Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i förordningen om nöjesskatt.

1949-05-05 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1949:31, Betänkande i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i förordningen om nöjesskatt.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

1

Nr 31.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

angående vissa ändringar i förordningen om nöjesskatt.

(1 :a avd.)

Till bevillningsutskottet ha hänvisats följande inom riksdagen väckta,

av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna 1:11 av herr Berling m. fl. och II: 9 av

herr Bergström m. fl., vari hemställts, »att riksdagen ville besluta om följande

ändrade lydelse av § 9 st. 1 i nöjesskatteförordningen: ''Såsom biljettpris

anses det ordinarie priset för den tillställning, varom fråga är, utan

hänsyn till att tillfälligtvis nedsättning medgives för vissa grupper av deltagare

eller att biljett utlämnas utan betalning (fribiljett)’»;

2) de likalydande motionrna I: 102 av herr Ernst Hjalmar Nilsson m. fl.

och II: 122 av herrar Skoglund i Umeå och Åkerström, vari hemställts, »att

riksdagen måtte antaga följande förslag till ändrad lydelse av 15 § tredje

stycket förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt.

15 §.

Där ideell----syfte.

Vad i---—- främja hästsport.

Där nöjestillställning anordnas av folketshusförening, folkparksförening

eller annan liknande organisation eller av organisation, som har till uppgift

att tillhandahålla allmän samlingslokal, åtnjutes befrielse från nöjesskatt

för varje tillställning med belopp som i första stycket angives. Vad

nu sagts skall gälla endast under förutsättning, att organisationen under

de senast förflutna fem åren icke lämnat utdelning åt sina medlemmar, att

tillställning av samma slag hålles högst två dagar i följd inom samma lokal

eller område och att tillställningen icke är av beskaffenhet som avses i

första stycket andra punkten»; samt

3) motionen II: 268 av herr Ericsson i Sörsjön, vari hemställts, »att riksdagen

måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning

angående möjligheten att genomföra sådan ändring i gällande förordning

om nöjesskatt, att dansbiljett icke skall kunna påtvingas restauranggäst

som endast önskar intaga måltid och ej är intresserad av dans och vad därmed

sammanhänger».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda

Bihang till riksdagens protokoll 19W. 7 sand. Nr 31.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

yrkandena, får utskottet, i den män redogörelse härför icke lämnas i det

följande, hänvisa till motionerna I: It, I: 102 och II: 268.

De föreliggande motionerna avse sålunda tre olika spörsmål, nämligen

dels beräkning av nöjesskatt för abonnemang, dels frågan om ändring av

15 § tredje stycket nöjesskatteförordningen, dels ock frågan om beskattning

av restaurangdans.

Beräkning av nöjesskatt för abonnemang.

Enligt 6 § förordningen den 21 december 1945 om nöjesskatt upptages

nöjesskatten i form av skatt på biljett eller annat bevis, som berättigar

till deltagande i nöjestillställningen. Jämlikt 7 § utgår nöjesskatten med

15 procent å bruttopriset för varje biljett, inberäknat skatten; dock att för

biograf föreställning nöjesskatten utgår med 30 procent, om biljettpriset

icke överstiger en krona, och eljest med 30 procent av en krona och 45

procent av återstoden av biljettpriset. I 9 § ha meddelats närmare föreskrifter

till ledning för beräkning av biljettpriset. Nämnda författningsrum

lyder:

»Såsom biljettpris anses det ordinarie priset för den tillställning, varom

fråga är, utan hänsyn till att nedsättning medgives för vissa grupper av

deltagare eller att biljett utlämnas utan betalning (fribiljett).

I biljettpriset inräknas förköpsavgift, särskild sittplatsavgift eller annan

dylik avgift ävensom sådan program-, garderobs- eller därmed jämförlig

avgift, vars erläggande utgör villkor för tillträde till tillställningen.

Avser biljett ett flertal tillställningar eller ett flertal personer, beräknas

skatt därå såsom för motsvarande antal biljetter för en tillställning eller

en person. Har icke vid biljettens utlämnande bestämts, huru många tillställningar

eller personer biljetten avser, beräknas skatten å biljetten till

20 procent av biljettpriset eller, då fråga är om biografföreställning, till 40

procent av nämnda pris.»

Nöjesskatteförordningens bestämmelser om sättet för beräkning av skatten

bygger sålunda bl. a. på den principen att skatten skall utgå per biljett

och icke å de sammanlagda bruttoinkomsterna. Detta system för beräkning

av skatten har funnits även i tidigare förordningar om nöjesskatt.

Under förarbetena till 1945 års förordning diskuterades emellertid en övergång

till ett system med skatt å de verkliga bruttointäkterna. Det av 1944

års nöjesskatteutredning framlagda förslaget till förordning om nöjesskatt

innehöll sålunda en bestämmelse om att nöjesskatten skulle utgå med viss

procent av de för tillträde till nöjestillställningen erlagda avgifternas sammanlagda

belopp. I konsekvens härmed hade de sakkunniga i sitt förslag

icke medtagit några särskilda regler för beskattning av abonnemang- och

familjebiljetter. Såsom de sakkunniga framhållit förutsätter detta system

att skatten är proportionell. Vid framläggandet för 1945 års riksdag av

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

3

förslag till ny förordning om nöjesskatt (proposition nr 344/1945) ansåg

sig emellertid departementschefen icke kunna biträda de sakkunnigas förslag

till omläggning av skattesystemet i nu ifrågavarande hänseende. Sålunda

anfördes bl. a. att då biografföreställningar enligt propositionen alltjämt

skulle beskattas efter en progressiv skatteskala detta torde nödvändiggöra,

att skatten å dylika föreställningar alltjämt beräknades per biljett.

I fråga om övriga föreställningar fann departementschefen det i och

för sig möjligt att genomföra de sakkunnigas förslag om beräkning av

nöjesskatten. Emellertid syntes det mindre lämpligt med två olika system

för upptagande av nöjesskatten. På grund härav och då systemet med

skatt å biljetter syntes vara effektivare ur kontrollsynpunkt än ett system

med skatt å sammanlagda bruttoavgifterna förordades i propositionen ett

bibehållande av de dittills gällande reglerna om upptagande av nöjesskatten

i form av skatt å biljett.

Frågan om beräkning av nöjesskatt i sådana fall då biljett avser ett flertal

tillställningar var föremål för uppmärksamhet vid 1948 års riksdag. I

motionen II: 00 vid nämnda års riksdag hemställdes sålunda om sådan ändring

av 9 § tredje stycket nöjesskatteförordningen, att skatt å biljett, som

avsåge ett flertal tillställningar, skulle beräknas å det sammanlagt erlagda

beloppet och icke som nu vore fallet efter det ordinarie priset på motsvarande

antal biljetter för en tillställning. Under utskottsbehandlingen inhämtades

yttrande över motionen från riksräkenskapsverket, som därvid

bl. a. uttalade, att goda skäl kunde anföras för en författningsändring i sådan

riktning, att skatt alltid komnie att utgå på det faktiskt betalda biljettpriset.

I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 28 i anledning av berörda

motion anförde 1948 års bevillningsutskott bl. a. följande:

»Med hänsyn till att frågan om nöjesskattens uttagande i form av skatt å

de sammanlagda bruttoinkomsterna varit föremål för prövning så sent som

vid 1945 års riksdag finner utskottet sig icke i nu förevarande sammanhang

böra upptaga denna fråga till förnyat bedömande. Emellertid vill det synas

som om reglerna för beräkning av nöjesskatten i sin nuvarande utformning

vore behäftade med vissa inadvertenser bl. a. i det av motionärerna angivna

hänseendet. Ett avhjälpande härav torde dock förutsätta att tillgång erhålles

till ett fullständigare utredningsmaterial än det som föreligger i nu

ifrågavarande ärende. Beträffande formen för en författningsändring synes

det i motionen framlagda förslaget icke erbjuda en godtagbar lösning. Såsom

påpekats i den inom riksräkenskapsverket utarbetade promemorian

torde det nämligen knappast vara befogat att begränsa en eventuell författningsändring

på det sätt motionärerna föreslagit. Sålunda har i promemorian

anförts, afl motionärerna väl yrkat ändring för det fallet att en biljett

avsåge ett flertal tillställningar men icke för det närbesläktade fallet att en

biljett avsåge ett flertal personer. Vidare har i promemorian framhållits, att

den av motionärerna föreslagna författningsformuleringen innebure, att

skatten för en seriebiljett skulle utgå med en lägre andel av det faktiska

priset, när antalet tillställningar, för vilka biljetten gällde, vore på förhand

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

bestämt, än när så icke vore fallet. I detta sammanhang vill utskottet även

fästa uppmärksamheten på att beträffande biografföreställningar skatten

utgår efter en progressiv skatteskala, vilket torde nödvändiggöra att skatten

för dessa föreställningar även vid abonnemang beräknas per biljett och icke

å avgifternas sammanlagda belopp. På grund av det anförda finner utskottet

ej skäl tillstyrka det i den föreliggande motionen framlagda förslaget

till ändring i nöjesskatteförordningen.

Enligt vad utskottet under hand inhämtat har i samband med remissbehandlingen

av en till finansdepartementet ingiven framställning om vissa

ändringar i nöjesskatteförordningen frågan om en revision av förordningens

bestämmelser om beräkning av skatt för biljett, som avser ett flertal tillställningar,

även berörts. Då uppmärksamheten sålunda redan blivit fäst

på det föreliggande spörsmålet finner utskottet ej heller skäl att i anledning

av nu ifrågavarande motion förorda skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan

om utredning i ämnet.»

I de likalydande motionerna I: 11 och II: 9 har anförts i huvudsak följande.

Den s. k. gruppbestämmelsen i 9 § skulle uppenbarligen tillämpas

vid alla tillfälliga nedsättningar. Därom torde icke råda tvekan. Det vore

däremot tveksamt, hur bestämmelsen borde tillämpas vid de regelmässiga

nedsättningar, som förekomme i form av abonnemang. Frågan vore av

väsentlig betydelse för bl. a. de statsunderstödda teatrarna utanför huvudstaden.

Dessa företag hade till sitt väsentliga syfte att ge värdefull dramatik

i landsorten och företrädesvis åt de ekonomiskt mindre välsituerade

folkgrupperna. Det vore av detta skäl de erhölle anslag av staten för sin

verksamhet. För att dessa företag skulle kunna genomföra sin uppgift och

erhålla det publika underlag, som vore det berättigande för företagen,

måste de arbeta med abonnemangssystem. I praktiken yppade sig nu skilda

meningar om tillämpligheten av den s. k. gruppbestämmelsen. Teatrarna

hävdade, att abonnemangspriserna vore att betrakta såsom ordinarie biljettpriser.

Riksräkenskapsverket tillämpade gruppbestämmelsen även på

de regelbundna nedsättningarna i form av abonnemang. Riksräkenskapsverkets

tillämpning medförde, att skatten komme att utgå med mera än

15 procent på de verkliga och regelmässiga biljettpriserna. Det vore angeläget,

att klarhet skapades i den föreliggande frågan och att abonnemangspriserna

uttryckligen godkändes som ordinarie priser.

Ifrågasatt ändring av 15 § tredje stycket nöjesskatteförordningen.

I 15 § första stycket nöjesskatteförordningen stadgas att — där i stadgandet

närmare angiven ideell organisation anordnar nöjestillställning, vars

behållning skall användas att direkt främja dess ändamål — organisationen

äger för varje tillställning åtnjuta befrielse från den del av nöjesskatten,

som belöper å ett sammanlagt avgiftsbelopp av 500 kronor. Det nu

sagda gäller dock icke tillställning, i vilken till huvudsaklig del ingår dans

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31. 5

eller biograf föreställning, med undantag för sådan filmförevisning, som genom

sitt ämnesval är ägnad att direkt främja organisationens syfte. Enligt

andra stycket i paragrafen skall motsvarande skattelindring gälla beträffande

ideell organisation, som avser att stödja icke professionell idrott

eller gymnastik eller att främja hästsport. Vidare föreskrives i 15 § tredje

stycket, att, där nöjestillställning anordnas av organisation som har till

uppgift att tillhandahålla allmän samlingslokal och som under de senast

förflutna fem åren icke lämnat utdelning åt sina medlemmar, åtnjutes befrielse

från nöjesskatt för varje tillställning med förut angivet belopp, dock

endast under förutsättning att tillställning av samma slag hålles högst två

dagar i följd inom samma lokal eller område och att i tillställningen icke

till huvudsaklig del ingår dans eller sådan biografföreställning för vilken

lindring i beskattningen enligt vad i första stycket sägs icke kan äga rum.

Beträffande tillkomsten av nämnda stadganden må här anmärkas följande.

I proposition nr 344 till 1945 års riksdag med förslag till förordning

om nöjesskatt framhöll departementschefen att särskilda omständigheter

motiverade att uppvisning eller tävling i icke professionell idrott eller gymnastik

erhölle en förmånligare behandling i nöjesskattehänseende än övriga

slag av nöjestillställningar. En bestämmelse härom intogs också i departementsförslagets

15 §, vari stadgades, att i fråga om uppvisning eller

tävling i icke professionell idrott eller gymnastik skulle för varje tillställning

befrielse åtnjutas från den del av nöjesskatten, som belöpte å ett sammanlagt

avgiftsbelopp av 2 000 kronor.

I anledning av propositionen väcktes ett flertal motioner med yrkanden,

att lindring i nöjesbeskattningen skulle beredas vissa ideella organisationer

och sådana sammanslutningar, vilka hade till uppgift att tillhandahålla

allmänna samlingslokaler. Vad angår frågan om skattelindring för berörda

sammanslutningar anförde 1945 års bevillningsutskott i sitt av riksdagen

godkända betänkande nr 66 följande:

»I de likalydande motionerna I: 415 och II: 631 har särskilt understrukits

vikten av att jämväl sammanslutningar, som äga och underhålla allmänna

samlingslokaler, beredas vissa lättnader i nöjesbeskattningen. Enligt vad för

utskottet upplysts kunna till samlingslokaler av nu angivet slag hänföras i

huvudsak folkelshus- och nykterhetslokaler samt s. k. bygdegårdar, och de

lokalägande sammanslutningarna torde i allmänhet vara registrerade såsom

ekonomiska föreningar, ehuru dessa regelmässigt icke utdela någon vinst

till sina medlemmar.

Jämväl i fråga om sammanslutningar, som ha till uppgift att tillhandahålla

allmän samlingslokal, är det av betydelse, att dylika sammanslutningar

icke på grund av alltför hög nöjesbeskattning hindras alt utöva sin

ur allmänna synpunkter gagnande verksamhet. Särskilt för de mindre och

ekonomiskt svagare sammanslutningarna torde skyldigheten att erlägga

nöjesskatt för av dem anordnade nöjestillställningar vålla ett betydande

avbräck i deras verksamhet. Utskottet tillstyrker med hänsyn härtill att

befrielse från nöjesskatt medgives även i de fall, där nöjestillställning an
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

ordnas av organisation, som har till uppgift att tillhandahålla allmän samlingslokal.

Å andra sidan kan utskottet dock icke förorda, att denna befrielse

göres mera omfattande än den befrielse från nöjesskatt som utskottet,

enligt vad förut anförts, funnit sig kunna tillstyrka i fråga om tillställningar

anordnade av vissa ideella organisationer. Det kan sålunda icke

rimligen ifrågakomma, att nöjesskatt icke skall utgå för biograf föreställningar,

som anordnas av sammanslutning med uppgift att tillhandahålla

allmän samlingslokal. Vad nu sagts torde böra gälla även i fråga om danstillställningar;

i annat fall skulle det egendomliga förhållandet kunna uppkomma,

att om en dylik sammanslutning i sin lokal anordnade en danstillställning,

lindring skulle i nöjesbeskattningen inträda, medan detta icke

skulle bliva fallet, därest i stället en ideell organisation hyrde lokalen och

ställde sig själv såsom anordnare av danstillställningen. Såsom ytterligare

villkor för rätt att erhålla lindring i nöjesbeskattningen torde böra stadgas,

att sammanslutningen i fråga icke lämnat utdelning till sina medlemmar

under de senast förflutna fem åren. Ej heller bör nu berörda förmån inträda,

där tillställning av samma slag hålles inom samma lokal eller område

mer än två dagar i följd. Lindringen i nöjesbeskattningen torde därjämte

böra till beloppet begränsas på sätt utskottet förordat med avseende

å tillställningar som anordnas av vissa ideella organisationer.

Utskottet är givetvis medvetet om att de nu föreslagna lindringarna i nöjesbeskattningen

för vissa ideella organisationer och för sammanslutningar,

som ha till uppgift att tillhandahålla allmänna samlingslokaler — vilka

lindringar innebära ett betydande avsteg från departementsförslagets mera

konsekvent genomförda princip om enhetlig nöjesskatt —- komma att föranleda

vissa praktiska olägenheter. Utskottet har emellertid icke kunnat

anvisa någon annan framkomlig utväg än den nu förordade för att tillgodose

de önskemål om uppmjukningar i nöjesbeskattningen, vilka utskottet

anser särskilt berättigade. De praktiska olägenheterna med nu ifrågavarande

lindringar i nöjesbeskattningen böra dock icke överskattas.»

Efter förslag av 1945 års bevillningsutskott erhöll 15 § sin nuvarande

lydelse.

Till belysande av den tolkning, som bestämmelserna i 15 § nöjesskatteförordningen

erhållit i praxis, må här omnämnas tvenne utslag av regeringsrätten

den 14 februari 1947. I ena fallet (se RÅ 1947 ref. 9) gällde

det besvär av Byggnadsföreningen Folkets hus i Lilla Edet u. p. a. över en

av länsstyrelsen i Älvsborgs län meddelad resolution om skyldighet för föreningen

att utgiva viss nöjesskatt. I målet upplystes, att föreningen var

registrerad såsom ekonomisk förening, och enligt sina stadgar hade till

ändamål att, genom inköp eller byggande av därtill passande hus, åt sina

medlemmar anskaffa lämpliga samlings-, läse- och förfriskningslokaler.

Regeringsrätten fann, att föreningen icke ägde åtnjuta skattelindring enligt

15 §.

I andra fallet (RÅ 1947 not Fi 277) gällde det besvär av Föreningen

Folkets hus i Katrineholm u. p. a., vilken förening hade till ändamål att

tillhandahålla organisationer och enskilda personer samlingslokaler samt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31. 7

parkanläggningar för sommarvistelse in. in. Genom sitt ovan omnämnda

utslag fann regeringsrätten, att föreningen icke vore att anse såsom sådan

ideell organisation eller sådan organisation med uppgift att tillhandahålla

allmän samlingslokal, som enligt 15 § vore berättigad till nedsättning av

nöjesskatten.

I de likalydande motionerna I: 102 och II: 122 har inledningsvis erinrats

om vad som förekommit vid tillkomsten av 15 § nöjesskatteförordningen.

Därefter ha motionärerna anfört i huvudsak följande. Folkparker och folkets

hus, som bland annat bedreve teaterverksamhet, hade i god tro och

med full övertygelse att de uppfyllde de i författningen angivna fordringarna

vid avlämnande av nöjesskatt gjort de avdrag, som de ansåge sig ha rätt

till enligt 15 §. Folketshusrörelsen vore gammal i vårt land, och man

kunde i stadgarna finna vissa otidsenliga formuleringar såsom »att föreningen

har till ändamål att genom inköp eller byggande av därtill passande

hus åt sina medlemmar anskaffa lämpliga samlings-, läse- och förfriskningslokaler»

eller »att befrämja sina medlemmars ekonomiska intressen

genom att bereda sina medlemmar bostäder och samlingslokaler».

Trots dessa formuleringar uppläte folkets hus och parker sina lokaler til]

alla inom orten befintliga organisationer, och i regel vore även dessa organisationer

delägare i folkets hus. De stora centralorganisationerna Folkets

parkers centralstyrelse och Folketshusföreningarnas riksorganisation hade

i sina normalstadgar en annan formulering, som ungefär svarade mot det

reglemente, vilket utarbetats av statens nämnd för samlingslokaler. Enligt

uppgift avvaktade riksledningen f. ö. den pågående översynen av lagen om

ekonomiska föreningar och torde därefter föreslå en allmän översyn av

respektive föreningsstadgar. Enligt nu använda normalstadgar hade föreningarna

till ändamål att bereda föreningens medlemmar och på orten befintliga

organisationer och föreningar tillgång till bland annat lokaler för

möten, teater, bibliotek, bostäder m. in. och driva annan därmed jämförlig

verksamhet, varmed skyldighet att föra handelsböcker vore förbunden. På

grund av att en del folkets hus och parker hade gamla och otidsenliga stadgar

hade regeringsrätten i utslag förklarat, att dessa föreningar icke ägde

åtnjuta skattelindring, som i 15 § avsåges. Med anledning av detta utslag

hade riksräkenskapsverket kommit med anmärkningar, och många folkets

hus och parker komme på grund härav att i efterhand få inbetala avsevärda

belopp i nöjesskatt. Av förarbetena till 15 § tredje stycket i nöjesskatteförordningen

framginge, att syftet med denna bestämmelse i främsta

rummet varit att bereda folketshusföreningarna, folkparkerna och andra

liknande organisationer viss lindring i nöjesbeskattningen. Enligt regeringsrättsutslagen

och riksräkenskapsverkets anmärkningar hade en sådan lindring

emellertid i praxis icke kommit till stånd, beroende på att föreningar,

varom här vore fråga, icke ansetts fylla kravet på att föreningarna skulle

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

tillhandahålla allmänna samlingslokaler. Med hänsyn härtill torde en utvidgning

böra ske av bestämmelserna i 15 § tredje stycket på så sätt, att

ifrågavarande skattelindring finge åtnjutas av folketshus-, folkparks- och

andra liknande organisationer oavsett huruvida dessa enligt sina stadgar

kunde sägas tillhandahålla allmänna samlingslokaler eller ej.

Enligt vad utskottet inhämtat har frågan om vissa ändringar i nöjesskatteförordningen

behandlats i en inom finansdepartementet den 8 december

1947 upprättad promemoria. Av innehållet i nämnda promemoria må

här återgivas följande:

»Av förarbetena till 15 § tredje stycket framgår, att syftet med denna

bestämmelse i främsta rummet varit att bereda folketshusföreningarna,

folkparkerna och andra likartade organisationer viss lindring i nöjesbeskattningen.

En sådan lindring har emellertid i praxis icke kommit till

stånd, beroende på att föreningar, varom här är fråga, icke ansetts fylla

kravet på att föreningarna skulle ha till uppgift att tillhandahålla allmänna

samlingslokaler. Med hänsyn härtill torde böra övervägas huruvida icke

en utvidgning bör ske av bestämmelserna i 15 § tredje stycket på så sätt,

att ifrågavarande skattelindring må åtnjutas av folketshus-, folkparks- och

andra liknande organisationer oavsett huruvida dessa enligt sina stadgar

kunna sägas tillhandahålla allmänna samlingslokaler eller ej. En dylik

ändring torde icke innebära någon saklig utvidgning i förhållande till vad

som förutsattes vid stadgandets tillkomst. Något missbruk av rätten till

lindring i nöjesbeskattningen torde icke behöva befaras med hänsyn till de

villkor, som i övrigt föreskrives för rätten att åtnjuta sådan lindring.»

Över promemorian ha efter remiss yttranden avgivits av riksräkenskapsverket,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands

och Älvsborgs län samt Folkets parkers centralorganisation. Det i promemorian

framlagda förslaget till ändringar i 15 § har därvid tillstyrkts av

de hörda länsstyrelserna samt Folkets parkers centralorganisation varemot

detsamma avstyrkts av riksräkenskapsverket och överståthållarämbetet.

Beskattning av restaurangdans.

Enligt 1 § förordningen om nöjesskatt skall dylik skatt erläggas för nöjestillställning,

till vilken allmänheten har tillträde mot avgift. Beträffande

danstillställning gäller emellertid dessutom (§ 5) att om sådan tillställning

anordnas i lokal eller å plats, där utskänkning av spritdrycker, vin, pilsnerdricka

eller alkoholfria drycker samtidigt må äga rum, eller i annan lokal,

som står i obehindrad inre förbindelse med lokal som nyss sagts, skall, ändock

att särskild avgift för tillträde till danstillställningen icke uppbäres,

nöjesskatt utgå för densamma.

Nöjesskatten upptages i form av skatt på biljett och utgår, utom beträffande

biografföreställningar för vilka särskilda regler fastställts, med 15

procent å bruttopriset för varje biljett, inberäknat skatten. För danstillställning,

som anordnas i samband med utskänkning av alkoholhaltiga eller

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

alkoholfria drycker skall, där avgift för tillträde till danstillställningen icke

uppbäres eller uppbäres med lägre belopp än nedan sägs, skatten beräknas

som om avgift för varje person, vilken äger rätt deltaga i dansen, erlagts

med a) fem kronor, där utskänkning av spritdrycker må äga rum; b) tre

kronor, där utskänkning av vin men ej av spritdrycker må äga rum; samt

c) en krona 50 öre, där utskänkning av endast pilsnerdricka eller alkoholfria

drycker må äga rum. Uttages vid sådan danstillställning avgift för varje

dans, skall nöjesskatt utgå som om avgiften för varje dansande par utgjorde

minst 50, 30 eller 15 öre för de under a)—c) angivna olika slagen av utskänkningsställen.

Bestämmelsen att nöjesskatt skall utgå vid offentlig danstillställning i

samband med utskänkning av alkoholhaltiga eller alkoholfria drycker, även

om särskild avgift för tillträde till danstillställningen icke uppbäres — den

s. k. restaurangdansen — infördes i 1940 års nöjesskatteförordning genom

beslut vid 1943 års riksdag (prop. nr 350 och bevillningsutskottets betänkande

nr 56). De då antagna bestämmelserna bibehöllos i huvudsak oförändrade

i 1945 års nöjesskatteförordning.

I ovannämnda betänkande nr 56, vilket godkändes av riksdagen, anförde

1943 års bevillningsutskott bl. a. följande:

»En fråga av intresse i detta sammanhang är huruvida den nu föreslagna

skatten å restaurangdans bör drabba jämväl andra restauranggäster

än dem, som deltaga i dansen. Departementschefen har i detta hänseende

anfört, att under remissbehandlingen såsom en särskilt obillig konsekvens

av det föreliggande förslaget framhållits, att nöjesskatt finge erläggas även

av dem, som på grund av sitt yrke vore tvungna att företaga resor och därunder

taga in på hotell, i vars restauranglokaler dans vore anordnad. En begränsning

av nöjesbeskattningen till att avse endast de dansande skulle

emellertid — yttrade departementschefen — medföra avsevärda olägenheter

särskilt i fråga om kontrollen. Departementschefen kunde följaktligen icke

tillstyrka en sådan ändring av förslaget. Av det sålunda av departementschefen

gjorda uttalandet har på olika håll dragits den slutsatsen, att enligt

propositionen nöjesskatten skulle utgå i så vidsträckt omfattning, att under

beskattningen skulle falla t. ex. resande, som vistas å uppackningsrum, ett

slutet sällskap i en festvåning eller sådana restauranggäster, som äro abonnenter,

ehuru de ej ens besöka danslokalen. Emellertid torde det säkerligen

icke hava varit departementschefens mening, att nöjesskatt skulle utgå i

sådana fall som de nu nämnda. Med ifrågavarande bestämmelse torde sålunda

endast hava avsetts, att nöjesskatt skall uttagas av dem, som äga deltaga

i dansen. Därvid förutsättes jämväl, att vederbörande gäst skall befinna

sig i danslokalen eller i annan därmed i inre förbindelse stående lokal.

Såsom bestämmelsen avfattats synes den emellertid kunna leda till

missförstånd. Utskottet anser fördenskull påkallat att söka närmare klarlägga

förslagets innebörd.

Därvid må framhållas, att frågan huruvida befrielse från nöjesskatt bör

äga rum eller ej givetvis alltid blir beroende av om möjlighet föreligger att

utöva eu effektiv kontroll över att inga andra än de, som hava erlagt nöjesskatt,

kunna deltaga i dansen. Kan en sådan kontroll anordnas, innebär ju

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

detta, att de, för vilka nöjesskatt ej erlägges, icke äga deltaga i dansen. Såsom

jämväl i propositionen förutsatts, torde det därvid vara nödvändigt,

att ett biljettsystem tillämpas. Beträffande restauranggäster, som intaga sin

måltid i en lokal, medan dans pågår i en annan lokal inom restaurangen,

måste sålunda tillses, att möjlighet icke förefinnes för dessa gäster att beträda

danslokalen utan att lösa dansbiljett. Då handhavande av denna övervakning

icke gärna kan läggas å uppbördsmyndigheten, måste detta ske

genom restauranginnehavarens egen försorg. Denne bör sålunda tillse, att i

danslokalen finnes en person, som tillhandahåller dansbiljetter och därjämte

övervakar, att alla i danslokalen inträdande gäster äro försedda med

dylika biljetter. Vad åter angår sådana gäster, som intaga sin måltid i själva

danslokalen, lärer det möta betydligt större svårigheter att göra någon åtskillnad

mellan dansande och icke dansande gäster. Förefinnes emellertid

möjlighet att inom danslokalen avgränsa den plats, där dans pågår, och

att övervaka att inga andra än de, som äro försedda med dansbiljett, beträda

denna plats, synes även i detta fall nöjesskatt böra utgå endast för

dem, som beträda denna avgränsade plats.

Såvitt utskottet kan finna bör det i de flesta fall vara möjligt att efter de

av utskottet nu skisserade riktlinjerna undvika, att nöjesskatt uttages av

sådana gäster, som uppenbarligen besöka en restaurang i annat syfte än att

dansa. Givet är emellertid, att den närmare utformningen av kontrollanordningarna

i skilda fall kan bliva olika, beroende på de lokala förhållandena.

Enligt 5 § nöjesskattekungörelsen ankommer det på vederbörande uppbördsmyndighet

att meddela närmare föreskrifter rörande kontrollanordningarnas

beskaffenhet. Utskottet förutsätter, att vid meddelande av sådana föreskrifter

nödig hänsyn tages till de lokala förhållandena.

Om emellertid av lokala eller andra skäl erforderliga kontrollanordningar

av nu angivet slag ej kunna åvägabringas, skall nöjesskatt erläggas för alla

de gäster, som äga tillträde till danslokalen.»

I motionen II: 268 har framhållits att bestämmelserna om uttagande av

nöjesskatt vid danstillställningar hade medfört verkningar, som varken ur

den enskildes eller det allmännas synpunkt kunde anses tillfredsställande.

Visserligen torde det numera råda en ganska allmän mening därom, att en

skälig beskattning av nöjeslivet i de olika former det förekomme kunde

tolereras, då ju därigenom det allmänna tillfördes medel, som kunde komma

till användning för tillgodoseende av gemensamma nyttiga ändamål. Emellertid

torde det icke ha varit statsmakternas mening, att dansskatten skulle

bli ett medel, varigenom man ej enbart skulle tillgodose förenämnda synpunkt

om anskaffning av pengar för allmänna behov utan jämväl bereda

möjlighet för restaurangföretag att uttaga onödiga och orimliga avgifter

av personer, vilka endast besökte dylika ställen i syfte att intaga måltid och

icke hade det ringaste intresse av dans och vad därmed sammanhängde.

Nu låge nära till hands att anföra det argumentet, att den som ej vore intresserad

av dans icke borde besöka en restaurang å kväll, då dans förekomme,

utan i stället vid behov av måltid anlita något enklare matställe

där dans ej anordnades. Visserligen kunde detta förefalla vara en både enkel

och praktisk anvisning men tyvärr icke möjlig att efterkomma vid vissa

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

tillfällen. I Stockholm och möjligen någon av de andra större städerna inom

landet, där det funnes matställen av olika slag och där servering även å

enklare ställen förekomme till inemot kl. 23, kunde nog dansrestaurangen

undvikas av den som så önskade, men i andra städer och samhällen förelåge

ej alltid liknande valfria möjligheter. Enligt motionärens mening borde det

med god vilja vara möjligt att genomföra ändring i nu gällande nöjesskatteförordning,

varigenom ett tillrättaläggande kunde ske av de uppenbara missförhållandena,

som för närvarande vore rådande.

Utskottet. I de nu föreliggande motionerna ha ifrågasatts ändring av vissa

bestämmelser i förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt.

Sålunda har i de likalydande motionerna I: 11 (av herr Berling m. fl.) och

II: 9 (av herr Bergström m. fl.) hemställts, att riksdagen ville besluta sådan

ändring av 9 § första stycket nämnda förordning att vid beräkning av

nöjesskatten abonnemangspriser godkännas som ordinarie priser. I de likalydande

motionerna I: 102 (av herr Ernst Hjalmar Nilsson m. fl.) och

II: 122 (av herrar Skoglund i Umeå och Åkerström) har yrkats, att bestämmelserna

i 15 § tredje stycket om viss skattelindring måtte göras tillämpliga

jämväl å folketshus- och folkparksföreningar samt andra liknande

organisationer, oavsett huruvida dessa enligt sina stadgar kunde sägas tillhandahålla

allmänna samlingslokaler eller ej. Slutligen har i motionen

II: 268 (av herr Ericsson i Sörsjön) hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående möjligheten att genomföra

sådan ändring av gällande bestämmelser om beskattning av restaurangdans,

att dansbiljett icke behövde lösas av restauranggäst, som endast

intog måltid.

Vad först angår yrkandet att vid abonnemang det faktiskt erlagda biljettpriset

skulle läggas till grund för skatteberäkningen får utskottet erinra

om att, såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen, yrkande i samma

riktning framställdes i motionen 11:60 vid 1948 års riksdag. I sitt över

motionen avgivna betänkande nr 28 anförde samma års bevillningsutskott,

att det ville synas som om reglerna för beräkning av nöjesskatt i sin nuvarande

utformning vore behäftade med vissa inadvertenser bl. a. i det i motionen

angivna hänseendet. Med hänsyn till att Kungl. Maj:ts uppmärksamhet

redan i annat sammanhang blivit fäst på den föreliggande frågan

ansåg 1948 års bevillningsutskott icke erforderligt att i anledning av motionen

hemställa om särskild utredning i ämnet. Kungl. Maj:t har enligt vad

bevillningsutskottet inhämtat numera genom beslut den 28 april 1949 uppdragit

åt riksräkenskapsverket att verkställa en översyn av förordningen om

nöjesskatt i syfte att utan ändring av de grundläggande bestämmelserna

åstadkomma sådana jämkningar i förordningen som med hänsyn till vunna

erfarenheter finge anses påkallade. Utredningsuppdraget har föranletts av

vissa till finansdepartementet ingivna framställningar angående ändringar i

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

nöjesskatteförordningen, bl. a. av bestämmelserna om beräkning av biljettpriset

i 9 §. Då alltså den i de nu förevarande motionerna I: 11 och II: 9

berörda frågan för närvarande är föremål för utredning, finner sig utskottet

icke kunna tillstyrka det i motionerna framställda yrkandet om omedelbar

författningsändring.

Beträffande det i de likalydande motionerna I: 102 och II: 122 framställda

yrkandet om ändring av 15 § nöjesskatteförordningen i syfte att viss skattelindring

skulle medgivas folketshus- och folkparksföreningar kommer även

denna fråga att uppmärksammas vid den översyn, som enligt vad nyss sagts

skall utföras av riksräkenskapsverket. Sålunda har vid utredningsuppdragets

lämnande angivits, att översynen skall ske med beaktande bl. a. av de

synpunkter, som anförts i den ovan omnämnda inom finansdepartementet

upprättade promemorian av den 8 december 1947 beträffande vissa ändringar

i 15 § nöjesskatteförordningen. Med hänsyn till att frågan om en ändring av

nöjesskatteförordningen i den av motionärerna önskade riktningen sålunda

är under utredning, finner sig utskottet för närvarande icke böra föreslå

någon författningsändring. Utskottet avstyrker alltså motionerna I: 102 och

II: 122.

I samband med behandlingen inom utskottet av sistnämnda båda motioner

har gjorts gällande, att tillämpningen av 15 § vållat svårigheter även

i andra hänseenden än de som berörts i motionerna. Sålunda har ifrågasatts

huruvida icke de i paragrafen uppställda villkoren för rätt att åtnjuta

skattelindring i vissa fall blivit alltför restriktivt tolkade. Utskottet förutsätter

att även dessa förhållanden bliva närmare belysta vid den nu beslutade

översynen.

Vad slutligen angår yrkandet i motionen II: 268 om en utredning i syfte

att möjliggöra viss uppmjukning av bestämmelserna om beskattningen av

restaurangdans vill utskottet erinra om att det vid bestämmelsernas tillkomst

stod fullt klart, att desamma vid tillämpningen kunde komma att

medföra vissa olägenheter. Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen

fann 1943 års bevillningsutskott påkallat att söka närmare klarlägga

bestämmelsernas innebörd. I anslutning härtill uttalade utskottet, att

såvitt utskottet kunde finna det i de flesta fall borde vara möjligt att efter

de av utskottet skisserade riktlinjerna undvika, att nöjesskatt uttoges av sådana

gäster, som uppenbarligen besökte en restaurang i annat syfte än för

att dansa.

Att i författningsväg giva en närmare reglering av hithörande spörsmål

torde knappast vara möjligt. Däremot anser utskottet, att det skulle vara

av värde om vid den nu beslutade översynen av nöjesskatteförordningen en

undersökning verkställdes i syfte att utröna, huruvida de föreskrifter rörande

kontrollanordningar för erläggande av skatt å restaurangdans, som på

skilda orter meddelats, stå i överensstämmelse med de uttalanden som från

riksdagens sida gjordes vid bestämmelsernas tillkomst. Skulle det därvid

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

visa sig att behov föreligger av en mera enhetlig reglering, torde anvisningar

kunna utfärdas av central myndighet. Utskottet utgår ifrån, att den nu förordade

undersökningen kommer till stånd i samband med den ovan angivna

översynen av nöjesskatteförordningen utan särskild begäran från riksdagens

sida. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet det i motionen II: 268

framställda yrkandet om skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan om utredning

i ämnet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att de likalydande motionerna I: 11 av herr Berling

m. fl. och II: 9 av herr Bergström in. fl. om ändrad lydelse

av 9 § nöjesskatteförordningen icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd;

2) att de likalydande motionerna I: 102 av herr Ernst

Hjalmar Nilsson in. fl. och II: 122 av herrar Skoglund i

Umeå och Åkerström angående ändrad lydelse av 15 §

tredje stycket förordningen om nöjesskatt icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd; samt

3) att motionen II: 268 av herr Ericsson i Sörsjön om viss

ändring i förordningen om nöjesskatt icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 maj 1949.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elon Andersson, Sjödahl, Velander,

Heiiman, Franzon, Falk, Wehtje, Ramberg, Einar Eriksson och Niklasson

samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund, Kristensson

i Osby, Sundström, Nilsson i Kristinehamn, Persson i Svensköp, Olofsson,

Gunnarsson, Edström och Vigelsbo.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.