Sök i Ratio Lex

Jordbruksutskottets utlåtande nr ål

1949-05-10 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1949:41, Jordbruksutskottets utlåtande nr ål

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr ål.

1

Nr 41.

Utlåtande i anledning an. Kungl. Maj.ts proposition angående

ändrade grunder för bekämpandet av hönstyfus m. m.

(2:a avd.)

1 en till riksdagen den 11 mars 1949 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad

proposition, nr 156, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen

bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma

dag, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat förslag till förordning om bekämpande

av hönstyfus in. m.,

dels även i övrigt godkänna de i propositionen angivna grunderna för sådant

bekämpande,

dels ock till Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar:

Åtgärder mot hönstyfus å riksstaten för budgetåret 1949/50 under

nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 25 000 kronor.

Sammanfattning.

I propositionen föreslås, att de nuvarande bestämmelserna angående bekämpande

av hönstyfus skola från och med den 1 januari 1950 ersättas med

föreskrifter om frivilligt bekämpande av samma slag som vid tuberkulos

och smittsam kastning hos nötkreatur. Bekämpningsverksamheten skall enligt

propositionen i stort sett begränsas till avelshönserierna. Bland dessa

skall frivilligt bekämpande kunna anordnas såväl av veterinärstyrelsen som

av vederbörande hushållningssällskap. Verksamheten skall i första hand bedrivas

i form av regelbundna blodprovsundersökningar, vanligen utförda

av någon lekman i orten som erhållit en kortare utbildning för uppgiften.

Har en besättning befunnits smittfri, skall bevis därom (friförklaring) kunna

meddelas.

Beträffande kostnaderna förutsättes, att blodundersökningarna i stor utsträckning

skola verkställas kostnadsfritt men att anslutna djurägare skola

erlägga en årlig avgift. Statsbidrag föreslås skola utgå till hushållningssällskapen

dels för laboratoriearbete och ersättningar till provtagare och dels

med visst belopp för varje anslutet djur över sex månaders ålder.

Misstänkes hönstyfus i besättning som ej är ansluten till frivilligt bekämpande,

skall enligt propositionen veterinärstyrelsen kunna låta verkställa

blodundersökning på statsverkets bekostnad samt, om så erfordras, förord
1

liihang till riksdagens protokoll 19b9. 10 samt. Nr 41.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande nr H.

na om nedslaktning. För djur som nedslaktats på grund av sådant förordnande

föreslås ersättning skola lämnas av statsmedel.

Statsverkets bruttoutgifter för budgetåret 1949/50 beräknas till 40 000 kronor.

Å andra sidan beräknas'' under samma år till veterinärstyrelsen inflyta

djurägaravgifter med 15 000 kronor. Nettoutgiften har alltså uppskattats

till 25 000 kronor.

I förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehaft en inom

andra kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 344 av herrar

Pettersson i Dahl och Hseggblom.

Gällande bestämmelser. I fråga om bekämpandet av hönstyfus gäller för

närvarande kungörelsen den 20 november 1931 (nr 402) angående åtgärder

mot hönskolera, hönspest och hönstyfus. Enligt denna kungörelse i dess

ursprungliga lydelse förelåg anmälningsplikt för djurägare, inom vars besättning

misstänktes någon av de angivna sjukdomarna. Sedan veterinär

företagit undersökning, kunde veterinärstyrelsen vid konstaterad sjukdom

eller skälig misstanke därom förordna om nedslaktning helt eller delvis av

besättningen. Efter styrelsens prövning kunde ersättning av statsmedel tillerkännas

djurägaren. —- Vid utfärdandet av epizootilagen den 12 april 1935

upphävdes nämnda kungörelse i vad den avsåg hönskolera och hönspest, vilka

båda sjukdomar omfattas av epizootilagens bestämmelser. Beträffande

hönstyfusen ansågs, att man borde överväga att övergå till bekämpande på

frivillighetens väg. Härför befanns emellertid närmare utredning erforderlig.

I fråga om hönstyfus blev sålunda 1931 års kungörelse fortfarande gällande.

Utredningar. År 1935 uppdrog Kungl. Maj :t åt medicinalstyrelsen och

lantbruksstyrelsen att gemensamt utreda ändring i sättet för bekämpandet

av hönstyfus. I februari 1948 avgåvo veterinärstyrelsen och lantbruksstyrelsen

betänkande i frågan. I betänkandet föreslogs, att man skulle övergå

till en ordning med frivilligt bekämpande och samtidigt kontroll över kläckerirörelsen

samt handeln med avelsdjur och avelsägg. — Det frivilliga bekämpandet

ansågs böra ske efter i huvudsak samma riktlinjer som följts i

fråga om tuberkulos och smittsam kastning hos nötkreatur. Sådant bekämpande

borde alltså i första hand kunna anordnas av veterinärstyrelsen men

dessutom, efter styrelsens godkännande, av hushållningssällskapen. Anslutna

besättningar borde fortlöpande kontrolleras genom blodundersökningar

utförda av auktoriserade blodprovare. Om smitta upptäcktes borde reagerande

djur isoleras och nedslaktas. Djurägare borde ges möjlighet att få

sin besättning friförklarad enligt av veterinärstyrelsen bestämda villkor. Undersökningarna

borde ske kostnadsfritt men djurägaren borde erlägga viss

årlig avgift för varje djur. Från statens sida borde utgå bidrag till hushållningssällskapen

för undersökningskostnaderna. Djurägarna borde kunna

erhålla statsbidrag vid nedslaktning. — Vid sidan av det frivilliga bekämpandet

ansågs viss tvångsundersökning av besättningar böra kunna ske på

statsverkets bekostnad. —- Avelshönserierna borde enligt betänkandet ställas

under kontroll. Denna ansågs emellertid kunna begränsas till den yrkes
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr il.

3

mässiga försäljningen. För rätt att yrkesmässigt driva avelshönseri föreslogs,

att licens från veterinärstyrelsen skulle erfordras. Licens ansågs böra

krävas även för rätt att driva yrkesmässig kläckerirörelse.

Sedan betänkandet remissbehandlats, anmäldes ärendet i statsrådet den 3

december 1948. Därvid beslöt Kungl. Maj :t anbefalla lantbruksstyrelsen och

veterinärstyrelsen att gemensamt utreda möjligheten att nå ett tillfredsställande

resultat av hönstyfusbekämpandet genom åtgärder vilka helt eller huvudsakligen

begränsades till avelsbesättningar.

Ämbetsverken inkommo med ny framställning i ärendet den 1 februari

1949. Därest det statsfinansiella läget och bristen på arbetskraft omöjliggjorde

ett mera omfattande bekämpande, förordade ämbetsverken en begränsning

huvudsakligen till avelsbesättningarna. Därest samtidigt meddelades

bestämmelser om licenstvång för att yrkesmässigt driva avelshönseri

eller kläckeri, syntes ämbetsverken begränsningen till avelsbesättningarna

icke komma att nämnvärt inverka på bekämpandets effektivitet. I vissa fall

borde dock blodprovsundersökning kunna företagas även inom annan besättning

än avelsbesättning. Det förutsattes, att bekämpandet inom avelsbesättningarna

skulle vara frivilligt och bedrivas efter samma linjer som uppdragits

i 1948 års betänkande. Vid ett till avelshönserierna inskränkt frivilligt

bekämpande ansågs anledning saknas att lämna hönseriägarna ersättning

för nedslaktade djur. Vid nedslaktning efter undersökning inom

annan besättning borde däremot ersättning kunna utgå. Denna borde icke

sättas högre än till 2 kronor 50 öre för djur med möjlighet för veterinärstyrelsen

att fastställa lägre belopp. I särskilda fall borde Kungl. Maj :t kunna

bevilja högre ersättning. Såsom antytts ha ämbetsverken vidhållit förslaget

i 1948 års betänkande om tillståndstvång för avelshönserier och kläckerier.

Föredragande departementschefen har i ärendet anfört följande.

»Med hänsyn till den vikt som fjäderfäproduktionen har för livsmedelsförsörjningen

är det uppenbarligen angeläget att smittsamma sjukdomar

bland hönsen kunna effektivt bekämpas. De bestämmelser i sådant hänseende

som för närvarande gälla i fråga om hönstyfus ha icke lett till

önskat resultat. Nämnda sjukdom lär i stället visa en tendens till ökad

utbredning. Detta torde i icke ringa mån bero på att hönstyfusbekämpandet

i sin nuvarande form icke är populärt bland djurägarna, varför dessa

ofta lära underlåta att anmäla inträffade sjukdomsfall. Det torde därför

vara lämpligt att nu övergå till statsunderstött frivilligt bekämpande enligt

i huvudsak samma regler som tillämpas beträffande smittsam kastning

hos nötkreatur. Åtminstone tills vidare synes dock detta bekämpande

böra begränsas till avelshönserierna. Såsom veterinärstyrelsen och lantbruksstyrelsen

anfört lär eu dylik begränsning ej behöva medföra någon

nämnvärd minskning av bekämpandets effektivitet. Om avelsbesättningarna

kunna hållas fria från smitta, kan nämligen sjukdomen väntas jämförelsevis

snart komma att visa nedgång även inom bruksbesättningarna.

För övrigt lär något större intresse för deltagande i frivilligt bekämpande

knappast kunna påräknas bland ägarna av bruksbesättningar. Dessa kun
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande nr 4/.

na nämligen icke på samma sätt som avelshönserierna utnyttja en friförklaring

för att tillförsäkra sig bättre villkor vid avsättningen av sina produkter.

Det lär emellertid icke vara tillrådligt att helt avstå från möjligheten till

tvångsmässigt bekämpande. Därest misstanke uppkommer om att hönstyfus

utbrutit inom en besättning, som icke är ansluten till frivilligt bekämpande,

synes veterinärstyrelsen böra äga befogenhet att föranstalta om

blodundersökning på statsverkets bekostnad. Därvid bör styrelsen tillika

ha viss möjlighet att förordna att besättningen skall helt eller delvis nedslaktas.

För djur som nedslaktas på grund av sådant förordnande bör ersättning

till ägaren utgå av statsmedel.

Dessutom synes styrelsen, på sätt föreslagits under utredningen, böra

erhålla befogenhet att låta verkställa blodundersökningar i syfte -att utröna

hönstyfusens spridning inom landet.

Veterinärstyrelsen och lantbruksstyrelsen ha föreslagit att i samband

med övergången till frivilligt bekämpande skulle införas tillståndstvång för

rätt att yrkesmässigt driva avelshönseri eller kläckeri. För min del är jag

emellertid icke beredd att tillstyrka en sådan anordning. Den skulle i själva

verket innebära att, ehuru bekämpandet formellt vore frivilligt, avelshönserierna

bleve tvingade att ansluta sig till detsamma. Det torde ej heller med

fog kunna göras gällande, att införandet av tillståndstvång skulle utgöra en

nödvändig förutsättning för ett framgångsrikt bekämpande. För ägaren av

ett avelshönseri lär en friförklaring vara av sådant ekonomiskt värde att

man även utan licensförfarande bör kunna räkna med att så gott som alla

dylika hönserier av någon betydelse komma att anslutas till det frivilliga

bekämpandet. Vad ldäckerierna beträffar skulle ett krav på auktorisation

i praktiken ytterst drabba de hönsägare som insände ägg för kläckning.

Även för dem skulle komma att föreligga ett indirekt bekämpningstvång.

I fråga om de närmare riktlinjerna för det frivilliga bekämpandet ansluter

jag mig till de förslag som framlagts av veterinär styrelsen och lantbruksstyrelsen.

Sådant bekämpande bör alltså enligt min mening kunna anordnas

såväl av veterinärstyrelsen som, efter styrelsens godkännande, av hushållningssällskapen.

Förfarandet vid anslutning bör vara i huvudsak detsamma

som föreskrivits i fråga om bekämpandet av smittsam kastning, och

liksom vid dylikt bekämpande bör möjlighet finnas att utesluta den som

icke iakttager meddelade föreskrifter.

Såsom ämbetsverken anfört bör bekämpningsverksamheten främst avse

att genom regelbundna blodprovsundersökningar utöva kontroll över hälsotillståndet

i de anslutna besättningarna. Jag delar ämbetsverkens mening

att undersökningarna i allmänhet böra ske enligt snabbagglutinationsmetoden

och verkställas av lekmän som auktoriserats såsom blodprovare. Meddelandet

av auktorisation torde böra ankomma på den som anordnar bekämpandet.

Särskilt om bekämpandet, på sätt jag föreslagit, inskränkes till

avelshönserierna, lära några större svårigheter icke möta att finna tillräckligt

antal för uppdraget såsom blodprovare lämpliga personer. Deras verk
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr M.

5

samhet bör stå under inseende av veterinärstyrelsen som därvid bl. a. torde

få tillfälle att beakta, att icke noggrannheten eftersättes genom en alltför

hastig arbetstakt i syfte att uppnå ökade förtjänster. Något hinder bör uppenbarligen

ej föreligga mot att hushållningssällskap för provtagningen anlitar

egen personal.

Om prov enligt snabbagglutinationsmetoden visar misstänkt resultat, bör

tydligen ytterligare undersökning företagas enligt röragglutinationsmetoden.

Det kan måhända också visa sig lämpligt att med vissa mellanrum låta de

rutinmässiga kontrollundersökningarna ske enligt sistnämnda metod. Dessutom

bör blodprovskontrollen vid behov kompletteras med laboratorieundersökningar

av ofullständigt ruvade ägg, kadaver av kycklingar och höns

m. in.

Då smitta upptäckes bör det åligga djurägaren att vidtaga erforderliga

åtgärder för att hindra dess spridning och begränsa sjukdomen. Det torde

få ankomma på den som anordnar bekämpandet att giva anvisning på lämpliga

metoder härför. Såsom ämbetsverken anfört torde i första hand ifrågakomma

isolering och nedslaktning jämte desinfektion.

Djurägare som är ansluten till bekämpandet bör, liksom vid kastsjukebekämpande,

kunna erhålla förklaring att hans besättning tills vidare skall anses

fri från hönstyfus (friförklaring). Villkoren för erhållande av dylik frifor
klaring

torde böra bestämmas av veterinärstyrelsen, men förklaringen bör, om

bekämpandet ledes av hushållningssällskapet, kunna meddelas av detta. Innehavare

av friförklarad besättning bör vara skyldig att i fortsättningen låta

verkställa regelbundna blodundersökningar och även i övrigt vidtaga sådana

kontrollåtgärder som veterinärstyrelsen föreskriver. Åsidosättes denna

skyldighet eller befinnes vid undersökning att något djur är behäftat med

hönstyfus, bör tydligen friförklaringen återkallas. Jag delar ämbetsverkens

uppfattning att sådana avelshönserier som redan nu ha besättningen ställd

under regelbunden blodprovskontroll böra, om intet sjukdomsfall förekommit,

kunna erhålla friförklaring omedelbart vid anslutningen.

Beträffande kostnaderna biträder jag ämbetsverkens förslag, att anslutna

djurägare skola erlägga viss årlig avgift för alla djur över sex månaders

ålder samt att denna avgift skall sättas högre för icke friförklarade än för

friförklarade besättningar. I gengäld bör, såsom ämbetsverken förordat,

blodundersökning av icke friförklarad besättning ske kostnadsfritt medan

ägare av friförklarad besättning själv bör bekosta kontrollen av denna. Liksom

vid kastsjukebekämpandet synes det lämpligt att årsavgifternas belopp

fastställes av den som anordnar bekämpandet, dvs veterinärstyrelsen eller

vederbörande hushållningssällskap. Hushållningssällskapens beslut i detta

avseende torde dock böra underställas veterinärstyrelsens piövning.

Vid det av veterinärstyrelsen ledda bekämpandet torde djurägaravgifterna

tills vidare böra bestämmas i enlighet med vad ämbetsverken föreslagit

eller till 20 öre för djur i icke friförklarad besättning och 5 öre för

djur i besättning som friförldarats. Jämväl beträffande gottgörelsen till

provtagarc vid delta bekämpande ansluter jag mig till vad ämbetsverken

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets utlåtande nr 47.

föreslagit. Därest till auktoriserade blodprovare skola kunna erhållas personer

med önskvärda kvalifikationer, lär det vara nödvändigt att ersättningen

icke är alltför låg. För min del anser jag sannolikt, att det endast

undantagsvis kan bli möjligt för en sådan blodprovare att på en dag taga

och undersöka så mycket som 500 prov. I varje fall torde han i så fall

ej sällan nödgas tillsätta ytterligare en dag för resor. Med hänsyn härtill

kan jag icke dela statskontorets uppfattning att särskilt dagarvodc utöver

den föreslagna ersättningen för varje prov skulle vara överflödigt. Å andra

sidan kan jag ej heller biträda det i ett yttrande framställda förslaget att

de auktoriserade blodprovarna skulle anställas i heltidstjänst med fast lön.

Liksom vid kastsjukebekämpandet synes statsbidrag böra lämnas till hushållningssällskapens

verksamhet på förevarande område. Bidragen torde

böra fastställas av Kungl. Maj :t och torde tills vidare böra bestämmas i

stort sett enligt de grunder ämbetsverken angivit. I första hand torde understöd

till verksamheten i allmänhet böra givas med 10 öre för varje anslutet

djur över sex månaders ålder i icke friförklarad besättning. Dessutom

bör bidrag utgå med i genomsnitt 45 öre för laboratorieundersökning av

blodprov enligt röragglutinationsmetoden, 1 krona för kadaverundersökning

och 10 öre för varje blodprov som undersökts enligt snabbagglutinationsmetoden.

Med anledning av vad som i vissa remissyttranden anförts därom,

att större bidrag vore erforderliga, vid jag framhålla, att hushållningssällskapens

utgifter för registrering och annat expeditionsarbete komma att

avsevärt minskas genom att bekämpandet inskränkes till avelshönserierna.

För att skäligheten av statsbidragets storlek skall kunna bedömas, bör det

åligga hushållningssällskapen att årligen till veterinärstyrelsen lämna redogörelse

för det ekonomiska resultatet av ifrågavarande verksamhet.

Antigen till blodprovsundersökningarna bör tillhandahållas hushållningssällskapen

och veterinärstyrelsen av veterinärmedicinska anstalten. Övervägande

skäl synas mig tala för att anstalten erhåller ersättning härför efter

självkostnadspris. I den mån av hushållningssällskapen rekvirerat antigen

icke användes till undersökningar, som avse friförklarade besättningar och

som följaktligen skola betalas av djurägarna, bör täckning för antigenkostnaden

lämnas i form av statsbidrag.

Likaså bör enligt min uppfattning veterinärmedicinska anstalten äga gottskriva

sig ersättning enligt sedvanlig taxa för sådana blodprovs- och kadaverundersökningar

som i samband med det av veterinärstyrelsen anordnade

bekämpandet på uppdrag av styrelsen utföras vid anstalten. Jag räknar med

att denna ersättning tills vidare kommer att utgå enligt de grunder anstalten

föreslagit, dvs med 25 öre för varje blodprovsundersökning och 1 krona för

varje kadaverundersökning.

Vad härefter angår det tvångsmässiga bekämpande som enligt vad jag

förut anfört bör få tillgripas i undantagsfall, har jag redan framhållit att

veterinärstyrelsen torde böra bemyndigas att vid dylikt bekämpande förordna

om nedslaktning, helt eller delvis, av vederbörande besättning samt

att ersättning för nedslaktat djur synes böra utgå av statsmedel. Som förut
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr il.

7

sättning för förordnande om nedslaktning lär böra gälla att styrelsen finner

sannolikt att sjukdomen därigenom kan fullständigt utrotas i besättningen

samt att sådant utrotande är av väsentlig betydelse för att förekomma

att andra besättningar smittas. Med avseende å nedslaktningsersättningens

belopp torde såsom styrelsen föreslagit böra föreskrivas, att det i varje enskilt

fall skall fastställas av styrelsen och icke må överstiga 2 kronor 50 öre.

Jag kan icke dela statskontorets uppfattning att en gottgörelse av denna

storlek skulle vara för hög. Å andra sidan synes det mig icke erforderligt

att Kungl. Maj :t skall kunna på särskild framställning bevilja större ersättning

än nyss sagts.

Den nya ordningen för hönstyfusbekämpandet torde böra träda i kraft

den 1 januari 1950. Det synes mig lämpligt att, på sätt veterinärstyrelsen

och lantbruksstyrelsen förordat, Kungl. Maj :t vid behov får förordna att

samma ordning skall tillämpas för bekämpande av andra paratyfoser hos

fjäderfä. Eftersom vissa dylika paratyfoser kunna angripa även människor,

bör dock Kungl. Maj :t i samband med sådant förordnande kunna föreskriva,

att tvångsnedslaktning mot ersättning av statsmedel må verkställas jämväl

vid besättning som är ansluten till frivilligt bekämpande.

Statsverkets bruttoutgifter för första verksamhetsåret ha av styrelserna

beräknats till 35 560 kronor. Vid genomförande av vad jag tillstyrkt i fråga

om ersättningar till veterinärmedicinska anstalten bör, med oförändrade

beräkningsgrunder i övrigt, beloppet höjas med 7 600 kronor till 43 160 kronor.

Därest den nya ordningen på sätt jag föreslagit får träda i kraft den

1 januari 1950, böra kostnader nu beräknas endast för senare hälften av

budgetåret 1949/50. Det lär emellertid kunna antagas att behovet av blodundersökningar

framför allt kommer att göra sig gällande under första

verksamhetstiden, innan de anslutna besättningarna ännu i någon högre

grad hunnit bli befriade från sjukdomen. Särskilt med hänsyn härtill torde

det vara försiktigast att för nämnda halvår räkna med en kostnad som i

det närmaste motsvarar nyss angivna kostnad för helt år, eller i runt tal

40 000 kronor. I likhet med statskontoret tillstyrker jag att för ändamålet

beviljas särskilt anslag, lämpligen av förslagsanslags natur. De djurägaravgifter

som inflyta till veterinärstyrelsen böra redovisas såsom särskilda

uppbördsmedel under detta anslag. Dessa avgifter torde för halva budgetåret

1949/50 kunna uppskattas till 15 000 kronor. Medelsbehovet å anslaget kan

alltså beräknas till 25 000 kronor.»

Motionärerna ha hemställt, att riksdagen ville besluta 1) att höja inaximiersättningen

för tvångsnedslaktat djur till 3 kronor 50 öre samt 2) att

komplettera förslaget till förordning om bekämpande av hönstyfus m. m.

med bestämmelser om tillståndstvång för rätt att yrkesmässigt bedriva

avelshönseri eller kläckeri.

Beträffande de skäl som anförts till stöd för motionen får utskottet hänvisa

till denna.

Utskottet. Det föreliggande förslaget till åtgärder för bekämpande av

hönstyfus bygger i princip pa att bekämpandet skall begränsas till avels
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Jordbruksutskottets utlåtande nr 47.

hönserier, varmed avses hönserier som drivas med syfte att för rekrytering

av andra besättningar tillhandahålla avelsägg, kycklingar eller höns. Det

synes utskottet uppenbart, att avelsområdet är det viktigaste att angripa,

när det gäller att komma till rätta med sjukdomen. I likhet med föredragande

departementschefen finner utskottet därför anledning antaga, att

den angivna begränsningen icke skall nämnvärt inverka på effektiviteten

av sjukdomsbekämpandet. De förslagsställande myndigheterna ha givit uttryck

åt samma uppfattning men härvid förutsatt, att bestämmelser samtidigt

skulle meddelas om licenstvång för behörighet att yrkesmässigt driva

avelshönseri eller kläckeri. Denna förutsättning ha jämväl motionärerna

funnit nödvändig för att effektivitet i bekämpandet av sjukdomen skall

kunna nås. Ett dylikt tillståndstvång har däremot departementschefen förklarat

sig icke vara beredd att tillstyrka. Utskottet finner för sin del de av

motionärerna uttalade farhågorna för att sjukdomsbekämpandet utan detta

tillståndstvång kommer att visa sig föga effektivt icke vara helt utan grund.

Å andra sidan torde man kunna förvänta, att den friförklaring, som till bekämpandet

anslutna avelshönserier enligt förslaget förutsättas kunna erhålla,

skall visa sig vara av sådant värde, att den kommer att utgöra en tillräcklig

stimulans till frivillig anslutning till bekämpandet. I än högre grad

torde detta enligt utskottets mening bliva fallet genom det tillägg till författningsförslaget

som utskottet i det följande kommer att förorda. Det skulle

måhända också visa sig i praktiken svårt att draga gräns mellan företag som

skulle åläggas tillståndstvång och sådana som borde undantagas därifrån.

På anförda skäl vill utskottet förorda, att man i avvaktan på resultatet av

åtgärder, som i princip grunda sig på frivilligt åtagande, tills vidare avstår

från att införa bestämmelser om tillståndstvång för rätt att driva avelshönseri

eller kläckeri. Utskottet finner sålunda icke tillräckliga skäl föreligga

för bifall till den förevarande motionen i vad den nu berörts.

I syfte att öka det praktiska värdet av friförklaring vill utskottet förorda

en komplettering av det vid propositionen fogade författningsförslaget efter

förebild från förordningen angående vissa åtgärder för bekämpande av smittsam

kastning hos nötkreatur (1947:209). Utskottet föreslår sålunda för

sin del, att i den föreslagna förordningen intages en ny paragraf av innebörd,

att överlåtelse av ägg, kycklingar eller höns under beteckning som utsäger

eller ger sken av att äggen eller djuren äro fria från nämnda sjukdom icke

må ske med mindre de härröra från besättning eller del därav som enligt

bestämmelserna i förordningen friförklarats. överträdelse av den av utskottet

föreslagna paragrafen torde böra straffas med dagsböter.

Enligt det föreliggande förslaget skall djurägare i vissa fall vara berättigad

till ersättning vid nedslaktning av djur. Så föreslås under närmare

angivna förutsättningar bliva fallet när förordnande om nedslaktning meddelas

efter tvångsvis företagen undersökning av besättning. Ersättning förutsättes

sålunda icke skola utgå när fråga är om besättning som är ansluten

till det frivilliga bekämpandet. I detta hänseende avviker förslaget från be
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr il.

9

stämmelserna beträffande smittsam kastning hos nötkreatur vilka bestämmelser

i huvudsak tagits till förebild vid utarbetande av förslaget. Såsom

de förslagsställande myndigheterna anfört torde vid ett frivilligt bekämpande,

som är inskränkt till avelshönserierna, anledning saknas att lämna

hönseriägarna ersättning för nedslaktade djur. Det kan nämligen med fog

göras gällande, att den som driver avelshönseri såsom särskild näring bör

själv svara för risker som veterligen äro förbundna med denna näring.

Från denna utgångspunkt borde ersättning vid nedslaktning över huvud

icke kunna utgå till ägare av avelshönseri. Enligt förslaget uteslutes emellertid

från rätt till ersättning icke ägare av avelshönseri utan den som är ansluten

till det frivilliga bekämpandet. Detta innebär alltså att, när det gäller

rätt till ersättning för nedslaktade djur, ägare av avelshönseri vilken undandrager

sig anslutning till sjukdomsbekämpandet kommer i en bättre

ställning än den som ansluter sig till bekämpandet. Detta förhållande kan

synas oegentligt. Emellertid finner utskottet starka principiella betänkligheter

möta mot bestämmelser om tvångsnedslaktning utan någon som helst

rätt till ersättning. Vidare bör jämväl i detta sammanhang erinras om att

endast den till bekämpandet anslutne kan erhålla förmånen av friförklaring.

Det bör också framhållas, att nedslaktning tvångsvis av besättning torde

ifrågakomma endast i undantagsfall. Efter övervägande av dessa synpunkter

har utskottet funnit sig böra tillstyrka de föreslagna allmänna riktlinjerna

för rätt till ersättning vid nedslaktning av djur.

Ersättningens maximibelopp, som i förslaget upptagits till 2 kronor 50

öre för varje djur, har i den föreliggande motionen föreslagits skola höjas

till 3 kronor 50 öre. Det har därvid hänvisats till att ersättningen enligt förslaget

skall från fall till fall bestämmas av veterinärstyrelsen och att därför

anledning icke vore att befara, att ersättningen bleve oskäligt hög. Enligt

de förslagsställande myndigheternas mening borde Kungl. Maj :t i särskilda

fall kunna bevilja högre ersättning än 2 kronor 50 öre. Statskontoret

däremot har i remissyttrande funnit redan detta maximibelopp alltför högt.

I likhet med departementschefen anser utskottet icke erforderligt att öppna

möjlighet att bevilja högre ersättning än 2 kronor 50 öre för djur. Härvid

vill utskottet erinra om att enligt 10 § i förordningen djurägare må efter veterinärstyrelsens

godkännande förfoga över köttet av nedslaktat djur. Utskottet

finner sig sålunda icke heller i nu berört hänseende kunna tillstyrka

bifall till motionen.

Kungl. Maj :ts förslag i de delar det icke nu berörts har icke givit utskottet

anledning till erinran.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

A. att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande

proposition, må

1) med förklaring, att riksdagen funnit viss ändring böra

företagas i förslaget till förordning om bekämpandet av hönslyfus

in. in., för sin del antaga följande förslag till

Bihang till riksdagens protokoll 19b9. 10 samt. Nr 41.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Jordbruksutskottets utlåtande nr il.

(Kungl. Maj.ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

Förordning

om bekämpande av hönstyfus m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Frivilligt bekämpande.

1 §•

Veterinärstyrelsen äger anordna frivilligt bekämpande av hönstyfus vid

rikets avelshönserier i enlighet med vad nedan stadgas.

Efter veterinärstyrelsens medgivande må sådant bekämpande ock inom

visst område anordnas av hushållningssällskap.

Med avelshönseri avses i denna förordning hönseri som drives med syfte

att för rekrytering av andra hönsbesättningar tillhandahålla avelsägg, kycklingar

eller höns.

2 §.

Djurägare som önskar ansluta sin besättning till frivilligt hönstyfusbekämpande

skall avgiva förbindelse till den som anordnar bekämpandet att

under minst två år iakttaga för bekämpandet meddelade bestämmelser ävensom

gälda föreskriven avgift.

I förbindelsen skall intagas förbehåll därom att, därest förbindelsen icke

uppsäges senast ett år före utgången av dess giltighetstid, förlängning på

ett år skall anses hava kommit till stånd, samt att, om besättningen jämlikt

5 § uteslutes från bekämpandet, djurägaren skall vara skyldig att utgiva två

års avgifter.

3 §.

I enlighet med föreskrifter av den som anordnar bekämpandet skall inom

ansluten besättning för utrönande av sjukdomens förekomst tagas blodprov

för serologisk undersökning samt verkställas undersökning av djurkroppar.

Ägare av besättning där hönstyfus förekommer är skyldig att vidtaga

nödiga åtgärder för att hämma sjukdomen och hindra dess spridning. Särskilt

skall försiktighet iakttagas vid försäljning av djur eller ägg, så att

icke smittan sprides till besättning som är fri från sjukdomen.

4 §.

Djurägare må under de förutsättningar veterinärstyrelsen angiver erhålla

förklaring att hans besättning tills vidare skall anses fri från hönstyfus

(friförklaring). Friförklaring meddelas av veterinärstyrelsen eller,

inom område där hushållningssällskapet anordnat bekämpandet, efter veterinärstyrelsens

bemyndigande av sällskapet.

Ägare av friförklarad besättning är skyldig att låta verkställa de undersökningar

och underkasta besättningen den kontroll i övrigt som veterinärstyrelsen

föreskriver.

Har djurägaren brutit mot de för bekämpandet meddelade föreskrifterna

eller har djur vid undersökning befunnits behäftat med hönstyfus eller kan

eljest befaras att sjukdomen på nytt inkommit i besättningen, skall friförklaringen

återkallas.

Återkallelse meddelas av den som anordnar bekämpandet. Vederbörande

veterinär må återkalla friförklaring tills vidare i avbidan på slutligt beslut.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 41.

11

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

5 §.

Underlåter djurägare att ställa sig till efterrättelse i denna förordning

eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter för frivilligt hönstyfusbekämpande,

må den som anordnar bekämpandet utesluta besättningen

därifrån.

6 §•

Det ankommer på den som anordnar frivilligt hönstyfusbekämpande att

årligen fastställa de avgifter som skola erläggas av djurägarna. Sådant beslut

av hushållningssällskap skall underställas veterinärstyrelsen för godkännande.

7 §•

Hushållningssällskap som anordnar frivilligt hönstyfusbekämpande i enlighet

med denna förordning må för varje till bekämpandet anslutet, mer

än sex månader gammalt djur i icke friförklarad besättning erhålla årligt

statsbidrag med visst av Kungl. Maj :t bestämt belopp.

Statsbidrag må ock, efter grunder som fastställas av Kungl. Maj :t, utgå

för undersökning av blodprov eller djurkropp som verkställes annorstädes

än å statens veterinärmedicinska anstalt.

8 §.

Statsbidrag utbetalas av veterinärstyrelsen.

Det åligger hushållningssällskap som åtnjuter statsbidrag att före den

15 mars varje år till veterinärstyrelsen avgiva redogörelse för sällskapets utgifter

och inkomster i bekämpningsverksamheten under nästföregående år.

Annat bekämpande.

9 §•

Uppkommer misstanke att hönstyfus utbrutit i besättning som icke är ansluten

till frivilligt bekämpande, må veterinärstyrelsen låta på statens bekostnad

taga blodprov från besättningen för serologisk undersökning. Sådan

åtgärd må ock eljest vidtagas för utrönande av sjukdomens spridning inom

landet.

10 §.

Framgår vid undersökning som avses i 9 §, att hönstyfus förekommer i

besättningen, och finner veterinär styrelsen sjukdomen kunna fullständigt

utrotas där genom nedslaktning av vissa eller alla djur, må styrelsen, om

sådant utrotande är av väsentlig betydelse för att förekomma att andra besättningar

smittas, förordna att nedslaktning i nödig omfattning skall äga

rum.

Vid nedslaktning skall anordnas kontroll på sätt veterinärstyrelsen föreskriver.

Djurägaren må efter veterinärstyrelsens godkännande förfoga över

köttet av nedslaktat djur.

11 §•

Vägrar djurägare att låta blodprov tagas eller nedslaktning verkställas efter

vad i 9 eller 10 § sägs, må länsstyrelsen på framställning av veterinärstyrelsen

förordna om nödig handräckning.

12 §.

Ha djur nedslaktats i den ordning som sägs i 10 §, är ägaren berättigad

till ersättning av statsmedel. Ersättningens belopp bestämmes av veterinärstyrelsen.

Det må icke sättas högre än till två kronor femtio öre för varje

djur.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Jordbruksutskottets utlåtande nr Al.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Gemensamma bestämmelser.

13 §.

Ej må någon överlåta ägg, kycklingar

eller höns under beteckning,

som utsäger eller giver sken av att

äggen eller djuren är o fria från hönstgfus,

med mindre de härröra från

besättning eller del därav som enligt

A § friförklarats.

Bryter någon mot stadgandet i denna

paragraf, straffes med dagsböter.

14 §.

De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna förordning

meddelas av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,

av veterinärstyrelsen.

15 §.

Kungl. Maj :t må besluta, att vad i denna förordning är stadgat skall

lända till efterrättelse även i fråga om annan paratyfos hos fjäderfä än hönstyfus.

Därvid må Kungl. Maj :t tillika föreskriva, att bestämmelserna i

9—12 §§ skola äga tillämpning jämväl å besättning som är ansluten till

frivilligt bekämpande.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1950, då kungörelsen den 20

november 1931 (nr 402) angående åtgärder mot hönskolera, hönspest och

hönstyfus upphör att gälla.

2) i övrigt godkänna de i propositionen angivna grunderna

för bekämpande av hönstyfus m. m.;

3) till Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar:

Åtgärder mot hönstyfus å riksstaten för

budgetåret 1949/50 under nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

av 25 000 kronor;

B) att motionen 11:344 icke må föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 10 maj 1949.

På jordbruksutskottets vägnar:

L. TJÄLLGREN.

Vid detta ärendes slutbehandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Tjällgren, Carl Edmund Eriksson,Alfred

Andersson, Anderberg, Svedberg, Näslund, Jon Jonsson och Isaksson; samt

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Svensson i Ljungskile,

Andersson i Tungelsta, Andersson i Surahammar, Haeggblom, Andersson

i Ftyssna, Ahlsten och Boman i Stafsund.

497612. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1949.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1949:336 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade grunder för bekämpande av hönstyfus m. m. a1 i texten