Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård jämte i ämnet väckta motioner.

1949-05-10 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1949:13, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.

1

Nr 13.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag

till lindring i mindre bemedlades kostnader för

djursjukvård jämte i ämnet väckta motioner.

(l:a avd).

I årets statsverksproposition (IX H.T. p. 55) har Kungl. Maj :t föreslagit

riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret

1949/50 beräkna ett förslagsanslag av 500 000 kronor till Lindring i mindre

bemedlades kostnader för djursjukvård. Det beräknade beloppet motsvarar

anslagsanvisningen för innevarande budgetår.

Sedermera har Kungl. Maj :t i en till riksdagen den 25 februari 1949 avlåten,

till jordbruksutskottet hänvisad proposition, nr 51, under åberopande

av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden

för samma dag, föreslagit riksdagen att

1) godkänna av chefen för jordbruksdepartementet föreslagna riktlinjer

för mindre bemedlade djurägares rätt att erhålla statsbidrag till täckande

av kostnader för djursjukvård;

2) å riksstaten för budgetåret 1949/50 under nionde huvudtiteln anvisa

ett förslagsanslag av 500 000 kronor till Lindring i mindre bemedlades kostnader

för djursjukvård.

I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen

väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen I:

243 av herr Näsgård m. fl. och II: 309 av herr Pettersson i Dahl m. fl., vari

hemställts dels att såsom inkomstgräns för rätt att erhålla ifrågavarande

statsbidrag måtte fastställas en enligt förordningen om statlig inkomstskatt

beskattningsbar inkomst av 1 000 kronor för ensamstående och för familj

utan barn under 16 år samt att inkomstgränsen måtte höjas med 500 kronor

för varje barn under 16 år, dels ock att till Lindring i mindre bemedlades

kostnader för djursjukvård måtte för budgetåret 1949/50 anvisas ett

förslagsanslag av 600 000 kronor.

Beträffande de skäl som anförts till stöd för motionerna får utskottet

hänvisa till dessa.

Gällande bestämmelser.

Enligt i ämnet gällande författningsbestämmelser (kungörelsen den 12

april 1946, nr 164) skall statsbidrag utgå till bestridande av kostnaderna

för sjukbesök, som distriktsveterinär eller länsveterinär företager i anled1

Bihang till riksdagens protokoll 19U9. 10 sand. Nr 13.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.

ning av sjukdomsfall bland husdjur inom område, där han är pliktig att

på kallelse tillhandagå med enskild husdjurssjukvård. Sådant bidrag må

åtnjutas av djurägare, för vilken det senast fastställda beskattningsbara

beloppet enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke

överstiger 600 kronor eller det senast fastställda taxerade beloppet enligt

nämnda förordning uppgår till högst 2 200 kronor. Statsbidrag må dock icke

beviljas den som har en skattepliktig förmögenhet överstigande 20 000 kronor.

Djurägare må emellertid även åtnjuta bidrag, om ömmande omständigheter

föreligga och nyssnämnda inkomst- och förmögenhetsgränser överskridits

endast i ringa grad. Person, som yrkesmässigt bedriver kreaturshandel

eller som är bosatt i stad, köping eller muncipalsamhälle med egen

veterinär, är icke berättigad till ifrågavarande bidrag.

Vid sjukbesök skall veterinären göra sig underrättad om huruvida förutsättningarna

för statsbidrag föreligga. Finnes så vara fallet, skall djurägaren

till veterinären avlämna en på heder och samvete undertecknad uppgift om

de taxerade och beskattningsbara belopp, som åsatts honom enligt den senast

fastställda taxeringen, samt om sin skattepliktiga förmögenhet vid utgången

av det kalenderår denna taxering avser.

Har veterinär mottagit sådan uppgift, må han av djurägaren icke uppbära

högre belopp än tio kronor. Återstående del av arvodet och resekostnaden

bestämmes av länsstyrelsen och utbetalas som statsbidrag efter rekvisition

från veterinären, sedan djurägarens uppgifter kontrollerats genom länsstyrelsens

försorg. Har rekvisition av statsbidrag icke bifallits, äger veterinären

avfordra djurägaren resterande arvode och resekostnadsersättning. Tredskas

djurägaren att utbetala beloppet, kan veterinären erhålla handräckning hos

överexekutor.

1948 års riksdag (skr. 1948: 102) har bifallit ett förslag av Kungl. Maj:t

(prop. 1948: 66), att uppgifterna i den år 1946 utfärdade kronodebetsedeln

skulle få läggas till grund för prövningen av bidragsrätten, till dess 1948 års

kronodebetsedel utfärdats.

Veterinärstyrelsens förslag.

I skrivelse den 18 januari 1949 har veterinär styrelsen — med förmälan

att 1947 års skattereform nödvändiggjort en översyn av villkoren för bidrag

från förevarande anslag — framlagt utredning och förslag i ämnet. Veterinärstyrelsen

har vid sin skrivelse fogat yttranden av styrelserna för

Svenska länsveterinärföreningen, Svenska distriktsveterinärföreningen och

Svenska veterinärläkarföreningen.

Efter remiss ha vidare yttranden över veterinärstyrelsens förslag avgivits

av statskontoret ävensom av länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs

och Bohus, Jämtlands, Västerbottens samt Norrbottens län.

Veterinärstyrelsens förslag innebär i huvudsak följande.

Till grund för bedömandet av djurägarens rätt att åtnjuta statsbidrag

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.

3

skall läggas hans senast fastställda till statlig inkomstskatt taxerade inkomst.

Den bidragsberättigande gränsen för den taxerade inkomsten skall bestämmas

till 2 500 kronor. Uppbär djurägaren allmänt barnbidrag skall gränsen

höjas med 500 kronor för varje barn, för vilket barnbidrag utgår. Från bidragsrätt

uteslutes dock den, som påförts statlig förmögenhetsskatt (d. v. s.

som har en förmögenhet överstigande 30 000 kronor). Det belopp, som djurägaren

själv skall erlägga för veterinärkostnaderna, skall höjas från tio till

femton kronor. Veterinärerna skola tillhandahållas avskrifter av taxeringslängderna.

Kostnaden härför skall efter veterinärstyrelsens bestämmande få

bestridas av statsmedel.

Såsom motivering för sitt förslag om ändring av inkomstgränsen har veterinärstyrelsen

till en början anfört, att nu gällande bestämmelser icke lämpligen

kunde bibehållas oförändrade, sedan de genom 1947 års skattereform

beslutade nya grunderna för den statliga beskattningen börjat tillämpas vid

1949 års taxering. De nuvarande bidragsgrunderna syntes sålunda kunna

tillämpas endast intill dess de på 1949 års taxering grundade kronodebetsedlarna

mot slutet av året tillställdes de skattskyldiga. Enligt de numera

upphävda grunderna för statsbeskattningen hade ortsavdragen anpassats

efter familjestorleken, i det att särskilt avdragsbelopp gällt såväl för en var

av äkta makar som för varje barn under 18 års ålder. Då de individuella

avdragen varit ganska stora, hade en familj med flera barn kunnat komma

upp till en jämförelsevis betydande taxerad inkomst utan att det beskattningsbara

beloppet överskridit den fastställda gränsen av 600 kronor. Såsom

exempel härpå har styrelsen anfört, att för en familj med 4 barn i ortsgrupp

II det beskattningsbara beloppet enligt det äldre skattesystemet stannat vid

600 kronor även om den taxerade inkomsten uppgått till det relativt betydande

beloppet av 5 000 kronor. Enligt det nya skattesystemet motsvarade

däremot ett beskattningsbart belopp av 600 kronor för äkta makar i sagda

ortsgrupp en taxerad inkomst av 3 225 kronor.

Veterinärstyrelsen har även framhållit, att uppbyggnaden av det nya

skattesystemet syntes göra det naturligast, att man vid bestämmande av nya

inkomstgränser skulle anknyta till den taxerade inkomsten. Därigenom kunde

man erhålla enhetliga belopp för alla orter, oberoende av ortsgrupperingen.

I betraktande av den storlek barnavdragen haft syntes det styrelsen ofrånkomligt,

att den bidragsberättigande gränsen för den taxerade inkomsten

skulle bestämmas till olika belopp alltefter antalet av djurägarens barn. Visserligen

talade den nya anordningen med särskilda skattefria barnbidrag

mot behovet av en sådan differentiering, men å andra sidan kunde barnbidragen

enligt styrelsens mening icke anses vara så avvägda, att de täckte

den verkliga merkostnaden för barn.

Veterinärstyrelsen har vidare förklarat sig anse, att de nya inkomstgränserna

borde avpassas så, att kretsen av de bidragsberättigade bleve i huvudsak

oförändrad. Med denna utgångspunkt bar styrelsen föreslagit fastställande

av de gränsbelopp som angivas i det följande. Till jämförelse med dessa

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.

gränsbelopp har styrelsen angivit de högsta taxerade inkomster, vilka enligt

det äldre skattesystemet i ortsgrupp II medfört beskattningsbara belopp ej

överstigande 600 kronor. Styrelsen har därvid anfört, att nämnda ortsgrupp

enligt dess mening representerade medelproportionalen för de ortsgrupper,

där det övervägande antalet mindre bemedlade djurägare hörde hemma.

Högsta taxerade

Taxerad inkomst,

som enligt äldre

inkomst för rätt till

bestämmelser

bidrag enligt veteri-

ortsgrupp II med-

närstyrelsens

förde ett beskatt-

förslag.

ningsbart belopp

kronor

av 600 kronor,

kronor

ijurägare som

uppbär allmänt barnbidrag

för ett barn.

......................... 3 000

2 980

» två »

......................... 3 500

3 480

» tre »

......................... 4 000

4 240

» fyra »

......................... 4 500

5 000

o.s.v. med en höjning av inkomstgränsen

med 500 kronor för varje ytterligare

barn.

2. Annan djurägare ....................... 2 500

Med hänsyn till att förmögenhet under 30 000 kronor icke är skatlepliktig

och ej angives på kronodebetsedeln, har veterinärstyrelsen ansett det ofrånkomligt,

att förmögenhetsgränsen höjes från 20 000 till 30 000 kronor.

Beträffande statsbidragets storlek har veterinärstyrelsen anfört, att styrelsen

vid övervägande av de nya bestämmelsernas innehåll jämväl haft att

beakta, att åtgången av statsmedel för ifrågavarande ändamål starkt stegrats

under senare år. Denna ökning hade föranlett riksdagens revisorer att

i sin berättelse till 1948 års riksdag understryka angelägenheten av att styrelsen

med uppmärksamhet följde utvecklingen på förevarande område

samt eventuellt toge initiativ till de jämkningar i bidragsgrunderna, som

kunde anses påkallade. Då medelsåtgången ökat även under budgetåret

1947/48 samt någon minskning av statens utgifter för ändamålet i dagens

ekonomiska läge tedde sig önskvärd, hade styrelsen kommit till den slutsatsen,

att en viss begränsning enklast kunde ernås genom en höjning av

den del av veterinärkostnaderna, som djurägaren hade att bära. En sådan

höjning syntes styrelsen i viss mån motiverad även av penningvärdets fall.

Styrelsen ville därför föreslå en höjning av beloppet till femton kronor.

Skulle utvecklingen giva belägg för att höjningen motverkade möjligheterna

att bereda de mindre bemedlade djurägarna en dräglig djursjukvård,

borde emellertid en återgång till det lägre beloppet övervägas.

I samband med sitt förslag om ändrade bidragsgrunder har veterinärstyrelsen

jämväl behandlat frågan, hur bidragsrält skall kunna konstateras vid

sjukbesök. Härom har styrelsen anfört följande.

Vid den praktiska tillämpningen har det hittills tillgått så, att frågan om

rätt till statsbidrag av veterinären bedömts på grundval av den för djurägaren

s. 5 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.

5

senast utfärdade debetsedeln. Detta system har i stort sett fungerat tillfredsställande.

Efter källskattereformens genomförande blir emellertid systemet

i många fall oanvändbart. Många mindre djurägare — i övre Norrland torde

det till och med gälla flertalet av dem —■ utföra vid sidan av jordbruket avlönat

arbete för annans räkning, vanligen hos skogsbolag, domänverket eller

annan. I sådant fall har djurägaren merendels lämnat ifrån sig sin debetsedel

till arbetsgivaren och är alltså ur stånd att kunna vid behov uppvisa

densamma för veterinären. Den på så sätt uppkomna svårigheten synes icke

vara lätt att avhjälpa. En framkomlig utväg synes vara att genom hänvändelse

till vederbörande kommunala myndighet söka anskaffa erforderliga avskrifter

av taxeringslängderna. Då det emellertid icke alltid kan förutsättas,

att avskrifter stå att erhålla kostnadsfritt, uppstår frågan, på vilket sätt

kostnaden för avskrifterna skall bestridas. Det synes veterinärstyrelsen icke

riktigt, alt dylik för bidragssystemets fungerande nödig kostnad lägges på

veterinären, med hänsyn till att denne i föreliggande fall enligt veterinärtaxan

endast äger betinga sig gällande lägsta arvode. Det torde därför vara

befogat att kostnaden, i den mån den ej bäres av kommunerna, får stanna

å statsverket. Styrelsen vill därför föreslå, att kostnaden efter styrelsens bestämmande

må bestridas ur förslagsvis anslaget till Förekommande och hämmande

av smittsamma husdjurssjukdomar: Övriga utgifter. Den sammanlagda

kostnaden för anskaffande av ifrågavarande avskrifter är vansklig att

beräkna men torde näppeligen uppgå till så stort belopp, att den behöver påverka

beräkningen av det anslag, varur utgiften föreslagits skola få bestridas.

Vad slutligen beträffar styrkandet av djurägares uppgift om antalet

barn, för vilka allmänt barnbidrag uppbäres, torde detta enkelt och tillförlitligt

kunna ske genom djurägarens framvisande av talongen till den senaste

postgiroanvisningen å dylikt bidrag.

Yttrandena.

Den föreslagna ändringen av inkomst- och förmögenhetsgränserna samt

statsbidragets storlek har tillstyrkts, förutom i de yttranden som fogats vid

förslaget, av länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Jämtlands

län.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har däremot helt avstyrkt förslaget i dessa

avseenden, därvid länsstyrelsen i huvudsak anfört följande.

Ett fastställande av inkomstgränsen med utgångspunkt från förhållandena

i ortsgrupp II skulle innebära en avsevärd inskränkning av antalet

bidragsberätligade i Norrbottens län, där samtliga kommuner tillhörde ortsgrupp

V. Med tillämpning av nu gällande bestämmelser vore exempelvis

djurägare med hustru och ett barn under 18 års ålder berättigad till bidrag,

om det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet icke

överstege 3 340 kronor. Motsvarande gränsbelopp skulle enligt förslaget komma

alt utgöra 3 000 kronor. De bidragsberättigades krets skulle dessutom

inskränkas genom atl höjning av gränsbeloppet endast finge ske med hänsyn

till sådant barn, för vilket djurägaren vore berättigad uppbära barnbidrag.

Enligt nuvarande bestämmelser medräknades nämligen barn under

18 års ålder vid bestämmande av beskattningsbart belopp. Barnbidrag däremot

utginge endast till dess barnet uppnått en ålder av 16 år. Med hänsyn

(ill nämnda förhållanden ansåge länsstyrelsen det önskvärt, att gällande

grunder för statsbidrag skulle bibehållas i princip oförändrade.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.

Vad förmögenhetsgränsen anginge ville länsstyrelsen framhålla, att länsstyrelserna

med hjälp av självdeklarationerna alltjämt ägde möjlighet att

kontrollera förmögenhetsinnehav, som enligt nuvarande bestämmelser berättigade

till bidrag.

I fråga om det belopp, som djurägaren själv skulle erlägga för veterinärkostnaderna,

borde beaktas, att de personer, vilka kunde ifrågakomma till

statsbidrag, levde under sådana ekonomiska förhållanden, att varje utgiftsökning

skulle vara kännbar. Då levnadskostnaderna stigit väsentligt under

senare år, borde man enligt länsstyrelsens mening snarare överväga en

sänkning av djurägarnas kontanta utlägg för djursjukvård.

Sistnämnda länsstyrelse har därjämte framhållit, att veterinärstyrelsens

förslag byggde bl. a. på den tanken, att djurägaren skulle med talong till

barnbidragsanvisningen för veterinären kunna styrka antalet barn, för vilka

allmänna barnbidrag utginge. Denna bevisning kunde djurägaren emellertid

icke prestera, emedan barnbidragsanvisningarna icke vore försedda med talong

och anvisningen skulle återställas till postverket vid utbetalning av barnbidraget.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har framhållit, att det icke kunde vara

riktigt att bedöma statsbidragsbehovet efter samma grunder för djurägare,

som bodde långt bort från veterinärens stationsort, som för dem som bodde

närmare. Länsstyrelsen ville därför föreslå, att statsbidraget skulle graderas,

så att bidraget kunde utgå med olika grundbelopp och inkomstnivå alltefter

kostnadens storlek. Med utgångspunkt härifrån och från de av veterinärstyrelsen

föreslagna grunderna, mot vilka länsstyrelsen icke eljest haft

något att erinra, har länsstyrelsen föreslagit en utbyggnad av bidragssystemet.

Denna utbyggnad skulle ske så, att i fall, då veterinärarvodet överstege

30 respektive 50 kronor, statsbidrag skulle utgå med överskjutande

belopp, därest taxerade inkomsten för djurägare utan barn uppginge till

ytterligare 1 000 kronor i varje grupp.

Bidragssystemet skulle sålunda enligt länsstyrelsens förslag erhålla följande

utformning.

Vid bestämmande av den taxerade inkomsten skulle denna i varje grupp

höjas med 500 kronor för varje barn. Länsstyrelsen har vidare anfört, att

frågan om vilka barn som därvid skulle ifrågakomma, kunde göras beroende

av den metod som valdes för konstaterande av rätten till statsbidrag.

Skulle detta såsom hittills ske med uppvisande av debetsedeln, kunde man

godtaga veterinärstyrelsens förslag att låta avgörandet bliva beroende av

barn, för vilka utginge barnbidrag. Om veterinärstyrelsens förslag att tillställa

veterinärerna avskrifter av taxeringslängd vunne beaktande, kunde man

i stället utgå från det barnantal, som varit bestämmande för rätten till fa
-

Djurägarens taxerade inkomst enligt senast

fastställd taxering till statlig

inkomstskatt

Statsbidrag utgår med den del av

veterinärarvode och resekostnad

som överstiger

uppgår till högst 2 500 kr

överstiger 2 500 men ej 3 500 »

15 kr

30 »

50 >

3 500 » > 4 500 »

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.

1

miljeavdrag för barn vid kommunaltaxeringen. Någon större betydelse kunde

det dock ej ha vilket förfarande som användes, då prövningen skedde efter

mycket schematiska grunder.

Med hänsyn till svårigheterna för veterinären att avgöra om bidragsrätt

föreligger eller ej har länsstyrelsen vidare ansett att det borde övervägas

ojn ej beliovsprincipen kunde avskaffas och rätten till statsbidrag göras helt

beroende av kostnaden för veterinärbesöket. Detta skulle innebära, att statsbidrag

alltid skulle utgå till kostnad för veterinärarvode och resor, i den mån

kostnaderna för ett besök överstege ett skäligt minimibelopp, exempelvis

15 eller 20 kronor.

Statskontoret har förklarat sig anse, att 1947 års skattereform icke utgjorde

anledning till en differentiering av den bidragsberättigande inkomstgränsen

efter antalet barn. Enligt ämbetsverkets mening borde statsbidrag

till djursjukvård alltjämt utgå endast till dem, som hade en beskattningsbar

inkomst av högst 600 kronor. Däremot ville statskontoret icke motsätta

sig den föreslagna höjningen av förmögenhetsgränsen.

Veterinärstyrelsens förslag att veterinärerna skulle erhålla avskrifter av

taxeringslängderna har avstyrkts av samtliga myndigheter, i allmänhet under

åberopande av de olägenheter och kostnader, som ett sådant förfarande

skulle medföra.

Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att debetsedeln å slutlig

skatt borde kunna konstrueras så, att taxeringsuppgifterna kunde avskiljas

från debetsedeln och behållas av den skattskyldige, som därigenom finge

tillfälle att styrka sitt inkomstläge.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Dohus län bär som alternativ till veterinärstyrelsens

förslag förordat, att veterinär skulle i de fall, då han av någon

anledning icke erhållit fullständiga uppgifter, efter egen prövning uppbära

femton kronor av djurägaren och därefter insända ansökning om statsbidrag

till länsstyrelsen under förutsättning, att han inhämtat uppgift om debetsedelns

nummer. Länsstyrelsen skulle nämligen lätt kunna erhålla erforderliga

uppgifter — utom beträffande antalet barn — från de kreditkort, som

förvarades å uppbördsavdelningen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört, att utdragen ur taxeringslängden

skulle kunna inskränkas till att omfatta endast vissa uppgifter. Av dessa

och i förekommande fall med hjälp av de tabeller, som använts till ledning

vid uträknandet av beskattningsbara belopp vid taxeringen till statlig inkomst-

och förmögenhetsskatt, skulle veterinären kunna direkt avgöra, huruvida

rätt till statsbidrag förelåge. Det kunde även ifrågasättas om icke utdragen

ur längderna kunde göras ännu enklare och allenast utgöra en förteckning

över skattskyldiga, vilka — bortsett från det hinder för statsbidrag,

som förmögenhet kunde utgöra — vore berättigade till statsbidrag för djursjukvård.

1 förteckningen borde upptagas endast namn och bostadsadress

samt nummer i taxeringslängden för skattskyldiga, som icke påförts ett till

statlig inkomstskatt taxerat belopp överstigande 2 200 kronor eller, med till
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.

lämpning av förut omförmälda tabeller, beräknades skola ha ett till statlig inkomst-

och förmögenhetsskatt beskattningsbart belopp ej överstigande 600

kronor. Med hänsyn till den förenkling i granskningen hos länsstyrelsen,

som skulle kunna vidtagas, därest rätten till statsbidrag prövades på sätt

länsstyrelsen förordat, ansåge sig länsstyrelsen böra föreslå, att kostnaderna

skulle bestridas av statsmedel.

Departementschefen.

Departementschefen bär anfört:

»Såsom min företrädare i ämbetet framhöll i propositionen nr 66 till 1948

års riksdag, nödvändiggör 1947 års skattereform en omarbetning av nu gällande

regler angående statsbidrag till lindring av mindre bemedlades kostnader

för djursjukvård. Den år 1945 beslutade omläggningen av uppbördssystemet

har vidare skapat vissa praktiska svårigheter vid tillämpningen av

bidragsreglerna. Syftet med de förslag, som veterinärstyrelsen nu framlagt,

är även att på detta område åstadkomma en anpassning till de nya skatteoch

uppbördsbestämmelserna.

Innan jag ingår på frågan, hur denna anpassning bör ske, vill jag erinra

om att de nuvarande bidragsgrunderna, vilka trädde i kraft den 1 juli 1946,

inneburo en avsevärd utvidgning av antalet bidragsberättigade djurägare.

Denna utvidgning har otvivelaktigt varit av godo på så sätt, att den gjort

det möjligt för en stor grupp av jordbrukare att anlita veterinär utan alltför

betungande kostnader. Samtidigt har den emellertid medfört en betydande

ökning av statsverkets utgifter för ifrågavarande ändamål. Såsom

framgår av veterinärstyrelsens utredning steg sålunda medelsåtgången under

förevarande anslag från i medeltal 158 000 kronor per år under de fem

budgetåren 1941/42—1945/46 till 551 000 kronor under budgetåret 1946/47.

Denna utgiftsstegring föranledde riksdagens revisorer att i samband med

den år 1947 verkställda granskningen ifrågasätta en jämkning i statsbidragsgrunderna,

om kostnaderna skulle ytterligare ökas.

Utgiftsökningen har sedan dess fortsatt. Under budgetåret 1947/48 uppgick

medelsåtgången till omkring 651 000 kronor. I betraktande av bland

annat den inverkan på resekostnaderna, som tilläggsskatten på bensin fått,

synes det ej osannolikt, att kostnaderna komma att stiga ytterligare under

innevarande budgetår. Med hänsyn till denna utveckling och till nödvändigheten

att i nuvarande ekonomiska läge såvitt möjligt begränsa statsutgifterna

torde man vid utformningen av de nya bidragsgrunderna icke böra

ytterligare utvidga kretsen av bidragsberättigade djurägare utan snarare

något minska densamma.

I likhet med veterinärstyrelsen anser jag, att det bör uppställas dels en

inkomstgräns, baserad på den taxerade inkomsten enligt 1947 års förordning

om statlig inkomstskatt, dels en förmögenhetsgräns. Den sistnämnda

torde, av skäl som styrelsen anfört, böra sättas så, att bidragsrätt ej skall

s. 9 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.

9

föreligga, då vederbörande äger en enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt

beskattningsbar förmögenhet, d. v. s. har förmögenhet överstigande

30 000 kronor. Däremot synes styrelsens förslag om inkomstgräns

icke böra godtagas i oförändrat skick. Att göra bidragsrätten beroende av

antalet barn, för vilka djurägaren uppbär allmänt barnbidrag, torde av

flera skäl icke vara lämpligt. Bland annat är det ej osannolikt, att en dylik

gradering av inkomstgränsen skulle medföra, att kretsen av de bidragsberättigade

skulle bliva ej oväsentligt större än som i nuvarande läge kan anses

tillrådligt. Även bortsett härifrån synes det knappast vara lämpligt att

på det begränsade område, varom här är fråga, införa bestämmelser, vilka

syfta till att giva kompensation för den bidragssökandes merutgifter för

barn utöver vad som erhålles genom de allmänna barnbidragen. En dylik

gradering av inkomstgränsen skulle dessutom göra bidragssystemet svåröverskådligt

samt — eftersom taxeringslängderna ej innehålla uppgift om

antalet barn, för vilka barnbidrag utgår — i hög grad försvåra länsstyrelsernas

handläggning av hidragsärendena. Jag anser i stället, att en enda

inkomstgräns bör fastställas. Denna inkomstgräns synes — med hänsyn

bland annat till utvecklingen efter år 1946, då de nuvarande bestämmelserna

fastställdes — lämpligen kunna sättas till 2 500 kronor.

Jag förordar alltså, att såsom villkor för statsbidrag skall gälla, att djurägarens

till statlig inkomstskatt taxerade inkomst icke överstiger 2 500

kronor och att djurägaren ej heller taxerats till statlig förmögenhetsskatt.

Länsstyrelserna böra emellertid alltjämt äga möjlighet att, om ömmande

omständigheter föreligga, medgiva statsbidrag i sådana fall, då de kvalificerande

inkomst- och förmögenhetsbeloppen endast i ringa grad överskridits.

Ett särskilt problem utgör frågan, till vilket års taxering man bör anknyta

vid prövningen av frågan om bidragsrätt. Enligt veterinärstyrelsens

förslag skulle prövningen ske med ledning av taxeringen under året närmast

före det, då bidrag sökes. Detta synes även i princip lämpligt. Med

hänsyn till gällande bestämmelser om sätt och tid för erläggande av kvarståenda

skatt förutsätter emellertid en strikt tillämpning av en sådan regel, såsom

styrelsen även framhållit, att veterinärerna ha tillgång till avskrift av

taxeringslängderna för det sist förflutna året. Iordningställandet av dylika

avskrifter skulle emellertid kräva ett betydande arbete och avsevärda kostnader.

Man torde därför böra söka finna en annan lösning, som på ett enklare

sätt gör det möjligt för veterinärerna att kontrollera, om bidragsrätt föreligger

eller ej. En sådan lösning synes vara att medgiva att under den tid

av året, då kvarstående skatt författningsenligt skall avdragas, bidragsrätten

alternativt får prövas med utgångspunkt från taxeringarna till statlig inkomstskatt

och förmögenhetsskatt under andra året före det, då bidrag

sökes. Härigenom vinnes nämligen, att djurägaren alltid kan för veterinären

förete en skattsedel, varav framgår om han är bidragsberättigad eller ej.

Sådan alternativ prövning bör dock få ske endast om det kan antagas att

djurägaren lämnat sin skattsedel för taxeringarna under det senaste året

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.

till arbetsgivare för avdragande av kvarstående skatt och därför ej kan

tillhandahålla den för veterinären. För min del vill jag förorda att frågan

skall lösas i enlighet med vad jag nu angivit.

Med hänsyn till den relativt restriktiva utformning av reglerna om bidragsrätt,

som här förordats, anser jag mig icke böra tillstyrka veterinärstyrelsens

förslag om höjning av den andel i veterinärkostnaderna, som

djurägarna skola bära. Denna torde alltså liksom hittills böra vara tio kronor.

Såsom framgår av redogörelsen för de nuvarande bidragsbestämmelserna

må person, som är bosatt i stad, köping eller municipalsamhälle med egen

veterinär, icke åtnjuta bidrag. Särskilt städerna omfatta emellertid i vissa

fall, företrädesvis i Norrland, högst avsevärda markområden, som äga karaktären

av ren landsbygd. Det måste anses obilligt att en djurägare i ett dylikt

samhälle, vilken är bosatt på betydande avstånd från veterinär, icke

skall kunna komma i åtnjutande av statsbidrag. Inskränkningen torde vidare

icke äga någon nämnvärd betydelse ur statsfinansiell synpunkt. Bestämmelsen

synes därför böra utgå.

Det är givetvis ytterst svårt att bedöma, hur stor medelsåtgången kan

bliva, därest bidragssystemet utformas enligt nu angivna riktlinjer. Bland

annat med hänsyn härtill torde dessa därför i viss mån böra betraktas som

ett provisorium.

De nya bidragsreglerna torde böra träda i kraft den 1 januari 1950. Beträffande

tiden dessförinnan får jag erinra om att vid 1948 års riksdag beslöts,

att 1946 års kronodebetsedel skulle få läggas till grund vid prövning

av rätt till statsbidrag, intill dess 1948 års kronodebetsedlar kommit vederbörande

till handa. Då dessa debetsedlar, på grund av att kvarstående skatt

skall avdragas av arbetsgivare, i många fall icke torde vara tillgängliga för

djur ägare under större delen av år 1949, synes det lämpligt att prövningen

under den del av år 1949, varunder kvarstående skatt författningsenligt

skall avdragas, under de omständigheter som tidigare angivits alternativt

får ske med ledning av 1946 års kronodebetsedel.

I avsaknad av säkra hållpunkter för beräknande av medelsåtgången synes

för ändamålet böra beräknas samma belopp, som upptagits i riksstaten för

innevarande budgetår, eller 500 000 kronor.

Å riksstaten för budgetåret 1949/50 torde alltså till lindring i mindre

bemedlades kostnader för djursjukvård böra äskas ett förslagsanslag av

500 000 kronor.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga författningsbestämmelser

sedan riksdagen fattat beslut i ärendet.»

s. 11 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.

11

Utskottet.

De grunder för rätten till statsbidrag för djursjukvård, som trädde i kraft

den 1 juli 1946, inneburo i huvudsak att möjligheten till bidrag väsentligt

ökades. Sålunda avskaffades den tidigare begränsningen, att bidrag skulle

utgå endast i fråga om sjukbesök på ett avstånd av mer än tio kilometer

från veterinär stationen. Därjämte vidgades bidragsrätten genom att den

förutvarande regeln att bidrag skulle utgå med belopp motsvarande tre femtedelar

av såväl den del av veterinärarvodet, som översteg sju kronor, som

den del av resekostnaden, vilken föll utanför ett avstånd av tio kilometer

från veterinärstationen, utbyttes mot bestämmelsen att statsbidrag skulle

utgå för att bestrida hela kostnaden för veterinärbesöket i den mån kostnaden

översteg tio kronor. Tillika höjdes dels de dittillsvarande inkomstgränserna

för rätt till bidrag, nämligen i fråga om det beskattningsbara beloppet

från 400 till 600 kronor och det taxerade beloppet från 1 800 till 2 200

kronor, dels ock gränsen för den skattepliktiga förmögenheten från 12 000

till 20 000 kronor.

Såsom utskottet framhållit i sitt utlåtande nr 7 till 1948 års riksdag, bör

1947 års skattereform föranleda en jämkning av bestämmelserna. En anpassning

av bestämmelserna till det nya uppbördssystemet torde även vara påkallad.

Vid övervägande av de olika möjligheter, som erbjudit sig i fråga om

anordnandet av bidragsverksamheten, har utskottet stannat för att förorda

den princip, som innefattas i det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget framför

vad som föreslagits i motionerna I: 243 och II: 309. Av de skäl, som anförts

i propositionen, torde det nämligen enligt utskottets mening vara lämpligare,

att en enda inkomstgräns fastställes än att, såsom i motionerna yrkats,

bidragsrätten ställes i relation till djurägarens barnantal. För att i

stort sett bibehålla den nuvarande kretsen av bidragsberättigade djurägare

bör dock enligt utskottets mening gränsen för bidragsrätten fastställas till

3 500 kronor till statlig inkomstskatt taxerad inkomst. Emellertid vill utskottet

därvid understryka Kungl. Maj :ts uttalande, att de sålunda angivna riktlinjerna

i viss mån böra betraktas som ett provisorium, ävensom framhålla önskvärdheten

av att Kungl. Maj :t med uppmärksamhet följer verkningarna av

de föreslagna ändringarna. Förmögenhetsgränsen torde i enlighet med förslaget

böra sättas till 30 000 kronor. Liksom för närvarande böra länsstyrelserna

äga möjlighet att i ömmande fall medgiva bidrag, då inkomst- och

förmögenhetsgränserna överskridits endast i ringa mån.

Den av ulskoltet sålunda förordade höjningen av inkomstgränsen torde,

med hänsyn till svårigheten att för närvarande uppskatta medelsåtgången

ävensom till den omständigheten, att medelsanvisningen äger rum i form av

förslagsanslag, icke böra medföra någon uppräkning av anslagsbeloppet.

Vad Kungl. Maj :t i övrigt föreslagit i förevarande proposition vill utskottet

biträda.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt

med avslag å de likalydande motionerna I: 243 och II: 309,

1) godkänna de riktlinjer för ifrågavarande bidragsverksamhet

som utskottet förordat, samt

2) till Lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård

å riksstaten för budgetåret 1949/50 under nionde

huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 500 000 kronor.

Stockholm den 10 maj 1949.

På jordbruksutskottets vägnar:

L. TJÄLLGREN.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Tjällgren, Alfred Andersson*, Anderberg,

Hjalmar Nilsson, Svedberg, Näslund, Jon Jonsson och Henry Johansson;

samt

från andra kammaren: herrar Svensson i Ljungskile*, Andersson i

Tungelsta, Ericsson i Sörsjön*, Andersson i Surahammar, Gustafson i Dädesjö,

Larsson i Karlstad, Ahlsten och Boman i Stafsund.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Tjällgren och Boman i Stafsund;

2) av herrar Anderberg, Jon Jonsson och Andersson i Tungelsta, vilka

ansett, att utskottet bort tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag samt att utskottets

yttrande och hemställan därför bort ha följande lydelse:

»De grunder--- 20 000 kronor.

Av utredningen framgår, att de ändrade bestämmelserna medförde en ökning

av statsverkets utgifter för ändamålet från i medeltal 158 000 kronor

för år till omkring 651 000 kronor under budgetåret 1947/48. Enligt vad utskottet

inhämtat har medelsåtgången därefter ytterligare ökat och uppgick

för senare halvåret 1948 till i runt tal 460 000 kronor.

Såsom utskottet framhållit i sitt utlåtande nr 7 till 1948 års riksdag, bör

1947 års skattereform föranleda en jämkning av bestämmelserna. En anpassning

av bestämmelserna till det nya uppbördssystemet torde även vara

s. 13 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.

13

påkallad. Att i samband härmed öka kretsen av bidragsberättigade djurägare

utöver vad som skett genom 1946 års författningsändring synes stå i

strid mot det av departementschefen anförda uttalandet av riksdagens revisorer,

vilket lämnats utan erinran av riksdagen. Nödiga ändringar i bidragsgrunderna

böra i stället utformas på sådant sätt, att ytterligare ökning

av statsverkets utgifter för ändamålet i stort sett undvikes.

Vid övervägande av de olika möjligheter, som erbjudit sig i fråga om

anordnandet av bidragsverksamheten, har utskottet stannat för att förorda

det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget framför vad som föreslagits i motionerna

I: 243 och II: 309. Av de skäl, som anförts i propositionen, torde det

nämligen enligt utskottets mening vara lämpligare, att en enda inkomstgräns

fastställes än att, såsom i motionerna yrkats, bidragsrätten ställes i

relation till djurägarens barnantal. Med hänsyn till vad som upplysts angående

den fortsatta avsevärda stegringen av medelsåtgången för ändamålet

synes i anledning av statsrevisorernas nämnda uttalande gränsen för

bidragsrätten såsom Kungl. Maj :t föreslagit böra fastställas till 2 500 kronor

till statlig inkomstskatt taxerad inkomst. Emellertid vill utskottet därvid

understryka, att de sålunda angivna riktlinjerna böra betraktas som ett

provisorium, ävensom framhålla önskvärdheten av att Kungl. Maj :t med

uppmärksamhet följer verkningarna av de föreslagna ändringarna. Förmögenhetsgränsen

torde i enlighet med förslaget böra sättas till 30 000 kronor.

Liksom för närvarande böra länsstyrelserna äga möjlighet att i ömmande

fall medgiva bidrag, då inkomst- och förmögenhetsgränserna överskridits

endast i ringa mån.

Vad Kungl. Maj :t i övrigt föreslagit i förevarande proposition vill utskottet

likaledes biträda.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj :ts proposition

samt med avslag å de likalydande motionerna 1: 243 och

II: 309,

1) godkänna i propositionen angivna riktlinjer för ifrågavarande

bidragsverksamhet, samt

2) till Lindring--- 500 000 kronor.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1949:329 Skrivelse till Konungen i anledning av Kimgl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 21 december 1945 a1 i texten