Bevillningsutskottets betänkande nr 49
1949-11-23 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1949:49, Bevillningsutskottets betänkande nr 49
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 49.
1
Nr 49.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående sänkning av tilläggsskatten å bensin
och tilläggsskatten å vissa för drivande av automobil
använda brännoljor.
Till bevillningsutskottet ha hänvisats följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen:
1) de likalydande motionerna I: 339 av herr Sunne in. fl. och II: 432 av
herr Persson i Svensköp m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta
sådan nedsättning av tilläggsskatten å bensin samt tilläggsskatten å vissa
för drivande av automobil använda brännoljor som svarar mot den genom
devalveringen uppkomna importfördyringen, samt att vederbörande utskott
vid tillstyrkande av denna framställning måtte utarbeta förslag till förordningar»;
ävensom
2) motionen II: 436 av herr Hansson i Skediga, vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta sänka skatten på bensin och oljor med samma belopp,
varmed priserna på nämnda produkter höjts efter devalveringen».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna II: 432 och II: 436.
I en den 21 oktober 1949 dagtecknad proposition, nr 215, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att bemyndiga
Kungl. Maj :t att intill den 1 juli 1950 i den utsträckning Kungl. Maj :t finner
lämpligt besluta om överförande av tull, tilläggstull och skatt å kaffe till
clearingkassa för kaffe.
Nämnda proposition har hänvisats till statsutskottet. De nu ifrågavarande
motionerna, vilka väckts i anledning av propositionen nr 215, ha däremot,
såsom ovan nämnts, hänvisats till bevillningsutskottet.
I en den 21 oktober 1949 dagtecknad, till statsutskottet hänvisad proposition,
nr 217, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att dels godkänna vissa i propositionen angivna riktlinjer
för handhavandet av importsubventioneringen under budgetåret 1949/
50, dels ock å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1949/50 under tolfte
huvudtiteln anvisa a) till Subventionering av införseln av vissa varor ett
reservationsanslag av 90 000 000 kronor, b) till Prisnedsättning å vissa livs1
Bihang till riksdagens protokoll 19^0. 7 samt. Nr 49.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 49.
medel ett reservationsanslag av 63 000 000 kronor och c) till Prisclearing å
kaffe ett reservationsanslag av 17 000 000 kronor.
Ivungl. Maj:t har därjämte i en den 21 oktober 1949 dagtecknad, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 216, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att dels godkänna vissa i propositionen angivna
riktlinjer för prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under regleringsåret
1949/50, dels å tilläggsstat I för budgetåret 1949/50 under nionde
huvudtiteln till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område anvisa ett
reservationsanslag av 66 000 000 kronor.
I anledning av ovannämnda tre propositioner ha väckts — förutom de
nu ifrågavarande, till bevillningsutskottet hänvisade motionerna — jämväl
vissa andra motioner, nämligen i anledning av propositionen nr 217 de
likalydande motionerna 1:338 av herr Osvald in. fl. och 11:433 av herr
Johnsson i Kastanj egården m. fl., de likalydande motionerna I: 341 av herr
Domö in. fl. och II: 437 av herr Hjalmarson in. fl., de likalydande motionerna
I: 342 av herr Heiding m. fl. och II: 438 av herr Hedlund i Rådom m. fl.
samt motionen II: 434 av herr Christenson i Malmö in. fl. ävensom i anledning
av propositionerna nr 215, 216 och 217 de likalydande motionerna
I: 340 av herr Petrén in. fl. och II: 435 av herr Ståhl m. fl. Samtliga de nu
nämnda motionerna ha hänvisats till statsutskottet.
Enligt förordningen den 5 mars 1948 (nr 81) om tilläggsskatt å bensin,
vilken förordning trätt i kraft den 1 april 1948, skall för bensin, som till
riket införes eller här tillverkas — utöver skatt varom förmäles i förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit
— till staten erläggas tilläggsskatt med 27 öre för liter.
Jämlikt förordningen den 5 mars 1948 (nr 83) om tilläggsskatt å vissa
för drivande av automobil använda brännoljor, vilken förordning trätt i
kraft den 1 april 1948, skall för brännoljor, som avses i förordningen den
3 maj 1935 (nr 142) angående skatt å vissa för drivande av automobil använda
brännoljor — utöver skatt enligt sistnämnda förordning — till staten
erläggas tilläggsskatt med 20 öre för liter.
Införandet av dessa tilläggsskatter utgjorde ett led i de av 1948 års riksdag
beslutade skärpningarna av den indirekta beskattningen i syfte att
åstadkomma en sådan överbalansering av driftbudgeten för budgetåret
1948/49 som i dåvarande läge ansågs erforderlig. Enligt de vid 1948 års
riksdag gjorda beräkningarna skulle statsverket genom dessa skatteskärpningar
tillföras ett inkomstbelopp av omkring 500 miljoner kronor, varav
209,25 miljoner kronor skulle hänföra sig till den skärpta beskattningen av
bensin och brännoljor. Vid riksdagsbehandlingen förutsattes, att frågan om
skatteskärpningarnas fortbestånd komme att underställas 1949 års riksdag.
I propositionen nr 24 till innevarande års riksdag med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående
omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker erinrade chefen för
Bevillningsutskottets betänkande nr 49.
3
finansdepartementet om att, då förslag framlades för 1948 års riksdag om
skärpningar av den indirekta beskattningen, dessa skatteskärpningar <ansågos
vara av tillfällig natur och att frågan om skatteskärpningarnas fortbestånd
med hänsyn härtill borde prövas av 1949 års riksdag. Departementschefen
anförde vidare, att enligt hans mening de vid 1948 års riksdag beslutade
skattehöjningarna — med viss jämkning beträffande totalisatormedlen
— oförändrade borde fortbestå under budgetåret 1949/50. Den
fråga, som riksdagen hade att taga ställning till i anledning av propositionen
nr 24 avsåge alltså, huruvida för budgetåret 1949/50 en överbalansering
av budgeten av den storleksordning, som förutsattes i statsverkspropositionen,
skulle anses erforderlig.
Bevillningsutskottet tillstyrkte i sitt i anledning av propositionen nr 24
avgivna, av riksdagen godkända betänkande nr 38, att den vid 1948 års riksdag
genomförda skärpta beskattningen av bensin och brännoljor finge fortbestå
helt oförändrad även under tiden den 1 juli 1949—den 30 juni 1950.
Utskottet anförde därvid bl. a. följande:
Såvitt utskottet kunnat finna har under tiden efter dessa skatteskärpningars
genomförande icke inträtt sådan förändring i det allmänna ekonomiska
läget, att det kan anses tillrådligt att för budgeåret 1949/50 avstå
från den stabiliserande faktor som en överbalansering av budgeten innebär.
I vilken utsträckning en överbalansering för sistnämnda budgetår bör
eftersträvas kan självfallet vara föremål för delade meningar. Enligt vad
föredragande departementschefen anfört böra samtliga de vid 1948 års riksdag
beslutade extraordinära skattehöjningarna — med ett statsfinansiellt
sett oväsentligt undantag (totalisatormedlen) — bibehållas oförändrade under
nästkommande budgetår. Med utgångspunkt härifrån har departementschefen
i propositionen nr 181 beräknat överbalanseringen av driftbudgeten
till 618 miljoner kronor. Enligt vad utskottet inhämtat torde emellertid
nämnda belopp numera böra beräknas till omkring 670 miljoner kronor.
Motsvarande överbalansering hade i statsverkspropositionen beräknats till
omkring 720 miljoner kronor.
Då utskottet i enlighet med vad sålunda anförts hyser den uppfattningen,
att en överbalansering av budgeten är erforderlig jämväl för nästkommande
budgetår, har utskottet icke funnit anledning till erinran mot det i propositionen
nr 24 framlagda förslaget om fortsatt giltighet under nämnda
budgetår av de nuvarande bestämmelserna rörande omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker. Utskottet förordar alltså att förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å
spritdrycker — i den lydelse förordningen erhållit i samband med skatteskärpningen
vid 1948 års riksdag — förlänas fortsatt giltighet intill utgången
av juni månad 1950.
Beträffande frågan om fortbeståndet för tiden efter juni 1949 av övriga
vid 1948 års riksdag beslutade skatteskärpningar — med undantag för
skärpningarna av skatterna å bensin och brännoljor, som utskottet i det
följande kommer att behandla särskilt för sig — eller alltså skärpningarna
i fråga om beskattningen av vin, maltdrycker, läskedrycker, tobaksvaror,
biografföreställningar och sådana varor, för vilka varuskatt utgår, tillstyrker
utskottet likaledes, att dessa skärpningar bibehållas oförändrade under
budgetåret 1949/50. Vad nu sagts är tillämpligt även med avseende å den
vid 1948 års riksdag beslutade ökningen av statsverkets andel i totalisator-,
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 49.
tips- och lotterimedel, dock med den jämkning som föranletts av det i propositionen
nr 25 framlagda, av riksdagen godkända förslaget om ändrade
grunder för fördelning av totalisatormedel.
Den i propositionen nr 24 berörda frågan om bibehållande under nästkommande
budgetår av tilläggsskatterna å bensin och brännoljor har varit
föremål för delade meningar. Sålunda må nämnas att i ett flertal motioner
yrkats att — då denna skärpta beskattning verkade ojämnt och orättvist
och även i övrigt vore förenad med avsevärda olägenheter — beskattningen
i fråga måtte upphävas med utgången av juni månad 1949. I vissa andra
motioner har förutsatts att beskattningen av bensin och brännoljor i oförändrat
skick skulle bibehållas jämväl under nästföljande budgetår; samtidigt
har emellertid förordats att i stället andra åtgärder skulle vidtagas som
ägde samband med nämnda beskattning. I detta hänseende må erinras om
det motionsvis framförda yrkandet om nedsättning av fordonsskatten för
bensindrivna lastautomobiler. Vidare har i motionsväg framförts yrkande
om att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om åtgärder
för bensinransoneringens omedelbara avskaffande; och motionärerna ha
härvid utgått från bl. a. den förutsättningen att nu ifrågavarande skärpta
beskattning skulle bestå även för tiden efter juni 1949.
Såvitt utskottet kunnat finna skulle ett borttagande från och med den
1 juli 1949 av den skärpta bensin- och brännoljebeskattningen medföra ett
betydande inkomstbortfall för statsverket under nästkommande budgetår.
Enligt för utskottet tillgängliga siffror kan totalkonsumtionen av bensin
under sagda budgetår — med bibehållen ransonering — beräknas till
750 000 kubikmeter, för vilken bensinmängd tilläggskatten uppgår till 202,5
miljoner kronor. I statlig verksamhet — försvaret, de af färsdrivande verken
m. fl. — kan den kvantitet bensin, för vilken skatt utgår, beräknas
till omkring 60 000 kubikmeter; och för denna kvantitet utgör tilläggsskatten
något över 16 miljoner kronor. Då tilläggsskatterna å bensin och
brännoljor kunna beräknas till totalt omkring 210 miljoner kronor, skulle
nettoinkomstbortfallet för nästkommande budgetår genom tilläggsskatternas
upphävande från och med den 1 juli 1949 kunna uppskattas till omkring
190 miljoner kronor.
Enligt utskottets mening skulle ett inkomstbortfall av denna storleksordning
avsevärt försvåra strävandena att uppnå en samhällsekonomisk balans.
I nuvarande läge synes det vara i hög grad angeläget att en betryggande
överbalansering av budgeten äger rum; enligt utskottet måste fördelen härav
vara större än de nackdelar, som äro förenade med ett bibehållande under
ytterligare ett år av den skärpta bensin- och brännoljebeskattningen.
Härvid har utskottet fäst avseende vid särskilt den omständigheten att nu
berörda nackdelar uppenbarligen göra sig starkast gällande under tiden
närmast efter skatteskärpningarnas ikraftträdande och framträda med
mindre styrka efteråt sedan framför allt prisförhållandena någorlunda stabiliserats.
Av olika skäl torde det ej vara lämpligt att välja den lösningen,
att ifrågavarande tilläggsskatter borttagas i etapper och att skatterna således
endast delvis upphävas från och med den 1 juli 1949. Med hänsyn härtill
— och oavsett frågan huruvida bensinransoneringen bör upphävas omedelbart
eller icke — tillstyrker utskottet, att den vid 1948 års riksdag genomförda
skärpta beskattningen av bensin och brännoljor får fortbestå — helt
oförändrad — även under tiden den 1 juli 1949—den 30 juni 1950.
I likhet med 1948 års bevillningsutskott vill utskottet särskilt understryka
att de vid 1948 års riksdag genomförda skärpningarna på den indirekta beskattningens
område äro av endast tillfällig natur och åsyfta att bidraga till
Bevillningsutskottets betänkande nr ''i9.
5
överbalanseringen av budgeten. Den omständigheten att nu ifrågavarande
skatteskärpningar — därest utskottets föreliggande förslag godkännas av
riksdagen — komma att erhålla en giltighetstid av något mer än två år,
torde icke kunna föranleda att beskattningen bör karakteriseras på annat
sätt än nyss angivits. I enlighet härmed förutsätter utskottet, att jämväl 1950
års riksdag beredes tillfälle att taga ställning till frågan om den skärpta
beskattningens fortbestånd.
I nu förevarande avseende vill utskottet emellertid därjämte hänvisa till
att Ivungl. Maj :t den 22 april 1949 bemyndigat chefen för finansdepartementet
att tillkalla sakkunniga med uppdrag att verkställa en översyn av skatterna
till staten och deras verkningar. I direktiven för dessa sakkunniga, som
numera tillkallats, har anförts bl. a., att de sakkunniga hade att taga ståndpunkt
till frågan om avvecklingen av de extra ordinära konsumtionsskatter
som av 1948 års riksdag beslutades såsom led i åtgärderna till skydd för
penningvärdet. Av nämnda direktiv framgår sålunda, att frågan om fortbeståndet
av skatteskärpningarna för tiden efter den 30 juni 1950 redan
aktualiserats.
I väckta motioner framställt yrkande att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om åtgärder för bensinransoneringens omedelbara
avskaffande avstyrktes av utskottet med hänsyn till då rådande valutaläge
och avslogs i enlighet härmed av riksdagen.
Av den för riksdagen nu framlagda propositionen nr 215 inhämtas bl. a.
följande.
I propositionen har inledningsvis lämnats en redogörelse för den i augusti
1949 företagna avstämningen av nationalbudgeten för samma år mot den
faktiska utvecklingen. Efter anmälan av den i september träffade principuppgörelsen
mellan regeringen samt arbetsmarknadens och jordbrukets organisationer
beträffande stabiliseringspolitiken under år 1950 har upptagits
till behandling det i viss mån nya läge med avseende å förutsättningarna för
en fortsatt prisstabilitet, som uppkommit genom den partiella devalveringen
av den svenska kronan den 19 september 1949. I detta sammanhang har lämnats
en redogörelse för huvudlinjerna i resultaten av verkställda utredningar
rörande devalveringens verkningar på den svenska prisnivån.
1 sistnämnda hänseende har chefen för finansdepartementet framhållit,
att den hitillsvarande inkomststabiliseringen varit knuten till den förutsättningen
att levnadskostnaderna i allt väsentligt icke stegrades. Den fortsatta
inkomststabilitet, som syntes erforderlig under det kommande året,
ansåges ej heller kunna åvägabringas med mindre denna förutsättning alltjämt
kunde upprätthållas. Om importprisstegringar sloge igenom i form
av höjda levnadskostnader, skulle underlaget för en fortsatt inkomststabilisering
rubbas. Den av devalveringen framkallade prisstegringstendensen
torde i huvudsak få motverkas genom tillgripande av direkta subventionsåtgärder,
innefattande såväl utvidgning av redan utgående subventioner
som införande av nya. En subventionering tills vidare av de importprisstegringar,
som i mera väsentlig grad påverkade levnadskostnaderna, syntes erbjuda
möjligheter till en smidig anpassning till prisförändringarna på
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 49.
världsmarknaden inom ramen för ett fast pris inom landet. Därigenom undvekes
kastningar i den inhemska prisnivån. Vid inträdande prisförändring
kunde en däremot svarande motvägande ändring i den utgående subventionen
omedelbart företagas. En successiv anpassning av subventioner kunde
även ske i mån av eu förbättring av dollarbalansen med därav följande möjligheter
till överflyttning av inköp från dyrare till billigare marknader. Möjligheterna
att genom en subventionering motväga devalveringens återverkningar
på levnadskostnaderna vore emellertid i viss mån begränsade. Det
syntes knappast möjligt, bl. a. av tekniska skäl, att genomföra en subventionering,
som omfattade alla de importvaror vilkas priser vore av någon
betydelse för levnadskostnaderna. På vissa punkter finge man därför räkna
med att inträdande importprisstegringar komine att slå igenom på levnadskostnaderna.
De i nuvarande läge erforderliga kompenserande prissänkningarna
på vissa varuområden kunde åstadkommas ej blott genom subventionering
utan även genom slopande eller sänkning av vissa indirekta
skatter. De indirekta skatterna vore emellertid föremål för översyn av den
pågående skatteutredningen och resultaten av denna utrednings överväganden
syntes icke böra föregripas genom att några förslag i angivna hänseenden
nu framlades. Det torde bliva anledning att återkomma till dessa frågor
i statsverkspropositionen till nästkommande års riksdag.
Departementschefen har vidare anfört, att genomförandet av de i propositionen
nr 217 föreslagna subventionerna och av det i propositionen nr
215 framlagda förslaget om överförande av tull och skatt å kaffe till clearingkassa
för kaffe innebure en nettoutgift för statsverket för innevarande
budgetår på tillhopa cirka 190 miljoner kronor och en motsvarande minskning
av budgetöverskottet, därest hela det äskade beloppet skulle behöva
tagas i anspråk. Även om det i och för sig måste vara angeläget att i nuvarande
situation undvika en minskning av budgetöverskottet, syntes det
dock uppenbart, att olägenheterna av en viss reduktion av detta överskott
för att bestrida kostnaderna för en subventionering under en övergångsperiod
i syfte att motverka den av devalveringen betingade stegringen i levnadskostnaderna
måste te sig avgjort mindre än de olägenheter för vårt
lands ekonomi på lång sikt, som ett uppdrivande av den svenska kostnadsnivån
innebure. I
I de nu ifrågavarande, till bevillningsutskottet hänvisade motionerna har
anförts bl. a. följande.
I de likalydande motionerna 1:339 och 11:432 har framhållits, att motionärerna,
när det gällde den till följd av devalveringen inträdda prisstegringen
på bensin och brännoljor, icke kunde ansluta sig till finansministerns
uppfattning att det borde anstå med kompenserande åtgärder. Bilbränslet
intoge ett framträdande rum bland de skatteobjekt som tillfört
statskassan de överskottsmedel, varmed omfattande subventioner nu föresloges
skola bestridas. Det måste vara ett rimligt anspråk från de konsumenters
sida. som berördes av prisförhöjningen på bilbränslet, afl sådan
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr 49.
prisfördyring utan dröjsmål kompenserades. En kompensering av kostnadsfördyringen
genom höjda taxor och varupriser syntes motionärerna vara
mindre ändamålsenlig, då fråga vore om en mindre och kanske återkommande
kostnadsstegring. Ett lämpligare sätt vore att kompenseringen skedde
genom en sänkning av tilläggsskatten. Om den förutvarande prisnivån genom
denna sänkning återställdes, kunde motionärerna icke anse, att skatteutredningens
överväganden genom en sådan åtgärd föregrepes. Tilläggsskatten
hade beslutats med stor tveksamhet. Att utan närmare utredning något
reducera denna extra beskattning kunde icke inge några betänkligheter. Finansministern
hade i annat sammanhang avvisat tanken på sådana avvikelser
från stabiliseringspolitiken, som skulle medföra en höjning av kostnadsnivån
och därmed också en försämring av våra konkurrensmöjligheter
på utlandsmarknaden. En höjning av drivmedelspriserna måste självfallet
medföra en fördyring av transportkostnaderna. Uraktlåtenheten att från
början kompensera prisfördyringen på bensin och brännoljor låge enligt
motionärernas mening icke i linje med en konsekvent genomförd stabiliseringspolitik.
Ett skäl för bibehållandet av en hög beskattning av bilbränslet
syntes ha varit, att man velat invänta bensinransoneringens upphävande.
Handelsministern hade emellertid nyligen uttalat, att han ansåge denna
ransonerings bibehållande en tid framåt vara oundvikligt. Då den reducering
av tilläggsskatten, som i motionerna föresloges, icke heller rubbade utan
tvärtom återställde det förutvarande prisläget på bilbränsle, förelåge enligt
motionärernas mening ur ovannämnda synpunkt icke något hinder för skattesänkningens
genomförande.
I motionen 11:436 har yttrats, att det i nuvarande läge, då utsikter funnes
för en förlängning av stabiliseringspolitiken även för år 1950, framstode
som godtagbart att med hjälp av subventioner eller på annat sätt söka eliminera
av devalveringen förorsakade prisstegringar. Det ville emellertid
synas som om de prissänkande åtgärderna alltför snävt inriktat sig på varor,
vilkas priser direkt påverkade levnadskostnadsindex, medan andra produkter,
som dock vore betydelsefulla för levnadskostnaderna, tillåtits stiga
i pris. Priserna på bensin, fotogen och brännoljor hade redan stigit med
resp. 3, 2 1/., och 2 öre per liter, vilket betydde en icke oväsentlig merkostnad
för yrkesbiltrafiken liksom för jordbruket. Därjämte kunde man förvänta,
att priserna på smörjoljor koinine att stiga med åtminstone 20 procent.
Det borde påpekas, att bensinpriset genom den extraskatt, som genomfördes
vid 1948 års riksdag, nått en höjd, som gjorde varje ytterligare
stegring kännbar. Den prisstegring, som ägt rum på drivmedel, kunde enligt
motionärens förmenande icke siigas överensstämma med strävandena
att stabilisera priserna. Det riktiga vore att genom sänkning av skatten på
bensin och oljor hålla priserna vid samma höjd som före devalveringen.
En sådan åtgärd vore så mycket mer befogad som tilläggsskatten på bensin
och oljor svarade för största delen av budgetöverskottet, av vilket eu
betydande del nu loges i anspråk för subventionerna. Chefens för finansdepartementet
uttalande i propositionen nr 215 att han icke ville föregripa
8
Bevillningsutskottets betänkande nr hd.
de förslag skattekommittén kunde komma att framlägga syntes motionären
icke bärande. Tvärtom talade ekonomiska och praktiska skäl för att en
sänkning av bensinskatten motsvarande den senast företagna prisstegringen
genomfördes med det snaraste.
Utskottet. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har den devalvering
av den svenska kronan i förhållande till dollarn och vissa andra
valutor, vilken skedde den 19 september 1949, medfört en komplikation
i den i vårt land förda stahiliseringspolitiken. I syfte att neutralisera devalveringens
återverkningar på konsumentprisnivån ävensom att skapa möjligheter
till ytterligare prissänkningar på vissa områden har Kungl. Maj :t
i propositionen nr 217 framlagt förslag till subventionering av vissa varor.
Däri ingår bl. a. införandet av en prisclearing å kaffe. Det i propositionen
nr 215 framlagda förslaget avser bemyndigande för Kungl. Maj :t att besluta
om överförande av tull, tilläggstull och skatt å kaffe till clearingkassa för
kaffe. Dessa propositioner ha hänvisats till statsutskottet. Det tillkommer således
icke bevillningsutskottet att göra några uttalanden i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag i dessa hänseenden.
Den föreslagna subventioneringen omfattar emellertid icke alla de importvaror,
vilkas priser äro av betydelse för levnadskostnaderna. Någon subventionering
av kostnaderna för motortrafikens drivmedel har icke av Kungl.
Maj :t föreslagits. Chefen för finansdepartementet har i propositionen nr
215 i detta sammanhang framhållit, att de i nuvarande läge kompenserande
prissänkningarna på vissa varuområden kunde åstadkommas ej blott genom
subventionering utan även genom slopande eller sänkning av vissa indirekta
skatter. Då de indirekta skatterna vore föremål för översyn av den pågående
skatteutredningen, har departementschefen dock ansett att resultaten av denna
utrednings överväganden icke borde föregripas genom att några förslag
i angivna hänseenden nu framlades.
På grund av devalveringen har prisstegring inträtt i fråga om bl. a. bensin
och vissa för drivande av automobil använda brännoljor. Statens priskontrollnämnd
har sålunda genom beslut den 20 oktober 1949 medgivit höjning
av priset å bensin med 3 öre för liter och av priset å motorbrännoljor
med 2 öre för liter. Priset å bensin i O-zon, som före denna höjning utgjorde
69 öre för liter, uppgår alltså numera till 72 öre för liter.
De likalydande motionerna 1:339 och 11:432 samt motionen 11:436 ha
föranletts av denna prishöjning å motortrafikens drivmedel. I motionerna
yrkas sådan nedsättning av tilläggsskatterna å bensin och vissa för drivande
av automobil använda brännoljor som svarar mot den genom devalveringen
uppkomna importfördyringen. Dessa motioner ha hänvisats till bevillningsutskottet.
Den fråga, som utskottet har att taga ställning till, är således,
huruvida i det läge, som inträtt genom devalveringen, en sänkning av nämnda
tilläggsskatter bör äga rum.
I anledning av de i nämnda motioner framställda yrkandena får utskottet
erinra om att utskottet i sitt den 10 maj 1949 avgivna betänkande nr 38,
Bevillningsutskottets betänkande nr 49.
9
vilket godkänts av riksdagen, tillstyrkt att de år 1948 införda skärpningarna
av den indirekta beskattningen, vari ingick bl. a. ovanberörda tilläggsskatter
å bensin och brännoljor, skulle bibehållas oförändrade under budgetåret
1949/50. Därvid förutsatte dock utskottet, att 1950 års riksdag skulle
beredas tillfälle att taga ställning till frågan om dessa skatteskärpningars
fortbestånd. Såsom ovan nämnts äro de indirekta skatterna jämväl föremål
för översyn av den pågående skatteutredningen, och departementschefen
har förklarat sig ämna återkomma till dessa skatter i statsverkspropositionen
till nästkommande års riksdag. Man torde sålunda kunna utgå ifrån
att Kungl. Maj :t kommer att vid 1950 års riksdag bereda riksdagen tillfälle
att taga ställning till frågan om avvägningen av såväl beskattningen
av motortrafikens drivmedel som övriga indirekta skatter.
Även enligt utskottets mening bör en avvägning av den indirekta beskattningen
ske i ett sammanhang och med hänsyn tagen jämväl till förefintliga
möjligheter att ernå en lindring i den direkta beskattningen. Även om
en sänkning av beskattningen av motortrafikens drivmedel givetvis i och
för sig måste anses önskvärd, kan utskottet icke finna genomförandet av
en sådan skattesänkning i flera etapper vara en lämplig anordning. Utskottet
anser således icke de nu vidtagna prishöjningarna å bensin och
brännoljor böra föranleda en omedelbar sänkning av tilläggsskatten å dessa
drivmedel med belopp, som svarar mot dessa prishöjningar. I detta sammanhang
vill utskottet påpeka, att någon framställning om höjning av
taxorna för motortrafiken på grund av de efter devalveringen höjda priserna
å bensin och brännoljor hittills icke inkommit. Prishöjningarna ha
således för närvarande ej föranlett någon ökning av levnadskostnaderna.
Däremot innebära givetvis dessa prishöjningar en viss ökning av motortrafikens
omkostnader. Denna omkostnadsökning synes dock icke kunna
anses vara av någon mera väsentlig storleksordning.
Bensinpriset har under de senare åren — även om man här bortser från
de ändringar i detta pris som berott på ändrade grunder för beskattningen
— icke varit fullt stabilt utan under olika tidsperioder varierat med några
ören för liter på grund av ökning eller minskning i inköpspriset i det land,
varifrån importen skett. I betraktande härav synes det utskottet icke kunna
anses uteslutet, att variationer i bensinpriset kunna komma att inträda
även i fortsättningen. Att anpassa tilläggsskattens böjd efter variationer
av detta slag kan uppenbarligen icke ifrågakomma.
Under utskottsbehandlingen av detta ärende har tillkommit en ytterligare
omständighet, som enligt utskottets mening måste betraktas såsom
ett starkt vägande skäl emot en omedelbar sänkning av ifrågavarande tillläggsskatter.
Genom beslut den 11 november 1949 har Kungl. Maj:t upphävt
den alltsedan den 29 april 1948 gällande bensinransoneringen. Vid
meddelandet av detta beslut bar förutsatts, att den nuvarande bensinskatten
skulle bibehållas oförändrad. Det har därvid antagits, att även med
oförändrat bensinpris en viss ökning av förbrukningen av bensin vore att
vänta, men att denna ökning icke skulle bliva större än att import av er
-
10
Bevillningsutskottets betänkande nr i9.
forderlig bensinkvantitet låge inom ramen för våra möjligheter. En sänkning
av bensinskatten har däremot ansetts kunna leda till en ökning i förbrukningen,
som bleve större än som ur valutasynpunkt kunde tillgodoses.
Med hänsyn till ovan angivna omständigheter kan utskottet icke förorda
bifall till de ifrågavarande motionerna om sänkning av tilläggsskatterna
å bensin och vissa för drivande av automobil använda brännoljor.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att följande i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr
215 väckta motioner angående sänkning av tilläggsskatterna
å bensin och brännoljor, nämligen:
1) de likalydande motionerna I: 339 av herr Sunne in. fl.
och II: 432 av herr Persson i Svensköp in. fl., samt
2) motionen II: 436 av herr Hansson i Skediga,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 23 november 1949.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Velander, Heuman, Franzon,
Wehtje, Rosander*, Petrén, Damström och Niklasson; samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund*, Orgård,
Kristensson i Osby, Sundström, Hagberg i Malmö, Nilsson i Kristinehamn*,
Gunnarsson, Strandh och Johnsson i Skoglösa.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Reservationer:
I) av herrar Velander, Wehtje, Niklasson och Johnsson i Skoglösa, som
anfört:
»Vid behandlingen under riksdagens vårsession av Kungl. Maj :ts proposition
nr 24 med förslag till förordning om fortsatt giltighet av förordningen
den 8 juni 1923 angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker
hade riksdagen att taga ställning även till frågan om fortbeståndet
av de vid 1948 års riksdag beslutade skatteskärpningarna på den indirekta
beskattningens område i syfte att åvägabringa en ur penningpolitisk synpunkt
betingad överbalansering av budgeten. Icke minst spörsmålet om
Bevillningsutskottets betänkande nr 49.
11
fortvaron av de vid sagda riksdag beslutade tilläggsskatterna å bensin och
brännoljor trädde därvid i förgrunden.
I en till bevillningsutskottets betänkande i ämnet, nr 38, fogad reservation
av herrar Velander, Wehtje och Niklasson m. fl. hemställdes bl. a., att
riksdagen måtte besluta, att tilläggsskatten å bensin och brännoljor skulle
upphöra att gälla med utgången av juni månad 1949. De skäl och synpunkter,
som enligt reservanternas mening motiverade detta ställningstagande,
finnas redovisade i reservationen. Dessa skäl och synpunkter äga, med vårt
sätt att se, alltjämt giltighet. Vi tillåta oss sålunda att jämväl i förevarande
sammanhang hänvisa därtill.
Den med de nu föreliggande motionerna I: 339, II: 432 och II: 436 avsedda
nedsättningen av beskattningen å motortrafikens drivmedel har visserligen
närmast föranletts av den på grund av devalveringen inträdda prisstegringen
å dessa drivmedel. Motionärernas yrkanden ligga dock i linje med den
uppfattning, som i den av oss åberopade reservationen kommit till uttryck.
På grund härav och då vi finna det angeläget, att varje möjlighet till begränsning
av den ur olika synpunkter synnerligen betungande tilläggsbeskattningen
å bensin och brännoljor begagnas, anse vi oss böra tillstyrka
bifall till motionerna.
Med åberopande av vad sålunda anförts hemställa vi,
att riksdagen måtte i anledning av de likalydande motionerna
1: 339 av herr Sunne m. fl. och II: 432 av herr
Persson i Svensköp in. fl. samt motionen II: 436 av herr
Hansson i Skediga angående sänkning av tilläggsskatterna å
bensin och vissa för drivande av automobil använda brännoljor
A)
antaga följande
1) Förslag
till
förordning om tilläggsskatt å bensin.
Härigenom förordnas, att för bensin, som till riket införes eller här tillverkas,
skall — utöver skatt varom förmäles i förordningen den 3 maj 1929
(nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit — till staten erläggas
tilläggsskatt med 24 öre för liter; och skola de i nämnda förordning meddelade
bestämmelserna rörande skatt å bensin tillämpas jämväl i fråga om
sålunda utgående tilläggsskatt.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1950, från och med vilken
dag förordningen den 5 mars 1948 (nr 81) om tilläggsskatt å bensin skall
upphöra att gälla.
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 49.
2) Förslag
till
förordning om tilläggsskatt å vissa för drivande av automobil
använda brännoljor.
Härigenom förordnas, att för brännoljor, som avses i förordningen den
3 maj 1935 (nr 142) angående skatt å vissa för drivande av automobil använda
brännoljor, skall — utöver skatt enligt nämnda förordning — till
staten erläggas tilläggsskatt med 18 öre för liter; och skola de i nämnda
förordning meddelade bestämmelserna tillämpas jämväl i fråga om sålunda
utgående tilläggsskatt.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1950, från och med vilken
dag förordningen den 5 mars 1948 (nr 83) om tilläggsskatt å vissa för drivande
av automobil använda brännoljor skall upphöra att gälla.
B) bemyndiga Kungl. Maj :t att beträffande sådana för
försäljning avsedda myckenheter bensin, för vilka tilläggsskatt
å bensin erlagts enligt hittills gällande bestämmelser,
meddela föreskrifter om restitution av den del av skatten,
som motsvarar den föreslagna skattesänkningen.»
II) av herrar Petrén, Kristensson i Osby, Gunnarsson och Strandh, vilka
ansett att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:
»Såsom framgår av---(= utskottet s. 8 rad 5 uppifrån — s. 8 rad
3 nedifrån)---bör äga rum.
Den ökning av priset på bensin och brännoljor, som devalveringen av den
svenska kronan medfört, inverkar kostnadsfördyrande för vårt transportväsende
och utgör en ytterligare börda för bilismen, som redan förut genom
det höga bensinpriset är belastad med större kostnader än i flertalet
andra länder. Den nu inträdda kostnadsökningen måste i många fall och på
ett kännbart sätt direkt bäras av bensinkonsumenten. I andra fall åter
kan den leda till höjning av priser och taxor, vilket bidrager till en ökning
av de allmänna levnadsomkostnaderna. Till belysande av storleken av kostnadsökningen
kan anges att vid en bensinförbrukning av 1 300 liter per
månad, vilket är en ej ovanlig förbrukning för en bil i nyttotrafik, blir
kostnadsfördyringen 117 kronor på ett kvartal.
Utskottet anser inte att vanlig variation i priset å bensin och brännoljor
bör återverka på skattens storlek, men utskottet är av den uppfattningen,
att den ifrågavarande prisökningen är föranledd av så säregna förhållanden
att en motsvarande sänkning av tilläggsskatten är motiverad särskilt
som inga tecken tyda på att någon vidare ändring av importpriset är före
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 49.
13
stående. Under dessa förhållanden finner utskottet det av värde att nu
hindra kostnadsfördyringen genom en mot prishöjningen svarande sänkning
av de tillfälliga tilläggsskatterna å bensin och brännoljor.
En sänkning nu av tilläggsskatten å bensin med 3 öre per liter och å
brännoljor med 2 öre per liter är inte av den storleksordningen att den
föregriper de skattesänkningar, som 1949 års skatteberedning kan väntas
föreslå. Utskottet vill i detta sammanhang betona att en ytterligare sänkning
av den höga bensinskatten är synnerligen angelägen för näringslivet
och bilismen.
Genom beslut den 11 november 1949 har Kungl. Maj :t upphävt bensinransoneringen.
Då detta förmodas leda till en ökning av bensinförbrukningen,
torde nu påyrkade sänkning av tilläggsskatterna å bensin och brännoljor
inte förorsaka någon minskning av skatteintäkterna å dessa varor i
förhållande till för budgetåret 1949/1950 beräknat belopp.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte---- (= reservationen under I
s. 11 rad 21 uppifrån — s. 12 råd 20 uppifrån)---den
föreslagna skattesänkningen.»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.