Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 188 med hemställan om bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna om restitution i vissa fall av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift, jämte i anslutning härtill väckta motioner.

1949-05-13 · 27 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 26 av 27 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1949:42, Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 188 med hemställan om bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna om restitution i vissa fall av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift, jämte i anslutning härtill väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

1

Nr 42.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition nr 188 med hemställan om bemyndigande

för Kungl. Maj:t att förordna om restitution i vissa

fall av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets

drift, jämte i anslutning härtill väckta

motioner.

I en den 24 mars 1949 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,

nr 188, har Kungl. Maj :t under åberopande av propositionen bilagt

utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit

riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet med de grunder,

som angivits i propositionen, förordna om restitution av tilläggsskatt

å sådan bensin, som förbrukas vid jordbruket till bensindrivna traktorer

under tiden den 1 april 1949—den 30 juni 1950.

Beträffande vad departementschefen vid ärendets föredragning inför

Kungl. Maj :t anfört får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas

i det följande, hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll.

Till utskottets behandling ha överlämnats följande i anledning av propositionen

väckta motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna I: 300 av herr Isaksson m. fl. och II: 383

av herr Hedlund i Rådom m. fl., vari hemställts — efter erinran att en särskild

utredning påginge om rätt till restitution av skatt å bensin, som användes

vid jordbruket eller yrkesmässigt bedrivet fiske -— »att riksdagen,

därest beslut fattas i enlighet med Kungl. Maj :ts proposition nr 24 om fortsatt

giltighet av förordningen av den 8 juni 1923 angående omsättningsoch

utskänkningsskatt å spritdrycker, i avvaktan på slutförandet av sakkunnigutredningen

måtte uppdraga åt Kungl. Maj :t att förordna om restitution

av tilläggsskatten å all bensin, som förbrukas i jordbruksdriften och

inom det yrkesmässigt bedrivna fisket, samt därvid vidtaga de förenklingar

i det nuvarande restitutionsförfarandet, som synas påkallade»;

2) de likalydande motionerna 1:306 av herr Karl Andersson m. fl. och

II: 392 av herr Skoglund i Umeå m. fl., vari hemställts, »att riksdagen ville

besluta, att restitution av tilläggsskatten å den bensin, som använts vid yrkesmässigt

fiske under tiden 1 maj 1948—30 april 1949, skall ske med ett belopp

av 22 öre per liter»; samt

3) motionen II: 384 av herr Utbult in. fl., vari hemställts, »att riksdagen

ville besluta uppdraga åt Kungl. Maj :t att vidtaga åtgärder för genomföran
1

Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 7 samt. .Vr 42.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

det av en restitution av tilläggsskatten å sådan bensin, som använts vid

framdrivande av motorbåt för yrkesmässigt utövande av fiske under tiden

från och med den 1 maj 1948 till och med den 30 april 1949, med 22 öre

per liter i huvudsaklig överensstämmelse med vad de sakkunniga anfört i

skrivelse till Kungl. Maj :t den 1 mars 1949».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionerna 1: 300, II: 392 och II: 384.

Beträffande gällande bestämmelser om skatt å bensin

samt om restitution av erlagd bensinskatt må följ ande

nämnas.

Beskattning av bensin regleras genom förordningen den 3 maj 1929

(nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit (jfr SFS 1948: 368).

Skatten å bensin — som ursprungligen utgick med 6 öre för liter och

därefter successivt höjts — har sedan den 1 januari 1946 utgjort 18 örte

för liter.

Enligt förordningen den 5 mars 1948 (nr 81) om tilläggsskatt å bensin

skall — utöver nyssnämnda skatt av 18 öre för liter — från och med den

1 april 1948 utgå tilläggsskatt å bensin med 27 öre för liter. De i 1929 års

förordning meddelade bestämmelserna rörande skatt å bensin skola tillämpas

jämväl i fråga om tilläggsskatten.

Rätten till restitution av skatt å bensin regleras i 5 § 1929 års förordning.

Enligt vad i nämnda paragraf stadgas må restitution av skatt åtnjutas

i följande fall, nämligen:

a) för bensin eller motorsprit, som i oförändrat skick utföres till utrikes

ort eller svensk frihamn;

b) för bensin eller motorsprit, som med eller utan tillsats av annat ämne

användes för framdrivande av tåg eller fordon å järnväg eller av luftfartyg.

härunder inbegripet start av icke motordrivet flygplan, eller av motorbåt

vid yrkesmässigt utövande av fiske;

c) för bensin och motorsprit, som vid tillverkning av motorer användes

för avprovning av motorer å provbädd eller å annan dylik anordning utan

att därvid transportmedel framföres; samt

d) för bensin, som med eller utan tillsats av annat ämne användes för

annat tekniskt ändamål än motordrift.

I 6 § 1929 års förordning föreskrives, att restitution i det under a) angivna

fallet må åtnjutas allenast för så vitt utförseln omfattar en myckenhet

av minst 500 liter bensin eller motorsprit på en gång. Vidare stadgas i

samma paragraf, att restitution i fall som avses under b)—d) må åtnjutas

allenast i den omfattning och på de villkor Konungen bestämmer, samt att

— där beträffande förbrukning av bensin inom viss näringsgren ur kontrollsynpunkt

eller eljest på grund av särskilda omständigheter hinder möter

mot restitution — Konungen äger föreskriva, att i stället återbäring skall

ske sålunda, att visst med hänsyn till beräknad förbrukning bestämt belopp

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

3

skall efter förordnande av Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer,

användas för näringsgrenens främjande.

I kungörelsen den 26 juni 1948 (nr 370) med tillämpningsföreskrifter till

förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit

har Kungl. Maj :t meddelat närmare bestämmelser angående återbäring

av sådan skatt. Sålunda stadgas i sagda kungörelse bl. a., att i de

under b)—d) omnämnda fallen — förutom såvitt angår bensin eller motorsprit,

som användes vid yrkesmässigt utövande av fiske — vederbörande

förbrukare i regel äger rätt till restitution med skattens hela belopp. I 5 §

nämnda kungörelse föreskrives emellertid att sådan restitution icke må åtnjutas

för mindre myckenhet än 500 liter för varje kvartal. Beträffande

återbäring av skatt å bensin eller motorsprit, som användes för framdrivande

av motorbåt vid yrkesmässigt fiske, skall enligt 9 § samma kungörelse

gälla vad Kungl. Maj :t och riksdagen därom för varje budgetår besluta.

Enligt 7 § skall kostnaden för kontrollen över restitutionen bestridas av

den som begagnar sig av rätten till restitution.

I årets statsverksproposition (nionde huvudtiteln) har gottgörelse till

fiskerinäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt upptagits till samma

belopp som föregående budgetår eller 360 000 kronor. I samband med

framläggandet av förslaget om nämnda gottgörelse har föredragande departementschefen

erinrat om att chefen för finansdepartementet, med stöd

av Kungl. Maj :ts den 12 november 1948 lämnade bemyndigande tillkallat

särskilda sakkunniga för att utreda frågan om skatterestitution för bensin,

som användes för jordbrukets drift och för yrkesmässigt bedrivet fiske,

och därjämte uttalat att, då denna utredning icke syntes kunna slutföras

inom sådan tid att därå grundade förslag kunde underställas 1949 års riksdag,

hänsyn endast borde tagas till den ordinarie bensinskatten vid beräkning

av ifrågavarande anslag.

Vad angår tidigare förslag om införande av rätt till

restitution av bensinskatt vill utskottet nämna följande.

1 skrivelse den 5 april 1935 till chefen för jordbruksdepartementet framlade

1933 års fiskeriutredning visst förslag om restitution av skatt å bensin,

som använts för framdrivande av motorbåt vid yrkesmässigt utövande

av fiske. Enligt detta förslag skulle restitution kunna ske direkt till de

fiskare, som för nämnda ändamål förbrukat bensin. Fiskare, som önskade

restitution, skulle vara skyldiga att före viss dag, förslagsvis den 1 februari,

till lantbruksstyrelsen ingiva ansökning om restitution av skatt å den bensin,

som under föregående år använts för yrkesmässigt fiske. Ansökningen

skulle avgivas enligt ett av lantbruksstyrelsen fastställt formulär samt innehålla

uppgifter om inköp av bensin under det gångna året, verifierade av

vederbörande försäljare, ävensom på heder och samvete avgiven förklaring

från sökanden om hur stor del av denna bensinkvantitet som använts för

framdrivande av motorbåt vid yrkesmässigt utövande av fiske. Sökanden

skulle vidare lämna uppgift om motorns fabrikat och maskinstyrka samt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

om vilka fisken han under sagda år idkat och under vilka tider de bedrivits.

Lantbruksstyrelsen skulle pröva ansöknlingen samt bestämma huruvida

restitution skulle utgå och, där så vore fallet, fastställa restitutionsbeloppet.

I sitt den 21 oktober 1937 avgivna betänkande rörande fiskerinäringens

avsättningsförhållanden (SOU 1937:41) anslöt sig 1935 års fiskeriutredning

till nyssnämnda förslag. Enligt utredningens mening borde dock restitutionen

utsträckas till att gälla all bensin, som användes vid yrkesmässigt

utövande av fiske. I anslutning till ett av utredningen framlagt förslag om

inrättande av en särskild fiskeristyrelse föreslog utredningen även den

ändringen i det tidigare förslaget, att fråga om restitution av bensinskatt

skulle prövas av fiskeristyrelsen.

1937 års automobilskatteutredning, som efter remiss avgav yttrande över

1935 års fiskeriutrednings förslag, anförde i sitt betänkande (SOU 1937:

53) — vari bl. a. föreslogs en höjning av bensinskatten från 10 till 12 öre

per liter — i nu ifrågavarande hänseende följande.

Automobilskatteutredningen har verkställt vissa undersökningar för utrönande

av huruvida och i vad mån det vore möjligt att genom tillsats av

färgämne till bensin, som användes för sjötrafik, skilja denna bensin från

sådan, som användes vid automobildrift. De verkställda undersökningarna

ha givit vid handen, att ett dylikt förfarande visserligen är tekniskt genomförbart,

men att det skulle komma att medföra betydande svårigheter att

åvägabringa effektiv kontroll över att för sjötrafik avsedd bensin icke användes

för automobildrift. Vid sådant förhållande har utredningen icke

ansett sig kunna förorda införande av färgning av bensin.

Då den föreslagna höjningen av bensinskatten kommer att kännbart träffa

fiskerinäringen, synes önskvärt, att restitution av skatt å bensin, som

användes vid yrkesmässigt utövande av fiske, kan verkställas direkt till förbrukaren.

Mot det av 1935 års fiskeriutredning framlagda förslaget till

restitutionsfrågans ordnande beträffande bensin, använd för nu angivet

ändamål, har automobilskatteutredningen ej annan erinran än att utredningen

anser, att restitutionsförfarandet, i varje fall så länge särskild

fiskeristyrelse ej finnes inrättad, lämpligen bör överlåtas åt tullverket.

Huruvida dessa restitutionsärenden skola handläggas centralt av generaltullstyrelsen

eller av tullverkets lokalförvaltningar innefattar ett spörsmål,

vartill utredningen ansett sig ej ha anledning fatta ståndpunkt.

På grund av det anförda får automobilskatteutredningen tillstyrka bifall

till 1935 års fiskeriutrednings ifrågavarande förslag om restitution av skatt

eriagd för bensin, som förbrukats vid yrkesmässigt utövande av fiske, med

den ändring blott att frågor om restitution av eriagd bensinskatt skola

prövas av tullverket.

Över automobilskatteutredningens förenämnda förslag avgåvos efter remiss

yttranden av ett flertal myndigheter. Förslaget tillstyrktes av lantbruksstyrelsen

samt länsstyrelserna i Södermanlands och Jönköpings län.

Flertalet remissinstanser ställde sig emellertid avvisande till förslaget och

avstyrkte detsamma. Av innehållet i yttrandena må här återgivas följande.

Statskontoret yttrade bl. a. följande:

Det nu framkomna förslaget till ett restitutionsförfarande bygger på de

av fiskarena på heder och samvete avgivna uppgifterna angående bensinförbrukningen

vid utövandet av yrkesmässigt fiske. Såvitt statskontoret kan

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

finna saknar statsverket nära nog varje möjlighet att utöva effektiv kontroll

över de lämnade uppgifternas riktighet. Ämbetsverket förmenar, att

ett dylikt intygsförfarande är förenat med alltför påtagliga risker för missbruk

för att kunna tillrådas, och anser det näppeligen kunna försvaras att

utsätta betydande grupper av yrkesutövare för de moraliska påfrestningar,

som äro därmed förbundna. Även för en samvetsgrann fiskare lärer det för

övrigt erbjuda vissa svårigheter att avgöra, i vilken utsträckning den av

honom förbrukade bensinen använts vid utövande av yrkesmässigt fiske

och ej för annan motorbåtstrafik.

Till stöd för förslaget om direkt restitution har åberopats, att ett sådant

restitutionsförfarande befunnits möjligt att genomföra i våra grannländer

Danmark och Norge. Såvitt statskontoret kan finna av de lämnade uppgifterna

innebär förfarandet i dessa länder en högre grad av trygghet mot

missbruk än enligt förslaget, i Danmark genom att ansökningarna skola

ingivas till de i de lokala fiskeriförhållandena väl insatta fiskerikontrollörerna,

och i Norge dels genom att restitution medgives endast fiskare,

införda i fiskaremantalet, dels ock genom alt kontrollen utövas av lokal

polismyndighet.

Statskontoret måste därför ställa sig avvisande till förslaget om direkt

restitution av bensin, förbrukad vid utövandet av yrkesmässigt fiske. Skulle

likväl denna utväg anses böra tillgripas, vill ämbetsverket förorda, att endast

en del av skatten, förslagsvis 6 öre per liter, restitueras till fiskarne.

Härigenom skulle en avsevärd skattelindring ernås på samma gång som

frestelsen till missbruk av restitutionsrätten komme att minskas. En förutsättning

för dylik restitution bör emellertid enligt ämbetsverkets mening

vara, att den första kontrollen och granskningen av restitutionsansökningarna

överlämnas till någon i de lokala förhållandena insatt myndighet, förslagsvis

landsfiskalerna. Den del av skatten, som icke direkt återbetalas,

lärer — liksom nu är fallet — kunna ställas till förfogande att användas för

fiskerinäringens främjande.

Generallullstijrelsen riktade eu ingående kritik mot förslaget i förevarande

del och anförde därvid i huvudsak följande:

Att i här åsyftade fall utan vidare tillämpa samma ordning som gällde vid

restitution av skatt för s. k. industribensin läte sig icke göra. Vid nämnda

restitution grundades kontrollen på granskning av vederbörande industriföretags

bokföring, vilken i allmänhet icke ägde nöjaktig motsvarighet hos

fiskerinäringens utövare, och restitution beviljades endast för en minimikvantitet

av 500 liter i kvartalet, vilket förhållande, tillämpat å fiskerinäringen,

skulle göra rälligheten värdelös för ett mycket stort antal fiskare. Att

å andra sidan ställa industrien och fiskerinäringen på detta speciella område

under olika villkor skulle knappast kunna te sig fullt rättvist. Den s. k.

industribensinen användes ofta inom småindustrier och andra smärre företag,

vilka i allmänhet på grund av minimikvantitetsbestämmelsen vore uteslutna

från al! restitutionsrätt.

Enligt styrelsens mening kunde det föreliggande förslaget om direkt restitution

till fiskerinäringens utövare icke betraktas såsom godtagbart ur statens

synpunkt. Det skulle lämna så avsevärda luckor i kontrollen, att därigenom

direkt uppmuntrades till missbruk. Med hänsyn härtill och då bensinskatten

även efter den ifrågasatta höjningen måste betecknas såsom moderat,

åtminstone i jämförelse med vad i de flesta andra länder uttogcs i

dylik avgift, ville det synas, som om skäl ej förelåge att övergiva det hittills

i Sverige tillämpade systemet med kollektiv restitution till fiskerinäringen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

Givetvis vore härvid från styrelsens sida ej någon erinran att göra mot att

det nuvarande beloppet av denna restitution, 90 000 kronor, höjdes upp emot

den summa, som belöpte å fiskerinäringens hela bensinkonsumtion, förslagsvis

uppskattad till ett par hundratusen kronor.

Skulle emellertid styrelsens uppfattning ej vinna gillande, ville styrelsen i

allt fall hava påvisat vissa uppenbara olägenheter, som komme att föreligga,

därest det ålades tullverket att ombesörja direkt restitution till fiskare. Enligt

styrelsen under hand tillställda uppgifter skulle antalet fiskebåtar, framdrivna

med bensin, uppgå till över 4 600 med inombordsmotor och över

2 600 med utombordsmotor. Till jämförelse kunde meddelas, att antalet

näringsidkare, som begagnade sig av restitution för s. k. industribensin,

beräknades uppgå till allenast 200 å 300. Redan antalet fiskare skulle göra

det omöjligt för tullverket att ingå på någon närmare kontrollverksamhet,

vilken för övrigt skulle äga föga stöd i objektivt påvisbara fakta. Härtill

komme fiskarnes stationering ute på kusterna, ofta fjärran från tullkamrarnas

förläggningsorter. Kostnaderna för tulltjänstemäns eventuella resor för

närmare granskning — sådana som förekomme på industrirestitutionens

område — skulle antingen uppsluka vinsten av restitutionen eller, om de

mot eljest gängse principer lades på det allmänna, vålla detta en ekonomisk

uppoffring, som ej stode i rätt förhållande till de intressen, vilka vore i fråga.

Styrelsen funne sig därför bestämt böra avstyrka det föreliggande förslaget

om tullverkets befattning med bensinskatterestitution åt fiskerinäringens

utövare.

I stället kunde det måhända, därest förslaget om inrättande av eu särskild

fiskeristyrelse av statsmakterna lämnades utan avseende, befinnas genomförbart,

att lantbruksstyrelsen bleve betrodd med ifrågavarande förvaltningsbestyr,

särskilt om desamma kunde ordnas — i stället för i restitutionsform

— såsom en genom lämpliga mellanhänder skeende distribution

till fiskarne av skattefri bensin. En närmare utredning bärom syntes

ej vara ur vägen. Särskilt borde därvid tagas under omprövning i vad mån

medverkan skulle kunna lämnas från lokala fiskerifunktionärer, såsom hushållningssällskapens

instruktörer och konsulenter, vilka hade direkt kontakt

med fiskerinäringens utövare.

Även kommerskollegium avstyrkte förslaget i nu ifrågavarande del samt

hänvisade till ett av kollegiet avgivet yttrande över 1935 års fiskeriutrednings

betänkande. I nämnda yttrande hade kollegiet anfört, bl. a., att det

föreslagna restitutionsförfarandet vore förenat med den allvarliga olägenheten,

att kontrollen över att restitution ej orättmätigt ånjötes knappast syntes

kunna ordnas på fullt tillfredsställande sätt, även om rätt vidlyftiga anordningar

träffades i detta syfte. Däremot hade kollegiet intet att invända

mot att till fiskerinäringens främjande ansloges ett belopp av aulomobilskattemedlen,

som i stort sett kunde anses motsvara skatten å bensin, förbrukad

vid yrkesmässigt utövande av fiske.

Länsstyrelsen i Blekinge län sade sig i anslutning till ett av Blekinge läns

havsfiske förening avgivet yttrande i frågan vilja på det kraftigaste understryka

angelägenheten av att restitution även i fortsättningen måtte ske i

enlighet med dåvarande bestämmelser. Länsstyrelsen yttrade vidare bl. a.:

Vad Blekinge län anginge hade de återburna medlen år efter år oavkortade

tillfallit länets havsfiskeförening. Dessa medel kunde alltså betraktas

som indirekta medlemsavgifter just från de fiskare, som finge mest nytta av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

t

medlens användning. Länsstyrelsen kunde vitsorda, att havsfiskeföreningen

på ett utmärkt sätt förmedlat dessa medels användning till det blekingska

fiskets fromma, och det synes ej sakna sin psykologiska betydelse att de)

varit fiskarnes egna förtroendemän som på detta sätt tillerkänts bestäm/

manderätten beträffande medlens tillgodogörande. Väl hade i 1935 års

fiskeriutrednings betänkande föreslagits, att av de bensinskattemedel, som

uttoges av sjötrafiken, ett belopp av 90 000 kronor — alltså samma belopp

som det, vilket för närvarande högst finge utgå som restitution av bensinskatt

beträffande fiskebåtar — skulle efter Kungl. Maj :ts bestämmande få

användas till fiskerinäringens befrämjande »såsom gottgörelse för den

skada, som vållas fisket av motorbåtstrafiken». I betänkandet funnes dock

ej därutöver någon antydan om till vilka slag av fisket befrämjande åtgärder,

som dessa medel skulle utgå, varför det vore ovisst, om utsikt förefunnes

att av dessa nya medel skulle kunna till förfogande för länets havsfiskeförening

ställas ungefär lika stort belopp som hittills. Men även om

så skulle vara fallet, höile länsstyrelsen före, att den nytta, som havsfiskeföreningen

hittills uträttat, varit så stor och att behovet av ytterligare åtgärder

i denna riktning vore så framträdande, att föreningen vore väl förtjänt

av att — på sätt skulle möjliggöras genom båda dessa 90 000 kronors

anslag — få sitt årliga statsbidrag fördubblat, och länsstyrelsen ansåge sannolikt

att förhållandet i detta hänseende vore likartat även i de andra län,

som berördes av denna fråga.

Länsstyrelsen i Örebro län instämde i ett av länets hushållningssällskaps

förvaltningsutskott avgivet yttrande, däri anförts:

Förvaltningsutskottet ansåge sig böra avstyrka förslaget att restitution av

bensinskatt skulle ske till sötvattensfiskarne direkt. De penningbelopp, vilka

på så sätt skulle restitueras till varje fiskare som använt bensin vid fisket,

skulle bliva ganska små och betyda ganska litet för de enskilda fiskarne.

För Örebro läns del representerade likvisst det sammanlagda beloppet en

summa av ca 2 000 kronor, vilken utan varje avdrag för förvaltnings- eller

resekostnader användes till gemensamt gagn för fiskarne huvudsakligen i

form av fiskodlingsåtgärder. I)et ville synas, att större allmänt gagn, jämväl

för fiskarne, vunnes genom medlens användning på detta sätt än om de

skulle plottras bort i småposter enligt det föreliggande förslaget. Detta senare

skulle säkerligen också medföra större utgifter för kontroll, varigenom

dividenderna för de enskilda fiskarne skulle ytterligare minskas. Någon

vinst av förslaget kunde förvaltningsutskottet alltså icke se men väl olägenheter

och tyngande kontroll.

I proposition nr 23b till 1938 års riksdag framlade Kungl. Maj :t förslag

till ändrade bestämmelser rörande automobilbeskattningen. I propositionen

upptogs till behandling även frågan om ändrade regler för restitution av

bensinskatt till fiskets utövare. Efter att ha redogjort för automobilskatteutredningens

förslag och innehållet i remissyttrandena anförde departementschefen

följande:

Rätt till restitution av skatt för bensin, använd för framdrivande av motorbåt

vid yrkesmässigt utövande av fiske, tillkom ursprungligen genom beslut

vid 1927 års riksdag. I den proposition, nr 173, vari förslag härom framlades

för riksdagen, anförde föredragande departementschefen, bl. a., att

ett godtagbart uppslag till lösande av frågan om restitution direkt till

fiskarbefolkningen då ännu icke framkommit men att eu kollektiv restitu
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

tion till fisket syntes kunna ifrågakomma och vara ägnad att rätt väl tillgodose

fiskarnes gemensamma intressen. Detta uttalande synes alltjämt

äga tillämpning. Liksom tidigare uppslag till lösning av denna fråga lider

det nu föreliggande förslaget onekligen av den svagheten, att det, för åvägabringande

av en något så när nöjaktig kontroll från statens sida över att

restitutionsrätten icke missbrukas, skulle erfordras vidtagande av åtgärder,

vilka icke stå i rimligt förhållande till den jämförelsevis ringa fördel, som

förslaget skulle kunna bereda varje enskild fiskare. Vid frågans bedömande

bör vidare beaktas, att den nuvarande kollektiva restitutionsformen ansetts

vara att föredraga även på håll, som direkt representera fiskerinäringens

intressen. Därest direkt restitution medgives för fiskarbefolkningen, skulle

samma förmån icke gärna kunna förvägras vissa andra grupper av bensinförbrukare,

såsom motorbåtsägare, vilka icke äro fiskare, jordbrukare med

flera. Det behöver icke närmare utvecklas, vilka svårigheter i kontrollhänseende

en dylik utsträckning av restitutionsrätten skulle medföra. Det förtjänar

framhållas, att vid årets riksdag motionsvis framförts krav på skattefrihet

för bensin, som förbrukas uteslutande i jordbruksdrift.

I sitt av 1938 års riksdag godkända betänkande nr 16 — vari bl. a. förordats

en höjning av bensinskatten från 10 till 12 öre — anförde 1938 års

bevillningsutskott bl. a. följande:

Den av utskottet förordade höjningen av bensinskatten kommer givetvis

att träffa icke blott ägare av motorfordon utan även andra grupper av bensinförbrukare,

såsom utövare av yrkesmässigt fiske, jordbrukare, motorbåtsägare

med flera. I syfte att söka undanröja verkningarna av bensinskatten

för sjötrafiken har automobilskatteutredningen verkställt undersökningar

angående möjligheten att genom tillsats av färgämne till bensin,

som användes för nämnda trafik, skilja denna bensin från sådan som användes

vid automobildrift. Eif dylikt förfarande har visserligen visat sig

vara tekniskt genomförbart, men utredningen bär, med hänsyn till svårigheten

att åvägabringa en effektiv kontroll över att färgad bensin ej användes

för automobildrift, icke ansett sig kunna förorda bestämmelser om färgning

av bensin. För tillgodoseende av fiskarenas intresse har automobilskatteutredningen

i huvudsak förordat av 1935 års fiskeriutredning framlagt

förslag om restitution av skatt å bensin, som förbrukats i yrkesmässigt

fiske, direkt till de fiskare, som för angivet ändamål använt bensin. I åtskilliga

yttranden över detta förslag hava starka betänkligheter anförts mot

detsamma, och en del representanter för fiskerinäringen hava ansett den

nuvarande kollektiva restitutionsformen vara att föredraga. Departementschefen

har av anförda skäl ansett sig icke kunna biträda utredningens förslag

utan förordat bibehållande av det nuvarande kollektiva restitutionsförfarandet.

Av det anförda framgår, att det är förenat med stora svårigheter att upphäva

verkningarna av bensinskatten för andra bensinförbrukare än dem

som jämlikt skattens syfte skola därav beröras. För fiskarenas vidkommande

synas olägenheterna av bensinskatten i stort sett hava undanröjts

genom den nuvarande kollektiva restitutionen av nämnda skatt. Därest den

av utskottet förordade höjningen av bensinskatten godkännes av riksdagen,

förutsätter utskottet, att Kungl. Maj :t kommer att taga under omprövning

frågan om storleken av det belopp, som efter skattehöjningen bör kollektivt

restitueras till fisket.

I två vid 1938 års riksdag väckta likalydande motioner I: 53 (av herr Anton

Pettersson m. fl.) och II: 51 (av herr Werner i Höjen in. fl.) hemställdes,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t göra framställning om utredning och

förslag angående på vilket sätt bensin som förbrukades uteslutande i jordbruksdrift

skulle kunna befrias från att belastas av för vägväsendet avsedd

beskattning.

1938 års bevillningsutskott, som upptog förevarande motioner till behandling

i samband med propositionen nr 234 angående ändring i 1922 års

förordning om automobilskatt m. m„ anförde i sitt förut omnämnda betänkande

nr 16 bl. a., att utskottet förutsatte att Kungl. Maj :t komme att

ägna uppmärksamhet åt frågan, huruvida det vore möjligt att vidtaga några

åtgärder till lindrande av bensinskattens verkningar för — förutom yrkesfiskare

— andra förbrukare, som rätteligen icke borde drabbas av skatten.

På hemställan av utskottet lämnade 1938 års riksdag motionerna utan

åtgärd.

I en vid 1939 års riksdag väckt motion II: 309 (av herrar Werner i Höjen

och Pettersson i Rosta) hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj :t begära utredning och förslag till sådan ändring i 1929 års förordning

om särskild skatt å bensin och motorsprit att i jordbruksdrift förbrukad

bensin befriades från erläggande av bensinskatt. I motionen framhölls,

att restitutionsfrågan syntes kunna lösas på så sätt att jordbrukare,

som i och för sitt jordbruk använde bensin såsom motorbränsle, antingen

tilldelades en viss mängd skattefritt motorbränsle, beräknad efter antal hektar

åker, eller ock ålades förete giltigt bevis om myckenheten av den bensin

som förbrukats, varefter skatterestitution borde kunna ske genom en årsavräkning.

1939 års bevillningsutskott anförde i sitt över bl. a. förevarande motion

avgivna betänkande nr 3 i hithörande delar följande.

I motionen II: 309 har framställts krav om skattefrihet för bensin, som

förbrukas i jordbruksdrift. I samband med förslaget till omläggning av automobilbeskattningen

var samma fråga i anledning av väckta motioner föremål

för 1938 års riksdags uppmärksamhet. Av skäl som framgå av den tidigare

redogörelsen beslöt riksdagen på hemställan av bevillningsutskottet avslå

sistnämnda motioner. Vad angår det i den förevarande motionen framlagda

förslaget till lösning av frågan om restitution av skatt å bensin, använd

i jordbruksdrift, finner utskottet detta förslag lida av den svagheten

att en något så när nöjaktig kontroll över att restitutionsrätten ej missbrukas

skulle erfordra åtgärder, vilka ej stå i rimligt förhållande till den relativt

ringa fördel, som förslaget skulle komma att bereda varje enskild jordbrukare.

Det är vidare givet att, därest sådan rätt medgives jordbrukare, samma

förmån icke skulle kunna förvägras andra grupper av bensinförbrukare,

vilka rätteligen icke borde drabbas av ifrågavarande skatt. En sådan utsträckning

av restitutionsrätten skulle emellertid föranleda ytterligare svårigheter

i kontrollhänseende. Enligt vad utskottet inhämtat är den i motionen

berörda frågan föremål för närmare övervägande inom lantbruksstyrelsen.

På grund härav och då, på sätt 1938 års bevillningsutskott anfört, det torde

kunna förväntas, att Kungl. Maj :t bär sin uppmärksamhet riktad på frågan,

anser sig utskottet icke böra förorda bifall till motionärernas hemställan

om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning i förevarande

ämne.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

I enlighet med utskottets hemställan lämnades ovannämnda motion II: 309

av 1939 års riksdag utan åtgärd.

I en vid 1940 års riksdag väckt motion II: 174 (av herrar Johansson i

öckerö och Hansson i Hönö) hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhålla om sådan ändring av bestämmelserna om restitution

av bensinskattemedel till fiskerinäringen, att restitution av nämnda skatt

tinge i sin helhet utgå direkt till förbrukarna.

På hemställan av bevillningsutskottet (betänkandet nr 42) avslog riksdagen

motionen.

Vid 1948 års riksdag väcktes — delvis i anslutning till den då framlagda

propositionen med förslag om tilläggsskatten å bensin — ett flertal motioner,

däri hemställdes dels att restitution måtte få ske i fråga om skatt för

bensin, som användes vid jordbrukets drift, dels ock att bensinskatten måtte

borttagas såvitt anginge bensin, som användes vid yrkesmässigt utövande av

fiske, eller, om detta icke läte sig göra, att skatten måtte restitueras direkt

till förbrukaren.

I anledning av dessa motioner hemställde 1948 års bevillningsutskott (betänkande

nr 23), att riksdagen måtte dels i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

att Kungl. Maj :t ville föranstalta om en allsidig och förutsättningslös

utredning snarast möjligt rörande frågan om rätt till restitution av skatt

för bensin, som användes vid jordbrukets drift eller för yrkesmässigt bedrivet

fiske, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen

kunde föranleda, dels ock bemyndiga Kungl. Maj :t att — därest praktiska

svårigheter icke skulle hindra genomförandet av en dylik restitution —

förordna om restitution av tilläggsskatt å sådan bensin, som förbrukats vid

jordbruket till bensindrivna traktorer under tiden den 1 april 1948—den

31 mars 1949.

bevillningsutskottets betänkande godkändes av riksdagen (skrivelse nr

97).

I anslutning till förenämnda bemyndigande har Kungl. Maj :t den 14 maj

1948 uppdragit åt statens livsmedelskommission att i samråd med statens

bränslekommission och under beaktande av vad bevillningsutskottet i sagda

betänkande anfört skyndsamt utreda frågan om restitution av tilläggsskatt

å bensin, som förbrukats vid jordbruket till bensindrivna traktorer under

tiden den 1 april 1948—den 31 mars 1949, ävensom att till Kungl. Maj :t

inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Efter utredning

av frågan har livsmedelskommissionen i samråd med bränslekommissionen

i skrivelse den 30 september 1948 hemställt, att Kungl. Maj :t

måtte förordna, att restitution av tilläggsskatt å sådan bensin, som förbrukats

vid jordbruket till bensindrivna traktorer under tiden den 29 april

1948—den 31 mars 1949 (eventuellt även tiden den 1—den 28 april 1948),

skulle äga rum i huvudsaklig överensstämmelse med i skrivelsen angivna

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 42. 11

riktlinjer. Sedan yttranden över skrivelsen avgivits av vissa myndigheter

och sammanslutningar, har Kungl. Maj :t genom särskilt beslut den 12

november 1948 förordnat, att restitution finge äga rum av tilläggsskatt å

sådan bensin, som förbrukats vid jordbruket till bensindrivna traktorer

under tiden den 1 april 1948—den 31 mars 1949, ävensom uppdragit åt livsmedelskommissionen

att -— i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer

som angivits i kommissionens skrivelse den 30 september 1948 —

vidtaga erforderliga åtgärder för restitutionens genomförande.

Vidare har Kungl. Maj:t likaledes den 12 november 1948 bemyndigat

chefen för finansdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga med uppdrag

att utreda frågan om rätt till restitution av skatt för bensin, som användes

vid jordbrukets drift eller för yrkesmässigt bedrivet fiske. Enligt vad

som framgår av statsrådsprotokollet i nämnda ärende borde vid utredningen

i första hand prövas huruvida med hänsyn till samtliga på frågan inverkande

omständigheter jordbrukarna respektive de yrkesmässigt verksamma

fiskarna borde lämnas kompensation för de genom bensinbeskattningen

uppkommande merkostnaderna i form av skatterestitution eller huruvida

kompensation lämpligen borde lämnas i annan form. Vid utredningen borde

särskilt prövas huruvida en eventuell restitution skulle avse allenast

tilläggsskatten — som ehuru den vore av tillfällig natur likväl kunde antagas

komma att utgå även för tid efter den 31 mars 1949 — eller huruvida

restitutionen borde avse även den ordinarie bensinskatten.

De sakkunniga ha sedermera tillkallats.

I de vid 1949 års riksdag väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande

motionerna I: 122 (av herr Emil Petersson) och II: 143 (av herr Jacobsson

i Igelsbo in. fl.) har hemställts, att riksdagen måtte besluta att ett

anslag på 675 000 kronor av bensinskattemedel ställes till Kungl. Maj:ts förfogande

för restitution till de fiskare, som förbrukat bensinen. I nämnda

motioner har anförts bl. a., att det icke rådde delade meningar om att även

tilläggsskatten borde restitueras till fiskarena, liksom nu skedde till jordbrukarna.

För att detta skulle kunna ske borde riksdagen redan i år besluta

om tilläggsskattens restitution till fiskarena på den bensin, som förbrukats

vid yrkesmässigt bedrivet fiske. Några större svårigheter till en

rättvis fördelning av denna bensinskatt syntes icke föreligga, bl. a. av den

anledningen, att ransonering tillämpades på bensintilldelningen. Anslaget

borde genom fiskeristyrelsen fördelas direkt till förbrukarna på sätt som

Kungl. Maj :t bestämde.

Jordbruksutskottet har i sitt den 3 mars 1949 dagtecknade utlåtande nr l

i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln

gjorda framställningar, m. m. under punkten 104:o) anfört, att yrkandet

i motionerna avsåge restitution till förbrukarna av tilläggskatten å

bensin, som använts eller komme att användas i tisket under tiden den 1

april 1948—den 30 juni 1949. Ehuru motionernas syfte i och för sig vore

beaktansvärt, kunde det dock enligt utskottets mening ej anses lämpligt att

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr A2.

föregripa den pågående utredningen. På grund härav hemställde utskottet

om avslag å nyssnämnda motioner.

Riksdagen har bifallit vad utskottet sålunda hemställt (riksdagens skrivelse

den 19 mars 1949, nr 9).

I en den 1 mars 1949 dagtecknad, till Kungl. Maj :t ställd skrivelse ha de

sakkunniga föreslagit, att åtgärder måtte vidtagas för genomförande av en

restitutionsrätt av tilläggsskatt å sådan bensin, som använts vid framdrivande

av motorbåt för yrkesmässigt utövande av fiske under tiden den 1

maj 1948—den 30 april 1949 i huvudsaklig överensstämmelse med vad i

skrivelsen anförts. Till motivering för detta förslag ha de sakkunniga anfört,

att då det icke kunde tagas för visst att de sakkunnigas slutgiltiga

förslag bleve sådant, att det kunde lämpa sig för eu retroaktiv tilllämpning,

hade de sakkunniga tagit under övervägande frågan om icke i

avvaktan på utredningsresultatet vissa provisoriska åtgärder i fråga om bensin,

använd för yrkesmässigt fiske, borde vidtagas.

De sakkunniga ha anfört, att ändamålet med automobilskatterna, vartill

räknades bensinskatten, hade varit att på motorfordonstrafiken lägga den

merkostnad, som denna trafik orsakade vägväsendet. Reglerna om restitution

av skatt för bensin, som använts för annat än transporter på väg, hade

motiverats med hänvisning till detta för automobilbeskattningen angivna ändamål.

Vad gällde tilläggsskatten vore syftet med denna ett annat än vad som

angivits vara det för den ordinarie automobilbeskattningen åberopade syftet.

Tilläggsskatten utgjorde ett led i strävandena att åstadkomma ett budgetöverskott,

som hölle köpkraften nere. Den hade också till syfte att åstadkomma

en minskning av förbrukningen av drivmedel och därigenom en besparing

av utländsk valuta. De medel, som inflöte genom tilläggsskatten,

vore avsedda att tagas i anspråk för statens utgifter på kapitalbudgeten.

1948 års bevillningsutskott hade emellertid — liksom konsumtionsskatteberedningen

och föredragande departementschefen — framhållit att medlen

borde framdeles komma vägväsendet tillgodo. Sedan statsverket övertagit

den allmänna väghållningen och svarade för densamma på samma sätt, som

för andra allmänna behov, kunde det ifrågasättas, huruvida det resonemang

varmed automobilbeskattningen motiverats och vilket medförde, att automobilskattemedlens

netto tillgodofördes vägväsendet, längre hade giltighet och

om icke automobilskatten i själva verket vore att anse som vilken annan

allmän skatt som helst, vars bestånd, storlek in. in. vore att bedöma ur rent

statsfinansiella och skattepolitiska synpunkter. De sakkunniga vore icke

beredda att för närvarande taga ställning till detta spörsmål. De sakkunniga

ansåge emellertid att ett ställningstagande icke heller vore nödvändigt för

att avgöra om ett provisorium borde införas, enär 1929 års förordning, som

jämväl gällde i fråga om tilläggsskatten, föreskreve att restitution till fisket

i princip skulle ske. Vad som skulle tala emot en restitution vore det

särskilda ändamålet med tilläggsskatten. Det kunde emellertid icke anses

att en restitution till fiskare skulle motarbeta de mål, man velat vinna med

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 42. 13

tilläggsskatten, nämligen överbalansering av budgeten och minskning av

bensinimporten, enär det rörde sig om små belopp och ringa myckenhet bensin

i förhållande till det stora hela.

Härefter ha de sakkunniga övergått till att behandla hur en restitution

lämpligen skulle anordnas. De sakkunniga ha härvid förordat, att den enskilde

förbrukaren skulle erhålla direkt återbäring av den av honom erlagda

tilläggsskatten. Enligt de sakkunniga kunde en individuell restitution anordnas

på olika sätt. För sin del föresloge de sakkunniga, att yrkesmässiga

fiskare berättigades erhålla restitution med en del av skatten på den myckenhet

bensin, som han uppgåve sig ha förbrukat för yrkesmässigt fiske,

dock i intet fall på större myckenhet än som motsvarade ransoneringstilldelningen.

Genom att endast en del av skatten restituerades erhölles en godtagbar

garanti för att återbetalning icke erhölles av skatt för bensin, som använts

för annat än för motorbåtsdrift i samband med yrkesmässigt fiske.

En lämplig avvägning ernåddes genom att endast 22 öre per liter återbetalades.

På grund av att restitutionsförfarandet anknöte till bensinransoneringen

borde restitution medgivas endast för bensin, som inköpts efter den

30 april 1948, då bensinransoneringen började, och till en början omfatta tiden

maj 1948—april 1949. Den, som ville komma i åtnjutande av restitution,

skulle ingiva ansökan härom till den länsstyrelse, som handhaft ransoneringen

beträffande vederbörande, varefter det ankomme på länsstyrelsen

att beräkna det belopp, som skulle restitueras. I fråga om ansökningarnas

innehåll skulle däri uppgivas den mängd bensin, som förbrukats vid framdrivande

av motorbåt för yrkesmässigt fiske. För utbetalandet av restitutionsbeloppet

borde medel ställas till Kungl. Maj :ts förfogande av riksdagen.

Storleken av det belopp, som erfordrades, kunde icke med säkerhet beräknas.

Den under perioden maj 1948—april 1949 i samband med ransoneringen

utdelade myckenheten bensin kunde beräknas till 3 500 000 liter. Det

för restitutionen erforderliga beloppet kunde under sådana förhållanden

uppskattas till 770 000 kronor (0,22X3,5 milj.). Det borde ankomma på

länsstyrelserna att, efter hand som medel för restitution erfordrades, till

Kungl. Maj:t inkomma med hemställan om utanordnande av erforderliga

belopp.

Av statsrådsprotokollet i förevarande ärende inhämtas

följande.

I en den 14 mars 1949 dagtecknad, till Kungl. Maj :t ställd skrivelse har

statens livsmedelskommission hemställt, att Kungl. Maj:t ville hos riksdagen

utverka, att det för tiden den 1 april 1948—den 31 mars 1949 gällande

restitutionsförfarandet beträffande skatt å bensin, som användes vid jordbruket

till bensindrivna traktorer, finge tillämpas jämväl under tiden den

1 april 1949—den 31 mars 1950 med vissa i skrivelsen närmare angivna

modifikationer avseende bl. a. ändring av den gällande begränsningen i restitutionsrätten

till sådana fall, där förbrukningen icke understigit 100 liter

i kvartalet. Vid skrivelsen ha fogats dels en framställning från Sveriges

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

lantbruks förbund om restitution av tilläggsskatten för all i jordbruksdrift

förbrukad bensin och dels en framställning från Kronobergs läns hushållningssällskap,

däri föreslagits att restitutionsrätten måtte utvidgas till

att avse jämväl tilläggsskatten för bensin till maskiner för stenröjning och

annan grundförbättring i jordbruket.

Rörande innehållet i livsmedelskommissionens skrivelse av den 14 mars

1949 samt framställningarna från Sveriges lantbruksförbund och Kronobergs

läns hushållningssällskap tillåter sig utskottet hänvisa till propositionen

s. 4—8.

Departementschefen har till stöd för det i propositionen framlagda förslaget

anfört bl. a. följande:

»Den i det föregående omnämnda sakkunnigutredningen rörande bl. a.

frågan om rätt till restitution av skatt för bensin, som användes vid jordbrukets

drift, kan icke bliva slutförd så tidigt, att ett eventuellt förslag i ämnet

kan underställas innevarande års riksdag.

Med hänsyn härtill anser jag mig nu böra förorda, att den hittills gällande

restitutionsrätten i fråga om tilläggsskatten å bensin utsträckes att

gälla även för tiden efter den 31 mars 1949. Då såsom förut framhållits

skärpningarna av de indirekta skatterna föreslagits skola fortbestå under

hela nästkommande budgetår, bör nu ifrågavarande restitutionsrätt lämpligen

avse tidsperioden den 1 april 1949—den 30 juni 1950.

För rätten att åtnjuta restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes

under sistnämnda tidsperiod, torde böra gälla i huvudsak samma villkor som

föreskrivits beträffande den tidigare beslutade restitutionsrätten. För att

undvika de av livsmedelskommissionen påtalade olägenheterna torde dock

restitution böra medgivas redan vid en förbrukning av, för helt år räknat,

200 liter bensin. Denna utvidgning torde ur statsfinansiell synpunkt vara

av mindre betydelse.

I fråga om livsmedelskommissionens övriga ändringsförslag vill jag erinra

om att 1948 års bevillningsutskott i det betänkande (nr 23), som ligger

till grund för beslutet om restitutionsrätt för tiden till och med den 31 mars

1949, uppdrog förhållandevis snäva gränser för rätten att åtnjuta restitution.

Med hänsyn härtill och då varje utvidgning av rätten till restitution är

ägnad att väcka nya krav på restitutionsrätt, anser jag mig i nuvarande

ekonomiska läge icke böra tillstyrka att —- såsom kommissionen föreslagit

— restitutionsrätt införes även för skatt å bensin, som användes för stenröjning

m. m. inom jordbruket. Härvid bör även beaktas att tilldelning av

bensin för nyssnämnda ändamål sker i annan ordning än den som gäller

för bensin till jordbrukets bensindrivna traktorer.

Den nyssnämnda principiella invändningen mot att i nuvarande ekonomiska

läge utvidga restitutionsrätten gäller även beträffande förslaget att

medgiva restitution för startbensin. I denna del föreligger emellertid jämväl

ett annat skäl mot bifall till den föreslagna utvidgningen. Medan den nu gällande

restitutionsrätten avser allenast cirka 8 000 traktorer, skulle ett bi
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

15

fall till förslaget om rätt till restitution för startbensin medföra, att antalet

restitutionsfall utökades med 30 000 å 40 000. Det är i rådande läge uppenbarligen

ett intresse att söka undvika det administrativa merarbete, som en

dylik kraftig ansvällning av antalet restitutionsfall skulle medföra. Jag

kan sålunda icke heller i denna del tillstyrka en utvidgning av restitutionsrätten.

— Jag vill i detta sammanhang även erinra om att den såsom drivmedel

för de ifrågavarande traktorerna använda oljan är helt skattefri.

I enlighet med vad sålunda anförts tillstyrker jag, att hos riksdagen utverkas

bemyndigande för Kungl. Maj :t att — i huvudsaklig överensstämmelse

med de grunder som i det föregående angivits — förordna om restitution

av tilläggsskatt å sådan bensin, som förbrukas vid jordbruket till

bensindrivna traktorer under tiden den 1 april 1949—den 30 juni 1950.

I detta sammanhang torde jag jämväl få anmäla, att de i det föregående

omnämnda sakkunniga i skrivelse den 1 mars 1949 föreslagit införande av

restitutionsrätt i fråga om viss del av tilläggsskatten å sådan bensin, som

använts vid framdrivande av motorbåt för yrkesmässigt utövande av fiske

under tiden den 1 maj 1948—den 30 april 1949; restitutionen föreslås till

22 öre för liter. Ett omedelbart genomförande av detta förslag torde emellertid

få konsekvenser, vilka icke för närvarande kunna helt överblickas.

Därest den föreslagna restitutionsrätten beviljades, skulle detta i viss mån

innebära ett föregripande av det slutliga ståndpunktstagandet i denna fråga.

Härtill kommer att förslaget i vad angår den tekniska utformningen av

restitutionen — vilket förslag innebär att restitutionsärendena skola handläggas

i en hittills icke prövad ordning — ännu icke hunnit remissbehandlas.

Med hänsyn härtill anser jag mig icke kunna förorda att de sakkunnigas

förenämnda förslag nu framlägges för riksdagen. Jag vill härvid framhålla,

att det i och för sig icke föreligger något hinder att vid 1950 års riksdag

— sedan de sakkunnigas definitiva förslag framlagts och granskats —

upptaga frågan om restitution av tilläggsskatt å bensin, som under tid före

den 1 maj 1949 används vid yrkesmässigt bedrivet fiske.»

Av innehållet i de förevarande motionerna må här

återgivas följande.

I de Iikalydande motionerna I: 300 och 11: 383 har framhållits, att Sveriges

lantbruksförbund i en den 22 februari 1949 dagtecknad skrivelse till

livsmedelskommissionen — under åberopande av erfarenheterna rörande

verkningarna av Kungl. Maj :ts beslut den 12 november 1948 om restitution

av tilläggsskatt å den bensin, som förbrukats vid jordbruket till bensindrivna

traktorer under tiden 1 april 1948—31 mars 1949 — påtalat bristfälligheterna

i dessa bestämmelser och framfört betänkligheter mot följderna

av det principiellt oriktiga i alt endast en viss del av bensinen vore underkastad

skatterestitution. Lantbruksförbundet hemställde fördenskull att,

därest provisoriet skulle behöva förlängas, restitutionen utsträcktes till att

omfatta all i jordbruksdriften förbrukad bensin. I livsmedelskommissionens

skrivelse i ärendet till Kungl. Maj :t den 14 mars 1949 förklarade kom
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets betänkande nr i2.

missionen sig instämma med lantbruksförbundet i att vissa rättviseskäl talade

för att även startbensinen bleve underkastad restitution och föresloge,

att vid ett fortsatt restituerande av tilläggsskatten under ytterligare ett år

vissa modifikationer skulle företagas avseende bl. a. införande av rätt till

restitution av skatt å bensin, som användes för stenröjning i jordbruket,

och restitutionsrätt för skatten å startbensin. I propositionen föresloge emellertid

Kungl. Maj :t en fortsatt restitution av tilläggsskatten under tiden

1 april 1949—30 juni 1950 i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder,

som under föregående år tillämpats. I sin motivering för att icke antaga

föreliggande ändringsförslag anförde chefen för finansdepartementet,

att varje utvidgning av rätten till restitution vore ägnad att väcka nya krav

på restitutionsrätt, och med hänsyn till det nuvarande ekonomiska läget vore

en sådan utveckling icke önskvärd. Gentemot denna invändning borde erinras

om att tilläggsskatten på de förhållandevis små mängder bensin, som

förbrukades i jordbruket och inom det yrkesmässiga fisket, ur statsfinansiell

synpunkt vore mindre avgörande, medan den merkostnad i arbetet, som

den enskilde förbrukaren finge vidkännas, ofta vore högst avsevärd. Särskilt

framträdande vore detta inom skogsbruket och för fiskets utövare.

Att det vore principiellt oriktigt och ur flera synpunkter innebure en allvarlig

fara att beskatta ett produktionsmedel, som numera spelade en så

betydande roll vid jordbrukets rationalisering, vore uppenbart. Såsom ett

ytterligare skäl att avstyrka en utvidgning av restitutionsrätten hade chefen

för finansdepartementet anfört strävan att söka undvika det administrativa

inerarbete en ökning av antalet restitutionsfall skulle medföra. Enligt

motionärernas förmenande vore det möjligt att förenkla restitutionsförfarandet,

vilket syntes kunna ske utan att därför dess effektivitet förringades

eller nödig kontroll eftersattes. Det vore sålunda fullt tillräckligt,

att skatterestitutionen skedde endast en gång årligen i motsats till att, såsom

nu föreslagits, den skulle utgå för avsevärt kortare perioder. Med hänsyn

till den anmärkningsvärda restriktivitet, som tillämpades av landets

kristidsstyrelser vid tilldelningen av bensin till den egentliga jordbruksdriften,

vore det uteslutet, att denna bensin skulle kunna komma till användning

för andra ändamål, för vilka skatterestitution icke borde utgå. Tillläggsskatten

på den av kristidsstyrelserna beviljade bensinen för jordbruksdrift

borde fördenskull kunna restitueras utan särskild ansökan och prövning,

vilket senare tillvägagångssätt under förhandenvarande omständigheter

förefölle omotiverat och onödigt arbetskrävande.

I de likalydande motionerna I: 306 och II: 392 har erinrats om att Kungl.

Maj :t icke ansett sig kunna förelägga årets riksdag de sakkunnigas den

1 mars 1949 framlagda förslag utan förklarat, att frågan därom skulle stå

öppen till dess definitivt förslag förelåge. Skäl för en dylik ståndpunkt

kunde givetvis anföras, men å andra sidan vore det uppenbart, att ett fördröjande

av frågans avgörande komme att medföra besvärliga konsekvenser.

Till dessa hörde bl. a. svårigheten att på ett riktigt och rättvisande sätt

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

17

kunna åstadkomma en restitution av en bensinskatt, som erlagts flera år

tidigare. Motionärerna ansåge därför, att ett beslut i överensstämmelse med

de sakkunnigas förslag vore att förorda. Skulle emellertid riksdagen med

hänsyn till sitt beslut år 1948 icke anse sig kunna biträda ett dylikt förslag,

kunde det ifrågasättas, om icke den del av tilläggsskatten, som avsetts restituerad,

borde reserveras och redan nu ställas till Kungl. Maj:ts disposition.

Under sådana förhållanden skulle beloppet — i avvaktan på slutligt förslag

från de sakkunnigas sida — av riksdagen ställas till Kungl. Maj :ts förfogande,

att användas för ändamål som gagnade fisket och dess organisationer.

Ett dylikt beslut syntes motiverat även ur psykologisk synpunkt. Vid

ett övervägande av vilket av dessa två alternativ, som i första hand borde

komma i fråga, hade motionärerna funnit sig böra stanna inför det förstnämnda.

I motionen II: 384 har anförts, att det icke kunde anses att en restitution

till fiskare skulle motarbeta de mål, man velat vinna med tilläggsskatten,

enär det rörde sig om små belopp och ringa myckenhet i bensin i förhållande

till det stora hela. Med anledning av föredragande departementschefens uttalanden

borde erinras om att riksdagen år 1948 beslutat och Kungl. Maj :t

nu föreslagit restitution av tilläggsskatten till jordbrukare oberoende av att

åt utredningen uppdragits att utreda och inkomma med förslag om hur det

skulle förfaras i fortsättningen med restitutionen av bensinskatten även i

detta fall, som dock gällde långt större belopp än vad det vore fråga om till

fiskare. Departementschefen hade vidare anfört, att det i och för sig icke

förelåge något hinder att vid 1950 års riksdag, sedan de sakkunnigas definitiva

förslag framlagts och granskats, upptaga frågan om restitution av

tilläggsskatten å bensin, vilken under tiden före den 1 maj 1949 använts

vid yrkesmässigt bedrivet fiske. Häremot kunde dock anmärkas, att ju längre

tiden ginge efter det att ifrågavarande bensin förbrukats, ju svårare, om ej

rent av omöjligt, bleve det för myndigheterna, som skulle omhänderha restitutionen

till fiskare, att kunna kontrollera restitutionens riktighet, samt

för fiskare att kunna ange den kvantitet som förbrukats två eller tre år

tidigare. Därtill komme att ju längre tiden ginge desto svårare bleve det för

fiskare att kunna bestämma, vilken eller vilka fiskare i fiskelaget, som vore

berättigade till restitutionen eller hur stor del respektive fiskare skulle få,

detta senare beroende på att fiskelagens sammansättning icke alltid vore

konstant år efter år, utan att man bytte om besättning gång efter annan.

2 Jiihang till riksdagens protokoll 1949. 7 samt. Nr 42

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

Utskottets yttrande.

I Kungl. Maj:ts den 24 mars 1949 dagtecknade proposition nr 188 har

Kungl. Maj :t hemställt om bemyndigande att — i enlighet med de grunder

som i propositionen angivits — förordna om restitution av tilläggsskatt å

sådan bensin, som förbrukas vid jordbruket till bensindrivna traktorer under

tiden den 1 april 1949—den 30 juni 1950.

I anledning av denna proposition har inom riksdagen väckts ett flertal

motioner rörande restitution av tilläggsskatten å bensin, som använts i jordbrukets

drift — för andra ändamål än för bensindrivna traktorer ■— samt

vid yrkesmässigt bedrivet fiske. Sålunda har i de likalydande motionerna

I: 300 (av herr Isaksson m. fl.) och II: 383 (av herr Hedlund i Rådom m. fl.)

yrkats, att riksdagen — därest beslut fattades i enlighet med Kungl. Maj :ts

proposition nr 24 om fortsatt giltighet av förordningen av den 8 juni 1923

angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker — i avvaktan

på slutförandet av sakkunnigutredningen angående restitution av bensinskatt

i vissa fall måtte uppdraga åt Kungl. Maj :it att förordna om restitution

av tilläggsskatt å all bensin, som förbrukades i jordbruksdriften och inom

det yrkesmässigt bedrivna fisket, samt därvid vidtaga de förenklingar i

det nuvarande restitutionsförfarandet, som syntes påkallade. Vidare har i motionen

II: 384 (av herr Utbult m. fl.) hemställts, att riksdagen ville besluta

uppdraga åt Kungl. Maj :t att vidtaga åtgärder för genomförandet av en restitution

av tilläggsskatten å sådan bensin, som använts vid framdrivande

av motorbåt för yrkesmässigt utövande av fiske under tiden från och med

den 1 maj 1948 till och med den 30 april 1949, med 22 öre per liter i huvudsaklig

överensstämmelse med vad de sakkunniga anfört i skrivelse till

Kungl. Maj :t den 1 mars 1949. I de likalydande motionerna I: 300 (av herr

Karl Andersson m. fl.) och II: 392 (av herr Skoglund i Umeå m. fl.) har

yrkats att riksdagen måtte besluta att restitution av den tilläggsskatt å bensin

som använts vid yrkesmässigt fiske under tiden den 1 maj 1948—den

30 april 1949 skulle ske med ett belopp av 22 öre per liter.

Vad angår frågan om rätt till restitution av skatt för bensin som användes

vid jordbrukets drift vill utskottet till en början erinra om vad

i detta hänseende förekom vid 1948 års riksdag.

I anslutning till Kungl. Maj :ts proposition nr 5 till 1948 års riksdag genomfördes

en skärpning av bensinbeskattningen för tiden från och med den

1 april 1948. Denna skärpning innebar att för bensin skulle utgå — utöver

den ordinarie bensinskatten om 18 öre per liter — en särskild tilläggsskatt

med 27 öre per liter.

Under hänvisning till propositionen nr 5 yrkades i ett flertal motioner vid

1948 års riksdag, att ett restitutionsförfarande skulle införas i fråga om bensin

som användes inom jordbruket; och såsom motivering härför åberopades

dels den då aktuella skärpningen i bensinbeskattningen och dels den omstän
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

digheten, att en import pågick från England av ett betydande antal traktorer

byggda för bensindrift.

1948 års bevillningsutskott underströk i sitt över motionerna avgivna betänkande

(nr 23), vilket godkändes av riksdagen, att den ifrågasatta restitutionsrätten

fått ökad betydelse genom skärpningen av bensinbeskattningen

men att å andra sidan eventuella åtgärder i syfte att tillmötesgå de i motionerna

framförda önskemålen måste övervägas med särskilt beaktande av

frågans rent ekonomiska sida såväl ur kontrollsynpunkt som eljest. Vidare

förklarade samma års bevillningsutskott, att utskottet i princip hyste den

uppfattningen att — då de genom bensinbeskattningen inflytande skattemedlen

vore avsedda att bidraga till täckande av kostnaderna för vägväsendet

— kompensation borde lämnas jordbruket för de särskilda kostnader

som uppkomme till följd av beskattningen av bensin, som användes såsom

drivmedel för jordbrukets maskiner; huruvida kompensationen borde avse

endast tilläggsskatten å bensin eller göras mera omfattande ville utskottet

lämna öppet. I enlighet härmed och då 1948 års bevillningsutskott icke vore

berett att anvisa en slutgiltig lösning av sättet för genomförandet av den

ifrågasatta restitutionsrätten, hemställde utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla om en allsidig och förutsättningslös utredning

snarast möjligt rörande frågan om rätt till restitution av skatt för bensin,

som användes vid jordbrukets drift. Samtidigt beslöt utskottet föreslå riksdagen

att —- med hänsyn bl. a. till den nyssnämnda importen från England

av bensindrivna traktorer — bemyndiga Kungl. Maj :t att, därest praktiska

svårigheter icke skulle hindra genomförandet av en dylik restitution, förordna

om restitution av tilläggsskatten å sådan bensin, som förbrukats vid

jordbruket till bensindrivna traktorer under tiden den 1 april 1948—den 31

mars 1949.

På sätt framgår av den tidigare lämnade redogörelsen har Kungl. Maj:t

den 12 november 1948 — efter verkställd utredning rörande möjligheterna

att genomföra en restitution i överensstämmelse med det av riksdagen lämnade

bemyndigandet — dels förordnat att restitution t inge äga rum av tillläggsskatt

å sådan bensin, som förbrukats vid jordbruket till bensindrivna

traktorer under tiden 1 april 1948—den 31 mars 1949, dels ock bemyndigat

chefen för finansdepartementet att tillkalla sakkunniga med uppdrag att utreda

frågan om rätt till restitution av skatt för bensin som användes vid

bl. a. jordbrukets drift.

Sistnämnda sakkunniga ha sedermera tillkallats. Något slutligt förslag

från de sakkunnigas sida har ännu icke framlagts.

Beträffande det närmare innehållet i det förslag som framlagts i propositionen

nr 188 må här nämnas följande. I skrivelse till Kungl. Maj :t den 14

mars 1949 hemställde statens livsmedelskommission, att förslag måtte framläggas

för riksdagen därom, alt gällande restitutionsförfarande beträffande

tilläggsskatten å bensin, som användes vid jordbruket till bensindrivna traktorer,

skulle få tillämpas jämväl under tiden den 1 april 1949—den 31 mars

1950 med vissa i skrivelsen närmare angivna modifikationer. De av konunis
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

sionea förordade ändringarna inneburo, att minimikvantiteten för rätt till

restitution skulle nedsättas från 100 liter i kvartalet till 200 liter för helt år

räknat, samt att restitutionen skulle kunna erhållas även för tilläggsskatten

å sådan bensin, som användes för stenröjning och annan grundförbättring

i jordbruket eller såsom startbensin till oljedrivna traktorer. I propositionen

har föreslagits, att ifrågavarande bemyndigande skulle avse tiden den 1 april

1949—den 30 juni 1950. Kommissionens förslag om sänkning av minimikvantiteten

till 200 liter per år har godtagits i propositionen. Övriga båda

förslag till utvidgningar av restitutionsrätten ha däremot icke upptagits i

propositionen. Såsom skäl härför har föredragande departementschefen hänvisat

till att 1948 års riksdag — i enlighet med vad samma års bevillningsutskott

hemställt — uppdragit förhållandevis snäva gränser för rätten att åtnjuta

restitution. Vidare har departementschefen framhållit, att varje utvidgning

av rätten till restitution vore ägnad att väcka nya krav på restitutionsrätt.

Beträffande särskilt den ifrågasatta rätten till restitution för tilläggsskatt

å bensin, som användes för stenröjning m. m. inom jordbruket,

borde enligt departementschefen även beaktas, att tilldelning av bensin för

detta ändamål skedde i annan ordning än den som gällde för bensin till jordbrukets

bensindrivna traktorer. Vad angår den föreslagna rätten till restitution

av tilläggsskatt å startbensin har departementschefen framhållit dels

att antalet restitutionsfall skulle ökas med 30 000 å 40 000, vilket skulle medföra

ett ökat administrativt arbete, dels ock att den såsom drivmedel för

ifrågavarande traktorer använda oljan vore helt skattefri.

Yrkande om utvidgad rätt till restitution av skatt å bensin, som användes

vid jordbruket, har — såsom förut omnämnts — framställts i de likalydande

motionerna 1:300 (av herr Isaksson in. fl.) och 11:383 (av herr Hedlund

i Rådom in. fl.). I dessa motioner har särskilt framhållits, att det vore principiellt

felaktigt och ur flera synpunkter farligt att beskatta ett sådant produktionsmedel

som bensin, som numera spelade en betydande roll vid jordbrukets

rationalisering. Vidare har i motionerna anförts, att det syntes möjligt

att genomföra ett förenklat restitutionsförfarande utan att effektiviteten

förringades eller nödig kontroll eftersattes.

I detta sammanhang vill utskottet erinra om att utskottet i sitt betänkande

den 10 maj 1949, nr 38, i anledning av Kungl. Maj:s proposition nr 24 med

förslag till förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923

(nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker, med

visst undantag varom här ej är fråga, tillstyrkt att den vid 1948 års riksdag

genomförda skärpta indirekta beskattningen — däribland tilläggsskatten å

bensin — skulle bibehållas under nästföljande budgetår.

Vad angår den mera begränsade frågan om utvidgning av restitutionsrätten

med avseende å tilläggsskatten å bensin, som användes vid jordbruket

till bensindrivna traktorer under tiden den 1 april 1949—den 30 juni 1950,

har det i propositionen nr 188 framlagda förslaget härutinnan motiverats

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

21

med, alt den av 1948 års riksdag begärda sakkunnigutredningen icke konime

att bliva slutförd i så god tid att eu definitiv lösning av restitutionsfrågan i

hela dess vidd kunde framläggas vid 1949 års riksdag.

Den sålunda föreslagna förlängningen av giltighetstiden för nu gällande

restitutionsrätt i fråga om tilläggsskatten å bensin som användes inom jordbruket

till bensindrivna traktorer har icke givit anledning till erinran från

utskottets sida. Inom utskottet ha farhågor uttalats för att — därest bensinransoneringen

under den tidsperiod som avses med förlängningen skulle

upphävas — svårigheter skulle uppkomma vid restitutionens handhavande.

Emellertid torde det kunna antagas, att livsmedelskommissionen under den

hittills gångna tiden förvärvat sådan erfarenhet vid bedömandet av restitutionsfallen,

att kommissionen även efter ransoneringens bortfallande skulle

under den begränsade tid som det här gäller kunna bemästra de ökade svårigheter

vilka givetvis skulle inträda.

I propositionen har i ett hänseende förordats en uppmjukning av de hittills

tillämpade restitutionsbestämmelserna. Sålunda har föreslagits, att rätt

till restitution skulle inträda — i stället för såsom för närvarande vid en

minimiförbrukning om 100 liter i kvartalet — så snart minimiförbrukningen

uppgått till 200 liter för helt år räknat. Utskottet finner denna jämkning ändamålsenlig

och anser hinder icke böra föreligga att tillämpa denna nya

gränsdragning för hela kalenderåret 1949. Inom utskottet har vidare uttalats

önskemål om att restitutionsrätten — vid tillämpningen av bestämmelserna

om viss minimiförbrukning — skulle närmare hänföras till förbrukningen

till varje särskild bensindriven traktor i stället för att bedömas med

hänsyn till förbrukningen vid varje särskilt jordbruk. Därest en sådan anordning

skulle anses lämplig och enkel att genomföra, har utskottet ej något

att erinra mot att vid restitutionsrättens handhavande nyssnämnda önskemål

i skälig omfattning tillgodoses.

Utskottet övergår härefter till att behandla den principiellt och praktiskt

sett mera betydelsefulla frågan om införande av rätt till restitution av tillläggsskatt

å all bensin som förbrukas i jordbruksdriften. Såsom förut omnämnts

har yrkande härom framförts i de likalydande motionerna 1: 300

och 11:383.

Enligt utskottets mening är denna fråga om restitutionsrätten för skatt

å all bensin som användes vid jordbruket mycket komplicerad, och det synes

förenat med åtskilliga svårigheter att i detta avseende finna en enkel och

tillförlitlig lösning. Vissa skäl tala uppenbarligen för att en restitutionsrätt

avseende den totala skatten å bensin bör genomföras med det snaraste —

särskilt med hänsyn till den nu rådande höga beskattningen å bensin — men

å andra sidan kunna invändningar av olika slag framföras mot en restitutionsrätt

av nu nämnd omfattning. Utskottet vill erinra om att förevarade

fråga vid upprepade tillfällen under de två sista årtiondena varit föremål

för uppmärksamhet både inom riksdagen och eljest utan att något godtagbart

förslag till restitutionsrättens närmare utformning kunnat framläggas.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

I likhet med 1948 års bevillningsutskott är utskottet av den principiella

uppfattningen, att — då de genom bensinbeskattningen inflytande skattemedlen

äro avsedda att bidraga till täckande av kostnaderna för vägväsendet

— kompensation bör lämnas jordbruket för de särskilda kostnader som

uppkomma till följd av beskattningen av bensin som användes såsom drivmedel

i ren jordbruksdrift. I olika sammanhang har visserligen diskuterats,

huruvida denna principiella ståndpunkt skulle vara tillämplig även beträffande

tilläggsskatten å bensin, vilken skatt motiverats med att det vore

angeläget att åstadkomma en uppsugning av förefintligt köpkraftsöverskott

och att skatteinkomsten skulle bidraga till budgetens överbalansering. Emellertid

har vid tilläggsskattens införande direkt utsagts, att jämväl denna

skatt borde, åtminstone sett på längre sikt, komma vägväsendet till godo;

och vidare må framhållas, att det icke synes praktiskt möjligt att — på

sätt som skett beträffande övriga skärpningar på den indirekta beskattningens

område i syfte att överbalansera budgeten — låta de ökade omkostnaderna

i anledning av skatteskärpningen å bensin slå helt igenom i konsumentpriserna.

Med hänsyn härtill och då det i och för sig synes rimligt att restitution

beviljas för tilläggsskatten å all bensin, som vid jordbruket användes för

annat ändamål än vägtransporter, kan utskottet i princip ansluta sig till

den mening som anförts i de nu förevarande motionerna I: 300 och II: 383

eller alltså att en restitutionsrätt av nu angiven omfattning är motiverad.

Införandet av en sådan restitutionsrätt är självfallet av stor betydelse såvitt

angår hela tiden från och med den 1 april 1948, då den skärpta bensinbeskattningen

trädde i kraft.

Emellertid har i diskussionen rörande den nu ifrågasatta restitutionsrätten

framförts vissa invändningar mot tillskapandet av en dylik rätt.

I sådant hänseende bär bland annat påpekats, att ett bifall till motionerna

skulle innebära ett speciellt gynnande av jordbruksnäringen, som

saknade motsvarighet inom annan näringsverksamhet, t. ex. skogsbruket,

att i följd härav nya krav på utvidgning av restitutionsrätten skulle med

visst fog kunna framföras, och att detta i sin tur skulle föra med sig ett

så omfattande administrativt arbete, att lämpligheten av restitutionsrätten

över huvud taget kunde dragas i tvivelsmål.

Vidare har framhållits — under hänvisning till de sedan år 1929 gällande

villkoren för rätten att åtnjuta restitution —- att en restitutionsrätt i överensstämmelse

med motionärernas förslag icke skulle få någon praktisk betydelse

för det stora flertalet enskilda utövare av jordbruksnäringen. Såsom

förutsättning för rätten att åtnjuta restitution har nämligen städse

gällt —■ bortsett från den provisoriska restitution som beslöts vid 1948 års

riksdag —- att förbrukningen skall uppgå till minst 500 liter i kvartalet.

Endast i fråga om större jordbruk torde förbrukningen under vissa kvartal

uppgå till nyssnämnda kvantitet. Skulle å andra sidan gränsen för rätt att

åtnjuta rätt till restitution nedsättas till exempelvis 200 liter för år såvitt

angår bensin, som förbrukas vid jordbruket, skulle det kunna göras gäl
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

23

lande, att jordbruket såsom sådant sattes i förmånsställning i jämförelse

med bl. a. förbrukare av industribensin.

Därest en restitutionsrätt skulle genomföras i enlighet med motionärernas

önskemål skulle förmodligen vissa tillämpnings- och kontrollsvårigheter

uppstå. Sålunda skulle gränsfall komma att föreligga som skulle försvåra

handläggningen av restitutionsrätten, exempelvis frågor i vilken utsträckning

restitution skulle beviljas för motorfordon som utnyttjades för stenröjning

eller täckdikning på jordbruksmark men som dessutom kunde begagnas

för andra ändamål. Vid avvecklingen av krisorganisationen och bensinransoneringen

skulle handhavandet av restitutionsrätten komma att övertagas

av de ordinarie statliga myndigheterna, vilka dels skulle sakna erfarenheter

på detta område och dels måste erhålla ökad personal.

Dessutom kan framhållas, att tilläggsskatten å bensin är en beskattning

av mera tillfällig natur; det kan sålunda med viss grad av sannolikhet antagas,

att en avveckling kan ske av denna skatt redan från och med den

1 juli 1950. Den i motionerna 1:300 och 11:383 yrkade restitutionsrätten

måste därför anses vara av mera begränsad betydelse.

I nuvarande läge är ett ställningstagande till frågan om införandet av

den här berörda restitutionsrätten icke möjligt utan att samtidigt beaktas

det förhållandet, att en på initiativ av 1948 års riksdag igångsatt sakkunnigutredning

pågår rörande bl. a. just detta spörsmål, och att resultatet av

denna utredning kan väntas föreligga senast under hösten 1949. Det torde

därför med all rätt kunna göras gällande, att med avgörandet av den hos

utskottet föreliggande frågan borde anstå till dess nyssnämnda utredning

avslutats och Kungl. Maj :t tagit ställning till densamma. En sådan ståndpunkt

skulle vara väl förenlig med den praxis som inom bevillningsutskottet

tidigare följts vid handläggningen av frågor, beträffande vilka utredning

pågått genom särskilda, av Kungl. Maj :t tillkallade sakkunniga.

Då utskottet i förevarande fall likväl övervägt att frångå nämnda praxis

har detta berott på utskottets intresse av att restitutionsfrågan snarast löses

i positiv riktning. Emellertid har utskottet i saknad av tillräckliga hållpunkter

för frågans bedömande, särskilt för det fall att bensinransoneringen

i en nära framtid upphäves, icke ansett sig nu kunna framlägga något

i detalj utarbetat förslag rörande utformningen av restitutionsrätten.

Under åberopande av vad i det föregående anförts tillstyrker utskottet,

att riksdagen måtte — med bifall till Kungl. Maj :ts proposition nr 188 ■—

bemyndiga Kungl. Maj:t att förordna om restitution av tilläggsskatt å sådan

bensin, som användes vid jordbruket till bensindrivna traktorer under

tiden den 1 april 1949—den 30 juni 1950. Vid utnyttjandet av detta bemyndigande

torde Kungl. Maj :t i första hand böra följa de riktlinjer, som angivits

i propositionen i ämnet. Därest emellertid Kungl. Maj :t vid handläggningen

av förevarande ärende — eventuellt efter de sakkunnigas hörande

— icke finner praktiska svårigheter i detta hänseende föreligga utan anser

det lämpligt och praktiskt möjligt att göra restitutionsrätten mera omfat
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

tande än i propositionen föreslagits, bör det av utskottet tillstyrkta bemyndigandet

anses innefatta rätt för Kungl. Maj :t att besluta om sådan utvidgning.

Genom utskottets förenämnda uttalanden anser utskottet sig ba redovisat

sin ställning till de nu ifrågavarande motionerna T: 300 och II: 383.

Vad härefter angår frågan om rätt till restitution av skatt för bensin,

som användes vid yrkesmässigt bedrivet fiske, torde utskottet

få erinra om, att jämväl denna fråga var föremål för särskild uppmärksamhet

vid 1948 års riksdag.

Sålunda väcktes i olika motioner vid nämnda års riksdag förslag om borttagande

av skatten för bensin som användes vid yrkesmässigt utövande av

fiske eller, om detta icke läte sig göra, om restitution av erlagd bensinskatt

direkt till förbrukarna. I sitt förut omnämnda betänkande nr 23 förklarade

1948 års bevillningsutskott, att vad utskottet anfört beträffande

frågan om rätt till restitution av skatt för bensin, som användes vid jordbruket,

vore i vissa hänseenden tillämpligt även med avseende å frågan om

rätt till restitution av skatt för bensin, som användes vid yrkesmässigt bedrivet

fiske; och i enlighet härmed förordade utskottet, att utredning verkställdes

även av spörsmålet om rätt till restitution av skatt för bensin, som

användes vid yrkesmässigt bedrivet fiske. Samtidigt förklarade utskottet

att då viss generell restitution redan enligt dittills gällande bestämmelser

beviljades fiskets utövare, syntes några provisoriska åtgärder i avvaktan

på utredningsresultatet icke i detta fall vara erforderliga. Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.

Maj:t måtte föranstalta om en allsidig och förutsättningslös utredning av

frågan om rätt till restitution av skatt för bensin som användes för yrkesmässigt

bedrivet fiske. Vad utskottet sålunda hemställt bifölls av 1948 års

riksdag.

De i det föregående omnämnda sakkunniga, som chefen för finansdepartementet

tillkallat med stöd av Kungl. Maj :ts den 12 november 1948 lämnade

bemyndigande, ha erhållit i uppdrag att utreda även frågan om rätt

till restitution av skatt för bensin, som användes för yrkesmässigt bedrivet

fiske.

För utskottet bär varit tillgänglig en den 1 mars 1949 dagtecknad, till

Kungl. Maj it ställd skrivelse, däri de sakkunniga föreslagit, att åtgärder

måtte vidtagas för genomförandet av en restitution av tilläggsskatt å sådan

bensin som använts vid framdrivandet av motorbåt för yrkesmässigt utövande

av fiske under tiden den 1 maj 1948—den 30 april 1949 i huvudsaklig

överensstämmelse med vad i skrivelsen anförts. Enligt de sakkunniga

skulle restitution beviljas med 22 öre per liter, som fiskare i ansökan till

vederbörande länsstyrelse uppgåve sig ha förbrukat för yrkesmässigt fiske,

dock att restitutionen icke finge avse större myckenhet än som motsvarade

ransoneringstilldelningen.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

25

I propositionen nr 188 — som är dagtecknad den 24 mars 1949 — har

föredragande departementschefen omnämnt, att de sakkunnigas förslag avlämnats.

Emellertid har departementschefen samtidigt uttalat, att ett omedelbart

genomförande av detta förslag skulle få konsekvenser, vilka icke

för närvarande kunnat helt överblickas. Därest den föreslagna restitutionsrätten

beviljades, skulle detta i viss mån innebära ett föregripande av det

slutliga ståndpunkt stagandet i denna fråga. Härtill komme att förslaget i

vad anginge den tekniska utformningen av restitutionen — vilket förslag

innebure att restitutionsärendena skulle handläggas i en hittills icke prövad

ordning — ännu icke hunnit remissbehandlas. Med hänsyn härtill ansåg

departementschefen sig icke kunna förorda att de sakkunnigas förenämnda

förslag nu framlades för riksdagen. I anslutning härtill framhöll

emellertid departementschefen, att det i och för sig icke förelåge något

hinder att vid 1950 års riksdag — sedan de sakkunnigas definitiva förslag

framlagts och granskats — upptaga frågan om restitution av tilläggsskatt

å bensin, som under tid före den 1 maj 1949 använts vid yrkesmässigt bedrivet

fiske.

I samtliga motioner, som väckts i anledning av propositionen nr 188, har

behandlats frågan om rätt till restitution av skatt för bensin, som förbrukats

vid yrkesmässigt bedrivet fiske. I motionerna 1:300 och 11:383, däri

särskilt understrukits att tilläggsskatten å de förhållandevis små mängder

bensin som förbrukades inom det yrkesmässiga fisket vore ur statsfinansiell

synpunkt av ringa betydelse, ha motionärerna hemställt att riksdagen

— i avvaktan på slutförandet av sakkunnigutredningen — måtte uppdraga

åt Kungl. Maj:t att förordna om restitution av tilläggsskatten å

all bensin, som förbrukades inom det yrkesmässigt bedrivna fisket. — I

motionen II: 384 har hänvisats till att restitution föreslagits av tilläggsskatten

till jordbrukare, oberoende av att utredning i frågan påginge, och vidare

har i motionen anförts att vissa olägenheter skulle uppkomma, därest

restitution för tiden den 1 maj 1948—den 30 april 1949 skulle genomföras

först sedan beslut härutinnan fattats av 1950 års riksdag. I motionen har

hemställts, att riksdagen ville uppdraga åt Kungl. Maj :t att vidtaga åtgärder

för genomförandet av en restitution av tilläggsskatten å sådan bensin, som

använts vid framdrivande av motorbåt för yrkesmässigt utövande av fiske

under tiden den 1 maj 1948—den 30 april 1949, med 22 öre per liter i huvudsaklig

överensstämmelse med vad de sakkunniga anfört i sin skrivelse

den 1 mars 1949. — I motionerna 1:306 och 11:392 bär förordats att de

sakkunnigas i skrivelsen den 1 mars 1949 framlagda förslag måtte genomföras

eller att den del av tilläggsskatten, som vore avsedd att restitueras,

skulle reserveras och redan nu ställas till Kungl. Maj :ts disposition. I enlighet

härmed bär i sistnämnda två motioner hemställts att riksdagen ville

besluta, att restitution av tilläggsskatt å den bensin, som använts vid yrkesmässigt

fiske under tiden den 1 maj 1948- den 30 april 1949, skulle

ske med ett belopp av 22 öre per liter.

!5 llihang till riksdagens protokoll 19i9. 7 samt. i\r 42.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

Såsoin framgår av den tidigare lämnade redogörelsen har yrkande om

restitution av tilläggsskatten å bensin, som använts eller kommer att användas

i fisket under tiden den 1 april 1948—den 30 juni 1949, framställts

i de vid riksdagens början väckta likalydande motionerna I: 122 och II: 143.

Dessa motioner ha hänvisats till jordbruksutskottet, vilket utskott i sitt utlåtande

nr 1 den 3 mars 1949 under punkten 104 :o) hemställt, att riksdagen

måtte avslå desamma. Utskottets berörda hemställan har bifallits

av riksdagen (se riksdagens skrivelse den 19 mars 1949, nr 9).

Frågan om restitution av tilläggsskatten å bensin, som använts eller kommer

att användas vid yrkesmässigt bedrivet fiske under tiden den 1 april

1948—den 30 juni 1949, har således prövats och avgjorts av 1949 års riksdag

redan innan propositionen nr 188 framlades för riksdagen och innan

nyssnämnda fem motioner — vilka föranletts av propositionen — väcktes.

Härjämte må framhållas, att i sagda proposition icke framlagts något

förslag rörande restitution av tilläggsskatt för bensin, som använts eller

kommer att användas vid yrkesmässigt bedrivet fiske. Med hänsyn härtill

har utskottet icke ansett sig kunna ingå i saklig prövning av förenämnda

fem motioner, såvitt däri framlagts förslag om restitution av tilläggsskatt

å bensin, som använts eller kommer att användas vid yrkesmässigt bedrivet

fiske under tiden den 1 april 1948—den 30 juni 1949 eller under viss

del av berörda tidsperiod. De motionsvis nu framförda förslagen härutinnan

torde därför icke böra föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.

För utskottet återstår härefter att taga ställning till det i motionerna

1:300 och 11:383 framställda yrkandet, i vad detsamma kan anses avse

restitution av tilläggsskatt å bensin, som kommer att förbrukas under tiden

efter den 30 juni 1949 vid yrkesmässigt bedrivet fiske. Då det emellertid

icke synes vara förenat med några allvarligare olägenheter att i detta

hänseende avvakta resultatet av den pågående sakkunnigutredningen, avstyrker

utskottet bifall till sistnämnda två motioner, såvitt nu är i fråga.

I samband med behandlingen inom utskottet av spörsmålen om restitution

av tilläggsskatt å bensin, som använts vid jordbrukets drift eller yrkesmässigt

bedrivet fiske, bär fråga uppkommit huruvida icke en motsvarande

restitutionsrätt borde införas med avseende å tilläggsskatt för bensin,

som använts inom skogsbruket för annat ändamål än för vägtransporter.

Utskottet — som icke tagit närmare ställning till nu berörda fråga

— anser det önskvärt att hithörande problem klarläggas i samband med den

pågående utredningen rörande andra restitutionsspörsmål.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 42.

27

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte — med bifall till Kungl. Maj :ts

förevarande proposition nr 188 och i anledning av de likalydande

motionerna 1:300 av herr Isaksson m. fl. och II:

383 av herr Hedlund i Rådom in. fl. — bemyndiga Kungl.

Maj :t att i enlighet med i propositionen angivna grunder

förordna om restitution av tilläggsskatt å sådan bensin, som

förbrukas vid jordbruket till bensindrivna traktorer under

tiden den 1 april 1949—den 30 juni 1950, ävensom att —

därest Kungl. Maj :t icke skulle finna praktiska svårigheter

i detta hänseende föreligga — förordna om restitution i

lämplig utsträckning av tilläggsskatt jämväl å sådan bensin

som i övrigt användes vid jordbruket under nyssnämnda

tid för annat ändamål än för vägtrafik; samt

B) att följande motioner, nämligen

de likalydande motionerna I: 300 av herr Isaksson in. fl.

och II: 383 av herr Hedlund i Rådom in. fl., i den mån desamma

icke blivit besvarade genom vad utskottet under

punkten A) hemställt,

de likalydande motionerna I: 306 av herr Karl Andersson

m. fl. och II: 392 av herr Skoglund i Umeå m. fl., samt

motionen II: 384 av herr Utbult m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 13 maj 1949.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Velander, Gustaf Elofsson*,

Heiiman, Wehtje, Ramberg*, Rosander, Sjö, Petrén och Einar Eriksson*;

samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund, Sandberg,

Kristensson i Osby*, Sundström, Nilsson i Kristinehamn, Persson i Svensköp*,

Vigelsbo, Kärrlander* och Nilsson i Svalöv.

* Icke närvarit vid Justering av betänkandet

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1949:277 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition omgående ytterligare utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1948/49, i vad p a1 i texten