Utlåtande i anledning av väckt motion om nedsättning av inträdesavgifterna för nga telefonabonnemang.
4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 3TU 1949:1, Utlåtande i anledning av väckt motion om nedsättning av inträdesavgifterna för nga telefonabonnemang.
Dokumentets text
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 1.
1
Nr 1.
Andra kammarens t r e d j e tillfälliga utskotts utlåtande i anledning
av väckt motion om nedsättning av inträdesavgifterna
för nga telefonabonnemang.
I en inom riksdagens andra kammare väckt, till dess tredje tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 85, har herr von Seth hemställt, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära, att beslutet av den 5 december 1947
rörande höjning av inträdesavgifterna för nya telefonabonnemang från 100
till 200 kronor upphäves och att en återgång sker till senast gällande inträdesavgifter.
I fråga om motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
Denna fråga har vid upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens
uppmärksamhet. Redan år 1945, då inträdesavgiften höjts från 20 till 100
kronor på grund av utav kristiden föranledda förhållanden, anförde statsutskottet,
att det självfallet vore önskvärt, att inträdesavgiften, i den mån
kristidens anläggningssvårigheter lättade, kunde återföras till en mera normal
storleksordning. Riksdagen lämnade detta utlåtande utan erinran. Jämväl
vid höstriksdagen 1946 och riksdagen 1948 gåvos uttryck för liknande
inställning från chefens för kommunikationsdepartementet resp. riksdagens
sida till spörsmålet. I anledning av tre motioner i 2:a kammaren i liknande
ämne som här föreligger till behandling, lämnade tredje tillfälliga utskottet
i sitt utlåtande nr 6, till vilket hänvisas, en redogörelse för utvecklingen på
området och anförde för egen del, att utskottet — med hänsyn till vunnen
budgetär föx-bättring samt till övriga på frågans bedömande inverkande omständigheter,
för vilka i utlåtandet redogjorts, ej ville ifrågasätta att då föreslå
en omedelbar sänkning av inträdesavgiften. Vid uppgörandet av budget
för året 1949/50, när verkningarna av höjningen bättre kunde överblickas,
syntes däremot frågan om återförande av dessa avgifter till en mera normal
storleksordning böra tagas i övervägande. Riksdagen biföll utskottets
hemställan om anhållan härom.
Utskottet vill i detta sammanhang också erinra om att chefen för kommunikationsdepartementet
i statsverkspropositionen: bil. 27: kapitalbudgeten
vid behandlingen av denna fråga (sid. 34—35) framhållit, att efter höjningen
av inträdes- och abonnemangsavgifterna 1947 efterfrågan på nya
abonnemang minskat och att denna omständighet i förening med svårigheterna
att få erforderlig materiel nedbringat nettoökningen av antalet telefoner.
Han kunde med tanke på den stegrade abonnentökningen vid even
Bihang
till riksdagens protokoll HM!). I.‘l samt. it avd. Nr 1—2.
2 Andra kammarens tredje tillf ulliga utskotts utlåtande nr 1.
luell sänkning av inträdesavgifterna samt för övrigt av statsfinansiella skäl
icke för närvarande förorda någon sänkning av avgifterna.
över här förevarande motion har utskottet inhämtat yttrande från telegrafstyrelsen,
som därvid anfört bl. a. följande:
Den starka utvecklingen av telefonväsendet hade till stor del möjliggjorts
genom att man kunnat taga i anspråk tidigare befintliga reserver i nät och
stationer. Trots att telegrafverket därutöver hade tagit i anspråk all tillgänglig
leveransförmåga hos såväl egna som enskilda verkstäder inom landet,
genomfört vissa utvidgningar av verkets egen produktionskapacitet, stimulerat
den enskilda industrien till åtgärder för ökad tillverkning och även
i den utsträckning del varit möjligt sökt få till stånd import av telefonmateriel
från utlandet, hade det icke varit möjligt att hålla jämna steg med
abonnentökningen. Förhållandena hade därför blivit avgjort sämre än de
voro före och under kriget, och man måste tyvärr räkna med att svårigheterna
framdeles skulle komma att bli än större. På många orter måste det
bli helt stopp i telegrafverkets möjligheter att taga emot nya abonnenter
för avsevärd tid. T vissa fall måste man redan räkna med väntetider på ett
år eller mera. I anledning av styrelsen ålagd nedskärning av investering i
nyanläggningar hade styrelsen på närmare angivna grunder förklarat sig
förhindrad att med anlitande av behovsprövning, som förutom risken av
orättvisor vid prövningen skulle medföra överförande av något hundratal
personer från produktiv verksamhet, samt utsikten till ökning av besvär
över fattade beslut. I anslutning härtill höjde Kungl. Maj:t fr. o. m. 8 december
1947 inträdesavgiften för huvudabonnemang från 100 till 200 kronor
och för anknytning från 50 till 75 kronor. Vad anginge effekten av den
i slutet av år 1947 beslutade höjningen av inträdesavgifterna ville styrelsen
nämna, att nettoökningen av antalet telefonapparater under år 1948 uppgått
till cirka 79 000 apparater eller 32 000 apparater mindre än under år
1947. Den med avgiftshöjningen åsyftade nedpressningen i abonnenttillströmningen
hade sålunda uppnåtts. I anledning av förenämnda av 1947 års
riksdag fattade beslut hade telegrafstyrelsen ansett sig böra beröra frågan i
den framställning om anvisande av investeringsanslag för budgetåret
1949/50 till telefon-, telegraf- och radioanläggningar, som styrelsen inlämnade
till Kungl. Maj:t den 8 oktober 1948. Styrelsen hade därvid i dagens
läge ansett sig böra inskränka sig till att framhålla, att såvitt kunde bedömas
en nedsättning av inträdesavgifterna måste komma att medföra en stegring
av abonnentökningen till över 90 000 apparater per år. Detta måste i
så fall leda till antingen att kön av väntande abonnenter kommer att växa
eller att telegrafverkets anläggningsarbeten måste ges större omfattning än
eljest skulle vara erforderligt. Det sistnämnda alternativet förutsatte därför
en ökning av telegrafverkets investeringsanslag, i första hand av anslaget
till nya abonnentanläggningar, nätarbeten etc., men även av anslagen till
nya telefonstationsbyggnader, stationsutrustningar och lands- och rikskab
-
3
Andra kammarens tred j e tillfälliga utskotts utlåtande nr 1.
lar. Vidare måste telegrafverket i så fall ta i anspråk en stöx-re byggnadskvot
och andel av materialtillgången i landet. Emellertid torde möjligheterna
att anskaffa materiel för en avsevärt större abonnentökning än den
nuvarande icke vara särskilt stora. Redan nu förelåge en besvärande brist
på järntråd, stora svårigheter mötte att komma över tillräckliga kvantiteter
bly o. s. v. Den omständigheten, att statsmakterna på olika områden nu försökte
stimulera exporten, vilket åtminstone till en början väl måste antagas
komma att gå ut över hemmamarknadens försäljning med varor, gjorde
det givetvis icke lättare att ytterligare öka telegrafverkets anläggningsarbeten.
Såsom belysande för situationen i fråga om väntetider för nyanmälda
telefonabonnemang anförde styrelsen att antalet anmälda nya telefonabonnemang,
som vid olika tidpunkter icke kunna inkopplas inom tre månader
efter beställningen på grund av brist på stationskapacitet, brist på lokalkablar,
brist på apparater utgjorde den 1 oktober 1946 5 400 och den 1
juli 1948 24 500 för att sedermera den 1 oktober 1948 sjunka till 20 600.
De ovan anförda siffrorna för år 1948 angåve givetvis ej det verkliga behovet
av nya telefonabonnemang, eftersom man måste räkna med att ett
stort antal personer, som ha behov av telefon, på grund av den höjda inträdesavgiften
icke ansett sig ha råd att teckna ett abonnemang. En sänkning
av inträdesavgiften måste därför med säkerhet medföra en förlängning
av väntetiderna. I det långa loppet kunde det ej undvikas, att en sådan ökning
av kön av väntande abonnenter måste nödvändiggöra anvisandet av större
investeringsanslag för utvidgning av telegrafverkets anläggningar. Såsom ett
led i regeringens åtgärder för att återställa den ekonomiska balansen i vårt
land fann Kungl. Maj:t det emellertid vara nödvändigt att tvärtom mycket
starkt beskära de av telegrafstyrelsen begärda investeringsanslagen för budgetåret
1949/50. Sålunda sänktes bland annat det av styrelsen äskade anslaget
till nya abonnentanläggningar m. in. från 67 till 50 miljoner kronor.
Det vore uppenbart, att telegrafverkets möjligheter att taga emot nya abonnenter
härigenom blivit ytterligare avsevärt reducerade. Såsom framginge
av statsverkspropositionen beräknades det nu av Kungl. Maj:t begärda anslaget
möjliggöra en ökning av högst 60 ä 65 000 apparater under budgetåret
1949/50.
Med hänvisning till det anförda och til i det samband, som frågan om
nedsättning av inträdesavgifterna hade med regeringens allmänna ekonomiska
politik, ansåge sig telegrafstyrelsen på samma sätt som föregående
år — icke för sin del kunna taga ställning till det framförda yrkandet om
nedsättning av ifrågavarande avgifter såsom en isolerad åtgärd.
Utskottet. För egen del får utskottet anföra följande. Utskottet behjärtar
till fullo de motiv, som legat till grund för motionen, och delar i princip
motionärens synpunkter på frågan. Grunden till nu tillämpade avgiftshöjningar,
vilka tvivelsulan vålla mången kännbara olägenheter, är emellertid,
4 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 1.
som tidigare framhållits, att söka i av kristiden föranledda omständigheter,
såsom svårigheten att anskaffa erforderlig materiel, brist på arbetskraft
och nödvändigheten av ekonomisk stabilisering genom minskad investering.
För att tillgodose kravet på sådan hava flera utvägar föreslagits. Behovsprövning
har ej kunnat anvisas som framkomlig väg med rättvisa resultat.
Ett annat alternativ utgör höjning av inträdesavgifterna. Då samma hänsyn
som under år 1948 alltjämt måste tagas till nödvändigheten att minska
antalet nyinstallationer, anser sig utskottet sakna tillräcklig anledning att
i förhållande till nu föreliggande motion intaga en annan inställning än den,
som funnit uttryck i ovan angivna uttalanden av utskottet och riksdagen. Av
redogörelsen här ovan framgår, att uppmärksamheten redan fästs på önskvärdheten
av inträdesavgifternas nedbringande till mera normal storleksordning,
och utskottet utgår därför från att varje möjlighet, som framdeles
kan yppa sig, utnyttjas härtill. Vid dylikt förhållande finner sig utskottet
förhindrat att tillstyrka bifall till motionen och hemställer,
att motionen Ii: 85 icke måtte föranleda någon andra
kammarens åtgärd.
Stockholm den 1(5 februari 1949.
På utskottets vägnar:
NILS JÖNSSON.
Närvarande: herrar Jönsson i Rossbol, Andersson i Linköping, Andersson
i Essvik, Ekström, Nihlfors, Lindström, Stattin, fru Lindskog, herr Gustafson
i Göteborg och fröken Vinge.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.