Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1948 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1947— den 30 juni 1948 m. m.

1949-05-10 · 72 sidor, varav 71 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 71 av 72 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1949:143, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1948 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1947— den 30 juni 1948 m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 143.

1

Nr 143.

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1948 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av

statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,

styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1947—

den 30 juni 1948 m. m.

(4:e avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1948 församlade

revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande

ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Maj :t avgivna utlåtanden och förklaringar

blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av vissa handlingar och

inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar,

underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar,

som ansetts från utskottets sida påkalla yttranden.

1 :o) Understöd för utomprocessuell rättshjälp. Under justitiedepartementet,

§ 1, ha revisorerna uttalat sig för en närmare prövning av formerna för

en utbyggnad och effektivisering av det system för meddelande av utomprocessuell

rättshjälp åt mindre bemedlade, som tillämpas i Jämtlands län

(Del I, s. 2—8).

Utskottet. Beträffande detta ärende har riksdagen yttrat sig i sin skrivelse

nr 160, varom utskottet velat här

erinra.

2:o) Ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats

av ämbets- eller tjänstemän. Under justitiedepartementet, § 2, ha revisorerna

förordat en översyn av lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna

medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- och tjänstemän

in. fl. (Del I, s. 9—12).

Enligt nämnda lag skall — om ämbets- eller tjänsteman, som enligt 1 kap.

utsökningslagen äger att med utsökningsmål taga befattning, tillgriper och

förskingrar penningar, värdehandlingar eller annat, som han enligt utsökningslagen

fått om händer — ersättning för det tillgripna och förskingrade

utgå av allmänna medel. I förstnämnda lag stadgas vidare att, om ämbetseller

tjänsteman genom lagakraftägande utslag av domstol förklarats saker

1 Ilihang till riksdagens protokoll 19i9. 6 samt. Nr 143.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 143.

till tillgreppet och förskingringen, underdånig ansökan om ersättning för

det tillgripna och förskingrade skall inom sex månader från det utslaget

vann laga kraft ingivas till länsstyrelsen i det län, där den brottslige haft

sin befattning. Har ämbets- eller tjänsteman avlidit eller rymt, och kan i

följd därav frågan om ansvar för tillgreppet och förskingringen ej av domstol

prövas, skall ansökningen ingivas inom sex månader från den dag, då

länsstyrelsen låtit i allmänna tidningarna kungöra, att brist yppats i medel

eller annat som den döde eller avvikne i kraft av sin tjänst haft om händer.

Vad i 1899 års lag är stadgat skall äga tillämpning jämväl där äinbetseller

tjänsteman, varom förut sagts, tillgriper och förskingrar vissa andra

omhänderhavda medel, som angivas i lagen.

I fall, som nu sagts, skall dock ersättning av allmänna medel ej utgå för

vad ledamot av magistrat eller stadsfogde tillgriper och förskingrar av stadens

medel.

Vad som här stadgats om ämbets- eller tjänsteman skall i tillämpliga delar

gälla i avseende å en var annan, som enligt 1 kap. utsökningslagen eller

23 § i förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande

in. in. äger att med utsökningsmål taga befattning, så ock å den, som enligt

särskilda stadganden om indrivning av kommunalutskylder, allmänna avgifter

m. m. eller om indrivning och redovisning av böter av utmätningsman

erhållit i uppdrag att verkställa indrivning eller utmätning. Dock skall

ersättning av allmänna medel ej utgå för vad exekutionsbetjänt i stad, som

icke lyder under landsrätt, tillgriper och förskingrar av stadens medel.

Handläggningen av ärenden rörande utbekommande av ersättning av

statsmedel enligt 1899 års lag torde, enligt revisorerna, i allmänhet tillgå

på följande sätt. Sedan ansökan om ersättning inkommit till länsstyrelsen

prövar länsstyrelsen ersättningsanspråket samt översänder handlingarna jämte

eget utlåtande till justitiedepartementet. Efter remiss till riksräkenskapsverket,

statskontoret och justitiekanslersämbetet blir ärendet föremål för

ytterligare utredning. Härefter fattar Kungl. Maj :t beslut i ärendet. Härvid

ånbefalles länsstyrelsen att till envar ersättningsberättigad sökande, mot

bekommande av handling, vari vederbörandes fordran överlåtes å kronan,

utbetala det honom tillerkända beloppet. I de fall, då full klarhet vunnits,

att icke några av de tillgripna och förskingrade medlen komma att av

ämbets- eller tjänstemannen ersättas — exempelvis genom utdelning i dennes

konkurs eller genom av uppbördsmannen ställd borgen eller genom

ansvarighetsförsäkring — bemyndigas länsstyrelsen att ersätta vederbörande

sökande av medel, som anvisas vanligtvis från anslaget till oförutsedda

utgifter. I sådana fall åter, där det ännu ej blivit utrett, vad som av det

tillgripna och förskingrade beloppet kan komma att ersättas av ärnbetseller

tjänstemannen, såsom är fallet vid ännu icke avslutad konkurs m. in.,

anmodas länsstyrelsen att i länets räkenskap tills vidare bokföra de utbetalda

medlen såsom förskott. Förskottet skall sedermera i den mån detsamma

icke täckts av influtna medel, av länsstyrelsen anmälas hos Kungl.

Maj :t till ersättande. Kungl. Maj :t bemyndigar därvid länsstyrelsen att

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 143.

3

ersätta beloppet i fråga genom anlitande av förslagsanslaget till oförutsedda

utgifter eller annat riksstatsanslag. Särskilda medel anvisas däremot

icke för täckande av ersättningsanspråk, som avse kronoutskylder, utan

kronans fordran i detta hänseende, i den mån den icke täckes av influtna

medel, avskrives i stadgad ordning.

De fordringar, som av vederbörande ersättningsberättigad överlåtits å kronan

vid ersättningens utbetalande, upptagas i länsstyrelsernas räkenskaper

på tillgångssidan under rubriken »propriebalans» och utbalanseras på skuldsidan

under rubriken »utestående osäkra fordringar».

Revisorerna framhålla, att det ofta synts råda en viss oklarhet om vem

som skall anses behörig att i fråga om olika slags medel bevaka rätten mot

kronan och ingiva ansökning om ersättning. Det omständliga och tidsödande

handläggningsförfarandet har, erinra revisorerna vidare, medfört, att

avsevärd tid — i många fall flera år — förflutit, innan ersättningsbeloppen

slutligen kunnat fastställas och utbetalas till sökandena.

Härefter ha revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Ersättningsförfarandet enligt bestämmelserna i 1899 års lag är, såsom av

den föregående redogörelsen framgår, mycket omständligt och ägnat att

medföra olägenheter för såväl statsmyndigheterna som ersättningssökandena.

Då den enskilde vanligtvis saknar kännedom om vilka medel som

tillgripits och förskingrats, är det enligt revisorernas mening icke förenligt

med rättvisa och billighet att för bevarande av rätten mot kronan uppställa

kravet på att ansökan skall ingivas inom viss föreskriven tid. En väsentlig

förenkling i förfarandet skulle vinnas, om länsstyrelserna, så snart tillgrepp

och förskingring konstaterats, bemyndigades att till vederbörande utan ansökning

av förskottsmedel utbetala den ersättning, vartill denne funnes vara

berättigad, samt att i övrigt avskriva sådana kronomedel, vilka länsstyrelsen

i annan ordning äger avskriva. Länsstyrelsen skulle sedermera ha

att hos Kungl. Maj :t anmäla vad sålunda förskotterats för täckande från

anslaget till oförutsedda utgifter. Genom det föreslagna bemyndigandet skulle

även "den tidsödande och omständliga remissgranskningen av de ingivna ansökningarna

— vilken ofta endast leder till mindre justeringar av ersättningsbeloppen

— kunna bortfalla. Länsstyrelserna torde sålunda på ett betryggande

sätt kunna anförtros bestyret med fastställandet och utbetalningen

av ersättningsbeloppen.

En viss ändring av 1899 års lag påkallas även med hänsyn till den nya

uppbördsreforinens genomförande. Såsom förut framhållits upptagas numera

krono- och kommunalutskylder på samma debetsedel. Då staten övertagit

ansvaret för indrivningen av sistnämnda utskylder, förekomma icke

längre några kommunala skatterestantier. Lagen bör sålunda ändras, i vad

avser bestämmelserna om ersättning för tillgripna och förskingrade kommunalutskylder.

Under åberopande av vad sålunda anförts vilja revisorerna förorda att eu

översyn verkställes av lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel

i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- och tjänstemän in. fl.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, riksråkenskapsverket samt länsstyrelserna

i Stockholms, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,

Värmlands samt Gävleborgs län (Del II, s. 3—9). Revisorernas förslag om

eu översyn och förenkling av ifrågavarande lagbestämmelser har därvid eu
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 143.

hälligt tillstyrkts. I allmänhet uttala de hörda myndigheterna, att kravet på

ansökning om ersättning från den enskilde icke längre bör uppställas. Statskontoret

har emellertid icke funnit tillräckliga skäl föreligga att slopa detta

krav, men anser att den nuvarande tidsfristen, sex månader, utan olägenhet

kan utsträckas, om densamma befinnes vara för kort. Länsstyrelsen i Malmöhus

län framhåller, att vid en översyn av lagen mera detaljerade bestämmelser

böra lämnas angående vem som skall anses behörig att göra anspråk

gällande mot kronan och hur dessa anspråk skola framställas.

Utskottet delar revisorernas av remissmyndigheterna biträdda uppfattning,

att ersättningsförfarandet enligt bestämmelserna i 1899 års lag måste betecknas

såsom mycket omständligt och ägnat att medföra olägenheter för

såväl statsmyndigheterna som ersättningssökandena. En väsentlig förenkling

av förfarandet torde stå att vinna, därest, på sätt revisorerna föreslå, beslutanderätten

i hithörande frågor i huvudsak överflyttades till länsstyrelserna.

Jämväl med hänsyn till den senaste uppbördsreformen synes behov föreligga

av viss ändring av förberörda bestämmelser.

Under åberopande av det nu anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville föranstalta om översyn av lagen den 10

juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall

för skada, som förorsakats av ärnbets- och tjänstemän m. fl.

3:o) Försvarets titelredovisningssystem. Under försvarsdepartementet, § 3,

ha revisorerna uttalat angelägenheten av att försvarets titelredovisningssystem

snarast upptages till omprövning i syfte att få till stånd erforderliga

förenklingar och kostnadsbesparingar (Del I, s. 13—26).

För finansiering av de ökade utgifter för militära ändamål, som bleve en

följd av den förstärkta försvarsberedskapen i vårt land under det senaste

världskriget, ställdes av riksdagen medel till Kungl. Maj :ts förfogande å

särskilda beredskapsstater, vilka för varje budgetår sattes i kraft att användas

såsom förskottsstater. Ifrågavarande kostnader ersattes i efterhand

genom att erforderliga täckningsanslag anvisades å tilläggsstater för vederbörande

budgetår. Av olika skäl var det icke möjligt att redovisa de å

förskottsstat avförda utgifterna i vanlig fredsmässig ordning. Kungl. Maj :t

fastställde därför särskilda krigstitlar, å vilka de av beredskapens upprätthållande

föranledda kostnaderna skulle bokföras. I princip omfattade

nämnda redovisningssystem samtliga under krigsåren uppkomna kostnader

för militära ändamål. I realiteten kom dock systemet att i huvudsak inskränkas

till att avse försvarsgrenarnas löpande beredskapskostnader, medan för

övriga kostnader specificerad redovisning i anslutning till fjärde huvudtitelns

anslagsuppställning lämnades. För varje försvarsgren fastställdes ett

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 143.

5

tjugutal olika krigstitlar för de löpande utgifterna. Närmare föreskrifter angående

användningen av och bokföringen å dessa titlar utfärdades av vederbörande

centrala förvaltningsmyndigheter.

De nu i korthet berörda krigsredovisningsbestämmelserna upphörde i

stort sett i och med ingången av budgetåret 1944/45. Efter nämnda tidpunkt

har redovisningen av utgifter och inkomster inom försvarsväsendet grundat

sig på ett av försvarets civilförvaltning utarbetat titelsystem. I anslutning

härtill har civilförvaltningen såsom vägledning för de olika kassamyndigheterna

låtit trycka en särskild förteckning över redovisningstitlar m. m.

för försvaret, vilken första gången utfärdades den 11 oktober 1944. Titelförteckningen

har sedermera vid flera tillfällen kompletterats och i samband

därmed nytryckts den 20 november 1945 respektive den 14 februari

1948.

I systematiskt avseende anknyter den ifrågavarande titelförteckningen

till den för riksstatens fjärde huvudtitel gällande anslagsuppställningen,

dock att medel som disponeras av sjökarteverket, försvarets forskningsanstalt

och vissa under annat departement än försvarsdepartementet lydande

myndigheter icke beröras därav. Förteckningen omfattar därjämte övriga

huvudtitlar samt riksstatens inkomsttitlar, i den mån de militära myndigheterna

för sin bokföring utnyttja desamma. Därjämte har en motsvarande

titeluppdelning skett beträffande sådana äldre anslag som allt fortfarande

stå till vederbörande myndigheters disposition. Särskilda titlar finnas vidare

upplagda för inkomster och utgifter samt investeringsanslag under försvarets

olika fastighetsfonder ävensom för övriga fonder och diverse medel.

Av statistiska skäl har utöver riksstatens anslag och för dessa anslag

fastställda stater en ytterligare titeluppdelning vidtagits. Med hänsyn härtill

äro titelnumren uppbyggda enligt den s. k. decimalprincipen, varigenom

en långtgående systematisering blivit möjlig. Numren äro i princip sexsiffriga,

men antalet siffror har i flertalet fall kunnat begränsas till 3—5. Allteftersom

behov av en mer eller mindre detaljerad redovisning anses föreligga,

kan titelsystemet sålunda hopdragas eller utvidgas.

I samband med omläggningen av stat- och anslagsuppställningen under

fjärde huvudtiteln från och med den 1 juli 1947 omarbetades titelsystemet.

Genom cirkulärskrivelse den 16 juni 1947 meddelade civilförvaltningen föreskrifter

rörande särskild statistisk uppdelning av försvarets utgifter och

inkomster genom tillägg av en 6:e siffra till flertalet redovisningstitlar. I

den mån vederbörande titel innehåller mindre än 5 siffror, fogas därvid till

densamma erforderligt antal nollor.

Enligt vad revisorerna under hand erfarit föreligga planer på att ytterligare

utbygga titelsystemet. Anledningen härtill skulle vara de möjligheter

som därigenom yppades att för de tre försvarsgrensförvaltningarnas dispositionsbokföring

taga i anspråk den på civilförvaltningen befintliga hålkortsanläggningen.

Genom eu dylik utbyggnad skulle redovisningstitlarna växa

ut till 10- å 12-siffriga tal.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 143.

Förutom uppgifter å olika redovisningstitlar och dessas siffermässiga konstruktion

innehåller titelförteckningen även vissa anvisningar rörande bokföring,

dispositionsrätt m. in. Därutöver ha vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter

utfärdat detaljerade redovisningsföreskrifter i fråga om

sådana anslagsmedel som stå till respektive myndigheters förfogande. I

en del fall har därvid den vanliga titelförteckningen kompletterats med de

nya titelbeteckningar som av hänsyn till bland annat den interna dispositionsbokföringen

ansetts erforderliga. Särskilt långt har, framhålla revisorerna,

titeluppdelningen drivits beträffande anslag till reparations- och underhållskostnader

in. in. under försvarets fastighetsfond. Utöver de officiellt

fastställda huvudtitlarna — 7 för var och en av arméns, marinens och flygvapnets

delfonder — har sålunda fortifikationsförvaltningen föreskrivit att

ifrågavarande kostnader under innevarande budgetår skola redovisas å respektive

95, 95 och 100 eller tillhopa 290 olika undertitlar.

Det nu behandlade titelredovisningssystemet har successivt vuxit fram i

samband med övergången till central hålkortsbokföring inom försvaret. Å s.

17—23 lämnas en redogörelse för behandlingen av frågan om denna omläggning

av bokföringssystemet, vartill utskottet hänvisar. För handhavandet av

de med hålkortsbokföringen sammanhängande uppgifterna är inom civilförvaltningens

bokföringskontor inrättad en s. k. hålkortsdetalj. Å s. 23 och

24 redogöres för detaljens personaluppsättning och maskinbestånd ävensom

de redovisningshandlingar, som framställas genom hålkortsmaskinerna.

Revisorerna ha härefter gjort följande uttalande.

Vid framläggandet av det förslag till ändrad uppställning av riksstatens

fjärde huvudtitel, vilket genomfördes från och med budgetåret 1947/48, underströk

försvarets civilförvaltning i anslutning till ett uttalande av överbefälhavaren

vikten av att, även om klara gränser borde fastställas mellan

olika anslag, försvarsutgifterna ej på förhand bundes vid en så långt gående

detaljuppdelning, att medlen icke kunde användas på ändamålsenligaste sätt.

Den i det föregående lämnade redogörelsen ger emellertid vid handen, att

titelredovisningssystemet vid försvaret gjorts i högsta grad omfångsrikt

och kommit att innebära en synnerligen vidsträckt specificering av förekommande

utgifter och inkomster under de till vederbörande myndigheters

förfogande ställda anslagen och anslagsposterna. För budgetåret 1947/48

gällande titelförteckning upptar sålunda icke mindre än i runt tal 3 500 olika

redovisningstitlar. Därtill kommer att för vissa anslagsmedel en ytterligare

detalj uppdelning på ett stort antal undertitlar vidtagits.

Revisorerna äro väl medvetna om att eu mera specificerad redovisning av

försvarskostnaderna än den som omedelbart framgår av belastningen på

vederbörande riksstatsanslag av olika skäl kan vara erforderlig. Icke minst

torde det erbjuda stort intresse att genom bokföringen erhålla statistiskt

material för en närmare analys av likartade utgifter inom de tre försvarsgrenarna.

Å andra sidan får kravet på detalj redovisning icke drivas så långt,

att densamma blir ett självändamål. Bokföringen måste med andra ord

tjäna ett praktiskt syfte, grundat på de behov härutinnan som med hänsyn

till verksamhetens art naturligen inställa sig. Revisorerna kunna icke

finna, att ifrågavarande synpunkter fått vara vägledande vid uppgörandet

av försvarets titelredovisningssystem. Ett studium av gällande titelförteckning

har tvärtom bibragt revisorerna den uppfattningen, att den i detalj

mycket långtgående titeluppdelningen i många fall knappast kan sägas till
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 143.

7

godose något praktiskt behov. Av de i det föregående lämnade exemplen

torde sålunda med all önskvärd tydlighet framgå, att utgiftsslag som måste

betecknas såsom rena oväsentligheter i stor utsträckning fått bilda underlag

för anslagens differentiering i redovisningsavseende.

I detta sammanhang bör enligt revisorernas mening särskilt beaktas, att

det nu behandlade redovisningssystemet ingalunda har eller ens kan ha karaktären

av s. k. kalkylationsbokföring. Det är ju här icke fråga om att

utröna, huruvida verksamheten vid en viss militär enhet är ekonomiskt lönande,

ännu mindre att framskapa material för en statistisk analys av

olika kostnadselement inom en viss tillverkningsprocess. Väsensskillnaden

är sålunda uppenbar mellan förevarande form av bokföring, som ytterst

grundar sig på riksstatens anslagsuppställning med därtill knutna specialstater,

och" de inom industrien allmänt tillämpade redovisningsprinciperna,

vilka främst avse att möjliggöra ett bedömande av själva driftresultatet. De

kostnadselement som ett affärsföretag har behov av att renodla äro också

vanligtvis i princip givna och av mera konstant natur. De anslag som ställas

till statsmyndigheternas förfogande variera däremot inom vissa gränser

år från år; under riksstatens fjärde huvudtitel ha sålunda de fem sistförflutna

budgetåren uppförts respektive 207, 210, 210, 222 och 195 olika

anslag, varvid är att märka att variationerna mellan vederbörande underavdelningar

inom huvudtiteln inbördes äro betydligt större än de anförda

siffrorna ge vid handen. Detta har till följd att titelsystemet ständigt måste

kompletteras. Icke ens de statistiksiffror, vilka för visst ändamal anbefallts

så nyligen som den 16 juni 1947, ha förblivit oförändrade, något som knappast

kan sägas ha underlättat redovisningen.

Den långt drivna detaljutformning som titelsystemet fått medför vidare,

att understundom stor tvekan måste uppstå rörande redovisningsbestämmelsernas

praktiska tillämpning. Mången gång torde det sålunda vara förenat

med betydande svårigheter att avgöra, å vilken titel viss utgift skall

bokföras. Det sagda gäller''icke minst vid sådana lokalmyndigheter, där det

kanske ankommer på en enda befattningshavare att redovisa till en rad

olika verksamhetsområden hänförbara anslagsmedel. Redovisningstitlarnas

på den s. k. decimalprincipen grundade konstruktion — varje titel omfattar

såsom tidigare nämnts 3—5 siffror, vartill kommer ännu en statistiksiffra

i sjätte positionen — synes i sin tur knappast vara ägnad att underlätta

det rätta handhavandet av systemet. De risker för felföringar som av denna

anledning måste anses föreligga skulle givetvis ytterligare accentueras,

därest redovisningstitlarna på sätt som från visst håll föreslagits utbyggdes

till att omfatta ända upp till 10 ä 12 siffror.

Vad särskilt titelkontrollen beträffar måste revisorerna konstatera, att

de förhoppningar om en effektivisering av denna kontroll som knötos till

införandet av ''central hålkortsbokföring inom försvaret icke blivit infriade.

På sätt närmare framgår av den under § 8 lämnade redogörelsen rörande

överskridande av vissa poster under arméns avlöningsanslag, ha sålunda i

redogörelsen berörda anslagsposter under sistförflutna budgetår överskridits

med icke mindre än inemot 500 000 kronor, utan att den felaktiga anslagsdispositionen

blivit upptäckt och rättad. Över huvud taget synes vid

den inom civilförvaltningens revisionsbyrå bedrivna räkenskapsgranskningen

kontroll av utgifternas litterering ske endast i mycket begränsad

omfattning, vilket givetvis ytterligare förringar värdet av det avsevärda arbete

som uppdelningen av vederbörande anslag på en mängd olika redovisningstillar

medför. 1 detta sammanhang må vidare erinras om alt det synnerligen

omfattande statistiska material, som erhållits genom den för hela

försvaret gemensamma statistikuppdelningen av utgifter och inkomster, tills

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Statsutskottets utlåtande nr 143.

vidare — enligt vad civilförvaltningen uppger i sina anslagsäskanden för

nästkommande budgetår — fått ligga helt obearbetat. Med anledning härav

vilja revisorerna ställa fragan, huruvida tillräckliga skäl kunna anses ha

förelegat att anbefalla en statistikbokföring av denna karaktär, som måste

ytterligare komplicera redovisningen, innan garantier vunnits för att det

hopbragta siffermaterialet verkligen skulle komma till praktisk användning.

Kostnaderna för den hos civilförvaltningen befintliga hålkortsanläggningen

uppgå redan nu, såsom av det föregående framgår, till avsevärt

större belopp än vad de ursprungliga beräkningarna gåvo vid handen. Nämnda

kostnader torde komma att ytterligare ökas därest de omfattande uppgifter

i fråga om titelkontroll och statistikbearbetning som föranledas av

gällande redovisningssystem skola i avsedd utsträckning kunna fullgöras.

Av nu angivna skäl finna revisorerna det angeläget, att frågan om försvarets

titelredovisningssystem snarast upptages till omprövning i syfte att

få till stånd erforderliga förenklingar och kostnadsbesparingar.

Utlåtanden ha avgivits av arméförvaltningen, marinförvaltningen, försvarets

civilförvaltning, försvarets sjukvårdsförvaltning, krigsmaterielverket,

fortifikations förvaltningen och riksräkenskapsverket (Del. II, s. 10—-

Civilförvaltningen har framhållit, att en jämförelse mellan antalet anslag

och antalet redovisningstitlar i och för sig är utan värde, då icke riksstaten

utan de stater och andra föreskrifter rörande anslagens användning, som

meddelats av Kungl. Maj :t i regleringsbrev eller särskilda bokföringsföreskrifter,

i första hand äro avgörande för titelsystemets omfattning.

Utöver de cirka 2 050 titlar, som erfordrades till följd av de utav Kungl.

Maj :t eller riksdagen meddelade redovisningsföreskrifterna, hade under

driflbudgetanslagen upplagts cirka 850 titlar för särskilda statistikändamål.

I betraktande av försvarsutgifternas omfattning kunde denna siffra enligt

civilförvaltningens mening i och för sig icke anses hög. Bedömandet härav

måste emellertid grundas på en mera ingående prövning av varje titel.

Civilförvaltningen anför i detta sammanhang vidare.

Sedan utgiftsstatistiken i stor utsträckning legat nere under kriget, upptogs

den efter beredskapsslutet ånyo, till en början efter samma metoder

som tidigare. I och med att utgiftsbokföringen fr. o. m. den 1 juli 1946 mekaniserades

enligt hålkortsmetod och centraliserades till civilförvaltningen,

uppkommo emellertid helt nya förutsättningar för statistikbearbetningen.

Därest statistikuppgifterna av lokalmyndigheterna lämnades i samband med

titelsättningen och bokfördes hos civilförvaltningen, bortföll nämligen först

och främst behovet av att, såsom tidigare skett, i särskild ordning sammanställa

uppgifterna för hand hos de centrala myndigheterna. Detta innebar

givetvis en icke obetydlig arbetsbesparing. För lokalmyndigheterna var det

också mindre betungande att göra statistikuppdelningen i löpande följd samtidigt

med titelsättningen i stället för att i efterhand månadsvis sammanställa

de bokförda utgifterna.

Med hänsyn till dessa fördelar upptogs vid den omarbetning av titelsystemet,

som skedde i samband med omläggningen av stat- och ansla^suppställningen

under fjärde huvudtiteln från och med den 1 juli 1947^ även

1 rågan om att i större utsträckning inpassa den redan befintliga statistiken i

titelsystemet. Detta ledde efter överläggningar mellan civilförvaltningen

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 143.

9

och de tre försvarsgrensförvaltningarna till att ett antal särskilda statistikuppgifter

slopades och titelsystemet i motsvarande mån utökades. Framför

allt gällde detta intendenturanslagen och arméns tygmaterielanslag.

Härigenom vanns även, att likartade statistikuppgifter erhöllos i fråga om

de tre försvarsgrenarnas intendenturutgifter.

Beträffande decimal systemet anför civilförvaltningen, att väsentliga avvikelser

därifrån vidtagits. Ett fullständigt genomfört decimalsystem, som ur

maskinteknisk synpunkt varit önskvärd, hade nödvändiggjort redovisningstitlar

omfattande tolv siffror. Då detta av praktiska skäl ansetts olämpligt

hade civilförvaltningen, i den mån detta kunnat ske utan att titel systemets

överskådlighet försämrats, i vissa avseenden jämkat systemet, så att detsamma

rymdes inom fem siffror jämte två gruppsiffror.

Den av revisorerna berörda statistikuppdelningen av samtliga utgifter,

som erhölles genom att en sjätte siffra lades till redovisningstitlarna, hade

av civilförvaltningen anbefallts på grundval av de önskemål om en fullständigare

statistik som framförts från, bland annat, riksräkenskapsverkets finan

sstatistiska byrå. Denna statistik, för vilken närmare anvisningar lämnats

i statsliggaren över fjärde huvudtiteln, utgjorde enligt civilförvaltningens

mening ett utmärkt medel för att erhålla vissa sifferuppgifter, som eljest

krävt synnerligen omfattande utredningar. Icke minst vore det av värde,

att en sammanfattning av försvarets lönekostnader kunde erhållas i bokföringen,

vilket tidigare icke varit möjligt.

Angående statistikmaterialets användning anför civilförvaltningen följande.

Även om statistikmaterialet i största utsträckning fått ligga obearbetat

under budgetåret 1947/48, har det dock under hösten 1948 kommit till viss

användning. Sålunda bär exempelvis statistiken på intendenturanslagen sammanställts

för arméförvaltningens intendenturavdelnings räkning och legat

till grund för dess bedömande av förvaltningsverksamheten. Uppgifterna

å övningsanslaget ha ävenledes bearbetats å intendenturavdelningen för arméstabens

räkning. Slutligen har statistiken jämväl kommit till användning

i samband med de uppgifter, som lämnats till konjunkturinstitutet för upprättande

av en nationalbudget; särskilt bär det härvid varit av värde, att

man kunnat klarlägga de personalkostnader, som bestritts av sakanslag.

Gentemot revisorernas uttalande, att kostnaderna för hålkortsdetaljen redan

nu uppgå till avsevärt större belopp än vad ursprungligen beräknats

yttrar civilförvaltningen:

I anledning härav får civilförvaltningen framhålla, att såsom jämväl framgår

av vad revisorerna anfört, bokföringsarbetet å hålkortsdetaljen allt sedan

detaljens inrättande blivit mer och mer omfattande såväl till följd av att

redovisningen komplicerats som på grund av att verifikationsmaterialet

ökats. Härtill kommer att andra försvarsmyndigheter ställt ökade krav på

att ur civilförvaltningens bokföring erhålla utgiftssammanställningar och

statistik, allt eftersom hålkortsbokföringen visat sig lämpad för framställande

av dylika uppgifter. De personal- och medelsbehov som härigenom uppkommit

ha av ämbetsverket anmälts till Kungl. Maj :t och sedermera i vederbörlig

ordning blivit föremål för riksdagens prövning och godkännande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 143.

Riksräkenskapsverket bär i stort sett anfört liknande synpunkter på

frågan som civilförvaltningen.

Fortifikationsförvaltningen bär sammanfattningsvis anfört, att statistikbokföringen

är av största betydelse för ett rationellt och kostnadsbesparande

underhåll av försvarets fastighetsbestånd. Denna bokföring bör därför äga

rum under åtminstone ytterligare några budgetår.

Övriga hörda myndigheter ha i stort sett intet haft att erinra mot revisorernas

förslag om en omprövning av försvarets titelredovisningssystem.

Armé- och marinförvaltningarna ha därvid särskilt understrukit de av revisorerna

påtalade svårigheterna beträffande den praktiska tillämpningen av

det fastställda titelsystemet.

Utskottet. Revisorerna ha under förevarande paragraf framställt vissa

erinringar mot det av försvarets civilförvaltning utarbetade titelredovisningssystemet,

vilket enligt revisorernas mening gjorts onödigt omfångsrikt. Civilförvaltningen

har i anledning härav bland annat framhållit, att de föreskrivna

redovisningstitlarna i flertalet fall äro erforderliga för att redovisningen

skall kunna specificeras i den utsträckning statsmakterna anbefallt. Jämväl

övriga i ärendet hörda centrala förvaltningsmyndigheter inom försvaret ha i

allmänhet vitsordat behovet av en mer eller mindre långtgående titeluppdelning

men samtidigt framhållit, att en viss reducering av antalet titlar

torde vara möjlig. Från armé- och marinförvaltningarnas sida har därjämte

särskilt understrukits vad revisorerna anfört rörande de svårigheter, som

äro förbundna med den praktiska tillämpningen av nu gällande system.

För egen del finner utskottet uppenbart, att av olika skäl behov föreligger

av en mera långtgående specificering av försvarskostnaderna än den

gällande anslagsuppställning för fjärde huvudtiteln i och för sig innebär.

Av synnerlig vikt torde vara att olika utgiftsslag klart särskiljas i redovisningen,

så att därigenom erforderlig kontroll över vederbörande myndigheters

disposition av dem anförtrodda medel blir möjlig. Å andra sidan kan

enligt utskottets mening ifrågasättas om icke titeluppdelningen inom försvaret

drivits väl långt. Utskottet förbiser därvid ingalunda, att ifrågavarande

titeluppdelning i många fall föranletts av de speciella redovisningsföreskrifter

som statsmakterna ansett sig böra meddela. Remissutlåtandena

ge jämväl vid handen, att felaktig titelsättning i stor utsträckning förekommer

vid försvarets lokalmyndigheter såsom en följd av det tillämpade systemets

tekniska konstruktion.

I likhet med revisorerna är utskottet därför av den uppfattningen, att

anledning föreligger att ägna frågan om försvarets titelredovisningssystem

speciell uppmärksamhet i syfte att undersöka möjligheterna att åstadkomma

förenklingar och kostnadsbesparingar. Särskilt angeläget finner utskottet

det vara, att nämnda system utformas på grundval av en bestämd målsättning

för den ifrågavarande verksamheten. I varje aktuellt fall bör sålunda

noggrant övervägas, vilket praktiskt syfte redovisningen avses skola

tillgodose och vilka möjligheter som stå till buds för kontroll av det utnytt
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 143.

11

jade siffermaterialets tillförlitlighet. Vad nu sagts gäller icke minst den s. k.

statistikbokföringen, vars värde givetvis är helt avhängigt av i vad mån den

kostnadsfördelning, som man därigenom önskar ernå, baseras på korrekta

uppgifter angående de verkställda utgifternas sakliga natur.

Såsom revisorerna framhållit, har det nu behandlade titelredovisningssyistemet

successivt vuxit fram i samband med övergången till central

hålkortsbokföring inom försvaret. Den organisation som för detta ändamål

uppbyggts inom civilförvaltningens bokföringskontor synes emellertid ännu

icke vunnit erforderlig stadga. Marinförvaltningen har sålunda framhållit,

att de uppgifter som sammanställas på den s. k. halkortsdetaljen understundom

äro behäftade med vissa felaktigheter. Av vad revisorerna under

§ 8 i sin berättelse anfört framgår vidare, att olika poster under arméns avlöningsanslag

överskridits med betydande belopp, utan att möjligheter föielegat

för hålkortsdetaljen att i tid ernå rättelse av den oriktiga anslagsdispositionen.

Genom bokföringens centralisering till civilförvaltningen synes

även i vissa fall avlämnandet av vederbörande redovisningshandlingar

ha fördröjts. Innan nuvarande bokföringssystem inom försvaret ytterligare

utbygges, torde därför nu tillämpade former för halkortsdetaljens arbete

böra undersökas.

Utskottet får hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna

vad utskottet ovan anfört.

4:o) Från sakanslag bestridda personalkostnader inom försvaret. Under

försvarsdepartementet, § 5, ha revisorerna funnit angeläget, att frågan om

den sakanslagsavlönade personalen vid de militära ämbetsverken snarast

upptages till förnyad prövning (Del I, s. 30—36).

Revisorerna påtala under förevarande paragraf, att vid de militära ämbetsverken

anställd personal till icke ringa del avlönas genom anlitande av

s. k. sakanslag, d. v. s. av riksdagen för viss materielanskaffning, underhållskostnader

o. d. anvisade medel. Omfattningen härav belyses genom sifferuppgifter

för budgetåren 1945/46—1947/48 (s. 31).

Frågan om ett minskat utnyttjande av sakanslag för bestridande av avlöningskostnader

för tjänstemän har av chefen för försvarsdepartementet

berörts vid, bland annat, anmälan av prop. 1946: 120. Departementschefen

framhöll därvid, att sedan den civila personalen vid tygavdelningens chefsexpedition

överförts till att avlönas från avlöningsanslag, sakanslag i fortsättningen

icke borde tagas i anspråk för avlönande av sådan personal i annan

mån än som kunde övergångsvis oundgängligen erfordras för ett slutförande

av de i 1942 års försvarsbeslut ingående materielanskaffningsprogrammen.

Utöver detta departementschef suttalande synas några särskilda

direktiv eller föreskrifter av restriktiv innebörd icke ha meddelats i ämnet

i annan mån än att beträffande arméns truppförband (motsvarande) förbud

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 143.

meddelats att anlita sakanslag för anställande av personal utom vid tygstationer

och tygverkstäder.

Revisorerna uttala följande.

Under § 2 i sin berättelse lämnade 1946 års revisorer vissa uppgifter angående

storleken av de personalkostnader vid försvarets centrala förvaltningsmyndigheter,

vilka då bestredos från försvarsgrenarnas allmänna avlöningsanslag.

Av redogörelsen framgick beträffande de tre försvarsgrensförvaltningarna

bland annat, att ifrågavarande kostnader under budgetåren

1944/45 och 1945/46 varit två till tre gånger större än motsvarande belastning

å myndigheternas egna avlöningsanslag. Nämnda förhållande funno revisorerna

av framför allt budgettekniska skäl vara synnerligen otillfredsställande.

Den av revisorerna nu verkställda utredningen ger vid handen, att -—- utöver ovan berörda personalkategorier — vid de militära ämbetsverken

i stor utsträckning finnas anställda tjänstemän, vilka avlönas från s. k. sakanslag.

Kostnaderna för dessa tjänstemän överstiga högst avsevärt de anslagsmedel

som sammanlagt anvisats å de för respektive myndigheter fastställda

avlöningsstaterna. Såsom exempel må anföras att, medan under budgetåret

1947/48 å armé-, marin- och flygförvaltningarnas samt fortifikationsförvaUningens

avlöningsanslag avförts tillhopa 3 666 000 kronor, uppgå

nämnda myndighetens från sakanslag bestridda personalkostnader under

samma budgetår till ett sammanlagt belopp av 16 368 000 kronor, vilket

innebär att det senare slaget av utgifter är inemot fyra och en halv gånger

så stort som det förra. Den sålunda tillämpade ordningen, enligt vilken för

materielanskaffning och materielunderhåll avsedda medel tagas i anspråk

för betydande avlöningsutgifter, är enligt revisorernas uppfattning förenad

ined allvarliga olägenheter i skilda avseenden. En av konsekvenserna härav

äi, såsom 1946 ars revisorer i anslutning till av dem berörda spörsmål

framhöllo, att riksdagen, då den har att taga ställning till ifrågavarande

ämbetsverks anslagsäskanden, icke kan bedöma den totala omfattningen av

förvaltningsverksamheten inom försvaret och de därav föranledda kostnaderna.

Av den lämnade redogörelsen framgår vidare, att de centrala förvaltningsmyndigheternas

utgifter för sakanslagsavlönad personal under det

sistförflutna budgetåret stigit med över 2 miljoner kronor. Medräknas löneutgifterna

för motsvarande tjänstemän vid underlydande lokalorgan utgör

ökningen mer än 3 miljoner kronor. Till en del torde kostnadsökningen

vara en följd av den fr. o. in. den 1 juli 1947 genomförda löneregleringen

Å andra sidan måste det beaktas att, såsom i det föregående antytts, vid°åtskilliga

tillfällen under senare år överföring av personalkostnader från sakanslag

till avlöningsanslag ägt rum. Det vill därför synas, som om åtminstone

i viss utsträckning nyanställning av sakanslagsavlönad personal förekommit.

Den begränsade tid som stått revisorerna till buds har icke medgivit

någon undersökning, i vad mån dylik nyanställning verkställts efter

medgivande av Kungl. Maj :t. Uppenbart är emellertid att vederbörande förvaltningsmyndigheter

i princip ansett sig oförhindrade att medelst anlitande

av sakanslag anställa all den personal, som bedömts erforderlig för

;• g0d,°,S-eende av de med anslagsanvisningen avsedda ändamålen. Huruvida

tillräcklig grund för ett dylikt betraktelsesätt föreligger, synes revisorerna

tveksamt Det av chefen för försvarsdepartementet ovan återgivna uttalandet,

vilket far anses äga principiell innebörd, torde snarare lämna stöd åt

en motsatt, mera restriktiv uppfattning.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter finna revisorerna det ange
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 143.

13

läget, att frågan om den sakanslagsavlönade personalen snarast upptages

till förnyad prövning. Syftet bör därvid i första hand vara att överföra kostnaderna

för tjänstemän, vilka utnyttjas för mera stadigvarande arbetsuppgifter,

till avlöningsanslag. Såsom försvarets civilförvaltning framhållit,

skulle en sådan omföring icke inverka på de totala kostnaderna, liksom ej

heller organisatoriska överväganden skulle beröras därav. I den mån sakanslag

jämväl i fortsättningen behöva tagas i anspråk för här ifrågavarande

ändamål, böra enligt revisorernas mening speciella föreskrifter i ämnet

utfärdas. Därest med hänsyn till sakanslagens skiftande karaktär sådana

föreskrifter icke kunna givas en generell innebörd, torde i varje särskilt

fall böra angivas, huruvida och i vilken utsträckning sakanslag få utnyttjas

för bestridande av löner, reseersättningar o. d. önskvärt vore om

för envar berörd myndighet, såsom redan nu sker beträffande byggnadsstyrelsen,

specifika avlöningsstater med därtill knutna personalförteckningar

kunde fastställas i fråga om de personalkostnader som avses skola belasta

sakanslag.

Utlåtanden ha avgivits av arméförvaltningen, marinförvaltningen, flggförvaltningen,

försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsförvaltning, krigsmaterielverket,

fortifikationsförvaltningen, försvarets forskningsanstalt,

riksräkenskapsverket, statens organisationsnämnd, 19b6 års militära förvaltningsutredning

samt försvarets tjänsteförteckningsutredning (Del II, s. 33—

55). I stort sett ha härvid de av revisorerna framförda synpunkterna och

önskemålen biträtts.

Utskottet. Den av revisorerna verkställda utredningen ger vid handen, att

kostnaderna för den från sakanslag avlönade personalen inom försvaret avsevärt

överstiga de utgifter som vederbörande myndigheter redovisa å sina

egna avlöningsanslag. Ifrågavarande förhållande finna revisorerna vara förenat

med allvarliga olägenheter i skilda avseenden. Till revisorernas uppfattning

härutinnan ha remissmyndigheterna anslutit sig.

Jämväl utskottet anser, att frågan om den sakanslagsavlönade personalen

snarast bör upptagas till avgörande. Utskottet får i detta sammanhang erinra

om att utskottet i utlåtanden till såväl 1947 som 1948 års riksdagar (nr 128

respektive nr 165) uttalat sig för en lösning av nu behandlade spörsmål i

enlighet med de av revisorerna antydda riktlinjerna. Av militära förvaltningsutredningens

yttrande framgår emellertid, att utredningen har för avsikt

att i samband med uppgörande av organisationsförslag för armé-, marin-

och flygförvaltningarna samt nuvarande krigsmaterielverket framlägga

konkreta förslag rörande den personal, som bör avlönas från respektive förvaltnings

avlöningsanslag. Utskottet -— som förutsätter att det förevarande

problemet därvid kommer att upptagas till principiellt övervägande —- har

med hänsyn härtill ansett sig kunna begränsa sig till att vad i ärendet förekommit

för riksdagen

omförmäla.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 143.

5:o) Vid vissa militära enheter uppkomna materielförluster. Under försvarsdepartementet,

§ 6, ha revisorerna framlagt vissa synpunkter angående

materielförlusterna vid vissa förband ävensom handläggningen av härigenom

uppkommande ersättningsärenden (Del I, s. 36—42).

Grundläggande bestämmelser rörande sättet för handläggning av ärenden

som avse förkommen materiel inom försvaret finnas meddelade i dels

lagen den 9 juni 1944 (nr 292) angående behörighet för militär befälhavare

att ålägga ersättningsskyldighet, dels kungörelsen den 15 juni 1944 (nr

321) angående förfarandet vid krigsmakten då egendom skadats eller gått

förlorad. Av försvarets civilförvaltning ha vidare utfärdats särskilda föreskrifter

och anvisningar till sistnämnda författning, vilka fastställts den 24

oktober 1944 och sedermera ändrats på vissa punkter genom skrivelse den

10 april 1945. Dessutom har inom civilförvaltningen den 7 maj 1946 upprättats

en promemoria i anledning av yttranden från ett antal militära chefer

angående de erfarenheter, som vunnits vid tillämpningen av ifrågavarande

anvisningar.

Revisorerna, som gjort en närmare undersökning i vilken omfattning ärenden

rörande förkommen materiel förekomma inom försvaret, ha gjort följande

allmänna uttalande.

Den av revisorerna verkställda utredningen ger vid handen, att antalet

ärenden rörande förkommen material inom försvaret är förhållandevis stort.

Vid de av utredningen berörda militära enheterna ha sålunda under åren

1946 och 1947 närmare 50 000 sådana fall anmälts, avseende ett sammanlagt

materielvärde av över 660 000 kronor. Därvid är att märka att de militära

enheter, om vilka här är fråga, allenast utgöras av vederbörande örlogsstationer

och kustartilleriregementen jämte ett mindre antal arméförband och

flygflottiljer. Det finnes därför skäl att antaga, att de totala materielförlusterna

inom försvaret årligen uppgå till miljonbelopp. I betydande utsträckning

får kronan själv vidkännas de uppkomna förlusterna. Icke minst med

hänsyn härtill finna revisorerna det angeläget, att berörda förhållanden ägnas

skärpt uppmärksamhet från de närmast ansvariga myndigheternas sida.

Såsom i det föregående framhållits, är det av vissa anledningar knappast

möjligt att draga mera bestämda slutsatser av en jämförelse de olika förbanden

emellan beträffande nu berörda spörsmål. Av den lämnade redogörelsen

synes dock framgå, att de konstaterade materielförlusterna äro speciellt

omfattande vid de marina enheterna. I första hand gäller detta Stockholms

örlogsstation och Älvsborgs kustartilleriregemente, vilka under den

behandlade tidsperioden redovisa brister som avse ett materielvärde av i

runt tal 133 000 respektive 169 000 kronor. Orsakerna härtill böra enligt

revisorernas mening ingående undersökas.

Vad särskilt Stockholms örlogsstation beträffar torde på goda grunder

kunna ifrågasättas huruvida icke här i viss omfattning s. k. maskerade köp

förekomma. För ett dylikt antagande talar den omständigheten, att inemot

hälften av alla materielbrister vid stationen ersättes på frivillighetens väg.

Jämväl de båda övriga örlogsstationerna uppvisa höga relativtal i berörda

hänseende. I detta sammanhang torde särskilt böra uppmärksammas, att åtskilliga

av flottans beklädnadspersedlar, vilka icke äro märkta på ett sätt

som utvisar, att kronan är ägare, på grund av sin modell kunna nyttjas

även för civilt bruk. De ersättningsbelopp vederbörande ha att betala ligga

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 143.

15

vidare långt under den allmänna marknadens priser för motsvarande artiklar.

Inom Stockholms örlogsstation tillämpad praxis att reducera ersättningsbeloppen

till 75 procent av de av marinförvaltningen bestämda priserna

torde jämväl ha bidragit till att maskerade köp förekomma.

Den av marinförvaltningen år 1944 fastställda prislistan å beklädnadspersedlar

m. m., vilken alltjämt synes gälla, måste f. ö. betecknas såsom

i hög grad föråldrad. Flera däri angivna priser understiga sålunda i väsentlig

mån, såsom av den lämnade redogörelsen framgår, kronans självkostnader

för anskaffning av ifrågavarande persedlar. Med hänsyn härtill

är det enligt revisorernas mening av behovet påkallat, att prislistan snarast

revideras. Avvikelser från densamma vid ersättningsbeloppens fastställande

böra som regel icke vidare få förekomma. Det synes slutligen erforderligt,

att jämväl flottans beklädnadspersedlar märkas på sätt som tilllämpas

inom försvaret i övrigt.

De detalj föreskrifter som av försvarets civilförvaltning utfärdats rörande

handläggningen av nu berörda ärenden torde, enligt vad revisorerna från

vederbörande förbandschefer inhämtat, få betecknas såsom i stort sett ändamålsenliga.

Det vill dock förefalla, som om ytterligare förenklingar härutinnan

vore möjliga att genomföra. Revisorerna äro därför av den uppfattningen,

att de i det föregående antydda, av civilförvaltningen ifrågasatta

åtgärderna för ett ändrat förfarande i vissa avseenden böra närmare

prövas.

Utlåtanden ha avgivits av cheferna för armén, marinen och flygvapnet

samt försvarets civilförvaltning (Del II, s. 56—67).

Utskottet. De av revisorerna i förevarande sammanhang gjorda uttalandena

äro enligt utskottets mening förtjänta av det största beaktande. Den

verkställda utredningen ger sålunda vid handen, att materielförlusterna inom

försvaret årligen uppgå till betydande belopp och att kronan i stor utsträckning

själv får vidkännas de uppkomna förlusterna. Av remissutlåtandena

framgår emellertid, att vederbörande myndigheter ha sin uppmärksamhet

fäst vid de påtalade förhållandena och i många fall redan vidtagit åtgärder

för att förhindra eller åtminstone minska förlusterna. Då sålunda finnes skäl

att antaga, att det omfattande och svårbemästrade problemkomplex varom

här är fråga fortlöpande blir föremål för omsorgsfull prövning från de närmast

ansvariga myndigheternas sida, har utskottet ansett sig kunna begränsa

sig till att vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

6:o) Vissa byggnadsfrågor vid Svea livgarde. Under försvarsdepartementet,

§ 10, ha revisorerna gjort vissa erinringar beträffande Svea livgardes

kasernetablissement å Järvafältet (Del I, s. 52—56).

Revisorerna, som avlagt besök vid Svea livgardes kasernetablissement å

Järvafältet, ha gjort följande allmänna uttalande.

I samband med besök vid Svea livgardes kasernetablissement å Järvafältet

ha revisorerna kunnat konstatera, att flera för regementet aktuella bygg
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 143.

nadsfrågor ännu icke fått någon tillfredsställande lösning. De enda tjänstebostäder

som finnas uppförda vid etablissementet äro fyra byggnader av

småstugetyp, varför stora svårigheter uppstått att anskaffa erforderliga lägenheter

åt vid regementet tjänstgörande personal av olika kategorier. Såsom

en följd härav ha åtminstone tidvis två underbefälsfamiljer med barn måst

taga i anspråk av vederbörande hälsovårdsmyndighet utdömda bostäder.

Ifrågavarande svårigheter torde komma att ytterligare accentueras, i den mån

de beställningshavare som f. n. förhyra bostäder i regementets förutvarande

kaserner i Stockholm nödgas utflytta till Ulriksdal. Behovet av bostäder för

ekonomipersonalen är vidare mycket stort.

För nu berörda ändamål har regementet i begränsad utsträckning kunnat

disponera vissa under senare delen av 1800-talet uppförda träbyggnader,

vilka nyligen förvärvats av kronan. Dessa fastigheter befinna sig emellertid,

såsom revisorerna vid sitt besök kunnat konstatera, i ett synnerligen

dåligt skick och lära icke utan avsevärda kostnader kunna iståndsättas. Ju

längre de erforderliga reparationsåtgärderna uppskjutas, desto större torde

kostnaderna bliva. Några medel för iståndsättningsarbetenas utförande finnas

i allmänhet icke tillgängliga.

Emellertid har för ombyggnad av fastigheten Nedre Lugnet ett belopp av

103 000 kronor äskats. Enligt revisorernas mening är det dock ytterst tveksamt,

huruvida det kan anses ekonomiskt försvarligt att investera så relativt

betydande belopp för iståndsättande av ifrågavarande fastighet, vilken

på grund av otillräckligt underhåll uppvisar mycket påtagliga brister. Utgifterna

för uppförandet av en helt ny byggnad torde f. ö. icke komma att

mera avsevärt överstiga de nu beräknade renoveringskostnaderna. Med hänsyn

härtill finna revisorerna det angeläget, att frågan om iordningställandet

av fastigheten Nedre Lugnet göres till föremål för förnyad prövning,

innan de planerade ombyggnadsarbetena därstädes igångsättas. Därvid bör

särskilt beaktas det jämförelsevis stora avståndet mellan fastigheten och

det egentliga kasernetablissementet. I anslutning till en dylik omprövning

synes lämpligen hela det nu berörda problemkomplexet böra upptagas till

behandling i ett sammanhang.

Revisorerna vilja i detta sammanhang framhålla såsom anmärkningsvärt,

att frågan om det s. k. garnisonshusets iståndsättande hållits öppen ända sedan

våren 1945, då byggnaden brandskadades så svårt att den sedan dess

icke kunnat användas. Beslut om byggnadens försättande i dugligt skick

bör därför träffas med det snaraste. Såsom synnerligen angeläget framstår

det jämväl, att en definitiv lösning av bastufrågan vid Svea livgarde icke

ytterligare skjutes på framtiden. De nuvarande förhållandena härutinnan

äro, såsom av det föregående framgår, ur hygienisk synpunkt mvcket otillfredsställande.

Utlåtanden ha avgivits av chefen för armén och fortifikationsförvaltninqen

(Del II, s. 80—83).

Utskottet. Av fortifikationsförvaltningens i ärendet avgivna utlåtande

framgår, att tjänstebostäder vid Svea livgardes förläggning vid Sörentorp ha

uppförts i den omfattning, som av statsmakterna förutsatts vid anvisande

av medel till förläggningens ordnande. Svårigheterna att anställa kvinnliga

ekonomibiträden ha emellertid ansetts nödvändiggöra anordnande av bostäder

jämväl för denna personalkategori, vilket bedömts möjligt genom

ombyggnad av en nyligen förvärvad fastighet. Revisorerna ha ifrågasatt,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 143.

17

huruvida med hänsyn till byggnadens allmänna tillstånd en dylik ombyggnad

kan anses ekonomiskt försvarbar. Enligt vad utskottet erfarit har inom

försvarsdepartementet verksam byggnadsteknisk expert funnit ombyggnadsalternativet

utgöra en fullt godtagbar lösning. Med hänsyn härtill och då,

såsom fortifikationsförvaltningen framhållit, detta alternativ ger möjlighet

till besparingar i fråga om byggnadsmateriel, har utskottet icke velat för

sin del utdöma detta alternativ. Utskottet förutsätter dock att frågan ägnas

fortsatt uppmärksamhet.

Vad revisorerna anfört rörande lämpligheten av att såsom bostäder upplåta

vissa inom etablissementet belägna äldre byggnader förtjänar enligt utskottets

mening beaktande. Å andra sidan måste ihågkommas, att här

icke är fråga om tjänstebostäder med bostadstvång utan om bostäder som

mer provisoriskt tagits i anspråk i syfte att underlätta för vid regementet

verksam personal att över huvud taget ordna sin bostadsfråga. Utskottet är

emellertid av den uppfattningen, att upplåtelse av lägenheter som icke kunna

anses godtagbara ur hygienisk synpunkt såvitt möjligt bör undvikas.

Utskottet delar revisorernas uppfattning om angelägenheten av en definitiv

lösning av bastufrågan vid regementet. Med hänsyn till läget på byggnadsmarknaden

har emellertid, såsom fortifikationsförvaltningen framhållit,

framställning om medelsanvisning till en bastubyggnad ansetts icke kunna

för närvarande bifallas. Enligt vad utskottet erfarit har den av revisorerna

omnämnda provisoriska bastun måst stängas. Förslag har emellertid

uppgjorts om anordnande av en provisorisk bastu i regementets hörsalsbyggnad

genom omändring av bl. a. såsom tvättrum nu använda lokaler.

Kostnaderna härför ha beräknats icke överstiga 10 000 kronor. Då det

framstår som en angelägenhet av vikt att vid ifrågavarande förband med

dess stora förläggningsstyrka någon möjlighet till bad åstadkommes och

detta synes kunna ske till rimlig kostnad och utan att några större byggnadsåtgärder

behöva vidtagas, anser utskottet att berörda förslag bör upptagas

till omprövning.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna

vad utskottet ovan anfört.

7 :o) Militieombudsmannens kontroll över försvarets ekonomiska förvaltning.

Under försvarsdepartementet, § 11, ha revisorerna föreslagit, att frågan

om militieombudsmansämbetets allmänna ställning och skyldigheter upptages

till omprövning (Del I, s. 56—64).

Utskottet. Beträffande detta ärende har riksdagen yttrat sig i sin skrivelse

nr 114, varom utskottet velat bär

erinra.

2 Dihang till riksdagens protokoll 1919. 6 samt. AV 143.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr 143.

8:o) År betshemmen för vissa understödstagare eller försörjningspliktiga.

Under socialdepartementet, § 12, ha revisorerna hemställt, att frågan om ett

rationellare utnyttjande och tillvaratagande av arbetshemmens vårdmöjligheter

upptages till omedelbart övervägande (Del I, s. 65—72).

Arbetshemmens uppgift regleras huvudsakligen i 33 § fattigvårdslagen. Å

arbetshemmen skola intagas dels sådana i någon mån arbetsföra understödstagare,

vilka äro i behov av anstaltsvård, men på grund av sitt störande

uppträdande e. d. icke kunna eller böra mottagas å de kommunala ålderdomshemmen

(respektive försörjningshem eller vårdhem), dels ock sådana

försörjningspliktiga, vilka jämlikt stadgandet i 71 § fattigvårdslagen av

fattigvårdsstyrelse och jämlikt 72 § lagen om samhällets barnavård av barnavårdsnämnd

erhållit arbetsföreläggande, de s. k. försumliga försörjarna.

Efter en år 1934 vidtagen lagändring kan även person, omhändertagen för

skyddsuppfostran jämlikt 22 § d) i barnavårdslagen, enligt 35 § samma lag

mera tillfälligt intagas å arbetshem, därest detta anses lämpligare för den

omhändertagne än att intagas i skola tillhörande ungdomsvården eller allmän

uppfostringsanstalt samt våda för andras sedliga utveckling icke därigenom

kan befaras uppkomma.

Å s. 65—67 lämna revisorerna en närmare redogörelse för reglerna angående

intagning å och utskrivning från arbetshem, vartill utskottet hänvisar.

Huvudman för arbetshemmen är i regel landsting eller stad, som icke deltager

i landsting. Två eller flera landsting eller landsting och stad utom

landsting må dock förena sig om gemensamt arbetshem. Arbetshem kan

även upprättas av andra, varvid Kungl. Maj :t kan befria landsting eller

dylik stad från skyldigheten att själv upprätta arbetshem.

För uppförande eller inrättande av arbetshem samt till driftkostnaderna

vid desamma kan statsbidrag utgå enligt kungörelsen den 9 juli 1920 (nr

607).

Intill krigsutbrottet år 1939 voro 7 arbetshem för män och 5 hem för

kvinnor i verksamhet. F. n. återstå följande arbetshem för män, nämligen

Västergården, Långmora (under kriget ianspråktaget såsom interneringsläger

för utlänningar), Kalbo och Malmö stad med sammanlagt 194 platser.

För kvinnor disponeras Herrljunga, Malmköping och Arrie med sammanlagt

60 platser. För fem år sedan utgjorde antalet platser 283 för män och 96

för kvinnor.

Sedan år 1936 har, enligt vad revisorerna påpeka, någon tendens till stegring

av platsbehovet icke kunnat spåras. För att belysa förhållandena ha

revisorerna lämnat nedanstående sammanställning av uppgifter över beläggningen

vid arbetshem, som voro i verksamhet under åren 1945—1947. I sammanhanget

må upplysas, att ösbyholm och Emaus nedlagts från och med

den 1 januari respektive den 1 juli 1947.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 143.

19

Arbetshem

Antal

dispo-

nibla

platser

Antal interner

Beläggning

medeltal

»»/i»

1945

»V»

1946

31/is

1947

antal interner

i procent

1945

1946

1947

1945

1946

1947

För män.

ösbyholm ................

70

47

8

—

46-2

29-4

—

66

42

—

Västergården (öppna avd.)

79

66

34

27

473

45-9

31-4

60

58

40

Långmora ................

50

—

22

11

—

16-6

16-7

—

33

33

Kalbo....................

30

23

21

16

20-5

19''4

18-4

68

65

61

Malmö stad...............

24

16

12

20

15-4

14-8

131

64

62

55

För kvinnor.

Emaus....................

15

14

4

—

12-1

6-8

5-0

81

45

33

Herrljunga................

22

8

5

3

69

5-0

4-0

31

23

18

Malmköping...............

21

15

14

13

16-2

150

13''4

77

71

64

Arrie.....................

17

7

5

6

7

60

7-o

41

35

41

Den främsta orsaken till det stora antalet nedlagda hem är enligt revisorerna

den ständigt sjunkande beläggningen å desamma, varigenom respektive

huvudmän funnit ekonomiskt ofördelaktigt att uppehålla driften å eget

hem.

I syfte att befrämja ett effektivare utnyttjande av arbetshemmens kapacitet

ha åtgärder i viss begränsad omfattning vidtagits för att utöka klientelet

å arbetshemmen med nya vårdgrupper. Sedan vid länsfängelset i Karlstad

en avdelning inrättats, vilken fungerar som tvångsarbetsanstalt för

kvinnor, samt det sedermera visat sig nödvändigt att vidtaga kompletterande

anordningar för vården av kvinnliga lösdrivare, har sålunda den anordningen

genomförts, att vissa lättare fall överförts till arbetshem, varvid

arbetshemmet äger erhålla full gottgörelse av statsmedel. Enligt Kungl.

Maj:ts medgivande finnes sålunda möjlighet att till arbetshemmen i Arrie

och Herrljunga överföra å tvångsarbetsanstalt intagna kvinnor i den omfattning,

varom överenskommelse må träffas mellan tvångsarbetsanstaltens

styrelse och styrelsen för hemmet. Under senare år har emellertid antalet

kvinnliga lösdrivare å hemmen endast uppgått till ett fåtal. Även om denna

anordning skulle bli permanent saknar den således egentlig betydelse. Härutöver

torde det f. n. icke vara aktuellt att tillföra arbetshemmen något

nytt klientel.

Samtliga arbetshem äro f. n. s. k. öppna anstalter. Efter beslut vid 1936

års riksdag har emellertid vid Västergårdens arbetshem inrättats en särskild

sluten avdelning. Till denna avdelning, vilken är gemensam för samtliga

arbetshem, kunna överföras sådana interner, som störa ordningen å

hemmen eller eljest kräva särskild tillsyn. Härigenom möjliggöres sålunda

en klassificering av klientelet genom att på ett snabbt och effektivt sätt

kunna avskilja sådana intagna, som störa disciplinen å hemmen. Platsantalet

å den slutna avdelningen är 11. Medelbeläggningen å denna avdelning

utgjorde åren 1946 och 1947 6,4 respektive 2,6 interner.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande nr 143.

Sedan länge har beläggningen å de enligt fattigvårdslagen anordnade arbetshemmen

företett en successivt sjunkande tendens. Även om man vid tillskapandet

av dessa anstalter iakttog vad som då framstod såsom mycket

stor försiktighet, blev det efter hand klart, att antalet platser blivit vida

större än vad som motsvarade behovet. Till väsentlig del får denna utveckling

ses mot bakgrunden av det allmänna misstroende de arbetsföreläggande

myndigheterna synas hysa mot arbetsföreläggandet såsom speciell korrektionsform

samt de svagheter, som under årens lopp i olika hänseenden

kommit att vidlåda detta korrektiv.

Viss uppmärksamhet har i skilda sammanhang riktats på frågan om arbetshemmens

ofullständiga ianspråktagande. Någon ändring har emellertid

icke kommit till stånd, vilket åtminstone till en del torde ha berott på

ovissheten, huruvida icke platsbehovet skulle komma att ökas, särskilt om

klientelet utökades med nya socialgrupper. Sådan utökning har emellertid

hittills genomförts endast i fråga om kvinnliga lösdrivare och har härvid

utgjort allenast en provisorisk anordning, som förekommit i begränsad omfattning

samt i förevarande sammanhang saknat egentlig betydelse. Frågan

om överföring av ytterligare vårdgrupper torde icke vara aktuell.

Då den sjunkande beläggningsfrekvensen medfört ständigt stigande kostnader

per vårddag, ha i ett flertal fall vederbörande landsting funnit det

ekonomiskt ofördelaktigt att uppehålla driften vid hemmen, varför dessa

nedlagts. Sålunda ha sedan ingången av 1940-talet fem hem tagits i anspråk

för annan verksamhet. Trots den indragning av arbetshem, som sålunda

förekommit, uppvisa, såsom den av revisorerna lämnade redogörelsen ger

vid handen, samtliga kvarvarade anstalter fortfarande påfallande låga beläggningssiffror.

Enligt revisorernas mening måste den relativt obetydliga beläggningsfrekvensen

för arbetshemmen betecknas såsom ur samhällsekonomisk synpunkt

mindre tillfredsställande. I detta sammanhang torde särskilt höra

erinras om det framträdande platsbehov, som föreligger inom de flesta

övriga vårdområden, såsom i fråga om vårdhemmen för lättskötta sinnessjuka,

för kroniskt sjuka in. in. En smidigare anpassning av anstaltsväsendet

efter den aktuella situationen och behovet på hithörande område framstår

därför såsom i hög grad påkallad. Frågan på vad sätt och i vilka former

en dylik anpassning skall komma till stånd torde kunna bliva föremål

för olika överväganden. Tänkbart vore måhända att, därest arbetshemmen

fullständigt avskaffas, verksamheten anknötes till anstaltssystemet

inom övriga sociala specialområden, såsom alkoholistvården, fångvården,

ungdomsvården, vilka vårdformer i sin modernare gestaltning inrymma och

än mer komma att inrymma öppna anstalter av en typ, som nära överensstämmer

med de nuvarande arbetshemmen. Genom en dylik anordning

skulle samtidigt önskemålet om en ökad differentiering av klientelet kunna

bättre tillgodoses. Då emellertid en dylik lösning inrymmer alltför vittutseende

problemkomplex och uppenbarligen tarvar ingående och grundliga

överväganden, synes det revisorerna lämpligare att omedelbara åtgärder

vidtagas för att inom ramen för gällande organisation åstadkomma ett rationellare

och ändamålsenligare utnyttjande av arbetshemmens vårdkapacitet.

I första hand torde härvid böra undersökas, om icke sådana hem,

vilka under senare tid genomgående uppvisat särskilt obetydlig beläggningsfrekvens,

böra nedläggas. Genom en dylik anordning, som givetvis skulle

förutsätta en ökad samverkan mellan landstingen, skulle beläggningen för

de återstående hemmen bli gynnsammare samt driften av dessa därigenom

ekonomiskt fördelaktigare. Till följd av de väsentliga vårdbehov, som en
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 143.

21

ligt vad ovan antytts förefinnas inom landstingens övriga verksamhetsfält,

torde svårighet knappast föreligga att finna lämplig användning för de friställda

arbetsheinmen. Revisorerna vilja i detta sammanhang hänvisa till

det av socialvårdskommittén i betänkande med utredning och förslag angående

ålderdomshem m. in. (SOU 1946: 52) uttalade önkemålet om överflyttande

av visst klientel från ålderdomshemmen till specialanstalter av

skilda slag.

Under hänvisning till ovan antydda förhållanden få revisorerna hemställa

att frågan om ett rationellare utnyttjande och tillvaratagande av arbetshemmens

vårdmöjligheter upptages till omedelbart övervägande.

Utlåtanden ha avgivits av socialstyrelsen och svenska landstingsförbundet

(Del II, s. 84—87).

Socialstyrelsen påpekar, att den å s. 70 i revisorernas berättelse intagna

tabellen icke är alldeles riktig, enär det angivna antalet interner icke hänför

sig till den 31 december utan den 1 december, samt att antalet interner åren

1945—1947 i regel var något större den 31 än den 1 december. Vidare upplyser

styrelsen, att arbetshemmet för kvinnor vid Herr ljunga nedlagts den

1 oktober 1948 och att klientelet från Herrljungahemmets upptagningsområde

mottages å Arrie arbetshem. Styrelsen erinrar också, att Kungl. Maj :t,

på styrelsens framställning, den 18 januari 1946 uppdragit åt styrelsen att

låta i samråd med medicinalstyrelsen verkställa en individuell undersökning

av klientelet å arbetshemmen i syfte att utröna de intagnas psykiska

och fysiska hälsotillstånd och deras tidigare levnadsförhållanden. Undersökningarna

hade måst göras mera omfattande än ursprungligen antogs

och vore nyligen slutförda. En redogörelse för undersökningarna vore under

utarbetande. Styrelsen funne det riktigt att socialvårdskommittén på

grundvalen av bland annat den av styrelsen företagna utredningen om klientelet

å arbetshemmen fullföljde sin utredning om arbetshemmens framtida

ersättande med speciella och ändamålsenliga vårdanstalter och i samband

därmed införandet av andra, ur rättsliga och humanitära synpunkter mera

tillfredsställande behandlingsformer för försumliga försörjare än de som

för närvarande praktiserades.

Socialstyrelsen anför sammanfattningsvis följande.

Frågan om arbetshemmens framtida ställning torde alltså inom en nära

framtid komma att upptagas till grundlig behandling. I avvaktan på beslut

härom kommer socialstyrelsen givetvis att alltfort ägna uppmärksamhet

åt de befintliga arbetshemmens utnyttjande. Därvid har styrelsen emellertid

att taga hänsyn till möjligheten av en ökning i behovet av platser å arbetshem.

Uteslutet är icke, att den hittillsvarande minskningen av antalet försumliga

försörjningspliktiga män, som hänvisas till arbetshem, kan stagnera

eller att antalet rentav kan komma att öka. Men viktigare är, att den differentiering

av klientelet å ålderdomshemmen, som måste åvägabringas i samband

med genomförandet av den av riksdagen år 1947 beslutade ålderdomshemsreformen,

kan leda till att flera störande personer komma att överföras

till arbetshemmen än tidigare. Bristen på platser för sinnessjukvård torde

även leda till att psykiskt abnorma störande pensionärer på ålderdomshem i

ett växande antal fall komma att överföras till arbetshem.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande nr 143.

Socialstyrelsen får alltså under åberopande av vad som anförts uttala,

att styrelsen i rådande situation med beaktande av revisorernas påpekande

liksom hittills bör följa arbeshemmens utnyttjande och att någon särskild

utredning icke torde vara motiverad.

Svenska landstingsförbundet anser i likhet med revisorerna, att en omorganisation

av arbetshemmen bör komma till stånd. En utredning härom

vore därför påkallad, övervägas borde därvid, om icke hemmen i deras nuvarande

form kunde slopas och deras klientel på annat sätt omhändertagas.

I varje fall syntes med hänsyn till den låga beläggningen böra undersökas,

om icke vissa hem kunde nedläggas. I samband därmed borde även frågan

om huvudmannaskapet för dessa hem omprövas.

Att landstingen på sin tid blevo huvudmän för dessa hem var motiverat,

enär man då räknade med att varje landstingsområde som regel hade behov

av ett arbetshem för män och ett för kvinnor. När behovet nu vore så litet,

att det vore fullt tillräckligt med endast ett fåtal anstalter för hela riket,

förelåge icke längre de ursprungliga förutsättningarna för huvudmannaskapets

ordnande. Naturligt syntes nu vara, att staten ombesörjde den anstaltsorganisation,

som vore behövlig på förevarande område, och att landstingen

befriades från all befattning härmed.

Utskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har beläggningen

på de enligt fattigvårdslagen anordnade arbetshemmen sedan länge

företett en successivt sjunkande tendens. Med hänsyn härtill och under erinran

jämväl om det framträdande platsbehov, som föreligger inom de

flesta övriga vårdområden, ha revisorerna hemställt, att frågan om ett rationellare

utnyttjande och tillvaratagande av arbetshemmens vårdmöjligheter

upptages till omedelbart övervägande. Jämväl utskottet har bibragts den

uppfattningen, att en smidigare anpassning av anstaltsväsendet efter den

aktuella situationen och behovet på hithörande område snarast bör komma

till stånd. Frågan om en omorganisation av arbetshemmen bör därför enligt

utskottets mening göras till föremål för särskild utredning. Såsom landstingsförbundet

framhållit, bör därvid övervägas, huruvida icke hemmen i

deras nuvarande form kunna slopas och deras klientel på annat sätt omhändertagas.

I samband därmed bör även frågan om huvudmannaskapet för

dessa hem omprövas.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville taga under övervägande åtgärder i av

utskottet angivet syfte.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 143.

23

9:o) Vissa iakttagelser i fråga om gällande bestämmelser rörande behovsprövning.

Under socialdepartementet, § 14, ha revisorerna ifrågasatt en

komplettering av gällande bestämmelser i fråga om behovsprövningen på

vissa områden (Del I, s. 79—84).

Utskottet. Beträffande detta ärende har riksdagen yttrat sig i sin skrivelse

nr 128, varom utskottet velat här

erinra.

10:o) Försäljning av viss allmänna arvsfonden tillhörig fast egendom. Under

finansdepartementet, § 15, ha revisorerna betonat angelägenheten av att

ärenden rörande försäljning av allmänna arvsfonden tillfallande fast egendom

handläggas med största skyndsamhet (Del I, s. 85—90).

Enligt lagen den 8 juni 1928 om allmänna arvsfonden skall den egendom,

som i arv tillfaller fonden, så ock egendom, så må tillfalla fonden genom

gåva eller testamente, förvaltas av statskontoret såsom en särskild

fond. Uppgiften att bevaka allmänna arvsfondens rätt till arv har pålagts

kammaradvokatfiskalsämbetet i kammarkollegiet. Ämbetet äger tala och

svara i mål, som röra fonden. Finnes, då dödsfall inträffar, ej annan arvinge

än fonden, skall anmälan härom göras hos rätten av den, som har boet i

sin vård, varefter rätten utser god man att vid boutredningen företräda fonden.

Meddelande härom skall av rätten lämnas kammaradvokatfiskalsämbetet.

I avseende å realisationen av fonden tillfallande egendom är beträffande

lös egendom föreskrivet, att densamma skall av gode mannen försäljas

å offentlig auktion, medan i fråga om fast egendom gäller vad som med

avseende å kronans fasta egendom i allmänhet är stadgat. I enlighet härmed

skall försäljning av arvsfonden tillfallande fast egendom underställas

riksdagens prövning. För varje budgetår i sänder har riksdagen medgivit

Kungl. Maj:t generellt försäljningsbemyndigande intill viss angiven värdegräns.

För budgetåret 1948/49 avser bemyndigandet försäljning av fastighet,

vars taxeringsvärde uppgår till högst 40 000 kronor, med rätt för Kungl.

Maj:t att till länsstyrelse delegera försäljningsrätten, därest taxeringsvärdet

icke överstiger 10 000 kronor.

Revisorerna ha avlagt besök å fastigheten V, mtl Eslcedalen l1 i Västra

Vingåkers socken, vilken fastighet tillfallit allmänna arvsfonden i arv efter

hemmansägaren K. G. Lundberg, som avled den 14 februari 1940. Genom beslut

den 3 maj 1946 förordnade Oppunda häradsrätt god man för arvsfonden.

En närmare beskrivning å fastigheten lämnas å s. 85 och 86, vartill utskottet

får hänvisa.

Ansökan om tillstånd att för allmänna arvsfondens räkning försälja ifrågavarande

fastighet ingavs av den för fonden förordnade gode mannen den

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande nr 143.

10 oktober 1946 till länsstyrelsen i Södermanlands län, som med tillstyrkande

den 18 i samma månad överlämnade ansökningen till Kungl. Maj :t.

Sedan kammaradvokatfiskalsämbetet tillstyrkt försäljningen samt Kungl.

Maj :t i prop. nr 98 till 1947 års riksdag hemställt om riksdagens medgivande

härtill, anmälde riksdagen (skr. nr 111), att riksdagen bifallit framställningen.

Till följd härav förordnade Kungl. Maj :t den 25 april 1947, att

fastigheten skulle försäljas å offentlig auktion genom länsstyrelsens i Södermanlands

län försorg.

Vid å landsfiskalskontoret i Vingåker den 28 juni 1947 hållen offentlig

auktion avgåvos å fastigheten följande tre högsta köpeanbud, nämligen av

jordbruksarbetaren S. R. Larsson 113 000 kronor, av agronomen E. Furumo

112 000 kronor samt av Västra Vingåkers kommun 110 000 kronor.

Sedan härefter länsstyrelsen med underdånig skrivelse den 5 juli 1947

överlämnat protokoll över auktionen å fastigheten, förklarade Kungl. Maj :t

i brev den 19 december 1947, att Kungl. Maj :t med hänsyn till föreliggande

omständigheter funnit skäligt godtaga det å fastigheten av Västra Vingåkers

kommun avgivna köpeanbudet å 110 000 kronor, varjämte länsstyrelsen

anbefalldes att, sedan köpeskillingen till fullo guldits, utfärda köpebrev

å fastigheten.

Efter det kommunen sedermera förklarat sig icke vilja vidhålla det vid

auktionen avgivna köpeanbudet, infordrade Kungl. Maj :t genom remisser

den 18 mars, den 14 april och den 1 juli 1948 utlåtanden från respektive

egnahemsnämnden i Södermanlands län, domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen,

varvid domänstyrelsen skulle yttra sig om lämpligheten att för

kronans räkning från fonden förvärva fastigheten samt lantbruksstyrelsen

över möjligheten att använda fastigheten för egnahemsändamål. Beträffande

remissutlåtandena torde få hänvisas till berättelsen (s. 87—89).

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

De iakttagelser, revisorerna varit i tillfälle att göra vid sitt besök å allmänna

arvsfonden tillhöriga fastigheten Eskedalen i Västra Vingåker, ha

givit vid handen att egendomen i flera hänseenden befinner sig i mindre tillfredsställande

skick. Detta gäller såväl i fråga om hävden av åkerjorden

som beträffande byggnadsbeståndet. Revisorerna äro väl medvetna om att

dessa förhållanden i viss utsträckning måste tillskrivas fastighetens redan

vid tidpunkten för arvsfondens övertagande av densamma eftersatta skötsel

och underhåll. Bortsett härifrån är det emellertid uppenbart, att förfallet

av såväl byggnader som jord därefter än ytterligare fortskridit.

Såvitt revisorerna kunnat finna, måste egendomens bristfälliga tillstånd

och skötsel till väsentlig del ses mot bakgrunden av den avsevärda tidsutdräkt,

som frågan om fastighetens försäljning vållat. Ovissheten om tidpunkten

för försäljningen har icke endast bidragit till att försvåra möjligheterna

att få egendomen ens interimistiskt utarrenderad för sitt ändamål,

utan den har också verkat hämmande, när det gällt att taga ställning till

frågan om vidtagande av erforderliga underhållsåtgärder, då ju värdet av

dylika åtgärder under förutsättning av egendomens användning för annat

ändamål måste te sig diskutabelt. Verkningarna av denna ovisshet ha gjort

sig gällande än ytterligare som följd av den bristfälliga kontakt, vilken synes

ha varit rådande mellan myndigheterna och godemansförvaltningen i

fråga om försäljningsfrågans aktuella läge.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 143.

25

Det torde icke behöva särskilt understrykas, att det är av stor vikt, att

allmänna arvsfonden tillfallande fast egendom utan onödigt uppskov till

högsta möjliga pris realiseras samt överföres till kontanta medel, vilka kunna

disponeras för de med arvsfonden avsedda ändamålen. Härvid bör uppmärksammas,

att fastigheter, varom nu är fråga, icke tidigare förvärvats av

staten för visst ändamål eller som led i den statliga jordpolitiken, utan i

avseende å dispositionsmöjligheterna närmast äro att likställa med arvsfonden

tillfallande lös egendom, önskvärdheten av en snabb realisation framstår

med desto större styrka därest, såsom i förevarande fall, läget är sådant,

att ett uppskov med försäljningen är ägnat att antingen fördyra underhållet

av egendomen eller öka risken för en snabbt fortskridande värdeförsämring

av densamma. Uppenbart är även att godemansinstitutionen i sin

nuvarande utformning kan taga sikte endast på en högst interimistisk förvaltning,

enär i motsatt fall väsentligt ökade kvalifikationskrav måste ställas

på densamma.

Med hänsyn till berörda förhållanden vilja revisorerna betona angelägenheten

av att ärenden rörande försäljning av allmänna arvsfonden tillfallande

fast egendom handläggas med största skyndsamhet.

Utlåtanden ha avgivits av kammarkollegiet och lantbruksstyrelsen (Del II,

s. 98—101).

Kammarkollegiet framhåller, under hänvisning till ett av dess advokatfiskalsämbete

upprättat tjänstememorial i ämnet, att ärendet inom ämbetet

handlagts med tillbörlig skyndsamhet samt att gode mannen och ämbetet,

såvitt omständigheterna medgivit, sökt vidtaga åtgärder för att vidmakthålla

hävden å hemmanet. Ämbetet anför vidare följande.

Det är emellertid intet tvivel om att fastighetens försäljning blivit på ett

för dess hävd olyckligt sätt fördröjd, vartill flera omständigheter medverkat.

Därest Västra Vingåkers kommun vidblivit sitt anbud, hade försäljningen

ägt rum redan i början av år 1948 och ej fortfarande stått öppen. Om försäljningen

skall prövas med hänsyn till kronans intressen och ur jordpolitiska

synpunkter, torde erforderliga remisser alltid fördröja Kungl. Maj :ts

beslut. Sedan lantbruksnämnderna inrättats, synes remiss dock endast behöva

ske till denna myndighet samt, om särskilda skäl därtill föranleda, till

domänstyrelsen.

Enligt kollegiets mening utgör dröjsmålet med försäljningen av Eskedalen

nr 1 ett undantagsfall, som för framtiden borde kunna undvikas.

Lantbruksstyrelsen yttrar följande.

Styrelsen ansluter sig helt till revisorernas uttalande, att ärenden rörande

försäljning av fast egendom, som tillfallit allmänna arvsfonden, böra handläggas

med största skyndsamhet. Då en snabb försäljning emellertid icke

alltid torde vara möjlig all åvägabringa, anser styrelsen angeläget, att åtgärder

vidtagas för att förhindra, att arvsfondens fasta egendom i avvaktan

på att försäljning kommer till stånd förfaller eller fördyras till sitt

underhåll, såsom skett i det av revisorerna påtalade fallet. De största riskerna

för en dylik försämring torde föreligga beträffande jordbruksfastigheter,

vilka i allmänhet fordra mera omfattande åtgärder för vård och skötsel

än bostadsfastigheter. Såsom revisorerna framhållit kan godemansinstitutionen

i sin nuvarande utformning endast taga sikte på eu högst interimistisk

förvaltning. Därest medverkan till förvaltningen skall sökas hos statliga

organ, torde lantbruksnämnderna närmast komma i lråga i vad avser förvaltning

av jordbruksfastigheter. Ehuru det ur lantbruksorganisationens

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande nr 143.

synpunkt icke är önskvärt, att nämnderna belastas med dylik fastighetsförvaltning

för arvsfondens räkning, vill lantbruksstyrelsen icke motsätta sig

bestämmelser av innehåll att skötseln och underhållet av arvsfonden tillhörig

jordbruksfastighet överlämnas till lantbruksnämnden i det län eller område,

där egendomen är belägen.

Utskottet. Vid besök å den allmänna arvsfonden tillhöriga fastigheten Eskedalen

i Västra Vingåker ha revisorerna kunnat konstatera, att ifrågavarande

fastighet befinner sig i ett mycket eftersatt skick beträffande såväl hävden

av åkerjorden som själva byggnadsbeståndet. En verksamt bidragande

orsak till att erforderliga underhålls- och iståndsättningsarbeten icke vidtagits

torde, såsom revisorerna jämväl framhålla, vara att söka i den avsevärda

tidsutdräkt som frågan om fastighetens försäljning vållat. Enligt utskottets

mening måste också det sätt, på vilket förevarande ärende handlagts,

betecknas såsom mindre tillfredsställande. Anledningen till varför

just det av Västra Vingåkers kommun avgivna köpeanbudet på sin tid godtogs

undandrager sig visserligen utskottets bedömande. Av remisshandlingarna

framgår emellertid, att såväl länsstyrelsen i Södermanlands län som

sedermera även lantbruksnämnden i samma län ansett sig kunna tillstyrka,

att annan anbudsgivare finge tillstånd att förvärva omförmälda fastighet.

Oberoende härav framstår det för utskottet såsom anmärkningsvärt, att ny

auktion icke omedelbart utlystes, sedan förenämnda kommun förklarat sig

icke vilja vidhålla sitt ursprungliga köpeanbud. Hade så skett, skulle med all

sannolikhet de av den interimistiska förvaltningen förorsakade skadeverkningarna

åtminstone i viss utsträckning kunnat undvikas.

Med hänsyn till vad i ärendet sålunda förevarit finner sig utskottet böra

understryka vad revisorerna uttalat i fråga om angelägenheten av att ärenden

rörande försäljning av allmänna arvsfonden tillfallande fast egendom

handläggas med största skyndsamhet. Under åberopande härav får utskottet

hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna

vad utskottet ovan anfört.

11 :o) Den statliga inspektions- och tillsynsverksamheten. Under finansdepartementet,

§ 17, ha revisorerna uttalat sig för en förenkling och samordning

av den statliga inspektions- och tillsynsverksamheten inom olika

områden (Del I, s. 93—105).

Från statliga myndigheters sida utövas omfattande kontroll och uppsikt

över att av kommuner och enskilda bedriven verksamhet sker på ett tillfredsställande

och ändamålsenligt sätt samt i enlighet med de föreskrifter, som

av statsmakterna eller myndigheterna uppställts såsom villkor för verksamheten.

Revisorerna ha å s. 93—101 närmare berört några av de viktigaste tillsynsorgan,

vilka förefinnas inom vissa förvaltningsområden. Utskottet får hänvisa

till nämnda redogörelse.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 143.

27

I samband med vissa under senare tid verkställda sakkunnigutredningar

ha förslag framlagts om inrättande av konsulenter för olika ändamål. Revisorerna

lämna en kortfattad översikt över dessa förslag å s. 101 och 102.

Härefter ha revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Från statens sida utövas en omfattande inspektions- och tillsynsverksamhet

över av kommuner eller enskilda bedriven verksamhet. Till väsentlig del

torde denna statsuppsikt ha vuxit fram som en följd av den medverkan staten

i allt större utsträckning kommit att lämna i form av bidrag eller understöd

vid finansieringen av viss verksamhet. Mot bakgrunden av den vidgade

omfattning, i vilken kommunerna kommit att engageras vid samhällsuppgifternas

lösande, har det ansetts naturligt med en statlig uppsiktsbefogenhet

inom de flesta områden, där statsbidrag till verksamheten utgår.

Understundom har den statliga uppsikten även tagit sikte på verksamhet,

som staten enbart har ett allmänt intresse att övervaka.

Utövandet av den statliga tillsynen har i första hand kommit att anförtros

de statsorgan, som utgöra centrala fackmyndigheter för den verksamhet, varom

fråga är. Till vederbörligt fackorgan finnas härvid ofta knutna funktionärer

av olika slag med uteslutande eller huvudsaklig uppgift att handha

den myndigheten tillkommande inspektionsbefogenheten. Inom vissa grenar

har kontrollen ytterligare utbyggts med en speciell lokal uppsiktsorganisation,

som giver densamma större effekt. Dessa särskilda uppsiktsorgan

kunna antingen vara organ åt vederbörande centralmyndighet eller vara inordnade

i länsstyrelserna eller andra länsorgan eller ock intaga en mellanställning.

Uppsiktsorganens främsta uppgift är i allmänhet att erhålla ingående

kännedom om tillståndet inom respektive förvaltningsgrenar i de olika kommunerna.

I sådant syfte åläggas vederbörande funktionärer i instruktioner

eller arbetsordningar att företaga inspektionsresor eller avlägga besök å

ort och ställe. I vissa fall har denna inspektionsskyldighet fått en positiv

utformning genom föreskrifter om skyldighet att enligt viss plan eller å

bestämda tider verkställa inspektioner. I andra fall åter är inspektionsverksamheten

mera passivt utformad, i det att endast efter kallelse eller vid särskilt

behov inspektion företages. Genom iakttagelser på platsen, undersökningar

av förmodade missförhållanden, besiktningar av anläggningar och

anstalter, överläggningar med kommunala organ in. in. erhålla uppsiktsorganen

kännedom om förhållandena ute i orterna. Erfarenheterna om inspektionerna

skola ofta delgivas vederbörande chefsmyndighet i form av rapporter,

årsberättelser e. d.

Såsom den lämnade redogörelsen ger vid handen, kännetecknas det statliga

inspektions- och tillsynssystemet av en stundom mycket långt gående

splittring och förgrening. Härtill torde understundom ha medverkat, att vid

tillskapandet av nya inspektionsorgan icke tillräckligt beaktats möjligheten

att anknyta de nytillkomna inspektionsbefogenheterna till redan befintliga

organ. Inom vissa områden har vidare en stark specialisering av arbetsuppgifterna

inom ett i och för sig naturligt avgränsat fält genomförts. Exempelvis

inom barnavården förrättas inspektion av statens inspektör lör

barnavård, barnavårdskonsulenter, harnavårdsassistenter, barnavårdsombud,

konsulenten för den halvöppna barnavården och eftervårdskonsulenter

samt dessutom av provinsialläkare och förste provinsialläkare. Inom livsmedelskontrollen

utövas inspektion, förutom av kommunala hälsovårdstillsyningsmän,

av förste provinsialläkaren, provinsialläkare samt länsveterinär.

Även på andra områden förekomma likartade förhållanden.

Ifrågavarande långt gående uppdelning av inspektionsuppgifterna är i

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande nr 143.

många fall organisatoriskt sett mindre tillfredsställande. Även där de olika

tillsynsorganens kompetensområden i princip preciserats, äro gränserna dem

emellan i den praktiska tillämpningen ofta flytande, vilket i större eller

mindre utsträckning visat sig medföra viss dubbelkontroll. Olägenheterna

härav äro särskilt påtagliga i sådana fall, då uppsiktsorgan inom varandra

närgränsande områden organisatoriskt anknutits till skilda centrala fackorgan.

De nu påtalade olägenheterna kunna självfallet komma att bli än

mera framträdande i den mån en ytterligare utbyggnad av den statliga inspektionsverksamheten

kommer att beslutas. Det torde vidare kunna antagas

att effektiviteten i den statliga tillsynen på visst område kan komma att

minskas genom alt inspektionsobjekten beträffande ett och samma eller nära

nog samma sakförhållande ofta måste taga hänsyn till divergerande uppfattningar

från olika funktionärers sida. Härtill kommer att rådande splittring

på förevarande område måste verka fördyrande på statens utgifter för

resor samt medföra extra besvär och tidsspillan för de inspekterande kommunerna

och allmänheten.

Med hänsyn till nu antydda förhållanden synes det revisorerna, att frågan

om ett mera rationellt och planmässigt ordnande av den statliga inspektions-

och tillsynsverksamheten bör ägnas ökad uppmärksamhet. Strävandena

böra självfallet härvid inriktas på åtgärder, vilka utan eftersättande

av effektiviteten kunna medföra största möjliga förenkling av tillsynsapparaten.

Särskilt för undvikande av dubbelinspektioner synes en ökad samordning

mellan de olika tillsynsorganen samt ett intimare samarbete dem emellan

böra eftersträvas. På lång sikt torde härvid kunna övervägas en allmän

översyn av formerna för och organisationen av den statliga tillsynsverksamheten,

vilket måhända främst torde bliva nödvändigt inom socialvården med

hänsyn till en blivande omgestaltning av den kommunala sociala förvaltningsorganisationen.

För uppnående av de nu antydda önskemålen synes det revisorerna vara

av särskild vikt, att i avseende å inspektionsresornas planering ett intimt

samarbete etableras mellan de organ, vilka ha att uppgöra erforderliga

resplaner. Härvid bör en avvägning av inspektionstillfällena de olika organen

emellan äga rum under beaktande av att — utan eftersättande av nödig

kontroll — förefintliga möjligheter till ett nedbringande av inspektionsverksamhetens

omfattning tillvaratagas. Dessa möjligheter synas hittills

icke i tillräcklig utsträckning ha beaktats inom statsförvaltningen, över huvud

taget skulle det enligt revisorernas mening vara till gagn, om myndigheterna

i ökad utsträckning delgåve varandra ömsesidiga erfarenheter av

betydelse för inspektionsverksamheten, t. ex. genom överlämnande av inspektionsrapporter

e. d. Genom ett system, där ett inspektionsorgan vid

upptäckten av missförhållanden, fallande inom en annan myndighets inspektionsområde,

anmälde iakttagelserna till denna, skulle uppenbarligen

möjlighet beredas till viss koncentration av denna myndighets inspektionsverksamhet.

Det ovan förordade samarbetet myndigheterna emellan beträffande inspektionsresornas

planering förutsätter givetvis, att inom varje inspektionsorgan

för sig noggrann planläggning äger rum i fråga om reseverksamhetens

omfattning och inriktning samt att i samband därmed alla möjligheter

till begränsningar och besparingar uppmärksammas. Härvid bör helt naturligt

beaktas möjligheten att inskränka kontrollen i avseende å sådana inspektionsobjekt,

som redan äro föremål för tillfredsställande tillsyn i annan

ordning eller genom annat organ. Ytterligare må understrykas vikten av att

tillsynen i första hand inriktas på sådana objekt, som enligt vunna erfarenheter

befunnits vara i särskilt behov av kontroll och tillsyn.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 143.

29

De ovan anförda synpunkterna taga i främsta rummet sikte på den egentliga

statliga inspektionsverksamheten. Motsvarande synpunkter torde emellertid

i högre eller mindre grad kunna anläggas även med avseende å den

rådgivande verksamheten från statens sida.

I förevarande sammanhang må slutligen något beröras frågan om de berättelser

eller rapporter, vilka inspektionsorganen i regel skola avgiva till

vederbörande chefsmyndighet. Enligt vad revisorerna erfarit pläga dessa göras

mycket omfångsrika, varvid år efter år, ofta schablonmässigt, stundom

på fastställda formulär, redovisas regelbundet återkommande förhållanden.

Det är känt att inom åtskilliga områden utvecklingen gått i den riktningen

att de rutinmässiga göromålen vuxit i omfattning till förfång för inspektionsuppgifterna,

vilket bl. a. medfört krav på förstärkningar i fråga om de

expeditionella resurserna. Bl. a. med hänsyn till önskvärdheten att nedbringa

kostnaderna för kontorsverksamheten samt att frikoppla ifrågavarande

befattningshavare för sina egentliga arbetsuppgifter, torde kunna

ifrågasättas om icke viss begränsning i skyldigheten att upprätta årsredogörelser

borde ske. Tänkbart vore att i vissa fall övergå till intermittenta

redogörelser eller fylligare berättelser periodvis vissa år samt att däremellan

inberätta allenast mera anmärkningsvärda eller från normala förhållanden

avvikande företeelser. För en begränsning av årsberättelserna talar den omständigheten

att systemet med dylika berättelser lätt kan leda till att vederbörande

funktionär underlåter avgiva direkt rapport om iakttaget missförhållande

för att i stället anmäla förhållandet i årsrapporten. Härigenom

får myndigheten måhända kännedom därom först på ett alltför sent stadium

för att önskvärd rättelse skall kunna vinnas. I detta fall torde ett system

med rapporter i varje särskilt fall i stället vara att förorda.

Revisorerna äro väl medvetna om att en statlig inspektions- och tillsynsverksamhet

inom de områden, varom här är fråga, framstår såsom både

nödvändig och berättigad. För de inspekterande själva torde det även vara

till fördef att på detta sätt få träda i personlig kontakt med vederbörliga

statliga myndigheter. Även med beaktande härav synes det emellertid revisorerna

som om en förenkling och samordning av denna verksamhet på

sätt ovan antytts hör komma till stånd.

Utlåtanden ha avgivits av 1948 års länsstyrelseutredning och svenska

landskommunernas förbund (Del II, s. 102—106).

Länsstyrelseutredningen har avgivit ett gemensamt utlåtande rörande förevarande

fråga och det av revisorerna under § 20 väckta spörsmålet om samordning

av vissa arbetsuppgifter hos statliga och statsunderstödda förvaltningsorgan

i residensstäderna. Olägenheterna på båda dessa områden äro

enligt utredningen betingade av samma orsak, nämligen den splittring av

den statliga lokala förvaltningen, som blivit resultatet av den av statsmakterna

sedan länge förda politiken på det statliga lokala organisationsområdet.

Härigenom ha, enligt utredningen, möjligheterna till samordning och

rationalisering blivit starkt beskurna.

Utredningen är i likhet med revisorerna av den uppfattningen alt genom

rationaliseringar på förevarande områden kostnadsbesparingar kunna ernås

samt att dylika rationaliseringar dessutom äro nödvändiga för att ernå

den ur samhällsekonomisk synpunkt fördelaktigaste användningen av den

mänskliga arbetskraften. Särskilt vid nuvarande förhållanden och under

överskådlig framtid bör enligt utredningen den kanske viktigaste synpunk
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande nr 143.

ten vid allt organisationsarbete just vara att icke för förvaltningsändamål

ianspråktaga mera än absolut nödvändig arbetskraft.

Utredningen anför slutligen följande.

Som förut framhållits är länsstyrelseutredningen för sin del väl medveten

om såväl de av revisorerna påtalade som också andra brister hos det

nuvarande länsförvaltningssystemet. Enligt utredningens mening kunna visserligen

åtskilliga av svagheterna motverkas genom föreskrifter om ett

organiserat samarbete mellan de olika myndigheterna. I vissa avseenden

har också behovet av en samordning blivit så kännbart, att man på många

håll på egen hand bildat särskilda länsorgan för samarbete på speciella områden,

bland annat för bebyggelseplanering. Det sålunda inledda samarbetet

kan visserligen tjäna till att avhjälpa vissa brister. Till en verkligt effektiv

rationalisering räcker detta samarbete dock ej. Utredningen har därför

vid sina överväganden av hithörande spörsmål kommit till den slutsatsen,

att den av riksdagens revisorer efterlysta samordningen med därav följande

och åtrådda rationaliseringsvinster icke kan i någon nämnvärd omfattning

ernås på annat sätt än genom skapande av en koncentrerad länsförvaltning,

omfattande så många som möjligt av de nuvarande fristående länsorganen.

Därigenom skulle kunna ernås fasta och enkla normer för ett samarbete och

en samordning utan kompetenskonflikter e. d. Alldeles särskilt påtagliga

fördelar skulle också erbjuda sig på just det kamerala området samt beträffande

biträdesarbete av olika slag. All erfarenhet talar för att den stordrift,

för vilken dessa uppgifter äro särskilt lämpade, erbjuder stora rationaliseringsmöjligheter.

Det är emellertid uppenbart att möjligheterna att

åvägabringa en dylik omorganisation måste bedömas från fall till fall med

hänsyn bland annat till de nuvarande organens uppgifter och arbetssätt

m. in. Utredningen håller för sin del för sannolikt att ett sådant större centralt

länsorgan kan åstadkommas utan att man därmed behöver uppgiva

några av de fördelar i form av snabb och smidig handläggning in. in., som de

nuvarande smärre organen ha kunnat prestera. Utredningens arbete har

emellertid ännu icke fortskridit så långt, att utredningen är beredd att angiva

några närmare riktlinjer vare sig i fråga om vilka organ som böra sammanslås,

hur detta bör ske eller hur samordningen med de även fortsättningsvis

fristående organen bör ordnas. Hur än organisationsfrågan löses

synes emellertid angeläget att — såsom revisorerna i § 20 anfört — de statliga

länsorganen beredas lokaler i nära samband med varandra.

Svenska landskommunernas förbund anser att den mest framträdande

splittringen i den statliga inspektions- och tillsynsverksamheten förefinnes

på socialvårdens område. De av riksdagens revisorer uttalade önskemålen

borde kunna beaktas under pågående utredningsarbete om socialvårdens omorganisation.

Icke minst vore en enhetligare organisation av inspektionsverksamheten

nödvändig, om pågående strävanden att ernå decentralisation

inom statsförvaltningen skulle kunna tillgodoses. Så långt som möjligt borde

den lokala inspektions- och tillsynsverksamheten över kommunerna få

direkt anknytning till länsstyrelserna.

Utskottet. De av revisorerna i förevarande sammanhang gjorda uttalandena

ha starkt understrukits av såväl 1948 års länsstyrelseutredning som

svenska landskommunernas förbund. Även utskottet har bibragts den uppfattningen,

att den stundom mycket långtgående splittring och förgrening

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 143.

31

som kännetecknar den statliga inspektions- och tillsynsverksamheten är förenad

med påtagliga olägenheter i olika avseenden. I likhet med revisorerna

anser därför utskottet, att frågan om ett mera rationellt och planmässigt

ordnande av denna verksamhet bör ägnas ökad uppmärksamhet.

Den speciella kontroll om vilken nu är fråga berör ett mycket stort antal

områden av samhällslivet. Vissa skäl torde därför tala för att de påtalade

förhållandena göras till föremål för en allmän översyn. Med hänsyn till

problemets omfattning och svårbemästrade karaktär kan det å andra sidan

synas lämpligt, att erforderliga rationaliserings- och förenklingsåtgärder vidtagas

i etapper. Härvidlag må särskilt beaktas, att vissa nu verksamma kommittéer,

såsom socialvårdskommittén och förenämnda länsstyrelseutredning,

icke lära kunna undgå att vid behandlingen av olika specialfrågor även

taga ställning till det av revisorerna aktualiserade principspörsmålet. Utskottet

är för sin del icke berett att i nu berörda avseende anvisa någon bestämd

utväg utan anser, att det i sista hand bör ankomma på Kungl. Maj :t att närmare

pröva under vilka former en utredning av förevarande problem lämpligen

bör bedrivas.

Under åberopande av det nu anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t vill taga under övervägande åtgärder i av utskottet

angivet syfte.

12 :o) Samordning av vissa arbetsuppgifter hos statliga och statsunderstödda

förvaltningsorgan i residensstäderna. Under finansdepartementet, § 20, ha

revisorerna uttalat sig för en undersökning genom statens organisationsnämnd

av frågan om effektivisering och samordning av vissa arbetsuppgifter

hos statliga och statsunderstödda förvaltningsorgan i residensstäderna

(Del I, s. 112—117).

Revisorerna erinra, att den avsevärda utökningen under senare år av den

statliga förvaltningsapparaten bl. a. resulterat i tillskapandet av ett flertal

nya lokalförvaltningar och utbyggnad av redan befintliga sådana förvaltningar,

främst länsstyrelserna. De nytillkomna lokalförvaltningarna äro med

få undantag förlagda till residensstäderna, i vilka den statliga förvaltningsapparaten

till följd härav under loppet av några år nått en högst betydande

storleksordning. Till icke oväsentlig del äro de arbetsuppgifter, som åvila

här ifrågavarande olika myndigheter, av i huvudsak ensartad karaktär.

Närmast gäller detta de allmänt administrativa och kamerala uppgifterna

samt en del mera rutinmässigt arbete, som plägar anförtros åt biträdespersonal.

Även andra uppgifter, vilka icke äro av för vederbörande förvaltning

specifik natur, förekomma dock. Bland personal, som sysselsättes med här

avsedda uppgifter, må nämnas kamrerare, bokhållare, kassörer, kontorsoch

kansliskrivare, kontorister, kansli-, kontors- och skrivbiträden, ritare

och ritbiträden, expeditions- och kontorsvakter in. fl.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets utlåtande nr 143.

Revisorerna, som funnit det vara av intresse att stickprovsvis undersöka,

i vad mån samordning de olika myndigheterna och organen emellan kommit

till stånd i fråga om handhavandet av arbetsuppgifter av gemensam

natur, ha gjort följande allmänna uttalande.

De statliga och statsunderstödda myndigheterna och institutionerna i residensstäderna

ha under senare år undergått en stark expansion. En fortgående

utökning torde inom den närmaste tiden vara att emotse, särskilt såvitt

angår nytillkomna myndigheter. Den redan tidigare relativt omfattande

statliga förvaltningsapparaten i dessa städer kan därför beräknas komma att

svälla ut än ytterligare. Det framstår då som naturligt att söka tillvarataga

alla möjligheter att genom effektivisering av arbetet nå besparingar. Sådana

besparingar äro påkallade ej enbart för nedbringande av statsutgifterna utan

kanske framför allt ur synpunkten av att tillgången till arbetskraft i den

direkta produktionne icke skall ytterigare nedgå genom ökat behov av personal

för förvaltningstjänst och därmed jämförligt arbete. Effektiviseringen

bör givetvis i första hand inriktas på varje myndighets och institutions interna

organisation. Det ligger emellertid nära till hands att eftersträva en inbördes

rationalisering även i fråga om handläggningen av arbetsuppgifter,

som äro av i huvudsak likartad karaktär hos flera myndigheter. Sådana arbetsuppgifter

äro främst allmänt administrativa och kamerala göromål ävensom

biträdesarbete av olika slag. Den härmed sysselsatta personalen utgör

en mycket betydande andel av den totala förvaltningspersonalen.

Den undersökning, som stickprovsvis företagits hos vissa lokala förvaltningar

i residensstäderna, ger vid handen att någon samordning mellan

olika myndigheter vid handläggningen av dessa arbetsuppgifter praktiskt

taget icke förekommer. Strävandena synas i stället ofta gå ut på att i möjlig

mån göra sig oberoende av andra myndigheter och självförsörjande i

fråga om arbetskraft, maskinell utrustning o. d. Enligt revisorernas mening

böra emellertid besparingar vara att vinna såväl genom utförande i

gemensam regi av vissa arbetsuppgifter hos de olika myndigheterna som

genom utbyte och utlåning av personal vid ledigheter, tillfälligt behov av

arbetskraft in. m. Såsom exempel å arbetsuppgifter, som i större eller mindre

utsträckning skulle kunna utföras gemensamt eller anförtros åt viss

myndighet, kunna nämnas skriv- och ritarbete, avlöningsuträkning, källskattefrågor,

rekvisition och upphandling av viss materiel, avlönings- och

andra personalfrågor, siffermässig granskning, statistisk bearbetning, budskickning

in. in. Nuvarande förhållanden innebära att inom flertalet mer

eller mindre självständiga myndigheter och institutioner personal måste

finnas anställd för ifrågavarande arbetsuppgifter, vilka delvis förutsätta

relativt stor sakkunskap. Vad särskilt beträffar skrivhjälp, föreligger behov

därav även vid de minsta institutionerna, men detta behov kan ofta

icke tillgodoses på ett rationellt och kostnadsbesparande sätt. En centralisering

av dessa arbetsuppgifter skulle skapa möjlighet till ökad specialisering

och ett effektivare utnyttjande av arbetskraften, varjämte arbetsbesparande

maskiner och tekniska hjälpmedel i större utsträckning än för närvarande

skulle kunna komma till användning. Det är även att märka, att

toppbelastningen i fråga om arbete av detta slag ofta inträffar vid olika

tidpunkter inom de olika myndigheterna, och en sammanslagning skulle

därför bidraga till att åstadkomma jämnare arbetsbörda. Revisorerna vilja

i detta sammanhang framhålla, att det praktiska genomförandet av här

åsyftade samordning av arbetsuppgifterna givetvis icke bör få hindras av

formella krav och synpunkter i fråga om fördelning och utkrävande av redogöraransvar.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 143.

33

Vad vidare angår utbyte av personal vid ledigheter o. d. gör sig behovet

därav särskilt starkt gällande i fråga om befattningar, för vilka inom respektive

myndighet lämplig ersättare saknas. Såvitt revisorerna ha sig bekant,

har det i viss utsträckning förekommit, att ersättare måst anskaffas från

vederbörande centralmyndighet i Stockholm eller lånas från andra städer

med därav förorsakade dryga traktaments- och resekostnader, trots att inom

andra myndigheter på orten för ändamålet lämpad arbetskraft funnits att

tillgå. Även i fråga om andra personalkategorier borde genom ömsesidigt bistånd

myndigheterna emellan fördelar och besparingar vara att vinna. För

befattningshavarnas del borde ett sådant system vara ägnat att bidraga till

vidgade kunskaper och erfarenheter. Revisorerna äro även av den uppfattningen,

att befattningshavarna genom jämförelser med arbetsmetoder o. d.

inom andra myndigheter bibringas ökade förutsättningar att effektivisera

och förenkla verksamheten inom den egna myndigheten. Eventuella uppslag

till rationalisering torde härigenom komma att snabbare sprida sig över

hela förvaltningen.

Den här berörda frågan om effektivisering i vissa hänseenden av den

statliga förvaltningen är självfallet i hög grad beroende av tjänstelokalernas

lämplighet och belägenhet, och revisorerna äro väl medvetna om att

de nuvarande förhållandena på detta område i många fall lägga hinder i

vägen härför. Den inskränkta byggnadsverksamheten torde jämväl medföra,

att under lång tid framåt lokalfrågorna för myndigheterna i residensstäderna

i viss utsträckning komma att vara provisoriskt ordnade. Vid uppförandet

av ämbetsbyggnader borde emellertid ur flera synpunkter en större

koncentration än vad som för närvarande är fallet eftersträvas. Förutom

att detta skulle underlätta en effektivisering av myndigheternas arbete,

borde besparingar i vissa fall kunna vinnas genom för myndigheterna gemensamma

anläggningar för exempelvis telefon, arkiv, maskinell utrustning

o. d. Även ur den besökande allmänhetens synpunkt erbjuder en sådan

koncentration avgjorda fördelar. Enligt nuvarande ordning lösas ofta

byggnadsfrågorna för varje myndighet för sig. Det måste enligt revisorernas

mening betecknas som eu brist, att planer icke utarbetas för lösning

på längre sikt av lokalbehovet för de statliga myndigheterna och institutionerna

i residensstäderna — eu brist som för övrigt gör sig starkt gällande

även i fråga om tillgodoseendet av statens lokalbehov i huvudstaden.

Vad här ovan anförts tager endast sikte på ett begränsat område av den

statliga förvaltningen i residensstäderna. Sannolikt skulle även på andra

områden därav — exempelvis i fråga om reseverksamheten, genom gemensam

handläggning och föredragning av ärenden, som beröra flera myndigheter

o. s. v. — åtskilligt kunna vinnas genom effektivisering och samordning

de olika myndigheterna emellan. Uppenbarligen kunna icke några generella

riktlinjer härvidlag uppställas, utan förhållandena få bedömas från

fall till fall. — I övertygelse om att betydande besparingar kunna ernås och

att den tänkta samordningen bör kunna ske utan tillskapande av tungrodda

förvaltningsorgan och utan eftersättande av allmänhetens krav på snabb

och smidig handläggning inom de olika myndigheterna, ha revisorerna emellertid

velat rikta uppmärksamheten på ifrågavarande spörsmål. Den närmare

undersökning av förhållandena på hithörande område, som erfordras,

synes lämpligen böra anförtros åt statens organisationsnämnd. Det torde

få förutsättas att eu sådan undersökning blir så allsidig som möjligt.

Utlåtanden ha avgivits av 1:948 års länsstyrelseutredning, statskontoret och

riksräkenskapsverket (Del II, s. 102—105, 106—110). Länsstyrelseutredning
!5

llihang till riksdagens protokoll 6 samt. IXr 143.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets utlåtande nr 143.

en och riksräkenskapsverket äro ense med revisorerna om att förevarande fråga

bör utredas av organisationsnämnden. Enligt länsstyrelseutredningen bör

dock nämnden härvid samråda med utredningen. Även statskontoret har

funnit ifrågavarande spörsmål böra uppmärksammas.

Utskottet. I likhet med revisorerna är utskottet av den uppfattningen, att

betydande fördelar i olika avseenden skulle kunna ernås genom en närmare

samordning av vissa likartade arbetsuppgifter hos statliga och statsunderstödda

förvaltningsorgan i residensstäderna. Starka skäl synas därför tala

för att ifrågavarande spörsmål underkastas en omsorgsfull prövning. Det

av 1948 års länsstyrelseutredning i ärendet avgivna utlåtandet ger emellertid

vid handen, att de av revisorerna påtalade förhållandena äro föremål för

utredningens uppmärksamhet samt att statens organisationsnämnd fått i

uppdrag att härutinnan biträda utredningen med vissa organisationsundersökningar.

Länsstyrelseutredningen säger sig vidare ha för avsikt att i sitt

fortsatta arbete hålla nära kontakt med organisationsnämnden och samråda

med denna i fråga om alla de problem, beträffande vilka anledning därtill

kan föreligga. Då sålunda kan förväntas, att de av revisorerna i förevarande

sammanhang aktualiserade spörsmålen komma att närmare prövas, har utskottet

ansett sig kunna begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.

13:o) Vissa myndigheters avlönings- och omkostnadsanslag. Under finansdepartementet,

§ 21, ha revisorerna i fråga om vissa myndigheters avlöningsoch

omkostnadsanslag fäst uppmärksamheten på det förhållandet, att statsverkets

verkliga utgifter under ett visst budgetår i allmänhet överstiga vad

vid statsregleringen ursprungligen förutsatts (Del I, s. 117—129).

Enligt numera tillämpade budgetprinciper pläga för de kostnader som

hänföra sig till de olika statsmyndigheternas egen verksamhet å riksstaten

anvisas två anslag, nämligen ett avlöningsanslag och ett omkostnadsanslag.

För närmare redovisning av de till myndigheternas förfogande ställda

medlen för avlöningar och omkostnader uppgöras särskilda avlönings- respektive

omkostnadsstater. Avlöningsstaterna omfatta i allmänhet fyra anslagsposter,

nämligen avlöningar till ordinarie tjänstemän, arvoden och särskilda

ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t, avlöningar till övrig ickeordinarie

personal samt rörligt tillägg. Av anslagsposterna är den näst sista

obetecknad, medan under övriga anslagsposter uppföras förslagsvis beräknade

belopp. I omkostnadsstaterna ingå som regel likaledes fyra anslagsposter,

nämligen sjukvård in. in., reseersättningar, expenser samt publikationstryck,

samtliga med beteckningen »förslagsvis», varjämte förekommande

uppbördsmedel redovisas å särskild inkomstpost. Anslagsposterna till reseersättningar

och publikationstryck må i allmänhet icke utan Kungl.

Maj :ts medgivande överskridas. En ytterligare specificering plägar föreskri
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 143.

35

vas beträffande anslagsposten till expenser, vilken uppdelas i två delposter,

nämligen bränsle, lyse och vatten respektive övriga expenser. Den sistnämnda

delposten är därvid maximerad. Allt efter de olika myndigheternas

varierande behov kunna jämväl andra anslagsposter än de nu nämnda ingå

i avlönings- och omkostnadsstaterna.

Till avlöningsstaterna äro knutna särskilda personalförteckningar, avseende

i huvudsak tjänstemän å ordinarie stat samt extra ordinarie tjänstemän

i högre lönegrad än Ce 24. Grundläggande bestämmelser om löneplaner,

lönegrader och löneklasser, lönebelopp etc. återfinnas i vederbörande

avlöningsförfattningar. Beträffande redovisningen av ifrågakommande utgifter

å avlöningsstaternas olika anslagsposter äro närmare föreskrifter

meddelade i kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 543) angående bestridande

under budgetåret 1947/48 av kostnader för avlöning enligt statens allmänna

avlöningsreglemente åt civil personal, vilken författning med viss ändring

gäller tills vidare även under innevarande budgetår. Vissa hithörande

frågor regleras jämväl genom Kungl. Maj :ts beslut i varje särskilt fall. För

omkostnadsstaternas vidkommande finnas motsvarande bestämmelser intagna

i kungörelsen den 30 maj 1941 (nr 535) med vissa föreskrifter angående

bokföring och redovisning av utgifter från omkostnadsanslag för statliga

verk och myndigheter m. m.

I den mån Kungl. Maj :t lämnar sådana medgivanden att överskrida vissa

under myndigheternas omkostnadsstater uppförda anslagsposter, varom tidigare

förmälts, plägar vederbörande departementschef göra anmälan härom

till riksdagen. Sedan år 1941 har Kungl. Maj :t vidare varje år erhållit

riksdagens bemyndigande att tillåta överskridande av avlöningsstaternas

obetecknade arvodes- och icke-ordinarieposter, när dessa belastas med oförutsedda

merutgifter för sjukavlöningar, ersättare för lediga ordinarie tjänstemän

och åtskilliga andra, i 1941 års statsverksproposition närmare angivna

ändamål. Detaljbestämmelser i ämnet finnas meddelade i kungl. cirkuläret

den 30 maj 1941 (nr 536) angående överskridande av vissa poster

i avlöningsstaterna. För budgetåren 1947/48 och 1948/49 har Kungl. Maj :t

jämväl erhållit särskilt bemyndigande att medgiva det överskridande av genom

riksdagens beslut maximerade anslag och anslagsposter, som påkallas

med hänsyn till den senaste löneregleringen eller regleringen av befordringsgången

för biträdes- och amanuenspersonal. Liksom beträffande omkostnadsstaterna

hålles riksdagen underrättad om den utsträckning, i vilken

ifrågavarande bemyndiganden tagas i anspråk.

Under hänvisning till ett av 1947 års riksdag gjort uttalande i ämnet

ha revisorerna funnit det vara av intresse att undersöka, i vad män de olika

statsmyndigheternas avlönings- och omkostnadsanslag överskridits under de

tre sistförflutna hudgetåren. Från vederbörande budgetredovisningar hämtade

uppgifter härom, avseende ett 60-tal ämbetsverk in. in., vilka torde

kunna anses vara representativa för skilda verksamhetsområden inom statsförvaltningen,

ha av revisorerna sammanställts i en på s. 118—125 intagen

tabell, till vilken utskottet får hänvisa.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets utlåtande nr 143.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Den av riksdagen för varje budgetår fastställda riksstaten är avsedd att

utgöra en ram för de kostnader, som staten i sin verksamhet har att vidkännas

för olika utgiftsändamål. Av olika skäl har det dock icke varit möjligt

att i praktiken strängt upprätthålla ifrågavarande princip. De till myndigheternas

förfogande ställda anslagen äro sålunda endast till en mindre

del obetecknade, vilket innebär att anslagen på samma gång äro till beloppet

maximerade och måste tagas i anspråk under det budgetår för vilket de

anvisats. Huvudparten av riksstatsanslagen däremot har karaktären av förslags-

eller reservationsanslag; för anslagen gälla med andra ord sådana

dispositionsregler att desamma kunna överskridas respektive få utnyttjas

under en viss följd av år. Av sist angivna budgettekniska konstruktion äro

jämväl de under kapitalbudgeten uppförda investeringsanslagen. Detta i

förening med systemet att använda kompletterande tilläggsstater har till

följd, att budgetutfallet i allmänhet ger en helt annan bild av statsverkets

kostnader under visst budgetår än vad vid statsregleringen ursprungligen

förutsatts. Såsom i det föregående framhållits, ha de därmed förbundna olägenheterna

berörts senast av 1947 års riksdag, som givit uttryck åt den uppfattningen

att vederbörande myndigheter och departement borde betrakta

den av riksdagen genom riksstaten och därtill hörande specialstater fastställda

utgiftsramen såsom slutgiltig.

I anslutning till det nu sagda ha revisorerna funnit det vara av intresse

att närmare undersöka, i vad mån de faktiska belastningssiffrorna i någon

mera avsevärd grad avvikit från de belopp som för avlönings- och omkostnadsändamål

anvisats statsmyndigheterna de tre sistförflutna budgetåren.

I sådant syfte ha revisorerna i tabellform sammanställt för frågans belysning

erforderliga uppgifter, avseende ett 60-tal myndigheter som kunna anses

vara representativa för statsverksamheten inom skilda förvaltningsområden.

Av sammanställningen framgår bland annat, att under budgetåret 1947/48

vederbörande avlöningsanslag överskridits med närmare 23 milj. kronor

och vederbörande omkostnadsanslag med närmare 17 milj. kronor, medan

motsvarande besparingar å anslagen uppgå till allenast 6 milj. respektive

150 000 kronor. De ifrågavarande merutgifterna utgöra, beträffande avlöningsanslagen,

närmare 8 och, beträffande omkostnadsanslagen, icke mindre

än 30 procent av de anvisade beloppen.

Variationerna å avlöningsanslagen torde till icke ringa del sammanhänga

med den senaste löneregleringen och därav föranledda svårigheter att mera

exakt beräkna den motsedda medelsförbrukningen. Dock är att märka att

avlöningsanslagen procentuellt sett överskredos i än högre grad under budgetåret

1946/47. En direkt jämförelse mellan de båda budgetåren blir emellertid

icke fullt rättvisande, enär vissa kostnader för kristillägg m. in., vilka

tidigare redovisats i särskilda anslag, fr. o. m. den 1 juli 1947 inräknats

i vederbörande avlöningsanslag. Vad de synnerligen betydande merutgifterna

under omkostnadsanslagen i sin tur beträffar, synas anledningarna

härtill icke utan ingående undersökningar i varje enskilt fall kunna utrönas.

Icke minst mot bakgrunden av nyssberörda riksdagsuttalande framstå de

konstaterade anslagsöverskridandena såsom i hög grad anmärkningsvärda.

Uppenbart är också att riksstatens karaktär av allmän hushållningsplan för

den statliga verksamheten under en budgetperiod måste bliva mer eller

mindre illusorisk, därest kostnaderna därunder komma att mera avsevärt

överstiga den en gång fastställda utgiftsramen. Särskilt betänkligt synes det

revisorerna vara att anslag, vilka Kungl. Maj :t och riksdagen vid den ur
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 143.

37

sprungliga medelsanvisningen icke funnit anledning att uppföra med i förhållande

till tidigare budgetår förhöjda belopp, det oaktat regelmässigt överskridas.

Å andra sidan kan det knappast vara rationellt att, såsom jämväl

sker, för olika ändamål anvisas belopp, vilka enligt vad erfarenheten utvisar

icke förslå till bestridande av ofrånkomliga kostnader.

Enligt revisorernas uppfattning påkalla de nu berörda förhållandena

skärpt uppmärksamhet. Av särskild vikt torde vara, att redan vid den förberedande

budgetbehandlingen hållbara utgångspunkter för beräkning av

anslagsbehoven eftersträvas, så att statsverkets kostnader för här avsedda

ändamål i görligaste mån kunna hållas inom ramen för de av riksdagen

sedermera fastställda avlönings- och omkostnadsstaterna. Av olika skäl är

det visserligen icke möjligt att på förhand i detalj fastlåsa de utgifter, som

statsmyndigheterna ha att vidkännas för sin verksamhet. De avvikelser från

anvisade belopp som icke kunna undvikas böra dock hållas inom jämförelsevis

snäva gränser. Riksstatens kostnadsram bör med andra ord icke

utan tvingande orsaker överskridas, då i annat fall det med statsregleringen

avsedda syftet i avsevärd mån förfelas.

Revisorerna ha med hänsyn till den förevarande frågans stora betydelse

särskilt i nuvarande statsfinansiella läge velat bringa de gjorda iakttagelserna

till riksdagens kännedom.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket (Del II,

s. 106—110).

Statskontoret har uttalat bl. a. följande.

Statskontoret har vidare under senare år kunnat spåra en tendens att giva

anslagsposter till avlöningar till icke-ordinarie personal karaktär av förslagsanslag.

För att kostnaderna i görligaste mån skola kunna hållas inom ramen

för av riksdagen fastställd avlöningsstat, vill ämbetsverket framhålla angelägenheten

av att förutsättningarna för ett sådant avsteg från av statsmakterna

eljest godtagna budgetprinciper noga prövas i varje särskilt fall.

Med hänsyn till bl. a. svårigheten att på förhand beräkna personalens

ledigheter samt behovet av vikarier kunna enligt statskontorets mening anslagsberäkningarna

alltid bli i viss mån osäkra, vilken statsuppställning för

avlöningarna man än väljer. Ämbetsverket vill emellertid icke hålla för otroligt,

att med utgångspunkt från det av särskilda sakkunniga nyligen framlagda

förslaget till de civila avlöningsstaternas uppställning bättre förutsättningar

kunna skapas för hållbara beräkningar av medelsbehovet å de i staten

ingående anslagsposterna.

Förslaget till ändrad uppställning av avlöningsstaterna bör enligt statskontorets

uppfattning följas av en revision av omkostnadsstaterna. Det synes

nämligen icke uteslutet, att cn viss förbättring skulle kunna ernås genom

eu ändrad uppdelning av förekommande utgifter å anslag eller anslagsposter.

I anslutning till av revisorerna framförda synpunkter vill statskontoret vidare

understryka angelägenheten av alt samtliga i riksstaten förslagsvis uppförda

anslag och poster såvitt möjligt anpassas efter det faktiska medelsbehovet

och icke, såsom i vissa fall skett, år från år upptagas med oförändrade

belopp, oaktat belastningen avsevärt överstigit de anvisade medlen.

Jämväl andra omständigheter bidraga stundom till anslagsöverskridanden.

Sålunda inträffar del ej sällan, all reformer, vilka medföra betydande engångskostnader,

med kort varsel genomföras, utan att härför erforderliga

medel anvisats.

Riksräkenskapsverket anför i huvudsak följande.

Enligt revisorernas uppfattning sammanhänga variationerna å avlöningsanslagcn

(ill icke ringa del med den senaste löneregleringen och därav för
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets utlåtande nr 143.

anledda svårigheter att mera exakt beräkna den motsedda medelsförbrukningen.

I anslutning härtill vill riksräkenskapsverket emellertid framhålla,

att revisorerna synas ha förbisett den omständigheten, att ett särskilt anslag

å 40 milj. kronor anvisats för täckning av de merkostnader, som föranletts

hland annat av att i avlöningsstaterna medel beräknats för rörligt

tillägg med allenast 6 procent, medan tillägget sedermera fastställts till 12

procent. Dessa merkostnader uppgå för de här ifrågavarande myndigheterna

till ett sammanlagt belopp av 15,i milj. kronor, varav 8,6 milj. kronor

hänföra sig till myndigheter, som redovisa överskridande, och 6,5 milj. kronor

till myndigheter, som redovisa besparing på respektive anslag. Vid sådant

förhållande reduceras de konstaterade överskridandena till (22,7—

8,6=) 14,i milj. kronor, medan besparingarna ökas till (6,2 + 6,5 =) 12,7

milj. kronor. Sammanlagt ha vederbörande avlöningsanslag sålunda i realiteten

överskridits med allenast (14,i—12,7=) 1,4 milj. kronor. I detta sammanhang

torde jämväl böra uppmärksammas, att av merutgifterna icke

mindre än 8,6 milj. kronor avse krisorganen, beträffande vilka på grund avsärskilda

omständigheter stora svårigheter förelegat att beräkna anslagsbehovet.

Därest man i detta sammanhang bortser från krisorganen, uppkommer

sålunda en sammanlagd besparing på avlöningsanslagen av (8,6—1,4

= ) 7,2 milj. kronor.

1 fråga om omkostnadsanslagen ha revisorerna framhållit, att anledningarna

till konstaterade merutgifter icke utan ingående undersökningar i varje

enskilt fall kunna utrönas. Riksräkenskapsverket får emellertid framhålla

att vissa uppgifter, som i detta sammanhang äro av intresse, kunna

inhämtas ur de av riksräkenskapsverket upprättade specifikationerna över

statsmyndigheternas anslag till avlöningar och omkostnader, vilka årligen

överlämnas till vederbörande departement. Av specifikationerna framgår,

att de redovisade merutgifterna hänföra sig såväl till förslagsvis beräknade

poster som till maximerade poster. I sistnämnda fall har regelmässigt bemyndigande

till överskridandet inhämtats. Framhållas må därjämte, att av

de 17 milj. kronor, varmed omkostnadsanslagen överskridits, 4,5 milj. kronor

avse krisförvaltningen och 3,7 milj. kronor statens sinnessjukhus, vilket

sistnämnda överskridande delvis motväges av ökade inkomster.

De i specifikationerna redovisade siffrorna bestyrka emellertid den av

revisorerna gjorda iakttagelsen, att betydande differenser föreligga mellan

de belopp, varmed omkostnadsanslagen anvisats, och den faktiska belastningen

under tidigare budgetår. Riksräkenskapsverket delar revisorernas

uppfattning rörande önskvärdheten av att dessa förhållanden uppmärksammas

redan vid den förberedande budgetbehandlingen, så att statsverkets

kostnader för här avsedda ändamål i görligaste män kunna hållas inom

ramen för de av riksdagen sedermera anvisade anslagen.

Utskottet. Nu rådande, av riksdagen vid olika tillfällen uppmärksammade

svårigheter att mera exakt beräkna den motsedda medelsförbrukningen å de

till statsmyndigheternas förfogande ställda avlöningsanslagen ha, såsom

jämväl revisorerna påpeka, framträtt med ökad styrka i samband med den

senaste löneregleringen. Utskottet vill emellertid i detta sammanhang erinra

om att för frågans utredning tillkallats särskilda sakkunniga, vilka den

15 december 1948 framlagt förslag till omläggning av avlöningsstaternas

uppställning. Ifrågavarande förslag är f. n. föremål för överväganden inom

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 143.

39

finansdepartementet. Det torde vara att förvänta, att med utgångspunkt

härifrån möjligheter skola yppas för en tillfredsställande lösning av de

av revisorerna med avseende å avlöningsanslagen aktualiserade spörsmålen.

Ett svårare problem utgör frågan, på vad sätt de påtalade överskridandena

av omkostnadsanslagen skola för framtiden kunna undvikas. Åtminstone

beträffande vissa omkostnadsposter lärer icke vara möjligt att

på förhand i detalj reglera det medelsbehov som oundgängligen måste tillgodoses.

Av vad i ärendet förekommit synes å andra sidan framgå, att vid

bedömandet av myndigheternas anslagsäskanden tillbörlig hänsyn icke alltid

tages till den faktiska belastningen under tidigare budgetår. Såsom revisorerna

uttala, kan det emellertid knappast vara rationellt att för nu berörda

ändamål anvisas belopp, vilka enligt vad erfarenheten utvisar icke

förslå till bestridande av ofrånkomliga kostnader. Utskottet anser sig därför

böra understryka vad revisorerna framhållit rörande angelägenheten av

att redan vid den förberedande budgetbehandlingen hållbara utgångspunkter

för beräkning av anslagsbehoven eftersträvas, så att statsverkets utgifter

för här avsedda ändamål i görligaste mån kunna hållas inom ramen för de

av riksdagen sedermera anvisade medlen.

Under åberopande av det nu anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna

vad utskottet ovan anfört.

14:o) Uppsala domkyrkas restaurering. Under ecklesiastikdepartementet,

§ 22, ha revisorerna uttalat sig för en ingående översyn av Uppsala domkyrka

(Del I, s. 130—137).

Utskottet. Beträffande detta ärende har riksdagen yttrat sig i sin skrivelse

nr 156, varom utskottet velat här

erinra.

15:o) Bidrag till anskaffande av inventarier för skolmåltider. Under ecklesiastikdepartementet,

§ 24, ha revisorerna uttalat sig för en komplettering

av gällande bestämmelser om statsbidrag för anskaffande av inventarier

för skolmåltider (Del I, s. 141—145).

Vid 1946 års riksdag (prop. nr 174 och skr. nr 215) beslöts en väsentlig

utbyggnad av skolbarnsbespisningen. Skolmåltiderna gjordes i princip tillgängliga

utan avgift för alla elever, oberoende av föräldrarnas ekonomiska

standard. Det förutsattes emellertid, att verksamheten finge utbyggas under

relativt lång övergångstid. Samtidigt ändrades dittills gällande, i kungörelsen

1942:262 angivna grunder för statsbidrag till skolbarnsbespisningen.

Statsbidrag skulle sålunda utgå icke blott såsom tidigare till kostnaderna

för skolmåltiderna utan även till anskaffande av inventarier i skolmåltids
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets utlåtande nr 143.

lokalerna. Statsbidraget skulle graderas med hänsyn till skoldistriktens eller

kommunernas ekonomiska bärkraft, beräknad i förhållande till antalet

skattekronor per invånare under redovisningsåret. Som normalskatteunderlag

skulle avses 10 skattekronor, varvid statsbidrag skulle utgå med 80 procent

av ett särskilt fastställt bidragsunderlag.

Bestämmelser i ämnet ha meddelats i kungörelsen den 28 juni 1946 (nr

553) angående statsbidrag till anordnande av skolmåltider, ändrad genom

kungörelsen 1947: 30. En närmare redogörelse för dessa bestämmelser lämnas

å s. 141 och 142, vartill utskottet hänvisar.

Statsbidrag till inventarier utgår från ett under VIII huvudtiteln uppfört

förslagsanslag till Bidrag till anskaffning av inventarier för skolmåltider. Anslaget

anvisades för budgetåret 1947/48 med 500 000 kronor, medan belastningen

å anslaget samma budgetår uppgick till 5 021 725 kronor.

Revisorerna ha å s. 143 lämnat en uppställning över fördelningen av utgifterna

från anslaget på de olika länen under nämnda budgetår, utvisande

att de högsta belaslningssiffrorna hänföra sig till de norrländska länen. Av

revisorerna införskaffade uppgifter från skoldistrikten m. in. i Norrbottens,

Västerbottens, Väslernorrlands och Jämtlands län (s. 144) framgår vidare,

att under samma budgetår statsbidrag uppburits med tillhopa 2 770 227 kronor,

medan i anspråktaget belopp uppgår till 1 681 549 kronor.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

För budgetåret 1947/48 har, såsom av den lämnade redogörelsen framgår,

bidragsanslaget till anskaffande av inventarier för skolmåltider upptagits

till 500 000 kronor men belastats med i runt tal 5 miljoner kronor. Revisorerna

äro medvetna om att i förevarande fall stora svårigheter förelegat att

något så när exakt beräkna anslagsbehovet. Anslagsöverskridandet måste

dock under alla omständigheter betecknas såsom anmärkningsvärt stort.

Ifrågavarande anslag utgår å ett bidragsunderlag, som motsvarar den beräknade

genomsnittskostnaden för inventarier för skolmåltider vid bespisningsenheter

av olika storlek. Skoldistrikten erhålla alltså dessa bidrag utan

att styrka de verkliga kostnaderna, vilket ur vissa synpunkter får anses

innebära en betydande administrativ förenkling. Det vill emellertid synas,

som om i förevarande fall förenklingssträvandena drivits längre än vad" med

hänsyn till det aktuella kontrollbehovet kan anses tillbörligt.

Av den av revisorerna verkställda utredningen framgår sålunda, att vederbörande

skoldistrikt i icke ringa utsträckning uppburit statsbidragen i

deras helhet, innan de inventarier anskaffats, för vilka bidragen enligt "skolöverstyrelsens

anvisningar varit avsedda. Härigenom uppkomna överskoltsbelopp

böra enligt revisorernas uppfattning lämpligen av kommunerna fonderas

till dess inventarierna i full omfattning hunnit anskaffas, så att garantier

skapas för att medlen ständigt äro tillgängliga för avsett ändamål.

Kontroll härav synes böra ske genom vederbörande folkskolinspektörer.

Även i vissa andra avseenden torde statsbidragsbestämmelserna i ämnet

böra kompletteras. Sålunda saknas f. n. föreskrift om huruvida statsbidrag

skall utgå, då barn i större utsträckning överflyttas från en bespisningsenhet,

vilken redan åtnjutit bidrag, till en annan, t. ex. i samband med folkskoleväsendets

centralisering. Då bidraget endast är avsett för inköp av

lösa inventarier, torde enligt revisorernas uppfattning i sådana fall ytterligare

statsbidrag icke böra utgå. Nedlägges en skola med skolbarnsbespis
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 143.

41

ning kort tid efter det statsbidrag till inventarier utgått, kan det vidare

ifrågasättas, om icke statsbidraget bör åtminstone delvis återbetalas. I varje

fall synas reglerande bestämmelser i detta hänseende böra utfärdas.

Utlåtanden hava avgivits av statskontoret, llksräkenskapsverket och skolöverstyrelsen

(Del II, s. 118—124). De två förstnämnda ämbetsverken ha i

likhet med revisorerna funnit en snar översyn av ifrågavarande statsbidragsbestämmelser

erforderlig. Skolöverstyrelsen har föreslagit viss ändring i

2 § ovannämnda kungörelse den 28 juni 1946 (nr 553).

Utskottet. Av den lämnade redogörelsen framgår, att bidragsanslaget till

anskaffande av inventarier för skolmåltider, vilket för budgetåret 1947/48

anvisats med 500 000 kronor, belastats med drygt 5 miljoner kronor. I likhet

med revisorerna finner utskottet anslagsöverskridandet anmärkningsvärt

stort. Även under innevarande budgetår komma utgifterna å anslaget

att vida överstiga de likaledes till ett belopp av 500 000 kronor anvisade

medlen. Enligt vad utskottet under hand erfarit, utgjorde sålunda nettobelastningen

per den 31 mars 1949 närmare 2,3 miljoner kronor. Visserligen

föreligga, såsom jämväl revisorerna framhålla, stora svårigheter att uppskatta

medelsbehovet beträffande anslag av den karaktär varom nu är fråga,

men utskottet finner sig dock föranlåtet att uttala, att anslagsberäkningarna

i förevarande fall icke synas ha grundats på tillräckligt tillförlitliga sifferuppgifter.

Vad revisorerna i övrigt anfört rörande kontrollen över de uppburna statsbidragen

samt behovet av komplettering i vissa avseenden av vederbörande

författningsbestämmelser anser utskottet vara värt allt beaktande. Av skolöverstyrelsens

remissutlåtande framgår emellertid, att ifrågavarande spörsmål

äro föremål för ämbetsverkets uppmärksamhet och att ämbetsverket

redan vidtagit eller föreslagit vissa åtgärder i det av revisorerna angivna

syftet. Utskottet vill även erinra om att riksdagen i skrivelse den 2 april

1949 (nr 8) på anförda skäl anhållit, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa

en översyn av bestämmelserna i gällande kungörelse angående statsbidrag

till anordnande av skolmåltider. Då det torde få förutsättas, att jämväl

de av revisorerna berörda problemen därvid komma att upptagas till

prövning, har utskottet ansett sig kunna begränsa sig till att vad i ärendet

förekommit för riksdagen

omförmäla.

16:o) Svenskt biografiskt lexikon. Under ecklesiastikdepartementet, § 25,

ha revisorerna framhållit såsom angeläget, att åtgärder snarast vidtagas av

samfundet för Svenskt biografiskt lexikons utgivande för en effektivisering

av utgivningsverksamheten (Del I, s. 146—148).

Svenskt biografiskt lexikon började utgivas år 1917 på ett privat bokförlag

men nedlades av ekonomiska skäl år 1931. Vid denna tidpunkt hade

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Statsutskottets utlåtande nr 143

tio band utkommit, omfattande bokstäverna A—C och en del av bokstaven

D. Ett initiativ till fortsatt utgivande av publikationen togs av det år 1936

bildade samfundet för Svenskt biografiskt lexikons utgivande.

Efter framställning av samfundet har verkets utgivande under åren 1937

—1947 bekostats dels av statsmedel, dels av understöd från humanistiska

fonden. Från och med innevarande budgetår utgår icke längre något riksstatsanslag

för ändamålet, enär humanistiska fonden övertagit hela årsunderstödet,

nu uppgående till närmare 53 000 kronor.

Samfundets verksamhet står under inseende av vitterhets-, historie- och

antikvitetsakademien, som även utser två av samfundets styrelseledamöter.

Den närmaste ledningen av redaktionsarbetet utövas av docenten Bengt Hildebrand.

Den nuvarande personalen utgöres av förutom redaktören en redaktionssekreterare

med akademisk utbildning och ett halvtidsanställt kanslibiträde,

vartill kommer en bibliograf. Författararvodet, som ursprungligen

utgått med 10 kronor per sida, har i år kunnat höjas till 25 kronor per sida.

Revisorerna framhålla vidare, att utgivningen av lexikonet icke kunnat

ske i det tempo som varit avsett; hittills ha i andra etappen endast nio häften

utkommit av trycket, omfattande resterande del av bokstaven D och en

del av bokstaven E. Enligt vad revisorerna under hand inhämtat äro orsakerna

härtill flera.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

I sin egenskap av personhistoriskt standardverk har Svenskt biografiskt

lexikon en betydelsefull uppgift att fylla inom svenskt kulturliv och bildningsarbete.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har emellertid

utgivandet av lexikonet icke kunnat ske i det tempo som ursprungligen

åsyftats. Sedan utgivningsverksamheten återupptogs år 1937, ha endast

nio häften utkommit, vilket innebär att det icke varit möjligt att föra fram

verket längre än till en del av bokstaven E. Med hittillsvarande arbetstakt

torde lexikonet sålunda knappast hinna färdigställas inom överskådlig tid.

Revisorerna äro väl medvetna om att stora svårigheter måste vara förbundna

med fullgörandet av en forskningsuppgift av här behandlade karaktär.

Å andra sidan torde det vara uppenbart, att publikationens syfte

i hög grad förfelas, därest utgivandet sprides över en tidrymd av flera mansåldrar.

Ställda i relation till hittills presterade arbetsresultat måste också

kostnaderna för verket —■ för åren 1937—1947 uppgående till sammanlagt

285 000 kronor — betecknas såsom avsevärda. Med hänsyn till nu anförda

omständigheter finna revisorerna det angeläget, att åtgärder snarast vidtagas

av samfundets styrelse för en effektivisering av utgivningsverksamhelen.

I första hand synes härvid redaktionsarbetet böra ges en lämpligare

organisation. Av utslagsgivande betydelse därvidlag torde vara, att sådana

anställningsförhållanden beredas vederbörande personal att densamma får

möjligheter att mera odelat än hittills inrikta sig på den förelagda uppgiften.

Utlåtanden ha avgivits av humanistiska fondens nämnd och styrelsen för

Samfundet för Svenskt biografiskt lexikons utgivande (Del II, s. 124—128),

vilka förklarat sig dela revisorernas åsikt om att verkets utgivande bör påskyndas.

Styrelsen för samfundet har bland annat påyrkat att frågan om

inrättande av en central institution för personhistorisk forskning måtte upp
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 143.

43

tas till prövning. Utgivningen av ett stort biografiskt lexikon krävde nämligen

en institution av samma slag som t. ex. redaktionen för svenska akademiens

ordbok.

Utskottet delar revisorernas uppfattning, att den för utgivandet av

Svenskt biografiskt lexikon tillämpade ordningen icke kan anses vara rationell.

Av remissutlåtandena framgår emellertid, att såväl humanistiska

fondens nämnd som vitterhetsakademien ha sin uppmärksamhet riktad på

de av revisorerna påtalade förhållandena samt att ingående undersökningar

och förhandlingar i frågan ägt rum med styrelsen för Samfundet för Svenskt

biografiskt lexikons utgivande. Då sålunda får förutsättas, att förslag till en

mera ändamålsenlig organisation av redaktionsarbetet kommer att framläggas,

har utskottet ansett sig kunna begränsa sig till att vad i ä?''endet

förevarit för riksdagen

omförmäla.

17:o) Riksheraldikerämbetet. Under ecklesiastikdepartementet, § 26, ha

revisorerna framhållit behovet av en översyn av riksheraldikerämbetets

ställning och finansiering (Del I, s. 148—153).

Revisorerna lämna till en början en historisk översikt rörande ämbetets

uppkomst och göromål (s. 148 och 149).

Riksheraldikerns nuvarande ämbetsuppgifter grunda sig på ett genom

kungl. brev den 20 mars 1936 (SFS nr 57) gjort tillägg till 1813 års instruktion

för ämbetet. Enligt de däri meddelade bestämmelserna förordnas riltsheraldikern

av Konungen. Riksheraldikern äger sedan i sin tur anställa sekreterare

och annan för göromålens bestridande erforderlig personal.

Enligt vad revisorerna inhämtat, utgöres riksheraldikerämbetets personal,

förutom av viss biträdeshjälp, av en riksheraldiker, en sekreterare, en

biträdande sekreterare, en notarie och en amanuens, den senare först på

senare tid för deltidstjänstgöring anställd hos ämbetet. Av personalen har

endast sekreteraren mera regelbunden heltidstjänstgöring, medan ämbetets

övriga befattningshavare endast ha obetydlig daglig tjänstgöring eller fullgöra

sina arbetsuppgifter på fritid. Arbetsordning för riksheraldikerämbetet

har fastställts den 9 juli 1936.

Kostnaderna för ämbetets verksamhet bestridas av inflytande ersättningar,

d. v. s. genom sportler. Reträffande dessa finnas bestämmelser i förenämnda

kungl. brev den 20 mars 1936. Å s. 150 och 151 i berättelsen ha dessa

bestämmelser refererats.

I anledning av en vid 1946 års riksdag väckt motion (I: 243) hemställde

riksdagen i skrivelse till Konungen den 10 april 1946 (nr 179) om en översyn

av riksheraldikerämbetets former för organisation och finansiering samt

vidtagande av de åtgärder, som en dylik översyn kunde anses påkalla. Revisorerna

framhålla, all någon översyn ännu ej vidtagits.

Revisorerna ha härefter uttalat följande.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Statsutskottets utlåtande nr 143.

Riksheraldikerämbetets uppgifter bestå numera så gott som uteslutande i

handläggning av ärenden som avse offentliga vapen, flaggor och emblem.

Dylika föras i vårt land, förutom av staten och dess civila och militära myndigheter,

av olika kommunala enheter och organ samt andra korporationer.

Då lagen om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar även

tillförsäkrar i utlandet förekommande offentliga vapen, flaggor och emblem

ett visst skydd, har rikslieraldikerämbetet att taga ställning jämväl till dylika

frågor. I sin verksamhet har ämbetet att tillse, att de regler som gälla inom

heraldikens åldriga men ännu fullt levande vetenskap bliva riktigt tillämpade.

Genom det växande intresset för den offentliga lieraldiken i vårt land

synas de ämbetet åvilande arbetsgöromålen komma att för framtiden ökas.

I detta sammanhang torde särskilt böra erinras om de krav som den förestående

nya kommunindelningen kan komma att ställa på ämbetet samt behovet

av uppläggande av nödiga register över i riket förekommande vapen.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att de arbetsuppgifter som anförtrotts

rikslieraldikerämbetet inom den statliga förvaltningen äro av mycket

särpräglad natur, övervägande skäl synas därför tala för att ämbetet får

bibehålla sin nuvarande ställning såsom självständig myndighet och ej inordnas

under annan institution. Med hänsyn till att av ämbetet handlagda

ärenden till övervägande del beredas, föredragas och expedieras i inrikesdepartementet,

torde det dock vara lämpligt att ämbetet i fortsättningen underställes

detta departement. Revisorerna ha vidare icke kunnat undgå att

konstatera, att formerna för och sättet att finansiera riksheraldikerämbetets

verksamhet av olika skäl måste betecknas såsom mindre tillfredsställande.

Den något lösliga organisationen torde sålunda knappast vara ägnad

att möjliggöra ett rationellt arbetssätt. Såsom vid utskottsbehandlingen av

den i det föregående omnämnda motionen framhållits, synes även fara föreligg

för alt det med ämbetets nuvarande verksamhetsformer icke blir nöjaktigt

sörjt för en nyrekrytering, som för framtiden kan uppehålla nödig

sakkunskap inom det icke oviktiga heraldiska området. I detta sammanhang

må nämnas, att såväl den nuvarande riksheraldikern som ämbetets

sekreterare överskridit den inom statsförvaltningen för motsvarande befattningshavare

gällande pensionsåldern. Det inom ämbetet tillämpade sportelsystemet

innebär vidare en föråldrad och av övriga myndigheter allmänt

övergiven avlöningsform.

Av nu anförda skäl anse sig revisorerna böra understryka vad 194f> års

riksdag uttalat rörande behovet av en översyn av nu berörda förhållanden.

Vid en eventuell omorganisation synes i möjligaste mån böra eftersträvas,

att kostnaderna för rikslieraldikerämbetet, minskade med inflytande ersättningar,

icke komme att överstiga de utgifter som statsverket hitintills årligen

haft att vidkännas för ämbetets verksamhet. Samtidigt böra sådana anställningsformer

övervägas, att till ämbetet kunna knytas befattningshavare

med såväl insikter i heraldikens system och terminologi som nödiga historiska

kunskaper och viss administrativ erfarenhet. Då f. n. endast ett fåtal

personer ägna sig åt heraldisk forskning i vårt land, förefinnas vissa svårigheter

att erhålla för riksheraldikerämbetets verksamhet fullt kvalificerad

personal. Enligt vad revisorerna under hand inhämtat, synes dock härutinnan

en ändring så småningom komma att ske, i det att såväl Uppsala

universitet som Stockholms högskola efter privat initiativ komma att beredas

möjlighet att meddela undervisning i heraldik.

Utlåtande har avgivits av rikslieraldikerämbetet (Del IT, s. 128—130).

Ämbetet har härvid förklarat sig dela revisorernas uppfattning att ämbetet bör

s. 45 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 143.

45

bibehållas som ea självständig institution, dock alltjämt lydande under

ecklesiastikdepartementet. Vidare har ämbetet i likhet med revisorerna funnit

sportelsystemet böra avvecklas.

Utskottet. De synpunkter som revisorerna anlagt på frågan om riksheraldikerämbelets

organisation och finansieringssätt kan utskottet i princip

ansluta sig till. Med hänsyn till vad i remissutlåtandet anförts synek

det dock utskottet tveksamt, huruvida skäl föreligga för att ämbetet underställes

inrikesdepartementet. Utskottet vill vidare erinra om, såsom ock av

revisorerna framhållits, att riksdagen i skrivelse till Konungen den 10 april

194G (nr 179) hemställt om en översyn av riksheraldikerämbetets former

för organisation och finansiering samt vidtagande av de åtgärder, som en

dylik översyn kunde anses påkalla. Utskottet, som förutsätter att den av

riksdagen begärda översynen kommer till stånd så snart förhållandena medgiva,

har funnit sig böra begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för

riksdagen

omförmäla.

18:o) Bestämmelserna om stadgad åborätt. Under jordbruksdepartementet,

§ 27, ha revisorerna uttalat sig för en översyn av åborättsinstitutet (Del I,

s. 154—157).

Efter en redogörelse för gällande bestämmelser om stadgad åborätt (s.

154 och 155) ha revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, leder åborättsinstitutet sitt

ursprung från år 1789. De ursprungliga bestämmelserna om stadgad åborätt,

vilka i stort sett ännu äro gällande, te sig numera i åtskilliga hänseenden

såsom i hög grad föråldrade, och tillämpningen av desamma leder

även — vilket med skärpa understrukits från länsstyrelsehåll — till en betydande

omgång och i många fall även till resultat, som ur det allmännas

synpunkt måste betecknas såsom mindre tillfredsställande. Särskilt anmärkningsvärt

är att, såsom ovan berörts, förvärv av åborätt i förening med

skattelösen eller skatteomföring f. n. kan äga rum helt vid sidan av föreskrifterna

i lagen den 21 december 1945 om inskränkning i rätten att förvärva

jordbruksfastighet. Denna lag, vilken tillkommit bl. a. i syfte att förhindra

vanhävd och spekulativa jordförvärv, lägger med andra ord icke

hinder i vägen för spekulations- och kapitalplaceringsköp av åbohemman.

Denna lucka i lagstiftningen synes även ha utnyttjats i flera fall. Då åbohemmanens

skog ofta är värdefull har det visat sig att spekulationsköpen

tagit sikte särskilt på skogrika hemman. Kronan har genom uttryckliga författningsbestämmelser

efter hand avhänt sig alla anspråk på avkastning av

åbohemmanens skog. I den mån tillgång till skog utöver husbehovet konstaterats

vara för handen, har åbon medgivits rätt att, under iakttagande avgivna

föreskrifter, fritt disponera densamma. Fall ha förekommit, där värdefull

skog å ett i övrigt vanhävdat åbohemman förvärvats av personer,

vilka icke varit jordbrukare, varvid gällande bestämmelser icke kunnat lägga

hinder i vägen för godkännande av ett sådant förvärv, överlåtarens skyldemän

kunna måhända först ha anfört klander mot överlåtelsen i avsikt att

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Statsutskottets utlåtande nr 143.

göra sin rätt gällande för att emellertid sedermera, kanske efter påtryckningar

och kontant ersättning av köparen, frånträda sina anspråk. Den sålunda

åtkomna nyttjanderätten har därefter genom skattelösen kunnat omvandlas

i full äganderätt. Dessa överlåtelser erbjuda ofta goda vinstmöjligheter

för köparen.

Även föreskrifterna om arvsföljden beträffande åborätt ha stundom visat

sig leda till mindre tilltalande resultat. En till åborätt i första hand berättigad

arvinge kan sålunda tidigt ha lämnat föräldrahemmet för att ägna sig

åt annan verksamhet än jordbruk. Vid åbons död äger han emellertid göra

sin rätt gällande och kan på så sätt uttränga en annan arvinge, som måhända

redan bildat familj och genom förtjänstfullt arbete å den till fadern

upplåtna åbofastigheten blivit i stånd att försörja både sin egen familj och

föräldrarna under deras ålderdom.

Handläggningen av ärenden om stadgad åborätt till kronohemman och

krononybyggen samt om skattelösen respektive skatteomföring av sådana

fastigheter har även visat sig vara omfattande och tidsödande. Ingående utredningar

med biträde av landsfiskalerna äro ofta erforderliga. För vissa

landsfiskaler torde skyldigheten att verkställa ekonomiska besiktningar å

åbohemmanen vart tredje respektive vart femte år likaledes medföra en betydande

arbetsbelastning. Kostnaderna för dessa förrättningar, vilka stanna

å statsverket, uppgå årligen till relativt stora belopp. Över huvud kan ifrågasättas

lämpligheten i den nuvarande anordningen med besiktningar genom

åklagarmyndigheten, vilken knappast torde besitta erforderlig lantbruk steknisk

och byggnadsteknisk sakkunskap för bedömande av ärenden, varom

här är fråga. På grund härav samt med hänsyn till angelägenheten att nedbringa

landsfiskalernas arbetsbelastning torde böra övervägas möjligheten

att överflytta landsfiskalernas göromål på förevarande område till de nya

lantbruksnämnderna.

Med hänsyn till det ovan anförda synes det revisorerna ligga nära till

hands att överväga, om icke en översyn av åborättsinstitutet bör komma till

stånd. Under vissa förutsättningar torde härvid en avveckling av detsamma

framstå såsom lämplig, varvid olika vägar skulle kunna prövas. I viss utsträckning

torde en avveckling kunna ske inom ramen för nu gällande bestämmelser,

vilket emellertid förutsätter Kungl. Maj :ts medverkan i viss utsträckning.

I första hand torde härvid ifrågakomma instämning till allmän

domstol av försumliga åbor genom kammarkollegiets försorg med yrkande

att åborätten skall förklaras förverkad. Så har skett i en del fall, varefter

Kungl. Maj :t i allmänhet förordnat om fastighetens införlivande med kronopark.

Emellertid kan en med stadgad åborätt upplåten fastighet fås att

återgå till kronan utan att rättegång behöver tillgripas. Så kan bli fallet, om

åbon finner sig ur stånd att fullgöra åboskyldigheterna och skriftligen avstår

åborätten till kronan. För att kronan i “detta fall skall kunna fritt förfoga

över fastigheten, erfordras dock godkännande av samtliga de arvingar

till åbon, vilka äga anföra klander mot dennes överlåtelse av åborätten. En

annan tänkbar utväg vore att länsstyrelsen vid skriftlig avsägelse från åbon

kungör åboförändringen med uppmaning till den, som anser sig äga bättre

rätt till åbofastigheten, att inom natt och år efter publiceringen i vederbörande

kyrkor hos länsstyrelsen anmäla sig för åboskapets övertagande. En

nackdel med detta sistnämnda förfarande är dock att länsstyrelsen torde

vara skyldig att meddela åbobrev för en behörig arvinge, som anmäler sig

inom den utsatta tiden. Om stämning utfärdats, hade i stället åborätten förklarats

vara förverkad och kronan erhållit dispositionsrätt till fastigheten.

Slutligen kan det i vissa fall vara motiverat, att kronan till åbon överlåter

äganderätten till åbofastigheten, oaktat åboskyldigheterna icke blivit full
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 143.

47

gjorda. Så har nyligen skett genom beslut av Kungl. Maj :t, varvid försäljningen

avslutats till ett pris, motsvarande åbofastighetens fulla värde, och

på villkor att sammanläggning skedde med ett åbon tillhörigt, i sambruk

med åbofastigheten liggande skattehemman.

Det ligger i sakens natur, att de nu antydda utvägarna för en avveckling

av åborättsinstitutet kunna verka först på längre sikt. För att en snabb avveckling

skall kunna genomföras erfordras ändrad lagstiftning. Uteslutet är

härvid givetvis icke, att åborättsinstitutet kan bibehållas i modifierad form

efter en översyn, varigenom de mest framträdande bristerna avhjälpas.

Utan att taga ställning till frågan, huruvida en avveckling av åborättsinstitutet

bör komma till stånd samt vilka utvägar, som därvid böra prövas,

ha revisorerna ansett sig böra upptaga det föreliggande spörsmålet i och

för vidtagande av de åtgärder, som må befinnas påkallade.

Utlåtanden ha avgivits av kammarkollegiet och länsstyrelsen i Norrbottens

län (Del II, s. 130^-137).

Kammarkollegiet har i huvudsak anfört följande:

Det enklaste sättet att avveckla åborättsinstitutet torde vara att genom en

lagstiftning överlåta äganderätten till fastigheterna till åborna utan krav

på skatteköpeskilling eller fullgörande av odlingsskyldighet. Lämpligheten

av ett dylikt avstående av kronans rätt synes emellertid kunna ifrågasättas.

I många fall torde sålunda förefintliga åbofastigheter omfatta så svaga jordbruk,

att de ur jordbrukspolitik synpunkt icke böra bestå såsom särskilda

brukningsenheter. I dylika fall torde det böra övervägas allenast huruvida

icke kronan bör inlösa åborätten till fastigheten.

Utan att särskilda åtgärder vidtagas, torde emellertid en ständig avveckling

av de förefintliga åborätterna till krononybyggen äga rum genom utfärdande

av skattebrev å åbofastigheter samt genom att åborätten av annan

anledning exempelvis åbostammens utslocknande upphör, och dispositionsrätten

till hemmanet återfaller till kronan. I flera fall har vidare kollegiet

fört talan vid domstol mot åbor å nybyggen, som icke fullgjort nybygget

åvilande odlings- och nybyggnadsskyldighet, med påföljd att dessa

skilts från åborätten till sina fastigheter och dispositionsrätten till fastigheterna

återfallit till kronan, varefter nybygget indragits och ställts under

domänstyrelsens förvaltning. I en hel del fall har åbon, trots att odlingsoch

nybyggnadsskyldigheten är fullgjord, underlåtit att få äganderätten till

nybygget överlåten på sig. Härigenom undgår åbon att få nybygget utmätt

för sina skulder. Enligt praxis har tvångsvis omföring av nybyggen

till skatte icke ansetts kunna äga rum.

Med hänsyn till de svaga ekonomiska villkor, i vilka nybyggarna i Norrbotten

ofta befinna sig, synes kunna ifrågasättas, huruvida den förmån,

som det i vissa avseenden innebär för dem att fortfarande få innehava sina

fastigheter med åborätt, bör frånhändas dem genom tvångsvis överlåtelse av

äganderätten till nybyggena.

Enligt kollegiets åsikt är det emellertid lämpligt, att en översyn av förefintliga

åborätter vidtages. Om det härvid skulle visa sig, att de skyldigheter

beträffande hemmanets uppodling och bebyggande, som åvila åbon,

äro eftersatta, synas vederbörliga åtgärder böra vidtagas mot åbon. I vissa

fall kan det vara motiverat, alt äganderätten till fastigheten, även utan att

odlingsskyldigheten fullgjorts, överlåtes till åbon och i så fall mot skäligt

vederlag. Anmälan härom synes böra göras hos Kungl. Maj:t. I de fall då

äbon trots alt odlings- och byggnadsskyldigheten fullgjorts underlåtit att

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Statsutskottets utlåtande nr 143.

vidtaga åtgärd för att få äganderätten till fastigheten överlåten på sig, synes

han böra uppmanas att vidtaga sådan åtgärd. Slutligen torde, därest det vid

prövning skulle visa sig att åbofastigheten icke utgör en lämplig brukningsenhet,

åtgärder böra vidtagas för inlösen av åborätten för kronans räkning.

Denna översyn av åborätterna skulle lämpligen kunna företagas av kollegiet.

Beträffande nybyggena torde översynen kunna anknytas till de återkommande

synerna å dem. Sedan det visat sig i vad mån åborätterna kunna

avvecklas enligt gällande bestämmelser, skulle kollegiet kunna hos Kungl.

Maj :t anmäla dels de frågor som uppkommit i samband med avveckling av

förefintliga åborätter, dels ock de förslag till ändringar av de bestämmelser

rörande åboinstitutet, vilka synas påkallade för att slutföra avvecklingen.

Länsstyrelsen förordar livligt att lagstiftningen rörande stadgad åborätt

blir föremål för översyn.

Utskottet. Revisorerna ha i förevarande sammanhang framhållit, att gällande

bestämmelser om stadgad åborätt numera i åtskilliga hänseenden te

sig såsom i hög grad föråldrade samt att tillämpningen av desamma leder

icke endast till en betydande omgång utan i många fall även till resultat, som

ur det allmännas synpunkt måste betecknas såsom mindre tillfredsställande.

De av revisorerna anförda synpunkterna ha i stort sett understrukits av vederbörande

remissmyndigheter. Jämväl utskottet är av den uppfattningen,

att behov föreligger av en översyn av förefintliga åborätter. I samband därmed

torde även frågan om en avveckling av själva åborättsinstitutet böra

upptagas till närmare prövning.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville taga under övervägande åtgärder i det av

utskottet angivna syftet.

19 :o) Statens växtskyddsanstalt. Under jordbruksdepartementet, § 28, ha

revisorerna förordat en effektivisering av växtskyddsorganisationen (Del I,

s. 157—163).

Utskottet. Beträffande detta ärende har riksdagen yttrat sig i sin skrivelse

nr 9. I anslutning härtill har Kungl. Maj:t genom beslut den 24 mars 1949

bemyndigat chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla högst tre sakkunniga

för att utreda frågan om organisationen av den statliga växtskyddsverksamheten.

Om vad sålunda förevarit har utskottet velat här

erinra.

20 :o) Statens sekundärlånefond för jordbrukare. Under jordbruksdepartementet,

§ 29, ha revisorerna uttalat sig för att den verksamhet, som bedrives

med anlitande av medel från statens sekundärlånefond för jordbrukare,

snarast avvecklas (Del I, s. 163—167).

s. 49 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 143.

49

Beträffande motiven för inrättandet av statens sekundärlånefond för

jordbrukare erinra revisorerna om att den s. k. jordbrukskreditutredningen i

ett den 8 oktober 1934 avgivet betänkande (1934: 37) uttalat sig för att jordbrukets

sekundärkrediter — vilka i betraktande av det då rådande läget

på penningmarknaden åtminstone mångenstädes vore jämförelsevis höga

— borde konverteras i långfristiga lån mot lägre och fasta räntesatser. Enligt

vad utredningen anförde, borde konverteringen åstadkommas genom eu

så bred aktion som möjligt under kortast möjliga tid. Sedan den konvertering

av jordbrukets sekundärkrediter, som åsyftades med den av utredningen

ifrågasatta verksamheten, under loppet av ett antal år genomförts,

syntes man ha att räkna med att utlåningsrörelsen komme att nedgå

i omfattning och att verksamheten till stor del komme att utgöras av vård

av utlämnade lån. Utredningen, som med hänsyn härtill utginge från att

den föreslagna organisationen icke bleve av permanent natur, ansåge det

böra framdeles, när den egentliga konverteringsaktionen i huvudsak avslutats,

av statsmakterna tagas under övervägande, huruvida icke rörelsen

borde överflyttas till någon av de redan förefintliga kreditinstitutioner, som

hade till ändamål att tillgodose jordbrukets kreditbehov.

Kungl. Maj :t, som i huvudsak anslöt sig till utredningens förslag, framlade

proposition (nr 187) i ämnet till 1935 års riksdag. I nämnda proposition

uttalades bl. a., att den föreslagna hjälpaktionen, som i främsta rummet

avsåg konsolidering av redan befintlig gäld, icke borde utesluta, att

lån exempelvis beviljades jordbrukare, som för startandet av ett eget jordbruk

vore i behov av kapital. Jordbruksutskottet (uti. nr 71) framhöll i

detta hänseende bl. a., att upptagande av nya sekundärlån, exempelvis för

jordbruksdriftens förbättrande, utan tvivel i vissa fall kunde vara fullt befogat.

Emellertid ville utskottet understryka, att ny skuldsättning av denna

art i regel icke borde uppmuntras, framför allt icke i samband med startande

av jordbruk.

Å s. 163 och 164 redogöra revisorerna för villkoren för erhållande av lån

från fonden och organisationen av långivningen.

Till förvaltningsbidrag till förmedlare av lån för statens sekundärlånefond

för jordbrukare in. in. anvisas årligen under nionde huvudtiteln ett

förslagsanslag. För budgetåret 1948/49 är detta upptaget med 70 000 kronor.

Förutom till förvaltningsbidrag utnyttjas anslaget till ersättningar åt

ledamöterna i nämnden, låneförmedlare, statsombud och till revisorer hos

låneförmedlare. Genom kungl. brev den 30 juni 1948 bär godkänts ett mellan

lånenämnden för sekundär jordbrukskredit och Sveriges allmänna hypoteksbank

träffat avtal, varigenom banken förpliktat sig att, mot en ersättning

av 13 000 kronor för år jämte vad banken utgivit för vissa resor, svara

för kansligöromålen hos nämnden m. m.

Lånerörelsens omfattning och omkostnaderna för densamma under senare

år framgå av nedanstående sammanställning.

1 Dihang till riksdagens protokoll 1919. (i samt. Yr 14S.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Statsutskottets utlåtande nr 143.

Antal

Varav ge-

Utanordnade

Antal ute-

Om-

Å r

beviljade

nom spar-

lånebelopp

stående lån

kostnader

lån

banker

kronor

vid årets slut

kronor

1943

396

2

2 071 150

4 606

68 434: 68

1944

392

9

1 671700

4 828

69 460: 94

1945

631

7

3 280 550

4 843

69 825: 98

1946

464

3

2 012 600

4 798

74 981: 40 i

1947

286

—

1 662 400

4 551

69 486: 98

Efter angivande av att den 31 december 1947 ett sammanlagt lånebelopp

av 13 946 553 kronor 77 öre utestod, ha revisorerna gjort följande allmänna

uttalande.

Såsom av det anförda framgår, har ändamålet med inrättandet av statens

sekundärlånefond för jordbrukare i främsta rummet varit att med

hänsyn till då rådande svårigheter för jordbruksnäringens utövare åstadkomma

en konsolidering av redan befintlig gäld genom konvertering av på

ogynnsamma villkor erhållna krediter i långfristiga lån med fördelaktigare

amorteringsvillkor samt fasta och lägre räntesatser. Sedan dess har

emellertid lång tid förflutit, och den åsyftade hjälpaktionen, i den mån

behov av sådan förelegat, måste givetvis nu vara helt genomförd. Då härtill

kommer att räntenivån under hela tiden efter fondens inrättande varit

låg, lärer något behov av fonden för dess ursprungliga syfte icke längre

bestå. I den män fonden tagits i anspråk för ny kreditgivning utan samband

med konvertering av tidigare lån, måste vidare ifrågasättas, om fonden

fyller något behov, som icke med fördel kan tillgodoses av andra kreditinstitutioner.

Revisorerna vilja i detta hänseende erinra om att såväl

sparbankerna och de till jordbrukskasseorganisationen anslutna kassorna

som affärsbankerna lämna kredit mot säkerhet av sekundära inteckningar

i jordbruksfastigheter. I detta sammanhang kan även nämnas, att förmedling

av statliga sekundärlån genom sparbanker ägt rum endast i mycket

ringa omfattning och på senare år i det närmaste upphört.

Fr. o. m. den 1 juli 1948 bär det .statliga kreditstödet till jordbruket

betydligt utvidgats dels i samband med den då genomförda organisationen

av verksamheten för jordbrukets yttre och inre rationalisering och dels

genom ändrade bestämmelser rörande den sociala jordbrukskreditgivningen.

Statligt stöd i form av kreditgaranti för lån, upptagna i enskilda kreditinrättningar,

lämnas sålunda för finansiering av fastighetsregleringsåtgärder,

som avse att skapa ökade möjligheter till rationell jordbruksdrift genom

förändring av brukningsdels storlek eller förbättring av dess ägosammansättning

eller genom förbättring i övrigt av ägoanordningen ävensom

för vidtagande av åtgärder, som avse att mera varaktigt förbättra jord

eller ekonomibyggnader eller tekniska anordningar å en befintlig eller planerad

brukningsdel. Samma stödform tillämpas även i de lån, som inom

den sociala egnahemsverksamheten utlämnas för inköp av jordbruksegnahem.

Likaså tillämpas kreditgarantisystemet inom samma verksamhet i

fråga om de driftslån, som utlämnas för att underlätta anskaffning av

erforderliga yttre och inre inventarier. Jämte lån, som nu nämnts, utgår

även statsbidrag i form av avskrivningslån dels till åtgärd för inre rationalisering

och dels vid arrendeegnahems eller föreningsarrendejordbruks

försäljning till arrendatorn med belopp, motsvarande skillnaden mellan

köpeskillingen och det uppskattade värdet å fastigheten. — Vidare må

nämnas att i fråga om bostäder på jordbruksfastighet utvidgade låneinöj
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 143.

51

ligheter tillskapats genom den pågående omläggningen av den allmänna

bostadspolitiken och dess organisation.

Genom de åtgärder, som sålunda under senaste tid vidtagits på jordbrukskreditväsendets

område, torde jordbrukarnas behov av kredit få anses

ha blivit väl tillgodosett. Enligt revisorernas mening kan därför sekundärlånefonden

icke längre anses fylla något verkligt behov. De ovan

anförda siffrorna beträffande antalet under senare år beviljade lån utvisa

även, att fondens lånerörelse numera är av ringa omfattning. På

grund härav och för undvikande av splittring inom jordbrukets kreditväsende

vilja revisorerna uttala sig för att den verksamhet, som bedrives

med anlitande av medel från statens sekundärlånefond för jordbrukare,

snarast avvecklas. En sådan åtgärd synes helt stå i överensstämmelse med

strävandena i fråga om rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område

att ernå så enhetliga låne- och bidragsbestämimelser som möjligt.

Utlåtanden ha avgivits av lantbruksstyrelsen och lånenämnden för sekundär

jordbrukskredit (Del II, s. 142—153).

Lantbruksstyrelsen har förordat, att frågan om sekundärlånefondens avveckling

upptages till fortsatt utredning.

Lånenämnden har inhämtat yttranden från sex centralkassor för jordbrukskredit,

sju sparbanker och samtliga tio hypoteksföreningar, varvid

jordbrukskassorna och sparbankerna mer eller mindre reservationslöst biträtt

revisorernas förslag om avveckling av fonden, medan hypoteksföreningarna

ansett behov föreligga av fortsatt lånegivning.

Efter att ha klargjort de troliga orsakerna till att den statliga sekundärlånerörelsen

under de senaste åren varit och f. n. är så ringa, har lånenämnden

anfört följande.

Mot bakgrunden av det nu sagda skulle man rent av hava kunnat vänta

sig, att de statliga sekundärlånen under senare år skulle hava utnyttjats i

än mindre omfattning, än som skett. Förklaringen till att så icke blivit

fallet måste enligt lånenämndens mening ligga däri, att åtskilliga jordbrukare

ur trygghetssynpunkt föredraga den bundna räntan framför den rörliga

samt i den rätt sekundärlånetagaren äger att när som helst återbetala

lånet. Dessa jordbrukare ha såsom nyss påpekats för sitt behov av bundna

lån utöver primärlånen icke haft någon annan kreditform att tillgå än de

statliga sekundärlånen. Trots att lån med rörlig ränta inom samma förmånsrättsläge

kunnat erhållas i enskilda penninginrättningar till 3,5 % ha

sålunda ett icke ringa antal jordbrukare föredragit statliga sekundärlån

till 4 % bunden ränta. Det får icke heller förbises att många jordbrukare

torde anse det lämpligt att ha sina inteckningslån placerade hos en och

samma kreditgivare. För en jordbrukare, som har sitt bottenlån placerat

hos eu hypoteksförening, torde det sålunda ur vissa synpunkter vara fördelaktigt

alt även placera sekundärkrediten därstädes i form av ett statligt

sekundärlån.

Lånenämnden uttalar vidare, att nämndens erfarenheter av långivningen

äro alt ett behov därav fortfarande finnes för många jordägare som önska

konsolidera befintlig gäld, särskilt växelskulder o. d.

Vidare anför nämnden:

Man kan icke ulan vidare antaga alt nu rådande goda konjunkturer för

jordbruket skola bestå för framtiden. Det synes sålunda troligt att ett ökat

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Statsutskottets utlåtande nr 143.

lånebehov framdeles kan uppkomma. Härvid må framhållas att frågan om

förnyelse av en stor del av jordbrukets byggnadsbestånd torde komma att

bli aktuell sedan investeringskontrollen lättat. I fråga om större jordbruk

torde kvarlåtenskapsskatten i många fall åstadkomma betydande lånebehov.

Skulle samtidigt härmed uppstå ett läge av penningknapphet hos kreditinrättningarna,

synes det lämpligt att möjligheter hållas öppna till statlig

långivning. Även nämnda omständigheter synas tala mot en avveckling av

sekundärlånefonden.

Enligt lånenämndens mening skulle sålunda sekundärlånefonden fylla

ett verkligt behov, nämligen behovet av lån mot bunden ränta utöver primärkrediten,

därest räntan å sekundärlånen sänktes samt övre gränsen

höjdes.

I syfte att lånerörelsen i fråga måtte mera än hittills tillgodose jordbrukets

behov av bunden sekundärkredit, bör enligt lånenämnden dels Kungl.

Maj :t erhålla bemyndigande att för den fortsatta långivningen fastställa

räntan å lån från sekundärlånefonden till räntesats, som med 0,5 % överstiger

räntan å bottenlån i fria marknaden, dels ock sådan ändring beslutas

i 18 § kungörelsen den 7 juni 1936 (nr 276) angående statens sekundärlånefond

för jordbrukare i paragrafens lydelse enligt kungörelsen den 17 juni

1938 (nr 391) att lån må meddelas till högst 85 % av det av vederbörande

låneförmedlare enligt sagda paragraf fastställda belåningsvärdet.

Utskottet. Såsom revisorerna framhålla har det ändamål, för vilket sekundärlånefonden

ursprungligen inrättades, numera helt tillgodosetts. Under

senare år ha dessutom möjligheterna för jordbruksnäringens utövare att i

annan ordning erhålla kredit på förmånliga villkor i hög grad förbättrats.

Därvid må icke minst erinras om den utvidgning som skett av det statliga

kreditstödet. Nu antydda omständigheter torde också vara den närmaste

anledningen till att fondens lånerörelse på sistone avsevärt minskat i omfattning.

De skäl som av revisorerna anförts för en avveckling av sekundärlånefonden

finner utskottet därför bärande. Särskild hänsyn synes i detta

sammanhang böra tagas till angelägenheten av att splittring inom jordbrukets

kreditväsende i görligaste mån undvikes.

TJnder åberopande av det ovan anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville taga under övervägande åtgärder för en

avveckling av den verksamhet som bedrives med anlitande

av medel från statens sekundärlånefond för jordbrukare.

21 :o) Egnahemsorganens byggnadsrådgivning. Under jordbruksdepartementet,

§ 30, ha revisorerna fäst uppmärksamheten på vissa förhållanden

beträffande egnahemsorganens byggnadsrådgivning (Del I, s. 167—176).

Ä s. 167—174 i berättelsen giva revisorerna en redogörelse för den av egnahemsstyrelsen

och lantbruksförbundets byggnadsförening (LBF) bedrivna

verksamheten för rådgivning i landsbygdens byggnadsfrågor ävensom för

vissa av revisorerna gjorda undersökningar rörande denna verksamhet.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 143.

53

Härefter ha revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

I samband med egnahemsorganens byggnadsrådgivning ha under de tre

sistförflutna budgetåren uttagits arvoden av uppdragsgivarna, varigenom

verksamheten avsetts skola efter band bliva i huvudsak självförsörjande.

Med hänsyn till den tid, som nu förflutit efter genomförandet av denna

princip, ha revisorerna funnit det vara av intresse att undersöka, hur verksamheten

i ekonomiskt hänseende utfallit och vilka åtgärder som vidtagits

för att nå det uppsatta målet.

Undersökningen har givit vid handen, att redovisningen av utgifter och

inkomster av byggnadsrådgivningen icke varit ordnad på sådant sätt att utfallet

av verksamheten f. n. med full säkerhet kan bedömas. Härtill bidrager

— förutom en viss eftersläpning i fråga om uttagandet av arvoden —

främst det förhållandet, att anslaget till egnahemsorganens byggnadsrådgivning

påförts kostnader för avlöningar in. in. för personal i egnahemsstyrelsens

byggnadskontor, som sysselsatts med även andra frågor än byggnadsrådgivning.

Genom omföringar vid respektive budgetårs utgång har från för

andra ändamål anvisade medel anslaget tillförts inkomster, så att belastningen

kommit att i huvudsak överensstämma med anslagsanvisningen. Såvitt

kunnat konstateras, äro emellertid dessa omföringar icke baserade på

utredningar rörande arbetets faktiska fördelning å de olika ändamålen. Enligt

revisorernas mening är det sålunda tillämpade redovisningssystemet

ägnat att inge starka principiella betänkligheter, då kontroll icke kan ske

rörande anslagens användning för avsedda ändamål eller anslagsbelastningens

överensstämmelse med de faktiska förhållandena. Faktiska anslagsöverskridanden

kunna således med detta system täckas genom omföringar från

andra anslag. I förevarande fall får även beaktas att under löpande budgetår

anslaget vid vissa tillfällen överskridits med betydande belopp. Genom det

nu tillämpade redovisningssystemet har egnahemsstyrelsen vidare icke — på

sätt bort ske — kunnat fortlöpande följa verksamheten i syfte att så nära

som möjligt anpassa uttagandet av ersättningar till de faktiska självkostnaderna.

Revisorerna finna det anmärkningsvärt, att tillförlitligt material sålunda

saknats för bedömande av riktigheten av debiterade ersättningar.

Även om sålunda de enskilda debiteringarnas förhållande till de faktiska

kostnaderna icke kan med säkerhet bedömas, torde av de uppgifter, som i

det föregående lämnats, kunna utläsas, att verksamheten i dess helhet lämnat

ett betydande underskott. Någon självförsörjning har in. a. o. icke kommit

till stånd. En icke obetydlig del av underskottet torde få tillskrivas den

inom egnahemsstyrelsens byggnadskontor bedrivna verksamheten med projektering

av tvättinrättningar. Den belastning av anslaget till egnahemsorganens

byggnadsrådgivning, som uppstått på grund av uppkomna underskott

å nämnda projekteringsverksamhet, torde icke stå i överensstämmelse

med den avsedda användningen av anslaget. Nämnda projekteringsverksamhet

torde nämligen icke kunna anses ingå i vad som avselts med byggnadsrådgivning.

Vidare är att märka, att — medan projektering av tvätterier

för landet i dess helhet handhafts av egnahemsstyrelsen — anslaget till

egnahemsorganens byggnadsrådgivning endast avsett sådan rådgivning genom

egnahemsnämnderna i sex län, medan i övriga delar av landet verksamheten

skolat ombesörjas av LRF, som härför åtnjutit särskilt statsbidrag

med 100 01)0 kronor per år. Även om projekteringen i fråga kunde

hänföras till byggnadsrådgivning, borde den därför i större delen av landet

ha åvilat LRF utan särskild ersättning från statsverket. Vidare må framhållas,

att frågan om bestridande av med bidragsverksamheten till gemensamma

tvättinrättningar förenade administrationskostnader i andra samman
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Statsutskottets utlåtande nr 143.

hang varit föremål för Kungl. Maj :ts och riksdagens prövning. Vissa för

administration avsedda belopp ha därvid reserverats från bidragsanslaget

i fråga. I den mån ytterligare sådana kostnader uppkommit, borde dessa ha

bestridits antingen från sistnämnda anslag eller ock från egnahemsväsendets

avlönings- och omkostnadsanslag.

Verksamheten med projektering av tvättinrättningar har enligt vad som

kunnat konstateras bedrivits på ett sådant sätt, att ersättning för styrelsens

kostnader icke kunnat helt uttagas av uppdragsgivarna. I vissa fall ha

sålunda kostnaderna för uppdragen nått en sådan storleksordning, att härefter

debiterade ersättningar skulle blivit uppenbart orimliga. Detta förhållande

har uppgivits vara beroende bl. a. av att projekteringen delvis varit

av försöksnatur. Revisorerna ha emellertid oavsett detta kommit till den

uppfattningen, att ersättning i många fall uttagits efter alltför schablonmässiga

grunder utan hänsynstagande till omfattningen av utfört arbete o. d.

I fråga om verksamheten i övrigt ha revisorerna uppmärksammat, att föreståndaren

för den härmed sysselsatta sektionen erhållit egnahemsstyrelsens

tillstånd att vid sidan av sin befattning driva privat konsulterande verksamhet

med projektering av tvätterier. Med hänsyn jämväl till att befattningshavarna

i fråga haft att handlägga från arbetsmarknadsmyndigheterna

remitterade ärenden rörande byggnadstillstånd för tvätterier måste revisorerna

starkt ifrågasätta lämpligheten av denna anordning.

Även om den inom egnahemsstyrelsen bedrivna projekteringsverksamheten

på detta område i och för sig varit till god nytta och möjliggjort betydande

framsteg, finna revisorerna det anmärkningsvärt, att en så omfattande

verksamhet i statlig regi uppbyggts utan att "frågan underställts riksdagen.

Betänkligheterna accentueras ytterligare av det förhållandet, att då

frågan under innevarande år kom under riksdagens prövning, verksamheten

i princip ansågs böra överlåtas åt privatpraktiserande tekniker. Genom

den föregående utvecklingen har emellertid projekteringsverksamheten inom

detta område i huvudsak koncentrerats till egnahemsstyrelsen, vilket torde

ha medfört, att de privata teknikerna saknat tillfälle följa utvecklingen och

därför åtminstone under en övergångstid kunna förväntas få svårigheter att

på tillfredsställande sätt tillgodose projekteringsbehovet.

Med hänsyn till de betänkligheter av principiell natur, som sålunda kunna

riktas mot det sätt, på vilket egnaheinsorganens byggnadsrådgivning och

den därmed sammankopplade verksamheten bedrivits, ha revisorerna —

trots den på ifrågavarande område pågående omorganisationen — ansett sig

böra fästa riksdagens uppmärksamhet vid de gjorda iakttagelserna.

Utlåtanden ha avgivits av bostadsstyrelsen och lantbruksstyrelsen (Del IT,

s. 153—158).

Utskottet. Den lämnade redogörelsen ger vid handen, att den av egnahemsorganen

bedrivna byggnadsrådgivningen icke synes ha varit ordnad på

ett i allo tillfredsställande sätt. De av revisorerna gjorda påpekandena äro

därför enligt utskottets mening förtjänta av beaktande. Då emellertid ifrågavarande

verksamhet nyligen omorganiserats, har utskottet velat begränsa

sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 143-

55

22:o) Lån till AB Uplandsprodukter. Under jordbruksdepartementet, § 36,

ha revisorerna framhållit önskvärdheten av bättre kontrollföreskrifter beträffande

användningen av vissa av staten medgivna lån (Del I, s. 200—

204).

AB Uplandsprodukter bildades år 1939 under firmabeteckningen AB

Strömmingskonserver med huvudsaklig uppgift att såsom ett dotterbolag

till Upsala läns fiskförsäljningsförening tillvarataga och konservera sådan

av föreningen mottagen överskottsströmming, vilken ej kunde avyttras i

färskt tillstånd för konsumtionsändamål. Den 31 juli 1948 försattes berörda

företag i konkurs.

Så länge bolagets verksamhet var begränsad till strömmingsinsaltning,

synes, framhålla revisorerna, densamma ha varit lönsam. Bl. a. kunde alla

t. o. in. år 1944 anskaffade inventarier med ett sammanlagt inköpsvärde

av 59 616 kronor omedelbart avskrivas. Åren 1945 och 1946 syntes rörelsen

ha hämmats av ny- och ombyggnaderna. Den nyupptagna konservfabrikationen

möttes av stora svårigheter i form av brist på lämpliga råvaror samt

fackkunnig ledning och personal. Sedan till följd av Fiskförsäljningsföreningens

oförmåga att fullgöra sina förbindelser ströinmingsleveranserna

hösten 1947 avstannat, övergick bolaget till att under ett par månader tillverka

köttkonserver på beting åt Stockholm-Gävle slakteriförening. I december

1947 träffade bolaget avtal med AB Banankompaniet om gemensam tillverkning

av konserver, främst sardiner i tomatsås. Härvid skulle bolaget

bestå råvaran (strömming eller småsill) samt Banankompaniet plåtburkar,

olja och tomatpuré. Efter det bolaget i juli 1948 befunnits vara på obestånd

och som följd därav betalningarna inställts, nedlades tillverkningen och

avskedades personalen. Aktiekapitalet, vilket vid bolagets bildande utgjort

10 000 kronor, uppgick vid denna tidpunkt till 500 000 kronor, varav den

övervägande delen tecknats av moderföreningen. Den sammanlagda bristen

i konkursen belöper sig för borgenärernas del till ca 450 000 kronor.

Bland de bolagets låneskulder, vilka redovisas i konkursen, märkas förutom

hos Sveriges riksbank diskonterade förlagsväxlar å 72 250 kronor, å

vilka Fiskförsäljningsföreningen står som utställare, statslån ur fonden

till främjande av beredning och avsättning av fisk in. in. å sammanlagt

107 000 kronor. Detta belopp hänför sig till tvenne lån, varav 12 000 kronor

härrör från ett genom Ivungl. Maj :ts beslut den 24 november 1939 beviljat

lån å ursprungligen 30 000 kronor, varå sålunda amorterats 18 000 kronor,

samt 95 000 kronor från ett genom Ivungl. Maj:ts beslut den 28 februari

1947 beviljat lån å 100 000 kronor, varå Fiskförsäljningsföreningen i egenskap

av borgensman i form av ackordslikvid avbetalat 5 000 kronor.

Sistnämnda lån var avsett för anskaffande av viss kompletterande maskinutrustning

till bolagets konservfabrik. För lånets lyftande och åtnjutande

skulle, förutom i kungörelsen den 11 maj 1934 angående lån av statsmedel

för främjande av beredning, förvaring och avsättning av fisk meddelade

bestämmelser, gälla följande villkor. Lånet, för vilket säkerhet skul
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Statsutskottets utlåtande nr 143.

le ställas genom borgen av fiskförsäljningsföreningen, skulle, sedan det

innehafts under två år, under därpå följande tio år återbetalas med lika belopp

årligen. Ränta, som skulle utgå först efter två år, skulle beräknas efter

3,6 procent. Bolaget hade vidare att årligen inom tid och på sätt som statskontoret

efter samråd med lantbruksstyrelsen föreskrev dels styrka att bolagets

verksamhet bedreves ändamålsenligt, dels avgiva redogörelse för det

ekonomiska resultatet därav.

Lånebeloppet, som utanordnades från statskontoret den 14 mars 1947,

kom emellertid aldrig ens bolaget till handa utan insattes direkt på Fiskförsäljningsföreningens

checkräkning i AB Svenska Handelsbanken, vilken

räkning redan i januari var överdragen med 132 000 kronor samt vid utbetalningstillfället

med ca 170 000 kronor. Enligt vad revisorerna under

hand inhämtat, hade ifrågavarande överdragning medgivits av banken sedan

överenskommelse träffats om att banken skulle erhålla valutan för det

blivande statslånet för skuldens täckande. Några sådana maskininköp, som

uppgivits i en av bolaget till livsmedelskommissionen den 4 februari 1947

ingiven specifikation, kornmo sålunda aldrig till stånd och ha icke heller sedermera

företagits. Vid denna tidpunkt måste det, enligt revisorerna, även

med hänsyn till den svaga finansiella ställning, bolaget då hade, ha stått

klart att några dylika inköp icke skulle komma att företagas.

Revisorerna ha härefter gjort följande allmänna uttalande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har ÅR Uplandsprodukter

genom beslut av Kungl. Maj :t beviljats lån av statsmedel att användas för

anskaffande av viss kompletterande maskinutrustning till bolagets konservfabrik.

Enligt samma beslut skulle såsom villkor för lånets lyftande och

åtnjutande gälla, hl. a., att av bolaget erbjuden borgen av Upsala läns

fisktorsäljningsförening ställdes såsom säkerhet för lånet, varjämte statskontoret

anbefalldes att på rekvisition av bolaget utbetala beloppet. Någon prövning

från statskontorets sida av den lämnade säkerheten förutsattes därvid

icke och har icke heller förekommit. Lånebeloppet har såsom förut nämnts

icke kommit till användning för det därmed avsedda ändamålet utan omedelbart

efter utbetalningen i sin helhet tagits i anspråk för täckande av

överdragning å föreningens checkräkning med enskild bank. Denna överdragning

hade av banken medgivits, sedan överenskommelse träffats om att

det sökta statslånet skulle användas till likvidering av bolagets skuld till

banken. Sedan numera såväl Upsala läns fiskförsäljningsförening som

dess dotterföretag, AB Uplandsprodukter, trätt i konkurs, har statsverket

åsamkats en betydande förlust.

Revisorerna måste finna, att den utredning, som legat till grund för beslutet

om beviljande av ifrågavarande lån, varit synnerligen bristfällig. Särskilt

anmärkningsvärt framstår det förhållandet, att någon mera ingående

undersökning icke företagits i syfte att erhålla ett tillförlitligt underlag för

bedömande av bolagets finansiella ställning och förutsättningarna för den

tilltänkta verksamhetens utveckling och lönsamhet. En dylik granskning

skulle säkerligen ha givit vid handen, att bolagets ekonomi redan vid tiden

för lånets beviljande varit undergrävd samt att även företagets skötsel

i övrigt kunnat giva anledning till allvarliga erinringar. Frågan om låntagarens

ekonomiska mellanhavanden med fiskförsäljningsföreningen synes

icke heller ha tillräckligt beaktats. En noggrann undersökning i nu angivna

hänseenden hade framstått såsom desto mera påkallad som den av

s. 57 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 143.

57

bolaget erbjudna säkerheten ansetts kunna godtagas utan särskild prövning.

Bortsett från frågan om lämpligheten av ifrågavarande kreditengagement

över huvud synas emellertid de kontrollföreskrifter, vilka meddelats

för lånets lyftande och tillgodonjutande, knappast ha utformats på ett ur

statens synpunkt betryggande sätt. I fall som detta, då statsmedel utgivas

att av mottagaren användas i visst syfte, är det uppenbarligen av största

vikt att tillse, att medlen bliva använda för avsett ändamål. Enligt revisorernas

mening hade därför såsom förutsättning för lånets utbetalande i första

hand lämpligen bort föreskrivas att vederbörande styrkt inköp av maskinerna

samt att därutöver redogörelse för verksamheten och det ekonomiska

resultatet därav skulle avgivas.

Vad i förevarande fall inträffat har givit revisorerna anledning framhålla

vikten av att, då lån av statsmedel beviljas, större uppmärksamhet än

vad f. n. ofta är fallet ägnas kontrollen över att lånebeloppet kommer det

därmed avsedda ändamålet till godo ävensom att verksamheten i fortsättningen

bedrives på lämpligaste sätt. De föreskrifter, som i detta hänseende

f. n. tillämpas, kunna i många fall knappast anses tillräckliga och böra

kompletteras.

De nu gjorda iakttagelserna synas därför revisorerna påkalla att vid medgivande

av lån och understöd, varom här är fråga, större uppmärksamhet

än vad nu är fallet ägnas åt frågan om en tillfredsställande utformning av

erforderliga kontrollföreskrifter.

Utlåtanden ha avgivits av fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök och

statens livsmedelskommission (Del II, s. 171—177).

Fiskeristyrelsen erinrar följande beträffande den för närvarande utövade

kontrollen över hithörande lån och understöd.

Beträffande kontrollen över att ett beviljat lån användes på avsett sätt

och att en låntagares verksamhet bedrives lämpligt har Kungl. Maj :t i det

fall låntagaren varit enskild person eller bolag vanligen brukat föreskriva,

att låntagaren årligen skall, inom tid och på sätt, som statskontoret efter

samråd med lantbruksstyrelsen (fiskeristyrelsen) föreskriver, dels styrka

att bolagets verksamhet bedrives ändamålsenligt, dels avgiva redogörelse

för det ekonomiska resultatet därav. När låntagaren varit ekonomisk förening

har Kungl. Maj :t i regel ålagt föreningen att hos vederbörande länsstyrelse

påkalla utseende av revisor enligt 31 § lagen den 22 juni 1911

(nr 55) om ekonomiska föreningar med uppgift jämväl att minst var tredje

månad granska föreningens verksamhet och däröver avgiva rapport till

statskontoret en gång om året. Enligt skuldförbindelsen plägar dylik förening

dessutom åläggas att årligen genom intyg av vederbörande myndighet

styrka att föreningens verksamhet bedrives ändamålsenligt (vanligen

anlitas härför notarius publieus, landsfiskal e. d.) samt avgiva redogörelse

för det ekonomiska resultatet därav. Härav framgår att kontrollen över

föreningarnas rörelse är mera effektiv än över de låntagare, som utgöras av

enskilda personer eller bolag.

Enligt styrelsens mening måste givetvis vid beviljande av lån föreligga

utredning att lånet verkligen kommer att användas för avsett ändamål. Del

säkraste sättet alt erhålla garantier härför vore att ålägga låntagaren att

ställa fullgod säkerhet för lånet. Det vore emellertid ej lämpligt att generellt

uppställa ett sådant villkor. I de fall då betryggande säkerhet för lån

icke fordrades, borde i stället effektiv och fortlöpande kontroll åstadkommas

över lånets användning ävensom över låntagarens rörelse och dennas eko
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Statsutskottets utlåtande nr 143.

no miska resultat. Det syntes styrelsen lämpligt, att åtminstone i dylika fall

vid beviljande av lån, varom här vore fråga, vederbörande länsstyrelse alltid

anmodades utse revisor med det uppdrag, som nu plägat åvila revisor

för ekonomiska föreningar, utsedd av länsstyrelsen jämlikt lagen den 22

juni 1911 om ekonomiska föreningar. Genom en dylik anordning torde enligt

fiskeristyrelsens mening skäliga garantier för lånens återbetalning i

regel kunna åstadkommas.

Livsmedelskommissionen har funnit lämpligt, att för framtiden statlig revisor

tillsättes även i andra fall än där låntagaren är en ekonomisk förening.

Som ett led i kontrollen över att lån användes till avsett ändamål

borde fordras att de inköp, för vilka lånet beviljades, skulle ha styrkts,

innan lånet utbetalades.

Utskottet. I likhet med revisorerna är utskottet av den uppfattningen,

att åtskilliga erinringar kunna framföras mot det sätt, på vilket iurevarande

låneärende blivit handlagt. Utskottet unser sig därför böra understryka

vad revisorerna uttalat rörande angelägenheten av att vid medgivande av

lån och understöd av nu berörda slag större uppmärksamhet ägnas frågan

om en tillfredsställande utformning av erforderliga kontrollföreskrifler. Av

särskild vikt finner utskottet det vara, att en effektiv tillsyn över att lånen

användas för avsedda ändamål kommer till stånd. Icke minst med hänsyn

härtill synes lämpligt att, såsom i remissutlåtandena framhållits, för framtiden

statlig revisor tillsättes även i annat fall än där låntagaren är ekonomisk

förening.

Under åberopande av vad sålunda uttalats får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna

vad utskottet ovan anfört.

23:o) Verksamheten enligt anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion

i Norrland m. m. Under jordbruksdepartementet, § 37, ha revisorerna förordat,

att medelsanvisningen från anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion

i Norrland in. in. anpassas så att verksamheten kan bedrivas på ett

effektivt sätt (Del I, s. 205—216).

På grundval av en av den s. 1c. norrländska skogsproduktionsutredningen

verkställd utredning (SOU 1940:3) framlade chefen för jordbruksdepartementet

i proposition (nr 190) till 1940 års riksdag förslag till åtgärder för

ökande av skogsproduktionen i vissa delar av Norrland.

Riksdagen anslöt sig till de i propositionen framlagda förslagen (skr. nr

350; jordbr. utsk. uti. nr 42). Vid riksdagsbehandlingen framhölls särskilt,

att med tanke på normala förhållanden verksamma åtgärder till stödjande

av den norrländska skogsproduktionen vore erforderliga. I den rådande krissituationen

vore det lämpligt, att verksamheten till eu början bedreves försöksvis

och i begränsad omfattning. Nödig försiktighet borde iakttagas även

med avseende å verksamhetens administration.

Å s. 207 och 208 redogöra revisorerna för gällande bestämmelser om statsbidrag

för här ifrågavarande verksamhet.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 143.

59

Revisorerna framhålla, att enligt beslut av 1948 års riksdag (skr. nr 233,

prop. nr 149) ang. organisationen av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets

område in. in. fr. o. in. den 1 juli 1949 all bidragsgivning och planering

av åtgärder för betesförbättring (inbegripet betesanläggning) utom i

Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker kommer att handhavas av

lantbruksnämnderna. Den av skogsvårdsstyrelserna inom övriga delar av

Norrland hittills bedrivna verksamheten av detta slag kommer därvid att

övertagas av nämnderna. Några närmare bestämmelser om huru verksamheten

inom dessa områden skall bedrivas och om samarbetet mellan skogsvårdsstyrelser

och lantbruksnämnder ha emellertid hittills icke meddelats.

Följande uppställning (s. 209) visar anslag och anslagsbelastning under

de tilländalupna budgetåren:

Budgetår Anvisade medel kr. Utgifter kr.

1940/41 .................. 1 000 000 56 668

1941/42 .................. 500 000 71 727

1942/43 .................. — 430 268

1943/44 .................. — 408132

1944/45 .................. — 396 013

1945/46 .................. 1 000 000 253 807

1946 47 .................. 1 000 000 944 017

1947/48 .................. 1 500 000 830 961

Summa kronor 5 000 000 3 391 593

Enligt av revisorerna från skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna inhämtade

uppgifter ha statsbidrag beviljats och utbetalning till markägare ägt

rum i enlighet med följande tabell. I siffrorna för verkställda utbetalningar

ingå även sådana, som ägt rum efter den 30 juni 1948.

Län

Beviljade statsbidrag kr.

Till

mark- ägare

utbeta- lat kr.

Belesan-

läggningar

Åtgärder

för skogs- äterväxt

Bestånds-

vård

Skogs-

utdik-

ning

Vägan-

lägg-

ningar

Summa

Gävleborgs..........

_

_

161 029

161 029

120 771

Västernorrlands.....

116 344

—

—

—

—

116 344

6 280

Jämtlands..........

280 293

11031

6192

—

—

297 516

51 997

Västerbottens.......

1 329 828

307 721

37 246

8 363

6 800

1 689 958

491033

Norrbottens.........

571 354

—

—

—

—

571 354

12159

Summa kronor

2 297 819

318 752

43438

8 363

167 829

2 836201

682 240

Häremot svara följande förvaltningsbidrag för skogsvårdsstyrelsernas

administrationskostnader:

Län

1944 och

tidigare år

1945

1946

Vi—80/®

1947

1947/48

Summa

Gävleborgs .......

33 134

_

14 625

47 759

Västernorrlands ...

_

—

4 315

90 776

66 815

1HI 91''6

Jämtlands........

6 572

21 930

53 347

32 568

132 246

246 663

Västerbottens.....

299 862

123 774

87 178

49 571

87 825

618 210

Norrbottens......

20 593

—

124 221

34 265

77 169

256 248

Summa kr.

827 027

145 704

302 195

207 180

378 680

1360 786

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Statsutskottets utlåtande nr 143.

Under tiden juli—oktober 1948 ha i förskott till skogsvårdsstyrelserna

från skogsstyrelsen utbetalats ca 70 000 kronor.

Revisorerna ha vidare inhämtat, att förutom de arbeten, till vilka statsbidrag

redan beviljats, företag planlagts och äro under planläggning för eu

kostnad överstigande 22 miljoner kronor och att behovet av statsbidrag

för dessa arbetens genomförande uppgår till 14 å 15 miljoner kronor. I betydande

utsträckning har planläggningen avslutats och skogsvårdsplaner fastställts,

och för en ännu större del ha arbetena fortgått så långt, att kontrakt

med skogsägarna slutits. För att få en uppfattning om det omedelbart förestående

medelsbehovet ha revisorerna från skogsstyrelsen inhämtat att kostnaderna

för av skogsvårdsstyrelserna fastställda och till skogsstyrelsen rapporterade

skogsvårdsplaner, till vilka bidrag ännu icke beviljats, kunna uppskattas

till omkring 9 300 000 kronor med ett beräknat statsbidrag av

6 500 000 kronor.

Härefter göra revisorerna följande allmänna uttalande.

Den verksamhet, som norrländska skogsproduktionsanslaget tillgodoser,

syftar till att genom en rationell och planmässig skogsvård gynna uppkomsten

av nya skogstillgångar i Norrland som ersättning för de skogar,

som under de senare årtiondena varit föremål för synnerligen hårda avverkningar.

Ur såväl nationalekonomiska som sociala synpunkter har den

brist på avverkningsbara skogstillgångar, som kunnat förutses, ansetts komma

att medföra allvarliga olägenheter, och från statsmakternas sida har det

därför framstått som i hög grad angeläget att i möjlig mån förebygga och

förminska dessa olägenheter. Det mål, som av den s. k. norrländska skogsproduktionsutredningen

uppställdes för nu ifrågavarande verksamhet, var

att utan dröjsmål åtgärder skulle vidtagas för en snabb rekonstruktion av

de norrländska skogarna. Under en tjuguårsperiod skulle i huvudsak alla

enskilda skogar i de fyra nordligaste länen vara genomgångna och bidragsverksamheten

slutförd. Enligt statsmakternas beslut kom emellertid verksamheten

att präglas av en viss försiktighet och till en början att bedrivas

såsom försök. Detta ansågs så mycket mera motiverat som radikala och för

norrländska förhållanden delvis nya metoder skulle prövas. Sedermera har

bl. a. efter beslut vid 1945 års riksdag verksamheten utsträckts till nya områden,

men till följd av begränsade medelsanvisningar har bidragsverksamheten

i förhållande till de ursprungliga förslagen hittills varit starkt beskuren.

Såvitt nu kan bedömas torde, till den del åtgärder kommit till utförande,

goda resultat ha uppnåtts. I proposition nr 145 till 1945 års riksdag uttalade

även föredragande departementschefen, att erfarenheterna av verksamheten

varit goda och att påtagliga resultat nåtts framför allt i Västerbottens läns

lappmarker. Den av revisorerna verkställda undersökningen ger även vid

handen, att intresset bland skogsägarna torde vara mycket stort. Allmänt

har från länsjägmästarna i de berörda länen omvittnats att det skulle medföra

synnerligen stort men för det skogsvårdande arbetet över huvud taget,

om icke den påbörjade verksamheten fortsattes och fullbordades.

Så som verksamheten hittills bedrivits, ha de egentliga utbetalningarna

från anslaget till huvudsaklig del avsett förvaltningsbidrag till skogsvårdsstyrelserna,

medan endast en mindre del utbetalats såsom statsbidrag till

markägare. Sålunda ha t. o. m. budgetåret 1947/48 ca 1 360 000 kronor disponerats

för förstnämnda ändamål, medan till skogsägare utbetalade statsbidrag

uppgå till ca 625 000 kronor. Härutöver förefunnos vid budgetårs
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 143.

61

skiftet behållningar hos skogsvårdsstyrelserna å 74 000 kronor respektive

1 330 000 kronor avseende förvaltningsbidrag och beviljade statsbidrag till

markägare. Sistnämnda belopp är helt reserverat för arbeten, till vilka bidrag

redan beviljats och vilkas utförande delvis ligger flera år framåt i tiden.

Skogsvårdsstyrelserna kunna disponera medlen endast för utbetalning till

markägarna i fråga och i mån av arbetenas fortgång. Den fondering av

medel, som ägt rum hos skogsvårdsstyrelserna, medför, att de i budgetredovisningen

lämnade uppgifterna om anslagsbelastningen icke ge en

riktig bild av verksamhetens omfattning, och (ten står även i strid med

den i kungl. brev den 28 juni 1946 givna föreskriften, att medel, som anvisas

skogsvårdsstyrelse, må lyftas allenast i den mån utbetalningar från

samma medel skola göras av styrelsen. — De beviljade, icke utbetalade

statsbidragen uppgingo vid budgetårsskiftet till något över 2,2 miljoner

kronor. Att märka är dock, att utförandet av de arbeten, till vilka bidrag

beviljats, torde komma att utsträckas över flera år och bidragen utbetalas

endast i mån av arbetenas fortgång. Då de beviljade statsbidragen måste

hållas inom ramen för de anvisade anslagen, reserveras medel för arbeten,

vilkas utförande ligga långt fram i tiden. Detta förhållande har medfört,

att de medel, som anvisats för ändamålet, hittills endast till en mindre del

kunnat resultera i praktiskt arbete. Med hänsyn till vad nyss sagts synes

det kunna ifrågasättas, huruvida det nuvarande systemet med anvisande

av reservationsanslag för ifrågavarande ändamål är det mest ändamålsenliga.

Enligt revisorernas mening borde — liksom i fråga om exempelvis

statens avdikningsanslag och anslaget till Folkskolor m. in.: Byggnadsbidrag

till tjänstebostäder — anslaget anvisas såsom förslagsanslag, beräknat

efter de väntade utgifterna, varjämte Kungl. Maj :t för varje budgetår

borde erhålla riksdagens bemyndigande att bevilja bidrag intill visst belopp.

Den planläggande verksamhet, som bedrivits av skogsvårdsstyrelserna,

är av en sådan omfattning, att genomförandet av de redan planerade skogsvårdsåtgärderna

skulle kräva statsbidrag av högst betydande storleksordning

(14 å 15 miljoner kronor). Uppenbarligen bär skogsvårdsstyrelsernas

verksamhet bedrivits i en omfattning, som icke står i rimligt förhållande

till storleken av tillgängliga bidragsmedel. Som jämförelse till förhållandet

mellan hittills utbetalade förvaltningsbidrag och bidrag till markägare •—

respektive 1 360 000 och 625 000 kronor — kan nämnas, att enligt de av

norrländska skogsproduktionsutredningen gjorda beräkningarna ett utförande

av åtgärder i av utredningen föreslagen, vidsträckt omfattning skulle

draga en årlig kostnad av ca 5 miljoner kronor, varav omkring 680 000

kronor — motsvarande 14,s procent av utbetalade statsbidrag —- beräknades

erforderligt för skogsvårdsstyrelsernas administration. Vid en jämförelse

med dessa beräkningar får visserligen beaktas, att planläggningen under

verksamhetens första skede måste bliva av förhållandevis större omfattning,

men att märka är att även i Västerbottens län, där verksamheten

under längre lid pågått, förvaltningsbidragen utgöra huvuddelen av de hittillsvarande

kostnaderna. Proportionen förvaltningskostnader—markägarbidrag

torde ej heller i nämnvärd grad påverkas av atl löne- och övriga

administrationskostnader undergått en avsevärd stegring, då detta förhållande

i viss män torde motvägas av motsvarande prisstegringar i fråga

om åtgärdernas genomförande. Även med beaktande av att förvaltningsbidragen

avse icke enbart ren administration utan även förberedelser och

planläggning av arbetena ger del nyss sagda vid handen, att de praktisk a

resultaten av den hittills bedrivna verksamheten icke stå i rimlig proportion

till de nedlagda kostnaderna. Det må i detta sammanhang erinras om

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Statsutskottets utlåtande nr 143.

att 1 än s j ii g in ä st a re n i Norrbottens län framhållit att, om anslagen fortsättningsvis

icke tillmätas så, att en klar och medveten målsättning kan effektueras,

det måste anses rationellt, alt verksamheten helt nedlägges och den

härför avdelade personalen frigöres för andra uppgifter.

Den bristande samordning mellan de skogsvårdande myndigheternas

planläggning och anvisandet av bidrag till åtgärdernas genomförande, som

sålunda kunna konstateras, måste enligt revisorernas mening, om den fortfar,

leda till synnerligen betänkliga konsekvenser. Genom propaganda och

annan verksamhet från skogsvårdsstyrelsernas sida har hos skogsägarna

ett starkt intresse väckts för ett på bred ba-sis upplagt återuppbyggnadsarbete

i de norrländska skogarna. Den starkt begränsade bidragstilldelningen

har emellertid gjort, att verksamheten hittills i betydande grad stannat

vid förberedande åtgärder, och ur skogsägarnas synpunkt ter det säg'' i

många fall vanskligt, om och vid vilken tidpunkt praktiska resultat komma

att nås. Detta förhållande måste vara ägnat att ur psykologisk synpunkt

motverka de allmänna strävandena att åvägabringa en effektiv skogsvård.

Därtill kommer att, då ifrågavarande verksamhet i hög grad är beroende

av åtgöranden från den enskilde skogsägarens sida, uppnåendet av

därmed åsyftade resultat försvåras. Det sätt, på vilket verksamheten hittills

bedrivits, framstår vidare såsom oekonomiskt ej enbart med hänsyn

till de oproportionellt höga administrationskostnaderna utan även på grund

av att genomförandet av de skogsvårdande åtgärderna fördyras. På grund

av arbetenas ringa omfattning kan nämligen icke — åtminstone i fråga om

de skogsvårdande åtgärderna — maskinell utrustning i önskvärd utsträckning

komma till användning eller ett i övrigt rationellt utförande komma

till stånd. Det förtjänar nämnas, att sist anförda synpunkter även framfördes

av norrländska skogsproduktionsutredningen som stöd för ett forcerat

genomförande av det föreslagna programmet. Såsom skäl för en begränsad

medelstilldelning har vid upprepade tillfällen framhållits bristen på

arbetskraft. Att märka är emellertid, att arbetena till stor del utföras av

skogsägarna själva och därför endast i mindre grad kunna påverka den

allmänna arbetsmarknaden. Numera föreligger ej heller samma behov som

tidigare av arbetskraft för vedavverkningar.

Enligt revisorernas uppfattning är det ur nationalekonomisk synpunkt

icke försvarligt att längre än nödvändigt uppskjuta de åtgärder, som kunna

vara ägnade att öka landets skogsproduktion. De skäl, som vid verksamhetens

påbörjande anfördes för ett snabbt genomförande av de föreslagna

åtgärderna, synas i det nu rådande ekonomiska läget kunna åberopas ined

än större styrka. Utvecklingen har visat att goda resultat stå att vinna genom

de av norrländska skogsproduktionsutredningen föreslagna metoderna.

Det måste emellertid konstateras, att de faktiska resultaten av verksamheten

huvudsakligen på grund av brist på medel blivit av i förhållande

till föreliggande åtgärdsbehov mycket ringa omfattning. Om resultaten av

skogsvårdsstyrelsernas planläggande verksamhet skola kunna nyttiggöras,

torde det vara ofrånkomligt, att de skogsvårdande arbetena bedrivas i en

helt annan takt än hittills. Då verksamheten hädanefter torde komma att

uppdelas mellan lantbruksnämnderna och skogsvård,sstyrelserna, är del

därvid av synnerlig vikt, att ett intimt samarbete etableras mellan dessa

båda organ.

Sammanfattningsvis vilja revisorerna framhålla, att det sätt, på vilket

verksamheten enligt det norrländska skogsproduktionsanslaget hittills bedrivits,

icke kan anses tillfredsställande vare sig ur nationalekonomiska eller

ur statsfinansiella synpunkter. Revisorerna förorda, att medelsanvisningen

tör nu ifrågavarande ändamål anpassas så, att verksamheten kan bedrivas

s. 63 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 143.

63

på ett effektivt sätt, därvid särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att kostnaderna

för administration bringas i rimlig proportion till omfattningen av

genomförda skogsvårdsåtgärder.

Utlåtande har avgivits av skogsstyrelsen, som i sin tur inhämtat yttranden

från berörda skogsvårdsstyrelser (Del II, s. 177—194).

Skogsstyrelsen anför sammanfattningsvis följande.

I och med att produktionsanslagets tilläimplighe t sområde år 1945 utsträcktes

att omfatta de under skogsvårdslagen lydande skogarna i Norrland

torde få anses, att verksamhetens försöksstadium passerats. För att syftet

med anslaget skall kunna tillgodoses och på grund av vissa för verksamheten

med produktionsanslaget speciella förhållanden är det nödvändigt att

planläggningsarbetet bedrives på bred basis och påbörjas ett flertal år innan

de skogliga restaureringsarbetena med framgång kunna igångsättas i större

omfattning. Ur beredskapssynpunkt har en planläggningsverksamhet i vidare

utsträckning, än som svarat mot möjligheterna att utföra åtgärderna,

varit lämplig. Då vidare tilldelningen av medel att utdela som bidrag för åtgärdernas

utförande varit starkt begränsad, kvarstår ännu en mycket markerad

disproportion mellan förvaltningsbidragen och bidragen till markägarna.

Den uppbromsning av verksamheten, som den begränsade medelstilldelningen

medfört, bär inneburit mycket stora olägenheter för markägarna,

som i och med planläggningen och kontrakterandet av åtgärdernas utförande

ansett sig förespeglade statsbidrag. Det torde främst ha varit önskemålet

att hushålla med arbetskraften, som föranlett begränsningen av medelstilldelningen.

Läget bär emellertid på sistone såtillvida förändrats, att

kristidens speciella krav på arbetskraftens disposition ej längre gälla i samma

utsträckning som tidigare. Härtill kommer, att genom övergång till maskindrift

större förutsättningar än tidigare numera föreligga att utföra de i

samband med produktionsanslaget planlagda åtgärderna. Då sålunda helt

andra förutsättningar numera föreligga för åtgärdernas utförande, vill

skogsstyrelsen livligt förorda, att bidragsmedel härför anvisas i utökad omfattning.

Liksom riksdagens revisorer finner skogsstyrelsen lämpligt, att produktionsanslaget

i fortsättningen anvisas i form av förslagsanslag.

Utskottet. Av den lämnade redogörelsen framgår, att de konkreta åtgärder

i skogsvårdande syfte som faktiskt vidtagits med anlitande av det s. k.

norrländska skogsproduktionsanslaget torde få anses ha lämnat goda resultat.

De egentliga utbetalningarna från anslaget ha dock hittills till huvudsaklig

del avsett förvaltningsbidrag till skogsvårdsstyrelserna, medan endast

en mindre del disponerats för direkta statsbidrag till markägare. Visserligen

lärer, såsom skogsstyrelsen framhållit, det vara nödvändigt att planläggningsarbetet

bedrives på bred basis och påbörjas ett flertal år, innan de

skogliga restaureringsarbetena med framgång kunna igångsättas i större utsträckning.

Vad revisorerna uttalat rörande angelägenheten av att administrationskostnaderna

bringas i rimlig proportion till omfattningen av genomförda

skogsvårdsåtgärder finner utskottet likväl vara förtjänt av det

största beaktande.

1 likhet med revisorerna är utskottet vidare av den uppfattningen, alt

det ur nationalekonomisk synpunkt icke får anses försvarligt att längre än

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Statsutskottets utlåtande nr 143.

nödvändigt uppskjuta åtgärder, som kunna vara ägnade att öka landets

skogsproduktion. I detta sammanhang torde särskilt böra uppmärksammas

de icke minst i psykologiskt avseende ogynnsamma verkningar som

uppstå, därest verksamheten på förevarande område i huvudsak begränsas

till förberedande åtgärder. Jämväl från skogsstyrelsens och vederbörande

skogsvårdsstyrelsers sida har starkt understrukits behovet av en ökad medelstilldelning

för nu berörda ändamål. De arbetsmarknadspolitiska skäl som

hittills ansetts utgöra ett hinder mot en utvidgning av verksamheten lära

icke längre äga samma aktualitet som tidigare; på sätt närmare framgår av

propositionen 1949: 125 (nionde huvudtiteln, punkten 2) synes snarare viss

arbetslöshet inom skogsbruket vara att befara. De nuvarande statsfinansiella

svårigheterna torde däremot utgöra ett hämmande moment för ett

genomförande i full omfattning av det program som på sin tid framlades

av den s. k. norrländska skogsproduktionsutredningen. Enligt utskottets

mening bör emellertid vid ett bedömande av denna fråga särskild hänsyn

tagas till skogshanteringens stora samhällsekonomiska betydelse, enkannerligen

ur exportsynpunkt. Starka skäl synas därför tala för att målsättningen

för den nu behandlade verksamheten klarare preciseras och att i samband

därmed medelsanvisningen avpassas så, att praktiska resultat i avsedd

omfattning kunna nås inom rimlig tid. De av revisorerna och skogsstyrelsen

i förevarande sammanhang berörda budgettekniska problemen torde

jämväl böra upptagas till närmare övervägande.

Utskottet får hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna

vad utskottet ovan anfört.

24:o) Arbetsbalansen inom lantmäteriväsendet. Under jordbruksdepartementet,

§ 38, ha revisorerna framhållit nödvändigheten av att arbetsbalansen

inom lantmäteriväsendet snarast nedbringas (Del I, s. 217—223).

Riksdagens år 1945 församlade revisorer lämnade under § 29 i sin berättelse

en redogörelse för vissa iakttagelser rörande arbetsbalansen inom lantmäteriväsendet.

Revisorerna framhöllo, att det med hänsyn till den betydande

arbetsbalans, som redan förelåge och som kunde förväntas ytterligare

ökas, vore av synnerlig vikt att lämpliga åtgärder snarast vidtoges i

syfte att avhjälpa de påtalade missförhållandena.

Sedan ifrågavarande berättelse avgavs, har en genomgripande omorganisation

av lantmäteriet ägt rum. Efter förslag av 1945 års lantmäteriutredning

(SOU 1947:7) har sålunda genom beslut vid 1947 års riksdag det

s. k. sportelsystemet avskaffats och personalen vid lantmäteriets distriktsorgan

inordnats under de avlöningsbestämmelser, som gälla för statens befattningshavare.

De ersättningar för utförda förrättningar och uppdrag, som

lantmätarna tidigare fått uppbära vid sidan av viss kontant statslön, ingå

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Statsutskottets utlåtande nr 143.

numera till statsverket. Samtliga med verksamheten förenade kostnader, såsom

för tjänstelokaler, instrument in. in., bestridas av statsverket. I samband

med omorganisationen bar även beslutats viss ändring i den tidigare

gällande distriktsindelningen i syfte att möjliggöra en rationell arbetsorganisation

och ett effektivt utnyttjande av den lantmäteriutbildade personalen.

Den nya organisationen var ursprungligen bl. a. avsedd att möjliggöra en

viss överföring till biträdespersonal av arbetsuppgifter, som tidigare åvilat

lantmäteriutbildade befattningshavare. 1947 års omorganisation innebai

emellertid icke något slutligt ställningstagande till frågan om peisonaloiganisationen

i hela dess vidd vid lantmäteristyrelsen och lantmätei ikontoren,

varom särskild sakkunnigutredning då påginge. Genom beslut vid 1948 års

riksdag har emellertid även denna fråga erhållit sin lösning. Vad särskilt

angår lantmäterikontoren ha dessa därvid tillförts personalförstärkningar i

fråga om såväl teknisk personal (biträdande överlantmätare och kontorslantmätare)

som kvalificerad biträdespersonal.

Revisorerna framhålla nu, att arbetsbalansen ytterligare ökats sedan den

år 1945 var föremål för revisorernas uppmärksamhet. Närmare uppgifter

i nämnda hänseende ha revisorerna kunnat inhämta från en av lantmäteristyrelsen

genom särskild inventering verkställd undersökning rörande omfattningen

av inneliggande arbetsuppgifter. Som mått på balansen har såvitt

angår distriktsorganisationen använts icke avslutade förrättningar och

uppdrag samt uppskattad tid för att slutföra dessa. rliden har därvid uppdelats

på de tre personalkategorierna i distriktsorganisationen (lantmätare,

mätningstekniker och kontorsbiträdespersonal). Inventeringsresultatet har

sammanställts i en tabell å s. 219. Denna utvisar, att balansen av icke avslutade

förrättningar och uppdrag nu överstiger 30 000 i hela riket. I denna

siffra ingå även distriktsorganisationens arbetsuppgifter i städer och vissa

samhällen. Som jämförelse nämna revisorerna, att balansen av lantmäteriförrättningar

(uppdragen ha i hittillsvarande balansstatistik icke särskilt

redovisats) vid utgången av åren 1944, 1945, 1946 och 1947 utgjort respektive

16 280, 19 963, 23 021 och 19 424.

I en å s. 220 intagen tabell ha, i fråga om förhållandena vid lantmäterikontoren,

uppgifter lämnats om dels den årliga arbetsprestationen, mätt i

antal under året avgjorda ärenden, dels ock antalet till följande år balanserade

ärenden. Tabellen visar att, ehuru antalet avgjorda ärenden ökat från

59 524 år 1944 till 72 432 år 1947, antalet balanserade ärenden ändock vuxit

från 7 121 till 13 398 under samma år.

Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.

Arbetsbalansen inom lantmäteriets distriktsorganisation och vid lantmäterikontoren

är såsom framgår av de ovan lämnade uppgifterna för närvarande

större än någonsin tidigare. Enbart distriktsorganisationens arbetsbalans

motsvarar sålunda en uppskattad arbetstid av omkring 1 000 arbetsår.

För lantmäterikontorens vidkommande har antalet balanserade ärenden

i det närmaste fördubblats sedan år 1944. Samtidigt som lanlmäteriorganisationen

undergått en genomgripande omorganisation har under de sist förflutna

åren arbetsbalansen oavlåtligt stegrats, till synes i hastigare takt ef
5

Bihang till riksdagens protokoll 19i9. Ii Kami. Nr 143.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Statsutskottets utlåtande nr 143.

ter dea nya organisationens genomförande, inför den ytterligare belastning

av lantmäteri^, som inom den närmaste tiden främst genom jordbruksrationaliseringen

och den nya byggnadslagstiftningen kan förväntas, måste

den rådande situationen betecknas som kritisk.

Det är givet att den gångna utvecklingen i hög grad orsakats av personalförhållandena.

Den tillgängliga arbetsstyrkan har icke varit tillräcklig för

det behov som förelegat. Man får icke heller bortse lrån de särskilda svårigheter,

som varit rådande under själva omorganisationen. Härtill kommer att

lantmäteriet lidit avbräck genom överföring av personal till andra statliga

arbetsområden, främst den nyligen uppbyggda lantbruksorganisationen,

samt — som en följd av byggnadslagens tillkomst — till kommunal tjänst.

Den befintliga arbetsbalansen torde i och för sig kunna åberopas som ett

tungt vägande skäl för en förstärkning av lantmäteriorganisationen. Likväl

måste revisorerna för sin del uttala principiella betänkligheter mot att en

situation sådan som den nu inom lantmäteriväsendet rådande skall mötas

med i första hand en utbyggnad av den administrativa apparaten. Väsentligt

större vikt borde fästas vid att genom förenkling och rationalisering nedbringa

arbetsbördan. Vad särskilt angår jordlagstiftningen synes det uppenbart,

att förrättningsförfarandet icke motsvarar de krav på enkelhet och

snabbhet, som numera med fog kunna uppställas. Jordlagstiftningen måste

i detta hänseende betecknas som föråldrad, och kraven på kontroll och säkerhet

stå i många fall icke i rimligt förhållande till frågornas ekonomiska

räckvidd. Behovet av förenklingar har även vid upprepade tillfällen uppmärksammats

av statsmakterna; senast vid 1947 års riksdag gjordes hemställan

om skyndsam utredning rörande vissa härmed sammanhängande

spörsmål. — Uppgiften att utreda hithörande frågor åvilar de sedan år 1939

arbetande fastighetsbildningssakkunniga. Då frågorna — särskilt med hänsyn

till den genomförda omorganisationen av lantmäteriväsendet och tillskapandet

genom jordbrukets rationalisering av nya och omfattande arbetsuppgifter

— äro av mycket brådskande natur, måste det enligt revisorernas

mening betecknas som otillfredsställande att de sakkunnigas arbete på

grund av särskilda arbetskraftsförhållanden i huvudsak legat nere under

år 1947. Revisorerna vilja understryka vikten av att dessa frågor i hela deras

vidd snarast bringas till en tillfredsställande lösning.

Bland hithörande spörsmål av större räckvidd må särskilt framhållas, att

ett flertal med lantmäteriförrättningar sammanhängande frågor skola prövas

inom flera myndigheter och instanser, såsom överlantmätare, länsarkitekter,

länsstyrelser och ägodelningsrätter. Delvis sammanhänger detta förhållande

med gällande fastställelseprocedur. Det torde med fog kunna ifrågasättas,

om icke utan men för rättssäkerheten väsentliga lättnader kunna

genomföras i detta hänseende. En ökad decentralisering av beslutanderätten

till distriktslantmätare borde även kunna ske och överlantmätarnas kontroll

i större utsträckning erhålla karaktär av stickprovsgranskning. Kungörelse-

och kallelseförfarandet synes kunna förenklas, och det nu gällande

avstyckningsförbudsinstitutet borde böra omprövas i syfte att uppnå enklare

former. — De här antydda spörsmålen äro endast exempel ur det omfattande

frågekomplex, som uppställer sig vid eu genomgång av förrättningsförfarandet

i hela dess vidd.

Revisorerna äro av den uppfattningen, att även i administrativt hänseende

vissa arbets- och kostnadsbesparingar borde stå att vinna. Detta torde

särskilt vara fallet i förhållandet mellan lantmäteristyrelsen och lantinäterikontoren.

Särskilt i fråga om handläggningen av kamerala och jämförliga

frågor torde åtgärder i syfte att undvika dubbelarbete vara påkallade.

Även härvidlag synas fördelar kunna uppnås genom en decentralisering i

vissa hänseenden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 143.

Sammanfattningsvis vilja revisorerna uttala, att det tram står såsom

ofrånkomligt, att möjligheterna att åstadkomma förenklingar och rationaliseringar

inom lantmäteriväsendet snarast underkastas en allsidig provning

i syfte att nedbringa den nu anmärkningsvärt stora arbetsbalansen.

Utlåtanden ha avgivits av lantmåteristijrelscn och Sveriges lantmätarefor
eninq

(Del II, s. 194—207). o ... ,

Lantmäteristyrelsen understryker att tillgången pa personal av olika slag

är oroväckande knapp i förhållande till de föreliggande arbetsuppgifterna.

Arbetsbalansen bör avhjälpas på huvudsakligen två olika sätt, nämligen

dels en fortsatt utbyggnad av distriktsorganisationens personal och tekniska

resurser, dels ock en fortsatt rationalisering och effektivisering av arbetsmetoderna

på alla punkter, där en sådan är möjlig. Att enbart söka lösningen

genom rationaliseringsåtgärder är enligt styrelsen ej möjligt på grund av

den ständigt växande arbetsvolymen. För närvarande pågår inom styrelsen

ett intensivt arbete i syfte att bemästra arbetsförhållandena enligt nu nämnda

huvudlinjer.

Beträffande den av revisorerna berörda frågan om en förenkling av gällande

jorddelningslagstiftning har styrelsen anfört följande.

De senaste årens utveckling på fastighetsbildningens område kännetecknas

av stränga restriktioner av jordpolitisk och planpolitisk art och ®n

skärpt kontroll över efterlevnaden av dessa restriktioner. Fastighetsbildningsproceduren

har emellertid sedan gammalt uppbyggts med utgående

från att initiativet skall komma från enskilda jordagare, och darfor har

inkopplingen av kontrollen från det allmännas sida över att fastighetsbildningen

sker på riktigt och lämpligt sätt givit till resultat en i vissa avseenden

synnerligen komplicerad administrativ procedur, kännetecknad bl. a.

av att flera olika statliga myndigheter utöva beslutanderätt i fastighetsbildningsfrågor.

Vid sidan av jorddelningsmyndigheterna märkas särskilt de

iordbrukspolitiska organen, främst lantbruksnämnderna, samt planmyndigheterna,

d. v. s. länsstyrelser och länsarkitekter. Samarbetet mellan lantmäteriet

och dessa organ är mycket gott och sker numera i smidiga former,

men trots detta är förrättningsarbetet många gånger oförsvarligt tungt och

komplicerat till förfång främst för den allmänhet, som lantmäteri bär att

betjäna, men även för förrättningsmän och överordnade instanser. Lantmäteristyrelsen

anser, att en varaktig förbättring härutinnan icke kan ernås

på annat sätt än att beslutanderätten i fastighetsbildningsfrågor koncentreras

helt till jorddelningsmyndigheterna och att härvid förutsättes, att dessa,

innan beslut träffas i tveksamma eller särskilt komplicerade fall, samråda

med de andra statliga organ, som ha intresse av dessa frågor. Fn dylik regel

medför, att alla enkla rutinärenden kunna avgöras på enklast möjliga

sätt och utan onödig omgång. 1 de fall, där samråd med andra myndigheter

anses erforderligt eller önskvärt, bör samrådet komma till stånd efter enklast

möjliga regler — oftast utan skriftligt remissförfarande. Det kan med

största fog förutsättas, att jorddelningsmyndigheterna, d. v. s. förrättningsmän,

överlantmätare, ägodelningsdomare, ägodelningsrätt och överdomstolar,

utan undantag skola respektera de synpunkter, som framföras vid samrådet.

Eu sådan lösning bygger alltså på principen om ömsesidigt förtroende

mellan myndigheter med delvis gemensamma kompetensområden. Denna

princip tillämpas redan i den jordpolitiska kontroll, som övcrlanlmätaren

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Statsutskottets utlåtande nr 143.

utövar gemensamt med lantbruksnämnden. Denna har i korthet konstruerats

så, att överlantmätaren efter eget bedömande utväljer de ärenden, som

han anser kunna intressera lantbruksnämnden med hänsyn till dess arbetsuppgifter,

och om dessa inhämtar lantbruksnämndens mening, innan de avgöras.

Såvitt styrelsen kunnat finna, förlöper denna kontroll mycket smidigt

och har redan givit till resultat ett fruktbringande samarbete mellan

de båda myndigheterna. Styrelsen anser att samma princip med stor fördel

skulle kunna tillämpas i fråga om den planpolitiska kontrollen. En väsentlig

förenkling av handläggningen av avstyckningsärenden enligt jorddelningslagen

inom planlagda områden — denna grupp av förrättningar är

numera en av lantmäteriets största — skulle ernås om länsstyrelsernas rätt

att pröva och fastställa dessa förrättningar överflyttades till överlantmätaren

och den planpolitiska kontrollen finge äga rum i form av samråd mellan

överlantmätare och länsarkitekt i de fall då så ansågs erforderligt. Förslag

i denna fråga torde inom kort vara att vänta från fastighetsbildningssakkunniga.

Det är ur styrelsens synpunkt önskvärt, att därvid förslag även

framlägges om att länsstyrelsernas rätt att utfärda s. k. avstyckningsförbud

skall upphöra. Den betungande formella prövning hos planmyndigheterna

av ett stort antal avstyckningsärenden, som föranledes av avstyckningsförhuden,

bör enligt lantmäteristyrelsens bestämda mening ersättas av ett vanligt

enkelt samrådsförfarande mellan fastighetsbildningsorganen och planmyndigheterna.

Lantmäteristyrelsen anser att principen om den odelade beslutanderätten

med fördel skulle kunna tillämpas även i fråga om en annan stor och viktig

grupp av ärenden, nämligen sådana jordförvärvsärenden, som sammanhänga

med fastighetsbildningsålgärder. Om en jordägare önskar genomföra

ett kompletteringsförvärv till eu redan innehavd fastighet har han enligt

gällande bestämmelser dels att hos lantbruksnämnden begära tillstånd till

förvärvet, varvid en prövning äger rum som huvudsakligen tar sikte på sökandens

personliga kvalifikationer och avsikter med förvärvet men som

även avser förvärvets betydelse för jordbruksnäringen eller för näringslivet

i orten, dels även att hos lantmätare begära förrättning för prövning av fastighetsbildningsärendet

enligt härför gällande lagregler. Enligt lantmäteristyrelsens

uppfattning kunna jordägarna resa berättigade anspråk på att

bedömningen av ett ifrågasatt förvärv skall kunna ske genom hänvändelse

till en myndighet. Det är onödigt och principiellt oriktigt att samma ärende

prövas av två myndigheter. Tillståndet kompliceras bland annat av att ett

jordförvärvsärende fullföljes den administrativa vägen till Kungl. Maj :t i

jordbruksdepartementet, medan ett jorddelningsärende fullföljes domstolsvägen.

Vid det stora flertalet avstyckningar och sammanläggningar för jordbi

uksändamal föreligger denna dualism i prövningen, vilken medför avsevärd

fördröjning i ärendenas handläggning och eu onödig merbelastning av

de berörda myndigheterna. Lantmäteristyrelsen anser, "att man utan att

äventyra de mycket berättigade grundtankarna i jordförvärvslagen i de ifrågavarande

fallen skulle kunna koncentrera prövningen till jorddelningsmyndigheterna,

om det blott stadgades att lantmätaren icke hade rätt att

fullfölja förrättningen utan att lantbruksnämndens yttrande inhämtats i

sådana fall, då spekulations- eller kapitalplaceringssyfte kunde anses ha

föranlett förvärvet och förrättningen. Även i fråga om dessa ärenden skulle

man då vinna den stora fördelen, att alla normala fall skulle kunna avgöras

på snabbaste sätt och hos en myndighet och endast undantagsfallen medföra

att förrättningen förklarades vilande i avvaktan på yttrande från annan

myndighet. Statsverkets kostnader för denna kontroll skulle givetvis

även kunna nedbringas väsentligt.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande m 143.

69

Sedan den odelade beslutanderätten i jorddelningsmål genomförts i enlighet

med de skisserade principerna, torde lämpligen böra prövas, vilka

möjligheter som i övrigt finnas att förenkla den administrativa proceduren

hos dessa myndigheter. Sedan lång tid tillbaka har inom lantmätarkretsar

livligt diskuterats behovet av den nu tillämpade överprövningen — framför

allt den hos överlantmätaren — av avslutade förrättningar. Man har särskilt

vänt sig mot det till synes egendomliga förhållandet, att eu förrättning som

av vederbörande förrättningsman slutförts efter grundlig utredning av omständigheter

i det särskilda fallet och som till på köpet lämnats oklandrad,

kan rivas upp i samband med den överprövning, som föregår den slutliga

fastställelsen. Från de praktiskt verksamma förrättningsmännens sida göres

ofta gällande, att det i flertalet fall vore tillräckligt med att förrättningen

vunne laga kraft. Visserligen kan det sägas, att granskningen av förrättningar

före fastställelse hör och kan bedrivas så, att den icke nämnvärt försenar

fastställelsen. I stor utsträckning verkställes granskningen på detta

sätt redan nu. Men man kan icke bortse från att för granskningen erfordras

arbetskraft — ej minst lantmäteriutbildad sådan — vilken därigenom

dragés från annan verksamhet. I en situation som den nuvarande med oroväckande

knapphet på arbetskraft måste alla tänkbara möjligheter beaktas

att åstadkomma förenklingar i förrättningsförfarandet. Fastställelseförfarandets

behövlighet är en fråga av stor räckvidd, när det gäller att undersöka

möjligheterna till en sådan förenkling. Denna fråga bör därför noggrant

prövas.

Granskningen av förrättning före fastställelsen avser dels förrättningens

lämplighet ur jordpolitiska eller planpolitiska synpunkter, dels förrättningens

formella handläggning och dels slutligen dess tekniska utförande. Den

jordpolitiska och planpolitiska granskningen får ur allmän synpunkt betraktas

som den viktigaste. Granskningen av den formella handläggningen

och det tekniska utförandet åter kan med förrättningsmannakårens nuvarande

kvalifikationer ofta inskränkas till stickprovskontroller och skall —

enligt uttryckliga bestämmelser i den nyligen utfärdade arbetsordningen för

länslantmäterikontoren — icke göras mera ingående än nödigt. Den kan

därför numera knappast betraktas som något mera avsevärt fördröjande

moment i fullföljandet av förrättningsproceduren.

Vid en diskussion av möjligheterna att ytterligare inskränka eller helt

slopa överprövning och fastställelse måste beaktas, att förrättningarna, beroende

på förutsättningarna i varje särskilt fall, erfordra mer eller mindre

omfattande granskning. Fn mycket väsentlig fråga är exempelvis om fastighetsbildningen

skett med ledning av verkställd planering eller icke. Av

betydelse är givetvis även den föreliggande planens karaktär. I detta hänseende

torde man böra urskilja dels (let fall, då fastställd eller godkänd detaljplan

föreligger (stadsplan, byggnadsplan, avstyckningsplan eller individuell

jordbruksplanering), dels det fall att endast översiktlig planering enligt

byggnadslagen (generalplan eller regionplan) eller regional jordbruksplanering

verkställts. Med detaljplanefallen torde kunna jämställas de fall,

då frågan om fastighetsbildningens tillåtlighet på förhand underställts den

prövande myndigheten eller då på förrättningsstadiet samråd ägt rum i erforderlig

omfattning med överlantmätaren och de andra myndigheter, som

ha intresse av fastighetsbildningen. I de nämnda fallen har bedömningen av

fastighetsbildningens lämplighet ur jordpolitiska eller planpolitiska synpunkter

i allmänhet kunnat ske med relativt stor säkerhet redan vid förrättningslillfället.

En reservation bör dock göras för fastighetsbildning, som kunnat

ske endast med ledning av översiktsplaner av en eller annan form. Givetvis

lämna dessa utrymme för en ganska vid tolkning av åtskilliga frågor. Vad

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Statsutskottets utlåtande nr 143.

däremot detaljplanefallen beträffar sker fastighetsbildningen där oftast med

ledning av ett material, som utgör ett mycket gott underlag för fastighetsbildningen

även i andra avseenden än de jordpolitiska eller planpolitiska

spörsmålen. En byggnadsplan innehåller sålunda i regel en fullständig fastighetsredovisning

och grundar sig dessutom ofta på ett mätningstekniskt

underlag av hög klass. I de fall då detaljplan finnes kunna därför vissa skäl

andragas för att en överprövning ur de olika synpunkter som i det föregående

nämnts helt skulle kunna undvaras. Underställningsfallen torde i

vissa fall, nämligen då underställningen sker på ett stadium, då tillräckligt

grundlig utredning kan förebringas rörande samtliga de omständigheter som

skola prövas vid förrättningen, kunna jämställas med detaljplanefallen ur

överprövningssynpunkt. Då förrättning handlagts med ledning av översiktsplan

av något slag, kan den jordpolitiska eller planpolitiska kontrollen måhända

något inskränkas. Vad slutligen beträffar de fall, då ingen planering

av något slag föreligger och heller icke underställning eller samråd ägt rum

i någon form, torde granskning vara nära nog ofrånkomlig.

Vad sålunda anförts visar enligt lantmäteristyrelsens mening, att det torde

vara omöjligt att slopa all överprövning. Vad man kan diskutera är att avstå

från överprövning — och därmed även vanlig fastställelse — i de fall, då betrygg311^

garantier för fastighetsbildningens lämplighet finnas genom att

detaljplan av erforderlig kvalitet föreligger eller underställning skett. Vid en

närmare undersökning av hithörande spörsmål måste emellertid även uppmärksammas,

att ett lagakraftvinnande icke har samma rättsverkningar som

om förrättningen följes av fastställelse. Fastställelsens betydelse i fråga om

lagfart och inteckning fordrar även beaktande. Styrelsen vill emellertid i

sammanhanget påpeka, att om betydande lättnader i fråga om fullföljden av

förrättningar inom planområden genomfördes, skulle detta otvivelaktigt stimulera

tillkomsten av planer och därmed indirekt ha fördelaktiga verkningar

i fråga om fastighetsbildningsarbetet.

Lantmätareföreningen föreslår följande åtgärder för en effektivisering av

lantmäteriverksamheten.

1. Utbyggande av organisationen i förutsatt omfattning beträffande såväl

antalet lantmätare och övriga befattningshavare som löneförhållandena.

2. Förbättrad utbildning av biträdespersonalen.

3. Skyndsam revision av gällande lagstiftning.

4. Fortsatt förenkling av de administrativa bestämmelserna.

5. Prövning av arbetsbesparande tekniska metoder i arbetet.

Utskottet. Den rådande situationen på lantmäteriväsendets område torde,

såsom revisorerna framhålla, få betecknas såsom kritisk. Arbetsbalansen

inom lantmäteriets distriktsorganisation och vid lantmäterikontoren är sålunda

f. n. större än någonsin. Genom att i samband med jordbruksrationaliseringen

och den nya byggnadslagstiftningen utökade arbetsuppgifter tillförts

lantmäteriorganisationen synes vara att befara, att arbetsbalansen

kommer att ytterligare stegras.

Utskottet är av den uppfattningen, att särskilda åtgärder snarast böra

vidtagas för åstadkommande av mera tillfredsställande förhållanden på förevarande

område. Det lärer därvid icke kunna undvikas, att frågan om en

viss tillfällig förstärkning av lantmäteriets personalorganisation upptages

s. 71 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 143.

71

till prövning. Parallellt härmed torde emellertid alla möjligheter för en förenkling

och rationalisering av såväl tillämpade arbetsmetoder som själva

förrättningsförfarandet böra tillvaratagas. Av lantmäteristyrelsens remissutlåtande

framgår, att styrelsen redan vidtagit eller planerat olika åtgärder

i syfte att råda hot på nu föreliggande svårigheter. En grundläggande förutsättning

för mera genomgripande och direkta förbättringar synes dock

vara, att nuvarande jorddelningslagstiftning revideras. Denna fråga är

f. n. föremål för utredning genom de sedan år 1939 arbetande fastighetsbildningssakkunniga.

Lantmäteristyrelsen har i förevarande sammanhang framlagt dels vissa

allmänna önskemål om lagstiftningens principiella utformning med hänsyn

till dess administrativa verkningar, dels även några synpunkter på den angelägenhetsordning,

som enligt styrelsens uppfattning vore önskvärd i reformarbetet

på lagstiftningsområdet. Vad lantmäteristyrelsen härutinnan anfört

är enligt utskottets mening förtjänt av det största beaktande. Utskottet

delar även styrelsens uppfattning rörande nödvändigheten av att vissa särskilt

brådskande partiella reformer genomföras utan att man avvaktar det

slutliga lagförslaget i fråga om hela fastighetsbildningsverksamheten.

Under åberopande av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville taga under övervägande åtgärder för åstadkommande

snarast möjligt av erforderliga förenklingar och

rationaliseringar inom lantmäteriväsendet.

25 :o) Kvoteringsreglerna beträffande export av sågade och hyvlade trävaror.

Under folkhushållningsdepartementet, § 40, ha revisorerna ifrågasatt

viss ändring i kvoteringen beträffande exporten av sågade och hyvlade trävaror

(Del I, s. 230—232).

Utskottet. Den av revisorerna under förevarande paragraf berörda frågan

bär upptagits till behandling i en inom första kammaren väckt motion (I:

229). Motionen bär av kammaren remitterats till dess andra tillfälliga utskott,

varom utskottet velat här

erinra.

26:o) Övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält och

erinrat har utskottet funnit hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse

eller vara av vederbörnndes utlåtande nöjaktigt förklarat eller ej vara

av den vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon

riksdagens åtgärd bort av förhållandena föranledas, eller icke hava varit av

beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande, vilket utskottet

velat för riksdagen

anmäla.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Statsutskottets utlåtande nr 143

27:o) Kungl. Maj:ts skrivelse med redogörelse för vidtagna åtgärder. I skrivelse

nr 114 har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för den 11 mars 1949, lämnat en redogörelse

för de åtgärder som vidtagits på grund av riksdagens skrivelse den

19 juni 1948, nr 332, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers

berättelse.

Beträffande redogörelsens innehåll torde få hänvisas till skrivelsen.

Utskottet. Av den i förevarande skrivelse lämnade redogörelsen framgår,

att Kungl. Maj :t beträffande flertalet i förenämnda riksdagsskrivelse upptagna

punkter vidtagit åtgärder i det av riksdagen avsedda syftet. Vissa

frågor äro dock alltjämt föremål för överväganden inom vederbörande departement.

Utskottet förutsätter att dessa frågor ägnas fortsatt uppmärksamhet

samt att jämväl de av riksdagen härutinnan uttalade önskemålen

i görligaste mån beaktas, så snart förhållandena medgiva. Kungl. Maj:ts

skrivelse har i övrigt icke givit utskottet anledning till särskilt uttalande,

vilket utskottet velat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 10 maj 1949.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Rickard

Lindström, Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Mannerskantz, Iwar Anderson,

Heiding, Berling, Sundelin, Rosenberg, Gustav Emil Andersson och

Andrée; samt

från andra kammaren: herrar Ward, Svensson i Grönvik, Bergström,

Boman i Kieryd, Mårtensson i Uddevalla, Åkerström, Staxäng, Kollberg, Thapper,

Persson i Vinberg, fröken Elmén och herr Hansson i Skegrie.

497580. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1949.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1949:262 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1948 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande a1 i texten