Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner angående beräkningen av dröjsmålsrånta enligt förordningen om kupongskatt.

1949-04-05 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1949:26, Betänkande i anledning av väckta motioner angående beräkningen av dröjsmålsrånta enligt förordningen om kupongskatt.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 26.

1

Nr 26.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

angående beräkningen av dröjsmålsrånta enligt förordningen

om kupongskatt.

(l:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande

motionerna I: 25 av herr Carl Eric Ericsson och II: 26 av herr Hagberg i

Malmö har hemställts, »att riksdagen för sin del måtte besluta sådan ändringav

förordningen den 12 februari 1943 om kupongskatt att i 5 § fjärde stycket

omförmälda dröjsmålsrånta förklaras skola beräknas å allenast det

kupongskattebelopp, som, enligt vad från bolaget överlämnade uppgifter

från aktieägarna utvisa, samtidigt med dessa uppgifter bort överlämnas till

kupongskattekontoret, dock att sådan ränta skall utgå med minst 50 kronor,

samt att vederbörande utskott måtte låta utarbeta därför erforderlig författningstext».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framställda

yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionen 1: 25.

I 5 § första stycket K. F. den 12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt

stadgas, att styrelse för aktiebolag, som beslutat utdelning, skall inom trettio

dagar efter den, då utdelningen blivit tillgänglig för lyftning, till kupongskattekontoret

dels avlämna bestyrkt avskrift av beslutet jämte till bolaget

då inkomna uppgifter om utdelning, dels ock inbetala kupongskatt som hänför

sig till uppgifter vid vilkas avgivande dylik skatt skolat innehållas.

Enligt andra stycket i samma paragraf skall styrelsen senast fyra månader

efter den dag, då utdelningen blivit tillgänglig för lyftning, till kupongskattekontoret

avlämna sådana uppgifter om aktieutdelning, vilka inkommit till

bolaget sedan uppgifter enligt första stycket avlämnades, samt inbetala kupongskatt

för dels den utdelning som avses i de dåmera avlämnade uppgifter

vid vilkas avgivande skatt skolat innehållas, dels den utdelning för vilken

behöriga uppgifter ännu ej redovisats.

Inbetalar icke styrelsen kupongskatt inom föreskriven tid, skall bolaget enligt

fjärde stycket i paragrafen till statsverket gälda ränta å det felande beloppet

efter nio för hundra om året från den dag det senast bort betalas tills

betalning sker.

Rörande tolkningen av bestämmelsen om skyldighet för bolag att gälda

dröjsmålsrånta har regeringsrätten den 22 maj 1947 meddelat ett utslag av

prejudicerande betydelse (R. Å. 1947 ref. 28). Omständigheterna i målet voro

i korthet följande. Vid bolagsstämma den 24 maj 1944 beslöt ett bolag att

1 Bihang till riksdagens protokoll I9i9. 7 samt. Nr HO.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 26.

till aktieägarna utdela 180 000 kronor. Utdelningen, som blev tillgänglig för

lyftning samma dag, uppbars av aktieägarna omedelbart efter bolagsstämman.

Den 2 januari 1945 inkom bolaget till kupongskattekontoret med utdelningsuppgifter

utvisande att kupongskatt icke skolat utgå å någon del

av utdelningen. Enligt ovannämnda utslag förklarades bolaget pliktigt att

gälda dröjsmålsränta å ett kupongskattebelopp av 36 000 kronor (20 procent

å hela utdelningen 180 000 kr.) efter 9 procent om året räknat från fyramånadersfristens

utgång den 24 september 1944 till och med den 2 januari

1945 eller med 873 kronor.

Härigenom har sålunda i praxis fastslagits att dröjsmålsränta skall utgå

även i sådana fall, då utdelning, för vilken kupongskatt ej skolat innehållas,

lyfts före 4-månadersfristens utgång, och bolagets försummelse endast

består däri, att bolaget icke inom föreskriven tid till kupongskattekontoret

insänt utdelningsuppgifterna.

I de föreliggande motionerna ha motionärerna hänvisat till utgången i

nyssnämnda mål och i anslutning därtill anfört i huvudsak följande. Enligt

den tolkning av 5 § fjärde stycket förordningen om kupongskatt, som sålunda

enligt praxis blivit fastställd, kunde följaktligen ett bolag, vars styrelse

på grund av förbiseende underlåtit att inom fyra månader efter bolagsstämmans

beslut till kupongskattekontoret avlämna till bolaget inkomna

uppgifter om aktieutdelning, påföras dröjsmålsränta, beräknad å hela

det belopp uppgifterna avsåge, såväl då statsverket icke ägde någon fordran

å kupongskatt som då denna fordran understege det belopp, uppgifterna

avsåge. Den som felat allenast därutinnan, att han underlåtit att inom föreskriven

tid avlämna vederbörliga uppgifter, drabbades av samma kännbara

påföljd som den, vilken icke blott försummat uppgiftsskyldigheten utan

därjämte obehörigen innehållit statsverket tillkommande kupongskatt. Samma

påföljd inträdde vare sig statsverkets slutliga fordran å kupongskatt

avsåge hela den utdelning, för vilken uppgifter ej lämnats, eller allenast

en del därav. En räntepåföring enligt dessa grunder framstode såsom stötande

för rättskänslan och torde icke hava avsetts. Då bolaget icke obehörigen

innehållit någon kupongskatt utan den bristande redovisningen allenast

avsåge avlämnande av de från aktieägarna inkomna uppgifterna, kunde

det icke anses överensstämmande med allmänt vedertagna rättsgrundsatser

att påföra bolaget en å summan av dessa uppgifter belöpande dröjsmålsränta,

som i vissa fall uppgått till mycket avsevärda belopp. Och i de

fall, då kupongskatt till visst belopp obehörigen innehållits av bolaget, borde

dröjsmålsräntan självfallet beräknas allenast därå och icke på ett högre

belopp. Oftast torde den bristande redovisningen av uppgifterna bero på

förbiseende av någon tjänsteman hos bolaget. Med den synnerligen betungande

uppgiftsskyldighet i olika avseenden, som för närvarande belastade

näringslivet, vore det förklarligt, att ett dylikt förbiseende någon gång förekomme.

Underlåtenhet att inom föreskriven tid avlämna ifrågavarande

uppgifter syntes emellertid, lika väl som underlåtenhet att ställa sig andra

ordningsföreskrifter till efterrättelse, böra medföra någon påföljd för den

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 20.

3

försumlige, men denna påföljd borde stå i rimlig proportion till försummelsens

svårhetsgrad, vilket enligt gällande bestämmelser icke vore fallet.

Enligt motionärernas mening syntes 5 § fjärde stycket i förevarande förordning

böra kompletteras med ett stadgande, att därest bolaget icke på

sätt i nämnda författningsrum föreskrivits inbetalat kupongskatt inom föreskriven

tid, men inom av kupongskattekontoret förelagd tid icke understigande

8 dagar efter det bolaget emottagit föreläggandet inkomme med

uppgifter om aktieutdelning, vid vilkas avgivande skatt ej skolat innehållas,

ränta skulle utgå å allenast det belopp, som enligt vad dessa uppgifter utvisade

skulle av bolaget hava inbetalats, dock med minst 50 kronor. Om

bolaget inom sist angivna tid styrkte, att skyldighet icke förelegat för bolaget

att inbetala kupongskatt, skulle räntan sålunda utgå med 50 kronor.

Efter därom i grundlagsenlig ordning framställd begäran har utskottet

emottagit yttrande över motionerna av kammarrätten. Därjämte har utskottet

under hand inhämtat yttrande från kupongskattenämnden.

Kammarrätten har framhållit bland annat, att för sådana utdelningar, å

vilka kupongskatt icke skolat utgå, häftade bolaget icke och komme icke

heller att häfta i någon skatteskuld till staten. Bolaget vore visserligen skyldigt

att, för den händelse fullständig redovisning icke avgivits inom föreskriven

tid, inbetala kupongskatt, som belöpte å icke redovisade utdelningar,

men därav följde ej att den sålunda inbetalta skatten slutgiltigt komme att

tillfalla staten. I enlighet med inom obligationsrätten gällande rättsgrundsatser

borde dröjsmålsränta utgå endast å belopp, som motsvarade kupongskatt

för utdelningar, för vilka skattskyldighet i sådant hänseende konstaterats

föreligga. Å eventuellt överstigande del av till staten inbetalt belopp

skulle, enligt kammarrättens uppfattning, icke av staten kunna framställas

berättigade anspråk på dröjsmålsränta. Om gällande bestämmelser angående

beräkning av dröjsmålsränta ändrades och ränta förklarades icke skola

utgå å kupongskatt, belöpande å sådana utdelningar, vid vilkas utbetalande

kupongskatt ej bort innehållas och för vilka uppgifter redovisades,

kunde emellertid under vissa antagna förhållanden inträffa, att bolag, vars

styrelse lojalt följt givna redovisningsföreskrifter, komme i ett sämre läge

än det bolag, vars styrelse underlåtit att redovisa inom den i 5 § andra

stycket föreskrivna tiden. Kammarrätten ansåge det icke vara tillfredsställande,

att det bolag, som försummade sin redovisningsplikt, skulle kunna

komma i ett bättre läge än det, som ordentligt fullgjorde sin skyldighet,

men kammarrätten ansåge sig å andra sidan höra framhålla det mindre

sannolika i att ett bolag läte en eventuell möjlighet till en räntevinst av antagligen

ringa storleksordning inverka på sitt handlingssätt i ifrågavarande

avseende. Med hänsyn till vad kammarrätten anfört beträffande dröjsmälsräntans

natur, funne kammarrätten del vara principiellt oriktigt, att

det i ett och samma författningsrum meddelades påföljdsföreskrifter och

föreskrifter angående utgivande av dröjsmålsränta. Däremot syntes intet

vara att erinra emot införandet av en bestämmelse att, därest styrelsen för
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Iicirillningxntskottcts betänkande nr 2(1.

sunmiat alt inbetala kupongskatt inom tid, som angives i 5 § andra stycket,

bolaget hade att för det felande beloppet, till den del detsamma belöpte å

sådana utdelningar, vid vilkas utbetalande kupongskatt icke bort innehållas,

gälda en särskild avgift. Denna avgift kunde måhända uttagas i enlighet

med motionärernas förslag och sålunda beräknas efter nio procent om året

från den dag beloppet bort erläggas tills redovisning skett, dock med minst

50 kronor, men en bättre lösning syntes kammarrätten vara att, exempelvis

i 8 § förordningen om kupongskatt, stadga skyldighet att erlägga en särskild

avgift i huvudsaklig överensstämmelse med stadgandet i 62 § uppbördsförordningen

den 31 december 1945 (nr 896). Enligt sistnämnda författningsrum

ålåge det skattskyldig, som försummat att inom vederbörlig

uppbördstermin inbetala därunder förfallen skatt, att vid sedermera inom

viss tid skedd inbetalning tillika gälda särskild avgift med belopp, som i

författningsrummet angåves.

Kammarrätten delade i princip motionärernas uppfattning om olämpligheten

av att hava en dröjsmålsränta av den karaktär, varom i förordningen

stadgades. Med hänsyn härtill hade kammarrätten intet att erinra emot,

att dröjsmålsränta förklarades skola utgå allenast i de fall, då skyldighet

att innehålla kupongskatt förelegat, samt i författningstexten infördes en

bestämmelse om påföljd för försummad inbetalning. Emellertid kunde enligt

kammarrättens mening ifrågasättas, huruvida, sedan innebörden av nu

ifrågavarande bestämmelse i 5 § i praxis fastslagits, man allenast på grund

av de principiella betänkligheter, som kunde resas mot dessa bestämmelsers

avfattning, borde vidtaga en omarbetning av författningstexten. En sådan

torde nämligen icke komma att medföra någon egentlig förändring i sak

utan allenast innebära att bestämmelsen om dröjsmålsränta uppdelades på

dels en föreskrift om dröjsmålsränta och dels en bestämmelse om den påföljd,

som skulle drabba det bolag, vars styrelse icke inom föreskriven tid

fullgjort sin uppgifts- eller betalningsskyldighet. De ekonomiska konsekvenserna

för bolagen torde bliva ungefär likartade i båda fallen.

Kupongskattenåmnden har uttalat att ur kontrollsynpunkt framstode det

som mycket betydelsefullt, att utdelningsuppgifterna i vederbörlig ordning

avlämnades till kupongskattekontoret. Uppgiftslämnandet hade i 5 § kupongskatteförordningen

utformats sålunda, att två redovisningar skulle avlämnas.

Den första, som skedde inom 30 dagar från det utdelningen bleve tillgänglig

för lyftning, avsåge av bolagen uppburen kupongskatt, varigenom

denna skatt snabbt tillfördes statsverket med åtföljande ränteförmån och

minskad förlustrisk. Den andra redovisningen, som skulle ske inom fyra månader

från samma tidpunkt, omfattade all utdelning. I den mån utdelningen

icke då uppburits erhölle staten likväl den beräknade skatten och tillgodogjorde

sig alltså ränta å dessa skattemedel, intill dess utdelningen lyftes och

skatten i förekommande fall restituerades. För att skyldighet att erlägga

påföljdsränta skulle inträda, måste det alltså föreligga två försummelser

från vederbörandes sida. Som viktigaste påtryckningsmedel för bolags redovisning

framstode bestämmelsen i 5 § 4 st. om ränta efter 9 % per år vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr Sfi.

försummelse att lämna redovisning. Räntan vore givetvis då schablonmässigt

beräknad. I fall då redovisningar lämnades för sent hade regelmässigt

en del utdelningar lyfts före 4-månadersperiodens utgång och en del

under tiden därefter. Räntan beräknades å kupongskatten för hela den oredovisade

utdelningen. En uppdelning efter den tid utdelningar lyfts skulle

vålla besvärligheter. Givetvis borde den som försummat sig och som disponerat

över medel, som skolat vara inlevererade, icke bli bättre ställd än den

som uppmärksamt fullgjort sina skyldigheter. I viss mån torde principiella

invändningar kunna resas mot att något som till väsentlig del utgjorde ett

slags straffavgift utformats som ränta, tillika beräknad på ett schablonmässigt

sätt. Skulle man icke uttaga en påfölj dsränta utan i stället böter

måste dessa graderas efter storleken av de belopp saken gällde samt efter

omständigheterna i övrigt, däribland ock den skada eller risk som uppstått

för det allmänna med hänsyn till tidsutdräkten. Någon stor skillnad i sak

torde då i allmänhet icke framkomma i jämförelse med påfölj dsränta. Utan

att vilja gå in på en detalj granskning av det i motionerna framförda förslaget.

ville kupongskattenämnden endast påpeka, att det föreslagna minimibötesstraffet

om 50 kr. uppenbarligen skulle drabba de mindre bolagen hårdast

medan det å andra sidan icke vore tillräckligt högt för att utgöra ett

verksamt påtryckningsmedel såvitt anginge de större bolagen. Av senast

tillgänglig statistik, gällande året 1947, framginge, att 945 bolag sagda år

påförts påföljdsränta med sammanlagt 24 017 kronor eller i medeltal 25

kronor 40 öre per bolag. Systemet syntes fungera på ett tillfredsställande

sätt. Med hänsyn till det anförda avstyrktes det i motionen framförda förslaget

om författningsändring.

På begäran av utskottet har knpongskattekontoret inkommit med en närmare

specifikation av de för året 1947 lämnade statistiska uppgifterna. Av

de 945 bolag, som nämnda år påförts dröjsmålsränta, hade sålunda 883 debiterats

ränta understigande 50 kronor och 62 ränta överstigande 50 kronor.

I 56 fall hade ränta överstigande 50 kronor påförts, där kupongskatt

egentligen ej skulle ha utgått. Av nedanstående tabell framgår med vilka

belopp (i kronor) ränta i dessa senare fall erlagts.

531: —

128:10

140: _

76: 50

51: —

93: —

50: 40

244: 99

70: _

4 295: 50

70: 12

783: —

52: 87

85:46

139: 75

179:22

100: 75

2 010: 93

119:70

68: 50

60: —

174: 25

172: 20

310: 25

97: 92

270: _

120: —

73: 50

95:04

103: 60

172:20

174: 26

230: 40

72: 76

82: 22

70: 40

140: —

76: 20

605: 25

50: —

1 312:50

156: 80

605: 25

319: 20

119: 70

180:_

78: —

218: 75

105: —

139: 75

232: 50

109: 61

94:-

56:81

316: —

547: 80

opaginerad Kontrollera mot PDF

fi Bevillningsutskottets betänkande nv 26.

Utskottet. I 5 g förordningen om kupongskatt ha meddelats bestämmelser

angående bolagsstyrelses skyldighet att inbetala kupongskatt och avlämna

utdelningsuppgifter. Med hänsyn till angelägenheten av att bolagen så snart

som möjligt efter det utdelningen förfallit till betalning inkomma med redovisning

har redovisningsförfarandet uppdelats i två etapper. Den första

redovisningen skall äga rum inom trettio dagar efter den, då utdelningen

blivit tillgänglig för lyftning. Då skall bolagets styrelse till kupongskattekontoret

dels avlämna bestyrkt avskrift av beslutet om utdelningen jämte

till bolaget inkomna utdelningsuppgifter, dels ock inbetala kupongskatt, som

hänför sig till uppgifter vid vilkas avgivande dylik skatt skolat innehållas.

Den andra redovisningen skall ske senast fyra månader efter den dag, då

utdelningen blivit tillgänglig för lyftning. Inom denna fyramånadersfrist

skall styrelsen till kupongskattekontoret avlämna sådana utdelningsuppgifter,

vilka inkommit till bolaget sedan uppgifter första gången avlämnades.

Därjämte skall styrelsen inbetala kupongskatt för dels den utdelning, som

avses i de dåmera avlämnade uppgifter, vid vilkas avgivande skatt skolat

innehållas, dels den utdelning för vilken behöriga uppgifter ännu ej redovisats.

Inbetalar icke styrelsen kupongskatt inom föreskriven tid, skall bolaget

till statsverket gälda ränta å det felande beloppet efter nio för hundra

om året från den dag det senast bort betalas tills betalning sker.

Skyldighet att gälda dröjsmålsränta inträder alltså för bolag, som vid

envar av de båda tidsfristernas utlöpande underlåter att till kupongskattekontoret

redovisa den kupongskatt, som vid detta tillfälle varit innehållen.

Samma påföljd drabbar emellertid även det bolag, som vid utgången av

fyramånadersfristen icke till kupongskattekontoret redovisar kupongskatt

belöpande på utdelning, för vilken behöriga uppgifter icke avlämnats. Enligt

utslag av regeringsrätten inträder i dylika fall skyldighet att gälda dröjsmålsränta,

även om sedermera avlämnas uppgifter utvisande att kupongskatt

icke skolat innehållas; och detta även om utdelningen lyfts före fyramånadersfristens

utgång och bolaget sålunda icke obehörigen förfogat över

några medel, som skolat inlevereras till statsverket.

I de föreliggande motionerna har bl. a. framhållits att i sådana fall, då

ett bolag icke obehörigen innehållit någon kupongskatt utan den bristande

redovisningen allenast avsåge avlämnande av de från aktieägarna inkomna

uppgifterna, kunde det icke anses överensstämmande med allmänt vedertagna

rättsgrundsatser att påföra bolaget en å summan av dessa uppgifter

belöpande dröjsmålsränta. Och i de fall, då kupongskatt till visst belopp obehörigen

innehållits av bolaget, borde dröjsmålsräntan beräknas allenast

därå och icke på ett högre belopp. Påföljden för underlåtenhet att inom

föreskriven tid avlämna utdelningsuppgifter borde enligt motionärernas mening

icke vara hårdare än som för vinnande av effektiv kontroll kunde

anses erforderlig. I enlighet därmed har i motionerna hemställts om sådan

ändring av 5 § kupongskatteförordningen att dröjsmålsränta förklarades

skola beräknas allenast å det kupongskattebelopp, som, enligt vad från bolaget

överlämnade utdelningsuppgifter utvisade, skulle av bolaget ha inbetalts,

dock med minst 50 kronor.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 26.

7

Över motionerna har utskottet inhämtat yttrande från kammarrätten och

kupongskattenäinnden. Kammarrätten har förklarat sig i princip dela motionärernas

uppfattning om olämpligheten av att ha en dröjsmålsränta av

den karaktär, varom i kupongskatteförordningen stadgades. Med hänsyn

därtill hade kammarrätten intet att erinra emot, att dröjsmålsränta förklarades

skola utgå allenast i de fall, då skyldighet att innehålla kupongskatt

förelegat. Emellertid har kammarrätten samtidigt förordat införandet

av en särskild straffavgift att utgå i sådana fall, där dröjsmålsränta nu

skall utgå oaktat någon skyldighet att innehålla kupongskatt icke förelegat.

Med hänsyn till att en lösning av det föreliggande problemet efter

dessa linjer icke skulle komma att medföra någon egentlig förändring i sak

utan allenast innebära att bestämmelsen om dröjsmålsränta uppdelades på

dels en föreskrift om dröjsmålsränta och dels en bestämmelse om den påföljd,

som skulle drabba det bolag, vars styrelse icke inom föreskriven tid

fullgjort sin uppgifts- eller betalningsskyldighet har kammarrätten ifrågasatt

om man allenast på grund av de principiella betänkligheter, som kunde

resas mot de nuvarande bestämmelserna, borde vidtaga en omarbetning av

författningstexten. Kupongskattenäinnden har för sin del avstyrkt det i

motionerna framförda förslaget till författningsändring och därvid bland

annat anfört att ett bolag, som försummat sig och som disponerat över medel,

som skolat vara inlevererade till statsverket, givetvis icke borde bliva

bättre ställt än det bolag, som uppmärksamt fullgjort sina skyldigheter.

Vidare har nämnden framhållit att om man icke skulle uttaga en påföljdsränta

utan i stället böter måste dessa graderas efter storleken av de belopp

saken gällde samt efter omständigheterna i övrigt, däribland också den

skada eller risk som uppstått för det allmänna med hänsyn till lidsuldräkten.

Beträffande det av motionärerna föreslagna minimibötesstraffet om

50 kronor har nämnden påpekat, att detta skulle drabba de mindre bolagen

hårdast medan det å andra sidan icke vore tillräckligt högt för att utgöra

ett verksamt påtryckningsmedel såvitt anginge de större bolagen.

Av den tidigare lämnade redogörelsen framgår att ett bolag, som törsummat

att inom föreskriven tid inleverera av bolaget innehållen kupongskatt,

skall gälda särskild dröjsmålsränta beräknad efter nio procent om året å

det felande beloppet. Någon ändring härutinnan bar icke ifrågasatts av

motionärerna. Däremot ha i motionerna framställts erinringar mot att

bestämmelserna om dröjsmålsränta ansetts tillämpliga även om bolaget

med vederbörliga utdelningsuppgifter kunnat visa att någon kupongskatt

icke skolat av bolaget innehållas. Man har förmenat att bolaget i sådana

fall, åtminstone där räntan uppgått till mera avsevärt belopp, drabbats av

en påföljd, som icke stode i rimlig proportion till svårhetsgraden av den förseelse,

som bolaget genom sin försummelse att i rätt tid insända utdelningsuppgifter

gjort sig skyldig till.

Enligt utskottets uppfattning torde det sakligt sett föreligga en skillnad

mellan å ena sidan sådana fall, där utdelning lyfts före fyramånadersfrislens

utgång, och å andra sidan där detta icke skett. I det senare fallet bar

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 26.

statsverket rätt att få disponera över den beräknade skatten och tillgodogöra

sig ränta å dessa medel intill dess utdelningen lyfts och det sålunda

blir definitivt fastställt om kupongskatt skall erläggas eller ej. Har bolaget

underlåtit att inbetala den å icke lyftad utdelning beräknade skatten bör

bolaget vara skyldigt att betala dröjsmålsränta även om bolaget sedermera

inkommer med utdelningsuppgifter utvisande att utdelningen utbetalts till

skattskyldig, som icke varit skyldig erlägga kupongskatt. Utskottet kan

alltså för dessa fall icke tillstyrka att ändring göres i de nuvarande bestämmelserna.

Annorlunda torde det förhålla sig, när utdelning lyfts före fyramånadersfristens

utgång, men bolaget försummat insända utdelningsuppgifter. Här

har ju bolaget icke förfogat över medel, som rätteligen bort vara inlevererade

till statsverket. Bolagets försummelse består sålunda endast däri, att

bolaget icke inom rätt tid redovisat inkomna utdelningsuppgifter. Det synes

utskottet rimligt, att man för dessa fall överväger ändrade påföljdsregler.

Att på sätt kammarrätten föreslagit införa en särskild straffavgift i huvudsaklig

överensstämmelse med stadgandena i uppbördsförordningen torde

icke böra ifrågakoinma. En på dylikt sätt anordnad avgift, vilken utgår

oberoende av dröjsmålets längd, torde nämligen i många fall komma att

medföra en strängare påföljd än vad som nu gäller. En lämpligare lösning

synes utskottet vara att införa en spärr, som förhindrar att dröjsmålsräntan

kommer att utgå med belopp, som måste framstå såsom uppenbart obilliga.

Med ledning av de statistiska uppgifter, som utskottet införskaffat rörande

storleken av de räntebelopp som påförts under år 1947, anser utskottet

att en lämplig avvägning erhålles om dröjsmålsräntan för nu berörda

fall maximeras till 100 kronor. I sitt över motionerna avgivna yttrande har

kupongskattenämnden bland annat påpekat att det av motionärerna föreslagna

minimibeloppet av 50 kronor uppenbarligen skulle drabba de mindre

bolagen hårdast. Nämnden åsyftar tydligen med detta uttalande de fall,

där räntan enligt nu gällande bestämmelser icke skulle uppgå till detta

minimibelopp. Genom att räntan i stället förklaras skola utgå med högst

ett visst belopp bortfaller den gjorda invändningen.

Den av utskottet här ovan förordade regeln om maximering i vissa fall

av dröjsmålsränta enligt kupongskatteförordningen torde böra införas som

en andra punkt i 5 § fjärde stycket nämnda förordning. I samband därmed

torde ett förtydligande tillägg böra göras till första punkten i berörda

stycke. För närvarande stadgas däri, att dröjsmålsränta skall utgå å det felande

beloppet efter nio för hundra om året från den dag det senast bort

betalas »tills betalning sker». Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen

utgår emellertid ränta i vissa fall där någon betalning av kupongskatt

icke äger rum. Enligt det tidigare omnämnda regeringsrättsutslaget

skall i dylikt fall den dag, då utdelningsuppgifterna inkomma till kupongskattekontoret,

anses såsom slutdag för ränteberäkningen. Utskottet föreslår

att en uttrycklig bestämmelse härom intages i författningen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 26.

9

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av de likalydande motionerna

1:25 av herr Carl Eric Ericsson och 11:26 av herr

Hagberg i Malmö angående beräkningen av dröjsmålsränta

enligt förordningen om kupongskatt, antaga följande under

rubriken -»Föreslagen lydelse» upptagna

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 12 februari

1943 (nr 44) om kupongskatt.

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 12 februari 1943 om kupongskatt

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

Nuvarande lydelse:

5 §•

Styrelse för---skolat inne
hållas.

Senast fyra---är felaktig.

Där det--— stadgade ålig
ganden.

Inbetalar icke styrelsen kupongskatt

inom föreskriven tid, skall bolaget

till statsverket gälda ränta å det

felande beloppet efter nio för hundra

om året från den dag det senast bort

betalas tills betalning sker.

Har viss — -—- — om utdelningen.

Har aktiebolag — — — till kupongskattekontoret.

Föreslagen lydelse:

5 §•

Styrelse för —--skolat inne
hållas.

Senast fyra —--är felaktig.

Där det--- — stadgade ålig
ganden.

Inbetalar icke styrelsen kupongskatt

inom föreskriven tid, skall bolaget

till statsverket gälda ränta å det

felande beloppet efter nio för hundra

om året från den dag det senast bort

betalas tills betalning sker eller behöriga

uppgifter om aktieutdelningar,

för vilka skatt icke skolat innehållas,

avlämnas till kupongskattekontoret.

Vad angår kupongskatt å

utdelningar, vilka lyfts före utgången

av den i andra stycket angivna tiden

och vid vilkas utbetalande sådan

skatt ej skolat innehållas, skall dock

dylik ränta utgå med högst 100 kronor.

Har viss---om utdelningen.

Har aktiebolag — — — till kupongskattekontoret.

2 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 7 samt. Nr 26.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 26.

Denna förordning träder i kraft den 1 juni 1949 och skall äga tillämpning

å aktieutdelning, som blivit tillgänglig för lyftning nämnda dag eller

senare.

Stockholm den 5 april 1949.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elon Andersson, Sjödahl, Ekman, Velander,

Franzon, Falk, Wehtje, Rosander, Sjö och Niklasson; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Sandberg, Hagberg i Malmö,

Nilsson i Kristinehamn, Persson i Svensköp, Olofsson, Sjölin, Ohlsson

i Kastlösa, Andersson i Dunker och Bladh.

Stockholm 1949. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

491227

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1949:151 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av tionde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakku a1 i texten