Utlåtande i anledning av riksdagens år 1948 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1947— den 30 juni 1948 m. m.
1949-05-10 · 72 sidor, varav 71 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 71 av 72 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1949:143, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1948 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1947— den 30 juni 1948 m. m.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 143.
1
Nr 143.
Utlåtande i anledning av riksdagens år 1948 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av
statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1947—
den 30 juni 1948 m. m.
(4:e avd.)
Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1948 församlade
revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande
ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Maj :t avgivna utlåtanden och förklaringar
blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av vissa handlingar och
inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar,
underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar,
som ansetts från utskottets sida påkalla yttranden.
1 :o) Understöd för utomprocessuell rättshjälp. Under justitiedepartementet,
§ 1, ha revisorerna uttalat sig för en närmare prövning av formerna för
en utbyggnad och effektivisering av det system för meddelande av utomprocessuell
rättshjälp åt mindre bemedlade, som tillämpas i Jämtlands län
(Del I, s. 2—8).
Utskottet. Beträffande detta ärende har riksdagen yttrat sig i sin skrivelse
nr 160, varom utskottet velat här
erinra.
2:o) Ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats
av ämbets- eller tjänstemän. Under justitiedepartementet, § 2, ha revisorerna
förordat en översyn av lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna
medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- och tjänstemän
in. fl. (Del I, s. 9—12).
Enligt nämnda lag skall — om ämbets- eller tjänsteman, som enligt 1 kap.
utsökningslagen äger att med utsökningsmål taga befattning, tillgriper och
förskingrar penningar, värdehandlingar eller annat, som han enligt utsökningslagen
fått om händer — ersättning för det tillgripna och förskingrade
utgå av allmänna medel. I förstnämnda lag stadgas vidare att, om ämbetseller
tjänsteman genom lagakraftägande utslag av domstol förklarats saker
1 Ilihang till riksdagens protokoll 19i9. 6 samt. Nr 143.
2
Statsutskottets utlåtande nr 143.
till tillgreppet och förskingringen, underdånig ansökan om ersättning för
det tillgripna och förskingrade skall inom sex månader från det utslaget
vann laga kraft ingivas till länsstyrelsen i det län, där den brottslige haft
sin befattning. Har ämbets- eller tjänsteman avlidit eller rymt, och kan i
följd därav frågan om ansvar för tillgreppet och förskingringen ej av domstol
prövas, skall ansökningen ingivas inom sex månader från den dag, då
länsstyrelsen låtit i allmänna tidningarna kungöra, att brist yppats i medel
eller annat som den döde eller avvikne i kraft av sin tjänst haft om händer.
Vad i 1899 års lag är stadgat skall äga tillämpning jämväl där äinbetseller
tjänsteman, varom förut sagts, tillgriper och förskingrar vissa andra
omhänderhavda medel, som angivas i lagen.
I fall, som nu sagts, skall dock ersättning av allmänna medel ej utgå för
vad ledamot av magistrat eller stadsfogde tillgriper och förskingrar av stadens
medel.
Vad som här stadgats om ämbets- eller tjänsteman skall i tillämpliga delar
gälla i avseende å en var annan, som enligt 1 kap. utsökningslagen eller
23 § i förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande
in. in. äger att med utsökningsmål taga befattning, så ock å den, som enligt
särskilda stadganden om indrivning av kommunalutskylder, allmänna avgifter
m. m. eller om indrivning och redovisning av böter av utmätningsman
erhållit i uppdrag att verkställa indrivning eller utmätning. Dock skall
ersättning av allmänna medel ej utgå för vad exekutionsbetjänt i stad, som
icke lyder under landsrätt, tillgriper och förskingrar av stadens medel.
Handläggningen av ärenden rörande utbekommande av ersättning av
statsmedel enligt 1899 års lag torde, enligt revisorerna, i allmänhet tillgå
på följande sätt. Sedan ansökan om ersättning inkommit till länsstyrelsen
prövar länsstyrelsen ersättningsanspråket samt översänder handlingarna jämte
eget utlåtande till justitiedepartementet. Efter remiss till riksräkenskapsverket,
statskontoret och justitiekanslersämbetet blir ärendet föremål för
ytterligare utredning. Härefter fattar Kungl. Maj :t beslut i ärendet. Härvid
ånbefalles länsstyrelsen att till envar ersättningsberättigad sökande, mot
bekommande av handling, vari vederbörandes fordran överlåtes å kronan,
utbetala det honom tillerkända beloppet. I de fall, då full klarhet vunnits,
att icke några av de tillgripna och förskingrade medlen komma att av
ämbets- eller tjänstemannen ersättas — exempelvis genom utdelning i dennes
konkurs eller genom av uppbördsmannen ställd borgen eller genom
ansvarighetsförsäkring — bemyndigas länsstyrelsen att ersätta vederbörande
sökande av medel, som anvisas vanligtvis från anslaget till oförutsedda
utgifter. I sådana fall åter, där det ännu ej blivit utrett, vad som av det
tillgripna och förskingrade beloppet kan komma att ersättas av ärnbetseller
tjänstemannen, såsom är fallet vid ännu icke avslutad konkurs m. in.,
anmodas länsstyrelsen att i länets räkenskap tills vidare bokföra de utbetalda
medlen såsom förskott. Förskottet skall sedermera i den mån detsamma
icke täckts av influtna medel, av länsstyrelsen anmälas hos Kungl.
Maj :t till ersättande. Kungl. Maj :t bemyndigar därvid länsstyrelsen att
Statsutskottets utlåtande nr 143.
3
ersätta beloppet i fråga genom anlitande av förslagsanslaget till oförutsedda
utgifter eller annat riksstatsanslag. Särskilda medel anvisas däremot
icke för täckande av ersättningsanspråk, som avse kronoutskylder, utan
kronans fordran i detta hänseende, i den mån den icke täckes av influtna
medel, avskrives i stadgad ordning.
De fordringar, som av vederbörande ersättningsberättigad överlåtits å kronan
vid ersättningens utbetalande, upptagas i länsstyrelsernas räkenskaper
på tillgångssidan under rubriken »propriebalans» och utbalanseras på skuldsidan
under rubriken »utestående osäkra fordringar».
Revisorerna framhålla, att det ofta synts råda en viss oklarhet om vem
som skall anses behörig att i fråga om olika slags medel bevaka rätten mot
kronan och ingiva ansökning om ersättning. Det omständliga och tidsödande
handläggningsförfarandet har, erinra revisorerna vidare, medfört, att
avsevärd tid — i många fall flera år — förflutit, innan ersättningsbeloppen
slutligen kunnat fastställas och utbetalas till sökandena.
Härefter ha revisorerna gjort följande allmänna uttalande.
Ersättningsförfarandet enligt bestämmelserna i 1899 års lag är, såsom av
den föregående redogörelsen framgår, mycket omständligt och ägnat att
medföra olägenheter för såväl statsmyndigheterna som ersättningssökandena.
Då den enskilde vanligtvis saknar kännedom om vilka medel som
tillgripits och förskingrats, är det enligt revisorernas mening icke förenligt
med rättvisa och billighet att för bevarande av rätten mot kronan uppställa
kravet på att ansökan skall ingivas inom viss föreskriven tid. En väsentlig
förenkling i förfarandet skulle vinnas, om länsstyrelserna, så snart tillgrepp
och förskingring konstaterats, bemyndigades att till vederbörande utan ansökning
av förskottsmedel utbetala den ersättning, vartill denne funnes vara
berättigad, samt att i övrigt avskriva sådana kronomedel, vilka länsstyrelsen
i annan ordning äger avskriva. Länsstyrelsen skulle sedermera ha
att hos Kungl. Maj :t anmäla vad sålunda förskotterats för täckande från
anslaget till oförutsedda utgifter. Genom det föreslagna bemyndigandet skulle
även "den tidsödande och omständliga remissgranskningen av de ingivna ansökningarna
— vilken ofta endast leder till mindre justeringar av ersättningsbeloppen
— kunna bortfalla. Länsstyrelserna torde sålunda på ett betryggande
sätt kunna anförtros bestyret med fastställandet och utbetalningen
av ersättningsbeloppen.
En viss ändring av 1899 års lag påkallas även med hänsyn till den nya
uppbördsreforinens genomförande. Såsom förut framhållits upptagas numera
krono- och kommunalutskylder på samma debetsedel. Då staten övertagit
ansvaret för indrivningen av sistnämnda utskylder, förekomma icke
längre några kommunala skatterestantier. Lagen bör sålunda ändras, i vad
avser bestämmelserna om ersättning för tillgripna och förskingrade kommunalutskylder.
Under åberopande av vad sålunda anförts vilja revisorerna förorda att eu
översyn verkställes av lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel
i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- och tjänstemän in. fl.
Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, riksråkenskapsverket samt länsstyrelserna
i Stockholms, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,
Värmlands samt Gävleborgs län (Del II, s. 3—9). Revisorernas förslag om
eu översyn och förenkling av ifrågavarande lagbestämmelser har därvid eu
-
4
Statsutskottets utlåtande nr 143.
hälligt tillstyrkts. I allmänhet uttala de hörda myndigheterna, att kravet på
ansökning om ersättning från den enskilde icke längre bör uppställas. Statskontoret
har emellertid icke funnit tillräckliga skäl föreligga att slopa detta
krav, men anser att den nuvarande tidsfristen, sex månader, utan olägenhet
kan utsträckas, om densamma befinnes vara för kort. Länsstyrelsen i Malmöhus
län framhåller, att vid en översyn av lagen mera detaljerade bestämmelser
böra lämnas angående vem som skall anses behörig att göra anspråk
gällande mot kronan och hur dessa anspråk skola framställas.
Utskottet delar revisorernas av remissmyndigheterna biträdda uppfattning,
att ersättningsförfarandet enligt bestämmelserna i 1899 års lag måste betecknas
såsom mycket omständligt och ägnat att medföra olägenheter för
såväl statsmyndigheterna som ersättningssökandena. En väsentlig förenkling
av förfarandet torde stå att vinna, därest, på sätt revisorerna föreslå, beslutanderätten
i hithörande frågor i huvudsak överflyttades till länsstyrelserna.
Jämväl med hänsyn till den senaste uppbördsreformen synes behov föreligga
av viss ändring av förberörda bestämmelser.
Under åberopande av det nu anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville föranstalta om översyn av lagen den 10
juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall
för skada, som förorsakats av ärnbets- och tjänstemän m. fl.
3:o) Försvarets titelredovisningssystem. Under försvarsdepartementet, § 3,
ha revisorerna uttalat angelägenheten av att försvarets titelredovisningssystem
snarast upptages till omprövning i syfte att få till stånd erforderliga
förenklingar och kostnadsbesparingar (Del I, s. 13—26).
För finansiering av de ökade utgifter för militära ändamål, som bleve en
följd av den förstärkta försvarsberedskapen i vårt land under det senaste
världskriget, ställdes av riksdagen medel till Kungl. Maj :ts förfogande å
särskilda beredskapsstater, vilka för varje budgetår sattes i kraft att användas
såsom förskottsstater. Ifrågavarande kostnader ersattes i efterhand
genom att erforderliga täckningsanslag anvisades å tilläggsstater för vederbörande
budgetår. Av olika skäl var det icke möjligt att redovisa de å
förskottsstat avförda utgifterna i vanlig fredsmässig ordning. Kungl. Maj :t
fastställde därför särskilda krigstitlar, å vilka de av beredskapens upprätthållande
föranledda kostnaderna skulle bokföras. I princip omfattade
nämnda redovisningssystem samtliga under krigsåren uppkomna kostnader
för militära ändamål. I realiteten kom dock systemet att i huvudsak inskränkas
till att avse försvarsgrenarnas löpande beredskapskostnader, medan för
övriga kostnader specificerad redovisning i anslutning till fjärde huvudtitelns
anslagsuppställning lämnades. För varje försvarsgren fastställdes ett
Statsutskottets utlåtande nr 143.
5
tjugutal olika krigstitlar för de löpande utgifterna. Närmare föreskrifter angående
användningen av och bokföringen å dessa titlar utfärdades av vederbörande
centrala förvaltningsmyndigheter.
De nu i korthet berörda krigsredovisningsbestämmelserna upphörde i
stort sett i och med ingången av budgetåret 1944/45. Efter nämnda tidpunkt
har redovisningen av utgifter och inkomster inom försvarsväsendet grundat
sig på ett av försvarets civilförvaltning utarbetat titelsystem. I anslutning
härtill har civilförvaltningen såsom vägledning för de olika kassamyndigheterna
låtit trycka en särskild förteckning över redovisningstitlar m. m.
för försvaret, vilken första gången utfärdades den 11 oktober 1944. Titelförteckningen
har sedermera vid flera tillfällen kompletterats och i samband
därmed nytryckts den 20 november 1945 respektive den 14 februari
1948.
I systematiskt avseende anknyter den ifrågavarande titelförteckningen
till den för riksstatens fjärde huvudtitel gällande anslagsuppställningen,
dock att medel som disponeras av sjökarteverket, försvarets forskningsanstalt
och vissa under annat departement än försvarsdepartementet lydande
myndigheter icke beröras därav. Förteckningen omfattar därjämte övriga
huvudtitlar samt riksstatens inkomsttitlar, i den mån de militära myndigheterna
för sin bokföring utnyttja desamma. Därjämte har en motsvarande
titeluppdelning skett beträffande sådana äldre anslag som allt fortfarande
stå till vederbörande myndigheters disposition. Särskilda titlar finnas vidare
upplagda för inkomster och utgifter samt investeringsanslag under försvarets
olika fastighetsfonder ävensom för övriga fonder och diverse medel.
Av statistiska skäl har utöver riksstatens anslag och för dessa anslag
fastställda stater en ytterligare titeluppdelning vidtagits. Med hänsyn härtill
äro titelnumren uppbyggda enligt den s. k. decimalprincipen, varigenom
en långtgående systematisering blivit möjlig. Numren äro i princip sexsiffriga,
men antalet siffror har i flertalet fall kunnat begränsas till 3—5. Allteftersom
behov av en mer eller mindre detaljerad redovisning anses föreligga,
kan titelsystemet sålunda hopdragas eller utvidgas.
I samband med omläggningen av stat- och anslagsuppställningen under
fjärde huvudtiteln från och med den 1 juli 1947 omarbetades titelsystemet.
Genom cirkulärskrivelse den 16 juni 1947 meddelade civilförvaltningen föreskrifter
rörande särskild statistisk uppdelning av försvarets utgifter och
inkomster genom tillägg av en 6:e siffra till flertalet redovisningstitlar. I
den mån vederbörande titel innehåller mindre än 5 siffror, fogas därvid till
densamma erforderligt antal nollor.
Enligt vad revisorerna under hand erfarit föreligga planer på att ytterligare
utbygga titelsystemet. Anledningen härtill skulle vara de möjligheter
som därigenom yppades att för de tre försvarsgrensförvaltningarnas dispositionsbokföring
taga i anspråk den på civilförvaltningen befintliga hålkortsanläggningen.
Genom eu dylik utbyggnad skulle redovisningstitlarna växa
ut till 10- å 12-siffriga tal.
6
Statsutskottets utlåtande nr 143.
Förutom uppgifter å olika redovisningstitlar och dessas siffermässiga konstruktion
innehåller titelförteckningen även vissa anvisningar rörande bokföring,
dispositionsrätt m. in. Därutöver ha vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter
utfärdat detaljerade redovisningsföreskrifter i fråga om
sådana anslagsmedel som stå till respektive myndigheters förfogande. I
en del fall har därvid den vanliga titelförteckningen kompletterats med de
nya titelbeteckningar som av hänsyn till bland annat den interna dispositionsbokföringen
ansetts erforderliga. Särskilt långt har, framhålla revisorerna,
titeluppdelningen drivits beträffande anslag till reparations- och underhållskostnader
in. in. under försvarets fastighetsfond. Utöver de officiellt
fastställda huvudtitlarna — 7 för var och en av arméns, marinens och flygvapnets
delfonder — har sålunda fortifikationsförvaltningen föreskrivit att
ifrågavarande kostnader under innevarande budgetår skola redovisas å respektive
95, 95 och 100 eller tillhopa 290 olika undertitlar.
Det nu behandlade titelredovisningssystemet har successivt vuxit fram i
samband med övergången till central hålkortsbokföring inom försvaret. Å s.
17—23 lämnas en redogörelse för behandlingen av frågan om denna omläggning
av bokföringssystemet, vartill utskottet hänvisar. För handhavandet av
de med hålkortsbokföringen sammanhängande uppgifterna är inom civilförvaltningens
bokföringskontor inrättad en s. k. hålkortsdetalj. Å s. 23 och
24 redogöres för detaljens personaluppsättning och maskinbestånd ävensom
de redovisningshandlingar, som framställas genom hålkortsmaskinerna.
Revisorerna ha härefter gjort följande uttalande.
Vid framläggandet av det förslag till ändrad uppställning av riksstatens
fjärde huvudtitel, vilket genomfördes från och med budgetåret 1947/48, underströk
försvarets civilförvaltning i anslutning till ett uttalande av överbefälhavaren
vikten av att, även om klara gränser borde fastställas mellan
olika anslag, försvarsutgifterna ej på förhand bundes vid en så långt gående
detaljuppdelning, att medlen icke kunde användas på ändamålsenligaste sätt.
Den i det föregående lämnade redogörelsen ger emellertid vid handen, att
titelredovisningssystemet vid försvaret gjorts i högsta grad omfångsrikt
och kommit att innebära en synnerligen vidsträckt specificering av förekommande
utgifter och inkomster under de till vederbörande myndigheters
förfogande ställda anslagen och anslagsposterna. För budgetåret 1947/48
gällande titelförteckning upptar sålunda icke mindre än i runt tal 3 500 olika
redovisningstitlar. Därtill kommer att för vissa anslagsmedel en ytterligare
detalj uppdelning på ett stort antal undertitlar vidtagits.
Revisorerna äro väl medvetna om att eu mera specificerad redovisning av
försvarskostnaderna än den som omedelbart framgår av belastningen på
vederbörande riksstatsanslag av olika skäl kan vara erforderlig. Icke minst
torde det erbjuda stort intresse att genom bokföringen erhålla statistiskt
material för en närmare analys av likartade utgifter inom de tre försvarsgrenarna.
Å andra sidan får kravet på detalj redovisning icke drivas så långt,
att densamma blir ett självändamål. Bokföringen måste med andra ord
tjäna ett praktiskt syfte, grundat på de behov härutinnan som med hänsyn
till verksamhetens art naturligen inställa sig. Revisorerna kunna icke
finna, att ifrågavarande synpunkter fått vara vägledande vid uppgörandet
av försvarets titelredovisningssystem. Ett studium av gällande titelförteckning
har tvärtom bibragt revisorerna den uppfattningen, att den i detalj
mycket långtgående titeluppdelningen i många fall knappast kan sägas till
-
Statsutskottets utlåtande nr 143.
7
godose något praktiskt behov. Av de i det föregående lämnade exemplen
torde sålunda med all önskvärd tydlighet framgå, att utgiftsslag som måste
betecknas såsom rena oväsentligheter i stor utsträckning fått bilda underlag
för anslagens differentiering i redovisningsavseende.
I detta sammanhang bör enligt revisorernas mening särskilt beaktas, att
det nu behandlade redovisningssystemet ingalunda har eller ens kan ha karaktären
av s. k. kalkylationsbokföring. Det är ju här icke fråga om att
utröna, huruvida verksamheten vid en viss militär enhet är ekonomiskt lönande,
ännu mindre att framskapa material för en statistisk analys av
olika kostnadselement inom en viss tillverkningsprocess. Väsensskillnaden
är sålunda uppenbar mellan förevarande form av bokföring, som ytterst
grundar sig på riksstatens anslagsuppställning med därtill knutna specialstater,
och" de inom industrien allmänt tillämpade redovisningsprinciperna,
vilka främst avse att möjliggöra ett bedömande av själva driftresultatet. De
kostnadselement som ett affärsföretag har behov av att renodla äro också
vanligtvis i princip givna och av mera konstant natur. De anslag som ställas
till statsmyndigheternas förfogande variera däremot inom vissa gränser
år från år; under riksstatens fjärde huvudtitel ha sålunda de fem sistförflutna
budgetåren uppförts respektive 207, 210, 210, 222 och 195 olika
anslag, varvid är att märka att variationerna mellan vederbörande underavdelningar
inom huvudtiteln inbördes äro betydligt större än de anförda
siffrorna ge vid handen. Detta har till följd att titelsystemet ständigt måste
kompletteras. Icke ens de statistiksiffror, vilka för visst ändamal anbefallts
så nyligen som den 16 juni 1947, ha förblivit oförändrade, något som knappast
kan sägas ha underlättat redovisningen.
Den långt drivna detaljutformning som titelsystemet fått medför vidare,
att understundom stor tvekan måste uppstå rörande redovisningsbestämmelsernas
praktiska tillämpning. Mången gång torde det sålunda vara förenat
med betydande svårigheter att avgöra, å vilken titel viss utgift skall
bokföras. Det sagda gäller''icke minst vid sådana lokalmyndigheter, där det
kanske ankommer på en enda befattningshavare att redovisa till en rad
olika verksamhetsområden hänförbara anslagsmedel. Redovisningstitlarnas
på den s. k. decimalprincipen grundade konstruktion — varje titel omfattar
såsom tidigare nämnts 3—5 siffror, vartill kommer ännu en statistiksiffra
i sjätte positionen — synes i sin tur knappast vara ägnad att underlätta
det rätta handhavandet av systemet. De risker för felföringar som av denna
anledning måste anses föreligga skulle givetvis ytterligare accentueras,
därest redovisningstitlarna på sätt som från visst håll föreslagits utbyggdes
till att omfatta ända upp till 10 ä 12 siffror.
Vad särskilt titelkontrollen beträffar måste revisorerna konstatera, att
de förhoppningar om en effektivisering av denna kontroll som knötos till
införandet av ''central hålkortsbokföring inom försvaret icke blivit infriade.
På sätt närmare framgår av den under § 8 lämnade redogörelsen rörande
överskridande av vissa poster under arméns avlöningsanslag, ha sålunda i
redogörelsen berörda anslagsposter under sistförflutna budgetår överskridits
med icke mindre än inemot 500 000 kronor, utan att den felaktiga anslagsdispositionen
blivit upptäckt och rättad. Över huvud taget synes vid
den inom civilförvaltningens revisionsbyrå bedrivna räkenskapsgranskningen
kontroll av utgifternas litterering ske endast i mycket begränsad
omfattning, vilket givetvis ytterligare förringar värdet av det avsevärda arbete
som uppdelningen av vederbörande anslag på en mängd olika redovisningstillar
medför. 1 detta sammanhang må vidare erinras om alt det synnerligen
omfattande statistiska material, som erhållits genom den för hela
försvaret gemensamma statistikuppdelningen av utgifter och inkomster, tills
8 Statsutskottets utlåtande nr 143.
vidare — enligt vad civilförvaltningen uppger i sina anslagsäskanden för
nästkommande budgetår — fått ligga helt obearbetat. Med anledning härav
vilja revisorerna ställa fragan, huruvida tillräckliga skäl kunna anses ha
förelegat att anbefalla en statistikbokföring av denna karaktär, som måste
ytterligare komplicera redovisningen, innan garantier vunnits för att det
hopbragta siffermaterialet verkligen skulle komma till praktisk användning.
Kostnaderna för den hos civilförvaltningen befintliga hålkortsanläggningen
uppgå redan nu, såsom av det föregående framgår, till avsevärt
större belopp än vad de ursprungliga beräkningarna gåvo vid handen. Nämnda
kostnader torde komma att ytterligare ökas därest de omfattande uppgifter
i fråga om titelkontroll och statistikbearbetning som föranledas av
gällande redovisningssystem skola i avsedd utsträckning kunna fullgöras.
Av nu angivna skäl finna revisorerna det angeläget, att frågan om försvarets
titelredovisningssystem snarast upptages till omprövning i syfte att
få till stånd erforderliga förenklingar och kostnadsbesparingar.
Utlåtanden ha avgivits av arméförvaltningen, marinförvaltningen, försvarets
civilförvaltning, försvarets sjukvårdsförvaltning, krigsmaterielverket,
fortifikations förvaltningen och riksräkenskapsverket (Del. II, s. 10—-
Civilförvaltningen har framhållit, att en jämförelse mellan antalet anslag
och antalet redovisningstitlar i och för sig är utan värde, då icke riksstaten
utan de stater och andra föreskrifter rörande anslagens användning, som
meddelats av Kungl. Maj :t i regleringsbrev eller särskilda bokföringsföreskrifter,
i första hand äro avgörande för titelsystemets omfattning.
Utöver de cirka 2 050 titlar, som erfordrades till följd av de utav Kungl.
Maj :t eller riksdagen meddelade redovisningsföreskrifterna, hade under
driflbudgetanslagen upplagts cirka 850 titlar för särskilda statistikändamål.
I betraktande av försvarsutgifternas omfattning kunde denna siffra enligt
civilförvaltningens mening i och för sig icke anses hög. Bedömandet härav
måste emellertid grundas på en mera ingående prövning av varje titel.
Civilförvaltningen anför i detta sammanhang vidare.
Sedan utgiftsstatistiken i stor utsträckning legat nere under kriget, upptogs
den efter beredskapsslutet ånyo, till en början efter samma metoder
som tidigare. I och med att utgiftsbokföringen fr. o. m. den 1 juli 1946 mekaniserades
enligt hålkortsmetod och centraliserades till civilförvaltningen,
uppkommo emellertid helt nya förutsättningar för statistikbearbetningen.
Därest statistikuppgifterna av lokalmyndigheterna lämnades i samband med
titelsättningen och bokfördes hos civilförvaltningen, bortföll nämligen först
och främst behovet av att, såsom tidigare skett, i särskild ordning sammanställa
uppgifterna för hand hos de centrala myndigheterna. Detta innebar
givetvis en icke obetydlig arbetsbesparing. För lokalmyndigheterna var det
också mindre betungande att göra statistikuppdelningen i löpande följd samtidigt
med titelsättningen i stället för att i efterhand månadsvis sammanställa
de bokförda utgifterna.
Med hänsyn till dessa fördelar upptogs vid den omarbetning av titelsystemet,
som skedde i samband med omläggningen av stat- och ansla^suppställningen
under fjärde huvudtiteln från och med den 1 juli 1947^ även
1 rågan om att i större utsträckning inpassa den redan befintliga statistiken i
titelsystemet. Detta ledde efter överläggningar mellan civilförvaltningen
Statsutskottets utlåtande nr 143.
9
och de tre försvarsgrensförvaltningarna till att ett antal särskilda statistikuppgifter
slopades och titelsystemet i motsvarande mån utökades. Framför
allt gällde detta intendenturanslagen och arméns tygmaterielanslag.
Härigenom vanns även, att likartade statistikuppgifter erhöllos i fråga om
de tre försvarsgrenarnas intendenturutgifter.
Beträffande decimal systemet anför civilförvaltningen, att väsentliga avvikelser
därifrån vidtagits. Ett fullständigt genomfört decimalsystem, som ur
maskinteknisk synpunkt varit önskvärd, hade nödvändiggjort redovisningstitlar
omfattande tolv siffror. Då detta av praktiska skäl ansetts olämpligt
hade civilförvaltningen, i den mån detta kunnat ske utan att titel systemets
överskådlighet försämrats, i vissa avseenden jämkat systemet, så att detsamma
rymdes inom fem siffror jämte två gruppsiffror.
Den av revisorerna berörda statistikuppdelningen av samtliga utgifter,
som erhölles genom att en sjätte siffra lades till redovisningstitlarna, hade
av civilförvaltningen anbefallts på grundval av de önskemål om en fullständigare
statistik som framförts från, bland annat, riksräkenskapsverkets finan
sstatistiska byrå. Denna statistik, för vilken närmare anvisningar lämnats
i statsliggaren över fjärde huvudtiteln, utgjorde enligt civilförvaltningens
mening ett utmärkt medel för att erhålla vissa sifferuppgifter, som eljest
krävt synnerligen omfattande utredningar. Icke minst vore det av värde,
att en sammanfattning av försvarets lönekostnader kunde erhållas i bokföringen,
vilket tidigare icke varit möjligt.
Angående statistikmaterialets användning anför civilförvaltningen följande.
Även om statistikmaterialet i största utsträckning fått ligga obearbetat
under budgetåret 1947/48, har det dock under hösten 1948 kommit till viss
användning. Sålunda bär exempelvis statistiken på intendenturanslagen sammanställts
för arméförvaltningens intendenturavdelnings räkning och legat
till grund för dess bedömande av förvaltningsverksamheten. Uppgifterna
å övningsanslaget ha ävenledes bearbetats å intendenturavdelningen för arméstabens
räkning. Slutligen har statistiken jämväl kommit till användning
i samband med de uppgifter, som lämnats till konjunkturinstitutet för upprättande
av en nationalbudget; särskilt bär det härvid varit av värde, att
man kunnat klarlägga de personalkostnader, som bestritts av sakanslag.
Gentemot revisorernas uttalande, att kostnaderna för hålkortsdetaljen redan
nu uppgå till avsevärt större belopp än vad ursprungligen beräknats
yttrar civilförvaltningen:
I anledning härav får civilförvaltningen framhålla, att såsom jämväl framgår
av vad revisorerna anfört, bokföringsarbetet å hålkortsdetaljen allt sedan
detaljens inrättande blivit mer och mer omfattande såväl till följd av att
redovisningen komplicerats som på grund av att verifikationsmaterialet
ökats. Härtill kommer att andra försvarsmyndigheter ställt ökade krav på
att ur civilförvaltningens bokföring erhålla utgiftssammanställningar och
statistik, allt eftersom hålkortsbokföringen visat sig lämpad för framställande
av dylika uppgifter. De personal- och medelsbehov som härigenom uppkommit
ha av ämbetsverket anmälts till Kungl. Maj :t och sedermera i vederbörlig
ordning blivit föremål för riksdagens prövning och godkännande.
10
Statsutskottets utlåtande nr 143.
Riksräkenskapsverket bär i stort sett anfört liknande synpunkter på
frågan som civilförvaltningen.
Fortifikationsförvaltningen bär sammanfattningsvis anfört, att statistikbokföringen
är av största betydelse för ett rationellt och kostnadsbesparande
underhåll av försvarets fastighetsbestånd. Denna bokföring bör därför äga
rum under åtminstone ytterligare några budgetår.
Övriga hörda myndigheter ha i stort sett intet haft att erinra mot revisorernas
förslag om en omprövning av försvarets titelredovisningssystem.
Armé- och marinförvaltningarna ha därvid särskilt understrukit de av revisorerna
påtalade svårigheterna beträffande den praktiska tillämpningen av
det fastställda titelsystemet.
Utskottet. Revisorerna ha under förevarande paragraf framställt vissa
erinringar mot det av försvarets civilförvaltning utarbetade titelredovisningssystemet,
vilket enligt revisorernas mening gjorts onödigt omfångsrikt. Civilförvaltningen
har i anledning härav bland annat framhållit, att de föreskrivna
redovisningstitlarna i flertalet fall äro erforderliga för att redovisningen
skall kunna specificeras i den utsträckning statsmakterna anbefallt. Jämväl
övriga i ärendet hörda centrala förvaltningsmyndigheter inom försvaret ha i
allmänhet vitsordat behovet av en mer eller mindre långtgående titeluppdelning
men samtidigt framhållit, att en viss reducering av antalet titlar
torde vara möjlig. Från armé- och marinförvaltningarnas sida har därjämte
särskilt understrukits vad revisorerna anfört rörande de svårigheter, som
äro förbundna med den praktiska tillämpningen av nu gällande system.
För egen del finner utskottet uppenbart, att av olika skäl behov föreligger
av en mera långtgående specificering av försvarskostnaderna än den
gällande anslagsuppställning för fjärde huvudtiteln i och för sig innebär.
Av synnerlig vikt torde vara att olika utgiftsslag klart särskiljas i redovisningen,
så att därigenom erforderlig kontroll över vederbörande myndigheters
disposition av dem anförtrodda medel blir möjlig. Å andra sidan kan
enligt utskottets mening ifrågasättas om icke titeluppdelningen inom försvaret
drivits väl långt. Utskottet förbiser därvid ingalunda, att ifrågavarande
titeluppdelning i många fall föranletts av de speciella redovisningsföreskrifter
som statsmakterna ansett sig böra meddela. Remissutlåtandena
ge jämväl vid handen, att felaktig titelsättning i stor utsträckning förekommer
vid försvarets lokalmyndigheter såsom en följd av det tillämpade systemets
tekniska konstruktion.
I likhet med revisorerna är utskottet därför av den uppfattningen, att
anledning föreligger att ägna frågan om försvarets titelredovisningssystem
speciell uppmärksamhet i syfte att undersöka möjligheterna att åstadkomma
förenklingar och kostnadsbesparingar. Särskilt angeläget finner utskottet
det vara, att nämnda system utformas på grundval av en bestämd målsättning
för den ifrågavarande verksamheten. I varje aktuellt fall bör sålunda
noggrant övervägas, vilket praktiskt syfte redovisningen avses skola
tillgodose och vilka möjligheter som stå till buds för kontroll av det utnytt
-
Statsutskottets utlåtande nr 143.
11
jade siffermaterialets tillförlitlighet. Vad nu sagts gäller icke minst den s. k.
statistikbokföringen, vars värde givetvis är helt avhängigt av i vad mån den
kostnadsfördelning, som man därigenom önskar ernå, baseras på korrekta
uppgifter angående de verkställda utgifternas sakliga natur.
Såsom revisorerna framhållit, har det nu behandlade titelredovisningssyistemet
successivt vuxit fram i samband med övergången till central
hålkortsbokföring inom försvaret. Den organisation som för detta ändamål
uppbyggts inom civilförvaltningens bokföringskontor synes emellertid ännu
icke vunnit erforderlig stadga. Marinförvaltningen har sålunda framhållit,
att de uppgifter som sammanställas på den s. k. halkortsdetaljen understundom
äro behäftade med vissa felaktigheter. Av vad revisorerna under
§ 8 i sin berättelse anfört framgår vidare, att olika poster under arméns avlöningsanslag
överskridits med betydande belopp, utan att möjligheter föielegat
för hålkortsdetaljen att i tid ernå rättelse av den oriktiga anslagsdispositionen.
Genom bokföringens centralisering till civilförvaltningen synes
även i vissa fall avlämnandet av vederbörande redovisningshandlingar
ha fördröjts. Innan nuvarande bokföringssystem inom försvaret ytterligare
utbygges, torde därför nu tillämpade former för halkortsdetaljens arbete
böra undersökas.
Utskottet får hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna
vad utskottet ovan anfört.
4:o) Från sakanslag bestridda personalkostnader inom försvaret. Under
försvarsdepartementet, § 5, ha revisorerna funnit angeläget, att frågan om
den sakanslagsavlönade personalen vid de militära ämbetsverken snarast
upptages till förnyad prövning (Del I, s. 30—36).
Revisorerna påtala under förevarande paragraf, att vid de militära ämbetsverken
anställd personal till icke ringa del avlönas genom anlitande av
s. k. sakanslag, d. v. s. av riksdagen för viss materielanskaffning, underhållskostnader
o. d. anvisade medel. Omfattningen härav belyses genom sifferuppgifter
för budgetåren 1945/46—1947/48 (s. 31).
Frågan om ett minskat utnyttjande av sakanslag för bestridande av avlöningskostnader
för tjänstemän har av chefen för försvarsdepartementet
berörts vid, bland annat, anmälan av prop. 1946: 120. Departementschefen
framhöll därvid, att sedan den civila personalen vid tygavdelningens chefsexpedition
överförts till att avlönas från avlöningsanslag, sakanslag i fortsättningen
icke borde tagas i anspråk för avlönande av sådan personal i annan
mån än som kunde övergångsvis oundgängligen erfordras för ett slutförande
av de i 1942 års försvarsbeslut ingående materielanskaffningsprogrammen.
Utöver detta departementschef suttalande synas några särskilda
direktiv eller föreskrifter av restriktiv innebörd icke ha meddelats i ämnet
i annan mån än att beträffande arméns truppförband (motsvarande) förbud
12
Statsutskottets utlåtande nr 143.
meddelats att anlita sakanslag för anställande av personal utom vid tygstationer
och tygverkstäder.
Revisorerna uttala följande.
Under § 2 i sin berättelse lämnade 1946 års revisorer vissa uppgifter angående
storleken av de personalkostnader vid försvarets centrala förvaltningsmyndigheter,
vilka då bestredos från försvarsgrenarnas allmänna avlöningsanslag.
Av redogörelsen framgick beträffande de tre försvarsgrensförvaltningarna
bland annat, att ifrågavarande kostnader under budgetåren
1944/45 och 1945/46 varit två till tre gånger större än motsvarande belastning
å myndigheternas egna avlöningsanslag. Nämnda förhållande funno revisorerna
av framför allt budgettekniska skäl vara synnerligen otillfredsställande.
Den av revisorerna nu verkställda utredningen ger vid handen, att -—- utöver ovan berörda personalkategorier — vid de militära ämbetsverken
i stor utsträckning finnas anställda tjänstemän, vilka avlönas från s. k. sakanslag.
Kostnaderna för dessa tjänstemän överstiga högst avsevärt de anslagsmedel
som sammanlagt anvisats å de för respektive myndigheter fastställda
avlöningsstaterna. Såsom exempel må anföras att, medan under budgetåret
1947/48 å armé-, marin- och flygförvaltningarnas samt fortifikationsförvaUningens
avlöningsanslag avförts tillhopa 3 666 000 kronor, uppgå
nämnda myndighetens från sakanslag bestridda personalkostnader under
samma budgetår till ett sammanlagt belopp av 16 368 000 kronor, vilket
innebär att det senare slaget av utgifter är inemot fyra och en halv gånger
så stort som det förra. Den sålunda tillämpade ordningen, enligt vilken för
materielanskaffning och materielunderhåll avsedda medel tagas i anspråk
för betydande avlöningsutgifter, är enligt revisorernas uppfattning förenad
ined allvarliga olägenheter i skilda avseenden. En av konsekvenserna härav
äi, såsom 1946 ars revisorer i anslutning till av dem berörda spörsmål
framhöllo, att riksdagen, då den har att taga ställning till ifrågavarande
ämbetsverks anslagsäskanden, icke kan bedöma den totala omfattningen av
förvaltningsverksamheten inom försvaret och de därav föranledda kostnaderna.
Av den lämnade redogörelsen framgår vidare, att de centrala förvaltningsmyndigheternas
utgifter för sakanslagsavlönad personal under det
sistförflutna budgetåret stigit med över 2 miljoner kronor. Medräknas löneutgifterna
för motsvarande tjänstemän vid underlydande lokalorgan utgör
ökningen mer än 3 miljoner kronor. Till en del torde kostnadsökningen
vara en följd av den fr. o. in. den 1 juli 1947 genomförda löneregleringen
Å andra sidan måste det beaktas att, såsom i det föregående antytts, vid°åtskilliga
tillfällen under senare år överföring av personalkostnader från sakanslag
till avlöningsanslag ägt rum. Det vill därför synas, som om åtminstone
i viss utsträckning nyanställning av sakanslagsavlönad personal förekommit.
Den begränsade tid som stått revisorerna till buds har icke medgivit
någon undersökning, i vad mån dylik nyanställning verkställts efter
medgivande av Kungl. Maj :t. Uppenbart är emellertid att vederbörande förvaltningsmyndigheter
i princip ansett sig oförhindrade att medelst anlitande
av sakanslag anställa all den personal, som bedömts erforderlig för
;• g0d,°,S-eende av de med anslagsanvisningen avsedda ändamålen. Huruvida
tillräcklig grund för ett dylikt betraktelsesätt föreligger, synes revisorerna
tveksamt Det av chefen för försvarsdepartementet ovan återgivna uttalandet,
vilket far anses äga principiell innebörd, torde snarare lämna stöd åt
en motsatt, mera restriktiv uppfattning.
Med hänsyn till nu anförda omständigheter finna revisorerna det ange
-
Statsutskottets utlåtande nr 143.
13
läget, att frågan om den sakanslagsavlönade personalen snarast upptages
till förnyad prövning. Syftet bör därvid i första hand vara att överföra kostnaderna
för tjänstemän, vilka utnyttjas för mera stadigvarande arbetsuppgifter,
till avlöningsanslag. Såsom försvarets civilförvaltning framhållit,
skulle en sådan omföring icke inverka på de totala kostnaderna, liksom ej
heller organisatoriska överväganden skulle beröras därav. I den mån sakanslag
jämväl i fortsättningen behöva tagas i anspråk för här ifrågavarande
ändamål, böra enligt revisorernas mening speciella föreskrifter i ämnet
utfärdas. Därest med hänsyn till sakanslagens skiftande karaktär sådana
föreskrifter icke kunna givas en generell innebörd, torde i varje särskilt
fall böra angivas, huruvida och i vilken utsträckning sakanslag få utnyttjas
för bestridande av löner, reseersättningar o. d. önskvärt vore om
för envar berörd myndighet, såsom redan nu sker beträffande byggnadsstyrelsen,
specifika avlöningsstater med därtill knutna personalförteckningar
kunde fastställas i fråga om de personalkostnader som avses skola belasta
sakanslag.
Utlåtanden ha avgivits av arméförvaltningen, marinförvaltningen, flggförvaltningen,
försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsförvaltning, krigsmaterielverket,
fortifikationsförvaltningen, försvarets forskningsanstalt,
riksräkenskapsverket, statens organisationsnämnd, 19b6 års militära förvaltningsutredning
samt försvarets tjänsteförteckningsutredning (Del II, s. 33—
55). I stort sett ha härvid de av revisorerna framförda synpunkterna och
önskemålen biträtts.
Utskottet. Den av revisorerna verkställda utredningen ger vid handen, att
kostnaderna för den från sakanslag avlönade personalen inom försvaret avsevärt
överstiga de utgifter som vederbörande myndigheter redovisa å sina
egna avlöningsanslag. Ifrågavarande förhållande finna revisorerna vara förenat
med allvarliga olägenheter i skilda avseenden. Till revisorernas uppfattning
härutinnan ha remissmyndigheterna anslutit sig.
Jämväl utskottet anser, att frågan om den sakanslagsavlönade personalen
snarast bör upptagas till avgörande. Utskottet får i detta sammanhang erinra
om att utskottet i utlåtanden till såväl 1947 som 1948 års riksdagar (nr 128
respektive nr 165) uttalat sig för en lösning av nu behandlade spörsmål i
enlighet med de av revisorerna antydda riktlinjerna. Av militära förvaltningsutredningens
yttrande framgår emellertid, att utredningen har för avsikt
att i samband med uppgörande av organisationsförslag för armé-, marin-
och flygförvaltningarna samt nuvarande krigsmaterielverket framlägga
konkreta förslag rörande den personal, som bör avlönas från respektive förvaltnings
avlöningsanslag. Utskottet -— som förutsätter att det förevarande
problemet därvid kommer att upptagas till principiellt övervägande —- har
med hänsyn härtill ansett sig kunna begränsa sig till att vad i ärendet förekommit
för riksdagen
omförmäla.
14
Statsutskottets utlåtande nr 143.
5:o) Vid vissa militära enheter uppkomna materielförluster. Under försvarsdepartementet,
§ 6, ha revisorerna framlagt vissa synpunkter angående
materielförlusterna vid vissa förband ävensom handläggningen av härigenom
uppkommande ersättningsärenden (Del I, s. 36—42).
Grundläggande bestämmelser rörande sättet för handläggning av ärenden
som avse förkommen materiel inom försvaret finnas meddelade i dels
lagen den 9 juni 1944 (nr 292) angående behörighet för militär befälhavare
att ålägga ersättningsskyldighet, dels kungörelsen den 15 juni 1944 (nr
321) angående förfarandet vid krigsmakten då egendom skadats eller gått
förlorad. Av försvarets civilförvaltning ha vidare utfärdats särskilda föreskrifter
och anvisningar till sistnämnda författning, vilka fastställts den 24
oktober 1944 och sedermera ändrats på vissa punkter genom skrivelse den
10 april 1945. Dessutom har inom civilförvaltningen den 7 maj 1946 upprättats
en promemoria i anledning av yttranden från ett antal militära chefer
angående de erfarenheter, som vunnits vid tillämpningen av ifrågavarande
anvisningar.
Revisorerna, som gjort en närmare undersökning i vilken omfattning ärenden
rörande förkommen materiel förekomma inom försvaret, ha gjort följande
allmänna uttalande.
Den av revisorerna verkställda utredningen ger vid handen, att antalet
ärenden rörande förkommen material inom försvaret är förhållandevis stort.
Vid de av utredningen berörda militära enheterna ha sålunda under åren
1946 och 1947 närmare 50 000 sådana fall anmälts, avseende ett sammanlagt
materielvärde av över 660 000 kronor. Därvid är att märka att de militära
enheter, om vilka här är fråga, allenast utgöras av vederbörande örlogsstationer
och kustartilleriregementen jämte ett mindre antal arméförband och
flygflottiljer. Det finnes därför skäl att antaga, att de totala materielförlusterna
inom försvaret årligen uppgå till miljonbelopp. I betydande utsträckning
får kronan själv vidkännas de uppkomna förlusterna. Icke minst med
hänsyn härtill finna revisorerna det angeläget, att berörda förhållanden ägnas
skärpt uppmärksamhet från de närmast ansvariga myndigheternas sida.
Såsom i det föregående framhållits, är det av vissa anledningar knappast
möjligt att draga mera bestämda slutsatser av en jämförelse de olika förbanden
emellan beträffande nu berörda spörsmål. Av den lämnade redogörelsen
synes dock framgå, att de konstaterade materielförlusterna äro speciellt
omfattande vid de marina enheterna. I första hand gäller detta Stockholms
örlogsstation och Älvsborgs kustartilleriregemente, vilka under den
behandlade tidsperioden redovisa brister som avse ett materielvärde av i
runt tal 133 000 respektive 169 000 kronor. Orsakerna härtill böra enligt
revisorernas mening ingående undersökas.
Vad särskilt Stockholms örlogsstation beträffar torde på goda grunder
kunna ifrågasättas huruvida icke här i viss omfattning s. k. maskerade köp
förekomma. För ett dylikt antagande talar den omständigheten, att inemot
hälften av alla materielbrister vid stationen ersättes på frivillighetens väg.
Jämväl de båda övriga örlogsstationerna uppvisa höga relativtal i berörda
hänseende. I detta sammanhang torde särskilt böra uppmärksammas, att åtskilliga
av flottans beklädnadspersedlar, vilka icke äro märkta på ett sätt
som utvisar, att kronan är ägare, på grund av sin modell kunna nyttjas
även för civilt bruk. De ersättningsbelopp vederbörande ha att betala ligga
Statsutskottets utlåtande nr 143.
15
vidare långt under den allmänna marknadens priser för motsvarande artiklar.
Inom Stockholms örlogsstation tillämpad praxis att reducera ersättningsbeloppen
till 75 procent av de av marinförvaltningen bestämda priserna
torde jämväl ha bidragit till att maskerade köp förekomma.
Den av marinförvaltningen år 1944 fastställda prislistan å beklädnadspersedlar
m. m., vilken alltjämt synes gälla, måste f. ö. betecknas såsom
i hög grad föråldrad. Flera däri angivna priser understiga sålunda i väsentlig
mån, såsom av den lämnade redogörelsen framgår, kronans självkostnader
för anskaffning av ifrågavarande persedlar. Med hänsyn härtill
är det enligt revisorernas mening av behovet påkallat, att prislistan snarast
revideras. Avvikelser från densamma vid ersättningsbeloppens fastställande
böra som regel icke vidare få förekomma. Det synes slutligen erforderligt,
att jämväl flottans beklädnadspersedlar märkas på sätt som tilllämpas
inom försvaret i övrigt.
De detalj föreskrifter som av försvarets civilförvaltning utfärdats rörande
handläggningen av nu berörda ärenden torde, enligt vad revisorerna från
vederbörande förbandschefer inhämtat, få betecknas såsom i stort sett ändamålsenliga.
Det vill dock förefalla, som om ytterligare förenklingar härutinnan
vore möjliga att genomföra. Revisorerna äro därför av den uppfattningen,
att de i det föregående antydda, av civilförvaltningen ifrågasatta
åtgärderna för ett ändrat förfarande i vissa avseenden böra närmare
prövas.
Utlåtanden ha avgivits av cheferna för armén, marinen och flygvapnet
samt försvarets civilförvaltning (Del II, s. 56—67).
Utskottet. De av revisorerna i förevarande sammanhang gjorda uttalandena
äro enligt utskottets mening förtjänta av det största beaktande. Den
verkställda utredningen ger sålunda vid handen, att materielförlusterna inom
försvaret årligen uppgå till betydande belopp och att kronan i stor utsträckning
själv får vidkännas de uppkomna förlusterna. Av remissutlåtandena
framgår emellertid, att vederbörande myndigheter ha sin uppmärksamhet
fäst vid de påtalade förhållandena och i många fall redan vidtagit åtgärder
för att förhindra eller åtminstone minska förlusterna. Då sålunda finnes skäl
att antaga, att det omfattande och svårbemästrade problemkomplex varom
här är fråga fortlöpande blir föremål för omsorgsfull prövning från de närmast
ansvariga myndigheternas sida, har utskottet ansett sig kunna begränsa
sig till att vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
6:o) Vissa byggnadsfrågor vid Svea livgarde. Under försvarsdepartementet,
§ 10, ha revisorerna gjort vissa erinringar beträffande Svea livgardes
kasernetablissement å Järvafältet (Del I, s. 52—56).
Revisorerna, som avlagt besök vid Svea livgardes kasernetablissement å
Järvafältet, ha gjort följande allmänna uttalande.
I samband med besök vid Svea livgardes kasernetablissement å Järvafältet
ha revisorerna kunnat konstatera, att flera för regementet aktuella bygg
-
16
Statsutskottets utlåtande nr 143.
nadsfrågor ännu icke fått någon tillfredsställande lösning. De enda tjänstebostäder
som finnas uppförda vid etablissementet äro fyra byggnader av
småstugetyp, varför stora svårigheter uppstått att anskaffa erforderliga lägenheter
åt vid regementet tjänstgörande personal av olika kategorier. Såsom
en följd härav ha åtminstone tidvis två underbefälsfamiljer med barn måst
taga i anspråk av vederbörande hälsovårdsmyndighet utdömda bostäder.
Ifrågavarande svårigheter torde komma att ytterligare accentueras, i den mån
de beställningshavare som f. n. förhyra bostäder i regementets förutvarande
kaserner i Stockholm nödgas utflytta till Ulriksdal. Behovet av bostäder för
ekonomipersonalen är vidare mycket stort.
För nu berörda ändamål har regementet i begränsad utsträckning kunnat
disponera vissa under senare delen av 1800-talet uppförda träbyggnader,
vilka nyligen förvärvats av kronan. Dessa fastigheter befinna sig emellertid,
såsom revisorerna vid sitt besök kunnat konstatera, i ett synnerligen
dåligt skick och lära icke utan avsevärda kostnader kunna iståndsättas. Ju
längre de erforderliga reparationsåtgärderna uppskjutas, desto större torde
kostnaderna bliva. Några medel för iståndsättningsarbetenas utförande finnas
i allmänhet icke tillgängliga.
Emellertid har för ombyggnad av fastigheten Nedre Lugnet ett belopp av
103 000 kronor äskats. Enligt revisorernas mening är det dock ytterst tveksamt,
huruvida det kan anses ekonomiskt försvarligt att investera så relativt
betydande belopp för iståndsättande av ifrågavarande fastighet, vilken
på grund av otillräckligt underhåll uppvisar mycket påtagliga brister. Utgifterna
för uppförandet av en helt ny byggnad torde f. ö. icke komma att
mera avsevärt överstiga de nu beräknade renoveringskostnaderna. Med hänsyn
härtill finna revisorerna det angeläget, att frågan om iordningställandet
av fastigheten Nedre Lugnet göres till föremål för förnyad prövning,
innan de planerade ombyggnadsarbetena därstädes igångsättas. Därvid bör
särskilt beaktas det jämförelsevis stora avståndet mellan fastigheten och
det egentliga kasernetablissementet. I anslutning till en dylik omprövning
synes lämpligen hela det nu berörda problemkomplexet böra upptagas till
behandling i ett sammanhang.
Revisorerna vilja i detta sammanhang framhålla såsom anmärkningsvärt,
att frågan om det s. k. garnisonshusets iståndsättande hållits öppen ända sedan
våren 1945, då byggnaden brandskadades så svårt att den sedan dess
icke kunnat användas. Beslut om byggnadens försättande i dugligt skick
bör därför träffas med det snaraste. Såsom synnerligen angeläget framstår
det jämväl, att en definitiv lösning av bastufrågan vid Svea livgarde icke
ytterligare skjutes på framtiden. De nuvarande förhållandena härutinnan
äro, såsom av det föregående framgår, ur hygienisk synpunkt mvcket otillfredsställande.
Utlåtanden ha avgivits av chefen för armén och fortifikationsförvaltninqen
(Del II, s. 80—83).
Utskottet. Av fortifikationsförvaltningens i ärendet avgivna utlåtande
framgår, att tjänstebostäder vid Svea livgardes förläggning vid Sörentorp ha
uppförts i den omfattning, som av statsmakterna förutsatts vid anvisande
av medel till förläggningens ordnande. Svårigheterna att anställa kvinnliga
ekonomibiträden ha emellertid ansetts nödvändiggöra anordnande av bostäder
jämväl för denna personalkategori, vilket bedömts möjligt genom
ombyggnad av en nyligen förvärvad fastighet. Revisorerna ha ifrågasatt,
Statsutskottets utlåtande nr 143.
17
huruvida med hänsyn till byggnadens allmänna tillstånd en dylik ombyggnad
kan anses ekonomiskt försvarbar. Enligt vad utskottet erfarit har inom
försvarsdepartementet verksam byggnadsteknisk expert funnit ombyggnadsalternativet
utgöra en fullt godtagbar lösning. Med hänsyn härtill och då,
såsom fortifikationsförvaltningen framhållit, detta alternativ ger möjlighet
till besparingar i fråga om byggnadsmateriel, har utskottet icke velat för
sin del utdöma detta alternativ. Utskottet förutsätter dock att frågan ägnas
fortsatt uppmärksamhet.
Vad revisorerna anfört rörande lämpligheten av att såsom bostäder upplåta
vissa inom etablissementet belägna äldre byggnader förtjänar enligt utskottets
mening beaktande. Å andra sidan måste ihågkommas, att här
icke är fråga om tjänstebostäder med bostadstvång utan om bostäder som
mer provisoriskt tagits i anspråk i syfte att underlätta för vid regementet
verksam personal att över huvud taget ordna sin bostadsfråga. Utskottet är
emellertid av den uppfattningen, att upplåtelse av lägenheter som icke kunna
anses godtagbara ur hygienisk synpunkt såvitt möjligt bör undvikas.
Utskottet delar revisorernas uppfattning om angelägenheten av en definitiv
lösning av bastufrågan vid regementet. Med hänsyn till läget på byggnadsmarknaden
har emellertid, såsom fortifikationsförvaltningen framhållit,
framställning om medelsanvisning till en bastubyggnad ansetts icke kunna
för närvarande bifallas. Enligt vad utskottet erfarit har den av revisorerna
omnämnda provisoriska bastun måst stängas. Förslag har emellertid
uppgjorts om anordnande av en provisorisk bastu i regementets hörsalsbyggnad
genom omändring av bl. a. såsom tvättrum nu använda lokaler.
Kostnaderna härför ha beräknats icke överstiga 10 000 kronor. Då det
framstår som en angelägenhet av vikt att vid ifrågavarande förband med
dess stora förläggningsstyrka någon möjlighet till bad åstadkommes och
detta synes kunna ske till rimlig kostnad och utan att några större byggnadsåtgärder
behöva vidtagas, anser utskottet att berörda förslag bör upptagas
till omprövning.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna
vad utskottet ovan anfört.
7 :o) Militieombudsmannens kontroll över försvarets ekonomiska förvaltning.
Under försvarsdepartementet, § 11, ha revisorerna föreslagit, att frågan
om militieombudsmansämbetets allmänna ställning och skyldigheter upptages
till omprövning (Del I, s. 56—64).
Utskottet. Beträffande detta ärende har riksdagen yttrat sig i sin skrivelse
nr 114, varom utskottet velat bär
erinra.
2 Dihang till riksdagens protokoll 1919. 6 samt. AV 143.
18
Statsutskottets utlåtande nr 143.
8:o) År betshemmen för vissa understödstagare eller försörjningspliktiga.
Under socialdepartementet, § 12, ha revisorerna hemställt, att frågan om ett
rationellare utnyttjande och tillvaratagande av arbetshemmens vårdmöjligheter
upptages till omedelbart övervägande (Del I, s. 65—72).
Arbetshemmens uppgift regleras huvudsakligen i 33 § fattigvårdslagen. Å
arbetshemmen skola intagas dels sådana i någon mån arbetsföra understödstagare,
vilka äro i behov av anstaltsvård, men på grund av sitt störande
uppträdande e. d. icke kunna eller böra mottagas å de kommunala ålderdomshemmen
(respektive försörjningshem eller vårdhem), dels ock sådana
försörjningspliktiga, vilka jämlikt stadgandet i 71 § fattigvårdslagen av
fattigvårdsstyrelse och jämlikt 72 § lagen om samhällets barnavård av barnavårdsnämnd
erhållit arbetsföreläggande, de s. k. försumliga försörjarna.
Efter en år 1934 vidtagen lagändring kan även person, omhändertagen för
skyddsuppfostran jämlikt 22 § d) i barnavårdslagen, enligt 35 § samma lag
mera tillfälligt intagas å arbetshem, därest detta anses lämpligare för den
omhändertagne än att intagas i skola tillhörande ungdomsvården eller allmän
uppfostringsanstalt samt våda för andras sedliga utveckling icke därigenom
kan befaras uppkomma.
Å s. 65—67 lämna revisorerna en närmare redogörelse för reglerna angående
intagning å och utskrivning från arbetshem, vartill utskottet hänvisar.
Huvudman för arbetshemmen är i regel landsting eller stad, som icke deltager
i landsting. Två eller flera landsting eller landsting och stad utom
landsting må dock förena sig om gemensamt arbetshem. Arbetshem kan
även upprättas av andra, varvid Kungl. Maj :t kan befria landsting eller
dylik stad från skyldigheten att själv upprätta arbetshem.
För uppförande eller inrättande av arbetshem samt till driftkostnaderna
vid desamma kan statsbidrag utgå enligt kungörelsen den 9 juli 1920 (nr
607).
Intill krigsutbrottet år 1939 voro 7 arbetshem för män och 5 hem för
kvinnor i verksamhet. F. n. återstå följande arbetshem för män, nämligen
Västergården, Långmora (under kriget ianspråktaget såsom interneringsläger
för utlänningar), Kalbo och Malmö stad med sammanlagt 194 platser.
För kvinnor disponeras Herrljunga, Malmköping och Arrie med sammanlagt
60 platser. För fem år sedan utgjorde antalet platser 283 för män och 96
för kvinnor.
Sedan år 1936 har, enligt vad revisorerna påpeka, någon tendens till stegring
av platsbehovet icke kunnat spåras. För att belysa förhållandena ha
revisorerna lämnat nedanstående sammanställning av uppgifter över beläggningen
vid arbetshem, som voro i verksamhet under åren 1945—1947. I sammanhanget
må upplysas, att ösbyholm och Emaus nedlagts från och med
den 1 januari respektive den 1 juli 1947.
Statsutskottets utlåtande nr 143.
19
Arbetshem
Antal
dispo-
nibla
platser
Antal interner
Beläggning
medeltal
»»/i»
1945
»V»
1946
31/is
1947
antal interner
i procent
1945
1946
1947
1945
1946
1947
För män.
ösbyholm ................
70
47
8
—
46-2
29-4
—
66
42
—
Västergården (öppna avd.)
79
66
34
27
473
45-9
31-4
60
58
40
Långmora ................
50
—
22
11
—
16-6
16-7
—
33
33
Kalbo....................
30
23
21
16
20-5
19''4
18-4
68
65
61
Malmö stad...............
24
16
12
20
15-4
14-8
131
64
62
55
För kvinnor.
Emaus....................
15
14
4
—
12-1
6-8
5-0
81
45
33
Herrljunga................
22
8
5
3
69
5-0
4-0
31
23
18
Malmköping...............
21
15
14
13
16-2
150
13''4
77
71
64
Arrie.....................
17
7
5
6
7
60
7-o
41
35
41
Den främsta orsaken till det stora antalet nedlagda hem är enligt revisorerna
den ständigt sjunkande beläggningen å desamma, varigenom respektive
huvudmän funnit ekonomiskt ofördelaktigt att uppehålla driften å eget
hem.
I syfte att befrämja ett effektivare utnyttjande av arbetshemmens kapacitet
ha åtgärder i viss begränsad omfattning vidtagits för att utöka klientelet
å arbetshemmen med nya vårdgrupper. Sedan vid länsfängelset i Karlstad
en avdelning inrättats, vilken fungerar som tvångsarbetsanstalt för
kvinnor, samt det sedermera visat sig nödvändigt att vidtaga kompletterande
anordningar för vården av kvinnliga lösdrivare, har sålunda den anordningen
genomförts, att vissa lättare fall överförts till arbetshem, varvid
arbetshemmet äger erhålla full gottgörelse av statsmedel. Enligt Kungl.
Maj:ts medgivande finnes sålunda möjlighet att till arbetshemmen i Arrie
och Herrljunga överföra å tvångsarbetsanstalt intagna kvinnor i den omfattning,
varom överenskommelse må träffas mellan tvångsarbetsanstaltens
styrelse och styrelsen för hemmet. Under senare år har emellertid antalet
kvinnliga lösdrivare å hemmen endast uppgått till ett fåtal. Även om denna
anordning skulle bli permanent saknar den således egentlig betydelse. Härutöver
torde det f. n. icke vara aktuellt att tillföra arbetshemmen något
nytt klientel.
Samtliga arbetshem äro f. n. s. k. öppna anstalter. Efter beslut vid 1936
års riksdag har emellertid vid Västergårdens arbetshem inrättats en särskild
sluten avdelning. Till denna avdelning, vilken är gemensam för samtliga
arbetshem, kunna överföras sådana interner, som störa ordningen å
hemmen eller eljest kräva särskild tillsyn. Härigenom möjliggöres sålunda
en klassificering av klientelet genom att på ett snabbt och effektivt sätt
kunna avskilja sådana intagna, som störa disciplinen å hemmen. Platsantalet
å den slutna avdelningen är 11. Medelbeläggningen å denna avdelning
utgjorde åren 1946 och 1947 6,4 respektive 2,6 interner.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
20
Statsutskottets utlåtande nr 143.
Sedan länge har beläggningen å de enligt fattigvårdslagen anordnade arbetshemmen
företett en successivt sjunkande tendens. Även om man vid tillskapandet
av dessa anstalter iakttog vad som då framstod såsom mycket
stor försiktighet, blev det efter hand klart, att antalet platser blivit vida
större än vad som motsvarade behovet. Till väsentlig del får denna utveckling
ses mot bakgrunden av det allmänna misstroende de arbetsföreläggande
myndigheterna synas hysa mot arbetsföreläggandet såsom speciell korrektionsform
samt de svagheter, som under årens lopp i olika hänseenden
kommit att vidlåda detta korrektiv.
Viss uppmärksamhet har i skilda sammanhang riktats på frågan om arbetshemmens
ofullständiga ianspråktagande. Någon ändring har emellertid
icke kommit till stånd, vilket åtminstone till en del torde ha berott på
ovissheten, huruvida icke platsbehovet skulle komma att ökas, särskilt om
klientelet utökades med nya socialgrupper. Sådan utökning har emellertid
hittills genomförts endast i fråga om kvinnliga lösdrivare och har härvid
utgjort allenast en provisorisk anordning, som förekommit i begränsad omfattning
samt i förevarande sammanhang saknat egentlig betydelse. Frågan
om överföring av ytterligare vårdgrupper torde icke vara aktuell.
Då den sjunkande beläggningsfrekvensen medfört ständigt stigande kostnader
per vårddag, ha i ett flertal fall vederbörande landsting funnit det
ekonomiskt ofördelaktigt att uppehålla driften vid hemmen, varför dessa
nedlagts. Sålunda ha sedan ingången av 1940-talet fem hem tagits i anspråk
för annan verksamhet. Trots den indragning av arbetshem, som sålunda
förekommit, uppvisa, såsom den av revisorerna lämnade redogörelsen ger
vid handen, samtliga kvarvarade anstalter fortfarande påfallande låga beläggningssiffror.
Enligt revisorernas mening måste den relativt obetydliga beläggningsfrekvensen
för arbetshemmen betecknas såsom ur samhällsekonomisk synpunkt
mindre tillfredsställande. I detta sammanhang torde särskilt höra
erinras om det framträdande platsbehov, som föreligger inom de flesta
övriga vårdområden, såsom i fråga om vårdhemmen för lättskötta sinnessjuka,
för kroniskt sjuka in. in. En smidigare anpassning av anstaltsväsendet
efter den aktuella situationen och behovet på hithörande område framstår
därför såsom i hög grad påkallad. Frågan på vad sätt och i vilka former
en dylik anpassning skall komma till stånd torde kunna bliva föremål
för olika överväganden. Tänkbart vore måhända att, därest arbetshemmen
fullständigt avskaffas, verksamheten anknötes till anstaltssystemet
inom övriga sociala specialområden, såsom alkoholistvården, fångvården,
ungdomsvården, vilka vårdformer i sin modernare gestaltning inrymma och
än mer komma att inrymma öppna anstalter av en typ, som nära överensstämmer
med de nuvarande arbetshemmen. Genom en dylik anordning
skulle samtidigt önskemålet om en ökad differentiering av klientelet kunna
bättre tillgodoses. Då emellertid en dylik lösning inrymmer alltför vittutseende
problemkomplex och uppenbarligen tarvar ingående och grundliga
överväganden, synes det revisorerna lämpligare att omedelbara åtgärder
vidtagas för att inom ramen för gällande organisation åstadkomma ett rationellare
och ändamålsenligare utnyttjande av arbetshemmens vårdkapacitet.
I första hand torde härvid böra undersökas, om icke sådana hem,
vilka under senare tid genomgående uppvisat särskilt obetydlig beläggningsfrekvens,
böra nedläggas. Genom en dylik anordning, som givetvis skulle
förutsätta en ökad samverkan mellan landstingen, skulle beläggningen för
de återstående hemmen bli gynnsammare samt driften av dessa därigenom
ekonomiskt fördelaktigare. Till följd av de väsentliga vårdbehov, som en
-
Statsutskottets utlåtande nr 143.
21
ligt vad ovan antytts förefinnas inom landstingens övriga verksamhetsfält,
torde svårighet knappast föreligga att finna lämplig användning för de friställda
arbetsheinmen. Revisorerna vilja i detta sammanhang hänvisa till
det av socialvårdskommittén i betänkande med utredning och förslag angående
ålderdomshem m. in. (SOU 1946: 52) uttalade önkemålet om överflyttande
av visst klientel från ålderdomshemmen till specialanstalter av
skilda slag.
Under hänvisning till ovan antydda förhållanden få revisorerna hemställa
att frågan om ett rationellare utnyttjande och tillvaratagande av arbetshemmens
vårdmöjligheter upptages till omedelbart övervägande.
Utlåtanden ha avgivits av socialstyrelsen och svenska landstingsförbundet
(Del II, s. 84—87).
Socialstyrelsen påpekar, att den å s. 70 i revisorernas berättelse intagna
tabellen icke är alldeles riktig, enär det angivna antalet interner icke hänför
sig till den 31 december utan den 1 december, samt att antalet interner åren
1945—1947 i regel var något större den 31 än den 1 december. Vidare upplyser
styrelsen, att arbetshemmet för kvinnor vid Herr ljunga nedlagts den
1 oktober 1948 och att klientelet från Herrljungahemmets upptagningsområde
mottages å Arrie arbetshem. Styrelsen erinrar också, att Kungl. Maj :t,
på styrelsens framställning, den 18 januari 1946 uppdragit åt styrelsen att
låta i samråd med medicinalstyrelsen verkställa en individuell undersökning
av klientelet å arbetshemmen i syfte att utröna de intagnas psykiska
och fysiska hälsotillstånd och deras tidigare levnadsförhållanden. Undersökningarna
hade måst göras mera omfattande än ursprungligen antogs
och vore nyligen slutförda. En redogörelse för undersökningarna vore under
utarbetande. Styrelsen funne det riktigt att socialvårdskommittén på
grundvalen av bland annat den av styrelsen företagna utredningen om klientelet
å arbetshemmen fullföljde sin utredning om arbetshemmens framtida
ersättande med speciella och ändamålsenliga vårdanstalter och i samband
därmed införandet av andra, ur rättsliga och humanitära synpunkter mera
tillfredsställande behandlingsformer för försumliga försörjare än de som
för närvarande praktiserades.
Socialstyrelsen anför sammanfattningsvis följande.
Frågan om arbetshemmens framtida ställning torde alltså inom en nära
framtid komma att upptagas till grundlig behandling. I avvaktan på beslut
härom kommer socialstyrelsen givetvis att alltfort ägna uppmärksamhet
åt de befintliga arbetshemmens utnyttjande. Därvid har styrelsen emellertid
att taga hänsyn till möjligheten av en ökning i behovet av platser å arbetshem.
Uteslutet är icke, att den hittillsvarande minskningen av antalet försumliga
försörjningspliktiga män, som hänvisas till arbetshem, kan stagnera
eller att antalet rentav kan komma att öka. Men viktigare är, att den differentiering
av klientelet å ålderdomshemmen, som måste åvägabringas i samband
med genomförandet av den av riksdagen år 1947 beslutade ålderdomshemsreformen,
kan leda till att flera störande personer komma att överföras
till arbetshemmen än tidigare. Bristen på platser för sinnessjukvård torde
även leda till att psykiskt abnorma störande pensionärer på ålderdomshem i
ett växande antal fall komma att överföras till arbetshem.
22
Statsutskottets utlåtande nr 143.
Socialstyrelsen får alltså under åberopande av vad som anförts uttala,
att styrelsen i rådande situation med beaktande av revisorernas påpekande
liksom hittills bör följa arbeshemmens utnyttjande och att någon särskild
utredning icke torde vara motiverad.
Svenska landstingsförbundet anser i likhet med revisorerna, att en omorganisation
av arbetshemmen bör komma till stånd. En utredning härom
vore därför påkallad, övervägas borde därvid, om icke hemmen i deras nuvarande
form kunde slopas och deras klientel på annat sätt omhändertagas.
I varje fall syntes med hänsyn till den låga beläggningen böra undersökas,
om icke vissa hem kunde nedläggas. I samband därmed borde även frågan
om huvudmannaskapet för dessa hem omprövas.
Att landstingen på sin tid blevo huvudmän för dessa hem var motiverat,
enär man då räknade med att varje landstingsområde som regel hade behov
av ett arbetshem för män och ett för kvinnor. När behovet nu vore så litet,
att det vore fullt tillräckligt med endast ett fåtal anstalter för hela riket,
förelåge icke längre de ursprungliga förutsättningarna för huvudmannaskapets
ordnande. Naturligt syntes nu vara, att staten ombesörjde den anstaltsorganisation,
som vore behövlig på förevarande område, och att landstingen
befriades från all befattning härmed.
Utskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har beläggningen
på de enligt fattigvårdslagen anordnade arbetshemmen sedan länge
företett en successivt sjunkande tendens. Med hänsyn härtill och under erinran
jämväl om det framträdande platsbehov, som föreligger inom de
flesta övriga vårdområden, ha revisorerna hemställt, att frågan om ett rationellare
utnyttjande och tillvaratagande av arbetshemmens vårdmöjligheter
upptages till omedelbart övervägande. Jämväl utskottet har bibragts den
uppfattningen, att en smidigare anpassning av anstaltsväsendet efter den
aktuella situationen och behovet på hithörande område snarast bör komma
till stånd. Frågan om en omorganisation av arbetshemmen bör därför enligt
utskottets mening göras till föremål för särskild utredning. Såsom landstingsförbundet
framhållit, bör därvid övervägas, huruvida icke hemmen i
deras nuvarande form kunna slopas och deras klientel på annat sätt omhändertagas.
I samband därmed bör även frågan om huvudmannaskapet för
dessa hem omprövas.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville taga under övervägande åtgärder i av
utskottet angivet syfte.
Statsutskottets utlåtande nr 143.
23
9:o) Vissa iakttagelser i fråga om gällande bestämmelser rörande behovsprövning.
Under socialdepartementet, § 14, ha revisorerna ifrågasatt en
komplettering av gällande bestämmelser i fråga om behovsprövningen på
vissa områden (Del I, s. 79—84).
Utskottet. Beträffande detta ärende har riksdagen yttrat sig i sin skrivelse
nr 128, varom utskottet velat här
erinra.
10:o) Försäljning av viss allmänna arvsfonden tillhörig fast egendom. Under
finansdepartementet, § 15, ha revisorerna betonat angelägenheten av att
ärenden rörande försäljning av allmänna arvsfonden tillfallande fast egendom
handläggas med största skyndsamhet (Del I, s. 85—90).
Enligt lagen den 8 juni 1928 om allmänna arvsfonden skall den egendom,
som i arv tillfaller fonden, så ock egendom, så må tillfalla fonden genom
gåva eller testamente, förvaltas av statskontoret såsom en särskild
fond. Uppgiften att bevaka allmänna arvsfondens rätt till arv har pålagts
kammaradvokatfiskalsämbetet i kammarkollegiet. Ämbetet äger tala och
svara i mål, som röra fonden. Finnes, då dödsfall inträffar, ej annan arvinge
än fonden, skall anmälan härom göras hos rätten av den, som har boet i
sin vård, varefter rätten utser god man att vid boutredningen företräda fonden.
Meddelande härom skall av rätten lämnas kammaradvokatfiskalsämbetet.
I avseende å realisationen av fonden tillfallande egendom är beträffande
lös egendom föreskrivet, att densamma skall av gode mannen försäljas
å offentlig auktion, medan i fråga om fast egendom gäller vad som med
avseende å kronans fasta egendom i allmänhet är stadgat. I enlighet härmed
skall försäljning av arvsfonden tillfallande fast egendom underställas
riksdagens prövning. För varje budgetår i sänder har riksdagen medgivit
Kungl. Maj:t generellt försäljningsbemyndigande intill viss angiven värdegräns.
För budgetåret 1948/49 avser bemyndigandet försäljning av fastighet,
vars taxeringsvärde uppgår till högst 40 000 kronor, med rätt för Kungl.
Maj:t att till länsstyrelse delegera försäljningsrätten, därest taxeringsvärdet
icke överstiger 10 000 kronor.
Revisorerna ha avlagt besök å fastigheten V, mtl Eslcedalen l1 i Västra
Vingåkers socken, vilken fastighet tillfallit allmänna arvsfonden i arv efter
hemmansägaren K. G. Lundberg, som avled den 14 februari 1940. Genom beslut
den 3 maj 1946 förordnade Oppunda häradsrätt god man för arvsfonden.
En närmare beskrivning å fastigheten lämnas å s. 85 och 86, vartill utskottet
får hänvisa.
Ansökan om tillstånd att för allmänna arvsfondens räkning försälja ifrågavarande
fastighet ingavs av den för fonden förordnade gode mannen den
24
Statsutskottets utlåtande nr 143.
10 oktober 1946 till länsstyrelsen i Södermanlands län, som med tillstyrkande
den 18 i samma månad överlämnade ansökningen till Kungl. Maj :t.
Sedan kammaradvokatfiskalsämbetet tillstyrkt försäljningen samt Kungl.
Maj :t i prop. nr 98 till 1947 års riksdag hemställt om riksdagens medgivande
härtill, anmälde riksdagen (skr. nr 111), att riksdagen bifallit framställningen.
Till följd härav förordnade Kungl. Maj :t den 25 april 1947, att
fastigheten skulle försäljas å offentlig auktion genom länsstyrelsens i Södermanlands
län försorg.
Vid å landsfiskalskontoret i Vingåker den 28 juni 1947 hållen offentlig
auktion avgåvos å fastigheten följande tre högsta köpeanbud, nämligen av
jordbruksarbetaren S. R. Larsson 113 000 kronor, av agronomen E. Furumo
112 000 kronor samt av Västra Vingåkers kommun 110 000 kronor.
Sedan härefter länsstyrelsen med underdånig skrivelse den 5 juli 1947
överlämnat protokoll över auktionen å fastigheten, förklarade Kungl. Maj :t
i brev den 19 december 1947, att Kungl. Maj :t med hänsyn till föreliggande
omständigheter funnit skäligt godtaga det å fastigheten av Västra Vingåkers
kommun avgivna köpeanbudet å 110 000 kronor, varjämte länsstyrelsen
anbefalldes att, sedan köpeskillingen till fullo guldits, utfärda köpebrev
å fastigheten.
Efter det kommunen sedermera förklarat sig icke vilja vidhålla det vid
auktionen avgivna köpeanbudet, infordrade Kungl. Maj :t genom remisser
den 18 mars, den 14 april och den 1 juli 1948 utlåtanden från respektive
egnahemsnämnden i Södermanlands län, domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen,
varvid domänstyrelsen skulle yttra sig om lämpligheten att för
kronans räkning från fonden förvärva fastigheten samt lantbruksstyrelsen
över möjligheten att använda fastigheten för egnahemsändamål. Beträffande
remissutlåtandena torde få hänvisas till berättelsen (s. 87—89).
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
De iakttagelser, revisorerna varit i tillfälle att göra vid sitt besök å allmänna
arvsfonden tillhöriga fastigheten Eskedalen i Västra Vingåker, ha
givit vid handen att egendomen i flera hänseenden befinner sig i mindre tillfredsställande
skick. Detta gäller såväl i fråga om hävden av åkerjorden
som beträffande byggnadsbeståndet. Revisorerna äro väl medvetna om att
dessa förhållanden i viss utsträckning måste tillskrivas fastighetens redan
vid tidpunkten för arvsfondens övertagande av densamma eftersatta skötsel
och underhåll. Bortsett härifrån är det emellertid uppenbart, att förfallet
av såväl byggnader som jord därefter än ytterligare fortskridit.
Såvitt revisorerna kunnat finna, måste egendomens bristfälliga tillstånd
och skötsel till väsentlig del ses mot bakgrunden av den avsevärda tidsutdräkt,
som frågan om fastighetens försäljning vållat. Ovissheten om tidpunkten
för försäljningen har icke endast bidragit till att försvåra möjligheterna
att få egendomen ens interimistiskt utarrenderad för sitt ändamål,
utan den har också verkat hämmande, när det gällt att taga ställning till
frågan om vidtagande av erforderliga underhållsåtgärder, då ju värdet av
dylika åtgärder under förutsättning av egendomens användning för annat
ändamål måste te sig diskutabelt. Verkningarna av denna ovisshet ha gjort
sig gällande än ytterligare som följd av den bristfälliga kontakt, vilken synes
ha varit rådande mellan myndigheterna och godemansförvaltningen i
fråga om försäljningsfrågans aktuella läge.
Statsutskottets utlåtande nr 143.
25
Det torde icke behöva särskilt understrykas, att det är av stor vikt, att
allmänna arvsfonden tillfallande fast egendom utan onödigt uppskov till
högsta möjliga pris realiseras samt överföres till kontanta medel, vilka kunna
disponeras för de med arvsfonden avsedda ändamålen. Härvid bör uppmärksammas,
att fastigheter, varom nu är fråga, icke tidigare förvärvats av
staten för visst ändamål eller som led i den statliga jordpolitiken, utan i
avseende å dispositionsmöjligheterna närmast äro att likställa med arvsfonden
tillfallande lös egendom, önskvärdheten av en snabb realisation framstår
med desto större styrka därest, såsom i förevarande fall, läget är sådant,
att ett uppskov med försäljningen är ägnat att antingen fördyra underhållet
av egendomen eller öka risken för en snabbt fortskridande värdeförsämring
av densamma. Uppenbart är även att godemansinstitutionen i sin
nuvarande utformning kan taga sikte endast på en högst interimistisk förvaltning,
enär i motsatt fall väsentligt ökade kvalifikationskrav måste ställas
på densamma.
Med hänsyn till berörda förhållanden vilja revisorerna betona angelägenheten
av att ärenden rörande försäljning av allmänna arvsfonden tillfallande
fast egendom handläggas med största skyndsamhet.
Utlåtanden ha avgivits av kammarkollegiet och lantbruksstyrelsen (Del II,
s. 98—101).
Kammarkollegiet framhåller, under hänvisning till ett av dess advokatfiskalsämbete
upprättat tjänstememorial i ämnet, att ärendet inom ämbetet
handlagts med tillbörlig skyndsamhet samt att gode mannen och ämbetet,
såvitt omständigheterna medgivit, sökt vidtaga åtgärder för att vidmakthålla
hävden å hemmanet. Ämbetet anför vidare följande.
Det är emellertid intet tvivel om att fastighetens försäljning blivit på ett
för dess hävd olyckligt sätt fördröjd, vartill flera omständigheter medverkat.
Därest Västra Vingåkers kommun vidblivit sitt anbud, hade försäljningen
ägt rum redan i början av år 1948 och ej fortfarande stått öppen. Om försäljningen
skall prövas med hänsyn till kronans intressen och ur jordpolitiska
synpunkter, torde erforderliga remisser alltid fördröja Kungl. Maj :ts
beslut. Sedan lantbruksnämnderna inrättats, synes remiss dock endast behöva
ske till denna myndighet samt, om särskilda skäl därtill föranleda, till
domänstyrelsen.
Enligt kollegiets mening utgör dröjsmålet med försäljningen av Eskedalen
nr 1 ett undantagsfall, som för framtiden borde kunna undvikas.
Lantbruksstyrelsen yttrar följande.
Styrelsen ansluter sig helt till revisorernas uttalande, att ärenden rörande
försäljning av fast egendom, som tillfallit allmänna arvsfonden, böra handläggas
med största skyndsamhet. Då en snabb försäljning emellertid icke
alltid torde vara möjlig all åvägabringa, anser styrelsen angeläget, att åtgärder
vidtagas för att förhindra, att arvsfondens fasta egendom i avvaktan
på att försäljning kommer till stånd förfaller eller fördyras till sitt
underhåll, såsom skett i det av revisorerna påtalade fallet. De största riskerna
för en dylik försämring torde föreligga beträffande jordbruksfastigheter,
vilka i allmänhet fordra mera omfattande åtgärder för vård och skötsel
än bostadsfastigheter. Såsom revisorerna framhållit kan godemansinstitutionen
i sin nuvarande utformning endast taga sikte på eu högst interimistisk
förvaltning. Därest medverkan till förvaltningen skall sökas hos statliga
organ, torde lantbruksnämnderna närmast komma i lråga i vad avser förvaltning
av jordbruksfastigheter. Ehuru det ur lantbruksorganisationens
26
Statsutskottets utlåtande nr 143.
synpunkt icke är önskvärt, att nämnderna belastas med dylik fastighetsförvaltning
för arvsfondens räkning, vill lantbruksstyrelsen icke motsätta sig
bestämmelser av innehåll att skötseln och underhållet av arvsfonden tillhörig
jordbruksfastighet överlämnas till lantbruksnämnden i det län eller område,
där egendomen är belägen.
Utskottet. Vid besök å den allmänna arvsfonden tillhöriga fastigheten Eskedalen
i Västra Vingåker ha revisorerna kunnat konstatera, att ifrågavarande
fastighet befinner sig i ett mycket eftersatt skick beträffande såväl hävden
av åkerjorden som själva byggnadsbeståndet. En verksamt bidragande
orsak till att erforderliga underhålls- och iståndsättningsarbeten icke vidtagits
torde, såsom revisorerna jämväl framhålla, vara att söka i den avsevärda
tidsutdräkt som frågan om fastighetens försäljning vållat. Enligt utskottets
mening måste också det sätt, på vilket förevarande ärende handlagts,
betecknas såsom mindre tillfredsställande. Anledningen till varför
just det av Västra Vingåkers kommun avgivna köpeanbudet på sin tid godtogs
undandrager sig visserligen utskottets bedömande. Av remisshandlingarna
framgår emellertid, att såväl länsstyrelsen i Södermanlands län som
sedermera även lantbruksnämnden i samma län ansett sig kunna tillstyrka,
att annan anbudsgivare finge tillstånd att förvärva omförmälda fastighet.
Oberoende härav framstår det för utskottet såsom anmärkningsvärt, att ny
auktion icke omedelbart utlystes, sedan förenämnda kommun förklarat sig
icke vilja vidhålla sitt ursprungliga köpeanbud. Hade så skett, skulle med all
sannolikhet de av den interimistiska förvaltningen förorsakade skadeverkningarna
åtminstone i viss utsträckning kunnat undvikas.
Med hänsyn till vad i ärendet sålunda förevarit finner sig utskottet böra
understryka vad revisorerna uttalat i fråga om angelägenheten av att ärenden
rörande försäljning av allmänna arvsfonden tillfallande fast egendom
handläggas med största skyndsamhet. Under åberopande härav får utskottet
hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna
vad utskottet ovan anfört.
11 :o) Den statliga inspektions- och tillsynsverksamheten. Under finansdepartementet,
§ 17, ha revisorerna uttalat sig för en förenkling och samordning
av den statliga inspektions- och tillsynsverksamheten inom olika
områden (Del I, s. 93—105).
Från statliga myndigheters sida utövas omfattande kontroll och uppsikt
över att av kommuner och enskilda bedriven verksamhet sker på ett tillfredsställande
och ändamålsenligt sätt samt i enlighet med de föreskrifter, som
av statsmakterna eller myndigheterna uppställts såsom villkor för verksamheten.
Revisorerna ha å s. 93—101 närmare berört några av de viktigaste tillsynsorgan,
vilka förefinnas inom vissa förvaltningsområden. Utskottet får hänvisa
till nämnda redogörelse.
Statsutskottets utlåtande nr 143.
27
I samband med vissa under senare tid verkställda sakkunnigutredningar
ha förslag framlagts om inrättande av konsulenter för olika ändamål. Revisorerna
lämna en kortfattad översikt över dessa förslag å s. 101 och 102.
Härefter ha revisorerna gjort följande allmänna uttalande.
Från statens sida utövas en omfattande inspektions- och tillsynsverksamhet
över av kommuner eller enskilda bedriven verksamhet. Till väsentlig del
torde denna statsuppsikt ha vuxit fram som en följd av den medverkan staten
i allt större utsträckning kommit att lämna i form av bidrag eller understöd
vid finansieringen av viss verksamhet. Mot bakgrunden av den vidgade
omfattning, i vilken kommunerna kommit att engageras vid samhällsuppgifternas
lösande, har det ansetts naturligt med en statlig uppsiktsbefogenhet
inom de flesta områden, där statsbidrag till verksamheten utgår.
Understundom har den statliga uppsikten även tagit sikte på verksamhet,
som staten enbart har ett allmänt intresse att övervaka.
Utövandet av den statliga tillsynen har i första hand kommit att anförtros
de statsorgan, som utgöra centrala fackmyndigheter för den verksamhet, varom
fråga är. Till vederbörligt fackorgan finnas härvid ofta knutna funktionärer
av olika slag med uteslutande eller huvudsaklig uppgift att handha
den myndigheten tillkommande inspektionsbefogenheten. Inom vissa grenar
har kontrollen ytterligare utbyggts med en speciell lokal uppsiktsorganisation,
som giver densamma större effekt. Dessa särskilda uppsiktsorgan
kunna antingen vara organ åt vederbörande centralmyndighet eller vara inordnade
i länsstyrelserna eller andra länsorgan eller ock intaga en mellanställning.
Uppsiktsorganens främsta uppgift är i allmänhet att erhålla ingående
kännedom om tillståndet inom respektive förvaltningsgrenar i de olika kommunerna.
I sådant syfte åläggas vederbörande funktionärer i instruktioner
eller arbetsordningar att företaga inspektionsresor eller avlägga besök å
ort och ställe. I vissa fall har denna inspektionsskyldighet fått en positiv
utformning genom föreskrifter om skyldighet att enligt viss plan eller å
bestämda tider verkställa inspektioner. I andra fall åter är inspektionsverksamheten
mera passivt utformad, i det att endast efter kallelse eller vid särskilt
behov inspektion företages. Genom iakttagelser på platsen, undersökningar
av förmodade missförhållanden, besiktningar av anläggningar och
anstalter, överläggningar med kommunala organ in. in. erhålla uppsiktsorganen
kännedom om förhållandena ute i orterna. Erfarenheterna om inspektionerna
skola ofta delgivas vederbörande chefsmyndighet i form av rapporter,
årsberättelser e. d.
Såsom den lämnade redogörelsen ger vid handen, kännetecknas det statliga
inspektions- och tillsynssystemet av en stundom mycket långt gående
splittring och förgrening. Härtill torde understundom ha medverkat, att vid
tillskapandet av nya inspektionsorgan icke tillräckligt beaktats möjligheten
att anknyta de nytillkomna inspektionsbefogenheterna till redan befintliga
organ. Inom vissa områden har vidare en stark specialisering av arbetsuppgifterna
inom ett i och för sig naturligt avgränsat fält genomförts. Exempelvis
inom barnavården förrättas inspektion av statens inspektör lör
barnavård, barnavårdskonsulenter, harnavårdsassistenter, barnavårdsombud,
konsulenten för den halvöppna barnavården och eftervårdskonsulenter
samt dessutom av provinsialläkare och förste provinsialläkare. Inom livsmedelskontrollen
utövas inspektion, förutom av kommunala hälsovårdstillsyningsmän,
av förste provinsialläkaren, provinsialläkare samt länsveterinär.
Även på andra områden förekomma likartade förhållanden.
Ifrågavarande långt gående uppdelning av inspektionsuppgifterna är i
28
Statsutskottets utlåtande nr 143.
många fall organisatoriskt sett mindre tillfredsställande. Även där de olika
tillsynsorganens kompetensområden i princip preciserats, äro gränserna dem
emellan i den praktiska tillämpningen ofta flytande, vilket i större eller
mindre utsträckning visat sig medföra viss dubbelkontroll. Olägenheterna
härav äro särskilt påtagliga i sådana fall, då uppsiktsorgan inom varandra
närgränsande områden organisatoriskt anknutits till skilda centrala fackorgan.
De nu påtalade olägenheterna kunna självfallet komma att bli än
mera framträdande i den mån en ytterligare utbyggnad av den statliga inspektionsverksamheten
kommer att beslutas. Det torde vidare kunna antagas
att effektiviteten i den statliga tillsynen på visst område kan komma att
minskas genom alt inspektionsobjekten beträffande ett och samma eller nära
nog samma sakförhållande ofta måste taga hänsyn till divergerande uppfattningar
från olika funktionärers sida. Härtill kommer att rådande splittring
på förevarande område måste verka fördyrande på statens utgifter för
resor samt medföra extra besvär och tidsspillan för de inspekterande kommunerna
och allmänheten.
Med hänsyn till nu antydda förhållanden synes det revisorerna, att frågan
om ett mera rationellt och planmässigt ordnande av den statliga inspektions-
och tillsynsverksamheten bör ägnas ökad uppmärksamhet. Strävandena
böra självfallet härvid inriktas på åtgärder, vilka utan eftersättande
av effektiviteten kunna medföra största möjliga förenkling av tillsynsapparaten.
Särskilt för undvikande av dubbelinspektioner synes en ökad samordning
mellan de olika tillsynsorganen samt ett intimare samarbete dem emellan
böra eftersträvas. På lång sikt torde härvid kunna övervägas en allmän
översyn av formerna för och organisationen av den statliga tillsynsverksamheten,
vilket måhända främst torde bliva nödvändigt inom socialvården med
hänsyn till en blivande omgestaltning av den kommunala sociala förvaltningsorganisationen.
För uppnående av de nu antydda önskemålen synes det revisorerna vara
av särskild vikt, att i avseende å inspektionsresornas planering ett intimt
samarbete etableras mellan de organ, vilka ha att uppgöra erforderliga
resplaner. Härvid bör en avvägning av inspektionstillfällena de olika organen
emellan äga rum under beaktande av att — utan eftersättande av nödig
kontroll — förefintliga möjligheter till ett nedbringande av inspektionsverksamhetens
omfattning tillvaratagas. Dessa möjligheter synas hittills
icke i tillräcklig utsträckning ha beaktats inom statsförvaltningen, över huvud
taget skulle det enligt revisorernas mening vara till gagn, om myndigheterna
i ökad utsträckning delgåve varandra ömsesidiga erfarenheter av
betydelse för inspektionsverksamheten, t. ex. genom överlämnande av inspektionsrapporter
e. d. Genom ett system, där ett inspektionsorgan vid
upptäckten av missförhållanden, fallande inom en annan myndighets inspektionsområde,
anmälde iakttagelserna till denna, skulle uppenbarligen
möjlighet beredas till viss koncentration av denna myndighets inspektionsverksamhet.
Det ovan förordade samarbetet myndigheterna emellan beträffande inspektionsresornas
planering förutsätter givetvis, att inom varje inspektionsorgan
för sig noggrann planläggning äger rum i fråga om reseverksamhetens
omfattning och inriktning samt att i samband därmed alla möjligheter
till begränsningar och besparingar uppmärksammas. Härvid bör helt naturligt
beaktas möjligheten att inskränka kontrollen i avseende å sådana inspektionsobjekt,
som redan äro föremål för tillfredsställande tillsyn i annan
ordning eller genom annat organ. Ytterligare må understrykas vikten av att
tillsynen i första hand inriktas på sådana objekt, som enligt vunna erfarenheter
befunnits vara i särskilt behov av kontroll och tillsyn.
Statsutskottets utlåtande nr 143.
29
De ovan anförda synpunkterna taga i främsta rummet sikte på den egentliga
statliga inspektionsverksamheten. Motsvarande synpunkter torde emellertid
i högre eller mindre grad kunna anläggas även med avseende å den
rådgivande verksamheten från statens sida.
I förevarande sammanhang må slutligen något beröras frågan om de berättelser
eller rapporter, vilka inspektionsorganen i regel skola avgiva till
vederbörande chefsmyndighet. Enligt vad revisorerna erfarit pläga dessa göras
mycket omfångsrika, varvid år efter år, ofta schablonmässigt, stundom
på fastställda formulär, redovisas regelbundet återkommande förhållanden.
Det är känt att inom åtskilliga områden utvecklingen gått i den riktningen
att de rutinmässiga göromålen vuxit i omfattning till förfång för inspektionsuppgifterna,
vilket bl. a. medfört krav på förstärkningar i fråga om de
expeditionella resurserna. Bl. a. med hänsyn till önskvärdheten att nedbringa
kostnaderna för kontorsverksamheten samt att frikoppla ifrågavarande
befattningshavare för sina egentliga arbetsuppgifter, torde kunna
ifrågasättas om icke viss begränsning i skyldigheten att upprätta årsredogörelser
borde ske. Tänkbart vore att i vissa fall övergå till intermittenta
redogörelser eller fylligare berättelser periodvis vissa år samt att däremellan
inberätta allenast mera anmärkningsvärda eller från normala förhållanden
avvikande företeelser. För en begränsning av årsberättelserna talar den omständigheten
att systemet med dylika berättelser lätt kan leda till att vederbörande
funktionär underlåter avgiva direkt rapport om iakttaget missförhållande
för att i stället anmäla förhållandet i årsrapporten. Härigenom
får myndigheten måhända kännedom därom först på ett alltför sent stadium
för att önskvärd rättelse skall kunna vinnas. I detta fall torde ett system
med rapporter i varje särskilt fall i stället vara att förorda.
Revisorerna äro väl medvetna om att en statlig inspektions- och tillsynsverksamhet
inom de områden, varom här är fråga, framstår såsom både
nödvändig och berättigad. För de inspekterande själva torde det även vara
till fördef att på detta sätt få träda i personlig kontakt med vederbörliga
statliga myndigheter. Även med beaktande härav synes det emellertid revisorerna
som om en förenkling och samordning av denna verksamhet på
sätt ovan antytts hör komma till stånd.
Utlåtanden ha avgivits av 1948 års länsstyrelseutredning och svenska
landskommunernas förbund (Del II, s. 102—106).
Länsstyrelseutredningen har avgivit ett gemensamt utlåtande rörande förevarande
fråga och det av revisorerna under § 20 väckta spörsmålet om samordning
av vissa arbetsuppgifter hos statliga och statsunderstödda förvaltningsorgan
i residensstäderna. Olägenheterna på båda dessa områden äro
enligt utredningen betingade av samma orsak, nämligen den splittring av
den statliga lokala förvaltningen, som blivit resultatet av den av statsmakterna
sedan länge förda politiken på det statliga lokala organisationsområdet.
Härigenom ha, enligt utredningen, möjligheterna till samordning och
rationalisering blivit starkt beskurna.
Utredningen är i likhet med revisorerna av den uppfattningen alt genom
rationaliseringar på förevarande områden kostnadsbesparingar kunna ernås
samt att dylika rationaliseringar dessutom äro nödvändiga för att ernå
den ur samhällsekonomisk synpunkt fördelaktigaste användningen av den
mänskliga arbetskraften. Särskilt vid nuvarande förhållanden och under
överskådlig framtid bör enligt utredningen den kanske viktigaste synpunk
-
30
Statsutskottets utlåtande nr 143.
ten vid allt organisationsarbete just vara att icke för förvaltningsändamål
ianspråktaga mera än absolut nödvändig arbetskraft.
Utredningen anför slutligen följande.
Som förut framhållits är länsstyrelseutredningen för sin del väl medveten
om såväl de av revisorerna påtalade som också andra brister hos det
nuvarande länsförvaltningssystemet. Enligt utredningens mening kunna visserligen
åtskilliga av svagheterna motverkas genom föreskrifter om ett
organiserat samarbete mellan de olika myndigheterna. I vissa avseenden
har också behovet av en samordning blivit så kännbart, att man på många
håll på egen hand bildat särskilda länsorgan för samarbete på speciella områden,
bland annat för bebyggelseplanering. Det sålunda inledda samarbetet
kan visserligen tjäna till att avhjälpa vissa brister. Till en verkligt effektiv
rationalisering räcker detta samarbete dock ej. Utredningen har därför
vid sina överväganden av hithörande spörsmål kommit till den slutsatsen,
att den av riksdagens revisorer efterlysta samordningen med därav följande
och åtrådda rationaliseringsvinster icke kan i någon nämnvärd omfattning
ernås på annat sätt än genom skapande av en koncentrerad länsförvaltning,
omfattande så många som möjligt av de nuvarande fristående länsorganen.
Därigenom skulle kunna ernås fasta och enkla normer för ett samarbete och
en samordning utan kompetenskonflikter e. d. Alldeles särskilt påtagliga
fördelar skulle också erbjuda sig på just det kamerala området samt beträffande
biträdesarbete av olika slag. All erfarenhet talar för att den stordrift,
för vilken dessa uppgifter äro särskilt lämpade, erbjuder stora rationaliseringsmöjligheter.
Det är emellertid uppenbart att möjligheterna att
åvägabringa en dylik omorganisation måste bedömas från fall till fall med
hänsyn bland annat till de nuvarande organens uppgifter och arbetssätt
m. in. Utredningen håller för sin del för sannolikt att ett sådant större centralt
länsorgan kan åstadkommas utan att man därmed behöver uppgiva
några av de fördelar i form av snabb och smidig handläggning in. in., som de
nuvarande smärre organen ha kunnat prestera. Utredningens arbete har
emellertid ännu icke fortskridit så långt, att utredningen är beredd att angiva
några närmare riktlinjer vare sig i fråga om vilka organ som böra sammanslås,
hur detta bör ske eller hur samordningen med de även fortsättningsvis
fristående organen bör ordnas. Hur än organisationsfrågan löses
synes emellertid angeläget att — såsom revisorerna i § 20 anfört — de statliga
länsorganen beredas lokaler i nära samband med varandra.
Svenska landskommunernas förbund anser att den mest framträdande
splittringen i den statliga inspektions- och tillsynsverksamheten förefinnes
på socialvårdens område. De av riksdagens revisorer uttalade önskemålen
borde kunna beaktas under pågående utredningsarbete om socialvårdens omorganisation.
Icke minst vore en enhetligare organisation av inspektionsverksamheten
nödvändig, om pågående strävanden att ernå decentralisation
inom statsförvaltningen skulle kunna tillgodoses. Så långt som möjligt borde
den lokala inspektions- och tillsynsverksamheten över kommunerna få
direkt anknytning till länsstyrelserna.
Utskottet. De av revisorerna i förevarande sammanhang gjorda uttalandena
ha starkt understrukits av såväl 1948 års länsstyrelseutredning som
svenska landskommunernas förbund. Även utskottet har bibragts den uppfattningen,
att den stundom mycket långtgående splittring och förgrening
Statsutskottets utlåtande nr 143.
31
som kännetecknar den statliga inspektions- och tillsynsverksamheten är förenad
med påtagliga olägenheter i olika avseenden. I likhet med revisorerna
anser därför utskottet, att frågan om ett mera rationellt och planmässigt
ordnande av denna verksamhet bör ägnas ökad uppmärksamhet.
Den speciella kontroll om vilken nu är fråga berör ett mycket stort antal
områden av samhällslivet. Vissa skäl torde därför tala för att de påtalade
förhållandena göras till föremål för en allmän översyn. Med hänsyn till
problemets omfattning och svårbemästrade karaktär kan det å andra sidan
synas lämpligt, att erforderliga rationaliserings- och förenklingsåtgärder vidtagas
i etapper. Härvidlag må särskilt beaktas, att vissa nu verksamma kommittéer,
såsom socialvårdskommittén och förenämnda länsstyrelseutredning,
icke lära kunna undgå att vid behandlingen av olika specialfrågor även
taga ställning till det av revisorerna aktualiserade principspörsmålet. Utskottet
är för sin del icke berett att i nu berörda avseende anvisa någon bestämd
utväg utan anser, att det i sista hand bör ankomma på Kungl. Maj :t att närmare
pröva under vilka former en utredning av förevarande problem lämpligen
bör bedrivas.
Under åberopande av det nu anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t vill taga under övervägande åtgärder i av utskottet
angivet syfte.
12 :o) Samordning av vissa arbetsuppgifter hos statliga och statsunderstödda
förvaltningsorgan i residensstäderna. Under finansdepartementet, § 20, ha
revisorerna uttalat sig för en undersökning genom statens organisationsnämnd
av frågan om effektivisering och samordning av vissa arbetsuppgifter
hos statliga och statsunderstödda förvaltningsorgan i residensstäderna
(Del I, s. 112—117).
Revisorerna erinra, att den avsevärda utökningen under senare år av den
statliga förvaltningsapparaten bl. a. resulterat i tillskapandet av ett flertal
nya lokalförvaltningar och utbyggnad av redan befintliga sådana förvaltningar,
främst länsstyrelserna. De nytillkomna lokalförvaltningarna äro med
få undantag förlagda till residensstäderna, i vilka den statliga förvaltningsapparaten
till följd härav under loppet av några år nått en högst betydande
storleksordning. Till icke oväsentlig del äro de arbetsuppgifter, som åvila
här ifrågavarande olika myndigheter, av i huvudsak ensartad karaktär.
Närmast gäller detta de allmänt administrativa och kamerala uppgifterna
samt en del mera rutinmässigt arbete, som plägar anförtros åt biträdespersonal.
Även andra uppgifter, vilka icke äro av för vederbörande förvaltning
specifik natur, förekomma dock. Bland personal, som sysselsättes med här
avsedda uppgifter, må nämnas kamrerare, bokhållare, kassörer, kontorsoch
kansliskrivare, kontorister, kansli-, kontors- och skrivbiträden, ritare
och ritbiträden, expeditions- och kontorsvakter in. fl.
32
Statsutskottets utlåtande nr 143.
Revisorerna, som funnit det vara av intresse att stickprovsvis undersöka,
i vad mån samordning de olika myndigheterna och organen emellan kommit
till stånd i fråga om handhavandet av arbetsuppgifter av gemensam
natur, ha gjort följande allmänna uttalande.
De statliga och statsunderstödda myndigheterna och institutionerna i residensstäderna
ha under senare år undergått en stark expansion. En fortgående
utökning torde inom den närmaste tiden vara att emotse, särskilt såvitt
angår nytillkomna myndigheter. Den redan tidigare relativt omfattande
statliga förvaltningsapparaten i dessa städer kan därför beräknas komma att
svälla ut än ytterligare. Det framstår då som naturligt att söka tillvarataga
alla möjligheter att genom effektivisering av arbetet nå besparingar. Sådana
besparingar äro påkallade ej enbart för nedbringande av statsutgifterna utan
kanske framför allt ur synpunkten av att tillgången till arbetskraft i den
direkta produktionne icke skall ytterigare nedgå genom ökat behov av personal
för förvaltningstjänst och därmed jämförligt arbete. Effektiviseringen
bör givetvis i första hand inriktas på varje myndighets och institutions interna
organisation. Det ligger emellertid nära till hands att eftersträva en inbördes
rationalisering även i fråga om handläggningen av arbetsuppgifter,
som äro av i huvudsak likartad karaktär hos flera myndigheter. Sådana arbetsuppgifter
äro främst allmänt administrativa och kamerala göromål ävensom
biträdesarbete av olika slag. Den härmed sysselsatta personalen utgör
en mycket betydande andel av den totala förvaltningspersonalen.
Den undersökning, som stickprovsvis företagits hos vissa lokala förvaltningar
i residensstäderna, ger vid handen att någon samordning mellan
olika myndigheter vid handläggningen av dessa arbetsuppgifter praktiskt
taget icke förekommer. Strävandena synas i stället ofta gå ut på att i möjlig
mån göra sig oberoende av andra myndigheter och självförsörjande i
fråga om arbetskraft, maskinell utrustning o. d. Enligt revisorernas mening
böra emellertid besparingar vara att vinna såväl genom utförande i
gemensam regi av vissa arbetsuppgifter hos de olika myndigheterna som
genom utbyte och utlåning av personal vid ledigheter, tillfälligt behov av
arbetskraft in. m. Såsom exempel å arbetsuppgifter, som i större eller mindre
utsträckning skulle kunna utföras gemensamt eller anförtros åt viss
myndighet, kunna nämnas skriv- och ritarbete, avlöningsuträkning, källskattefrågor,
rekvisition och upphandling av viss materiel, avlönings- och
andra personalfrågor, siffermässig granskning, statistisk bearbetning, budskickning
in. in. Nuvarande förhållanden innebära att inom flertalet mer
eller mindre självständiga myndigheter och institutioner personal måste
finnas anställd för ifrågavarande arbetsuppgifter, vilka delvis förutsätta
relativt stor sakkunskap. Vad särskilt beträffar skrivhjälp, föreligger behov
därav även vid de minsta institutionerna, men detta behov kan ofta
icke tillgodoses på ett rationellt och kostnadsbesparande sätt. En centralisering
av dessa arbetsuppgifter skulle skapa möjlighet till ökad specialisering
och ett effektivare utnyttjande av arbetskraften, varjämte arbetsbesparande
maskiner och tekniska hjälpmedel i större utsträckning än för närvarande
skulle kunna komma till användning. Det är även att märka, att
toppbelastningen i fråga om arbete av detta slag ofta inträffar vid olika
tidpunkter inom de olika myndigheterna, och en sammanslagning skulle
därför bidraga till att åstadkomma jämnare arbetsbörda. Revisorerna vilja
i detta sammanhang framhålla, att det praktiska genomförandet av här
åsyftade samordning av arbetsuppgifterna givetvis icke bör få hindras av
formella krav och synpunkter i fråga om fördelning och utkrävande av redogöraransvar.
Statsutskottets utlåtande nr 143.
33
Vad vidare angår utbyte av personal vid ledigheter o. d. gör sig behovet
därav särskilt starkt gällande i fråga om befattningar, för vilka inom respektive
myndighet lämplig ersättare saknas. Såvitt revisorerna ha sig bekant,
har det i viss utsträckning förekommit, att ersättare måst anskaffas från
vederbörande centralmyndighet i Stockholm eller lånas från andra städer
med därav förorsakade dryga traktaments- och resekostnader, trots att inom
andra myndigheter på orten för ändamålet lämpad arbetskraft funnits att
tillgå. Även i fråga om andra personalkategorier borde genom ömsesidigt bistånd
myndigheterna emellan fördelar och besparingar vara att vinna. För
befattningshavarnas del borde ett sådant system vara ägnat att bidraga till
vidgade kunskaper och erfarenheter. Revisorerna äro även av den uppfattningen,
att befattningshavarna genom jämförelser med arbetsmetoder o. d.
inom andra myndigheter bibringas ökade förutsättningar att effektivisera
och förenkla verksamheten inom den egna myndigheten. Eventuella uppslag
till rationalisering torde härigenom komma att snabbare sprida sig över
hela förvaltningen.
Den här berörda frågan om effektivisering i vissa hänseenden av den
statliga förvaltningen är självfallet i hög grad beroende av tjänstelokalernas
lämplighet och belägenhet, och revisorerna äro väl medvetna om att
de nuvarande förhållandena på detta område i många fall lägga hinder i
vägen härför. Den inskränkta byggnadsverksamheten torde jämväl medföra,
att under lång tid framåt lokalfrågorna för myndigheterna i residensstäderna
i viss utsträckning komma att vara provisoriskt ordnade. Vid uppförandet
av ämbetsbyggnader borde emellertid ur flera synpunkter en större
koncentration än vad som för närvarande är fallet eftersträvas. Förutom
att detta skulle underlätta en effektivisering av myndigheternas arbete,
borde besparingar i vissa fall kunna vinnas genom för myndigheterna gemensamma
anläggningar för exempelvis telefon, arkiv, maskinell utrustning
o. d. Även ur den besökande allmänhetens synpunkt erbjuder en sådan
koncentration avgjorda fördelar. Enligt nuvarande ordning lösas ofta
byggnadsfrågorna för varje myndighet för sig. Det måste enligt revisorernas
mening betecknas som eu brist, att planer icke utarbetas för lösning
på längre sikt av lokalbehovet för de statliga myndigheterna och institutionerna
i residensstäderna — eu brist som för övrigt gör sig starkt gällande
även i fråga om tillgodoseendet av statens lokalbehov i huvudstaden.
Vad här ovan anförts tager endast sikte på ett begränsat område av den
statliga förvaltningen i residensstäderna. Sannolikt skulle även på andra
områden därav — exempelvis i fråga om reseverksamheten, genom gemensam
handläggning och föredragning av ärenden, som beröra flera myndigheter
o. s. v. — åtskilligt kunna vinnas genom effektivisering och samordning
de olika myndigheterna emellan. Uppenbarligen kunna icke några generella
riktlinjer härvidlag uppställas, utan förhållandena få bedömas från
fall till fall. — I övertygelse om att betydande besparingar kunna ernås och
att den tänkta samordningen bör kunna ske utan tillskapande av tungrodda
förvaltningsorgan och utan eftersättande av allmänhetens krav på snabb
och smidig handläggning inom de olika myndigheterna, ha revisorerna emellertid
velat rikta uppmärksamheten på ifrågavarande spörsmål. Den närmare
undersökning av förhållandena på hithörande område, som erfordras,
synes lämpligen böra anförtros åt statens organisationsnämnd. Det torde
få förutsättas att eu sådan undersökning blir så allsidig som möjligt.
Utlåtanden ha avgivits av 1:948 års länsstyrelseutredning, statskontoret och
riksräkenskapsverket (Del II, s. 102—105, 106—110). Länsstyrelseutredning
!5
llihang till riksdagens protokoll 6 samt. IXr 143.
34
Statsutskottets utlåtande nr 143.
en och riksräkenskapsverket äro ense med revisorerna om att förevarande fråga
bör utredas av organisationsnämnden. Enligt länsstyrelseutredningen bör
dock nämnden härvid samråda med utredningen. Även statskontoret har
funnit ifrågavarande spörsmål böra uppmärksammas.
Utskottet. I likhet med revisorerna är utskottet av den uppfattningen, att
betydande fördelar i olika avseenden skulle kunna ernås genom en närmare
samordning av vissa likartade arbetsuppgifter hos statliga och statsunderstödda
förvaltningsorgan i residensstäderna. Starka skäl synas därför tala
för att ifrågavarande spörsmål underkastas en omsorgsfull prövning. Det
av 1948 års länsstyrelseutredning i ärendet avgivna utlåtandet ger emellertid
vid handen, att de av revisorerna påtalade förhållandena äro föremål för
utredningens uppmärksamhet samt att statens organisationsnämnd fått i
uppdrag att härutinnan biträda utredningen med vissa organisationsundersökningar.
Länsstyrelseutredningen säger sig vidare ha för avsikt att i sitt
fortsatta arbete hålla nära kontakt med organisationsnämnden och samråda
med denna i fråga om alla de problem, beträffande vilka anledning därtill
kan föreligga. Då sålunda kan förväntas, att de av revisorerna i förevarande
sammanhang aktualiserade spörsmålen komma att närmare prövas, har utskottet
ansett sig kunna begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
13:o) Vissa myndigheters avlönings- och omkostnadsanslag. Under finansdepartementet,
§ 21, ha revisorerna i fråga om vissa myndigheters avlöningsoch
omkostnadsanslag fäst uppmärksamheten på det förhållandet, att statsverkets
verkliga utgifter under ett visst budgetår i allmänhet överstiga vad
vid statsregleringen ursprungligen förutsatts (Del I, s. 117—129).
Enligt numera tillämpade budgetprinciper pläga för de kostnader som
hänföra sig till de olika statsmyndigheternas egen verksamhet å riksstaten
anvisas två anslag, nämligen ett avlöningsanslag och ett omkostnadsanslag.
För närmare redovisning av de till myndigheternas förfogande ställda
medlen för avlöningar och omkostnader uppgöras särskilda avlönings- respektive
omkostnadsstater. Avlöningsstaterna omfatta i allmänhet fyra anslagsposter,
nämligen avlöningar till ordinarie tjänstemän, arvoden och särskilda
ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t, avlöningar till övrig ickeordinarie
personal samt rörligt tillägg. Av anslagsposterna är den näst sista
obetecknad, medan under övriga anslagsposter uppföras förslagsvis beräknade
belopp. I omkostnadsstaterna ingå som regel likaledes fyra anslagsposter,
nämligen sjukvård in. in., reseersättningar, expenser samt publikationstryck,
samtliga med beteckningen »förslagsvis», varjämte förekommande
uppbördsmedel redovisas å särskild inkomstpost. Anslagsposterna till reseersättningar
och publikationstryck må i allmänhet icke utan Kungl.
Maj :ts medgivande överskridas. En ytterligare specificering plägar föreskri
-
Statsutskottets utlåtande nr 143.
35
vas beträffande anslagsposten till expenser, vilken uppdelas i två delposter,
nämligen bränsle, lyse och vatten respektive övriga expenser. Den sistnämnda
delposten är därvid maximerad. Allt efter de olika myndigheternas
varierande behov kunna jämväl andra anslagsposter än de nu nämnda ingå
i avlönings- och omkostnadsstaterna.
Till avlöningsstaterna äro knutna särskilda personalförteckningar, avseende
i huvudsak tjänstemän å ordinarie stat samt extra ordinarie tjänstemän
i högre lönegrad än Ce 24. Grundläggande bestämmelser om löneplaner,
lönegrader och löneklasser, lönebelopp etc. återfinnas i vederbörande
avlöningsförfattningar. Beträffande redovisningen av ifrågakommande utgifter
å avlöningsstaternas olika anslagsposter äro närmare föreskrifter
meddelade i kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 543) angående bestridande
under budgetåret 1947/48 av kostnader för avlöning enligt statens allmänna
avlöningsreglemente åt civil personal, vilken författning med viss ändring
gäller tills vidare även under innevarande budgetår. Vissa hithörande
frågor regleras jämväl genom Kungl. Maj :ts beslut i varje särskilt fall. För
omkostnadsstaternas vidkommande finnas motsvarande bestämmelser intagna
i kungörelsen den 30 maj 1941 (nr 535) med vissa föreskrifter angående
bokföring och redovisning av utgifter från omkostnadsanslag för statliga
verk och myndigheter m. m.
I den mån Kungl. Maj :t lämnar sådana medgivanden att överskrida vissa
under myndigheternas omkostnadsstater uppförda anslagsposter, varom tidigare
förmälts, plägar vederbörande departementschef göra anmälan härom
till riksdagen. Sedan år 1941 har Kungl. Maj :t vidare varje år erhållit
riksdagens bemyndigande att tillåta överskridande av avlöningsstaternas
obetecknade arvodes- och icke-ordinarieposter, när dessa belastas med oförutsedda
merutgifter för sjukavlöningar, ersättare för lediga ordinarie tjänstemän
och åtskilliga andra, i 1941 års statsverksproposition närmare angivna
ändamål. Detaljbestämmelser i ämnet finnas meddelade i kungl. cirkuläret
den 30 maj 1941 (nr 536) angående överskridande av vissa poster
i avlöningsstaterna. För budgetåren 1947/48 och 1948/49 har Kungl. Maj :t
jämväl erhållit särskilt bemyndigande att medgiva det överskridande av genom
riksdagens beslut maximerade anslag och anslagsposter, som påkallas
med hänsyn till den senaste löneregleringen eller regleringen av befordringsgången
för biträdes- och amanuenspersonal. Liksom beträffande omkostnadsstaterna
hålles riksdagen underrättad om den utsträckning, i vilken
ifrågavarande bemyndiganden tagas i anspråk.
Under hänvisning till ett av 1947 års riksdag gjort uttalande i ämnet
ha revisorerna funnit det vara av intresse att undersöka, i vad män de olika
statsmyndigheternas avlönings- och omkostnadsanslag överskridits under de
tre sistförflutna hudgetåren. Från vederbörande budgetredovisningar hämtade
uppgifter härom, avseende ett 60-tal ämbetsverk in. in., vilka torde
kunna anses vara representativa för skilda verksamhetsområden inom statsförvaltningen,
ha av revisorerna sammanställts i en på s. 118—125 intagen
tabell, till vilken utskottet får hänvisa.
36
Statsutskottets utlåtande nr 143.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
Den av riksdagen för varje budgetår fastställda riksstaten är avsedd att
utgöra en ram för de kostnader, som staten i sin verksamhet har att vidkännas
för olika utgiftsändamål. Av olika skäl har det dock icke varit möjligt
att i praktiken strängt upprätthålla ifrågavarande princip. De till myndigheternas
förfogande ställda anslagen äro sålunda endast till en mindre
del obetecknade, vilket innebär att anslagen på samma gång äro till beloppet
maximerade och måste tagas i anspråk under det budgetår för vilket de
anvisats. Huvudparten av riksstatsanslagen däremot har karaktären av förslags-
eller reservationsanslag; för anslagen gälla med andra ord sådana
dispositionsregler att desamma kunna överskridas respektive få utnyttjas
under en viss följd av år. Av sist angivna budgettekniska konstruktion äro
jämväl de under kapitalbudgeten uppförda investeringsanslagen. Detta i
förening med systemet att använda kompletterande tilläggsstater har till
följd, att budgetutfallet i allmänhet ger en helt annan bild av statsverkets
kostnader under visst budgetår än vad vid statsregleringen ursprungligen
förutsatts. Såsom i det föregående framhållits, ha de därmed förbundna olägenheterna
berörts senast av 1947 års riksdag, som givit uttryck åt den uppfattningen
att vederbörande myndigheter och departement borde betrakta
den av riksdagen genom riksstaten och därtill hörande specialstater fastställda
utgiftsramen såsom slutgiltig.
I anslutning till det nu sagda ha revisorerna funnit det vara av intresse
att närmare undersöka, i vad mån de faktiska belastningssiffrorna i någon
mera avsevärd grad avvikit från de belopp som för avlönings- och omkostnadsändamål
anvisats statsmyndigheterna de tre sistförflutna budgetåren.
I sådant syfte ha revisorerna i tabellform sammanställt för frågans belysning
erforderliga uppgifter, avseende ett 60-tal myndigheter som kunna anses
vara representativa för statsverksamheten inom skilda förvaltningsområden.
Av sammanställningen framgår bland annat, att under budgetåret 1947/48
vederbörande avlöningsanslag överskridits med närmare 23 milj. kronor
och vederbörande omkostnadsanslag med närmare 17 milj. kronor, medan
motsvarande besparingar å anslagen uppgå till allenast 6 milj. respektive
150 000 kronor. De ifrågavarande merutgifterna utgöra, beträffande avlöningsanslagen,
närmare 8 och, beträffande omkostnadsanslagen, icke mindre
än 30 procent av de anvisade beloppen.
Variationerna å avlöningsanslagen torde till icke ringa del sammanhänga
med den senaste löneregleringen och därav föranledda svårigheter att mera
exakt beräkna den motsedda medelsförbrukningen. Dock är att märka att
avlöningsanslagen procentuellt sett överskredos i än högre grad under budgetåret
1946/47. En direkt jämförelse mellan de båda budgetåren blir emellertid
icke fullt rättvisande, enär vissa kostnader för kristillägg m. in., vilka
tidigare redovisats i särskilda anslag, fr. o. m. den 1 juli 1947 inräknats
i vederbörande avlöningsanslag. Vad de synnerligen betydande merutgifterna
under omkostnadsanslagen i sin tur beträffar, synas anledningarna
härtill icke utan ingående undersökningar i varje enskilt fall kunna utrönas.
Icke minst mot bakgrunden av nyssberörda riksdagsuttalande framstå de
konstaterade anslagsöverskridandena såsom i hög grad anmärkningsvärda.
Uppenbart är också att riksstatens karaktär av allmän hushållningsplan för
den statliga verksamheten under en budgetperiod måste bliva mer eller
mindre illusorisk, därest kostnaderna därunder komma att mera avsevärt
överstiga den en gång fastställda utgiftsramen. Särskilt betänkligt synes det
revisorerna vara att anslag, vilka Kungl. Maj :t och riksdagen vid den ur
-
Statsutskottets utlåtande nr 143.
37
sprungliga medelsanvisningen icke funnit anledning att uppföra med i förhållande
till tidigare budgetår förhöjda belopp, det oaktat regelmässigt överskridas.
Å andra sidan kan det knappast vara rationellt att, såsom jämväl
sker, för olika ändamål anvisas belopp, vilka enligt vad erfarenheten utvisar
icke förslå till bestridande av ofrånkomliga kostnader.
Enligt revisorernas uppfattning påkalla de nu berörda förhållandena
skärpt uppmärksamhet. Av särskild vikt torde vara, att redan vid den förberedande
budgetbehandlingen hållbara utgångspunkter för beräkning av
anslagsbehoven eftersträvas, så att statsverkets kostnader för här avsedda
ändamål i görligaste mån kunna hållas inom ramen för de av riksdagen
sedermera fastställda avlönings- och omkostnadsstaterna. Av olika skäl är
det visserligen icke möjligt att på förhand i detalj fastlåsa de utgifter, som
statsmyndigheterna ha att vidkännas för sin verksamhet. De avvikelser från
anvisade belopp som icke kunna undvikas böra dock hållas inom jämförelsevis
snäva gränser. Riksstatens kostnadsram bör med andra ord icke
utan tvingande orsaker överskridas, då i annat fall det med statsregleringen
avsedda syftet i avsevärd mån förfelas.
Revisorerna ha med hänsyn till den förevarande frågans stora betydelse
särskilt i nuvarande statsfinansiella läge velat bringa de gjorda iakttagelserna
till riksdagens kännedom.
Utlåtanden ha avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket (Del II,
s. 106—110).
Statskontoret har uttalat bl. a. följande.
Statskontoret har vidare under senare år kunnat spåra en tendens att giva
anslagsposter till avlöningar till icke-ordinarie personal karaktär av förslagsanslag.
För att kostnaderna i görligaste mån skola kunna hållas inom ramen
för av riksdagen fastställd avlöningsstat, vill ämbetsverket framhålla angelägenheten
av att förutsättningarna för ett sådant avsteg från av statsmakterna
eljest godtagna budgetprinciper noga prövas i varje särskilt fall.
Med hänsyn till bl. a. svårigheten att på förhand beräkna personalens
ledigheter samt behovet av vikarier kunna enligt statskontorets mening anslagsberäkningarna
alltid bli i viss mån osäkra, vilken statsuppställning för
avlöningarna man än väljer. Ämbetsverket vill emellertid icke hålla för otroligt,
att med utgångspunkt från det av särskilda sakkunniga nyligen framlagda
förslaget till de civila avlöningsstaternas uppställning bättre förutsättningar
kunna skapas för hållbara beräkningar av medelsbehovet å de i staten
ingående anslagsposterna.
Förslaget till ändrad uppställning av avlöningsstaterna bör enligt statskontorets
uppfattning följas av en revision av omkostnadsstaterna. Det synes
nämligen icke uteslutet, att cn viss förbättring skulle kunna ernås genom
eu ändrad uppdelning av förekommande utgifter å anslag eller anslagsposter.
I anslutning till av revisorerna framförda synpunkter vill statskontoret vidare
understryka angelägenheten av alt samtliga i riksstaten förslagsvis uppförda
anslag och poster såvitt möjligt anpassas efter det faktiska medelsbehovet
och icke, såsom i vissa fall skett, år från år upptagas med oförändrade
belopp, oaktat belastningen avsevärt överstigit de anvisade medlen.
Jämväl andra omständigheter bidraga stundom till anslagsöverskridanden.
Sålunda inträffar del ej sällan, all reformer, vilka medföra betydande engångskostnader,
med kort varsel genomföras, utan att härför erforderliga
medel anvisats.
Riksräkenskapsverket anför i huvudsak följande.
Enligt revisorernas uppfattning sammanhänga variationerna å avlöningsanslagcn
(ill icke ringa del med den senaste löneregleringen och därav för
-
38
Statsutskottets utlåtande nr 143.
anledda svårigheter att mera exakt beräkna den motsedda medelsförbrukningen.
I anslutning härtill vill riksräkenskapsverket emellertid framhålla,
att revisorerna synas ha förbisett den omständigheten, att ett särskilt anslag
å 40 milj. kronor anvisats för täckning av de merkostnader, som föranletts
hland annat av att i avlöningsstaterna medel beräknats för rörligt
tillägg med allenast 6 procent, medan tillägget sedermera fastställts till 12
procent. Dessa merkostnader uppgå för de här ifrågavarande myndigheterna
till ett sammanlagt belopp av 15,i milj. kronor, varav 8,6 milj. kronor
hänföra sig till myndigheter, som redovisa överskridande, och 6,5 milj. kronor
till myndigheter, som redovisa besparing på respektive anslag. Vid sådant
förhållande reduceras de konstaterade överskridandena till (22,7—
8,6=) 14,i milj. kronor, medan besparingarna ökas till (6,2 + 6,5 =) 12,7
milj. kronor. Sammanlagt ha vederbörande avlöningsanslag sålunda i realiteten
överskridits med allenast (14,i—12,7=) 1,4 milj. kronor. I detta sammanhang
torde jämväl böra uppmärksammas, att av merutgifterna icke
mindre än 8,6 milj. kronor avse krisorganen, beträffande vilka på grund avsärskilda
omständigheter stora svårigheter förelegat att beräkna anslagsbehovet.
Därest man i detta sammanhang bortser från krisorganen, uppkommer
sålunda en sammanlagd besparing på avlöningsanslagen av (8,6—1,4
= ) 7,2 milj. kronor.
1 fråga om omkostnadsanslagen ha revisorerna framhållit, att anledningarna
till konstaterade merutgifter icke utan ingående undersökningar i varje
enskilt fall kunna utrönas. Riksräkenskapsverket får emellertid framhålla
att vissa uppgifter, som i detta sammanhang äro av intresse, kunna
inhämtas ur de av riksräkenskapsverket upprättade specifikationerna över
statsmyndigheternas anslag till avlöningar och omkostnader, vilka årligen
överlämnas till vederbörande departement. Av specifikationerna framgår,
att de redovisade merutgifterna hänföra sig såväl till förslagsvis beräknade
poster som till maximerade poster. I sistnämnda fall har regelmässigt bemyndigande
till överskridandet inhämtats. Framhållas må därjämte, att av
de 17 milj. kronor, varmed omkostnadsanslagen överskridits, 4,5 milj. kronor
avse krisförvaltningen och 3,7 milj. kronor statens sinnessjukhus, vilket
sistnämnda överskridande delvis motväges av ökade inkomster.
De i specifikationerna redovisade siffrorna bestyrka emellertid den av
revisorerna gjorda iakttagelsen, att betydande differenser föreligga mellan
de belopp, varmed omkostnadsanslagen anvisats, och den faktiska belastningen
under tidigare budgetår. Riksräkenskapsverket delar revisorernas
uppfattning rörande önskvärdheten av att dessa förhållanden uppmärksammas
redan vid den förberedande budgetbehandlingen, så att statsverkets
kostnader för här avsedda ändamål i görligaste män kunna hållas inom
ramen för de av riksdagen sedermera anvisade anslagen.
Utskottet. Nu rådande, av riksdagen vid olika tillfällen uppmärksammade
svårigheter att mera exakt beräkna den motsedda medelsförbrukningen å de
till statsmyndigheternas förfogande ställda avlöningsanslagen ha, såsom
jämväl revisorerna påpeka, framträtt med ökad styrka i samband med den
senaste löneregleringen. Utskottet vill emellertid i detta sammanhang erinra
om att för frågans utredning tillkallats särskilda sakkunniga, vilka den
15 december 1948 framlagt förslag till omläggning av avlöningsstaternas
uppställning. Ifrågavarande förslag är f. n. föremål för överväganden inom
Statsutskottets utlåtande nr 143.
39
finansdepartementet. Det torde vara att förvänta, att med utgångspunkt
härifrån möjligheter skola yppas för en tillfredsställande lösning av de
av revisorerna med avseende å avlöningsanslagen aktualiserade spörsmålen.
Ett svårare problem utgör frågan, på vad sätt de påtalade överskridandena
av omkostnadsanslagen skola för framtiden kunna undvikas. Åtminstone
beträffande vissa omkostnadsposter lärer icke vara möjligt att
på förhand i detalj reglera det medelsbehov som oundgängligen måste tillgodoses.
Av vad i ärendet förekommit synes å andra sidan framgå, att vid
bedömandet av myndigheternas anslagsäskanden tillbörlig hänsyn icke alltid
tages till den faktiska belastningen under tidigare budgetår. Såsom revisorerna
uttala, kan det emellertid knappast vara rationellt att för nu berörda
ändamål anvisas belopp, vilka enligt vad erfarenheten utvisar icke
förslå till bestridande av ofrånkomliga kostnader. Utskottet anser sig därför
böra understryka vad revisorerna framhållit rörande angelägenheten av
att redan vid den förberedande budgetbehandlingen hållbara utgångspunkter
för beräkning av anslagsbehoven eftersträvas, så att statsverkets utgifter
för här avsedda ändamål i görligaste mån kunna hållas inom ramen för de
av riksdagen sedermera anvisade medlen.
Under åberopande av det nu anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna
vad utskottet ovan anfört.
14:o) Uppsala domkyrkas restaurering. Under ecklesiastikdepartementet,
§ 22, ha revisorerna uttalat sig för en ingående översyn av Uppsala domkyrka
(Del I, s. 130—137).
Utskottet. Beträffande detta ärende har riksdagen yttrat sig i sin skrivelse
nr 156, varom utskottet velat här
erinra.
15:o) Bidrag till anskaffande av inventarier för skolmåltider. Under ecklesiastikdepartementet,
§ 24, ha revisorerna uttalat sig för en komplettering
av gällande bestämmelser om statsbidrag för anskaffande av inventarier
för skolmåltider (Del I, s. 141—145).
Vid 1946 års riksdag (prop. nr 174 och skr. nr 215) beslöts en väsentlig
utbyggnad av skolbarnsbespisningen. Skolmåltiderna gjordes i princip tillgängliga
utan avgift för alla elever, oberoende av föräldrarnas ekonomiska
standard. Det förutsattes emellertid, att verksamheten finge utbyggas under
relativt lång övergångstid. Samtidigt ändrades dittills gällande, i kungörelsen
1942:262 angivna grunder för statsbidrag till skolbarnsbespisningen.
Statsbidrag skulle sålunda utgå icke blott såsom tidigare till kostnaderna
för skolmåltiderna utan även till anskaffande av inventarier i skolmåltids
-
40
Statsutskottets utlåtande nr 143.
lokalerna. Statsbidraget skulle graderas med hänsyn till skoldistriktens eller
kommunernas ekonomiska bärkraft, beräknad i förhållande till antalet
skattekronor per invånare under redovisningsåret. Som normalskatteunderlag
skulle avses 10 skattekronor, varvid statsbidrag skulle utgå med 80 procent
av ett särskilt fastställt bidragsunderlag.
Bestämmelser i ämnet ha meddelats i kungörelsen den 28 juni 1946 (nr
553) angående statsbidrag till anordnande av skolmåltider, ändrad genom
kungörelsen 1947: 30. En närmare redogörelse för dessa bestämmelser lämnas
å s. 141 och 142, vartill utskottet hänvisar.
Statsbidrag till inventarier utgår från ett under VIII huvudtiteln uppfört
förslagsanslag till Bidrag till anskaffning av inventarier för skolmåltider. Anslaget
anvisades för budgetåret 1947/48 med 500 000 kronor, medan belastningen
å anslaget samma budgetår uppgick till 5 021 725 kronor.
Revisorerna ha å s. 143 lämnat en uppställning över fördelningen av utgifterna
från anslaget på de olika länen under nämnda budgetår, utvisande
att de högsta belaslningssiffrorna hänföra sig till de norrländska länen. Av
revisorerna införskaffade uppgifter från skoldistrikten m. in. i Norrbottens,
Västerbottens, Väslernorrlands och Jämtlands län (s. 144) framgår vidare,
att under samma budgetår statsbidrag uppburits med tillhopa 2 770 227 kronor,
medan i anspråktaget belopp uppgår till 1 681 549 kronor.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
För budgetåret 1947/48 har, såsom av den lämnade redogörelsen framgår,
bidragsanslaget till anskaffande av inventarier för skolmåltider upptagits
till 500 000 kronor men belastats med i runt tal 5 miljoner kronor. Revisorerna
äro medvetna om att i förevarande fall stora svårigheter förelegat att
något så när exakt beräkna anslagsbehovet. Anslagsöverskridandet måste
dock under alla omständigheter betecknas såsom anmärkningsvärt stort.
Ifrågavarande anslag utgår å ett bidragsunderlag, som motsvarar den beräknade
genomsnittskostnaden för inventarier för skolmåltider vid bespisningsenheter
av olika storlek. Skoldistrikten erhålla alltså dessa bidrag utan
att styrka de verkliga kostnaderna, vilket ur vissa synpunkter får anses
innebära en betydande administrativ förenkling. Det vill emellertid synas,
som om i förevarande fall förenklingssträvandena drivits längre än vad" med
hänsyn till det aktuella kontrollbehovet kan anses tillbörligt.
Av den av revisorerna verkställda utredningen framgår sålunda, att vederbörande
skoldistrikt i icke ringa utsträckning uppburit statsbidragen i
deras helhet, innan de inventarier anskaffats, för vilka bidragen enligt "skolöverstyrelsens
anvisningar varit avsedda. Härigenom uppkomna överskoltsbelopp
böra enligt revisorernas uppfattning lämpligen av kommunerna fonderas
till dess inventarierna i full omfattning hunnit anskaffas, så att garantier
skapas för att medlen ständigt äro tillgängliga för avsett ändamål.
Kontroll härav synes böra ske genom vederbörande folkskolinspektörer.
Även i vissa andra avseenden torde statsbidragsbestämmelserna i ämnet
böra kompletteras. Sålunda saknas f. n. föreskrift om huruvida statsbidrag
skall utgå, då barn i större utsträckning överflyttas från en bespisningsenhet,
vilken redan åtnjutit bidrag, till en annan, t. ex. i samband med folkskoleväsendets
centralisering. Då bidraget endast är avsett för inköp av
lösa inventarier, torde enligt revisorernas uppfattning i sådana fall ytterligare
statsbidrag icke böra utgå. Nedlägges en skola med skolbarnsbespis
-
Statsutskottets utlåtande nr 143.
41
ning kort tid efter det statsbidrag till inventarier utgått, kan det vidare
ifrågasättas, om icke statsbidraget bör åtminstone delvis återbetalas. I varje
fall synas reglerande bestämmelser i detta hänseende böra utfärdas.
Utlåtanden hava avgivits av statskontoret, llksräkenskapsverket och skolöverstyrelsen
(Del II, s. 118—124). De två förstnämnda ämbetsverken ha i
likhet med revisorerna funnit en snar översyn av ifrågavarande statsbidragsbestämmelser
erforderlig. Skolöverstyrelsen har föreslagit viss ändring i
2 § ovannämnda kungörelse den 28 juni 1946 (nr 553).
Utskottet. Av den lämnade redogörelsen framgår, att bidragsanslaget till
anskaffande av inventarier för skolmåltider, vilket för budgetåret 1947/48
anvisats med 500 000 kronor, belastats med drygt 5 miljoner kronor. I likhet
med revisorerna finner utskottet anslagsöverskridandet anmärkningsvärt
stort. Även under innevarande budgetår komma utgifterna å anslaget
att vida överstiga de likaledes till ett belopp av 500 000 kronor anvisade
medlen. Enligt vad utskottet under hand erfarit, utgjorde sålunda nettobelastningen
per den 31 mars 1949 närmare 2,3 miljoner kronor. Visserligen
föreligga, såsom jämväl revisorerna framhålla, stora svårigheter att uppskatta
medelsbehovet beträffande anslag av den karaktär varom nu är fråga,
men utskottet finner sig dock föranlåtet att uttala, att anslagsberäkningarna
i förevarande fall icke synas ha grundats på tillräckligt tillförlitliga sifferuppgifter.
Vad revisorerna i övrigt anfört rörande kontrollen över de uppburna statsbidragen
samt behovet av komplettering i vissa avseenden av vederbörande
författningsbestämmelser anser utskottet vara värt allt beaktande. Av skolöverstyrelsens
remissutlåtande framgår emellertid, att ifrågavarande spörsmål
äro föremål för ämbetsverkets uppmärksamhet och att ämbetsverket
redan vidtagit eller föreslagit vissa åtgärder i det av revisorerna angivna
syftet. Utskottet vill även erinra om att riksdagen i skrivelse den 2 april
1949 (nr 8) på anförda skäl anhållit, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa
en översyn av bestämmelserna i gällande kungörelse angående statsbidrag
till anordnande av skolmåltider. Då det torde få förutsättas, att jämväl
de av revisorerna berörda problemen därvid komma att upptagas till
prövning, har utskottet ansett sig kunna begränsa sig till att vad i ärendet
förekommit för riksdagen
omförmäla.
16:o) Svenskt biografiskt lexikon. Under ecklesiastikdepartementet, § 25,
ha revisorerna framhållit såsom angeläget, att åtgärder snarast vidtagas av
samfundet för Svenskt biografiskt lexikons utgivande för en effektivisering
av utgivningsverksamheten (Del I, s. 146—148).
Svenskt biografiskt lexikon började utgivas år 1917 på ett privat bokförlag
men nedlades av ekonomiska skäl år 1931. Vid denna tidpunkt hade
42
Statsutskottets utlåtande nr 143
tio band utkommit, omfattande bokstäverna A—C och en del av bokstaven
D. Ett initiativ till fortsatt utgivande av publikationen togs av det år 1936
bildade samfundet för Svenskt biografiskt lexikons utgivande.
Efter framställning av samfundet har verkets utgivande under åren 1937
—1947 bekostats dels av statsmedel, dels av understöd från humanistiska
fonden. Från och med innevarande budgetår utgår icke längre något riksstatsanslag
för ändamålet, enär humanistiska fonden övertagit hela årsunderstödet,
nu uppgående till närmare 53 000 kronor.
Samfundets verksamhet står under inseende av vitterhets-, historie- och
antikvitetsakademien, som även utser två av samfundets styrelseledamöter.
Den närmaste ledningen av redaktionsarbetet utövas av docenten Bengt Hildebrand.
Den nuvarande personalen utgöres av förutom redaktören en redaktionssekreterare
med akademisk utbildning och ett halvtidsanställt kanslibiträde,
vartill kommer en bibliograf. Författararvodet, som ursprungligen
utgått med 10 kronor per sida, har i år kunnat höjas till 25 kronor per sida.
Revisorerna framhålla vidare, att utgivningen av lexikonet icke kunnat
ske i det tempo som varit avsett; hittills ha i andra etappen endast nio häften
utkommit av trycket, omfattande resterande del av bokstaven D och en
del av bokstaven E. Enligt vad revisorerna under hand inhämtat äro orsakerna
härtill flera.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
I sin egenskap av personhistoriskt standardverk har Svenskt biografiskt
lexikon en betydelsefull uppgift att fylla inom svenskt kulturliv och bildningsarbete.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har emellertid
utgivandet av lexikonet icke kunnat ske i det tempo som ursprungligen
åsyftats. Sedan utgivningsverksamheten återupptogs år 1937, ha endast
nio häften utkommit, vilket innebär att det icke varit möjligt att föra fram
verket längre än till en del av bokstaven E. Med hittillsvarande arbetstakt
torde lexikonet sålunda knappast hinna färdigställas inom överskådlig tid.
Revisorerna äro väl medvetna om att stora svårigheter måste vara förbundna
med fullgörandet av en forskningsuppgift av här behandlade karaktär.
Å andra sidan torde det vara uppenbart, att publikationens syfte
i hög grad förfelas, därest utgivandet sprides över en tidrymd av flera mansåldrar.
Ställda i relation till hittills presterade arbetsresultat måste också
kostnaderna för verket —■ för åren 1937—1947 uppgående till sammanlagt
285 000 kronor — betecknas såsom avsevärda. Med hänsyn till nu anförda
omständigheter finna revisorerna det angeläget, att åtgärder snarast vidtagas
av samfundets styrelse för en effektivisering av utgivningsverksamhelen.
I första hand synes härvid redaktionsarbetet böra ges en lämpligare
organisation. Av utslagsgivande betydelse därvidlag torde vara, att sådana
anställningsförhållanden beredas vederbörande personal att densamma får
möjligheter att mera odelat än hittills inrikta sig på den förelagda uppgiften.
Utlåtanden ha avgivits av humanistiska fondens nämnd och styrelsen för
Samfundet för Svenskt biografiskt lexikons utgivande (Del II, s. 124—128),
vilka förklarat sig dela revisorernas åsikt om att verkets utgivande bör påskyndas.
Styrelsen för samfundet har bland annat påyrkat att frågan om
inrättande av en central institution för personhistorisk forskning måtte upp
-
Statsutskottets utlåtande nr 143.
43
tas till prövning. Utgivningen av ett stort biografiskt lexikon krävde nämligen
en institution av samma slag som t. ex. redaktionen för svenska akademiens
ordbok.
Utskottet delar revisorernas uppfattning, att den för utgivandet av
Svenskt biografiskt lexikon tillämpade ordningen icke kan anses vara rationell.
Av remissutlåtandena framgår emellertid, att såväl humanistiska
fondens nämnd som vitterhetsakademien ha sin uppmärksamhet riktad på
de av revisorerna påtalade förhållandena samt att ingående undersökningar
och förhandlingar i frågan ägt rum med styrelsen för Samfundet för Svenskt
biografiskt lexikons utgivande. Då sålunda får förutsättas, att förslag till en
mera ändamålsenlig organisation av redaktionsarbetet kommer att framläggas,
har utskottet ansett sig kunna begränsa sig till att vad i ä?''endet
förevarit för riksdagen
omförmäla.
17:o) Riksheraldikerämbetet. Under ecklesiastikdepartementet, § 26, ha
revisorerna framhållit behovet av en översyn av riksheraldikerämbetets
ställning och finansiering (Del I, s. 148—153).
Revisorerna lämna till en början en historisk översikt rörande ämbetets
uppkomst och göromål (s. 148 och 149).
Riksheraldikerns nuvarande ämbetsuppgifter grunda sig på ett genom
kungl. brev den 20 mars 1936 (SFS nr 57) gjort tillägg till 1813 års instruktion
för ämbetet. Enligt de däri meddelade bestämmelserna förordnas riltsheraldikern
av Konungen. Riksheraldikern äger sedan i sin tur anställa sekreterare
och annan för göromålens bestridande erforderlig personal.
Enligt vad revisorerna inhämtat, utgöres riksheraldikerämbetets personal,
förutom av viss biträdeshjälp, av en riksheraldiker, en sekreterare, en
biträdande sekreterare, en notarie och en amanuens, den senare först på
senare tid för deltidstjänstgöring anställd hos ämbetet. Av personalen har
endast sekreteraren mera regelbunden heltidstjänstgöring, medan ämbetets
övriga befattningshavare endast ha obetydlig daglig tjänstgöring eller fullgöra
sina arbetsuppgifter på fritid. Arbetsordning för riksheraldikerämbetet
har fastställts den 9 juli 1936.
Kostnaderna för ämbetets verksamhet bestridas av inflytande ersättningar,
d. v. s. genom sportler. Reträffande dessa finnas bestämmelser i förenämnda
kungl. brev den 20 mars 1936. Å s. 150 och 151 i berättelsen ha dessa
bestämmelser refererats.
I anledning av en vid 1946 års riksdag väckt motion (I: 243) hemställde
riksdagen i skrivelse till Konungen den 10 april 1946 (nr 179) om en översyn
av riksheraldikerämbetets former för organisation och finansiering samt
vidtagande av de åtgärder, som en dylik översyn kunde anses påkalla. Revisorerna
framhålla, all någon översyn ännu ej vidtagits.
Revisorerna ha härefter uttalat följande.
44
Statsutskottets utlåtande nr 143.
Riksheraldikerämbetets uppgifter bestå numera så gott som uteslutande i
handläggning av ärenden som avse offentliga vapen, flaggor och emblem.
Dylika föras i vårt land, förutom av staten och dess civila och militära myndigheter,
av olika kommunala enheter och organ samt andra korporationer.
Då lagen om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar även
tillförsäkrar i utlandet förekommande offentliga vapen, flaggor och emblem
ett visst skydd, har rikslieraldikerämbetet att taga ställning jämväl till dylika
frågor. I sin verksamhet har ämbetet att tillse, att de regler som gälla inom
heraldikens åldriga men ännu fullt levande vetenskap bliva riktigt tillämpade.
Genom det växande intresset för den offentliga lieraldiken i vårt land
synas de ämbetet åvilande arbetsgöromålen komma att för framtiden ökas.
I detta sammanhang torde särskilt böra erinras om de krav som den förestående
nya kommunindelningen kan komma att ställa på ämbetet samt behovet
av uppläggande av nödiga register över i riket förekommande vapen.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att de arbetsuppgifter som anförtrotts
rikslieraldikerämbetet inom den statliga förvaltningen äro av mycket
särpräglad natur, övervägande skäl synas därför tala för att ämbetet får
bibehålla sin nuvarande ställning såsom självständig myndighet och ej inordnas
under annan institution. Med hänsyn till att av ämbetet handlagda
ärenden till övervägande del beredas, föredragas och expedieras i inrikesdepartementet,
torde det dock vara lämpligt att ämbetet i fortsättningen underställes
detta departement. Revisorerna ha vidare icke kunnat undgå att
konstatera, att formerna för och sättet att finansiera riksheraldikerämbetets
verksamhet av olika skäl måste betecknas såsom mindre tillfredsställande.
Den något lösliga organisationen torde sålunda knappast vara ägnad
att möjliggöra ett rationellt arbetssätt. Såsom vid utskottsbehandlingen av
den i det föregående omnämnda motionen framhållits, synes även fara föreligg
för alt det med ämbetets nuvarande verksamhetsformer icke blir nöjaktigt
sörjt för en nyrekrytering, som för framtiden kan uppehålla nödig
sakkunskap inom det icke oviktiga heraldiska området. I detta sammanhang
må nämnas, att såväl den nuvarande riksheraldikern som ämbetets
sekreterare överskridit den inom statsförvaltningen för motsvarande befattningshavare
gällande pensionsåldern. Det inom ämbetet tillämpade sportelsystemet
innebär vidare en föråldrad och av övriga myndigheter allmänt
övergiven avlöningsform.
Av nu anförda skäl anse sig revisorerna böra understryka vad 194f> års
riksdag uttalat rörande behovet av en översyn av nu berörda förhållanden.
Vid en eventuell omorganisation synes i möjligaste mån böra eftersträvas,
att kostnaderna för rikslieraldikerämbetet, minskade med inflytande ersättningar,
icke komme att överstiga de utgifter som statsverket hitintills årligen
haft att vidkännas för ämbetets verksamhet. Samtidigt böra sådana anställningsformer
övervägas, att till ämbetet kunna knytas befattningshavare
med såväl insikter i heraldikens system och terminologi som nödiga historiska
kunskaper och viss administrativ erfarenhet. Då f. n. endast ett fåtal
personer ägna sig åt heraldisk forskning i vårt land, förefinnas vissa svårigheter
att erhålla för riksheraldikerämbetets verksamhet fullt kvalificerad
personal. Enligt vad revisorerna under hand inhämtat, synes dock härutinnan
en ändring så småningom komma att ske, i det att såväl Uppsala
universitet som Stockholms högskola efter privat initiativ komma att beredas
möjlighet att meddela undervisning i heraldik.
Utlåtande har avgivits av rikslieraldikerämbetet (Del IT, s. 128—130).
Ämbetet har härvid förklarat sig dela revisorernas uppfattning att ämbetet bör
Statsutskottets utlåtande nr 143.
45
bibehållas som ea självständig institution, dock alltjämt lydande under
ecklesiastikdepartementet. Vidare har ämbetet i likhet med revisorerna funnit
sportelsystemet böra avvecklas.
Utskottet. De synpunkter som revisorerna anlagt på frågan om riksheraldikerämbelets
organisation och finansieringssätt kan utskottet i princip
ansluta sig till. Med hänsyn till vad i remissutlåtandet anförts synek
det dock utskottet tveksamt, huruvida skäl föreligga för att ämbetet underställes
inrikesdepartementet. Utskottet vill vidare erinra om, såsom ock av
revisorerna framhållits, att riksdagen i skrivelse till Konungen den 10 april
194G (nr 179) hemställt om en översyn av riksheraldikerämbetets former
för organisation och finansiering samt vidtagande av de åtgärder, som en
dylik översyn kunde anses påkalla. Utskottet, som förutsätter att den av
riksdagen begärda översynen kommer till stånd så snart förhållandena medgiva,
har funnit sig böra begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för
riksdagen
omförmäla.
18:o) Bestämmelserna om stadgad åborätt. Under jordbruksdepartementet,
§ 27, ha revisorerna uttalat sig för en översyn av åborättsinstitutet (Del I,
s. 154—157).
Efter en redogörelse för gällande bestämmelser om stadgad åborätt (s.
154 och 155) ha revisorerna gjort följande allmänna uttalande.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, leder åborättsinstitutet sitt
ursprung från år 1789. De ursprungliga bestämmelserna om stadgad åborätt,
vilka i stort sett ännu äro gällande, te sig numera i åtskilliga hänseenden
såsom i hög grad föråldrade, och tillämpningen av desamma leder
även — vilket med skärpa understrukits från länsstyrelsehåll — till en betydande
omgång och i många fall även till resultat, som ur det allmännas
synpunkt måste betecknas såsom mindre tillfredsställande. Särskilt anmärkningsvärt
är att, såsom ovan berörts, förvärv av åborätt i förening med
skattelösen eller skatteomföring f. n. kan äga rum helt vid sidan av föreskrifterna
i lagen den 21 december 1945 om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet. Denna lag, vilken tillkommit bl. a. i syfte att förhindra
vanhävd och spekulativa jordförvärv, lägger med andra ord icke
hinder i vägen för spekulations- och kapitalplaceringsköp av åbohemman.
Denna lucka i lagstiftningen synes även ha utnyttjats i flera fall. Då åbohemmanens
skog ofta är värdefull har det visat sig att spekulationsköpen
tagit sikte särskilt på skogrika hemman. Kronan har genom uttryckliga författningsbestämmelser
efter hand avhänt sig alla anspråk på avkastning av
åbohemmanens skog. I den mån tillgång till skog utöver husbehovet konstaterats
vara för handen, har åbon medgivits rätt att, under iakttagande avgivna
föreskrifter, fritt disponera densamma. Fall ha förekommit, där värdefull
skog å ett i övrigt vanhävdat åbohemman förvärvats av personer,
vilka icke varit jordbrukare, varvid gällande bestämmelser icke kunnat lägga
hinder i vägen för godkännande av ett sådant förvärv, överlåtarens skyldemän
kunna måhända först ha anfört klander mot överlåtelsen i avsikt att
46
Statsutskottets utlåtande nr 143.
göra sin rätt gällande för att emellertid sedermera, kanske efter påtryckningar
och kontant ersättning av köparen, frånträda sina anspråk. Den sålunda
åtkomna nyttjanderätten har därefter genom skattelösen kunnat omvandlas
i full äganderätt. Dessa överlåtelser erbjuda ofta goda vinstmöjligheter
för köparen.
Även föreskrifterna om arvsföljden beträffande åborätt ha stundom visat
sig leda till mindre tilltalande resultat. En till åborätt i första hand berättigad
arvinge kan sålunda tidigt ha lämnat föräldrahemmet för att ägna sig
åt annan verksamhet än jordbruk. Vid åbons död äger han emellertid göra
sin rätt gällande och kan på så sätt uttränga en annan arvinge, som måhända
redan bildat familj och genom förtjänstfullt arbete å den till fadern
upplåtna åbofastigheten blivit i stånd att försörja både sin egen familj och
föräldrarna under deras ålderdom.
Handläggningen av ärenden om stadgad åborätt till kronohemman och
krononybyggen samt om skattelösen respektive skatteomföring av sådana
fastigheter har även visat sig vara omfattande och tidsödande. Ingående utredningar
med biträde av landsfiskalerna äro ofta erforderliga. För vissa
landsfiskaler torde skyldigheten att verkställa ekonomiska besiktningar å
åbohemmanen vart tredje respektive vart femte år likaledes medföra en betydande
arbetsbelastning. Kostnaderna för dessa förrättningar, vilka stanna
å statsverket, uppgå årligen till relativt stora belopp. Över huvud kan ifrågasättas
lämpligheten i den nuvarande anordningen med besiktningar genom
åklagarmyndigheten, vilken knappast torde besitta erforderlig lantbruk steknisk
och byggnadsteknisk sakkunskap för bedömande av ärenden, varom
här är fråga. På grund härav samt med hänsyn till angelägenheten att nedbringa
landsfiskalernas arbetsbelastning torde böra övervägas möjligheten
att överflytta landsfiskalernas göromål på förevarande område till de nya
lantbruksnämnderna.
Med hänsyn till det ovan anförda synes det revisorerna ligga nära till
hands att överväga, om icke en översyn av åborättsinstitutet bör komma till
stånd. Under vissa förutsättningar torde härvid en avveckling av detsamma
framstå såsom lämplig, varvid olika vägar skulle kunna prövas. I viss utsträckning
torde en avveckling kunna ske inom ramen för nu gällande bestämmelser,
vilket emellertid förutsätter Kungl. Maj :ts medverkan i viss utsträckning.
I första hand torde härvid ifrågakomma instämning till allmän
domstol av försumliga åbor genom kammarkollegiets försorg med yrkande
att åborätten skall förklaras förverkad. Så har skett i en del fall, varefter
Kungl. Maj :t i allmänhet förordnat om fastighetens införlivande med kronopark.
Emellertid kan en med stadgad åborätt upplåten fastighet fås att
återgå till kronan utan att rättegång behöver tillgripas. Så kan bli fallet, om
åbon finner sig ur stånd att fullgöra åboskyldigheterna och skriftligen avstår
åborätten till kronan. För att kronan i “detta fall skall kunna fritt förfoga
över fastigheten, erfordras dock godkännande av samtliga de arvingar
till åbon, vilka äga anföra klander mot dennes överlåtelse av åborätten. En
annan tänkbar utväg vore att länsstyrelsen vid skriftlig avsägelse från åbon
kungör åboförändringen med uppmaning till den, som anser sig äga bättre
rätt till åbofastigheten, att inom natt och år efter publiceringen i vederbörande
kyrkor hos länsstyrelsen anmäla sig för åboskapets övertagande. En
nackdel med detta sistnämnda förfarande är dock att länsstyrelsen torde
vara skyldig att meddela åbobrev för en behörig arvinge, som anmäler sig
inom den utsatta tiden. Om stämning utfärdats, hade i stället åborätten förklarats
vara förverkad och kronan erhållit dispositionsrätt till fastigheten.
Slutligen kan det i vissa fall vara motiverat, att kronan till åbon överlåter
äganderätten till åbofastigheten, oaktat åboskyldigheterna icke blivit full
-
Statsutskottets utlåtande nr 143.
47
gjorda. Så har nyligen skett genom beslut av Kungl. Maj :t, varvid försäljningen
avslutats till ett pris, motsvarande åbofastighetens fulla värde, och
på villkor att sammanläggning skedde med ett åbon tillhörigt, i sambruk
med åbofastigheten liggande skattehemman.
Det ligger i sakens natur, att de nu antydda utvägarna för en avveckling
av åborättsinstitutet kunna verka först på längre sikt. För att en snabb avveckling
skall kunna genomföras erfordras ändrad lagstiftning. Uteslutet är
härvid givetvis icke, att åborättsinstitutet kan bibehållas i modifierad form
efter en översyn, varigenom de mest framträdande bristerna avhjälpas.
Utan att taga ställning till frågan, huruvida en avveckling av åborättsinstitutet
bör komma till stånd samt vilka utvägar, som därvid böra prövas,
ha revisorerna ansett sig böra upptaga det föreliggande spörsmålet i och
för vidtagande av de åtgärder, som må befinnas påkallade.
Utlåtanden ha avgivits av kammarkollegiet och länsstyrelsen i Norrbottens
län (Del II, s. 130^-137).
Kammarkollegiet har i huvudsak anfört följande:
Det enklaste sättet att avveckla åborättsinstitutet torde vara att genom en
lagstiftning överlåta äganderätten till fastigheterna till åborna utan krav
på skatteköpeskilling eller fullgörande av odlingsskyldighet. Lämpligheten
av ett dylikt avstående av kronans rätt synes emellertid kunna ifrågasättas.
I många fall torde sålunda förefintliga åbofastigheter omfatta så svaga jordbruk,
att de ur jordbrukspolitik synpunkt icke böra bestå såsom särskilda
brukningsenheter. I dylika fall torde det böra övervägas allenast huruvida
icke kronan bör inlösa åborätten till fastigheten.
Utan att särskilda åtgärder vidtagas, torde emellertid en ständig avveckling
av de förefintliga åborätterna till krononybyggen äga rum genom utfärdande
av skattebrev å åbofastigheter samt genom att åborätten av annan
anledning exempelvis åbostammens utslocknande upphör, och dispositionsrätten
till hemmanet återfaller till kronan. I flera fall har vidare kollegiet
fört talan vid domstol mot åbor å nybyggen, som icke fullgjort nybygget
åvilande odlings- och nybyggnadsskyldighet, med påföljd att dessa
skilts från åborätten till sina fastigheter och dispositionsrätten till fastigheterna
återfallit till kronan, varefter nybygget indragits och ställts under
domänstyrelsens förvaltning. I en hel del fall har åbon, trots att odlingsoch
nybyggnadsskyldigheten är fullgjord, underlåtit att få äganderätten till
nybygget överlåten på sig. Härigenom undgår åbon att få nybygget utmätt
för sina skulder. Enligt praxis har tvångsvis omföring av nybyggen
till skatte icke ansetts kunna äga rum.
Med hänsyn till de svaga ekonomiska villkor, i vilka nybyggarna i Norrbotten
ofta befinna sig, synes kunna ifrågasättas, huruvida den förmån,
som det i vissa avseenden innebär för dem att fortfarande få innehava sina
fastigheter med åborätt, bör frånhändas dem genom tvångsvis överlåtelse av
äganderätten till nybyggena.
Enligt kollegiets åsikt är det emellertid lämpligt, att en översyn av förefintliga
åborätter vidtages. Om det härvid skulle visa sig, att de skyldigheter
beträffande hemmanets uppodling och bebyggande, som åvila åbon,
äro eftersatta, synas vederbörliga åtgärder böra vidtagas mot åbon. I vissa
fall kan det vara motiverat, alt äganderätten till fastigheten, även utan att
odlingsskyldigheten fullgjorts, överlåtes till åbon och i så fall mot skäligt
vederlag. Anmälan härom synes böra göras hos Kungl. Maj:t. I de fall då
äbon trots alt odlings- och byggnadsskyldigheten fullgjorts underlåtit att
48
Statsutskottets utlåtande nr 143.
vidtaga åtgärd för att få äganderätten till fastigheten överlåten på sig, synes
han böra uppmanas att vidtaga sådan åtgärd. Slutligen torde, därest det vid
prövning skulle visa sig att åbofastigheten icke utgör en lämplig brukningsenhet,
åtgärder böra vidtagas för inlösen av åborätten för kronans räkning.
Denna översyn av åborätterna skulle lämpligen kunna företagas av kollegiet.
Beträffande nybyggena torde översynen kunna anknytas till de återkommande
synerna å dem. Sedan det visat sig i vad mån åborätterna kunna
avvecklas enligt gällande bestämmelser, skulle kollegiet kunna hos Kungl.
Maj :t anmäla dels de frågor som uppkommit i samband med avveckling av
förefintliga åborätter, dels ock de förslag till ändringar av de bestämmelser
rörande åboinstitutet, vilka synas påkallade för att slutföra avvecklingen.
Länsstyrelsen förordar livligt att lagstiftningen rörande stadgad åborätt
blir föremål för översyn.
Utskottet. Revisorerna ha i förevarande sammanhang framhållit, att gällande
bestämmelser om stadgad åborätt numera i åtskilliga hänseenden te
sig såsom i hög grad föråldrade samt att tillämpningen av desamma leder
icke endast till en betydande omgång utan i många fall även till resultat, som
ur det allmännas synpunkt måste betecknas såsom mindre tillfredsställande.
De av revisorerna anförda synpunkterna ha i stort sett understrukits av vederbörande
remissmyndigheter. Jämväl utskottet är av den uppfattningen,
att behov föreligger av en översyn av förefintliga åborätter. I samband därmed
torde även frågan om en avveckling av själva åborättsinstitutet böra
upptagas till närmare prövning.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville taga under övervägande åtgärder i det av
utskottet angivna syftet.
19 :o) Statens växtskyddsanstalt. Under jordbruksdepartementet, § 28, ha
revisorerna förordat en effektivisering av växtskyddsorganisationen (Del I,
s. 157—163).
Utskottet. Beträffande detta ärende har riksdagen yttrat sig i sin skrivelse
nr 9. I anslutning härtill har Kungl. Maj:t genom beslut den 24 mars 1949
bemyndigat chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla högst tre sakkunniga
för att utreda frågan om organisationen av den statliga växtskyddsverksamheten.
Om vad sålunda förevarit har utskottet velat här
erinra.
20 :o) Statens sekundärlånefond för jordbrukare. Under jordbruksdepartementet,
§ 29, ha revisorerna uttalat sig för att den verksamhet, som bedrives
med anlitande av medel från statens sekundärlånefond för jordbrukare,
snarast avvecklas (Del I, s. 163—167).
Statsutskottets utlåtande nr 143.
49
Beträffande motiven för inrättandet av statens sekundärlånefond för
jordbrukare erinra revisorerna om att den s. k. jordbrukskreditutredningen i
ett den 8 oktober 1934 avgivet betänkande (1934: 37) uttalat sig för att jordbrukets
sekundärkrediter — vilka i betraktande av det då rådande läget
på penningmarknaden åtminstone mångenstädes vore jämförelsevis höga
— borde konverteras i långfristiga lån mot lägre och fasta räntesatser. Enligt
vad utredningen anförde, borde konverteringen åstadkommas genom eu
så bred aktion som möjligt under kortast möjliga tid. Sedan den konvertering
av jordbrukets sekundärkrediter, som åsyftades med den av utredningen
ifrågasatta verksamheten, under loppet av ett antal år genomförts,
syntes man ha att räkna med att utlåningsrörelsen komme att nedgå
i omfattning och att verksamheten till stor del komme att utgöras av vård
av utlämnade lån. Utredningen, som med hänsyn härtill utginge från att
den föreslagna organisationen icke bleve av permanent natur, ansåge det
böra framdeles, när den egentliga konverteringsaktionen i huvudsak avslutats,
av statsmakterna tagas under övervägande, huruvida icke rörelsen
borde överflyttas till någon av de redan förefintliga kreditinstitutioner, som
hade till ändamål att tillgodose jordbrukets kreditbehov.
Kungl. Maj :t, som i huvudsak anslöt sig till utredningens förslag, framlade
proposition (nr 187) i ämnet till 1935 års riksdag. I nämnda proposition
uttalades bl. a., att den föreslagna hjälpaktionen, som i främsta rummet
avsåg konsolidering av redan befintlig gäld, icke borde utesluta, att
lån exempelvis beviljades jordbrukare, som för startandet av ett eget jordbruk
vore i behov av kapital. Jordbruksutskottet (uti. nr 71) framhöll i
detta hänseende bl. a., att upptagande av nya sekundärlån, exempelvis för
jordbruksdriftens förbättrande, utan tvivel i vissa fall kunde vara fullt befogat.
Emellertid ville utskottet understryka, att ny skuldsättning av denna
art i regel icke borde uppmuntras, framför allt icke i samband med startande
av jordbruk.
Å s. 163 och 164 redogöra revisorerna för villkoren för erhållande av lån
från fonden och organisationen av långivningen.
Till förvaltningsbidrag till förmedlare av lån för statens sekundärlånefond
för jordbrukare in. in. anvisas årligen under nionde huvudtiteln ett
förslagsanslag. För budgetåret 1948/49 är detta upptaget med 70 000 kronor.
Förutom till förvaltningsbidrag utnyttjas anslaget till ersättningar åt
ledamöterna i nämnden, låneförmedlare, statsombud och till revisorer hos
låneförmedlare. Genom kungl. brev den 30 juni 1948 bär godkänts ett mellan
lånenämnden för sekundär jordbrukskredit och Sveriges allmänna hypoteksbank
träffat avtal, varigenom banken förpliktat sig att, mot en ersättning
av 13 000 kronor för år jämte vad banken utgivit för vissa resor, svara
för kansligöromålen hos nämnden m. m.
Lånerörelsens omfattning och omkostnaderna för densamma under senare
år framgå av nedanstående sammanställning.
1 Dihang till riksdagens protokoll 1919. (i samt. Yr 14S.
50
Statsutskottets utlåtande nr 143.
Antal
Varav ge-
Utanordnade
Antal ute-
Om-
Å r
beviljade
nom spar-
lånebelopp
stående lån
kostnader
lån
banker
kronor
vid årets slut
kronor
1943
396
2
2 071 150
4 606
68 434: 68
1944
392
9
1 671700
4 828
69 460: 94
1945
631
7
3 280 550
4 843
69 825: 98
1946
464
3
2 012 600
4 798
74 981: 40 i
1947
286
—
1 662 400
4 551
69 486: 98
Efter angivande av att den 31 december 1947 ett sammanlagt lånebelopp
av 13 946 553 kronor 77 öre utestod, ha revisorerna gjort följande allmänna
uttalande.
Såsom av det anförda framgår, har ändamålet med inrättandet av statens
sekundärlånefond för jordbrukare i främsta rummet varit att med
hänsyn till då rådande svårigheter för jordbruksnäringens utövare åstadkomma
en konsolidering av redan befintlig gäld genom konvertering av på
ogynnsamma villkor erhållna krediter i långfristiga lån med fördelaktigare
amorteringsvillkor samt fasta och lägre räntesatser. Sedan dess har
emellertid lång tid förflutit, och den åsyftade hjälpaktionen, i den mån
behov av sådan förelegat, måste givetvis nu vara helt genomförd. Då härtill
kommer att räntenivån under hela tiden efter fondens inrättande varit
låg, lärer något behov av fonden för dess ursprungliga syfte icke längre
bestå. I den män fonden tagits i anspråk för ny kreditgivning utan samband
med konvertering av tidigare lån, måste vidare ifrågasättas, om fonden
fyller något behov, som icke med fördel kan tillgodoses av andra kreditinstitutioner.
Revisorerna vilja i detta hänseende erinra om att såväl
sparbankerna och de till jordbrukskasseorganisationen anslutna kassorna
som affärsbankerna lämna kredit mot säkerhet av sekundära inteckningar
i jordbruksfastigheter. I detta sammanhang kan även nämnas, att förmedling
av statliga sekundärlån genom sparbanker ägt rum endast i mycket
ringa omfattning och på senare år i det närmaste upphört.
Fr. o. m. den 1 juli 1948 bär det .statliga kreditstödet till jordbruket
betydligt utvidgats dels i samband med den då genomförda organisationen
av verksamheten för jordbrukets yttre och inre rationalisering och dels
genom ändrade bestämmelser rörande den sociala jordbrukskreditgivningen.
Statligt stöd i form av kreditgaranti för lån, upptagna i enskilda kreditinrättningar,
lämnas sålunda för finansiering av fastighetsregleringsåtgärder,
som avse att skapa ökade möjligheter till rationell jordbruksdrift genom
förändring av brukningsdels storlek eller förbättring av dess ägosammansättning
eller genom förbättring i övrigt av ägoanordningen ävensom
för vidtagande av åtgärder, som avse att mera varaktigt förbättra jord
eller ekonomibyggnader eller tekniska anordningar å en befintlig eller planerad
brukningsdel. Samma stödform tillämpas även i de lån, som inom
den sociala egnahemsverksamheten utlämnas för inköp av jordbruksegnahem.
Likaså tillämpas kreditgarantisystemet inom samma verksamhet i
fråga om de driftslån, som utlämnas för att underlätta anskaffning av
erforderliga yttre och inre inventarier. Jämte lån, som nu nämnts, utgår
även statsbidrag i form av avskrivningslån dels till åtgärd för inre rationalisering
och dels vid arrendeegnahems eller föreningsarrendejordbruks
försäljning till arrendatorn med belopp, motsvarande skillnaden mellan
köpeskillingen och det uppskattade värdet å fastigheten. — Vidare må
nämnas att i fråga om bostäder på jordbruksfastighet utvidgade låneinöj
-
Statsutskottets utlåtande nr 143.
51
ligheter tillskapats genom den pågående omläggningen av den allmänna
bostadspolitiken och dess organisation.
Genom de åtgärder, som sålunda under senaste tid vidtagits på jordbrukskreditväsendets
område, torde jordbrukarnas behov av kredit få anses
ha blivit väl tillgodosett. Enligt revisorernas mening kan därför sekundärlånefonden
icke längre anses fylla något verkligt behov. De ovan
anförda siffrorna beträffande antalet under senare år beviljade lån utvisa
även, att fondens lånerörelse numera är av ringa omfattning. På
grund härav och för undvikande av splittring inom jordbrukets kreditväsende
vilja revisorerna uttala sig för att den verksamhet, som bedrives
med anlitande av medel från statens sekundärlånefond för jordbrukare,
snarast avvecklas. En sådan åtgärd synes helt stå i överensstämmelse med
strävandena i fråga om rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område
att ernå så enhetliga låne- och bidragsbestämimelser som möjligt.
Utlåtanden ha avgivits av lantbruksstyrelsen och lånenämnden för sekundär
jordbrukskredit (Del II, s. 142—153).
Lantbruksstyrelsen har förordat, att frågan om sekundärlånefondens avveckling
upptages till fortsatt utredning.
Lånenämnden har inhämtat yttranden från sex centralkassor för jordbrukskredit,
sju sparbanker och samtliga tio hypoteksföreningar, varvid
jordbrukskassorna och sparbankerna mer eller mindre reservationslöst biträtt
revisorernas förslag om avveckling av fonden, medan hypoteksföreningarna
ansett behov föreligga av fortsatt lånegivning.
Efter att ha klargjort de troliga orsakerna till att den statliga sekundärlånerörelsen
under de senaste åren varit och f. n. är så ringa, har lånenämnden
anfört följande.
Mot bakgrunden av det nu sagda skulle man rent av hava kunnat vänta
sig, att de statliga sekundärlånen under senare år skulle hava utnyttjats i
än mindre omfattning, än som skett. Förklaringen till att så icke blivit
fallet måste enligt lånenämndens mening ligga däri, att åtskilliga jordbrukare
ur trygghetssynpunkt föredraga den bundna räntan framför den rörliga
samt i den rätt sekundärlånetagaren äger att när som helst återbetala
lånet. Dessa jordbrukare ha såsom nyss påpekats för sitt behov av bundna
lån utöver primärlånen icke haft någon annan kreditform att tillgå än de
statliga sekundärlånen. Trots att lån med rörlig ränta inom samma förmånsrättsläge
kunnat erhållas i enskilda penninginrättningar till 3,5 % ha
sålunda ett icke ringa antal jordbrukare föredragit statliga sekundärlån
till 4 % bunden ränta. Det får icke heller förbises att många jordbrukare
torde anse det lämpligt att ha sina inteckningslån placerade hos en och
samma kreditgivare. För en jordbrukare, som har sitt bottenlån placerat
hos eu hypoteksförening, torde det sålunda ur vissa synpunkter vara fördelaktigt
alt även placera sekundärkrediten därstädes i form av ett statligt
sekundärlån.
Lånenämnden uttalar vidare, att nämndens erfarenheter av långivningen
äro alt ett behov därav fortfarande finnes för många jordägare som önska
konsolidera befintlig gäld, särskilt växelskulder o. d.
Vidare anför nämnden:
Man kan icke ulan vidare antaga alt nu rådande goda konjunkturer för
jordbruket skola bestå för framtiden. Det synes sålunda troligt att ett ökat
52
Statsutskottets utlåtande nr 143.
lånebehov framdeles kan uppkomma. Härvid må framhållas att frågan om
förnyelse av en stor del av jordbrukets byggnadsbestånd torde komma att
bli aktuell sedan investeringskontrollen lättat. I fråga om större jordbruk
torde kvarlåtenskapsskatten i många fall åstadkomma betydande lånebehov.
Skulle samtidigt härmed uppstå ett läge av penningknapphet hos kreditinrättningarna,
synes det lämpligt att möjligheter hållas öppna till statlig
långivning. Även nämnda omständigheter synas tala mot en avveckling av
sekundärlånefonden.
Enligt lånenämndens mening skulle sålunda sekundärlånefonden fylla
ett verkligt behov, nämligen behovet av lån mot bunden ränta utöver primärkrediten,
därest räntan å sekundärlånen sänktes samt övre gränsen
höjdes.
I syfte att lånerörelsen i fråga måtte mera än hittills tillgodose jordbrukets
behov av bunden sekundärkredit, bör enligt lånenämnden dels Kungl.
Maj :t erhålla bemyndigande att för den fortsatta långivningen fastställa
räntan å lån från sekundärlånefonden till räntesats, som med 0,5 % överstiger
räntan å bottenlån i fria marknaden, dels ock sådan ändring beslutas
i 18 § kungörelsen den 7 juni 1936 (nr 276) angående statens sekundärlånefond
för jordbrukare i paragrafens lydelse enligt kungörelsen den 17 juni
1938 (nr 391) att lån må meddelas till högst 85 % av det av vederbörande
låneförmedlare enligt sagda paragraf fastställda belåningsvärdet.
Utskottet. Såsom revisorerna framhålla har det ändamål, för vilket sekundärlånefonden
ursprungligen inrättades, numera helt tillgodosetts. Under
senare år ha dessutom möjligheterna för jordbruksnäringens utövare att i
annan ordning erhålla kredit på förmånliga villkor i hög grad förbättrats.
Därvid må icke minst erinras om den utvidgning som skett av det statliga
kreditstödet. Nu antydda omständigheter torde också vara den närmaste
anledningen till att fondens lånerörelse på sistone avsevärt minskat i omfattning.
De skäl som av revisorerna anförts för en avveckling av sekundärlånefonden
finner utskottet därför bärande. Särskild hänsyn synes i detta
sammanhang böra tagas till angelägenheten av att splittring inom jordbrukets
kreditväsende i görligaste mån undvikes.
TJnder åberopande av det ovan anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville taga under övervägande åtgärder för en
avveckling av den verksamhet som bedrives med anlitande
av medel från statens sekundärlånefond för jordbrukare.
21 :o) Egnahemsorganens byggnadsrådgivning. Under jordbruksdepartementet,
§ 30, ha revisorerna fäst uppmärksamheten på vissa förhållanden
beträffande egnahemsorganens byggnadsrådgivning (Del I, s. 167—176).
Ä s. 167—174 i berättelsen giva revisorerna en redogörelse för den av egnahemsstyrelsen
och lantbruksförbundets byggnadsförening (LBF) bedrivna
verksamheten för rådgivning i landsbygdens byggnadsfrågor ävensom för
vissa av revisorerna gjorda undersökningar rörande denna verksamhet.
Statsutskottets utlåtande nr 143.
53
Härefter ha revisorerna gjort följande allmänna uttalande.
I samband med egnahemsorganens byggnadsrådgivning ha under de tre
sistförflutna budgetåren uttagits arvoden av uppdragsgivarna, varigenom
verksamheten avsetts skola efter band bliva i huvudsak självförsörjande.
Med hänsyn till den tid, som nu förflutit efter genomförandet av denna
princip, ha revisorerna funnit det vara av intresse att undersöka, hur verksamheten
i ekonomiskt hänseende utfallit och vilka åtgärder som vidtagits
för att nå det uppsatta målet.
Undersökningen har givit vid handen, att redovisningen av utgifter och
inkomster av byggnadsrådgivningen icke varit ordnad på sådant sätt att utfallet
av verksamheten f. n. med full säkerhet kan bedömas. Härtill bidrager
— förutom en viss eftersläpning i fråga om uttagandet av arvoden —
främst det förhållandet, att anslaget till egnahemsorganens byggnadsrådgivning
påförts kostnader för avlöningar in. in. för personal i egnahemsstyrelsens
byggnadskontor, som sysselsatts med även andra frågor än byggnadsrådgivning.
Genom omföringar vid respektive budgetårs utgång har från för
andra ändamål anvisade medel anslaget tillförts inkomster, så att belastningen
kommit att i huvudsak överensstämma med anslagsanvisningen. Såvitt
kunnat konstateras, äro emellertid dessa omföringar icke baserade på
utredningar rörande arbetets faktiska fördelning å de olika ändamålen. Enligt
revisorernas mening är det sålunda tillämpade redovisningssystemet
ägnat att inge starka principiella betänkligheter, då kontroll icke kan ske
rörande anslagens användning för avsedda ändamål eller anslagsbelastningens
överensstämmelse med de faktiska förhållandena. Faktiska anslagsöverskridanden
kunna således med detta system täckas genom omföringar från
andra anslag. I förevarande fall får även beaktas att under löpande budgetår
anslaget vid vissa tillfällen överskridits med betydande belopp. Genom det
nu tillämpade redovisningssystemet har egnahemsstyrelsen vidare icke — på
sätt bort ske — kunnat fortlöpande följa verksamheten i syfte att så nära
som möjligt anpassa uttagandet av ersättningar till de faktiska självkostnaderna.
Revisorerna finna det anmärkningsvärt, att tillförlitligt material sålunda
saknats för bedömande av riktigheten av debiterade ersättningar.
Även om sålunda de enskilda debiteringarnas förhållande till de faktiska
kostnaderna icke kan med säkerhet bedömas, torde av de uppgifter, som i
det föregående lämnats, kunna utläsas, att verksamheten i dess helhet lämnat
ett betydande underskott. Någon självförsörjning har in. a. o. icke kommit
till stånd. En icke obetydlig del av underskottet torde få tillskrivas den
inom egnahemsstyrelsens byggnadskontor bedrivna verksamheten med projektering
av tvättinrättningar. Den belastning av anslaget till egnahemsorganens
byggnadsrådgivning, som uppstått på grund av uppkomna underskott
å nämnda projekteringsverksamhet, torde icke stå i överensstämmelse
med den avsedda användningen av anslaget. Nämnda projekteringsverksamhet
torde nämligen icke kunna anses ingå i vad som avselts med byggnadsrådgivning.
Vidare är att märka, att — medan projektering av tvätterier
för landet i dess helhet handhafts av egnahemsstyrelsen — anslaget till
egnahemsorganens byggnadsrådgivning endast avsett sådan rådgivning genom
egnahemsnämnderna i sex län, medan i övriga delar av landet verksamheten
skolat ombesörjas av LRF, som härför åtnjutit särskilt statsbidrag
med 100 01)0 kronor per år. Även om projekteringen i fråga kunde
hänföras till byggnadsrådgivning, borde den därför i större delen av landet
ha åvilat LRF utan särskild ersättning från statsverket. Vidare må framhållas,
att frågan om bestridande av med bidragsverksamheten till gemensamma
tvättinrättningar förenade administrationskostnader i andra samman
-
54
Statsutskottets utlåtande nr 143.
hang varit föremål för Kungl. Maj :ts och riksdagens prövning. Vissa för
administration avsedda belopp ha därvid reserverats från bidragsanslaget
i fråga. I den mån ytterligare sådana kostnader uppkommit, borde dessa ha
bestridits antingen från sistnämnda anslag eller ock från egnahemsväsendets
avlönings- och omkostnadsanslag.
Verksamheten med projektering av tvättinrättningar har enligt vad som
kunnat konstateras bedrivits på ett sådant sätt, att ersättning för styrelsens
kostnader icke kunnat helt uttagas av uppdragsgivarna. I vissa fall ha
sålunda kostnaderna för uppdragen nått en sådan storleksordning, att härefter
debiterade ersättningar skulle blivit uppenbart orimliga. Detta förhållande
har uppgivits vara beroende bl. a. av att projekteringen delvis varit
av försöksnatur. Revisorerna ha emellertid oavsett detta kommit till den
uppfattningen, att ersättning i många fall uttagits efter alltför schablonmässiga
grunder utan hänsynstagande till omfattningen av utfört arbete o. d.
I fråga om verksamheten i övrigt ha revisorerna uppmärksammat, att föreståndaren
för den härmed sysselsatta sektionen erhållit egnahemsstyrelsens
tillstånd att vid sidan av sin befattning driva privat konsulterande verksamhet
med projektering av tvätterier. Med hänsyn jämväl till att befattningshavarna
i fråga haft att handlägga från arbetsmarknadsmyndigheterna
remitterade ärenden rörande byggnadstillstånd för tvätterier måste revisorerna
starkt ifrågasätta lämpligheten av denna anordning.
Även om den inom egnahemsstyrelsen bedrivna projekteringsverksamheten
på detta område i och för sig varit till god nytta och möjliggjort betydande
framsteg, finna revisorerna det anmärkningsvärt, att en så omfattande
verksamhet i statlig regi uppbyggts utan att "frågan underställts riksdagen.
Betänkligheterna accentueras ytterligare av det förhållandet, att då
frågan under innevarande år kom under riksdagens prövning, verksamheten
i princip ansågs böra överlåtas åt privatpraktiserande tekniker. Genom
den föregående utvecklingen har emellertid projekteringsverksamheten inom
detta område i huvudsak koncentrerats till egnahemsstyrelsen, vilket torde
ha medfört, att de privata teknikerna saknat tillfälle följa utvecklingen och
därför åtminstone under en övergångstid kunna förväntas få svårigheter att
på tillfredsställande sätt tillgodose projekteringsbehovet.
Med hänsyn till de betänkligheter av principiell natur, som sålunda kunna
riktas mot det sätt, på vilket egnaheinsorganens byggnadsrådgivning och
den därmed sammankopplade verksamheten bedrivits, ha revisorerna —
trots den på ifrågavarande område pågående omorganisationen — ansett sig
böra fästa riksdagens uppmärksamhet vid de gjorda iakttagelserna.
Utlåtanden ha avgivits av bostadsstyrelsen och lantbruksstyrelsen (Del IT,
s. 153—158).
Utskottet. Den lämnade redogörelsen ger vid handen, att den av egnahemsorganen
bedrivna byggnadsrådgivningen icke synes ha varit ordnad på
ett i allo tillfredsställande sätt. De av revisorerna gjorda påpekandena äro
därför enligt utskottets mening förtjänta av beaktande. Då emellertid ifrågavarande
verksamhet nyligen omorganiserats, har utskottet velat begränsa
sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
Statsutskottets utlåtande nr 143-
55
22:o) Lån till AB Uplandsprodukter. Under jordbruksdepartementet, § 36,
ha revisorerna framhållit önskvärdheten av bättre kontrollföreskrifter beträffande
användningen av vissa av staten medgivna lån (Del I, s. 200—
204).
AB Uplandsprodukter bildades år 1939 under firmabeteckningen AB
Strömmingskonserver med huvudsaklig uppgift att såsom ett dotterbolag
till Upsala läns fiskförsäljningsförening tillvarataga och konservera sådan
av föreningen mottagen överskottsströmming, vilken ej kunde avyttras i
färskt tillstånd för konsumtionsändamål. Den 31 juli 1948 försattes berörda
företag i konkurs.
Så länge bolagets verksamhet var begränsad till strömmingsinsaltning,
synes, framhålla revisorerna, densamma ha varit lönsam. Bl. a. kunde alla
t. o. in. år 1944 anskaffade inventarier med ett sammanlagt inköpsvärde
av 59 616 kronor omedelbart avskrivas. Åren 1945 och 1946 syntes rörelsen
ha hämmats av ny- och ombyggnaderna. Den nyupptagna konservfabrikationen
möttes av stora svårigheter i form av brist på lämpliga råvaror samt
fackkunnig ledning och personal. Sedan till följd av Fiskförsäljningsföreningens
oförmåga att fullgöra sina förbindelser ströinmingsleveranserna
hösten 1947 avstannat, övergick bolaget till att under ett par månader tillverka
köttkonserver på beting åt Stockholm-Gävle slakteriförening. I december
1947 träffade bolaget avtal med AB Banankompaniet om gemensam tillverkning
av konserver, främst sardiner i tomatsås. Härvid skulle bolaget
bestå råvaran (strömming eller småsill) samt Banankompaniet plåtburkar,
olja och tomatpuré. Efter det bolaget i juli 1948 befunnits vara på obestånd
och som följd därav betalningarna inställts, nedlades tillverkningen och
avskedades personalen. Aktiekapitalet, vilket vid bolagets bildande utgjort
10 000 kronor, uppgick vid denna tidpunkt till 500 000 kronor, varav den
övervägande delen tecknats av moderföreningen. Den sammanlagda bristen
i konkursen belöper sig för borgenärernas del till ca 450 000 kronor.
Bland de bolagets låneskulder, vilka redovisas i konkursen, märkas förutom
hos Sveriges riksbank diskonterade förlagsväxlar å 72 250 kronor, å
vilka Fiskförsäljningsföreningen står som utställare, statslån ur fonden
till främjande av beredning och avsättning av fisk in. in. å sammanlagt
107 000 kronor. Detta belopp hänför sig till tvenne lån, varav 12 000 kronor
härrör från ett genom Ivungl. Maj :ts beslut den 24 november 1939 beviljat
lån å ursprungligen 30 000 kronor, varå sålunda amorterats 18 000 kronor,
samt 95 000 kronor från ett genom Ivungl. Maj:ts beslut den 28 februari
1947 beviljat lån å 100 000 kronor, varå Fiskförsäljningsföreningen i egenskap
av borgensman i form av ackordslikvid avbetalat 5 000 kronor.
Sistnämnda lån var avsett för anskaffande av viss kompletterande maskinutrustning
till bolagets konservfabrik. För lånets lyftande och åtnjutande
skulle, förutom i kungörelsen den 11 maj 1934 angående lån av statsmedel
för främjande av beredning, förvaring och avsättning av fisk meddelade
bestämmelser, gälla följande villkor. Lånet, för vilket säkerhet skul
-
56
Statsutskottets utlåtande nr 143.
le ställas genom borgen av fiskförsäljningsföreningen, skulle, sedan det
innehafts under två år, under därpå följande tio år återbetalas med lika belopp
årligen. Ränta, som skulle utgå först efter två år, skulle beräknas efter
3,6 procent. Bolaget hade vidare att årligen inom tid och på sätt som statskontoret
efter samråd med lantbruksstyrelsen föreskrev dels styrka att bolagets
verksamhet bedreves ändamålsenligt, dels avgiva redogörelse för det
ekonomiska resultatet därav.
Lånebeloppet, som utanordnades från statskontoret den 14 mars 1947,
kom emellertid aldrig ens bolaget till handa utan insattes direkt på Fiskförsäljningsföreningens
checkräkning i AB Svenska Handelsbanken, vilken
räkning redan i januari var överdragen med 132 000 kronor samt vid utbetalningstillfället
med ca 170 000 kronor. Enligt vad revisorerna under
hand inhämtat, hade ifrågavarande överdragning medgivits av banken sedan
överenskommelse träffats om att banken skulle erhålla valutan för det
blivande statslånet för skuldens täckande. Några sådana maskininköp, som
uppgivits i en av bolaget till livsmedelskommissionen den 4 februari 1947
ingiven specifikation, kornmo sålunda aldrig till stånd och ha icke heller sedermera
företagits. Vid denna tidpunkt måste det, enligt revisorerna, även
med hänsyn till den svaga finansiella ställning, bolaget då hade, ha stått
klart att några dylika inköp icke skulle komma att företagas.
Revisorerna ha härefter gjort följande allmänna uttalande.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har ÅR Uplandsprodukter
genom beslut av Kungl. Maj :t beviljats lån av statsmedel att användas för
anskaffande av viss kompletterande maskinutrustning till bolagets konservfabrik.
Enligt samma beslut skulle såsom villkor för lånets lyftande och
åtnjutande gälla, hl. a., att av bolaget erbjuden borgen av Upsala läns
fisktorsäljningsförening ställdes såsom säkerhet för lånet, varjämte statskontoret
anbefalldes att på rekvisition av bolaget utbetala beloppet. Någon prövning
från statskontorets sida av den lämnade säkerheten förutsattes därvid
icke och har icke heller förekommit. Lånebeloppet har såsom förut nämnts
icke kommit till användning för det därmed avsedda ändamålet utan omedelbart
efter utbetalningen i sin helhet tagits i anspråk för täckande av
överdragning å föreningens checkräkning med enskild bank. Denna överdragning
hade av banken medgivits, sedan överenskommelse träffats om att
det sökta statslånet skulle användas till likvidering av bolagets skuld till
banken. Sedan numera såväl Upsala läns fiskförsäljningsförening som
dess dotterföretag, AB Uplandsprodukter, trätt i konkurs, har statsverket
åsamkats en betydande förlust.
Revisorerna måste finna, att den utredning, som legat till grund för beslutet
om beviljande av ifrågavarande lån, varit synnerligen bristfällig. Särskilt
anmärkningsvärt framstår det förhållandet, att någon mera ingående
undersökning icke företagits i syfte att erhålla ett tillförlitligt underlag för
bedömande av bolagets finansiella ställning och förutsättningarna för den
tilltänkta verksamhetens utveckling och lönsamhet. En dylik granskning
skulle säkerligen ha givit vid handen, att bolagets ekonomi redan vid tiden
för lånets beviljande varit undergrävd samt att även företagets skötsel
i övrigt kunnat giva anledning till allvarliga erinringar. Frågan om låntagarens
ekonomiska mellanhavanden med fiskförsäljningsföreningen synes
icke heller ha tillräckligt beaktats. En noggrann undersökning i nu angivna
hänseenden hade framstått såsom desto mera påkallad som den av
Statsutskottets utlåtande nr 143.
57
bolaget erbjudna säkerheten ansetts kunna godtagas utan särskild prövning.
Bortsett från frågan om lämpligheten av ifrågavarande kreditengagement
över huvud synas emellertid de kontrollföreskrifter, vilka meddelats
för lånets lyftande och tillgodonjutande, knappast ha utformats på ett ur
statens synpunkt betryggande sätt. I fall som detta, då statsmedel utgivas
att av mottagaren användas i visst syfte, är det uppenbarligen av största
vikt att tillse, att medlen bliva använda för avsett ändamål. Enligt revisorernas
mening hade därför såsom förutsättning för lånets utbetalande i första
hand lämpligen bort föreskrivas att vederbörande styrkt inköp av maskinerna
samt att därutöver redogörelse för verksamheten och det ekonomiska
resultatet därav skulle avgivas.
Vad i förevarande fall inträffat har givit revisorerna anledning framhålla
vikten av att, då lån av statsmedel beviljas, större uppmärksamhet än
vad f. n. ofta är fallet ägnas kontrollen över att lånebeloppet kommer det
därmed avsedda ändamålet till godo ävensom att verksamheten i fortsättningen
bedrives på lämpligaste sätt. De föreskrifter, som i detta hänseende
f. n. tillämpas, kunna i många fall knappast anses tillräckliga och böra
kompletteras.
De nu gjorda iakttagelserna synas därför revisorerna påkalla att vid medgivande
av lån och understöd, varom här är fråga, större uppmärksamhet
än vad nu är fallet ägnas åt frågan om en tillfredsställande utformning av
erforderliga kontrollföreskrifter.
Utlåtanden ha avgivits av fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök och
statens livsmedelskommission (Del II, s. 171—177).
Fiskeristyrelsen erinrar följande beträffande den för närvarande utövade
kontrollen över hithörande lån och understöd.
Beträffande kontrollen över att ett beviljat lån användes på avsett sätt
och att en låntagares verksamhet bedrives lämpligt har Kungl. Maj :t i det
fall låntagaren varit enskild person eller bolag vanligen brukat föreskriva,
att låntagaren årligen skall, inom tid och på sätt, som statskontoret efter
samråd med lantbruksstyrelsen (fiskeristyrelsen) föreskriver, dels styrka
att bolagets verksamhet bedrives ändamålsenligt, dels avgiva redogörelse
för det ekonomiska resultatet därav. När låntagaren varit ekonomisk förening
har Kungl. Maj :t i regel ålagt föreningen att hos vederbörande länsstyrelse
påkalla utseende av revisor enligt 31 § lagen den 22 juni 1911
(nr 55) om ekonomiska föreningar med uppgift jämväl att minst var tredje
månad granska föreningens verksamhet och däröver avgiva rapport till
statskontoret en gång om året. Enligt skuldförbindelsen plägar dylik förening
dessutom åläggas att årligen genom intyg av vederbörande myndighet
styrka att föreningens verksamhet bedrives ändamålsenligt (vanligen
anlitas härför notarius publieus, landsfiskal e. d.) samt avgiva redogörelse
för det ekonomiska resultatet därav. Härav framgår att kontrollen över
föreningarnas rörelse är mera effektiv än över de låntagare, som utgöras av
enskilda personer eller bolag.
Enligt styrelsens mening måste givetvis vid beviljande av lån föreligga
utredning att lånet verkligen kommer att användas för avsett ändamål. Del
säkraste sättet alt erhålla garantier härför vore att ålägga låntagaren att
ställa fullgod säkerhet för lånet. Det vore emellertid ej lämpligt att generellt
uppställa ett sådant villkor. I de fall då betryggande säkerhet för lån
icke fordrades, borde i stället effektiv och fortlöpande kontroll åstadkommas
över lånets användning ävensom över låntagarens rörelse och dennas eko
-
58
Statsutskottets utlåtande nr 143.
no miska resultat. Det syntes styrelsen lämpligt, att åtminstone i dylika fall
vid beviljande av lån, varom här vore fråga, vederbörande länsstyrelse alltid
anmodades utse revisor med det uppdrag, som nu plägat åvila revisor
för ekonomiska föreningar, utsedd av länsstyrelsen jämlikt lagen den 22
juni 1911 om ekonomiska föreningar. Genom en dylik anordning torde enligt
fiskeristyrelsens mening skäliga garantier för lånens återbetalning i
regel kunna åstadkommas.
Livsmedelskommissionen har funnit lämpligt, att för framtiden statlig revisor
tillsättes även i andra fall än där låntagaren är en ekonomisk förening.
Som ett led i kontrollen över att lån användes till avsett ändamål
borde fordras att de inköp, för vilka lånet beviljades, skulle ha styrkts,
innan lånet utbetalades.
Utskottet. I likhet med revisorerna är utskottet av den uppfattningen,
att åtskilliga erinringar kunna framföras mot det sätt, på vilket iurevarande
låneärende blivit handlagt. Utskottet unser sig därför böra understryka
vad revisorerna uttalat rörande angelägenheten av att vid medgivande av
lån och understöd av nu berörda slag större uppmärksamhet ägnas frågan
om en tillfredsställande utformning av erforderliga kontrollföreskrifler. Av
särskild vikt finner utskottet det vara, att en effektiv tillsyn över att lånen
användas för avsedda ändamål kommer till stånd. Icke minst med hänsyn
härtill synes lämpligt att, såsom i remissutlåtandena framhållits, för framtiden
statlig revisor tillsättes även i annat fall än där låntagaren är ekonomisk
förening.
Under åberopande av vad sålunda uttalats får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna
vad utskottet ovan anfört.
23:o) Verksamheten enligt anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. m. Under jordbruksdepartementet, § 37, ha revisorerna förordat,
att medelsanvisningen från anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland in. in. anpassas så att verksamheten kan bedrivas på ett
effektivt sätt (Del I, s. 205—216).
På grundval av en av den s. 1c. norrländska skogsproduktionsutredningen
verkställd utredning (SOU 1940:3) framlade chefen för jordbruksdepartementet
i proposition (nr 190) till 1940 års riksdag förslag till åtgärder för
ökande av skogsproduktionen i vissa delar av Norrland.
Riksdagen anslöt sig till de i propositionen framlagda förslagen (skr. nr
350; jordbr. utsk. uti. nr 42). Vid riksdagsbehandlingen framhölls särskilt,
att med tanke på normala förhållanden verksamma åtgärder till stödjande
av den norrländska skogsproduktionen vore erforderliga. I den rådande krissituationen
vore det lämpligt, att verksamheten till eu början bedreves försöksvis
och i begränsad omfattning. Nödig försiktighet borde iakttagas även
med avseende å verksamhetens administration.
Å s. 207 och 208 redogöra revisorerna för gällande bestämmelser om statsbidrag
för här ifrågavarande verksamhet.
Statsutskottets utlåtande nr 143.
59
Revisorerna framhålla, att enligt beslut av 1948 års riksdag (skr. nr 233,
prop. nr 149) ang. organisationen av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets
område in. in. fr. o. in. den 1 juli 1949 all bidragsgivning och planering
av åtgärder för betesförbättring (inbegripet betesanläggning) utom i
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker kommer att handhavas av
lantbruksnämnderna. Den av skogsvårdsstyrelserna inom övriga delar av
Norrland hittills bedrivna verksamheten av detta slag kommer därvid att
övertagas av nämnderna. Några närmare bestämmelser om huru verksamheten
inom dessa områden skall bedrivas och om samarbetet mellan skogsvårdsstyrelser
och lantbruksnämnder ha emellertid hittills icke meddelats.
Följande uppställning (s. 209) visar anslag och anslagsbelastning under
de tilländalupna budgetåren:
Budgetår Anvisade medel kr. Utgifter kr.
1940/41 .................. 1 000 000 56 668
1941/42 .................. 500 000 71 727
1942/43 .................. — 430 268
1943/44 .................. — 408132
1944/45 .................. — 396 013
1945/46 .................. 1 000 000 253 807
1946 47 .................. 1 000 000 944 017
1947/48 .................. 1 500 000 830 961
Summa kronor 5 000 000 3 391 593
Enligt av revisorerna från skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna inhämtade
uppgifter ha statsbidrag beviljats och utbetalning till markägare ägt
rum i enlighet med följande tabell. I siffrorna för verkställda utbetalningar
ingå även sådana, som ägt rum efter den 30 juni 1948.
Län
Beviljade statsbidrag kr.
Till
mark- ägare
utbeta- lat kr.
Belesan-
läggningar
Åtgärder
för skogs- äterväxt
Bestånds-
vård
Skogs-
utdik-
ning
Vägan-
lägg-
ningar
Summa
Gävleborgs..........
_
_
161 029
161 029
120 771
Västernorrlands.....
116 344
—
—
—
—
116 344
6 280
Jämtlands..........
280 293
11031
6192
—
—
297 516
51 997
Västerbottens.......
1 329 828
307 721
37 246
8 363
6 800
1 689 958
491033
Norrbottens.........
571 354
—
—
—
—
571 354
12159
Summa kronor
2 297 819
318 752
43438
8 363
167 829
2 836201
682 240
Häremot svara följande förvaltningsbidrag för skogsvårdsstyrelsernas
administrationskostnader:
Län
1944 och
tidigare år
1945
1946
Vi—80/®
1947
1947/48
Summa
Gävleborgs .......
33 134
_
14 625
47 759
Västernorrlands ...
_
—
4 315
90 776
66 815
1HI 91''6
Jämtlands........
6 572
21 930
53 347
32 568
132 246
246 663
Västerbottens.....
299 862
123 774
87 178
49 571
87 825
618 210
Norrbottens......
20 593
—
124 221
34 265
77 169
256 248
Summa kr.
827 027
145 704
302 195
207 180
378 680
1360 786
60
Statsutskottets utlåtande nr 143.
Under tiden juli—oktober 1948 ha i förskott till skogsvårdsstyrelserna
från skogsstyrelsen utbetalats ca 70 000 kronor.
Revisorerna ha vidare inhämtat, att förutom de arbeten, till vilka statsbidrag
redan beviljats, företag planlagts och äro under planläggning för eu
kostnad överstigande 22 miljoner kronor och att behovet av statsbidrag
för dessa arbetens genomförande uppgår till 14 å 15 miljoner kronor. I betydande
utsträckning har planläggningen avslutats och skogsvårdsplaner fastställts,
och för en ännu större del ha arbetena fortgått så långt, att kontrakt
med skogsägarna slutits. För att få en uppfattning om det omedelbart förestående
medelsbehovet ha revisorerna från skogsstyrelsen inhämtat att kostnaderna
för av skogsvårdsstyrelserna fastställda och till skogsstyrelsen rapporterade
skogsvårdsplaner, till vilka bidrag ännu icke beviljats, kunna uppskattas
till omkring 9 300 000 kronor med ett beräknat statsbidrag av
6 500 000 kronor.
Härefter göra revisorerna följande allmänna uttalande.
Den verksamhet, som norrländska skogsproduktionsanslaget tillgodoser,
syftar till att genom en rationell och planmässig skogsvård gynna uppkomsten
av nya skogstillgångar i Norrland som ersättning för de skogar,
som under de senare årtiondena varit föremål för synnerligen hårda avverkningar.
Ur såväl nationalekonomiska som sociala synpunkter har den
brist på avverkningsbara skogstillgångar, som kunnat förutses, ansetts komma
att medföra allvarliga olägenheter, och från statsmakternas sida har det
därför framstått som i hög grad angeläget att i möjlig mån förebygga och
förminska dessa olägenheter. Det mål, som av den s. k. norrländska skogsproduktionsutredningen
uppställdes för nu ifrågavarande verksamhet, var
att utan dröjsmål åtgärder skulle vidtagas för en snabb rekonstruktion av
de norrländska skogarna. Under en tjuguårsperiod skulle i huvudsak alla
enskilda skogar i de fyra nordligaste länen vara genomgångna och bidragsverksamheten
slutförd. Enligt statsmakternas beslut kom emellertid verksamheten
att präglas av en viss försiktighet och till en början att bedrivas
såsom försök. Detta ansågs så mycket mera motiverat som radikala och för
norrländska förhållanden delvis nya metoder skulle prövas. Sedermera har
bl. a. efter beslut vid 1945 års riksdag verksamheten utsträckts till nya områden,
men till följd av begränsade medelsanvisningar har bidragsverksamheten
i förhållande till de ursprungliga förslagen hittills varit starkt beskuren.
Såvitt nu kan bedömas torde, till den del åtgärder kommit till utförande,
goda resultat ha uppnåtts. I proposition nr 145 till 1945 års riksdag uttalade
även föredragande departementschefen, att erfarenheterna av verksamheten
varit goda och att påtagliga resultat nåtts framför allt i Västerbottens läns
lappmarker. Den av revisorerna verkställda undersökningen ger även vid
handen, att intresset bland skogsägarna torde vara mycket stort. Allmänt
har från länsjägmästarna i de berörda länen omvittnats att det skulle medföra
synnerligen stort men för det skogsvårdande arbetet över huvud taget,
om icke den påbörjade verksamheten fortsattes och fullbordades.
Så som verksamheten hittills bedrivits, ha de egentliga utbetalningarna
från anslaget till huvudsaklig del avsett förvaltningsbidrag till skogsvårdsstyrelserna,
medan endast en mindre del utbetalats såsom statsbidrag till
markägare. Sålunda ha t. o. m. budgetåret 1947/48 ca 1 360 000 kronor disponerats
för förstnämnda ändamål, medan till skogsägare utbetalade statsbidrag
uppgå till ca 625 000 kronor. Härutöver förefunnos vid budgetårs
-
Statsutskottets utlåtande nr 143.
61
skiftet behållningar hos skogsvårdsstyrelserna å 74 000 kronor respektive
1 330 000 kronor avseende förvaltningsbidrag och beviljade statsbidrag till
markägare. Sistnämnda belopp är helt reserverat för arbeten, till vilka bidrag
redan beviljats och vilkas utförande delvis ligger flera år framåt i tiden.
Skogsvårdsstyrelserna kunna disponera medlen endast för utbetalning till
markägarna i fråga och i mån av arbetenas fortgång. Den fondering av
medel, som ägt rum hos skogsvårdsstyrelserna, medför, att de i budgetredovisningen
lämnade uppgifterna om anslagsbelastningen icke ge en
riktig bild av verksamhetens omfattning, och (ten står även i strid med
den i kungl. brev den 28 juni 1946 givna föreskriften, att medel, som anvisas
skogsvårdsstyrelse, må lyftas allenast i den mån utbetalningar från
samma medel skola göras av styrelsen. — De beviljade, icke utbetalade
statsbidragen uppgingo vid budgetårsskiftet till något över 2,2 miljoner
kronor. Att märka är dock, att utförandet av de arbeten, till vilka bidrag
beviljats, torde komma att utsträckas över flera år och bidragen utbetalas
endast i mån av arbetenas fortgång. Då de beviljade statsbidragen måste
hållas inom ramen för de anvisade anslagen, reserveras medel för arbeten,
vilkas utförande ligga långt fram i tiden. Detta förhållande har medfört,
att de medel, som anvisats för ändamålet, hittills endast till en mindre del
kunnat resultera i praktiskt arbete. Med hänsyn till vad nyss sagts synes
det kunna ifrågasättas, huruvida det nuvarande systemet med anvisande
av reservationsanslag för ifrågavarande ändamål är det mest ändamålsenliga.
Enligt revisorernas mening borde — liksom i fråga om exempelvis
statens avdikningsanslag och anslaget till Folkskolor m. in.: Byggnadsbidrag
till tjänstebostäder — anslaget anvisas såsom förslagsanslag, beräknat
efter de väntade utgifterna, varjämte Kungl. Maj :t för varje budgetår
borde erhålla riksdagens bemyndigande att bevilja bidrag intill visst belopp.
Den planläggande verksamhet, som bedrivits av skogsvårdsstyrelserna,
är av en sådan omfattning, att genomförandet av de redan planerade skogsvårdsåtgärderna
skulle kräva statsbidrag av högst betydande storleksordning
(14 å 15 miljoner kronor). Uppenbarligen bär skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet bedrivits i en omfattning, som icke står i rimligt förhållande
till storleken av tillgängliga bidragsmedel. Som jämförelse till förhållandet
mellan hittills utbetalade förvaltningsbidrag och bidrag till markägare •—
respektive 1 360 000 och 625 000 kronor — kan nämnas, att enligt de av
norrländska skogsproduktionsutredningen gjorda beräkningarna ett utförande
av åtgärder i av utredningen föreslagen, vidsträckt omfattning skulle
draga en årlig kostnad av ca 5 miljoner kronor, varav omkring 680 000
kronor — motsvarande 14,s procent av utbetalade statsbidrag —- beräknades
erforderligt för skogsvårdsstyrelsernas administration. Vid en jämförelse
med dessa beräkningar får visserligen beaktas, att planläggningen under
verksamhetens första skede måste bliva av förhållandevis större omfattning,
men att märka är att även i Västerbottens län, där verksamheten
under längre lid pågått, förvaltningsbidragen utgöra huvuddelen av de hittillsvarande
kostnaderna. Proportionen förvaltningskostnader—markägarbidrag
torde ej heller i nämnvärd grad påverkas av atl löne- och övriga
administrationskostnader undergått en avsevärd stegring, då detta förhållande
i viss män torde motvägas av motsvarande prisstegringar i fråga
om åtgärdernas genomförande. Även med beaktande av att förvaltningsbidragen
avse icke enbart ren administration utan även förberedelser och
planläggning av arbetena ger del nyss sagda vid handen, att de praktisk a
resultaten av den hittills bedrivna verksamheten icke stå i rimlig proportion
till de nedlagda kostnaderna. Det må i detta sammanhang erinras om
62
Statsutskottets utlåtande nr 143.
att 1 än s j ii g in ä st a re n i Norrbottens län framhållit att, om anslagen fortsättningsvis
icke tillmätas så, att en klar och medveten målsättning kan effektueras,
det måste anses rationellt, alt verksamheten helt nedlägges och den
härför avdelade personalen frigöres för andra uppgifter.
Den bristande samordning mellan de skogsvårdande myndigheternas
planläggning och anvisandet av bidrag till åtgärdernas genomförande, som
sålunda kunna konstateras, måste enligt revisorernas mening, om den fortfar,
leda till synnerligen betänkliga konsekvenser. Genom propaganda och
annan verksamhet från skogsvårdsstyrelsernas sida har hos skogsägarna
ett starkt intresse väckts för ett på bred ba-sis upplagt återuppbyggnadsarbete
i de norrländska skogarna. Den starkt begränsade bidragstilldelningen
har emellertid gjort, att verksamheten hittills i betydande grad stannat
vid förberedande åtgärder, och ur skogsägarnas synpunkt ter det säg'' i
många fall vanskligt, om och vid vilken tidpunkt praktiska resultat komma
att nås. Detta förhållande måste vara ägnat att ur psykologisk synpunkt
motverka de allmänna strävandena att åvägabringa en effektiv skogsvård.
Därtill kommer att, då ifrågavarande verksamhet i hög grad är beroende
av åtgöranden från den enskilde skogsägarens sida, uppnåendet av
därmed åsyftade resultat försvåras. Det sätt, på vilket verksamheten hittills
bedrivits, framstår vidare såsom oekonomiskt ej enbart med hänsyn
till de oproportionellt höga administrationskostnaderna utan även på grund
av att genomförandet av de skogsvårdande åtgärderna fördyras. På grund
av arbetenas ringa omfattning kan nämligen icke — åtminstone i fråga om
de skogsvårdande åtgärderna — maskinell utrustning i önskvärd utsträckning
komma till användning eller ett i övrigt rationellt utförande komma
till stånd. Det förtjänar nämnas, att sist anförda synpunkter även framfördes
av norrländska skogsproduktionsutredningen som stöd för ett forcerat
genomförande av det föreslagna programmet. Såsom skäl för en begränsad
medelstilldelning har vid upprepade tillfällen framhållits bristen på
arbetskraft. Att märka är emellertid, att arbetena till stor del utföras av
skogsägarna själva och därför endast i mindre grad kunna påverka den
allmänna arbetsmarknaden. Numera föreligger ej heller samma behov som
tidigare av arbetskraft för vedavverkningar.
Enligt revisorernas uppfattning är det ur nationalekonomisk synpunkt
icke försvarligt att längre än nödvändigt uppskjuta de åtgärder, som kunna
vara ägnade att öka landets skogsproduktion. De skäl, som vid verksamhetens
påbörjande anfördes för ett snabbt genomförande av de föreslagna
åtgärderna, synas i det nu rådande ekonomiska läget kunna åberopas ined
än större styrka. Utvecklingen har visat att goda resultat stå att vinna genom
de av norrländska skogsproduktionsutredningen föreslagna metoderna.
Det måste emellertid konstateras, att de faktiska resultaten av verksamheten
huvudsakligen på grund av brist på medel blivit av i förhållande
till föreliggande åtgärdsbehov mycket ringa omfattning. Om resultaten av
skogsvårdsstyrelsernas planläggande verksamhet skola kunna nyttiggöras,
torde det vara ofrånkomligt, att de skogsvårdande arbetena bedrivas i en
helt annan takt än hittills. Då verksamheten hädanefter torde komma att
uppdelas mellan lantbruksnämnderna och skogsvård,sstyrelserna, är del
därvid av synnerlig vikt, att ett intimt samarbete etableras mellan dessa
båda organ.
Sammanfattningsvis vilja revisorerna framhålla, att det sätt, på vilket
verksamheten enligt det norrländska skogsproduktionsanslaget hittills bedrivits,
icke kan anses tillfredsställande vare sig ur nationalekonomiska eller
ur statsfinansiella synpunkter. Revisorerna förorda, att medelsanvisningen
tör nu ifrågavarande ändamål anpassas så, att verksamheten kan bedrivas
Statsutskottets utlåtande nr 143.
63
på ett effektivt sätt, därvid särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att kostnaderna
för administration bringas i rimlig proportion till omfattningen av
genomförda skogsvårdsåtgärder.
Utlåtande har avgivits av skogsstyrelsen, som i sin tur inhämtat yttranden
från berörda skogsvårdsstyrelser (Del II, s. 177—194).
Skogsstyrelsen anför sammanfattningsvis följande.
I och med att produktionsanslagets tilläimplighe t sområde år 1945 utsträcktes
att omfatta de under skogsvårdslagen lydande skogarna i Norrland
torde få anses, att verksamhetens försöksstadium passerats. För att syftet
med anslaget skall kunna tillgodoses och på grund av vissa för verksamheten
med produktionsanslaget speciella förhållanden är det nödvändigt att
planläggningsarbetet bedrives på bred basis och påbörjas ett flertal år innan
de skogliga restaureringsarbetena med framgång kunna igångsättas i större
omfattning. Ur beredskapssynpunkt har en planläggningsverksamhet i vidare
utsträckning, än som svarat mot möjligheterna att utföra åtgärderna,
varit lämplig. Då vidare tilldelningen av medel att utdela som bidrag för åtgärdernas
utförande varit starkt begränsad, kvarstår ännu en mycket markerad
disproportion mellan förvaltningsbidragen och bidragen till markägarna.
Den uppbromsning av verksamheten, som den begränsade medelstilldelningen
medfört, bär inneburit mycket stora olägenheter för markägarna,
som i och med planläggningen och kontrakterandet av åtgärdernas utförande
ansett sig förespeglade statsbidrag. Det torde främst ha varit önskemålet
att hushålla med arbetskraften, som föranlett begränsningen av medelstilldelningen.
Läget bär emellertid på sistone såtillvida förändrats, att
kristidens speciella krav på arbetskraftens disposition ej längre gälla i samma
utsträckning som tidigare. Härtill kommer, att genom övergång till maskindrift
större förutsättningar än tidigare numera föreligga att utföra de i
samband med produktionsanslaget planlagda åtgärderna. Då sålunda helt
andra förutsättningar numera föreligga för åtgärdernas utförande, vill
skogsstyrelsen livligt förorda, att bidragsmedel härför anvisas i utökad omfattning.
Liksom riksdagens revisorer finner skogsstyrelsen lämpligt, att produktionsanslaget
i fortsättningen anvisas i form av förslagsanslag.
Utskottet. Av den lämnade redogörelsen framgår, att de konkreta åtgärder
i skogsvårdande syfte som faktiskt vidtagits med anlitande av det s. k.
norrländska skogsproduktionsanslaget torde få anses ha lämnat goda resultat.
De egentliga utbetalningarna från anslaget ha dock hittills till huvudsaklig
del avsett förvaltningsbidrag till skogsvårdsstyrelserna, medan endast
en mindre del disponerats för direkta statsbidrag till markägare. Visserligen
lärer, såsom skogsstyrelsen framhållit, det vara nödvändigt att planläggningsarbetet
bedrives på bred basis och påbörjas ett flertal år, innan de
skogliga restaureringsarbetena med framgång kunna igångsättas i större utsträckning.
Vad revisorerna uttalat rörande angelägenheten av att administrationskostnaderna
bringas i rimlig proportion till omfattningen av genomförda
skogsvårdsåtgärder finner utskottet likväl vara förtjänt av det
största beaktande.
1 likhet med revisorerna är utskottet vidare av den uppfattningen, alt
det ur nationalekonomisk synpunkt icke får anses försvarligt att längre än
64
Statsutskottets utlåtande nr 143.
nödvändigt uppskjuta åtgärder, som kunna vara ägnade att öka landets
skogsproduktion. I detta sammanhang torde särskilt böra uppmärksammas
de icke minst i psykologiskt avseende ogynnsamma verkningar som
uppstå, därest verksamheten på förevarande område i huvudsak begränsas
till förberedande åtgärder. Jämväl från skogsstyrelsens och vederbörande
skogsvårdsstyrelsers sida har starkt understrukits behovet av en ökad medelstilldelning
för nu berörda ändamål. De arbetsmarknadspolitiska skäl som
hittills ansetts utgöra ett hinder mot en utvidgning av verksamheten lära
icke längre äga samma aktualitet som tidigare; på sätt närmare framgår av
propositionen 1949: 125 (nionde huvudtiteln, punkten 2) synes snarare viss
arbetslöshet inom skogsbruket vara att befara. De nuvarande statsfinansiella
svårigheterna torde däremot utgöra ett hämmande moment för ett
genomförande i full omfattning av det program som på sin tid framlades
av den s. k. norrländska skogsproduktionsutredningen. Enligt utskottets
mening bör emellertid vid ett bedömande av denna fråga särskild hänsyn
tagas till skogshanteringens stora samhällsekonomiska betydelse, enkannerligen
ur exportsynpunkt. Starka skäl synas därför tala för att målsättningen
för den nu behandlade verksamheten klarare preciseras och att i samband
därmed medelsanvisningen avpassas så, att praktiska resultat i avsedd
omfattning kunna nås inom rimlig tid. De av revisorerna och skogsstyrelsen
i förevarande sammanhang berörda budgettekniska problemen torde
jämväl böra upptagas till närmare övervägande.
Utskottet får hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna
vad utskottet ovan anfört.
24:o) Arbetsbalansen inom lantmäteriväsendet. Under jordbruksdepartementet,
§ 38, ha revisorerna framhållit nödvändigheten av att arbetsbalansen
inom lantmäteriväsendet snarast nedbringas (Del I, s. 217—223).
Riksdagens år 1945 församlade revisorer lämnade under § 29 i sin berättelse
en redogörelse för vissa iakttagelser rörande arbetsbalansen inom lantmäteriväsendet.
Revisorerna framhöllo, att det med hänsyn till den betydande
arbetsbalans, som redan förelåge och som kunde förväntas ytterligare
ökas, vore av synnerlig vikt att lämpliga åtgärder snarast vidtoges i
syfte att avhjälpa de påtalade missförhållandena.
Sedan ifrågavarande berättelse avgavs, har en genomgripande omorganisation
av lantmäteriet ägt rum. Efter förslag av 1945 års lantmäteriutredning
(SOU 1947:7) har sålunda genom beslut vid 1947 års riksdag det
s. k. sportelsystemet avskaffats och personalen vid lantmäteriets distriktsorgan
inordnats under de avlöningsbestämmelser, som gälla för statens befattningshavare.
De ersättningar för utförda förrättningar och uppdrag, som
lantmätarna tidigare fått uppbära vid sidan av viss kontant statslön, ingå
65
Statsutskottets utlåtande nr 143.
numera till statsverket. Samtliga med verksamheten förenade kostnader, såsom
för tjänstelokaler, instrument in. in., bestridas av statsverket. I samband
med omorganisationen bar även beslutats viss ändring i den tidigare
gällande distriktsindelningen i syfte att möjliggöra en rationell arbetsorganisation
och ett effektivt utnyttjande av den lantmäteriutbildade personalen.
Den nya organisationen var ursprungligen bl. a. avsedd att möjliggöra en
viss överföring till biträdespersonal av arbetsuppgifter, som tidigare åvilat
lantmäteriutbildade befattningshavare. 1947 års omorganisation innebai
emellertid icke något slutligt ställningstagande till frågan om peisonaloiganisationen
i hela dess vidd vid lantmäteristyrelsen och lantmätei ikontoren,
varom särskild sakkunnigutredning då påginge. Genom beslut vid 1948 års
riksdag har emellertid även denna fråga erhållit sin lösning. Vad särskilt
angår lantmäterikontoren ha dessa därvid tillförts personalförstärkningar i
fråga om såväl teknisk personal (biträdande överlantmätare och kontorslantmätare)
som kvalificerad biträdespersonal.
Revisorerna framhålla nu, att arbetsbalansen ytterligare ökats sedan den
år 1945 var föremål för revisorernas uppmärksamhet. Närmare uppgifter
i nämnda hänseende ha revisorerna kunnat inhämta från en av lantmäteristyrelsen
genom särskild inventering verkställd undersökning rörande omfattningen
av inneliggande arbetsuppgifter. Som mått på balansen har såvitt
angår distriktsorganisationen använts icke avslutade förrättningar och
uppdrag samt uppskattad tid för att slutföra dessa. rliden har därvid uppdelats
på de tre personalkategorierna i distriktsorganisationen (lantmätare,
mätningstekniker och kontorsbiträdespersonal). Inventeringsresultatet har
sammanställts i en tabell å s. 219. Denna utvisar, att balansen av icke avslutade
förrättningar och uppdrag nu överstiger 30 000 i hela riket. I denna
siffra ingå även distriktsorganisationens arbetsuppgifter i städer och vissa
samhällen. Som jämförelse nämna revisorerna, att balansen av lantmäteriförrättningar
(uppdragen ha i hittillsvarande balansstatistik icke särskilt
redovisats) vid utgången av åren 1944, 1945, 1946 och 1947 utgjort respektive
16 280, 19 963, 23 021 och 19 424.
I en å s. 220 intagen tabell ha, i fråga om förhållandena vid lantmäterikontoren,
uppgifter lämnats om dels den årliga arbetsprestationen, mätt i
antal under året avgjorda ärenden, dels ock antalet till följande år balanserade
ärenden. Tabellen visar att, ehuru antalet avgjorda ärenden ökat från
59 524 år 1944 till 72 432 år 1947, antalet balanserade ärenden ändock vuxit
från 7 121 till 13 398 under samma år.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
Arbetsbalansen inom lantmäteriets distriktsorganisation och vid lantmäterikontoren
är såsom framgår av de ovan lämnade uppgifterna för närvarande
större än någonsin tidigare. Enbart distriktsorganisationens arbetsbalans
motsvarar sålunda en uppskattad arbetstid av omkring 1 000 arbetsår.
För lantmäterikontorens vidkommande har antalet balanserade ärenden
i det närmaste fördubblats sedan år 1944. Samtidigt som lanlmäteriorganisationen
undergått en genomgripande omorganisation har under de sist förflutna
åren arbetsbalansen oavlåtligt stegrats, till synes i hastigare takt ef
5
Bihang till riksdagens protokoll 19i9. Ii Kami. Nr 143.
66
Statsutskottets utlåtande nr 143.
ter dea nya organisationens genomförande, inför den ytterligare belastning
av lantmäteri^, som inom den närmaste tiden främst genom jordbruksrationaliseringen
och den nya byggnadslagstiftningen kan förväntas, måste
den rådande situationen betecknas som kritisk.
Det är givet att den gångna utvecklingen i hög grad orsakats av personalförhållandena.
Den tillgängliga arbetsstyrkan har icke varit tillräcklig för
det behov som förelegat. Man får icke heller bortse lrån de särskilda svårigheter,
som varit rådande under själva omorganisationen. Härtill kommer att
lantmäteriet lidit avbräck genom överföring av personal till andra statliga
arbetsområden, främst den nyligen uppbyggda lantbruksorganisationen,
samt — som en följd av byggnadslagens tillkomst — till kommunal tjänst.
Den befintliga arbetsbalansen torde i och för sig kunna åberopas som ett
tungt vägande skäl för en förstärkning av lantmäteriorganisationen. Likväl
måste revisorerna för sin del uttala principiella betänkligheter mot att en
situation sådan som den nu inom lantmäteriväsendet rådande skall mötas
med i första hand en utbyggnad av den administrativa apparaten. Väsentligt
större vikt borde fästas vid att genom förenkling och rationalisering nedbringa
arbetsbördan. Vad särskilt angår jordlagstiftningen synes det uppenbart,
att förrättningsförfarandet icke motsvarar de krav på enkelhet och
snabbhet, som numera med fog kunna uppställas. Jordlagstiftningen måste
i detta hänseende betecknas som föråldrad, och kraven på kontroll och säkerhet
stå i många fall icke i rimligt förhållande till frågornas ekonomiska
räckvidd. Behovet av förenklingar har även vid upprepade tillfällen uppmärksammats
av statsmakterna; senast vid 1947 års riksdag gjordes hemställan
om skyndsam utredning rörande vissa härmed sammanhängande
spörsmål. — Uppgiften att utreda hithörande frågor åvilar de sedan år 1939
arbetande fastighetsbildningssakkunniga. Då frågorna — särskilt med hänsyn
till den genomförda omorganisationen av lantmäteriväsendet och tillskapandet
genom jordbrukets rationalisering av nya och omfattande arbetsuppgifter
— äro av mycket brådskande natur, måste det enligt revisorernas
mening betecknas som otillfredsställande att de sakkunnigas arbete på
grund av särskilda arbetskraftsförhållanden i huvudsak legat nere under
år 1947. Revisorerna vilja understryka vikten av att dessa frågor i hela deras
vidd snarast bringas till en tillfredsställande lösning.
Bland hithörande spörsmål av större räckvidd må särskilt framhållas, att
ett flertal med lantmäteriförrättningar sammanhängande frågor skola prövas
inom flera myndigheter och instanser, såsom överlantmätare, länsarkitekter,
länsstyrelser och ägodelningsrätter. Delvis sammanhänger detta förhållande
med gällande fastställelseprocedur. Det torde med fog kunna ifrågasättas,
om icke utan men för rättssäkerheten väsentliga lättnader kunna
genomföras i detta hänseende. En ökad decentralisering av beslutanderätten
till distriktslantmätare borde även kunna ske och överlantmätarnas kontroll
i större utsträckning erhålla karaktär av stickprovsgranskning. Kungörelse-
och kallelseförfarandet synes kunna förenklas, och det nu gällande
avstyckningsförbudsinstitutet borde böra omprövas i syfte att uppnå enklare
former. — De här antydda spörsmålen äro endast exempel ur det omfattande
frågekomplex, som uppställer sig vid eu genomgång av förrättningsförfarandet
i hela dess vidd.
Revisorerna äro av den uppfattningen, att även i administrativt hänseende
vissa arbets- och kostnadsbesparingar borde stå att vinna. Detta torde
särskilt vara fallet i förhållandet mellan lantmäteristyrelsen och lantinäterikontoren.
Särskilt i fråga om handläggningen av kamerala och jämförliga
frågor torde åtgärder i syfte att undvika dubbelarbete vara påkallade.
Även härvidlag synas fördelar kunna uppnås genom en decentralisering i
vissa hänseenden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande nr 143.
Sammanfattningsvis vilja revisorerna uttala, att det tram står såsom
ofrånkomligt, att möjligheterna att åstadkomma förenklingar och rationaliseringar
inom lantmäteriväsendet snarast underkastas en allsidig provning
i syfte att nedbringa den nu anmärkningsvärt stora arbetsbalansen.
Utlåtanden ha avgivits av lantmåteristijrelscn och Sveriges lantmätarefor
eninq
(Del II, s. 194—207). o ... ,
Lantmäteristyrelsen understryker att tillgången pa personal av olika slag
är oroväckande knapp i förhållande till de föreliggande arbetsuppgifterna.
Arbetsbalansen bör avhjälpas på huvudsakligen två olika sätt, nämligen
dels en fortsatt utbyggnad av distriktsorganisationens personal och tekniska
resurser, dels ock en fortsatt rationalisering och effektivisering av arbetsmetoderna
på alla punkter, där en sådan är möjlig. Att enbart söka lösningen
genom rationaliseringsåtgärder är enligt styrelsen ej möjligt på grund av
den ständigt växande arbetsvolymen. För närvarande pågår inom styrelsen
ett intensivt arbete i syfte att bemästra arbetsförhållandena enligt nu nämnda
huvudlinjer.
Beträffande den av revisorerna berörda frågan om en förenkling av gällande
jorddelningslagstiftning har styrelsen anfört följande.
De senaste årens utveckling på fastighetsbildningens område kännetecknas
av stränga restriktioner av jordpolitisk och planpolitisk art och ®n
skärpt kontroll över efterlevnaden av dessa restriktioner. Fastighetsbildningsproceduren
har emellertid sedan gammalt uppbyggts med utgående
från att initiativet skall komma från enskilda jordagare, och darfor har
inkopplingen av kontrollen från det allmännas sida över att fastighetsbildningen
sker på riktigt och lämpligt sätt givit till resultat en i vissa avseenden
synnerligen komplicerad administrativ procedur, kännetecknad bl. a.
av att flera olika statliga myndigheter utöva beslutanderätt i fastighetsbildningsfrågor.
Vid sidan av jorddelningsmyndigheterna märkas särskilt de
iordbrukspolitiska organen, främst lantbruksnämnderna, samt planmyndigheterna,
d. v. s. länsstyrelser och länsarkitekter. Samarbetet mellan lantmäteriet
och dessa organ är mycket gott och sker numera i smidiga former,
men trots detta är förrättningsarbetet många gånger oförsvarligt tungt och
komplicerat till förfång främst för den allmänhet, som lantmäteri bär att
betjäna, men även för förrättningsmän och överordnade instanser. Lantmäteristyrelsen
anser, att en varaktig förbättring härutinnan icke kan ernås
på annat sätt än att beslutanderätten i fastighetsbildningsfrågor koncentreras
helt till jorddelningsmyndigheterna och att härvid förutsättes, att dessa,
innan beslut träffas i tveksamma eller särskilt komplicerade fall, samråda
med de andra statliga organ, som ha intresse av dessa frågor. Fn dylik regel
medför, att alla enkla rutinärenden kunna avgöras på enklast möjliga
sätt och utan onödig omgång. 1 de fall, där samråd med andra myndigheter
anses erforderligt eller önskvärt, bör samrådet komma till stånd efter enklast
möjliga regler — oftast utan skriftligt remissförfarande. Det kan med
största fog förutsättas, att jorddelningsmyndigheterna, d. v. s. förrättningsmän,
överlantmätare, ägodelningsdomare, ägodelningsrätt och överdomstolar,
utan undantag skola respektera de synpunkter, som framföras vid samrådet.
Eu sådan lösning bygger alltså på principen om ömsesidigt förtroende
mellan myndigheter med delvis gemensamma kompetensområden. Denna
princip tillämpas redan i den jordpolitiska kontroll, som övcrlanlmätaren
68
Statsutskottets utlåtande nr 143.
utövar gemensamt med lantbruksnämnden. Denna har i korthet konstruerats
så, att överlantmätaren efter eget bedömande utväljer de ärenden, som
han anser kunna intressera lantbruksnämnden med hänsyn till dess arbetsuppgifter,
och om dessa inhämtar lantbruksnämndens mening, innan de avgöras.
Såvitt styrelsen kunnat finna, förlöper denna kontroll mycket smidigt
och har redan givit till resultat ett fruktbringande samarbete mellan
de båda myndigheterna. Styrelsen anser att samma princip med stor fördel
skulle kunna tillämpas i fråga om den planpolitiska kontrollen. En väsentlig
förenkling av handläggningen av avstyckningsärenden enligt jorddelningslagen
inom planlagda områden — denna grupp av förrättningar är
numera en av lantmäteriets största — skulle ernås om länsstyrelsernas rätt
att pröva och fastställa dessa förrättningar överflyttades till överlantmätaren
och den planpolitiska kontrollen finge äga rum i form av samråd mellan
överlantmätare och länsarkitekt i de fall då så ansågs erforderligt. Förslag
i denna fråga torde inom kort vara att vänta från fastighetsbildningssakkunniga.
Det är ur styrelsens synpunkt önskvärt, att därvid förslag även
framlägges om att länsstyrelsernas rätt att utfärda s. k. avstyckningsförbud
skall upphöra. Den betungande formella prövning hos planmyndigheterna
av ett stort antal avstyckningsärenden, som föranledes av avstyckningsförhuden,
bör enligt lantmäteristyrelsens bestämda mening ersättas av ett vanligt
enkelt samrådsförfarande mellan fastighetsbildningsorganen och planmyndigheterna.
Lantmäteristyrelsen anser att principen om den odelade beslutanderätten
med fördel skulle kunna tillämpas även i fråga om en annan stor och viktig
grupp av ärenden, nämligen sådana jordförvärvsärenden, som sammanhänga
med fastighetsbildningsålgärder. Om en jordägare önskar genomföra
ett kompletteringsförvärv till eu redan innehavd fastighet har han enligt
gällande bestämmelser dels att hos lantbruksnämnden begära tillstånd till
förvärvet, varvid en prövning äger rum som huvudsakligen tar sikte på sökandens
personliga kvalifikationer och avsikter med förvärvet men som
även avser förvärvets betydelse för jordbruksnäringen eller för näringslivet
i orten, dels även att hos lantmätare begära förrättning för prövning av fastighetsbildningsärendet
enligt härför gällande lagregler. Enligt lantmäteristyrelsens
uppfattning kunna jordägarna resa berättigade anspråk på att
bedömningen av ett ifrågasatt förvärv skall kunna ske genom hänvändelse
till en myndighet. Det är onödigt och principiellt oriktigt att samma ärende
prövas av två myndigheter. Tillståndet kompliceras bland annat av att ett
jordförvärvsärende fullföljes den administrativa vägen till Kungl. Maj :t i
jordbruksdepartementet, medan ett jorddelningsärende fullföljes domstolsvägen.
Vid det stora flertalet avstyckningar och sammanläggningar för jordbi
uksändamal föreligger denna dualism i prövningen, vilken medför avsevärd
fördröjning i ärendenas handläggning och eu onödig merbelastning av
de berörda myndigheterna. Lantmäteristyrelsen anser, "att man utan att
äventyra de mycket berättigade grundtankarna i jordförvärvslagen i de ifrågavarande
fallen skulle kunna koncentrera prövningen till jorddelningsmyndigheterna,
om det blott stadgades att lantmätaren icke hade rätt att
fullfölja förrättningen utan att lantbruksnämndens yttrande inhämtats i
sådana fall, då spekulations- eller kapitalplaceringssyfte kunde anses ha
föranlett förvärvet och förrättningen. Även i fråga om dessa ärenden skulle
man då vinna den stora fördelen, att alla normala fall skulle kunna avgöras
på snabbaste sätt och hos en myndighet och endast undantagsfallen medföra
att förrättningen förklarades vilande i avvaktan på yttrande från annan
myndighet. Statsverkets kostnader för denna kontroll skulle givetvis
även kunna nedbringas väsentligt.
Statsutskottets utlåtande m 143.
69
Sedan den odelade beslutanderätten i jorddelningsmål genomförts i enlighet
med de skisserade principerna, torde lämpligen böra prövas, vilka
möjligheter som i övrigt finnas att förenkla den administrativa proceduren
hos dessa myndigheter. Sedan lång tid tillbaka har inom lantmätarkretsar
livligt diskuterats behovet av den nu tillämpade överprövningen — framför
allt den hos överlantmätaren — av avslutade förrättningar. Man har särskilt
vänt sig mot det till synes egendomliga förhållandet, att eu förrättning som
av vederbörande förrättningsman slutförts efter grundlig utredning av omständigheter
i det särskilda fallet och som till på köpet lämnats oklandrad,
kan rivas upp i samband med den överprövning, som föregår den slutliga
fastställelsen. Från de praktiskt verksamma förrättningsmännens sida göres
ofta gällande, att det i flertalet fall vore tillräckligt med att förrättningen
vunne laga kraft. Visserligen kan det sägas, att granskningen av förrättningar
före fastställelse hör och kan bedrivas så, att den icke nämnvärt försenar
fastställelsen. I stor utsträckning verkställes granskningen på detta
sätt redan nu. Men man kan icke bortse från att för granskningen erfordras
arbetskraft — ej minst lantmäteriutbildad sådan — vilken därigenom
dragés från annan verksamhet. I en situation som den nuvarande med oroväckande
knapphet på arbetskraft måste alla tänkbara möjligheter beaktas
att åstadkomma förenklingar i förrättningsförfarandet. Fastställelseförfarandets
behövlighet är en fråga av stor räckvidd, när det gäller att undersöka
möjligheterna till en sådan förenkling. Denna fråga bör därför noggrant
prövas.
Granskningen av förrättning före fastställelsen avser dels förrättningens
lämplighet ur jordpolitiska eller planpolitiska synpunkter, dels förrättningens
formella handläggning och dels slutligen dess tekniska utförande. Den
jordpolitiska och planpolitiska granskningen får ur allmän synpunkt betraktas
som den viktigaste. Granskningen av den formella handläggningen
och det tekniska utförandet åter kan med förrättningsmannakårens nuvarande
kvalifikationer ofta inskränkas till stickprovskontroller och skall —
enligt uttryckliga bestämmelser i den nyligen utfärdade arbetsordningen för
länslantmäterikontoren — icke göras mera ingående än nödigt. Den kan
därför numera knappast betraktas som något mera avsevärt fördröjande
moment i fullföljandet av förrättningsproceduren.
Vid en diskussion av möjligheterna att ytterligare inskränka eller helt
slopa överprövning och fastställelse måste beaktas, att förrättningarna, beroende
på förutsättningarna i varje särskilt fall, erfordra mer eller mindre
omfattande granskning. Fn mycket väsentlig fråga är exempelvis om fastighetsbildningen
skett med ledning av verkställd planering eller icke. Av
betydelse är givetvis även den föreliggande planens karaktär. I detta hänseende
torde man böra urskilja dels (let fall, då fastställd eller godkänd detaljplan
föreligger (stadsplan, byggnadsplan, avstyckningsplan eller individuell
jordbruksplanering), dels det fall att endast översiktlig planering enligt
byggnadslagen (generalplan eller regionplan) eller regional jordbruksplanering
verkställts. Med detaljplanefallen torde kunna jämställas de fall,
då frågan om fastighetsbildningens tillåtlighet på förhand underställts den
prövande myndigheten eller då på förrättningsstadiet samråd ägt rum i erforderlig
omfattning med överlantmätaren och de andra myndigheter, som
ha intresse av fastighetsbildningen. I de nämnda fallen har bedömningen av
fastighetsbildningens lämplighet ur jordpolitiska eller planpolitiska synpunkter
i allmänhet kunnat ske med relativt stor säkerhet redan vid förrättningslillfället.
En reservation bör dock göras för fastighetsbildning, som kunnat
ske endast med ledning av översiktsplaner av en eller annan form. Givetvis
lämna dessa utrymme för en ganska vid tolkning av åtskilliga frågor. Vad
70
Statsutskottets utlåtande nr 143.
däremot detaljplanefallen beträffar sker fastighetsbildningen där oftast med
ledning av ett material, som utgör ett mycket gott underlag för fastighetsbildningen
även i andra avseenden än de jordpolitiska eller planpolitiska
spörsmålen. En byggnadsplan innehåller sålunda i regel en fullständig fastighetsredovisning
och grundar sig dessutom ofta på ett mätningstekniskt
underlag av hög klass. I de fall då detaljplan finnes kunna därför vissa skäl
andragas för att en överprövning ur de olika synpunkter som i det föregående
nämnts helt skulle kunna undvaras. Underställningsfallen torde i
vissa fall, nämligen då underställningen sker på ett stadium, då tillräckligt
grundlig utredning kan förebringas rörande samtliga de omständigheter som
skola prövas vid förrättningen, kunna jämställas med detaljplanefallen ur
överprövningssynpunkt. Då förrättning handlagts med ledning av översiktsplan
av något slag, kan den jordpolitiska eller planpolitiska kontrollen måhända
något inskränkas. Vad slutligen beträffar de fall, då ingen planering
av något slag föreligger och heller icke underställning eller samråd ägt rum
i någon form, torde granskning vara nära nog ofrånkomlig.
Vad sålunda anförts visar enligt lantmäteristyrelsens mening, att det torde
vara omöjligt att slopa all överprövning. Vad man kan diskutera är att avstå
från överprövning — och därmed även vanlig fastställelse — i de fall, då betrygg311^
garantier för fastighetsbildningens lämplighet finnas genom att
detaljplan av erforderlig kvalitet föreligger eller underställning skett. Vid en
närmare undersökning av hithörande spörsmål måste emellertid även uppmärksammas,
att ett lagakraftvinnande icke har samma rättsverkningar som
om förrättningen följes av fastställelse. Fastställelsens betydelse i fråga om
lagfart och inteckning fordrar även beaktande. Styrelsen vill emellertid i
sammanhanget påpeka, att om betydande lättnader i fråga om fullföljden av
förrättningar inom planområden genomfördes, skulle detta otvivelaktigt stimulera
tillkomsten av planer och därmed indirekt ha fördelaktiga verkningar
i fråga om fastighetsbildningsarbetet.
Lantmätareföreningen föreslår följande åtgärder för en effektivisering av
lantmäteriverksamheten.
1. Utbyggande av organisationen i förutsatt omfattning beträffande såväl
antalet lantmätare och övriga befattningshavare som löneförhållandena.
2. Förbättrad utbildning av biträdespersonalen.
3. Skyndsam revision av gällande lagstiftning.
4. Fortsatt förenkling av de administrativa bestämmelserna.
5. Prövning av arbetsbesparande tekniska metoder i arbetet.
Utskottet. Den rådande situationen på lantmäteriväsendets område torde,
såsom revisorerna framhålla, få betecknas såsom kritisk. Arbetsbalansen
inom lantmäteriets distriktsorganisation och vid lantmäterikontoren är sålunda
f. n. större än någonsin. Genom att i samband med jordbruksrationaliseringen
och den nya byggnadslagstiftningen utökade arbetsuppgifter tillförts
lantmäteriorganisationen synes vara att befara, att arbetsbalansen
kommer att ytterligare stegras.
Utskottet är av den uppfattningen, att särskilda åtgärder snarast böra
vidtagas för åstadkommande av mera tillfredsställande förhållanden på förevarande
område. Det lärer därvid icke kunna undvikas, att frågan om en
viss tillfällig förstärkning av lantmäteriets personalorganisation upptages
Statsutskottets utlåtande nr 143.
71
till prövning. Parallellt härmed torde emellertid alla möjligheter för en förenkling
och rationalisering av såväl tillämpade arbetsmetoder som själva
förrättningsförfarandet böra tillvaratagas. Av lantmäteristyrelsens remissutlåtande
framgår, att styrelsen redan vidtagit eller planerat olika åtgärder
i syfte att råda hot på nu föreliggande svårigheter. En grundläggande förutsättning
för mera genomgripande och direkta förbättringar synes dock
vara, att nuvarande jorddelningslagstiftning revideras. Denna fråga är
f. n. föremål för utredning genom de sedan år 1939 arbetande fastighetsbildningssakkunniga.
Lantmäteristyrelsen har i förevarande sammanhang framlagt dels vissa
allmänna önskemål om lagstiftningens principiella utformning med hänsyn
till dess administrativa verkningar, dels även några synpunkter på den angelägenhetsordning,
som enligt styrelsens uppfattning vore önskvärd i reformarbetet
på lagstiftningsområdet. Vad lantmäteristyrelsen härutinnan anfört
är enligt utskottets mening förtjänt av det största beaktande. Utskottet
delar även styrelsens uppfattning rörande nödvändigheten av att vissa särskilt
brådskande partiella reformer genomföras utan att man avvaktar det
slutliga lagförslaget i fråga om hela fastighetsbildningsverksamheten.
Under åberopande av vad ovan anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville taga under övervägande åtgärder för åstadkommande
snarast möjligt av erforderliga förenklingar och
rationaliseringar inom lantmäteriväsendet.
25 :o) Kvoteringsreglerna beträffande export av sågade och hyvlade trävaror.
Under folkhushållningsdepartementet, § 40, ha revisorerna ifrågasatt
viss ändring i kvoteringen beträffande exporten av sågade och hyvlade trävaror
(Del I, s. 230—232).
Utskottet. Den av revisorerna under förevarande paragraf berörda frågan
bär upptagits till behandling i en inom första kammaren väckt motion (I:
229). Motionen bär av kammaren remitterats till dess andra tillfälliga utskott,
varom utskottet velat här
erinra.
26:o) Övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält och
erinrat har utskottet funnit hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse
eller vara av vederbörnndes utlåtande nöjaktigt förklarat eller ej vara
av den vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon
riksdagens åtgärd bort av förhållandena föranledas, eller icke hava varit av
beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande, vilket utskottet
velat för riksdagen
anmäla.
72
Statsutskottets utlåtande nr 143
27:o) Kungl. Maj:ts skrivelse med redogörelse för vidtagna åtgärder. I skrivelse
nr 114 har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 11 mars 1949, lämnat en redogörelse
för de åtgärder som vidtagits på grund av riksdagens skrivelse den
19 juni 1948, nr 332, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers
berättelse.
Beträffande redogörelsens innehåll torde få hänvisas till skrivelsen.
Utskottet. Av den i förevarande skrivelse lämnade redogörelsen framgår,
att Kungl. Maj :t beträffande flertalet i förenämnda riksdagsskrivelse upptagna
punkter vidtagit åtgärder i det av riksdagen avsedda syftet. Vissa
frågor äro dock alltjämt föremål för överväganden inom vederbörande departement.
Utskottet förutsätter att dessa frågor ägnas fortsatt uppmärksamhet
samt att jämväl de av riksdagen härutinnan uttalade önskemålen
i görligaste mån beaktas, så snart förhållandena medgiva. Kungl. Maj:ts
skrivelse har i övrigt icke givit utskottet anledning till särskilt uttalande,
vilket utskottet velat för riksdagen
anmäla.
Stockholm den 10 maj 1949.
På statsutskottets vägnar:
J. B. JOHANSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Rickard
Lindström, Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Mannerskantz, Iwar Anderson,
Heiding, Berling, Sundelin, Rosenberg, Gustav Emil Andersson och
Andrée; samt
från andra kammaren: herrar Ward, Svensson i Grönvik, Bergström,
Boman i Kieryd, Mårtensson i Uddevalla, Åkerström, Staxäng, Kollberg, Thapper,
Persson i Vinberg, fröken Elmén och herr Hansson i Skegrie.
497580. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1949.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1949:262 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1948 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande a1 i texten