Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående ökat anslag till avlöning av landsfiskaler.

1949-11-10 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1949:182, Utlåtande i anledning av väckt motion angående ökat anslag till avlöning av landsfiskaler.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 182.

Nr 182.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående ökat anslag till

avlöning av landsfiskaler.

(3:e avd.)

I en inom första kammaren av herrar Åkerberg och Kriigel väckt motion

(I: 96) har hemställts, att riksdagen måtte, utöver vad i 1949 års statsverksproposition

föreslås, bevilja förhöjning av anslaget till i motionen åsyftade

ordinarie landsfiskalers avlöning med sådant belopp, att deras konstitutionella

löner kunna tillgodoses för tiden från och med den 1 oktober 1941

och framdeles.

De befattningshavare, som avses, äro vissa ordinarie landsfiskaler, som

överförts å indragningsstat utan tjänstgöringsskyldighet samt å övergångsstat

för tiden från och med den 1 oktober 1941. I motionen åberopas bl. a.

att dessa ordinarie landsfiskaler icke fått del av de med 1946 och 1947 års

allmänna löneregleringar åsyftade löneförhöjningarna och därtill icke heller

fått ut en del av de löneförmåner, som de måste erkännas vara berättigade

till redan enligt de förutvarande lönenormerna, nämligen dels samtliga

sportler i indrivningsavgifter, dels samtliga andelar i böter och beslagtaget

gods samt lösenavgifter och delgivningsarvoden m. in. och dels hälften

av dyrtids- och kristillägg. Sammanlagda skadan för dessa landsfiskaler anse

motionärerna numera icke i något fall understiga 6 000 kronor per år.

Beträffande de skäl, som i övrigt anförts till stöd för motionärernas hemställan,

hänvisas till motionen.

Utskottet har inhämtat, att frågan om rätten till avlöningsförmåner av

ifrågavarande slag för landsfiskal, som överförts å indragningsstat, i två fall

efter civilprocess varit föremål för högsta domstolens prövning. I båda fallen

har yrkats, att vederbörande skulle förklaras berättigad åtnjuta för

landsfiskal fastställd lön och övriga förmåner enligt gällande civila avlöningsreglemente

ävensom därav följande tjänste- och familjepension, allt

jämte kristillägg och övriga tillägg, som enligt särskilda författningar utginge

eller kunde komma att utgå till förbättring av sådan lön, tjänstepension

eller familjepension. Tillika har yrkats dels gottgörelse för skillnaden

mellan lön enligt dessa grunder och utbetalad lön å indragningsstaten, räknat

från den 1 oktober 1941, dels ock indrivningsprovision för restlängder,

som de till den nya lönestaten överförda landsfiskalerna ägt uppbära. Alternativt

har yrkats ersättning för förlorade sportler och undanhållna dyr
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 182.

5

tids- och kristillägg. Enligt högsta domstolens domar i målen, som båda givits

den 5 januari 1948, ha yrkandena icke till någon del bifallits.

I en genom Sveriges statstjänstemannanämnd år 1942 gjord framställning

hemställde vidare ifrågavarande tjänstemän om gottgörelse i nu berörda

avseende. Kungi. Maj :t fann, sedan statskontoret i yttrande den 7

december 1942 avstyrkt bifall till framställningen, densamma icke kunna

för det dåvarande bifallas.

Sedermera ha de på indragnings- och övergångsstat varande landsfiskalerna

i en den 10 april 1948 dagtecknad framställning bl. a. hemställt, att

Kungl. Maj :t måtte till förnyad prövning upptaga frågan om gottgörelse

i någon form av statsmedel till vederbörande landsfiskaler för de till kronan

år 1941 indragna sportlerna, räknat från den 1 oktober 1941, då sportelindragningen

trädde i kraft, till dess befattningshavarna uppnå pensionsåldern.

Tillika har hemställts, att ifrågavarande avlöningsförbältring måtte

avvägas så att vederbörande i lönehänseende bliva jämställda med redan

pensionerade landsfiskaler.

I ett i nämnda ärende avgivet utlåtande av den 4 juni 1948 bar statskontoret

— som avstyrkt bifall till sökandenas tidigare i domstolsväg mot kronan

framförda men ogillade krav på kompensation för förlorad inkomst av

sportler m. m. — anfört, att ämbetsverket funne vissa skäl tala för en reglering

av indragningsstatsförmånerna med hänsyn till att dessa vore lägre

än den omreglerade pension, som vederbörande vid pensionsavgången regelmässigt

finge uppbära. Statskontoret har därvid föreslagit, att indragningsstatsförmånerna

för landsfiskalerna bestämmas till belopp, motsvarande

hel, på begynnelseunderlaget för befattning i lönegrad Ca 25, d. v. s.

lägsta lönegraden för landsfiskaler, bestämd tjänstepension samt att befattningshavarna

befrias från skyldighet att vidare erlägga pensionsavgifter.

I propositionen nr 132 angående vissa ändringar i statens allmänna avlöningsregleinente

m. m. har Kungl. Maj :t bl. a. föreslagit riksdagen bemyndiga

Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse med vad i propositionen

förordats förordna angående omreglering i vissa fall av avlöning

till tjänsteman å indragnings- och disponibilitetsstat.

Departementschefen har i denna fråga anfört bl. a. följande.

Enligt min mening kan det icke anses helt tillfredsställande, att de av

staten anställda och avlönade tjänstemän, som blivit överförda på indragnings-

eller disponibilitetsstat och för vilka lönen därvid avvägts på sådant

sätt, att den skulle överstiga deras blivande pension, beräknad enligt de

vid överförandet gällande bestämmelserna, med hänsyn till beslutad omreglering

av pensionsförmånerna erhålla lägre avlöning än den pension, vartill

de bliva berättigade. I huvudsaklig överensstämmelse med vad statskontoret

föreslagit anser jag mig böra föreslå att i de fall, då beloppet av de

kontanta avlöningsförmånerna å indragningsstat — i förekommande fall

inklusive sportelersätlning men minskade med pensionsavdrag — eller ä

disponibilitetsstat understiga beloppet av den på grundval av begynnelseunderlaget

bestämda tjänstepension, vartill vederbörande enligt nu gällande

bestämmelser är berättigad, den enligt hittillsvarande grunder utgående

avlöningen må ersättas med belopp motsvarande nämnda pensions
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 182-

förmåner; i anslutning därtill torde skyldigheten att i fortsättningen erlägga

pensionsavgifter eller vidkännas pensionsavdrag böra upphöra. Omregleringen

torde böra genomföras räknat från och med den 1 juli

1947 och förutom landsfiskaler omfatta de övriga statstjänstemän, för vilka

motsvarande förhållande föreligger. Anordningen torde jämväl böra tilllämpas

beträffande de tjänstemän, som efter den 1 juli 1947 överförts på

indragningsstat, och därvid erhålla giltighet räknat från och med överförandet.

Förslag av här angiven innebörd torde böra avlåtas till riksdagen.

Att, såsom vissa till indragningsstat överförda landsfiskaler hemställt,

frågan om deras avlöning å indragningsstaten från grunden omprövas och

att de därvid tillerkännas ersättning för mistade sportler in. in., anser jag

mig i likhet med statskontoret böra avstyrka.

Utskottet har slutligen under hand anmodat statskontoret att inkomma

med yttrande över de i motionen I: 96 framförda yrkandena. I en i anledning

härav till utskottet överlämnad promemoria av den 2 november

1949 har statskontoret hänvisat till sina i det föregående nämnda yttranden

av den 7 december 1942 och den 4 juni 1948. Ämbetsverket har vidare

framhållit, att det — såväl vid överflyttningar av ordinarie personal som

vid allmänna överväganden om löneförmånerna åt statliga befattningshavare,

som försatts å indragningsstat, därvid fråga huvudsakligen gällt möjligheterna

till nedbringande av statsverkets kostnader för sådan personal

— rått enighet därom, att ordinarie befattningshavare, som överförts till

indragningsstat, icke vore skyldig underkasta sig minskning av honom enligt

stat tillkommande löneförmåner. Av de sätt, varpå indragningsstatsförmånerna

i förekommande fall blivit bestämda, syntes emellertid uppenbart

att statsmakterna stått främmande för tanken, att löneförbättringar och löneregleringar,

som beslutats för i tjänst varande befattningshavare, även

skulle komma de på indragningsstat försatta till godo. — Vad särskilt beträffar

de i förenämnda motion gjorda uttalandena om de till indragningsstat

överförda landsfiskalernas principiella rätt till samma löneförmåner

som de i tjänst varande, läte sig dessa uppenbarligen icke förenas med den

uppfattning, som ämbetsverket givit uttryck åt i sitt den 7 december 1942

avgivna utlåtande.

Utskottet. Enligt de principer, som tillämpats vid överförandet av ordinarie

tjänstemän till indragningsstat, har någon minskning av vederbörande

tjänsteman tillkommande avlöningsförmåner enligt stat icke ansetts

kunna ifrågakonnna. Däremot har hinder icke ansetts möta mot reducering

av vid indragningstillfället utgående provisoriska dyrortstillägg, dyrtidstillägg,

löneförbättring o. d. Vidare har som grundregel gällt att

löneregleringar, som genomförts efter indragningstillfället, icke inverkat

på storleken av avlöningsförmåner för personal, som dessförinnan överförts

på indragningsstat. Förmånerna för tjänstemän å indragningsstat ha

i övrigt fastställts på skiftande sätt med beaktande av förhållandena för

varje särskild kategori, därvid hänsyn bl. a. tagits till storleken av avlöningsförmånerna

för tjänstgörande personal.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 182.

7

Frågan om avlöningsförmånerna för de i motionen åsyftade landsfiskalerna

anmäldes i propositionen nr 225 till 1941 års riksdag. Kungl. Maj:ts

av riksdagen godkända förslag innebar ersättning enligt de grunder, som

sedermera tillämpats, Enligt beslutet ha de till indragningsstat överförda

landsfiskalerna icke behövt vidkännas någon minskning av de enligt stat

utgående löneförmåner, som tillkommo dem vid tiden för överförandet till

indragningsstat. Såsom ovan erinrats torde icke heller föreligga någon rätt

för ordinarie tjänsteman å indragningsstat att komma i åtnjutande av samma

löneförmåner som tjänstgörande befattningshavare, som utnämnts å

nyreglerad tjänst, eller att bliva delaktig av sedermera genomförda löneregleringar.

Utskottet kan sålunda icke finna att de i motionen åsyftade tjänstemännen

kunna åberopa någon konstitutionell rätt till löneförmåner utöver

dem, som hittills utgått. Denna uppfattning har kommit till uttryck i statskontorets

yttrande den 7 december 1942 i anledning av framställning om

vederlag till landsfiskaler, som överförts på indragnings- respektive övergångsstat.

Frågan har även efter civilprocess varit föremål för högsta domstolens

prövning, varvid yrkande om rätt till för tjänstgörande landsfiskal

utgående löneförmåner lämnats utan bifall. Utskottet kan sålunda icke tillstyrka

bifall till motionen på den grund, att någon konstitutionell rätt till

högre ersättning än den nu utgående skulle föreligga.

Vad beträffar frågan om skäligheten av förbättrade förmåner för vissa

tjänstemän å indragningsstat vill utskottet erinra om att Kungl. Maj :t under

punkt 9:o) i propositionen nr 132 till innevarande års riksdag framlagt vissa

förslag, som bl. a. skulle medföra, att de i förevarande motion åsyftade

landsfiskalerna skulle, räknat från den 1 juli 1947, erhålla avsevärt ökade

löneförmåner. Utskottet har i särskilt utlåtande denna dag tillstyrkt bifall

till Kungl. Maj :ts ifrågavarande förslag.

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer utskottet,

att motionen I: 96 icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 november 1949.

På statsutskottets vägnar:

KARL WARD.

Närvarande: se under utlåtandet nr 181.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.