Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 december 19b6

1949-05-17 · 25 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 24 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1949:44, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 december 19b6

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 44.

1

Nr 44.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 december

19b6 (nr 766) med särskilda bestämmelser

angående bankaktiebolags inlåning, m. m., jämte i

ämnet väckta motioner.

I en den 8 april 1949 dagtecknad proposition nr 208, som hänvisats till

bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj :t, under åberopande

av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,

föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 december 1946 (nr 766)

med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning;

2) lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser

om bankaktiebolags kassareserv; samt

3) lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning;

dels ock medgiva, att riksbanken må för tiden från och med den 1 juli

1949 till och med den 30 juni 1950 vara fritagen från skyldigheten att vid

anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med

rätt dock för riksbanken att, om förhållandena därtill giva anledning, före

utgången av nämda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.

Berörda författningsförslag äro av följande lydelse:

Förslag

till

Lag

om fortsatt tillämpning av lagen den 20 december 1946 (nr 766) med

särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.

Härigenom förordnas, att vad i lagen den 20 december 1946 med särskilda

bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning stadgas i fråga om bankaktiebolags

inlåning under tiden intill utgången av juni månad 1949 skall

äga motsvarande tillämpning i fråga om inlåning under tiden därefter intill

utgången av juni månad 1951.

1 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 8 samt. Nr 44.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 44.

Förslag

till

Lag

angående rätt lör Konungen att i vissa fall meddela särskilda

bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I den mån sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas

nödigt må Konungen, på framställning av fullmäktige i riksbanken och efter

hörande av bank- och fondinspektionen, förordna

a) att kassareserv, som avses i 49 § 2 mom. första punkten lagen den 22

juni 1911 (nr 74) om bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags inneliggande

kassa skall uppgå till viss bestämd kvotdel, högst tjugufem procent,

av bolagets förbindelser med undantag av garantiförbindelser och skulder

på grund av insättningar å sparkasseräkning;

b) att viss bestämd kvotdel av den summa av bankaktiebolags inneliggande

kassa och kassareserv, som bolaget jämlikt nämnda lagrum eller, om

förordnande enligt a) meddelats, jämlikt förordnandet är skyldigt att redovisa,

skall utgöras av, förutom inneliggande kassa, medel innestående i riksbanken

och, i händelse sådant finnes kunna medgivas, likvida avista tillgodohavanden

hos utländsk bank eller bankir;

c) att viss bestämd kvotdel av den under b) angivna summan skall utgöras

av medel innestående i riksbanken samt att, om bankaktiebolags i

riksbanken innestående medel icke uppgå till sålunda föreskrivet belopp,

bolaget skall till riksbanken gälda ränta å underskottet, beräknat enligt av

Konungen angivna grunder, efter en räntesats som fastställes av riksbanken,

dock högst en procent över riksbankens lägsta diskonto vid diskontering av

växlar på högst tre månader.

Oavsett vad som föreskrivits vid förordnande enligt a) skall kassareserven

utgöra lägst det i lagen om bankrörelse bestämda beloppet.

2 §.

Förordnande enligt 1 § må meddelas beträffande samtliga bankaktiebolag

eller sådana, vilkas egna fonder uppgå till visst angivet belopp. De bankaktiebolag,

som förordnandet omfattar, må efter storleken av egna fonder

uppdelas i grupper, för vilka olika kvotdelar fastställas.

3 §.

Konungen må, efter hörande av fullmäktige i riksbanken samt bank- och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 44.

?

fondinspektionen, beträffande visst bankaktiebolag medgiva sådan avvikelse

från meddelat förordnande, som med hänsyn till de för bolaget föreliggande

särskilda omständigheterna prövas erforderlig.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949 och gäller till och med den 30

juni 1950. Av Konungen jämlikt denna lag meddelat förordnande må ej äga

tillämpning längre än lagen äger giltighet.

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser rörande riksbankens

sedelutgivning.

Härigenom förordnas, att under tiden från och med den 1 juli 1949 till

och med den 30 juni 1950 skola, i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket

lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges riksbank finnes stadgat,

följande särskilda bestämmelser lända till efterrättelse.

1 §•

Riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av högst tretusenfemhundra

miljoner kronor.

2 §.

Därest så med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas nödigt

må Konungen, under tid då riksdagen ej håller session, på framställning av

fullmäktige i riksbanken och efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret

medgiva riksbanken att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst

sjuhundra miljoner kronor. Dylikt av Konungen lämnat medgivande skall,

därest detsamma icke godkännes av riksdagen inom tjugu dagar från början

av nästföljande session, efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla.

3 §•

Som riksbankens metalliska kassa skall räknas allt riksbanken tillhörigt

guldmynt och omyntat guld.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr H.

I samband med förevarande proposition, i vad densamma rör den föreslagna

lagen om riksbankens sedelutgivning, har utskottet till behandling

förehaft två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren

under nr 311 av herrar Vetander och Mannerskantz och den andra inom andra

kammaren under nr 398 av herrar Hagberg i Malmö och Edström. I dessa

motioner hemställes, »att riksdagen för sin del måtte antaga följande lydelse

av § 1 i Kungl. Maj :ts i proposition nr 208 framförda förslag till lag med

särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning:

§ 1.

Riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av högst tretusentvåhundra

miljoner kronor.»

Beträffande motiveringen för ovannämnda förslag får utskottet, i den

mån ej redogörelse härför lämnas i det följande, hänvisa till propositionen

och motionen I: 311.

Utformningen av den allmänna ekonomiska politiken.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 10 mars 1949 ha fullmäktige i riksbanken

anfört följande.

Sedan fullmäktige i sin skrivelse den 11 maj 1948 framlade en översikt

över det ekonomiska läget, har detta i betydelsefulla hänseenden förändrats.

Den brist på jämvikt mellan tillgång och efterfrågan, som då trots vidtagna

regleringsåtgärder alltjämt gjorde sig gällande på olika områden av det

ekonomiska livet och som hotade att giva näring åt en fortsatt inflationistisk

utveckling, visar nu tecken på att avtaga. Till denna utveckling ha

bidragit förändringar beträffande såväl tillgången som efterfrågan. På tillgångssidan

har sålunda en viss ökning av produktionen kunnat inregistreras.

Huvudanledningen till den förbättring, som kan skönjas, är dock att

söka på efterfrågesidan. Av grundläggande betydelse härvidlag är å ena

sidan den begränsning av investeringsverksamheten, som åvägabragts med

anlitande av byggnadstillståndsgivningen, å andra sidan den bindning av

inkomsterna, som mot slutet av föregående år åstadkommits tack vare överenskommelserna

om lönestabilisering. Budgetpolitiken har inriktats på att

samtliga utgifter å både driftbudgeten och kapitalbudgeten skola täckas

genom verkliga inkomster, varigenom ett tillskott till den allmänna köpkraften

i samhället genom statsutgifterna undvikes. Priskontrollen har

skärpts.

På kreditmarknaden har den sedan krigets slut pågående expansionen

under loppet av 1948 i huvudsak avstannat, främst som en följd av begränsningen

av investeringsverksamheten och importen. Av betydelse i detta hänseende

ha även varit de överläggningar om återhållsamhet i kreditgivningen,

som förts mellan representanter för regering, riksbank och olika kreditinstitutioner.

Den tendens till dragning uppåt, som tidigare karakteriserade

ränteläget, upphörde mot årets slut. Det allmänna ränteläget har därefter

stabiliserats på basis av en nivå av tre procent för statens långa obligationslån.

Under det att riksbanken som ett led i sin räntepolitik intill december

1948 ökat sin obligationsportfölj, har utvecklingen därefter medfört, att

banken kunnat försälja obligationer i viss omfattning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 44.

5

Vad den yttre balansen beträffar har å ena sidan en måttlig ökning av

exporten kunnat iakttagas. Å andra sidan har den efter hand skärpta importregleringen

omsider medfört en begränsning av importen. Härigenom

ha under hösten 1948 underskotten i varuutbytet med utlandet upphört,

varefter handelsbalansen under fjärde kvartalets samtliga månader varit

aktiv. Under 1949 har en säsongmässig försämring av balansen inträtt, men

de härvid uppkomna importöverskotten äro av betydligt mindre storleksordning

än under de närmast föregående åren. Som en följd av denna utveckling

har det sedan hösten 1946 pågående valutautflödet avstannat och

en viss återströmning av valutor ägt rum under sista delen av 1948. På

detta område föreligga emellertid betydande risker i den nuvarande situationen,

i det att avsättningssvårigheter börjat framträda för den svenska

exporten. I tillspetsad form ha dessa gjort sig gällande beträffande massaexporten

till Amerikas förenta stater. Med hänsyn till massaexportens betydelse

för utvecklingen av handeln med Förenta staterna och med den nyckelställning,

som exporten av skogsindustriprodukter över huvud taget har

för vårt lands utrikeshandel, kommer lösningen av det problem, som här

uppstått, att starkt påverka den yttre balansens gestaltning i fortsättningen.

Den inre och yttre balans, som sålunda i viss mån uppnåtts eller kan

förutses, är i övervägande grad bestämd av på olika punkter i det ekonomiska

livet insatta regleringar och övriga åtgärder, såsom investeringskontroll,

importreglering, priskontroll, lönestabilisering och beskattning. Innebörden

härav är, att den rådande jämvikten i huvudsak vunnits därigenom,

att efterfrågan på såväl konsumtions- som investeringsområdet icke tillåtits

göra sig gällande i större omfattning än vad som svarar mot de tillgängliga

resurserna. Den uppnådda jämvikten är därför labil och kan icke bliva

bestående på längre sikt — därest icke regleringsekonomien skulle göras

permanent — utan en väsentlig ökning av produktionen och sparandet. Värdet

av en sådan balans ligger närmast däri, att ett rådrum erhållits, under

vilket ansträngningarna kunna inriktas på att skapa det reala underlag i

form av produktion och sparande, varförutan en stabil jämvikt icke är

möjlig.

Bankofullmäktige ha härefter framhållit, att innan ett naturligt ekonomiskt

jämviktsläge uppnåtts, vore det enligt fullmäktiges mening angeläget,

att de åtgärder, som vidtagits för att bringa den ekonomiska utvecklingen

under kontroll, vidmakthölles. Av särskild betydelse härutinnan vore enligt

fullmäktiges mening ett upprätthållande av inkomststabiliseringen, en fortsatt

effektiv priskontroll samt ett fullföljande av den inledda budgetpolitiken

därhän, att ett överskott av statliga inkomster utöver de totala utgifterna,

erhölles. Fullmäktige ansåge även, att det funnes särskild anledning att

alltjämt följa utvecklingen av den svenska exporten med uppmärksamhet

samt alt fortsätta ansträngningarna att öka denna och bereda den gynnsammast

möjliga avsättningsförhållanden på utländska marknader. Detta

borde enligt fullmäktiges mening ske med den utgångspunkten, att någon

förändring av kronans yttre värde icke ägde rum. Vad penningpolitiken

beträffar vore fullmäktige av den åsikten, att så länge stabiliseringssträvandena

på det ekonomiska området hade utsikter att vinna framgång och så

länge en räntestegring skulle allvarligt försvåra dessa strävanden, något som

fullmäktige i nuvarande situation ansåge vara fallet, borde rådande ränteläge

i stort sett bibehållas. Inom ramen för en sålunda bestämd penningpoli
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 44.

tik borde stramhet på penningmarknaden och allmän återhållsamhet med

kreditgivningen eftersträvas. Fullmäktige ville framhålla, att i ett ekonomiskt

läge som det nuvarande, betingat av stränga regleringar, risk förelåge

att produktionsstrukturen snedvredes, framför allt på grund av de tills vidare

ofrånkomliga import- och investeringsbegränsningarna. Härigenom

nedsattes produktiviteten. Särskilt oroväckande vore, att en sådan produktivitetssänkning

hotade att bliva bestående för lång framtid genom den fastlåsning

av en mindre effektiv produktionsinriktning, som lätt ägde rum.

Här påtalade tendenser borde i största möjliga utsträckning motarbetas,

särskilt vid handhavandet av regleringarna av importen, investeringarna

och priserna samt av skattepolitiken. I sitt arbete med att åstadkomma en

begränsning av kreditgivningen hade riksbanken för sin del sökt beakta

dessa risker.

Departementschefen. I årets statsverksproposition behandlades frågan om

den samhällsekonomiska balansen och stabiliseringen av inkomsterna,

prisnivån och levnadskostnaderna. Jag framhöll därvid bl. a. att även om

utsikterna att under den närmaste tiden komma till balans hade ökats,

förutsatte dock detta en fortsättning av den restriktiva politiken på olika

områden, liksom av arbetet för ökad produktion och export. I fråga om

budgeten underströks att man måste eftersträva största möjliga överbalansering,

vilket krävde en stark återhållsamhet i fråga om utgiftsökningar,

då en skatteskärpning icke syntes böra ifrågakomma beträffande vare sig

den direkta eller den indirekta beskattningen. En fortsatt stark begränsning

av investeringarna och importen framstode som nödvändig men samtidigt

betonades att såväl i fråga om den inre som den yttre balansen en

lättnad i läget måste sökas i riktning mot ökad effektivitet i produktionen

och ökad tillgång på sparmedel.

Bankofullmäktige ha i sin förenämnda skrivelse anfört vissa allmänna

synpunkter på utformningen av den ekonomiska politiken. Vad fullmäktige

härvid framhållit ger mig icke anledning till erinran. Uttalandena överensstämma

i stort sett med de i statsverkspropositionen anförda synpunkterna

och några nya omständigheter, som skulle kunna föranleda en annan bedömning

av läget, ha enligt min mening icke tillkommit. Jag kan därför

i detta sammanhang begränsa mig till att ge min anslutning till vad fullmäktige

uttalat, särskilt vad beträffar växelkurserna och räntepolitiken.

Utskottet. I likhet med departementschefen kan utskottet helt ansluta sig

till vad fullmäktige i riksbanken anfört i fråga om utformningen av den

allmänna ekonomiska politiken under den närmaste framtiden. De av fullmäktige

framförda synpunkterna innefatta vad som i dagens läge väsentligen

är att säga om detta spörsmål, och de överensstämma även med den

uppfattning, åt vilken utskottet senast givit uttryck i sitt i år avgivna utlåtande

nr 11 angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets

styrelse och förvaltning. Vid sådant förhållande kan utskottet i

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 44.

7

detta sammanhang begränsa sig till att huvudsakligen lämna några kompletterande

uppgifter om det aktuella ekonomiska läget.

I sitt nyssnämnda utlåtande konstaterade utskottet att mot slutet av år

1948 inträtt en lättnad i spänningen mellan varutillgång och varuefterfrågan,

tydande på att inflationstendenserna inom landet bragts under bättre kontroll.

Under den senaste tiden har hos allmänheten och inom affärslivet en

försiktigare konjunkturbedömning framträtt under intryck av vissa nedåtgående

tendenser på världsmarknaden. Detta har gynnat utvecklingen i

riktning mot en förbättrad balans inom vår samhällsekonomi. Riksbanken

har vidare erhållit ett stöd i sina strävanden att skapa jämvikt på kapitalmarknaden

och att successivt minska sitt obligationsinnehav. För indragning

av medel från marknaden har riksbanken nyligen börjat försälja medellånga

statsobligationer, som banken övertagit från riksgäldskontoret i

utbyte mot statsobligationer med lång löptid. Utsikterna att inom ramen

för rådande ränteläge hålla kreditmarknaden under önskvärd stramhet te

sig relativt ljusa.

Medan utvecklingen inom landet alltså kan ge anledning till en viss tillförsikt,

präglas det valutapolitiska läget fortfarande av ovisshet och svaghetstendenser,

vilka på längre sikt kunna få en ogynnsam inverkan på den

yttre balansens gestaltning. Prisläget på världsmarknaden för vissa varugrupper

har varit vikande, och inom flera av våra viktigaste utländska avsättningsområden

har en ökad varutillgång börjat göra sig gällande; en omsvängning

har skett till en köparnas marknad. Relativt höga exportprisér

ha varit ägnade att hämma en del av den svenska exportindustriens konkurrenskraft.

Någon förbättring har ännu icke inträtt i fråga om vår export

till Amerikas förenta stater av skogsprodukter, och väntade dollarinkomster

ha därför uteblivit. En för vårt valutaläge besvärande faktor äro de rykten

om en förestående krondevalvering, som vunnit en viss spridning såväl

utomlands som i Sverige.

Ett övervinnande av de svårigheter, som framträtt på utrikeshandelns

område, ställer stora krav på exportindustriens förmåga till anpassning efter

de ändrade internationella konkurrens- och marknadsförhållandena. De fortsatta

ansträngningarna att öka exporten och bereda den de mest gynnsamma

avsättningsmöjligheter böra, såsom fullmäktige framhållit, bedrivas med

den utgångspunkten, att någon förändring av kronans yttre värde ej äger

rum. Lika viktigt som det enligt utskottets mening är, att den ekonomiska

politiken inom landet handhaves så, att kostnadsnivån i varje fall icke ytterligare

ökas, lika viktigt är det, att stabiliseringssträvandena icke utsättas

för ett tryck utifrån. Detta skulle bli fallet, om ensidiga åtgärder beträffande

växelkurserna vidtoges av vårt land, åtgärder som visserligen kunna

åtminstone på kort sikt synas exportfrämjande men samtidigt skulle fördyra

vår relativt stora import.

Mot bakgrunden av det anförda torde det stå klart att tiden ännu icke

är inne att upptaga frågan om lättnader i de regleringar och övriga restriktiva

åtgärder inom det ekonomiska området, på vilka den hittills uppnådda

balansen i så hög grad vilar. Den ekonomiska politiken måste därför mål
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 44.

medvetet fullföljas efter de av statsmakterna tidigare uppdragna riktlinjerna.

Å ena sidan måste alltså ansträngningarna inriktas på att öka produktion,

export och sparande, och å andra sidan måste — i syfte att hålla

efterfrågan inom ramen för de tillgängliga resurserna -— investeringar, import

samt statliga och kommunala utgifter begränsas. Av särskild vikt är

att inkomststabilisering och budgetöverbalansering vidmakthållas. Genom att

fortsätta på den inslagna vägen blir det möjligt att uppnå det uppställda

målet, en naturlig ekonomisk balans med bevarat penningvärde.

Lagstiftningen angående bankaktiebolagens inlåning.

I 49 § 1 mom. lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse stadgades,

enligt lagrummets ursprungliga lydelse, att bankaktiebolags inlåning icke

finge överstiga fem gånger beloppet av bolagets egna fonder. Genom särskilda

lagar med temporär giltighet, utfärdade under åren 1917, 1918, 1919

och 1920, sattes nämnda regel ur kraft såvitt angick bankbolag, vars egna

fonder uppgingo till minst fem miljoner kronor. Från och med den 1 januari

1921 avvecklades denna provisoriska lagstiftning, därvid med stöd

av dåmera vunna erfarenheter åt 49 § 1 mom. gavs den förändrade avfattning,

som ännu gäller. Enligt den lydelse, lagrummet sålunda erhållit, skiljes

mellan bankaktiebolag med mindre och större fonder. För bankaktiebolag,

vars egna fonder uppgå till högst fem miljoner kronor, får inlåningen

allenast med det belopp, som motsvarar vad för bolagets räkning innestår

hos annat inländskt bankbolag, överstiga fem gånger beloppet av bolagets

egna fonder. Uppgå de egna fonderna till mera än fem miljoner kronor,

må inlåning äga rum högst till belopp av tjugufem miljoner kronor

ökat med nio gånger skillnaden mellan beloppet av bolagets egna fonder och

fem miljoner kronor, dock att inlåningssumman icke må överstiga åtta

gånger beloppet av bolagets egna fonder.

Till bankbolags egna fonder räknas i förevarande sammanhang grundfond,

reservfond och dispositionsfond men icke balanserade vinstmedel. Efter

det beslutet om omläggning av uppbördsförfarandet fattats jämställas

med dispositionsfond enligt praxis skattereserver, i den mån de icke längre

behöva tagas i anspråk för det ursprungligen avsedda ändamålet.

Jämväl efter ingången av år 1921 ha emellertid banklagens bestämmelser

genom tillfällig lagstiftning modifierats, senast genom lagen den 20 december

194-6 (nr 766) med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags

inlåning.

Enligt vad i nämnda lag stadgas må bankaktiebolag — utan hinder av

bestämmelserna i 49 § 1 mom. lagen om bankrörelse — under tiden intill

utgången av juni månad 1949 mottaga inlåning med

dels ett belopp motsvarande summan av

a) bolagets inneliggande kassa;

b) vad för bolagets räkning innestår hos Sveriges riksbank eller riks
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 44.

9

gäldskontoret eller å postgiro eller hos annat inländskt bankaktiebolag med

lyftningsrätt vid anfordran eller efter en dags uppsägning;

c) bolaget tillhöriga, å inländsk bank dragna checkar samt av sådan bank

utställda egna växlar, betalbara vid anfordran;

d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å bolaget tillhöriga av

svenska staten utfärdade skattkammarväxlar samt å sådana bolaget tillhöriga

obligationer, vilka utfärdats av svenska staten, Sveriges allmänna hypoteksbank

eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa, under förutsättning

att obligationernas återstående löptid icke överstiger fem år;

e) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella

värdet, å sådana bolaget tillhöriga obligationer, som avses under

d) men vilkas återstående löptid överstiger fem år; samt

f) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella

värdet, å andra bolaget tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro

av fullgod beskaffenhet;

dels ock ett belopp motsvarande, om bolagets eget kapital icke överstiger

fem miljoner kronor, sex gånger det egna kapitalet samt, om bolagets eget

kapital är större än nyss sagts, trettio miljoner kronor ökat med tio gånger

skillnaden mellan bolagets eget kapital och fem miljoner kronor.

Enligt vad i lagen vidare stadgas skall vid tillämpning av nyssnämnda

bestämmelser såsom inlåning anses — utöver vad som är att anse såsom

inlåning enligt lagen om bankrörelse — ej mindre belopp, för vilka bolaget

ansvarar på grund av egna accepter eller som tillförts bolaget genom försäljning

av postremissväxlar eller genom rediskontering eller försäljning

av andra växlar, än även beloppet av de garantiförpliktelser, som bolaget

iklätt sig, i den mån dessa förpliktelser icke täckas av hos bolaget insatta,

till bolaget pantförskrivna medel.

Departementschefen. Av förarbetena till lagen den 20 december 1946 (nr

766) med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning framgår,

att denna lagstiftning tillkommit såsom ett provisorium i avvaktan på

att definitivt förslag rörande bankernas inlåningsrätt framlades av 1945

års bankkommitté. Något dylikt förslag torde icke komma att avlämnas av

bankkommittén före den 30 juni 1949, då giltighetstiden för 1946 års lag

utgår.

Med hänsyn härtill och då övervägande skäl tala för att icke nu vidtaga

några jämkningar i förevarande provisoriska lagstiftning tillstyrker jag, att

1946 års lag förlänas fortsatt giltighet för tiden till och med den 30 juni

1951.

Utskottet. Under åberopande av vad departementschefen anfört tillstyrker

utskottet bifall till Kungl. Maj:ts förevarande förslag.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 44.

Lagstiftningen angående bankaktiebolagens kassareserv.

Enligt lagen om bankrörelse 49 § 2 mom. första punkten är bankaktiebolag

skyldigt att i tillgångar, vilka kunna med lätthet förvandlas i penningar,

redovisa kassareserv till belopp, som tillsammans med den inneliggande

kassan motsvarar minst 25 procent av de förbindelser, som det

åligger bolaget att vid anfordran fullgöra.

Särskilda föreskrifter om bankaktiebolags kassareserv äro upptagna i lagen

den 21 juli 1948 (nr 601) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela

särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv, vilken lag

ersatt en lagstiftning på detta område, som förefunnits alltsedan år 1937

och år 1939 undergått vissa ändringar.

Beträffande förarbetena till 1948 års lag torde få hänvisas till 1948 års

riksdagshandlingar (propositionen nr 295 och bankoutskottets utlåtande nr

50). I 1948 års lag stadgas följande.

Konungen äger i den mån sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter

prövas nödigt — på framställning av fullmäktige i riksbanken och

efter bank- och fondinspektionens hörande — förordna:

a) att kassareserv, som avses i 49 § 2 mom. första punkten lagen om

bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags inneliggande kassa skall

uppgå till tjugufem procent av de förbindelser, bolaget har att vid anfordran

eller efter högst två månaders uppsägning fullgöra, i den mån de icke

utgöras av skulder på grund av insättningar å sparkasseräkning;

b) att viss bestämd kvotdel av den summa av bankaktiebolags inneliggande

kassa och kassareserv, som bolaget jämlikt nämnda lagrum eller, om

förordnande enligt a) meddelats, jämlikt förordnandet är skyldigt att redovisa,

skall utgöras av, förutom inneliggande kassa, medel innestående i riksbanken

och, i händelse sådant finnes kunna medgivas, likvida avista tillgodohavanden

hos utländsk bank eller bankir;

c) att viss bestämd kvotdel av den under b) angivna summan skall utgöras

av medel innestående i riksbanken, samt att, om bankaktiebolags i

riksbanken innestående medel icke uppgå till sålunda föreskrivet belopp,

bolaget skall till riksbanken gälda ränta å underskottet, beräknat enligt

av Konungen angivna grunder, efter en räntesats, som fastställes av riksbanken,

dock högst en procent över riksbankens lägsta diskonto vid diskontering

av växlar på högst tre månader.

Förordnande må meddelas beträffande samtliga bankaktiebolag eller sådana,

vilkas egna fonder uppgå till visst angivet belopp. Vid förordnande

enligt b) eller c) må de bankaktiebolag, som förordnandet omfattar, efter

storleken av egna fonder uppdelas i grupper, för vilka fastställas olika kvotdelar.

1948 års lag gäller till och med den 30 juni 1949.

Några bestämmelser meddelades icke med stöd av tidigare — 1937 och

1939 — utfärdade lagar i ämnet och ha hittills icke heller meddelats enligt

1948 års lag.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 44.

11

I skrivelse den 10 mars 1949 ha bankofullmäktige förordat en särskild

lagstiftning rörande bankbolagens kassareserver jämväl med avseende å tiden

den 1 juli 1949—den 30 juni 1950. Såsom motivering härför ha fullmäktige

åberopat, att det fortfarande vore erforderligt att i beredskapssyfte

äga tillgång till särskilda medel, som kunde vara ägnade att begränsa kreditgivningen.

Vid sin nyssnämnda skrivelse ha bankofullmäktige fogat förslag till en

ny lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser

om bankaktiebolags kassareserv. De i detta förslag upptagna

bestämmelserna avvika på vissa punkter från vad som för närvarande gäller

enligt 1948 års lag i ämnet. Sålunda föreslås, att kassareservplikt.en skall

ställas i relation icke endast till — såsom för närvarande är fallet — sådana

förbindelser som vederbörande bankbolag har att fullgöra vid anfordran

eller efter högst två månaders uppsägning — utan även till bolagets övriga

förbindelser, dock med undantag för garantiförpliktelser och skulder på

grund av insättningar på sparkasseräkning. Vidare förordas att den nuvarande

bestämmelsen därom, att kassareserven tillsammans med inneliggande

kassa skall uppgå till 25 procent av de täckningspliktiga förbindelserna,

ersättes med den föreskriften att kassareserven och kassan skola utgöra viss

bestämd kvotdel, högst 25 procent, av de täckningspliktiga förbindelserna.

Bankofullmäktige förorda därjämte, att möjlighet skapas att — vid tillämpning

av ifrågavarande föreskrift — fastställa olika procenttal för olika

grupper av banker, att dispensmöjlighet för Kungl. Maj:t införes samt att

i den nya lagen fastslås att vad i banklagen föreskrives om kassareserv skall

utgöra minimikrav.

Från remissinstansernas sida har icke ifrågasatts behovet av en särskild

lagstiftning rörande bankbolagens kassareserver jämväl med avseende å tiden

den 1 juli 1949—den 30 juni 1950.

De av bankofullmäktige föreslagna ändringarna av nu gällande bestämmelser

ha icke föranlett någon erinran från riksgäldsfullmäktiges sida. Härvid

må anmärkas att — med undantag för reservation av en av fullmäktige

— enhällighet rått i denna fråga hos såväl banko- som riksgäldsfullmäktige.

Däremot ha åtskilliga invändningar mot de föreslagna ändringarna framförts

av bank- och fondinspektionen samt bankföreningen (prop. s. 18—25).

Departementschefen har för egen del anfört i huvudsak följande.

Departementschefen. Det må till en början nämnas, att bankföreningen i

sitt utlåtande erinrat om att föreningen vid tidigare tillfällen uttalat, att en

fullmaktslag av förevarande slag icke borde anlitas förrän mera rimliga

vägar — särskilt sådana som grundades på ett effektivt samarbete mellan

riksbanken och de enskilda bankinstituten — visat sig icke vara till fyllest.

1 anslutning till detta uttalande vill jag emellertid framhålla, att den hittillsvarande

lagstiftningen på detta område byggt på den av bankföreningen

uttalade principen eller alltså att fullmaktslagen skulle tillgripas endast

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande nr H.

i sådant fall, då tillfredsställande resultat icke kunde nås på frivillighetens

väg. Någon ändring i detta avseende förutsättes icke.

Såväl inspektionen som bankföreningen ha anfört vissa mera principiella

invändningar mot de ändringar i lagstiftningen rörande kassareserverna

som bankofullmäktige förordat. Dessa invändningar äro i och för sig förtjänta

av att beaktas. Emellertid ha inspektionen och bankföreningen vid

bedömandet av frågan om lagstiftningens närmare utformning tagit särskild

hänsyn till att lagstiftningen borde anpassas efter kraven på bankernas likviditet,

under det att bankofullmäktige starkare understrukit att lagstiftningen

närmast är avsedd att vara ett penningpolitiskt medel, som bör tagas

i anspråk i sådana situationer då en erforderlig åtstramning på kreditmarknaden

icke kan uppnås på annat sätt.

I likhet med bankofullmäktige är jag av den uppfattningen, att den särskilda

lagstiftning rörande bankbolagens kassareserver, som får anses erforderlig

under tiden den 1 juli 1949—den 30 juni 1950, bör utformas i

främsta rummet såsom ett penningpolitiskt medel, användbart för det av

bankofullmäktige angivna ändamålet. Det kan visserligen icke med bestämdhet

göras gällande, att en skärpning av kassareservsbestämmelserna

innebär den bästa lösning av föreliggande fråga, men någon annan lämplig

utväg har hittills icke kunnat anvisas. Det torde därför vara nödvändigt

att åtminstone tills vidare utforma den nu ifrågavarande lagstiftningen på

grundval av skyldigheten för bankerna att hålla viss kassareserv.

Med hänsyn härtill och då det av bankofullmäktige framlagda förslaget

— vilket är avsett att tillämpas endast under extraordinära förhållanden

- i enlighet med vad förut anförts är att betrakta såsom ett provisorium

i avvaktan på en ur principiell synpunkt mera tillfredsställande lösning,

anser jag mig kunna i huvudsak godtaga förslaget.

Beträffande härefter lagstiftningens närmare utformning ha bank- och

fondinspektionen samt bankföreningen framställt vissa erinringar mot

bankofullmäktiges förslag såvitt angår de förbindelser, för vilka täckningsplikt

— enligt punkt a) i förslaget — ifrågasättes. I anledning härav må

framhållas, att uppdelningen av ett bankbolags förpliktelser i täckningspliktiga

och täckningsfria är en fråga av mera underordnad betydelse,

därest lagstiftningen utformas så att kassareserven och inneliggande kassa

skola utgöra en endast till sitt maximum bestämd kvotdel av förstnämnda

förpliktelser; i samma mån som dessa förpliktelser ökas och de täckningsfria

minskas är det ju möjligt för Kungl. Maj :t att nedsätta den kvotdel

som vid en annan uppdelning skulle ansetts lämplig. Beträffande den

på skuldsidan i bankbolagens räkenskaper förekommande posten diverse

räkningar må framhållas, att dylika räkningar i viss utsträckning icke kunna

anses såsom sådana förbindelser varom under a) i förslaget förmäles. Då

några mera väsentliga ändringar i det täckningspliktiga underlag, som föreslagits

av bankofullmäktige, icke kunna vidtagas utan att effektiviteten

av lagstiftningen förringas, anser jag övervägande skäl tala för att bankofullmäktiges

förslag i denna del genomföres i oförändrat skick.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 44.

13

Såsom bankofullmäktige uttalat bör i författningen i ämnet uttryckligen

angivas, att kassareserven alltid skall utgöra lägst det belopp, vartill kassareserven

skulle uppgått med tillämpning enbart av kassareservbestämmelsen

i lagen om bankrörelse.

Bankföreningen har föreslagit, att vid förordnande jämlikt mom. b) skulle

i kassareserven få inräknas icke endast likvida avista tillgodohavanden hos

utländsk bank eller bankir utan även vissa slag av tidsbundna utländska

tillgångar. Häremot bör emellertid framhållas, att ett tillgodoseende av detta

önskemål skulle innebära en i detta sammanhang icke motiverad utvidgning

av det genom lagen om bankrörelse fastställda begreppet kassareserv.

Frågan torde icke heller för bankernas del ha någon väsentlig betydelse —

åtminstone för närvarande — då bankerna äro skyldiga att till riksbanken

avyttra sina utländska tillgångar i valutor.

Vidare ha såväl bank- och fondinspektionen som bankföreningen framställt

erinringar mot den av bankofullmäktige föreslagna bestämmelsen, enligt

vilken det skulle bliva möjligt att vid förordnande enligt mom. a) uppdela

bankerna efter storleken av egna fonder i olika grupper, för vilka

fastställas olika kvotdelar. I detta hänseende har framhållits, att sagda bestämmelse

i förening med den föreslagna dispensmöjligheten skulle öppna

alltför stora möjligheter till individuell behandling av bankerna; kravet på

att lagstiftningen skulle vara fullt objektiv kunde med andra ord trädas för

nära. Denna invändning har självfallet visst fog för sig. Emellertid är det

angeläget att ett något så när effektivt medel erhålles för att i en viss situation

kunna uppnå ett ur penningpolitisk synpunkt lämpligt resultat.

Vidare må understrykas, att det knappast är möjligt att föreskriva generellt

verkande regler av tillräcklig effektivitet om man icke samtidigt — ej

minst med hänsyn till bankerna själva — har möjlighet att medgiva avvikelser

från det generella förordnandet. Med hänsyn härtill anser jag mig

kunna biträda vad fullmäktige härulinnan förordat. Därest den föreslagna

nya lagstiftningen över huvud taget kommer att utnyttjas, förutsätter jag

självfallet att detta sker på ett sätt som — ur de synpunkter bankföreningen

antytt — icke kan giva anledning till anmärkning.

Utskottet. Lagstiftningen angående bankaktiebolagens kassareserver har

till syfte att möjliggöra för riksbanken att i ett läge, då inflatoriska tendenser

göra sig gällande på kreditmarknaden, begränsa bankernas utlåning genom

skyldighet att hålla större sådana reserver än banklagen föreskriver.

I det penningpolitiska programmet ingår också att genom en stram kreditmarknad

hålla tillbaka de investeringar, vilka ej äro underkastade direkt

offentlig kontroll. Från denna utgångspunkt framstår det som naturligt att,

då den nuvarande fullmaktslagen upphör att gälla med utgången av juni

månad 1949, densamma gives förlängd giltighet eller ersättes med en ny

lag. Fullmaktslagen har visserligen hittills icke behövt sättas i kraft, enär

riksbanken, i den män den ansett kreditåtstramande åtgärder påkallade,

kunnat efter förhandlingar med de enskilda bankinstituten vinna dessas

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande nr H.

stöd och medverkan. Även om det givetvis också i fortsättningen är avsett

att vid behov använda denna metod, är det likväl tydligt, att en beredskapslagstiftning

av här ifrågavarande slag icke kan undvaras som ett penningpolitiskt

medel. I likhet med fullmäktige och departementschefen anser utskottet

därför, att Kungl. Maj :t bör för ytterligare ett år erhålla fullmakt

att meddela särskilda bestämmelser om bankernas kassareserver.

Vad beträffar utformningen av lagen vill utskottet erinra, att frågan om

en skärpning av fordringarna på bankernas kassareserver enligt fullmaktslagen

i fjol var föremål för särskild utredning, vilken dock icke ledde till

framläggande av något förslag i ämnet till samma års riksdag. Denna antog

därför ett lagförslag, som frånsett en mindre jämkning överensstämde med

den tidigare lagen. Samtidigt uttalades emellertid att förslag till ändrad

lagstiftning kunde förväntas till 1949 års riksdag. Det lagförslag, som i anledning

härav utarbetats inom riksbanken och nu underställts riksdagen,

avser att genom ändring i vissa avseenden av de nuvarande bestämmelserna

göra lagstiftningen mera effektiv. Ändringsförslagen innebära i huvudsak,

att kassareservplikten skali ställas i relation icke endast till — såsom

för närvarande är fallet — sådana förbindelser som vederbörande bankbolag

har att fullgöra vid anfordran eller efter högst två månaders uppsägning,

utan även till bolagets övriga förbindelser, dock med undantag för

garantiförpliktelser och skulder på grund av insättningar på sparkasseräkning.

Nuvarande bestämmelse därom, att kassareserven tillsammans med

inneliggande kassa skall uppgå till 25 procent av de täckningspliktiga förbindelserna,

föreslås vidare ersatt med den föreskriften, att kassareserven

och kassan tillsammans skola utgöra viss bestämd kvotdel, högst 25 procent,

av de täckningspliktiga förbindelserna. Olika kvotdelar skola härvid kunna

fastställa för olika grupper av banker, varjämte Kungl. Maj :t skall äga möjlighet

att medgiva dispens för visst bankbolag från förordnande som meddelats

med stöd av lagen.

Såsom av propositionen framgår, ha åtskilliga invändningar framförts

mot de föreslagna ändringarna. Bank- och fondinspektionen samt bankföreningen

ha sålunda — inspektionen under hänvisning till två särskilda

sammanställningar, vilka finnas bilagda propositionen — framhållit, att

en tillämpning av förslaget kunde komma att leda till starka ojämnheter i

avseende å de olika bankernas kassareservskyldighet. För att motverka detta

hade visserligen en bestämmelse om dispensmöjlighet intagits i förslaget.

Denna bestämmelse inrymde emellertid möjligheter till en nära nog individuell

behandling av bankerna och kunde giva lagtillämpningen ett visst

drag av godtycke. Dessutom har anmärkts mot den föreslagna omfattningen

av de förbindelser, för vilka täckningsplikt skulle föreligga. Sålunda har

bl. a. kritik riktats mot att den del av kapitalräkningsmedlen, som har samma

eller än stabilare karaktär än sparkassemedlen, till skillnad mot dessa

senare skola medföra kassareservskyldighet.

I likhet med departementschefen anser utskottet, att visst fog i och för

sig finnes för de anmärkningar som framställts mot lagförslaget. Sålunda

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr ii.

15

kan man otvivelaktigt invända, att den föreslagna utvidgningen av det

täckningspliktiga underlaget till att omfatta praktiskt taget samtliga bankbolagens

förbindelser icke kan anses motiverad ur likviditetssynpunkter, som

eljest ligga till grund för kassareservskyldigheten. Det bör emellertid härvid

anmärkas, att lagstiftningen främst syftar till att skapa ett penningpolitiskt

medel, varvid likviditetssynpunkterna i någon mån måst träda i

bakgrunden. Vidare har man velat bestämma det täckningspliktiga underlaget

på ett sådant sätt, att det i möjligaste mån förhindras, att lagstiftningen

kringgås genom överflyttningar mellan olika räkningar, samtidigt

som man velat undvika de svårigheter, som äro förenade med en gränsdragning

mellan avista-medel och övriga medel.

Den föreslagna lagen går, som ovan framhållits, icke helt fri från invändningar.

Man skulle därför måhända kunna vara benägen för en sådan lösning,

att nuvarande lag erhölle förlängd giltighet under ett år. De ifrågasatta

ändringarna bidraga emellertid till att giva lagstiftningen en väsentligt

ökad effektivitet. Med hänsyn härtill och då fjolårets riksdag uttalat

sig för en ändrad lagstiftning, vill utskottet förorda, att förslaget upphöjes

till lag. Utskottet utgår härvid i likhet med departementschefen från att den

nya lagen utgör ett provisorium i avvaktan på en ur principiell synpunkt

mera tillfredsställande lösning. I detta sammanhang vill utskottet i likhet

med departementschefen betona, att även den nya fullmaktslagen är avsedd

att sättas i kraft endast för det fall, att tillfredsställande resultat icke

kan nås på annan väg. För den händelse att den nya lagstiftningen måste

utnyttjas, förtjänar uppmärksammas, att departementschefen förutsatt att

detta självfallet kommer att ske på ett sätt som — ur de synpunkter bankföreningen

antytt — icke kan giva anledning till anmärkning.

Lagstiftningen rörande riksbankens sedelutgivning.

Enligt lagen den 28 maj 1948 (nr 248) med särskilda bestämmelser rörande

riksbankens sedelutgivning äger riksbanken under tiden från och

med den 1 juli 1948 till och med den 30 juni 1949 utgiva sedlar till ett belopp

av högst 3 200 miljoner kronor. I samma lag stadgas vidare, att Konungen

må, under vissa förutsättningar, medgiva riksbanken att utgiva

sedlar till ett belopp av ytterligare högst 700 miljoner kronor.

Fullmäktige i riksbanken ha i avvaktan på en definitiv omläggning av

riksbankslagens bestämmelser om sedelutgivningen hemställt, att 1948 års

lag måtte erhålla fortsatt giltighet tills vidare intill utgången av juni

månad 1950. Samtidigt ha bankofullmäktige — under hänvisning till att

sedelcirkulationen den 28 februari 1949 uppgått till 2 952 miljoner kronor

och att sedelstocken under tiden fram till 1949 års slut, med hänsyn till

den normalt förekommande .säsongvariationen, kunde beräknas stiga med

300 å 400 miljoner kronor — hemställt att nyssnämnda maximibelopp för

sedelutgivningen, 3 200 miljoner kronor, måtte höjas till 3 500 miljoner

kronor.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande nr 44.

Departementschefen. För egen del ansluter jag mig till det av bankofullmäktige

framlagda förslaget att 1948 års särskilda lagstiftning rörande riksbankens

sedelutgivning erhåller fortsatt giltighet intill utgången av juni

månad 1950.

Av de utav bankofullmäktige lämnade uppgifterna rörande sedelstockens

nuvarande omfattning får anses framgå, att behov av en något vidgad sedelutgivningsrätt

föreligger. Mot storleken av den höjning som föreslagits av

bankofullmäktige har jag ej något att erinra. Jag tillstyrker sålunda, att

maximibeloppet för sedelutgivningen höjes från 3 200 till 3 500 miljoner

kronor.

Bestämmelserna rörande riksbankens sedelutgivning under tiden den 1

juli 1949—den 30 juni 1950 torde böra upptagas i en ny lag vilken — med

de jämkningar som föranledas dels av det nyss sagda och dels av omläggningen

av riksdagens sammanträdesordning — bör utformas i överensstämmelse

med 1948 års lag i ämnet.

Utskottet. I den av fjolårets riksdag fastställda provisoriska lagen rörande

riksbankens sedelutgivning är maximibeloppet för utelöpande sedlar bestämt

till 3 200 miljoner kronor. Vidare stadgas i lagen, att Konungen, under

vissa särskilda förutsättningar, må medgiva riksbanken att utgiva sedlar

till ett belopp av ytterligare högst 700 miljoner kronor. Lagen upphör att

gälla med utgången av juni 1949. Det har förutsatts, att maximibeloppet för

sedelutgivningen årligen skall prövas av riksdagen i samband med behandlingen

av frågan om lagens fortsatta giltighet. Fullmäktige ha nu föreslagit,

att lagen erhåller fortsatt giltighet under ytterligare ett år samt att maximibeloppet

höjes med 300 miljoner kronor till 3 500 miljoner kronor. Till stöd

härför anföra fullmäktige dels att en icke förutsedd uppgång av sedelcirkulationen

ägt rum, efter det att fullmäktige i fjol avgåvo sitt'' av riksdagen

sedermera godkända förslag om maximibeloppet, och dels att en ytterligare

ökning av sedelstocken för tiden fram till årets slut vore att förvänta med

hänsyn till den normala säsongvariationen. Den nu gällande maximigränsen

skulle alltså enligt fullmäktiges mening lämna för liten marginal för säsongmässiga

och andra tillfälliga fluktuationer. Kungl. Maj :t har biträtt fullInäktiges

förslag.

Enligt riksbankens veckorapporter har sedelcirkulationen, som för närvarande

uppgår till omkring 2 900 miljoner kronor, under innevarande år

med i runt tal 200 miljoner kronor överstigit sedelcirkulationen vid samma

tidpunkter under förlidet år. Någon tillförlitlig förklaring till denna stegring

har icke kunnat lämnas, men troligen beror stegringen på en allmänt

ökad kassahållning. Hur härmed än må förhålla sig, torde det i fjol fastställda

maximibeloppet vara för snävt tilltaget med hänsyn till omsättningens

faktiska behov. Enligt utskottets mening bör därför en justering av beloppet

nu komma till stånd. I sådant hänseende tillstyrker utskottet bifall

till det föreliggande förslaget. Utskottet kan följaktligen icke biträda de i

ämnet väckta motionerna, i vilka påyrkas, att det nu gällande maximibe
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr ii.

17

loppet skulle bibehållas. Med anledning av de betänkligheter, som i motionerna

framförts mot Kungl. Maj :ts förslag, vill utskottet allenast erinra, att

det för penningvärdet avgörande icke är sedelutgivningsrättens storlek utan

den ekonomiska politik, som föres av statsmakterna.

Frågan om fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten

att inlösa sedlar med guld.

Genom kungörelse den 17 juni 1948, nr 327, har riksbanken för tiden till

och med den 30 juni 1949 medgivits befrielse från skyldigheten att vid anfordran

inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med

rätt dock för riksbanken att, om förhållandena därtill gåve anledning, före

utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.

Departementschefen. I enlighet med bankofullmäktiges förslag hemställer

jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att medgiva, att riksbanken må

för tiden från och med den 1 juli 1949 till och med den 30 juni 1950 vara

fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar

med guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att, om förhållandena

därtill giva anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga

inlösningen av bankens sedlar.

Utskottet. Utskottet tillstyrker bifall till Kungl. Maj :ts förevarande förslag.

Utskottets hemställan.

I enlighet med vad i det föregående anförts hemställer utskottet,

att riksdagen må

A) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad utskottet

ovan anfört i fråga om utformningen av den allmänna ekonomiska

politiken;

B) med bifall till Kungl. Maj:ts proposition i denna del

antaga ovan å s. 1—2 intagna förslag till

1) lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 december

1946 (nr 766) med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags

inlåning; samt

2) lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela

särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv;
C)

med bifall till Kungl. Maj:ts proposition i denna del

samt med avslag å likalydande motionerna 1: 311 och II: 398

antaga ovan å s. 3 intagna förslag till lag med särskilda bestämmelser

rörande riksbankens sedelutgivning;

2 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 8 samt. Nr 44.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bankoutskottets utlåtande nr 44.

D) medgiva, att riksbanken må för tiden från och med den

1 juli 1949 till och med den 30 juni 1950 vara fritagen från

skyldigheten att vid anfordran inlösa av hanken utgivna

sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken

att, om förhållandena därtill giva anledning, före utgången

av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens

sedlar.

Stockholm den 17 maj 1949.

På bankoutskottets vägnar:

ÅKE WIBERG.

Närvarande: se under utlåtandet nr 43.

Reservationer

I) Vid punkten A i utskottets hemställan (ang. utformningen av den allmänna

ekonomiska politiken):

1) av herrar Andersson i Örnsköldsvik, Fröderberg och Schmidt, vilka

ansett, att utskottets yttrande (s. 6—8) bort ha följande lydelse:

»I den av herrar Petersson i Karlskrona, Fröderberg och Schmidt till bankoutskottets

utlåtande nr 11 vid punkten l:o fogade reservationen har en redogörelse

lämnats för några väsentliga sidor av den svenska penning- och

valutapolitiken sådan den motiveras av rådande ekonomiska läge. Utskottet

hänvisar till denna framställning och vill därtill göra följande kompletterande

uttalande. Förutsättningen för en sund samhällsekonomi och avveckling

av kristidens regleringar är dels att en inre ekonomisk balans mellan

varutillgång och varuefterfrågan i stort åstadkommes och dels att jämvikten

återställes i Sveriges internationella betalningsförbindelser. Vad den inre

balansen beträffar vill utskottet erinra om att den i främsta rummet beror

på att den samlade investeringsverksamheten i landet hålles inom ramen för

det totala sparandet sådant det framträder under en period av hög och jämn

sysselsättning.

Vad balansen i Sveriges betalningsförbindelser med andra länder beträffar

är det uppenbart, att denna alltjämt lämnar mycket övrigt att önska.

Trots hårda importrestriktioner, som begränsa inköp av råvaror och maskiner

varigenom produktiviteten och levnadsstandarden skulle kunna höjas,

synes vårt land under det senaste året ha satt sig i skuld på olika håll. Det

är omöjligt att undgå slutsatsen, att det svenska näringslivets konkurrensförmåga

på världsmarknaden är otillräcklig. Detta framträder också däri, att

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr ii.

19

det i ett stort antal fall visat sig, att den svenska exporten blir utestängd på

grund av för höga priser.

Det går därför icke att längre undanskjuta frågan på vad sätt en förbättring

av konkurrensbetingelserna skall kunna vinnas och därmed rådande

ytterst allvarliga olägenheter för vår folkförsörjning och levnadsstandard

kunna förminskas eller undanröjas. Eftersom en reduktion av produktionskostnaderna

genom en allmän lönesänkning torde vara utesluten förtjänar

i främsta rummet följande två förutsättningar för en ökning av den svenska

exporten uppmärksamhet.

Uppenbart är att om en alltför stor del av den svenska produktionen förbrukas

inom landet för konsumtion eller investering kommer en alltför ringa

del att bliva tillgänglig för export. Företag, som med lätthet kunna finna avsättning

på hemmamarknaden för hela sin produktion, stimuleras ej att

öka sin försäljning i utlandet, där priserna måhända äro lägre och konjunkturläget

vacklande. Med hänsyn härtill är en anpassning av den inhemska

varuförbrukningen till den svenska produktionen en nödvändig förutsättning

för den erforderliga exportökningen. En fortsättning av de senaste

årens överkonjunktur skulle med säkerhet omöjliggöra denna. Endast genom

en dämpning av överkonjunkturen stimuleras företagen att anstränga sig till

det yttersta för att åstadkomma en sänkning av kostnaderna. Den med

konjunkturdämpningen följande förändringen på arbetsmarknaden tjänar

också till att minska överrörligheten och öka de arbetandes intresse av

största möjliga produktivitet. För att den önskvärda ökningen av den svenska

exporten skall komma till stånd kräves alltså först och främst, att en fortsatt

överkonjunktur undgås, naturligtvis utan att verkliga depressionstendenser

framkallas.

Då den svenska kostnadsnivån för närvarande i många branscher ligger

alltför högt, råder det intet tvivel om att dessutom en reduktion av den

svenska kronans yttre värde, i främsta rummet i förhållande till dollarn,

blir erforderlig. Skäl kunna anföras för att en sådan anpassning av valutavärdet

sker samtidigt med motsvarande operationer i en del andra västeuropeiska

länder. Men det finns å andra sidan flera skäl till att en valutaanpassning

för vår del bör äga rum mycket snart. I själva verket skulle

det ha underlättat ett bevarande av gamla marknader och upparbetande av

nya under det senaste halvåret, om den svenska kronan under denna tid

— då konjunkturläget på en rad utländska marknader var relativt gynnsamt

— haft ett med hänsyn till kostnadsförhållandena anpassat yttre värde.

Skulle andra länder i Europa, som redan förut devalverat, av olika skäl dröja

något längre, kan detta i och för sig inte vara avgörande för Sveriges val

av tidpunkt. Vid bedömande av detta spörsmål bör man beakta, att Sverige

genom en ensidig operation på sommaren 1946 höjde kronans värde med

ca 16 % och att en återgång till den sedan gammalt accepterade relationen

mellan dollarn och kronan får anses vara en naturlig åtgärd i ell läge, då

ingen kan bestrida, alt den svenska kostnadsnivån ligger alltför högt. Utskottet

vill peka på alt enligt de riktlinjer för penningpolitiken, som fast
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bankoutskottets utlåtande nr 44.

slagits i statuterna för den internationella monetära fonden, en måttlig

anpassning av valutakurserna ur världsekonomisk synpunkt är att föredraga

framför ett tillstånd med otillräcklig export och därmed följande hårda importrestriktioner.

Skäl kunna anföras för en ändring av den svenska kronans värde speciellt

i förhållande till dollarn och vissa andra valutor i stället för en allmän devalvering.

I sådant fall skulle dollarcertifikat, som betingade ett visst pris, höja

den faktiska kursen på dollar och måhända liknande certifikat användas i

förhållande till ett par andra länder. Temporära åtgärder av detta slag

skulle tillgripas i avvaktan på en mera allmän reglering av valutornas internationella

värden i samband med en internationell uppgörelse. En politik

av denna art måste emellertid med hänsyn till dess artificiella karaktär ej

undgå att väcka betänkligheter.

Utskottet understryker, att en anpassning av kronans yttre värde på

den ena eller andra vägen är en nödvändig förutsättning för en tillräcklig

ökning av den svenska exporten. Endast på detta sätt kan steg för steg en

utvidgning av importen av livsviktiga varor möjliggöras och därmed det

svenska näringslivets utveckling främjas. Att detta måste medföra en förbättring

av levnadsförhållandena för vårt folk är uppenbart. Del bör därför

icke vara omöjligt att lösa de problem rörande inkomstbildningen i vårt

land, vilka kunna framkallas genom den relativt obetydliga höjning av levnadskostnaderna,

som en fördyring av vissa importvaror skulle kunna tänkas

medföra. Det på världsmarknaden pågående prisfallet gör det för övrigt

mycket möjligt att ingen nämnvärd fördyring av den svenska importen,

jämfört med fjolårets läge, skulle behöva inträda. Den svenska penningoch

valutapolitiken måste under alla omständigheter söka skapa förutsättningar

för en ökning av de ekonomiska förbindelserna mellan Sverige och

utlandet och en avveckling av de ur många synpunkter skadliga och produktivitetshämmande

restriktionerna på utrikeshandelns område.»

2) av herrar Wiberg och Nordenson, vilka ansett, att utskottets yttrande

(s. 6—8) bort ha följande lydelse:

»Vid varje tillfälle då bankoutskottet de senaste åren haft att taga ställning

till frågan om den allmänna ekonomiska politiken har i särskilda reservationer

hävdats, att det bekymmersamma ekonomiska läge, vari den

svenska samhällsekonomien råkat, väsentligen utgör resultatet av starka inflatoriska

krafter. Den fortgående ökningen av betalningsmedlen har skapat

ett underlag för en höjning såväl av statsutgifterna som av den allmänna

lönenivån utöver det utrymme, som beretts genom produktionsutvecklingen.

Sparandet har blivit otillräckligt, samtidigt som konsumtionen

ökats. Allt detta innebär en fundamental rubbning av jämvikten mellan

samhällets reala resurser och dess penningtillgång. En skenbar jämvikt har

visserligen nu åvägabragts, men den har vunnits till priset av att näringslivet

och arbetsmarknadens parter i viktiga hänseenden berövats sin rörelsefrihet

och att den ekonomiska verksamheten inriktats på en nivå, som är

lägre än den som kunnat uppnås inom ett friare system.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 44.

21

Med beklagande måste sålunda konstateras, att de riktlinjer för en sanering

av samhällsekonomien och ett återställande av en naturlig ekonomisk

balans, som uppdragits, senast i reservationer dels vid bankoutskottets utlåtande

nr 50 vid 1948 års riksdag, dels ock vid samma utskotts utlåtande

nr 11 vid innevarande års riksdag, icke vunnit statsmakternas anslutning.

Riktigheten av den allmänna syn, som framlagts i nämnda reservationer, har

bekräftats av utvecklingen, och de ifrågavarande uttalandena äga alltjämt

giltighet.

I anslutning till den sålunda tidigare hävdade uppfattningen må framhållas,

att dagens ekonomiska problem måste ses mot bakgrunden av de långtidstendenser,

som på ett bestämmande sätt påverka den ekonomiska utvecklingen

i vårt land. I främsta rummet påkallar här uppmärksamhet de

arbetsföra åldrarnas tilbakagång i förhållande till befolkningen i övrigt.

Innebörden härav är, att de produktiva årskullarna få en år efter år ökad

börda för såväl åldringarnas försörjning som det uppväxande släktets underhåll

och uppfostran. Redan av denna anledning ger sig som en viktig

uppgift för den ekonomiska politiken att underlätta den otillräckliga mänskliga

arbetskraftens ersättande med tekniska hjälpmedel ävensom att möjliggöra

att det mänskliga materialet jämväl med övriga till buds stående

medel kommer att bättre utnyttjas.

Parallellt härmed inställer sig uppgiften att i växande utsträckning tillvarataga

vårt lands naturliga resurser. Strävanden i samma syfte känneteckna

emellertid den ekonomiska politiken icke endast i Sverige utan även i ett

flertal länder, som i olika hänseenden tävla med oss på världsmarknaden.

I de flesta fall kan detta ute i världen pågående ekonomiska nydaningsverk

bygga på ett gynnsammare löne- och kostnadsläge än som fallet är i Sverige.

Om vår nuvarande höga levnadsstandard skall kunna vidmakthållas

måste även med hänsyn till nu anförda förhållanden ansträngningarna inriktas

på att bedriva den produktiva verksamheten i så rationella och ekonomiska

former som möjligt.

Förverkligandet av de ekonomiska uppgifter som vi sålunda på längre

sikt möta förutsätter, såsom framgår av det nu anförda, en fortsatt stark

realkapitalbildning, som i sin tur kräver gynnsammast möjliga villkor för

sparandet och en återhållsamhet i fråga om utgifter för konsumtionsändamål.

Infrias icke dessa förutsättningar måste vi antingen finna oss i en ekonomisk

stagnation, respektive en ytterligt blygsam framstegstakt eller också

ställas inför perspektivet av en bestående inflationsutveckling med ty åtföljande

fortsatta och måhända successivt skärpta jämviktsrubbningar.

De problem åter, som föreligga på kort sikt, koncentrera sig, såsom utförligare

utvecklats i den av herrar Wiberg och Nordenson avgivna reservationen

till detta utskotts utlåtande nr It i år, till uppgiften att återställa

rörligheten i det ekonomiska livet och successivt avveckla de bestående krisregleringarna.

Kravet på en ökad rörlighet får särskild tyngd med tanke på

den ovisshet som präglar även ilen närmaste framtidens konjunkturutsikter.

Trots de ökade utgifterna för militära ändamål i några av de ledande

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bankoutskottets utlåtande nr ii.

industriländerna, framför allt U. S. A., ha konjunkturerna i dessa länder sedan

6 månader tillbaka kännetecknats av en visserligen sakta fortskridande

men dock oavlåtlig försämring. Jämsides med denna tendens förefinnes

dock, särskilt i Förenta staterna, alltjämt en icke obetydlig efterfrågereserv

inom den civila sektorn, vartill kommer att de militära beställningarna ännu

icke utvecklat hela sin effekt på marknaden. Det är därför tänkbart att de

impulser, som under det kommande året utifrån nå vårt näringsliv, kunna vara

av olika natur. På vissa områden kunna de depressiva inslagen komma att

dominera, medan samtidigt ett knapphetsläge kan komma att karakterisera

andra avsnitt. Förutsättningar finnas för att även den inre svenska ekonomien

kan komma att präglas av samma splittrade konjunkturbild. I själva

verket har den ekonomiska politiken i vårt land icke på länge ställts inför

så ovissa och svårbedömbara framtidsutsikter, som de vilka i dag äro för

handen, och denna utveckling bestämmes endast i begränsad mån av våra

egna göranden och låtanden. Det är därför möjligt att den politik som i dag

framstår såsom rationell och riktig kan komma att visa sig inadekvat eller

förlegad redan efter några månader, även om så icke är särdeles sannolikt.

Under alla förhållanden måste emellertid den ekonomiska politiken för sig

uppställa en arbetshypotes, och denna kan icke rimligen vara någon annan

än att genom återupptagande av en aktiv penningpolitik söka i varje läge återställa

den ekonomiska jämvikten.

Så länge rubbningen av den samhällsekonomiska balansen beror på att

köpkraften är för stor i förhållande till varumängden, vilket obestridligen

är karakteristiskt för dagsläget, måste den aktiva penningpolitiken bedrivas

efter restriktiva linjer. Särskilt ligger det vikt uppå, att allmänheten ej

bibringas föreställningen, att penningrikligheten kommer att fortsätta. I motionerna

1:311 och 11:398 har hävdats att en reglering av sedelmängden i

detta hänseende är ett verksamt maktmedel. Därest omsättningens behov

tillätes normera storleken av sedelcirkulationen föreligger en risk att de inflatoriska

tendenserna slå igenom och driva produktionskostnaderna i höjden.

Om däremot sedelcirkulationen fastlåses vid nu gällande gräns framtvingas

åtgärder ägnade att minska förutsättningarna härför. Från dessa utgångspunkter

vore det utomordentligt betänkligt om riksdagen, såsom i

propositionen nr 208 föreslagits, nu skulle medgiva en höjning med 300

miljoner kronor av maximigränsen för sedelomloppet. På dessa och de av

motionärerna anförda grunderna måste följaktligen förslaget om denna förhöjning

avvisas.

Principiellt och teoretiskt är det visserligen tänkbart att enbart med penningpolitiska

medel åvägabringa den önskvärda jämvikten. Men de ingrepp

som därvid skulle erfordras måste förmodligen i nuvarande läge få sådan

styrka, att det icke synes tillrådigt att enbart lita härtill. Det riktiga är

fastmer att de penningpolitiska medlen under en övergångstid stödjas av

kvantitativa och andra direkt reglerande åtgärder, vilka allteftersom vi närma

oss jämviktsläget successivt avvecklas. I enlighet härmed kan det vara

välbetänkt att på vissa områden alltjämt bibehålla regleringar särskilt såsom

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 44.

23

ett medel för genomförandet av en begränsning i rättvisast möjliga former

av konsumtionen.

Om sålunda en fortsatt återhållsamhet i fråga om utgifter för förbrukningsändamål

är nödvändig såsom en etapp på vägen till höjd produktionsförmåga

och varaktigt ökad levnadsstandard, är det från samma utgångspunkt

av vikt att produktionen och realkapitalbildningen snarast möjligt

lösas från de band, som nu hämma dem. Endast om så sker kan den rationalisering

och modernisering av produktionsapparaten komma till stånd, som

är en oundgänglig förutsättning för en kostnadssänkning, ägnad att återställa

det svenska näringslivets fulla konkurrenskraft. Nu försvåras näringslivets

strävanden att öka sin effektivitet såväl av import- och investeringsregleringarna

som av industriens alltför knappa kapitalförsörjning, vilken

bland annat sammanhänger med speciella kreditrestriktioner och inskränkningar

i företagens fria dispositionsrätt över vinstmedlen.

Den senaste tidens utveckling har särskilt fäst uppmärksamheten på den

yttre balansens försämring, vilken fortgått trots en successiv skärpning av

importkontrollen. Under innevarande års fyra första månader försämrades

vår reella balans mot utlandet med cirka 140 miljoner kronor netto — vilket

emellertid delvis beror på säsongmässiga variationer — och resultatet

skulle blivit än ogynnsammare om icke en viss del av importen kunnat betalas

med Marshallhjälpen.

Framtidsutsikterna för exporten förmörkas ytterligare genom avsättningssvårigheterna

för några av våra viktigaste exportvaror. Härtill kommer att

de internationella prisförhållandena förskjutits till vår nackdel. Medan importvarupriserna

sedan i fjol fallit med 8 poäng har samtidigt prisindex

för svenska exportvaror sjunkit med icke mindre än 39 poäng. Med hänsyn

härtill är det förklarligt, att frågan om en nedskrivning av den svenska

valutans värde ånyo fått aktualitet. I diskussionen härom har ifrågasatts

dels en isolerad svensk återgång till läget före apprecieringen 1946, dels en

devalvering gentemot dollarn i samverkan med övriga europeiska länder.

En nedskrivning av kronans värde får emellertid icke önskvärd effekt,

om icke samtidigt eller dessförinnan verksamma åtgärder vidtagas för att

återställa den bristande inre jämvikten. Det principiellt riktiga är att först

söka få till stånd garantier för att löne- och kostnadsnivån i varje fall hålles

och om möjligt, åtminstone inom vissa näringsgrenar, anpassas nedåt till

de nya världsmarknadspriserna innan eller samtidigt med att en växelkursändring

vidtages. Valutapolitiken hlir således även den underordnad det

större och centralare problemet, som gäller att föra en sådan penning- och

allmän ekonomisk politik att de inflatoriska krafterna icke få ny näring. I

detta sammanhang må ur förenämnda reservation till utskottets utlåtande

nr It citeras följande uttalande:

''Man får icke bortse från att ett sådant läge kan inträda, då det befinnes

nödvändigt att företaga en depreciering av den svenska kronan separat eller

i samverkan med övriga europeiska länder. Avgörandet bör träffas med hela

det svenska folkhushållets intressen för ögonen.’

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bankoutskottets utlåtande nr 44.

Sammanfattningsvis kan om riktlinjerna för den ekonomiska politiken

under det kommande året sägas, att det är bättre att under en kort övergångstid

göra nödvändiga anpassningar i olika hänseenden för att få en säker

grund att bygga vidare på än att tvingas genomlida en kanske långvarig

period av depression och stagnation.»

3) av herrar Näsgård och Persson i Norrby, vilka ansett, att utskottets

yttrande bort ha följande lydelse:

»I fråga om utformningen av den allmänna ekonomiska politiken kan

utskottet i stort sett ansluta sig till de av fullmäktige framförda synpunkterna.

Dessa överensstämma även med den uppfattning, åt vilken utskottet

senast givit uttryck i sitt i år avgivna utlåtande nr It angående verkställd

granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

I sitt nyssnämnda utlåtande---(= majoritetens förslag å raderna

3—27 å s. 7)---därför uteblivit. Ett övervinnande av de svårigheter,

som framträtt på utrikeshandelns område, ställer stora krav på exportindustriens

förmåga till anpassning efter de ändrade internationella konkurrens-

och marknadsförhållandena. Vid de fortsatta ansträngningarna att uppnå

ekonomisk jämvikt bör enligt utskottets mening även tagas under övervägande

frågan om en justering av den uppvärdering av den svenska kronan,

som företogs år 1936. Sedan denna fråga vid upprepade tillfällen offentligt

diskuterats utomlands, bl. a. i vissa Marshallrapporter, och risk för en

viss spekulation i eventuella förändringar på grund härav torde föreligga,

synes ett avgörande böra träffas utan alltför långt dröjsmål. Självklart är att

största möjliga valutastabilitet bör eftersträvas, men det bör ihågkommas

att Sverige intager en särställning i valutahänseende i förhållande till övriga

europeiska länder med hänsyn till den isolerade uppskrivningen av den

svenska kronans yttre värde. En växelkursanpassning som medel i konkurrensen

på de internationella marknaderna bör visserligen icke förekomma,

men å andra sidan synes vårt land icke i nuvarande läge ha anledning att

ytterligare försvåra exporten genom att vidhålla 1946 års apprecieringsbeslut.

En justering av detta vid lämplig tidpunkt bör därför ingå som ett led

i strävandena att uppnå stabilitet i vårt ekonomiska liv.

Ett återförande av kronans värde gentemot dollarn till samma läge som

före 1946 års appreciering skulle underlätta exporten till länder med dollarvaluta

men samtidigt verka stegrande på priserna för importvaror från dessa

länder. Då prisutvecklingen i Förenta staterna är nedåtgående, är det

emellertid icke sannolikt, att en justering av växelkurserna skulle höja prisnivån

i vårt land.

Även om inflationstendenserna numera bragts under bättre kontroll, torde

restriktiva åtgärder inom det ekonomiska området fortfarande vara

nödvändiga. Å ena sidan måste alltså ansträngningarna inriktas på att öka

produktion, export och sparande, och å andra sidan måste — i syfte att hålla

efterfrågan inom ramen för de tillgängliga resurserna — investeringar, import

samt statliga och kommunala utgifter begränsas. Av särskild vikt är att

inkomststabilisering och budgetövdrbalansering vidmakthållas. Målet bör

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 44-

25

emellertid vara att genom produktion och sparande snarast möjligt söka

uppnå en naturlig ekonomisk balans med bevarat penningvärde, så att

restriktionerna kunna avvecklas.»

II) Vid punkten C i utskottets hemställan (ang. lagstiftningen rörande

riksbankens sedelutgivning):

av herrar Wiberg och Nordenson, vilka under hänvisning till vad som

anförts i motionerna I: 311 och II: 398 samt i deras reservation vid punkten

A i utskottets hemställan yrka,

att riksdagen i anledning av likalydande motionerna 1: 311

och 11:398 må bifalla Kungl. Maj:ts förslag till lag med

särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning

med den ändringen, att 1 § skall hava följande lydelse:

1 §•

Riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av högst tretusentvåhundra

miljoner kronor.

8 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 8 samt. Nr 44.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.