Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående statens medverkan för en utökning av den svenska kväveproduktionen.

1949-05-20 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1949:48, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående statens medverkan för en utökning av den svenska kväveproduktionen.

Dokumentets text

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande nr 48.

Nr 48.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående statens medverkan

för en utökning av den svenska kväveproduktionen.

(2:a avd.)

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande

motioner, nämligen I: 31 av herr Persson, Karl, m. fl. och II: 84 av herr

Werner m. fl., har hemställts, »att riksdagen hos Kungl. Maj :t begär en

skyndsam utredning angående statens medverkan för en utökning av den

svenska kväveproduktionen».

Beträffande de skäl som anförts till stöd för motionerna får utskottet

hänvisa till dessa.

Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat utlåtanden över motionerna

från lantbruksstyrelsen, kommerskollegium och statens industrikommission.

Kommerskollegium har överlämnat infordrade yttranden från Sveriges

kemiska industrikontor och Kooperativa förbundet.

De hörda myndigheterna ha ansett sig icke kunna tillstyrka bifall till

motionerna.

Lantbruksstyrelsen har i sitt utlåtande anfört följande.

Bland växtnäringsämnena intager kvävet en mycket betydelsefull plats.

Förbrukningen av kvävegödselmedel företer också en fortgående stegring

inom vårt land. Den totala förbrukningen av dylika gödselmedel, vilken

under åren närmast före det andra världskriget stannade vid omkring

170 000 ton 15,5-procentig vara årligen, utgjorde sålunda under gödselåret

1947/48 (16 juli 1947—15 juli 1948) i runt tal 240 000 ton. Vissa år under

det andra världskriget och närmast därefter uppvisa en ej obetydligt högre

förbrukning. Störst var denna under år 1945/46, då densamma uppgick till

285 000 ton.

Bortsett från nu rådande ransonering av kvävegödselmedel torde ovan

anförda uppgifter rörande förbrukningen av kvävegödselmedel icke representera

en optimal kvävetillförsel vid nuvarande inriktning av växtodlingen

i vårt land. Växtodlingens inriktning kommer självfallet att i förening

med prisförhållandenas gestaltning bliva avgörande för den framtida förbrukningen

av kvävegödselmedel inom det svenska jordbruket. De förändringar,

som under senaste årtionden inträtt i fråga om växtodlingen, synas

emellertid antyda, att en ökad användning av kvävegödselmedel kommer

att äga rum framdeles. De vid försöksverksamheten inom jordbruket uppnådda

resultaten torde jämväl i allmänhet giva vid handen, att förutsättningar

föreligga för en betydande utökning av förbrukningen utav kvävegödselmedel.

Såsom motionärerna framhållit bär även vid uppgörandet av

de närmaste årens långtidsprogram förutsatts en ökning av nyssnämnda

förbrukning.

Det nuvarande behovet av kvävegödselmedel tillgodoses i runt tal till

hälften genom den inhemska kvävegödselmedelsindustrien. Dennas kapacitet

utökades för endast några år sedan ej oväsenligt genom tillkomsten av en

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 48.

3

ny fabrik för framställning av kalkammonsalpeter i Köping. Sammanlagda

kapaciteten torde f. n. i huvudsak motsvara den förbrukning, som förefanns

före år 1939.

Ur beredskapssynpunkt är det angeläget, att en inhemsk kvävegödselmedelstillverkning

av icke allt för ringa omfattning förefinnes. I vad mån

kapaciteten bör utökas utöver vad som kan anses erforderligt ur beredskapssynpunkt

torde i första hand böra avgöras med hänsyn till den konkurrenskraft,

som en inhemsk tillverkning av ifrågavarande slag kan uppnå

gentemot utomlands framställda kvävegödselmedel. Vid den tidigare

behandlingen av förevarande fråga inom riksdagen synes emellertid ha

framgått, att förutsättningarna härför torde vara förhållandevis begränsade

vid en på hydro-elektrisk kraft baserad kväveindustri i vårt land. Därest

annat tillverkningsförfarande skulle ifrågasättas, kommer produktionen å

andra sidan att bliva beroende av tillförsel av utländskt J$gl.

De ekonomiska förutsättningarna för en utvidgning av gödselmedelsindustrien

i Sverige ävensom den ur beredskapssynpunkt önskvärda omfattningen

av sagda industri, skulle självfallet kunna väntas bliva närmare

belysta, därest en utredning av det slag motionärerna ifrågasatt, komme

till stånd. Även om detta i och för sig torde få anses vara av. värde, vill

lantbruksstyrelsen dock erinra om att den starka begränsning av investeringsverksamheten

som ansetts erforderlig under den närmaste framtiden,

i hög grad torde minska förutsättningarna för en omedelbar utvidgning av

den inhemska industrien på förevarande område. Den knapphet, som för

närvarande råder i fråga om elektrisk kraft och vilken under år 1947/48

förorsakade en nedgång av den inhemska produktionen av kvävegödselmedel

med omkring 10 procent, synes ävenledes lägga hinder i vägen för en

nämnvärd utvidgning av den inhemska kvävegödselmedelsindustriens kapacitet

under de närmaste åren

På grund av vad ovan anförts anser lantbruksstyrelsen sig icke böra förorda

bifall till förevarande motioner.

Av Sveriges kemiska industrikontors yttrande må här återgivas följande.

Den nuvarande svenska tillverkningskapaciteten av kväveprodukter för

gödseländamål uppskattas till en kvantitet motsvarande 23 500 ton rent

kväve. Kapaciteten beräknas genom ökad tillverkning vid Stockviksverken

komma att höjas med 4 500 ton under vartdera av åren 1949 och 1950

och förutses därigenom under det sistnämnda året komma att uppgå till

32 500 ton. Man räknar med att importmöjligheterna inom kort komma att

avsevärt förbättras, företrädesvis genom ökade leveransmöjligheter från

Norge. Sålunda beräknas, att under år 1950 från Norge skall kunna levereras

kalksalpeter motsvarande 23 000 ton rent kväve. Från Chile kan man

räkna med import av salpeter motsvarande minst 3 200 ton rent kväve.

Fr. o. in. mitten av 1950 beräknas sålunda omkring 58 700 ton rent kväve

stå till det svenska jordbrukets förfogande. Den inhemska konsumtionen

som före det senaste världskriget icke översteg 28 000 ton beräknas för gödselåret

1948/49 komma att uppgå till omkring 39 500 ton. Landets behov

av rent kväve uppskattas för gödselåret 1952/53 till mellan 50 000 och 54 000

ton. Enligt undersökningar i samband med Marshallförhandlingarna har

man räknat med att för år 1952/53 tillverkningskapaciteten av kvävegödselmedcl

i världen kommer att (iverstiga behovet med ej mindre än omkring

700 000 ton rent kväve. Allt tyder därför på alt ett betydande överskott

på kvävegödsel medel kommer alt finnas på världsmarknaden vid den tidpunkt,

när eu ny svensk kvävefabrik skulle kunna påbörja tillverkningen.

Inhemsk kväveproduktion är visserligen av stor betydelse ej endast från

beredskapssynpunkt utan även såsom garanti för skäliga priser vid under
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande nr 48.

skott på världsmarknaden. Enligt kemikontorets uppfattning synes emellertid

den angivna produktionskapaciteten av 32 500 ton innebära den avvägning

som är för närvarande mest ändamålsenlig. I allt fall finner kemikontoret

icke anledning för staten att medverka till ökning av den svenska

kväveproduktionen. Kemikontoret erinrar om att den svenska kväveindustrien

under åren 1932—1936 var nära att duka under för övermäktig utländsk

konkurrens och att 1934 års riksdag införde ett tillfälligt tullskydd

för ammoniumsulfat av 3 kronor per 100 kilogram, vilken tullsats av 1937

års riksdag infördes i tulltaxan såsom en fast tull.

Kooperativa förbundet har framhållit hl. a. följande.

En utpräglad brist på kvävegödselmedel råder f. n. i de flesta länder. I

detta sammanhang har erinrats om att den norska kväveindustrien på sista

tiden kraftigt utbyggts och att denna inom en nära framtid kommer att

kunna betydligt öka sina leveranser till den svenska marknaden. Förbundet

har vidare hänvisat till att motionärerna tagit särskilt sikte på en kväveindustri

grundad på elektrokemisk framställning av vätgas för kväveproduktionen.

Enär denna industri under de närmaste åren icke synes kunna

läggas i "''.man del av landet än i övre Norrland, måste man enligt förbundets

mening räkna med stor kostnadsbelastning för frakter såväl för bränsle,

kalksten och andra förnödenheter som för färdiga produkter. Kostnaderna

för en anläggning av den omfattning som närmast kunde komma i

fråga finner förbundet kunna uppskattas till omkring 50 miljoner kronor,

kraftanläggning och bostäder ej inräknade. En ny anläggning skulle icke

kunna komma i full drift på kortare tid än 3—4 år. Under denna tid kan

läget på marknaden enligt förbundets uppfattning komma att undergå betydande

förändringar. En utvidgning av i gång varande fabriker skulle draga

avsevärt mindre kostnader och kortare tid. Framställning av syntesgas av

koks utgör en tillverkningsmetod som enligt förbundets mening har större

förutsättningar i vårt land än den elektrokemiska. Förbundet har ansett, att

en utredning om förutsättningarna för ökning av kväveproduktionen inom

landet och om lämpligaste sättet för statens medverkan härtill vore av

värde, och förklarat sig vilja ställa till utredningens förfogande det material

och den sakkunskap som förbundet har på området.

Kommerskollegium har för egen del anfört följande.

Landets behov av kvävegödselmedel, som för närvarande långt ifrån tillfredsställande

kan täckas, uppskattas i det svenska långtidsprogrammet för

gödselåret 1952/53 till mellan 50 000 och 54 000 ton rent kväve. På grund

av en icke obetydlig ökning av tillverkningskapaciteten för kalkkväve och

importen av kalksalpeter från Norge beräknas emellertid redan för gödselåret

1950/51 kunna stå jordbruket till förfogande omkring 58 000 ton rent

kväve, under förutsättning att den inhemska produktionskapaciteten helt

kan utnyttjas. Vissa planer på att kunna utöka tillverkningen av kalkammonsalpeter

med cirka 6 500 ton rent kväve föreligga också men torde av

olika skäl icke kunna förverkligas under de närmaste åren. Men bortsett

härifrån har man sålunda att räkna med att landets produktionskapacitet

redan gödselåret 1950/51 kan komma att uppgå till omkring 70 %

av jordbrukets behov, vilket enligt kollegii åsikt får anses tillfredsställande

med hänsyn till att landets behov av kalksalpeter lämpligen i första hand

bör tillgodoses genom import från Norge.

Då under de närmast kommande åren tillverkningen av kvävegödselmedel

kan beräknas komma att öka icke oväsentligt finner kollegium att för

närvarande tillräckliga skäl knappast föreligga för någon statens medver
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 4S.

5

kan till utbyggnad av den svenska kväveproduktionen. På grund härav får

kommerskollegium avstyrka den i motionerna föreslagna utredningen.

Statens industrikommission har lämnat en översikt över den svenska kväveindustriens

utveckling. I fråga om produktionsmöjligheter inom landet,

import och konsumtion har kommissionen gjort sammanställningar som

överensstämma med de av Sveriges kemiska industrikontor lämnade uppgifterna.

I likhet med kemiska kontoret har kommissionen räknat med att

den hittillsvarande världsknappheten på kväve inom ett par år kommer att

förbytas i en överskottsproduktion.

Industrikommissionens utlåtande innehåller i övrigt följande.

I motionerna framföras huvudsakligen följande motiv för en utbyggnad

av den svenska kväveproduktionen under statlig medverkan:

1) Den fördel, som en tillräcklig kvävegödsling kan beräknas medföra

för det svenska jordbruket och därmed för folkhushållet, vilket gör det angeläget

att den nuvarande bristen på kvävegödselmedel häves så snabbt som

möjligt.

2) Den valutamässiga och därmed eventuellt nationalekonomiska vinsten

av att kunna ersätta den traditionella importen från Norge med inhemsk

tillverkning.

3) Den fördel ur beredskapssynpunkt, som en fullt betryggande inhemsk

produktionskapacitet skulle innebära.

4) Den nationalekonomiska vinst som förmodas ligga däri att svensk

vattenkraft finge ökad avsättning.

Det första motivet dominerar i motionerna. Även om en utredning emellertid

skulle komma till den uppfattningen, att en ny kväveindustri bör

uppbyggas under statlig medverkan, kan denna nya anläggning dock ej

väntas vara i gång förrän tidigast om 3 eller 4 år. En utredning i dag skulle

sålunda på intet sätt kunna avhjälpa den kvävebrist, som föreligger nu och

ytterligare något år framåt. En eventuell ny fabrik skulle vidare komma

att få starta sin verksamhet under en period av överskottsproduktion inom

Europa.

I fråga om det andra motivet kan sägas att man visserligen kan vinna att

importen från Norge minskar med några tiotal miljoner årligen, men vårt

handelsutbyte med norrmännen är av tradition så uppbyggt, att denna

minskning på importsidan troligen omedelbart skulle få till följd en motsvarande

minskning på exportsidan. Vi skulle med andra ord minska vårt

fartygsbyggande, som vi ha påtagliga förutsättningar för, och i stället tillverka

ytterligare gödselmedel under betingelser, som sannolikt äro ogynnsammare

än norrmännens.

Det tredje motivet, beredskapsynpunkten, anser sig industrikommissionen

icke böra närmare ingå på, då dessa synpunkter torde falla under riksnämnden

för ekonomisk försvarsberedskaps verksamhetsområde. Erfarenheterna

från det senaste kriget, då de stora kvävefabrikerna på kontinenten

till stor del omställde produktionen från gödselmedel till sprängämnen och

därför någon import till Sverige av kvävegödselmedel icke kunde åstadkommas

i vidare mån än vad som traditionellt brukat erhållas från Norge,

tyda dock på att en utökning av den svenska kvävefabrikationen kan vara

ett önskemål ur beredskapssynpunkt. Vid bedömningen härav måste man

dock även taga hänsyn till att en fullgod kvävegödsling under avspärrningstider

ej kan få full effekt, om man inte samtidigt kan tillföra jorden tillräckligt

med superfosfat och kaligödsel.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets utlåtande nr 48.

I fråga om det sista motivet vill kommissionen som sin uppfattning framhålla,

att det ingalunda är sannolikt att en ny kväveindustri kommer att

kunna arbeta så ekonomiskt som de industrier, vilka till större delen uppbyggts

under en ur investeringssynpunkt gynnsammare tid. Motionärerna

påpeka speciellt att den svenska vattenkraften skulle skapa gynnsamma

förutsättningar. Det är fullt riktigt att kostnaden för elektrisk energi utgör

en mycket betydande andel av framställningskostnaderna i kväveproduktionen.

Om den utbyggnad av vattenkraften, som för närvarande pågår, helt

kommer till stånd, synes man kunna räkna med ett pris på elektrisk kraft

av lägst 1—1,5 öre per kWh. Därmed skulle energikostnaden komma alt uppgå

till 20 å 25 % av nuvarande försäljningspris. Då emellertid energikostnaden

i huvudsak betingas av de fasta kostnader, som äro nedlagda i vattenkraftens

utbyggnad, och även de övriga tillverkningskostnaderna inom

kväveproduktionen i hög grad utgöras av kapitalkostnader är det uppenbart,

att en fabrik, som bygges under nuvarande pris- och konjunkturläge, kommer

att få det väsentligt svårare än de industrier, som byggts billigare och

baserats på mera lättillgängliga och lättutbyggda vattenkrafttillgångar. Norsk

Hydros vattenkraft torde sålunda vara utbyggd till osedvanligt låga kostnader,

vilka ge bolaget möjlighet att i ett hårt konkurrensläge reducera

energikostnaden till endast några tiondels öre per kWh.

Enligt kommissionens uppfattning är det därför knappast möjligt att en

kvävefabrik, som byggs under de närmaste åren och baseras på den vattenkraft,

som för närvarande är under utbyggnad, kan komma att arbeta under

lika goda betingelser som den norska kväveindustrien. Fabrikens verksamhet

kan tvärtom lätt bliva en ekonomisk belastning för det svenska jordbruket

eller för svenska folket i allmänhet, ifall den utbyggda svenska kvävegödselproduktionen

måste skyddas mot utländsk konkurrens genom ökade

tullar, importreglering eller subventionering i form av ett lägre energipris

än vad staten kan erhålla från övriga energiköpare. I det sammanhanget

kan det vara anledning att erinra om att kväveproduktionen, trots att vi för

närvarande ha en brist på kvävegödselmedel, ej ansågs utgöra den ur försörjningsmässig

synpunkt angelägnaste förbrukningen av elektrisk energi

under den period 1947—48, då vi hade brist på elektrisk kraft. Tvärtom

minskades tilldelningen för denna industri med ej mindre än ca 40 % under

den svåraste perioden, alltså väsentligt mer än för de flesta andra industrier.

Det kan förefalla egendomligt, att den svenska kväveindustrien för närvarande

är under utbyggnad, då förutsättningarna för en sådan utbyggnad

enligt vad som ovan framhållits ej äro gynnsamma. Utbyggnaden i Stockviksverken

beror emellertid därpå att bolaget nu måste bygga en andra

karbidugn som reserv för den ugn, som varit i verksamhet oavbrutet under

snart 9 år. Härigenom får bolaget en fördubblad karbidtillverkning så

länge den gamla ugnen kan arbeta. Den del av fabriken, som överför karbiden

till kalkkväve, var från början så dimensionerad, att den med smärre

förändringar räcker till även när den nya karbidugnen körts i gång.

Även om förutsättningarna för och fördelarna av en ytterligare utbyggnad

av den svenska kväveproduktionen varit gynnsammare, skulle industrikommissionen

ändock ha tvekat att tillråda en sådan utbyggnad i nuvarande

situation, då landets investeringsmöjligheter äro så beskurna, att endast mycket

angelägna industriinvesteringar medgivas. En utökning av kvävefabrikationen

torde medföra ett investeringsbehov på åtminstone ett par tiotal

men för byggnadsverksamheten inom landet, den svenska stål- och maskinmiljoner

kronor, och kommissionen vill redan nu framhålla, att varken raindustriens

produktionskapacitet eller möjligheterna att importera erfor
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande nr 48.

7

derliga maskiner komma att kunna inrymma en investering av ifrågasatt

art. Kommissionen anser sig för den skull icke kunna tillstyrka, att den i

motionerna föreslagna utredningen f. n. kommer till stånd.

Utskottet. Det må erinras om att frågan om utbyggnad av den svenska

kväveproduktionen under statlig medverkan varit föremål för behandling

vid 1944 och 1945 års riksdagar med anledning av väckta motioner i ämnet.

Vid 1944 års riksdag behandlade jordbruksutskottet i sitt av riksdagen

godkända utlåtande nr 46 frågan om ökad kväveproduktion närmast enligt

den då ifrågasatta elektrolytiska metoden. Utskottet uttalade, att naturliga

förutsättningar för projektet kunde synas föreligga. Emellertid framhölls, att

de relativt höga utbyggnadskostnaderna för erhållande av vattenkraft syntes

förutsätta avsevärt stöd från statsmakternas sida. Vidare uttalade utskottet,

att betydande problem och kostnader vore förbundna med transport av färdig

vara eller överföring av kraft. På dessa skäl och da en betydande fabrikation

enligt annan metod beräknades inom kort igångsättas, fann sig utskottet

icke kunna tillstyrka bifall till motionerna.

Statsutskottet, som hade frågan till behandling vid 1945 års riksdag, anförde

i sitt utlåtande, nr 134, bl. a. att användning av vattenkraft för kväveproduktion

på grund av den stora energiåtgången finge anses utgöra mindre

god nationell hushållning. Vidare hänvisade utskottet till att produktionen

inom landet närmade sig förbrukningen före det sista världskriget och

utgjorde 75 procent av den antagna förbrukningen under efterkrigstiden.

Importmöjligheterna från Norge och Chile berördes därjämte. Erfarenheterna

från tidigare krigs- och efterkrigsår visade, framhöll utskottet, att

planläggningsproblemen måste bedömas med den största försiktighet. Utskottet

fann för det dåvarande icke tillräckliga skäl för en framställning i

ämnet från riksdagen, och motionerna föranledde icke någon riksdagens

åtgärd.

De synpunkter på den föreliggande frågan som sålunda anförts vid

tidigare riksdagsbehandling ha kommit till uttryck jämväl i de av myndigheterna

nu avgivna utlåtandena i ärendet.

För egen del är utskottet angeläget att understryka betydelsen av att vårt

jordbruk tillföres kvävegödselmedel i erforderlig utsträckning. Av utredningen

i ärendet framgår, att den inhemska kväveproduktionen för närvarande

icke täcker behovet och, trots beräknad produktionsökning, ej heller

i fortsättningen torde komma att göra det. En icke oväsentlig del av behovet

måste tillgodoses genom import. Att av detta förhållande i och för sig draga

den slutsatsen, att en utbyggnad av den inhemska produktionen är påkallad

eller önskvärd, är emellertid förhastat. Från beredskapssynpunkt kan visserligen

göras gällande att full trygghet vinnes endast genom tillräcklig produktion

inom landet, i det att importen kan försvåras eller omöjliggöras genom

avspärrning. Å andra sidan måste likväl övervägas dels giaden av risk

för eu avskärning av importen och dels i vad mån det kan anses ekonomiskt

fördelaktigt alt ersätta importen med inhemsk produktion.

När det gäller att bedöma risken för en avskärning av importmöjlighe
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Jordbruksutskottets utlåtande nr 49.

lerna, varmed här avses inverkan på importen genom krigsfall, inställa sig

givetvis betydande vanskligheter. Vår huvudsakliga importkälla i fråga om

kväve utgör Norge. Det torde icke kunna bestridas, att ett visst mått av

trygghet för vår kväveimport ligger just i att den kommer från vårt närmaste

grannland.

Även det ekonomiska bedömandet rymmer åtskilliga ovissa faktorer, varom

bl. a. uttalandena vid tidigare riksdagsbehandling av frågan bära vittne.

Främst har emellertid utskottet nu uppmärksammat de prognoser för utvecklingen

på världsmarknaden, som givits av Sveriges kemiska industrikontor

och statens industrikommission, samt i jämförelse därmed de relativt

höga anläggningskostnaderna och tidsåtgången för uppförande av en

kvävefabrik inom landet. Utskottet hänvisar härvid till kemiska kontorets

och industrikommissionens i det föregående återgivna uttalanden, att ett

betydande överskott på kvävegödselmedel kan beräknas komma att finnas

på världsmarknaden vid den tidpunkt, när en ny svensk kvävefabrik skulle

kunna påbörja tillverkningen. I detta sammanhang erinrar utskottet också

om industrikommissionens uttalade uppfattning, att en svensk kvävefabrik,

som bygges under de närmaste åren och som baseras på vattenkraft under

utbyggnad, knappast kan komma att arbeta under lika gynnsamma betingelser

som den norska kväveindustrien. De här berörda ekonomiska faktorerna

giva enligt utskottets mening anledning till de av industrikommissionen antydda

farhågorna, att en utbyggnad för närvarande av den svenska kväveproduktionen

genom statens medverkan skulle, i stället för att lämna en

avsedd hjälp åt vårt jordbruk, kunna bliva en belastning för såväl detta som

landet i övrigt.

I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna finner sig utskottet på

anförda skäl icke kunna tillstyrka, att utredning företages i det i motionerna

angivna hänseendet.

Utskottet hemställer alltså,

att de likalydande motionerna I: 31 och II: 84 icke må föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 maj 1949.

På jordbruksutskottets vägnar:

L. TJÄLLGREN.

Vid detta ärendes slutbehandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Tjällgren, Carl Edmund Eriksson, Alfred

Andersson, Anderberg, Hjalmar Nilsson, Svedberg, Näslund och Ernst

Hjalmar Nilsson; samt

från andra kammaren: herrar Andersson i Surahammar, Hseggblom,

Jacobson i Vilhelmina, Andersson i Hyssna, Ahlsten, Boman i Stafsund,

Nilsson i Varuträsk och Åhman.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.