Utlåtande i anledning av väckt motion angående båttre tillgodoseende av landsbggdsbefolkningens intressen beträffande postgång och telefonförbindelser.
1949-03-23 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 1TU 1949:5, Utlåtande i anledning av väckt motion angående båttre tillgodoseende av landsbggdsbefolkningens intressen beträffande postgång och telefonförbindelser.
Dokumentets text
Första kammatens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 5.
3
Nr 5.
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande i anledning
av väckt motion angående båttre tillgodoseende av landsbggdsbefolkningens
intressen beträffande postgång och
telefonförbindelser.
I en inom första kammaren väckt, till dess första tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 68, har herr Isaksson m. fl. hemställt, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t uppdrager åt cheferna
för post- och telegrafverken att snarast genomföra ett planeringsarbete, syftande
till att undanröja skillnaderna mellan städer och tätorter å den ena
sidan och den rena landsbygden å den andra, då det gäller allmänhetens
service från berörda verks sida och tillgången till de kommunikationsmedel
omnämnda verk förvalta.
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från generalpoststyrelsen,
telegrafstyrelsen och Riksförbundet Landsbygdens folk.
Generalpoststyrelsen meddelar bl. a. att under tiden 1938—1947 antalet
poststationer hade ökat från 3 695 till 3 763 (varvid 285 poststationer nyinrättats,
36 indragits och 181 utbytts mot postexpedition), antalet postombud
ökats med 37,3 procent, postföringslinjerna ökats med 36,8 procent och
Iantbrevbäringslinjerna med 9,6 procent (år 1939 fullgjordes 76,7 procent av
de gående eller cyklande lantbrevbäringarna med söckendagligen eller flera
turer per vecka mot 90,3 procent år 1947). Däremot hade brevlåd- och tidningsbefordran
å landsväg under tiden 1938—1947 undergått minskning
beroende på att denna befordran i regel sker med utnyttjande av linjetrafiken,
som till följd av trafikinskränkningarna ännu icke kommit upp
i samma omfattning som före kriget. Antalet linjer, varå brevlådbefordran
fullgöres, har sålunda minskat från 843 st. med en sammanlagd längd av
31 240 km år 1938 till 772 st. med en längd av 27 936 km år 1947, innebärande
en nedgång av antalet linjer med 8,4 procent och av linjelängden
med 10,6 procent. Lösväskbefordrings- och löspostutdelningslinjerna uppvisade
däremot en stegring från 1938 till 1947 med 128,2 procent.
Arbetet med att utbygga landsbygdens postnät i den mån poströrelsens
allmänna utveckling ger anledning därtill fortgår alltjämt. I den av Kungl.
Maj:t fastställda driftkostnadsstaten för innevarande budgetår upptages
4
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 5.
under titeln »Postbefordran å landsväg jämte lokala transporter» ett belopp
av 20 000 000 kronor, vari ingår ett för normala förbättringar och
legoförhöjningar beräknat belopp av 880 000 kronor. Beloppet under sagda
titel för år 1938 var 8 300 000 kronor.
Generalpoststyrelsen anför därjämte följande.
Vid sidan av de nu berörda åtgärderna i syfte att utbygga landsbygdens
postväsen pågår f. n. en allmän översyn av lantbrevbäringen i samband med
tillkomsten fr. o. m. den 1 juli 1947 av nya avlöningsgrunder för lantbrevbärama.
Landets samtliga lantbrevbäringslinjer — som tidigare nämnts
närmare 3 000 st. till antalet — och ett stort antal andra postutdelningslinjer
ha därvid gjorts till föremål för särskild undersökning med avseende
bl. a. på antalet korrespondenter, som betjänas å varje linje, postmängden
och linjernas sträckning. Möjligheterna till rationalisering av
lantbrevbäringen genom sammanslagning av linjer till större enheter samt
till förbättring av postutväxlingen genom ändring till lantbrevbäring av
löspostutdelningar, som ansluta till lantbrevbäringslinjer o. s. v., ha därvid
beaktats. Turökningar ha jämväl beslutats i många fall. Vidare har ökad
motorisering eftersträvats och utsträckningar av linjer genomförts. Slutligen
åsyftas en effektivisering av kundtjänsten genom viss omläggning och
standardisering av arbetsmetoderna vid fullgörandet av lantbrevbäring.
Denna allmänna översyn beräknas bli avslutad under loppet av innevarande
år men tar även sikte på framtiden, i det att beträffande ett stort antal linjer
redan nu meddelats anvisningar att vid kommande omregleringar överväga
liknande rationaliseringsåtgärder som de här ovan antydda, vilka
kunna innebära förbättringar för allmänheten men vilka av olika skäl icke
f. n. kunna vidtagas.
Den nu föreliggande motionen syftar bl. a. till en utjämning av skiljaktighetema
i postalt hänseende mellan tätorter (städer) och land. I fråga
om möjligheterna till en dylik utjämning anser generalpoststyrelsen sig
böra framhålla följande.
Vårt land är vidsträckt till arealen och förhållandevis glest befolkat.
Bortsett från städerna och de stadsliknande samhällena är bebyggelsen utspridd
över stora områden, där den understundom tätnar till bysamhällen
av varierande storlek men lika ofta utgöres av enstaka, långt från varandra
liggande gårdar. Att i en sådan bebyggelse inrätta postanstalter till så stort
antal, att avståndet till postanstalt för varje enskild korrespondent å landsbygden
icke blir längre än vad i allmänhet är fallet för stadsbefolkningen
torde uppenbarligen redan av ekonomiska skäl vara uteslutet. Styrelsen
vill emellertid framhålla följande.
Vid inrättandet av fasta postanordningar — postkontor, postexpeditioner,
poststationer och postombud — anlägger styrelsen enahanda synpunkter I
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 5.
5
fråga om såväl land som stad såtillvida, att stort avseende fästes vid befolkningstätheten,
men därvid äro fordringarna vad angår landsbygden och
de större samhällena mycket olika. Medan för bysamhället mången gång
ej fordras mer än några hundratal invånare för att en postanstalt där skall
anordnas, kräves för storstaden i regel lika många tusental. Som exempel
kan nämnas, att inom Stockholm varje postanstalt betjänar i genomsnitt
nära 8 000 invånare, medan för Malmöhus och Norrbottens län motsvarande
antal utgör ca 2 240 resp. 880. För hela riket är medeltalet omkring 1 600
invånare per postanstalt.
Ej heller i fråga om postdistributionen torde man rimligtvis kunna påfordra
en fullständig utjämning av skillnaderna mellan stad och land. Även
om brevbäringen i städer och tätorter tillgodoser allmänhetens i dessa orter
anspråk på att få den ankommande posten utburen, förhåller det sig nämligen
så, att det i regel ur postverkets synpunkt är lämpligt att på dylika
orter distribuera posten med brevbärare, eftersom det i annat fall på grund
av postmängdens omfattning skulle uppstå stora svårigheter att förvara
den ankommande posten på adresspostanstalten och låta allmänheten själv
avhämta sina försändelser där. Att brevbäringen i de större tätorterna —- i motsats till vad förhållandet är på landsbygden — fullgöres med flera
turer om dagen sammanhänger bl. a. därmed, att det vid en koncentration
av brevbäringen på dylika orter till endast en tur per dag icke skulle bli
möjligt att effektivt utnyttja brevbärarpersonalens arbetstid. Även i fråga
om postens utdelning — och detta gäller i lika hög grad för tätorterna som
för landsbygden — måste för ett affärsdrivande verk som postverket de
ekonomiska synpunkterna vara om icke direkt avgörande så dock i viss
mån vägledande.
Av vad här ovan anförts torde framgå, att det näppeligen torde vara möjligt
att helt undanröja skillnaden i postalt hänseende mellan stad och landsbygd.
Generalpoststyrelsen är emellertid väl medveten om att trots de
postala förbättringar, som ovedersägligen kommit landsbygden till del,
mycket ännu återstår alt göra på detta område. Jämsides med de fortlöpande
förbättringar, som i vanlig ordning kunna komma att vidtagas,
har generalpostslyrelsen därför för avsikt att, sedan den i det föregående
omnämnda femårsplanen in. in. numera praktiskt taget slutförts, låta företaga
en ytterligare allmän översyn av landsbygdens postförhållanden,
denna gång med hänsyn tagen särskilt till sådana områden, vilka synas
vara sämst lottade i postalt hänseende. I all den utsträckning så är möjligt
och lämpligt kommer generalpoststyrelsen därefter att utarbeta planer
för framtida vidare förbättring och rationalisering av postväsendet på
landsbygden, avsedda att genomföras, så snart omständigheterna det tilllåta.
Det förefaller styrelsen, som om därigenom det i motionen framförda
önskemålet, vad postverket beträffar, i huvudsak skulle bli tillgodosett.
6
Första kammarens f örsta tillfälliga utskott^,utlåtande m 5.
Telegrafstyrelsen anför bl. a.:
I skrivelse den 1 mars 1946 framlade telegrafstyrelsen för Kungl. Maj:t
en vittomfattande plan, upptagande förslag till åtgärder för utjämning av
skillnaden i fråga om telefonkostnader m. m. mellan å ena sidan landsbygden
samt å andra sidan städer och större samhällen. Denna plan hade
utarbetats inom telegrafverket av särskilda med Kungl. Maj:ts bemyndigande
tillkallade sakkunniga, »1944 års telefonkommitté». Styrelsens förslag
föranledde Kungl. Maj:ts proposition nr 219 till 1946 års riksdag, och
riksdagen beslöt bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som hade anförts i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 22 mars 1946 låta vidtaga åtgärder för förbättring av
landsbygdens telefonförhållanden. De av riksdagen sålunda beslutade åtgärderna,
vilka praktiskt taget helt överensstämde med telegrafstyrelsens
förslag och vilka kunna sägas utgöra en fortsättning på de av telegrafverket
under 1930-talet vidtagna åtgärderna i syfte att förbättra telefonservicen
pa landsbygden, inneburo i huvudsak dels utvidgning av frikretsarna
till att som regel omfatta hela stationsområdet; dels utökning av frisamtalsförmanerna
i syfte att bereda telefonabonnenterna möjlighet att som regel
utväxla samtal utan särskild periodavgift, förutom inom egen kommun,
även med plats, där ortens lokala myndigheter placerats, jämte vissa taxeförmåner
bl. a. en betydande utökning av frisamtalsförmånerna för stora
delar av Norrland, för Gotland och Öland samt för Stockholms och Bohusläns
skärgårdar, ävensom vissa nedsättningar av rikssamtalsavgiftema för
delar av övre Norrland; dels ändring av grunderna för ersättning till vissa
föreståndare vid manuella växelstationer i syfte att höja betjäningskvaliteten;
dels ock ett flertal åtgärder i syfte att förbättra telefondriften på
landsbygden såsom utökning av landsledningsnätet, forcering av automatiseringen
samt utökning av växelstationernas öppethållningstider.
Svårigheterna att fullfölja de beslutade åtgärderna ha sedermera successivt
skärpts till följd av det under de senaste åren alltmer försämrade
försörjningsläget med åtföljande materielbrist och investeringsbegränsningar.
Beträffande den utsträckning, vari det hittills varit möjligt att realisera
materielkrävande förbättringsåtgärder, anför styrelsen följande.
1. Det har ännu icke varit möjligt för telegrafverket att övertaga och
underhålla de ledningar, som abonnenterna själva f. n. äga och underhålla.
2. De f. n. genomförda taxelättnaderna (utökning av frisamtalsförmaner
och nedsättning av periodavgifter) omfatta cirka hälften av de fall,
för vilka dylika lättnader beslutats. I Norrland har fritrafik på så sätt i
vissa fall kunnat införas mellan hela taxeområden.
3. Vad riksdagen sålunda anfört överensstämmer helt med telegrafsty
-
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 5.
7
relsens uppfattning. Sedan lång tid tillbaka pågår nämligen en omvandling
av det svenska telefonnätet genom övergång från manuell till automatisk
växling av samtalen. De förefintliga automatiseringsplanerna, vilka i detalj
äro utarbetade för praktiskt taget hela landet, avse i första hand den
lokala telefontrafiken men, i den mån flera stationer bliva automatiserade
inom samma område, jämväl mellanortstrafiken, d. v. s. lands- och rikstrafiken.
För närvarande äro cirka 60 procent av alla telefonapparater anslutna
till automatiska stationer, medan antalet automatiserade stationer
endast uppgår till 18 procent av hela antalet stationer i landet.
Vad angår möjligheten att producera den automatstationsutrustning,
som skulle erfordras för genomförande av automatisering av landets hela
telefonnät år 1965, ha flera åtgärder vidtagits för att öka tillverkningen
av erforderlig utrustning, nämligen dels genom att telegrafverket tagit i
bruk en ny egen verkstad i Sundsvall och dessutom planerar en utvidgning
av verkstadsrörelsen i Vänersborg, dels genom att den enskilda industrien
på telegrafstyrelsens begäran ökat tillverkningskapaciteten beträffande automatstationsutrustning,
varigenom den totala tillverkningskapaciteten i landet
beräknas stiga från 37 000 år 1948 till totalt ca 150 000 nummer per år.
Automatisering av mellanortstrafik förutsätter en rikligare ledningstillgång
än den nuvarande, varför en sådan automatisering kräver anordnandet
av bl. a. landskablar. På styrelsens initiativ har den privata kabelindustrien
här i landet upptagit tillverkning av koaxialkablar, varigenom de
förut befintliga kabelmaskinema frigjorts för en ökad tillverkning av
landskablar.
Genom de vidtagna åtgärderna finnas sålunda inga större svårigheter att
i Sverige tillverka den för en automatisering av det svenska telefonnätet
behövliga teletekniska materielen i planerad takt. På grund av de ekonomiska
svårigheter, vari vårt land nu befinner sig, kunna emellertid arbetena
ej bedrivas så snabbt som planerats, utan takten blir beroende av de
investeringsanslag som telegrafverket tilldelas och av den kvantitet teleteknisk
materiel, som blir över för hemmamarknaden, sedan kraven på
ökad export tillgodosetts.
Motionärerna hemställa, att telegrafstyrelsen skall åläggas att snarast
genomföra ett planeringsarbete, syftande till att undanröja skillnaderna
mellan städer och tätorter å ena sidan samt den rena landsbygden å den
andra i fråga om allmänhetens service från telegrafverkets sida. Såsom
framgår av det ovan anförda, är motionärernas önskemål redan förverkligat
genom den utredning, som verkställts av 1944 års telefonkommitté,
samt genom de vittomfattande planer, vilka som resultat av utredningen
föreligga i fråga om förbättring av landsbygdens telefonförhållanden och
vilka successivt förverkligas i den utsträckning de rådande förhållandena
tillåta.
8
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 5.
I motionen anföres vidare, att planeringsarbetet borde kunna intensifieras
och givas en målmedveten inriktning. Härtill vill styrelsen utöver det
tidigare anförda endast framhålla, att, då initiativet till alla de nämnda
förbättringarna ursprungligen tagits av telegrafstyrelsen, det ligger i sakens
natur, att styrelsen gör allt, som är möjligt, för att så snart ske kan åtgärderna
i fråga skola kunna genomföras.
I anslutning till motionärernas uttalande, att åtskilliga av de nu rådande
besvärligheterna synas kunna undanröjas helt enkelt genom ökad rationalisering
med relativt obetydliga utgiftsökningar, vill styrelsen nämna, att
särskilt under det senaste decenniet omfattande undersökningar i rationaliseringssyfte
verkställts inom telegrafverket, vilka lett till genomgripande
omläggningar för åstadkommande av bästa möjliga utnyttjande av befintliga
resurser i fråga om materiel och arbetskraft. Det sålunda påbörjade
rationaliseringsarbetet fortgår och bedrives av en särskild rationaliseringsavdelning
inom telegrafstyrelsen.
Som av denna redogörelse framgår, äro de av motionärerna efterlysta
planeringsåtgärdema redan vidtagna inom telegrafverket, varför telegrafstyrelsen
icke kan finna att de föreliggande motionerna i vad de beröra
telegrafverket behöva föranleda någon riksdagens åtgärd.
Riksförbundet Landsbygdens folk framhåller i korthet angelägenheten
av att förbättringar i landsbygdens post- och telefonförbindelser vidtagas.
För egen del får utskottet anföra följande.
Frågan om förbättring av landsbygdens postförhållanden har tidigare vid
skilda tillfällen varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Vid 1944
års riksdag väcktes motion om införande av daglig postgång på landsbygden.
Under hänvisning till det statsfinansiella läget avslogs motionen, men
riksdagen förutsatte, att möjliga förbättringar av landsbygdens postala förhållanden
vidtogos inom den fastställda anslagsramen, och rekommenderade
fortsatt utveckling av postdistributionen medelst lösväskor och cykelbud.
Sedan vid 1945 års riksdag fråga väckts om förbättrande av postförbindelserna
på landsbygden, förklarade sig statsutskottet i sitt utlåtnade nr 120
ej påyrka ett omedelbart genomförande av femårsplanen men fann angeläget,
att arbetet på en fortsatt förbättring av landsbygdens postväsen ej
fick avstanna. Utskottet framhöll önskvärdheten av att alla möjligheer
beaktades att inom en ekonomiskt rimlig kostnadsram kunna förbättra de
postala anordningarna på landsbygden även efter den tidigare godkända
femårsplanen. Efter förslag av statsutskottet beslöt riksdagen i skrivelse
(nr 248) till Kungl. Maj:t anhålla om ytterligare åtgärder till förbättring
av postväsendet på landsbygden.
I anledning härav uppdrog Kungl. Maj:t åt generalpoststyrelsen att under
beaktande av vad riksdagen i sin skrivelse anfört inkomma med därav för
-
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 5.
9
anledda förslag i samband med avgivande av förslag till driftkostnadsstat
för år 1946, varefter generalpoststyrelsen lät verkställa en utredning i syfte
att utröna, huruvida och i vilken omfattning ytterligare förbättringar kunde
åstadkommas, samt kostnaden för desamma. I enlighet med den uppgjorda
planen beräknades för ifrågavarande ändamål erforderliga belopp av dgt
anslag för postbefordran å landsväg jämte lokala transporter, som upptogs
i generalpoststyrelsens av Kungl. Maj:t sedermera fastställda förslag till
driftkostnadsstat för första halvåret 1946 samt för budgetåren 1946/1947
och 1947/1948.
Även vad telefonförbindelserna angår har riksdagen uttalat sig för förbättringar
till landsbygdens fromma. 1946 års riksdag bemyndigade Kungl.
Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreslagits i en
kungl. proposition (nr 219) låta vidtaga åtgärder för förbättring av landsbygdens
telefonförhållanden. Den närmare innebörden av beslutet framgår
av telegrafstyrelsens redogörelse.
Såväl statsmakterna som vederbörande verksledningar ha sålunda visat
stort intresse för att befolkningen på landsbygden skall beredas förbättrade
post- och telefonförbindelser. Det framgår emellertid av utlåtandena
från verksledningarna att utarbetade förbättringsplaner icke kunnat realiseras
i den takt som varit avsedd, på grund av råvarubrist, importsvårigheter,
brist på arbetskraft samt av budgetära skäl. Med beaktande av dessa
ännu gällande tidsomständigheter anser sig utskottet icke kunna hemställa
om bifall till motionen. Utskottet vill dock understryka angelägenheten av
att varje tillfälle tillvaratages att inom ramen för tillgängliga medel fortsätta
realiserandet av de uppgjorda förbättringsplanema. Utskottet vill
särskilt understryka behovet av att postförbindelsema på landsbygden förbättras.
Under pågående rationalisering av poströrelsen bör tillses, att lokala
försämringar av postförbindelsema icke samtidigt komma att uppstå.
Utskottet vill till sist understryka, att den för landsbygdsbefolkningen så
betydelsefulla tidningsdistributionen i möjligaste mån må underlättas.
Under åberopande av det anförda och innehållet i de av vederbörande
verk avgivna utlåtandena får utskottet alltså hemställa,
att föreliggande motion icke måtte till någon första kammarens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 23 mars 1949.
På utskottets vägnar:
JOHN SANDBERG.
Närvarande: herrar Sandberg, Andersson, Gustav Emil, Nilsson, Ernst Hjalmar,
Arrhén, Widner, Weiland, Damström och Edin.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.