Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets memorial nr 2i

1949-05-05 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1949:24, Konstitutionsutskottets memorial nr 2i

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 2i.

1

Nr 24.

Konstitutionsutskottets memorial angående granskning av de i

statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet ha på därom hos vederbörande gjord framställning

blivit överlämnade de under tiden från och med den 10 januari 1948

till och med den 9 januari 1949 i statsrådet förda protokoll, nämligen över

justitiedepartementsärenden från och med den 16 januari 1948 till och

med den 3 januari 1949;

justitieärenden från och med den 16 januari 1948 till och med den 3

januari 1949;

utrikesdepartementsärenden från och med den 16 januari 1948 till och

med den 3 januari 1949;

försvarsärenden från och med den 16 januari 1948 till och med den 3

januari 1949;

socialärenden från och med den 16 januari 1948 till och med den 3 januari

1949;

kommunikationsärenden från och med den 16 januari 1948 till och med

den 3 januari 1949;

finansärenden från och med den 16 januari 1948 till och med den 3 januari

1949;

ecklesiastikärenden från och med den 16 januari 1948 till och med den

3 januari 1949;

jordbruksärenden från och med den 16 januari 1948 till och med den 3

januari 1949;

handelsärenden från och med den 16 januari 1948 till och med den 3

januari 1949;

inrikesärenden från och med den 16 januari 1948 till och med den 3 januari

1949;

folkhushållningsärenden från och med den 16 januari 1948 till och med

den 3 januari 1949.

Därjämte ha på därom särskilt gjorda framställningar till utskottet överlämnats

utdrag av följande efter den 9 januari 1949 i statsrådet förda protokoll,

i vad de avse:

dels ärende nr 42 i protokollet över finansärenden för den 21 januari

1949 angående indrivning av restförd kvarstående skatt, m. in.;

dels ärende nr 33 i protokollet över finansärenden för den 28 januari

1949 angående försäljning av allmänna arvsfonden tillhöriga fastigheten

V. mtl Eskedalen l1 i Västra Vingåkers socken;

dels ock ärende nr 27 B i protokollet över justitiedepartementsärenden

för den 25 februari 1949 om inrättande av tillfälliga sinnessjukavdelningar

inom fångvården, in. in.

1 llihang Ull riksdagens protokoll 19b9. 5 samt. 2 avd. Nr 24.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

Slutligen har på därom framställd begäran till utskottet överlämnats

generalordern den 4 februari 1949 angående repetitionsövningar år 1949

jämte därtill hörande handlingar.

A.

Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll och protokollsutdrag,

som i överensstämmelse med grundlagens föreskrift av utskottet företagits,

har anledning icke förekommit att mot någon ledamot av statsrådet tilllämpa

§ 106 regeringsformen, vilket utskottet får för riksdagen

anmäla.

B.

Granskningen har ej heller givit utskottet anledning till anmälan jämlikt

§ 107 regeringsformen mot någon ledamot av statsrådet, vilket utskottet får

för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 5 maj 1949.

På konstitutionsutskottets vägnar:

HARALD HALLÉN.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Jones Erik Andersson, Gottfrid Karlsson,

Karl August Johanson, Elmgren, Herlitz, Mattsson, Björck, Linden,

Björkman och Sandberg; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Fast, Pettersson i Norregård,

Nilsson i Göteborg, Swedberg, Norén, Nolin, Spångberg, Olsson i Mora och

Hammar.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

3

Reservationer:

I.

(Protokoll över justitiedepartementsärenden den 25 februari 1949.)

av herrar Lundgren, von Friesen och Olsson i Mora, vilka anfört:

s-På föredragning och hemställan av chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Zetterberg, förordnade Kungl. Maj :t den 25 februari 1949 om

vissa åtgärder med anledning av den starkt ökade arbetsbelastningen inom

fångvården. Beslutet innebär i huvudsak att de arbetskrafter vid de rättspsykiatriska

avdelningarna vid statens sinnessjukhus, som förut omhänderhaft

sinnesundersökningen av icke häktade, jämväl skola anlitas för undersökningar

av häktade. Det bär ålagts läkare vid rättspsykiatrisk avdelning

alt i den omfattning medicinalstyrelsen föreskriver verkställa sinnesundersökning

av dem, som för sådan undersökning intagits på sinnessjukavdelning

vid fångvården.

I 6 kap. sinnessjuklagen den 19 september 1929, vilket kapitel erhållit

sin nuvarande lydelse genom lag den 22 juni 1945, äro bestämmelser meddelade

om sinnesundersökning i brottmål.

I 41 § under nämnda kapitel heter det att om anledning föreligger till

antagande att den som är misstänkt för brott begått brottet under inflytande

av sådan sjuklig abnormitet eller tillfälligt rubbad själsverksamhet som

avses i 5 kap. 5 § strafflagen, skall domstolen förordna om sinnesundersökning

enligt vad i lagen sägs, där ej av särskilda skäl sådan undersökning

finnes obehövlig.

I 42 § första stycket stadgas, att sinnesundersökning av den, som förvaras

i häkte, skall verkställas å sinnessjukavdelning vid fångvården av där anställd

läkare.

I 43 § sinnessjuklagen finnas bestämmelser om sinnesundersökning av

den, som befinner sig på fri fot. Undersökning skall i sådant fall verkställas

av läkare, som för dylikt ändamål är anställd vid statligt sinnessjukhus.

Motivet för åtgärden är att arbetsbelastning och väntetid minskar vid fångvårdens

anstalter. Det måste dock framhållas, att en motsvarande ökning

äger rum för de på fri fot varande. Någon allmän förkortning av väntetiden

är sålunda icke att vänta, vilket endast torde kunna ske genom att antalet

läkare som verkställa undersökningarna ökar.

Jämlikt 87 § regeringsformen »må icke Konungen utan riksdagens samtycke

och icke riksdagen utan Konungens någon ny lag göra eller gammal

avskaffa». I här relaterade fall har dock Kungl. Maj:t utan riksdagens hö
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets memorial nr 2i.

rande vidtagit åtgärder som uppenbarligen stå i strid mot sinnessjuklagens

bestämmelser. Med anledning härav ha vi ansett anmälan enligt § 107 regeringsformen

böra göras mot föredragande departementschefen statsrådet

Zetterberg.»

II.

(Protokoll över utrikesdepartementsärenden.)

av herrar Herlitz, Björck, von Friesen, Swedberg, Nolin och Olsson i Mora,

vilka anfört:

»Framlidne ambassadören Gustaf Herman Eriksson förordnades den 27

april 1945 till sändebud i Washington från och med den 1 oktober 1945.

Eriksson fick den 6 september 1947 hjärnblödning, som tvingade honom

till sjukhusvistelse under tiden 6 till 22 september 1947. Han återinträdde

i tjänst den 5 april 1948 men fick redan den 16 april recidiv och måste

på nytt intagas på sjukhus. Han avreste till Sverige den 3 juli 1948 utan

att på nytt ha återinträtt i tjänst. Från och med den 6 september 1947

till och med den 5 oktober 1948, då ambassadören E. C:son Boheman övertog

ledningen av beskickningen, förestods denna — med undantag för tiden

5—16 april 1948 — av ett beskickningsråd vid ambassaden.

Den 26 augusti 1948 utnämndes och förordnades Eriksson på föredragning

och hemställan av ministern för utrikes ärendena, Undén, till sändebud i

Köpenhamn från och med den 1 oktober 1948. Till följd av sin sjukdom

hann Eriksson dock ej tillträda denna befattning, innan lian avled den

18 februari 1949.

Det förefaller anmärkningsvärt, att befattningen som chef för beskickningen

i Washington under en mer än vanligt betydelsefull tid i över ett

år upprätthållits på sätt som skett. Under denna tid borde förbindelserna

med USA med hänsyn till Marshallplanens utarbetande, förberedelsen till

Atlantpakten m. m. varit av alldeles särskild vikt och därvid förmedlats endast

av en sådan första rangens kraft, som man helt naturligt söker förvärva

till denna den måhända viktigaste posten inom vår utrikesrepresentation.

Det är också ägnat att förvåna att regeringen trots herr Erikssons allvarliga

sjukdom ansett sig böra taga hans tjänster i anspråk för en annan

icke minst i dessa tider mycket krävande post som chef för beskickningen i

Köpenhamn. Med anledning av här nämnda åtgärder ha vi ansett, att anmälan

enligt 107 § regeringsformen bort göras mot ministern för utrikes

ärendena Undén.»

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

5

III.

a) av herrar Herlitz, Lundgren och Nordkvist, vilka anfört:

»Enligt värnpliktslagen 27 § 1 inom. A a) äro de värnpliktiga, tilldelade

armén, skyldiga att, på sätt Konungen närmare förordnar, fullgöra värnpliktsövningar

av viss i lagen angiven omfattning, däribland två repetitionsövningar

om vardera trettio dagar. Lagen angiver tillika den tidrymd, inom

vilken dessa övningar skola fullgöras. Sålunda skall den första repetitionsövningen

fullgöras före utgången av tredje året och den andra före utgången

av åttonde året efter inskrivningsåret.

Värnpliktslagens nu nämnda bestämmelser hava för det första den betydelsen

att därigenom bestämmes måttet av de bördor de värnpliktiga äro

underkastade, och — inom vissa gränser — den tidpunkt vid vilken de

skola drabbas av dem. Det kan t. ex. icke åläggas dem att fullgöra repetitionsövningar

senare än under tredje respektive åttonde året efter inskrivningen.

Värnpliktslagen innebär tillika, att Konungen har att sörja för att övningar

av bestämd omfattning komma till stånd inom den i lagen angivna

tidrymden. Det ankommer sålunda lika litet på Konungen att minska övningarnas

omfattning, som han äger förlägga dem till en senare tidpunkt

än den i lagen angivna. Att detta är lagens mening ådagalägges till fullo

därav, att förändringar av denna art vid åtskilliga tillfällen genomförts med

stöd av förordningar antagna av riksdagen. Så skedde exempelvis och senast

vid fjolårets riksdag, då den i 27 § 1 mom. A värnpliktslagen föreskrivna

första tjänstgöringen förkortades med nittio dagar. Oriktig är den av

statsrådet Vougt i första kammaren den 16 mars i år antydda uppfattningen,

att lagens ord ''på sätt Konungen närmare förordnar’ skulle lägga

’i Konungens hand att bestämma i denna fråga’.

Genom generalorderna nr 1427 och nr 1428 av den 23 april samt nr 1767

av den 30 maj 1947 ha värnpliktiga tilldelade armén ''meddelats anstånd

tillsvidare’ med repetitionsövning eller efterutbildningsövning utan att de

själva begärt sådant anstånd jämlikt 29 eller 30 §§ värnpliktslagen. Vidare

ha värnpliktiga meddelats anstånd tills vidare med repetitions- eller efterutbildningsövning

under 1948 genom generalorder 3863 av den 13 december

1947. Och slutligen ha genom generalorder 336 av den 4 februari 1949 vissa

värnpliktiga meddelats anstånd tills vidare med repetitionsövning under

1949. I överensstämmelse härmed hava under de senaste åren repetitionsoch

efterutbildningsövningar anordnats med de värnpliktiga tilldelade armén

i synnerligen begränsad omfattning. De i värnpliktslagen bestämda gränserna

för deras inkallelse ha under detta ''tills vidare’ löpande anstånd överskridits,

vadan 1944 års klass icke inkallats till första repetitionsövning och

1939 och 1940 års klasser icke inkallats till andra repetitionsövning vid armén

under den tid, då de enligt värnpliktslagen voro skyldiga att fullgöra

sådana.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

Sedermera hava genom generalorder nr 336 av den 4 februari 1949 ifrågavarande

årsklasser inkallats till repetitionsövningar efter det nämnda tid

förlupit.

För dessa åtgärder kan uppenbarligen intet stöd hämtas ur värnpliktslagen

27 § 3 mom. B, som endast med häsyn till utbruten farsot eller andra

utomordentliga förhållanden möjliggör förordnande, ’att tjänstgöring skall

taga sin början eller återstående del därav fullgöras å senare tid än i 1 mom.

föreskrives’. Att de vidtagna åtgärderna skulle äga denna grund har ej

heller gjorts gällande.

Men än mindre kan till stöd för dem åberopas stadgandet i 30 §, enligt

vilken ''anstånd’ kan ''beviljas'' i den ordning och i den utsträckning Konungen

bestämmer. Sammanhanget och ordalagen göra klart, att det här

är fråga om individuella befrielser, som ''beviljas'' i överensstämmelse med

vederbörandes önskningar. Innebure stadgandet möjlighet att helt uppskjuta

anordnandet av vissa övningar, vore den i 27 § 1 mom. förekommande

tidsbestämningen meningslös. De värnpliktiga bleve därmed berövade den

säkerhet för övningarnas anordnade inom viss tid som denna paragraf velat

giva dem. Och likaledes bleve det allmänna intresse av övningarnas anordnande

just vid nämnda tidpunkt, som lagen velat säkerställa, åsidosatt.

Någon annan rättsgrund för de vidtagna åtgärderna har icke ifrågasatts

och lärer icke heller kunna påvisas.

Märkligt är att dessa åtgärder uppenbarligen vidtagits utan att det klargjorts,

huruvida befogenhet härtill förelegat. I första kammaren antydde

statsrådet, såsom nyss nämnts, att åtgärden ägde stöd i 27 § 1 mom. värnpliktslagen.

I propositionen nr 194 förklaras däremot — på ett sätt som

antyder alt statsrådet haft uttryckssättet i 30 § i tankarna — att de vidtagna

åtgärderna hava inneburit, att de värnpliktiga ''meddelats'' anstånd.

Påfallande är därvid, att statsrådet ej hävdar, att åtgärderna vidtagits ''i

enlighet med’ värnpliktslagens bestämmelser, utan endast ''i anslutning till’

dessa. Och samtidigt erkännes, att frågan om tjänstgöringsskyldigheten för

dem som erhållit anstånd är ''i viss mån tveksam’.

Med detta uttalande har statsrådet själv ställt i tvivelsmål lagligheten

av generalordern nr 336 av den 4 februari till den del den innebär, att vissa

grupper värnpliktiga inkallats efter den tidpunkt under vilken de enligt

värnpliktslagen äro skyldiga att tjänstgöra. Redan detta är anmärkningsvärt.

Men för vår del kunna vi, i enlighet med vad ovan anförts, icke

stanna i tvivelsmål rörande denna rättsfråga. Vi finna det tvärtom tydligt,

att värnpliktslagens regler åsidosatts.

Det avgörande felet bär emellertid icke begåtts vid denna inkallelse, utan

därigenom att statsrådet dessförinnan försummat att vidtaga åtgärder för

ifrågavarande gruppers inkallande inom den tid, då de enligt värnpliktslagen

voro skyldiga att tjänstgöra.

Att regeringens avsikt att under 1948 ej anordna repetitionsövningar anmälts

för riksdagen i 1948 års statsverksproposition och icke föranlett någon

invändning från dess sida, är utan betydelse, enär värnpliktslagens

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 2b.

7

ordning ej kan i sådan form rubbas. Ifrågasättas kan också, om ej riksdagen,

i den mån den på detta sätt tog ståndpunkt, i brist på klargörande utredning

föreställde sig, att antingen repetitionsövningarna trots deras uteblivande

1948 skulle kunna anordnas inom den i värnpliktslagen angivna tidsramen

eller också riksdagens samtycke till deras inställande eller uppskjutande

i vederbörlig form — d. v. s. genom ett förslag till förordning — inhämtats.

Framhållas må ävenledes, att icke ens i denna formlösa ordning

något slags godkännande inhämtats vare sig av de åtgärder som vidtogos

under 1947 och som ledde till inställandet av övningarna under 1948 eller

av den inkallelse som ägde rum i februari 1949.

Med anledning av vad sålunda förekommit hava vi ansett anmälan enligt

§ 107 regeringsformen böra framställas mot statsrådet och chefen för

försvarsdepartementet Vougt.»

b) av herrar von Friesen och Dickson, som deltagit i förevarande ärendes

behandling endast i vad avser frågan om meddelande av anstånd och

inställandet av repetitionsövningar 1948, och som i denna del anslutit sig

till den under a) avgivna reservationen.

c) av herrar Jones Erik Andersson, Björck, Swedberg, Nolin och Olsson

i Mora, som anslutit sig till den under a) avgivna reservationen, i vad den

avser de genom generalordern nr 336 av den 4 februari 1949 beslutade inkallelserna

av värnpliktiga, därvid herr Nolin önskat anmäla, att han i övrigt

ej deltagit i ärendets behandling.

IT.

(Protokoll över socialärenden den 21 juli, den 8 oktober samt den 17 december

1948.)

av herrar Björck, Bror Nilsson, Pettersson i Norregård och Löfroth, vilka

anfört:

»Genom kungörelse den 24 maj 1948 ledigförklarades i Post- och Inrikes

Tidningar femton befattningar som länsbostadsdirektörer. I kungörelsen angavs,

att tjänsterna ledigförklarades under villkor av riksdagens bifall till

Kungl. Maj :ts proposition nr 218 till 1948 års riksdag i den mån dessa

tjänster icke komme att utan ansökan besättas med eller uppehållas av

nuvarande personal inom egnahemsorganisationen. Såsom kompetensvillkor

uppställdes erfarenhet av statlig och kommunal förvaltning varvid genom

praktisk verksamhet i kommunalt förhandlingsorgan eller liknande förvärvad

erfarenhet skulle räknas sökande till godo som särskild merit.

Ett hundratal ansökningar inkommo, däribland från fem ordinarie egnahemsdirektörer

och en t. f. egnahemsdirektör.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

I Kungl. Maj :ts proposition nr 149/1948 angående organisationen av rationaliseringsverksamheten

på jordbrukets område m. m. diskuterades egnahemsdirektörernas

placering i samband med omorganisationen av lantbruksstyrelsen

och lantbruksnämnderna. Föredragande departementschefen yttrade

härom:

’Vad angår de ordinarie befattningshavarna inom egnahemsorganisationen

uppkommer till en början frågan om särskilda övergångsanordningar

beträffande egnahemsdirektörerna. Såsom kommittén framhållit, torde icke

samtliga nuvarande ordinarie egnahemsdirektörer kunna påräkna befordran

till lantbruksdirektörer. Då jag icke anslutit mig till kommitténs förslag

om inrättande av förste lantbrukskonsulentbefattningar kan jag ej heller

räkna med den av kommittén anvisade möjligheten att egnahemsdirektör,

som ej utnämndes till lantbruksdirektör, skulle erhålla befattning som

förste lantbrukskonsulent. Däremot torde det kunna antagas, att någon

eller några av egnahemsdirektörerna — liksom även andra befattningshavare

inom egnahemsorganisationen — kunna placeras inom den bostadspolitiska

organisationen.’

I jordbruksutskottets utlåtande nr 27 över samma kungl. proposition uttalar

utskottet på denna punkt följande.

''Utskottet finner det under sådana förhållanden befogat, att i samband

med omorganisationen av rationaliseringsverksamheten frågan överväges om

särskilda övergångsanordningar för de egnahemsdirektörer, som ej i samband

med omorganisationen befordras till lantbruksdirektörer eller inom

den bostadspolitiska organisationen erhålla tjänst i högre lönegrad än den

de nu inneha.’

Genom kungörelsens avfattning vid länsbostadsdirektörstjänsternas ledigförklarande

fick man den uppfattningen, att socialdepartementet tänkte beakta

de uttalanden, som gjorts av statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet

och som godkänts även av riksdagen enligt referaten här ovan. Så

blev emellertid icke fallet. Genom Kungl. Maj :ts beslut den 21 juli 1948, nr

9, den 8 oktober 1948, nr 31, samt den 17 december 1948, nr 57, hava 20

länsbostadsdirektörer utnämnts, varvid endast en egnahemsdirektör kommit

i fråga, nämligen i Gotlands län.

Det bör här bemärkas, dels att egnahemsdirektörerna utnämnts av Konungen

och dels att de under många år sysslat med den statliga bostadsförbättring

och långivning till egnahemsbyggande, som nu skulle överflyttas

från egnahemsnämnderna till de nya länsbostadsnämnderna. De hade under

denna verksamhet även förvärvat lång erfarenhet av samarbete med kommunernas

hälsovårdsnämnder, överhuvud kan sägas, att deras verksamhet

och kompetens gjort dem särskilt skickade för att sköta befattningen som

länsbostadsdirektörer. Den omständigheten, att några av de sökande egnahemsdirektörerna

voro till åren komna, borde icke lagts dem till last då det

här gällde en enkel befordran inom det verksamhetsområde och under det

departement där vederbörande tidigare bedrivit en mångårig och väl vitsordad

tjänstgöring.

Åsidosättandet av den mångåriga och rika erfarenhet, som egnahemsdirektörerna

måste anses besitta och som kunnat nyttiggöras genom deras ut
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

9

nämnande till länsbostadsdirektörer, ter sig ännu mera märklig, när man

studerar de utnämndas meritlistor. Därvid får man ett starkt intryck av att

en otillbörlig hänsyn tagits till den sökandes politiska verksamhet. I alla

händelser har här grundlagens regel om förtjänst och skicklighet såsom

enda befordringsgrund icke blivit följd.

Med anledning av vad sålunda förekommit ha vi ansett anmärkning

enligt § 107 regeringsformen böra göras mot föredraganden, statsrådet och

chefen för socialdepartementet Möller.»

Y.

av herrar Jones Erik Andersson, Herlitz, Björck, Björkman, Pettersson

i Norregård, Nolin, Olsson i Mora, Nordkvist och Löfroth, vilka anfört:

»Föregående års riksdag bemyndigade Kungl. Maj :t att godkänna uppgjort

förslag till avtal mellan Aktiebolaget Aerotransport (ABA) och Svensk

interkontinental lufttrafik aktiebolag (SILA) om sammanförande av den

svenska reguljära luftfarten i ett företag och anvisade i samband därmed

5 miljoner kronor till teckning av aktier i ABA. Avsikten var, att staten

till pari skulle teckna det antal aktier, som erfordrades för att statens aktieandel

skulle uppgå till högst 30 miljoner kronor. Det verkliga medelsbehovet

kunde dock ej för det dåvarande angivas, enär detta bl. a. vore beroende

av blivande värdering av ABA:s rörelse.

I samband härmed beslöt riksdagen, att lån ur luftfartslånefonden skulle

under i statsrådsprotokollet angivna villkor beviljas för inköp av flygplan,

motorer m. in. Detta innebar utvidgade lånemöjligheter med avseende å såväl

låneobjekten som lånebeloppen. Statsutskottet (uti. 94) uttalade viss

tveksamhet rörande lämpligheten av att i förordad omfattning vidga möjligheterna

att bevilja lån ur luftfartslånefonden men ville icke motsätta sig

förslaget. Utskottet förutsatte emellertid, att låneverksamheten inom de

uppdragna gränserna bedreves med tillbörlig försiktighet. Detta statsutskottets

uttalande lämnades av riksdagen utan erinran.

Den 18 oktober 1948 upptogo riksbanksfullmäktige väckt fråga om viss

kredit till ABA. I protokollet för denna dag finnes antecknat, att före sammanträdet

fullmäktiges ledamöter tillställts en inom kommunikationsdepartementet

uppgjord, den 15 oktober dagtecknad promemoria angående ABA:s

ekonomiska läge. Vid kontakt med kommunikationsdepartementet i samband

härmed delgavs riksbanken departementets synpunkter på frågan.

Från departementets sida befarade man bl. a., att den likviditetskris, i vilken

ABA befann sig under de pågående värderingsförhandlingarna, skulle

oförmånligt inverka på företagets förhandlingsläge och därmed även föranleda

ökning av de utgifter, som statsmakterna enligt vad ovan framhållits

bundit sig för i och för sammanslagningen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

Vid protokollet för den 21 oktober finnas fogade dels inom riksbanken

upprättad promemoria om de förhandlingar som förts i ärendet, och dels

skrivelse i ärendet från kommunikationsministern till riksbankschefen

Rooth. Enligt denna skrivelse hade kommunikationsministern för avsikt att

framdeles föreslå Kungl. Maj :t att hos riksdagen äska det anslag, som erfordrades

för fullgörande av statens skyldigheter enligt det inledningsvis

nämnda avtalet, och att förelägga riksdagen förslag om ökning av luftfartslånefonden

i åtminstone den utsträckning, som erfordrades för överflyttning

av den kredit, riksbanken kunde komma att lämna ABA till lån ur fonden.

I den ovan nämnda inom riksbanken upprättade promemorian finnes vidare

omnämnt, att kommunikationsministern uttalat, att han ansåge det

angeläget att riksbanken beviljade krediten.

Vid fullmäktiges sammanträde den 26 oktober 1948 beslöto fullmäktige

efter ytterligare förhandlingar bevilja ABA en förlagsväxelkredit intill den

1 april 1949 med ett belopp av högst 15 miljoner kronor. Direkt säkerhet

för krediten fordrades icke.

I det ovan relaterade händelseförloppet, som redan varit föremål för riksdagens

revisorers och bankoutskottets uppmärksamhet, har konstitutionsutskottet

endast att uppmärksamma, vad statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet

åtgjort i ärendet.

Det framgår av de handlingar, som stått till utskottets förfogande, att

statsrådet såväl som tjänstemän inom kommunikationsdepartementet aktivt

deltagit i de förhandlingar, som föregingo beviljandet av krediten till ABA,

att behovet av nämnda kredit utförligt utvecklats i en inom kommunikationsdepartementet

upprättad, den 15 oktober daterad och till bankofullmäktige

överlämnad PM, att statsrådet uttalat, att han ansåge del angeläget

att riksbanken beviljade krediten och att han i skrivelse till riksbankschefen

förklarat, att han ämnade framdeles föreslå Kungl. Maj :t att

hos riksdagen äska det anslag, som erfordrades för fullgörande av statens

skyldigheter enligt ovan nämnda avtal, och att förelägga riksdagen förslag

om ökning av luftfartslånefonden i åtminstone den utsträckning, som

erfordrades för överflyttning av den kredit riksbanken kunde komma att

lämna ABA till lån ur fonden.

Detta tillvägagångssätt synes oss anmärkningsvärt. I och för sig kan väl

intet vara att invända emot att ledamöter av regeringen träda i förbindelse

med riksbanken och därvid uttala önskemål om åtgärder ankommande på

denna. Vad i nu förevarande ärende förekommit synes emellertid ur två

synpunkter anmärkningsvärt.

Det är uppenbart, att statsrådets åtgärder kunna kännetecknas som en

stark påtryckning. Med hänsyn till den ställning riksbanken intager framstå

sådana påtryckningar från regeringshåll som betänkliga. I ett politiskt

läge, där regeringen intager en mycket stark ställning, har man rätt att

förvänta, att den i detta hänseende skall iakttaga en särskild återhållsamhet.

Vad det gäller är att undvika, att riksbanken blir ett instrument för

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

11

regeringens ekonomiska politik; erfarenheter från äldre tider visa nogsamt

vådorna i en sådan utveckling.

Anmärkningsvärt är för det andra den förbindelse statsrådet avgivit i

ärendet. Formellt sett gick denna förbindelse visserligen ej ut på annat än

att statsrådet skulle föranstalta om framläggande av vissa förslag till riksdagen.

Det är emellertid uppenbart, att det som för riksbanksfullmäktige

var av avgörande betydelse var den genom denna förbindelse skapade förvissningen

om att de i utsikt ställda förslagen skulle komma att bifallas

av riksdagen. Statsrådet måste hava varit medveten om att han sålunda

i verkligheten iklädde sig en förbindelse även å riksdagens vägnar. Detta

förfaringssätt framstår som särskilt betänkligt i betraktande av att riksdagen

några månader förut manat till försiktighet med utnyttjande av redan

förefintliga möjligheter till kreditgivning.

Vad som åstadkommits genom statsrådets ingripande är en kreditgivning,

som riksbanksfullmäktige, enligt vad handlingarna utvisa, icke synas

ha funnit försvarlig under någon annan förutsättning än att riksdagens i

utsikt ställda beslut i sinom tid komme till stånd. Riksdagen har därigenom

ställts i ett tvångsläge i valet mellan att bifalla vad Kungl. Maj :t sedermera

föreslagit till riksbankens befriande från det gjorda engagementet

eller att åstadkomma, att detta otillfredsställande engagement fortfarande

får belasta riksbanken.

Vi hava icke kunnat finna, att ett sådant tvångsläge var för handen, som

möjligen kunnat motivera det av statsrådet tillgripna tillvägagångssättet.

Det synes av handlingarna framgå, att det varit möjligt att på andra vägar

tillgodose ABA:s kreditbehov. Och när det ansågs lämpligast att för detta

ändamål anlita det allmänna, hade det riktiga varit att framlägga proposition

därom vid höstriksdagen. De skäl mot framläggande av en sådan proposition,

som framlagts i kommunikationsdepartementets PM den 15 oktober,

hava icke kunnat övertyga oss. Att framställning i saken icke gjordes

till riksdagen framstår som särskilt betänkligt med hänsyn till storleken av

den kredit som frågan gällde.

Vad som förelupit synes oss särskilt ägnat att ingiva oro med hänsyn

till konsekvenserna. Om riksbanken anlitas såsom ett instrument för genomförande

av föranstaltningar, som ankomma på riksdagens beslut, innebär

det antingen att riksbankens penningvårdande verksamhet äventyras eller

ock att riksdagens anslagsbeviljande myndighet åsidosättes.

På grund av chefens för kommunikationsdepartementet, statsrådet Nilssons,

medverkan vid tillkomsten av riksbanksfullmäktiges beslut om kredit

åt AB Aerotransport hava vi på nu anförda skäl ansett anmälan mot honom

böra göras enligt § 107 regeringsformen.»

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

YI.

(Protokoll över kommunikationsärenden den 26 november 1948.)

av herrar Björck, von Friesen och Swedberg, vilka anfört:

»Vid väg- och vattenbyggnadsverkets kameralbyrå, kamrerarekontoret,

inrättades från och med den 1 juli 1948 en ny befattning, nämligen en kontorsskrivaretjänst

i Ce 19. Till den angivna befattningen anmälde sig två

sökande, nämligen kansliskrivaren Esther Vilhelmina Blom, född Dahlbäck,

och dåvarande kontorsskrivareaspiranten Nils Iwan Ericson. Genom

beslut den 14 september 1948 antog och förordnade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

Ericson att från och med den 1 oktober 1948 och tills vidare

vara kontorsskrivare i lönegraden Ce 19 vid väg- och vattenbyggnadsverket.

Rörande ifrågavarande befattning finnas inga kompetensföreskrifter.

Över utnämningen besvärade sig hos Kungl. Maj :t den 9 oktober 1948 fru

Blom. Härvid erhöll fru Blom stöd från Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund

(CST) och Väg- och vattenbyggnadsverkets tjänstemannaförening.

Kungl. Maj :t fann emellertid den 26 november 1948, på föredragning

och hemställan av chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet

Nilsson, ej skäl göra ändring i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut.

Beträffande klagandens respektive den utnämndes meriter utvisa handlingarna

i ärendet följande:

Fru Bloms utbildning bestod av folkskola samt en stenografi- och maskinskrivningskurs.

Hon anställdes den 5 april 1913 som extra skrivbiträde hos

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och avancerade där till kansliskrivare i

lönegraden Ca 15. Till denna befattning konstituerades hon den 1 juli 1942.

Sedan den 1 augusti 1938 tjänstgör fru Blom som styrelsens kassör. Fru

Bloms sammanlagda tjänstetid vid väg- och vattenbyggnadsverket var sålunda

vid tiden för ansökningstidens utgång omkring 35 år och 2 månader.

Av det till besvärshandlingarna fogade tjänstgöringsbetyget framgår, att

hon i sin tjänstgöring hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ådagalagt synnerligen

framstående skicklighet, berömvärt nit samt berömvärd noggrannhet

och ordning.

Ericson, som är född 1918, utexaminerades år 1936 från Påhlmans handelsinstitut.

Vid tidpunkten för ansökningstidens utgång hade han tjänstgjort

cirka 4 år och 4 månader vid väg- och vattenbyggnadsverket. Han anställdes

under januari 1944 och tjänstgjorde först på dåvarande hamnbyrån,

varifrån han den 1 juli 1946 överflyttades till kameralbyrån. Ericson hade

även under omkring 3 år och 4 månader tjänstgjort som kontorist vid statens

vattenfallsverk. Hans sammanlagda tjänstgöringstid i statlig tjänst utgjorde

sålunda cirka 7 år och 8 månader. Ericson hade dessutom tjänstgjort

som kontorist i enskild tjänst i omkring 2 år.

Fru Blom framhöll bl. a. i sin i det föregående omnämnda besvärsinlaga,

att hennes tjänstgöring som kassör omfattade förutom vanliga kassagöromål

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

13

även bokföring jämte andra med en dylik tjänst följande, kvalificerade arbetsuppgifter.

Hon borde alltså ha goda förutsättningar att även fullgöra

med den nya tjänsten förenade göromål, i huvudsak granskning av reseräkningar,

dispositionsbokföring över tjänsteresor in. in. Därtill kom, att Ericson

under sin tjänst icke fullgjort arbetsuppgifter, som bättre kvalificerade

honom för den tjänst, varom vore fråga. Vid dess tillsättande syntes man

alltså icke ha tagit hänsyn till att fru Blom hos styrelsen fullgjort en väl

meriterad, kvalificerad tjänstgöring under en tid, som med icke mindre än

nära 28 år överstege Ericsons tjänstetid hos styrelsen.

I sitt till Kungl. Maj :t med anledning av besvärsskriften ingivna yttrande

framhöll väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bl. a., att den ifrågavarande

befattningen ersatte en förutvarande amanuenstjänst. I samband med ett

omnämnande, att kamrerarekontoret hade ytterligare en kontorsskrivartjänst,

som innehades av kvinnlig befattningshavare med bl. a. examen från socialinstitutet,

uttalades i yttrandet, att ifrågavarande befattning vore avsedd för

bl. a. följande grupper av ärenden: granskning av reseräkningar och sjukvårdsräkningar

samt granskning av räkenskaper till statsbidragsberättigade

företag in. in. ävensom dispositionsbokföring rörande reseanslaget och kontroll

över reseförskott. Av befattningshavaren fordrades därför bl. a. förmåga

att tillämpa och tolka dels resereglementet och bestämmelserna om ersättning

för sjukvård samt i dessa ämnen meddelade utslag av kammarrätten

och andra myndigheter, dels ock vederbörande författningar och bestämmelser

om statsbidrag. Då Ericson i juli 1946 placerades på kameralbyrån,

hade han efter hand fått övertaga de uppgifter, som enligt vad ovan

nämnts skulle ankomma på innehavaren av här ifrågavarande befattning.

Han hade visat sig väl lämpad för detta arbete och städse gjort sig förtjänt

av de bästa vitsord.

Beträffande klaganden framhölls i yttrandet, att hennes arbetsuppgifter

ålltid varit och fortfarande voro av rutinkaraktär. Detta hade självfallet, då

hon utfört sitt arbete på bästa sätt, icke utgjort hinder för styrelsen att tilldela

henne högsta betyget i den betygsskala styrelsen använde (= den som användes

av länsstyrelserna enligt förslag i SOU 1935: 17). Vitsordet avsåge

icke frågan om klagandens lämplighet för högre befattning. Det hade synts

styrelsen uppenbart, att klagandens rutinarbete inom biträdeskarriären icke

— trots sin långvarighet — meriterade till eller skulle belönas med befattning

i tjänstemannagrad. För sådan befordran erfordrades enligt styrelsens

mening i första hand andra kvalifikationer, och styrelsen ansåge sig icke

kunna räkna med att klaganden, vid den ålder hon uppnått, med fördel

skulle kunna övergå till den ändrade verksamhet, varom här vore fråga.

Den 18 november 1948 avgavs påminnelser av fru Blom, som bl. a. framhöll,

att hon vad beträffar teoretisk utbildning icke kunde finna att den av

styrelsen förordade sökanden i detta hänseende skulle vara mera kompetent.

Vad däremot anginge praktisk erfarenhet hade hon genom en lång,

kvalificerad tjänstgöring i styrelsens tjänst praktiskt vunnit erfarenhet av

arbetsuppgifter av olika slag, vilka måste anses vara av särskilt stor bciy
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets memorial nr 2b.

delse för nu ifrågavarande befattning. I samband med styrelsens yttrande, att

den icke ansåge sig kunna räkna med att klaganden, vid sin nuvarande ålder,

med fördel skulle kunna övergå till de ändrade arbetsuppgifter, varom här

vore fråga, framhöll klaganden, att hon med sin långa erfarenhet av likartade

arbetsuppgifter skulle kunna utan svårighet fullgöra desamma. Dessutom

hade klaganden vid flera tillfällen under ett antal år prövats på arbetsuppgifter

av just det slag, för vilka befattningen vore avsedd, bland

annat dispositionsbokföring och kontroll över reseförskott. Vidare erinrade

klaganden om att hon handhade utbetalningar i kontanter uppgående till

nära fyra miljoner kronor per år, varjämte hon ombesörjde bokföring i

samband härmed. Att med tillämpning av resereglementet och bestämmelserna

angående ersättning för sjukvård m. m. granska reseräkningar och

sjukvårdsräkningar samt biträda vid granskning av räkenskaper till statsbidragsberättigade

företag kunde icke anses vara av sådan svårighetsgrad,

att icke en tjänsteman med klagandens erfarenhet skulle kunna utföra

desamma.

Vid den avvägning som måste ske mellan ifrågavarande båda sökande

förefaller fru Bloms så avsevärt längre tjänstgöringstid utgöra ett skäl att

låta henne äga företräde framför den av verket utsedde manlige medsökanden.

Härtill kommer, att en jämförelse mellan de sökandes meriter icke ger

företräde för Ericson. Ingendera av sökandena har studentexamen, och

Ericson har endast utbildning vid Påhlmans handelsinstitut utöver av fru

Blom åberopade meriter. Härtill kommer, att de för den sökta tjänsten avsedda

arbetsuppgifterna icke avsevärt skilja sig från dem som under en

lång följd av år handlagts av fru Blom, om vilken styrelsen själv i tjänstgöringsbetyg

anför ’att hon i sin tjänstgöring hos styrelsen ådagalagt synnerligen

framstående skicklighet, berömvärt nit samt berömvärd noggrannhet’.

Då sålunda den i 28 § regeringsformen fastslagna principen om ''förtjänst

och skicklighet’ såsom enda befordringsgrund icke iakttagits vid avgörande

av ifrågavarande besvärsärende, ha vi ansett att utskottet bort göra

anmälan jämlikt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen,

statsrådet Nilsson.»

VII.

(Protokoll över finansärenden den 1 oktober 1948 och den 28 januari 1949.)

a) av herrar Herlitz, von Friesen, Swedberg, Nolin och Olsson ) Mora, vilka

anfört:

»Enligt lagen den 8 juni 1928 om allmänna arvsfonden skall den egendom,

som i arv tillfallit fonden, så ock egendom som må tillfalla fonden genom

gåva eller testamente, förvaltas av statskontoret såsom en särskild fond

för främjande av barns och ungdoms vård och fostran. I avseende å reali
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

15

sationen av fonden tillfallande egendom gäller beträffande fast egendom,

vad som med avseende å kronans fasta egendom i allmänhet är stadgat. I

enlighet härmed skall försäljning av arvsfonden tillfallande fast egendom

underställas riksdagens prövning. För varje budgetår i sänder har riksdagen

medgivit Kungl. Maj :t generellt försäljningsbemyndigande intill viss

angiven värdegräns. För budgetåret 1948/49 avser bemyndigandet försäljning

av fastighet, vars taxeringsvärde uppgår till högst 40 000 kronor, med

rätt för Kungl. Maj :t att till länsstyrelse delegera försäljningsrätten, därest

taxeringsvärdet icke överstiger 10 000 kronor.

På föredragning och hemställan av chefen för finansdepartementet, statsrådet

Wigforss, har Kungl. Maj:t genom beslut den 1 oktober 1948, nr 6,

försålt den allmänna arvsfonden tillfallna fastigheten Fjällandet l18 i Lits

socken, Jämtlands län, till Lits kommun för 271 000 kronor. Vid en av länsstyrelsen

ombesörjd auktion avgåvos anbud dels av en enskild person å

115 000 kronor, dels av kommunen å 271 000 kronor och dels av åkeriägaren

Gustav Wilhelmsson i Greningen, Lits kommun, å 280 000 kronor.

I underdånigt yttrande den 21 september 1948 hade länsstyrelsen förordat

att kommunens anbud måtte antagas. I sin motivering förutsatte länsstyrelsen

att valet komme att stå endast mellan de båda högsta anbuden.

Därvid yttrade länsstyrelsen:

''För egen del anser länsstyrelsen att i förevarande fall, då frågan gäller

överlåtelse av större fastighet med utpräglad karaktär av skogsfastighet,

det ur allmän synpunkt vore att föredraga att överlåtelsen sker till kommunen

än till enskild person. Då Lits kommuns anbud icke understiger

högsta anbudet med mer än 9 000 kronor, får länsstyrelsen därför av nu

angivet skäl i underdånighet förorda antagande av kommunens anbud.’

Länsstyrelsen hade vid sitt yttrande fogat yttrande från lantbruksnämnden

i länet. I detta förklarades, att Wilhelmsson icke syntes genom bestämmelserna

i lagen den 17 juni 1948 angående inskränkning i rätten att förvärva

jordbruksfastighet (jordförvärvslagen) vara förhindrad att förvärva

fastigheten. Lantbruksnämnden har vidare upplyst att den beslutat i förevarande

fall icke använda den kronan enligt lagen den 30 juni 1947 tillkommande

förköpsrätten.

Kungl. Maj :t har genom beslut den 28 januari 1949 försålt den allmänna

arvsfonden tillhöriga fastigheten Eskedalen l1 i Västra Vingåkers socken till

jordbruksarbetaren S. R. Larsson för en köpeskilling av 113 000 kronor. Fastigheten

hade tillfallit arvsfonden efter hemmansägaren K. G. Lundberg,

som avled den 14 februari 1946.

God man för allmänna arvsfonden förordnades den 3 maj 1946. Godemannen

inkom den 10 oktober 1946 till länsstyrelsen med ansökan om försäljning

av fastigheten. Länsstyrelsen överlämnade den 18 i samma månad

med tillstyrkande ansökningen till Kungl. Maj:t. Proposition om försäljning

av fastigheten framlades för 1947 års riksdag och bifölls. Den 25 april 1947

förordnade Kungl. Maj :t, att fastigheten skulle säljas å offentlig auktion

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

genom länsstyrelsens försorg. Vid å landsfiskalskontoret i Vingåker den 28

juni 1947 hållen offentlig auktion avgåvos å fastigheten följande tre högsta

köpeanbud, nämligen av Larsson å 113 000 kronor, av agronomen E. Furumo

å 112 000 kronor samt av Västra Vingåkers kommun å 110 000 kronor.

Sedan härefter länsstyrelsen med underdånig skrivelse den 5 juli 1947

överlämnat protokoll över auktionen å fastigheten, förklarade Kungl. Maj :t

i brev den 19 december 1947, att Kungl. Maj :t med hänsyn till föreliggande

omständigheter funnit skäligt godtaga det å fastigheten av Västra Vingåkers

kommun avgivna köpeanbudet å 110 000 kronor. Kommunen vidblev emellertid

icke sitt anbud.

Härefter vidtog ett remissförfarande, som fick sin avslutning först på

hösten 1948.

Riksdagens revisorer ha i sin senast avgivna berättelse framställt erinringar

i anledning av den långa tid som åtgått innan ärendet avgjordes.

Beträffande revisorernas anmärkningar så ock närmare detaljer i ärendet

må hänvisas till berättelsen Del I s. 85—90. Förklaringar i anledning av revisorernas

anmärkningar ha intagits i berättelsen Del II s. 98—102.

Försäljning av allmänna arvsfonden tillfallande egendom skall ske efter

vanliga ekonomiska grundsatser. Det gäller att tillse, att största möjliga

köpeskilling kan erhållas och tillföras fonden för utdelning av understöd

till främjande av barns och ungdoms vård och fostran. Av handlingarna i

förstnämnda ärende framgår, att Kungl. Maj :t beträffande fastigheten godtagit

ett av kommunen avgivet anbud som med 9 000 kronor understigit

det högsta av enskild person avgivna. Beslutet har fattats i enlighet med

vederbörande länsstyrelses förslag, vilket grundats på att det ur allmän synpunkt

vore att föredraga att ifrågavarande såsom utpräglad skogsfastighet

ansedda större fastighet tillfölle kommunen. Vid avgörandet synes sålunda

jordpolitiska synpunkter ha anlagts. Detta står i strid med lagstiftarens

mening. Lagen om allmänna arvsfonden bör icke utnyttjas såsom ett hjälpmedel

för att nå jordpolitiska syften. För dessas tillgodoseende står annan

lagstiftning till buds. Det påtalade förfarandet är till nackdel för arvsfonden

icke blott på det sätt att köpeskillingen i ett enskilt fall blivit satt lägre

än som varit möjligt. Det torde icke vara oberättigat förmoda, att intresset

bland enskilda köpare för auktioner å allmänna arvsfonden tillhörig fast

egendom kommer att minskas om det blir känt, att kommuner och andra

offentliga institutioner skola äga företräde oavsett de avgivna anbudens

storlek.

Vad beträffar det andra ovan redovisade ärendet ha statsrevisorerna påtalat

den långa tid som åtgått för ärendets handläggning. Dröjsmålet har

till väsentlig del förorsakats därav att myndigheterna övervägt en ur jordpolitisk

synpunkt lämpligare disposition av fastigheten än dennas överlåtande

till Larsson. Detta måste såsom förut nämnts anses stridande mot

syftena med lagstiftningen om allmänna arvsfonden. Revisorerna ha också

framhållit, att i förevarande fall läget varit sådant, att ett uppskov med för
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 2b.

17

sälj ningen varit ägnat att antingen fördyra underhållet av egendomen eller

öka risken för en snabbt fortskridande värdeförsämring av densamma. Det

vore vidare angeläget att ärenden rörande försäljning av allmänna arvsfonden

tillfallande fast egendom handläggas med största skyndsamhet. Dessa

uttalanden förtjäna att starkt understrykas.

Med hänsyn till vad vi här anfört ha vi ansett att utskottet bort göra anmälan

enligt § 107 regeringsfonden mot chefen för finansdepartementet,

statsrådet VVigforss.»

b) av herr Björkman, som endast deltagit i förevarande ärende i vad

det avser försäljningen av fastigheten Fjällandet l19 i Lits socken och i

denna del anslutit sig till reservationen.

c) av herr Arrhén, som endast deltagit i förevarande ärende i vad det avser

handläggningen under granskningsåret av frågan om försäljning av fastigheten

Eskedalen l1 i Västra Vingåkers socken och i denna del anslutit

sig till reservationen.

vin.

(Protokoll över jordbruksärenden den 12 november 1948.)

av herrar Herlitz, Björck, Björkman, von Friesen, Olsson i Mora och

Hammar, vilka anfört:

»Svenska fåravelsföreningen erhöll den 11 april 1947 Kungl. Maj:ts tillstånd

att till Sverige från Storbritannien införa 25 avelsfår.

Med flyg från Storbritannien överfördes härefter den 3 juli 1947 till Sverige

24 avelsbaggar, vilka intogos i karantän i Göteborg.

Den 7 november 1947 förordnade Kungl. Maj:t, som fann dessa avelsbaggar

skäligen misstänkta för att vara behäftade med den i Storbritannien förekommande

smittsamma sjukdomen ögonrickettios, att djuren, därest icke

desamma av föreningen under uppsikt av vederbörande karantänsveternär

utförts ur riket före den 1 december 1947, skulle dödas genom veterinärstyrelsens

försorg, dock att i sistnämnda fall tre av djuren i stället finge

i levande tillstånd av veterinärstyrelsen överföras till statens veterinärmedicinska

anstalt för vetenskaplig undersökning rörande nämnda ögonsjukdom,

varefter det skulle ankomma på anstalten att låta döda dessa djur, sedan

undersökningen slutförts.

På grund av detta Kungl. Maj :ts beslut slaktades tjugo av baggarna den

3 december 1947, varjämte tre baggar överfördes till statens veterinärmedicinska

anstalt.

1 skrivelse den 17 januari 1948 anhöll Svenska fåravelsföreningen, som är

statsunderstödd, hos Kungl. Maj :t om ersättning för dessa 23 baggar. Kostnaden

beräknades till sammanlagt kr. 31810:29.

2 Iiihang till riksdagens protokoll 19i9. 5 samt. 2 avd. Nr 24.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets memorial nr 2t.

De importerade baggarna voro försäkrade hos Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget

för sammanlagt kr. 24 710: —, men vid prövning av fåravelsföreningens

ersättningsanspråk fann bolaget sig ej vara ersättningsskyldigt.

På grund av de särskilda omständigheterna i ärendet beviljade likväl bolaget

ett anslag till fåravelsföreningen av kr. 12 355:—.

Den till Kungl. Maj :t ingivna framställningen om ersättning remitterades

för yttrande till statskontoret och veterinärstyrelsen.

Statskontoret anförde: ''Enligt statskontorets mening skulle det leda till

synnerligen vittgående konsekvenser, därest statsverket skulle ersätta från

utlandet införda kreatur, som under karantänstiden befinnas vara behäftade

med sådan sjukdom, att de ej få införas i landet. Statskontoret anser sig

därför böra avstyrka föreliggande framställning om ersättning för ifrågavarande,

från Storbritannien importerade baggar.

Erinras må i detta sammanhang om bestämmelserna i 14 § kungörelsen

den 9 december 1898 angående vad iakttagas bör till förekommande av smittsamma

husdjurssjukdomars införande i riket. Enligt dessa bestämmelser

är ägare av djur, som enligt föreskrifterna i nämnda författning varder

dödat, ej berättigad att av allmänna medel undfå ersättning för djurets

värde, även om enligt annan författning sådan ersättning skulle äga rum

i fall, då djur för hämmande av smittsam sjukdom inom riket dödas. Vidare

skola kostnaderna för djurs underhåll i karantänsanstalt in. m. gäldas

av djurägaren.’

Veterinärstyrelsen yttrade: ''Någon i lag eller författning grundad rätt

till ersättning av statsmedel i förevarande fall föreligger icke. Av Skandinaviska

kreatursförsäkringsbolagets yttrande framgår, att föreningen icke

heller från bolagets sida kan påräkna någon ersättning. Den frågan uppställer

sig då, huruvida omständigheterna i förevarande fall kunna sägas

vara sådana, att tillräckliga skäl föreligga att söka i extraordinär väg utverka

statligt bidrag till täckande av uppkomna förluster. Därvid torde

visserligen böra beaktas, att den uppkomna förlusten blivit mycket stor och

föreningen därigenom kommit i ett synnerligen prekärt läge. Med hänsyn

emellertid till dels att föreningen torde i viss mån själv bära skulden till

den iråkade situationen, dels att ett beviljande av nåd av ersättning i förevarande

fall skulle skapa ett synnerligen betänkligt prejudikat, finner veterinärstyrelsen

sig icke kunna förorda en dylik utväg. Styrelsen avstyrker

alltså bifall till ansökningen.’

Kungl. Maj:t fann likväl den 12 november 1948 skäligt med hänsyn till

föreliggande omständigheter att tilldela Svenska fåravelsföreningen 13 000

kronor såsom bidrag till täckande av den förlust föreningen lidit i samband

med importen av ifrågavarande djur samt anbefallde veterinärstyrelsen att

utbetala beloppet från förslagsanslaget till Förekommande av smittsamma

husdjurssjukdomar: Övriga utgifter (1948: 49 IX F 22).

Med anledning av vad sålunda förekommit ha vi ansett anmälan enligt

§ 107 regeringsformen böra göras mot föredraganden, statsrådet och chefen

för jordbruksdepartementet Sträng.»

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

19

IX.

(Protokoll över folkhushållningsärendet den 21 juli 1948.)

av herrar Jones Erik Andersson, Herlitz, Arrhén, von Friesen, Pettersson

i Norregård, Swedberg, Olsson i Mora och Håstad, vilka anfört:

»Den 21 juli 1948 utfärdade Kungl. Maj :t, efter föredragning och hemställan

av statsrådet Kock, följande direktiv för priskontrollnämnden:

''Kungl. Maj :t, som ämnar framdeles till prövning upptaga frågan om de

allmänna grunderna för den prisreglerande verksamheten i riket, anbefaller

statens priskontrollnämnd och övriga myndigheter med prisreglerande uppgifter

tills vidare i avvaktan härpå vid utövandet av sin prisreglerande verksamhet

iakttaga följande riktlinjer.

1. Prishöjningar få icke medgivas annat än i sällsynta undantagsfall.

Eventuellt uppkommande kostnadsökningar skola regelmässigt bäras inom

befintlig marginal. Prishöjning får godkännas allenast i fall av så avsevärd

kostnadsbelastning att den medför orimligt låg avkastning eller förlust för

vederbörande företag eller bransch. Uppenbarligen förlustbringande priser

för enstaka artiklar utgöra i och för sig intet motiv för prishöjning, så länge

företaget som helhet icke drives med orimligt låg avkastning eller förlust.

Prishöjning kan i sådant fall genomföras endast under särskilda förhållanden,

exempelvis under förutsättning att kompenserande prissänkning på

andra företagets produkter äger rum.

2. Höjda arbetslöner få i princip icke utgöra motiv för prishöjning.

3. Bedömningen av prisfrågorna skall i största möjliga utsträckning

grundas på förhållandena hos de mest effektiva företagen, varvid dock

graden av det föreliggande försörjningsintresset skall beaktas. Utgångspunkten

för bedömningen av frågan om förekomst av orimlig kostnadsbelastning,

som kan föranleda godkännande av prishöjning, skall således vara

kostnadsläget hos dessa företag. Vid prissättningen böra dock beaktas de

skiljaktigheter i fråga om kvalitet m. m., som kunna föreligga mellan olika

företag inom samma bransch.

4. Hänsyn till den olika grad av kompensation för inträdda kostnadsstegringar,

som ägt rum under tiden efter krigsutbrottet hösten 1939, bör tagas

endast i undantagsfall.

5. Minskad omsättning med därav följande ökning av de fasta kostnaderna

per producerad enhet bör i regel icke utgöra godtagbart motiv för prishöjning.

6. Myndigheterna böra inom ramen för en allmän prisstabilisering inrikta

sig på att avväga prisrelationerna på ett sådant sätt att snedvridning av

produktion och distribution motverkas och en ändamålsenlig produktionsinriktning

främjas.

7. Den prisreglerande verksamheten skall inriktas på att i all möjlig

utsträckning genomföra prissänkningar, övernormala vinster och margina
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutionsutskottets memorial nr 2b.

ler böra utnyttjas för detta ändamål. Särskilt bör uppmärksammas förekomsten

av monopolistiskt bestämd prissättning och möjligheterna till prissänkningar

i sådana fall. Priskontrollnämnden bör söka få till stånd generella

prissänkningsaktioner.

8. Myndigheterna böra låta sig angeläget vara att på lämpligt sätt upprätthålla

god kontakt med näringslivet och dess organisationer.

Kungl. Maj :t uppdrager åt priskontrollnämnden att verkställa och före

den 15 augusti 1948 till Kungl. Maj:t inkomma med utredning angående

möjligheterna att för beställningsarbeten återinföra de för varor av standardkaraktär

gällande bestämmelserna om prisstopp. Härvid bör beaktas

även den intensifiering av nämndens prisövervakande verksamhet som i

samband med en sådan omläggning av priskontrollen torde bliva erforder
lig-’
Det

var en betydande skärpning av prisregleringen som ägde rum genom

detta Kungl. Maj :ts beslut. Vi kunna icke ingå på en analys av de utfärdade

direktiven i deras helhet. Särskilt vilja vi emellertid fästa uppmärksamheten

vid en i punkt 1 fastslagen princip: ''Uppenbarligen förlustbringande priser

för enstaka artiklar utgöra i och för sig intet motiv för prishöjning, så länge

företaget som helhet icke drives med orimligt låg avkastning eller förlust.’

Vi förbise ingalunda, att starka skäl talade för kraftigt verkande åtgärder

till motverkande av en befarad uppskruvning av prisnivån i landet. Vi våga

icke uttala oss om hur långt det i detta hänseende var nödvändigt att gå.

Vi vilja emellertid anmärka, att ganska goda utsikter för en i stort sett

gynnsam utveckling skapats därigenom att ledande näringsorganisationer

i juni 1948 — alltså kort innan Kungl. Maj :ts beslut fattades — på hemställan

av statsrådet och chefen för finansdepartementet till sina medlemmar

riktat en vädjan om återhållsamhet i prispolitiken. Och med avseende

på den ovan återgivna regeln i punkt 1 av direktiven kunna vi icke underlåta

att anmärka det principiellt betänkliga däri. Det synes oss orimligt att så

anordna prisregleringen, att näringsidkare icke kunna erhålla rättelse beträffande

''uppenbarligen förlustbringande priser’. En sådan ordning sticker

bjärt av mot de grundsatser som ligga bakom t. ex. förfogandelagens

ersättningsregler. Liksom en näringsidkare enligt denna lag icke kan tvingas

avstå varor med förlust, synes det oss vara en självklar förutsättning för

prisregleringen, att förlustbringande avhändelser icke skola framtvingas. Det

är också uppenbarligen högst tvivelaktigt, huruvida det av myndigheterna

åsyftade resultatet kan uppnås på den väg som beslutet av den 21 juli utpekar.

Man måste nämligen räkna med att sådan produktion som medför

förlust icke kommer till stånd, för så vitt ej någon utväg utfinnes att framtvinga

den. Åtgärden pekar sålunda hän emot en form för direkt produktionsreglering

som ter sig mycket betänklig.

Särskilt anmärkningsvärt synes det sätt varpå den genomgripande skärpningen

av prispolitiken åvägabragtes. Medan den lönestoppspolitik, som

samtidigt genomfördes, helt naturligt kom till stånd under samverkan

med arbetsmarknadens organisationer, sattes näringslivets organisationer

nästan helt åsido vid prisregleringspolitikens utformning. Den vädjan om

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 2t.

21

förhandlingar, som från detta håll riktades till statsrådet och chefen för

folkhushållningsdepartementet Sträng den 25 februari ledde endast till en

dags överläggningar (9 mars). Ett förnyat vädjande från Stockholms handelskammares

sida den 3 juni ledde — enligt vad som upplysts i en skrivelse

från handelskammaren till statsministern den 7 september — blott

till det beskedet från statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet,

att överväganden om principerna för den fortsatta priskontrollen

påginge inom departementet och att, ''när dessa överväganden framskridit’,

inbjudan skulle utfärdas till ny diskussion. Kort efteråt (11 juni) avgavs

till folkhushållningsdepartementet en enligt uppdrag, lämnat den 10 maj,

upprättad promemoria, som sedermera lades till grund för Kungl. Maj :ts

beslut den 21 juli. Det var ungefär samtidigt som statsrådet och chefen för

finansdepartementet — någon gång i juni — utverkade nyss nämnda vädjan

om frivilliga åtgärder för återhållsamhet i prisutvecklingen. Av nämnda

promemoria erhöllo representanter för näringslivet emellertid icke del

förrän genom en skrivelse från statssekreteraren i folkhushållningsdepartementet

den 10 juli. De inbjödos samtidigt till överläggningar i saken den

20 juli. Men dessa blevo lika litet ingående som i mars. De sträckte sig

liksom dessa endast över en dag (20 juli). Påföljande dag utfärdade

Kungl. Maj :t efter föredragning av statsrådet Kock —- som förordnats att

denna dag föredraga folkhushållningsärenden — de nya direktiven. Något

allvarligt försök till meningsutbyten i denna för hela vårt näringsliv så betydelsefulla

fråga gjordes alltså icke. Att vissa i nyss berörda promemoria

upptagna frågor ställdes på framtiden kan — med hänsyn till den vittgående

innebörden av vad som omedelbart blev Kungl. Maj :ts beslut — icke

rubba något i detta omdöme.

På grund av vad som sålunda förekommit hava vi inom utskottet yrkat

anmälan enligt § 107 regeringsformen mot statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet

Sträng och dåvarande konsultativa statsrådet

Kock, på vars föredragning och hemställan beslutet den 21 juli fattades.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.