Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad Igdelse av 11 § 4 mom. lagen den 6 juni 1925
1950-02-07 · 4 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 2 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1950:5, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad Igdelse av 11 § 4 mom. lagen den 6 juni 1925
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
4
Första lagutskottets utlåtande nr 5.
Nr 5.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad Igdelse av 11 § 4 mom. lagen
den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket.
Genom en den 21 december 1949 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 14, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
inrikesärenden föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen
fogade förslag till
Lag
angående ändrad lydelse av 11 § 4 mom. lagen den 6 juni 1925 (nr 170)
om polisväsendet i riket.
Härigenom förordnas, att 11 § 4 mom. lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet
i riket skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande Igdelse:)
11 §•
4. Med den inskränkning, som följer
av stadgandet i 3 inom., utövas
de befogenheter, som avses i 1 och 2
inom., för landsbygden av länsstyrelsen.
(Föreslagen födelse:)
11 §•
4. Med den inskränkning, som följer
av stadgandet i 3 mom., utövas
de befogenheter, som avses i 1 och 2
inom., för landsbygden av länsstyrelsen.
Befogenheten att tillsätta och
entlediga vikarie för befattningshavare
skall dock tillkomma polischefen.
Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för förslaget, får utskottet, i den
mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.
I propositionen föreslås att polischef på landsbygden tillägges samma befogenhet
som polischef i stad i fråga om tillsättande och entledigande av
vikarie för polisman.
Första lagutskottets utlåtande nr 5. 5
Gällande bestämmelser. 11 § lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i
riket innehåller vissa grundläggande bestämmelser om tillsättande och entledigande
av befattningshavare vid polisväsendet. Olika regler gälla härutinnan
för stad och landsbygd. Befogenhet att i stad tillsätta ordinarie befattningshavare
samt att i fall, då sådant enligt gällande bestämmelser må
ske, från tjänsten på grund av visad olämplighet skilja ordinarie eller extra
befattningshavare, som varit anställd vid polisväsendet i minst två år i följd,
tillkommer länsstyrelsen (1 inom.). Befogenheten att i stad tillsätta och
entlediga befattningshavare i andra fall än nu nämnts tillkommer vederbörande
polischef (2 inom.). För landsbygden utövas ifrågavarande befogenheter
av länsstyrelsen (4 inom.). Särskilda föreskrifter gälla emellertid beträffande
tillsättande av fjärdingsmansbefattning. Dessa innebära, att sedan
landsfiskalen yttrat sig över de sökande, vederbörande polisdistrikt skall
förrätta val av fjärdingsman samt att den valde skall av länsstyrelsen förordnas
till fjärdingsman, där icke särskilda skäl annat föranleda (3 inom.).
Rörande ordningen för beviljande av semester och annan ledighet m. m.
för polispersonal äro vissa närmare föreskrifter givna i 40—42 §§ polisreglementet
den 4 juni 1948 (nr 332). Dessa innebära bl. a. följande. Tiden
för semester bestämmes av polischefen (40 §). Tjänstledighet beviljas
i stad av polischefen och i annat polisdistrikt av länsstyrelsen. Därest
vikarie ej erfordras, må dock tjänstledighet beviljas av landsfiskal för en
tid av högst en vecka i följd samt, efter polischefens bestämmande, i polisdistrikt,
där polisintendent eller poliskommissarie finnes, av sådant be*- fäl för högst tre dagar i följd (41 §). Vikarie för polisman förordnas vid
semester, annan ledighet eller vakans i stad av polischefen och i annat
polisdistrikt av länsstyrelsen. Beräknas förordnande att såsom vikarie
uppehålla polismanstjänst vara minst sex månader, skall, där ej länsstyrelsen
i särskilt fall annat bestämmer, förordnandet kungöras ledigt i samma
ordning som enligt 22 § polisreglementet är föreskriven för tjänstens
tillsättande, d. v. s. med föreläggande av 30 dagars ansökningstid. Vad sålunda
stadgats gäller även i fråga om annat vikariat på polismanstjänst,
om förordnandet varat minst 6 månader (42 §).
Decentralisering sutredningen, som tillsatts av Kung], Maj :t den 6 juni
1947 med uppgift att utreda möjligheterna av en ytterligare decentralisering
inom statsförvaltningen, bär i en med nr 19 betecknad, till inrikesdepartementet
överlämnad promemoria föreslagit, att 11 § polislagen ändras
därhän, att polischef på landsbygden får samma befogenhet som polischef i
stad i fråga om att tillsätta och entlediga vikarie för polisman vid ledighet
eller annat förfall samt att därav betingade ändringar vidtagas i 41 och 42 §§
polisreglementet. Utredningen har härvid pekat på den enligt utredningens
mening ur saklig synpunkt ganska besynnerliga konsekvensen av gällande
bestämmelser, att medan landsfiskal i egenskap av polischef i fögderistad
äger den polischef i stad tillkommande befogenheten så saknar han i egenskap
av polischef på landsbygden motsvarande befogenhet i landsbygdsdelen
av distriktet. Utredningen anförde vidare.
opaginerad Kontrollera mot PDF
G
Första lagutskottets utlåtande nr 5.
En särskild praktisk olägenhet med nu gällande ordning är den omgång
och tidsförlust som uppkommer i de ärenden av förevarande slag, vilka
måste underställas länsstyrelsen. Det torde icke sällan inträffa att t. ex.
förordnande av vikarie sker först efter det att vikariatet de facto tillträtts,
ja kanske t. o. in. först sedan det avslutats. Det är vidare uppenbart att polischefen
har mera ingående kännedom om de personer, som kunna komma
i fråga till sådana förordnanden, än vad länsstyrelsen har. Några på
olikhet i kompetensen hos polischeferna grundade skäl för den bestående
skillnaden mellan stad och landsbygd torde icke kunna andragas.
Över decentraliseringsutredningens promemoria ha efter remiss yttranden
avgivits av länsstyrelserna i samtliga län, av vilka flertalet hört landsfogden
samt länsstyrelserna i Malmöhus och Värmlands län därjämte länets
avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningarna Sveriges
landsfogdar och Sveriges landsfiskaler samt Svenska polisförbundet.
Förslaget har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran i samtliga
yttranden med undantag av dem, som avgivits av länsstyrelsen i Jämtlands
län samt landsfogdarna i Malmöhus, Gävleborgs och Jämtlands län, vilka
avstyrkt detsamma.
I de yttranden, där förslaget avvisats, har såsom motivering härför i huvudsak
anförts, att rekryteringen av polispersonalen på landsbygden i praktiken
merendels handhades centralt av landsfogden. Den som ville inträda
på polismannabanan anmälde sig hos landsfogden, som vid behov av vikarie
anvisade aspirant, som vore lämplig att emottaga förordnande. Om
befogenheten att meddela vikariatsförordnande överflyttades på landsfiskalerna,
skulle detta försvåra en enhetlig ledning av rekryteringen.
I vissa yttranden har förordats, att befogenheten för landsfiskal att tillsätta
och entlediga vikarie för polisman begränsades till förordnanden av
kortare varaktighet. Länsstyrelsen i Uppsala län anförde, att genom en
längre gående decentralisering länsstyrelserna skulle onödigtvis avhända
sig en nyttig inblick i polispersonalens organisation och funktionsduglighet
samt en, med hänsyn till att statsbidrag utginge till polisväsendet på landsbygden,
lämplig kontroll över personalens behov av längre tjänstledighet.
Vidare borde man ej heller helt bortse från att ingångna löneavtal, som
bl. a. innehölle bestämmelser om löneavdrag vid tjänstledighet av olika slag,
förutsatte länsstyrelserna som prövningsmyndigheter i tjänstledighetsärenden
rörande ifrågavarande personal.
I några av de yttranden, där förslaget gillats, har man uttalat sig för att
skyldighet borde föreskrivas för landsfiskalen att vid förordnande av vikarie
samråda med landsfogden och (resp.) hålla honom underkunnig om
ärendena.
Föredragande departementschefen, statsrådet Mossberg, anför bl. a. följande.
»Såsom utredningen framhållit medför den nuvarande ordningen en betydande
omgång och tidsförlust. Några olägenheter av den föreslagna decentraliseringen
torde ej vara att befara. I några yttranden har gjorts gäl
-
Första lagutskottets utlåtande nr 5.
7
lande, att ändringen skulle försvåra den ledning av rekryteringen av polispersonalen
på landsbygden, som nu i allmänhet utövades av landsfogdarna.
Denna uppfattning kan jag icke dela. Med hänsyn till de svårigheter,
som avsaknaden av en särskild rekryteringskår för landsbygdens polisväsende
innebär, är det emellertid av betydelse att landsfogdarna utöva en
viss ledning av rekryteringen. För att möjliggöra detta bör, såsom i en del
yttranden framhållits, landsfiskalen vid förordnande av vikarie samråda
med landsfogden och hålla honom underrättad om sina beslut. Erforderliga
bestämmelser härom böra intagas i polisreglementet.
I samband härmed må erinras, att frågorna om rekryteringen och utbildningen
av polispersonalen samt polisväsendets organisation äro föremål för
utredning av särskilda kommittéer. Enligt vad jag under hand inhämtat
torde emellertid dessa utredningar icke lägga fram förslag av sådan innebörd,
att det bör hindra genomförandet av den nu förordade ändringen.
I några av de yttranden, där förslaget i princip gillats, har påyrkats, att
ändringen borde begränsas till mera kortfristiga förordnanden. Tillräckliga
skäl härför synas mig emellertid icke föreligga. Visserligen äro olägenheterna
av det nuvarande systemet icke lika påtagliga, när det gäller längre
ledigheter som beträffande semester eller andra kortare ledigheter. Å andra
sidan måste det te sig egendomligt, därest landsfiskalen-polischefens befogenhet
skulle bli olika för olika polisdistrikt inom hans verksamhetsområde.
De skäl, som anförts för begränsningen i fråga, kunna för övrigt ej
heller anses bärande.
Under åberopande av det anförda vill jag förorda, att sådan ändring vidtages
i 11 § polislagen, att polischef på landsbygden får samma befogenhet
som polischef i stad i fråga om förordnande och entledigande av polisman
vid semester, annan ledighet och vakans. Såsom en följd av denna ändring
böra vissa ändringar vidtagas i polisreglementet.»
Utskottet. Utskottet som icke funnit anledning till erinran mot Kungl.
Maj :ts förslag, får hemställa,
att förevarande proposition, nr 14, måtte bifallas av riksdagen.
Stockholm den 7 februari 1950.
På första lagutskottets vägnar:
OLOV RYLANDER.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Ahlkvist, Olofsson, Lodenius, Lindblom,
fru Sjöström-Bengtsson, herrar Cassel, John Wiktor Jonsson och
Englund;
från andra kammaren: herrar Rylander, Olsson i Mellerud, Lindberg,
Johnsson i Stockholm, Landgren, fröken Oberg och herr östlund.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1950:35 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 29 maj 1931 a1 i texten