Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars medlemmar till politiska partier. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 64 i första kammaren av herrar Osvald och Petrén samt nr 68 i andra kammaren av herr Nihlfors in. fl.

1950-04-25 · 13 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1950:21, Utlåtande i anledning av väckta motioner om förbud mot kollektiv anslutning av organisationers och föreningars medlemmar till politiska partier. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 64 i första kammaren av herrar Osvald och Petrén samt nr 68 i andra kammaren av herr Nihlfors in. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

1

Nr 21.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förbud mot kollektiv

anslutning av organisationers och föreningars medlemmar

till politiska partier.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 64 i första kammaren av herrar Osvald

och Petrén samt nr 68 i andra kammaren av herr Nihlfors in. fl. I motionerna,

vilka äro likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t efter utredning för riksdagen

framlägger förslag till lagstiftning innebärande förhud mot kollektiv anslutning

av organisationers och föreningars medlemmar till politiska partier.»

I motionerna anföres bl. a. följande:

Det allvarligaste missförhållande, som enligt vår mening framträder inom

organisationsväsendet, är den omständigheten att fackföreningar kollektivt

anslutas till ett politiskt parti. Det försvar för dessa organisationers ofta

skeende kollektiva anslutning till det socialdemokratiska partiet, som mest

framdrages, bygger väsentligen på två argument. Dels framhålles, att fackföreningarna

och det socialdemokratiska partiet äro att betrakta som två

sidor av en och samma sak, arbetarrörelsen, att de alltså historiskt och traditionellt

stå i ett alldeles speciellt förhållande till varandra. Dels pekas på

den reservationsrätt, som den enskilde fackföreningsmedlemmen har mot

en mötesmajoritets beslut om kollektivanslutning.

Det sistnämnda argumentet för kollektivanslutning — att individuell reservationsrätt

medgives — är bristfälligt. Det kan utan omsvep sägas vara

en primitiv form av demokrati, när massanslutning av en stor fackförenings

medlemmar till ett politiskt parti kan ske genom majoritetsbeslut

på ett möte, där ofta endast en ringa del av föreningsmedlemmarna äro

tillstädes. I konsekvens härmed skulle ju även frikyrkliga föreningar eller

tjänstemannaföreningar kunna kollektivansluta sig till ett politiskt parti,

t. ex. folkpartiet, därför att de politiska åsikterna hos en majoritet inom

sådana föreningar ofta gå i liberal riktning. Något dylikt ter sig ur demokratiska

och liberala synpunkter helt oacceptabelt. Den enskildes frihet att

själv bilda sig en uppfattning i politiska frågor — en frihet som är självklar

i ett demokratiskt samhälle — trädes uppenbart för nära, när det av

honom eller henne kräves en aktiv handling för att befria sig från en icke

önskad politisk anknytning. Detta är den för det här berörda problemet

centrala punkten. Tillämpningen av kollektivanslutningsmetoden står som

en allvarlig motsägelse mot den kamp för frihet, som under decennier präglat

de svenska arbetarnas politiska och fackliga strävanden. Att förhindra

kollektiv anslutning av organisationers medlemmar till politiska partier

framstår redan av dessa skäl som en självklar sak, när det gäller vilka åtgärder

samhället kan vidtaga för alt leda organisationernas utveckling i sådana

fåror att eu demokratisk anda inom desamma förblir levande och om

möjligt stärkes. Sådana åtgärder synas lämpligen böra få lagstiftningsforin.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1050. 9 samt. 1 avd. Nr 21.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

Även om kollektivanslutning för närvarande endast förekommer inom fackföreningsvärlden

bör givetvis en dylik lags tillämpningsområde utsträckas

över hela organisationsfältet.

Det första av de anförda skälen för kollektivanslutningen, uppfattningen

om fackföreningsrörelse och socialdemokrati som två sidor av samma sak,

torde i sin tur bygga på förutsättningar som ej ha förankring i verkligheten.

Föreställningen om fackföreningsrörelsen och socialdemokratien som olika

uppenbarelseformer av en och samma enhet synes därför icke ha någon

relevans. Fackföreningsrörelsen måste ju nu som tidigare se som sin allt

dominerande uppgift att kunna försäkra sina medlemmar om ett så gynnsamt

utfall som möjligt av uppgörelserna på arbetsmarknaden. Det är nu

på ett helt annat sätt än omkring sekelskiftet klart, även i betydande utsträckning

inom fackföreningarnas egna led, att de gynnsammaste betingelserna

härför ingalunda förutsätta en socialistisk samhällsutveckling. Tiden

sedan dess har bragt många tecken på motsatsen. När tjänstemännen längre

fram under detta sekel började att fackligt organisera sig var det från början

självklart, att deras organisationer måste stå på en politiskt neutral

bas för att tillfredsställande kunna handha medlemmarnas intressen.

Såväl principiellt som praktiskt framstå således majoritetsbeslut inom

föreningar om enskilda medborgares kollektiva anslutning till ett politiskt

parti såsom ett åsidosättande av den respekt för den enskildes fria åsiktsbildning,

som är en förutsättning för all verklig demokrati.

Beträffande övriga av motionärerna åberopade skäl får utskottet hänvisa

till motionerna.

Nuvarande förhållanden.

I motionerna nämnas i första hand organisationerna på arbetsmarknaden.

Dessa utgöra liksom de politiska organisationerna ideella föreningar. Frikyrkliga

föreningar, vilka även omtalas i motionerna, ha samma karaktär.

De ideella föreningarnas förhållanden ha icke — bortsett från särskilda

rättsspörsmål, såsom rörande kollektivavtal samt förenings- och förhandlingsrätt

— reglerats genom lagstiftning. Den brist på lagregler, som sålunda

föreligger, har i viss mån ersatts genom grundsatser, som utbildats i rättspraxis.

Dessa grundsatser beröra dock icke den genom motionerna väckta

frågan.

För ekonomiska föreningar gäller lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska

föreningar. Av intresse i förevarande sammanhang är främst stadgandet i

19 §, att föreningens vinstmedel eller övriga tillgångar ej må användas för

ändamål, som uppenbarligen är för föreningens verksamhet främmande;

föreningssammanträde dock obetaget att till allmännyttigt eller därmed jämförligt

ändamål använda tillgång, som i förhållande till föreningens ställning

är av ringa betydelse.

Beträffande understödsföreningar må erinras om 3 § sista stycket lagen

den 2b mars 1938 om understödsföreningar, enligt vilket lagrum understödsförening,

där ej för visst slag av sådan förening är i lag eller författning annorlunda

särskilt stadgat, icke äger utan tillstånd av tillsynsmyndigheten ut
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

3

öva verksamhet, vilken är främmande för det ändamål, som avses med föreningens

understödsverksamhet. Vidare kan nämnas, att lagstiftningen i detta

ämne för visst fall reglerar anslutning kollektivt till en förening genom en

annan. I centralsjukkassa finnas sålunda enligt 11 § kungl. förordningen den

26 juni 1931 om erkända sjukkassor såväl direkt anslutna medlemmar som

indirekt anslutna (medlemmar av lokal sjukkassa). I 13 § samma förordning

stadgas, att lokalsjukkassa såsom villkor för medlemskap skall uppställa, att

medlem jämväl skall vara medlem av centralsjukkassan för den ort, där han

är bosatt. Centralsjukkassa skall som villkor för medlemskap uppställa, att

medlem, bosatt å ort inom verksamhetsområdet för vilken lokalsjukkassa

finnes, skall vara medlem jämväl av sistnämnda kassa.

Kollektiv anslutning till politiskt parti förmedlas såvitt känt är endast i

den formen att fackföreningar ansluta sina medlemmar till vederbörande socialdemokratiska

lokalorganisationer, arbetarekommunerna.

De för kollektivanslutningen grundläggande stadgebestämmelserna finnas,

enligt vad utskottet inhämtat, i gällande grundstadgar för arbetarekommuner

tillhörande Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. De fackliga organisationernas

stadgar innehålla däremot icke bestämmelser i ämnet. Beslut

om kollektiv anslutning fattas av fackföreningarna. I enstaka fall har vederbörande

fackförbund i anledning av väckt tvist tagit ställning till vissa med

beslut om kollektivanslutning sammanhängande frågor. Anmärkas må, att

fackföreningarna förmedla kollektivanslutning för sina medlemmar även till

hl. a. folkbildnings- och hemvärnsorganisationer samt att fackföreningsmedlemmarnas

anslutning till högre fackliga organisationer sker genom kollektiv

anslutning.

Enligt § 1 mom. 1 ovannämnda grundstadgar äga å viss plats de föreningar

rätt till inträde i arbetarekommunen, som erkänna socialdemokratiska arbetarepartiets

program och enligt i grundstadgarna upptagna grunder önska

ansluta sig till partiet. Förening, som ansluter sig till eller tillhör arbetarekommunen,

skall enligt mom. 2 göra detta med hela sitt medlemsantal utom

beträffande medlemmar, som genom annan förening redan äro anslutna,

samt medlemmar, som skriftligen reserverat sig mot anslutning till partiet.

För sådana medlemmar erlägges icke avgift till kommunen, distriktet eller

partiet. I § 2 inom. 1 stadgas, att varje förening, som tillhör partiet, skall till

arbetarekommunen betala en avgift för kalenderkvartal, vilken bestämmes

på arbetarekommunens årsmöte. Kontingenten erlägges enligt mom. 3 andra

stycket för hela det antal godkända medlemmar föreningen ägde vid nästföregående

kvartals slut med undantag som nämnts i § 1 mom. 2.

Den enskilde fackföreningsmedlemmens avgiftsskyldighet till partiorganisationerna

fullgöres, såsom framgår av de ovan återgivna bestämmelserna,

genom fackföreningen; det på medlemmen belöpande avgiftsbeloppet

ingår i den av honom till fackföreningen erlagda avgiften. Beträffande reservanterna

är ordningen olika i skilda fackföreningar. I vissa föreningar

äger reservanten åtnjuta avdrag för eller återbekonnna den del av fack
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

föreningsavgiften, som motsvarar den på honom belöpande kontingenten

till partiet; det förekommer även, att kollektivt ansluten fackförening förmedlar

avgiftsbetalning för reservant till annat parti än det socialdemokratiska.

Andra fackföreningar ha beslutat, att den för partiet avsedda delen

av reservants fackföreningsavgift skall anslås till studieändamål eller tillfalla

fackföreningen.

Reservation kan göras när som helst och utan angivande av skäl. Då en

fackförening fattar beslut om kollektiv anslutning, brukar emellertid viss

reservationstid utsättas. Medlem, som icke reserverat sig inom nämnda tid,

anses såsom partiansluten från dagen för ikraftträdandet av beslutet om

kollektivanslutning och till dess han reserverar sig.

Rörande omfattningen av den kollektiva anslutningen till det socialdemokratiska

arbetarepartiet har utskottet erhållit följande uppgifter från

partiets styrelse:

i Koll. anslutna Reservanter Enskilt anslutna.

1938 1948 1938 1948 1938 1948

284 596 394 307 12 845 10 053 50 493 81 274

Under år 1949 har emellertid kollektivanslutningen åter ökat. Bestämda

siffror saknas, men tendensen har varit mycket bestämd.---

Siffrorna ovan inkluderar ej alla medlemmar utan endast fackföreningsmedlemmarna.

Hela medlemstalet var då undersökningen gjordes 635 512.»

Till jämförelse kan nämnas, att antalet medlemmar i landsorganisationen

den 31 december 1947 var 1 194 181.

Tidigare förslag.

Beträffande frågan om en lagstiftning rörande ideella föreningar får utskottet

i huvudsak hänvisa till det under fjolåret publicerade betänkandet

med förslag till lag om registrerade föreningar, in. m. (SOU 1949: 17) s. 80

ff och där åberopade källor. Vissa författningsförslag, som kunna belysa

det genom kollektiv anslutning till politiskt parti uppkomna rättsförhållandet,

skola här återgivas.

Det vid nyssnämnda betänkande fogade förslaget till lag om registrerade

föreningar avser icke blott ekonomiska föreningar utan även i viss utsträckning

ideella föreningar. Enligt 3 § i lagförslaget kan nämligen ideell förening

vinna registrering enligt lagen; sker registrering, avses den tillämnade lagens

bestämmelser i princip skola bli tillämpliga även å ideell förening. I

20 § första stycket förslaget stadgas, att föreningsstämma ej må besluta om

användande av föreningens vinstmedel eller övriga tillgångar eller om åtagande

av förpliktelser för ändamål, som uppenbarligen är främmande för

föreningens syfte. Dock äger stämman använda tillgångar till allmännyttigt

eller därmed jämförligt ändamål, såvitt det med hänsyn till ändamålets beskaffenhet,

föreningens ställning och omständigheterna i övrigt får anses

skäligt. Föreningen må enligt paragrafens andra stycke ej heller, med mindre

annat följer av stadgarna, besluta om sådan användning av föreningens

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

5

tillgångar eller eljest om sådan åtgärd, att uppenbarligen fördel beredes vissa

medlemmar till nackdel för föreningen eller övriga medlemmar.

Det föreslagna stadgandet i andra stycket, som saknar motsvarighet i

gällande föreningslag, avser att tillgodose medlemmarnas lika rätt. Formuleringen

är gjord med tanke på att en alltför snäv tolkning skall undvikas.

Stadgandet synes, enligt motiven, exempelvis icke kunna innefatta förbud

mot ett beslut att teckna kollektiva försäkringar av medlemmarnas barn.

Åtskilliga förslag till lagstiftning om ideella föreningar, som tidigare framlagts,

innehålla förbud mot att främja andra intressen eller fullfölja annan

verksamhet än i stadgarna angivits.

Nu nämnda förslag innehålla även en reglering av medlems avgiftsskyldighet,

som här är av intresse. Den av nuvarande presidenten Carl Romberg

upprättade promemorian om grunderna för en lagstiftning angående ideella

föreningar (justitiedepartementets promemoria 1938: 1) upptager i 6 § av

det vid promemorian fogade lagutkastet följande bestämmelser. Medlem

skall vara skyldig att gälda periodisk eller annan fast avgift endast om sådant

angivits i stadgarna. Vad nu sagts skall också gälla beträffande uttaxering,

penningstraff och vite. Ha stadgarna ändrats så, att förpliktelse för

medlem att erlägga fast avgift eller att underkasta sig uttaxering, penningstraff

eller vite införts eller ökats, skall medlem, som ej röstat för eller uttryckligen

godkänt ändringen, icke vara bunden därav, om han anmäler

sig till utträde ur föreningen inom fyra veckor från det ändringsbeslutet

blev honom kunnigt. Har medlem eljest utträtt ur föreningen, skall han

icke, med mindre annorlunda bestämts i stadgarna, därigenom vara fritagen

från att gälda periodisk avgift för löpande period eller honom åvilande

fast avgift av annat slag, ej heller från annan uttaxering än sådan som förfaller

till betalning efter det utträdet ägt rum. Vad nu sagts skall äga motsvarande

tillämpning beträffande medlem, som uteslutits ur förening, ävensom

avliden medlems dödsbodelägare.

Vid 193b års riksdag väcktes två motioner angående åtgärder till förhindrande

av fackliga eller andra yrkesorganisationers kollektiva anslutning

till visst politiskt parti. Samtidigt med dessa väcktes ett flertal motioner

angående lagstiftning till arbetsfredens bevarande in. m., av vilka två

i viss del behandlades tillsammans med de förstnämnda.

I avgivet utlåtande, nr 52, hemställde andra lagutskottet, att riksdagen, i

anledning av motionerna, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville låta verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning

angående fackliga eller andra yrkesorganisationers kollektiva anslutning till

politiska partier samt för riksdagen framlägga de förslag vartill utredningen

kunde föranleda.

Utskottet lämnade i sitt utlåtande vissa statistiska uppgifter rörande omfattningen

av de fackliga organisationernas kollektiva anslutning till del

socialdemokratiska partiet. Därefter yttrade utskottet:

Såsom framgår av den av utskottet ovan lämnade redogörelsen hava

fackföreningar i betydande utsträckning anslutit sig till visst politiskt parti.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(3

Första lagutskottets utlåtande nr 27.

En fackföreningsmedlem, som icke vill vara med om sin förenings beslut

om sådan kollektiv anslutning, har att skriftligen reservera sig; reservationsrätten

är icke inskränkt till viss tid. Att sålunda utan den enskildes

uttalade samtycke inregistrera honom i ett politiskt parti synes emellertid

icke stå i god överensstämmelse med den politiska självbestämningsrätt,

som bör tillkomma varje medborgare. Den enskilde fackföreningsmedlemmens

reservationsrätt torde knappast upphäva de olägenheter, som äro förbundna

med den kollektiva anslutningen. En allsidig och förutsättningslös

utredning i förevarande spörsmål synes därför vara av behovet påkallad.

I en vid utlåtandet fogad reservation av herr Sigfrid Hansson in. fl. hemställdes,

att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Reservanterna

anförde:

Då det socialdemokratiska arbetarepartiet bildades 1889, lades grunden

till detsamma av fackföreningar. Anslutningen till partiet har sedan dess i

viss utsträckning förmedlats av sådana arbetarorganisationer. För de arbetare,

som på så sätt velat knyta förbindelser med ifrågavarande parti, har

denna anslutningsform ansetts vara motiverad icke blott med hänsyn till

traditionen och den frändskap, som alltid funnits och alltjämt finns mellan

svensk fackföreningsrörelse och socialdemokrati, utan även med avseende

på att förmedlingen av partimedlemskap genom fackföreningarna erbjuder

vissa praktiska fördelar. Fackföreningarna ha full frihet att välja denna

anslutningsform för sina medlemmar eller icke. Något som helst tvång härvidlag

har icke utövats; den tvångsanslutningsbestämmelse, som infördes

i landsorganisationens stadgar 1898, upphävdes redan 1900. Beslut om förmedling

av partimedlemskap fattas i demokratisk ordning i enlighet med

föreningarnas stadgar. Landsorganisationen och förbunden befatta sig icke

i något avseende med denna sak. För att enskilda fackföreningsmedlemmar

icke skola mot sin önskan komma att gynna partiet, gälla sedan 1908 bestämmelser

om reservationsrätt. Det kräves icke att en reservation motiveras

och det torde icke heller förekomma, att fackföreningar eller deras

medlemmar efterforska anledningen till att reservation avgives. Den omständigheten,

att endast omkring 28 % av fackföreningarna förmedla medlemskap

till partiet, torde utgöra ett bevis för att talet om tvångsanslutning

av fackföreningar till partiet saknar fog för sig. Den omständigheten, att

reservationsrätten endast i jämförelsevis ringa utsträckning använts inom de

fackföreningar, som förmedla partimedlemskap, utgör å andra sidan ett

bevis för att fackföreningarnas ifrågavarande beslut icke i allmänhet uppfattas

såsom ett otillbörligt ingripande i medlemmarnas fri- och rättigheter.

Upphovsmännen till och undertecknarna av de nu föreliggande motionerna,

vari föreslås åtgärder i syfte att förhindra fackföreningar och andra yrkesorganisationer

att förmedla medlemskap i det socialdemokratiska arbetarepartiet,

torde icke kunna göra anspråk på att företräda någon mera utbredd

uppfattning inom fackföreningsvärlden eller bland arbetarna. Enligt

vår mening ha de icke heller lyckats förebringa bevis för att det ur samhällets

synpunkt skulle vara påkallat att på sätt som föreslagits ingripa i det

fria föreningsväsendet.

Vid frågans behandling i kamrarna bifölls utskottets hemställan, i första

kammaren med 42 röster mot 25 och i andra kammaren med 79 röster mot

78, varvid 16 av sistnämnda kammares ledamöter avstodo från att rösta.

Skrivelse i ämnet avläts till Kungl. Maj :t den 14 juni 1934 (nr 410).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

Skrivelsen anmäldes i statsråd den 30 december 1946, därvid beslöts, att

den icke skulle föranleda någon Kungl. Maj :ts vidare åtgärd.

Beträffande frågans historiska utveckling inom de fackliga och politiska

organisationerna får utskottet hänvisa dels till den ovan återgivna reservationen

och dels till Sveriges akademikers centralorganisations nedan intagna

yttrande.

Yttranden.

Utskottet har berett Landsorganisationen i Sverige (LO), Riksförbundet

Landsbygdens folk (RLF), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO)

och Tjänstemännens centralorganisation (TCO) tillfälle att avgiva yttrande

över motionerna. SACO förordar en förutsättningslös utredning av frågan.

RLF avstyrker bifall till motionerna. I avstyrkande riktning uttalar sig även

LO. Yttrandet från TCO innehåller intet ställningstagande i frågan.

LO anför:

Som ett led i de omfattande lagstiftningsaktionerna mot fackföreningsrörelsen

under 1930-talet väcktes vid 1934 års riksdag motioner med samma

yrkande som de nu remitterade. Som yttrande över dessa kan Landsorganisationen

åberopa innehållet i den reservation, som herr Sigfrid Hansson

in. fl. 1934 avgav till andra lagutskottets utlåtande i ämnet.

RLF yttrar:

Riksförbundet anser, i likhet med motionärerna, att en kollektiv anslutning

till politiskt parti innebär ett ingrepp i den personliga friheten. Friheten

för individen att själv avgöra frågan om anslutning till och ekonomiskt

stöd åt ett politiskt parti synes utgöra ett väsentligt kännetecken på verklig

demokrati. Till försvar för den i motionerna påtalade kollektiva anslutningen

har anförts, att varje individ, som icke sympatiserar med åtgärden,

äger reservera sig. Riksförbundet kan emellertid icke finna denna reservationsrätt

tillräcklig, då den innebär, att vederbörande måste vidtaga positiva

åtgärder för att undgå anslutning.

Riksförbundet anser sålunda, att kollektiv anslutning av en sammanslutnings

eller förenings medlemmar till ett politiskt parti är principiellt felaktigt

och stridande mot den personliga friheten. Däremot kan riksförbundet

icke dela motionärernas uppfattning, att frågan bör lösas genom förbud

lagstiftningsvägen. Så småningom torde väl en stark opinion komma att

lägga hinder i vägen för kollektiv anslutning av ifrågavarande slag.

TCO anför, efter att ha återgivit motionärernas yrkande:

TCO vill härvid framhålla, att vid bildandet av TCO år 1944 framlades

ett betänkande av representanter från förutvarande Daco och den gamla

TCO, vari frågan om organisationens politiska neutralitet berördes. Härvid

anfördes bl. a., att man kunnat konstatera att fullständig enighet i uppfattningen

rått om att tjänstemannaorganisationerna skola vara politiskt neutrala

och att detta sålunda skall gälla för såväl TCO som dess anslutna

organisationer. Den politiska neutraliteten innebär enligt den tolkning, som

gives åt begreppet i nämnda betänkande, att organisationen icke får understödja

ett politiskt parti samt att den icke får blanda sig i det politiska livet

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

genom att vid allmänna val eller andra tillfällen uttala sig för stöd åt ett

visst politiskt parti. Däremot understrykes betydelsen av att de enskilda

tjänstemännen taga aktiv del i det politiska arbetet och att sålunda självfallet

icke något hinder för centralorganisationens funktionärer, styrelseledamöter

eller andra inom organisationen verksamma personer föreligger

att aktivt verka inom skilda politiska partier. De här angivna principerna

beträffande politisk neutralitet ha varit vägledande för TCO:s och de anslutna

organisationernas arbete. Dessa principer ha för tjänstemannaorganisationerna

även ansetts innebära ett klart förbud för organisationerna

eller deras lokala organ att besluta om kollektiv anslutning till politiska

partier.

Med hänsyn till inom tjänstemannaorganisationerna rådande förhållanden

anser sig TCO icke i övrigt ha anledning ingå på i motionen framförda

mera principiella synpunkter rörande förbud för organisationer att kollektivt

ansluta sina medlemmar till politiska partier utan vill endast med hänvisning

till vad ovan anförts konstatera, att frågan för TCO:s del saknar

aktualitet.

I SACO.s yttrande anföres:

Kollektiv anslutning av organisationers medlemmar till politiskt parti

torde förekomma endast inom den fackliga arbetarrörelsen. I LO:s stadgar

infördes år 1898 en bestämmelse, att ansluten förening hade att senast tre

år efter sitt inträde i LO även ansluta sig till det socialdemokratiska arbetarpartiet

samt att i annat fall föreningen skulle anses från LO skild. Redan

år 1900 ströks denna tvångsanslutningsbestämmelse och ersattes med

ett stadgande, enligt vilket det ålåge LO att verka för varje fackförenings

anslutning till det socialdemokratiska partiet. År 1908 medgav partikongressen

för dylika fall reservationsrätt för de fackföreningsmedlemmar, som

icke önskade erhålla medlemskap i partiet, och påföljande år beslöt LO:s

kongress låta den bestämmelse i stadgarna utgå, som angav organisationens

politiska inriktning. Sedan år 1909 ha vid skilda tillfällen väckts krav på

förbud mot fackföreningars kollektivanslutning till politiskt parti, dock

utan att inom LO majoritet vunnits för sådant förbud. Det torde vara uppenbart,

att den enskildes frihet att själv taga ställning i politiska frågor trädes

för nära. Det synes sannolikt, att man icke heller inom fackföreningsrörelsen

i princip vill bestrida detta. Att man dock icke stadgat förbud mot

den kollektiva anslutningen till politiskt parti, kan förklaras av att flertalet

av dem inom fackföreningsrörelsen, som tidigare med skärpa förordat dylikt

förbud, gjort det icke i avsikt att hålla fackföreningsrörelsen fri från

partipolitiskt sidoinflytande utan tvärtom för att om möjligt kunna påverka

denna i annan och mer radikal politisk riktning. Då risk för nämnvärd

påverkan i detta avseende knappast torde föreligga för närvarande

och då principfrågan denna gång aktualiserats, förefaller det, som om fackföreningsrörelsen

borde finna med sina intressen mest förenligt att själv

stadga förbud mot kollektivanslutning till politiskt parti. Om detta är riktigt,

skulle lagstiftningsåtgärder icke bli nödvändiga. Med hänsyn till frågans

stora principiella betydelse synes emellertid under alla omständigheter

en utredning angelägen.

SACO erinrar slutligen om 1934 års riksdags ovan återgivna beslut.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

9

Utskottet.

Motionärerna vända sig mot det av vissa fackliga sammanslutningar tilllämpade

förfarandet att kollektivt ansluta sina medlemmar till politiskt

parti. I det föregående har lämnats en redogörelse för tillvägagångssättet

vid och reglerna för sådan anslutning. Här skall endast erinras om att de

medlemmar, som önska ställa sig utanför en beslutad kollektiv anslutning,

ha att anföra reservation mot beslutet samt att utebliven reservation torde

medföra medlemskap i partiet med därav följande skyldighet att betala avgift

m. in. Den kollektiva anslutningsformen tillämpas, såvitt känt är, icke

av andra organisationer än fackföreningar eller till förmån för andra partier

än det socialdemokratiska. Emellertid må framhållas, att fackföreningar

samfällt ingå även i sådana sammanslutningar som arbetslöshetskassor,

studieorganisationer och hemvärnsföreningar.

I motionerna påyrkas en allmän lagstiftning innehållande förbud mot

kollektiv anslutning av organisationers och föreningars medlemmar till politiskt

parti. Liknande krav ha framställts tidigare. Då som nu har i huvudsak

åberopats, att den samfällda anslutningen innebure en kränkning

av den enskilde medlemmens politiska självbestämmanderätt. Beträffande

möjligheten till reservation har man erinrat om att dennas begagnande

krävde en positiv handling, vilken kunde tolkas som ett politiskt ställningstagande

eller åtminstone medförde risk för att reservantens politiska

inställning mot hans vilja röjdes.

Även om de första fackföreningarna i vårt land icke hade politisk inriktning

utan enbart bildades för att tillvarataga fackliga intressen, kom efter

hand den socialdemokratiska åskådningen att bli dominerande inom

fackföreningsrörelsen. Ett nära samarbete med del socialdemokratiska partiet

ägde rum. Samma personer voro i stor utsträckning verksamma både

såsom fackliga ledare och politiska förgrundsmän. Häri har man att se förklaringen

till att fackföreningsmedlemmarnas inlemmande i den politiska

rörelsen skedde genom kollektiv anslutning. Denna anslutningsform har

också i växlande omfattning använts, alltsedan det socialdemokratiska partiet

bildades.

Vad här anförts om den kollektiva partianslutningens historiska upprinnelse

bör emellertid icke i dagens läge hindra en fördomsfri diskussion

av den genom motionerna väckta frågan.

Efter demokratiens genombrott i vårt land har det blivit självfallet, att

alla medborgare skola äga politisk självbestämmanderätt, likaväl som tidigare

steg för steg tanke- och yttrandefrihet, församlingsfrihet och religionsfrihet

tillförsäkrats dem. Den därpå följande tiden och särskilt de senaste

årtiondena ha präglats av en fördjupad syn på dessa fri- och rättigheter. Deras

innebörd har alltmer trängt in i det allmänna medvetandet. Utvecklingen

i främmande länder bär skrämmande vittnesbörd om huru dessa omistliga

värden lätt kunna förloras, om de icke på allt sätt värnas. Det framstår

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

då som ett självklart anspråk, att företeelser i vårt eget samhällsliv icke

få lämna utrymme för anmärkningar ur demokratisk synpunkt.

Med denna inställning till de allmänna demokratiska rättigheterna kan

kollektiv anslutning till ett politiskt parti knappast vara förenlig. Genom

den inom fackföreningsrörelsen tillämpade reservationsrätten är visserligen

sörjt för att medlem av kollektivt ansluten förening kan hålla sig utanför

partiet i fråga. Att den som icke vill biträda ett beslut om kollektiv anslutning

är nödsakad vidtaga en positiv åtgärd, innebär dock ett visst intrång

på den personliga friheten. Även om anledningen till gjord reservation

ej skulle efterfrågas, tvingas reservanten genom sin åtgärd tillkännagiva,

att hans åsikter avvika från de av föreningens majoritet omfattade. Detta

synes utskottet stötande, då skydd mot att behöva röja sitt politiska

ställningstagande måste anses ingå som en fundamental beståndsdel i den

personliga friheten.

Härtill kommer att det ur demokratisk synpunkt måste anses betänkligt,

att möjlighet föreligger för organisationer att kollektivt ansluta medlemmar-till

ett icke demokratiskt parti.

Även på annat sätt ha de historiskt betingade förutsättningarna för den

kollektiva partianslutningen ändrats. Fackföreningsrörelsen representerade

ursprungligen ensam organisationssträvandena på arbetsmarknaden. Ett

flertal andra organisationer ha efter hand vuxit upp. De viktigaste äro arbetsgivarnas,

jordbrukarnas, tjänstemännens och akademikernas sammanslutningar.

Samhällets utveckling har sålunda medfört, att arbetarklassen

icke längre intager någon särställning. De olika organisationerna rekryteras

ofta ur likartade personalkategorier. Fackföreningsrörelsen och tjänstemannarörelsen

hysa exempelvis var för sig varandra närstående arbetstagargrupper.

Såsom tidigare nämnts äro fackföreningarna ensamma om att

ansluta sina medlemmar till politiskt parti. Det låter lätt tänka sig vilka

egendomliga och ur allmän synpunkt föga önskvärda förhållanden som

skulle uppstå, om de övriga organisationerna också tillämpade systemet

med kollektiv anslutning till politiska partier.

Av vad här anförts torde framgå, att den nuvarande möjligheten till kollektiv

anslutning av en förenings medlemmar till politiskt parti icke är tillfredsställande

ur demokratiska eller andra synpunkter. Den i och för sig

tänkbara möjligheten att genom lagstiftning inskrida mot kollektiv anslutning

vill utskottet dock för närvarande ej förorda. En sådan lagstiftning,

som givetvis endast skulle avse anslutning till politiskt parti, skulle nämligen

bli av rätt komplicerad natur. Denna utväg synes utskottet icke böra

tillgripas, förrän andra möjligheter att ernå en tillfredsställande ordning

på förevarande område försökts. De av utskottet anförda skälen böra därför

göra det angeläget för organisationerna själva att upptaga och överväga

frågan om avveckling av systemet med kollektiv partianslutning. Vissa händelser,

som nyligen inträffat, giva anledning till antagande, att även inom

fackföreningsrörelsen lämpligheten av detta system satts i fråga.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21. 11

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:64 och 11:68, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 25 april 1950.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Branting, Ahlkvist, Olofsson, Lodenius,

Lundgren, Lindblom, Cassel och Lindgren;

från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund, Olsson

i Mellerud, Lindberg, Landgren, Håstad, Svensson i Stenkyrka och Gustafsson

i Borås.

Reservation

av herrar Hedlund i Östersund, Branting, Ahlkvist, Olofsson, Lindgren, Olsson

i Mellerud, Lindberg och Landgren, vilka ansett, att motiveringen för

utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

I föreliggande motioner påyrkas en lagstiftning innebärande förbud mot

kollektiv anslutning av organisationers och föreningars medlemmar till politiska

partier. Vad som åsyftas är, såsom av motionärernas motivering

framgår, ett inskridande lagstiftningsvägen mot den inom fackföreningsrörelsen

i viss utsträckning tillämpade kollektiva anslutningen av fackföreningar

till det socialdemokratiska arbetarepartiet.

Den organisatoriska metod som kollektivanslutningen utgör är historiskt

betingad. Den sammanhänger med det nära samband som rått mellan den

fackliga och den politiska arbetarrörelsen i vårt land, alltsedan dessa framträdde.

När det socialdemokratiska partiet bildades år 1889, skedde detta på

grundvalen av då existerande fackföreningar. De fackliga sammanslutningarna

ha alltsedan dess i viss utsträckning förmedlat sina medlemmars anslutning

till partiet. Bakgrunden är den gemensamma kamp som arbetarrörelsens

grenar från början hade att föra för arbetarnas fackliga sammanslutningssträvan

och politiska rättigheter, ofta under hårt motstånd från arbetsgivare

och tidens politiska makthavare. Härur växte den gemenskap,

som alltjämt är en grundval för svensk arbetarrörelse.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

Samverkan hade också rent praktiska sidor. Länge fyllde det socialdemokratiska

partiets lokala organisationer fackliga funktioner genom att bilda

nya fackföreningar men också genom att direkt företräda de anställdas intressen

inför arbetsgivare och myndigheter.

Fackföreningsrörelsens utveckling ledde 1889 till bildandet på initiativ

från det socialdemokratiska partiet av ett landsomfattande fackligt organ,

Landsorganisationen. Härigenom skedde en praktisk uppdelning av de fackliga

och de politiska arbetsområdena men utan att det nära sambandet upphörde.

Lokalt fortsatte detta att ta sig uttryck i anslutning av fackföreningars

medlemmar till partiet genom fackföreningen, och centralt sker samarbetet

mellan partiledningen och Landsorganisationens ledning.

Betänkligheter mot den kollektiva anslutningen fördes tidigt fram såväl

inom som utom arbetarrörelsen. Den senares kritik gällde dock tvångsmässigt

genomförd anslutning av fackföreningsmedlemmar såsom äventyrande

en total facklig sammanslutning av alla arbetare utan hänsyn till politiska

meningsriktningar. Den 1898 i Landsorganisationens stadgar införda bestämmelsen

om ovillkorlig anslutning till det socialdemokratiska partiet av

fackföreningarnas medlemmar upphävdes också redan 1900.

Någon organisatorisk tvångsanslutning förekommer sålunda icke sedan

ett halvsekel. Att i praktiken sådan anslutning skulle förekomma genom

åsiktsförtryck, är icke med verkligheten överensstämmande. Härvidlag hänvisas

till reservationsrätten, som ger varje medlem av den fackförening som

beslutar anslutning till ett politiskt parti rätt att undantagas härifrån. Tillräckligt

utrymme i tid för avgivande av reservationer lämnas alltid vid beslut

om anslutning. Varje medlem kan sålunda från början ställa sig utanför,

medan reservationsrätten också sedermera finns att tillgå. Att av praktiska

skäl kräves en skriftlig anmälan, har av motionärerna påtalats som eu

olägenhet, då det av reservanten fordras en »aktiv handling», som skulle

äventyra individens frihet. Någon större olägenhet för den enskilde av att

såsom i detta fall fylla i en blankett torde dock icke kunna påvisas i praktiken.

Reservationsrätten gäller såväl tillhörigheten till annan politisk meningsriktning

än den socialdemokratiska som fullständig frihet från politiska

engagemang. Den innebär frihet från alla ekonomiska förpliktelser

mot den socialdemokratiska organisationen. Även socialdemokratiska fackföreningsmedlemmar

taga avstånd från kollektivanslutningen. Något fall av

åsiktsförtryck i form av politisk förföljelse av fackföreningsmedlem, som

anmält avvikande mening vid kollektiv anslutning till partiet av fackföreningen,

är icke känt.

Hur den fackliga anslutningen till partiet ter sig i praktiken framgår av

det förhållandet, att 1948 voro 31,7 procent av till Landsorganisationen anslutna

fackföreningsmedlemmar också kollektivt anslutna till partiet. Motsvarande

siffra var 1929 omkring 28 procent, sålunda ett ganska konstant

förhållande.

Att de synpunkter som motionärerna tagit till motiv för sitt önskemål

om eu lagstiftning mot kollektivanslutningen skulle äga någon motsvarig
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21.

13

het i förekommande praktiska missförhållanden, torde sålunda icke kunna

påvisas. Motionärernas argumentering svarar näppeligen mot synen på denna

fråga inom vårt lands fackligt organiserade arbetarvärld. Snarare torde

det lagstiftningsförfarande, som satts i fråga, inom fackföreningsrörelsen

komma att betraktas som ett försök till intrång i fackföreningsmedlemmarnas

och fackföreningarnas mödosamt vunna fri- och rättigheter.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.