Utlåtande i anledning av väckta motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars medlemmar till politiska partier. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 64 i första kammaren av herrar Osvald och Petrén samt nr 68 i andra kammaren av herr Nihlfors in. fl.
1950-04-25 · 13 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 11 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1950:21, Utlåtande i anledning av väckta motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars medlemmar till politiska partier. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 64 i första kammaren av herrar Osvald och Petrén samt nr 68 i andra kammaren av herr Nihlfors in. fl.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
1
Nr 21.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om förbud mot kollektiv
anslutning av organisationers och föreningars medlemmar
till politiska partier.
Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 64 i första kammaren av herrar Osvald
och Petrén samt nr 68 i andra kammaren av herr Nihlfors in. fl. I motionerna,
vilka äro likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t efter utredning för riksdagen
framlägger förslag till lagstiftning innebärande förhud mot kollektiv anslutning
av organisationers och föreningars medlemmar till politiska partier.»
I motionerna anföres bl. a. följande:
Det allvarligaste missförhållande, som enligt vår mening framträder inom
organisationsväsendet, är den omständigheten att fackföreningar kollektivt
anslutas till ett politiskt parti. Det försvar för dessa organisationers ofta
skeende kollektiva anslutning till det socialdemokratiska partiet, som mest
framdrages, bygger väsentligen på två argument. Dels framhålles, att fackföreningarna
och det socialdemokratiska partiet äro att betrakta som två
sidor av en och samma sak, arbetarrörelsen, att de alltså historiskt och traditionellt
stå i ett alldeles speciellt förhållande till varandra. Dels pekas på
den reservationsrätt, som den enskilde fackföreningsmedlemmen har mot
en mötesmajoritets beslut om kollektivanslutning.
Det sistnämnda argumentet för kollektivanslutning — att individuell reservationsrätt
medgives — är bristfälligt. Det kan utan omsvep sägas vara
en primitiv form av demokrati, när massanslutning av en stor fackförenings
medlemmar till ett politiskt parti kan ske genom majoritetsbeslut
på ett möte, där ofta endast en ringa del av föreningsmedlemmarna äro
tillstädes. I konsekvens härmed skulle ju även frikyrkliga föreningar eller
tjänstemannaföreningar kunna kollektivansluta sig till ett politiskt parti,
t. ex. folkpartiet, därför att de politiska åsikterna hos en majoritet inom
sådana föreningar ofta gå i liberal riktning. Något dylikt ter sig ur demokratiska
och liberala synpunkter helt oacceptabelt. Den enskildes frihet att
själv bilda sig en uppfattning i politiska frågor — en frihet som är självklar
i ett demokratiskt samhälle — trädes uppenbart för nära, när det av
honom eller henne kräves en aktiv handling för att befria sig från en icke
önskad politisk anknytning. Detta är den för det här berörda problemet
centrala punkten. Tillämpningen av kollektivanslutningsmetoden står som
en allvarlig motsägelse mot den kamp för frihet, som under decennier präglat
de svenska arbetarnas politiska och fackliga strävanden. Att förhindra
kollektiv anslutning av organisationers medlemmar till politiska partier
framstår redan av dessa skäl som en självklar sak, när det gäller vilka åtgärder
samhället kan vidtaga för alt leda organisationernas utveckling i sådana
fåror att eu demokratisk anda inom desamma förblir levande och om
möjligt stärkes. Sådana åtgärder synas lämpligen böra få lagstiftningsforin.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1050. 9 samt. 1 avd. Nr 21.
2
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
Även om kollektivanslutning för närvarande endast förekommer inom fackföreningsvärlden
bör givetvis en dylik lags tillämpningsområde utsträckas
över hela organisationsfältet.
Det första av de anförda skälen för kollektivanslutningen, uppfattningen
om fackföreningsrörelse och socialdemokrati som två sidor av samma sak,
torde i sin tur bygga på förutsättningar som ej ha förankring i verkligheten.
Föreställningen om fackföreningsrörelsen och socialdemokratien som olika
uppenbarelseformer av en och samma enhet synes därför icke ha någon
relevans. Fackföreningsrörelsen måste ju nu som tidigare se som sin allt
dominerande uppgift att kunna försäkra sina medlemmar om ett så gynnsamt
utfall som möjligt av uppgörelserna på arbetsmarknaden. Det är nu
på ett helt annat sätt än omkring sekelskiftet klart, även i betydande utsträckning
inom fackföreningarnas egna led, att de gynnsammaste betingelserna
härför ingalunda förutsätta en socialistisk samhällsutveckling. Tiden
sedan dess har bragt många tecken på motsatsen. När tjänstemännen längre
fram under detta sekel började att fackligt organisera sig var det från början
självklart, att deras organisationer måste stå på en politiskt neutral
bas för att tillfredsställande kunna handha medlemmarnas intressen.
Såväl principiellt som praktiskt framstå således majoritetsbeslut inom
föreningar om enskilda medborgares kollektiva anslutning till ett politiskt
parti såsom ett åsidosättande av den respekt för den enskildes fria åsiktsbildning,
som är en förutsättning för all verklig demokrati.
Beträffande övriga av motionärerna åberopade skäl får utskottet hänvisa
till motionerna.
Nuvarande förhållanden.
I motionerna nämnas i första hand organisationerna på arbetsmarknaden.
Dessa utgöra liksom de politiska organisationerna ideella föreningar. Frikyrkliga
föreningar, vilka även omtalas i motionerna, ha samma karaktär.
De ideella föreningarnas förhållanden ha icke — bortsett från särskilda
rättsspörsmål, såsom rörande kollektivavtal samt förenings- och förhandlingsrätt
— reglerats genom lagstiftning. Den brist på lagregler, som sålunda
föreligger, har i viss mån ersatts genom grundsatser, som utbildats i rättspraxis.
Dessa grundsatser beröra dock icke den genom motionerna väckta
frågan.
För ekonomiska föreningar gäller lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska
föreningar. Av intresse i förevarande sammanhang är främst stadgandet i
19 §, att föreningens vinstmedel eller övriga tillgångar ej må användas för
ändamål, som uppenbarligen är för föreningens verksamhet främmande;
föreningssammanträde dock obetaget att till allmännyttigt eller därmed jämförligt
ändamål använda tillgång, som i förhållande till föreningens ställning
är av ringa betydelse.
Beträffande understödsföreningar må erinras om 3 § sista stycket lagen
den 2b mars 1938 om understödsföreningar, enligt vilket lagrum understödsförening,
där ej för visst slag av sådan förening är i lag eller författning annorlunda
särskilt stadgat, icke äger utan tillstånd av tillsynsmyndigheten ut
-
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
3
öva verksamhet, vilken är främmande för det ändamål, som avses med föreningens
understödsverksamhet. Vidare kan nämnas, att lagstiftningen i detta
ämne för visst fall reglerar anslutning kollektivt till en förening genom en
annan. I centralsjukkassa finnas sålunda enligt 11 § kungl. förordningen den
26 juni 1931 om erkända sjukkassor såväl direkt anslutna medlemmar som
indirekt anslutna (medlemmar av lokal sjukkassa). I 13 § samma förordning
stadgas, att lokalsjukkassa såsom villkor för medlemskap skall uppställa, att
medlem jämväl skall vara medlem av centralsjukkassan för den ort, där han
är bosatt. Centralsjukkassa skall som villkor för medlemskap uppställa, att
medlem, bosatt å ort inom verksamhetsområdet för vilken lokalsjukkassa
finnes, skall vara medlem jämväl av sistnämnda kassa.
Kollektiv anslutning till politiskt parti förmedlas såvitt känt är endast i
den formen att fackföreningar ansluta sina medlemmar till vederbörande socialdemokratiska
lokalorganisationer, arbetarekommunerna.
De för kollektivanslutningen grundläggande stadgebestämmelserna finnas,
enligt vad utskottet inhämtat, i gällande grundstadgar för arbetarekommuner
tillhörande Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. De fackliga organisationernas
stadgar innehålla däremot icke bestämmelser i ämnet. Beslut
om kollektiv anslutning fattas av fackföreningarna. I enstaka fall har vederbörande
fackförbund i anledning av väckt tvist tagit ställning till vissa med
beslut om kollektivanslutning sammanhängande frågor. Anmärkas må, att
fackföreningarna förmedla kollektivanslutning för sina medlemmar även till
hl. a. folkbildnings- och hemvärnsorganisationer samt att fackföreningsmedlemmarnas
anslutning till högre fackliga organisationer sker genom kollektiv
anslutning.
Enligt § 1 mom. 1 ovannämnda grundstadgar äga å viss plats de föreningar
rätt till inträde i arbetarekommunen, som erkänna socialdemokratiska arbetarepartiets
program och enligt i grundstadgarna upptagna grunder önska
ansluta sig till partiet. Förening, som ansluter sig till eller tillhör arbetarekommunen,
skall enligt mom. 2 göra detta med hela sitt medlemsantal utom
beträffande medlemmar, som genom annan förening redan äro anslutna,
samt medlemmar, som skriftligen reserverat sig mot anslutning till partiet.
För sådana medlemmar erlägges icke avgift till kommunen, distriktet eller
partiet. I § 2 inom. 1 stadgas, att varje förening, som tillhör partiet, skall till
arbetarekommunen betala en avgift för kalenderkvartal, vilken bestämmes
på arbetarekommunens årsmöte. Kontingenten erlägges enligt mom. 3 andra
stycket för hela det antal godkända medlemmar föreningen ägde vid nästföregående
kvartals slut med undantag som nämnts i § 1 mom. 2.
Den enskilde fackföreningsmedlemmens avgiftsskyldighet till partiorganisationerna
fullgöres, såsom framgår av de ovan återgivna bestämmelserna,
genom fackföreningen; det på medlemmen belöpande avgiftsbeloppet
ingår i den av honom till fackföreningen erlagda avgiften. Beträffande reservanterna
är ordningen olika i skilda fackföreningar. I vissa föreningar
äger reservanten åtnjuta avdrag för eller återbekonnna den del av fack
-
4
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
föreningsavgiften, som motsvarar den på honom belöpande kontingenten
till partiet; det förekommer även, att kollektivt ansluten fackförening förmedlar
avgiftsbetalning för reservant till annat parti än det socialdemokratiska.
Andra fackföreningar ha beslutat, att den för partiet avsedda delen
av reservants fackföreningsavgift skall anslås till studieändamål eller tillfalla
fackföreningen.
Reservation kan göras när som helst och utan angivande av skäl. Då en
fackförening fattar beslut om kollektiv anslutning, brukar emellertid viss
reservationstid utsättas. Medlem, som icke reserverat sig inom nämnda tid,
anses såsom partiansluten från dagen för ikraftträdandet av beslutet om
kollektivanslutning och till dess han reserverar sig.
Rörande omfattningen av den kollektiva anslutningen till det socialdemokratiska
arbetarepartiet har utskottet erhållit följande uppgifter från
partiets styrelse:
i Koll. anslutna Reservanter Enskilt anslutna.
1938 1948 1938 1948 1938 1948
284 596 394 307 12 845 10 053 50 493 81 274
Under år 1949 har emellertid kollektivanslutningen åter ökat. Bestämda
siffror saknas, men tendensen har varit mycket bestämd.---
Siffrorna ovan inkluderar ej alla medlemmar utan endast fackföreningsmedlemmarna.
Hela medlemstalet var då undersökningen gjordes 635 512.»
Till jämförelse kan nämnas, att antalet medlemmar i landsorganisationen
den 31 december 1947 var 1 194 181.
Tidigare förslag.
Beträffande frågan om en lagstiftning rörande ideella föreningar får utskottet
i huvudsak hänvisa till det under fjolåret publicerade betänkandet
med förslag till lag om registrerade föreningar, in. m. (SOU 1949: 17) s. 80
ff och där åberopade källor. Vissa författningsförslag, som kunna belysa
det genom kollektiv anslutning till politiskt parti uppkomna rättsförhållandet,
skola här återgivas.
Det vid nyssnämnda betänkande fogade förslaget till lag om registrerade
föreningar avser icke blott ekonomiska föreningar utan även i viss utsträckning
ideella föreningar. Enligt 3 § i lagförslaget kan nämligen ideell förening
vinna registrering enligt lagen; sker registrering, avses den tillämnade lagens
bestämmelser i princip skola bli tillämpliga även å ideell förening. I
20 § första stycket förslaget stadgas, att föreningsstämma ej må besluta om
användande av föreningens vinstmedel eller övriga tillgångar eller om åtagande
av förpliktelser för ändamål, som uppenbarligen är främmande för
föreningens syfte. Dock äger stämman använda tillgångar till allmännyttigt
eller därmed jämförligt ändamål, såvitt det med hänsyn till ändamålets beskaffenhet,
föreningens ställning och omständigheterna i övrigt får anses
skäligt. Föreningen må enligt paragrafens andra stycke ej heller, med mindre
annat följer av stadgarna, besluta om sådan användning av föreningens
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
5
tillgångar eller eljest om sådan åtgärd, att uppenbarligen fördel beredes vissa
medlemmar till nackdel för föreningen eller övriga medlemmar.
Det föreslagna stadgandet i andra stycket, som saknar motsvarighet i
gällande föreningslag, avser att tillgodose medlemmarnas lika rätt. Formuleringen
är gjord med tanke på att en alltför snäv tolkning skall undvikas.
Stadgandet synes, enligt motiven, exempelvis icke kunna innefatta förbud
mot ett beslut att teckna kollektiva försäkringar av medlemmarnas barn.
Åtskilliga förslag till lagstiftning om ideella föreningar, som tidigare framlagts,
innehålla förbud mot att främja andra intressen eller fullfölja annan
verksamhet än i stadgarna angivits.
Nu nämnda förslag innehålla även en reglering av medlems avgiftsskyldighet,
som här är av intresse. Den av nuvarande presidenten Carl Romberg
upprättade promemorian om grunderna för en lagstiftning angående ideella
föreningar (justitiedepartementets promemoria 1938: 1) upptager i 6 § av
det vid promemorian fogade lagutkastet följande bestämmelser. Medlem
skall vara skyldig att gälda periodisk eller annan fast avgift endast om sådant
angivits i stadgarna. Vad nu sagts skall också gälla beträffande uttaxering,
penningstraff och vite. Ha stadgarna ändrats så, att förpliktelse för
medlem att erlägga fast avgift eller att underkasta sig uttaxering, penningstraff
eller vite införts eller ökats, skall medlem, som ej röstat för eller uttryckligen
godkänt ändringen, icke vara bunden därav, om han anmäler
sig till utträde ur föreningen inom fyra veckor från det ändringsbeslutet
blev honom kunnigt. Har medlem eljest utträtt ur föreningen, skall han
icke, med mindre annorlunda bestämts i stadgarna, därigenom vara fritagen
från att gälda periodisk avgift för löpande period eller honom åvilande
fast avgift av annat slag, ej heller från annan uttaxering än sådan som förfaller
till betalning efter det utträdet ägt rum. Vad nu sagts skall äga motsvarande
tillämpning beträffande medlem, som uteslutits ur förening, ävensom
avliden medlems dödsbodelägare.
Vid 193b års riksdag väcktes två motioner angående åtgärder till förhindrande
av fackliga eller andra yrkesorganisationers kollektiva anslutning
till visst politiskt parti. Samtidigt med dessa väcktes ett flertal motioner
angående lagstiftning till arbetsfredens bevarande in. m., av vilka två
i viss del behandlades tillsammans med de förstnämnda.
I avgivet utlåtande, nr 52, hemställde andra lagutskottet, att riksdagen, i
anledning av motionerna, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville låta verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning
angående fackliga eller andra yrkesorganisationers kollektiva anslutning till
politiska partier samt för riksdagen framlägga de förslag vartill utredningen
kunde föranleda.
Utskottet lämnade i sitt utlåtande vissa statistiska uppgifter rörande omfattningen
av de fackliga organisationernas kollektiva anslutning till del
socialdemokratiska partiet. Därefter yttrade utskottet:
Såsom framgår av den av utskottet ovan lämnade redogörelsen hava
fackföreningar i betydande utsträckning anslutit sig till visst politiskt parti.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(3
Första lagutskottets utlåtande nr 27.
En fackföreningsmedlem, som icke vill vara med om sin förenings beslut
om sådan kollektiv anslutning, har att skriftligen reservera sig; reservationsrätten
är icke inskränkt till viss tid. Att sålunda utan den enskildes
uttalade samtycke inregistrera honom i ett politiskt parti synes emellertid
icke stå i god överensstämmelse med den politiska självbestämningsrätt,
som bör tillkomma varje medborgare. Den enskilde fackföreningsmedlemmens
reservationsrätt torde knappast upphäva de olägenheter, som äro förbundna
med den kollektiva anslutningen. En allsidig och förutsättningslös
utredning i förevarande spörsmål synes därför vara av behovet påkallad.
I en vid utlåtandet fogad reservation av herr Sigfrid Hansson in. fl. hemställdes,
att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Reservanterna
anförde:
Då det socialdemokratiska arbetarepartiet bildades 1889, lades grunden
till detsamma av fackföreningar. Anslutningen till partiet har sedan dess i
viss utsträckning förmedlats av sådana arbetarorganisationer. För de arbetare,
som på så sätt velat knyta förbindelser med ifrågavarande parti, har
denna anslutningsform ansetts vara motiverad icke blott med hänsyn till
traditionen och den frändskap, som alltid funnits och alltjämt finns mellan
svensk fackföreningsrörelse och socialdemokrati, utan även med avseende
på att förmedlingen av partimedlemskap genom fackföreningarna erbjuder
vissa praktiska fördelar. Fackföreningarna ha full frihet att välja denna
anslutningsform för sina medlemmar eller icke. Något som helst tvång härvidlag
har icke utövats; den tvångsanslutningsbestämmelse, som infördes
i landsorganisationens stadgar 1898, upphävdes redan 1900. Beslut om förmedling
av partimedlemskap fattas i demokratisk ordning i enlighet med
föreningarnas stadgar. Landsorganisationen och förbunden befatta sig icke
i något avseende med denna sak. För att enskilda fackföreningsmedlemmar
icke skola mot sin önskan komma att gynna partiet, gälla sedan 1908 bestämmelser
om reservationsrätt. Det kräves icke att en reservation motiveras
och det torde icke heller förekomma, att fackföreningar eller deras
medlemmar efterforska anledningen till att reservation avgives. Den omständigheten,
att endast omkring 28 % av fackföreningarna förmedla medlemskap
till partiet, torde utgöra ett bevis för att talet om tvångsanslutning
av fackföreningar till partiet saknar fog för sig. Den omständigheten, att
reservationsrätten endast i jämförelsevis ringa utsträckning använts inom de
fackföreningar, som förmedla partimedlemskap, utgör å andra sidan ett
bevis för att fackföreningarnas ifrågavarande beslut icke i allmänhet uppfattas
såsom ett otillbörligt ingripande i medlemmarnas fri- och rättigheter.
Upphovsmännen till och undertecknarna av de nu föreliggande motionerna,
vari föreslås åtgärder i syfte att förhindra fackföreningar och andra yrkesorganisationer
att förmedla medlemskap i det socialdemokratiska arbetarepartiet,
torde icke kunna göra anspråk på att företräda någon mera utbredd
uppfattning inom fackföreningsvärlden eller bland arbetarna. Enligt
vår mening ha de icke heller lyckats förebringa bevis för att det ur samhällets
synpunkt skulle vara påkallat att på sätt som föreslagits ingripa i det
fria föreningsväsendet.
Vid frågans behandling i kamrarna bifölls utskottets hemställan, i första
kammaren med 42 röster mot 25 och i andra kammaren med 79 röster mot
78, varvid 16 av sistnämnda kammares ledamöter avstodo från att rösta.
Skrivelse i ämnet avläts till Kungl. Maj :t den 14 juni 1934 (nr 410).
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
Skrivelsen anmäldes i statsråd den 30 december 1946, därvid beslöts, att
den icke skulle föranleda någon Kungl. Maj :ts vidare åtgärd.
Beträffande frågans historiska utveckling inom de fackliga och politiska
organisationerna får utskottet hänvisa dels till den ovan återgivna reservationen
och dels till Sveriges akademikers centralorganisations nedan intagna
yttrande.
Yttranden.
Utskottet har berett Landsorganisationen i Sverige (LO), Riksförbundet
Landsbygdens folk (RLF), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO)
och Tjänstemännens centralorganisation (TCO) tillfälle att avgiva yttrande
över motionerna. SACO förordar en förutsättningslös utredning av frågan.
RLF avstyrker bifall till motionerna. I avstyrkande riktning uttalar sig även
LO. Yttrandet från TCO innehåller intet ställningstagande i frågan.
LO anför:
Som ett led i de omfattande lagstiftningsaktionerna mot fackföreningsrörelsen
under 1930-talet väcktes vid 1934 års riksdag motioner med samma
yrkande som de nu remitterade. Som yttrande över dessa kan Landsorganisationen
åberopa innehållet i den reservation, som herr Sigfrid Hansson
in. fl. 1934 avgav till andra lagutskottets utlåtande i ämnet.
RLF yttrar:
Riksförbundet anser, i likhet med motionärerna, att en kollektiv anslutning
till politiskt parti innebär ett ingrepp i den personliga friheten. Friheten
för individen att själv avgöra frågan om anslutning till och ekonomiskt
stöd åt ett politiskt parti synes utgöra ett väsentligt kännetecken på verklig
demokrati. Till försvar för den i motionerna påtalade kollektiva anslutningen
har anförts, att varje individ, som icke sympatiserar med åtgärden,
äger reservera sig. Riksförbundet kan emellertid icke finna denna reservationsrätt
tillräcklig, då den innebär, att vederbörande måste vidtaga positiva
åtgärder för att undgå anslutning.
Riksförbundet anser sålunda, att kollektiv anslutning av en sammanslutnings
eller förenings medlemmar till ett politiskt parti är principiellt felaktigt
och stridande mot den personliga friheten. Däremot kan riksförbundet
icke dela motionärernas uppfattning, att frågan bör lösas genom förbud
lagstiftningsvägen. Så småningom torde väl en stark opinion komma att
lägga hinder i vägen för kollektiv anslutning av ifrågavarande slag.
TCO anför, efter att ha återgivit motionärernas yrkande:
TCO vill härvid framhålla, att vid bildandet av TCO år 1944 framlades
ett betänkande av representanter från förutvarande Daco och den gamla
TCO, vari frågan om organisationens politiska neutralitet berördes. Härvid
anfördes bl. a., att man kunnat konstatera att fullständig enighet i uppfattningen
rått om att tjänstemannaorganisationerna skola vara politiskt neutrala
och att detta sålunda skall gälla för såväl TCO som dess anslutna
organisationer. Den politiska neutraliteten innebär enligt den tolkning, som
gives åt begreppet i nämnda betänkande, att organisationen icke får understödja
ett politiskt parti samt att den icke får blanda sig i det politiska livet
8
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
genom att vid allmänna val eller andra tillfällen uttala sig för stöd åt ett
visst politiskt parti. Däremot understrykes betydelsen av att de enskilda
tjänstemännen taga aktiv del i det politiska arbetet och att sålunda självfallet
icke något hinder för centralorganisationens funktionärer, styrelseledamöter
eller andra inom organisationen verksamma personer föreligger
att aktivt verka inom skilda politiska partier. De här angivna principerna
beträffande politisk neutralitet ha varit vägledande för TCO:s och de anslutna
organisationernas arbete. Dessa principer ha för tjänstemannaorganisationerna
även ansetts innebära ett klart förbud för organisationerna
eller deras lokala organ att besluta om kollektiv anslutning till politiska
partier.
Med hänsyn till inom tjänstemannaorganisationerna rådande förhållanden
anser sig TCO icke i övrigt ha anledning ingå på i motionen framförda
mera principiella synpunkter rörande förbud för organisationer att kollektivt
ansluta sina medlemmar till politiska partier utan vill endast med hänvisning
till vad ovan anförts konstatera, att frågan för TCO:s del saknar
aktualitet.
I SACO.s yttrande anföres:
Kollektiv anslutning av organisationers medlemmar till politiskt parti
torde förekomma endast inom den fackliga arbetarrörelsen. I LO:s stadgar
infördes år 1898 en bestämmelse, att ansluten förening hade att senast tre
år efter sitt inträde i LO även ansluta sig till det socialdemokratiska arbetarpartiet
samt att i annat fall föreningen skulle anses från LO skild. Redan
år 1900 ströks denna tvångsanslutningsbestämmelse och ersattes med
ett stadgande, enligt vilket det ålåge LO att verka för varje fackförenings
anslutning till det socialdemokratiska partiet. År 1908 medgav partikongressen
för dylika fall reservationsrätt för de fackföreningsmedlemmar, som
icke önskade erhålla medlemskap i partiet, och påföljande år beslöt LO:s
kongress låta den bestämmelse i stadgarna utgå, som angav organisationens
politiska inriktning. Sedan år 1909 ha vid skilda tillfällen väckts krav på
förbud mot fackföreningars kollektivanslutning till politiskt parti, dock
utan att inom LO majoritet vunnits för sådant förbud. Det torde vara uppenbart,
att den enskildes frihet att själv taga ställning i politiska frågor trädes
för nära. Det synes sannolikt, att man icke heller inom fackföreningsrörelsen
i princip vill bestrida detta. Att man dock icke stadgat förbud mot
den kollektiva anslutningen till politiskt parti, kan förklaras av att flertalet
av dem inom fackföreningsrörelsen, som tidigare med skärpa förordat dylikt
förbud, gjort det icke i avsikt att hålla fackföreningsrörelsen fri från
partipolitiskt sidoinflytande utan tvärtom för att om möjligt kunna påverka
denna i annan och mer radikal politisk riktning. Då risk för nämnvärd
påverkan i detta avseende knappast torde föreligga för närvarande
och då principfrågan denna gång aktualiserats, förefaller det, som om fackföreningsrörelsen
borde finna med sina intressen mest förenligt att själv
stadga förbud mot kollektivanslutning till politiskt parti. Om detta är riktigt,
skulle lagstiftningsåtgärder icke bli nödvändiga. Med hänsyn till frågans
stora principiella betydelse synes emellertid under alla omständigheter
en utredning angelägen.
SACO erinrar slutligen om 1934 års riksdags ovan återgivna beslut.
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
9
Utskottet.
Motionärerna vända sig mot det av vissa fackliga sammanslutningar tilllämpade
förfarandet att kollektivt ansluta sina medlemmar till politiskt
parti. I det föregående har lämnats en redogörelse för tillvägagångssättet
vid och reglerna för sådan anslutning. Här skall endast erinras om att de
medlemmar, som önska ställa sig utanför en beslutad kollektiv anslutning,
ha att anföra reservation mot beslutet samt att utebliven reservation torde
medföra medlemskap i partiet med därav följande skyldighet att betala avgift
m. in. Den kollektiva anslutningsformen tillämpas, såvitt känt är, icke
av andra organisationer än fackföreningar eller till förmån för andra partier
än det socialdemokratiska. Emellertid må framhållas, att fackföreningar
samfällt ingå även i sådana sammanslutningar som arbetslöshetskassor,
studieorganisationer och hemvärnsföreningar.
I motionerna påyrkas en allmän lagstiftning innehållande förbud mot
kollektiv anslutning av organisationers och föreningars medlemmar till politiskt
parti. Liknande krav ha framställts tidigare. Då som nu har i huvudsak
åberopats, att den samfällda anslutningen innebure en kränkning
av den enskilde medlemmens politiska självbestämmanderätt. Beträffande
möjligheten till reservation har man erinrat om att dennas begagnande
krävde en positiv handling, vilken kunde tolkas som ett politiskt ställningstagande
eller åtminstone medförde risk för att reservantens politiska
inställning mot hans vilja röjdes.
Även om de första fackföreningarna i vårt land icke hade politisk inriktning
utan enbart bildades för att tillvarataga fackliga intressen, kom efter
hand den socialdemokratiska åskådningen att bli dominerande inom
fackföreningsrörelsen. Ett nära samarbete med del socialdemokratiska partiet
ägde rum. Samma personer voro i stor utsträckning verksamma både
såsom fackliga ledare och politiska förgrundsmän. Häri har man att se förklaringen
till att fackföreningsmedlemmarnas inlemmande i den politiska
rörelsen skedde genom kollektiv anslutning. Denna anslutningsform har
också i växlande omfattning använts, alltsedan det socialdemokratiska partiet
bildades.
Vad här anförts om den kollektiva partianslutningens historiska upprinnelse
bör emellertid icke i dagens läge hindra en fördomsfri diskussion
av den genom motionerna väckta frågan.
Efter demokratiens genombrott i vårt land har det blivit självfallet, att
alla medborgare skola äga politisk självbestämmanderätt, likaväl som tidigare
steg för steg tanke- och yttrandefrihet, församlingsfrihet och religionsfrihet
tillförsäkrats dem. Den därpå följande tiden och särskilt de senaste
årtiondena ha präglats av en fördjupad syn på dessa fri- och rättigheter. Deras
innebörd har alltmer trängt in i det allmänna medvetandet. Utvecklingen
i främmande länder bär skrämmande vittnesbörd om huru dessa omistliga
värden lätt kunna förloras, om de icke på allt sätt värnas. Det framstår
10
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
då som ett självklart anspråk, att företeelser i vårt eget samhällsliv icke
få lämna utrymme för anmärkningar ur demokratisk synpunkt.
Med denna inställning till de allmänna demokratiska rättigheterna kan
kollektiv anslutning till ett politiskt parti knappast vara förenlig. Genom
den inom fackföreningsrörelsen tillämpade reservationsrätten är visserligen
sörjt för att medlem av kollektivt ansluten förening kan hålla sig utanför
partiet i fråga. Att den som icke vill biträda ett beslut om kollektiv anslutning
är nödsakad vidtaga en positiv åtgärd, innebär dock ett visst intrång
på den personliga friheten. Även om anledningen till gjord reservation
ej skulle efterfrågas, tvingas reservanten genom sin åtgärd tillkännagiva,
att hans åsikter avvika från de av föreningens majoritet omfattade. Detta
synes utskottet stötande, då skydd mot att behöva röja sitt politiska
ställningstagande måste anses ingå som en fundamental beståndsdel i den
personliga friheten.
Härtill kommer att det ur demokratisk synpunkt måste anses betänkligt,
att möjlighet föreligger för organisationer att kollektivt ansluta medlemmar-till
ett icke demokratiskt parti.
Även på annat sätt ha de historiskt betingade förutsättningarna för den
kollektiva partianslutningen ändrats. Fackföreningsrörelsen representerade
ursprungligen ensam organisationssträvandena på arbetsmarknaden. Ett
flertal andra organisationer ha efter hand vuxit upp. De viktigaste äro arbetsgivarnas,
jordbrukarnas, tjänstemännens och akademikernas sammanslutningar.
Samhällets utveckling har sålunda medfört, att arbetarklassen
icke längre intager någon särställning. De olika organisationerna rekryteras
ofta ur likartade personalkategorier. Fackföreningsrörelsen och tjänstemannarörelsen
hysa exempelvis var för sig varandra närstående arbetstagargrupper.
Såsom tidigare nämnts äro fackföreningarna ensamma om att
ansluta sina medlemmar till politiskt parti. Det låter lätt tänka sig vilka
egendomliga och ur allmän synpunkt föga önskvärda förhållanden som
skulle uppstå, om de övriga organisationerna också tillämpade systemet
med kollektiv anslutning till politiska partier.
Av vad här anförts torde framgå, att den nuvarande möjligheten till kollektiv
anslutning av en förenings medlemmar till politiskt parti icke är tillfredsställande
ur demokratiska eller andra synpunkter. Den i och för sig
tänkbara möjligheten att genom lagstiftning inskrida mot kollektiv anslutning
vill utskottet dock för närvarande ej förorda. En sådan lagstiftning,
som givetvis endast skulle avse anslutning till politiskt parti, skulle nämligen
bli av rätt komplicerad natur. Denna utväg synes utskottet icke böra
tillgripas, förrän andra möjligheter att ernå en tillfredsställande ordning
på förevarande område försökts. De av utskottet anförda skälen böra därför
göra det angeläget för organisationerna själva att upptaga och överväga
frågan om avveckling av systemet med kollektiv partianslutning. Vissa händelser,
som nyligen inträffat, giva anledning till antagande, att även inom
fackföreningsrörelsen lämpligheten av detta system satts i fråga.
Första lagutskottets utlåtande nr 21. 11
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1:64 och 11:68, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 25 april 1950.
På första lagutskottets vägnar:
OLOV RYLANDER.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Branting, Ahlkvist, Olofsson, Lodenius,
Lundgren, Lindblom, Cassel och Lindgren;
från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund, Olsson
i Mellerud, Lindberg, Landgren, Håstad, Svensson i Stenkyrka och Gustafsson
i Borås.
Reservation
av herrar Hedlund i Östersund, Branting, Ahlkvist, Olofsson, Lindgren, Olsson
i Mellerud, Lindberg och Landgren, vilka ansett, att motiveringen för
utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
I föreliggande motioner påyrkas en lagstiftning innebärande förbud mot
kollektiv anslutning av organisationers och föreningars medlemmar till politiska
partier. Vad som åsyftas är, såsom av motionärernas motivering
framgår, ett inskridande lagstiftningsvägen mot den inom fackföreningsrörelsen
i viss utsträckning tillämpade kollektiva anslutningen av fackföreningar
till det socialdemokratiska arbetarepartiet.
Den organisatoriska metod som kollektivanslutningen utgör är historiskt
betingad. Den sammanhänger med det nära samband som rått mellan den
fackliga och den politiska arbetarrörelsen i vårt land, alltsedan dessa framträdde.
När det socialdemokratiska partiet bildades år 1889, skedde detta på
grundvalen av då existerande fackföreningar. De fackliga sammanslutningarna
ha alltsedan dess i viss utsträckning förmedlat sina medlemmars anslutning
till partiet. Bakgrunden är den gemensamma kamp som arbetarrörelsens
grenar från början hade att föra för arbetarnas fackliga sammanslutningssträvan
och politiska rättigheter, ofta under hårt motstånd från arbetsgivare
och tidens politiska makthavare. Härur växte den gemenskap,
som alltjämt är en grundval för svensk arbetarrörelse.
12
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
Samverkan hade också rent praktiska sidor. Länge fyllde det socialdemokratiska
partiets lokala organisationer fackliga funktioner genom att bilda
nya fackföreningar men också genom att direkt företräda de anställdas intressen
inför arbetsgivare och myndigheter.
Fackföreningsrörelsens utveckling ledde 1889 till bildandet på initiativ
från det socialdemokratiska partiet av ett landsomfattande fackligt organ,
Landsorganisationen. Härigenom skedde en praktisk uppdelning av de fackliga
och de politiska arbetsområdena men utan att det nära sambandet upphörde.
Lokalt fortsatte detta att ta sig uttryck i anslutning av fackföreningars
medlemmar till partiet genom fackföreningen, och centralt sker samarbetet
mellan partiledningen och Landsorganisationens ledning.
Betänkligheter mot den kollektiva anslutningen fördes tidigt fram såväl
inom som utom arbetarrörelsen. Den senares kritik gällde dock tvångsmässigt
genomförd anslutning av fackföreningsmedlemmar såsom äventyrande
en total facklig sammanslutning av alla arbetare utan hänsyn till politiska
meningsriktningar. Den 1898 i Landsorganisationens stadgar införda bestämmelsen
om ovillkorlig anslutning till det socialdemokratiska partiet av
fackföreningarnas medlemmar upphävdes också redan 1900.
Någon organisatorisk tvångsanslutning förekommer sålunda icke sedan
ett halvsekel. Att i praktiken sådan anslutning skulle förekomma genom
åsiktsförtryck, är icke med verkligheten överensstämmande. Härvidlag hänvisas
till reservationsrätten, som ger varje medlem av den fackförening som
beslutar anslutning till ett politiskt parti rätt att undantagas härifrån. Tillräckligt
utrymme i tid för avgivande av reservationer lämnas alltid vid beslut
om anslutning. Varje medlem kan sålunda från början ställa sig utanför,
medan reservationsrätten också sedermera finns att tillgå. Att av praktiska
skäl kräves en skriftlig anmälan, har av motionärerna påtalats som eu
olägenhet, då det av reservanten fordras en »aktiv handling», som skulle
äventyra individens frihet. Någon större olägenhet för den enskilde av att
såsom i detta fall fylla i en blankett torde dock icke kunna påvisas i praktiken.
Reservationsrätten gäller såväl tillhörigheten till annan politisk meningsriktning
än den socialdemokratiska som fullständig frihet från politiska
engagemang. Den innebär frihet från alla ekonomiska förpliktelser
mot den socialdemokratiska organisationen. Även socialdemokratiska fackföreningsmedlemmar
taga avstånd från kollektivanslutningen. Något fall av
åsiktsförtryck i form av politisk förföljelse av fackföreningsmedlem, som
anmält avvikande mening vid kollektiv anslutning till partiet av fackföreningen,
är icke känt.
Hur den fackliga anslutningen till partiet ter sig i praktiken framgår av
det förhållandet, att 1948 voro 31,7 procent av till Landsorganisationen anslutna
fackföreningsmedlemmar också kollektivt anslutna till partiet. Motsvarande
siffra var 1929 omkring 28 procent, sålunda ett ganska konstant
förhållande.
Att de synpunkter som motionärerna tagit till motiv för sitt önskemål
om eu lagstiftning mot kollektivanslutningen skulle äga någon motsvarig
-
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
13
het i förekommande praktiska missförhållanden, torde sålunda icke kunna
påvisas. Motionärernas argumentering svarar näppeligen mot synen på denna
fråga inom vårt lands fackligt organiserade arbetarvärld. Snarare torde
det lagstiftningsförfarande, som satts i fråga, inom fackföreningsrörelsen
komma att betraktas som ett försök till intrång i fackföreningsmedlemmarnas
och fackföreningarnas mödosamt vunna fri- och rättigheter.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.