Betänkande i anledning av väckta motioner om viss ändring av bestämmelserna angående skyldighet att erlägga fastighetsskatt.
1949-03-22 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1949:19, Betänkande i anledning av väckta motioner om viss ändring av bestämmelserna angående skyldighet att erlägga fastighetsskatt.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 19.
1
Nr 19.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om viss ändring av bestämmelserna angående skyldighet
att erlägga fastighetsskatt.
(2:a avd.)
I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, I: 153 av
herrar Lodenius och Näsgård samt II: 185 av herr Onsjö m. fl., har hemställts,
»att riksdagen måtte besluta sådana ändringar i kommunalskattelagen,
att den som i förmögenhetshänseende likställes med ägare, skall vara
skyldig att erlägga fastighetsskatt samtidigt som värdeminsknings- resp.
procentavdrag beviljas honom».
Beträffande motiveringen för det i motionerna framställda yrkandet får
utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till
motionen I: 153.
I fråga om skyldigheten att erlägga statlig förmögenhetsskatt stadgas i 7 §
av förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt, att
med ägare likställas: a) den som innehar fast eller lös egendom med fideikommissrätt;
b) innehavare av fastighet med stadgad åborätt; innehavare
av s. k. ofri tomt i stad och den som eljest innehar fastighet med ständig eller
ärftlig besittningsrätt; innehavare av skogsområde, som blivit av staten upplåtet
till bergshanteringens understöd; c) efterlevande make, som under sin
livstid äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet, tillhörande den först avlidne
makens kvarlåtenskap; d) annan, som under sin livstid äger åtnjuta
avkastningen av förmögenhet, vartill äganderätten tillagts någon hans avkomling,
adoptivbarn eller adoptivbarns avkomling; e) den som i enlighet
med stiftelses ändamål att tillgodose viss familjs eller vissa familjers ekonomiska
intressen under sin livstid äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet,
vartill äganderätten tillkommer stiftelsen; f) så ock eljest den som äger
åtnjuta avkastningen av förmögenhet, vartill äganderätten tillkommer annan,
därest sådant förhållande föreligger, att han finnes i fråga om skattskyldigheten
för förmögenhet skäligen böra betraktas såsom förmögenhetens
ägare.
Bestämmelser av det slag som i 7 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt
avses ha funnits alltsedan förmögenhetsskatten infördes i vårt
land. Redan i 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt fun
1
Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 7 samt. Nr 19.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 19.
nos sålunda stadganden om skyldighet att erlägga förmögenhetsskatt i likhet
med ägare med avseende å de under a)—d) härovan angivna fallen. Bestämmelsernas
omfattning ha sedermera utvidgats. Syftet med de givna reglerna
om skyldighet för den, som åtnjuter avkastningen av viss förmögenhet, vartill
äganderätten tillkommer annan, att erlägga förmögenhetsskatt i likhet med
ägare har varit att förhindra transaktioner för erhållande av skattelindring.
Rörande skattskyldigheten till fastighetsskatt finnas föreskrifter i 13 §
kommunalskattelagen. Enligt 1 inom. av nämnda paragraf åligger skyldighet
att erlägga fastighetsskatt, där icke i 2 mom. annorlunda stadgas, fastighetens
ägare. Vidare sägs i andra stycket av samma moment, att såsom ägare
anses jämväl den, vilken innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest
utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande.
I 2 inom. av samma paragraf stadgas, att i ägares ställe skattskyldig är: a)
den, som innehar fastighet med åborätt, med tomträtt eller med vattenfallsrätt,
innehavare av s. k. ofri tomt i stad samt den, som eljest innehar fastighet
med ständig eller ärftlig besittningsrätt; b) innehavare av skogsområde,
som blivit av staten upplåtet till bergshanteringens understöd, till kanalbolag
eller till stad eller annan menighet; samt c) innehavare av publikt
boställe, prästgård eller på lön anslagen jord.
Den nuvarande avfattningen av 13 § kommunalskattelagen överensstämmer
i huvudsak med motsvarande stadgande i det förslag till kommunalskattelag,
som framlades i propositionen nr 191 till 1920 års riksdag men
icke bifölls av riksdagen. Denna proposition grundade sig på bl. a. ett av
G. V. Eiserman och E. von Wolcker år 1917 avgivet betänkande med förslag
till lag angående kommunal taxering och skattskyldighet. I detta betänkande
föreslogs i fråga om utarrenderad jordbruksfastighet, att arrendatorn
skulle vara skattskyldig för fastighetens jordbruksvärde. Betänkandet innehöll
vidare en bestämmelse, enligt vilken skattskyldighet till fastighetsskatt
såsom ägare skulle åligga innehavare av bl. a. fast egendom, som innehavaren
besutte med fideikommissrätt eller eljest på grund av testamentariskt
förordnande. Såsom motivering härför anförde de sakkunniga (s. 353), att
tvekan för det dåvarande kunde anses råda därom huru i skattskyldighetshänseende
rätteligen skulle förfaras i avseende å sådan fast egendom, vilken
någon annorledes än såsom fideikommissarie eller eljest med förmögenhetsskatteplikt
såsom ägare besutte omedelbart på grund av testamentarisk
föreskrift. Ur kommunal beskattningssynpunkt syntes det de sakkunniga
mest praktiskt att även i sådana fall låta skattskyldigheten såsom ägare
stanna på den, som vid den tid till vilken skattskyldigheten hänförde sig
besutte egendomen.
De sakkunniga föreslogo jämväl införande av en kommunal inkomst- och
förmögenhetsskatt. Beträffande denna skatt fanns i förslaget en bestämmelse
av innehåll, att med avseende å skyldighet att till kommunen erlägga skatt
för förmögenhet skulle såsom ägare anses hl. a. den, som besutte egendom
med fideikommissrätt, samt efterlevande make, som på grund av inbördes
Bevillningsutskottets betänkande nr 19.
3
testamente besutte förmögenhet, så ock den, som på grund av testamente
eller annorledes vore för sin livstid berättigad åtnjuta avkastningen av förmögenhet,
vartill äganderätten tillagts hans bröstarvinge eller bröstarvinges
avkomling.
Till grund för propositionen nr 191 låg vidare ett av O. V. Landén år
1917 avgivet betänkande om allmänna grunder för den kommunala skattereformen
med utkast till lag om kommunal beskattning. Enligt Landéns
förslag skulle skattskyldighet för fastighet föreligga för innehavare av fast
egendom, som besuttes på grund av testamentariskt förordnande med fri
förfoganderätt under besittarens livstid eller med fideikommissrätt, varemot
arrendator skulle vara fri från skattskyldighet för den arrenderade egendomen.
Kammarrätten anslöt sig i sitt remissyttrande till Landéns ståndpunkt beträffande
spörsmålet, huruvida skattskyldighet för utarrenderad jordbruksfastighet
borde åläggas arrendatorn eller ägaren resp. den med ägare likställde
innehavaren. Därvid anförde kammarrätten, att fastighetsskatten
vore en ren objektskatt å fastigheten och intet hade att göra med på vad sätt
eller av vem fastigheten utnyttjades samt att skatten därför principiellt
borde betalas av ägaren resp. den med ägare likställde innehavaren.
Departementschefen yttrade i den ovannämnda propositionen bl. a. följande
(s. 429 o. f.):
Man torde böra noga fasthålla vid fastighetsskattens karaktär av objektskatt.
Det »intresse», som man genom denna skatt velat träffa, anknyter
sig till den fasta egendomen såsom sådan. Av denna anledning synes det
riktigt, att ävenledes skattskyldigheten följer fastigheten åt. Detta innebär,
att kommunens rätt till utbekommande av skatten i princip bör kunna utlagas
ur fastigheten, i vems hand denna än må vara.----Av vad jag
nu anfört synes mig följa den huvudregeln beträffande den kommunala
fastighetsskatten, att fastighetens ägare bör bliva skattskyldig; ty, där själva
fastigheten göres ansvarig för skatten, är det just ägaren, som ytterst drabbas
av skattens utkrävande.
Från denna huvudregel påkallas emellertid av olika skäl vissa avvikelser,
vilka dock äro snarare skenbara än verkliga undantag. Beträffande
egendom, vilken innehaves såsom fideikommiss eller eljest på grund av
testamentariskt förordnande, är sålunda innehavaren närmast att anse såsom
ägare och bör därför även bliva skattskyldig.
Mera reell blir skillnaden beträffande fast egendom, vilken innehaves
under stadgad åborätt eller eljest med ständig eller ärftlig besittningsrätt,
med tomträtt eller med vattenfallsrätt eller ock såsom s. k. ofri tomt i stad.
Likasom i dessa senare fall »intresset» förefinnes mera hos innehavarens
begränsade sakrätt än hos ägarens privatekonomiskt sett ofta mindre värdefulla
rätt, synes mig ansvaret för skattens utgörande böra åvila innehavaren
av sakrätten.
I propositionen nr 102 till 1927 ars riksdag (s. 332) förklarade departementschefen,
att med avseende å bestämmelsen i 13 § kommunalskattelagen
motsvarande stadgande i 1920 års proposition syntes utgöra eu lämplig
förebild, varjämte departementschefen i huvudsak hänvisade till den
motivering, som anförts i nämnda proposition.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 19.
Vid 1935 års riksdag väcktes ett flertal motioner avseende ändringar i
kommunalskattelagen. I en av dessa motioner (II: 209) yrkades sådan ändring
av 13 g kommunalskattelagen, att till 2 inom. av samma paragraf
(som avser de fall där skattskyldighet föreligger i ägares ställe) skulle fogas
två nya punkter — d) och e) — av följande lydelse: d) efterlevande
make, som under sin livstid äger åtnjuta avkastning av fastighet tillhörande
den först avlidne makens kvarlåtenskap; samt e) annan, som under
sin livstid äger åtnjuta avkastningen av fastighet, vartill äganderätten tilllagts
någon hans avkomling, adoptivbarn eller adoptivbarns avkomling. De
föreslagna tilläggen motsvarade således punkterna c) och d) i 13 g av den
då gällande förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, vilka
punkter i sin tur motsvara punkterna c) och d) i 7 g av den nu gällande
förordningen om statlig förmögenhetsskatt. Syftet med motionen var, att
bereda möjlighet för den som i de angivna fallen åtnjuter avkastningen av
en fastighet att erhålla procentavdrag för fastigheten.
Sedan 1935 års bevillningsutskott i grundlagsenlig ordning inhämtat kammarrättens
yttrande över motionen II: 209, anförde kammarrätten i huvudsak
följande:
Något rationellt sammanhang mellan de i motionen åberopade bestämmelserna
i 13 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
och förslaget kunde icke anses föreligga, och de föreslagna ändringarna i
13 § kommunalskattelagen hade ingen uppgift att fylla till undanröjande
av någon »bristande överensstämmelse» på denna punkt mellan de båda
författningarna.
Bestämmelserna i 13 § förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
hade ett fullt fristående syfte av väsentligen fiskalisk innebörd beträffande
förmögenhetsbeskattningen, och vilken mening man kunde hava om deras
befogenhet torde det icke kunna komma i fråga att skaffa vederbörande
skattskyldiga kompensation i kommunalskatteväg. Sådan vore dock innebörden
av motionen, som ginge ut på att hithörande avkomsttagare skulle
beredas tillfälle att åtnjuta det eljest ägaren av fastigheten tillkommande
procentavdraget enligt 45 § kommunal skattelagen, för vilket ändamål enligt
förslaget den subjektiva skyldigheten att erlägga fastighetsskatt skulle
överflyttas från ägaren till avkomsttagaren.
Nu skulle kunna tänkas, att en sådan överflyttning kunde hava skäl för
sig inom kommunalskattelagens egen ram, och på besvarandet av den frågan
syntes ett till- eller avstyrkande av motionen böra bero.
I 13 § 2 mom. kommunalskattelagen hade lagstiftaren upptagit tre grupper
av fall, där annan i ägarens ställe vore skyldig erlägga fastighetsskatt.
Gemensamt för dessa grupper syntes vara, att fastigheterna ägdes av staten,
kommun eller stiftelse med mera permanent natur och allmännyttigt
ändamål, ävensom att de skattskyldiga vore knutna till fastigheterna genom
varaktig besittningsrätt, som i vissa avseenden i sina funktioner närmade
sig äganderätt. Vid sidan av nämnda grupper, a), b) och c), tedde
sig de av motionären till införande under d) och e) föreslagna ganska främmande.
Äganderätten vore här rent privat, rättsförhållandet mellan ägare
och avkomsttagare kunde ofta sakna fast reglering och bero av tillfälligheter,
och ej sällan vore sambandet mellan avkomsttagaren och fastigheten mycket
ytligt eller saknades rent av, t. ex. där avkomsträtten endast bestode i
ett av ägaren till avkoinsttagarens förmån anvisat penningbelopp ur av
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 19.
5
kastningen eller tilläventyrs hela avkastningen, i ägarens hand kanske ett
av tredje person som brukare erlagt arrendebelopp.
Motionären hade begränsat sitt förslag i subjektivt hänseende till avkomsttagare
i visst nära familjeförhållande till ägaren, efterlevande make,
ascendent och adoptivföräldrar, beroende på den förutsatta korrespondensen
mellan förslaget och ovanberörda bestämmelser för förmögenhetsskatten.
Bortfölle denna förutsättning, inställde sig frågan, om nämnda begränsning
därförutan skulle hava fog för sig. Rationellt sett borde likställigheten
med ägare på förevarande punkt vara lika mycket eller lika litet berättigad,
vem som än åtnjöte avkomst av eu fastighet, eftersom grunden för procentavdragets
överflyttning väl skulle vara, att detsamma borde följa avkomsten,
varav i sin tur fastighetsskatten närmast tänktes bestridd.
De föreslagna bestämmelserna avsåge enligt sin lydelse närmast sådana
fall, där avkomsttagaren åtnjöte hela avkastningen av fastigheten, men
lämnade öppet, hur det skulle ställa sig, om, såsom väl ofta bleve fallet i
praktiken, avkom stlagarna vore flera eller ock avkomsträtten vore begränsad
till viss del av fastigheten och t. ex. ej omfattade skog därå, i vilket
sistnämnda fall sista stycket i 2 inom. borde göras tillämpligt. Man kunde
förutse att skattskyldighetens utskiftande och procentavdragets delning i
många fall av delad avkastning bleve någonting synnerligen besvärligt.
Kommunens eventuella intresse i förevarande sak hade av motionären
lämnats obeaktat. Särskilt kunde i detta avseende erinras, att ett bifall till
motionen skulle utan vidare medföra, att kommunen i de fastigheter, som
komme i fråga, skulle förlora sin förmånsrätt enligt 17:6 handelsbalken.
Sådan förmånsrätt gäller nämligen icke för fastighetsskatt, som debiteras
enligt 13 § 2 mom. kommunalskattelagen.
Till angivna och andra vid grundligare utredning helt säkert framkommande
principiella betänkligheter slöte sig jämväl ovissheten om motionen
i själva verket företrädde något praktiskt behov av reform i åsyftad riktning.
Det skulle därför återstå att undersöka, om motionärens förslag i och
för sig skulle avhjälpa någon oegentlighet eller medföra något beaktansvärt
gagn. Till dess en sådan utredning förelåge och man kunde bedöma
huruvida de praktiska skälen för förslaget borde tillmätas större betydelse
än de principiella skälen emot detsamma, syntes emellertid all anledning
vara att icke rubba de gällande reglerna på hithörande område.
En ledamot av kammarrätten var skiljaktig och sade sig icke kunna undgå
att finna sakliga skäl föreligga för den ifrågasatta ändringen av 13 §
kommunal skattelagen.
1935 års bevillningsutskott föreslog i sitt av riksdagen godkända betänkande
nr 54 i anledning av den ovannämnda motionen II: 209 och ett flertal
andra motioner skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan att Kungl.
Maj :t ville föranstalta att utredningen på kommunalbeskattningens område
måtte återupptagas samt att Kungl. Maj :t vid denna utredning ville beakta
de synpunkter, som utskottet i betänkandet framhållit. Vad angår motionen
11:209 yttrade utskottet, att i nämnda motion vissa fall hade omförmälts,
där fastighets avkastning tillfölle annan än den, som enligt kommunalskattelagen
hade att erlägga fastighetsskatten samt tillgodonjuta procentavdraget.
1 anslutning härtill framhöll utskottet, att det icke torde kunna
förnekas all genom nämnda förhållande beskattningen av fastighet kunde
leda till ojämnheter. Såsom i motionen framhållits verkade faslighetsskatten
i sådana fall såsom eu ren objektskatt. Även med bibehållande av
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 19.
gällande beskattningssystem syntes det likväl i dylika fall icke omöjligt att
förekomma den ojämnhet, som sålunda påtalats, eller åtminstone att lindra
verkningarna därav.
1935 års riksdagsskrivelse föranledde tillsättandet av kommunalskatteberedningen.
De i motionen II: 209 berörda spörsmålen synas dock ej ha
upptagits till behandling av beredningen i dess år 1942 avgivna betänkande
med förslag till omläggning av den kommunala beskattningen in. in. (SOU
1942: 34). Ej heller 1944 års skattesakkunniga ha i sitt år 1945 avgivna betänkande
med förslag angående vissa spörsmål på den allmänna kommunalbeskattningens
område (SOU 1945:35) behandlat detta ämne.
I de nu ifrågavarande motionerna har framhållits, att enligt förordningen
om statlig förmögenhetsskatt en donator, som förbehållit sig nyttjanderätten
till den donerade egendomen, fortfarande skulle betraktas såsom
ägare, då det gällde att deklarera för fastighetsinnehavet. Då han alltså vore
den som förmådde gälda skatten på grund av de inkomster han åtnjöte från
egendomen, syntes det rättvist, att han även skulle vara skyldig att erlägga
fastighetsskatt och av denna anledning tillerkännas värdeminsknings- och
procentavdrag. Mottagaren av egendomen uppbure så länge givaren åtnjöte
avkastningen av egendomen icke någon intäkt av egendomen. I 13 § 1 mom.
andra stycket kommunalskattelagen borde därför ett tillägg göras av innebörd,
att den som i fråga om skyldigheten att erlägga förmögenhetsskatt betraktades
såsom fastighetens ägare skulle vara skyldig att erlägga fastighetsskatt.
Utskottet. I de förevarande motionerna har yrkats sådan ändring i 13 §
1 mom. andra stycket kommunalskattelagen, att den, som i fråga om skyldighet
att erlägga skatt för förmögenhet likställes med ägare av en fastighet,
jämväl skall vara skyldig att erlägga fastighetsskatt för fastigheten och följaktligen
komma i åtnjutande av såväl avdrag för värdeminskning som s. k.
procentavdrag.
Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen var ett
spörsmål av samma slag som det nu ifrågavarande föremål för behandling
vid 1935 års riksdag. I väckt motion vid nämnda riksdag yrkades ändring
i 13 § 2 mom. kommunalskattelagen i så måtto, att i ägares ställe skulle vara
skattskyldig för fastighet dels efterlevande make, som under sin livstid äger
åtnjuta avkastningen av fastighet tillhörande den först avlidne makens kvarlåtenskap,
dels ock annan, som under sin livstid äger åtnjuta avkastningen
av fastighet, vartill äganderätten tillagts någon hans avkomling, adoptivbarn
eller adoptivbarns avkomling. Det sålunda föreslagna tillägget motsvarade
således punkterna c) och d) i 13 § av den då gällande förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt resp. 7 § av den nuvarande förordningen
om statlig förmögenhetsskatt, i vilka båda författningsrum angivas
de grupper av skattskyldiga som i fråga om skyldighet att erlägga skatt
för förmögenhet skola likställas med ägare. Kammarrätten ställdef sig i
Bevillningsutskottets betänkande nr 19.
7
avgivet remissyttrande helt avvisande till motionen, varvid kammarrätten
yttrade bl. a., att vid sidan av de i punkterna a), b) och c) i 13 § 2 mom.
kommunalskattelagen omförmälda fallen det i motionen föreslagna tillägget
tedde sig ganska främmande. 1935 års bevillningsutskott framhöll däremot
i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 54, att beskattningen av fastighet
i sådana fall, där fastighets avkastning tillfölle annan än den som hade
att erlägga fastighetsskatten och tillgodonjuta procentavdraget, kunde leda
till ojämnheter. Även med ett bibehållande av gällande beskattningssystem
syntes det likväl utskottet icke omöjligt att förekomma denna ojämnhet
eller åtminstone att lindra verkningarna därav. I enlighet med utskottets förslag
beslöt 1935 års riksdag i anledning av den nämnda motionen jämte
ett stort antal andra motioner att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
ett återupptagande av utredningen på kommunalbeskattningens område. Vid
de sedermera av kommunalskatteberedningen och 1944 års skattesakkunniga
verkställda utredningarna har, såvitt bevillningsutskottet nu kunnat finna,
det förevarande spörsmålet icke särskilt berörts.
Vid sitt övervägande av de nu väckta motionerna har utskottet fäst sig vid
att, då frågan behandlades år 1935, någon uppmärksamhet icke synes ha ägnats
åt stadgandet i 13 § 1 mom. andra stycket kommunalskattelagen. Enligt
detta stadgande anses såsom ägare — förutom den, vilken innehar fastighet
med fideikommissrätt — den som eljest utan vederlag besitter fastighet på
grund av testamentariskt förordnande. Bestämmelser av denna art synas
första gången ha förekommit i de av Eiserman och von Wolcker samt av
Landén år 1917 avgivna betänkandena rörande kommunalbeskattningen.
Eiserman och von Wolcker yttrade såsom motivering härför, att tvekan
kunde råda hur i skattskyldighetshänseende skulle förfaras beträffande sådan
fast egendom, som någon annorledes än såsom fideikommissarie eller eljest
med förmögenhetsskatteplikt såsom ägare besutte omedelbart på grund av
testamentarisk föreskrift, samt att det ur kommunal beskattningssynpunkt
syntes mest praktiskt att även i sådana fall låta skattskyldigheten såsom
ägare stanna på den, som vid den tid till vilken skattskyldigheten hänförde
sig besutte egendomen. Landéns förslag innebar, att med ägare skulle likställas
innehavare av fast egendom, som på grund av testamentariskt förordnande
besittes med fri förfoganderätt under besittarens livstid. I övrigt
bär, såvitt utskottet kunnat finna, det ifrågavarande stadgandet i 13 § 1
mom. andra stycket kommunalskattelagen icke närmare berörts i den nu
gällande lagstiftningens förarbeten. Av vad i detta hänseende förekommit
förefaller det emellertid utskottet antagligt, att skattskyldighet för fastighet
redan enligt nuvarande bestämmelser föreligger i sådana i punkterna
c) och d) av 7 § i förordningen om statlig förmögenhetsskatt omförmälda
fall, vilka grunda sig på testamentariskt förordnande. Denna uppfattning
synes även vinna stöd i den skatterättsliga litteraturen.1
Av vad nu anförts torde framgå alt utskottet finner den i de förevarande
motionerna berörda frågan vara av den art, att densamma bör närmare
1 G. Eberslcin: Om skatt till stat och kommun enligt svensk rätt s. 762—763.
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 19.
övervägas. Det måste sålunda i främsta rummet anses önskvärt, att ett fullständigt
klarläggande sker rörande innebörden av de nu gällande bestämmelserna
i ämnet. Sedan ett sådant klarläggande ägt rum, uppkommer frågan,
huruvida den i lagstiftningen nu givna regleringen på detta område kan
anses tillfredsställande. I sakens nuvarande läge kan utskottet icke uttala
någon mening i detta hänseende.
Utskottet får vidare erinra om att 1948 års riksdag på hemställan av samma
års bevillningsutskott beslutat skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan
att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en förnyad utredning rörande frågan
om kommunalskattelagstiftningens utformning. Därvid förutsattes, att frågan
om fastighetsskattens bibehållande eller dess utformning komine att bliva
ett betydelsefullt led i denna utredning.
På grund av föreliggande omständigheter kan utskottet icke förorda bifall
till motionärernas förslag om omedelbar författningsändring i ämnet.
Utskottet anser sig även sakna anledning att föreslå skrivelse till Kungl.
Maj :t med hemställan om utredning rörande det nu ifrågavarande spörsmålet.
Därvid förutsätter emellertid utskottet, att — därest vid den blivande utredningen
fastighetsskatten skulle anses böra bibehållas — den förevarande
frågan tages under omprövning. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet de
föreliggande motionerna.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna I: 153 av herrar Lodenius
och Näsgård samt II: 185 av herr Onsjö in. fl. om viss ändring
av bestämmelserna angående skyldighet att erlägga fastighetsskatt
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 22 mars 1949.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Velander, Heiiman, Falk, Ramberg, Rosander,
Widner, Sjö, Petrén, Niklasson och Isaksson; samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund, Sandberg,
Jonsson i Skedsbygd, Orgård, Kristensson i Osby, Sundström, Nilsson i
Kristinehamn, Edström och Wedén.
497397. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1949.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.