Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om översgn av bestämmelserna angående skadestånd. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 97 i första kammaren av herr Sunne och nr 117 i andra kammaren av herr Nihlfors.

1950-02-21 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1950:7, Utlåtande i anledning av väckta motioner om översgn av bestämmelserna angående skadestånd. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 97 i första kammaren av herr Sunne och nr 117 i andra kammaren av herr Nihlfors.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 7.

1

Nr 7.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om översgn av bestämmelserna

angående skadestånd.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 97 i första kammaren av herr

Sunne och nr 117 i andra kammaren av herr Nihlfors. I motionerna, vilka

äro likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhålla, att en översyn av skadeståndsrätten snarast måtte föranstaltas,

varvid särskilt torde tagas under övervägande om betalningsskyldigheten

av större skadeståndsbelopp till viss del skulle kunna överflyttas på det

allmänna».

Beträffande motiveringen för motionärernas hemställan får utskottet hänvisa

till motionerna.

Allmänna bestämmelser om skadestånd i utomobligatoriska förhållanden

finnas i 6 kap. strafflagen. Beträffande dessa bestämmelsers innebörd må

här anmärkas följande. För skadeståndsskyldighet erfordras i allmänhet,

att det är fråga om skada å sak eller person, åstadkommen genom positiv

handling. Ideell skada skall i viss utsträckning ersättas. De viktigaste

exemplen äro sveda och värk samt lyte. Rätt till skadestånd föreligger endast,

om uppsåt eller vållande ligger skadevållaren till last. När skadeståndsskyldighet

föreligger, skall skadan i regel ersättas till sitt fulla värde.

Jämkning kan ske på grund av medvållande från den skadelidandes sida.

Vidare kan jämkning förekomma, när skadevållaren är otillräknelig eller

underårig. En särställning intaga de snäva reglerna för utdömande av skadestånd

till efterlevande i 4 §.

Bestämmelserna i 6 kap. strafflagen äro ålderdomliga och knapphändiga.

Av särskild betydelse har därför blivit den vägledning, som finnes i högsta

domstolens avgöranden.

På vissa områden ha de allmänna bestämmelserna kompletterats genom

särskild lagstiftning, varigenom vanligen ett strängare skadeståndsansvar

föreskrivits. Genom särskilda bevisregler sättes den skadelidande ofta i gynnsammare

ställning. Det viktigaste exemplet är lagen den 30 juni 1916 angående

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik. Motsvarande bestämmelser

finnas för järnvägstrafik och luftfart. Ett strängt skadeståndsansvar

åvilar ägare av hund enligt lagen den 30 juni 1943 om tillsyn över hundar.

Intresset av att liden skada blir ersatt har i vissa fall tillgodosetts genom

lagstadgad skyldighet att teckna försäkring. Detta gäller för motorfordonstrafiken

enligt lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 1 avd. Nr 7.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 7.

Försäkringsgivarens förpliktelse enligt den obligatoriska försäkringen oinfattar

endast skadestånd. Av betydelse i detta sammanhang är även försäkringsplikten

enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete.

Genom denna lag tillförsäkras i princip envar arbetare ersättning för

skada till följd av olycksfall i arbete.

I anledning av en vid 1946 års riksdag väckt motion, nr 175 i andra kammaren

av herrar Werner och Pettersson i Ersbacken, anhöll riksdagen, på

hemställan av utskottet i dess över motionen avgivna utlåtande, nr 33, i

skrivelse den 25 maj 1946, nr 270, att Kungl. Maj :t måtte föranstalta om

skyndsam utredning angående revision av bestämmelserna i 6 kap. 4 § strafflagen,

med beaktande av vad utskottet anfört i utlåtandet, samt för riksdagen

snarast möjligt framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Detta ärende är alltjämt beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

Vid behandlingen av motionen hade utskottet även att taga ställning till

frågan, huruvida en allmän översyn av skadeståndsrätten borde komma till

stånd. Utskottet anförde i denna del bland annat följande:

De svenska rättsreglerna om skadestånd i utomobligatoriska förhållanden

innefattas dels, såvitt angår genom brott tillskyndad skada, i de ålderdomliga

och knapphändiga bestämmelserna i 6 kap. strafflagen, dels i vissa särskilda

lagar och författningar och dels i ett stort antal avgöranden av högsta

domstolen. Motionärernas uttalande att rättspraxis icke präglas av den enhetlighet

och klarhet som vore önskvärd torde knappast innebära någon

överdrift. Detta förhållande torde främst vara förorsakat av bristen på klarläggande

lagbestämmelser i ämnet. Rättspraxis har endast kunnat hämta

ofullständigt stöd i skriven lag. På grund härav har skadeståndsrätten också,

såsom motionärerna framhålla, blivit mycket svåröverskådlig. Detta är

uppenbarligen icke tillfredsställande. För den enskilde är det mången gång

svårt eller omöjligt att avgöra huruvida han har att svara för en uppkommen

skada eller ej. Motsvarande svårigheter uppkomma för avgörandet av

frågan vem som är närmast till att täcka skaderisker genom försäkring. Även

domstolarna ställas mången gång inför betydande svårigheter vid avgörandet

av skadeståndstvister.

Delade meningar kunna naturligtvis också råda i frågan huruvida gällande

principer för skadeståndsrätten i alla hänseenden äro ändamålsenliga och

väl avvägda.

Skadeståndsrättens uppgift torde från början ha varit att tillgodose rena

rättvisesynpunkter. Ansvaret för en inträffad skada borde åvila den som

ur sådana synpunkter kunde anses närmast till att bära skadan. Överväganden

av sådan art torde ha utgjort den egentliga grunden för culparegeln.

Det har ansetts rättvist att den skadelidande under vissa förutsättningar erhåller

gottgörelse för den skada han lidit. Denna restitutionsverkan torde

alltjämt i allmänhet betraktas som en mycket betydelsefull uppgift för skadeståndsreglerna.

Genom restitutionen skapas också en viss trygghet för den

skadelidande. Det har emellertid framhållits att hänsyn även bör tagas till

medborgarnas behov av trygghet mot att råka ut för skadeståndsskyldighet.

Genom trygghetssynpunkten erhålla skadeståndsreglerna anknytning till

försäkringsinstitutet, som i viss utsträckning kompletterar skadeståndsrättens

regler. En annan uppgift för skadeståndsreglerna har ansetts vara att

medverka till att allmänheten avhåller sig från skadebringande handlingar.

Detta preventiva syfte har skadeståndet gemensamt med straffet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 7.

3

Om det skulle anses att rena rättvisesynpunkter alltjämt böra vara avgörande

för skadeståndsskyldigheten, kan det ifrågasättas huruvida det är

rimligt och rättvist att exempelvis små barn, på sätt emellanåt sker, förklaras

vållande eller medvållande till inträffade skador eller att en lots eller

tågförare får ikläda sig en ruinerande betalningsskyldighet för kanske tämligen

ursäktliga försummelser i tjänsten. Även ur restitutions- och preventionssynpunkt

synes skadeståndsplikten i fall av anförda beskaffenhet i

regel vara föga påkallad. Tvekan kan också råda om utgången varit rättvis

och lämplig i vissa fall, i vilka t. ex. portvakten för en fastighet ålagts eu

betungande ersättningsskyldighet till person, som skadats genom kalkning

utanför fastigheten eller en butiksinnehavare -fått svara för skada som drabbat

hans kunder genom olycksfall i butiken. Frågan om statens och kommunernas

ansvar för åtgärder av tjänstemän torde också höra till de spörsmål

inom skadeståndsrätten -som behöva upptagas till saklig omprövning.

Lämpligheten av de regler som gälla i fråga om skadeersättningens omfattning

och beräkningen i olika fall av skadeståndets belopp kan också

ifrågasättas. I olika sammanhang har föreslagits att de principer om skälighetsprövning

som kommit till uttryck i exempelvis 6 kap. 6 § strafflagen

och 50 § sjömanslagen skulle komma till en mera vidsträckt användning

inom skadeståndsrätten. Även enligt utskottets mening kunna beaktansvärda

skäl anföras för en utvidgning av området för en sådan skälighetsprövning.

Beträffande målsägandebegreppet synes bl. a. den svårutredda frågan

i vad mån målsägande^ rätt må kunna övergå på efterlevande böra upptagas

till prövning. Om önskvärdheten av att skadeståndsplikten om möjligt

göres mera effektiv än för närvarande torde enighet råda.

Åtskilliga skäl tala sålunda för att en allmän översyn av den utomobligatoriska

skadeståndsrätten bör komma till stånd. Behovet av fastare grundsatser

på detta centrala område av rättsordningen måste förr eller senare

göra en sådan översyn ofrånkomlig. Därvid bör bland annat övervägas i vilken

utsträckning hithörande grundsatser böra upptagas i skriven lag och

huruvida en kodifikation av skadeståndsrätten bör ske i samarbete med våra

nordiska grannländer.

Utskottet anser sig icke kunna taga ställning till frågan huruvida tiden

nu är mogen för eu allmän översyn och eventuell kodifiering av rättsreglerna

på förevarande område. Det är uppenbarligen förenat med stora svårigheter

att uppdraga några klara och enhetliga riktlinjer för ett lagstiftningsarbete

av så vittutseende och invecklad beskaffenhet. Skadeståndsrätten

befinner sig alltjämt i stark utveckling. Olika tendenser och åskådningssätt

bryta sig mot varandra. Härom vittnar den stora mängden domstolsavgöranden

med faktiskt eller skenbart motsatt utgång i likartade situationer,

liksom den stora förekomsten av skiljaktiga meningar i hithörande

mål. Tillämpningen av culparegeln är belysande för svårigheten att finna

fastare normer på detta rättsområde. Culparegeln synes, såsom ovan antytts,

alltjämt i huvudsak upprätthållas, men den har efter hand erhållit ett ändrat

innehåll i praxis. Genom skärpning av aktsamhetskravet har culpabegreppet

uttunnats i sådan grad, alt man gjort gällande att skadeståndsplikten

i vissa fall grundats på fingerad eulpa. I åtskilliga viktiga frågor råda

delade meningar hland de författare som behandlat skadeståndsrättsliga

spörsmål. Det kan sålunda med fog sägas att åtskilligt flyter inom skadeståndsrättens

område.

Genom anlitande av möjligheten alt täcka uppkommande risker genom

försäkring tillgodoses skadeståndsreglernas restitutiva syfte men även den

ovan berörda trygghetssynpunkten. Den skadelidande får möjlighet att vän
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 7.

da sig mot ett kapitalstarkt försäkringsbolag, och den skadevållande undgår

en kanske ruinerande ersättningsplikt. Däremot är försäkringsskyddet

uppenbarligen icke ägnat att tillgodose skadeståndsreglernas preventiva syfte.

Snarare kunde befaras att försäkringsskyddet skulle leda till en minskning

av försäkringstagarens varsamhet och därmed också till en ökning

av antalet skadebringande handlingar. Huruvida försäkringen medfört dylika

icke önskvärda verkningar undandrager sig utskottets bedömande.

Uppenbart torde vara att en revision av skadeståndsrätten bör ske under

starkt hänsynstagande till försäkringsväsendets skadeutjämnande möjligheter.

Det är ingalunda osannolikt att skadeståndsreglerna i en framtid

kunna utformas så att de i likhet med viss försäkringsverksamhet få till

huvudsaklig uppgift att skapa social trygghet. Den allmänna utvecklingen

synes snarast peka mot ett sådant mål. Vid en blivande översyn av skadeståndsrätten

böra de sociala synpunkterna starkt beaktas. Möjligheten att

i större eller mindre utsträckning samordna skadeståndsrätten med socialförsäkringen

och den allmänna socialpolitiken bör alltså icke lämnas ur

sikte. Även inom dessa områden pågår för närvarande ett omfattande reformarbete.

Det är icke uteslutet att avsevärda ändringar i gällande skadeståndsrätt

kunna befinnas påkallade ur socialpolitisk synpunkt. Särskilt

kan ifrågasättas huruvida det ur sådan synpunkt är motiverat att den skadelidandes

möjlighet att erhålla skadestånd i så hög grad som för närvarande

är beroende av det sätt på vilket skadan uppkommit.

Frågan om skadestånd på grund av brottslig gärning får antagas komma

att upptagas till övervägande av strafflagberedningen i samband med dess

utarbetande av förslag till ny straff balk eller skyddsbalk. Möjlighet föreligger

därför att 6 kap. strafflagen kommer att upphävas såvitt avser skadestånd

såsom brottspåföljd. Det kan uppenbarligen icke vara lämpligt att

de i detta kapitel upptagna bestämmelserna, vilka efter ordalagen endast äga

avseende å brottsliga gärningar, härefter bibehållas såsom normer för skadeståndsrätten

i allmänhet.

Initiativ till ett återupptagande av det nordiska lagstiftningsarbetet har

nyligen tagits från svensk sida. Enligt vad utskottet inhämtat torde skadeståndsrätten

komma att bliva föremål för överläggningar i detta sammanhang.

Då det med hänsyn till vad nu anförts kan förutsättas att frågan om en

allmän revision av skadeståndsrätten inom en relativt snar framtid upptages

till prövning, finner utskottet sig sakna tillräcklig anledning att föreslå

riksdagen att hemställa om en utredning av sådan omfattning.

Den 13 januari 1947 förordnade Kungl. Maj :t dåvarande revisionssekreteraren

professor Ivar Strahl att i samråd med representanter för övriga

nordiska länder verkställa en förberedande utredning angående lagstiftning

på slcadeståndsrättens område. Enligt vad utskottet inhämtat kommer utredningsmannen

att inom kort avgiva betänkande i ämnet.

Frågan om en översyn av de nuvarande skadeståndsreglerna i vad angår

ersättning för sveda och värk samt lyte och framtida men väcktes motionsledes

vid I9k9 års riksdag. I sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 9.

förklarade sig utskottet icke finna särskild utredning i anledning av motionen

påkallad. Utskottet hänvisade därvid bland annat till ovannämnda förberedande

utredning på skadeståndsrättens område.

I sitt år 1949 avgivna principbetänkande rörande försäkringsväsendet

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 7.

5

(SOU 1949: 25) behandlade 1945 års försäkringsutredning bland annat frågan

om införande av obligatorisk ansvarighetsförsäkring. Utredningen fann

övervägande skäl tala emot en sådan anordning och gjorde i samband därmed

vissa av motionärerna åberopade uttalanden i förevarande ämne. Sålunda

anförde utredningen:

Då en allmän obligatorisk ansvarighetsförsäkring av ovan angivna skäl för

närvarande icke synes genomförbar, har utredningen sökt finna en annan

väg för en reform på det föreliggande området. Att en skadelidande till följd

av skadevållarens oförmåga att betala icke kan utfå skadeståndet är nämligen

— särskilt vid mera omfattande skador — ett problem av så allvarlig art,

att en lösning därav icke bör undanskjutas. Även de mången gång förödande

verkningarna på en skadevållares ekonomi, som en mera betydande skadeståndsskyldighet

kan medföra, böra i detta sammanhang beaktas. Utredningen

har funnit att en sådan lösning bör övervägas, att betalningsskyldigheten

för varje större skadeståndsbelopp — med de inskränkningar, som

kunna befinnas nödvändiga eller lämpliga — överflyttas på det allmänna

till den del skadeståndsbeloppet överstiger någon viss, tämligen hög summa.

Kostnaderna kunde därvid uttagas skattevägen.

Den ovan angivna tanken torde böra närmare utredas. Då det härvid ej är

fråga om försäkring utan om ersättningar av allmänna medel, ligger en sådan

undersökning utanför ramen för försäkringsutredningens uppdrag. Utredningen

vill därför föreslå, att uppgiften överlämnas till särskilda sakkunniga.

Vid en utredning i ämnet torde följande synpunkter böra beaktas.

Man har i första hand att överväga om det allmännas betalningsskyldighet

skall avse både personskador och egendomsskador eller begränsas till allenast

personskador. I fråga om egendomsskador skulle en oinskränkt ersättningsplikt

för det allmänna — utöver den fastställda bottensumman —

leda till att det allmänna vid exempelvis brandskador och sjöhaverier finge

i de fall, då någon kunde göras ansvarig som skadevållare, bekosta all ersättning

utöver bottensumman. En sådan omfattning av det allmännas förpliktelse

torde icke böra ifrågakomma. Då det gäller brandskador och sjöhaverier

bör ägaren skydda sig genom brand- respektive sjöförsäkring, något

som han i regel också gör. Det torde därför icke, i varje fall av hänsyn till

den skadelidande, finnas någon anledning för det allmänna att över huvud

taget ikläda sig ersättningsplikt vid sådana skador. Å andra sidan kan man

starkt ifrågasätta lämpligheten av att från det allmännas betalningsskyldighet

utesluta vissa slag av egendomsskador, såsom de nyss nämnda, men

ersätta andra. Man bör därför måhända inskränka sig till att införa den

avsedda ersättningsformen endast beträffande personskador.

I den ansvarighetsförsäkring, som meddelas av enskilda försäkringsanstalter,

inbegripes icke ersättningsskyldighet vid avsiktligt vållande. Ett betalningsåtagande

från det allmännas sida synes icke lämpligen böra begränsas

på motsvarande sätt. Det torde fastmer ligga närmast till hands att låta

det allmännas åtagande, i likhet med vad som stadgats för trafikförsäkringen,

gälla såväl till förmån för den skadelidande som för den skadcvållande.

Inskränkning av prestationsskyldigheten gentemot den skadelidande skulle

därvid icke. få betingas av annat än den skadelidandes eget handlingssätt,

såsom alt han medverkat till skadan eller underlåtit att efter förmåga sörja

för avvärjande eller minskning av densamma. Vad skadevållaren angår synes

det allmännas åtagande i regel icke böra befria honom från ersättningsskyldighet

i de fall, då han orsakat skadan av uppsåt eller grov vårdslöshet.

I nämnda fall skulle det allmänna sålunda äga att av vållaren söka åter vad

som utgivits i ersättning till den skadelidande. Vid utformningen av regler

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr

för det allmännas regressrätt bör dock hänsyn tagas till att omständigheterna

stundom kunna vara sådana, att ett utkrävande av skadeståndet från

skadevållaren, i varje fall i full utsträckning, skulle medföra orimliga sociala

konsekvenser eller te sig uppenbart obilligt.

Det allmännas åtagande synes böra begränsas till sådana fall, då en laglig

rätt till skadestånd föreligger. Utredningen avser dock icke härmed, att ett

domstolsavgörande i varje särskilt fall skulle erfordras som villkor för ersättning.

Kan skadeståndsfordringen med tillfredsställande säkerhet fastställas

utan domstolsprövning bör detta vara till fyllest. En skadelidande

bör ha rätt till ersättning även i sådana fall, då den ersättningsskvldige är

okänd och talan inför domstol av denna anledning icke kan föras. Övervägas

bör huruvida och i vad mån det allmännas förpliktelse bör inskränkas

vid skadefall, för vilka ersättning utgår på grund av försäkring, i varje

fall då fråga är om obligatorisk försäkring. Undantag bör övervägas även

beträffande skador, för vilka innehavare av järnväg eller ägare av luftfartyg

enligt lag eller författning är skyldig gälda skadestånd, och eventuellt även

i andra speciella fall. Någon inskränkning av det allmännas ersättningsplikt

med hänsyn till skadevållarens eller den skadelidandes ekonomiska förhållanden

bör icke ifrågakomma.

Beträffande storleken av den bottensumma, som skulle undantagas från

det allmännas förpliktelse, har diskussionsvds framförts ett belopp av 1 000

kronor. Vid ett belopp av denna storlek komme ersättningsrätten att bli begränsad

till socialt viktiga fall. I administrativt avseende vunne man den

fördelen, att antalet fall som skulle komma under prövning bleve relativt

ringa. Man skulle icke heller riskera att anordningen leder till någon uppluckring

av den allmänna aktsamheten. I sistnämnda avseende bör även beaktas

den föreslagna regressrätten gentemot en skadevållare i de fall, då

skadan orsakats av uppsåt eller grov vårdslöshet.

Vad till sist angår frågan om de kostnader, som den ovan ifrågasatta anordningen

skulle medföra för det allmänna, kan någon närmare beräkning

härav självfallet icke göras innan villkoren utformats. För att få en föreställning

om storleksordningen har utredningen emellertid sökt uppskatta

de årliga kostnaderna för ett ersättningsåtagande från statens sida beträffande

skadeståndsfordringar till den del dessa överstiga 1 000 kronor för

varje särskilt fall samt i övrigt begränsat enligt de villkor, som gälla för den

av försäkringsbolag meddelade ansvarighetsförsäkringen, och därvid kommit

till ett belopp av i runt tal fem miljoner kronor, förvaltningsutgifter oräknade.

Det är emellertid bl. a. att märka, att försäkringsbolagens ansvarighetsåtagande

i regel är begränsat till, i fråga om personskada 60 000 kronor

för varje skadefall och högst 20 000 kronor för varje därvid skadad eller

dödad person samt beträffande egendomsskada 10 000 kronor. — Av det

ovan uppskattade kostnadsbeloppet belöper omkring en fjärdedel på egendomsskador.

Vad förvaltningsutgifterna angår böra dessa, då fråga endast

blir om skaderegleringskostnader, kunna hållas låga.

Över försäkringsutredningens betänkande ha, efter remiss, yttranden inhämtats

av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar.

Enligt vad utskottet inhämtat behandlas jämväl de av försäkringsutredningen

anförda synpunkterna i ovannämnda förberedande utredning på skadeståndsrättens

område.

Utskottet. Frågan om eu reform på skadeståndsrättens område har, såsom

den föregående redogörelsen visar, de senaste åren varit föremål för livligt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 7,

7

intresse inom riksdagen. I sitt vid 1946 års riksdag avgivna utlåtande upptog

utskottet frågan till ingående behandling. De viktigaste bristerna i de

nuvarande reglerna påvisades, och olika utvägar att nå en tillfredsställande

lösning dryftades. Utskottet kan nu i huvudsak hänvisa till vad då anförts.

För närvarande pågår en förberedande utredning angående lagstiftning på

skadeståndsrättens område. Resultatet av denna utredning, som bedrives i

samråd med representanter för övriga nordiska länder, väntas inom kort

föreligga.

I sitt 1949 avgivna principbetänkande rörande försäkringsväsendet har

1945 års försäkringsutredning framfört tanken att betalningsskyldigheten

för större skadeståndsbelopp skulle överflyttas på det allmänna till den del

skadeståndsbeloppet överstege någon viss, tämligen hög summa. Motionärernas

begäran om översyn av skadeståndsrätten förbindes med anvisningen

att den av försäkringsutredningen framförda tanken borde särskilt tagas

under övervägande.

Försäkringsutredningens betänkande är efter remissbehandling föremål

för Kungl. Maj :ts prövning. Vad försäkringsutrednigen anfört i förevarande

ämne blir enligt vad utskottet inhämtat jämväl föremål för behandling vid

den förberedande utredningen angående lagstiftning på skadeståndsrättens

område.

Under angivna förhållanden torde något initiativ från riksdagens sida i

motionernas syfte icke vara påkallat. Utskottet får därför hemställa,

att förevarade motioner, I: 97 och II: 117, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 februari 1950.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist*, Lodenius, Lundgren*, Lindblom*,

fru Sjöström-Bengtsson, herrar Cassel och Nyström;

från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund, Olsson

i Mellerud, Johansson i Norrfors, Lindberg, Johnsson i Stockholm, Landgren

och Håstad*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.