när tomträttsinstitutet, såsom skett, kommit att användas

för andra ändamål än vad lagstiftaren vid dess tillskapande avsett,

det icke vore överraskande att luckor och bristfälligheter kommit att visa sig

vid institutets tillämpning på det utvidgade området. Bestämmelserna om

tomträtt vore därför enligt första lagutskottet uppenbarligen i behov av en

revision och anpassning till de ändrade förhållandena. Riksdagsskrivelsen

med anhållan om utredning har den 13 september 1945 överlämnats till lagberedningen

för att tagas i beaktande vid dess arbete för en revision av

jordabalken. Såsom uttalandena av 1945 års riksdag utvisa, åsyftas icke någon

ändring av tomträttsinstitutets huvudgrunder. Därtill kommer, att då

utredningen om tomträttslagstiftningen ingår i ett vittomfattande lagstiftningsuppdrag,

det nu icke är möjligt att överblicka, när en reformering av

tomträttslagstiftningen kan vara genomförd. Det kan befaras, att det kommer

att dröja avsevärd tid. Med hänsyn till vad sålunda anförts finnes enligt

utskottets mening ej skäl att avvakta resultatet av utredningen om tomträttslagstiftningen.

Med anledning av vad i motionen I: 328 anförts därom, att den nu avhandlade

utvidgningen av expropriationsrätten i första hand skulle drabba ägare

till egna hem, småstugor, villor osv. i tätorternas periferi samt jordbrukare i

dessa orters omedelbara närhet, får utskottet erinra om att enligt förslaget

denna expropriationsgrund skall vinna tillämpning endast å mark, som

icke är tätbebyggd. Villor och småstugor belägna å eller i omedelbar anslutning

till områden som kunna anses såsom tätbebyggda beröras således ej av

förslaget. Enstaka villor liksom ock jordbruk falla däremot in under detsamma.

I det följande övervägas åtgärder till minskande av de olägenheter

expropriationen kan medföra för jordbrukarna och utskottet får hänvisa

därtill. Enligt utskottets mening äro sålunda de olägenheter, som oundvikligen

måste vara förknippade med införandet av ifrågavarande expropriationsgrund,

väsentligen mindre än vad i motionen göres gällande.

På de grunder som ovan angivits finner utskottet — i motsats till vad i

motionerna 1:326, 328 och 337 samt 11:413, 425 och 428 hävdas — skäl

föreligga alt nu införa rätt för kommun att tvångsvis förvärva mark, som

icke är tätbebyggd, för upplåtelse med tomträtt.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Utskottet får härefter övergå till spörsmålet om den grad av bevisning,

som skall krävas för alt marken skall anses lämplig och erforderlig för tätbebyggelse

och därmed sammanhängande anordningar, liksom ock till frågan

om den grad av aktualitet, som skall föreligga beträffande behovet av

marken, eller, med andra ord, till frågan huruvida rätten till expropriation

skall inträda först sedan marken på visst sätt planlagts eller om marken

redan dessförinnan skall kunna bli föremål för expropriation för de med förslaget

avsedda ändamålen. Bedömandet huruvida den mark, varom är fråga,

bör avsättas för tätbebyggelse och därtill hörande anordningar bör enligt

departementschefens mening i varje fall kunna ske, när generalplan eller

regionplan blivit godkänd av de kommunala myndigheterna eller när stadsplan

eller byggnadsplan är under utarbetande. Departementschefen uttalar

emellertid vidare, att mark bör kunna exproprieras redan innan plan i

vederbörlig ordning fastställts, om förebragt utredning kan anses tillfyllestgörande

visa, att marken behövs för tätbebyggelseändamål. I ett stort antal

motioner — 1:326, 328, 330, 336 och 337 samt 11:413, 418, 425, 426 och

429 — kräves, att bevisningen och aktualiteten skall vara större än vad departementschefen

funnit erforderligt. I fråga om de olika ståndpunkter motionärerna

intaga till frågan får utskottet hänvisa till den tidigare lämnade

redogörelsen för yrkandena i motionerna.

Dä utskottet gått att taga ståndpunkt till nu diskuterade spörsmål, har

utskottet fäst särskilt avseende vid att ett av de syftemål som förslaget avser

att tillgodose är, att den för tätbebyggelse avsedda marken skall kunna tillhandahållas

till skäliga priser. Den av tätortens utveckling föranledda prisstegringen

torde i allmänhet börja uppkomma redan innan plan uppgöres

för ett område. Det synes dock antagligt, att prisstegringen på allvar sätter

in först sedan plan lagts över området och områdets olika delar därvid anvisats

till vissa särskilda ändamål. Åtgärderna i syfte att motarbeta prisstegringen

måste därför vidtagas på ett tidigt stadium och helst redan innan

någon prisstegring alls inträtt. Avsikten är nämligen i och för sig ej att till

det allmänna överföra värdestegringen utan att hindra att råmarken över

huvud undergår någon prisstegring. I varje fall i fråga om icke planlagd

mark lärer angivna problem icke genom byggnadslagen ha funnit en lösning.

Att giva expropriationsrätt först sedan viss i byggnadslagen omförmäld

plan upprättats, skulle därför enligt utskottets mening innebära, att möjlighet

till åtgärder skulle finnas först på ett för sent stadium. Särskilt i

ögonen fallande blir detta i fråga om orter, beträffande vilka det icke kan

anses erforderligt att upprätta generalplan utan inom vilka detaljplaneringen

sker utan att föregås av generalplanering. Enligt utskottets mening

måste det, såsom det anförda ger vid handen, vara möjligt att tillgripa expropriation

ej obetydlig tid innan marken skall exploateras.

Mot tanken att på den föreslagna vägen få ett grepp om prisstegringsproblemet

har framförts den anmärkningen att endast vissa jordägare skulle

drabbas; förslaget skulle komma att verka orättvist. Häremot får utskottet

invända, att tanken är, att kommunen skall beredas tillfälle att utbjuda för

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

23

exploatering erforderlig mark till skäliga priser. Sedan kommun med användande

av de möjligheter förslaget erbjuder börjat konkurrera på tomtmarknaden,

bör någon vidare prisstegring ej uppkomma i fråga om någon

för tätbebyggelse avsedd mark, oavsett om den tillhör kommun eller annan.

Lyckas man uppnå vad som genom förslaget eftersträvas, torde detsamma

icke kunna verka ojämnt eller orättvist.

I likalydande motionerna I: 336 och II: 429 göres gällande bl. a., att genom

förslaget den mellan kommunerna pågående konkurrensen om industrier

m. m. skulle främjas. Att så i viss grad kan bli fallet skall icke bestridas.

Förslaget torde emellertid ur denna synpunkt huvudsakligen ha den verkan

att kommunerna bli mera jämställda; de kommuner, som nu ej äga mark

lämpad för industribebyggelse, erhålla genom förslaget bättre möjligheter

att hävda sig. Enligt utskottets mening föreligger för övrigt ej sådant samband

mellan förevarande lagförslag och frågan om näringslivets lokalisering,

varom utredning enligt vad utskottet inhämtat kan väntas bli framlagd vid

instundande årsskifte, att hinder möter att pröva dem var för sig.

Med hänsyn till vad utskottet anfört får utskottet uttala sin anslutning

till vad departementschefen anfört i fråga om erforderlig grad av bevisning

och aktualitet.

Ur hittills beaktade synpunkter bör sålunda den av Kungl. Maj :t föreslagna

nya lydelsen av 1 § expropriationslagen tillstyrkas.

I anledning av de i likalydande motionerna I: 325 och II: 414 samt motionen

II: 426 framförda kraven om sådan ändring i förslaget, att även mark,

tillhörande kronan, kyrkan, universitet eller annan allmän förvaltning,

skulle kunna exproprieras, får utskottet till en början erinra om att enligt

praxis universitetens mark blivit föremål för expropriation samt att otvivelaktigt

sådan kyrklig jord som tillhör annan än kronan kan exproprieras. I

fråga om den kyrkliga jorden äro emellertid att beakta de stora svårigheter

som äro förenade med att klarlägga äganderätten; möjligheten till expropriation

är därför ofta nog illusorisk. Det i motionerna åsyftade problemet omfattar

därför, ur praktisk synpunkt, ej blott kronans jord utan även annan

kyrklig jord än kronans.

Motionerna bygga på den uppfattningen att de statliga och kyrkliga organen

ej sällan underlåta att taga önskvärd hänsyn till de syftemål, som avses

bli tillgodosedda genom detta lagförslag. Den statliga och kyrkliga markpolitiken

bör enligt utskottets mening vara föredömlig. Om detta icke kan

uppnås utan särskilda åtgärder, måste sådana vidtagas.

Kungl. Maj :t har redan sin uppmärksamhet fäst på problemet. Såsom

framgår av departementschefens anförande har även viss åtgärd vidtagits

i syfte att ernå en samordning av handläggningen av markfrågorna. Spörsmålet

är därjämte föremål för utredningar. Enligt vad utskottet inhämtat

kan förslag i anledning av den av departementschefen omnämnda, av 1946

års riksdag begärda översynen av bestämmelserna om försäljning av kyrklig

jord, vilken uppdragits åt kammarkollegium, väntas bli under våren

1950 överlämnat till Kungl. Maj :t. Vidare må anmärkas, att departements
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

chefen i samband med den 18 juni 1949 erhållet bemyndigande att tillkalla

vissa sakkunniga till statsrådsprotokollet anfört bl. a., att de sakkunniga

skulle verkställa en i förevarande proposition bebådad utredning om ett

centralt rådgivande organ i frågor om markvärdering samt närmare överväga

huruvida alla markvärderingsfrågor, som handläggas inom centralförvaltningen,

borde koncentreras till ett dylikt organ.

Med hänsyn till det läge, vari dessa frågor sålunda för närvarande befinna

sig, kan utskottet ej förorda att expropriationsrätten nu utsträckes att omfatta

även kronans mark. Emellertid vill utskottet, såsom i likalydande motionerna

1:337 och 11:425 uttalats, understryka angelägenheten av att de pågående

utredningarna snart bringas till sin avslutning.

I anledning av det i motionen I: 327 i första hand framställda yrkandet,

att mark som innehaves av kooperativa, utan enskilt vinstsyfte arbetande

bostadsproducenter måtte undantagas från att bli föremål för expropriation

för de med propositionen avsedda ändamålen under förutsättning att

marken kan antagas bli planmässigt exploaterad, får utskottet erinra om

att på sätt tidigare framhållits expropriation för tätbebyggelseändamål —- utom för det fält att fråga är om att upplåta marken med tomträtt — enligt

förslaget ej kan äga rum om ägaren själv exploaterar marken eller eljest

är beredd upplåta den för exploatering mot skäligt pris. Med hänsyn

härtill torde väl de i motionen åsyftade rättssubjekten i allmänhet icke

kunna drabbas av expropriation för angivna ändamål. Därest emellertid

kommunen önskar expropriera marken för att upplåta den med tomträtt,

inträder möjlighet för kommunen att expropriera marken även om den tillhör

sådan bostadsproducent, varom här är fråga. Med hänsyn till de fördelar,

soin enligt utskottets mening äro förenade med tomträttsinstitutet,

kan detta icke föranleda erinran. Utskottet kan därför ej förorda någon

sådan undantagsbestämmelse, som åsyftas med ovannämnda yrkande.

Vad angår det i motionen i andra hand framställda yrkandet eller att

kooperativt organiserad, utan enskilt vinstsyfte arbetande bostadsproducent

måtte beredas förhandsrätt till återförvärv av eller förvärv av tomträtt till

från honom exproprierad mark finnes enligt utskottets mening god anledning

antaga, att det med yrkandet åsyftade önskemålet som regel kommer

att realiseras även utan en bestämmelse av antydd innebörd. Då den exproprierade

marken skall exploateras, torde väl i allmänhet de kooperativa

bostadsproducenterna framstå såsom särskilt lämpliga exploatörer; det kan

därför förväntas, att det som regel icke föreligger anledning för kommunen

att icke i möjligaste mån tillmötesgå deras önskemål. Om man emellertid

skulle i lagen upptaga en bestämmelse av den i motionen föreslagna innebörden,

kan enligt utskottets mening ej ifrågakomma att inskränka den

att avse endast kooperativa bostadsproducenter, utan den måste utsträckas

att gälla envar föregående markägare, som kan antagas vara beredd exploatera

marken på det av samhället avsedda sättet. En dylik bestämmelse

skulle emellertid medföra alltför stor inskränkning i kommunens handlingsfrihet.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

25

Nära beröring med det senast behandlade problemet bär det i motionen

It: 427 framställda yrkandet om företrädesrätt för förutvarande ägare eller

brukare att arrendera den exproprierade fastigheten, om marken icke omedelbart

tages i anspråk för bebyggelse. I likhet med motionären finner utskottet

det önskvärt, att då fråga är om jordbruksfastighet, den föregående

ägaren eller brukaren, om han så önskar, får fortsätta att nyttja marken,

till dess den skall exploateras, och detta särskilt i det fall att exploateringen

kan väntas äga rum först inom en ej alltför snar framtid. Enligt utskottets

mening finnes skäl antaga att kommunerna i allmänhet ej skola

ställa sig avvisande till önskemål från den förutvarande ägaren eller brukaren

att få arrendera marken. Emellertid kan det föreligga svårigheter av

olika slag att få till stånd ett arrendeförhållande. Vägande skäl kunna sålunda

åberopas till stöd för införande av en bestämmelse om förmånsrätt

till arrende för den föregående ägaren eller brukaren. Då det här endast är

fråga om dispositionen av marken under tiden fram till exploateringen, kan

kommunens handlingsfrihet ej genom ett sådant stadgande anses bli på

olämpligt sätt inskränkt. Emellertid måste vid införande av en bestämmelse

om förmånsrätt till arrende en råd därmed sammanhängande spörsmål

lösas, såsom när under expropriationsförfarandet förmånsrätten senast skall

göras gällande, hur arrendevillkoren skola fastställas om enighet ej kan

nås om dem, huruvida arrenderätten skall vara förknippad med förmånsrätt

till fortsatt arrende och i fall av jakande svar för vilken tid in. in. Att

taga ställning till dessa frågor utan närmare utredning kan uppenbarligen

ej komma i fråga. Såsom ovan antytts, kan det antagas att det i motionen

uttalade önskemålet i allmänhet blir uppfyllt även utan särskilt stadgande.

Utskottet är därför ej övertygat om att ett dylikt är oundgängligen erforderligt.

Med hänsyn till vad sålunda anförts är utskottet icke berett alt för

närvarande vare sig föreslå något sådant stadgande, varom i motionen hemställes,

eller förorda någon utredning av ovan antydd art.

Under framhållande av att ersättningar enligt expropriationslagen äro undantagna

från realisationsvinstbeskattning och i syfte att underlätta frivilliga

uppgörelser, så att onödiga expropriationsförfaranden kunna undvikas,

föreslås i motionen 11:426, att alla inkomster av jordavstående till kommun

böra undantagas från realisationsvinstbeskattning. Med anledning härav

får utskottet erinra om förordningen den 23 maj 1947 om skattefrihet

i vissa fall för realisationsvinst vid expropriation in. in. Enligt denna förordning

föreligger skattefrihet för vinst, som uppkommit genom att fast

eller lös egendom tagits i anspråk genom expropriation eller liknande förfarande

eller eljest avyttrats under sådana förhållanden, att dylik tvångsförsäljning

måste anses vara för handen. Del sagda gäller dock icke därest

det skäligen kan antagas, alt avyttringen skulle ha ägt rum även om

tvång icke förelegat. Gällande lagstiftning synes sålunda ej giva markägaren

anledning att vägra gå med på eu frivillig överlåtelse med den motiveringen

att det ur skattesynpunkt är för honom förmånligare att kommunen anlitar

expropriationsförfarande. Ytterligare må framhållas, att 1944 års allmänna

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

skattekommitté den 24 februari 1949 framlagt betänkande angående beskattning

av realisationsvinster, m. in. samt ackumulerade inkomster. Det spörsmål,

som avses i ovannämnda förordning den 23 maj 1947, behandlas i betänkandet,

vilket efter remissbehandling är beroende på Kungl. Maj :ts

prövning. Vid nu angivna förhållanden finnes enligt utskottets mening

icke anledning för riksdagen att i detta sammanhang vidare ingå på ifrågavarande

spörsmål.

I sistnämnda motion föreslås vidare införande av bestämmelse av innebörd

att det skulle erfordras tillstånd av Kungl. Maj :t eller länsstyrelse för

att kommun skulle äga förvärva mark, som faller utanför upprättad generalplan

eller bostadsförsörjningsplan. En härmed närbesläktad fråga behandlades

vid 1945 års höstriksdag. Enligt Kungl. Maj :ts då framlagda

förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet var

kommun icke befriad från skyldighet att söka tillstånd till sådana förvärv

som åsyftades med lagförslaget. På hemställan av sammansatt andra lagoch

jordbruksutskott beslöt emellertid riksdagen att kommun skulle vara

befriad från dylik skyldighet. Någon ändring härutinnan har ej skett genom

den år 1948 antagna nya lagen i samma ämne. I övrigt må framhållas,

att enligt utskottets mening något närmare samband ej föreligger mellan

det i motionen berörda spörsmålet och propositionens lagförslag. På grund

av vad sålunda anförts anser utskottet, att nu ifrågavarande yrkande icke

bör föranleda till någon riksdagens åtgärd.

III. Principerna för värdering av fastighet vid

expropriation.

Markutredningen föreslog i sitt betänkande en sådan omformulering av

ersättningsregeln i 7 § lagen om expropriation, att löseskillingen skulle motsvara

skäligt värde å fastigheten med hänsyn tagen till ortens pris och fastighetens

avkastning. Utredningen avsåg att därmed uttrycka, att fråga vore

om en avbalansering mellan de olika faktorer, som i det speciella fallet

kunde tänkas vara konstitutiva för ersättningens bestämmande.

I denna fråga anför departementschefen bl. a. följande:

»Expropriationsersättningen bör i princip uppgå till sådant belopp att den

ersättningsberättigade — såsom det uttrycktes under förarbetena till gällande

expropriationslag — bibehålies orubbad vid den ekonomiska ställning såsom

helhet räknat, som han förut innehaft. För att möjligheten att anlita

expropriation ej skall bli mer eller mindre illusorisk är det å andra sidan

angeläget att ersättningen ej överstiger nämnda belopp, åtminstone icke

i någon mera betydande mån. Erfarenheten ger emellertid vid handen, att

expropriationsvärderingarna ofta resultera i mycket höga ersättningsbelopp,

och detta förhållande torde icke sällan ha avhållit kommuner från att utnyttja

de expropriationsmöjligheter som redan nu finnas. Om man vill

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

27

vinna syftet med en utvidgad expropriationsrätt, ter det sig därför nödvändigt

att bryta rådande värderingspraxis.»

Efter att ha återgivit markutredningens förslag fortsätter departementschefen

:

»Att i främsta rummet anknyta värderingen till ortens pris synes mig vara

riktigt. Om en prisnivå för fastigheter av visst slag utbildats i ett samhälle,

kan ägaren av en sådan fastighet med skäl utgå ifrån att hans fastighet har

ett värde, som i huvudsak ansluter sig till prisnivån, och detta värde bör

då också ligga till grund för expropriationsersättningen. Givet är att vissa

försäljningar, t. ex. där priset på grund av säljarens monopolställning eller

köparens speciella behov av fastigheten överstigit det normala eller till följd

av nära släktskap mellan säljare och köpare satts ovanligt lågt, icke böra

få inverka vid bedömande av ortens pris. I sådana orter där all markförsäljning

inom ett samhälle skett till monopolistiskt uppdrivna priser bör bestämningen

av vad som är att anse såsom det normala priset kunna ske

genom jämförelse med andra orter av liknande typ. De av bostadsstyrelsen

tillämpade markpriserna torde icke i och för sig kunna anses bindande

beträffande tomtprisnivån i orten. Däremot kan uppenbarligen den omständigheten,

att endast de åsyftade markpriserna godkännas i den statliga

låneverksamheten medföra att priset i orten så småningom anpassar sig

efter dem. I själva verket lär också tomtpriset på många orter ha utbildats

efter bostadsstyrelsens normer. Det är givetvis angeläget att expropriationsersättningarna

icke bestämmas till sådana belopp att ansträngningarna

från det allmänna att hålla bostadskostnaderna nere tillspillogivas. I samband

härmed vill jag även understryka, att om under en bristsituation

av den art som för närvarande på flera håll föreligger, överdrivna köpeskillingar

utgå, dessa icke kunna anses representativa för ortspriset.

Ortens pris kan av naturliga skäl i allmänhet bestämmas endast som en

ungefärlig nivå. Med utgångspunkt från denna preciseras därefter värdet

på den ifrågavarande fastigheten under beaktande av en mångfald för densamma

speciella faktorer, såsom läge, grundförhållanden, byggnaders ålder

och beskaffenhet o. s. v.

Förutom ortspriset torde, såsom markutredningen föreslagit, fastighetens

avkastning böra tjäna som grund för värderingen. Till utgångspunkt

tages därvid i första hand avkastningen vid värderingstillfället. I likhet med

markutredningen finner jag det emellertid vara rimligt att, om en fastighet

kan bh föremål för bättre utnyttjande än som sker vid tiden för expropriationen,

värderingen grundas på den antagbara avkastningen i stället

för den faktiska. Förutsättningen härför måste dock vara att det förändrade

utnyttjandet kan anses praktiskt och ekonomiskt genomförbart inom

sådan lid, att det borde höja priset även vid frivillig försäljning.

Såviil vid beräkningen av sistnämnda s. k. hypotetiska avkastningsvärde

som eljest då bebyggelserätten äger betydelse för värderingen av planlagd

mark bör man i princip utgå från den rätt till utnyttjande som är medgiven

i gällande stads- eller byggnadsplan. Det må emellertid påpekas att en gäl
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

lande plan ej alltid kan vara normgivande för värderingen. Såsom jag i ett

senare sammanhang vill närmare utveckla måste sålunda utnyttjanderätten

bedömas efter förhållandena närmast före planens fastställande i exempelvis

sådana fall där fråga är om expropriation för gata eller annan allmän

plats.

Från huvudregeln alt värderingen skall ske med utgångspunkt från den

gällande planen bör i vissa fall även avvikelse ske i restriktiv riktning. Särskilt

då föråldrade byggnadsbestämmelser gälla för marken i fråga, kan

sålunda hänsyn behöva tagas till den omständigheten att möjligheten att

utnyttja den maximala bebyggelserätten av praktiska skäl — ekonomiska,

sanitära eller andra — är begränsad. I dylika fall bör vid värderingen bortses

från den del av bebyggelserätten som det icke kan anses möjligt eller

rimligt att utnyttja med hänsyn till den vid värderingstillfället gängse standarden.

I detta sammanhang vill jag även något beröra frågan om ''flytande

markvärde’. Härmed åsyftas att man vid bestämmandet av exploateringsbehovet

för ett område i omgivningen av en tätort utgår från den falska

förutsättningen att området är en isolerad enhet. Man bortser alltså från

att måhända även åtskilliga andra områden i ortens närhet äro lämpade

för bebyggelse och att, om samtliga tagas i anspråk härför, den totala bebyggelsen

vida skulle överstiga byggnadsbehovet. Det är uppenbart att

expropriationsersättningen bör bestämmas under hänsynstagande till en

dylik överdimensionering av exploateringsprogrammet. Hur nämnda omständighet

skall närmare påverka löseskillingen är givetvis icke möjligt att

angiva i form av en generell regel. Helt allmänt vill jag här endast framhålla

att det ''flytande värdet’ uppenbarligen kan bli mest påtagligt, då fråga

är om expropriation på en gång av tämligen betydande områden.

Även om man i enlighet med det anförda i princip skall grunda värderingen

på både ortens pris och fastighetens avkastning, är det givet att den

ena av dessa faktorer kan få avgörande betydelse. I fall då någon egentlig

fastighetsmarknad ej existerat på orten under senare tid bör sålunda övervägande

avseende fästas vid avkastningsvärdet. Å andra sidan är att märka

att exempelvis en jordbruksfastighets avkastning icke alltid ger ett rättvisande

utslag i fråga om fastighetens värde; om så icke är fallet kommer

den huvudsakliga värderingsgrunden att utgöras av ortens pris.

Stundom lär varken något tillämpligt ortspris kunna konstateras eller

något egentligt avkastningsvärde kunna beräknas, t. ex. då fråga är om

villafastighet eller mindre jordbruksfastighet på en ort där fastighetsomsättningen

sker mycket långsamt. I sådana fall bör, såsom markutredningen

antytt, prisläget på annan plats med likartade förutsättningar för markens

utnyttjande kunna tjäna till ledning vid värdesättningen. Då fråga är

om byggnader kan, om någon lämpligare värderingsmetod ej står till buds,

viss ledning erhållas genom en beräkning av den aktuella byggnadskostnaden;

det därvid framkomna beloppet måste dock givetvis reduceras med

hänsyn till vederbörande byggnads ålder och beskaffenhet i övrigt.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

29

Jag vill slutligen här erinra om taxeringsvärdena. Redan den omständigheten

att fastighetstaxeringen måste verkställas på ett tämligen schematiskt

sätt manar emellertid till den största försiktighet när det gäller att utnyttja

dessa värden för här ifrågavarande ändamål. I synnerhet vad beträffar

ny taxerad mark i städer och större stadsliknande samhällen torde dock

taxeringsvärdena och den möjlighet till jämförelse med andra objekt som

därigenom öppnar sig vara av en viss betydelse.

Under hänvisning till det anförda vill jag som legal norm för värderingen

förorda, atl fastighets värde skall bestämmas med hänsyn särskilt till ortens

pris och fastighetens avkastning. Genom ordet ''särskilt’ antydes att

även andra faktorer som konstituera en fastighets värde böra uppmärksammas;

de båda angivna faktorerna äro emellertid att betrakta som basbegreppen

för värderingen.

Att, såsom markutredningen föreslagit, därjämte i lagtexten utsäga att

expropriationsersättningen skall motsvara ett ''skäligt'' värde på fastigheten

synes mig icke lämpligt. En dylik bestämning till värdebegreppet skulle

stå mindre väl samman med den förut angivna principen för löseskillingens

bestämmande. Vidare skulle, såsom också framhållits av några remissinstanser,

uttrycket ''skäligt värde’ i detta sammanhang lätt kunna giva upphov

till feltolkning. Å andra sidan torde den bestämning till värdebegreppet

som förekommer i gällande lag, nämligen att löseskillingen skall motsvara

fastighetens ''fulla'' värde, icke böra bibehållas. Även om fastighetens

värde bör ersättas i sin helhet ■— en princip från vilken jag icke avser att

göra avsteg i den nu förordade lagstiftningen — synes det obestridligt, att

den i praxis tydliga tendensen till för höga ersättningar delvis kan ha föranletts

av denna formulering. Måhända har uttrycket kommit att, mer eller

mindre omedvetet, från äldre expropriationslagstiftning överföra och bevara

det tidigare betraktelsesättet, att löseskillingen icke endast skall motsvara

värdet ulan att detta bör på ett eller annat vis förhöjas. Om man därför,

i enlighet med Svea hovrätts förslag, stryker ordet ''fulla'' i lagtexten, kommer

denna åtgärd att formellt markera, att överdrifterna vid värdeuppskattningen

böra upphöra.

För tillämpningen i praktiken av de här föreslagna värderingsreglerna

torde erfordras att en mera detaljerad beskrivning av den nya värderingsmetoden

med tillhörande exempelsamling utarbetas. I stort sett torde därvid

de av markutredningen skisserade olika uppskattningsalternativen kunna

godtagas, ehuru jämkningar och kompletteringar äro erforderliga i enlighet

med vad jag i det föregående anfört. Detta arbete torde bli till nytta för alla

dem som skola syssla med värderingsfrågor, främst de särskilda experter

som enligt förslaget skola tillsättas i syfte bl. a. att åstadkomma en fastare

och jämnare värderingspraxis.»

Lagrådet uttalar, att lagrådet finner att övervägande skäl tala för bibehållande

i 7 § expropriationslagen av uttrycken »fulla värde» och »full er
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 3i.

sättning» samt att de i remitterade förslaget upptagna tilläggen till paragrafens

nuvarande innehåll äro föga tjänliga för sitt syfte och fastmer i

vissa delar ägnade att fördunkla innebörden av själva regeln.

Till stöd för detta uttalande anför lagrådet bl. a. följande:

»De i gällande lag använda uttrycken Tulla värde’ och Tull ersättning’

torde kunna anses riktigt ange principen att gottgörelsen skall vara varken

mer eller mindre än fullgod. Det är sant att därigenom jämväl lägges

sådan betoning å kravet att ersättningen ej må sättas för lågt, att detta

intresse framstår såsom t. o. m. ännu viktigare än intresset att den ej

sättes för högt. Allmänt torde emellertid vid ett opartiskt bedömande medges

att en dylik ordning mellan dessa intressen bör upprätthållas för fall

då kollision mellan dem icke kan undvikas utan den prövande myndigheten

måste stanna i tvekan om verkliga värdet. Där lika goda skäl föreligga

för visst högre och för visst lägre belopp, bör det högre utdömas.

Detta är ej att förblanda med övervärdering utan blott en följd av att,

där verkliga värdet enligt sakens natur ej kan exakt fastställas eller osäkerhet

om detsamma dock råder, expropriaten icke bör bära den därmed

förenade risken utan bevisbördan åvila exproprianden. Man må väl söka

lätta denna börda för den sistnämnde, men icke genom att övervältra den

på hans motpart. Att helt eliminera de tveksamma fallen lärer ej vara

möjligt. Hur än förfarandet anordnas, torde det ofta bli vanskligt att precisera

verkliga värdet.

Jämväl oavsett den funktion lagens uttryckssätt sålunda kan anses äga

beträffande tveksamma fall, synes den föreslagna åtgärden att utesluta

orden Tulla’ resp. Tull’ vara betänklig såsom ägnad att framkalla föreställningen

att lagstiftarens mening ej längre vore att gottgörelse skulle

utgå till fullo. Ett dylikt missförstånd kan icke anses mindre troligt än en

misstolkning av de uttryck, lagen nu använder, utan skulle bli så mycket

mer att befara som förslaget ju motiverats med att ersättningsbeloppen

borde nedbringas under vad hittills ofta utdömts. Vid reaktion mot övervärdering

måste noga tillses att icke resultatet i stället blir undervärdering

och att man sålunda kommer att skjuta över målet på ett sätt, som

delvis förvandlar expropriation till konfiskation.

Det beträffande löseskillingen för jorden föreslagna nya tillägget ''med

hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens avkastning’ synes ej heller

minska risken för ett motsatsslut av angivet slag. Tvärtom torde ett

dylikt i själva regeln inryckt tillägg kunna bli tolkat som om verkliga värdet

icke under alla förhållanden skulle ersättas. Regeln bör framstå i sin

renhet för sig, så att om några anvisningar i övrigt göras i lagtexten, dessa

dock icke kunna uppfattas som modifikationer av principen.

Vad i övrigt berörda tillägg beträffar, så torde det, ehuru det visserligen

är att föredraga framför markutredningens förslag härutinnan, icke lämna

mycken vägledning och i vissa hänseenden ej väl ange vad som åsyftas.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

31

Med ''ortens pris’ måste ju, om det skall kunna tagas till utgångspunkt,

förstås ett yttre någorlunda lätt konstaterbart faktum, och i överensstämmelse

härmed synes också med uttrycket avses köpeskillingar, som i allmänhet

faktiskt avtalats vid försäljningar av jord i orten under tiden närmast

före värderingstillfället. Men förutom att någon egentlig motsvarighet

härtill knappast kan väntas föreligga beträffande särskilda rättigheter

såsom expropriationsobjekt och att vad som här åsyftas med en ort och med

närmaste tid hlir ganska obestämt, så kan ju, såsom markutredningen påpekat,

de avtalade köpeskillingarna på grund av särskilda omständigheter

till stor del ha varit så höga eller låga, att de ge en missvisande bild av värdet

t. o. m. å de sålunda sålda fastigheterna. Redan därför vore mindre

egentligt att i lagtexten som regel utan undantag ange att värdet skall bestämmas

med hänsyn till ortens pris. Framför allt talar mot en dylik hänvisning

att, om också ett slags marknadspris på jord stundom kan utbilda

sig i en ort, t. ex. beträffande områden, som exploateras för tätbebyggelse,

jorden dock i allmänhet icke utgör något myckenhetsting, som — eventuellt

efter uppdelning i några typiska kvalitetsgrupper — kan värderas till bestämda

belopp per kvantitetsenhet (areal).

Endast under tämligen speciella omständigheter torde sålunda synnerlig

ledning för bestämmandet av värdet av visst jordområde kunna hämtas av

ortens pris, medan en hänvisning därtill i många fall kan bli missvisande.

För övrigt torde vid expropriation föreligga större risk för överdriven schablonering

än för att ett verkligt marknadspris, där ett sådant kan konstateras,

skulle lämnas obeaktat.

Mot uttrycket ''fastighetens avkastning’ må främst anmärkas, att detta

uttryck för tanken på den avkastning, som faktiskt utvinnes vid tiden för

värderingen och att emellertid — såsom i motiven med rätta framhållits —

det icke är beloppet av denna avkastning utan ett beräknat högre sådant

som skall läggas till grund för uppskattning av kapitalvärdet, om avkastningen

kan ökas genom ändring i brukningssättet ocli ''det förändrade utnyttjandet

kan anses praktiskt och ekonomiskt genomförbart inom sådan

tid att det borde höja priset även vid frivillig försäljning’. Med denna ståndpunkt

bör näppeligen ens som utgångspunkt anvisas den faktiskt utvunna

avkastningen, i varje fall icke utan uttryckligt förbehåll om att högre sådan

skall beräknas under vissa omständigheter. Iakttages ej detta, blir anvisningen

missledande i en mycket viktig tolkningsfråga. Man torde sålunda

i detta sammanhang snarare böra hänvisa till fastighetens beräkneliga

avkastningsförmåga än till avkastningen.

Avkastningsförmågan i nu angiven bemärkelse kunde väl tyckas beträffande

jord ha så stor betydelse för kapitalvärdet att den förtjänade nämnas

främst bland de härpå inverkande faktorerna och således icke borde,

på sätt vissa uttalanden av markutredningen antyda, komma i betraktande

först i reserv, när hänvisningen till ortens pris blir otillämplig. Men svårig
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

heten ligger i att beräkna avkastningsförmågan och därvid skilja mellan

å ena sidan värden, som ännu icke kunna anses ha uppkommit och därför

ej heller skola ersättas, även om de möjligen kunna uppstå och kanske

t. o. in. av en eller annan spekulant beräknats vid ingångna köp, samt

å andra sidan värden, som visserligen redan föreligga och därför äro ersättningsgilla

men ej utnyttjats eller kommit till uttryck i köpeskillingar,

belåning, taxeringsvärden e. d. Det synes särskilt vara i detta avseende,

som expropriationsnämnderna förmenas ha visat för stor undfallenhet för

expropriaters krav. Någon skarp och klar artskillnad eller gräns i övrigt

mellan de båda sålunda angivna grupperna av hypotetiska värden kan väl

knappast påvisas. Men liksom man uppenbarligen icke utan att komma i

strid med verkligheten kan betrakta alla dylika värden såsom obefintliga,

måste det vara riktigt att, där ett möjligt värde hänför sig blott till så

avlägsen framtid eller eljest är så osäkert, att dess beräknande i handel

enskilda emellan skulle av den sakförståndige bedömas som alltför oförsiktig

spekulation, värdet ej heller vid expropriation bör anses såsom verkligt.

Och även när man icke sålunda bör helt bortse från värdet, måste

naturligtvis ett blott hypotetiskt sådant beräknas under hänsyn icke endast

till kostnaden för dess utvinnande utan även till väntetid och riskmoment.

Som avkastningsförmågan i hög grad beror på brukningsindelning, kommunikationer

och annat, som icke hänför sig blott till vederbörande jordområdes

egen beskaffenhet, kunna kalkylerna bli mycket invecklade. Att

i lagtext ge någorlunda kortfattade och dock upplysande anvisningar angående

vad som är att iakttaga vid tillämpning av regeln om ersättning

för verkliga värdet torde svårligen låta sig göra.

Lagtexten i det remitterade förslaget skulle ej heller kunna kasta något

ljus över det kanske mest betydelsefulla och omstridda av de tolkningsspörsmål,

som möta vid uppskattning av expropriationsersättning, nämligen

frågan om det inflytande, som byggnadslagstiftningen utövar å jordens avkastningsförmåga

och å jordvärdet. Denna fråga har behandlats av markutredningen,

och departementschefen har uttalat sig om vissa avsnitt av

problemet i sådana sammanhang, att uttalandena kunna te sig som motiv

till förslaget. Men det torde få anses klart att, om lagstiftaren vill taga

någon ståndpunkt härutinnan på ett för lagtillämpningen bindande sätt,

det måste ske genom stadganden, som på grund av sitt eget innehåll kunna

anses reglera spörsmålet. Till att ge lagens sanktion åt teorier i ämnet

kunna de föreslagna bestämmelserna näppeligen vara tjänliga.

Huruvida ämnet lämpar sig för lagstiftning måste ock kunna dragas i

tvivelsmål, om man fasthåller principen att det är verkliga värdet som skall

ersättas. Hur stort inflytande å detta värde som rättsordningens innehåll än

indirekt kan utöva, är värdet självt dock ett faktiskt förhållande som svårligen

låter bestämma sig endast genom lagbud. I lag kan ju fastslås vad som

skall anses såsom värdet, men sker så, uppstår risk för att nyssnämnda

princip därigenom rubbas. Det visar sig också gärna en tendens att med

frågan, vad som är verkliga värdet, sammanblanda spörsmålet, huruvida det

är delta värde eller ett fingerat högre eller lägre som bör ersättas.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

33

Om det för den viktiga grundsatsen om ersättning för verkliga värdet

vore äventyrligt att söka i lag fastställa metoden för detta värdes utrönande,

så torde dock än mindre böra ifrågakomma att, såsom i förarbetena

till förslaget synes antytt, lagstiftaren skulle överlämna åt administrativ

myndighet att meddela anvisningar i detta ämne.»

I anledning av lagrådets yttrande anför departementschefen bl. a. följande:
»Beträffande

7 § i lagen om expropriation synes lagrådets uttalande i sak

icke väsentligt skilja sig från den ståndpunkt som jag intagit i mitt tidigare

anförande. Lagrådet har emellertid ifrågasatt huruvida de föreslagna

ändringarna i paragrafen skulle vara lämpliga. För min del anser jag att

nyredigeringen av stadgandet bör vara till nytta, främst såsom ett medel att

eliminera sådana övervärden, som enligt en bestämd allmän uppfattning

hittills ofta ingått i expropriationsersättningar. För att icke detta syfte skall

motverkas, bör den hittillsvarande bestämningen att värdet skall vara ''fullt’

utmönstras; den är ju ej heller i och för sig nödvändig för att upprätthålla

principen att ersättningen skall motsvara verkliga värdet. Även ur synpunkten

av säkerhet och likformighet bör emellertid förslaget leda till bättre

resultat än den nuvarande bestämmelsen. Eftersom ortens pris och fastighetens

avkastning otvivelaktigt utgöra de väsentligaste värderingsgrunderna,

är det enligt min åsikt befogat att framhäva dessa. Lagrådets uttalande,

att endast under tämligen speciella omständigheter synnerlig ledning för bestämmandet

av värdet av visst jordområde skulle kunna hämtas av ortens

pris, har jag mycket svårt att förstå. Vid tomtförsäljningar torde i stället

ortspriset per in2 regelmässigt utgöra grundvalen för prissättningen, även

om naturligtvis individuella förhållanden kunna påkalla avvikelser i ena

eller andra riktningen. Att, såsom lagrådet ifrågasatt, utbyta ordet avkastning

mot ordet avkastningsförmåga, synes knappast utgöra en förbättring.

Visserligen leder ordet ''avkastning’ närmast tanken till den faktiska avkastningen.

Men då denna ojämförligt oftare än en hypotetisk avkastning i

praktiken blir avgörande för värderingen, synes det mig naturligt att lagtexten

avfattas i enlighet härmed. I den mån anledning finnes att tillgripa

eu beräkning av den hypotetiska avkastningen, hör detta ske på samma

sätt som andra, i lagtexten icke särskilt omnämnda, faktorer böra vinna

beaktande.»

Frågan om principerna för värderingen beröres i flera motioner.

Sålunda frainhålles i likalydande motionerna I: 326 och II: 413 — vilka

på sätt ovan nämnts utmynna i yrkande om avslag å propositionen och om

hemställan till Kungl. Maj :t om ett på förnyad utredning grundat förslag,

därvid de i motionerna framförda synpunkterna måtte beaktas — hl. a. följande

:

»övervägande skäl tala för bibehållande av uttrycket ''fulla värdet’. Den

föreslagna omformuleringen av lagrummet synes endast ägnad att ytter
3

Biluimj till riksdagens protokoll 19t9. 9 sand. 2 avel. Nr 34.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

ligare försvåra dess tolkning och kan lända till att regeln, att man i tveksamma

fall hellre utdömer för hög än för låg ersättning, bytes i sin motsats.

Ett sådant resultat måste strida mot rättsmedvetandet inom alla medborgargrupper.

»

Vidare yrkas i motionen I: 328, att riksdagen måtte vidtaga den ändringen

i det framlagda förslaget, att nu gällande värderingsregler bibehölles,

samt i likalydande motionerna I: 337 och II: 425, att Kungl. Maj :ts förslag

måtte så ändras, att 7 § expropriationslagen finge behålla sin nuvarande

lydelse.

I likalydande motionerna I: 330 och II: 418 hemställes, att riksdagen

måtte besluta, att i expropriationslagen skall stadgas, att löseskilling skall

erläggas med fastighetens fulla värde liksom ock för intrång.

Slutligen yrkas i motionen II: 428, att riksdagen måtte besluta, att uttrycket

fastighetens »fulla» värde skall bibehållas i 7 § expropriationslagen.

Utskottet.

Genom propositionen föreslås, att 7 § första stycket första punkten expropriationslagen

— vilken nu stadgar, att för fastighet, som exproprieras, skall

erläggas löseskilling motsvarande fastighetens fulla värde — skall erhålla

den lydelsen att för fastighet, som exproprieras, skall erläggas löseskilling

motsvarande fastighetens värde med hänsyn särskilt till ortens pris och

fastighetens avkastning. Styckets senare två punkter stadga nu, att om en

del av en fastighet exproprieras och återstoden lider skada eller intrång genom

expropriationen eller den exproprierade delens användande, full ersättning

därför skall gäldas samt att, om eljest genom expropriationen uppkommer

skada för ägaren, även sådan skada skall fullt ersättas. Enligt propositionen

skall ersättning gäldas för skada och intrång å återstod av fastighet

och eljest genom expropriationen uppkommen skada ersättas.

I ett flertal motioner — I: 326, 328, 330 och 337 samt II: 413, 418, 425 och

428 — beröres ifrågavarande spörsmål, därvid vissa motionärer yrka avslag

på Kungl. Maj :ts förslag i denna del, medan andra hemställa, att uttrycket

»fulla» måtte bibehållas.

Gällande expropriationslag bygger på den principen att expropriationsersättningen

skall uppgå till sådant belopp, att den ersättningsberättigade bibehålies

orubbad vid den ekonomiska ställning såsom helhet räknat som han

förut innehaft. Av departementschefens uttalanden framgår, att förslaget

icke avser att göra ändring härutinnan. Det är utskottet angeläget att understryka

detta. Även enligt förslaget skall alltså den exproprierade egendomens

värde helt ersättas och likaså skall skada och intrång, som föranledes

av expropriationen, i sin helhet gottgöras.

Emellertid hävdar departementschefen, att gällande expropriationslags värderingsregler

mycket ofta lett till betydande övervärdering av det exproprierade.

De i propositionen anförda statistiska uppgifterna peka i denna rikt
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

35

ning. Härtill kommer att enligt utbredd och gammal erfarenhet expropriationsersättningarna

ofta bli mycket höga. Enligt utskottets mening måste det

därför anses ådagalagt, att övervärdering vid expropriation i ej obetydlig

omfattning äger rum.

Gällande lag ger ej någon anvisning om efter vilka grunder uppskattningen

av det exproprierades värde skall ske. Det är därför ej att förvåna, att, såsom

allmänt anses, tillämpningen av nuvarande ersättningsbestämmelser är

mycket ojämn och att den, utan att sakliga grunder därtill förelegat, har

växlat från tid till annan och olika orter emellan, önskvärdheten av att ha

enhetliga värderingsprinciper och fast praxis behöver ej understrykas. I propositionens

förslag givas vissa anvisningar om grunderna för värderingen,

nämligen att den skall ske med hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens

avkastning. Utskottet hyser den bestämda uppfattningen att angivandet

av de två viktigaste värderingsgrunderna med den närmare innebörd de genom

departementschefens uttalanden givits måste vara ägnat att skänka god

vägledning vid värderingen och därigenom giva förutsättningar för en mera

enhetlig värderingspraxis än den nuvarande. Givet är, såsom departementschefen

också framhåller, att även andra faktorer än ortens pris och avkastningen

kunna konstituera en fastighets värde. I departementschefens uttalanden

om den betydelse dessa faktorer äga och den uppmärksamhet som bör

ägnas dem instämmer utskottet. Att även andra än de i lagtexten angivna

omständigheterna äro att beakta, vilket ock lagtexten antyder, kan enligt

utskottets mening ej förringa värdet av att de viktigaste grunderna direkt

angivas i lagen.

Nu gällande lagtext återgiver visserligen den princip som skall ligga till

grund för värderingen. Emellertid är enligt utskottets mening angelägenheten

av att söka avskaffa nu ofta förekommande övervärdering och uppnå en enhetlig

värderingspraxis betydande. Såsom ovan anförts är Kungl. Maj:ts förslag

bättre än nu gällande lag ägnat att tillgodose dessa önskemål. En lagändring

synes också vara den säkraste vägen att uppnå dessa syftemål — låt

vara, att redan den i propositionen föreslagna överflyttningen av värderingen

till nya organ, som också utskottet nedan vill förorda, i och för sig kan

väntas medföra uppkomsten av en ny och riktigare praxis. Gentemot de i

flera motioner uttalade farhågorna för att lagändringen skulle komma att

misstolkas och uppfattas såsom en ändring i sak av värderingsreglerna får

utskottet framhålla, att ändringen ej syftar till annat än att avskaffa den övervärdering

som nu ofta förekommer och få till stånd en sådan ordning, som

en riktig tillämpning av gällande regel skulle medfört.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet, med avstyrkande av de i

motionerna i denna del framställda yrkandena, förorda bifall till propositionen.

Det är tydligt, att det ej heller enligt propositionens förslag kan undgås,

att i ett stort antal fall tveksamhet kommer alt råda om vad som är fastighetens

värde. Enligt vad lagrådet uttalar får gällande lags uttryckssätt anses

beträffande tveksamma fall ha den funktionen att expropriaten icke bör

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

bära den med osäkerheten om värdet förenade risken utan att bevisbördan

bör åvila den exproprierande. Genom den förordade lagändringen bör enligt

utskottets mening icke ske någon rubbning av den princip, åt vilken lagrådet

sålunda givit uttryck.

Såsom av det ovan anförda framgår är vid markvärdering att beakta en

råd olika omständigheter. I propositionen uttalar departementschefen, att

det för tillämpningen i praktiken av de i propositionen föreslagna värderingsreglerna

torde erfordras, att en mera detaljerad beskrivning av den nya

värderingsmetoden med tillhörande exempelsamling utarbetas. Efter bemyndigande

den 18 juni 1949 av Kungl. Maj :t har departementschefen tillkallat

särskilda sakkunniga för att bl. a. uppgöra förslag till anvisningar

för tillämpningen av de nya bestämmelserna i förevarande lagförslag. I direktiven

för de sakkunniga säger departementschefen bl. a., att anvisningarna

böra vara så förberedda inom Kungl. Maj :ts kansli, att de snabbt kunna

utfärdas, om propositionen i denna del antages oförändrad eller med ändringar,

som icke i högre grad rubba värderingsprinciperna. Lagrådet har

med föranledande av ovan återgivna uttalande i propositionen framhållit,

att det ej kan ifrågakomma att överlämna åt administrativ myndighet att

meddela anvisningar om utrönande av verkliga värdet. Anmärkningar av

liknande innebörd framföras i motionerna I: 326 och 337 samt II: 413 och

425.

Enligt utskottets mening kan det uppenbarligen icke vara riktigt, att

Kungl. Maj:t genom i administrativ ordning utfärdad författning meddelar

föreskrifter, vilka till sin reella innebörd äro regler angående tolkningen

av expropriationslagens värderingsbestämmelser. Det lärer ej heller vara

avsett att den i propositionen berörda beskrivningen och de i direktiven

för de sakkunniga omförmälda anvisningarna skulle bli av antydd karaktär.

Å andra sidan är det givetvis av stort värde att de problem, som äro

förknippade med fastighetsvärderingen, bli belysta; intet är att erinra

emot att detta sker genom av Kungl. Maj :t tillkallade sakkunniga. Men man

måste hålla i minnet, att de sakkunnigas uttalanden icke kunna innefatta

någon för domstolarna bindande förklaring om innebörden i expropriationslagens

värderingsregler. De sakkunnigas uttalanden kunna icke vara att betrakta

på annat sätt än reflexioner i en av en enskild person utgiven lagkommentar

eller i ett vetenskapligt arbete.

IV. Expropriationsmyndiglietens organisation.

Efter att ha övervägt frågan huruvida expropriationsnämnderna i en

eller annan form skola bibehållas eller värderingsuppgiften bör överflyttas

till domstol anför departementschefen bl. a. följande:

»Om alltså i enlighet med min mening proceduren bör ordnas såsom ett

enhetligt och sammanhängande domstolsförfarande, i stort sett följande rättegångsbalkens

regler, återstår att avgöra om uppgiften bör läggas på nå
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

37

gon bestående domstol eller om nya specialdomstolar böra inrättas. Av särskild

betydelse för ståndpunktstagandet härtill är förslaget om tillsättande

av expropriationstekniker. Detta är, såsom av det förut sagda framgår, gemensamt

för alla de framkomna förslagen, och endast i ett par remissyttranden

har värdet därav ifrågasatts. Även enligt min mening bör förverkligandet

av detta uppslag kunna leda till praktiska resultat av den största

betydelse. Det kan dock vara tveksamt om experterna böra vara medlemmar

av domstolen eller sakkunniga utanför denna. I departementspromemorian

förordades den senare lösningen, därvid bl. a. framhölls att teknikerna borde

göra sina uttalanden i den öppna förhandlingen under diskussion med parterna

och av dem åberopade sakkunniga. Flera remissorgan ha emellertid

förordat att experterna skola få säte i domstolen. De ha därvid bl. a. hänvisat

till vattendomstolarna där de tekniskt sakkunniga, vattenrättsingenjörerna,

med erkänt gott resultat ingå såsom integrerande del i själva domaruppsättningen.

Det synes även mig som om önskemålet om stadga och

kontinuitet i värderingarna kan bli säkrare tillgodosett om expropriationsteknikerna

bli ledamöter av domstolen och beklädas med det ansvar som

följer därmed. Förnyade beräkningar och annan omgång torde även lättare

kunna undvikas om expropriationsmyndigheten genom sakkunniga ledamöter

inom denna är i stånd att fortlöpande följa det ofta vidlyftiga värderingsarbetet.

Jag förordar därför att teknikerna erhålla domareställning.

Detta för emellertid med sig att, även om man väljer utvägen att inordna förfarandet

i den redan bestående domstolsorganisationen, expropriationsteknikerna

under alla förhållanden komma att bilda ett nytt inslag i domstolen

och att därför dennas sammansättning blir väsentligen en annan än förut.

Andra omständigheter som kunna inverka på avgörandet, huruvida bestående

domstolar böra anförtros ifrågavarande uppgifter eller nya specialdomstolar

inrättas, äro frågorna om domkretsen, om ordförandeskapet

i domstolen och om vilka ledamöter som, utöver ordföranden och teknikerna,

böra ingå i denna. Då markutredningens majoritet föreslog att en expropriationsdomstol

skulle inrättas i varje län, tänkte man sig att åtminstone

tills vidare en underdomare i länet skulle, med bibehållande av sin ordinarie

tjänst, fungera som ordförande i expropriationsdomstolen, i den utsträckning

verksamheten där påfordrade. Detta förslag har mycket kraftigt avstyrkts

från hovrättshåll, varvid framhållits, att anordningen skulle desorganisera

arbetet i den därav berörda ordinarie domstolen. På grund härav

torde markutredningens majoritetsförslag vara praktiskt ogenomförbart, och

det lär icke heller kunna ifrågakomma att inrätta ett ganska stort antal nya

ordinarie domaretjänster för dessa länsdomstolar med oviss arbetsbelastning.

Det torde därför vara nödvändigt att anknyta till den bestående organisationen

av domstolarna i första instans. Detta skulle lämpligen kunna

ske på samma sätt som gäller i fråga om ägodelningsrätterna på landet,

d. v. s. domaren i den allmänna underrätten göres tillika till ordförande

i domstolen för expropriationsärenden och kansliet blir gemensamt.

Därmed undvikes en helt ny organisation med nya tjänster, och de

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

ifrågavarande arbetsuppgifterna infogas på ett smidigt sätt i det löpande

arbetet inom den redan bestående ramen. Jämfört med förslaget om länsdomstolar

kan detta synas som en splittring av arbetsuppgifterna på flera

händer, men det bör emellertid understrykas, att expropriationsteknikernas

ställning blir densamma som enligt nämnda förslag och att det i främsta

rummet är genom dem som man kan ernå den eftersträvade likformigheten

i praxis. Såsom påtagliga om än icke mera betydande fördelar med anordningen

må även nämnas, att domstolen kan tillgodogöra sig den ordinarie

domarens kännedom om förhållandena i hans egen domkrets och att inställelsekostnaderna

för parter och vittnen bli mindre än som skulle blivit fallet

med en länsdomstol.

I den ifrågasatta domstolen torde slutligen, såsom markutredningen föreslagit,

böra ingå på ett par lekmän.»

Departementschefen förordar sålunda, att den domstol, som i första instans

skall handlägga expropriationsmål, skall bestå av ägodelningsdomaren

i orten såsom ordförande, två expropriationstekniker med i allmänhet

länet som tjänstgöringsdistrikt samt två nämndemän. I enklare mål bör det

räcka med en tekniker.

Lagrådet avstyrker förslaget att inrätta expropriationsdomstolar. Enligt

lagrådets mening ligger det närmast till hands att bibehålla expropriationsnämnderna,

ehuru med förändrad sammansättning.

I anledning av lagrådets yttrande framhåller departementschefen, att vad

lagrådet anfört ej innefattar några nya synpunkter av avgörande betydelse

och att han därför icke funnit skäl att frångå det remitterade förslaget i

denna del.

Icke i någon av de i anledning av propositionen väckta motionerna framföres

erinran mot förslaget att överflytta värderingsfrågan till domstol.

Motionsledes föreslås emellertid bl. a., att uppgiften bör anförtros domstol

med annan sammansättning än den av departementschefen föreslagna.

Sålunda framhålles i likalydande motionerna I: 326 och II: 413 den synpunkten

—- vilken bör beaktas vid den i motionerna begärda fortsatta utredningen

— att intet är att att erinra mot att värderingen anförtros åt ägodelningsrätterna

men att övervägande skäl synas tala för att de föreslagna

expropriationsteknikerna icke beredas ställning såsom ledamöter av domstolen

utan höras såsom sakkunniga.

I likalydande motionerna I: 337 och II: 425 yrkas, att riksdagen måtte

besluta, att expropriationsteknikerna skola ha ställning som sakkunniga och

ej som domare eller, om de skola bliva domare, de liksom motsvarande befattningshavare

vid vattendomstolarna, vattenrättsingenjörerna, skola tillsättas

på livstid.

Även i motionen II: 428 föreslås, att riksdagen måtte besluta, att expropriationsteknikerna

ej erhålla ställning såsom domstolsledamöter utan endast

såsom sakkunniga.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Motionsledes ha beträffande den föreslagna domstolens sammansättning

framförts ytterligare ändringsförslag, vilka dock endast avse detaljer. Till

dessa förslag återkommer utskottet i nästa avsnitt.

Utskottet.

Det reformförslag som i denna del framlägges genom propositionen innebär,

att värderingsfrågan överflyttas från de nuvarande expropriationsnämndema,

som skola försvinna, till domstol. För expropriationsmalen skola

inrättas särskilda domstolar i första instans med en för dessa måls beskaffenhet

särskilt avpassad sammansättning. Expropriationsmålen skola kunna

fullföljas, även beträffande värderingsfrågan, till hovrätt och därifrån till

högsta domstolen.

Som utskottet i föregående avsnitt framhållit är det angeläget att söka avskaffa

den nu ofta förekommande övervärderingen och uppnå enhetlighet i

tillämpningen av expropriationslagens värderingsregler. För att dessa syftemål

skola kunna uppnås torde det vara erforderligt, att besluten i värderingsfrågorna

äro utförligt motiverade, så att det tydligt framgår hur det

slutliga värdet framkommit, samt att besluten i dessa frågor kunna överklagas.

Departementschefens ståndpunkt att värderingsfrågorna böra överflyttas

till domstol, varigenom därjämte ernås ett enhetligt och sammanhängande

domstolsförfarande, finner utskottet därför välgrundad.

Enligt propositionen skall för expropriationsmålens handläggning i första

instans inrättas specialdomstol, i förslaget kallad expropriationsdomstol, en

för varje domsaga och varje stad med rådhusrätt. Den skall bestå av ordförande,

som skall vara ägodelningsdomaren i orten, som regel två särskilt

sakkunniga ledamöter, kallade expropriationstekniker, samt två nämndemän.

För att tjänstgöra såsom expropriationstekniker skall Kungl. Maj:t

eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer, utse lämpligt antal personer,

av vilka hälften skall ha erfarenhet i fråga om fastighetsvärdering inom

tätorter och hälften beträffande dylik värdering å landet. Det skall ankomma

på ordföranden att bland de sålunda förordnade kalla dem som med hänsyn

till målets beskaffenhet äro lämpligast. Likaså är det ordföranden, som

skall till tjänstgöring i expropriationsdomstolen inkalla två av nämndemännen

i orten.

Någon tvekan synes icke kunna råda om att det måste vara av stort värde

för att uppnå en jämn och enhetlig värderingspraxis att man får en sådan

kår av speciellt sakkunniga som avses med expropriationsteknikerna. Däremot

råder det starkt delade meningar om vilken ställning dessa specialister

skall givas, om de böra vara ledamöter i domstolen eller om de böra vara

utanför domstolen stående sakkunniga, som skola höras inför denna. Sistnämnda

mening omfattas i motionerna 1:326 och 337 samt 11:413, 425

och 428.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Skäl kunna åberopas för att expropriationsteknikerna få ställning som

sakkunniga utanför domstolen. Parterna få i sådant fall tillfälle att redan i

första instans diskutera och motbevisa den mening expropriationsteknikern

hävdar. Enligt förslaget kan det ske först i hovrätten och då dessutom utan

möjlighet att få meningsutbytet berikat genom uttalanden från expropriationsteknikern.

Sedan expropriationsdomstolen avdömt målet, är enligt förslaget

den kunskapskälla uttömd, som de tekniker utgöra, vilka tjänstgjort

i domstolen vid målets handläggning. Detta måste minska överrättens möjligheter

att bedöma målet; hur utförlig domsmotivering expropriationsdomstolen

än givit, torde det dock mycket ofta förhålla sig så att icke alla de

av teknikerna anförda och på utgången inverkande synpunkterna kommit

till uttryck i domen. Ofta skulle det säkerligen vara av värde att höra teknikerna

även i överinstansen. Dessutom må framhållas, att en domstol med

sammansättning enligt förslaget i ej obetydlig utsträckning torde komma att

göra fullföljdsrätten illusorisk, åtminstone då tvisten rör ren värdeuppskattning;

överrätterna torde nämligen komma att visa synnerlig försiktighet

då det gäller att i en dylik fråga göra ändring i en dom av expropriationsdomstol,

i vilken den sakkunnige ingår som ledamot. En risk torde också

kunna vara att teknikernas säte i domstolen medför en ökad vidlyftighet i

processen. Parterna kunna nämligen aldrig avvakta resultatet av expropriationsteknikernas

undersökning. De torde väl därför ej sällan komma att

redan från början inrikta sig på att förebringa egen bevisning; ett av syftena

i processen måste ju vara att söka övertyga de i domstolen sittande sakkunniga

om riktigheten av partens ståndpunkt.

Å andra sidan kunna, såsom departementschefen gjort, till stöd för propositionens

förslag åberopas de erkänt goda resultaten av vattendomstolarnas

verksamhet. Dessa domstolar ha ju en sammansättning, till vilken de föreslagna

expropriationsdomstolarnas nära ansluter sig. Dessutom torde det

finnas goda grunder för departementschefens uppfattning att önskemålet

om stadga och kontinuitet kan bli säkrare tillgodosett om expropriationsteknikerna

bli ledamöter i domstolen. Om teknikerna erhålla ställning som

domare, torde vidare ansvaret i deras uppgift särskilt tydligt framhävas.

Dessa synpunkter väga enligt utskottets mening mycket tungt. Med hänsyn

till vad sålunda anförts anser utskottet, att Kungl. Maj:ts förslag om expropriationsdomstolar,

som fullsuttna bestå av ägodelningsdomaren, två

expropriationstekniker och två lekmän, kan godtagas.

V. Förslagets detaljutformning.

Utskottet övergår härefter till behandling av vissa av de särskilda bestämmelserna

i de framlagda lagförslagen. Mot övriga bestämmelser har utskottet

icke funnit anledning till erinran.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3k.

41

1. Förslaget till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)

om expropriation.

Utskottet. Expropriationslagen företer i sin gällande lydelse allvarliga

brister i skilda avseenden. Ur formell synpunkt kan anmärkas bl. a., att

terminologien ej är fast och enhetlig. Det torde räcka att som exempel nämna,

att ordet »fastighet» på olika ställen har olika innebörd. Vidare torde

kunna övervägas huruvida del ej vore lämpligt att införa detaljerade bestämmelser

om sättet för inhämtande av fastighetsägarens och andra sakägares

yttrande över en ansökan om expropriation. Som en brist må anmärkas

den knapphändiga regleringen av nyttjanderättshavares och andra sakägares

rätt till ersättning. Även bestämmelserna om expropriations verkan

i fastighetsbildningshänseende äro mycket kortfattade. Förevarande lagförslag

har icke sådant syfte att de anmärkta bristerna genom detsamma kunnat

avhjälpas. Ur rent formell synpunkt innebär förslaget fastmera den försämringen

att lagen framdeles kommer att förete en mångfald luckor i

paragraf följden. Utskottet får därför såsom ett önskemål framhålla, att vid

lägligt tillfälle hela expropriationslagen måtte överses och överarbetas.

1 §•

Utskottet. I fråga om propositionens förslag om ändring av förevarande

paragraf och vad därmed har samband får utskottet hänvisa till vad ovan i

avsnitt II anförts.

I propositionen beröres även frågan om en överflyttning från Kungl.

Maj :t till länsstyrelserna av vissa expropriationsärenden. Departementschefen

uttalar, att enligt hans mening skulle en viss decentralisering på ifrågavarande

område vara önskvärd, samt hänvisar till att decentraliseringsutredningen

kommer att till behandling upptaga såväl detta som närliggande

spörsmål. Decentraliseringsutredningen har därefter den 1 juni 1949 avgivit

en PM angående decentralisering av ärenden om expropriationsrätt, i vilken

förordas, att beslutanderätten i ärenden om expropriationstillstånd enligt 1 §

expropriationslagen decentraliseras till länsstyrelserna. Promemorian är nu

föremål för övervägande inom justitiedepartementet.

Inom utskottet råder tveksamhet huruvida bärande skäl föreligga att genomföra

en decentralisering på ifrågavarande område. Med hänsyn till detta

spörsmåls nuvarande läge finnes emellertid enligt utskottets mening ej anledning

för riksdagen att i förevarande sammanhang taga ställning till

frågan.

7 §•

Utskottet får hänvisa till vad utskottet i avsnitt III ovan anfört.

13 §.

Utskottet får hänvisa till vad utskottet i avsnitt IV ovan anfört.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

14 §.

I motionen II: 428 yrkas, att riksdagen måtte besluta, att i förslaget benämningen

»expropriationsdomstol» genomgående skall utbytas mot »rnarklösenrätt»,

samt att riksdagen måtte vidtaga övriga därav föranledda omformuleringar.

Utskottet. Det i motionen föreslagna namnet synes sämre än det i propositionen

upptagna täcka de nya domstolarnas verksamhetsområde; »marklösenrätt»

för tanken uteslutande på de fall, där fråga är om expropriation

av äganderätt till mark. Men expropriation kan ju lika väl avse endast en

begränsad rätt till en fastighet. Vid nu angivna förhållande finner utskottet

vad i motionen anförts — bl. a. att namnet »expropriationsdomstol» är tungt

och klumpigt — icke böra föranleda ett frångående av Kungl. Maj :ts förslag.

15 §.

I fråga om le km annaele mentet i expropriationsdomstolen anför

departementschefen:

»Vad angår utseendet av lekmannainslaget i expropriationsdomstolarna synes

det, för att undvika en särskild valprocedur, lämpligt att två av nämndemännen

i orten kunna anlitas. I likhet med vad som sker i vattendomstolarna

torde det böra ankomma på ordföranden att, med hänsyn till egendomens

belägenhet och beskaffenhet, bestämma vilka som i varje särskilt fall

skola tillkallas för tjänstgöring. Med hänsyn till expropriationsmålens natur

torde det dock vara önskvärt att den ene är ägare av fastighet och den

andre fristående från fastighetsägarintressen. Såväl ägodelningsnämndemän

och vattenrättsnämndemän som nämndemän vid de allmänna domstolarna

böra kunna komma i fråga. Även om nämndemännen vid rådhusrätterna

närmast utsetts för att deltaga i handläggningen av brottmål, böra de kunna

anlitas jämväl för tjänstgöring i expropriationsdomstol.»

Frågan om lekmannaelementet beröres i några motioner. Sålunda yrkas i

likalydande motionerna I: 330 och II: 418, att riksdagen måtte besluta, att

till nämndemän i expropriationsdomstol skola utses antingen ägodelningsnämndemän

eller skiftesgodemän. I motionen 11:428 hemställes, att riksdagen

måtte besluta, att 17 § andra stycket skall utbytas mot två nya stycken

av följande lydelse:

»För tjänstgöring i marklösenrätt i stad med rådhusrätt, så ock i marklösenrätt

i sådan domsaga, som omfattar endast en stad, skola nämndemän

utses till det antal Konungen bestämmer dels av länsstyrelsen, dels av

stadsfullmäktige. Av länsstyrelsen skola därvid utses personer, som kunna

anses företräda fastighetsägarnas intressen i expropriationsmål. I rätten

skola varje gång tjänstgöra en av länsstyrelsen utsedd och en av stadsfullmäktige

vald nämndeman, vilka ordföranden kallar därtill.

I marklösenrätt i annan domsaga skola varje gång tjänstgöra två nämndemän

i orten, som ordföranden kallar därtill. Såvitt möjligt iakttages därvid

att den ene är ägare av fastighet men den andre icke.»

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

43

I markutredningens betänkande upptogs såsom domförhetsregel

ett stadgande av innehåll att vid måls avgörande utan huvudförhandling

samt annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å

stället, så ock vid huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband med

förberedelsen, expropriationsdomstolen är domför med ordföranden ensam,

dock att ordföranden vid avgörande av fråga, som avses med det sålunda

återgivna stadgandet, bör, där frågans beskaffenhet påkallar det, rådgöra

med den eller dem av expropriationsteknikerna, som han med hänsyn till

den för frågans bedömande erforderliga sakkunskapen finner sig böra härför

anlita.

I propositionen anför departementschefen:

»I anslutning till 1 kap. 4 och It §§ rättegångsbalken bör i ett andra stycke

av 15 § föreskrivas att vid måls avgörande utan huvudförhandling samt vid

annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället,

expropriationsdomstol är domför med ordföranden ensam. Denna domförhetsregel

bör däremot ej omfatta det fall att huvudförhandling hålles i omedelbart

samband med förberedelsen. Då ett mål går till huvudförhandling,

måste nämligen förutsättas att sakkunskap regelmässigt erfordras. Vid detta

förhållande synes i nyssnämnda fall vara lämpligare att domstolen är fullsutten

än att, såsom enligt markutredningens förslag, ordföranden är ensam

domare med viss skyldighet att rådgöra med en eller flera expropriationstekniker.

»

Utskottet. I avsnitt IV ovan har utskottet förklarat, att Kungl. Maj :ts

förslag om expropriationsdomstolar, som fullsuttna bestå av ägodelningsdomaren,

två expropriationstekniker och två lekmän, kan godtagas. Lekmannaelementet

skall enligt förslaget utgöras av två nämndemän i orten.

Därmed avses ägodelningsnämndemän, vattenrättsnämndemän och nämndemännen

vid de allmänna domstolarna.

För tjänstgöring i de till domsagorna anknutna expropriationsdomstolarna

torde det alltid finnas tillgång till lämpliga nämndemän. Inom den

relativt stora grupp, som häradsrättens nämndemän, ägodelningsnämndemännen

i domsagan och de för denna valda vattenrättsnämndemännen utgöra,

lära alltid finnas personer med anknytning till de olika, mot varandra

stående intressegrupper, vilka parterna i ett expropriationsmål tillhöra.

Vid expropriationsdomstol i domsaga torde det sålunda ej möta någon

svårighet att — såsom synes kunna vara lämpligt — såsom den ene nämndemannen

tillkalla, då fråga är om expropriation av jordbruksfastighet,

nämndeman, som är ägare eller innehavare av dylik fastighet, och, då fråga

är om expropriation av annan fastighet, nämndeman, som äger sådan fastighet.

I städerna (med rådhusrätt är läget annorlunda. Rådhusrättsnämnden

tjänstgör uteslutande i grövre brottmål. Detta torde regelmässigt öva visst

inflytande på personvalet vid utseendet av nämndemännen. Det oaktat torde

i de större städerna, där ett relativt stort antal nämndemän väljas, städse

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

möjlighet föreligga alt finna för tjänstgöring i expropriationsdomstol lämpliga

nämndemän. I anledning av vad i motionen 11:428 anförts därom, att

det i de fall staden är part skulle bli ett utomordentligt grannlaga värv att

utse de två nämndemännen, får utskottet framhålla, att det med hänsyn

till den oberoende ställning ordföranden intager måste anses uteslutet, att

några obehöriga synpunkter skola komma att inverka vid utseendet av

nämndemännen. I de allra största städerna med flera hundra nämndemän

kan väl ordföranden ej tänkas äga närmare kännedom om alla nämndemännens

större eller mindre lämplighet för tjänstgöring i expropriationsdomstol,

men den svårighet, som nämnda omständighet kan medföra, torde kunna

övervinnas genom att expropriationsdomstolens ordförande samråder med

ordförandena på rådhusrättens olika avdelningar. Enligt utskottets mening

är det främst i de minsta städerna med rådhusrätt som risk finnes, att

propositionens förslag medför svårigheter, d. v. s. i de städer, där endast 9

eller 12 nämndemän väljas. 1 många av dessa städer torde t. ex. ej finnas

någon lantbrukare bland nämnden. Ibland äro kanske de flesta av de 9

nämndemännen livligt kommunalt verksamma och därför jäviga eller i varje

fall mindre lämpliga att tjänstgöra, då staden är part i expropriationsmålet.

1 motionen II: 428 föreslås den lösningen av problemet om lekmannaelementet

i expropriationsdomstol i stad med rådhusrätt — och även i sådan

domsaga som omfattar endast en stad — att två grupper nämndemän skulle

finnas, en utsedd av länsstyrelsen bland personer som kunna anses företräda

fastighetsägarnas intressen i expropriationsmål och en av stadsfullmäktige.

I domstolen skulle samtidigt tjänstgöra en nämndeman från varje

grupp. Mot detta förslag talar i första hand den omständigheten att länsstyrelsen

skulle utse vissa nämndemän. Utmärkande för vår nuvarande

nämndemannainstitution är att nämndemännen alltid utses genom val; ett

avsteg från denna princip vore enligt utskottets mening icke lämpligt. Vidare

innebär förslaget ett så starkt markerande av att de två i domstolen

tjänstgörande nämndemännen skulle företräda olika intresseriktningar, att

viss risk skulle finnas, att nämndemännen skulle komma att känna sig

mera som partsombud än domare.

Mot det i motionerna I: 330 och II: 418 framförda förslaget att till nämndemän

skulle kunna utses skiftesgodemän — varmed torde åsyftas godemän

som avses i 6 kap. 4 § lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning

i stad — talar, att i varje fall godemännen i de små städerna, vilka städer

enligt utskottets uppfattning i förevarande hänseende äro av störst intresse,

torde vinna endast ringa erfarenhet, särskilt i fråga om bevisvärdering.

Utskottet finner sålunda intet av de motionsledes framförda förslagen tillfredsställande.

Huru stora olägenheter propositionens förslag kan komma

att innebära för de smärre städernas del, låter sig icke avgöra utan individuella

uppgifter om de i de små städerna faktiskt valda nämndemännens

kvalifikationer respektive bristande lämplighet för tjänstgöring i expropriationsmål.

Måhända blir det inga olägenheter eller blott obetydliga sådana.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

45

Att med sådan ovisshet förorda ett förslag som i och för sig är mindre lämpligt

än propositionens kan ej vara riktigt. Utskottet anser därför, att propositionens

förslag på denna punkt hör godtagas. Frågan bör emellertid

följas uppmärksamt och, om olägenheter ge sig till känna, upptagas till

ny prövning. Ett förslag till lösning, som därvid torde kunna tagas under

övervägande, synes vara att såsom nämndeman i expropriationsdomstol i

stad med rådhusrätt skulle kunna tjänstgöra även nämndeman i domsaga,

som gränsar till staden. Uetta förslag har den svagheten att expropriationsdomstolens

ordförande icke kan tänkas känna domsagans nämndemän; om

ordföranden och häradshövdingen rådpläga, torde emellertid nämnda omständighet

ej vara till alltför stor olägenhet.

I andra stycket av förevarande paragraf givas domförhetsregler för expropriationsdomstolen.

Från rättegångsbalkens bestämmelser innefattar förslaget

den avvikelsen, att expropriationsdomstol vid huvudförhandling, som

hålles i omedelbart samband med förberedelsen, skall vara fullsutten. Enligt

rättegångsbalken är häradsrätt i dylikt fall domför utan nämnd, d. v. s.

med häradshövdingen ensam. Avvikelsen har departementschefen motiverat

därmed att det, då ett mål går till huvudförhandling, måste förutsättas

att sakkunskap regelmässigt erfordras. Enligt utskottets mening gäller detta

icke alltid. Utskottet får peka på de i 59 § expropriationslagen omförmälda

fallen av fastställande av överenskommelse. Med hänsyn till den prövning,

som i dylika fall åligger domstolen, synes rättegångsbalken ej medgiva, att

målet avgöres under förberedelsen. Medverkan av tekniker och nämndemän

är emellertid i dessa fall i regel ej erforderlig. Vidare må nämnas, att i de

mål enligt byggnadslagen, som skola upptagas av expropriationsdomstol,

tvisteläget kan vara sådant, att varje skäl saknas att frångå rättegångsbalkens

regel. Å andra sidan är det obestridligt, att tekniker och nämndemän

som regel böra medverka när det är fråga om värdering. Garantier härför

synas förefinnas, även om rättegångsbalkens domförhetsregel får helt gälla

också beträffande expropriationsdomstol. Enligt 42 kap. 20 § rättegångsbalken

äro nämligen förutsättningarna för att huvudförhandling må hållas i

samband med förberedelsen, att hinder däremot icke möter enligt 43 kap.

2 § samma balk och tillika parterna samtycka därtill eller saken finnes

uppenbar. Utskottet får därjämte erinra om processlagberedningens uttalande,

att även om båda parterna samtycka till omedelbar huvudförhandling,

det tillkommer domaren att pröva huruvida med hänsyn till rättens

sammansättning sådan förhandling bör äga rum. Utskottet får med stöd av

det anförda förorda, att lydelsen av andra stycket i förevarande paragraf

så jämkas, att expropriationsdomstolen blir domför med ordföranden ensam

även vid huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband med förberedelsen.

16 §.

Departementschefen anför bl. a. följande:

»För huvuddelen av expropriationsdomstolens arbete torde det vara tillräckligt

all föreskriva, att expropriationsteknikerna skola vara förtrogna

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

med frågor om värdering av mark, några av dem företrädesvis på landet,

andra i tätorter. Vidare bör man förvissa sig om att åtminstone någon av

dem är expert på värdering av byggnader och någon kunnig i taxering av

växande skog. Självfallet kan samma person företräda mer än ett slags

expertis, och bestämmandet av totalantalet tekniker bör i viss mån bli beroende

därav. På grund härav böra följande huvudgrunder tillämpas vid utseendet

av teknikerna. För varje län förordnas i allmänhet fyra—sex personer,

av vilka minst två skola äga kännedom om värdering av mark på

landet, minst två om värdering av mark i tätorter, minst en om värdering

av byggnader och minst en om värdering av växande skog. För de suppleanter,

som kunna behövas, böra gälla samma kvalifikationskrav. Då expropriationstekniker

eller suppleant för honom förordnas, bör anges vilken

eller vilka av de nu nämnda specialiteterna han företräder. Med ledning

härav kan ordföranden till tjänstgöring kalla den eller de tekniker som i

varje särskilt fall med hänsyn till målets beskaffenhet befinnas mest lämpliga.

Uppdraget att vara expropriationstekniker synes böra lämnas för viss

tid, förslagsvis tre år.

Det torde böra uppmärksammas att hinder icke möter att utse samma

person till expropriationstekniker i två eller flera län. Då det kan vara svårt

att överallt finna rutinerade specialister på dessa områden, torde det på

sina håll rentav bli nödvändigt att begagna sig av denna möjlighet. Bl. a.

med hänsyn härtill anser jag att expropriationsteknikerna böra, åtminstone

till en början, förordnas centralt av Kungl. Maj :t eller möjligen av myndighet

som Kungl. Maj :t finner lämplig.»

Lagrådet, som förordar bibehållande av en med tekniker förstärkt expropriationsnämnd,

uttalar om dessa tekniker, att med hänsyn till angelägenheten

av att teknikerna ej känna sig stå i beroendeställning till det allmänna

tiden för deras förordnande bör bestämmas till sex år.

I likalydande motionerna 1:330 och 11:418 yrkas, att riksdagen måtte

besluta, att när fråga är om expropriation av jordbruksfastighet den ene av

expropriationsteknikerna bör vara innehavare och brukare av jordbruksfastighet.

På sätt i avsnitt IV anförts framställes i likalydande motionerna I: 337

och II: 425 det andrahandsyrkandet att expropriationsteknikerna måtte tillsättas

på livstid.

Utskottet. Departementschefens uttalanden om de kvalifikationer expropriationsteknikerna

skola äga föranleda ingen erinran från utskottets sida.

Att såsom i likalydande motionerna 1:330 och 11:418 påyrkats föreskriva,

att i vissa fall någon av teknikerna skulle vara ägare eller innehavare av

jordbruksfastighet, kan ej ifrågakomma redan på grund av svårigheten att

finna tillräckligt antal personer, som äga eller bruka jordbruksfastighet och

samtidigt besitta dén tekniska sakkunskap som kräves.

Såsom departementschefen anfört böra tekniker förordnas för varje län.

Detta torde böra direkt utsägas i lagtexten. Härigenom blir det klart, att ex
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

47

propriationsdomslolens ordförande ej kan tillkalla andra tekniker än dem,

som äro förordnade för det län, varest domstolen är belägen. Underrättelseskyldigheten

bör också inskränkas till de för länet utsedda teknikerna. Vad

utskottet sålunda föreslår innebär ej något hinder att utse samme person

till expropriationstekniker i två eller flera län.

I likalydande motionerna I: 337 och II: 425, i vilka i första hand hemställes

att teknikerna givas ställning såsom sakkunniga utanför domstolen, yrkas i

andra hand, att teknikerna, som enligt förslaget skola förordnas på tre år,

måtte tillsättas på livstid. Då det här ej är fråga om inrättande av ordinarie

tjänster utan allenast om lämnande av ett visst uppdrag, synes det icke kunna

komma i fråga att låta förordnandet avse den utseddes livstid eller tid till dess

denne uppnått viss levnadsålder. Däremot kan man vara tveksam om tiden

för förordnandet bör vara tre år eller viss längre tid. På sätt av redogörelsen

ovan framgår har lagrådet, som förordade bibehållande av en med tekniker

förstärkt expropriationsnämnd, beträffande dessa tekniker uttalat, att med

hänsyn till angelägenheten av att teknikerna ej skulle känna sig stå i beroendeställning

till det allmänna tiden för deras förordnande borde bestämmas

till sex år. Detta lagrådets uttalande synes välgrundat och äger minst

lika stor giltighet beträffande sådana tekniker, varom här är fråga. Utskottet

får därför förorda, att expropriationsteknikerna förordnas för en tid av

sex år.

21 §.

Utskottet. Enligt förevarande paragraf i förslaget skall den exproprierande

i stämningsansökningen uppgiva, utöver vad eljest är stadgat, bl. a. även den

ersättning han bjuder i målet. Utskottet har erfarit, att det ibland ej torde

vara möjligt för den exproprierande att redan i stämningsansökningen lämna

uppgift i angivna hänseende. Så lärer stundom vara fallet t. ex. vid expropriation

för uppsättande av elektrisk kraftledning. Om ledningen skall

framdragas genom skogsmark, torde nämligen värdet av den skog, som kommer

att gå till spillo, ej alltid kunna bedömas redan vid stämningsansökningens

ingivande. Utskottet vill i anledning härav endast framhålla, att i dylika

fall underlåtenheten att i stämningsansökningen uppgiva den ersättning, som

bjudes i målet, ej kan anses utgöra en sådan brist, som enligt 42 kap. 4 §

rättegångsbalken skall föranleda att ansökningen avvisas.

37—40 §§.

Efter att ha återgivit markutredningens förslag att de i 82 § gällande

lag upptagna bestämmelserna om förtida tillträde vid expropriation för

järnvägar skulle erhålla tillämpning vid expropriation i allmänhet, därvid

de enligt markutredningen borde kompletteras med en motsvarighet till

stadgandet i 54 § första stycket andra punkten, anför departementschefen

i anslutning till den föreslagna 37 § hl. a. följande:

»Med hänsyn till att frågan om expropriationsersättning i framtiden avses

skola kunna bli föremål för prövning i högre instans är det nödvändigt att

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

vidga hittillsvarande möjligheter för den exproprierande att tillträda fastigheten

före expropriationens fullbordan. Markutredningens förslag i detta

hänseende anser jag i huvudsak kunna godtagas. I anledning av vad överståthållarämbetet

anfört synes emellertid böra stadgas att bostadshavare

icke skall vara skyldig att avflytta tidigare än å första fardag som inträffar

sedan tre månader förflutit efter det han mottagit underrättelse om att fastigheten

skall tagas i besittning av den exproprierande.»

Vid förslagets 38—40 §§ anför departementschefen bl. a.:

»I anslutning till vad under nästföregående paragraf förordats böra även

de i 83 § samt 84 § andra och tredje styckena gällande lag intagna bestämmelserna

givas generell giltighet. Därvid bör emellertid Konungens befallningshavandes

befogenhet att förordna om fastighets upplåtande, då ägaren

vägrar att låta den exproprierande taga fastigheten i besittning utan

ersättnings gäldande, överflyttas på den domstol där expropriationsmålet

är anhängigt. Lämpligast synes vara att domstolen, då ägaren finnes ha

giltigt skäl för sin vägran, verkställer preliminär uppskattning av expropriationsersättningen

och meddelar förordnande under villkor att tre fjärdedelar

av det uppskattade beloppet nedsättes hos Konungens befallningshavande.

»

I likalydande motionerna 1:337 och 11:425 yrkas, att förslaget i dessa

delar måtte omarbetas efter följande i motionerna angivna riktlinjer:

»1) Rätt för exproprianten att taga fastigheten i besittning innan expropriationsersättningen

slutgiltigt bestämts bör finnas endast efter särskilt

beslut av expropriationsdomstolen. Sådant beslut bör kunna fattas endast

i fall, då exproprianten visar att särskild skyndsamhet är av betydande vikt

för honom. Det är på denna ståndpunkt bl. a. den tyska rätten står genom

sitt Dringlichkeitsverfahren.

2) Exproprianten bör vara skyldig att på ett tidigt stadium, helst redan

i stämningen i expropriationsmålet, yrka på att få taga fastigheten i besittning

innan expropriationsersättningen slutgiltigt bestämts, om han skall

kunna få rätt till sådant besittningstagande.

3) I samtliga fall då fastighet tages i besittning innan ersättningen slutgiltigt

bestämts böra de ersättningsberättigade ha rätt till en preliminär

expropriationsersättning.

4) Den procentsats av den preliminära ersättningen, till vilken de ersättningsberättigade

böra ha rätt, bör såsom föreslogs i 1910 års kommittéförslag

bestämmas till 100 % av fastighetens eller rättighetens preliminärt

fastställda värde. Den, som tvingas avstå sin jord, sitt arrende eller sin

bostad, bör alltså ha rätt till i princip full kompensation även preliminärt.

Vid framläggande av detta förslag få vi stryka under, att vi icke ha något

att erinra mot att då det gäller försvarsändamål nuvarande regler få stå

kvar. Vi hava ej heller erinran mot en lagstiftning, som bygger på den nuvarande

54 § expropriationslagen och med det innehåll att exproprianten

alltid äger att mot erläggande av den expropriationsersättning, som be
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

49

stämts i första instans, och mot avstående av sin rätt att söka nedsättnihg

av detta belopp taga fastigheten i besittning.»

Utskottet. I likhet med departementschefen anser utskottet, att med hänsyn

till att frågan om expropriationsersättning i framtiden avses skola kunna

bli föremål för prövning i högre instans det är nödvändigt att vidga hittillsvarande

möjligheter för den exproprierande att tillträda fastigheten före

expropriationens fullbordande. Emellertid föranleder — såsom i likalydande

motionerna 1:337 och 11:425 framhålles — propositionens förslag på

denna punkt kritik i flera hänseenden.

Kungl. Maj :ts förslag om en ovillkorlig rätt för den exproprierande att i

alla fall få tillträda det som skall exproprieras redan innan expropriationen

fullbordats — dvs. innan den slutligen bestämda ersättningen nedsatts eller

guldits — kan icke vara rimligt. Utskottet vill endast peka på sådana fall då

expropriationen avser en i en stads ytterområde belägen jordbruksfastighet,

som kan väntas bli exploaterad först åtskilliga år fram i tiden. Tillfredsställande

är ej heller Kungl. Maj :ts förslag att tillträdet — med visst undantag

då fråga är om byggnad, där någon har sin bostad — alltid skall kunna

ske redan 14 dagar efter delgivningen av underrättelse om att fastigheten

skall tagas i besittning. I t. ex. sådana fall då å fastigheten drives jordbruk

skulle det givetvis många gånger innebära mycket stora olägenheter för

lantbrukaren att efter så kort varsel ha utrymt fastigheten. Det är ej lätt för

honom att så snabbt få tillgång till t. ex. ladugårdsbyggnader för kreaturen;

en brådstörtad realisation har också lätt ogynnsamma verkningar. Vad nu

sagts gäller givetvis även i många andra fall än då fråga är om jordbruksfastighet.

Slutligen synas de möjligheter propositionen lämnar expropriaten

att genast utfå ersättning alltför begränsade. Skyldighet för den exproprierande

att före tillträdet fullgöra viss nedsättning föreligger enligt förslaget

om å fastigheten finnes byggnad, där ägaren har sin bostad eller vars avstående

eljest medför särskild olägenhet för ägaren, eller om fastigheten är av

väsentlig betydelse för ägarens bärgning eller domstolen eljest prövar ägaren

hava giltigt skäl för sin vägran att låta den exproprierande utan gäldande

av ersättning taga fastigheten i besittning. Dylik skyldighet finnes även i

vissa fall då omständighet som nyss sagts är för handen beträffande annan

sakägare. I övriga fall kan skyldighet att fullgöra nedsättning ej åläggas den

exproprierande. Genom dessa stadganden göres ett betydande undantag från

den princip, som kommit till uttryck i 49 § expropriationslagen, eller att

rätt till besittningstagande föreligger först sedan den slutligen bestämda expropriationsersättningen

nedsatts eller guldits. Avvikelse från denna princip

innebär även propositionens förslag att i de fall nedsättning skall äga

rum nedsättningen skall begränsas att avse endast tre fjärdedelar av det belopp,

vartill ersättningen av domstolen preliminärt uppskattas. Följden av

denna bestämmelse lärer i ett mycket stort antal fall bli att det nedsatta be4

llihang till riksdagens protokoll 1949. 9 samt. 2 avd. Nr 34.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

loppet helt åtgår för att förnöja inteckningshavare; ägaren får vänta till

dess målet slutligen avgjorts, vilket kanske dröjer flera år, innan han får ut

någon del av det utav honom i fastigheten nedlagda kapitalet. Vilka svårigheter

denna ordning kan medföra för t. ex. en lantbrukare, som vill köpa

eller arrendera ett annat lantbruk, ligger i öppen dag. På grund av det anförda

anser utskottet att Kungl. Maj :ts förslag på denna punkt ej kan godtagas

utan att man måste söka finna en lösning efter andra linjer.

Expropriationsändamålen äro av många olika slag och angelägenheten av

ett förtida tillträde är självfallet olika stor vid de skilda ändamålen. Gällande

lag har beaktat detta och föreskriver beträffande vissa av expropriationsändamålen

-—■ under olika förutsättningar för skilda ändamål — generell

rätt till förtida tillträde. Det torde emellertid förhålla sig så att behovet av

förtida tillträde även inom området för varje särskilt expropriationsändamål

är olika stort. Genom den förlängning av processen som omläggningen

av förfarandet medför i händelse av överklagande torde dessutom inom

alla expropriationsändamål fall kunna förekomma, där ett avvaktande av expropriationens

fullbordande kan medföra bestämda olägenheter. Det torde

därför ej vara möjligt att bibehålla nuvarande system med generella bestämmelser

om rätt till förtida tillträde för varje särskilt expropriationsändamål

utan man torde söka finna en för alla ändamålen gemensam regel,

vilken dock beaktar att behovet kan vara olika stort i de särskilda fallen.

Med hänsyn till att omständigheterna i olika fall äro i hög grad växlande

torde det icke vara möjligt att giva en regel, som mera detaljerat anger förutsättningarna

för rätten till förtida tillträde. Det synes i stället vara nödvändigt

att överlämna frågan åt expropriationsdomstolens prövning från fall

till fall. Såsom en allmän norm torde — utöver det att expropriationsmålet

anhängiggjorts — endast böra uppställas att det är av synnerlig vikt för

den exproprierande att taga fastigheten i besittning innan expropriationen

fullbordats. Det skall med andra ord föreligga ett betydande behov för den

exproprierande att tillträda marken genast, för att han skall kunna tillerkännas

rätt till förtida tillträde. De nu för de särskilda ändamålen gällande

bestämmelserna, som böra upphävas, synas kunna giva domstolarna viss

ledning för bedömandet när dylikt behov kan anses föreligga.

Enligt utskottets mening är det ej heller möjligt att i lagen angiva en bestämd

tillträdesdag; varseltiden bör uppenbarligen kunna bestämmas olika

allt efter omständigheterna. Även detta spörsmål torde därför böra överlämnas

åt domstolarna att avgöra efter förhållandena i det särskilda fallet.

Den i propositionen upptagna regeln att bostadsinnehavare ej är pliktig

att avflytta från bostaden förrän å den fardag för avträde av förhyrd lägenhet,

som först inträffar sedan tre månader förflutit efter det att han

mottagit underrättelse om att fastigheten skall tagas i besittning, synes välgrundad

och utskottet anser, att den med viss formell jämkning bör bibehålla

såsom en minimiregel i fråga om bostadsinnehavare.

Enligt utskottets mening finnes ingen anledning att — såsom skett i

Kungl. Maj :ts förslag — föreskriva nedsättningsskyldighet endast under

s. 51 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

51

vissa särskilda förutsättningar. Även vid förtida tillträde bör principen vara

att nedsättning skall föregå tillträdet. Det förfarande som utlöses genom

nedsättningen är emellertid vidlyftigt och omständligt. Av rent praktiska

skäl synes därför avsteg böra göras från angivna princip i de fall där det

är uppenbart, att expropriationsersättningen blir obetydlig. I dessa fall kan

det ej innebära någon nämnvärd olägenhet för ägaren att vänta på ersättningen.

Slutligen må framhållas, att skäl till nedsättning finnes endast för

det fall att ägaren begär sådan. Föredrager han att låta ersättningen stå

inne och, såsom fallet blir enligt förslaget, njuta sex procent ränta å densamma,

finnes intet skäl att framtvinga det i och för sig icke tilltalande

dubbla fördelningsförfarandet.

Då det gäller att taga ståndpunkt till vilket belopp som skall nedsättas

möta särskilda svårigheter. Det kan ej ifrågakomma att frångå den i 32 §

första stycket i förslaget upptagna regeln, att då belopp nedsatts vid förtida

tillträde, ersättningen vid dess slutliga fastställande ej må bestämmas

lägre än det nedsatta beloppet. Beslutet om det belopp som skall nedsättas

innebär sålunda, om beslutet följes av nedsättning, att i målet slutligen

fastställts en minimigräns i fråga om ersättningens storlek. Detta fastställande

sker dessutom innan fullständig utredning i värderingsfrågan förebragts.

Med hänsyn till dessa omständigheter torde det ej kunna undvikas

att man måste ha en viss säkerhetsmarginal, så att domstolen icke vid det

slutliga avgörandet finner sig bunden vid ett belopp, som då befinnes för

högt. Att såsom i förslaget gjorts för alla fall fastställa en marginal om

25 procent synes dock ej lämpligt och ej heller erforderligt. I fråga om ersättning

för t. ex. i samband med expropriationen uppkommen skada, såsom

flyttningskostnad, passar nämnda regel ej alls. Enligt utskottets mening

är det lämpligare att överlåta åt domstolarna att fritt bestämma huru

stor den preliminära ersättningen bör vara. Därvid förutsättes givetvis att

domstolen iakttager försiktighet, så att den icke vid den slutliga prövningen

finner sig tvungen fastställa ersättningen högre än den enligt då föreliggande

utredning bör vara. Om emellertid domstolen skulle bestämma nedsättningsbeloppet

till högre belopp än det den exproprierande anser ersättningen

böra uppgå till, kan den exproprierande underlåta att fullgöra nedsättning

— varav dock följer den olägenheten att han ej heller kan tillträda

fastigheten —- och därigenom undgå att ersättningens minimistorlek

slutligen bestämmes genom det preliminära beslutet. Utskottet får vidare

hänvisa till de möjligheter att fullfölja talan mot beslut om förtida tillträde

och villkoren därför, som utskottet i det följande vill förorda. Till skydd

för expropriaten torde i lagen böra angivas vissa minimigränser. Såsom en

sådan synes kunna godtagas den i Kungi. Maj :ts förslag såsom huvudregel

upptagna bestämmelsen att nedsättningsbeloppet skall utgöra tre fjärdedelar

av det belopp, vartill domstolen förberedelsevis uppskattar expropriationsersällningen.

Vidare är det tydligt, att nedsättningsbeloppet aldrig bör

understiga vare sig det belopp, den exproprierande i målet erbjudit -— en32

§ i förslaget får den slutliga ersättningen aldrig bestämmas liigre

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

än detta belopp — eller, om frågan om förtida tillträde uppkommer först i

högre instans, det belopp, som den exproprierande kan vara skyldig erlägga

på grund av i målet av lägre instans meddelad dom, som vunnit laga

kraft mot honom. Ehuru sistnämnda två minimigränser äro självklara,

torde det dock vara lämpligt att de komma till tydligt uttryck i lagtexten.

Vid prövningen av huruvida förtida tillträde må ske, vilken tidpunkt som

bör bestämmas därför samt huruvida såsom villkor för tillträdet bör uppställas

att nedsättning sker och i så fall med vilket belopp böra med ägaren

jämställas andra, vilkas rätt beröres, såsom arrendatorer, hyresgäster, innehavare

av avkomsträtt m. fl.

Med hänsyn till att några detaljerade regler ej kunna givas beträffande

rätten till förtida tillträde och att frågan överlämnats till domstolarnas prövning

från fall till fall är det i rättssäkerhetens intresse önskvärt att talan

mot beslut i dylik fråga kan fullföljas. I det föregående har även antytts, att

fullföljdsrätten har en funktion att fylla, om det belopp, som skall nedsättas

före det förtida tillträdet, bestämts för högt. Tydligt är också, att expropriaten

har ett intresse av att kunna fullfölja talan, om dylikt belopp satts för

lågt. Å andra sidan torde det, åtminstone i vissa fall, vara av betydelse att

tillträde kan äga rum utan någon större tidsutdräkt. Att fullföljdsrätt mot

beslut, varom här är fråga, kan fördröja tillträdet är uppenbart. Det synes

därför nödvändigt att söka finna en lösning, som någorlunda tillgodoser

dessa mot varandra stående önskemål. En sådan lösning är enligt utskottets

mening att medgiva talan mot expropriationsdomstols beslut i fråga, som

här avses, men att ej tillerkänna parterna fullföljdsrätt mot hovrättens beslut

i sådan fråga, vare sig detsamma tillkommit i anledning av dit fullföljd

talan eller av först därstädes framställt yrkande. Prövningen i hovrätten

kan som regel ske inom kort tid, varför fullföljdsrätt dit icke behöver

förorsaka mera avsevärt dröjsmål. I anslutning härtill får utskottet

framhålla, att frågor av den art det här gäller böra handläggas skyndsamt.

Att fullföljdsrätten icke utsträckes till högsta domstolen torde ej medföra

någon nämnvärd olägenhet.

Att såsom i likalydande motionerna I: 337 och II: 425 föreslagits stadga,

att den exproprierande skall på ett tidigt stadium, helst redan i stämningen,

framställa yrkande om förtida tillträde, synes icke vara lämpligt. Genom

den förlängning av processen, som det nya förfarandet vid överklagande

medför, kan situationen ändras på ett sätt som man icke rimligen kan begära

att den exproprierande skall från början ha förutsett.

Utskottet har efter de riktlinjer, som kommit till uttryck i det föregående,

företagit en omarbetning av 37—39 §§ i förslaget. Ytterligare uppmärksamhet

skall ägnas vissa punkter i utskottsförslagets detaljutformning.

Enligt 37 § i utskottsförslaget kan domstolens förordnande om besittningstagande

endast avse den fastighet eller rättighet, som tillståndet till expropriationen

omfattar. Härav följer, att om i målet är fråga om utvidgning av

expropriationsföremålet enligt 12 § expropriationslagen, förordnande om

förtida tillträde av område, som avses med yrkandet om utvidgningen, ej

s. 53 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

53

kan meddelas. Att i sistnämnda fall ställandet av säkerhet allenast skall avse

den expropriationsersättning, som belöper på det område, som enligt Kungl.

Maj :ts beslut om expropriationstillstånd skall exproprieras, torde utan vidare

vara klart. Med den formulering utskottet givit 37 § första stycket första

punkten kan därför den av Kungl. Maj :t föreslagna sista punkten i samma

stycke utgå.

Då det enligt förslaget ankommer på domstolen att förordna om nedsättningen

torde, i likhet med vad som gäller enligt 48 § sista stycket, i 38 §

sista stycket böra föreskrivas, att den exproprierande vid nedsättningen skall

ingiva även domstolens beslut.

Det torde uttryckligen böra angivas, att beslut i fråga, som avses i 37 eller

38 § i utskottets förslag, må meddelas utan huvudförhandling. Vid prövning

av sådan fråga är domstolen sålunda domför med ordföranden ensam.

Är läget sådant att värdering av mera vidlyftig eller invecklad art erfordras,

bör domstolen givetvis vara fullsutten; i vissa fall lärer det kunna vara

till fyllest att sådan undersökning sker, som avses i 28 § i förslaget. Innan

förordnande om förtida tillträde meddelas, böra givetvis ägaren och andra,

vilkas rätt beröres, få tillfälle yttra sig över begäran därom och, om ägaren

eller annan sakägare yrkar att preliminär nedsättning skall äga rum, bör

den exproprierande få uttala sig i anledning av detta yrkande. Bestämmelser

i nu angivna hänseenden ha upptagits i 39 § första stycket.

67 §.

Enligt 67 § gällande lag har den exproprierande att bära alla av expropriationen

följande kostnader.

Markutredningen har framhållit att denna ordning ej sällan föranlett, att

fastighetens ägare låtit verkställa dyrbara utredningar rörande fastighetens

värde och i samband därmed stående frågor — allt på den exproprierandes

bekostnad. Expropriationskostnaderna hade därför ock understundom stigit

till oskäligt höga belopp. För att förhindra ett dylikt missbruk av den givna

ersättningsregeln föresloge utredningen att i 67 § skulle intagas en hänvisning

till stadgandena i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken, varav framginge,

att den, mot vilken expropriation skedde, i dylikt fall själv hade att

svara för kostnaden i fråga.

Göta hovrätt har anfört att enligt den förslagna regeln expropriaten

i princip ägde ovillkorlig rätt till ersättning för expropriationskostnad jämväl

i överinstans. Expropriatens behöriga intressen syntes emellertid kunna

tillgodoses utan en bestämmelse av så vidsträckt innebörd. Hovrätten ansåge,

att expropriatens rätt till ersättning för expropriationskostnad borde

begränsas sålunda, att ovillkorlig sådan rätt borde — bortsett från de i

67 § i förslaget angivna begränsningarna — gälla allenast i fråga om expropriationskostnad

i första instans samt att i övrigt rättegångsbalkens bestämmelser

om rättegångskostnad i tvistemål borde tillämpas jämväl i expropiationsmål,

dock med det tillägget, att överinstans borde, oavsett nämnda

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

bestämmelser, äga att, där så funnes skäligt, tillerkänna expropriat ersättning

för kostnader vid instansen i fråga.

Departementschefen anför bl. a., att han funne den av markutredningen

föreslagna begränsningen i enlighet med bestämmelserna i 18 kap. 6 och

8 §§ rättegångsbalken välmotiverad samt att det icke torde vara påkallat att,

såsom Göta hovrätt ifrågasatt, stadga viss inskränkning med avseende å

kostnaderna i hovrätt och högsta domstolen.

I motionen II: 430 hemställes, att 67 § i föreliggande förslag måtte omarbetas

på sätt Göta hovrätt förordat och att vederbörande utskott måtte

utarbeta förslag till härför erforderliga ändringar uti denna och eventuellt

andra paragrafer.

Utskottet. Avsikten med de föreslagna hänvisningarna till 18 kap. 6 och

8 §§ rättegångsbalken är att ernå vissa begränsningar av rättegångskostnaderna.

18 kap 6 § rättegångsbalken stadgar, att om part genom att utebliva

från rätten eller ej iakttaga föreläggande, som rätten meddelat, eller genom

påstående eller invändning, som han insett eller bort inse sakna fog, eller

annorledes genom vårdslöshet eller försummelse föranlett uppskov i målet

eller eljest vållat kostnad för motparten, han är skyldig att ersätta sådan

kostnad, huru rättegångskostnaden i övrigt än skall bäras. Av 18 kap. 8 §

rättegångsbalken framgår, att part är berättigad till ersättning endast för sådan

kostnad, som varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt.

Någon meningsskiljaktighet synes ej råda om att expropriaten bör, med

de inskränkningar som föranledas av ovannämnda hänvisningar till rättegångsbalken,

vara berättigad till ersättning för kostnader å målet i första instans.

Enligt propositionen är expropriaten med nämnda inskränkningar berättigad

till ersättning även för kostnader å målet i överrätt. I motionen II:

430 hemställes däremot, att i överrätt rättegångsbalkens bestämmelser om

rättegångskostnad i tvistemål böra tillämpas, dock med det tillägget att överinstansen

bör, oavsett nämnda bestämmelser, äga att, där så finnes skäligt,

tillerkänna expropriat ersättning för kostnader vid instansen i fråga. Fördelningen

av kostnaderna i överrätten skulle enligt motionären med andra

ord som regel bestämmas med hänsyn till rättegången i överrätten.

Det torde vara obestridligt, att propositionens förslag giver expropriat,

även om han utan bärande skäl fullföljt talan i överinstans, rätt att av den

exproprierande få ersättning för kostnaden även därstädes. Detta är för

visso icke tillfredsställande. En regel som den i motionen föreslagna torde

emellertid vara än betänkligare. Tvistefrågan kommer väl nästan undantagslöst

att gälla värdet av det exproprierade eller uppskattning av viss skada

eller visst intrång. De främst i den exproprierandes intresse tillkomna reglerna

för fastighetsvärderingen äro i hög grad invecklade och svårbemästrade.

Det torde därför ej kunna begäras, att den enskilde expropriaten skall kunna

helt bedöma, huruvida expropriationsdomstolen riktigt tillämpat värderingsreglerna.

Därest man, såsom kan väntas bli fallet genom sådana rättegångskostnadsbestämmelser

som i motionen föreslagits, skulle åstadkomma, att ex
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

propriater med hänsyn till kostnadsrisken ej skulle våga fullfölja målen i

högre instans, skulle lätt bland expropriaterna kunna uppkomma en allmän

känsla av otrygghet och rättsosäkerhet, vilket, även om den icke är sakligt

grundad, likväl icke kan vara ur allmän synpunkt lyckligt. Att gå längre

i inskränkande riktning än till fall, där expropriaten för en helt ogrundad

talan och inser eller åtminstone bort inse detta, synes ej kunna ifrågakomma.

Emellertid torde det vid sådana värderingstvister, varom här är fråga, vara

mycket svårt att bedöma, när en expropriat kan anses ha insett eller bort

inse att hans talan är helt ogrundad. Utskottet kan därför ej förorda ett

frångående av Kungl. Maj :ts förslag.

72 §.

Utskottet. I 71 § gällande lag stadgas, att om någon vill för expropriation

låta upprätta karta över fastighet eller eljest verkställa nödig förundersökning

därå, Konungens befallningshavande äger på ansökning föreskriva, att

erforderligt tillträde till fastigheten under viss tid skall lämnas. Närmare

föreskrifter om vad som därvid skall iakttagas meddelas ock. Enligt 72 §

skall om undersökning, som i 71 § avses, föranleder skada, ersättning därför

gäldas av den, som påkallat undersökningen. Ersättningen skall, om överenskommelse

ej träffas, bestämmas av domstol.

Propositionen upptager ej förslag om ändring av 72 §. Kungl. Maj:ts avsikt

torde vara att de ersättningsfrågor, som åsyftas i paragrafen, liksom hittills

skola prövas av allmän domstol och sålunda ej av expropriationsdomstol. Utskottet

delar denna mening. Till undvikande av varje tveksamhet bör enligt

utskottet i paragrafen klart utsägas, att ersättningen, om överenskommelse

ej träffas, skall bestämmas av allmän domstol.

96 §.

Utskottet. I 96 § meddelas bestämmelser om ändring, flyttning eller borttagande

i vissa fall av elektriska svagströmsledningar. Enligt paragrafens gällande

lydelse skall tvist i sådan fråga prövas av domstol. Vidare gives i 96 §

föreskrift om skyldighet för fastighetsägaren att ersätta uppkommande men

för ledningen och kostnaden för ändringen eller flyttningen. Ersättningsbeloppet

skall i händelse av tvist bestämmas av domstol.

Kungl. Maj:ts avsikt torde vara att dessa tvister även framdeles skola

handläggas vid allmän domstol. Utskottet, som delar denna uppfattning, anser,

att densamma bör komma till tydligt uttryck i lagtexten.

104 §.

Utskottet. Enligt 104 § kan i visst fall expropriationssökande, som innehar

den med ansökningen avsedda marken med nyttjanderätt, komma att

kvar sitta utöver den dag, då nyttj anderätten eljest skolat upphöra. Tillika

stadgas, att jordägaren i sådant fall skall njuta skälig ersättning som, där

överenskommelse ej träffas, bestämmes av domstol. I likhet med vad ut
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

skottet föreslagit vid 72 och 96 §§ torde även i nu förevarande paragraf böra

angivas att ersättningen, om överenskommelse ej träffas, skall bestämmas av

allmän domstol.

Slutstadgandet.

Utskottet. I propositionen föreslås, att de framlagda lagförslagen skola

träda i kraft den 1 januari 1950. Uppskovet med behandlingen av propositionen

till riksdagens höstsession har medfört, att de föreslagna lagarna

kunna väntas bli utfärdade tidigast några få veckor före den 1 januari 1950.

Innan lagarna kunna träda i tillämpning erfordras bl. a. att vissa organisatoriska

åtgärder vidtagas. Tiden fram till den 1 januari 1950 synes väl knapp

härför. Utskottet får därför förorda, att tidpunkten för ikraftträdandet,

vilken bör vara densamma för alla de lagändringar, som sammanhänga

med ändringarna i expropriationslagen, framflyttas till den 1 april 1950.

2. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 10 och 11 §§ vattenlagen.

Slutstadgandet.

Utskottet får hänvisa till vad utskottet anfört vid slutstadgandet till lagförslaget

om ändringar i expropriationslagen.

3. Förslaget till lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 384)

om återköpsrätt till fast egendom.

6 §.

Utskottet vill endast understryka, att den i det föreslagna andra stycket

upptagna hänvisningen endast avser expropriationslagens bestämmelser om

domstolar och rättegång i expropriationsmål och sålunda ej omfattar samma

lags bestämmelser om tillträde av fastigheten före expropriationens fullbordande.

8 och 9 §§.

Utskottet. Enligt 17 kap. 5 § rättegångsbalken kan mellandom meddelas

bl. a. i det fall att i en rättegång handläggas talan om fastställelse, huruvida

visst rättsförhållande består eller icke består, och tillika talan, vars prövning

beror därav. Det i 8 § i förslaget avsedda fallet synes gå in härunder.

Det torde ej föreligga skäl att i mål om återköpsrätt alltid meddela mellandom,

så t. ex. ej då det i målet medgives, att återköpsrätt föreligger. Den

föreslagna 8 § synes därför böra utgå. Utskottet får även hänvisa till att

utskottets förslag synes helt överensstämma med propositionens ändringsförslag

beträffande 138 § byggnadslagen. I detta sammanhang vill emellertid

utskottet uttala, att det i många fall, då frågan om återköpsrätt respektive

lösningsrätt är tvistig, kan vara lämpligt meddela särskild dom beträffande

nämnda fråga.

Ett upphävande av 8 § föranleder en formell jämkning av 9 §.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34. 57

4. Förslaget till lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

140 §.

Utskottet. Enligt 137 § i gällande lag, som oförändrad ingår som första

stycket i samma paragraf i Kungl. Maj :ts förslag, skola med avseende å inlösen

av mark enligt byggnadslagen de allmänna bestämmelserna i expropriationslagen

lända till efterrättelse med iakttagande av vad i 138—145 §§

stadgas. Enligt 140 § byggnadslagen i gällande lydelse skola de särskilda

bestämmelserna i 78 och 79 §§ expropriationslagen äga tillämpning, då fråga

är om marks avstående till gata eller annan allmän plats eller till särskilt

trafikområde. Förslaget till ändringar i expropriationslagen innebär, att de

särskilda bestämmelserna i 78 och 79 §§ om förtida tillträde upphävas och

ersättas av de i 37—40 §§ upptagna allmänna bestämmelserna därom. Efter

lagändringarna kommer hänvisningen i 137 § första stycket byggnadslagen

att omfatta även bestämmelserna i 37—40 §§ nya expropriationslagen. Den

nuvarande hänvisningen i 140 § byggnadslagen bör därför, såsom ock Kungl.

Maj :t föreslagit, upphävas. Hänvisningen i 137 § första stycket synes emellertid

för visst fall föra för långt. Förordnande om förtida tillträde enligt

37 § nya expropriationslagen bör uppenbarligen ej meddelas förrän det är

fastslaget, att en lösningsrätt föreligger. Frågan huruvida lösningsrätt finnes

skall enligt byggnadslagen i vissa fall prövas av domstolen. Är sådant fall

för handen böra bestämmelserna om förtida tillträde i 37 och 38 §§ expropriationslagen

äga tillämpning först sedan det genom lagakraftägande dom

blivit avgjort att inlösen skall äga rum. Bestämmelse av detta innehåll kan

lämpligen upptagas i 140 §.

Slutstadgandet.

Utskottet. Såsom framhållits vid förslaget till ändringarna i expropriationslagen

böra dessa och samtliga med dem sammanhängande lagändringar

träda i kraft den 1 april 1950. Den föreslagna ändringen av 160 § byggnadslagen

har intet samband med övriga förslag och bör träda i kraft den

1 januari 1950. Slutstadgandet har omarbetats i enlighet med vad sålunda

anförts.

5. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 § förordningen den 16 maj 1884

(nr 25) angående patent.

Slutstadgandet.

Utskottet får hänvisa till vad utskottet anfört vid slutstadgandet till lagförslaget

om ändringar i expropriationslagen. 6

6. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 19 juni 1919

(nr 367) om fri rättegång.

Slutstadgandet.

Utskottet får hänvisa till vad utskottet anfört vid slutstadgandet till lagförslaget

om ändringar i expropriationslagen.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

VI. Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad utskottet ovan under II—V anfört får utskottet

hemställa,

A) att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit

vissa ändringar böra vidtagas i de genom förevarande proposition

framlagda lagförslagen — måtte för sin del antaga

följande förslag till

i) Lag

angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Härigenom förordnas, dels att 1, 7,

13—40, 48, 50, 51, 53, 54, 57—61,

67, 69, 70, 89 och 95 §§ samt överskrifterna

framför envar av 13 och

48 §§ lagen den 12 maj 1917 om expropriation

skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives, dels att

41—47, 47 a, 63—66, 75, 78, 79, 82

-—86, 88 och 91—94 §§ samt överskrifterna

framför envar av 14, 22,

43, 63 och 75 §§ samma lag1 skola

utgå, dels ock att i lagen skola införas

en ny paragraf, betecknad

111 §, samt två nya överskrifter, den

ena närmast framför 37 § och den

1 Senaste lydelse se beträffande 1 § SFS

1947:326, beträffande 13 och 14 §§ samt

överskrifterna framför 13 och 14 §§ 1946:

828, beträffande 16 § 1939:152, beträffande

26 § 1945:754, beträffande 30 § 1946:

828, beträffande 36 § 1934: 31, beträffande

39 § 1924:391, beträffande 47 § 1934:31,

beträffande 47 a § 1946:828, beträffande 48

§ 1941:959, beträffande 50 § 1946:828, beträffande

57 § 1934:31, beträffande 58 §

1946: 828, beträffande 59 § 1934:31, beträffande

66 § 1938:221, beträffande 75 § och

överskriften framför denna 1941:882, beträffande

78 och 79 §§ 1943:434, beträffande

88 § 1947:233, beträffande 89 och

91 §§ 1941:959, beträffande 92 § 1946:828

samt beträffande 95 § 1934:31.

(Utskottets förslag:)

Härigenom förordnas, dels att 1, 7,

13—40, 48, 50, 51, 53, 54, 57—61,

67, 69, 70, 72, 89, 95, 96 och 104 §§

samt överskrifterna framför envar av

13 och 48 §§ lagen den 12 maj 1917

om expropriation skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives,

dels att 41—47, 47 a, 63—66, 75, 78,

79, 82—86, 88 och 91—94 §§ samt

överskrifterna framför envar av 14,

22, 43, 63 och 75 §§ samma lag”

skola utgå, dels ock att i lagen skola

införas en ny paragraf, betecknad

111 §, samt två nya överskrifter, den

ena närmast framför 37 § och den

2 Senaste lydelse se beträffande 1 § SFS

1947:326, beträffande 13 och 14 §§ samt

överskrifterna framför 13 och 14 §§ 1946:

828, beträffande 16 § 1939:152, beträffande

26 § 1945:754, beträffande 30 § 1946:

828, beträffande 36 § 1934:31, beträffande

39 § 1924:391, beträffande 47 § 1934:31,

beträffande 47 a § 1946:828, beträffande

48 § 1941:959, beträffande 50 § 1946:828,

beträffande 57 § 1934:31, beträffande 58 §

1946:828, beträffande 59 § 1934:31, beträffande

66 § 1938:221, beträffande 75 § och

överskriften framför denna 1941:882, beträffande

78 och 79 §§ 1943:434, beträffande

88 § 1947:233, beträffande 89 och 91 §§

1941:959, beträffande 92 § 1946:828, beträffande

95 § 1934:31 samt beträffande

104 § 1942:356.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

59

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

andra närmast framför 111 §, av ne- andra närmast framför 111 §, av nedan

angiven lydelse. dan angiven lydelse.

1 §•

Fastighet, som —--för orten;

14. för tillgodoseende av fjällrenskötselns behov;

15. för stärkande av ofullständigt jordbruk; eller

16. för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse

och därmed sammanhängande anordningar eller för att eljest

i kommuns ägo överföra mark, som icke är tätbebyggd, för upplåtelse med

tomträtt.

Särskild rätt---till nationalpark.

7 §.

För fastighet, som exproprieras, skall erläggas löseskilling motsvarande

fastighetens värde med hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens avkastning.

Exproprieras en del av en fastighet och lider återstoden skada eller

intrång genom expropriationen eller den exproprierade delens användande,

skall ersättning därför gäldas. Uppkommer eljest genom expropriationen

skada för ägaren, skall ock sådan skada ersättas.

Är den--- — kan meddelas.

Om domstolar och rättegång i expropriationsmål.

13 §.

Angående domstol i expropriationsmål och rättegången i sådant mål gälle

i allt, varom ej i denna lag eller annan lag eller författning är särskilt stadgat,

vad i fråga om allmän domstol är föreskrivet, där det är tillämpligt.

14 §.

Första domstol i expropriationsmål är expropriationsdomstol, en för varje

domsaga eller stad med rådhusrätt.

15 §.

Expropriationsdomstol består av ordförande och fyra ledamöter. Ordförande

är ägodelningsdomaren i orten. Av ledamöterna skola två vara

särskilt utsedda expropriationstekniker och två nämndemän i orten. I mål

av mindre betydelse är expropriationsdomstol domför med, förutom ordförande

och nämndemän, endast en expropriationstekniker.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Vid måls avgörande utan huvudförhandling

samt annan handläggning,

som ej sker vid huvudförhandling

eller syn å stället, är expropriationsdomstol

domför med ordföranden

ensam.

(Utskottets förslag:)

Vid måls avgörande utan huvudförhandling

samt annan handläggning,

som ej sker vid huvudförhandling

eller syn å stället, sä ock vid

huvudförhandling, som hålles i omedelbart

samband med förberedelsen,

är expropriationsdomstol domför med

ordföranden ensam.

16 §.

För att tjänstgöra i expropriationsdomstolar

förordnar Konungen eller

myndighet, som Konungen bestämmer,

för en tid av tre år i sänder

lämpligt antal expropriationstekniker,

av vilka hälften skall hava erfarenhet

i fråga om fastighetsvärdering

inom tätorter och hälften beträffande

dylik värdering å landet. Om

de sålunda utsedda och den sakkunskap

envar av dem företräder

lämnas uppgift till expropriationsdomstolarnas

ordförande.

16 §.

För att tjänstgöra i expropriationsdomstolar

förordnar Konungen eller

myndighet, som Konungen bestämmer,

för en tid av sex år i sänder

för varje län lämpligt antal expropriationstekniker,

av vilka hälften

skall hava erfarenhet i fråga om fastighetsvärdering

inom tätorter och

hälften beträffande dylik värdering å

landet. Om de sålunda utsedda och

den sakkunskap envar av dem företräder

lämnas uppgift till ordförandena

i lånets expropriationsdomstolar.

17 §.

Till tjänstgöring i expropriationsdomstol kallar ordföranden den eller de

expropriationstekniker, som han med hänsyn till erforderlig sakkunskap och

övriga förhållanden finner lämpligast.

Av nämndemännen i orten skola i expropriationsdomstol varje gång

tjänstgöra de två, som av ordföranden kallas därtill. Såvitt möjligt iakttages

därvid att den ene är ägare av fastighet men den andre icke.

18 §.

Yppas vid överläggning i expropriationsdomstol skiljaktiga meningar, vare

lag som i rättegångsbalken stadgas beträffande domstol, där allenast lagfarna

ledamöter hava säte i rätten.

Vid omröstning säge ordföranden sin mening först, därefter expropriationsteknikerna

och sist nämndemännen.

19 §.

För sina sammanträden vare expropriationsdomstol berättigad att disponera

över nödiga lokaler i tings- eller rådhus, allmän skola eller annan

s. 61 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3i.

61

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

allmän byggnad, som icke är för tillfället upptagen för sitt huvudsakliga

ändamål eller utgöres av gudstjänstlokal.

Vållas särskilda utgifter för uppvärmning, belysning, städning eller dylikt,

skola de ersättas av den exproprierande.

20 §.

Expropriationsmål skall upptagas av expropriationsdomstolen i den ort,

där fastigheten är belägen.

Skall expropriation ske från särskilda inom olika expropriationsdomstolars

områden belägna fastigheter, som ej lämpligen kunna för expropriationsersättningens

bestämmande uppskattas annat än såsom en enhet, förordne

Konungen att frågan om expropriationen skall i sin helhet upptagas

av den av expropriationsdomstolarna Konungen bestämmer.

21 §.

I stämningsansökan skall den exproprierande uppgiva, utöver vad eljest

är stadgat, även den ersättning han bjuder i målet. Då område som skall

exproprieras utgör del av fastighet, skall områdets storlek och läge noggrant

angivas i ansökningen eller därvid fogade handlingar.

22 §.

Avvisas ej stämningsansökan, utfärde domstolen stämning å fastighetens

ägare så ock å andra ersättningsberättigade, om sådana sakägare av sökanden

uppgivas.

Fastighetens ägare vare pliktig att uppgiva övriga sakägare i avseende å

fastigheten. Underlåter han det utan laga skäl, och uppstår skada för sakägare,

som saknat kännedom om expropriationen, skall han hålla sådan

sakägare skadeslös. Erinran härom varde införd i den stämning, som utfärdas

å fastighetens ägare.

Har, sedan stämning utfärdats, sakägare uppgivits eller eljest blivit känd,

varde han stämd i målet, om han ej ändå kommit tillstädes.

23 §.

Då stämning utfärdas, föranstalte domstolen att, till underrättelse för

möjligen befintliga okända sakägare, kungörelse om målet snarast möjligt

uppläses i kyrkan för den församling, där fastigheten är belägen, samt

införes i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

Domstolen skall tillika, om målet ej angår allenast upphävande av särskild

rätt, som ej är intecknad i fastigheten, göra anmälan därom till inskrivningsdomaren,

vilken skall tillse att målet å nästa inskrivningsdag antecknas

i fastighets- eller inteckningsboken.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

24 §.

Vad i denna lag stadgas om sakägare gälle ej innehavare av fordran,

för vilken inteckning i fastigheten är sökt eller beviljad eller fastigheten

häftar jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken.

25 §.

Tvistas om fastighet, som exproprieras, vare den av de tvistande, som

innehar fastigheten, berättigad att med laga verkan tala och svara för densamma,

till dess den lagligen vinnes från honom.

Ny ägare må ej rubba överenskommelse, som förre ägaren ingått, eller

annan i målet vidtagen, för denne bindande åtgärd. Har förre ägaren varit

stämd eller kommit tillstädes i målet, vare stämning å nye ägaren ej behövlig.

Vad sålunda stadgas äge motsvarande tillämpning beträffande särskild

rätt till fastighet, som avstås på grund av expropriation.

26 §.

Vid domstolen skall företes gravationsbevis rörande fastigheten. Därmed

må dock, i fall då förordnande enligt 35 § finnes kunna ifrågakomma, anstå

i avbidan på domstolens prövning huruvida sådant bevis är erforderligt.

Då område som skall exproprieras utgör del av fastighet, skall därjämte

till domstolen i två exemplar ingivas karta över området med beskrivning,

upprättad av vederbörande lantmätare eller mätningsman under iakttagande

i tillämpliga delar av vad som är stadgat om karta och beskrivning vid

avstyckning eller, då fråga är om mark som ingår i tomtindelning, vid

tomtmätning. Gränsen mellan området och återstoden av fastigheten skall

vara av lantmätare eller mätningsman tydligt och varaktigt utmärkt å

marken.

Parts utevaro från domstolens sammanträde utgöre ej hinder för målets

handläggning och avgörande.

27 §.

Har den exproprierande enligt medgivande av ägaren eller stadgande i

denna lag tagit mark i besittning innan huvudförhandling i målet hållits,

och kan uppskattning av expropriationsersättningen icke lämpligen äga rum

förrän anläggning eller företag, varför expropriationen sker, längre fortskridit,

äge domstolen på framställning av part låta anstå med målets

vidare handläggning.

28 §.

Domstolen äge, där så finnes lämpligt, uppdraga åt expropriationsteknikerna

eller en av dem att med eller utan biträde av nämndemännen eller

s. 63 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

63

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

en av dem verkställa undersökning å stället. I enklare fall må sådant uppdrag

kunna lämnas åt nämndemännen eller en av dem.

Om tiden för undersökningen skall domstolen underrätta parterna. Protokoll

över undersökningen skall föras av den, domstolen därtill förordnat,

och sedermera tillställas denna. Där undersökning sker allenast såsom

förberedelse för domstolens sammanträde för syn å stället, vare dock

underrättelse och protokoll, som nu nämnts, ej av nöden.

29 §.

Huvudförhandling i målet skall av domstolen hållas vid syn å stället eller,

där målet kan prövas utan syn, på annan plats, som domstolens ordförande

bestämmer med hänsyn till att minsta kostnader uppstå.

Vid uppskjuten huvudförhandling skall målet företagas i det skick, vari

det förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Hava de ledamöter, som

vid det senare sammanträdet sitta i domstolen, ej övervarit den tidigare

handläggningen, skall dock målet upptagas till ny huvudförhandling; i den

mån det kan antagas vara utan betydelse eller skulle medföra oskälig kostnad

eller synnerlig olägenhet, erfordras ej att bevis, som upptagits vid tidigare

sammanträde, ånyo upptages.

30 §.

Då fastighet exproprieras, uppskatte domstolen ej mindre fastighetens

värde än även värdet av all särskild rätt, som i avseende å fastigheten tillkommer

sakägare och ej jämlikt utfästelse av den exproprierande lämnas

orubbad. Medför särskild rätt, som tillkommer sakägare, förminskning av

fastighetens värde, skall uppskattningen av fastigheten avse det värde denna

med därå vilande besvär äger. Är fastighet, vilken svarar för fordran, som

skall utgå ur ersättningen, tillika besvärad av annan särskild rätt, som förminskar

fastighetens värde och åtnjuter sämre rätt än fordringen, uppskatte

domstolen jämväl det värde fastigheten utan sådant besvär skulle äga.

Vid uppskattning av återköpsrätts inverkan till förminskande av fastighets

värde skall hänsyn tagas jämväl till det i samband med återköpsrätten

avtalade villkoret angående fastighetens användning. Värdet av återköpsrätten

skall anses uppgå till belopp motsvarande den sålunda uppskattade

förminskningen av fastighetens värde.

31 §.

Ersättning skall bestämmas särskilt för varje sakägare. Löseskilling för

exproprierad fastighet, ersättning för skada eller intrång å fastighet och

annan ersättning till ägaren varde ock bestämda var för sig.

Alt vid expropriation ej må meddelas bestämmelse, som inskränker den

fastighetsägare enligt 7 kap. vattenlagen tillkommande rätt alt för sin marks

torrläggning erhålla vattenavlopp genom väg, järnväg eller spårväg, därom

stadgas i nämnda lag.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

32 §.

Ersättning må ej bestämmas lägre än vad den exproprierande i målet erbjudit

eller högre än motparten begärt. I fall då belopp nedsatts enligt vad

i 38 § stadgas, må ersättning ej heller bestämmas lägre än nedsatta beloppet.

Till förfång för innehavare av fordran, för vilken fastighet svarar, må

dock ej löseskilling för fastigheten eller, om endast en del av fastigheten

exproprieras, ersättning för skada eller intrång å den återstående delen och

ej heller ersättning för upplåtelse av särskild rätt till fastigheten sättas

lägre än vad tillämpning av bestämmelserna i 7—11 §§ föranleder, även om

ägaren mindre begärt.

33 §.

Har den exproprierande tagit fastigheten i besittning, må vid bestämmande

av expropriationsersättningen hänsyn icke tagas till sådan ändring i fastighetens

värde, som uppkommit efter tillträdet.

34 §.

Ersättning skall bestämmas i penningar att utgå på en gång; dock må

domstolen på yrkande av part hänvisa sakägare att i särskild rättegång vid

domstolen föra talan om ersättning för skada eller intrång, som finnes ej

lämpligen kunna prövas i målet. Sådan talan skall väckas genom ansökan

om stämning inom den tid, högst tio år, som i domen bestämmes, räknat

från det denna vunnit laga kraft.

Uppkommer fråga om ersättning för skada eller intrång, som uppstått

efter expropriationsmålets slutliga avgörande och ej kunnat förutses i målet,

äge bestämmelserna i denna lag ej tillämpning.

35 §.

Är jordområde eller annat, som tages i anspråk genom expropriation,

samfällt för flera än tio fastigheter med skilda ägare, och utgöra omständigheterna

grund för antagande, att genom expropriationen säkerheten icke

avsevärt minskas för innehavare av fordringar, för vilka en eller flera av

fastigheterna på grund av sökt eller beviljad inteckning eller jämlikt 11 kap.

2 § jordabalken häfta, förordne domstolen på begäran av den exproprierande

eller av ägare till någon av fastigheterna, att betalning ur expropriationsersättningen

icke må tilläggas innehavare av fordran, för vilken någon av

fastigheterna sålunda häftar, med mindre denne eller annan sådan rättsägare

i den fastighet framställt anspråk därpå i den ordning i 57 § femte

stycket sägs.

36 §.

Så snart dom i målet vunnit laga kraft, skall genom domstolens försorg

till den som för fastighetsregistret översändas det ena exemplaret av karta

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

65

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

och beskrivning, som enligt 26 § andra stycket må hava ingivits i målet,

jämte sådant utdrag av handlingarna i målet och domstolens dom, att därav

framgår vilket område som avses med expropriationen. Å kartan skall

tecknas bevis, att den legat till grund för expropriationen.

Om tillträde av fastigheten före expropriationen» fullbordande.

37 §.

Sedan stämning i expropriationsmålet

utfärdats, äge den exproprierande

taga fastigheten i besittning,

om han hos Konungens befallningshavande

ställer pant eller borgen för

expropriationsersättningen jämte sex

procent årlig ränta från tillträdesdagen

samt sist å fjortonde dagen

före nämnda dag giver ägaren och,

om arrendators, hgresgästs eller annans

rätt beröres, denne underrättelse

om att fastigheten skall tagas i besittning.

Är fall som i 12 § sägs för

handen, må den fastighet eller rättighet

tillståndet till expropriationen

omfattar tillträdas av den exproprierande,

om han ställer säkerhet för

därå belöpande expropriationsersättning

jämte ränta och meddelar underrättelse

enligt vad nyss är sagt.

Därest å fastigheten finnes byggnad,

där dess ägare eller på grund

av avtal annan har sin bostad, vare

dock bostadens innehavare ej pliktig

att därifrån avflytta förr än å

den fardag för avträde av förhyrd

lägenhet, som först inträffar sedan

tre månader förflutit efter det han

mottagit underrättelse om att fastigheten

skall tagas i besittning.

Enligt vad i 38 § stadgas vare för

tillträde i vissa fall även nedsättande

av ersättning erforderligt. 5

37 §.

Om det är av synnerlig vikt för

den exproprierande att innan expropriationen

fullbordats taga i besittning

den fastighet eller rättighet,

som tillståndet till expropriationen

omfattar, äge expropriationsdomstolen

förordna därom, sedan stämning

i målet utfärdats. Därvid skall som

villkor för tillträde föreskrivas, att

den exproprierande hos Konungens

befallningshavande ställer pant eller

borgen för expropriationsersättningen

jämte sex procent årlig ränta från

tillträdesdagen.

Tiden för tillträdet skall bestämmas

så, att ägare eller annan, vars

rätt beröres, får skäligt rådrum efter

det han fått del av domstolens

beslut. Därest å fastigheten finnes

byggnad, där dess ägare eller på

grund av avtal annan har sin bostad,

må tillträdet till bostaden icke bestämmas

till tidigare dag än den fardag

för avträde av förhyrd lägenhet,

som först inträffar sedan tre månader

förflutit från delgivningen.

Enligt vad i 38 § stadgas skall i

vissa fall som villkor för tillträde

även föreskrivas att ersättning nedsättes.

5 Biliang till riksdagens protokoll 19t9. 9 samt. 2 avd. Nr 34.

opaginerad Kontrollera mot PDF

66

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

38 §.

Vägrar ägaren den exproprierande

att utan gäldande av ersättning taga

fastigheten i besittning, förordne

därom den domstol, där expropriationsmålet

är anhångigt.

Finnes å fastigheten bgggnad, där

ägaren har sin bostad eller vars avstående

eljest medför särskild olägenhet

för ägaren, eller är fastigheten

av väsentlig betydelse för ägarens

bärgning, eller prövar domstolen

ägaren eljest hava giltigt skäl för

sin vägran, må förordnande om fastighetens

upplåtande meddelas allenast

under villkor att den exproprierande

hos Konungens befallningshavande

nedsätter tre fjärdedelar av

det belopp, vartill expropriationsersättningen

av domstolen uppskattas

i avbidan på att lagakr aftågande

dom i målet föreligger.

Vad om ägare sålunda stadgas äge

motsvarande tillämpning beträffande

arrendator, så ock beträffande

hyresgäst eller annan som på grund

av avtal har sin bostad i byggnad å

fastigheten.

Vid nedsättningen ingive den exproprierande

till Konungens befallningshavande

gravationsbevis rörande

fastigheten.

39 §.

Över beslut, varigenom enligt 38 §

förordnats om tillträde, må klagan ej

föras.

(Utskottets förslag:)

38 §.

Där det ej är uppenbart, att expropriationsersättningen

blir obetydlig,

skall domstolen på yrkande av ägaren

som villkor för tillträdet tillika

föreskriva, att den exproprierande

hos Konungens befallningshavande

nedsätter belopp, som av domstolen

bestämmes. Beloppet må ej sättas

lägre än tre fjärdedelar av det belopp,

vartill expropriationsersättningen

av domstolen förberedelsevis

uppskattas, och ej heller lägre än

vad den exproprierande i målet erbjudit

eller vad denne har att erlägga

på grund av dom i målet, som

mot honom vunnit laga kraft.

Vad om ägare sålunda stadgas äge

motsvarande tillämpning beträffande

annan, vars rätt beröres.

Vid nedsättningen ingive den exproprierande

till Konungens befallningshavande

domstolens beslut

ävensom gravationsbevis rörande

fastigheten.

39 §.

Beslut i fråga, som avses i 37 eller

38 §, må meddelas utan huvudförhandling.

Innan beslut meddelas,

skola parterna erhålla tillfälle att yttra

sig.

Mot beslut, som av expropriationsdomstol

meddelats under rättegången

i fråga, varom förmäles i första

s. 67 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

67

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

stycket, skall talan föras särskilt.

Mot hovrättens beslut i dylik fråga

må talan ej föras.

40 §.

Då nedsättning enligt 38 § skett, skall uppgift å det nedsatta beloppet av

Konungens befallningshavande ofördröjligen översändas till den domstol,

där expropriationsmålet är anhängigt.

Om expropriationsersättningens erläggande och expropriationens

fullbordande.

48 §.

Expropriationsersättning skall nedsättas hos Konungens befallningshavande

inom tre månader från det dom i målet vunnit laga kraft. Avser expropriationen

upplåtelse av särskild rätt, som medför allenast ringa men,

och prövas den, om fastigheten besväras av sökt eller beviljad inteckningför

fordran eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken kan häfta för ogulden

köpeskilling, uppenbarligen icke rubba fordringsägarens säkerhet, äge domstolen

medgiva, att nedsättning ej behöver äga rum. Har sådant medgivande

lämnats, göre den exproprierande, i stället för att nedsätta ersättningen,

anmälan hos Konungens befallningshavande och styrke därvid, att expropriationsersättningen

guldits. Vad i denna lag är stadgat om nedsättande av

expropriationsersättning skall i tillämpliga delar gälla anmälan som nu

sagts.

Vid nedsättning eller anmälan, varom i första stycket förmäles, ingive

den exproprierande till Konungens befallningshavande domen i målet jämte

bevis att och när den vunnit laga kraft. När nedsättning äger rum, skall den

exproprierande tillika ingiva gravationsbevis rörande fastigheten, såframt

ej förordnande enligt 35 § meddelats.

50 §.

Försummas vad —--expropriationsrätten förverkad.

Visar fastighetens ägare vid domstolen att förverkande ägt rum, äge vad

i 23 § andra stycket stadgas om anmälan till inskrivningsdomaren samt anteckning

i fastighets- eller inteckningsboken motsvarande tillämpning. Sker

sådan anteckning inom tre månader från förverkandet, skall inskrivningsdomaren

genast hos Konungens befallningshavande göra anmälan om anteckningen.

Varda de —--nämnda handlingar.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

51 §.

Med fastighetsägarens medgivande må inom tre månader från det expropriationsrätten

förverkats efter vad i 50 § första stycket sägs expropriationen

fullbordas genom nedsättande av expropriationsersättningen.

Fastighetsägaren må---den exproprierande.

Expropriationen må---stycket skett.

53 §.

Vid ansökning, som i 51 § andra stycket eller 52 § avses, skola fogas

domen i målet samt bevis att och när densamma vunnit laga kraft; och

skola utsökningslagens stadganden om verkställighet av lagakraftägande

dom i tvistemål, varigenom betalningsskyldighet blivit någon ålagd, äga

motsvarande tillämpning vid expropriationsersättningens uttagande.

Har expropriationsersättningen---expropriationen fullbordad.

54 §.

Har den exproprierande tillträtt fastigheten efter nedsättning enligt 38 §,

och varder expropriationsersättningen slutligt bestämd till högre belopp än

det nedsatta, gälle om nedsättande av det överskjutande beloppet vad i 48 §

sägs, och äge vad i 49 §, 50 § tredje stycket samt 52 och 53 §§ är föreskrivet

motsvarande tillämpning. Bestämmes ersättningen ej till högre belopp, göre

den exproprierande, sedan domen i malet vunnit laga kraft, anmälan därom

hos Konungens befallningshavande; och vare expropriationen fullbordad, då

sådan anmälan skett.

Har domstolen enligt 34 § första stycket hänvisat sakägare att i särskild

rättegång föra talan om ersättning för skada eller intrång, skall i fråga

om ersättning, som i sådan rättegång bestämmes, vad i 48 §, 50 § tredje

stycket, 52 § och 53 § första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

57 §.

Konungens befallningshavande —--desamma berättigad.

Besväras fastighet av sökt eller beviljad inteckning för fordran, eller kan

fastighet jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för ogulden

köpeskilling, skola i fråga om löseskilling för fastigheten samt, om expropriationen

avser endast en del av fastigheten, beträffande ersättning för

skada och intrång å den återstående delen, så ock angående ersättning för

upplåtelse av särskild rätt till sådan fastighet, stadgandena om fördelning

hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom hava

motsvarande tillämpning, såvitt ej nedan annorlunda stadgas. Är fastigheten

förutom av fordran besvärad av annan särskild rätt, som förminskar

fastighetens värde och åtnjuter sämre rätt än fordringen, erhålle fordringsägaren,

i den mån det tarvas för fulla gäldandet av hans fordran, betalning

s. 69 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

69

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

såsom om fastigheten icke vore av nämnda rätt besvärad, och varde ersättningen

för rättigheten i motsvarande mån förminskad. Har ersättning, som

i första punkten avses, av domstolen bestämts till högre belopp än fastighetsägaren

yrkat, och uppstår efter gäldande av de fordringar, som skola

utgå ur ersättningen, överskott, som ej faller inom nämnda belopp, må fastighetsägaren

ej uppbära överskottet, utan varde detta återställt till den

exproprierande.

Sammanträde för fördelningen varde hållet så snart ske kan. Kallelse

till sammanträdet skall genom Konungens befallningshavandes försorg med

posten sändas till fastighetens ägare samt kända innehavare av fordran,

som skall utgå ur ersättningen, och innehavare av annan särskild rätt, som

nyss är sagd; är innehavare av fordran okänd, låte ock Konungens befallningshavande

kungöra dagen för sammanträdet på sätt i 23 § om kungörelse

stadgas.

Har förordnande enligt 35 § meddelats, skall dagen för sammanträdet

städse kungöras på sätt i 23 § omförmäles. I sådant fall skall kallelse till

sammanträdet avsändas och dagen därför kungöras minst fjorton dagar

förut. Finnes för den samfällighet, från vilken expropriation sker, känd

styrelse eller annan som är satt att den förvalta, erfordras ej kallelse till

de särskilda delägarna i samfälligheten, utan må kallelsen översändas till

ledamot av styrelsen eller till förvaltaren; och vare denne, där han ej

äger att själv föra talan för samfälligheten, delägarna ansvarig för att

kallelsen tillställes någon, som äger behörighet härtill, eller, om sådan ej

finnes, kommer till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse eller

förvaltare, må kallelsen sändas till en av delägarna att vara för dem alla

tillgänglig. Delgives kallelse på sätt som sist nämnts, skall uppgift om

vilken delägare kallelsen tillställts intagas i kungörelsen om sammanträdet,

och skall kungörelsen anslås på lämplig plats inom kommunen.

Där förordnande enligt 35 § meddelats, skall anspråk på betalning ur

expropriationsersättningen, varom i nämnda lagrum förmäles, skriftligen

framställas hos Konungens befallningshavande senast å åttonde dagen före

sammanträdet för fördelning av ersättningen; underlåtenhet att väcka dylikt

anspråk må dock ej läggas någon till last såsom försummelse i bevakande

av honom eller annan tillkommande rättighet. Framställes ej anspråk som

nu sagts, och påyrkar ej heller någon av fastighetsägarna senast vid sammanträdet

fördelning av ersättningen, må den tillhandahållas fastighetsägarna

för samfälld räkning. Göra ej dessa inom tio år från sammanträdet

anspråk på ersättningen, må densamma lyftas av den exproprierande, såframt

denne för sådant ändamål anmäler sig hos Konungens befallningshavande

under elfte året efter sammanträdet. Sker ej sådan anmälan, tillfälle

beloppet kronan. Erinran om vad i detta stycke stadgats skall, i fall

varom nu är fråga, intagas i kallelse och kungörelse.

Framställer innehavare — ---sådant bevis.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Ersättning, som tillkommer innehavare av fideikommiss, skall av Konungens

befallningshavande hållas inne, till dess Konungen förordnat, huru därmed

skall förfaras.

58 §.

Då expropriation —--eller inteckningsboken.

Utfaller, då intecknad egendom tillträdes efter nedsättning jämlikt 38 §

eller då en del av intecknad fastighet eller en eller flera av gemensamt intecknade

fastigheter exproprieras eller ock då särskild rätt till intecknad fastighet

genom expropriation förvärvas, vid fördelning av ersättning likvid å

intecknings huvudstol, åligger ock Konungens befallningshavande att därom,

sedan fördelningen blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröj ligen göra

anmälan enligt vad nyss sagts och tillika insända fördelningslängden.

Exproprieras del---för fastighetsregistret.

59 §.

Hava parterna träffat överenskommelse rörande expropriationsersättningen

för fastighet eller för upplåtelse av särskild rätt till fastighet, och

visas att fastigheten ej besväras av sökt eller beviljad inteckning för fordran

och ej heller kan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för

ogulden köpeskilling, eller att den avtalade ersättningen förslår till full betalning

av de fordringar, som vid fördelning av ersättningen skola därur

utgå, eller att överenskommelsen godkänts av de fordringsägare, som ej

skulle erhålla full betalning, varde överenskommelsen fastställd av domstolen.

Vill den exproprierande, utan att förhållande som i första stycket sägs

blivit visat, erhålla fastställelse å överenskommelse om ersättningen för fastighet

eller för upplåtelse av särskild rätt till fastighet, låte han till domstolen

stämma de kända fordringsägare, som ej godkänt överenskommelsen.

Är fordringsägare okänd, varde ock frågans företagande vid domstolen kungjort

på sätt i 23 § omförmäles. Bestrider vid domstolen fordringsägare, att

överenskommelsen må fastställas, varde, om ej full betalning för hans fordran

lämnas honom, frågan om bestämmande av expropriationsersättningen

upptagen av domstolen. I annat fall må, därest expropriationen avser endast

en ringa del av fastigheten eller upplåtelse av särskild rätt, som medför

ringa men, och uppenbarligen icke rubbar säkerheten för fordringsägare,

som ej godkänt överenskommelsen, domstolen meddela fastställelse.

överenskommelse om annan expropriationsersättning än ersättningen

för fastighet eller för upplåtelse av särskild rätt till fastighet varde ock, på

anmälan av part, fastställd av domstolen.

Fastställelse må ej meddelas å överenskommelse om expropriationsersättning

för fastighet, som innehaves såsom fideikommiss. Ej heller må

fastställelse meddelas å överenskommelse om att expropriationsersättning

s. 71 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

71

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

skall utgå annorledes än på en gång; dock må fråga om ersättning för skada

eller intrång hänvisas till särskild rättegång enligt vad i 34 § stadgas.

Där domstolen jämlikt andra stycket fastställer överenskommelse om

expropriationsersättning för jordområde eller annat, som är samfällt för

flera än tio fastigheter med skilda ägare, meddele domstolen tillika på begäran

av den exproprierande eller av ägare till någon av fastigheterna förordnande

enligt 35 §.

60 §.

Har överenskommelse om expropriationsersättning blivit av domstolen

fastställd, gälle i tillämpliga delar vad i 48—58 §§ stadgas. Skall enligt överenskommelsen

expropriationsersättning ej utgå, göre den exproprierande, i

stället för att nedsätta ersättning, anmälan hos Konungens befallningshavande;

och vare, då domen vunnit laga kraft och sådan anmälan blivit gjord,

expropriationen fullbordad.

61 §.

Vill den, som genom ansökning om stämning fullföljt anspråk på expropriation,

återkalla anspråket, göre han anmälan därom till domstol, hos

vilken målet är anhängigt, och ingive därvid bevis att han fullgjort vad i

62 § andra stycket sägs, eller vare rättigheten till återkallelse försutten, över

anmälan om återkallelse skall motparten höras. Vad i 23 § stadgas om anmälan

till inskrivningsdomaren och anteckning av expropriationsmål äge,

sedan domstolen skilt målet från sig, motsvarande tillämpning beträffande

återkallelse.

Återkallelse må — — — i besittning.

67 §.

Den exproprierande vare pliktig att, i den mån ej annat föranledes av vad

i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken stadgas, ersätta motparten hans kostnader

å expropriationsmålet, vid expropriationsersättningens fördelning och

eljest i anledning av expropriationen.

69 §.

Vid lösen enligt 68 § första stycket må värdet ej sättas högre än till den

expropriationsersättning, som utgivits. I övrigt skola beträffande lösen, som

i 68 § sägs, denna lags bestämmelser om expropriation i tillämpliga delar

gälla; dock ankomme på domstolens prövning, huru kostnad, som i 67 §

avses, skall gäldas.

70 §.

Löses ej---befann sig.

År ej vad sålunda må från fastigheten skiljas bortfört därifrån inom tre

månader från det fastigheten må av nye ägaren tagas i besittning, tillfälle

det honom utan lösen.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

Äro till byggnad eller annan anläggning ämnen hämtade från fastigheten,

vare nye ägaren berättigad till gottgörelse för värdet av vad från fastigheten

tagits, om han under domstolens förberedande handläggning av

målet det yrkar; och varde värdet, om överenskommelse ej träffas, av domstolen

bestämt enligt vad i denna lag stadgas. Innan gottgörelse, som alltså

tillkommer nye ägaren, lämnats, må anläggningen ej bortföras från fastigheten.

72 §.s

Föranleder undersökning, som i 71

§ avses, skada, skall ersättning därför

gäldas av den, som påkallat undersökningen.

Ersättningen skall,

om överenskommelse ej träffas, bestämmas

av domstol.

Innan undersökningen — — —

ersättningens gäldande.

72 §.

Föranleder undersökning, som i 71

§ avses, skada, skall ersättning därför

gäldas av den, som påkallat undersökningen.

Ersättningen skall, om

överenskommelse ej träffas, bestämmas

av allmän domstol.

Innan undersökningen — — —

ersättningens gäldande.

89 §.

Ansökning om---redogörelse därför.

Har fastighetens ägare förklarat sig villig att upplåta nyttjanderätt för

ändamålet och medför expropriation därav allenast ringa men, vare Konungens

tillstånd till expropriationen ej erforderligt; och skall i ty fall den

utredning, som skolat ingivas till Konungen, i stället förebringas hos expropriationsdomstolen.

95 §.

Hava vid upplåtelse av nyttjanderätt parterna träffat överenskommelse

om expropriationsersättningen, äge, ändå att ej sådant fall, som i 59 §

första stycket avses, är för handen och ej heller A''ad i andra stycket av

samma § stadgas blivit iakttaget, domstolen meddela fastställelse å överenskommelsen,

därest upplåtelsen medför ringa men och uppenbarligen

icke rubbar säkerheten för fordringsägare, som ej godkänt överenskommelsen.

Är den mark, till vilken nyttjanderätt upplåtes, samfälld för flera än

tio fastigheter med skilda ägare, meddele domstolen tillika på begäran av

den exproprierande eller av ägare till någon av fastigheterna förordnande

enligt 35 §.

96 §.* 96 §.

Är egendom, som i 90 § avses, an- Är egendom, som i 90 § avses, använd

för lednings framdragande, och vänd för lednings framdragande, och

visar sig, att ledningen hindrar eller visar sig, att ledningen hindrar el
-

Gällande lydelse, vari Kungl. Maj:t ej föreslagit ändring.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

varaktigt försvårar samfärdsel å

egendomen eller hindrar någon för

samhället nödig anläggning, såsom

gas-, vatten- eller avloppsledning,

spårväg, elektrisk ljus- eller kraftledning,

eller utgör hinder för egendomens

underhåll eller eljest för behövliga

arbeten å egendomen eller är

synnerligen vanprydande, skall ledningen

på bekostnad av dess ägare

ändras, flyttas eller borttagas, i den

mån sådant erfordras för hindrets

eller olägenhetens undanröjande.

Har eljest nyttjanderätt upplåtits för

framdragande av ledning, och medför

denna på grund av ändrade förhållanden

betydande olägenhet för

fastigheten, vare ledningens ägare

pliktig på sin bekostnad ändra eller

flytta ledningen, i den mån sådant

erfordras för olägenhetens undanröjande

och kan ske utan synnerligt

men för ledningen. Tvist i fråga, som

nu är sagd, skall prövas av domstol.

Vill ägare av fastighet, där ledning

är framdragen, för undanröjande av

därmed förenad olägenhet för fastigheten

på egen bekostnad få ledningen

ändrad eller flyttad, må Konungens

befallningshavande, i den mån

så prövas skäligt med hänsyn å ena

sidan till nämnda olägenhet och å

andra sidan till det av ändringen eller

flyttningen följande men för ledningen,

giva fastighetsägaren rätt att,

om erforderlig ändring eller flyttning

ej inom viss, av Konungens befallningshavande

förelagd tid utföres

av ledningens ägare, själv vidtaga

sådan åtgärd; och vare fastighetsägaren

skyldig att ersätta såväl uppkommande

men för ledningen som ock,

ler varaktigt försvårar samfärdsel å

egendomen eller hindrar någon för

samhället nödig anläggning, såsom

gas-, vatten- eller avloppsledning,

spårväg, elektrisk ljus- eller kraftledning,

eller utgör hinder för egendomens

underhåll eller eljest för behövliga

arbeten å egendomen eller är

synnerligen vanprydande, skall ledningen

på bekostnad av dess ägare

ändras, flyttas eller borttagas, i den

mån sådant erfordras för hindrets

eller olägenhetens undanröjande.

Har eljest nyttjanderätt upplåtits för

framdragande av ledning, och medför

denna på grund av ändrade förhållanden

betydande olägenhet för

fastigheten, vare ledningens ägare

pliktig på sin bekostnad ändra eller

flytta ledningen, i den mån sådant

erfordras för olägenhetens undanröjande

och kan ske utan synnerligt

men för ledningen. Tvist i fråga, som

nu är sagd, skall prövas av allmän

domstol.

Vill ägare av fastighet, där ledning

är framdragen, för undanröjande av

därmed förenad olägenhet för fastigheten

på egen bekostnad få ledningen

ändrad eller flyttad, må Konungens

befallningshavande i den

mån så prövas skäligt med hänsyn å

ena sidan till nämnda olägenhet och

å andra sidan till det av ändringen

eller flyttningen följande men för

ledningen, giva fastighetsägaren rätt

att, om erforderlig ändring eller flyttning

ej inom viss, av Konungens befallningshavande

förelagd tid utföres

av ledningens ägare, själv vidtaga sådan

åtgärd; och vare fastighetsägaren

skyldig att ersätta såväl uppkommande

men för ledningen som

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

om han ej själv utfört ändringen eller

flyttningen, kostnaden härför

med belopp, som i händelse av tvist

bestämmes av domstol.

Upphör egendom---- längre

gällande.

104 §.’

Sökes för---näst därefter.

Därest på grund av vad i första

stycket stadgas sökanden sitter kvar

utöver den dag, då nyttj anderätten

eljest skolat upphöra, njute jordägaren

skälig ersättning som, där

överenskommelse ej träffas, bestämmes

av domstol. Kommer expropriation

ej till stånd och är sökandens

rätt att bortföra byggnaden eller annat,

som han påkostat, enligt avtal

eller bestämmelse i lag begränsad till

viss tid efter nyttj anderättens upphörande,

varde tiden för bortförandet

räknad från den dag, då marken

skall avträdas.

Exproprieras det — — — varit

förutsatt.

ock, om han ej själv utfört ändringen

eller flyttningen, kostnaden härför

med belopp, som i händelse av

tvist bestämmes av allmän domstol.

Upphör egendom---längre

gällande.

104 §.

Sökes för---näst därefter.

Därest på grund av vad i första

stycket stadgas sökanden sitter kvar

utöver den dag, då ny ttj anderätten

eljest skolat upphöra, njute jordägaren

skälig ersättning som, där överenskommelse

ej träffas, bestämmes

av allmän domstol. Kommer expropriation

ej till stånd och är sökandens

rätt att bortföra byggnaden eller

annat, som han påkostat, enligt

avtal eller bestämmelse i lag begränsad

till viss tid efter nyttjanderättens

upphörande, varde tiden för

bortförandet räknad från den dag,

då marken skall avträdas.

Exproprieras det — — — varit

förutsatt.

13. Särskild bestämmelse om expropriation av mark för

tätbebyggelse m. in.

in §•

Rätt till expropriation för ändamål, som i 1 § 16 sägs, må icke beviljas

annan än kommun, inom vars område den mark, expropriationen skall avse,

är belägen.

Denna lag träder i kraft den 1 ja- Denna lag träder i kraft den 1 april

nuari 1950. 1950.

Förekommer i lag eller särskild författning hänvisning till lagrum, som

ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället

tillämpas.

I fråga om expropriation eller lösningsrätt, varom stämning utfärdats

före nya lagens ikraftträdande, skall äldre lag alltjämt äga tillämpning.

1 Gällande lydelse, vari Kungl. Maj:t ej föreslagit ändring.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

75

2) Lag

om ändrad lydelse av 4 kap. 10 och 11 §§ vattenlagen.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Härigenom förordnas, att 4 kap. 10 och 11 §§ vattenlagen skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 kap.

10 §.

Vill kronan begagna sig av lösningsrätt, som i 9 § stadgats, skall underrättelse

därom meddelas strömfallets ägare under femte året före den för

inlösningen bestämda tidpunkten samt frågan därefter före sistnämnda

tidpunkt fullföljas genom ansökan om stämning till expropriationsdomstol.

Har kronan å tid, som nyss sagts, underrättat strömfallets ägare, att kronan

vill begagna sig av lösningsrätten, äge ock strömfallets ägare att i enahanda

ordning fullfölja frågan.

Varder ej-----gången förfallen.

11 §.

Skall på------särskilt föreskrivet.

Medför lösningsrättens-------kronan lösas.

Där till------är stadgat.

Tvist om — — ----av domstolen.

Denna lag träder i kraft den 1 ja- Denna lag träder i kraft den 1 april

nuari 1950. 1950.

3) L

angående ändring i lagen

om återköpsrätt

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Härigenom förordnas, att 6, 8, 10

—18 och 20 §§ lagen den 20 juni 1924

om återköpsrätt till fast egendom1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

1 Senaste lydelse av 6, 8 och 14 §§ se

SFS 1946: 830.

ag

den 20 juni 1924 (nr 384)

till fast egendom.

(Utskottets förslag:)

Härigenom förordnas, att 6, 9—18

och 20 §§ lagen den 20 juni 1924 om

återköpsrätt till fast egendom skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives samt att 8 § samma lag'' skall

upphöra att gälla.

3 Senaste lydelse av G, 8 och 14 §§ se

SFS 1946:830.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

6 §■

Den, som vill göra gällande återköpsrätt, har att instämma fastighetens

ägare till expropriationsdomstolen i den ort, där fastigheten är belägen.

Stämmes den ägare, som sist sökt lagfart, eller någon hans efterträdare

i äganderätten, vare dock ej erforderligt att stämma ny ägare, å vilken

fastigheten före stämningens delgivning överlåtits, så framt ej den, som

blivit stämd, vid domstolen tillkännagiver, att fastigheten frångått honom,

eller detta eljest varder för domstolen kunnigt. Kommer nye ägaren, utan

att vara stämd, tillstädes såsom part i målet, gälle ock den ågångna stämningen.

Angående domstol i mål om återköpsrätt och rättegången i sådant mål

skola bestämmelserna i lagen om expropriation i tillämpliga delar lända

till efterrättelse med iakttagande av vad i denna lag stadgas.

8 §•

Expropriationsdomstolen give så

snart ske kan särskild dom i frågan,

huruvida återköp må äga rum, och

äge domstolen förordna, att målet i

övrigt skall vila till dess domen vunnit

laga kraft.

9 §.*

Hava, där återköp skall äga rum,

parterna efter målets anhängiggörande

träffat överenskommelse rörande

löseskillingen för fastigheten eller

därå utgående ränta, och visas, att

fastigheten ej besväras av sådan sökt

eller beviljad inteckning för fordran

eller för rätt till avkomst eller annan

av fastigheten utgående förmån, som,

enligt vad därom är stadgat, skall

vika vid återköpet, och ej heller kan

jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i

ägarens hand häfta för ogulden köpeskilling

eller förmån, varom nyss

sagts, eller att den avtalade löseskillingen

med ränta förslår till full betalning

av vad därur vid fördelning

skall utgå till annan än ägaren, eller

9 §•

Hava parterna efter målets anhängiggörande

träffat överenskommelse

rörande löseskillingen för fastigheten

eller därå utgående ränta,

och visas, att fastigheten ej besväras

av sådan sökt eller beviljad inteckning

för fordran eller för rätt till avkomst

eller annan av fastigheten utgående

förmån, som, enligt vad därom

är stadgat, skall vika vid återköpet,

och ej heller kan jämlikt It

kap. 2 § jordabalken i ägarens hand

häfta för ogulden köpeskilling eller

förmån, varom nyss sagts, eller att

den avtalade löseskillingen med ränta

förslår till full betalning av vad därur

vid fördelning skall utgå till annan

än ägaren, eller att överenskom
-

1 Gällande lydelse, vari Kungl. Maj:t ej föreslagit ändring.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

att överenskommelsen godkänts av

dem, som ej skulle erhålla full betalning,

lände överenskommelsen till efterrättelse.

överenskommelse om tid

och ordning för betalningsskyldighetens

fullgörande vare dock ej giltig,

där fastigheten besväras av inteckning,

varom ovan sagts, eller kan

jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens

hand häfta för ogulden köpeskilling

eller rätt till avkomst eller

annan av fastigheten utgående förmån.

Annat avtal —--av återköp.

melsen godkänts av dem, som ej skulle

erhålla full betalning, lände överenskommelsen

till efterrättelse, överenskommelse

om tid och ordning för

betalningsskyldighetens fullgörande

vare dock ej giltig, där fastigheten

besväras av inteckning, varom ovan

sagts, eller kan jämlikt 11 kap. 2 §

jordabalken i ägarens hand häfta för

ogulden köpeskilling eller rätt till avkomst

eller annan av fastigheten utgående

förmån.

Annat avtal---av återköp.

10 §.

Varder ej överenskommelse, som i 9 § sägs, träffad, skall för fastigheten

erläggas en i penningar på en gång utgående löseskilling motsvarande fastighetens

värde, sådant det befinnes under antagande dels att, för obestämd

tid framåt eller, där återköpsrätten förbehållits endast för viss tid, under

den enligt avtalet återstående tiden, varje ägare av fastigheten är bunden

av återköpsrätten och det i samband därmed avtalade villkor angående fastighetens

användning, och dels att fastigheten i övrigt icke besväras av

andra rättigheter än dem, som vid försäljning av fastigheten i den ordning,

utsökningslagen bestämmer, äga företräde framför återköpsrätten eller ock

äro av försäljningen oberoende.

Vid värdering —---- motsvarande tillämpning.

11 §•

Å löseskilling skall, där ej enligt 9 § annat avtalats, gäldas ränta efter sex

procent från förfallodagen.

12 §.

Löseskillingen må--— enligt 10 §.

13 §.

Domstolen bestämme i sin dom löseskillingen och den ränta, som därå

skall utgå; meddele ock erforderliga bestämmelser angående fastighetens

tillträde och löseskillingens erläggande. Såvitt ej annat med laga verkan

avtalats, utsätte domstolen därvid viss fardag efter det domen vunnit laga

kraft, å vilken återköparen skall tillträda fastigheten och löseskillingen senast

skall nedsättas hos Konungens befallningshavande.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

14 §.

Fullföljes ej talan mot domen, går densamma i verkställighet såsom laga

kraft ägande dom i tvistemål, såvitt ej annat följer av vad i 7 § andra

stycket sägs.

15 §.

Då domen vunnit laga kraft och, där löseskilling skall hos Konungens

befallningshavande nedsättas, sådant blivit fullgjort, övergår fastigheten å

återköparen, fri från andra fordringar än dem, som påvila densamma med

bättre rätt än återköpsrätten.

Om återköpets — —- — är stadgat.

16 §.

Då löseskilling--— skall häfta.

Vid nedsättning ingive återköparen gravationsbevis rörande fastigheten,

domen i målet samt bevis att densamma vunnit laga kraft. Försummas det,

åligger Konungens befallningshavande att genast på återköparens bekostnad

anskaffa nämnda handlingar.

Löseskillingen varde — — — mot ränta.

17 §.

Konungens befallningshavande — — — därtill berättigad.

Skall i anledning av återköpet fordran eller rätt till avkomst eller annan

förmån, som på grund av sökt eller beviljad inteckning eller enligt 11 kap.

2 § jordabalken besvärat fastigheten, upphöra att däri gälla, äge i fråga om

löseskillingen samt annan därå upplupen räntan än sådan, varom i sista

stycket sägs, stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling

för utmätningsvis såld fast egendom motsvarande tillämpning. Har vid löseskillingens

bestämmande domstolen gått utöver det belopp, förre ägaren

yrkat, och uppstår efter gäldande av vad ur löseskillingen skall utgå till

annan än denne, överskott, som ej faller inom nämnda belopp, må han ej

uppbära överskottet, utan varde detta återställt till återköparen. Samma

lag vare, i den mån överskott, som skulle tillkomma förre ägaren, uppstår

och han till återköparen häftar för ogulden köpeskilling för fastigheten. Är

det tvistigt, huruvida förre ägaren häftar i sådan skuld, varde frågan

därom förvisad till allmän domstol.

Sammanträde för---inom orten.

Har jämlikt---tillfalla återköparen.

18 §.

Då nedsättning av löseskillingen skett och bevis tillika inkommit, att

domen vunnit laga kraft, skall Konungens befallningshavande därom ofördröj

ligen göra anmälan hos inskrivningsdomaren.

Utfaller, då — —• — insända fördelningslängden.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

79

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

20 §.

Äterköpare vare skyldig att gälda kostnaden för löseskillingens fördelning.

Beträffande övriga med återköpsförfarandet förenade kostnader, så ock kostnaderna

i mål, varom i 3 § sägs, skilje domstolen mellan parterna efter ty

för varje fall prövas skäligt.

Denna lag träder i kraft den 1 ja- Denna lag träder i kraft den 1 april

nuari 1950. 1950.

Mål om återköp, vari stämning utfärdats före lagens ikraftträdande, skall

behandlas enligt äldre lag.

4) Lag

om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Härigenom förordnas, dels att 23,

39, 44, 46, 53, 58, 65, 66, 69, 71, 137—

139, 141 och 160 §§ samt överskriften

framför 137 § byggnadslagen den 30

juni 1947 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives, dels ock att

140 § samma lag skall upphöra att

gälla.

Härigenom förordnas, att 23, 39, 44,

46, 53, 58, 65, 66, 69, 71, 137—141

och 160 §§ samt överskriften framför

137 § byggnadslagen den 30 juni

1947 skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

23 §.

Kan överenskommelse i ersättningsfrågan icke träffas, skall den som vill

framställa ersättningsanspråk instämma sin talan till expropriationsdoinstolen

i den ort där marken är. Jämväl staden äger påkalla prövning av ersättningsfrågan

enligt vad nu sagts.

Staden skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet, såframt

ej domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda

förordna.

39 §.

Har å------mot lösen.

Tvist om ersättning eller lösen prövas av expropriationsdomstolen.

I fråga — — — — — medgiver det.

44 §.

Är mark — —----tillstånd därtill.

Kan kostnaden —----lösa marken.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Kunna staden och markägaren icke enas om det belopp till vilket värdestegringen

skall beräknas, skall det på talan av endera parten bestämmas av

expropriationsdomstolen. Kostnaden i sådant mål skall gäldas av staden,

såvitt ej med hänsyn till omständigheterna annat finnes skäligt.

46 §.

Äro enligt-----talan därom.

Erlägger den som berättigats lösa ej löseskillingen, vare ägare av annan

tomtdel berättigad lösa efter det åsatta värdet, såframt han gör anmälan

därom hos expropriationsdomstolen inom tre månader efter det löseskillingen

skolat erläggas och styrker att han nedsatt den på återstoden av

tomten belöpande löseskillingen hos länsstyrelsen. Äro i sådant fall flera

som vilja lösa, bestämmes företrädet mellan dem efter nyss stadgade

grunder.

53 §.

Skall enligt------förordna härom.

Den som förfogar över området är pliktig att deltaga i kostnaden för

trafikledens anordnande i den mån han kan anses hava nytta av denna. I

kostnaden inräknas ersättning för intrång som genom trafikleden tillskyndas

honom. Uppstår tvist om skyldighet att deltaga i kostnaden, skall tvisten

på talan av endera parten avgöras av expropriationsdomstolen. Kostnaden

i sådant mål skall gäldas av staden, såvitt ej med hänsyn till omständigheterna

annat finnes skäligt.

58 §.

Ersättning varom i 56 och 57 §§ sägs skall beräknas efter medelvärdet

å all gatumarken framför tomten eller, i fråga om gatukors, å den mark

som ingår i gatukorset; dock skall vägmark som avses i 57 § första stycket

icke tagas i beräkning. Värdet av själva marken skall, efter de grunder

vilka gälla för uppskattning av gatumark som avstås till staden, uppskattas

utan hänsyn till kostnad som staden vidkänts för markens iordningställande.

65 §.

Tvist om ersättning för gatumark prövas av expropriationsdomstolen på

talan av endera parten. Kostnaden i sådant mål skall gäldas av staden,

såvitt ej med hänsyn till omständigheterna annat finnes skäligt.

66 §.

Då ersättning för gatumark blivit bestämd, vare ny ägare av tomt eller

kvartersmark, som berörts av åtgärden, bunden i samma omfattning som

förre ägaren.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3i.

81

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

69 §.

Svarar den —--hänsyn därtill.

Beträffande tvist om bidrag till gatubyggnadskostnad skall vad i 65 §

stadgas äga motsvarande tillämpning.

71 §.

Den som--— staden skadeslös.

Finnes å---ersättning därför.

Beträffande tvist om ersättningen skall vad i 65 § stadgas äga motsvarande

tillämpning.

III. Om bestämmande och erläggande av lösen m. in.

137 §.

Med avseende---§§ stadgas.

I mål, som eljest enligt denna lag skall upptagas av expropriationsdomstol,

skola bestämmelserna om domstol och rättegång i expropriationsmål

i tillämpliga delar gälla, där ej annat är särskilt stadgat.

138 §.

I fall---om stämning.

Ogillas yrkande om inlösen, gälle i fråga om rättegångskostnad vad därom

i allmänhet är stadgat.

139 §.

Har ägare---om inlösen.

Expropriationsdomstolen skall för varje ägare åsätta hans tomtdel särskilt

värde.

140 §.‘

År fråga om marks avstående till

gata eller annan allmän plats eller till

särskilt trafikområde, skola de särskilda

bestämmelserna i 78 och 79 §§

lagen om expropriation äga tillämpning.

140 §.

Uppkommer i mål angående inlösen

av mark tvist om rätt eller plikt

att lösa, skola bestämmelserna i 37

och 38 §§ lagen om expropriation äga

tillämpning först sedan det genom

lagakraftägandc dom blivit avgjort att

inlösen skall äga rum.

141 §.

Bestämmelserna i —---i stadsplan.

Är fråga om att mark som ingår i tomt skall inlösas av anledning varom

förmäles i 46 eller 47 §, skall i stället för bestämmelserna i 26 § andra styc- 1

1 Gällande lydelse; enligt Kungl. Maj:ts förslag skall paragrafen upphävas.

({ Bihang till riksdagens protokoll 19b9. 9 samt. 2 avd. Nr 34.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

ket lagen om expropriation gälla, att till expropriationsdomstolen skall ingivas

karta med protokoll rörande mätning av tomten enligt bestämmelserna

i 2 kap. lagen om fastighetsbildning i stad; och skall vad i 36 § lagen om

expropriation är stadgat om karta och beskrivning i stället gälla karta och

protokoll som nu sagts.

160 §.

När särskilda skäl äro därtill, äger länsstyrelsen beträffande område på

landet, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser ej

fastställts, förordna att stadgandet i 7

från och med den 1 januari 1952.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1950, men länsstyrelse må redan

dessförinnan meddela förordnande

enligt 160 § nya lagen.

Mål, vari stämning utfärdats före

lagens ikraftträdande, skall behandlas

enligt äldre lag.

§ första stycket ej skall gälla förrän

Denna lag träder i kraft, såvitt avser

160 § den 1 januari 1950 och i

övrigt den 1 april 1950.

Redan före den 1 januari 1950 må

länsstyrelse meddela förordnande enligt

160 § nya lagen.

Mål, vari stämning utfärdats före

den 1 april 1950, skall behandlas enligt

äldre lag.

5) Lag

om ändrad lydelse av 17 § förordningen den 16 maj 1884 (nr 25)

angående patent.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Härigenom förordnas, att 17 § förordningen den 16 maj 1884 angående

patent skall erhålla följande ändrade lydelse.

17 §.

Därest Konungen prövar nödigt, att patenterad uppfinning skall upplåtas

till allmänhetens fria begagnande eller utövas för statens räkning, utgöre

patentet ej hinder däremot; dock vare patenthavaren berättigad till

full ersättning. Kan ej överenskommelse träffas om ersättningens belopp,

varde detta bestämt av domstol.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

83

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Denna lag träder i kraft den 1 ja- Denna lag träder i kraft den 1 april

nuari 1950. 1950.

Mål, vari stämning utfärdats före lagens ikraftträdande, skall behandlas

enligt äldre lag.

6) L a g

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)

om fri rättegång.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

I mål vid allmän underrätt, krigsrätt, ägodelningsrätt, vattendomstol,

expropriationsdomstol eller arbetsdomstolen må på de villkor och i den

omfattning som här nedan stadgas fri rättegång beviljas den, som icke äger

tillgång till gäldande av de med rättegången därstädes förenade kostnaderna

eller efter deras utgivande skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle

och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet. Vad nu

sagts om mål skall äga motsvarande tillämpning å förundersökning i brottmål,

så ock å ärende som avses i lagen om handläggning av domstolsärenden

eller eljest ej skall handläggas i den för tvistemål eller brottmål stadgade

ordningen.

Fri rättegång----fri rättegång.

Målsägande i---äro därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 jo- Denna lag träder i kraft den 1 april

nuari 1950. 1950.

B) att de i anledning av propositionen väckta motionerna

I: 325—328, 330, 336 och 337 samt II: 413, 414, 418 och

425—430, i den mån de icke kunna anses besvarade genom

vad utskottet ovan under A) hemställt, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 24 november 1949.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

1 Senaste lydelse se SFS 1947: 633.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck, Forslund, Wistrand,

Hallagård, Sten, Nils Elowsson och Uhlén;

från andra kammaren: herrar Hellbacken, Jacobsson i Igelsbo, Stjärne,

Lundberg, Hedlund i Rådom, Andersson i Alfredshem, Jansson i Hällefors

och fru Ewerlöf.

Reservationer:

I) beträffande det genom propositionen framlagda förslaget

i dess helhet av herr Wistrand och fru Ewerlöf, som anfört:

I ett demokratiskt rättssamhälle är avvägningen mellan allmänt och enskilt

intresse en både svår och grannlaga uppgift. Det kan icke utan vidare

presumeras att enskild rätt skall vika för allmänt intresse. Särskilt när det

gäller att med expropriation som tvångsmedel beskära enskild äganderätt

ligger det i rättsordningens intresse att lagstiftningen blivit föremål för

noggranna överväganden till såväl form som innehåll, innan den vidtages

av statsmakterna.

Föreliggande lagförslag har vid lagrådets granskning nästan på varje

punkt blivit föremål för en stark kritik ur rättslig synpunkt. Med styrka har

framhållits lagförslagets ohållbara konstruktion. Den föreslagna utsträckningen

av expropriationsrätten och sättet för ersättningens bestämmande

syfta till förändringar med oklara och obestämbara verkningar. Lagförslaget

kännetecknas likaså av en för rättsordningen farlig tendens att låta

klara lagbud ersättas med bestämmelser, som lämna vägen öppen för en på

förhand oöverskådlig rättstillämpning.

Vid bedömandet av lagförslaget faller i ögonen, att utredningen om själva

grunden för lagstiftningen — behovet av en utvidgning av expropriationsrätten

för tillgodoseende av tätorternas bostadsförsörjning — är mycket bristfällig.

Särskilt hava de möjligheter som 1947 års byggnadslag tillskapat för

kommunerna att utöva en aktiv bostadspolitik ännu föga hunnit prövas.

Skulle emellertid vid en omsorgsfull utredning visa sig att en utvidgning

av expropriationsrätten är av nöden, böra lagbuden härom utarbetas med

fasta normer och klar begränsning av expropriationsrätten till bestämda av

behovet klart påkallade fall, som äro tydligt angivna och icke lämna något

utrymme för en godtycklig rättstillämpning. Vid en sådan utredning bör i

allmänhet lagrådets kritik av det föreliggande förslaget vara vägledande.

Med anledning härav få vi hemställa,

att Kungl. Maj :ts proposition nr 184 måtte av riksdagen

avslås;

s. 85 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

85

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa,

att utredning måtte verkställas angående behovet av en utsträckt

expropriationslagstiftning för tillgodoseende av tätorternas

bostadsbehov och, om utredningen skulle giva vid

handen att behov av en sådan lagstiftning föreligger, att

Kungl. Maj :t måtte låta, med beaktande av lagrådets yttrande

över det lagförslag, som ligger till grund för Kungl. Maj :ts

proposition nr 184, utarbeta nytt förslag till lagstiftning i

ämnet; samt

att de i anledning av propositionen väckta motionerna, i

den mån de icke kunna anses besvarade genom vad ovan

hemställts, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

II) beträffande 1 § i förslaget till lag angående ändring

i lagen den 12 maj 1917 (nr 18 9) om expropriation

l:o) av herrar Holmbäck, Hallagård, Jacobsson i Igelsbo, Stjärne och

Hedlund i Rådom, vilka

a) ansett, att utskottets utlåtande i avsnitt II bort ha nedanstående lydelse:
Någon

meningsskiljaktighet torde ej råda om, att kommunerna böra ha

möjlighet att tvångsvis förvärva mark som erfordras för bebyggelse men som

icke till skäligt pris står till förfogande för sådant ändamål. Mot de regler,

som i propositionen föreslås för att tillgodose detta intresse, kunna emellertid

göras befogade invändningar. Utskottet behandlar i det följande vardera

av de föreslagna två nya reglerna för sig.

A. Säkerställande av mark för tätbebyggelse.

Propositionen utgår från att mark för tätbebyggelseändamål och därmed

sammanhängande anordningar bör kunna exproprieras redan innan plan i

vederbörlig ordning fastställts, om förebragt utredning kan anses tillfyllestgörande

visa att marken behövs för dylikt ändamål (prop. s. 74). Utskottet

kan icke ansluta sig till denna ståndpunkt. Redan ur lagteknisk synpunkt

kan göras en invändning mot förslaget. Ståndpunkten står icke i god överensstämmelse

med den så sent som 1947 antagna byggnadslagen. Enligt byggnadslagen

förutsättes (5 § andra stycket) för att mark skall få användas

till tätbebyggelse, att den vid planläggning enligt byggnadslagen prövats från

allmän synpunkt lämplig för ändamålet. Om propositionens förevarande

bestämmelse godtages, kommer vårt rättssystem att uppvisa den egendomligheten,

att mark skall kunna få exproprieras för tätbebyggelse redan innan

det är avgjort att den överhuvud får användas till dylik bebyggelse. Att, som

föreslagits, mark skall få exproprieras för tätbebyggelseändamål redan innan

ens en plan för tätbebyggelsen är utarbetad, medför att bestämmelsen om

expropriation för tätbebyggelseändamål innebär ett hot mot fastighetsägare

å mycket vida områden. Någon garanti för att planerna på tätbebyggelse

komma att taga fastare form kommer icke att finnas. Genom att expropria
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

tion kan ske innan den blivande tätbebyggelsen är ens i sina grova drag planerad,

kommer fara att föreligga att en död hand lägges på mark, som

eljest skulle kommit till nyttig användning. Utskottet anser därför att expropriation

för tätbebyggelse (och därmed sammanhängande anordningar)

skall få ske endast inom fastställd stadsplan, fastställd byggnadsplan och

fastställd generalplan. Avfattas lagtexten på sätt nu angivits, finnes i varje

fall garanti för att expropriationsrätt icke kommer att medges annat än beträffande

områden, vilka genom auktoritativ utredning fastslagits böra användas

för det ändamål expropriationen avser.

Nu nämnda ändring skulle bringa den föreslagna regeln i expropriationslagen

i överensstämmelse med 5 § andra stycket byggnadslagen.

Enligt den så angivna expropriationsgrunden skola kommunerna kunna

expropriera både tätbebyggd och icke tätbebyggd mark. I fråga om mark,

som redan är tätbebyggd, ha motionsledes (motionerna I: 326 och 328,

11:413) anförts erinringar mot att ett effektivt utnyttjande av byggnadsrätten

skulle kunna åvägabringas genom expropriation enligt den förevarande

expropriationsgrunden. Såsom departementschefen framhållit har

kommun för att uppnå att byggnadsrätten fullt utnyttjas möjlighet att

enligt 44 § första stycket byggnadslagen expropriera stadsplanelagd mark,

varemot beträffande område, där endast byggnadsplan gäller, den nya bestämmelsen

ensam blir normgivande. Departementschefen har vidare såsom

exempel, då en inskränkning av räckvidden av den föreslagna bestämmelsen

till att gälla endast icke tätbebyggt område skulle kunna medföra tekniska

olägenheter, angivit det fall att fråga är om tvångsförvärv av obebyggda

områden, i vilka ingå bebyggda enklaver. Den i motionerna föreslagna

inskränkningen kan utskottet därför ej förorda utan anser, att möjlighet

måste finnas för kommun att genom expropriation kunna åstadkomma

att byggnadsrätten fullt utnyttjas även då fråga är om ett tätbebyggt

område. Å andra sidan ar det uppenbart, att en bestämmelse av ifrågavarande

art blott undantagsvis bör vinna tillämpning.

En förutsättning för att viss mark skall kunna exproprieras för tätbebyggelse

är enligt både den i propositionen och den av utskottet föreslagna

lagtexten, att marken eljest icke på skäliga villkor blir tillgänglig. Om det

sålunda finnes befogad anledning antaga, att den enskilde markägaren

själv exploaterar marken eller eljest är beredd upplåta den för exploatering

mot skäligt pris, måste det anses säkerställt, att marken är på skäliga

villkor tillgänglig för tätbebyggelse. Då i angivna fall själva grundförutsättningen

för expropriationsrätten brister — nämligen att äganderättens

överförande å kommunen erfordras för att markens tillgänglighet skall

vara garanterad — föreligger enligt förslaget icke någon expropiationsrätt

för kommunen. Enligt utskottets mening innebär emellertid själva syftemålet

ytterligare begränsning. För att tillgången på mark skall anses säkerställd

kan det icke erfordras, att all mark, som kan förväntas framdeles

behövas för exploatering, tillhör sådan ägare, som med visshet är villig att

ställa den till förfogande för exploatering på skäliga villkor. Om en ej allt
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

87

för obetydlig del av den mark, som bedömes svara mot exploateringsbehovet,

tillhör sådan ägare, måste tillgången på mark i den mening, varom

här är fråga, anses säkerställd.

B. överförande av mark i samhällets ägo för upplåtelse med tomträtt.

Möjlighet att expropriera mark för upplåtelse med tomträtt få kommunerna

redan enligt det stadgande om expropriation för tätbebyggelse, vilket

nyss har behandlats. Ur detta stadgandes synpunkt är det likgiltigt,

om kommunen själv bebygger marken, överlåter den för bebyggelse eller

upplåter den med tomträtt. Det i propositionen föreslagna stadgandet om

expropriation för upplåtelse med tomträtt medger emellertid expropriation

även i det fall att mark redan är på skäliga villkor tillgänglig för tätbebyggelse

och även då fråga är om mark som dess ägare vill själv bebygga

eller vill på skäliga villkor upplåta för dylik bebyggelse. Stadgandets innebörd

kan uttryckas så, att det i fråga om icke tätbebyggd mark — för tätbebyggd

mark gäller stadgandet överhuvud icke — i de händelser nyss

angivits medger expropriation, om kommunen binder sig att i framtiden

upplåta marken med tomträtt.

Ytterligare en precision av stadgandets räckvidd torde böra ske.

För att ett område skall kunna upplåtas med tomträtt måste, jämlikt 4

kap. 1 § nyttjanderättslagen, området ha karaktär av tomt å område, som

blivit i den ordning särskilt är stadgat planlagt för bebyggelse. Dylika tomter

finnas blott inom stadsplan och inom byggnadsplan, som fastställts före

den 1 januari 1948. Även inom dylik byggnadsplan kunna icke längre nya

tomter bildas; byggnadslagen har nämligen upphävt regeln att tomtindelning

skall kunna ske inom byggnadsplanelagt område.

Den expropriationsgrund som behandlats ovan under A omfattar, såsom

redan framgått, icke blott mark för tätbebyggelse utan även mark för därmed

sammanhängande anordningar, och kommunen får därigenom möjlighet

att genom den expropriation, genom vilken kommunen anskaffar

mark för tätbebyggelse, även anskaffa mark för de allmänna platser, trafikleder,

allmänna byggnader, idrottsområden o. s. v., vilka behövas för

tätbebyggelsen men vilkas blivande belägenhet icke kan närmare angivas

då expropriationen äger rum. Den föreslagna expropriationsrätten av mark

för markens upplåtelse med tomträtt omfattar däremot blott den mark,

som är ämnad till tomter.

Den omständighet, som nu påpekats, torde icke behöva medföra att expropriation

av mark för upplåtelse med tomträtt skulle vara inskränkt till

områden, vilka redan stadsplanelagts och därvid bestämts till byggnadskvarter.

Men för att enligt den nya bestämmelsen expropriationsrätt skall

kunna medges till mark för dess upplåtande med tomträtt torde åtminstone

böra fordras att det redan då ärendet är föremål för Kungl. Maj :ts prövning

tillfyllestgörandc visas, att marken kommer att bliva stadsplanelagd

och därvid kommer att avses just till tomter. Har expropriation för upplåtelse

med tomträtt ägt rum, kommer kommunen, sedan stadsplan och tomt
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

indelning fastställts, att kunna upplåta marken till tomter men kommunen

kan t. ex. ej försälja den eller själv exploatera den förrän tjugo år förflutit

sedan expropriationen fullbordats. Använder kommunen innan nyssnämnda

tjugoårsperiod är förfluten marken på annat sätt än till upplåtande

av tomträtt, har nämligen jämlikt 68 § expropriationslagen den förutvarande

jordägaren rätt att återlösa marken till det pris, för vilket den

exproprierats.

Expropriationsrätt för förevarande ändamål av mark, isom dess ägare

är beredd att själv utnyttja eller vill på skäliga villkor överlåta, griper djupt

in i hävdvunnen rättsuppfattning. Genom att denna expropriationsrätt riktar

sig även mot ägare, soan själv vill utnyttja eller på skäliga villkor överlåta

marken, kan den kraftigt bidraga till uppkomsten av ett kommunalt

markmonopol. Härtill kommer att vad nyss anförts om kommunens bundenhet

i fråga om imarkens användning torde visa, att såsom expropriationsrätten

till mark för upplåtande av tomträtt utformats i propositionen,

det kan bli föremål för juridiska svårigheter att på lämpligaste sätt disponera

den exproprierade marken. Särskilt torde märkas, att om på grund

av ändrade förhållanden ett samhälle vill t. ex. försälja ett område, som

exproprierats för att upplåtas under tomträtt, samhället antingen måste

göra upp med den förutvarande ägaren att denne icke skall använda sin

återlösningsrätt eller också uppskjuta dispositionen av marken tills tjugo

år förflutit från expropriationen. Detta kan medföra en tendens att marken

får ligga oanvänd avsevärd tid. För att föra in sådan expropriationsrätt

i lagstiftningen böra därför kunna anföras särskilt starka skäl. Utskottet

kan ej finna, att detta skett i propositionen.

Justitieministern anger i propositionen, att om ett område upplåtes med

tomträtt kommunen får betydligt större möjligheter än eljest att framdeles

genomföra större förändringar av området, t. ex. att göra om ett villasamhälle

till höghusområde eller att draga fram nya huvudleder för trafiken.

Såsom framhållits i motionerna 1:337 och 11:425 får emellertid kommunen

mycket stora möjligheter i detta hänseende även genom att innan

området bebygges antaga stadsplane- eller byggnadsplanebestämmelser, genom

vilka bestämmes att området skall vara ett villaområde.

Justitieministern fortsätter att om ett område upplåtes med tomträtt en

eventuell värdestegring förbehålles det allmänna. Detta uttalande, bakom

vilket torde ligga huvudmotivet för införande av expropriationsmöjlighet

för upplåtelse med tomträtt, är självfallet riktigt. Emellertid är frågan, under

vilka förutsättningar och i vilken omfattning oförtjänt värdestegring

bör tillfalla det allmänna, ännu icke utredd. Vid framläggande av propositionen

om byggnadslagen ansåg justitieministern att den närmare regleringen

av hithörande värderingsspörsinål borde anstå till revisionen av

expropriationslagstiftningen (prop. 1947:131 s. 402). Vid framläggande

av nu förevarande proposition har justitieministern ytterligare skjutit frågan

till en blivande utredning som skall föras till skyndsamt slut (prop.

s. 176). Då alltså i ärendet snart kan förväntas förslag, som tillkommit

s. 89 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

89

efter sedvanlig utredning, som blir underställt remissmyndigheterna och

som därigenom blir föremål för allsidig granskning, synes det ej finnas

skäl att ur synpunkten av att den oförtjänta värdestegringen bör indragas

till det allmänna genomföra en expropriationsrätt av den ingripande natur,

varom här är fråga. Såsom justitieministern påpekat vid framläggande av

propositionen om ändringar i expropriationslagstiftningen, kan den markvärdestegring,

varom här är fråga, väl stundom försiggå tämligen snabbt

men är i regel långsam (prop. s. 176). Kommunerna kunna även bl. a. genom

den konkurrens å fastighetsmarknaden, som de kunna utöva sedan

expropriationsrätt införts för säkerställande av mark för tätbebyggelse, bidraga

till att priset å mark för dylik bebyggelse hålles nere.

Utskottet anser alltså att i överensstämmelse med vad som uttalats i

vissa motioner regeln om särskild expropriationsrätt för att i kommuns

ägo överföra mark med tomträtt bör utgå ur förslaget och propositionen

alltså avslås i vad den angår sådan expropriationsrätt.

I anledning--— lika med utskottet (s. 23)----än kronans.

Motionerna bygga---lika med utskottet (s. 23)----sådana

vidtagas.

Kungl. Maj :t —---lika med utskottet (s. 23 och 24)--- — dylikt

organ.

Med hänsyn---lika med utskottet (s. 24)--- sin avslutning.

I anledning av det i motionen I: 327 i första hand framställda yrkandet,

att mark som innehaves av kooperativa, utan enskilt vinstsyfte arbetande

bostadsproducenter måtte undantagas från att bli föremål för expropriation

för de med propositionen avsedda ändamålen under förutsättning att

marken kan antagas bli planmässigt exploaterad, får utskottet framhålla

att enligt det av utskottet tillstyrkta förslaget expropriation för tätbebyggelseändamål

ej kan äga rum, om ägaren själv exploaterar marken eller

eljest är beredd upplåta den för exploatering mot skäligt pris. En undantagsbestämmelse

av den art, som åsyftas med yrkandet, är därför ej behövlig.

Med den ståndpunkt utskottet sålunda intagit förfaller frågan om

införande av ett stadgande av innebörd att kooperativ bostadsproducent

skulle tillerkännas viss förhandsrätt till mark, som exproprierats från

producenten.

Nära beröring —--lika med utskottet (s. 25)----antydd art.

Under framhållande---lika med utskottet (s. 25 och 26) —-----

ifrågavarande spörsmål.

I sistnämnda---lika med utskottet (s. 26)---riksdagens

åtgärd.

samt b), under åberopande av vad sålunda anförts, hemställa,

att riksdagen måtte besluta, att 1 § i förslaget till lag

angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om

expropriation skall erhålla följande lydelse:

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

1 §•

Fastighet, som — — — för orten;

14. för tillgodoseende av fjällrenskötselns behov;

15. för stärkande av ofullständigt jordbruk; eller

16. för att säkerställa att mark inom fastställd generalplan,

fastställd stadsplan eller fastställd bgggnadsplan

är tillgänglig för tätbebyggelse och därmed sammanhängande

anordningar.

Särskild rätt---till nationalpark.

2:o) av herr Lundberg, som ansett, att av utskottets utlåtande i avsnitt II

de två stycken, vilka börja respektive sluta med orden: »De syftemål---

kommunala markmonopol» samt »Den andra---en begränsning» (s.

19—21), bort erhålla följande lydelse:

De syftemål, som förslaget sålunda avser att tillgodose, äro av betydelse

för dettas räckvidd. För att viss mark skall kunna bli föremål för expropriation

för ifrågavarande ändamål, måste, såsom departementschefen

framhåller, marken behövas — och givetvis även vara lämpad — för tätbebyggelseändamål.

Till frågan om vilken grad av bevisning om behövligheten

som skall krävas återkommer utskottet. Förutsättning för att viss

mark skall kunna exproprieras är vidare, vilket departementschefen ock

uttalar, att marken eljest icke på skäliga villkor blir tillgänglig.

Den andra i tillägget till 1 § expropriationslagen upptagna expropriationsgrunden,

»överförande i kommuns ägo av mark, som icke är tätbebyggd,

för upplåtelse med tomträtt», bygger på den uppfattningen, att det

vid tätbebyggelse är lämpligast, att äganderätten till marken tillkommer det

allmänna och att exploatören endast erhåller sådan nyttjanderätt till marken,

som innefattas i institutet tomträtt. Utskottet anser, att, i varje fall

sa länge frågan om överförande till det allmänna av den vid tätbebyggelse

uppkommande värdestegringen ej lösts, angivna uppfattning är välgrundad.

Kommunerna böra därför i största utsträckning erhålla möjlighet att

förvärva mark för upplåtelse med tomträtt. Liksom departementschefen

anser utskottet att fördelarna för det allmänna av att tomträttsinstitutet

kommer till vidsträckt användning äro så stora, att även om den enskilde

markägaren är villig att ställa marken till förfogande för exploatering på

skäliga villkor, kommunen likväl bör erhålla expropriationsrätt till marken.

Verkan av förslaget i denna del är, att en kommun under påstående, att

marken avses skola upplåtas med tomträtt, kan förvärva äganderätt till

all ännu icke redan tätbebyggd mark, som kan förväntas framdeles bli på

sådant sätt planlagd, att den kan upplåtas med tomträtt. Med den uppfattning

utskottet har om tomträttsinstitutets värde är intet att erinra häremot.

III) beträffande 7 § i förslaget till lag angående ändring

i lagen den 12 maj 1917 (nr 18 9) om expropriation

1:°) av herrar Holmbäck, Hallagård, Jacobsson i Igelsbo, Stjärne och

Hedlund i Rådom, vilka

s. 91 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34. 91

a) ansett, att utskottets utlåtande i avsnitt III bort ha följande lydelse:

De ändringar i 7 § expropriationslagen, som föreslås i propositionen,

avse, enligt vad justitieministern uttalat, icke att ändra den grundsats, åt

vilken expropriationslagen ger uttryck i sina regler om storleken av den

ersättning, som exproprianten skall giva vid en expropriation. Den eller de

ersättningsberättigade skola alltså bibehållas orubbade vid den ekonomiska

ställning, såsom helhet räknat, de tidigare innehaft. Ändringarna avse att

motverka att för framtiden övervärden skola bestämmas vid expropriation.

Mot själva detta syfte kan icke göras någon invändning. I den mån

i praxis expropriationsersättning bestämts högre än som föranletts av regeln

att expropriaten skall få samma förmögenhetsställning efter expropriationen

som han haft före denna föreligger en misstolkning av gällande

regler. Att i anledning härav ändra lagtexten är emellertid icke nödvändigt.

För framtiden får man i expropriationsdomstolarna organ, vilkas kompetens

att tolka de gällande bestämmelserna är obestridlig, över expropriationsdomstolarna

komma hovrätterna och högsta domstolen, d. v. s. landets

högsta judiciella myndigheter, att stå som instanser. Då härtill kommer

att de gällande reglerna klarare än den i propositionen föreslagna lagtexten

ger uttryck för grundsatsen att det exproprierades fulla värde skall

ersättas, anser utskottet, att skäl icke föreligger att giva ändrad lydelse åt

7 § expropriationslagen.

Efter bemyndigande den 18 juni 1949 har justitieministern tillkallat sakkunnige

för att utarbeta förslag till anvisningar för tillämpningen av lagförslagets

värderingsregler. I direktiven för de sakkunnige säger departementschefen

bl. a., att anvisningarna böra vara så förberedda inom Kungl.

Maj :ts kansli att de snabbt kunna utfärdas, om propositionen i denna del

antages oförändrad eller med ändringar, som icke i högre grad rubba värderingsprinciperna.

Anmärkningar häremot framföras i motionerna I: 326

och 337 samt II: 413 och 425.

Enligt utskottets mening står det icke i överensstämmelse med svensk

statsrätt, att i administrativ ordning bestämmelser meddelas, vilka till sin

reella innebörd äro tolkningar av expropriationslagens värderingsregler.

Dylika administrativt utfärdade bestämmelser kunna icke binda domstolarna.

Däremot finnes ingen erinran mot att Kungl. Maj :t genom särskilda

sakkunniga låter utarbeta en kommentar till expropriationslagens värderingsbestämmelser,

vilken får samma auktoritet som andra lagkommentarer

eller som vetenskapliga arbeten.

samt b), under åberopande av vad sålunda anförts, hemställa,

att riksdagen måtte besluta, att 7 § i förslaget till lag

angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om

expropriation skall undergå endast den ändringen att tredje

stycket upphäves och att paragrafen följaktligen skall erhålla

följande lydelse:

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

7 §.

För fastighet, som exproprieras, skall erläggas löseskilling

motsvarande fastighetens fulla värde. Exproprieras en

del av en fastighet och lider återstoden skada eller intrång

genom expropriationen eller den exproprierade delens användande,

skall full ersättning därför gäldas. Uppkommer

eljest genom expropriationen skada för ägaren, skall ock

sådan skada fullt ersättas.

Är den--— kan meddelas.

2:o) av herr Lundberg, som ansett, att av utskottets utlåtande i avsnitt

III ej mindre det stycke som börjar respektive slutar med orden »Det är

---- givit uttryck» (s. 35—36) bort helt utgå än även att de stycken,

vilka börja respektive sluta med orden »Gällande lag---i lagen» (s. 35)

samt »Enligt utskottets — — -—- vetenskapligt arbete» (s. 36) bort erhålla

följande lydelse:

Gällande lag ger ej någon anvisning om efter vilka grunder uppskattningen

av det exproprierades värde skall ske. Det är därför ej att förvåna, att,

såsom allmänt anses, tillämpningen av nuvarande ersättningsbestämmelser

är mycket ojämn och att den, utan att sakliga grunder därtill förelegat,

har växlat från tid till annan och olika orter emellan. Önskvärdheten av att

ha enhetliga värderingsprinciper och fast praxis behöver ej understrykas.

I propositionens förslag givas vissa anvisningar om grunderna för värderingen,

nämligen att den skall ske med hänsyn särskilt till ortens pris och

fastighetens avkastning. Utskottet hyser den bestämda uppfattningen att

angivandet av de två viktigaste värderingsgrunderna med den närmare innebörd

de genom departementschefens uttalanden givits måste vara ägnat

att skänka god vägledning vid värderingen och därigenom giva förutsättningar

för en mera enhetlig värderingspraxis än den nuvarande.

Enligt utskottets mening kan det uppenbarligen icke vara riktigt, att Kungl.

Maj :t genom i administrativ ordning utfärdad författning meddelar föreskrifter,

vilka till sin reella innebörd äro regler angående tolkningen av expropriationslagens

värderingsbestämmelser. Det lärer ej heller vara avsett att

den i propositionen berörda beskrivningen och de i direktiven för de sakkunniga

omförmälda anvisningarna skulle bli av antydd karaktär. Å andra

sidan är det givetvis av stort värde att de problem, som äro förknippade med

fastighetsvärderingen, bli belysta; intet är att erinra emot att detta sker genom

av Kungl. Maj :t tillkallade sakkunniga.

IV) beträffande 15 § i förslaget till lag angående ändring

i lagen den 12 maj 1917 (nr 18 9) om expropriation av

herrar Hallagård och Hedlund i Rådom, vilka anfört:

Vi äro eniga med utskottsmajoriteten därom att det måste vara av stort

värde för att uppnå en jämn och enhetlig värderingspraxis att man får en

s. 93 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b.

93

sådan kår av speciellt sakkunniga som avses med expropriationsteknikerna.

Däremot kunna vi ej dela utskottsmajoritetens mening att teknikerna böra

givas ställning av domare. De av utskottsmajoriteten åberopade skälen för

att teknikerna få ställning som sakkunniga utanför domstolen väga enligt

vår mening tyngre än de omständigheter utskottsmajoriteten anfört till stöd

för sin ståndpunkt. Det synes uppenbart, att expropriationsteknikerna obligatoriskt

skola höras i varje mål, dock med undantag för sådana där saken

är så enkel och klar, att utlåtande uppenbarligen ej behöves.

På grund av det anförda få vi hemställa,

att riksdagen måtte besluta, att förevarande paragraf skall

erhålla följande lydelse:

15 §.

Expropriationsdomstol består av ordförande och två ledamöter.

Ordförande är ägodelningsdomaren i orten. Ledamöterna

skola vara nämndemän i orten.

Vid måls avgörande utan huvudförhandling samt annan

handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å

stället, så ock vid huvudförhandling, som hålles i omedelbart

samband med förberedelsen, är expropriationsdomstol domför

med ordföranden ensam.

V) beträffande 16 § i förslaget till lag angående ändring

i lagen den 12 maj 1917 (nr 18 9) om expropriation

1 :o) av herrar Hallagård och Hedlund i Rådom, vilka under åberopande

av vad de anfört i reservation vid 15 § i förevarande lagförslag hemställa,

att riksdagen måtte besluta, att förevarande paragraf skall

erhålla följande lydelse:

16 §.

För att avgiva utlåtande i expropriationsmål förordnar

Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer, för

en tid av sex år i sänder för varje län lämpligt antal expropriationstekniker,

av vilka hälften skall hava erfarenhet

i fråga om fastighetsvärdering inom tätorter och hälften

beträffande dylik värdering å landet. Om de sålunda ututsedda

och den sakkunskap envar av dem företräder lämnas

uppgift till ordförandena i länets expropriationsdomstolar.

2:o) av herrar Lundberg och Andersson i Alfredshem, vilka anfört:

Departementschefens uttalanden om de kvalifikationer expropriationsteknikerna

skola äga föranleda ingen erinran. Att såsom i likalydande motionerna

I: 330 och IT: 418 påyrkats föreskriva, att i vissa fall någon av tek
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Andra lagutskottets utlåtande nr 3i.

nikerna skulle vara ägare eller innehavare av jordbruksfastighet, kan ej

ifrågakomma redan på grund av svårigheten att finna tillräckligt antal personer,

som äga eller bruka jordbruksfastighet och samtidigt besitta den tekniska

sakkunskap som kräves.

I likalydande motionerna I: 337 och II: 425 yrkas, att teknikerna, som enligt

förslaget skola förordnas på tre år, måtte tillsättas på livstid. Då det här

ej är fråga om inrättande av ordinarie tjänster utan allenast om lämnande

av ett visst uppdrag, synes det icke kunna komma i fråga att låta förordnandet

avse den utseddes livstid eller tid till dess denne uppnått viss levnadsålder.

Det må erinras om att enligt de 1944 genomförda ändringarna

i förordningen den 16 maj 1884 angående patent de tekniskt sakkunniga

ledamöterna i Stockholms rådhusrätt — med vilka expropriationsteknikerna

förete stora likheter — förordnas för tre år. Propositionens förslag på denna

punkt tillstyrkes.

På grund av det anförda få vi hemställa,

att riksdagen — med bifall till Kungl. Maj :ts förslag på

denna punkt -— måtte besluta, att förevarande paragraf skall

erhålla följande lydelse:

16 §.

För att tjänstgöra i expropriationsdomstolar förordnar

Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer, för

en tid av tre år i sänder lämpligt antal expropriationstekniker,

av vilka hälften skall hava erfarenhet i fråga om fastighetsvärdering

inom tätorter och hälften beträffande dylik

värdering å landet. Om de sålunda utsedda och den sakkunskap

envar av dem företräder lämnas uppgift till expropriationsdomstolarnas

ordförande.

VI) beträffande 17 § i förslaget till lag angående ändring

i lagen den 12 maj 1917 (nr 18 9) om expropriation av herrar

Hallagård och Hedlund i Rådom, vilka under åberopande av vad de

anfört i reservation vid 15 § i ovannämnda lagförslag hemställa,

att riksdagen måtte besluta, att förevarande paragraf skall

erhålla följande lydelse:

17 §.

Av nämndemännen i orten skola i expropriationsdomstol

varje gång tjänstgöra de två, som av ordföranden kallas

därtill. Såvitt möjligt iakttages därvid att den ene är ägare

av fastighet men den andre icke.

VII) beträffande 18 § i förslaget till lag angående ändring

i lagen den 12 maj 1917 (nr 18 9) om expropriation

av herrar Hallagård och Hedlund i Rådom, vilka under åberopande av vad

de anfört i reservation vid 15 § i ovannämnda lagförslag hemställa,

s. 95 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

95

att riksdagen måtte besluta, att förevarande paragraf skall

erhålla följande lydelse:

18 §.

Yppas vid överläggning i expropriationsdomstol skiljaktiga

meningar, vare lag som i rättegångsbalken stadgas beträffande

domstol, där allenast lagfarna ledamöter hava

säte i rätten.

Vid omröstning säge ordföranden sin mening först.

VIII) beträffande 28 § i förslaget till lag angående ändring

i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation

av herrar Hallagård och Hedlund i Rådom, vilka under åberopande av vad

de anfört i reservation vid 15 § i ovannämnda lagförslag hemställa,

att riksdagen måtte besluta, att fönevariande paragraf

skall erhålla följande lydelse:

28 §.

I expropriationsmål skall, utom i fall där det med hänsyn

till målets beskaffenhet: uppenbarligen ej erfordras,

domstolen inhämta utlåtande från den eller de expropriationstekniker,

som domstolen med hänsyn till erforderlig

sakkunskap och övriga förhållanden finner lämpligast.

IX) beträffande 3 7 — 39 §§ i förslaget till lag angående

ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 18 9) om expropriation

av herr Lundberg, som anfört:

Såsom departementschefen uttalat är det med hänsyn till att frågan om

expropriationsersättning i framtiden avses skola kunna bli föremål för prövning

i högre instans nödvändigt att vidga hittillsvarande möjligheter för den

exproprierande att tillträda fastigheten före expropriationens fullbordande.

I likalydande motionerna 1: 337 och II: 425 framföres kritik av propositionens

förslag om förtida tillträde. I anledning därav må framhållas, att

rätt till expropriation endast kan medgivas kronan, kommun och annat

rättssubjekt för samhällsnyttiga ändamål. Med den utformning Kungl. Maj :ts

förslag erhållit skall, om ägaren det begär, nedsättning ske i de fall då ett

omedelbart avstående medför väsentliga olägenheter för fastighetsägaren.

I övriga fall åtnjuter expropriaten förmånen att få tillgodoräkna sig ränta

efter ej mindre än sex procent. Ett förtida tillträde medför sålunda betydande

kostnader för den exproprierande. De i motionerna framförda farhågorna

måste därför anses överdrivna. Det kan i stället antagas att den

exproprierande, vilken oftast är sådant rättssubjekt som har att handla ur

samhällsnyttans synpunkt, kommer att taga erforderlig hänsyn till expropriatens

berättigade intressen och endast i undantagsfall och när uppenbart

behov därav föreligger tillgriper förtida tillträde. Propositionens förslag på

denna punkt bör därför tillstyrkas.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

På grund av det anförda får jag därför hemställa,

att riksdagen — med bifall till Kungl. Maj :ts förslag på

denna punkt — måtte besluta, att förevarande paragrafer

skola erhålla följande lydelse:

37 §.

Sedan stämning i expropriationsmålet utfärdats, äge den

exproprierande taga fastigheten i besittning, om han hos Konungens

befallningshavande ställer pant eller borgen för expropriationsersättningen

jämte sex procent årlig ränta från

tillträdesdagen samt sist å fjortonde dagen före nämnda dag

giver ägaren och, om arrendators, hgresgästs eller annans

rätt beröres, denne underrättelse om att fastigheten skall

tagas i besittning. År fall som i 12 § sägs för handen, må

den fastighet eller rättighet tillståndet till expropriationen

omfattar tillträdas av den exproprierande, om han ställer

säkerhet för därå belöpande expropriationsersättning jämte

ränta och meddelar underrättelse enligt vad nyss är sagt.

Därest å fastigheten finnes byggnad, där dess ägare eller

på grund av avtal annan har sin bostad, vare dock bostadens

innehavare ej pliktig att därifrån avflytta förr än å den fardag

för avträde av förhyrd lägenhet, som först inträffar sedan

tre månader förflutit efter det han mottagit underrättelse

om att fastigheten skall tagas i besittning.

Enligt vad i 38 § stadgas vare för tillträde i vissa fall även

nedsättande av ersättning erforderligt.

38 §.

Vägrar ägaren den exproprierande att utan gäldande av

ersättning taga fastigheten i besittning, förordne därom den

domstol, där expropriationsmålet är anhängigt.

Finnes å fastigheten byggnad, där ägaren har sin bostad

eller vars avstående eljest medför särskild olägenhet för ägaren,

eller är fastigheten av väsentlig betydelse för ägarens

bärgning, eller prövar domstolen ägaren eljest hava giltigt

skäl för sin vägran, må förordnande om fastighetens upplåtande

meddelas allenast under villkor att den exproprierande

hos Konungens befallningshavande nedsätter tre fjärdedelar

av det belopp, vartill expropriationsersättningen av

domstolen uppskattas i avbidan på att lagakraftägande dom

i målet föreligger.

Vad om ägare sålunda stadgas äge motsvarande tillämpning

beträffande arrendator, så ock beträffande hyresgäst

eller annan som på grund av avtal har sin bostad i byggnad

å fastigheten.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3i.

97

Vid nedsättningen ingive den exproprierande till Konungens

befallningshavande gravationsbevis rörande fastigheten.

39 §.

Över beslut, varigenom enligt 38 § förordnats om tillträde,

må klagan ej föras.

X) beträffande 67 § i förslaget till lag angående ändring

i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation av

herrar Lundberg, Andersson i Alfredshem och Jansson i Hällefors, vilka anfört

:

I anledning av det utav Kungl. Maj :t föreslagna stadgandet angående

skyldigheten att svara för rättegångskostnad har i motionen II: 430 framhållits,

att det måste ligga nära till hands att antaga, att åtskilliga expropriationsmål

komma att av expropriaten fullföljas i alla instanser enbart

av det skälet att det honom ingenting kostar att föra processen vidare. Även

utskottsmajoriteten, som dock ej anser sig kunna förorda ett frångående av

Kungl. Maj :ts förslag, finner detsamma icke tillfredsställande, då det giver

expropriat, även om han utan bärande skäl fullföljt talan i överinstans,

rätt att av den exproprierande få ersättning för kostnaden även därstädes.

De olägenheter, det förordade stadgandet sålunda ostridigt kan medföra, äro

enligt vår mening i hög grad betänkliga. Det kan ej stå i överensstämmelse

med god ordning att en expropriat, som fullföljt talan i högre rätt,

skall, ehuru hans talan saknar utsikt till framgång, kunna få ersättning

för rättegångskostnad därstädes. Ett dylikt förhållande är ägnat att minska

effektiviteten hos det framlagda lagförslaget. Det kan befaras, att en kommun,

åtminstone om det område kommunen önskar förvärva har endast

begränsat värde, med hänsyn till risken att få vidkännas betydande rättegångskostnader,

avstår från att anlita expropriationsförfarande och i stället

antingen underlåter att förvärva marken eller ock för den betalar ett något

högre pris än det som rätteligen bör utgå.

De av utskottsmajoriteten åberopade skälen för bibehållande av Kungl.

Maj:ts förslag kunna ej anses bärande. Det som expropriaten fäster huvudsakliga

avseendet vid torde vara det ersättningsbelopp, som fastställts i

domen. Dettas skälighet lärer han kunna bedöma oavsett huruvida de tilllämpade

beräkningsgrunderna äro för honom fullt klara. Fullfölj dsmöj ligheten

torde för övrigt ej ha sådan psykologisk betydelse som utskottsmajoriteten

antagit; expropriatens uppfattning att den av expropriationsdomstolen

bestämda ersättningen är för låg torde icke rubbas av att hovrätt och

högsta domstolen vid sin prövning komma till samma resultat som expropriationsdomstolen.

Frågan om kostnaderna i överrätterna bör därför enligt vår mening avgöras

enligt rättegångsbalkens bestämmelser om dylika kostnader. Skyldigheten

att svara för dessa kostnader bör sålunda bero på rättegången i över7

Bihang till riksdagens protokoll 1949. 9 samt. 2 avd. Nr 34.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

rätten. I vissa undantagsfall torde det dock kunna framstå som obilligt att

en expropriat, som tappar i högre rätt, icke skulle kunna tillerkännas ersättning

för kostnad därstädes. Så synes vara fallet, t. ex. om i ett mål,

där värderingsfrågan är synnerligen tveksam, ersättningen på talan av den

exproprierande något nedsättes. Det synes därför böra föreskrivas det undantaget

från rättegångsbalkens regler att, oavsett vad dessa stadga, den

exproprierande skall, om särskilda skäl därtill föranleda, vara skyldig ersätta

motparten kostnad i högre rätt.

Under åberopande av vad sålunda anförts få vi hemställa,

att riksdagen måtte besluta, att förevarande paragraf skall

erhålla följande lydelse:

67 §.

Den exproprierande vare pliktig att, i den mån ej annat

föranledes av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken stadgas,

ersätta motparten hans kostnader vid expropriationsdomstolen,

vid expropriationsersättningens fördelning och

eljest i anledning av expropriationen. Oavsett vad i rättegångsbalken

stadgas om skyldighet att ersätta rättegångskostnad

i högre rätt, vare den exproprierande, om särskilda

skäl därtill föranleda, skyldig ersätta motparten dylik kostnad.

XI) beträffande 10 § i förslaget till lag angående ändring

i lagen den 20 juni 1924 (nr 38 4) om återköpsrätt till

fast egendom av herrar Holmbäck, Hallagård, Jacobsson i Igelsbo,

Stjärne och Hedlund i Rådom, vilka anfört:

I överensstämmelse med vad vi anfört beträffande 7 § i förslaget till lag

angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation bör i

första stycket av förevarande paragraf liksom hittills stadgas, att löseskillingen

skall motsvara fastighetens fulla värde. På grund härav få vi hemställa,

att riksdagen måtte besluta, att förevarande paragraf skall

erhålla följande lydelse:

10 §.

Varder ej överenskommelse, som i 9 § sägs, träffad, skall

för fastigheten erläggas en i penningar på en gång utgående

löseskilling motsvarande fastighetens fulla värde, sådant det

befinnes under antagande dels att, för obestämd tid framåt

eller, där återköpsrätten förbehållits endast för viss tid, under

den enligt avtalet återstående tiden, varje ägare av fastigheten

är bunden av återköpsrätten och det i samband

därmed avtalade villkor angående fastighetens användning,

s. 99 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

99

och dels att fastigheten i övrigt icke besväras av andra rättigheter

än dem, som vid försäljning av fastigheten i den

ordning, utsökningslagen bestämmer, äga företräde framför

återköpsrätten eller ock äro av försäljningen oberoende.

Vid värdering----motsvarande tillämpning.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Andra lagutskottets utlåtande nr 34.

Innehållsförteckning.

Ingress................................................................ 1

I. Inledning......................................................... 2

II. Rätt för kommun att expropriera mark för tätbebyggelse samt expropriation

och försäljning av kronans, kyrkans och universitetens mark........ 3

Markutredningens förslag....................................... 3

Rätt för kommun att expropriera mark för tätbebyggelse.......... 3

Departementschefen s. 3, lagrådet s. 8, departementschefen s. 13, motioner s. 15.

Expropriation och försäljning av kronans, kyrkans och universitetens

mark....................................................... 16

Departementschefen s. 16, motioner s. 17.

Vissa motionsledes väckta specialfrågor.......................... 18

Utskottet..................................................... 18

III. Principerna för värdering av fastighet vid expropriation................ 26

Markutredningen s. 26, departementschefen s. 26, lagrådet s. 29, departementschefen

s. 33, motioner s. 33.

Utskottet..................................................... 34

IV. Expropriationsmyndighetens organisation............................. 36

Departementschefen s. 36, lagrådet s. 38, departementschefen s. 38, motioner s. 38.

Utskottet..................................................... 39

V. Förslagets detaljutformning......................................... 40

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)

om expropriation............................................ 41

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 10 och 11 §§ vattenlagen 56

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 384)

om återköpsrätt till fast egendom............................. 56

Förslaget till lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) 57

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 § förordningen den 16 maj

1884 (nr 25) angående patent................................ 57

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 19 juni 1919

(nr 367) om fri rättegång.................................... 57

VI. Utskottets hemställan.............................................. 58

Reservationer.......................................................... 84

Stockholm 1949. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

493753

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1949:397 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag rörande pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattnin s. 9 i texten