Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om åtgärder för främjande av det frivilliga enskilda sparandet.

1949-04-26 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1949:29, Betänkande i anledning av väckta motioner om åtgärder för främjande av det frivilliga enskilda sparandet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 29.

1

Nr 29.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om åtgärder för främjande av det frivilliga enskilda

sparandet.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande

motionerna I: 219 av herr Mannerskantz in. fl. och II: 273 av herr Hjalmarson

m. fl. har hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t

anhålla, att Kungl. Maj :t måtte framlägga förslag till årets riksdag om

åtgärder för att främja det frivilliga enskilda sparandet».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framställda

yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionen II: 273.

Förevarande spörsmål har varit föremål för riksdagens uppmärksamhet

vid 1947 och 1948 års riksdagar.

Vid 1947 års riksdag hemställdes i de likalydande motionerna I: 144 (av

herr Elon Andersson m. fl.) och 11:234 (av herr Ohlin m. fl.), att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning rörande

skattefrihet eller skattelättnad för inkomst, som sparas av personer med

viss maximiinkomst, ävensom rörande andra lämpliga åtgärder till uppmuntrande

av de breda folklagrens sparande, i första hand sådant s. k.

kontant sparande, som placeras i sparinrättningar, vissa obligationer eller

annan penningform. Samma års bevillningsutskott fann i sitt över dessa

motioner avgivna betänkande nr 46 det vara ett mycket betydelsefullt samhällsintresse

att på lämpligt sätt uppmuntra sparandet, ej minst bland de

breda folklagren. Utskottet erinrade vidare om att Kungl. Maj :t genom

överläggningar med representanter för näringslivet och de större folkrörelserna

sökt finna lämpliga utvägar för det allmännas stöd åt sparandet.

Då Kungl. Maj :t sålunda ägnade sparfrämjandet särskild uppmärksamhet

och då utskottet förutsatte att Kungl. Maj :t därvid även uppmärksammade

de i motionerna berörda spörsmålen, fann utskottet tillräckliga

skäl saknas att i en särskild skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa

om utredning i ämnet. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Enahanda yrkande som i de nu förevarande motionerna framfördes i

motionen 11:367 (av herrar Håstad och Hjalmarson) vid 1948 års riksdag.

I sitt i anledning av motionen avgivna och av riksdagen godkända betänBibang

till riksdagens protokoll 19b9. 7 sand. Nr 29.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 29.

kande nr 49 erinrade samma års bevillningsutskott om att en omfattande

sparkampanj kommit till stånd samt att bl. a. sparbankerna i avsikt att

främja sparandet bedreve ekonomisk upplysningsverksamhet. Utskottet

anförde därjämte bl. a. följande:

Emellertid ha även mera vittgående åtgärder för uppmuntrande av det

frivilliga sparandet övervägts. Sålunda ha under den senare tiden vid

offentliga utredningar utarbetats två förslag, vilka syfta till att på olika

vägar stimulera till insättning i penninginstitut av sparmedel, bundna fölen

längre tid.

Det ena av dessa förslag, har såsom antytts i den förevarande motionen,

framlagts av 1944 års allmänna skattekommitté i en den 13 december 1947

till finansdepartementet avlämnad promemoria med förslag till bestämmelser

angående skatteplanering av frivilligt banksparande. Enligt detta

förslag skall varje skattskyldig fysisk person äga rätt att i en allmän kreditinrättning

— postsparbanken, annan sparbank, affärsbank eller centralkassa

för jordbrukskredit — upplägga ett s. k. skattesparkonto för sig själv,

sin maka eller sina minderåriga barn. För den del av det löpande årets inkomst,

som insättes å dylikt konto under åren 1948 och 1949, skall avdrag

vara medgivet vid inkomsttaxeringen, i den mån den sammanlagda årliga

insättningen ej överstiger 3 000 kronor för vart och ett av dessa år. Så

länge medlen innestå å kontot, föreligger ej skatteplikt vare sig för förmögenheten

eller för därå upplupna räntor. Medlen få icke uttagas, förrän

två kalenderår förflutit efter utgången av det år, under vilket insättningen

gjorts. Efter den nämnda tvåårsfristen få medlen uttagas. Om uttagningen

sker före utgången av år 1954, skall dock det uttagna beloppet inräknas i

den skattepliktiga inkomsten för det år, då uttaget ägt rum. Medel, som

innestå å kontot till utgången av år 1954, kunna däremot uttagas, utan

att detta medför skattskyldighet för desamma. Skattebefrielsen blir alltså

under denna förutsättning definitiv.

Enligt det andra förslaget, vilket framlagts i en inom finansdepartementet

i december 1947 upprättad promemoria, skall sparandet uppmuntras

genom att särskilda premier lämnas till sparare i ungdomsåldrarna. De

sparade medlen skola insättas å särskilda ungdomskonton hos kreditinrättningarna.

Premien, vilken ansetts böra vara undantagen från beskattning,

skall utgöra ett procentuellt tillägg till det under varje år sparade beloppet.

Såsom villkor för att premie skall utgå har ansetts böra föreskrivas, att

sparandet uppgår till visst minimibelopp.

Intetdera av dessa förslag har hittills förelagts riksdagen.

Utskottet har givetvis icke möjlighet att i delta sammanhang göra något

uttalande, huruvida de utvägar, som anvisats i de båda förslagen, äro lämpliga

eller över huvud taget framkomliga. Vad angår det inom finansdepartementet

utarbetade förslaget faller detta för övrigt till huvudsaklig del

utanför bevillningsutskottets kompetensområde. Att bägge förslagen innebära

en viss risk för överflyttningar av redan förefintliga sparmedel till

sådana konton, som med förslagen avses, synes dock uppenbart.

Utan att på något sätt taga ställning till dessa förslag anser sig utskottet

böra starkt understryka vikten av att i nuvarande läge alla de möjligheter

bliva undersökta, som kunna tänkas ifrågakomma för erhållande av en stimulans

till det frivilliga sparandet särskilt bland de breda folklagren. För

att åtgärder i sådan riktning skola leda till något mera påtagligt resultat

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 29.

3

lärer det enligt utskottets mening vara ofrånkomligt, att begagnandet av

den anvisade sparformen för den enskilde klart framstår såsom en fördel

för honom själv. Allmän enighet råder därom att ett ökat sparande under

nuvarande förhållanden är synnerligen angeläget ur allmän synpunkt.

Den omständigheten, att en sparform innebär risk för att densamma kan

komma att begagnas även i andra fall än som därmed avses, synes fördenskull

utskottet icke utan vidare böra föranleda, att densamma avvisas.

Vilka risker som helst i detta hänseende böra givetvis icke tagas. Med hänsyn

till syftet med de anordningar, som här ifrågasättas, bör det dock enligt

utskottets mening kunna anses försvarligt om någon risk härutinnan förefinnes,

såvida det kan antagas att anordningarna eljest komma att på ett

tillfredsställande sätt fylla sitt syfte. Utskottet anser sålunda, att även

sådana utvägar, som under mera normala förhållanden icke kunnat ifrågakomma,

för närvarande böra tagas under omprövning. Huruvida en sådan

utväg —■ trots därmed förenade olägenheter — bör väljas blir en avvägningsfråga.

Vid denna avvägning kan givetvis icke bortses från att olägenheterna

med en viss anordning hliva större i den mån det belopp, som kan

ifrågakomma till en gynnad behandling, är mera avsevärt.

Därjämte erinrade utskottet beträffande sparande genom tecknande av

livförsäkringar om att i ett av 1944 års allmänna skattekommitté avgivet

betänkande (SOU 1948: 22) förslag framlagts om en höjning av maximibeloppet

för avdraget för försäkringspremier från 200 till 300 kronor.

Utskottet, som förutsatte, att Kungl. Maj :t ägnade uppmärksamhet åt den

i motionen berörda frågan om åtgärder för främjande av det frivilliga

sparandet ansåg ej erforderligt att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa

om förslag i ämnet. Med hänsyn härtill avstyrkte utskottet motionen.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

I de förevarande motionerna har erinrats om att i bilaga 1 till 1949 års

statsverksproposition, bihang 2, »översikt över det ekonomiska läget 1949»,

uttalats (s. 114), att efterkrigstidens sparbenägenhet syntes ha visat sig

otillräcklig samt att problemet för lång tid framåt syntes vara att åstadkomma

ett sparande som vore tillräckligt stort för att medge önskvärda

investeringar. Från skilda synpunkter måste det enligt motionärernas uppfattning

anses vara av synnerlig vikt, att ökningen av sparandet åvägabragtes

genom frivilliga insatser från medborgarnas sida. Att sparandet

varit otillräckligt hade från högerhåll vid upprepade tillfällen understrukils.

Detta hade dock icke föranlett sådana positiva åtgärder, som vore erforderliga.

Då det vore nödvändigt att snarast möjligt få till stånd en stark

ökning av sparandet, vore det angeläget att frågan om olika åtgärder av

sparsamlietsfrämjande karaktär gjordes till föremål för skyndsam utredning.

I olika sammanhang hade diskuterats att medgiva skattelättnad för

skattskyldiga, som i viss form företoge nysparande. Bland annat hade

1944 års allmänna skattekommitté i december 1947 avgivit ett förslag i

sådant syfte. Utan att taga ställning till detta förslag ville motionärerna

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 2:9.

helt allmänt framhålla att, därest en dylik sparform skulle få någon större

betydelse såsom en stimulation till sparande, den för spararen måste

framstå såsom mycket enkel. Den finge sålunda icke vara förenad med

några besvärliga formaliteter och finge icke synas åsyfta någon ökad

kontroll över eller insyn i den enskilde spararens ekonomiska dispositioner

och ställning. Vidare borde de förmåner i skattehänseende, som den nya

sparformen skulle medföra, vara så påtagliga för spararen, att de starkt

lockade honom att spara i den angivna sparformen och att genom begränsning

av konsumtionen öka detta sitt sparande så mycket som möjligt.

Genom att sålunda appellera till den stora massan av små och medelstora

inkomsttagare kunde man förvänta att nå en effektiv minskning av

konsumtionen hos den stora allmänheten. Motionärerna hade icke förbisett,

att anordnandet av en sparform, som privilegierades vid beskattningen,

kunde innebära risk för att densamma användes även i andra fall än som

därmed avsåges. Enligt motionärernas mening vore emellertid en sådan

invändning icke av avgörande betydelse. En liknande uppfattning hade

även framförts av 1948 års bevillningsutskott. Under den tid som förflutit,

sedan denna fråga behandlades vid föregående års riksdag, hade

intet annat åtgjorts för att främja det frivilliga sparandet än att den redan

tidigare igångsatta sparpropagandan fortsatt. Propagandans resultat hade

emellertid icke varit tillfredsställande. Det vore också psykologiskt förklarligt

att effekten blivit denna, då spararen icke erbjödes några för

honom klart påtagliga fördelar. Att skattevägen uppmuntra sparandet

vore endast en av de möjligheter, som stode till buds. Givetvis borde även

andra åtgärder övervägas.

Utskottet. I de förevarande motionerna har yrkats skrivelse till Kungl.

Maj:t med hemställan om åtgärder för främjande av det frivilliga enskilda

sparandet.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har denna fråga i

anledning av väckta motioner varit under behandling vid såväl 1947 som

1948 års riksdagar. Sistnämnda års bevillningsutskott underströk starkt

vikten av att alla de möjligheter bleve undersökta, som kunde tänkas

ifrågakomma för erhållande av en stimulans till det frivilliga sparandet

särskilt bland de breda folklagren. Då utskottet emellertid förutsatte, att

Kungl. Maj:t ägnade uppmärksamhet åt frågan om åtgärder för främjande

av det frivilliga sparandet, ansåg utskottet ej erforderligt att i skrivelse till

Kungl. Maj :t hemställa om förslag i ämnet.

Även enligt bevillningsutskottets mening är det av synnerlig vikt, att en

ökning av det frivilliga sparandet äger rum. Det beror sålunda i hög grad

på sparandet, om de nu rådande krisförhållandena med regleringar av

olika slag skola kunna bringas att upphöra. Ur de synpunkter, utskottet

har att företräda, uppkommer närmast frågan, huruvida en stimulans åt

sparandet skulle kunna vinnas genom ändrade beskattningsregler eller

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 29.

5

ändrade grunder för själva skattesystemet. Utskottet får härvidlag erinra

om att innevarande års riksdag på förslag av utskottet i dess av riksdagen

godkända betänkande nr 18 beslutat att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa

om en översyn av skatterna till staten och dessas verkningar. Utskottet

har därvid anfört, att det praktiska syftet med utredningen uppenbarligen

vore att undersöka möjligheterna till ett lägre samlat skattetryck.

Vidare har framhållits, att det vore ett för alla gemensamt intresse att

hela skattesystemet så utformades att det i minsta möjliga grad lade hinder

i vägen för en höjning av folkets välstånd genom fortsatt utveckling av

produktionen. Att därvid skatternas inverkan både på sparandet och på

arbetsviljan måste beaktas vore lika allmänt erkänt som det visat sig

svårt att vinna enighet om verkningarna i praktiken av skattesystemets

utformning. I vid utskottets nämnda betänkande fogade reservationer har

betydelsen av skattesystemets utformning med avseende å verkningarna

därav å produktionen och sparviljan ytterligare understrukits.

Av vad nu anförts framgår, att skatternas verkningar å bl. a. sparandet

torde komma att uppmärksammas vid den nu beslutade översynen av det

statliga skattesystemet. Utskottet vill även påpeka, att hos Kungl. Maj :t i

dagarna av ungdomskommittén inom Folkrörelsernas sparkampanj gjorts

framställning om vissa åtgärder för främjande av sparandet bland ungdomen.

Med hänsyn härtill och då utskottet förutsätter, att Kungl. Maj:t

jämväl i övrigt vidtager de åtgärder, som kunna befinnas möjliga för erhållande

av en stimulans till det frivilliga sparandet, finner utskottet ej

skäl att i anledning av de förevarande motionerna förorda skrivelse till

Kungl. Maj :t med hemställan om förslag i ämnet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 219 av herr Mannerskantz

m. fl. och II: 273 av herr Hjalmarson in. fl. om åtgärder

för främjande av det frivilliga enskilda sparandet

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 april 1949.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elon Andersson, Wahlmark, Ekman,

Velander, Heiiman, Franzon, Falk, Wehtje, Rosander och Niklasson; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund, Sandberg,

Jonsson i Skedsbygd, Orgård, Sundström, Hagberg i Malmö, Nilsson i

Kristinehamn, Persson i Svensköp och Sjölin.

Bihang till riksdagens protokoll 1949. 7 sand. Nr 29.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.