Sök i Ratio Lex

Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

1949-03-17 · 32 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 31 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1949:11, Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr il.

1

Nr 11.

Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och

riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

Enligt § 4 i den för bankoutskottet gällande instruktionen har utskottet

att undersöka och granska riksbankens tillstånd och huru densamma

styrd och förvaltad blivit, och bör utskottet därvid med synnerlig uppmärksamhet

följa de fullmäktiges åtgärder, som avse metalliska kassans upprätthållande

samt myntutväxlingens fortgång och bestånd.

För granskningens verkställande har utskottet tagit del av dels fullmäktiges

i riksbanken allmänna och särskilda protokoll samt direktionens och

industristyrelsens protokoll ävensom protokoll från gemensamma sammanträden

med fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, samtliga protokoll

för tiden från och med den 10 januari 1948, intill vilken dag ansvarsfrihet

beviljats för fullmäktiges i protokollen antecknade beslut och åtgärder,

och till början av innevarande års riksdag, dels den av riksdagens revisorer

avgivna berättelsen om verkställd granskning av riksbankens tillstånd

och förvaltning under år 1947, dels ock fullmäktiges med utskottets

memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse angående riksbankens

tillstånd, rörelse och förvaltning under år 1948, ävensom de redogörelser,

som av styrelserna för riksbankens avdelningskontor lämnats i avseende å

dessa kontors förvaltning under samma år.

I fråga om metalliska kassans ställning, sedelutgivning, in- och utlåningsrörelse

ävensom övrig verksamhet vid riksbankens huvud- och avdelningskontor

samt vid riksbankens pappersbruk och sedeltryckeri tillåter sig utskottet

att för en närmare kännedom om hithörande förhållanden hänvisa

till de redogörelser, som lämnats i de berättelser, vilka avgivits av riksdagens

revisorer och fullmäktige i riksbanken.

Å sin utlånings- och övriga rörelse under år 1948 har riksbanken erhållit

en vinst av 74 111 717 kronor 32 öre.

I avseende härå hänvisas till de specificerade uppgifter beträffande riksbankens

vinst- och förlusträkning, som förekomma i fullmäktiges nyssnämnda,

av utskottet med memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse.

För den granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning,

som åligger innevarande års riksdags bankoutskott, har utskottet tagit

del av dels de allmänna och särskilda protokoll, som blivit förda bos fullmäktige

i riksgäldskontoret från och med den 10 januari 1948, intill vilken

dag ansvarsfrihet tillerkänts fullmäktige för deras i protokollen antecknade

beslut och åtgärder, till och med den 9 januari 1949, ävensom de protokoll,

som under samma tid blivit förda vid gemensamma sammanträden med

1 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 8 samt. Nr 11—12.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 11.

fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, dels den av riksdagens revisorer

avgivna berättelsen om granskning av riksgäldskontorets tillstånd

och förvaltning för tiden 1 juli 1947—30 juni 1948, dels ock fullmäktiges

med utskottets memorial nr 2 överlämnade, till 1949 års riksdag avgivna

berättelse.

Sedan utskottet numera fullgjort sitt granskningsuppdrag, får utskottet

avgiva berättelse över den verkställda granskningen.

1 :o.

Valuta- och penningpolitiken.

Utskottet har vid sin granskning av riksbankens verksamhet under år

1948, liksom tidigare varit fallet, särskilt uppmärksammat bankofullmäktiges

åtgärder beträffande valuta- och penningpolitiken. En redogörelse härför

har lämnats i fullmäktiges berättelse till utskottet angående riksbankens

tillstånd, rörelse och förvaltning under år 1948 (bankoutsk. mem. nr

1). Fullmäktiges redogörelse kommer att i det följande kompletteras bl. a.

med en översikt av vissa diskussioner i ämnet, som enligt fullmäktiges protokoll

förts inom fullmäktige. Såsom en bakgrund till denna översikt vill

utskottet först angiva de huvudsakliga dragen i den allmänna ekonomiska

utvecklingen under år 1948.

Det ekonomiska läget under år 1948 har i stort sett kännetecknats av

samma utvecklingstendenser, som härskade under år 1947. Dessa tendenser

ha dock icke under år 1948 framträtt med samma styrka som under närmast

föregående år, bl. a. till följd av statsmakternas åtgärder i syfte att minska

efterfrågeöverskottet och återställa den samhällsekonomiska balansen, vilka

åtgärder senast sammanfattats av regeringen den 28 oktober 1948 i ett

program om åtta punkter.1 Sålunda har den redan tidigare inledda investeringsbegränsande

politiken börjat få avsedd effekt. Härtill synes även i sin

mån ha bidragit, att kreditinstituten vid sin utlåning iakttagit en viss återhållsamhet.

Stabiliseringssträvandena ha även understötts genom budgetens

överbalansering. Det goda utfallet av 1948 års skörd har likaledes varit en

faktor av betydelse för utvecklingen mot en förbättrad balans mellan efterfrågan

och utbud. Skörderesultatet har dessutom underlättat prispolitiken

och hållit tillbaka kraven på inkomstförbättringar på jordbrukets område.

Av synnerlig betydelse i prisbildningssammanhanget har vidare varit den

återhållsamhet i fråga om inkomststegringar, som löntagarna särskilt sedan

mitten av år 1948 ålagt sig och vilken under hösten tagit sig uttryck i

en allmän överenskommelse mellan regeringen och arbetsmarknadens parter

om en förlängning av gällande avtal intill utgången av år 1949. En av förutsättningarna

härvidlag har utgjorts av den under våren genomförda lagstiftningen

om utdelningsbegränsning och vinststerilisering, varigenom före
-

1 Återgivna i bilaga till detta utlåtande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 11.

3

tagarparten å sin sida bidragit till stabiliseringssträvandena. En viss skärpning

av priskontrollen har dessutom ägt rum.

Som en följd av den här redovisade utvecklingen inom den ekonomiska

politiken kunde mot årets slut konstateras, alt statsmakterna bringat det

inre läget under en viss kontroll. Den jämvikt, som härigenom åstadkommits

mellan landets produktiva resurser och anspråken på dessa, är emellertid

i hög grad beroende av de inom olika områden av det ekonomiska

systemet genomförda regleringarna och förutsätter för att bliva bestående

en betydande ökning av produktionen och sparandet. Redan de hittills uppnådda

resultaten ha emellertid verkat lugnande på den ekonomiska utvecklingen

inom landet. Även valuta-, penning- och kapitalmarknaderna ha

rönt ett stabiliserande inflytande av den förändring i den allmänna ekonomiska

situationen, som ägt rum under 1948.

Valutapolitiken. Det under år 1947 rådande valutautflödet fortsatte till en

början under år 1948. Utvecklingen bröts emellertid i september månad,

varefter en återströmning av valutor vidtog, vilken dock delvis torde ha varit

av säsongmässig karaktär. Avgörande för denna utveckling var handelsbalansens

gestaltning. Under oktober—december svängde denna om från

passiv till aktiv. För året i dess helhet blev resultatet av utrikeshandeln ett

importöverskott uppgående till omkring 900 miljoner kronor jämfört med

nära 2 miljarder kronor år 1947. Större delen av underskottet i varuutbytet

med utlandet kunde täckas genom fraktintäkter och andra osynliga inkomstposter,

varför belastningen på valutareserven kunde avsevärt begränsas.

Nettoresultatet av valutarörelserna under året blev därför en i jämförelse

med de närmast föregående åren förhållandevis obetydlig reduktion av valutareserven.

Av särskild betydelse är, att riksbankens guld- och dollarreserver under

året något stegrades. Det förtjänar framhållas, att ökningen av dollarbehållningen

icke är att tillskriva disposition av medel, som ställts till Sveriges

förfogande genom landets anslutning till den s. k. Marshallplanen. På grund

av tekniska omständigheter har nämligen vår dollartilldelning enligt denna

plan praktiskt taget icke kunnat utnyttjas i betalningshänseende under loppet

av år 1948. Däremot har riksbanken till fullföljande av den överenskommelse

angående multilateralt kompensationsförfarande, som träffats

mellan de till Marshallplanen anslutna staterna, ställt övertrasseringsrätter

i svenska kronor till förfogande för vissa länder, vilka av dessa utnyttjats i

större omfattning än riksbanken disponerat sina hos andra länder erhållna

övertrasseringsrätter.1

Det förhållandevis gynnsamma utfallet av betalningsbalansen under år

1948 har bl. a. vunnits till priset av en sträng begränsning av importen. Genom

den minskade tillförseln av nödvändiga råvaror och maskiner från utlandet

samt genom otillräcklig arbetskraft i åtskilliga exportindustrier har

1 De delar av dessa utnyttjade övertrasseringsrätter, för vilka motsvarande dollarbelopp

ännu icke erhållits, redovisas av riksbanken i dess veckorapport under »Övriga utländska tillgångar».

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 11.

den inhemska produktionen utsatts för svårigheter, främst genom uppkomsten

av trånga sektioner i produktionsprocessen till töljd av knapphet på en

eller annan produktionsdetalj. Jämsides med att sålunda importen begränsats

har exporten stegrats. Denna stegring har försiggått trots en begynnande

försvagning av exportkonjunkturen. Omsvängningen på exportmarknaden

har varit särskilt framträdande beträffande avsättningsmöjligheterna

för pappersmassa i Förenta staterna. Under det gångna året ha pris- och

avsättningsproblemen för den svenska massaexporten på detta senare land

allt mera tillspetsats; mot årets slut hade försäljningarna praktiskt taget

upphört.

Nedgången av massaexporten till Förenta staterna under år 1948 har föranlett

successiva beskärningar av den importplan för dollarområdet, vilken

till sina allmänna drag fastställdes vid årsskiftet 1947/48. I syfte att undvika

en så stark sammanpressning av licensieringsramen för oundgängligen

nödvändig import från Förenta staterna, som eljest skulle ha blivit ofrånkomlig

till följd av de minskade dollarinkomsterna, ha de handelspolitiska

myndigheterna hänvänt sig till riksbanken med begäran om att i viss omfattning

få disponera valutareserven för att utfylla de löpande valutaintäkterna.

I anledning härav hava fullmäktige ställt vissa dollarbelopp till förfogande,

samtidigt som de understrukit de krav, som med utgångspunkt

från det trängda valutaläget måste ställas på den inre ekonomiska politiken.

De vikande tendenserna på exportmarknaden, främst avsättningssvårigheterna

för den svenska massaexporten till Förenta staterna, ha under året

i den allmänna diskussionen aktualiserat frågan om landets växelkurspolitik.

Inom bankofullmäktige har frågan varit föremål för överläggningar i

juli 1948 m. m.; några förslag om en växelkursjustering ha icke framställts.

Till växelkursfrågans ytterligare belysning ha senare under året vissa utredningar

verkställts inom riksbanken, varjämte chefen för konjunkturinstitutet

på fullmäktiges uppdrag utarbetat en promemoria med allmänna

ekonomiska synpunkter på det rådande valutakursläget. Frågan har nyligen

upptagits vid överläggningar mellan regeringen och representanter för näringslivet

i samband med meningsutbytet om de allmänna ekonomiska frågorna.

Enligt vad utskottet inhämtat, ha regeringen och fullmäktige icke

funnit någon förändring av växelkurserna påkallad.

Penningpolitiken. Med det samband som råder mellan riksbankens valutatransaktioner

och likviditetsförändringarna på penning- och kapitalmarknaderna

har den under år 1948 inträdda nedgången i valutautflödet resulterat

i en vid jämförelse med år 1947 minskad åtstramning av penning- och kapitalmarknaderna.

Likviditeten har därjämte förbättrats tack vare det förhållandet,

att den sedan krigets slut pågående kreditexpansionen under året

avtagit. Till denna utveckling har bl. a. bidragit den återhållsamhet vid kreditgivningen,

som kreditinstituten ålagt sig efter överenskommelser med

myndigheterna. Sålunda har den under 1947 träffade överenskommelsen med

svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen och jordbrultskasse
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 11.

5

organisationen angående en frivillig begränsning av kreditgivningen kompletterats

efter förnyade överläggningar med affärsbankerna under våren 1948.

Dessa överläggningar ha bland annat berört frågan om en skärpning av

gällande kassareservbestämmelser. I anslutning härtill ha utredningar gjorts

om en mera omfattande beredskapslagstiftning i ämnet. En viss begränsad

utsträckning av dittillsvarande beredskapslagstiftning har också genomförts

från och med den 1 juli 1948. Efter förhandlingar, som chefen för försäkringsinspektionen

på uppdrag av chefen för finansdepartementet fört med

försäkringsbolagen, förklarade sig dessa i maj 1948 villiga att tills vidare

under sex månader icke minska sina innehav av stats- och hypoteksobligationer.

Med sparbankerna i enahanda syfte förda överläggningar ha resulterat

i en skrivelse från sparbanksföreningen till styrelserna för samtliga sparbanker

med uppmaning att vid långivning och likviditetspolitik beakta nödvändigheten

av återhållsamhet. I december 1948 ha vidare avtal träffats med

stadshypotekskassan, hypoteksbanken och AB Industrikredit angående viss

begränsning av dessa institutioners utlåning under år 1949.

Obligationer

och skattkammarväxlar

Skatlkammarvaxlar

Guld och utländska valutor

Milj. kr

3400

3200

3000

2800

2600

2400

2200

2000

1800

1600

1400

1200

1000

800

600

400

jan. febr. mars april mai juni |uli aug. sept. okt. nov. dcc.

1948

Riksbanken har under året fortsatt att reglera kursutvecklingen på obligationsmarknaden

genom stödköp till fasta kurser av vissa statens, hypoteksbankens

och stadshypotekskassans obligationer. På grund av marknads
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 11.

situationen ha obligationer icke behövt upptagas i samma stora omfattning

som under år 1947. ökningen av riksbankens behållning av obligationer blev

därför 585 milj. kr. mot 958 milj. kr. år 1947. Riksbankens innehav av skattkammarväxlar

minskades under år 1948 med 15 milj. kr., medan innehavet

under år 1947 ökades med 245 milj. kr. Förändringarna under år 1948 i

riksbankens bokförda behållning av obligationer och skattkammarväxlar

framgå av förestående diagram, i vilket även åskådliggöras förändringarna

i riksbankens behållning av guld och utländska valutor (efter avdrag för

skuld till utländsk bank eller bankir).

Genom marknadsoperationerna har riksbanken under år 1948 liksom föregående

år hållit den effektiva räntan för av banken stödda obligationsemissioner

omkring treprocentsnivån. Riksbanken har härvid under hela året

tillämpat en stödkurs av 993/4 % för statens långa 3 % obligationer av åren

1945 och 1946. Kurserna på hvpoteksbankens och stadshypotekskassans samt

vissa äldre 3 % statslån ha däremot under året sänkts något. Diskontot och

riksbankens övriga räntesatser ävensom bankernas annonserade räntesatser

ha likaledes varit oförändrade under året. I fråga om andra räntesatser förmärktes

emellertid under årets tre första kvartal en viss dragning uppåt.

Diskontot på skattkammarväxlar på 3 månader var vid årets början ’/4 %.

Under året höjdes denna ränta först till 1 % och därefter till l1/, %, samtidigt

som löptiden förkortades. Vidare stego räntesatserna för kortfristiga lån

mellan affärsbankerna, s. k. dagslån, från iy2 till 2 % för lån på en

dag och från 2 till 2''/2 % för lån på tio dagars uppsägning. Den effektiva

räntan å obligationer, såväl korta som långa, vilkas kurser icke stöddes

av riksbanken, steg ävenledes. Räntesatsen på nyemitterade industriobligationer

höll sig under första hälften av året i allmänhet i 31/. %, men steg

sedan till 3V2 %. Postsparbanken, försäkringsbolag m. fl. höjde under sommaren

räntan å kommunallån med 0,i % och å bundna inteckningslån mot

botteninteckningar med 0,i å 0,is % till 3,2 å 3,25 %, medan räntan å bundna

sekundärlån från bostadskreditkassan höjdes med 1/l % till 31/* %, vartill

under vissa tider kom kapitalrabatt. Under årets sista kvartal inträdde en

avmattning i stegringstendenserna, särskilt sedan regeringen i sitt i oktober

offentliggjorda ekonomiska program uttalat sig mot en räntehöjning. I december

inträffade en tydlig omsvängning i ränteläget, som tog sig uttryck i

stigande kurser på obligationsmarknaden. Innan närmare redogörelse lämnas

för utvecklingen under december, synes det lämpligt att redovisa de

överväganden och beslut av fullmäktige, som i viss mån betingade förändringen

av läget. Av fullmäktiges protokoll inhämtas härom i huvudsak följande.

Redan den 15 januari 1948 yrkade riksbankschefen Rooth — i enlighet

med sin alltsedan september 1947 intagna ståndpunkt — att fullmäktige

måtte besluta, att riksbanken skulle upphöra att köpa obligationer i den

omfattning som dittills ägt rum.

Riksbankschefen framhöll därvid, att den återhållsamhet i kreditgivningen,

som åstadkommits genom de med banker, sparbanker och jordbrukskassorna

träffade överenskommelserna, måste skärpas genom en åtstraman
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 11.

7

de politik från riksbankens egen sida. Vidare motiverade riksbankschefen

sitt yrkande med att centralbanken i en högkonjunktur borde strama till

marknaden, liksom den borde göra marknaden lättare i en nedåtgående

konjunktur. Den åtstramning, som kunde vinnas, därest riksbankens obligationsköp

upphörde, skulle göra näringslivet intresserat av att aktivt medverka

till en omprövning av uppgjorda planer på investeringar och inköp

från utlandet. Härtill komme, att den planerade steriliseringen av vissa aktiebolags

vinster förefölle orimlig, därest riksbanken samtidigt skulle fortsätta

att genom obligationsköp i dittillsvarande omfattning omintetgöra den åtstramning,

som man avsett, då man genomförde steriliseringen. Riksbankschefen

erinrade slutligen om att Sverige genom sin anslutning till Marshallplanen

bland annat förbundit sig att genomföra finansiell och monetär stabilitet.

Däri inginge bl. a. att för framtiden begränsa anspråken på centralbanken.

I anledning av riksbankschefens yrkande tillsatte fullmäktige en expertkommitté

med uppdrag att skyndsamt verkställa en allmän översyn av de

möjligheter statsmakterna äga att förhindra icke önskvärd kreditgivning.

Kommittén skulle i detta syfte bl. a. uppmärksamma frågan om bankernas

utlåningsrätt samt bestämmelserna om bankaktiebolagens kassareserv. Vidare

skulle kommittén undersöka hypoteksinstitutens upplåningsbehov samt

möjligheten av att begränsa uppläggningen av nya obligationslån i marknaden.

Slutligen skulle kommittén söka bedöma, huruvida en förhandling

med banker, sparbanker och försäkringsbolag i syfte att träffa överenskommelse

om den närmaste tidens penningpolitiska angelägenheter kunde

anses framkomlig. — Sedan kommittén för fullmäktige redovisat resultatet

av sina utredningar samt vissa ytterligare utredningar förebragts, kallades

representanter för de större affärsbankerna till överläggningar med fullmäktige.

På grundval av de sålunda verkställda utredningarna och överläggningarna

beslöto fullmäktige den 11 mars, att riksbanken för det dåvarande

icke skulle företaga någon ändring i fråga om stödköpskurserna,

och avslogo därmed riksbankschefens den 15 januari gjorda framställning

i ärendet. Bakom detta ståndpunktstagande låg önskemålet om ett bibehållande

av räntenivån, vilket krävde fortsatta stödköp.

Samtidigt som fullmäktige den 11 mars avgjorde stödköpsfrågan beslöto

de att upptaga förhandlingar med affärsbankerna om en ytterligare begränsning

av dessas kreditgivning. Sådana överläggningar höllos sedermera

den 13 och 18 mars. Överläggningarna resulterade bl. a. i en skrivelse från

svenska bankföreningen till medlemsbankerna, vari dessa ånyo uppmanades

att var för sig frivilligt iakttaga en skärpt återhållsamhet i krcditgivningen.

Riksbankschefen fann emellertid icke den förnyade överenskommelsen

med affärsbankerna vara till fyllest i det läge, som förelåg, utan yrkade den

31 mars, att fullmäktige måtte fatta beslut dels om att upphöra med köp

av hypoteksbankens och stadshypotekskassans obligationer, dels att söka

åstadkomma en fri marknad även i statens långa tre procents obligationer

med ett bottenläge av en noterad köpkurs av 95’/2 % för statens treprocentsobligationer

av 1945 och 1946. Avsikten skulle emellertid vara att om möj
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr It.

ligt söka åstadkomma en fri marknad utöver nämnda kurs. Vid den fortsatta

behandlingen av frågan anförde fullmäktiges ordförande den 2 april

1948 i huvudsak följande:

Man måste för det första fråga sig, huruvida en kurssättning på 95''A

procent vore möjlig att genomföra, utan att den faktiskt komme att medföra

en större ränteförskjutning än den höjning av räntan på bundna inteckningslån

och långa obligationer med 1/i procent, som detta innebure.

Man hade för det andra att bedöma, huruvida den föreslagna kurssättningen

verkligen i någon nämnvärd omfattning skulle begränsa tvånget för riksbanken

att i marknaden upptaga obligationer. Man hade slutligen för det

tredje att taga ställning till frågan, huruvida utvecklingen vore sådan, att

riksbanken fortsättningsvis komme att ställas inför avsevärda krav på stödköp.

För den händelse det vore klart, att den ifrågasatta kurssättningen icke

skulle medföra en förändring av ränteläget, att den i nämnvärd utsträckning

skulle minska behovet av stödköp och att den skulle medföra en önskad

förbättring av riksbankens läge i den fortsatta marknadsutvecklingen,

syntes riksbankschefens förslag böra godtagas. Riksbankschefens framställda

yrkande vore resultatet av överväganden enligt dessa linjer. Fullmäktiges

ordförande förklarade sig sakna en sådan förstahandskännedom

om marknadsförhållandena, att han med stöd därav kunde jäva riktigheten

i riksbankschefens bedömning för förutsättningarna av den föreslagna åtgärden.

Under sådana förhållanden och då riksbankschefen tillmätte sitt

förslag avgörande vikt, vore den enda möjliga ståndpunkten för ordföranden

att på riksbankschefens auktoritet i vad avsåge de förut angivna förutsättningarna

för den föreslagna åtgärden — och i den meningen på hans

ansvar — förklara sig beredd att godtaga den slutsats som logiskt följde av

riksbankschefens bedömning av läget.

Under de fortsatta diskussionerna i ärendet den 8 april inom fullmäktige

hemställde vice ordföranden, deputeraden Hall, om uppskov med frågans

avgörande med hänsyn till de pågående förhandlingarna med de statsanställda

angående en bindning av det rörliga tillägget. Riksbankschefen

motsatte sig ett sådant uppskov. Majoriteten inom fullmäktige fann dock,

att den dittillsvarande räntestabiliseringspolitiken under de förhandenvarande

omständigheterna icke borde uppgivas och att man tills vidare finge arbeta

med de medel, som stodo till buds inom räntestabiliseringspolitikens

ram. Fullmäktige beslöto därför att tills vidare bordlägga det av riksbankschefen

den 31 mars väckta förslaget.

Den 2 juli 1948 framhöll riksbankschefen, att han, efter den oro på obligationsmarknaden,

som uppstått under maj och juni, icke längre ansåg det

möjligt att åstadkomma stabilitet på marknaden genom en köpkurs av

95y2 %på vissa statsobligationer, d. v. s. en räntehöjning av ’/, %. Han hemställde

därför, att fullmäktige måtte heslula att från och med den 5 i samma

månad dels höja diskontot och samtliga övriga räntor inklusive returdiskontot

med en halv procent, dels avstå från inköp av hypoteksbankens och

stadshypotekskassans obligationer, dels begränsa inköpen av statens obligationer,

bl. a. genom att till en början icke till en fix kurs inköpa allt som

utbjödes och att icke heller annat än vid vissa tillfällen och i kursreglerande

syfte köpa äldre statslån. Efter diskussion beslöto fullmäktige följande dag

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 11.

9

att icke företaga någon förändring av diskontot. Övriga av riksbankschefen

framställda förslag bordlädes. Riksbankschefens förslag biträddes av herr

Hagberg, under det att fullmäktiges vice ordförande samt herrar Björnsson,

Gränebo, Allan Andersson och Alf Johansson motsatte sig förslaget.

Då fullmäktige sålunda icke ville uppgiva stödköps- och räntestabiliseringspolitiken,

gällde det att i det rådande läget finna andra utvägar att1

åstadkomma den åtstramning på penning- och kapitalmarknaden, som krävdes

för att minska underlaget för bankernas kreditgivning. I detta syfte

hade redan i början av året beslut fattats om sterilisering av en del av företagens

vinster genom insättning på spärrkonto i riksbanken. Vid fullmäktiges

sammanträde den 8 oktober framlade vice ordföranden ett program

syftande till en ytterligare åtstramning av kreditmarknaden. Programmet

gick ut på att åstadkomma ett successivt upphörande med obligationsköpen

genom samarbete med kreditinstituten. Postsparbanken, pensionsstyrelsen

och riksförsäkringsanstalten skulle i möjligaste mån placera sina medel

i obligationer för att på så sätt undvika trycket på riksbanken. Hypoteksinstitutionerna

skulle fortsätta sin kreditgivning men i minskad omfattning

och i regel endast för finansiering av nybyggda fastigheter. Överflyttning

av äldre krediter från andra institut till hypoteksbanken och stadshypotekskassan

skulle icke få ske. Genom förhandlingar med försäkringsbolagen

borde man söka förmå dessa att placera en större del av sina medel

i obligationer. Sparbankerna borde påverkas i syfte att åvägabringa en

begränsning av sina obligationsförsäljningar.

Vid den fortsatta handläggningen av ärendet den 14 oktober framhöll

vice ordföranden vikten av att — innan förhandlingar upptoges med kreditinstitutionerna

enligt nyss omförmälda riktlinjer — bankofullmäktige

gjorde ett uttalande om vilket ränteläge riksbanken ämnade hålla. Vice

ordföranden hemställde därför, att fullmäktige måtte uttala, att riksbanken

avsåge att hålla treprocentsläget. Häremot uttalade riksbankschefen, att frågan

vore av den räckvidd, att den borde underställas bankoutskottet och

riksdagen. Om riksdagen avskreve räntan som ett medel, vilket erfordrades

för att tillsammans med andra åtgärder nå ekonomisk balans, ville riksbankschefen

ifrågasätta, huruvida man senare kunde använda räntevapnet.

Han kunde därför icke vara med om ett beslut, som avsåge att binda räntan

vid tre procent. Riksbankschefen meddelade i detta sammanhang, att fullmäktiges

ordförande, som vid tillfället vistades utom riket, bemyndigat honom

att framföra till fullmäktige, att eu räntehöjning även enligt ordförandens

mening vore en förutsättning för förhandlingarna med kreditinstituten.

I ärendet anförde vidare herr Alf Johansson bl. a. följande:

Det funnes nu anledning att taga ställning i räntefrågan, därför att dagens

läge på penningmarknaden nödvändiggjorde ett ställningstagande. Vid tidigare

räntediskussioner i fullmäktige hade herr Johansson uttalat som sin

mening, att det icke funnes något hållbart skäl för eu räntestegring. Han

vore fortfarande av den meningen, att i dagens läge riskerna för skadliga

återverkningar — framför allt på det känsliga avtalsläget på arbetsmarknaden

■— övervägde de mycket osäkra fördelar, man kunde vinna på en räntesteg
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bankoutskottets utlåtande nr 11.

ring. Hittills hade räntefrågan stått i tecknet »vänta och se»; man hade velat

avvakta effekten av de alternativa åtgärder man arbetat med. Nu kunde

man skönja dessa effekter. Man hade visserligen ännu icke kommit fram till

ett balanserat läge, men så mycket vore säkert, att bristen på balans under

det senaste året hade mildrats. Det enda argument för en räntestegring, som

kunde anföras, vore att man på kreditmarknaden allmänt väntade stigande

ränta. Detta betydde, att alla åtgärder, som vidtoges för att bevara ränteläget,

motarbetades av dessa förväntningar. Från dessa utgångspunkter kunde

lian icke komma till annat resultat än att man konsekvent — och mera

konsekvent an vad som skett sista halvåret — borde fullfölja strävandena

tor en räntestabilisering.

Efter ytterligare diskussion beslöto fullmäktige samma dag (den 14 oktober)

att bibehålla dåvarande diskonto och obligationskurser. I anslutning

härtill hemställde den 11 november vice ordföranden — som fann att beslutet

finge anses innebära, att ränteläget skulle stabiliseras på basis av en nivå

på 3 procent för statens obligationslån av 1945 och 1946 — att beslutet måtte

understrykas genom att de olika obligationskurserna justerades så, att de

överensstämde med ett ränteläge av tre procent för alla guldkantade obligationer.

En översyn av de dittills tillämpade kurserna vore därför nödvändig.

Kursen på de obligationer, som riksbanken övertog direkt från stadshypotekskassan

och hypoteksbanken, borde bestämmas till 99 3/4 %. Fullmäktige

beslöto i enlighet med vice ordförandens hemställan. Med anledning härav

förklarade riksbankschefen, att beslutet, som bland annat innebure ätt riksbanken

tvingades att höja ett betydande antal obligationskurser, strede mot

den linje, som han ansåge, att riksbanken borde fullfölja, varför han komme

att begära sitt entledigande från befattningen som bankofullmäktig.

Den 4 december biföll riksdagen riksbankschefens framställning om entledigande

från uppdraget att vara fullmäktig i riksbanken. Framställningen

är intagen såsom bilaga vid kamrarnas protokoll för samma dag. — Sedan

riksdagens valmän för utseende av fullmäktige i riksbanken den 9 december

utsett envoyén Klas Böök till fullmäktig i Rooths ställe, utsågs Böök följande

dag av bankofullmäktige till riksbankschef.

Fullmäktiges ordförande entledigades av Kungl. Maj :t på egen begäran

från sitt uppdrag i riksbanken den 3 december. Till hans efterträdare utsåg

Kungl. Maj :t samtidigt landshövdingen Conrad Jonsson.

I anslutning till genomförandet av fullmäktiges ovannämnda beslut av den

11 november, vilket icke trädde i kraft förrän i december, bemyndigades direktionen

på förslag av den nye riksbankschefen att fastställa de stödkurser

och låta verkställa de obligationsköp, som kunde vara erforderliga för etablerande

av en effektiv treprocentsnivå för långfristiga guldkantade obligationer

samt en successivt fallande räntenivå för mera kortfristiga dylika obligationer.

Ställningstagandet beträffande räntefrågan och stödköpspolitiken fick

omedelbara konsekvenser för den faktiska utvecklingen på penning- och kapitalmarknaden.

Av särskild betydelse voro de nya tekniska principerna för

stödköpspolitiken, som inneburo ett konsekvent och likformigt genomföran
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr- It.

11

de av treprocentslinjen i hela räntestrukturen, i det att övriga obligationskurser

anpassats till kurserna för statens långa treprocents obligationer av

åren 1945 och 1946. Detta har medfört, att kurserna för övriga långa obligationer,

såsom kommun- och industriobligationer, närmat sig kursnivån för

de ledande statsobligationerna. I slutet av december höjde riksbanken köpkursen

för direkt från stadshypotekskassan och hypoteksbanken övertagna

3 % obligationer från 99,is resp. 99,25 till 99 s/4 %. Det ändrade läget har dessutom

tagit sig uttryck i en allmän sänkning av de korta och medellånga

obligationsräntorna och diskontot på skattkammarväxlarna. I december

sänktes nämnda diskonto till 1 %, samtidigt som löptiden förlängdes till 3

månader. Utvecklingen belyses av nedanstående tablå.

Avkastning å vissa statens obligationer med kortare löptid m. m.

Lånets återstående löptid

ett halvt år ca

två och ett halvt år »

därutöver »

2- å 3-månaders skattkammarväxlar,

diskonto

3°/12 194 7 30/n 1948 30/i2 1948

2,0 % 1,7 %

2,25 % 2,8 % 2,7 %

2,4—2,9 % 3,1—3,2 % 2,9—3,o %

s/4 / 1 1/a % 1 "/•

På grund av den förskjutning i uppåtgående riktning, som sålunda inträffat

på obligationsmarknaden, har den tidigare rådande tendensen till

höjning av inteckningsräntan upphört. Omsvängningen i marknadsläget har

även framträtt däri, att riksbankens obligationsköp mot slutet av året upphört

för att i början av år 1949 avlösas av försäljningar.

Det bör anmärkas, att här redovisade omslag på penning- och kapitalmarknaden

icke uteslutande få tillskrivas riksbankspolitiken. Marknadslägets

ändring har även haft en reell bakgrund i — förutom investeringsbegränsningen

— den förbättring i likviditetsläget, som ägt rum till följd av

omsvängningen på valutamarknaden. Såsom ovan angivits, har nämligen

den tidigare pågående indragningen av betalningsmedel till riksbanken i

samband med bankens valutaförsäljningar förbytts i en förstärkning av

marknadens likviditet genom att försäljningarna upphört under årets sista

månader. Riksbanken har i stället köpt utländsk valuta under hösten och

därmed tillfört marknaden betalningsmedel utan att detta neutraliserats genom

andra transaktioner.

Utskottet. Beträffande den ekonomiska politiken ha strävandena under

år 1948 mera målmedvetet än tidigare inriktats på att återställa den samhällsekonomiska

balansen. Den ekonomiska debatten inträdde efter andrakammarvalen

i ett lugnare skede, och regeringen har, sedan den i oktober

1948 i åtta punkter sammanfattat de riktlinjer för den ekonomiska politiken,

som enligt dess mening måste följas och vilka i stort sett sammanfalla

med bankoutskottets rekommendationer under de senaste åren, sökt samverkan

med näringslivets organisationer för att nå det gemensamma målet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande nr 11.

En stabilisering av löneläget har vunnits genom de under hösten träffade

överenskommelserna med löntagarorganisationerna att avstå från generella

krav på lönestegringar intill slutet av år 1949. Dessa överenskommelser ha

fått ökad tyngd genom att de förutsätta icke blott ett oförändrat prisläge

utan även en medverkan från övriga inkomsttagargrupper. Investeringsbegränsning,

importreglering, åtgärder för ökning av produktionen och exporten,

partiell reglering av kreditmarknaden, skärpt priskontroll och överbalansering

av budgeten äro de medel, vilka under det gångna året använts

för att minska spänningen mellan varutillgång och varuefterfrågan. Under

åiets senare del ha till följd härav inflationstendenserna inom landet bragts

under bättre kontroll.

Riksbankens direkta inflytande på utvecklingen inom det ekonomiska

livet ligger på valuta- och penningpolitikens områden. Vad valutapolitiken

beträffar ha fullmäktiges åtgärder i första hand inriktats på att söka förhindra

en ytterligare minskning av den samlade guld- och valutareserven,

särskilt tillgångarna i guld och dollar, vilka under år 1947 undergingo en

betydande nedgång på grund av den då forcerade importen. Med tillfredsställelse

kan konstateras, att minskningen i reserven upphört under senare

hälften av år 1948.

Trots den relativa förbättringen av valutaställningen och trots den i år

påräkneliga dollartilldelningen enligt Marshallplanen bör emellertid vid

importpolitiken beaktas önskvärdheten av att uppbringa guld- och valutareserven

till en betryggande storlek, så att vår rörelsefrihet på handelspolitikens

område återställes och den allmänna beredskapen stärkes. Med hänsyn

härtill och då det är av stor betydelse, att importen av livsviktiga varor

i görligaste mån upprätthålles, måste, samtidigt som importen av mindre

nödvändiga varor begränsas, olika åtgärder prövas för att söka öka exporten.

Exportexpansionen försvåras emellertid av ökad konkurrens på utländska

marknader, där tendenser till en omsvängning av konjunkturerna kunnat

skönjas, samt av jämförelsevis höga inhemska priser och kostnader. Försämrade

avsättningsmöjligheter och fallande priser ha framträtt, särskilt för

pappersmassa i Förenta staterna, vilket sannolikt kommer att framtvinga

en krympning av importen därifrån. Prisutvecklingen utomlands på våra

import- och exportvaror kan sålunda rubba de uppgjorda planerna. Desto

angelägnare är det, att den ekonomiska politiken inom landet konsekvent

fullföljes enligt de uppdragna riktlinjerna, så att icke blott inflationstrycket

hålles tillbaka och ytterligare kostnadsstegringar undvikas utan även kostnadsnivån

anpassas efter förhållandena under det övergångsskede från varubrist

till mera normal tillgång, vari världen nu synes befinna sig.

Såsom ett medel att främja exporten har särskilt från kretsar, som stå

exportintressena nära, under år 1948 framförts förslag om en depreciering

av den svenska kronan. Denna tanke har emellertid, såsom den ovan lämnade

redogörelsen utvisar, icke vunnit någon anslutning inom regeringen

och fullmäktige. Den sålunda intagna ståndpunkten synes utskottet ha varit

välgrundad.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr tl.

13

Såsom redogörelsen för penningpolitiken visar, liar den dominerande fragan

inom fullmäktiges verksamhet på detta område under år 1948 gällt riksbankens

obligationsköp och det därmed sammanhängande spörsmålet om

räntenivån. Motsättningar härvidlag ha gjort sig gällande inom fullmäktige.

Sålunda har dåvarande riksbankschefen påyrkat begränsning eller upphörande

av obligationsköpen såsom ägnade att försvåra stabiliseringen av penningvärdet.

Då tanken härpå icke vunnit anslutning från fullmäktiges sida,

har riksbankschefen, i viss m.ån understödd av fullmäktiges ordförande och

med instämmande helt av en annan fullmäktig, framställt krav på sänkning

av riksbankens köpkurser. Även krav på direkt räntehöjning ha framförts

av riksbankschefen. Fullmäktiges majoritet beslöt emellertid i stället att i

december 1948 genomföra en uppjustering av obligationskurserna till en

fullt effektiv treprocentsnivå för långa lån. Ett bibehållande av räntenivån

har av majoriteten betraktats som en oeftergivlig förutsättning för realiserandet

av det allmänna ekonomiska programmet. En räntehöjning har nämligen

i nuvarande läge ansetts innebära risker för hyres- och prisstegringar

och jämväl i övrigt strida mot den inledda pris- och inkomststabiliseringspolitiken.

Utskottet bär ovan redogjort för de förändringar beträffande riksbanksledningen,

som de föreliggande meningsskilj aktigheterna inom fullmäktige medfört,

liksom ock för den omsvängning i marknadsläget, som kommit tdl

synes efter det fullmäktiges beslut om bibehållande av räntenivån offentliggjordes.

Även om, såsom redan framhållits, jämväl andra orsaker bidragit

till omsvängningen, finner utskottet beklagligt, att räntefrågan först efter

drygt ett års överväganden kunnat bringas till en definitiv lösning. Läget på

kapitalmarknaden kom härigenom att präglas av en ovisshet, som icke var

ägnad att underlätta stabiliseringssträvandena.

Vad själva räntefrågan beträffar, är utskottet i likhet med fullmäktiges

majoritet av den uppfattningen, att en räntestegring under rådande läge

skulle ha medfört allvarliga svårigheter för den ekonomiska politiken. Denna

ståndpunkt innebär icke, att räntan tör framtiden avlysts såsom penningpolitisk

regulator. Under andra ekonomiska förhållanden torde möjligheterna

till ränteförändringar alltjämt vara av betydelse för riksbanken i dess

valutavårdande verksamhet.

Riksbankens obligationsköp ha under första halvåret 1948 liksom under år

1947 varit ägnade att motverka den åtstramning av penningmarknaden, som

bankens valutaförsäljningar innebära, och vilken eljest skulle ha blivit besvärande

för näringslivets betalningsmedelsförsörjning. Under senare delen

av år 1948 avtogo valutaförsäljningarna för att slutligen helt upphöra och

ersättas av valutaköp, medan stödköpen av obligationer alltjämt fortgingo.

Det är naturligt, alt en utveckling av denna art kunnat inge betänkligheter

hos dem, som i en effektiv kreditbegränsning se ett av de verksammaste

medlen att dämpa överkonjunkturen. Den genom obligations- och valutaköpen

under senare halvåret 1948 åstadkomna ökade lättnaden på penningmarknaden

bär dock icke medfört någon kreditexpansion utan i stället av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Rankoutskotteis utlåtande nr It.

kreditinrättningarna utnyttjats för att förbättra deras likviditet. Den försiktighet,

som härvid iakttagits av kreditinstituten, har stått i samklang

med de överenskommelser om återhållsamhet i kreditgivningen, som träffats

med riksbanken.

Genom ovannämnda och andra regleringsåtgärder har kapitalmarknaden

fått sin lörelsefrihet i viss mån beskuren, men åtgärderna ha i rådande läge

varit nödvändiga för att med bibehållen räntenivå i möjligaste mån hålla kapitalanspråken

inom gränserna för det verkliga nysparandet och sålunda

motverka ett inflatoriskt tryck från investeringssektorn. Det synes utskottet

angeläget att i detta sammanhang betona önskvärdheten av att en återgång

till friare förhållanden på kapitalmarknaden snarast möjligt kommer till

stånd. På detta område är det — liksom beträffande utrikeshandeln — av

grundläggande betydelse för möjligheterna att avskaffa regleringarna, att

den inre balansen i samhällsekonomien återställes.

Utskottet har under de senare åren vid olika tillfällen framhållit vikten av

att under inflationskonjunkturen en sådan penningpolitik föres, att penning-

och kapitalmarknaderna icke ingives en känsla av penningriklighet En

viss penningknapphet hos kreditinstituten kan nämligen utöva en nyttig

återhållande inverkan på den utanför statens kontroll liggande enskilda

investeringen. Visserligen har, såsom nyss framhållits, den ökade lättnad på

penningmarknaden, som i stort sett karakteriserat utvecklingen under år

1948, icke utlöst någon kreditexpansion. Stramhet på penningmarknaden är

emellertid ett verksamt medel att begränsa den inflationsdrivande kreditefterfrågan

och bör därför, inom ramen för rådande ränteläge, eftersträvas

Vad i detta ärende förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen

omförmäla.

2:o.

Förlagsväxelkredit- till Aktiebolaget Aerotransport.

Revisorerna hava under § 12 i sin berättelse angående riksbanken uppmärksammat,

att fullmäktige i riksbanken den 26 oktober 1948 beviljat

Aktiebolaget Aerotransport (ABA) en förlagsväxelkredit intill den 1 april

1949 med ett belopp av högst 15 miljoner kronor och därvid till en början

lämnat följande redogörelse:

mWtTeTai\dn års, r,iks(T§ bemyndigade Kungl. Maj :t att godkänna uppkontinenSgIi

m ''Ä Tf- k", AktieboIaget Aerotransport och Svensk interifrJi

o! T • rf,fl.k.aktieboIag ora sammanförande av den svenska regulinr

ni t3''!6" 1 Gtt fTTag och anvisade i samband därmed 5 miljoner krostaten

tifieckni-ngnan a*hT 1 Aktiebolaget Aerotransport. Avsikten var, att

staten till pari skulle teckna det antal aktier, som erfordrades för att sta
T

fTU,le fPPSf..1111 höSst 30 miljoner kronor. Det verkliga medelsbeho\et

kunde dock ej for det dåvarande angivas, enär detta bl. a. vore

beroende av blivande värdering av ABA:s rörelse.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 11.

15

Riksdagen beslöt vidare, att lån ur luftfartslånefonden må under i statsrådsprotokollet

angivna villkor beviljas för inköp av flygplan, motorer in. in.

Detta innebar utvidgade lånemöjligheter med avseende å såväl låneobjekten

som lånebeloppen. Statsutskottet uttalade viss tveksamhet rörande lämpligheten

av att i förordad omfattning vidga möjligheterna att bevilja lån ur

luftfartslånefonden men ville icke motsätta sig förslaget. Utskottet förutsatte

emellertid, att låneverksamheten inom de uppdragna gränserna bedreves

med tillbörlig försiktighet. Detta statsutskottets uttalande lämnades av riksdagen

utan erinran.

Då fullmäktige den 18 oktober i år upptogo frågan om viss kredit till

ABA, finnes i protokollet antecknat, att före sammanträdet fullmäktiges

ledamöter tillställts en inom kommunikationsdepartementet upprättad PM

angående ABA:s ekonomiska läge. Denna PM finnes dock icke vidfogad protokollet.

Vid protokollet för den 21 oktober finnas fogade dels inom riksbanken

upprättad promemoria för de förhandlingar, som förts i ärendet, och dels

skrivelse i ärendet från kommunikationsministern till riksbankschefen

Rooth. Enligt denna skrivelse har kommunikationsministern för avsikt att

framdeles föreslå Ivungl. Maj :t alt hos riksdagen äska det anslag, som erfordras

för fullgörande av statens skyldigheter enligt ovan nämnda avtal,

och att förelägga riksdagen förslag om ökning av luftfartslånefonden i åtminstone

den utsträckning, som erfordras för överflyttning av den kredit,

riksbanken kan komma att lämna ABA, till lån ur fonden.

I den ovan nämnda inom riksbanken upprättade promemorian finnes

vidare omnämnt, att kommunikationsministern uttalat, att han ansåge det

angeläget att riksbanken beviljade krediten.

Den ovan nämnda värderingen av ABA:s rörelse har numera slutförts

av särskilt utsedda värderingsmän och resultatet i slutet av november överlämnats

till ABA. Huruvida något om värderingens resultat varit av fullmäktige

känt vid kreditens beviljande framgår ej av fullmäktiges protokoll.»

För egen del hava revisorerna gjort följande uttalanden i ärendet:

»Revisorerna, som icke haft möjlighet att bedöma ABA:s kreditvärdighet

och sakna kännedom om det uppskattade värdet av ABA:s tillgångar, kunna

icke finna annat än att riksdagens prövning av utlovat förslag om ökning

av luftfartslånefonden beskurits genom den nu beviljade krediten, som

uppenbarligen beviljats bl. a. med hänsyn till att riksbanken efter sådan

ökning skulle befrias från detta engagemang.

Revisorerna finner det vidare anmärkningsvärt, att den promemoria, som

åtminstone delvis synes ha legat till grund för fullmäktiges beslut, icke

finnes bifogad fullmäktiges protokoll.»

Över revisorernas uttalanden hava fullmäktige i riksbanken i skrivelse

till utskottet den 20 januari 1949 avgivit följande yttrande:

»Vad först angår revisorernas uppfattning att riksdagens prövning av kommande

förslag om ökning av luftfartslånefonden skulle hava beskurits genom

att fullmäktige beviljat den ifrågavarande krediten, vilja fullmäktige till en

början erinra om alt 1948 års riksdag på grundval av proposition nr 170

bemyndigade Kungl. Maj :t att med vissa i propositionen föreslagna ändringar

godkänna vid denna fogat förslag till avtal mellan ABA och Svensk interkontinental

lufttrafik aktiebolag (SILA) om sammanförande av den svenska

reguljära luftfarten i ett företag samt att med SILA träffa avtal i ämnet i

enlighet med vad i propositionen förordats. Ifrågavarande avtal, som dagtecknats

den 5 maj 1948, godkändes av Kungl. Maj :t den 14 i samma månad.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande nr 11.

I avtalet mellan ABA och SILA har förutsatts, att ett nytt bolag skall

bildas med ett aktiekapital av lägst 50 högst 60 miljoner kronor, fördelat på

två serier, A och B, om lägst 25 högst .‘10 miljoner kronor. Vid bildandet av

det nya bolaget skola ABA och SILA mot likvid i aktier tillskjuta samtliga

sina tillgångar, värderade av en särskilt utsedd värderingsnäinnd. Det nominella

beloppet av de aktier vardera parter erhåller är sålunda beroende av

värderingens resultat.

Enligt avtalet mellan staten och SILA ''kommer staten att till pari teckna

det ytterligare antal aktier av serie A, som erfordras för uppnående av ett

sammanlagt nominellt belopp inom serien av högst 30 milj. kronor’. SILA

åtager sig att svara för att ytterligare teckning, likaledes till pari, sker av

aktier av serie B till sa stort belopp, att aktierna av serie B komma att uppgå

till samma belopp som aktierna av serie A.

Av det nu anförda framgår, att statsmakterna redan förbundit sig att tillhandahålla

de medel, som erfordras utöver ABA:s värden för att täcka halva

aktiekapitalet i det nya bolaget. Detta förhållande tillmättes av fullmäktige

avgörande betydelse vid beviljandet av krediten. Ehuru värderingen av bolagens

tillgångar icke slutförts vid tidpunkten för kreditens beviljande, syntes

det nämligen redan då sannolikt, att ABA bl. a. på grund av de försämrade

konjunkturerna för den reguljära luftfarten samt uppkomna förluster till

foljd av strejk vid företaget delvis förlorat sitt aktiekapital. Fullmäktige ansågo

emellertid, att denna brist i ABA:s kreditvärdighet vid ifrågavarande

tidpunkt uppvägdes av utfästelsen i avtalet mellan staten och SILA om tillskott

av kapital till det nya bolaget, vilket skall övertaga de gamla bolagens

tillgångar och skulder.

. Fullmäktige vilja vidare erinra om att frågan om det nya företagets finansiering

i övrigt även berördes i den ovan åberopade propositionen. Departementschefen

uttalade därvid, att ABA för närvarande torde anskaffa erforderlig

rörlig kredit genom växellån, medan upplåning på något längre

sikt regelmässigt skedde från luftfartslånefonden eller å intcckningslånemarknaden.

Samtliga dessa upplåningsformer samt därjämte upplåning mot

förlagsbevis borde enligt departementschefen även kunna anlitas av det nya

föietaget. I anslutning härtill utmynnade propositionen i en hemställan, att

riksdagen skulle besluta om vidgade möjligheter till lån ur luftfartslånefonden.

Riksdagen biföll propositionen även i denna del. Statsutskottet uttalade

visserligen vid ärendets behandling — såsom revisorerna påpekat — viss

tveksamhet rörande lämpligheten av att i föreslagen omfattning vidga lånemöjligheterna.

Utskottet ville emellertid icke motsätta sig förslaget men förutsatte,

att låneyerksamheten inom de uppdragna gränserna bedreves med

tillbörlig försiktighet. Utskottets synpunkter i fråga om låneverksamheten

överensstämma helt med fullmäktiges uppfattning. Denna uppfattning gåvo

fullmäktige även uttryck åt i sitt den 22 januari 1948 avgivna yttrande över

1947 års luftfartsutrednings betänkande med förslag rörande organisation

och finansiering av svensk reguljär luftfart, vilket betänkande sedermera

lädes till grund för den ovannämnda propositionen. Fullmäktige framhöllo

därvid, att trafikflygets expansion krävt investeringar av en storleksordning,

som ingåve betänkligheter i radande ekonomiska läge, och ville därför understryka

utredningens uttalande, att de förhandenvarande ovissa förhållandena

manade till stor försiktighet i fråga om vidare expansionsplaner.

^ Fl den tidpunkt, då frågan om kredit till ABA från riksbanken aktualiserades,

befann sig ABA av skäl, som ovan antytts, i likviditetssvårigheter. Vid

kontakt med kommunikationsdepartementet delgavs riksbanken departementets

synpunkter på frågan. Från departementets sida befarade man bl. a.,

att likviditetskrisen under de pågående värderingsförhandlingarna skulle

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 11.

17

oförmånligt inverka på ABA:s förhandlingsläge och därmed även föranleda

ökning av de utgifter, som statsmakterna enligt vad ovan framhållits bundit

sig för i och för sammanslagningen. Under sådana förhållanden funno fullmäktige

det ur allmän synpunkt påkallat, att riksbanken lämnade det statsägda

företaget den kredit, som erfordrades för att överbrygga svårigheterna

fram till rekonstruktionen av företaget. Det förhåller sig sålunda snarare på

det sättet, att den ifrågavarande krediten framstår som eu konsekvens av

statsmakternas tidigare beslut rörande luftfartens framtida organisation och

finansiering än att fullmäktige genom kreditens beviljande skulle hava beskurit

riksdagens kommande prövning av finansieringsfrågorna. En helt

annan sak är, att fullmäktige vid prövningen av kreditärendet haft att bedöma

även det nya företagets kreditvärdighet, som ju i väsentlig grad är

beroende av de planer för företagets framtida finansiering, som tillkännagivits

genom riksdagens här ovan berörda beslut.

Vad slutligen beträffar revisorernas anmärkning, att en inom kommunikationsdepartementet

upprättad promemoria angående ABA:s ekonomiska

läge, som enligt anteckning i fullmäktiges protokoll den 18 oktober 1948 före

sammanträdet tillställts fullmäktiges ledamöter, icke funnes bifogad fullmäktiges

protokoll, få fullmäktige meddela följande.

Ifrågavarande kreditärende anmäldes i fullmäktige första gången den 14

oktober 1948. Vid detta sammanträde redogjorde föredraganden i ärendet

bl. a. för vissa synpunkter på ABA:s ekonomiska läge, som framlagts av

representanter för kommunikationsdepartementet vid besök bos dåvarande

riksbankschefen, varvid även föredraganden närvarit. Fullmäktige beslöto

då bordlägga ärendet i avbidan på närmare utredning. Härvid uttalades

inom fullmäktige önskemål att få de av kommunikationsdepartementet

framlagda synpunkterna mera utförligt antecknade i en promemoria. Kommunikationsdepartementet

överlämnade därefter på begäran under hand

till fördraganden en dylik promemoria i ett antal numrerade exemplar. Departementet

framhöll därvid, att promemorian behandlade vissa frågor av

förtrolig natur samt att uppgifterna, om de skulle komma utanför fullmäktiges

krets, skulle kunna skada svensk luftfart. Del vore därför av vikt, att

exemplaren återställdes till departementet. Det mötte däremot icke något

hinder, att ett arkivexemplar behölles av riksbanken. I enlighet härmed

återställdes de till fullmäktige utlämnade exemplaren och bilades ett exemplar

den i riksbankens arkiv för kreditärenden förvarade akten angående

ABA.

Alt promemorian icke intogs som bilaga till fullmäktiges protokoll står

i överensstämmelse med den praxis, som i allmänhet tillämpas inom riksbanken.

1 de fall, då muntlig föredragning av ett ärende inför fullmäktige

icke anses till fyllest, plägar nämligen föredraganden på förhand tillställa

fullmäktiges ledamöter en föredragningspromemoria, vilken sedermera i

allmänhet lägges till handlingarna i stället för att intagas som bilaga till

protokollet. Den av kommunikationsdepartementet tillhandahållna promemorian

ersatte en sedvanlig föredragningspromemoria i ärendet och lades

enligt nyssnämnda praxis lill låneakten. Förfaringssättet i del bär aktuella

fallet kan därför icke på något sätt betecknas som anmärkningsvärt. Det

torde böra framhållas, att ett dylikt förfaringsätt icke utgör hinder för revisorerna

att taga del av samtliga till ett ärende hörande handlingar. I det

nu föreliggande fallet — där protokollet lämnade upplysning om förekomsten

av promemorian — hade promemorian självfallet tillhandahållits revisorerna,

om dessa framställt önskemål därom. Såvitt fullmäktige kunnat

utforska, har emellertid någon önskan därom icke framförts.»

2 Bihang till riksdagens protokoll 1919. 8 samt. Nr 11—12.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bankoutskottets utlåtande nr 11.

Vid fullmäktiges yttrande hade fogats utdrag av protokoll hos fullmäktige

den 20 januari 1949, utvisande att herr Hagberg anmält, att han ej deltoge

i beslutet, samt erinrat om att han, när beslut om kredit till ABA fattades

av fullmäktige vid sammanträde den 26 oktober 1948, förklarat, att han ansett

att, innan fullmäktige fattade beslut i kreditärendet, frågan i någon

form bort underställas riksdagen, vilken mening biträtts av fullmäktiges

dåvarande ordförande herr Hammarskjöld.

Utskottet. Fullmäktige ha i sitt yttrande närmare klarlagt de omständigheter,

som varit avgörande för beslutet att i oktober 1948 tillhandahålla ABA

den ifrågavarande krediten från riksbanken. Det framgår, att krediten varit

nödvändig för att förstärka det statsägda företagets likviditetsställning under

tiden fram till genomförandet av den utav statsmakterna tidigare under året

beslutade rekonstruktionen. Detta beslut innebar bl. a., att staten i ett nytt

bolag skulle tillskjuta halva aktiekapitalet genom att dels mot likvid i aktier

överlåta ABA:s tillgångar efter särskild värdering och dels därutöver till

pari teckna ytterligare erforderligt antal aktier. Samtidigt beslöt riksdagen

öka möjligheterna för bolaget att erhålla lån från luftfartslånefonden; dock

anvisades icke omedelbart något anslag för ändamålet. Kreditåtgärden bör

ses mot bakgrunden av 1948 års riksdagsbeslut. Vid kreditens beviljande

förutsattes också, att densamma skulle återbetalas med anlitande av

de medel, som staten enligt detta beslut förbundit sig att ställa till förfogande.

Det kan icke med fog göras gällande, att fullmäktige genom beviljandet

av krediten föregripit möjligheterna för innevarande års riksdag att

slutligt pröva finansieringsfrågorna. Detta framgår dessutom därav, att anspråken

på statsmedel för det nya bolagets finansiering icke minskats, om

bolaget i avbidan på statens medelsanvisning i stället täckt sitt kreditbehov

genom lån hos en affärsbank. Enligt utskottets mening kan någon berättigad

erinran icke göras mot fullmäktiges åtgärd att under föreliggande

förhållanden bevilja den ifrågavarande krediten, så mycket mindre som det

med hänsyn till det pågående rekonstruktionsarbetet hade varit mindre

lämpligt att underställa frågan redan 1948 års höstriksdag.

Vad i detta ärende förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen
omförmäla.

3:o.

Lappmarks ecklesiastikfond.

Revisorerna hava under § 1 i sin berättelse om riksgäldskontoret (s. 14—

17) erinrat, att bland svenska statens inom linjen förda skulder ingår en

skuld till Lappmarks ecklesiastikfond med ett kapitalbelopp av 100 777 kro
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 11.

19

nor 16 öre. Av den i berättelsen lämnade redogörelsen, till vilken utskottet

hänvisar, framgår, att fonden utgöres av medel uppkomna av behållna inkomster

av olika slag —- bl. a. räntor och kollekter — som samlats för bestridande

av de årliga utgifterna för lappmarks ecklesiastikverk. Sedan

kanslistyrelsen, som disponerade de till nämnda verk anslagna medlen,

fr. o. in. år 1834 indragits, överlämnades fonden till förvaltning av riksgäldskontoret.

Redan år 1840 ansågs, att fondens kapitalbelopp icke kunde ifrågakomma

till utbetalning. I över ett sekel bär detsamma därför i riksgäldskontorets

räkenskaper bokförts såsom skuld inom linjen, och någon ränta

på dessa medel har icke utbetalats sedan år 1869.

För egen del hava revisorerna i ärendet gjort följande uttalande.

Ecklesiastikfondens medel torde knappast till någon del kunna anses

vara av enskild natur, om man ej dil skall hänföra sådana medel som rikskollekter,

som må ha influtit till fonden. Skäl synas tala för att den Skytteanska

donationen, som utgjorde fondens grundplåt, efter år 1687 i realiteten

fortlevat endast till namnet.

Numera har staten helt övertagit kostnaderna för de med ecklesiastikverket

förbundna ändamålen. Sålunda avlönas lappmarksprästerna helt i den

ordning, som gäller för prästerskapet i övrigt, varjämte åtskilliga utgifter

övertagits av församlingarna. I fråga om nomadskoleväsendet bestridas av

statsmedel icke blott utgifter för avlöning utan även driftskostnader och

kostnader för skolbyggnader. Under 1940-talet beviljade sålunda riksdagen

till nomadskolebyggnader mellan 3 och 4 miljoner kronor, varav 350 000

kronor beräknades för skolbyggnad i Tärna. Vad beträffar den Skytteanska

skolan, som icke tillhör nomadskoleväsendet, bestridas även där samtliga

kostnader av statsmedel. 1945 års riksdag anvisade till nybyggnad av skolhus

för nämnda skola ett belopp av 477 500 kronor.

Då sålunda några donationsmedel av enskild natur icke längre torde ingå

i lappmarks ecklesiastikfond samt statsverket i varje fall numera påtagit

sig de utgifter, för vilka fonden varit avsedd, anse revisorerna att fonden

bör avföras ur riksgäldskontorets räkenskaper.

Med anledning av vad revisorerna i sin berättelse anfört hava fullmäktige

i riksgäldskontoret i skrivelse till riksdagen den 4 januari 1949 förklarat,

att fullmäktige icke hade något att erinra mot revisorernas uppfattning, att

Lappmarks ecklesiastikfond avföres ur riksgäldskontorets räkenskaper, samt

att för denna åtgärd riksdagens beslut erfordrades.

Utskottet. I likhet med revisorerna och fullmäktige är utskottet av den uppfattningen,

att ifrågavarande fond bör avföras ur räkenskaperna. Utskottet

hemställer därför,

att riksdagen må besluta, att den i riksgäldskontoret inom

linjen bokförda skulden å 100 777 kronor 16 öre till Lappmarks

ecklesiastikfond skall avföras ur kontorets räkenskaper.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bankoutskottets utlåtande nr 11.

4:o.

Vissa å fonden för förlag till statsverket redovisade lånebelopp.

Revisorerna hava under § 2 i sin berättelse om riksgäldskontoret (s.

17—21) omförmält, att i riksgäldskontorets räkenskaper redovisas under

fonden för förlag till statsverket bl. a. följande lån, nämligen rörelsekapital

för styrelsen för hantverksskolan i Kristinehamn för blinda (T. 1921,

Ufk. V) å 20 000 kronor samt lån till universitetet i Uppsala för anordnande

av lokaler in. in. för institutet för högspänningsforskning (R. 1931/32,

Ufk. VI 2) å 425 000 kronor.

I berättelsen hava revisorerna lämnat en redogörelse för uppkomsten av

dessa lån, till vilken redogörelse utskottet får hänvisa.

I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande uttalande:

Förhållandena i avseende å det hantverksskolan i Kristinehamn beviljade

lånet å 20 000 kronor synas revisorerna högst oklara. Enligt 1935 års

riksdags beslut skulle av nämnda lån 10 000 kronor användas såsom förlagskapital

för upprättande vid institutet och förskolan för blinda å Tomteboda

av en materialdepå för blinda kvinnor, varför sålunda hantverksskolans

återstående skuld å lånet skulle utgöra 10 000 kronor. Varken hantverksskolan

eller nämnda materialdepå har i sina räkenskaper redovisat

respektive lån, medan däremot i riksgäldskontorets räkenskaper hantverksskolan

alltjämt angives ansvarig för den ursprungliga lånesumman å

20 000 kronor. Vad som beträffande lånet anförts i samband med behandlingen

av frågan om förlagskapital till centraldepån för blindas arbeten

synes revisorerna icke heller vara ägnat att bringa klarhet i frågan om

fördelningen av lånet eller ansvarigheten för detsamma. Huru härmed än

må förhålla sig anse revisorerna, att några skäl icke längre föreligga att

i riksgäldskontorets räkenskaper balansera denna fordran, som uppstått

redan år 1922, utan böra åtgärder vidtagas för att få lånebeloppet avfört

ur desamma.

Vad sedan angår det i samma räkenskaper bokförda lånet till universitetet

i Uppsala för anordnande av lokaler in. in. för institutet för högspänningsforskning

har den verkställda utredningen givit vid handen, att någon

återbetalning från den för ändamålet avsedda donationsfonden inom överskådlig

tid knappast torde vara att förvänta. Med hänsyn härtill synes det

revisorerna böra utredas huru med denna fordran för framtiden skall förfaras.

I detta sammanhang vilja revisorerna framhålla önskvärdheten av att en

undersökning verkställes, om icke andra under fonden för förlag till statsverket

bokförda lånefordringar kunna regleras.

Över revisorernas uttalande hava fullmäktige i riksgäldskontoret i skrivelse

till riksdagen den 4 januari 1949 avgivit följande yttrande:

Frågan om avförande av den i riksgäldskontorets räkenskaper bokförda

fordran å 20,000 kronor för rörelsekapital till hantverksskolan i Kristinehamn

är beroende på om hantverksskolan i fortssättningen behöver rörelsekapital

utöver de löpande inkomstmedel, som stå till skolans förfogande. Så

sent som i statsverkspropositionen till 1941 års riksdag föreslog chefen för

socialdepartementet, att ovannämnda belopp å 20 000 kronor i sin helhet

finge utnyttjas som rörelsekapital för skolans del. Vid dåvarande tidpunkt

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 11.

21

hade det varit möjligt att till riksgäldskontoret återbetala medlen, som då

kunde ha tagits från det överskott å 85 000 kronor, som återlevererades till

statsregleringen för budgetåret 1940/41.

Medel, som anvisas å fonden för förlag till statsverket, äro att betrakta

som förskott, vilka så snart ske kan skola återbetalas eller ersättas till riksgäldskontoret.

Då tidpunkten för återbetalning till riksgäldskontoret av det

till hantverksskolan år 1922 utbetalda rörelsekapitalet med hänsyn till departementschefens

ovannämnda ställningstagande år 1941 synes oviss, kan

ifrågasättas om rörelsekapitalet fortfarande skall redovisas å fonden för förlag

till statsverket. I likhet med revisorerna anse fullmäktige åtgärder böra

vidtagas för beloppets avförande ur riksgäldskontorets räkenskaper. För

att detta skall kunna ske måste beloppet antingen återbetalas, avskrivas

eller överföras till annan fond. För egen del finna fullmäktige lämpligast,

att beloppet avskrives med anlitande av de medel, som från driftbudgeten

avsatts till fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster. Emellertid synes

det önskvärt att, innan avskrivning sker, frågan om beloppets bokföring

bos hantverksskolan klarlägges genom Kungl. Maj :ts försorg.

Vad angår lånet till universitetet i Uppsala för anordnande av lokaler m. m.

för institutet för högspänningsforskning anse fullmäktige, att lånet skulle

kunna avskrivas. Det torde emellertid ankomma på Kungl. Maj :t att företaga

den ytterligare utredning, som revisorerna ifrågasatt, och fatta beslut

i ärendet.

Revisorerna ha framhållit önskvärdheten av att en undersökning verkställes,

om icke andra under fonden för förlag till statsverket bokförda lånefordringar

kunna regleras. Denna uppfattning delas av fullmäktige. I den

mån det kan ankomma på riksgäldskontoret att taga initiativ härutinnan,

komma fullmäktige att hos vederbörande myndighet göra de framställningar,

som kunna påkallas för nedbringande av de under förlagsfonden

redovisade fordringarna.

Utskottet. I likhet med revisorerna och fullmäktige anser utskottet skäl

tala för att staten avskriver de i riksgäldskontoret under fonden för förlag

till statsverket redovisade fordringarna för rörelsekapital till hantverksskolan

i Kristinehamn för blinda och för lån till universitetet i Uppsala

för anordnande av lokaler in. in. för institutet för högspänningsforskning.

Såsom fullmäktige framhållit, torde, innan beslut i avskrivningsfrågan fattas,

viss ytterligare utredning behöva verkställas genom Kungl. Maj :ts försorg.

Det torde böra ankomma på fullmäktige att bringa frågan under Kungl.

Maj :ts prövning.

Vidkommande det av revisorerna upptagna spörsmålet om en översyn av

de å förlagsfonden i övrigt bokförda fordringarna i syfte att i möjligaste

män ernå en reglering av desamma torde det med hänsyn till vad fullmäktige

i ärendet anfört kunna påräknas, att fullmäktige komma att låta

verkställa härför erforderliga utredningar samt därefter till vederbörande

ingå med de framställningar, vartill utredningarna kunna giva anledning.

Vid angivna förhållanden synes något särskilt beslut av riksdagen icke

erfordras med anledning av de av revisorerna gjorda uttalandena. Utskottet

har därför endast velat vad i detta ärende förekommit för riksdagen

omförmäla.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bankoutskottets utlåtande nr 11.

5 :o.

Protokoll och berättelser.

Vid granskning av ovannämnda protokoll och berättelser har utskottet i

övrigt icke funnit något förhållande, som påkallat särskilt yttrande från utskottets

sida; vilket utskottet härmed får för riksdagen

anmäla.

6:o.

Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken.

Efter granskning av riksbankens räkenskaper för år 1947 hava riksdagens

senast församlade revisorer i sin därom avgivna berättelse meddelat,

att de för sin del ansåge, att ansvarsfrihet borde beviljas fullmäktige i riksbanken.

I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen

vill utskottet meddela, att med avseende å riksbankens tillstånd, styrelse

och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej

funnit anledning till erinran samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet

bör beviljas fullmäktige.

Utskottet hemställer alltså,

att ansvarsfrihet må beviljas fullmäktige i riksbanken

dels för förvaltningen under år 1947 av bankens såväl huvudkontor

som samtliga avdelningskontor i orterna, dels

ock för de beslut och åtgärder, som finnas antecknade i

fullmäktiges protokoll från och med den 10 januari 1948

till och med den 9 januari innevarande år.

7 :o.

Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksgäldskontoret.

Revisorerna hava för sin del tillstyrkt, att ansvarsfrihet måtte beviljas

fullmäktige i riksgäldskontoret för den tid, revisionen omfattat.

I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen

vill utskottet meddela, att med avseende på riksgäldskontorets ställning

och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej funnit

anledning till erinran samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet

bör beviljas fullmäktige.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 11.

23

Utskottet hemställer alltså,

att fullmäktige i riksgäldskontoret må tillerkännas ansvarsfrihet

ej mindre för den av riksdagens år 1948 församlade

revisorer granskade förvaltningen av riksgäldskontoret

under tiden 1 juli 1947—30 juni 1948 än även för

alla beslut och åtgärder, som finnas antecknade i fullmäktiges

protokoll från och med den 10 januari 1948 till och

med den 9 januari innevarande år.

Stockholm den 17 mars 1949.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Åkerberg, Sundvik*, Leander, Näsgård,

Fahlander, Petersson i Karlskrona*, Grym och Nordenson;

från andra kammaren: herrar Wiberg, Andersson i Munkaljungby**,

Fröderberg, Persson i Norrby, Nilsson i Landskrona*, Schmidt, Svensson i

Alingsås och fru Humla*.

* Ej närvarande vid justeringen av p. 2:o av utlåtandet.

** Ej närvarande vid justeringen av utlåtandet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bankoutskottets utlåtande nr 11,

Bilaga.

Riktlinjerna för (len ekonomiska politiken enligt regeringens

deklaration den 28 oktober 1948.

1. Jämvikt måste skapas mellan export och import. En nedskärning av

importen till exportens nuvarande nivå skulle innebära risker för minskad

produktion. Balansen bör därför uppnås genom ökning av exporten. Av den

inom landet tillverkade varumängden kommer en större del att användas för

export än för närvarande.

2. Exportintressena beaktas vid beviljandet av byggnadstillstånd för såväl

anläggningar som bostäder, vid tilldelning av importlicenser, vid fördelning

av handelsreglerade varor och vid kreditgivning.

3. En fortsatt stegring och effektivisering av hela produktionen måste

ske. Vederbörligt utrymme måste skapas för investeringar på områden och

i företag med hög produktivitet. Produktionshämmande moment i regleringssystemet

böra undanröjas.

4. För att nå denna nödvändiga produktions- och exportökning krävas

ansträngningar av alla grupper i samhället och ett nära samarbete mellan

statsmakterna och näringslivets ekonomiska och fackliga organisationer.

5. En politik efter dessa linjer skapar förutsättningar för en standardhöjning

på längre sikt. Läget nödvändiggör emellertid en begränsning av

den omedelbara konsumtionen.

6. Investeringsvolymen måste hållas inom ramen för sparandet. Begränsningen

av mindre nödvändiga investeringar förutsätter en restriktiv kreditpolitik.

En sådan kreditpolitik utan räntehöjning kräver ett nära samarbete

mellan riksbanken och olika slag av kreditföretag.

7. Denna politik medför krav på stor återhållsamhet i fråga om allmänna

investeringar, som syfta till ytterligare höjning av den inhemska standarden.

Stor sparsamhet måste iakttagas i fråga om det allmännas utgifter.

Överbalansering av statens budget bör upprätthållas vid minst samma höjd

som för närvarande.

8. Programmets genomförande förutsätter en stabilisering av priser och

penninginkomster. De skenbara uppoffringar som en sådan stabilisering innebär

utgöra medborgarnas gemensamma bidrag till den kraftansträngning,

som är ofrånkomlig, om en säker grund skall kunna läggas för fortsatt ekonomiskt

framåtskridande.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr it.

25

Reservationer:

A) Vid punkten l:o (ang. valuta- och penningpolitiken).

1) av herrar Petersson i Karlskrona, Fröderberg och Schmidt, vilka ansett,

att utskottets yttrande (s. 11—14) bort ha följande lydelse:

»Beträffande den ekonomiska politiken ha strävandena under år 1948

mera målmedvetet än tidigare inriktats på att återställa den samhällsekonomiska

balansen. Utvecklingen har visat riktigheten av den uppfattning,

som sedan länge framhävt den grundläggande betydelsen av att sådan ba*

lans återställes och bevaras. En stabilisering av löneläget har vunnits genom

de under hösten träffade överenskommelserna med löntagarorganisationerna

att avstå från krav på lönestegringar intill slutet av år 1949. Vid dessa

överenskommelser ha parterna förutsatt att andra folkgrupper likaså avstå

från inkomststegring utöver fjolårets nivå och sålunda avstå från prishöjningar

i detta syfte.

Riksbankens direkta inflytande på utvecklingen inom det ekonomiska livet

ligger på valuta- och penningpolitikens områden. Vad valutapolitiken

beträffar äro fullmäktiges möjligheter att direkt påverka guld- och valutareservernas

utveckling starkt begränsade så länge valutakurserna äro fixerade.

Denna utveckling är beroende av exportens och importens storlek och

övriga poster i betalningsbalansen. Genom en hård skärpning av impoitregleringen,

vilken handhaves av andra institutioner än riksbanken, har valutareservens

reduktion kunnat bringas att upphöra, tyvärr till priset av svåra

olägenheter för det svenska näringslivet.

Skall vår rörelsefrihet på handelspolitikens område stärkas och en ökad

import av för vårt näringsliv betydelsefulla varor kunna komma till stånd,

är en väsentlig ökning av den svenska exporten erforderlig. Tyvärr har

emellertid exportexpansionen försvårats av ökad konkurrens på utländska

marknader, där tendenser till en omsVängning av konjunkturerna kunnat

skönjas, samt av jämförelsevis höga inhemska priser och kostnader. Försämrade

avsättningsmöjligheter och fallande priser ha framträtt, särskilt

för pappersmassa i Förenta staterna, vilket sannolikt kommer att framtvinga

en krympning av importen därifrån. Prisutvecklingen utomlands pa

våra import- och exportvaror hotar sålunda att rubba förutsättningarna för

vår ekonomiska politik. Desto angelägnare är det, att inom landet en sådan

politik föres, att icke blott inflationstrycket hålles tillbaka och ytterligare

kostnadsstegringar undvikas utan även kostnadsnivån anpassas efter förhållandena

under det övergångsskede från varubrist till mera normal tillgång,

vari världen nu synes befinna sig. Det är ännu oklart på vad sätt en

sådan reduktion av kostadsnivån i jämförelse med utlandets förhållanden skall

kunna ske, så länge tanken att återföra den svenska kronan till ungefärligen

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Bankoutskottets utlåtande nr 11. Reservationer.

samma yttre värde som före apprecieringen år 1946 avvisas, så som skett

under det gångna året.

Såsom redogörelsen---(s. 13)--- — stabiliseringssträvandena.

Vad själva räntefrågan beträffar, är utskottet i likhet med fullmäktige

av den uppfattningen, att ett frånträdande av lågräntepolitiken under rådande

läge skulle ha medfört allvarliga svårigheter för den ekonomiska politiken.

Däremot skulle en begränsad rörlighet i räntenivå och obligationskurser

kunnat användas för att hålla tillbaka utbudet av obligationer till

riksbanken. På så sätt skulle utan någon räntehöjning av nämnvärd betydelse

i andra avseenden än det ovannämnda en större stramhet kunnat åstadkommas

på penning- och kapitalmarknaden. Det är enligt utskottets mening

ej motiverat att avstå från räntevariationer som led i den allmänna penningpolitiken.

I olika lägen torde möjligheterna till ränteförändringar alltjämt

vara av betydelse för riksbanken i dess valutavårdande verksamhet.

Riksbankens obligationsköp ha under första halvåret 1948 liksom under

år 1947 varit ägnade att motverka den åtstramning av penningmarknaden,

som bankens valutaförsäljningar eljest skulle ha medfört. Under senare delen

av år 1948 avtogo valutaförsäljningarna för att slutligen helt upphöra och

ersättas av valutaköp, medan stödköpen av obligationer alltjämt fortgingo.

Det är naturligt, att en utveckling av denna art kunnat inge betänkligheter

hos dem, som i en effektiv kreditbegränsning se ett av de verksammaste

medlen att dämpa överkonjunkturen. Den genom obligations- och valutaköpen

under senare halvåret 1948 åstadkomna ökade lättnaden på penningmarknaden

har dock icke medfört någon kreditexpansion utan i stället

av kreditinrättningarna utnyttjats för att förbättra deras likviditet. Den försiktighet,

som härvid iakttagits av kreditinstituten, har stått i samklang

med de överenskommelser om återhållsamhet i kreditgivningen, som träffats

med riksbanken.

Genom ovannämnda och andra regleringsåtgärder har kapitalmarknaden

fått sin rörelsefrihet i viss mån beskuren, men dessa åtgärder ha bidragit

till att hålla kapitalanspråken inom gränserna för det verkliga nysparandet

och sålunda motverka ett inflatoriskt tryck från investeringssektorn. Det synes

utskottet angeläget att i detta ''sammanhang betona önskvärdheten av

att en återgång till friare förhållanden på kapitalmarknaden snarast möjligt

kommer till stånd. På detta område är det — liksom beträffande utrikeshandeln

— av grundläggande betydelse för möjligheterna att avskaffa regleringarna,

att balansen i samhällsekonomien återställes.

Utskottet har under de senare åren vid olika tillfällen framhållit vikten

av att under inflationskonjunkturen en sådan penningpolitik föres, att penning.

och kapitalmarknaden icke inges en känsla av penningriklighet. En

viss penningknapphet hos kreditinstituten kan nämligen utöva en nyttig

återhållande inverkan på den utanför statens kontroll liggande enskilda investeringen.

Visserligen har, såsom nyss framhållits, den ökade lättnad på

penningmarknaden, som i stort sett karakteriserat utvecklingen under år

1948, icke utlöst någon kreditexpansion. Stramhet på penningmarknaden

s. 27 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 11. Reservationer.

27

är emellertid ett verksamt medel att begränsa den inflationsdrivande kreditefterfrågan

och bör därför, utan uppgivande av en lågräntepolitik, eftersträvas.

Vad i detta ärende förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen

omförmäla.»

2) av herrar Wiberg och Nordenson, vilka ansett att utskottets yttrande (s.

11—14) bort ha följande lydelse:

»I den ekonomiska politiken kan under år 1948 ett betydelsefullt framsteg

noteras såtillvida, som man kommit till allmän insikt om, att rubbningarna

i den inre och den yttre balansen väsentligen ha sin grund i det köpkraftsöverskott,

som uppstått genom att inkomststegringar och investeringsverksamhet

drivits längre än vad löpande produktion och sparande medgivit.

Den inflationsbetonade högkonjunkturen fortsatte emellertid, ehuru stegringstendensen

avsevärt mattades under årets senare del. De omständigheter,

som efter hand ledde till en minskning av spänningen mellan tillgång och

efterfrågan, hänförde sig i huvudsak til den reala sidan av samhällsekonomien.

Sålunda blev skördeutfallet gynnsammare än under föregående år,

och likaledes inträdde en stegring i industriproduktionen såsom följd av

ökad rationalisering och en förbättrad råvara- och bränsleförsörjning. Härigenom

blev varutillgången rikligare. Samtidigt hölls efterfrågan tillbaka

genom ökade kvantitativa kontroll- och regleringsåtgärder. Slutligen manade

osäkerheten i den internationella utvecklingen, som företedde flera

tydliga tecken på en begynnande konjunkturnedgång, till ökad försiktighet

vid bedömningen av framtidsutsikterna. Den realekonomiska utvecklingen

ledde sålunda i och för sig till en icke oväsentlig successiv minskning av inflationstrycket.

Vid detta förhållande blir det av särskilt intresse att söka fastställa, i vilken

mån nu berörda tendens underbyggts respektive motverkats genom de

av riksbanken under året vidtagna penningpolitiska åtgärderna.

Riksbankens direkta inflytande på penningpolitiken hänför sig väsentligen

till förändringarna i bankens innehav av guld och valutor samt av

obligationer och skattkammarväxlar. Den starka minskning av valutareserven,

som pågått sedan sommaren 1946, fortsatte under fjolåret, dock med

tyngdpunkten förlagd till första halvåret, varunder nedgången belöpte sig

till 338 miljoner kronor. Mot slutet av 1948 skedde en viss återhämtning

delvis av säsongkaraktär, varigenom nettominskningen av reserven nedbringades

till 119 miljoner kronor enligt riksbankens årsberättelse. Valutaförsäljningarna

inneburo, att betalningsmedel drogos från marknaden. Under

året fortsatte emellertid även bankens uppköp av obligationer och skattkammarväxlar

med resultat, att bankens portfölj av obligationer och skattkammarväxlar

vid årsskiftet stigit med 570 miljoner kronor. Motsvarande

belopp hade sålunda tillförts marknaden i form av betalningsmedel. Nettoresultatet

av nu berörda marknadsoperationer blev följaktligen en ökning

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bankoutskottets utlåtande nr 11. Reservationer.

av likviditeten med (570 — 119 =) 451 miljoner kronor. Riksbanken har

således icke endast underlåtit att genom en aktiv penningpolitik stödja utvecklingen

mot ekonomisk balans utan har genom sina marknadsoperationer

handlat i motsatt riktning. Denna politik måste av flera skäl karakteriseras

såsom anmärkningsvärd. Utskottet vill för det första erinra om, att de

beräkningar, som framlades i 1948 års finansplan, utmynnade i en differens

mellan ökningen av efterfrågan och ökningen av tillgången på 1 miljard

kronor. Redan denna förhandsuppskattning av den ekonomiska utvecklingen

under år 1948 innebar självfallet en allvarlig maning till den främsta

penningvårdande instansen att använda de medel, som stodo till buds för att

dämpa de inflatoriska tendenserna. För det andra hade bankens huvudmän,

riksdagen och bankoutskottet, redan 1947 understrukit betydelsen av att en

sådan penningpolitik fördes, att penning- och kapitalmarknaderna icke ingåves

en känsla av penningriklighet. För det tredje har den svenska regeringen

i skilda sammanhang bland annat vid Sveriges anslutning till konventionen

angående europeiskt ekonomiskt samarbete, varom proposition

förelädes riksdagen den 30 juni 1948, förpliktat sig att vidtaga åtgärder för

att uppnå eller upprätthålla stabilitet hos den egna valutan och i de inre

finansiella förhållandena samt, över huvud taget, förtroendet för det nationella

penningsystemet. Riksbankens handhavande av penningväsendet

under fjolåret står enligt utskottets förmenande icke i god överensstämmelse

vare sig med de krav, som det ekonomiska läget vid 1948 års ingång

motiverade eller med bankoutskottets av riksdagen godkända uttalanden,

slutligen ej heller med svenska regeringens nyssberörda, av riksdagen godkända

internationella åtagande.

Av den tidigare lämnade redogörelsen framgår emellertid, att de nu gjorda

erinringarna icke drabba fullmäktige i dess helhet. En minoritet inom

fullmäktige har nämligen gång efter annan framställt yrkanden om en sådan

ändring av principerna för bankens handhavande av penningväsendet,

som skulle inneburit tillämpandet av en smidigare kurssättning på obligationsmarknaden

och en rörligare räntepolitik för att hålla tillbaka penningmängden

och stödja stabiliseringssträvandena. En sänkning av obligationskurserna

skulle varit ägnad att minska utbudet av obligationer på marknaden

och skulle ha framkallat en större återhållsamhet i fråga om investeringar

och inköp. När fullmäktigemajoriteten slutligt avvisade denna tanke,

hade motsättningarna inom fullmäktige tillspetsats därhän, att en genomgripande

förändring i riksbankens ledning blev ofrånkomlig. Den 4 december

avgick riksbankschefen under anförande av att han icke vunnit anslutning

till den ekonomiska politik, för vilken han gjort sig till tolk, och

att han ej kunde medverka i den riksbankspolitik, som komme att inaugureras,

och som i verkligheten medfört en höjning av kursen på vissa obligationer

och sänkning av räntan på skattkammarväxlar.

Då sålunda räntan och den aktiva penningpolitiken av fullmäktigemajoriteten

avskrivits såsom medel för att tillsammans med andra åtgärder nå

ekonomisk balans, har majoriteten i stället velat falla tillbaka på direkta

s. 29 Kontrollera mot PDF

Bankontskottets utlåtande nr 11. Reservationer.

29

kreditrestriktioner. Strävanden ha sålunda gjort sig gällande att förmå

olika kreditinstitut att avsäga sig rätten till fri försäljning av obligationer

eller rätten att övertaga inteckningslån från andra institut. Sådana metoder

måste emellertid, om de tillämpas i större omfattning, medföra, att kreditmarknaden

uppdelas i olika sektioner utan tillräcklig förbindelse sig emellan.

Detta leder till en ökad stelhet och en bristande anpassning av kreditgivningen

efter lånemarknadens behov samt medför menliga konsekvenser

för bl. a. det obligationssystem, som uppbyggts till gagn för allmän och enskild

verksamhet. Särskilt betänkligt synes det utskottet vara, om, såsom

under viss tid tillämpats, hypoteksinstitutionerna i princip skulle betagas

möjligheten att lämna krediter mot säkerhet i äldre fastigheter. Sådana åtgärder

äro icke endast ägnade att desorganisera en viktig del av det svenska

kreditlivet utan kunna även leda till allvarliga olägenheter och orättvisor

för de enskilda medborgarna. För att tillgodose sina lånebehov skulle personer,

som placerat sitt sparkapital i fastighet, bli hänvisade till långivare

utanför bankväsendet och ofta få finna sig i ogynnsammare lånevillkor. Beklagliga

tendenser härtill gjorde sig, enligt vad utskottet har sig bekant,

gällande mot slutet av året.

Utskottet vill även bringa i erinran den skyldighet att sterilisera viss del

av aktiebolags vinster genom insätining å spärrkonto i riksbanken, varom

beslut fattades vid 1948 års riksdag. Också denna åtgärd har karaktaren

av direktingripande å kapitalmarknaden. I kraft av berörda lagstiftning har

under året insättning å spärrkonto verkställts till ett belopp av 128 miljoner

kronor. I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 30 uttalade första lagutskottet,

att det vore uppenbart, att den tilltänkta steriliseringen av bolagsvinsterna

icke kunde få den åsyftade penningpolitiska effekten, med mindre

de å spärrkonto insatta medlen verkligen toges ur marknaden och icke från

den sedelutgivande banken. Vad riksdagen med första lagutskottet sålunda

anförde, utgjorde uppenbarligen en anvisning till riksbanken att icke neutralisera

verkan av spärrkontoinsättningarna genom samtidiga obligationsköp.

Denna förutsättning, som jämväl med skärpa framhållits i remissuttalanden

från näringslivets organisationer, ha fullmäktige helt underlåtit att beakta.

Såsom helhetsintryck av den penningpolitiska utvecklingen under 1948

framstår sålunda, att inga allmänt verkande penningpolitiska medel kommit

till användning för att utjämna spänningen mellan tillgång och efterfrågan

För att nå denna utjämning har en prisstegring pa omkring 1 mi - jord kronor fått slå igenom. Till en mindre del förklaras denna av de nya

varuskatterna, men huvudparten är ett klart uttryck for penningvar e s

Till försvar för den förda politiken har anförts, att en eventuell räntehöjning

skulle medföra hyreshöjning och stegring av levnadskostnadsindex,

varigenom inkomststabiliseringssträvandena skulle äventyras. Såsom av olika

utredningar framgått, äro farhågorna för av en räntehöjning orsakad stegring

av levnadskostnadsindex i hög grad överdrivna. Fn lialvprocentig sådan

skulle sålunda icke höja levnadskostnadsindex mer än med cirka eu en
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Bankoutskottets utlåtande nr 11. Reservationer,

het. Trots valutaförluster under de tre sista åren på 1 846 miljoner kronor

har penningvärdet dock under samma tid försämrats med cirka 10 å 11

procent; en utveckling, vilken effektivare skulle kunnat motverkas, därest

riksbanken i rätt tid övergått till en rörligare räntepolitik. Bankens portfölj

av obligationer och skattkammarväxlar ökades tillika under samma tid

med 2 183 miljoner kronor. De medel, som riksbanken ställt till marknadens

förfogande, ha inneburit, att tidigare investerade sparmedel gjorts likvida

och därmed kunnat användas till att öka efterfrågan på varor och tjänster.

I detta sammanhang vill utskottet erinra om den markanta stegringen av

sedelomloppet under fjolåret.

Enär effektiva penningpolitiska medel icke anlitats för att åvägabringa

stabilitet, ha i stället, inför den hotande prisstegringen, andra och hårdare

åtgärder måst tillgripas — skärpt pris-, investerings- och kreditkontroll. Dessa

ingrepp ha visserligen medfört, att kreditvolymen minskats, men samtidigt

ha de inneburit en betänklig ökning av stelheten i det ekonomiska

systemet.

Med hänsyn till omfattningen av de direkta tvångsingripandena i det

ekonomiska livet är den balans, som nu till äventyrs uppnåtts, av konstlad

natur. Vad som nu måste eftersträvas är emellertid en naturlig balans,

icke ett med tvång upprätthållet jämviktsläge. En aktiv penningpolitik kan

snabbare leda till en avveckling av de direkta kontrollerna och regleringarna

och därmed till ökad rörlighet inom alla delar av näringslivet än, som kan

förväntas, om man avsäger sig möjligheten att använda generellt och automatiskt

verkande penningpolitiska medel. Med allmänt verkande medel bör

eftersträvas större återhållsamhet inom konsumtionen för att bereda utrymme

för en sundare utveckling av investeringarna och ett upprätthållande av

rationaliseringsarbetet på en önskvärd nivå. Det är alltjämt angeläget, att

penningtillgången icke blir för riklig. I enlighet härmed bör riksbanken

ej endast neutralisera den ökning av penningmängden, som skulle föranledas

av en eventuell återströmning av valutor till banken, utan över huvud

taget söka tillvarataga varje möjlighet till försäljning av skattkammarväxlar

och obligationer i en fri, öppen marknad. Läget kräver eu rörlig penningpolitik

med ett fast penningvärde såsom mål. Sparandet är för litet. Intet

befordrar sparandet så som övertygelsen om att pengarna komma att bibehålla

sin köpkraft. Det är därför av vikt, att en sådan ekonomisk politik

och penningpolitik föres, att tilltro till penningvärdets stabilitet skapas och

vidmakthålles.

På det valutapolitiska området innebär den mot slutet av fjolåret inträdda

förbättringen av valutaställningen icke att importen anpassat sig

efter landets verkliga resurser. För att uppnå en reell stabilisering av valutan

är det ofrånkomligt, att den svenska utrikeshandeln så avväges, att

en ytterligare förtäring av valutareserven undvikes. Enligt konjunkturinstitutets

uppskattningar av den svenska bytesbalansen för år 1949 skulle under

innevarande år komma att utnyttjas ytterligare omkring 150 miljoner kronor

av Sveriges gamla pundbehållning. En sådan utveckling måste enligt

s. 31 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr it. Reservationer.

31

utskottet betraktas såsom mycket olycklig. Vårt läge kräver tvärtom, trots

de värdefulla förmåner, som Marshallkrediterna innebära, att inga ansträngningar

sparas för att med egna resurser få till stånd en snabb återuppbyggnad

av guld- och valutareserven, så att vår ekonomiska rörelsefrihet återställes

och den allmänna beredskapen stärkes. I all synnerhet är dollarproblemet

ägnat att ingiva bekymmer. Exporten måste därför främjas. Den

försvåras emellertid av ökad konkurrens på utländska marknader, där tendenser

till en omsvängning av konjunkturerna kunnat skönjas, samt av jämförelsevis

höga inhemska priser och kostnader. Försämrade avsättningsmöjligheter

och fallande priser ha framträtt, särskilt för massa i Förenta staterna,

vilket sannolikt kommer att framtvinga en beklaglig krympning av

importen därifrån. Prisutvecklingen utomlands på våra import- och exportvaror

kan sålunda rubba de uppgjorda planerna. Desto angelägnare är det

att icke blott inflationstrycket hålles tillbaka och ytterligare kostnadsstegringar

undvikas utan även att kostnadsnivån anpassas efter förhållandena

under det övergångsskede från varubrist till mera normal tillgång, vari

världen nu synes befinna sig.

Såsom ett medel att främja exporten har i den ekonomiska diskussionen

under år 1948 framförts förslag om en depreciering av den svenska kronan.

En sådan åtgärd har motiverats med att det vid apprecieringen år 1946

fastställda yttre värdet på den svenska kronan icke blivit förankrat i en inre

balans, i det att inkomster, priser och kostnader sedermera tillåtits utveckla

sig i sådan riktning, att kronan nu framstode såsom övervärderad gentemot

vissa främmande valutor. Man får icke bortse från att ett sådant läge kan

inträda, då det befinnes nödvändigt att företaga en depreciering av den

svenska kronan separat eller i samverkan med övriga europeiska länder.

Avgörandet bör träffas med hela det svenska folkhushållets intressen för

ögonen. Ett av de motiv, som fördes fram i samband med diskussionerna

om kronkursens höjning 1946, var, att Sverige vid en eventuell senare devalvering

skulle äga större handlingsfrihet att vid valfri tidpunkt vidtaga de

justeringar nedåt till det tidigare kronvärdet, som kunde påkallas av ändrade

förhållanden i vårt lands relativa konkurrensförmåga. Om en depreciering

vidtages, får en sådan åtgärd emellertid ej neutraliseras genom att

priset på importvaror med konstlade medel hålles nere. Kravet på återställandet

av den ekonomiska balansen leder till att vårt folkhushåll måste

taga alla konsekvenser av en eventuell växelkursändring. Utskottet förutsätter,

att fullmäktige skola med uppmärksamhet följa den internationella

utvecklingen och vidtaga de åtgärder, som kunna finnas erforderliga.

Utskottet har vid sin genomgång av fullmäktiges protokoll icke kunnat

undgå att uppmärksamma det nära samband, som särskilt i räntefrågan och

frågan om införandet av vissa kredilrestriktioner upprätthållits mellan regeringen

och fullmäktige, varvid regeringen bland annat låtit förstå, att den

icke kunde godtaga någon räntehöjning. Dåvarande riksbankschefen uttalade

såsom sin uppfattning, att frågorna vore av räckvidd att böra underställas

riksdagen och bankoutskottet, men så skedde ej. I likhet med konsti
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Bankoutskottcts utlåtande nr 11. Reservationer.

tutionsutskottet vid 1932 års riksdag finner utskottet det visserligen naturligt,

att i mera beydelsefulla frågor en samverkan äger rum med regeringen,

liksom för övrigt även med representanter för näringslivet, men utskottet

finner angeläget inskärpa vikten av att riksbankens ställning såsom ett

oberoende verk under riksdagens kontroll oryggligen hävdas.

Vad i detta ärende förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen

omförmälan.»

3) av herrar Näsgård och Persson i Norrby; samt

B) vid punkten 2:o) (ang. förlagsväxelkredit till Aktiebolaget Aerotransport)
av

herrar Wiberg, Petersson i Karlskrona, Nordenson, Fröderberg och

Schmidt, vilka ansett, att utskottets yttrande (s. 18) bort ha följande lydelse:

»Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har 1948 års riksdag (vårsessionen)

godkänt förslag till avtal mellan ABA och Sila, enligt vilket den

av dem bedrivna rörelsen skulle sammanföras till ett bolag, varvid staten i

detta bolag skulle tillskjuta halva aktiekapitalet genom att dels mot likvid

i aktier överlåta ABA:s tillgångar efter särskild värdering och dels därutöver

till pari teckna ytterligare erforderligt antal aktier. Samtidigt beslöt

riksdagen öka möjligheterna för bolaget att erhålla lån från luftfartslånefonden;

dock anvisades icke omedelbart något anslag för ändamålet. Det

framgår ock, att krediten beviljats av fullmäktige, sedan kommunikationsministern

i skrivelse till riksbankschefen förklarat sig ha för avsikt att

framdeles föreslå Kungl. Maj :t att hos riksdagen äska det anslag, som erfordrades

för fullgörande av statens skyldigheter enligt ovannämnda avtal,

och att förelägga riksdagen förslag om ökning av luftfartslånefonden i åtminstone

den utsträckning, som erfordrades för överflyttning av den kredit,

riksbanken kunde komma att lämna ABA, till lån ur fonden. Det förutsattes

härvid, att denna framställning skulle göras till 1949 års riksdag.

Enligt utskottets mening borde fullmäktige icke ha beviljat den ifrågasatta

krediten, för vilken någon direkt säkerhet icke ställts. Ärendet hade i

stället bort underställas 1948 års höstriksdag, som då fått tillfälle att taga

frågan om bolagets fortsatta finansiering under övervägande med utgångspunkt

från det nya läge, som synes ha inträtt, sedan avtalsfrågan behandlats

vid vårriksdagen samma år.

Vad i detta ärende förekommit har utskotfet härigenom ansett sig böra

för riksdagen

omförmäla.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1949:122 Skrivelse till fullmäktige i Hksbanken angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning. a1 i texten
  2. Rskr. 1949:123 Skrivelse till fullmäktige i Hksbanken angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning. a1 i texten