Sök i Ratio Lex

Bevillningsutskottets betänkande nr 41

1949-05-10 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1949:41, Bevillningsutskottets betänkande nr 41

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 41.

1

Nr 41.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

angående sänkning i vissa fall av nöjesskatten för biografföreställningar,

m. m.

Till bevillningsutskottet ha hänvisats följande vid riksdagens början

väckta, av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner,

nämligen:

1) de likalydande motionerna I: 103 av fru Svenson m. fl. samt II: 121 av

herrar Ericsson i Näs och Larsson i Luttra, vari hemställts, »att riksdagen

måtte besluta att sänka nöjesskatten vid biografföreställningar till högst

20 procent, där sådana arrangeras av samlingslokalägande föreningar»;

2) motionen I: 217 av herr Nordenson, vari hemställts, »att riksdagen

måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en utredning

om möjligheten att åstadkomma en sänkning av nöjesskatten för biografföreställningar

och att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen snarast möjligt

framlägga förslag i ärendet»; samt

3) motionen II: 271 av herrar Spångberg och Ericsson i Näs, vari hemställts,

»att riksdagen måtte besluta att 20 procent av de skattebelopp, som

influtit vid visning av svensk film, på lämpligt sätt direkt och omedelbart

tillföras vederbörande svenska producent».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det

följande, hänvisa till motionerna I: 103, I: 217 och II: 271.

Enligt 7 § förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt,

sådant detta författningsrum lyder enligt förordningen den 30 januari 1948

(nr 24), vilken trätt i kraft den 2 februari 1948, utgår nöjesskatt för biografföreställningar

med 30 procent å bruttopriset för varje biljett, om biljettpriset

icke överstiger en krona, och eljest med 30 procent av en krona

och 45 procent av återstoden av biljettpriset. Nöjesskatten för biografföreställningar

utgick före den 2 februari 1948 med 15 procent å biljettpriset

om detta icke översteg en krona och eljest med 15 procent av en krona samt

30 procent av återstoden av biljettpriset. I samband med nyssnämnda

skatteskärpning infördes i 2 § nöjesskatteförordningen den särskilda bestämmelsen,

att nöjesskatten för biografföreställningar skall fördelas med

tre fjärdedelar till staten och med en fjärdedel till vederbörande kommun.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 41.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande nr il.

Denna fördelningsgrund medför att den genom skattehöjningen erhållna

inkomstökningen i stort sett tillfaller statsverket.

Den av 1946 års riksdag genomförda höjningen av nöjesskatten, vilken

formellt är fastställd att gälla tills vidare, ingick såsom ett ied i vissa då

genomförda skärpningar av den indirekta beskattningen i syfte att överbalansera

budgeten. Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till dessa skatteskärpningar

underströks ett av departementschefen gjort uttalande, att

skatteskärpningarna vore av tillfällig natur och alt frågan om deras fortbestånd

med hänsyn härtill borde prövas av 1949 års riksdag. I propositionen

nr 24 till innevarande års riksdag med förslag till förordning om fortsatt

giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-

och utskänkningsskatt å spritdrycker har departementschefen förordat,

att den skärpta nöjesskatten för biografföreställningar skulle bibehållas

jämväl under nästkommande budgetår. Bevillningsutskottet har i

sitt i anledning av sistnämnda proposition avgivna betänkande nr 38 tillstyrkt

vad departementschefen sålunda förordat.

Av innehållet i de i det föregående omnämnda motionerna må här

återgivas följande.

1 de iikalydande motionerna 1:103 och 11:121 har framhållits, att riksdagen

beslutat lämna samlingslokalerna positivt stöd, ett förhållande som

i någon mån underlättat ny- och tillbyggnader av dylika. Samlingslokalfrågan

vore emellertid alltjämt ett problem av första ordningen. Omdömet

gällde praktiskt taget hela landet, alldeles särskilt dock landsbygden. Det

vore exempelvis synnerligen svårt att hålla ungdomen kvar på landsbygden

om fritidsproblemet icke beaktades. Föreningslivets folk av skilda kategorier

hade utfört ett stort men alldeles för litet uppskattat arbete för att

skapa samlingslokaler och för att i dessa bereda förströelse åt respektive

orters befolkning. Varje gång en fest-, biograf- eller danstillställning skulle

ordnas, finge lokalstyrelsens ledamöter och föreningsmedlemmar utan ersättning

offra sin fritid med arbete för biljettförsäljning o. s. v. Verksamheten

i de mindre samlingslokalerna kunde nämligen icke betala nödig

servicepersonal. För att åstadkomma någon inkomst till hjälp för räntor,

amorteringar och underhåll men även för att bereda befolkningen på respektive

orter underhållning och förströelse hade samlingslokalerna i viss

utsträckning tagits i anspråk för biograf drift. Emellertid lade nöjesskatten

vid offentlig filmvisning svåra hinder i vägen för samlingslokalerna att

driva biograf. Nöjesskatten vore ca 37 % å biljettpriset, och vad detta betydde

för en liten lokal, som kunde räkna med i genomsnitt 100—200 besökare

på en biografföreställning, behövde icke framhållas. Befolkningen

på landsbygden hade ej så lätt att avvara kontanter, och följaktligen betänkte

den sig mer än en gång, innan den beslöte sig för att »gå på biograf».

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr hi. 3

När man, hustru och kanske ett barn över 16 år tillsammans skulle betala

4_6 kr. för biljetterna, avstode de hellre från en nog så behövlig förströ
else.

Men därmed minskade också inkomsterna för lokalstyrelsen på ett

sätt som gjorde den förut dåliga ekonomien ännu svagare. Och det vore en

ringa tröst att lokalstyrelsen hade möjlighet att begära hjälp från kommunen.

Då filmvisningen på landsbygden vore den egentliga folkteatern —

på många platser den enda egentliga förströelsen för äldre människor —

och då den i lokalägarnas händer underlättade samhällets intresse av att

samlingslokaler komme till stånd, syntes det motionärerna naturligt att

riksdagen lättade på nöjesskatten för biografföreställningar, arrangerade

av ägarna till samlingslokaler.

I motionen I: 217 har anförts, att den företagna höjningen av nöjesskatten

å biografföreställningar enligt en av Sveriges biografägareförbund verkställd

utredning hade medfört en genomsnittlig minskning av biografernas

omsättning med 9,86 procent under tiden den 2/2—den 3/10 1948. En stickprovsundersökning

för tiden den 4/10—den 28/11 samma år visade en minskning

av 11,32 procent. Tendensen vore alltså sjunkande. Denna omsättningsminskning

hade med särskild styrka drabbat den svenska filmproduktionen.

Denna hade nämligen redan före skatteskärpningen arbetat under ekonomiskt

bekymmersamma förhållanden beroende dels på de höga och oavbrutet

stigande produktionskostnaderna och dels på den starkt begränsade

marknaden för svensk film. Den omsättningsminskning, som nu inträffat,

hade givetvis kraftigt reducerat även intäkterna på svensk film och

därigenom rubbat de ekonomiska förutsättningarna för den inhemska produktionen.

Omsättningsminskningen finge till följd bl. a. att antalet producerade

svenska filmer komme att avsevärt nedgå samtidigt med att filmernas

kvalitativa nivå kunde väntas sjunka. För hela biografrörelsen

skulle den minskade tillgången på svensk film komma att få mycket svåra

verkningar, enär omkring 40 procent av alla filmintäkter i Sverige härrörde

från svenska filmer. Skulle biografverksamheten i fortsättningen kunna

upprätthållas i normal omfattning måste det tomrum, som uppstode efter

de svenska filmerna, fyllas genom ökad import av utländska filmer, en

åtgärd som i nuvarande valutaläge knappast vore önskvärd. Föreningen

Sveriges filmproducenter hade i skrivelse till statsrådet och chefen för finansdepartementet

den 15 december 1948 uppskattat den direkta minskningen

av intäkterna från svensk film, som nedgången i biografernas omsättning

medfört, till omkring 1,4 miljoner kronor. Då emellertid den svenska

filmproduktionen tidigare i hög grad varit beroende av den möjlighet,

som stått vissa större produktionsföretag till buds — nämligen att med

inkomster från egna biografer kunna täcka produktionens förluster — och

denna möjlighet genom minskningen av intäkterna från biograferna numera

bortfallit, hade läget för den svenska filmproduktionen i själva verket

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 41.

blivit ännu mera kritiskt än vad som framginge av siffran 1,4 miljoner

kronor. Av den på produktionen uppkomna förlusten beräknades nämligen

de i densamma intresserade produktionsföretagen tidigare ha kunnat täcka

ej mindre än omkring 2 miljoner kronor. Föreningen hade med hänvisning

härtill föreslagit, att åtgärder måtte vidtagas för att producenterna skulle

kunna dels återvinna det belopp om 1,4 miljoner kronor, som skatteskärpningen

berövat dem, dels ock erhålla kompensation för det belopp om cirka

2 miljoner kronor, varmed biograferna tidigare kunnat bidraga till produktionen

men som nu icke längre stode till förfogande.

I motionen 11:271 har framhållits, att frågan angående statligt stöd åt

svensk filmproduktion sedan många år diskuterats. Exempelvis väcktes

vid 1939 års urtima riksdag motioner med detta syfte. Förslag hade senare

också framlagts om sådant stöd. Det torde icke kunna bestridas att den

svenska filmen spelade en allt större roll för vårt folk. För den svenska

landsbygden och dess befolkning, vars legitima och rättmätiga behov av

sund och god förströelse ej kunde täckas av teater, konserter, föreläsningar

etc., utgjorde filmen, speciellt den svenska, en synnerligen god tillgång

och kunde i många fall icke bara ersätta utan i vissa fall till och med överträffa

både teater och konserter. Det kunde nämligen icke förbises, att

många spelfilmer mer eller mindre direkt berörde samhälleliga problem

och gåve en framställning av dessa, som icke blott skänkte publiken förströelse

utan även fäste dess uppmärksamhet på frågornas stora betydelse.

Även den minsta lilla by kunde bli delaktig av våra främsta skådespelares

prestationer lika väl som av våra bästa musikers. Kännedom om en råd av

våra främsta författare och deras verk hade genom filmen trängt ut till

en långt bredare publik än som eljest skulle varit fallet. Den svenska filmproduktionen

hade de senaste åren haft att kämpa med ytterst stora ekonomiska

svårigheter. Av de under år 1948 producerade filmerna — ett fyrtiotal

— hade endast omkring 10 gått ihop eller lämnat något överskott.

Övriga filmer hade gått med avsevärda förluster. Den genomsnittliga förlusten

per svensk spelfilm angåves under senare år ha varit 50—75 000

kronor. Orsakerna till den kris som alltså otvivelaktigt syntes existera för

svensk film vore givetvis flera. För det första vore vårt språkområde ytterst

ringa jämfört med övriga filmproducerande länders. Dessutom hade statsmakterna

i nästan alla filmproducerande länder på ena eller andra sättet

stött den inhemska produktionen för att hindra den utländska att bli

alltför dominerande men givetvis också i insikt om att en nationell filmproduktion

vore av mycket stor betydelse i skilda hänseenden. I Sverige

hade producenterna hittills icke erhållit något stöd från statsmakterna utan

varit hänvisade att helt stå på egna ben i konkurrens med världens i ekonomiskt

avseende långt rikare utrustade producenter. En annan omständighet

som försvårat produktionen av svensk film vore de stegrade kostna
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr it.

5

derna. Sedan före kriget hade dessa sprungit i höjden med bortåt 40 procent,

under det att inkomsterna, filmhyrorna, bland annat genom den senaste

nöjesskattehöjningen blivit mindre till följd av biografernas minskade

inkomster. Föreliggande uppgifter visade, att biografintäkterna sedan den

2 februari 1948 minskat med omkring 11 procent. Vissa tecken tydde på

att inkomsterna fortsatte att sjunka. På grund av det bekymmersamma

läge, i vilket den svenska filmproduktionen nu befunne sig, och med hänsyn

till betydelsen av att svensk filmproduktion fortsatte och hölles på så

hög kvalitativ nivå som möjligt förefölle det motionärerna självklart, att

riksdagen nu ginge in för positivt stöd åt densamma. Åtminstone två olika

linjer kunde här väljas, antingen att riksdagen beviljade direkt anslag för

premiering av konstnärlig och samhälleligt betonad svensk spelfilm eller

ock att nöjesskatten å svensk film sänktes, varigenom producenterna finge

högre filmhyra för denna än för utländsk film. I nuvarande läge förefölle

det dock vara enklast att välja den senare, d. v. s. medgiva lägre nöjesskatt

å svensk film.

Beträffande tidigare förslag till ändringar i nöje sb eskattningen

må följande nämnas.

Vid 1939 års urtima riksdag yrkades i de likalydande motionerna 1: 42

och II: 57, att i ett då framlagt förslag till förordning om statlig nöjesskatt

måtte införas den särskilda bestämmelsen, att statlig nöjesskatt vid biografföreställning

skulle utgå endast i sådana fall då till övervägande del utländsk

film visades. Motionerna blevo av riksdagen avslagna.

Sedermera har frågan om statligt stöd åt svensk film gjorts till föremål

för särskild sakkunnigutredning. Sålunda ha inom ecklesiastikdepartementet

tillkallade sakkunniga avgivit ett den 31 augusti 1942 avgivet betänkande

med förslag rörande statligt stöd åt svensk filmproduktion (SOU

1942: 36). I detta betänkande ha de sakkunniga förordat direkt ekonomiskt

stöd åt producenter av god svensk film. De sakkunniga ha därvid bl. a. uttalat

sig om möjligheten att lämna sådant stöd genom lättnader i nöjesbeskattningen.

I sistnämnda fråga ha de sakkunniga — under hänvisning

till en såsom bilaga A vid betänkandet fogad promemoria angående nöjesskatt

å biografföreställningar — anfört i huvudsak följande.

Vad då först angår frågan om befrielse från eller lindring av nöjesskatten

framgår av den såsom bilaga A härvid fogade promemorian angående

nöjesskatt å biografföreställningar, att en differentiering av skatten vid

olika slag av sådana föreställningar tidigare övervägts. Det var därvid

endast fråga om att särskilja å ena sidan utländsk och å andra sidan svensk

film; beträffande den sistnämnda ifrågasattes sådan lindrigare nöjesbeskattning

som stadgats för teaterföreställningar. Förslaget byggde på den

tanken, att enhetliga biljettpriser skulle gälla vid båda slagen av biografföreställningar

och att biografägaren sålunda skulle erhålla större nettointäkt

vid de lindrigare beskattade föreställningarna. Biografägaren skulle

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets betänkande nr M.

i sin tur avstå denna merinkomst genom att erlägga högre hyra för svensk

film.

Redan gentemot denna uppdelning kunde invändningar resas, och man

uttalade farhågor för att en dylik understödsform huvudsakligen skulle

komma hiografägare och uthyrningsfirmorna till godo. Det synes i varie

fall klart, att en sådan indirekt metod för understödsverksamheten skulle

innefatta ett betydande ovisshetsmoment. Otvivelaktigt skulle också tekniska

svårigheter i samband med nöjesskatteuppbörden och kontrollen

över skattens behöriga utgörande uppkomma vid en dylik skattedifferentiering.

Härtill kommer, att sedan numera nöjesskatten uppdelats mellan

stat och kommun, fråga icke längre är om en skattelindring, som skulle

drabba nöjesskatteinkomsten över huvud taget, utan endast en, som gällde

statens andel av denna. T promemorian har detta förhållande betecknats

som ett avgörande skäl mot förevarande alternativ. Det torde också ligga

i öppen dag. att nvss antydda skattetekniska svårigheter skulle ökas. därest

skattedifferentieringen endast skulle taga sikte på den staten tillkommande

delen av nöjesskatten.

Även om berörda svårigheter skulle kunna bemästras, anse de sakkunniga

likväl icke, att denna linje erbjuder en framkomlig väg. Det kan

knappast förväntas, att den ovissa utsikten att i en mer eller mindre avlägsen

framtid i någon form utfå skattebeloppet för en viss film kominer

att få någon som helst stimulerande betydelse för producenten.

Det framgår också av promemorian, att åtskilliga svårigheter skulle

uppstå, om man inom ramen av den nuvarande nöjesskatteförordningen

tillgrepe alternativet med ett restitutionsförfarande. Om man därvid tänkte

sig att länsstyrelserna restituerade skattebeloppet till biografägaren, borde

denne på något sätt gottgöra producenten, t. ex. genom att erlägga högre

filmhvra för den subventionerade filmen, en anordning som skulle erbjuda

ett lika stort moment av osäkerhet som förfarandet med skattebefrielse.

En restitution från länsstyrelserna direkt till filmproducenterna synes innebära

en alltför komplicerad lösning. Förfarandet torde bland annat förutsätta,

att skatteintäkten av varje för subvention godkänd film redovisades

för sig såväl av biografägaren som av uppbördsmyndigheten vid den senares

redovisning till länsstyrelsen av statens andel i skatten.

Även en indelning av biografföreställningarna i olika kategorier, nödvändiggjord

genom att såväl premierade som icke premierade filmer komme

att visas vid en och samma föreställning, skulle innefatta vissa svårigheter.

Skedde härvid en generalisering genom tillämpning av en »huvudsaklighetsprincip»,

så att exempelvis en utländsk journalfilm före en subventionsberättigad

svensk spelfilm icke skulle förändra föreställningens subventionskaraktär,

gjordes redan härigenom ett visst avsteg från den principiella

utgångspunkten.

Man kan sätta i fråga — och detta gäller även det förstnämnda alternativet

— om det över huvud taget är önskvärt och lämpligt, att subventionsbeloppet

ställes i direkt relation till nöjesskatteinkomsten av ifrågavarande

filmer. Storleken av det belopp som kan tänkas bli restituerat skulle därmed

göras beroende av allmänhetens intresse för filmen. Med andra ord:

en film, som lämnade ett gott ekonomiskt resultat, skulle erhålla högre

subventionsbelopp än en, som visade sig mindre publikdragande och därför

bättre behövde ett understöd.

Slutligen kan anmärkas, att det restituerade skattebeloppet för eu en
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Bevillningsutskottets betänkande nr il.

staka film knappast är av den storleksordning att det kunde spela någon

avgörande roll tör producenten.

r rågan om statligt stöd åt filmproduktionen bör därför enligt de sakkunnigas

mening lösgöras från spörsmålet om nöjesskatteförordningens

utformning.

Vidare må nämnas, att under förarbetena till nu gällande nöjesskattetörordning

den 21 december 1945 frågan om särskilt stöd åt svensk filmproduktion

icke var under närmare diskussion. Däremot yrkades i vissa motioner

vid 1945 års riksdag, att skattelindring skulle medgivas — genom

befrielse från viss del av nöjesskatten — i sådana fall då biografföreställning

anordnades av ideell organisation, folketshusföreningar m. fl. Dessa

motioner vunno icke riksdagens bifall (jfr 15 § första och tredje styckena

förordningen om nöjesskatt).

Enligt vad utskottet under hand inhämtat har Föreningen Sveriges filmproducenter

i den förut omnämnda skriften den 15 december 1948 — vilken

ingivits till finansdepartementet — hemställt, att åtgärder måtte vidtagas

för att producenterna skulle kunna dels återvinna 1,4 miljoner kronor,

vilka skatteskärpningarna berövat dem, dels ock erhålla kompensation

för cirka 2 miljoner kronor, varmed biograferna tidigare bidragit till produktionen

men som numera genom omsättningsminskningen icke längre

kunde beräknas stå till förfogande. Denna framställning har genom särskilda

skrivelser till finansdepartementet biträtts av Svenska teaterförbundet,

Svenska teaterförbundets fackorganisation, Svenska filmsamfundet,

Svenska musikerförbundet, Folketshusföreningarnas riksorganisation,

Ordenshusens riksförening och Sveriges biogralagareförbund. Enligt uppgift

från finansdepartementet har det förevarande ärendet för fortsatt beredning

överlämnats till ecklesiastikdepartementet.

Utskottet. I motionerna I: 217 och II: 271 har hemställts om åtgärder i

syfte att stödja den svenska filmproduktionen. Sålunda har i motionen

I: 217 anförts, att efter skärpningen av nöjesbeskattningen inträtt en minskning

av biografernas omsättning och att denna omsättningsminskning med

särskild styrka drabbat den svenska filmproduktionen. Enligt vad i motionen

vidare omnämnts kunde den sammanlagda inkomstminskningen för

svensk filmproduktion under tiden efter skatteskärpningen beräknas till

något över 3 miljoner kronor för år räknat. I motionen har yrkats att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om utredning av

möjligheten att åstadkomma en sänkning av nöjesskatten för biografföreställningar.

I motionen II: 271 har uppmärksamheten riktats på det bekymmersamma

läge i vilket den svenska filmproduktionen nu befunne sig. Under åberopande

härav har i motionen hemställts, att riksdagen måtte besluta att 20

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr il.

procent av de skattebelopp, som inflöte vid visning av svensk film, skulle

på lämpligt sätt direkt och omedelbart tillföras vederbörande svenska producent.

Den åsikten torde numera vara allmänt omfattad, att filmen är en viktig

kulturfaktor i det svenska samhället; filmen har uppenbarligen erhållit

stor betydelse icke endast såsom förströelse utan även på annat sätt t. ex.

inom undervisningen. Det torde vara ett allmänt intresse att lämplig och

högklassig film kan utnyttjas såsom underhållningsfilm och att tillgång

till svensk film av hög kvalitet icke saknas.

På sätt framhållits i förenämnda motioner synes den svenska filmproduktionen

för närvarande befinna sig i ett svårt läge, beroende på avsevärt

minskade intäkter. De närmare anledningarna härtill har utskottet icke

någon möjlighet att bedöma, dock torde det vara möjligt att den vid

1948 års riksdag genomförda skärpningen av nöjesskatten för biografföreställningar

i sin mån bidragit till sagda inkomstminskning.

Utskottet vill erinra om att utskottet i sitt förut denna dag avgivna betänkande

nr 38 i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till

förordning om fortsatt giltighet av förordningen angående omsättnings- och

utskänkningsskatt å spritdrycker m. m. tillstyrkt, att de vid 1948 års riksdag

beslutade skärpningarna av vissa indirekta skatter — däribland nöjesskatten

för biografföreställningar — skulle i huvudsak oförändrade kvarstå

under nästfoljande budgetår. Då denna skärpta indirekta beskattning av

biografföreställningar, enligt vad utskottet i samma betänkande framhållit,

är av tillfällig natur, är det icke uteslutet att den svenska filmproduktionens

aktuella problem kunna i viss utsträckning lösas genom en återgång till den

skattesats som gällde före februari 1948.

Med hänsyn till vad i det föregående anförts är det dock enligt utskottets

mening önskvärt att frågan om statligt stöd åt svensk filmproduktion närmare

överväges. Vilka åtgärder som i sådant hänseende böra ifrågakomma

kan utskottet icke utan närmare undersökning yttra sig över. Utskottet förordar

därför, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer, att en utredning

verkställes i fråga om möjligheterna att bereda statligt stöd åt

svensk filmproduktion.

I de likalydande motionerna I: 103 och II: 121 har framhållits, att det

syntes naturligt att statsmakterna minskade nöjesskatten för sådana biografföreställningar,

som arrangerades av ägare till samlingslokaler. Motionärerna

yrkade, att riksdagen måtte besluta att sänka nöjesskatten vid biografföreställningar

till högst 20 procent, där sådana arrangerades av föreningar

som ägde samlingslokaler.

I anledning härav får utskottet erinra om att det vid tillkomsten av 1945

års nöjesskatteförordning ansågs, att lindringar i nöjesskatten icke borde

beviljas ideella organisationer eller organisationer, som hade till uppgift

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 41. 9

att tillhandahålla samlingslokaler, i sådana fall då nöjestiliställningen till

huvudsaklig del utgjordes av dans eller biograf föreställning. Emellertid

har utskottet funnit, att de i motionerna anförda synpunkterna till stöd

för en lindring i nöjesbeskattningen böra prövas. Utskottet vill dock erinra

om de olägenheter i konkurrenshänseende som vid en dylik nedsättning

i nöjesbeskattningen skulle uppkomma, varför måhända andra vägar till

finansiering av stöd åt föreningar som äga samlingslokaler böra sökas.

Med hänsyn härtill och då utskottet i anslutning till förstnämnda två motioner

förordat en utredning, som nära sammanhänger med nöjesbeskattningen

av biografföreställningar, anser utskottet sig kunna tillstyrka att

jämväl den i motionerna I: 103 och II: 121 väckta frågan göres till föremål

för närmare utredning.

Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hem
ställa-

....... i

att riksdagen — i anledning av motionerna I: 217 av herr

Nordenson samt II: 271 av herrar Spångberg och Ericsson

i Näs ävensom de likalydande motionerna I: 103 av fru

Svenson in. fl. samt II: 121 av herrar Ericsson i Näs och

Larsson i Luttra — måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,

att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning beträffande

de i förevarande motioner berörda spörsmålen

samt därefter för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen

kan föranleda.

Stockholm den 10 maj 1949.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Ekman, Velander, Heiiman,

Franzon*, Falk, Wehtje, Sjö, Petrén och Niklasson; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Sandberg, Jonsson i

Skedsbygd, Orgård*, Kristensson i Osby, Sundström, Hagberg i Malmö, Nilsson

i Kristinehamn, Sjölin och Bladh.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

2 — Ii i hav g till riksdagens protokoll 1949. 7 sand. Nr 41.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1949:254 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående sänkning i vissa fall av nöjesskatten för biografföreställningar, m. in. a1 i texten