Utlåtande i anledning av väckta motioner angående statens medverkan för en utökning av den svenska kväveproduktionen.
1949-05-20 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1949:48, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående statens medverkan för en utökning av den svenska kväveproduktionen.
Dokumentets text
2
Jordbruksutskottets utlåtande nr 48.
Nr 48.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående statens medverkan
för en utökning av den svenska kväveproduktionen.
(2:a avd.)
I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 31 av herr Persson, Karl, m. fl. och II: 84 av herr
Werner m. fl., har hemställts, »att riksdagen hos Kungl. Maj :t begär en
skyndsam utredning angående statens medverkan för en utökning av den
svenska kväveproduktionen».
Beträffande de skäl som anförts till stöd för motionerna får utskottet
hänvisa till dessa.
Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat utlåtanden över motionerna
från lantbruksstyrelsen, kommerskollegium och statens industrikommission.
Kommerskollegium har överlämnat infordrade yttranden från Sveriges
kemiska industrikontor och Kooperativa förbundet.
De hörda myndigheterna ha ansett sig icke kunna tillstyrka bifall till
motionerna.
Lantbruksstyrelsen har i sitt utlåtande anfört följande.
Bland växtnäringsämnena intager kvävet en mycket betydelsefull plats.
Förbrukningen av kvävegödselmedel företer också en fortgående stegring
inom vårt land. Den totala förbrukningen av dylika gödselmedel, vilken
under åren närmast före det andra världskriget stannade vid omkring
170 000 ton 15,5-procentig vara årligen, utgjorde sålunda under gödselåret
1947/48 (16 juli 1947—15 juli 1948) i runt tal 240 000 ton. Vissa år under
det andra världskriget och närmast därefter uppvisa en ej obetydligt högre
förbrukning. Störst var denna under år 1945/46, då densamma uppgick till
285 000 ton.
Bortsett från nu rådande ransonering av kvävegödselmedel torde ovan
anförda uppgifter rörande förbrukningen av kvävegödselmedel icke representera
en optimal kvävetillförsel vid nuvarande inriktning av växtodlingen
i vårt land. Växtodlingens inriktning kommer självfallet att i förening
med prisförhållandenas gestaltning bliva avgörande för den framtida förbrukningen
av kvävegödselmedel inom det svenska jordbruket. De förändringar,
som under senaste årtionden inträtt i fråga om växtodlingen, synas
emellertid antyda, att en ökad användning av kvävegödselmedel kommer
att äga rum framdeles. De vid försöksverksamheten inom jordbruket uppnådda
resultaten torde jämväl i allmänhet giva vid handen, att förutsättningar
föreligga för en betydande utökning av förbrukningen utav kvävegödselmedel.
Såsom motionärerna framhållit bär även vid uppgörandet av
de närmaste årens långtidsprogram förutsatts en ökning av nyssnämnda
förbrukning.
Det nuvarande behovet av kvävegödselmedel tillgodoses i runt tal till
hälften genom den inhemska kvävegödselmedelsindustrien. Dennas kapacitet
utökades för endast några år sedan ej oväsenligt genom tillkomsten av en
Jordbruksutskottets utlåtande nr 48.
3
ny fabrik för framställning av kalkammonsalpeter i Köping. Sammanlagda
kapaciteten torde f. n. i huvudsak motsvara den förbrukning, som förefanns
före år 1939.
Ur beredskapssynpunkt är det angeläget, att en inhemsk kvävegödselmedelstillverkning
av icke allt för ringa omfattning förefinnes. I vad mån
kapaciteten bör utökas utöver vad som kan anses erforderligt ur beredskapssynpunkt
torde i första hand böra avgöras med hänsyn till den konkurrenskraft,
som en inhemsk tillverkning av ifrågavarande slag kan uppnå
gentemot utomlands framställda kvävegödselmedel. Vid den tidigare
behandlingen av förevarande fråga inom riksdagen synes emellertid ha
framgått, att förutsättningarna härför torde vara förhållandevis begränsade
vid en på hydro-elektrisk kraft baserad kväveindustri i vårt land. Därest
annat tillverkningsförfarande skulle ifrågasättas, kommer produktionen å
andra sidan att bliva beroende av tillförsel av utländskt J$gl.
De ekonomiska förutsättningarna för en utvidgning av gödselmedelsindustrien
i Sverige ävensom den ur beredskapssynpunkt önskvärda omfattningen
av sagda industri, skulle självfallet kunna väntas bliva närmare
belysta, därest en utredning av det slag motionärerna ifrågasatt, komme
till stånd. Även om detta i och för sig torde få anses vara av. värde, vill
lantbruksstyrelsen dock erinra om att den starka begränsning av investeringsverksamheten
som ansetts erforderlig under den närmaste framtiden,
i hög grad torde minska förutsättningarna för en omedelbar utvidgning av
den inhemska industrien på förevarande område. Den knapphet, som för
närvarande råder i fråga om elektrisk kraft och vilken under år 1947/48
förorsakade en nedgång av den inhemska produktionen av kvävegödselmedel
med omkring 10 procent, synes ävenledes lägga hinder i vägen för en
nämnvärd utvidgning av den inhemska kvävegödselmedelsindustriens kapacitet
under de närmaste åren
På grund av vad ovan anförts anser lantbruksstyrelsen sig icke böra förorda
bifall till förevarande motioner.
Av Sveriges kemiska industrikontors yttrande må här återgivas följande.
Den nuvarande svenska tillverkningskapaciteten av kväveprodukter för
gödseländamål uppskattas till en kvantitet motsvarande 23 500 ton rent
kväve. Kapaciteten beräknas genom ökad tillverkning vid Stockviksverken
komma att höjas med 4 500 ton under vartdera av åren 1949 och 1950
och förutses därigenom under det sistnämnda året komma att uppgå till
32 500 ton. Man räknar med att importmöjligheterna inom kort komma att
avsevärt förbättras, företrädesvis genom ökade leveransmöjligheter från
Norge. Sålunda beräknas, att under år 1950 från Norge skall kunna levereras
kalksalpeter motsvarande 23 000 ton rent kväve. Från Chile kan man
räkna med import av salpeter motsvarande minst 3 200 ton rent kväve.
Fr. o. in. mitten av 1950 beräknas sålunda omkring 58 700 ton rent kväve
stå till det svenska jordbrukets förfogande. Den inhemska konsumtionen
som före det senaste världskriget icke översteg 28 000 ton beräknas för gödselåret
1948/49 komma att uppgå till omkring 39 500 ton. Landets behov
av rent kväve uppskattas för gödselåret 1952/53 till mellan 50 000 och 54 000
ton. Enligt undersökningar i samband med Marshallförhandlingarna har
man räknat med att för år 1952/53 tillverkningskapaciteten av kvävegödselmedcl
i världen kommer att (iverstiga behovet med ej mindre än omkring
700 000 ton rent kväve. Allt tyder därför på alt ett betydande överskott
på kvävegödsel medel kommer alt finnas på världsmarknaden vid den tidpunkt,
när eu ny svensk kvävefabrik skulle kunna påbörja tillverkningen.
Inhemsk kväveproduktion är visserligen av stor betydelse ej endast från
beredskapssynpunkt utan även såsom garanti för skäliga priser vid under
-
4
Jordbruksutskottets utlåtande nr 48.
skott på världsmarknaden. Enligt kemikontorets uppfattning synes emellertid
den angivna produktionskapaciteten av 32 500 ton innebära den avvägning
som är för närvarande mest ändamålsenlig. I allt fall finner kemikontoret
icke anledning för staten att medverka till ökning av den svenska
kväveproduktionen. Kemikontoret erinrar om att den svenska kväveindustrien
under åren 1932—1936 var nära att duka under för övermäktig utländsk
konkurrens och att 1934 års riksdag införde ett tillfälligt tullskydd
för ammoniumsulfat av 3 kronor per 100 kilogram, vilken tullsats av 1937
års riksdag infördes i tulltaxan såsom en fast tull.
Kooperativa förbundet har framhållit hl. a. följande.
En utpräglad brist på kvävegödselmedel råder f. n. i de flesta länder. I
detta sammanhang har erinrats om att den norska kväveindustrien på sista
tiden kraftigt utbyggts och att denna inom en nära framtid kommer att
kunna betydligt öka sina leveranser till den svenska marknaden. Förbundet
har vidare hänvisat till att motionärerna tagit särskilt sikte på en kväveindustri
grundad på elektrokemisk framställning av vätgas för kväveproduktionen.
Enär denna industri under de närmaste åren icke synes kunna
läggas i "''.man del av landet än i övre Norrland, måste man enligt förbundets
mening räkna med stor kostnadsbelastning för frakter såväl för bränsle,
kalksten och andra förnödenheter som för färdiga produkter. Kostnaderna
för en anläggning av den omfattning som närmast kunde komma i
fråga finner förbundet kunna uppskattas till omkring 50 miljoner kronor,
kraftanläggning och bostäder ej inräknade. En ny anläggning skulle icke
kunna komma i full drift på kortare tid än 3—4 år. Under denna tid kan
läget på marknaden enligt förbundets uppfattning komma att undergå betydande
förändringar. En utvidgning av i gång varande fabriker skulle draga
avsevärt mindre kostnader och kortare tid. Framställning av syntesgas av
koks utgör en tillverkningsmetod som enligt förbundets mening har större
förutsättningar i vårt land än den elektrokemiska. Förbundet har ansett, att
en utredning om förutsättningarna för ökning av kväveproduktionen inom
landet och om lämpligaste sättet för statens medverkan härtill vore av
värde, och förklarat sig vilja ställa till utredningens förfogande det material
och den sakkunskap som förbundet har på området.
Kommerskollegium har för egen del anfört följande.
Landets behov av kvävegödselmedel, som för närvarande långt ifrån tillfredsställande
kan täckas, uppskattas i det svenska långtidsprogrammet för
gödselåret 1952/53 till mellan 50 000 och 54 000 ton rent kväve. På grund
av en icke obetydlig ökning av tillverkningskapaciteten för kalkkväve och
importen av kalksalpeter från Norge beräknas emellertid redan för gödselåret
1950/51 kunna stå jordbruket till förfogande omkring 58 000 ton rent
kväve, under förutsättning att den inhemska produktionskapaciteten helt
kan utnyttjas. Vissa planer på att kunna utöka tillverkningen av kalkammonsalpeter
med cirka 6 500 ton rent kväve föreligga också men torde av
olika skäl icke kunna förverkligas under de närmaste åren. Men bortsett
härifrån har man sålunda att räkna med att landets produktionskapacitet
redan gödselåret 1950/51 kan komma att uppgå till omkring 70 %
av jordbrukets behov, vilket enligt kollegii åsikt får anses tillfredsställande
med hänsyn till att landets behov av kalksalpeter lämpligen i första hand
bör tillgodoses genom import från Norge.
Då under de närmast kommande åren tillverkningen av kvävegödselmedel
kan beräknas komma att öka icke oväsentligt finner kollegium att för
närvarande tillräckliga skäl knappast föreligga för någon statens medver
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr 4S.
5
kan till utbyggnad av den svenska kväveproduktionen. På grund härav får
kommerskollegium avstyrka den i motionerna föreslagna utredningen.
Statens industrikommission har lämnat en översikt över den svenska kväveindustriens
utveckling. I fråga om produktionsmöjligheter inom landet,
import och konsumtion har kommissionen gjort sammanställningar som
överensstämma med de av Sveriges kemiska industrikontor lämnade uppgifterna.
I likhet med kemiska kontoret har kommissionen räknat med att
den hittillsvarande världsknappheten på kväve inom ett par år kommer att
förbytas i en överskottsproduktion.
Industrikommissionens utlåtande innehåller i övrigt följande.
I motionerna framföras huvudsakligen följande motiv för en utbyggnad
av den svenska kväveproduktionen under statlig medverkan:
1) Den fördel, som en tillräcklig kvävegödsling kan beräknas medföra
för det svenska jordbruket och därmed för folkhushållet, vilket gör det angeläget
att den nuvarande bristen på kvävegödselmedel häves så snabbt som
möjligt.
2) Den valutamässiga och därmed eventuellt nationalekonomiska vinsten
av att kunna ersätta den traditionella importen från Norge med inhemsk
tillverkning.
3) Den fördel ur beredskapssynpunkt, som en fullt betryggande inhemsk
produktionskapacitet skulle innebära.
4) Den nationalekonomiska vinst som förmodas ligga däri att svensk
vattenkraft finge ökad avsättning.
Det första motivet dominerar i motionerna. Även om en utredning emellertid
skulle komma till den uppfattningen, att en ny kväveindustri bör
uppbyggas under statlig medverkan, kan denna nya anläggning dock ej
väntas vara i gång förrän tidigast om 3 eller 4 år. En utredning i dag skulle
sålunda på intet sätt kunna avhjälpa den kvävebrist, som föreligger nu och
ytterligare något år framåt. En eventuell ny fabrik skulle vidare komma
att få starta sin verksamhet under en period av överskottsproduktion inom
Europa.
I fråga om det andra motivet kan sägas att man visserligen kan vinna att
importen från Norge minskar med några tiotal miljoner årligen, men vårt
handelsutbyte med norrmännen är av tradition så uppbyggt, att denna
minskning på importsidan troligen omedelbart skulle få till följd en motsvarande
minskning på exportsidan. Vi skulle med andra ord minska vårt
fartygsbyggande, som vi ha påtagliga förutsättningar för, och i stället tillverka
ytterligare gödselmedel under betingelser, som sannolikt äro ogynnsammare
än norrmännens.
Det tredje motivet, beredskapsynpunkten, anser sig industrikommissionen
icke böra närmare ingå på, då dessa synpunkter torde falla under riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskaps verksamhetsområde. Erfarenheterna
från det senaste kriget, då de stora kvävefabrikerna på kontinenten
till stor del omställde produktionen från gödselmedel till sprängämnen och
därför någon import till Sverige av kvävegödselmedel icke kunde åstadkommas
i vidare mån än vad som traditionellt brukat erhållas från Norge,
tyda dock på att en utökning av den svenska kvävefabrikationen kan vara
ett önskemål ur beredskapssynpunkt. Vid bedömningen härav måste man
dock även taga hänsyn till att en fullgod kvävegödsling under avspärrningstider
ej kan få full effekt, om man inte samtidigt kan tillföra jorden tillräckligt
med superfosfat och kaligödsel.
6
Jordbruksutskottets utlåtande nr 48.
I fråga om det sista motivet vill kommissionen som sin uppfattning framhålla,
att det ingalunda är sannolikt att en ny kväveindustri kommer att
kunna arbeta så ekonomiskt som de industrier, vilka till större delen uppbyggts
under en ur investeringssynpunkt gynnsammare tid. Motionärerna
påpeka speciellt att den svenska vattenkraften skulle skapa gynnsamma
förutsättningar. Det är fullt riktigt att kostnaden för elektrisk energi utgör
en mycket betydande andel av framställningskostnaderna i kväveproduktionen.
Om den utbyggnad av vattenkraften, som för närvarande pågår, helt
kommer till stånd, synes man kunna räkna med ett pris på elektrisk kraft
av lägst 1—1,5 öre per kWh. Därmed skulle energikostnaden komma alt uppgå
till 20 å 25 % av nuvarande försäljningspris. Då emellertid energikostnaden
i huvudsak betingas av de fasta kostnader, som äro nedlagda i vattenkraftens
utbyggnad, och även de övriga tillverkningskostnaderna inom
kväveproduktionen i hög grad utgöras av kapitalkostnader är det uppenbart,
att en fabrik, som bygges under nuvarande pris- och konjunkturläge, kommer
att få det väsentligt svårare än de industrier, som byggts billigare och
baserats på mera lättillgängliga och lättutbyggda vattenkrafttillgångar. Norsk
Hydros vattenkraft torde sålunda vara utbyggd till osedvanligt låga kostnader,
vilka ge bolaget möjlighet att i ett hårt konkurrensläge reducera
energikostnaden till endast några tiondels öre per kWh.
Enligt kommissionens uppfattning är det därför knappast möjligt att en
kvävefabrik, som byggs under de närmaste åren och baseras på den vattenkraft,
som för närvarande är under utbyggnad, kan komma att arbeta under
lika goda betingelser som den norska kväveindustrien. Fabrikens verksamhet
kan tvärtom lätt bliva en ekonomisk belastning för det svenska jordbruket
eller för svenska folket i allmänhet, ifall den utbyggda svenska kvävegödselproduktionen
måste skyddas mot utländsk konkurrens genom ökade
tullar, importreglering eller subventionering i form av ett lägre energipris
än vad staten kan erhålla från övriga energiköpare. I det sammanhanget
kan det vara anledning att erinra om att kväveproduktionen, trots att vi för
närvarande ha en brist på kvävegödselmedel, ej ansågs utgöra den ur försörjningsmässig
synpunkt angelägnaste förbrukningen av elektrisk energi
under den period 1947—48, då vi hade brist på elektrisk kraft. Tvärtom
minskades tilldelningen för denna industri med ej mindre än ca 40 % under
den svåraste perioden, alltså väsentligt mer än för de flesta andra industrier.
Det kan förefalla egendomligt, att den svenska kväveindustrien för närvarande
är under utbyggnad, då förutsättningarna för en sådan utbyggnad
enligt vad som ovan framhållits ej äro gynnsamma. Utbyggnaden i Stockviksverken
beror emellertid därpå att bolaget nu måste bygga en andra
karbidugn som reserv för den ugn, som varit i verksamhet oavbrutet under
snart 9 år. Härigenom får bolaget en fördubblad karbidtillverkning så
länge den gamla ugnen kan arbeta. Den del av fabriken, som överför karbiden
till kalkkväve, var från början så dimensionerad, att den med smärre
förändringar räcker till även när den nya karbidugnen körts i gång.
Även om förutsättningarna för och fördelarna av en ytterligare utbyggnad
av den svenska kväveproduktionen varit gynnsammare, skulle industrikommissionen
ändock ha tvekat att tillråda en sådan utbyggnad i nuvarande
situation, då landets investeringsmöjligheter äro så beskurna, att endast mycket
angelägna industriinvesteringar medgivas. En utökning av kvävefabrikationen
torde medföra ett investeringsbehov på åtminstone ett par tiotal
men för byggnadsverksamheten inom landet, den svenska stål- och maskinmiljoner
kronor, och kommissionen vill redan nu framhålla, att varken raindustriens
produktionskapacitet eller möjligheterna att importera erfor
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr 48.
7
derliga maskiner komma att kunna inrymma en investering av ifrågasatt
art. Kommissionen anser sig för den skull icke kunna tillstyrka, att den i
motionerna föreslagna utredningen f. n. kommer till stånd.
Utskottet. Det må erinras om att frågan om utbyggnad av den svenska
kväveproduktionen under statlig medverkan varit föremål för behandling
vid 1944 och 1945 års riksdagar med anledning av väckta motioner i ämnet.
Vid 1944 års riksdag behandlade jordbruksutskottet i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 46 frågan om ökad kväveproduktion närmast enligt
den då ifrågasatta elektrolytiska metoden. Utskottet uttalade, att naturliga
förutsättningar för projektet kunde synas föreligga. Emellertid framhölls, att
de relativt höga utbyggnadskostnaderna för erhållande av vattenkraft syntes
förutsätta avsevärt stöd från statsmakternas sida. Vidare uttalade utskottet,
att betydande problem och kostnader vore förbundna med transport av färdig
vara eller överföring av kraft. På dessa skäl och da en betydande fabrikation
enligt annan metod beräknades inom kort igångsättas, fann sig utskottet
icke kunna tillstyrka bifall till motionerna.
Statsutskottet, som hade frågan till behandling vid 1945 års riksdag, anförde
i sitt utlåtande, nr 134, bl. a. att användning av vattenkraft för kväveproduktion
på grund av den stora energiåtgången finge anses utgöra mindre
god nationell hushållning. Vidare hänvisade utskottet till att produktionen
inom landet närmade sig förbrukningen före det sista världskriget och
utgjorde 75 procent av den antagna förbrukningen under efterkrigstiden.
Importmöjligheterna från Norge och Chile berördes därjämte. Erfarenheterna
från tidigare krigs- och efterkrigsår visade, framhöll utskottet, att
planläggningsproblemen måste bedömas med den största försiktighet. Utskottet
fann för det dåvarande icke tillräckliga skäl för en framställning i
ämnet från riksdagen, och motionerna föranledde icke någon riksdagens
åtgärd.
De synpunkter på den föreliggande frågan som sålunda anförts vid
tidigare riksdagsbehandling ha kommit till uttryck jämväl i de av myndigheterna
nu avgivna utlåtandena i ärendet.
För egen del är utskottet angeläget att understryka betydelsen av att vårt
jordbruk tillföres kvävegödselmedel i erforderlig utsträckning. Av utredningen
i ärendet framgår, att den inhemska kväveproduktionen för närvarande
icke täcker behovet och, trots beräknad produktionsökning, ej heller
i fortsättningen torde komma att göra det. En icke oväsentlig del av behovet
måste tillgodoses genom import. Att av detta förhållande i och för sig draga
den slutsatsen, att en utbyggnad av den inhemska produktionen är påkallad
eller önskvärd, är emellertid förhastat. Från beredskapssynpunkt kan visserligen
göras gällande att full trygghet vinnes endast genom tillräcklig produktion
inom landet, i det att importen kan försvåras eller omöjliggöras genom
avspärrning. Å andra sidan måste likväl övervägas dels giaden av risk
för eu avskärning av importen och dels i vad mån det kan anses ekonomiskt
fördelaktigt alt ersätta importen med inhemsk produktion.
När det gäller att bedöma risken för en avskärning av importmöjlighe
-
8
Jordbruksutskottets utlåtande nr 49.
lerna, varmed här avses inverkan på importen genom krigsfall, inställa sig
givetvis betydande vanskligheter. Vår huvudsakliga importkälla i fråga om
kväve utgör Norge. Det torde icke kunna bestridas, att ett visst mått av
trygghet för vår kväveimport ligger just i att den kommer från vårt närmaste
grannland.
Även det ekonomiska bedömandet rymmer åtskilliga ovissa faktorer, varom
bl. a. uttalandena vid tidigare riksdagsbehandling av frågan bära vittne.
Främst har emellertid utskottet nu uppmärksammat de prognoser för utvecklingen
på världsmarknaden, som givits av Sveriges kemiska industrikontor
och statens industrikommission, samt i jämförelse därmed de relativt
höga anläggningskostnaderna och tidsåtgången för uppförande av en
kvävefabrik inom landet. Utskottet hänvisar härvid till kemiska kontorets
och industrikommissionens i det föregående återgivna uttalanden, att ett
betydande överskott på kvävegödselmedel kan beräknas komma att finnas
på världsmarknaden vid den tidpunkt, när en ny svensk kvävefabrik skulle
kunna påbörja tillverkningen. I detta sammanhang erinrar utskottet också
om industrikommissionens uttalade uppfattning, att en svensk kvävefabrik,
som bygges under de närmaste åren och som baseras på vattenkraft under
utbyggnad, knappast kan komma att arbeta under lika gynnsamma betingelser
som den norska kväveindustrien. De här berörda ekonomiska faktorerna
giva enligt utskottets mening anledning till de av industrikommissionen antydda
farhågorna, att en utbyggnad för närvarande av den svenska kväveproduktionen
genom statens medverkan skulle, i stället för att lämna en
avsedd hjälp åt vårt jordbruk, kunna bliva en belastning för såväl detta som
landet i övrigt.
I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna finner sig utskottet på
anförda skäl icke kunna tillstyrka, att utredning företages i det i motionerna
angivna hänseendet.
Utskottet hemställer alltså,
att de likalydande motionerna I: 31 och II: 84 icke må föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 20 maj 1949.
På jordbruksutskottets vägnar:
L. TJÄLLGREN.
Vid detta ärendes slutbehandling ha närvarit:
från första kammaren: herrar Tjällgren, Carl Edmund Eriksson, Alfred
Andersson, Anderberg, Hjalmar Nilsson, Svedberg, Näslund och Ernst
Hjalmar Nilsson; samt
från andra kammaren: herrar Andersson i Surahammar, Hseggblom,
Jacobson i Vilhelmina, Andersson i Hyssna, Ahlsten, Boman i Stafsund,
Nilsson i Varuträsk och Åhman.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.