Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning i syfte att åvägabringa ändamålsenliga valmetoder. Beträffande motiveringen för de i motionerna framställda förslagen får utskottet hänvisa till vederbörande motioner. Historik.

1949-04-28 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1949:20, Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning i syfte att åvägabringa ändamålsenliga valmetoder. Beträffande motiveringen för de i motionerna framställda förslagen får utskottet hänvisa till vederbörande motioner. Historik.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20.

Nr 20.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner

om utredning i syfte att åvägabringa valmetoder

medförande större proportionell rättvisa vid mandatfördelningen

mellan partierna.

Konstitutionsutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft dels

de likalydande motionerna nr 51 i första kammaren av herr Andersson,

Elon, m. fl. och nr 52 i andra kammaren av herr förste vice talmannen

Carlström m. fl., dels ock de ävenledes likalydande motionerna nr 190 i

första kammaren av herr Wahlund m. fl. och nr 238 i andra kammaren av

herrar Ericsson i Näs och Jonsson i Skedsbygd.

I motionerna I: 51 och II: 52 hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte föranstalta om en skyndsam

och förutsättningslös utredning av möjligheterna att tillförsäkra de

olika partierna mandat i förhållande till deras samlade rösttal såväl vid

val till riksdagen som vid kommunalval, ävensom för riksdagen framlägga

de förslag, till vilka utredningen må föranleda.

I motionerna I: 190 och II: 238 hemställes, att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning i syfte att åvägabringa ändamålsenliga

valmetoder.

Beträffande motiveringen för de i motionerna framställda förslagen får

utskottet hänvisa till vederbörande motioner.

Historik.

Det proportionella valsystemet genomfördes i vårt land i samband med

1909 års rösträttsreform efter hård strid med anhängarna av det tidigare

tillämpade systemet med majoritetsval. Tanken på en återgång till majoritetsval

har också senare understundom framförts. I riksdagen väcktes

åren 1925—1928, 1930 och 1941 motioner i frågan, vilka motioner dock

alla blevo avslagna. Endast år 1927 tilldrog sig frågan större intresse.

Ett utmärkande drag för det år 1909 införda valsystemet, såvitt rör

andrakammarvalen, var indelningen i relativt många och små valkretsar.

För nämnda val var sålunda riket indelat i 56 valkretsar. Det ligger emellertid

i det proportionella valsystemets natur, att detsamma bäst kommer

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20.

5

till sin rätt, därest valkretsarna äro så stora som möjligt. Den 1909 genomförda

valkretsindelningen var en eftergift åt vissa från majoritetsvalens

anhängare framförda synpunkter att stora valkretsar skulle göra

det omöjligt för väljarna att komma i kontakt med varandra och lära känna

kandidaterna.

I fråga om sättet för fördelning av mandaten mellan partierna byggde

det 1909 införda valsystemet med vissa modifikationer på en av belgiern

d’Hondt utarbetad ordning. Systemet i fråga, som alltjämt användes i vårt

land och som vunnit tillämpning även i våra nordiska grannländer in. fl.

stater, innebär i korthet, att mandaten tilldelas partierna allt efter storleken

av partiernas jämförelsetal. Jämförelsetalet för ett parti är, så länge

partiet icke tilldelats något mandat, lika med det rösttal, partiet uppnått;

därefter vinnes för varje gång jämförelsetalet genom att rösttalet delas med

det antal mandat partiet erhållit ökat med 1.

Redan få år efter 1909 började klagomål framställas över att valmetoden

icke gav full rättvisa, i det att partierna icke erhöllo mandat i proportion

till sina samlade röstsiffror för hela det område valet avsåg. År 1918 begärde

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t utredning rörande åtgärder

till undvikande av olägenheter med det proportionella valsättet samt framhöll

därvid behovet av ändringar i valmetoden i sådan riktning, att större

proportionell rättvisa ernåddes. Närmast med anledning härav tillkallades

1919 inom justitiedepartementet sakkunniga för att verkställa utredning

och avgiva förslag rörande de ändringar i bestämmelserna om proportionella

val, som kunde anses påkallade för avhjälpande av bristerna i det

dåvarande valsättet, m. m. Dessa s. k. proportionsvalssakkunniga diskuterade

i ett år 1921 avgivet betänkande (del II) olika möjligheter för ernående

av proportionell rättvisa vid mandatfördelningen. De sakkunniga

ville emellertid förorda endast en utväg, nämligen utvidgning av valkretsarna

vid val till andra kammaren på ett sådant sätt, att i princip varje län

skulle bilda en valkrets. En reform i denna riktning genomfördes år 1921.

I syfte att motverka en ofta påtalad tendens i det d’Hondtska systemet

att gynna de större partierna på de mindres bekostnad började de mindre

partierna redan tidigt att gå samman i karteller. Det tekniska tillvägagångssättet

var därvid det, att partierna förenade sig om samma partibeteckning

men framlade var sin kandidatlista. Metoden medförde emellertid

åtskilliga olägenheter i det att valutfallet inom kartellen mången gång

blev slumpartat. I syfte att undgå dessa olägenheter infördes 1924 för

andrakammarvalen och 1926 för kommunalvalen det nuvarande systemet

med kartell-, parti- och fraktionsbeteckningar.

Det visade sig emellertid snart, att reformerna av år 1921 samt år 1924

resp. år 1926 icke förmådde helt undanröja de avvikelser från den exakta

proportionaliteten, som påtalats. Därtill kom, att kartellsystemet från

många håll ansågs medföra allvarlig olägenhet. Man gjorde sålunda gäl
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20.

lande, att kartellbildningen, ehuru den egentligen vore av teknisk natur,

dock gåve intryck av en ideologisk samhörighet mellan de i kartellen samverkande

partierna, vilken många gånger saknades. De senare reformkraven

på delta område ha därför åsyftat åvägabringandet av en valmetod,

som å ena sidan gåve större proportionell rättvisa än den nuvarande och

å andra sidan gjorde kartellbildningar onödiga. De olika möjligheter härvidlag,

som under åren diskuterats, skola i det följande framläggas.

Vad därvid först angår den utväg, som kunde ligga i en (ytterligare)

utvidgning av valkretsarna, har, såvitt rör valen till andra

kammaren, en sådan möjlighet endast mera sällan diskuterats.

Vad härnäst angår tanken att vinna en rättvisare mandatfördelning mellan

partierna medelst ett utjämningsförfarande i en eller annan

form, ha tre olika uppslag i sådan riktning framförts.

I en vid 1918 års lagtima riksdag i andra kammaren väckt motion

(nr 173) skisserade herr Hage m. fl. ett system, som kan kallas överföringssystemet.

Systemet går i korthet ut på följande. Sedan mandaten

preliminärt fördelats mellan partierna i de olika valkretsarna, uträknas

centralt partiernas röstsummor och deras proportionellt riktiga representation

för hela landet. En jämförelse av mandatfördelningen i valkretsarna

och den för hela landet gjorda visar, vilka partier vid den preliminära fördelningen

blivit under- resp. överrepresenterade. Härefter vidtager en oinjustering,

varigenom de överrepresenterade partierna fråntagas och de

underrepresenterade partierna tilläggas mandat till dess full proportionell

rättvisa uppnåtts. Ett underrepresenterat parti erhåller därvid sitt första

överföringsmandat i den valkrets, där partiet samlat största procenten röstande

utan att uppnå plats, det andra där det samlat näst största procenten,

o. s. v. överföringsmandat tages i första hand från den valkrets, vari

överföringsmandatet utdelas, om där finnes något överrepresenterat parti,

eljest från annan valkrets. — Proportionsvalssakkunniga upptogo detta

system till granskning men funno det icke tilltalande. Systemet kunde

medföra, att enskilda valkretsar finge kretsvalets resultat alldeles omstöpt

för att i stället erhålla en representation, som, vad både parti- och personsammansättningen

beträffade, stode i rätt så bjärt motsats till den representation,

som framgått ur det egentliga valet. Det vore till och med tänkbart,

att ett parti, som erhållit högre rösttal inom valkretsen, efter omjusteringen

bleve utan mandat i valkretsen, under det att ett parti med

mindre rösttal i valkretsen finge besätta ett mandat.

Ett med överföringssystemet närbesläktat system är metoden med tilltäggsmandat.

Metoden användes i Danmark och har tidigare förekommit

även i Österrike. Redan de proportionsvalssakkunniga diskuterade denna

metod men avvisade densamma. Metoden finnes klarast preciserad i 1927

års vallagstiftningssakkunnigas betänkande (avgivet 1928). Valmetoden,

som är utformad för valen till andra kammaren, är av följande innehåll.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20.

7

Av de 230 andrakammarmandaten besättas 215 valkretsvis enligt nuvarande

regler. De 15 återstående mandaten, »tilläggsmandaten», fördelas

sedan mellan partierna vid en för hela riket företagen gemensam förrättning.

Därvid uträknas först varje partis rösttal för hela riket och divideras

detta tal med det antal mandat partiet erhållit i valkretsarna ökat med

1. Härigenom uppnås jämförelsetal för partierna. De 15 tilläggsmandaten

fördelas sedan mellan partierna med tillhjälp av den vanliga d’Hondtska

regeln; dock må parti, som icke erhållit någon valkretsvis tillsatt plats,

icke deltaga i fördelningen av tilläggsmandaten. De av ett parti vunna tillläggsmandaten

fördelas slutligen å valkretsarna med beaktande av det rösttal

partiet uppnått inom varje valkrets på samma sätt som fördelningen

av mandat å partier inom en valkrets. — Mot systemet med tilläggsmandat

har riktats den invändningen, att antalet tilläggsmandat borde för att full

rättvisa skulle uppnås vara beroende av valkretsvalens utfall på sådant sätt,

att det vore elastiskt uppåt eller nedåt, allt efter det behov, som framställde

sig i och för utjämningen; detta skulle emellertid innebära, att andra kammarens

medlemssiffra icke vore fixerad.

Tanken på ett utjämningsförfarande i en eller annan form framfördes

i riksdagen i motioner åren 1922, 1926, 1928 och 1929. Samtliga motioner

avstyrktes av konstitutionsutskottet med den motiveringen bl. a., att i vårt

vidsträckta land med dess skiftande lokala förhållanden och intressen det

knappast syntes lämpligt, att inom en viss valkrets avgivna röster skulle

kunna tillgodoräknas en kandidat, som icke uppställts inom valkretsen.

Motionerna blevo av riksdagen avslagna.

Vid 1932 års riksdag framlades i en proposition (nr 194) med förslag till

ändrad ordning för andrakammarvalen en ny variant av utjämningsförfarandet,

nämligen systemet med riksmandat. Sedan 200 av andra kammarens

230 mandat fördelats inom de olika valkretsarna enligt gällande

regler, skulle de återstående 30 mandaten fördelas centralt. Vid denna senare

mandatfördelning skulle först det antal röster, varje parti erhållit

inom hela riket, sammanräknas. De 30 riksmandaten skulle därefter utskiftas

så, att varje parti erhöll det antal mandat (kretsmandat och riksmandat)

som svarade mot dess totala rösttal i hela riket; dock skulle

parti, som ej erhållit något kretsmandat, ej få deltaga i fördelningen av

riksmandat. De kandidatnamn, som tilldelades riksmandat, skulle hämtas

från särskilda rikslistor. Dessa listor skulle upprättas av de olika partierna

och före valet insändas till justitiedepartementet. Den som röstade

med ett partis kretslista, röstade därigenom automatiskt också med

partiets rikslista. Genom systemet med riksmandat ville man även vinna

möjlighet till eu kvalitativ förstärkning av andra kammaren. — I utlåtande

(nr 31) över propositionen anförde konstitutionsutskottet hl. a. följande.

Utskottet ställde sig på den ståndpunkten, att den proportionella exaktheten

icke finge genomföras längre än att den icke utövade en skadlig ver
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20.

kan på andra värden inom det politiska livet. Det syntes utskottet uppenbart,

att en sådan utformning av valsättet, att det gynnade uppkomsten av

ett flertal småpartier, hindrade uppbyggandet av en parlamentariskt stark

regeringsmakt. Utskottet underströk särskilt, att valmännen icke skulle

tillerkännas något som helst inflytande på personvalet vid riksmandatens

tillsättande. I enlighet med utskottets hemställan avslogs propositionen av

riksdagen.

Tanken på ett utjämningsförfarande i någon form återkom i motioner

i riksdagen åren 1935—1937, 1941 och 1945. Motionerna blevo alla avstyrkta

av konstitutionsutskottet och avslogos av riksdagen.

Slutligen har såsom en tänkbar utväg för ernående av rättvisare mandatfördelning

framkastats den möjlighet som kunde ligga i ändring av själva

fördelningsmetoden genom frångående av den d’Hondtska regeln

(se ovan s. 2) för annat system.

De övriga fördelningssystem, som därvid diskuterats, bygga främst på valkvotmetoden.

Denna metod, som förekommer eller förekommit, i Danmark

vid val till landstinget, i Holland, Ungern och Jugoslavien, innebär i huvudsak

följande. Samtliga inom en valkrets avgivna, godkända röster sammanräknas.

Summan av rösterna divideras med det antal mandat, som

skall tillsättas inom valkretsen. Man får då ett tal, den s. k. valkvoten.

Därefter undersökes, hur många gånger valkvoten går upp i de olika partiernas

rösttal, och tilldelas partierna ett mandat för varje gång valkvoten

rymmes inom rösttalet. I regel blir emellertid resultatet, att alla mandat

icke kunna fördelas. För fördelningen av de återstående mandaten finnas

olika metoder utarbetade. Den enklaste innebär, att de återstående mandaten

tilldelas partierna i den ordning, som de äga överskottsröster efter

divisionen av rösttalet med valkvoten.

Redan de proportionsvalssakkunniga upptogo valkvotmetoden till granskning

och riktade i huvudsak tre invändningar mot densamma — invändningar

som ha återkommit vid senare diskussioner av metoden. 1 :o. Om

den d’Hondtska metoden hade en tendens att gynna de stora partierna, så

hade valkvotmetoden en lika deciderad tendens att gynna de små partierna.

2:o. Valkvotmetoden vore oberäknelig till sina verkningar och

kunde giva upphov till slumpartad valutgång. Det kunde nämligen visas,

att mandatfördelningen kunde påverkas av röster, som tillfölle partier, som

ej själva erhölle något mandat. 3:o. Metoden inbjöde till partisplittring och

valmanövrer. I vissa fall kunde nämligen ett parti vinna fördelar genom

att vid valet dela upp sig på flera.

Valkvotmetoden kan emellertid lätt modifieras och sålunda leda över i

andra närbesläktade system.

Ett sådant system är det Droopska, som tillämpats bl. a. i Tjeckoslovakien.

Skillnaden i jämförelse med den enkla valkvotmetoden ligger däri,

att man erhåller valkvoten genom att dela antalet avgivna, godkända rös
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20.

9

ter med antalet mandat ökat med 1, varefter 1 lägges till resultatet. Systemet

medför den fördelen, att valkvoten blir mindre och därigenom också

antalet överskottsröster reduceras.

Slutligen har man, särskilt i vissa på den sista tiden förekommande tidskriftsinlägg,

framkastat tanken på att komplettera valkvotmetoden med

spårregler. Enligt dessa skulle från deltagande i mandatfördelningen uteslutas

partier, vilkas rösttal icke uppnått viss angiven storlek, uttryckt

exempelvis i procent av valkvoten. Även mot dessa spärrmetoder ha emellertid

åtskilliga invändningar riktats, bl. a. den, att man genom metoderna

icke undginge den med den enkla valkvotmetoden förenade olägenheten,

att valutgången i vissa fall bleve slumpartad.

Utskottet.

Efter det proportionella valsystemets införande i vårt land 1909 ha vid

vissa tillfällen krav rests på en återgång till det tidigare tillämpade systemet

med majoritetsval. Tankegången får dock anses numera sakna aktualitet.

Även om sålunda i våra dagar enighet i stort sett råder om själva grundprincipen,

att valsystemet bör vara proportionellt, ha dock sedan länge krav

rests på en reformering av valmetoden i vissa hänseenden. Det har nämligen

gjorts gällande, att valsystemet icke gåve full rättvisa åt olika partiriktningar,

enär detsamma regelmässigt gynnade de större partierna. En viss

möjlighet till skydd mot den angivna tendensen i valmetoden finnes visserligen

för de mindre partierna genom samgående i kartell särskilt sedan detta

system år 1924 för andrakammarvalens del och år 1926 för kommunalvalens

blivit närmare reglerat i lag, men detta system har från många håll

ansetts medföra vissa olägenheter. Härvid har gjorts gällande, att kartellbildningen,

även om den stundom vore av allenast teknisk natur, lätt gåve

intryck av ideologisk samhörighet mellan de samverkande partierna, en

samhörighet som ingalunda alltid vore för handen. Reformkraven på området

ha med dessa utgångspunkter kommit att åsyfta åvägabringande av

en valmetod, som å ena sidan gåve större proportionell rättvisa än den nuvarande

och å andra sidan gjorde kartellbildningar onödiga.

Enligt utskottets mening kunna de angivna reformkraven icke frånkännas

ett visst berättigande. Det är obestridligt, att det gällande valsystemet

icke skänker en tillfredsställande proportionell rättvisa. Den korrigeringsmöjlighet,

som ligger i samgåendet i kartell, förmår icke helt motverka

tendensen i valsystemet att gynna de större partierna. Systemet med kartellbildningar

är enligt utskottets mening förenat med uppenbara olägenheter.

Utskottet vill fördenskull förorda, att en utredning kommer till

stånd om möjligheterna att, utan eftersättande av andra värden inom det

politiska livet, vinna större proportionell rättvisa vid mandatfördelningen

mellan partierna, samtidigt som det nuvarande kartellsystemet avskaffas.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20.

Såsom utgångspunkt för en reform på förevarande område bör enligt

utskottets mening uppställas det kravet, att valsystemet i görligaste mån

skall giva ett rättvist resultat icke blott vid nu rådande röstfördelning mellan

partierna utan även vid framdeles tänkbara väsentliga förskjutningar i

röstfördelningen. Valsystemet får alltså icke vara konstruerat med tanke

på att i nuvarande läge gynna visst parti eller vissa grupper av partier.

Det ligger, som ovan nämnts, i det proportionella valsystemets natur, att

detsamma bäst kommer till sin rätt, därest valkretsarna äro stora.

Det år 1909 införda valsystemet utmärktes emellertid i detta hänseende av

att valkretsarna vid andrakammarvalen voro relativt många och små. År

1921 genomfördes för dessa vals del en utvidgning av valkretsarna så att i

regel varje län bildar en valkrets. Den gällande valkretsindelningen för

andrakammarvalen har den verkan, att för närvarande inom valkretsarna

utses riksdagsmän till följande antal: i en valkrets tre, i sex valkretsar fem,

i två valkretsar sex, i två valkretsar sju, i fem valkretsar åtta, i sju valkretsar

nio, under det att inom övriga valkretsar utses tio eller flera

riksdagsmän. Inom några valkretsar utses sålunda ett så litet antal riksdagsmän,

att den proportionella valmetoden icke ger ett tillfredsställande

resultat. Ehuru utskottet är medvetet om att en ytterligare förstoring av

valkretsarna kan medföra vissa olägenheter, vill utskottet dock i anslutning

till vad ovan framhållits förorda, att vid en blivande utredning jämväl undersökes

möjligheten att i vissa fall ytterligare förstora de mindre valkretsarna

vid andrakammarvalen.

En annan väg, som också kan tänkas leda fram till bättre proportionell

rättvisa vid andrakammarvalen, eventuellt i förening med en utvidgning

av vissa valkretsar, är ett utjämningsförfarande i en eller annan

form. Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår ha olika möjligheter

härvidlag tidigare framkastats. Av dessa möjligheter synes endast

tilläggsmandatsystemet vara förtjänt av närmare övervägande, ehuru allvarliga

erinringar kunna riktas även häremot. Enligt utskottets åsikt medför

dock tilläggsmandatsystemet större möjligheter till en tillfredsställande

lösning än övriga system innefattande ett utjämningsförfarande. Under

inga förhållanden bör emellertid ett parti, som icke erhållit något mandat

vid kretsvalen, äga deltaga vid fördelningen av tilläggsmandat. Olika tänkbara

modifikationer av tilläggsmandalmetoden synas böra undersökas. Sålunda

torde det t. ex. icke böra uppfattas såsom en tvingande nödvändighet

att låta utjämningen ske för riket i dess helhet. Anledning saknas att ifrågasätta

tilläggsmandatsystemets tillämpning på andra val än andrakammarval.

Slutligen bör övervägas den möjlighet till en rättvisare mandatfördelning

mellan partierna inom valkretsarna vilken kunde ligga i en modifikation av

själva systemet för mandatfördelningen. Såsom ovan nämnts

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20.

11

bygger vårt valsystem i detta hänseende på en av belgiern d’Hondt utarbetad

ordning. Den anmärkningen har riktats mot metoden, att den har en tendens

att gynna de större partierna. Såsom av den ovan lämnade redogörelsen

framgår, bygga de övriga fördelningsinetoder, som diskuterats, i huvudsak

på valkvotmetoden. Mot sistnämnda metod riktades av proportionsvalssakkunniga

de invändningarna, att metoden hade en deciderad tendens att

gynna de mindre partierna, att den vore oberäknelig till sina verkningar

samt att den inbj öde till partisplittring och valmanövrer. Metoden kan vidare

icke användas vid de indirekta valen till första kammaren. Då vid dessa

val partifördelningen är känd, skulle metoden nämligen kunna fresta till

konstlade uppdelningar av partierna i syfte att vinna ytterligare mandat.

Av de metoder, som innebära en modifikation av det enkla valkvotsystemet,

synas här böra omnämnas allenast de på senare tid diskuterade s. k. spärrmetoderna.

Även mot dessa metoder ha emellertid riktats åtskilliga invändningar.

Vid ett övervägande av fördelarna och nackdelarna av de olika metoder

för mandatfördelning, som kunna tänkas komma i fråga, saknas, såvitt

utskottet kunnat finna, anledning till frångående av den d’Hondtska fördelningsmetoden,

vilken synes vila på en riktig tankegång och därjämte uppvisar

de fördelarna, att den kan tillämpas vid alla former av val och att den

vunnit hävd i det allmänna medvetandet. I trots härav har utskottet icke

velat motsätta sig, att även frågan om själva fördelningsmetodens utformning

omprövas i nu förevarande sammanhang. Utskottet vill emellertid

härvid än en gång understryka, att utgångspunkten för en reform på förevarande

område bör vara kravet, att valsystemet skall giva ett ur rättvisesynpunkt

tillfredsställande resultat icke blott vid nu rådande röstfördelning

mellan partierna utan även vid framdeles tänkbara väsentliga förskjutningar

i röstfördelningen.

På grund av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

1) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville hemställa

om utredning, i anslutning till ovan angivna riktlinjer,

av frågan om reformering av det proportionella valsystemet

vid andrakammarval samt om framläggande för riksdagen

av de förslag till vilka utredningen kan föranleda; samt

2) att motionerna

a) I: 51 och II: 52, i den mån de ej redan besvarats genom

vad utskottet hemställt i sitt tidigare utlåtande nr 19;

och

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20.

b) I: 190 och II: 238

måtte anses besvarade genom vad utskottet ovan under

1) hemställt.

Stockholm den 28 april 1949.

På konstitutionsutskottets vägnar:

HARALD HALLÉN.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Jones Erik Andersson, Gottfrid Karlson*,

Karl August Johanson, Elmgren, Herlitz, Mattsson, Thun*, Arrhén,

Englund* och Damström*; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, von Friesen*, Fast, Pettersson

i Norregård, Nilsson i Göteborg, Swedberg, Norén, Spångberg, Håstad* och

Häckner*.

• Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herr Karl August Johanson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1949:208 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående upphävande av gällande bestämmelse om stads indelning i valkretsar vid stadsfullmäktigeval. a1 i texten