Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om viss ändring av bestämmelserna angående skyldighet att erlägga fastighetsskatt.

1949-03-22 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1949:19, Betänkande i anledning av väckta motioner om viss ändring av bestämmelserna angående skyldighet att erlägga fastighetsskatt.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 19.

1

Nr 19.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om viss ändring av bestämmelserna angående skyldighet

att erlägga fastighetsskatt.

(2:a avd.)

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, I: 153 av

herrar Lodenius och Näsgård samt II: 185 av herr Onsjö m. fl., har hemställts,

»att riksdagen måtte besluta sådana ändringar i kommunalskattelagen,

att den som i förmögenhetshänseende likställes med ägare, skall vara

skyldig att erlägga fastighetsskatt samtidigt som värdeminsknings- resp.

procentavdrag beviljas honom».

Beträffande motiveringen för det i motionerna framställda yrkandet får

utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till

motionen I: 153.

I fråga om skyldigheten att erlägga statlig förmögenhetsskatt stadgas i 7 §

av förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt, att

med ägare likställas: a) den som innehar fast eller lös egendom med fideikommissrätt;

b) innehavare av fastighet med stadgad åborätt; innehavare

av s. k. ofri tomt i stad och den som eljest innehar fastighet med ständig eller

ärftlig besittningsrätt; innehavare av skogsområde, som blivit av staten upplåtet

till bergshanteringens understöd; c) efterlevande make, som under sin

livstid äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet, tillhörande den först avlidne

makens kvarlåtenskap; d) annan, som under sin livstid äger åtnjuta

avkastningen av förmögenhet, vartill äganderätten tillagts någon hans avkomling,

adoptivbarn eller adoptivbarns avkomling; e) den som i enlighet

med stiftelses ändamål att tillgodose viss familjs eller vissa familjers ekonomiska

intressen under sin livstid äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet,

vartill äganderätten tillkommer stiftelsen; f) så ock eljest den som äger

åtnjuta avkastningen av förmögenhet, vartill äganderätten tillkommer annan,

därest sådant förhållande föreligger, att han finnes i fråga om skattskyldigheten

för förmögenhet skäligen böra betraktas såsom förmögenhetens

ägare.

Bestämmelser av det slag som i 7 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt

avses ha funnits alltsedan förmögenhetsskatten infördes i vårt

land. Redan i 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt fun
1

Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 7 samt. Nr 19.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 19.

nos sålunda stadganden om skyldighet att erlägga förmögenhetsskatt i likhet

med ägare med avseende å de under a)—d) härovan angivna fallen. Bestämmelsernas

omfattning ha sedermera utvidgats. Syftet med de givna reglerna

om skyldighet för den, som åtnjuter avkastningen av viss förmögenhet, vartill

äganderätten tillkommer annan, att erlägga förmögenhetsskatt i likhet med

ägare har varit att förhindra transaktioner för erhållande av skattelindring.

Rörande skattskyldigheten till fastighetsskatt finnas föreskrifter i 13 §

kommunalskattelagen. Enligt 1 inom. av nämnda paragraf åligger skyldighet

att erlägga fastighetsskatt, där icke i 2 mom. annorlunda stadgas, fastighetens

ägare. Vidare sägs i andra stycket av samma moment, att såsom ägare

anses jämväl den, vilken innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest

utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande.

I 2 inom. av samma paragraf stadgas, att i ägares ställe skattskyldig är: a)

den, som innehar fastighet med åborätt, med tomträtt eller med vattenfallsrätt,

innehavare av s. k. ofri tomt i stad samt den, som eljest innehar fastighet

med ständig eller ärftlig besittningsrätt; b) innehavare av skogsområde,

som blivit av staten upplåtet till bergshanteringens understöd, till kanalbolag

eller till stad eller annan menighet; samt c) innehavare av publikt

boställe, prästgård eller på lön anslagen jord.

Den nuvarande avfattningen av 13 § kommunalskattelagen överensstämmer

i huvudsak med motsvarande stadgande i det förslag till kommunalskattelag,

som framlades i propositionen nr 191 till 1920 års riksdag men

icke bifölls av riksdagen. Denna proposition grundade sig på bl. a. ett av

G. V. Eiserman och E. von Wolcker år 1917 avgivet betänkande med förslag

till lag angående kommunal taxering och skattskyldighet. I detta betänkande

föreslogs i fråga om utarrenderad jordbruksfastighet, att arrendatorn

skulle vara skattskyldig för fastighetens jordbruksvärde. Betänkandet innehöll

vidare en bestämmelse, enligt vilken skattskyldighet till fastighetsskatt

såsom ägare skulle åligga innehavare av bl. a. fast egendom, som innehavaren

besutte med fideikommissrätt eller eljest på grund av testamentariskt

förordnande. Såsom motivering härför anförde de sakkunniga (s. 353), att

tvekan för det dåvarande kunde anses råda därom huru i skattskyldighetshänseende

rätteligen skulle förfaras i avseende å sådan fast egendom, vilken

någon annorledes än såsom fideikommissarie eller eljest med förmögenhetsskatteplikt

såsom ägare besutte omedelbart på grund av testamentarisk

föreskrift. Ur kommunal beskattningssynpunkt syntes det de sakkunniga

mest praktiskt att även i sådana fall låta skattskyldigheten såsom ägare

stanna på den, som vid den tid till vilken skattskyldigheten hänförde sig

besutte egendomen.

De sakkunniga föreslogo jämväl införande av en kommunal inkomst- och

förmögenhetsskatt. Beträffande denna skatt fanns i förslaget en bestämmelse

av innehåll, att med avseende å skyldighet att till kommunen erlägga skatt

för förmögenhet skulle såsom ägare anses hl. a. den, som besutte egendom

med fideikommissrätt, samt efterlevande make, som på grund av inbördes

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 19.

3

testamente besutte förmögenhet, så ock den, som på grund av testamente

eller annorledes vore för sin livstid berättigad åtnjuta avkastningen av förmögenhet,

vartill äganderätten tillagts hans bröstarvinge eller bröstarvinges

avkomling.

Till grund för propositionen nr 191 låg vidare ett av O. V. Landén år

1917 avgivet betänkande om allmänna grunder för den kommunala skattereformen

med utkast till lag om kommunal beskattning. Enligt Landéns

förslag skulle skattskyldighet för fastighet föreligga för innehavare av fast

egendom, som besuttes på grund av testamentariskt förordnande med fri

förfoganderätt under besittarens livstid eller med fideikommissrätt, varemot

arrendator skulle vara fri från skattskyldighet för den arrenderade egendomen.

Kammarrätten anslöt sig i sitt remissyttrande till Landéns ståndpunkt beträffande

spörsmålet, huruvida skattskyldighet för utarrenderad jordbruksfastighet

borde åläggas arrendatorn eller ägaren resp. den med ägare likställde

innehavaren. Därvid anförde kammarrätten, att fastighetsskatten

vore en ren objektskatt å fastigheten och intet hade att göra med på vad sätt

eller av vem fastigheten utnyttjades samt att skatten därför principiellt

borde betalas av ägaren resp. den med ägare likställde innehavaren.

Departementschefen yttrade i den ovannämnda propositionen bl. a. följande

(s. 429 o. f.):

Man torde böra noga fasthålla vid fastighetsskattens karaktär av objektskatt.

Det »intresse», som man genom denna skatt velat träffa, anknyter

sig till den fasta egendomen såsom sådan. Av denna anledning synes det

riktigt, att ävenledes skattskyldigheten följer fastigheten åt. Detta innebär,

att kommunens rätt till utbekommande av skatten i princip bör kunna utlagas

ur fastigheten, i vems hand denna än må vara.----Av vad jag

nu anfört synes mig följa den huvudregeln beträffande den kommunala

fastighetsskatten, att fastighetens ägare bör bliva skattskyldig; ty, där själva

fastigheten göres ansvarig för skatten, är det just ägaren, som ytterst drabbas

av skattens utkrävande.

Från denna huvudregel påkallas emellertid av olika skäl vissa avvikelser,

vilka dock äro snarare skenbara än verkliga undantag. Beträffande

egendom, vilken innehaves såsom fideikommiss eller eljest på grund av

testamentariskt förordnande, är sålunda innehavaren närmast att anse såsom

ägare och bör därför även bliva skattskyldig.

Mera reell blir skillnaden beträffande fast egendom, vilken innehaves

under stadgad åborätt eller eljest med ständig eller ärftlig besittningsrätt,

med tomträtt eller med vattenfallsrätt eller ock såsom s. k. ofri tomt i stad.

Likasom i dessa senare fall »intresset» förefinnes mera hos innehavarens

begränsade sakrätt än hos ägarens privatekonomiskt sett ofta mindre värdefulla

rätt, synes mig ansvaret för skattens utgörande böra åvila innehavaren

av sakrätten.

I propositionen nr 102 till 1927 ars riksdag (s. 332) förklarade departementschefen,

att med avseende å bestämmelsen i 13 § kommunalskattelagen

motsvarande stadgande i 1920 års proposition syntes utgöra eu lämplig

förebild, varjämte departementschefen i huvudsak hänvisade till den

motivering, som anförts i nämnda proposition.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 19.

Vid 1935 års riksdag väcktes ett flertal motioner avseende ändringar i

kommunalskattelagen. I en av dessa motioner (II: 209) yrkades sådan ändring

av 13 g kommunalskattelagen, att till 2 inom. av samma paragraf

(som avser de fall där skattskyldighet föreligger i ägares ställe) skulle fogas

två nya punkter — d) och e) — av följande lydelse: d) efterlevande

make, som under sin livstid äger åtnjuta avkastning av fastighet tillhörande

den först avlidne makens kvarlåtenskap; samt e) annan, som under

sin livstid äger åtnjuta avkastningen av fastighet, vartill äganderätten tilllagts

någon hans avkomling, adoptivbarn eller adoptivbarns avkomling. De

föreslagna tilläggen motsvarade således punkterna c) och d) i 13 g av den

då gällande förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, vilka

punkter i sin tur motsvara punkterna c) och d) i 7 g av den nu gällande

förordningen om statlig förmögenhetsskatt. Syftet med motionen var, att

bereda möjlighet för den som i de angivna fallen åtnjuter avkastningen av

en fastighet att erhålla procentavdrag för fastigheten.

Sedan 1935 års bevillningsutskott i grundlagsenlig ordning inhämtat kammarrättens

yttrande över motionen II: 209, anförde kammarrätten i huvudsak

följande:

Något rationellt sammanhang mellan de i motionen åberopade bestämmelserna

i 13 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

och förslaget kunde icke anses föreligga, och de föreslagna ändringarna i

13 § kommunalskattelagen hade ingen uppgift att fylla till undanröjande

av någon »bristande överensstämmelse» på denna punkt mellan de båda

författningarna.

Bestämmelserna i 13 § förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt

hade ett fullt fristående syfte av väsentligen fiskalisk innebörd beträffande

förmögenhetsbeskattningen, och vilken mening man kunde hava om deras

befogenhet torde det icke kunna komma i fråga att skaffa vederbörande

skattskyldiga kompensation i kommunalskatteväg. Sådan vore dock innebörden

av motionen, som ginge ut på att hithörande avkomsttagare skulle

beredas tillfälle att åtnjuta det eljest ägaren av fastigheten tillkommande

procentavdraget enligt 45 § kommunal skattelagen, för vilket ändamål enligt

förslaget den subjektiva skyldigheten att erlägga fastighetsskatt skulle

överflyttas från ägaren till avkomsttagaren.

Nu skulle kunna tänkas, att en sådan överflyttning kunde hava skäl för

sig inom kommunalskattelagens egen ram, och på besvarandet av den frågan

syntes ett till- eller avstyrkande av motionen böra bero.

I 13 § 2 mom. kommunalskattelagen hade lagstiftaren upptagit tre grupper

av fall, där annan i ägarens ställe vore skyldig erlägga fastighetsskatt.

Gemensamt för dessa grupper syntes vara, att fastigheterna ägdes av staten,

kommun eller stiftelse med mera permanent natur och allmännyttigt

ändamål, ävensom att de skattskyldiga vore knutna till fastigheterna genom

varaktig besittningsrätt, som i vissa avseenden i sina funktioner närmade

sig äganderätt. Vid sidan av nämnda grupper, a), b) och c), tedde

sig de av motionären till införande under d) och e) föreslagna ganska främmande.

Äganderätten vore här rent privat, rättsförhållandet mellan ägare

och avkomsttagare kunde ofta sakna fast reglering och bero av tillfälligheter,

och ej sällan vore sambandet mellan avkomsttagaren och fastigheten mycket

ytligt eller saknades rent av, t. ex. där avkomsträtten endast bestode i

ett av ägaren till avkoinsttagarens förmån anvisat penningbelopp ur av
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 19.

5

kastningen eller tilläventyrs hela avkastningen, i ägarens hand kanske ett

av tredje person som brukare erlagt arrendebelopp.

Motionären hade begränsat sitt förslag i subjektivt hänseende till avkomsttagare

i visst nära familjeförhållande till ägaren, efterlevande make,

ascendent och adoptivföräldrar, beroende på den förutsatta korrespondensen

mellan förslaget och ovanberörda bestämmelser för förmögenhetsskatten.

Bortfölle denna förutsättning, inställde sig frågan, om nämnda begränsning

därförutan skulle hava fog för sig. Rationellt sett borde likställigheten

med ägare på förevarande punkt vara lika mycket eller lika litet berättigad,

vem som än åtnjöte avkomst av eu fastighet, eftersom grunden för procentavdragets

överflyttning väl skulle vara, att detsamma borde följa avkomsten,

varav i sin tur fastighetsskatten närmast tänktes bestridd.

De föreslagna bestämmelserna avsåge enligt sin lydelse närmast sådana

fall, där avkomsttagaren åtnjöte hela avkastningen av fastigheten, men

lämnade öppet, hur det skulle ställa sig, om, såsom väl ofta bleve fallet i

praktiken, avkom stlagarna vore flera eller ock avkomsträtten vore begränsad

till viss del av fastigheten och t. ex. ej omfattade skog därå, i vilket

sistnämnda fall sista stycket i 2 inom. borde göras tillämpligt. Man kunde

förutse att skattskyldighetens utskiftande och procentavdragets delning i

många fall av delad avkastning bleve någonting synnerligen besvärligt.

Kommunens eventuella intresse i förevarande sak hade av motionären

lämnats obeaktat. Särskilt kunde i detta avseende erinras, att ett bifall till

motionen skulle utan vidare medföra, att kommunen i de fastigheter, som

komme i fråga, skulle förlora sin förmånsrätt enligt 17:6 handelsbalken.

Sådan förmånsrätt gäller nämligen icke för fastighetsskatt, som debiteras

enligt 13 § 2 mom. kommunalskattelagen.

Till angivna och andra vid grundligare utredning helt säkert framkommande

principiella betänkligheter slöte sig jämväl ovissheten om motionen

i själva verket företrädde något praktiskt behov av reform i åsyftad riktning.

Det skulle därför återstå att undersöka, om motionärens förslag i och

för sig skulle avhjälpa någon oegentlighet eller medföra något beaktansvärt

gagn. Till dess en sådan utredning förelåge och man kunde bedöma

huruvida de praktiska skälen för förslaget borde tillmätas större betydelse

än de principiella skälen emot detsamma, syntes emellertid all anledning

vara att icke rubba de gällande reglerna på hithörande område.

En ledamot av kammarrätten var skiljaktig och sade sig icke kunna undgå

att finna sakliga skäl föreligga för den ifrågasatta ändringen av 13 §

kommunal skattelagen.

1935 års bevillningsutskott föreslog i sitt av riksdagen godkända betänkande

nr 54 i anledning av den ovannämnda motionen II: 209 och ett flertal

andra motioner skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan att Kungl.

Maj :t ville föranstalta att utredningen på kommunalbeskattningens område

måtte återupptagas samt att Kungl. Maj :t vid denna utredning ville beakta

de synpunkter, som utskottet i betänkandet framhållit. Vad angår motionen

11:209 yttrade utskottet, att i nämnda motion vissa fall hade omförmälts,

där fastighets avkastning tillfölle annan än den, som enligt kommunalskattelagen

hade att erlägga fastighetsskatten samt tillgodonjuta procentavdraget.

1 anslutning härtill framhöll utskottet, att det icke torde kunna

förnekas all genom nämnda förhållande beskattningen av fastighet kunde

leda till ojämnheter. Såsom i motionen framhållits verkade faslighetsskatten

i sådana fall såsom eu ren objektskatt. Även med bibehållande av

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 19.

gällande beskattningssystem syntes det likväl i dylika fall icke omöjligt att

förekomma den ojämnhet, som sålunda påtalats, eller åtminstone att lindra

verkningarna därav.

1935 års riksdagsskrivelse föranledde tillsättandet av kommunalskatteberedningen.

De i motionen II: 209 berörda spörsmålen synas dock ej ha

upptagits till behandling av beredningen i dess år 1942 avgivna betänkande

med förslag till omläggning av den kommunala beskattningen in. in. (SOU

1942: 34). Ej heller 1944 års skattesakkunniga ha i sitt år 1945 avgivna betänkande

med förslag angående vissa spörsmål på den allmänna kommunalbeskattningens

område (SOU 1945:35) behandlat detta ämne.

I de nu ifrågavarande motionerna har framhållits, att enligt förordningen

om statlig förmögenhetsskatt en donator, som förbehållit sig nyttjanderätten

till den donerade egendomen, fortfarande skulle betraktas såsom

ägare, då det gällde att deklarera för fastighetsinnehavet. Då han alltså vore

den som förmådde gälda skatten på grund av de inkomster han åtnjöte från

egendomen, syntes det rättvist, att han även skulle vara skyldig att erlägga

fastighetsskatt och av denna anledning tillerkännas värdeminsknings- och

procentavdrag. Mottagaren av egendomen uppbure så länge givaren åtnjöte

avkastningen av egendomen icke någon intäkt av egendomen. I 13 § 1 mom.

andra stycket kommunalskattelagen borde därför ett tillägg göras av innebörd,

att den som i fråga om skyldigheten att erlägga förmögenhetsskatt betraktades

såsom fastighetens ägare skulle vara skyldig att erlägga fastighetsskatt.

Utskottet. I de förevarande motionerna har yrkats sådan ändring i 13 §

1 mom. andra stycket kommunalskattelagen, att den, som i fråga om skyldighet

att erlägga skatt för förmögenhet likställes med ägare av en fastighet,

jämväl skall vara skyldig att erlägga fastighetsskatt för fastigheten och följaktligen

komma i åtnjutande av såväl avdrag för värdeminskning som s. k.

procentavdrag.

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen var ett

spörsmål av samma slag som det nu ifrågavarande föremål för behandling

vid 1935 års riksdag. I väckt motion vid nämnda riksdag yrkades ändring

i 13 § 2 mom. kommunalskattelagen i så måtto, att i ägares ställe skulle vara

skattskyldig för fastighet dels efterlevande make, som under sin livstid äger

åtnjuta avkastningen av fastighet tillhörande den först avlidne makens kvarlåtenskap,

dels ock annan, som under sin livstid äger åtnjuta avkastningen

av fastighet, vartill äganderätten tillagts någon hans avkomling, adoptivbarn

eller adoptivbarns avkomling. Det sålunda föreslagna tillägget motsvarade

således punkterna c) och d) i 13 § av den då gällande förordningen

om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt resp. 7 § av den nuvarande förordningen

om statlig förmögenhetsskatt, i vilka båda författningsrum angivas

de grupper av skattskyldiga som i fråga om skyldighet att erlägga skatt

för förmögenhet skola likställas med ägare. Kammarrätten ställdef sig i

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 19.

7

avgivet remissyttrande helt avvisande till motionen, varvid kammarrätten

yttrade bl. a., att vid sidan av de i punkterna a), b) och c) i 13 § 2 mom.

kommunalskattelagen omförmälda fallen det i motionen föreslagna tillägget

tedde sig ganska främmande. 1935 års bevillningsutskott framhöll däremot

i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 54, att beskattningen av fastighet

i sådana fall, där fastighets avkastning tillfölle annan än den som hade

att erlägga fastighetsskatten och tillgodonjuta procentavdraget, kunde leda

till ojämnheter. Även med ett bibehållande av gällande beskattningssystem

syntes det likväl utskottet icke omöjligt att förekomma denna ojämnhet

eller åtminstone att lindra verkningarna därav. I enlighet med utskottets förslag

beslöt 1935 års riksdag i anledning av den nämnda motionen jämte

ett stort antal andra motioner att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om

ett återupptagande av utredningen på kommunalbeskattningens område. Vid

de sedermera av kommunalskatteberedningen och 1944 års skattesakkunniga

verkställda utredningarna har, såvitt bevillningsutskottet nu kunnat finna,

det förevarande spörsmålet icke särskilt berörts.

Vid sitt övervägande av de nu väckta motionerna har utskottet fäst sig vid

att, då frågan behandlades år 1935, någon uppmärksamhet icke synes ha ägnats

åt stadgandet i 13 § 1 mom. andra stycket kommunalskattelagen. Enligt

detta stadgande anses såsom ägare — förutom den, vilken innehar fastighet

med fideikommissrätt — den som eljest utan vederlag besitter fastighet på

grund av testamentariskt förordnande. Bestämmelser av denna art synas

första gången ha förekommit i de av Eiserman och von Wolcker samt av

Landén år 1917 avgivna betänkandena rörande kommunalbeskattningen.

Eiserman och von Wolcker yttrade såsom motivering härför, att tvekan

kunde råda hur i skattskyldighetshänseende skulle förfaras beträffande sådan

fast egendom, som någon annorledes än såsom fideikommissarie eller eljest

med förmögenhetsskatteplikt såsom ägare besutte omedelbart på grund av

testamentarisk föreskrift, samt att det ur kommunal beskattningssynpunkt

syntes mest praktiskt att även i sådana fall låta skattskyldigheten såsom

ägare stanna på den, som vid den tid till vilken skattskyldigheten hänförde

sig besutte egendomen. Landéns förslag innebar, att med ägare skulle likställas

innehavare av fast egendom, som på grund av testamentariskt förordnande

besittes med fri förfoganderätt under besittarens livstid. I övrigt

bär, såvitt utskottet kunnat finna, det ifrågavarande stadgandet i 13 § 1

mom. andra stycket kommunalskattelagen icke närmare berörts i den nu

gällande lagstiftningens förarbeten. Av vad i detta hänseende förekommit

förefaller det emellertid utskottet antagligt, att skattskyldighet för fastighet

redan enligt nuvarande bestämmelser föreligger i sådana i punkterna

c) och d) av 7 § i förordningen om statlig förmögenhetsskatt omförmälda

fall, vilka grunda sig på testamentariskt förordnande. Denna uppfattning

synes även vinna stöd i den skatterättsliga litteraturen.1

Av vad nu anförts torde framgå alt utskottet finner den i de förevarande

motionerna berörda frågan vara av den art, att densamma bör närmare

1 G. Eberslcin: Om skatt till stat och kommun enligt svensk rätt s. 762—763.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 19.

övervägas. Det måste sålunda i främsta rummet anses önskvärt, att ett fullständigt

klarläggande sker rörande innebörden av de nu gällande bestämmelserna

i ämnet. Sedan ett sådant klarläggande ägt rum, uppkommer frågan,

huruvida den i lagstiftningen nu givna regleringen på detta område kan

anses tillfredsställande. I sakens nuvarande läge kan utskottet icke uttala

någon mening i detta hänseende.

Utskottet får vidare erinra om att 1948 års riksdag på hemställan av samma

års bevillningsutskott beslutat skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan

att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en förnyad utredning rörande frågan

om kommunalskattelagstiftningens utformning. Därvid förutsattes, att frågan

om fastighetsskattens bibehållande eller dess utformning komine att bliva

ett betydelsefullt led i denna utredning.

På grund av föreliggande omständigheter kan utskottet icke förorda bifall

till motionärernas förslag om omedelbar författningsändring i ämnet.

Utskottet anser sig även sakna anledning att föreslå skrivelse till Kungl.

Maj :t med hemställan om utredning rörande det nu ifrågavarande spörsmålet.

Därvid förutsätter emellertid utskottet, att — därest vid den blivande utredningen

fastighetsskatten skulle anses böra bibehållas — den förevarande

frågan tages under omprövning. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet de

föreliggande motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 153 av herrar Lodenius

och Näsgård samt II: 185 av herr Onsjö in. fl. om viss ändring

av bestämmelserna angående skyldighet att erlägga fastighetsskatt

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 mars 1949.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Velander, Heiiman, Falk, Ramberg, Rosander,

Widner, Sjö, Petrén, Niklasson och Isaksson; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund, Sandberg,

Jonsson i Skedsbygd, Orgård, Kristensson i Osby, Sundström, Nilsson i

Kristinehamn, Edström och Wedén.

497397. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1949.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.